1.1  Bakgrund

Det föreslås att lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016, nedan marknadskontrollagen) ändras. Det föreslås att i lagen tas in kompletterande bestämmelser som behövs för genomförande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (nedan marknadskontrollförordningen) och till stöd för tillämpningen av förordningen. Dessutom föreslås det att åtta lagar i vilka det ingår produktkrav inkluderas i marknadskontrollagens tillämpningsområde, och i samma sammanhang föreslås ändringar som berör marknadskontrollen i de lagarna och i vissa andra lagar som redan nu hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde.  

Marknadskontrollförordningen är en horisontell rättsakt med brett tillämpningsområde som gäller marknadskontrollen av olika produktgrupper. I förordningen föreskrivs det bland annat om allmänna harmoniserade ramar för marknadskontrollen och den yttre gränskontrollen i medlemsstaterna samt om minimikrav på marknadskontrollmyndighetens befogenheter. Marknadskontrollförordningen är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna, men som stöd för förordningen behövs också nationella, kompletterande bestämmelser. Förordningen börjar i huvudsak tillämpas den 16 juli 2021, men den tillämpas till vissa delar redan den 1 januari 2021. Avsikten är att de bestämmelser som nu föreslås ska träda i kraft hösten 2021.  

Utöver genomförandet av marknadskontrollförordningen är syftet att förenhetliga marknadskontrollbestämmelserna på nationell nivå. Att tillämpningsområdet för lagen utvidgas till att omfatta nya lagar och produktsektorer kan understödas med tanke på genomförandet av marknadskontrollförordningen och för att förenhetliga de nationella marknadskontrollbestämmelserna. Samtidigt föreslås det att myndigheternas tillsynsförfaranden förenhetligas för de produktsektorer som hör till lagens tillämpningsområde i syfte att säkerställa att genomförandet av EU:s produktlagstiftning övervakas effektivt. 

De kompletterande nationella bestämmelser som behövs till stöd för tillämpningen av marknadskontrollförordningen har föreslagits i olika faser, och sådana ändringar i marknadskontrollagen som påverkar budgeten har föreslagits redan tidigare (RP 154/2020 rd).  

1.2  Beredning

Beredningen av EU-rättsakten

Europeiska kommissionen lade den 19 december 2017 fram förslag till en förordning om ömsesidigt erkännande (COM(2017) 796 final) och till en marknadskontrollförordning (COM(2017) 795 final). Dessa förslag till förordningar ingick i det så kallade varupaketet. I paketet ingick också kommissionens meddelande Varupaketet: stärkt förtroende för den inre marknaden (COM(2017) 787 final) samt två rapporter från kommissionen. Initiativen utgjorde ett led i genomförandet av kommissionens strategi för den inre marknaden (COM(2015) 550 final). 

I förslaget till marknadskontrollförordning ingick kommissionens konsekvensbedömning (SWD(2017) 466 final) samt en sammanfattning av konsekvensbedömningen (SWD(2017) 467 final). Förslaget bedömdes ge flera positiva effekter. Det bedömdes att genom förslaget utvecklas och effektiviseras regleringen av EU:s marknadskontroll så att produktöverensstämmelse, störningsfrihet och förtroende främjas på den inre marknaden. 

Behandlingen av kommissionens förslag till marknadskontrollförordning i rådets arbetsgrupp inleddes i januari 2018. Förslaget till förordning behandlades i rådets arbetsgrupp för teknisk harmonisering. Europeiska unionens råd och parlamentet godkände marknadskontrollförordningen i juni 2019. 

Utkastet till U-skrivelse om kommissionens förslag bereddes vid arbets- och näringsministeriet och behandlades vid ett möte den 14 februari 2018 i EU8 (sektionen för den inre marknaden), som lyder under kommittén för EU-ärenden. Före mötet kunde utkastet till skrivelse kommenteras av ett flertal centrala intressentgrupper inom produktreglering och marknadskontroll. Statsrådets skrivelse U 12/2018 rd om förslaget till marknadskontrollförordning överlämnades till riksdagen i mars 2018. Ekonomiutskottets utlåtande EkUU 12/2018 rd till stora utskottet blev färdigt den 3 april 2018. Riksdagens ståndpunkt i enlighet med ekonomiutskottets utlåtande godkändes i stora utskottet den 6 april 2018. 

Finland stödde i huvudsak förslaget till förordning och ansåg att dess målsättningar var välgrundade. Finland understödde förslagets syfte att på olika sätt främja överensstämmelsen med kraven för produkter som ges tillträde till den inre marknaden. Finland ansåg det föredömligt att förslaget på det hela taget verkar närma sig frågan så att åtgärderna är möjliga att genomföra ändamålsenligt inom ramen för kontrollmyndigheternas resurser. Finland ansåg dock att det är viktigt att de förfaranden som avses i förordningen inte de facto medför onödig administrativ eller annan börda för myndigheter, kontrollobjekt eller andra verksamhetsutövare. I fråga om de befogenheter som ingick i förslaget till förordning ansåg Finland att det är viktigt att utövandet av befogenheterna inte är problematiskt med avseende på grundlagen, till exempel i fråga om inspektioner som utsträcks till området för hemfriden. Det ansågs också viktigt att behörigheternas rimliga proportioner, ändamålsenlighet och praktiska genomförande säkerställs. 

Beredningen av propositionen

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid arbets- och näringsministeriet. Beredningen har skett i samråd med i synnerhet de förvaltningsområden som berörs av de lagar i vilka det föreslås ändringar i detta sammanhang. 

Förslaget har behandlats i en samordningsgrupp för lagstiftningen om marknadskontroll som tillsatts av arbets- och näringsministeriet. Samordningsgruppen har inrättats för samordning av genomförandet av marknadskontrollförordningen, och i gruppen ingår representanter för de ministerier som svarar för genomförandet av de författningar som omfattas av förordningen, dvs. arbets- och näringsministeriet, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet samt miljöministeriet. I samordningsgruppen finns dessutom representanter för finansministeriet, särskilt på grund av de bestämmelser som gäller Tullen, samt för justitieministeriet. I samordningsgruppens verksamhet deltar också en representant för Ålands landskapsregering. 

Den 12 mars 2021 begärde arbets- och näringsministeriet utlåtanden om utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om marknadskontrollen av vissa produkter och till lagar som har samband med den. Remissvaren finns på arbets- och näringsministeriets webbplats https://tem.fi/sv/projektsokning, beteckning TEM106:00/2020) och i tjänsten utlåtande.fi. (utlåtande.fi: diarienummer VN/18419/2020). Ett sammandrag av remissvaren har utarbetats. Den finska språkversionen av förslaget var ute på remiss från den 12 mars till den 23 april 2021, och den svenska språkversionen från den 30 mars till den 9 maj 2021. Utkastet till proposition var tillgängligt i utlåtandetjänsten för den offentliga förvaltningen (utlåtande.fi), där alla organisationer och medborgare kan lämna utlåtanden. Det var också möjligt att lämna utlåtanden till arbets- och näringsministeriets registratur. 

Utlåtanden begärdes av 90 instanser, och dessutom informerades de ansvariga för den kommunala miljöhälsovården särskilt om remissrundan. Utlåtanden begärdes såväl av myndigheter inom lagens tillämpningsområde som av viktiga intressegrupper inom de produktsektorer som omfattas av tillämpningsområdet för lagförslaget. 

4.1  De viktigaste förslagen

I denna proposition föreslås det att marknadskontrollagens tillämpningsområde utvidgas genom att åtta produktlagar inkluderas i det samt att det föreskrivs om nödvändiga befogenheter för tillsynsmyndigheterna för genomförande av marknadskontrollförordningen och till stöd för tillämpningen av förordningen. Dessutom föreslås nödvändiga ändringar för marknadskontrollen i produktlagarna. Ändringarna är delvis lagtekniska och har samband med att marknadskontrollagen föreslås tillämpas på marknadskontrollen inom de berörda produktsektorerna och att överlappande, onödiga bestämmelser i sektorlagarna upphävs. Dessutom föreslås sådana bestämmelser om sektorspecifika särbehov vid marknadskontrollen som till exempel behövs till följd av sektorvisa EU-rättsakter men om vilka det inte föreskrivs i den horisontella lagstiftningen. Dessutom föreslås vissa ändringar i de produktlagar som redan nu omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde. I detta sammanhang föreslås inga ändringar av de centrala principerna i lagen. 

Med stöd av marknadskontrollagen ska marknadskontrollmyndigheten genom stickprov och riskbaserat övervaka överensstämmelsen med kraven för produkter som hör till tillämpningsområde för de sektorlagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde. Marknadskontrollen sker inte i förväg och utgör inte heltäckande, total tillsyn. Också när marknadskontrollmyndigheten utreder en produkts överensstämmelse med kraven med stöd av en tillämplig sektorlag, omfattar myndighetens testning av produkten ofta endast några utvalda egenskaper hos produkten eller vissa frågor, till exempel dokumentationen om produkten, och testningen av produkten kan avbrytas när den första allvarliga bristen hos produkten upptäcks. På så vis används marknadskontrollmyndighetens tillgängliga resurser så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Den ekonomiska aktören svarar för produktens överensstämmelse med kraven. 

De kompletterande nationella bestämmelser som behövs till stöd för marknadskontrollförordningen föreslås ingå i marknadskontrollagen i fråga om de produktsektorer på vilka marknadskontrollagen tillämpas. Dock föreslås bestämmelser om påföljder samt bestämmelser som berör marknadskontroll utifrån produktsektorernas särdrag, men som avviker från marknadskontrollagen fortfarande ingå i sektorlagarna liksom i nuläget. Bestämmelser om påföljder bör ingå i sektorlagarna, eftersom bestämmelser om påföljder i regel inte bör ingå i en annan lag än de skyldigheter som sanktioneras genom påföljden.  

I 2 § i marknadskontrollagen om definitioner föreslås tekniska ändringar som i synnerhet beror på marknadskontrollförordningen, och dessutom föreslås det att till paragrafen fogas en ny definition av onlinegränssnitt som behövs för de föreslagna nya 22 a § och 8 § 2 mom. Det föreslås att 3 § i den gällande marknadskontrollagen upphävs i detta sammanhang. I paragrafen föreskrivs det att den högsta styrningen av tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen handhas av arbets- och näringsministeriet. När marknadskontrollagens tillämpningsområde utvidgas till att också gälla tillsyn över produktsektorer inom andra förvaltningsområden, är bestämmelsen om arbets- och näringsministeriets styrningsansvar inte längre ändamålsenlig. 

Det föreslås att i 4 § om tillsynsmyndigheter anges nya tillsynsmyndigheter samt att det föreskrivs om nya tillsynsansvar för de myndigheter som redan nämns i paragrafen. De ändringarna behövs när marknadskontrollagens tillämpningsområde utvidgas för att marknadskontrollmyndigheterna för respektive produktsektor ska ha tillgång till befogenheterna enligt lagen. Dessutom föreslås det att till flera paragrafer i marknadskontrollagen fogas en informativ hänvisning till marknadskontrollförordningen för att säkerställa en så effektiv parallell tillämpning som möjligt av vissa bestämmelser i förordningen och den nationella lagstiftningen. 

I marknadskontrollagen föreslås dessutom bestämmelser om de nya befogenheter som medlemsstaterna enligt artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen ska tilldela marknadskontrollmyndigheterna. Det föreslås att till 8 § i marknadskontrollagen fogas ett nytt 2 om. om marknadskontrollmyndighetens befogenhet att av den ekonomiska aktören få sådana för tillsynen nödvändiga upplysningar som behövs för att verifiera ägare av onlinegränssnitt. Dessutom föreslås i marknadskontrollagen en ny 10 a § om marknadskontrollmyndighetens rätt att ta produkter för undersökning under annan identitet samt en ny 22 a § om marknadskontrollmyndighetens befogenheter att ingripa vid risker som orsakas av farliga produkter som tillhandahålls via onlinegränssnitt. Dessutom föreslås det i detta sammanhang att vissa av de befogenheter det föreskrivs om i marknadskontrollagen ändras eller preciseras. Det föreslås att till 17 § i marknadskontrollagen fogas ett nytt 2 mom., som berör marknadskontrollmyndighetens befogenhet att meddela en ekonomisk aktör ett föreläggande att vidta korrigerande åtgärder för att de förfaranden som det föreskrivs om i lagen för produkten i fråga att överensstämma med kraven. 

Det föreslås också att hänvisningen i 27 § i marknadskontrollagen till lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009) stryks och ersätts med en hänvisning till artikel 20 i marknadskontrollförordningen. Bestämmelserna i artikel 20 i marknadskontrollagen är mer detaljerade än motsvarande bestämmelser i NLF-förordningen som föregick den, och därför kan det bedömas att inga kompletterande nationella bestämmelser längre behövs till stöd för tillämpningen av artikel 20 utan att bestämmelserna i förordningen är tillräckliga. 

I de bestämmelser i marknadskontrollförordningen som till stöd för tillämpningen förutsätter kompletterande nationella bestämmelser ges medlemsstaterna i regel ett visst manöverutrymme vid genomförandet. De befogenheter som förtecknas i artikel 14.4 i marknadskontrollförordningen utgör minimibestämmelser, och medlemsstaterna ska åtminstone tilldela marknadskontrollmyndigheterna de befogenheter som anges där. I fråga om flera befogenheter kan den gällande marknadskontrollagen redan bedömas omfatta minimibefogenheterna enligt den artikeln. I fråga om de helt nya befogenheter som föreslås ingå i marknadskontrollen är avsikten att i huvudsak iaktta miniminivån enligt marknadskontrollförordningen. Ett undantag är den föreslagna möjligheten enligt 22 a § i marknadskontrollagen att förelägga registrering av ett domännamn i myndighetens namn. Den befogenheten kommer i sista hand och får endast tillämpas för att undanröja en allvarlig risk om de andra metoder som föreslås i paragrafen inte har haft effekt. Genom att ett domännamn registreras i myndighetens namn förhindras att domännamnet tas ur bruk men samma aktör senare tar domännamnet i bruk på nytt och fortsätter sin tidigare verksamhet. Någon annan aktör kan inte få tillgång till ett domännamn som registrerats i myndighetens namn.  

Också i bestämmelserna om återkrav av kostnader i artikel 15 och om åtgärder för marknadskontroll i artikel 16 i marknadskontrollförordningen ges medlemsstaterna manöverutrymme. Till dessa delar föreslås det att manöverutrymmet i samband med marknadskontrollagen utnyttjas så att bestämmelserna i den gällande marknadskontrollagen behålls i kraft. Dessutom ges medlemsstaterna manöverutrymme vid fastställandet av sanktioner enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen. Också till den delen föreslås det att de gällande påföljdsbestämmelserna i huvudsak behålls i fråga om de produktsektorer som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde. Bestämmelser om sanktioner ingår inte i marknadskontrollagen utan i sektorlagarna, och avsikten är inte att helt förenhetliga sanktionsbestämmelserna mellan olika sektorer. Det beror på att till exempel kriminaliseringarnas proportionalitet och nödvändighet bör bedömas särskilt för varje sektor. Enhetlighet med andra sektorer är inte en tillräcklig grund för kriminalisering, utan bestämmelserna bör baseras på bedömning i varje enskilt fall. Till vissa delar behövs i detta sammanhang ändringar i bestämmelserna om påföljder till följd av marknadskontrollförordningen. I synnerhet för att föreskriva om påföljder för brott mot skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen behövs ändringar i de gällande påföljdsbestämmelserna inom de sektorer på vilka artikel 4 i marknadskontrollförordningen tillämpas. 

I denna proposition föreslås också ändringar i lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk. De ändringar som föreslås i lagen behövs i synnerhet för att upphäva de bestämmelser i den nationella lagen som överlappar artikel 20 och 34 i marknadskontrollförordningen. Artikel 20 och 34 i marknadskontrollförordningen bedöms vara så pass exakta att det i huvudsak inte behövs några nationella bestämmelser till stöd för tillämpningen av dem i fråga om produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde.  

Dessutom föreslås det att de bestämmelser om ändringssökande som finns i sektorslagarna uppdateras så att de motsvarar lagen om rättegång i förvaltningsärenden och det föreslås vissa tekniska korrigeringar. 

Arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde 

Produktbestämmelser inom marknadskontrollagens tillämpningsområde

I denna proposition föreslås det att till lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven, agen om överensstämmelse med kraven för utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar, lagen om tryckbärande anordningar och lagen om personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter fogas påföljdsbestämmelser för brott mot skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen och att hänvisningarna i lagarna till NLF-förordningen korrigeras så att det hänvisas till motsvarande bestämmelser i marknadskontrollförordningen. Dessutom föreslås det att motsvarande hänvisningar korrigeras i hissäkerhetslagen. Vidare uppdateras i detta sammanhang bestämmelserna om sökande av ändring för vissa produktsektorer. 

Lagen om krav på ekodesign för och energimärkning av produkter

I denna proposition föreslås det att ekodesignlagen ändras till följd av EU:s marknadskontrollförordning. I praktiken föreslås det ske genom att bestämmelsen om påföljder i lagen kompletteras på det sätt som förutsätts i förordningen, genom att lagen inkluderas i marknadskontrollagens tillämpningsområde samt genom att de överlappande bestämmelserna i ekodesignlagen upphävs, då heltäckande bestämmelser med samma innehåll ingår i marknadskontrollagen.  

Kommunikationsministeriets förvaltningsområde

Lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar

I denna proposition föreslås det att bestämmelserna om marknadskontrollen av fritidsbåtar överförs från lagen om fritidsbåtar till marknadskontrollagens tillämpningsområde. Det har bedömts som mest ändamålsenligt att marknadskontrollförordningen genomförs genom att utnyttja den horisontella marknadskontrollagen. I denna proposition föreslås det att sådana bestämmelser i lagen om fritidsbåtar vilkas innehåll kommer att täckas av marknadskontrollagen upphävs. Det föreslås dock att bestämmelser kvarstår i lagen om fritidsbåtar i fråga om sådana särdrag om vilka det inte föreskrivs i marknadskontrollagen. Tillsynen över fritidsbåtar som privatimportörer importerar för eget bruk är ett sådant särdrag om vilket bestämmelser föreslås kvarstå i lagen om fritidsbåtar. Dessutom föreslås nödvändiga bestämmelser om påföljder för brott mot skyldigheterna enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. 

Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

I fråga om marknadskontrollen av radioutrustning föreslås det i denna proposition att bestämmelserna om marknadskontrollen av radioutrustning överförs från lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation till marknadskontrollagens tillämpningsområde. Det har bedömts som mest ändamålsenligt att marknadskontrollförordningen genomförs genom att utnyttja den horisontella marknadskontrollagen. I denna proposition föreslås det att sådana bestämmelser i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation vilkas innehåll kommer att täckas av marknadskontrollagen upphävs. I propositionen föreslås dessutom nya bestämmelser i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation om påföljder för brott mot skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt marknadskontrollförordningen. 

Lagen om marin utrustning

I propositionen föreslås det att lagen om marin utrustning inkluderas i tillämpningsområdet för marknadskontrollagen. Det har bedömts som mest ändamålsenligt att marknadskontrollförordningen genomförs genom att utnyttja den horisontella marknadskontrollagen. Det innebär att marknadskontrollagen ska tillämpas på marknadskontroll av produkter enligt lagen om marin utrustning. I denna proposition föreslås det att sådana bestämmelser i lagen om marin utrustning vilkas innehåll kommer att täckas av marknadskontrollagen upphävs. 

Social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde

Kemikalielagen och lagen om kosmetiska produkter

För att förenhetliga marknadskontrollen behöver sådana bestämmelser i kemikalielagen och lagen om kosmetiska produkter som överlappar marknadskontrollagen upphävas. Det föreslås att 7 kap. i kemikalielagen med undantag för 45 a § och 45 b § 3 mom. ska tillämpas på annan tillsyn än marknadskontrollen av kemikalier. Med annan tillsyn än marknadskontrollen av kemikalier avses till exempel tillsyn över användningen av kemikalier. I en del paragrafer behövs dessutom tekniska uppdateringar, främst till följd av omarbetningen av marknadskontrollförordningen. 

Tobakslagen

Det föreslås att tobakslagen ändras så att de bestämmelser stryks som överlappar marknadskontrollagen. Dessutom föreslås att det i fråga om vissa tillsynsmetoder i tobakslagen specificeras att de inte gäller marknadskontroll. 

Till vissa delar föreslås det dock att specialbestämmelser om marknadskontroll ska kvarstå i tobakslagen. Det föreslås att handräckning enligt 89 § i tobakslagen fortfarande också ska omfatta marknadskontroll, eftersom det i 15 § i marknadskontrollagen endast föreskrivs om polisens handräckning men vid marknadskontroll enligt tobakslagen också till exempel Tullens handräckning kan behövas. Enligt 89 § i tobakslagen kan handräckning också fås av andra myndigheter än polisen, men inte enligt 15 § i marknadskontrollagen. 

Det föreslås att 106 och 107 § i tobakslagen fortfarande också ska tillämpas på beslut om marknadskontroll. I 106 § 3 mom. i tobakslagen föreskrivs det om rätt att söka ändring hos högsta förvaltningsdomstolen i vissa marknadskontrollärenden, och den specialbestämmelsen behöver kvarstå. Dessutom söks ändring i vissa marknadskontrollärenden enligt 107 § i tobakslagen genom att ärendet genom en ansökan förs till marknadsdomstolen. Den bestämmelsen om ändringssökande i marknadsrättsliga ärenden behöver kvarstå i tobakslagen, eftersom det i marknadskontrollagen endast föreskrivs om sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen. I detta sammanhang föreslås det också att 105 § 2 mom. i tobakslagen, enligt vilket beslut om utdömande av vite och hot om tvångsutförande i marknadsrättsliga ärenden fattas av marknadsdomstolen. 

Miljöministeriets förvaltningsområde

Lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning

Det föreslås att RoHS-lagen inkluderas i marknadskontrollagens tillämpningsområde, vilket ger marknadskontrollmyndigheten befogenhet att använda annan identitet och att ingripa vid brister i onlinegränssnittet för en produkt ur marknadskontrollens perspektiv. Eftersom de andra befogenheterna för marknadskontroll enligt marknadskontrollagen i stor utsträckning motsvarar befogenheterna enligt RoHS-lagen, föreslås det att de överlappande bestämmelserna i RoHS-lagen upphävs och att marknadskontrollagen samt skyldigheterna enligt marknadskontrollförordningen ska tillämpas på marknadskontrollen av produkter enligt RoHS-lagen. Dessutom föreslås det att en ny 28 a § med en straffbestämmelse fogas till RoHS-lagen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Alternativ och deras konsekvenser

Syftet med denna proposition är att utfärda kompletterande bestämmelser till stöd för tillämpningen av den direkt tillämpliga EU-förordningen, vilket begränsar de tillgängliga handlingsvägarna. Dock har olika modeller för att genomföra förordningen förekommit, i synnerhet i fråga om bestämmelsernas struktur. De kompletterande bestämmelser som behövs till stöd för marknadskontrollförordningen kan tas in i sektorvisa produktlagar eller genomförandet kan ske på det sätt som föreslås i denna proposition, så att en produktspecifik sektorlag inkluderas i marknadskontrollagens tillämpningsområde och nödvändiga ändringar görs i marknadskontrollagen. 

Ett separat genomförande av bestämmelserna i förordningen för respektive sektor leder sannolikt till att de nationella bestämmelserna till exempel om befogenheterna enligt EU-förordningen genomförs på något olika sätt för olika sektorer. En så omfattande koncentrering av bestämmelserna till den horisontella marknadskontrollagen är att rekommendera i synnerhet med tanke på bestämmelsernas enhetlighet. Enhetliga bestämmelser för de olika sektorerna gynnar i synnerhet bestämmelsernas tydlighet ur marknadskontrollmyndigheternas och de ekonomiska aktörernas perspektiv. Det kan vara lättare att beakta olika produktsektorers särdrag, som inom vissa sektorer kan förutsätta bestämmelser som avviker från andra sektorer, om kompletterande bestämmelser om marknadskontrollen tas in i sektorlagarna. Också i en modell med en centraliserad horisontell marknadskontrollag är det möjligt att beakta sektorernas särdrag genom att sådana bestämmelser som beror på särdragen tas in i sektorlagarna, eftersom marknadskontrollagen utgör en allmän lag i förhållande till sektorslagstiftningen och endast tillämpas om inget annat föreskrivs i sektorlagarna. Därför ska bestämmelserna om marknadskontroll som till följd av sektorns särdrag ingår i en speciallag tillämpas trots att sektorlagen i fråga hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde. 

I marknadskontrollförordningen tillåts att eventuella kostnader återkrävs av aktörer i större utsträckning än vad som föreskrivs nationellt i 10 § i Finlands marknadskontrollag. I denna proposition föreslås ingen ändring i förhållande till nuläget i fråga om rätten att ta ut kostnader av ekonomiska aktörer. 

I förslaget till ny 10 a § ingår ingen sådan bestämmelse enligt vilken marknadskontrollmyndigheten kan få tillgång till fingerade dokument (personnummer, kreditkort etc.) som uppgjorts eller tillverkats för användningen av annan identitet. I praktiken begränsar detta i många situationer användningen av annan identitet. Att föreskriva om en sådan möjlighet för tillsynsmyndigheterna innebär en betydande principiell förändring jämfört med nuläget. Under beredningen har det bedömts att genomförandet av ett mer omfattande förfarande med annan identitet i praktiken kräver en mer omfattande översyn av lagstiftningen, och därför är det inte ändamålsenligt att göra en sådan ändring i detta sammanhang. 

Enligt artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen får marknadskontrollmyndigheten när den utövar befogenheter som berör onlinegränssnittet kräva vissa åtgärder av leverantören av informationssamhällets tjänster och en relevant tredje part. I denna proposition föreslås i 22 a § i marknadskontrollagen nationella kompletterande bestämmelser som motsvarar den bestämmelsen. Enligt den paragrafen är de aktörer till vilka marknadskontrollmyndigheten får rikta ett sådant föreläggande leverantörer av hosting-, internet- och plattformstjänster samt teleföretag eller motsvarande aktörer som i övrigt svarar för publicering eller förmedling av information eller för att hålla sådan tillgänglig på nätet samt den som förvaltar ett domännamnsregister eller registraren. I de nationella bestämmelserna preciseras alltså vilka instanser som avses i artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen, i synnerhet i fråga om relevanta tredje parter. Dessutom är befogenheten för marknadskontrollmyndigheten att registrera ett domännamn i myndighetens namn ett nationellt tillägg i förhållande till minimibefogenheten enligt marknadskontrollförordningen. En sådan befogenhet behövs eftersom den förhindrar situationer där samma aktör efter det att ett domännamn har raderats tar i bruk domännamnet på nytt och således fortsätter med sin tidigare verksamhet. 

Under beredningen har möjligheten att införa en administrativ påföljdsavgift behandlats inom de sektorer för vilka nya påföljdsbestämmelser föreslås. Bedömningen har utmynnat i att det för närvarande inte är möjligt att införa administrativa påföljder. En reform av påföljdssystemet kräver en vidsträckt granskning, och inom tidsramen för det nationella genomförandet av marknadskontrollförordningen finns det inte förutsättningar för en sådan. Det bör också noteras att det i de gällande bestämmelserna endast föreskrivs om straffrättsliga påföljder. Under beredningen har det bedömts vara motiverat att tillämpa straffrättsliga påföljder till följd av den verksamhets art som föreslås sanktioneras. Under beredningen har det konstaterats att det inte heller i detta skede finns något tryck från det nationella påföljdssystemet att förenhetliga bestämmelserna för att ta i bruk en administrativ påföljdsavgift inom produktsektorerna enligt EU:s marknadskontrollförordning, utan ibruktagandet av en påföljdsavgift kan övervägas sektorvis. I fråga om bestämmelser om påföljder bör bestämmelsernas proportionalitet prövas särskilt för varje sektor. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Sverige 

Lagstiftningslösning 

Sverige har ingen allmän lag om marknadskontroll. Till en början var det Sveriges mål att stifta en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning (Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadskontrollförordning), i vilken bestämmelser om tillsyn över produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde samt allmänna bestämmelser om marknadskontroll samlas. Det målet har sedermera övergetts, och enligt uppgifter i maj 2021 avser man att genomföra marknadskontrollförordningen genom att föreskriva särskilt om nödvändiga kompletteringar i respektive sektorlag som omfattas av marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. 

Danmark 

Lagstiftningslösning 

I Danmark utfärdades en lag om produkter och marknadskontroll i juni 2020 (lov nr. 799 af 09/06/2020). Den allmänna lagen kompletterar marknadskontrollförordningen, men i den finns också bestämmelser om annan marknadskontroll och om produktkrav. Till skillnad från Sverige hänvisas det inte i lagen i nämnvärd omfattning till artiklar i marknadskontrollförordningen, utan bestämmelserna i den har skrivits ut som en del av den nationella lagen. 

Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter  

Säkerhetsstyrelsen (Sikkerhedsstyrelsen, Danish Safety Technology Authority) har utsetts till huvudsaklig verkställande myndighet. Den verkställande myndigheten får temporärt förbjuda leverans, försäljning, visning eller annat tillhandahållande av en produkt som anses medföra en risk. I detta sammanhang krävs det inte uttryckligen att risken är allvarlig. Beslutet får riktas till vilken aktör som helst som har släppt ut produkten på marknaden, men dess varaktighet får inte överskrida vad som behövs för att genom föra tillsynsåtgärden. Den verkställande myndigheten får ge kompletterande anvisningar till en ekonomisk aktör som inte iakttar reglerna i den allmänna lagen, tillämpliga sektorlagar eller marknadskontrollförordningen. Inspektionsrätten har också utsträckts till privata lokaler, men endast till den del det krävs för den lagstadgade tillsynen över hissar och annan lyftutrustning, tryckbärande anläggningar, elektriska produkter eller gasdrivna anordningar. 

I 17–19 § i den allmänna lagen finns något striktare bestämmelser än i marknadskontrollförordningen om begränsning av åtkomsten till onlinegränssnitt. Den verkställande myndigheten kan ålägga ägaren av ett onlinegränssnitt att ändra eller avlägsna innehåll som hänvisar till en produkt som inte överensstämmer med kraven. Om ett förbud inte iakttas eller onlinegränssnittet upprepade gånger har sålt eller förmedlat produkter som medför en allvarlig risk, beslutar en domstol om blockering av onlinegränssnittet. Också om den ekonomiska aktör åtgärden gäller begär att blockeringen ska hävas ska ärendet föras till domstol. Den verkställande myndigheten får påföra tjänsteleverantörer en påföljdsavgift för verkställande av åtgärderna. Vid behov får den verkställande myndigheten rikta sitt beslut till vilken som helst ekonomisk aktör som har anknytning till produkten och inte enbart till den som har släppt ut produkten på marknaden eller annars tillhandahållit den. 

Det ställs inget egentligt nödvändighetskrav för rätten att skaffa produkter under annan identitet, men nödvändigheten ska bedömas i förhållande till den aktuella risken och ändamålsenligheten och proportionaliteten ska prövas. 

Ersättning för kostnader 

När marknadskontrollmyndigheten tar en produkt för testning, får den ta ut kostnaderna för anskaffningen. Om en produkt tas för undersökning, ska den ekonomiska aktören på marknadskontrollmyndighetens begäran leverera den till marknadskontrollmyndigheten. 

Marknadskontrollmyndigheten får kräva att den ekonomiska aktören ersätter kostnader för tekniska undersökningar, inspektioner och expertbedömningar, om det konstateras att produkten inte överensstämmer med kraven. Av aktören får också kostnader tas ut för sådana åtgärder som det varit nödvändigt att ålägga eller vidta därför att den ekonomiska aktören inte har iakttagit de primära föreläggandena. Den ekonomiska aktören ansvarar också för kostnaderna för att förstöra en produkt som inte överensstämmer med kraven. 

Sanktioner 

Påföljderna enligt den allmänna lagen tillämpas sekundärt i förhållande till speciallagarna. Påföljdsbestämmelserna är strängare än i Sverige. Bötesstraff som döms ut av domstol är den huvudsakliga påföljden för de brott som förtecknas i lagen, men under försvårande omständigheter kan straffet vara fängelse i högst två år. Flera brott kan bestraffas både enligt den allmänna lagen och enligt en produktspecifik speciallag. Om någon upprepade gånger har brutit mot den allmänna lagen eller mot regler som meddelats med stöd av den och ett av brotten medför fängelse och ett annat böter, får domstolen utöver fängelsestraffet också döma ut böter. 

Estland 

Lagstiftningslösning 

I Estland föreskrivs det om marknadskontroll och produktsäkerhet i TNVS-lagen (toote nõuetele vastavuse seadust), och dessutom föreskrivs det närmare om produktkrav i speciallagar. 

Marknadskontrollförordningen genomförs huvudsakligen genom nödvändiga ändringar i den allmänna TNVS-lagen, dels genom direkta hänvisningar till förordningen, dels genom nya materiella ändringar i lagen; till exempel skrivs de nya befogenheterna för tillsynsmyndigheterna in i den allmänna lagen. Nödvändiga ändringar görs också i vissa sektorlagar. Den allmänna lagen tillämpas på tillsynen över produkter såväl inom tillämpningsområdet för den harmoniserade unionsrätten som den nationella lagstiftningen. Marknadskontrollmyndigheternas befogenheter tillämpas på samma sätt på tillsynen över alla produktsektorer. 

Begränsning av åtkomst till onlinegränssnitt 

Redan enligt den gällande allmänna lagen har marknadskontrollmyndigheterna bland annat befogenhet att begränsa tillhandahållandet av en produkt, kräva att varningar framförs när produkten tillhandahålls eller återkalla en produkt från marknaden. I reformen utsträcks dock befogenheten uttryckligen till att också omfatta åtgärder för att begränsa åtkomsten till onlinegränssnitt. I det sammanhanget föreskrivs det också om rätten att vid behov under vissa förutsättningar identifiera slutanvändare på nätet. Befogenheten att begränsa åtkomsten till onlinegränssnitt ska utövas i sista hand. Tillsynsmyndigheterna har tillgång till bestämmelser som kompletterar befogenheterna enligt marknadskontrollförordningen, vilket till exempel gör det möjligt att registrera ett domännamn i den behöriga myndighetens namn. Ett domännamn kan också strykas och erbjudas för registrering på nytt. 

Övrigt 

Bestämmelserna i den allmänna lagen om ekonomiska aktörers skyldigheter motsvarar i stor utsträckning marknadskontrollförordningen. I 14–17 § förtecknas kompletterande skyldigheter för tillverkare, importörer, tillverkares representanter och distributörer vid tillämpningen av den harmoniserade produktlagstiftningen. En distributör ska till exempel innan en produkt släpps ut på marknaden se till att tillverkaren och importören har fullgjort sina skyldigheter enligt TNVS-lagen. Skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen fogas till de befintliga skyldigheterna och kompletterar dem, och dessutom utsträcks de till att också omfatta leverantörer av distributionstjänster. Skyldigheterna avgränsas alltså till produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde; i den allmänna lagen föreskrivs det också om allmänna skyldigheter som gäller ekonomiska aktörer i alla situationer. 

I 54 § i lagen finns så pass omfattande bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens befogenheter att de egentliga nya befogenheterna liksom i Finland kommer att vara möjligheten till köp under annan identitet samt begränsning av åtkomsten till onlinegränssnitt. Möjligheten till återkallelse utvidgas till att omfatta alla slutanvändare och inte enbart konsumenter. Med hänvisning till det effektiverade samarbetet fogas också till lagen en formulering om att presumtionen om överensstämmelse inte får tillämpas på en produkt som marknadskontrollmyndigheten i en annan medlemsstat har ansett strida mot kraven. 

Gratis produktprover får begäras av ekonomiska aktörer, men i övrigt får kostnader för marknadskontrollen endast tas ut vid fall av bristande överensstämmelse med kraven. För brott mot den allmänna lagen kan böter utdömas, och deras belopp varierar med brottet. 

Tyskland 

Allmänna iakttagelser om regleringsmodellen 

Allmänna bestämmelser om marknadskontroll finns i avsnitt 6 i produktsäkerhetslagen (Produktsicherheitsgesetz, ProdSG) och i författningar som utfärdats med stöd av den. Största delen av de bestämmelserna överförs till en ny marknadskontrollag (Marktüberwachungsgesetz, MÜG) som stiftas i samband med genomförandet av marknadskontrollförordningen och som ska tillämpas i hela förbundsstaten. Den nya marknadskontrollagen är en allmän lag, och produktsäkerhetslagen blir en speciallag vad gäller bestämmelser om marknadskontroll. Avsikten är också att överföra bestämmelserna om informations- och anmälningsplikt i avsnitt 7 i den gällande produktsäkerhetslagen till den nya marknadskontrollagen. I den nya marknadskontrollagen kommer det att finnas bestämmelser om tillsynen över produkter såväl inom tillämpningsområdet för den harmoniserade unionsrätten som den nationella lagstiftningen. 

Förbundsstatens Tysklands myndigheter har huvudansvaret för att verkställa marknadskontrollen, men en del av ansvaret har också fördelats mellan förbundsländernas myndigheter, såsom tillsynen över kemikaliers och byggnadsprodukters överensstämmelse med kraven. 

I samband med översynen av produktsäkerhetslagen överförs dessutom de nationella bestämmelserna om tillsyn över anläggningar och övervakningssystem i avsnitt 9 till den nya lagen om övervakningspliktiga anläggningar (Gesetz über überwachungsbedürftige Anlagen, ÜAnlG). Efter reformen kommer det i produktsäkerhetslagen i enlighet med rubriken endast att föreskrivas om produktsäkerhet. 

7.1  Lagen om marknadskontrollen av vissa produkter

1 §. Tillämpningsområde. I 1 mom. anges för åtta nya lagar att marknadskontrollagen ska tillämpas på de produkter som omfattas av tillämpningsområdet för dem, om inte något annat föreskrivs i de lagarna. Tillämpningsområdet utökas med lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar (1712/2015), lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014), lagen om marin utrustning (1503/2011), lagen om krav på ekodesign för och energimärkning av produkter (1005/2008), lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (387/2013), kemikalielagen (599/2013), lagen om kosmetiska produkter (492/2013) samt tobakslagen (549/2016). Att utvidga tillämpningsområdet till att omfatta nationella lagar om nya produktsektorer som hör till tillämpningsområdet för marknadskontrollförordningen är motiverat för att bestämmelserna om marknadskontroll också på nationell nivå framöver ska vara så enhetliga som möjliga. Det föreslås att lagen ska komplettera marknadskontrollförordningen i fråga om marknadskontrollåtgärder. I fortsättningen ersätter marknadskontrollförordningen artiklarna 15–24 om marknadskontroll i NLF-förordningen, som har tillämpats på en del av de produktsektorer som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. 

I 2 mom. föreslås det att hänvisningen till artikel 27–29 i NLF-förordningen ersätts med en hänvisning till artikel 25–28 i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att lagen ska tillämpas på tillsynsmyndigheternas åtgärder för yttre gränskontroll med avseende på kapitel VII i marknadskontrollförordningen, i de situation som avses i artikel 25–28 i förordningen. Tidigare har lagen på motsvarande sätt tillämpats på tillsynsmyndighetens åtgärder för yttre gränskontroll med avseende på kapitel III i NLF-förordningen. Den tidigare hänvisningen bör ersättas med en hänvisning till marknadskontrollförordningen, eftersom kapitel VII i marknadskontrollförordningen ersätter kapitel III i NLF-förordningen. Det föreslås att lagen fortfarande ska tillämpas på åtgärder för yttre gränskontroll. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., enligt vilket lagen ska tillämpas på tillsynen över de skyldigheter som anges i artikel 4 i marknadskontrollförordningen, om inte något annat föreskrivs någon annanstans. I artikel 4 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om uppgifterna för vissa ekonomiska aktörer, vilket tillämpas på utsläppandet på marknaden av produkter som hör till tillämpningsområdet för de produktbestämmelser som särskilt förtecknas i artikeln. Artikeln ska tillämpas på sammanlagt produkter som hör till tillämpningsområdet för sammanlagt 18 olika EU-produktbestämmelser som berör byggprodukter, personlig skyddsutrustning, gasdrivna anordningar, buller från utrustning som är avsedd att användas utomhus, maskiner, leksaker, ekodesign för energirelaterade produkter, begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (RoHS-direktivet), pyrotekniska artiklar, fritidsbåtar och vattenskotrar, enkla tryckkärl, elektromagnetisk kompatibilitet (EMC-direktivet), icke-automatiska vågar (vågdirektivet), mätinstrument, utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar (ATEX-direktivet), elektrisk utrustning (lågspänningsdirektivet, LVD-direktivet), radioutrustning och tryckbärande anordningar. 

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt som hör till dess tillämpningsområde släppas ut på marknaden i EU endast om en ekonomisk aktör som nämns i artikel 4.2 är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. På tillsynen över de ekonomiska aktörernas skyldigheter tillämpas framöver utöver marknadskontrollförordningen också marknadskontrollagen. Marknadskontrollagen är dock sekundär om något annat till exempel föreskrivs i produktspecifika sektorlagar. 

2 §. Definitioner. I denna proposition föreslås det att definitionerna av marknadskontroll, ekonomisk aktör, yttre gränskontroll och produkt som inte överensstämmer med kraven ändras. Dessutom föreslås det att definitionen av återkallelse stryks som obehövlig, eftersom den termen inte används utom någon annanstans i lagen än i rubriken till 19 §. Därför ändras också numreringen av de andra punkterna i paragrafen jämfört med nuläget. Dessutom föreslås det att till paragrafen fogas en ny definition av onlinegränssnitt, som har samband med de föreslagna nya 8 a § 2 mom. och 22 a §. Av författningstekniska skäl föreslås en helt ny paragraf. 

Definitionen av marknadskontroll behöver ändras, eftersom den i nuläget är kopplad till definitionen av marknadskontroll enligt NLF-förordningen som upphävs i och med marknadskontrollförordningen. I detta sammanhang anses det också ändamålsenligt att formulera definitionen av marknadskontroll i lagen utan någon hänvisning till EU-författningen för att definitionen ska vara bättre lämpad också för sådan marknadskontroll som inte baseras på EU-rätten eller på marknadskontrollförordningen. På så sätt blir det möjligt att i framtiden inkludera icke-harmoniserade produktsektorer i marknadskontrollagens tillämpningsområde. Definitionen av marknadskontroll motsvarar dock till sitt innehåll definitionen av marknadskontroll i marknadskontrollförordningen. 

Det föreslås att definitionen av ekonomisk aktör utöver ekonomiska aktörer enligt de lagar som nämns i 1 § 1 mom. också ska omfatta ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. Definitionen behövs för att de tillsynsåtgärder som riktas till ekonomiska aktörer enligt marknadskontrollagen också ska kunna tillämpas vid tillsynen över skyldigheter enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. Avgränsningen av ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen avviker i någon mån från de ansvariga ekonomiska aktörer inom olika produktsektorer om vilka det föreskrivs i sektorlagar. 

I definitionen av yttre gränskontroll föreslås det att hänvisningen till artikel 27–29 i NLF-förordningen ersätts med en hänvisning till artikel 25–28 i marknadskontrollförordningen. Genom marknadskontrollförordningen upphävdes bestämmelserna om yttre gränskontroll i NLF-förordningen, och i stället för dem tillämpas artikel 25–28 i marknadskontrollförordningen. 

Det föreslås att i definitionen av produkt som inte överensstämmer med kraven också nämns tillämplig harmoniserad unionslagstiftning. I den gällande definitionen beaktas vid bedömningen av överensstämmelse med kraven endast kraven på produkterna enligt de lagar som hör till tillämpningsområdet. Genom ändringen beaktas bättre de krav som ställs på produkterna i den direkt tillämpliga EU-rätten, och marknadskontrollagen tillämpas också på tillsynen över dem. 

Det föreslås att till paragrafen fogas en ny definition av onlinegränssnitt, som motsvarar definitionen av onlinegränssnitt enligt marknadskontrollförordningen. Ett program kan till exempel vara ett program för databehandling i en dator. Den nya definitionen behövs för tillämpningen av de föreslagna nya 8 § 2 mom. och 22 a §. Det nya 8 § 2 mom. gäller marknadskontrollmyndighetens rätt att av ekonomiska aktörer få sådana för tillsynen nödvändiga upplysningar som behövs för att verifiera ägare av onlinegränssnitt. Den nya 22 a § gäller begränsning av tillgången till onlinegränssnitt, och i bestämmelsen ges tillsynsmyndigheten befogenheter som berör de produkter som är tillgängliga via onlinegränssnittet.  

3 §. Den högsta styrningen av tillsynen. Det föreslås att 3 § i den gällande marknadskontrollagen upphävs i detta sammanhang. I paragrafen föreskrivs det att den högsta styrningen av tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen handhas av arbets- och näringsministeriet, och det anses inte längre att bestämmelsen behövs. När marknadskontrollagens tillämpningsområde utvidgas till att också gälla tillsyn över produktsektorer inom andra förvaltningsområden är bestämmelsen om arbets- och näringsministeriets styrningsansvar inte längre ändamålsenlig. Den gällande bestämmelsen ansågs nödvändig på sin tid eftersom lagen när den trädde i kraft endast innehöll bestämmelser som hörde till arbets- och näringsministeriets ansvarsområde, lagens struktur var ny och avsikten var att bevara det dåvarande läget där motsvarande paragrafer om styrningsansvar fanns i bestämmelserna om olika produktsektorer.  

Avsikten är inte att ändra styrningsförhållandena mellan de ansvariga ministerierna i detta sammanhang. Trots att avsikten är att börja tillämpa marknadskontrollagen i större utsträckning för produktsektorer inom olika förvaltningsområden är det till många delar fråga om en lagstiftningsteknisk lösning och tillämpningen av marknadskontrollagen är starkt beroende av de sektorbestämmelser som hör till dess tillämpningsområde. Varje ansvarigt ministerium ansvarar för produktsektorbestämmelserna inom sitt verksamhetsområde och för marknadstillsynen i samband med dem inom sitt förvaltningsområde och styr den underställda förvaltningen. Finansministeriet ansvarar för tullagstiftningen och styr Tullen. 

Det kan bedömas att också behovet av bevakning av lagens funktion och koordinering av lagberedningen ökar när marknadskontrollagens tillämpningsområde utvidgas. När lagens funktion bedöms och lagändringar övervägs och bereds bör fler produktsektorers och förvaltningsområdens perspektiv på frågan beaktas än tidigare. Arbets- och näringsministeriet ansvarar för marknadskontrollagen och koordinerar lagberedningen i fråga om marknadskontrollagen.  

4 §. Tillsynsmyndigheter. När tillämpningsområdet för marknadskontrollagen utvidgas, utvidgas också tillämpningsområdet för denna paragraf till att omfatta flera olika marknadskontrollmyndigheter. Det föreslås att paragrafens struktur förtydligas så att dess ordalydelse tydligare som motsvarar behörighetsfördelningen mellan myndigheterna. I 1 mom. föreslås inga ändringar. I momentet anges det att Säkerhets- och kemikalieverket är marknadskontrollmyndighet enligt denna lag. Säkerhets- och kemikalieverket föreslås fortsättningsvis vara marknadskontrollmyndighet för en stor del av de produkter som avses i de lagar som anges i 1 § 1 mom. Tukes är marknadskontrollmyndighet i fråga om följande lagar: hissäkerhetslagen (1134/2016), lagen om mätinstrument (707/2011), lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven (180/2015), lagen om överensstämmelse med kraven för utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar (1139/2016), lagen om tryckbärande anordningar (1144/2016), elsäkerhetslagen (1135/2016), lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven (1140/2016), lagen om personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter (218/2018), gasanordningslagen (502/2018), lagen om överrensstämmelse med kraven för aerosoler (794/2020), lagen om krav på ekodesign för och energimärkning av produkter (1005/2008), lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (387/2013), kemikalielagen (599/2013) och lagen om kosmetiska produkter (492/2013). I de föreslagna 3–4 och 6 mom. föreskrivs det om andra marknadskontrollmyndigheter enligt lagen, som är behöriga i fråga om de sektorlagar som nämns i respektive moment. De utgör undantag till 1 mom., och Tukes har ingen roll som marknadskontrollmyndighet för de sektorlagarnas del. Förslaget utesluter eller begränsar inte samtidig tillämpning av de lagar som avses i 1 § 1 mom. på samma produkter. En produkt kan samtidigt beröras av krav i två olika sektorlagar. En produkt kan till exempel beröras av kraven på elektriska produkter enligt elsäkerhetslagen samt kraven på produkter som orsakar strålning enligt strålningslagen. Exempelvis då kan Säkerhets- och kemikalieverket i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt elsäkerhetslagen och Strålsäkerhetscentralen i egenskap av marknadskontrollmyndighet enligt strålskyddslagen samtidigt rikta marknadskontrollåtgärder till samma produkt. 

I 2 mom. föreslås det att hänvisningen till artikel 27–29 i NLF-förordningen ersätts med en hänvisning till artikel 25.1 i marknadskontrollförordningen. Artikel 27–29 i NLF-förordningen har ersatts med bestämmelser om yttre gränskontroll i marknadskontrollförordningen. Enligt artikel 25.1 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna utse en eller flera ansvariga myndigheter för kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Det föreslås att Tullen ska vara en sådan myndighet för yttre gränskontroll. 

Det föreslås att 3 mom. ändras så att till momentets inledning fogas en precisering enligt vilken Strålsäkerhetscentralens behörighet som marknadskontrollmyndighet när det gäller produkter som avses i strålsäkerhetslagen utgör ett undantag från Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet enligt 1 mom. Genom den föreslagna ändringen ändras inte uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna, eftersom Strålsäkerhetscentralen redan i nuläget har uteslutande behörighet som marknadskontrollmyndighet när det gäller produkter som avses i strålsäkerhetslagen. Ändringens syfte är att ge paragrafen en tydligare ordalydelse som motsvarar behörighetsfördelningen mellan myndigheterna. 

Enligt 4 mom. är Transport- och kommunikationsverket marknadskontrollmyndighet när det gäller produkter som avses i luftfartslagen och fordonslagen. Det föreslås att i momentet också anges att Transport- och kommunikationsverket är marknadskontrollmyndighet i fråga om lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar, lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och lagen om marin utrustning. Tillägget har samband med att de lagar som nämns ovan fogas till marknadskontrollagens tillämpningsområde, och det innebär ingen ändring i nuläget i fråga om tillsynsmyndigheten eftersom Transport- och kommunikationsverket redan i nuläget är marknadskontrollmyndighet för de produktsektorerna. Det föreslås också att till inledningen av 4 mom. liksom till 3 mom. fogas en precisering om att Transport- och kommunikationsverkets behörighet som marknadskontrollmyndighet när för dessa sektorer utgör ett undantag från Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet enligt 1 mom. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., enligt vilket utöver Säkerhets- och kemikalieverket också Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet är marknadstillsynsmyndighet det gäller produkter som avses i RoHS-lagen. Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet är marknadskontrollmyndighet när det i enlighet med 17 § i RoHS-lagen gäller de produkter för hälso- och sjukvård som omfattas av lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård. Tillägget har samband med att det i detta sammanhang föreslås att RoHS-lagen fogas till marknadskontrollagens tillämpningsområde. Förslaget motsvarar nuläget, eftersom Säkerhets- och kemikalieverket och Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet redan i nuläget bägge är marknadskontrollmyndigheter för produkter som avses i RoHS-lagen. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och kommunen på sitt område är marknadskontrollmyndighet i fråga om produkter som avses i tobakslagen. Förslaget motsvarar nuläget, eftersom Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården och kommunerna redan i nuläget är marknadskontrollmyndighet i fråga om produkter som avses i tobakslagen. Det föreslås att till inledningen momentet fogas en precisering om att de myndigheternas behörighet utgör ett undantag från Säkerhets- och kemikalieverkets behörighet enligt 1 mom. 

5 §. Samarbetsförfarandet vid kontrollen av produkter som förs in på unionens marknad. Det föreslås att hänvisningen till artikel 27–29 i NLF-förordningen om yttre gränskontroll ersätts med en hänvisning till artikel 25–28 i marknadskontrollförordningen. Artiklarna om yttre gränskontroll i NLF-förordningen har upphävts och ersatts med artikel 25–28 om yttre gränskontroll i marknadskontrollförordningen. Hänvisningen till marknadskontrollförordningen är informativ, liksom hänvisningen till NLF-förordningen. 

6 §. Skötseln av uppgifter och uppgifternas prioritetsordning. Det föreslås att till paragrafen fogas en hänvisning till artikel 11.3 om riskbedömning i marknadskontrollförordningen. Enligt den gällande paragrafen ska marknadskontrollmyndigheten sköta sina uppgifter på ett så effektivt och utifrån en riskbedömning så ändamålsenligt sätt som möjligt, och om omständigheterna det fordrar ska en prioritering av uppgifterna göras. I fortsättningen föreskrivs det närmar om de faktorer som ska beaktas vid riskbedömningen i artikel 11.3 i marknadskontrollförordningen, som marknadskontrollmyndigheten också ska tillämpa. Hänvisningen är informativ. 

7 §. Kontrollplan. I paragrafen stryks hänvisningen till artikel 18 i NLF-förordningen, som har upphävts genom marknadskontrollförordningen. I stället föreslås det att strategin för marknadskontroll enligt artikel 13 i marknadskontrollförordningen, som ska upprättas i varje medlemsstat, ska beaktas när kontrollplanen upprättas. Dessutom föreslås det att det nämns i paragrafen att kommunen inte är skyldig att göra upp någon kontrollplan. Enligt förslaget är kommunerna utöver Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården marknadskontrollmyndigheter i fråga om produkter som avses i tobakslagen. Att göra upp en kontrollplan är fortsättningsvis motiverat med tanke på kontrollens planmässighet. Kontrollplanen stödjer myndighetens arbete. I den gällande 7 § ställs inga exakta formkrav på kontrollplanen eller dess omfattning, och inga ändringar föreslås i fråga om den principen. Marknadskontrollmyndigheten kan göra upp kontrollplanen på det sätt som är mest ändamålsenligt för dess kontrollverksamhet, och skyldigheten medför ingen onödig administrativ börda för myndigheten. Liksom i nuläget kan utöver traditionell kontroll också andra former av påverkan komma i fråga, som syftar till att minska mängden produkter på marknaden som inte överensstämmer med kraven. När tillsynsplanen upprättas bör riktlinjerna i den nationella strategin för marknadskontroll beaktas, till exempel i fråga om riktlinjer och prioriteringar för kontrollen och om eventuella andra former av påverkan vid kontrollen. Det gör det lättare att rikta marknadskontrollåtgärderna utifrån en riskbedömning samt att samordna marknadskontrollmyndighetens och Tullens tillsynsåtgärder för olika produktsektorer. På så sätt gör tillsynsplanen också tillsynen mer verkningsfull. Ett syfte med de nuvarande marknadskontrollprogrammen har varit att hjälpa andra länders myndigheter och medborgare i allmänhet att förstå hur, när, var och i vilka branscher marknadskontrollen genomförs, genom att uppgifter om marknadskontrollprogrammet är tillgängliga på nätet. Strategin för marknadskontroll enligt artikel 13 i marknadskontrollförordningen ersätter marknadskontrollprogrammet. Strategin för marknadskontroll ska meddelas kommissionen och övriga medlemsstater och varje medlemsstat ska offentliggöra en sammanfattning av sin strategi, vilket ökar transparensen i kontrollen. I Finland bereder det centrala samordningskontoret strategin in samarbete med samarbetsgruppen. Medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter ska överväga hur det är ändamålsenligt att kommunicera om kontrollen. 

8 §. Myndighetens rätt att få information av ekonomiska aktörer. Det föreslås att paragrafen ändras. I artikel 14.4 i marknadskontrollförordningen förtecknas de befogenheter som medlemsstaterna åtminstone ska tilldela marknadskontrollmyndigheterna. Delegeringen av befogenheter till nationella marknadskontrollmyndigheter förutsätter bestämmelser i lag. Det föreslås att till 1 mom. fogas en hänvisning till artikel 14.4 a och b i marknadskontrollförordningen, där det finns bestämmelser om de uppgifter som ska begäras av de ekonomiska aktörerna. Till de uppgifter som anges i de leden hör bland annat relevanta handlingar, tekniska specifikationer och uppgifter om produktens överensstämmelse med kraven och till exempel uppgifter om leveranskedjan och antalet produkter. Befogenheten i fråga om produkter som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde baseras på 8 § 1 mom. i lagen, där det redan i nuläget föreskrivs om marknadskontrollmyndighetens och Tullens rätt att av en ekonomisk aktör få sådan information som är nödvändig för tillsynen. Genom hänvisningen till artikel 14.4 a och b i förordningen preciseras det att också de uppgifter som nämns i de punkterna kan höra till de uppgifter som avses i 8 § 1 mom. i marknadskontrollagen och att tillsynsmyndigheten därmed enligt den bestämmelsen har rätt att få de uppgifterna av de ekonomiska aktörerna. 

En förutsättning enligt 8 § 1 mom. i marknadskontrollagen är fortfarande att uppgifterna är nödvändiga för de kontroller marknadskontrollmyndigheten och Tullen utför. Myndighetens rätt att få information har också hittills omfattat de uppgifter som avses i förordningen. Enligt 8 § i den gällande lagen gäller rätten att få information även sådana upplysningar som är nödvändiga för tillsynen och som är sekretessbelagda på grund av att de gäller enskild affärsverksamhet eller yrkesutövning eller en enskild persons ekonomiska ställning eller hälsotillstånd eller annars är sekretessbelagda med stöd av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) när de innehas av en myndighet. Det är ofta fråga om en ekonomisk aktörs affärshemligheter eller till exempel uppgifter om olyckor, om produkterna har lett till personskador (RP 40/2016 rd). 

Det föreslås också att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket marknadskontrollmyndigheten har rätt att av den ekonomiska aktören få sådana för tillsynen nödvändiga upplysningar som behövs för att verifiera ägare av onlinegränssnitt. Bestämmelsen behövs för tillämpningen av artikel 14.4 c i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att den nationella marknadskontrollmyndighetens befogenhet enligt den punkten ska baseras på 8 § 2 mom. i fråga om produktsektorer som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde. En förutsättning är att uppgifterna är nödvändiga för tillsynen. Uppgifter som behövs för att verifiera ägare av onlinegränssnitt kan vara nödvändiga för att utreda om en produkt överensstämmer med kraven och för en exakt inriktning av bestämmelserna i den föreslagna 22 a § i marknadskontrollagen. Till exempel uppgifter om innehavaren av ett domännamn kan därför komma i fråga. Den föreslagna 22 a § i marknadskontrollagen baseras på artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen. 

I artikel 14.2 i marknadskontrollförordningen förutsätts det att de befogenheter som anges i artikeln utövas i enlighet med kraven i allmänna dataskyddsförordningen (EU) 2016/679. När personuppgifter behandlas i samband med en befogenhet som berör rätten att får information ska behandlingen överensstämma med principerna om behandling av personuppgifter, och det bör ses till att de registrerades rättigheter fullgörs i enlighet med allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen (1050/2018). Det gäller om en fysisk person direkt eller indirekt kan identifieras utifrån de identifieringsuppgifter, såsom namn, personnummer, adress eller domännamn som fås när rätten att få information utövas. I detta fall är rättsgrunden för behandlingen av personuppgifter antingen en sådan rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige som avses i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen eller ett sådant behov att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning som avses i artikel 6.1 e. 

I samband med att befogenheten enligt 8 § 1 mom. i den gällande marknadskontrollagen kan det i undantagsfall också vara nödvändigt att behandla särskilda kategorier av personuppgifter. Då ska artikel 9 i allmänna dataskyddsförordningen och 6 § i dataskyddslagen iakttas. Det kan vara fråga om uppgifter om en persons hälsotillstånd enligt 8 § 1 mom., som det kan vara nödvändigt att behandla till exempel i samband med utredningen av en olycka. Befogenheten enligt det föreslagna nya 8 § 2 mom. berättigar inte till behandling av särskilda kategorier av personuppgifter, eftersom det inte är nödvändigt för att verifiera ägare av onlinegränssnitt. 

Tillsynsmyndigheten ska motivera varför det är nödvändigt att få information för att fullgöra kontrollens syfte samt varför behandlingen är laglig på det sätt som föreskrivs i dataskyddsförordningen och i den nationella dataskyddslagen som kompletterar den. Tillsynsmyndigheten ska i enlighet med 4 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen i synnerhet bedöma om behandlingen behövs och är proportionell i en myndighets verksamhet för utförande av en uppgift av allmänt intresse. Enligt 8 § i marknadskontrollagen betraktas utövandet av en begränsad rätt att få information som proportionell när den är nödvändig för att fullgöra kontrollens syfte för att trygga allmänna intressen. 

9 §. Rätt att företa inspektioner. I detta sammanhang föreslås det att Tullens befogenhet enligt 1 mom. att få tillträde till alla lokaler där det bedrivs sådan verksamhet som avses i de lagar som nämns i 1 mom. eller där det förvaras uppgifter som är betydelsefulla för kontrollen och utföra sådana inspektioner som behövs för kontrollen stryks, eftersom det redan föreskrivs om motsvarande befogenheter annanstans i lagstiftningen om Tullen. Enligt artikel 25.3 i marknadskontrollförordningen ska produkter som omfattas av unionsrätten och som ska hänföras till "tullförfarandet för övergång till fri omsättning" vara föremål för kontroller som utförs av de myndigheter som utsetts. I Finland har Tullen utsetts till sådan myndighet. Enligt artikel 25.3 ska kontrollerna utföras på grundval av riskanalyser i enlighet med artiklarna 46 och 47 i unionens tullkodex, det vill säga förordning (EU) nr 952/2013, och i förekommande fall på grundval av den riskbaserade metod som avses i artikel 11.3 andra stycket i marknadskontrollförordningen. I de artiklarna i tullkodexen föreskrivs det bland annat om tullkontroller och om de kontrollåtgärder de innefattar. Samtidigt som unionens tullkodex började tillämpas trädde också den nationella tullagen (304/2016) som kompletterar tullkodexen i kraft, och i den föreskrivs det bland annat om Tullens befogenheter att vidta tullkontroller enligt tullkodexen. Eftersom marknadskontrollförordningen förutsätter att kontrollerna genomförs enligt tullkodexen, behöver det inte längre föreskrivas i marknadskontrollagen eller lagarna om genomförande av EU:s produktbestämmelser om de befogenheter för Tullen som kontrollerna kräver eftersom befogenheterna enligt 3–6 kap. i tullagen (304/2016) blir tillämpliga enligt den helhet som bildas av marknadskontrollförordningen, tullkodexen och tullagen. Därför behövs inte likadana bestämmelser i marknadskontrollagen om Tullens kontrollbefogenheter som redan finns i tullagen. 

För marknadskontrollmyndigheternas del behövs befogenheterna enligt paragrafen fortfarande för att tilldela marknadskontrollmyndigheterna befogenheter enligt artikel 14.4 d och e i marknadskontrollförordningen. 

10 §. Rätt att ta produkter för undersökning. I detta sammanhang föreslås det att befogenheten för Tullen enligt 1 mom. att ta produkter för undersökning stryks, eftersom det redan föreskrivs om motsvarande befogenhet annanstans i lagstiftningen om Tullen. Eftersom situationen är densamma som beskrivs i fråga om 9 §, gäller samma motiveringar också 10 §. 

För marknadskontrollmyndighetens del behövs befogenheterna enligt paragrafen fortfarande för att, utöver de andra bestämmelserna i paragrafen, tilldela marknadskontrollmyndigheterna befogenheter enligt artikel 14.4 f i marknadskontrollförordningen. 

10 a §. Rätt att skaffa produkter under annan identitet. Det föreslås att en ny 10 a § fogas till marknadskontrollagen. Genom bestämmelsen tilldelas marknadskontrollmyndigheterna befogenheten enligt artikel 14.4 j i marknadskontrollförordningen att köpa varuprover under fingerad identitet. Enligt 1 mom. har marknadskontrollmyndigheten rätt att ta produkter för undersökning under annan identitet, om det är nödvändigt för kontrollen av att produkterna överensstämmer med kraven. Med stöd av bestämmelsen är det tillåtet att använda ett fingerat namn som konstruerats med tanke på testköpet och till exempel ett e-postkonto som skapats för ändamålet. Enligt 2 mom. ska den ekonomiska aktören och en personuppgiftsansvarig informeras om användningen av annan identitet så snart denna information kan lämnas utan att syftet med användningen av annan identitet äventyras. 

Att använda annan identitet kan vara nödvändigt speciellt vid anskaffning av produkter via nätet, eftersom anskaffning via nätet ofta förutsätter inmatning av personuppgifter och vissa produkter kan vara tillgängliga endast på nätet. Avsikten med myndighetstillsynen kan bli oförverkligad, om man vid köpet uppträder som en myndighet. Det kan inte heller anses skäligt att anställda hos en marknadskontrollmyndighet ska använda sina egna personuppgifter vid anskaffning av produktprover. Annan identitet kan behövas också i en situation där en ekonomisk aktör inte går med på att lämna ett produktprov när myndigheten begär det. 

Med tanke på förvaltningens lagenlighet är det viktigt att tillsynsmyndigheternas befogenheter begränsas till genomförandet av vanliga civilrättsliga rättshandlingar. Användning av annan identitet motsvarar till sin omfattning alltså inte till exempel de befogenheter som polisen har i anslutning till användning av annan identitet. En förutsättning är att användningen av annan identitet är nödvändig för kontrollen av att produkterna överensstämmer med kraven. I förslaget ingår ingen sådan bestämmelse enligt vilken marknadskontrollmyndigheten kan få tillgång till fingerade dokument (personnummer, kreditkort etc.) som uppgjorts eller tillverkats för användningen av annan identitet. I praktiken begränsar detta i många situationer användningen av annan identitet. Att föreskriva om en sådan möjlighet för tillsynsmyndigheterna innebär i princip en betydande förändring jämfört med nuläget och kräver i praktiken en mer omfattande översyn av lagstiftningen, och därför är det inte ändamålsenligt att göra en sådan ändring i detta sammanhang. Det kan dock vara till exempel vara tillåtet att använda ett prepaid-kreditkort som skaffats för tillsynssyften, eftersom det inte förutsätter att man förbinder sig till att bli kund hos en viss bank eller till ett visst kreditkonto. Det bör noteras att en genomförd affär inte kan återtas i efterhand med hänvisning till att köpet gjorts under annan identitet. 

Den personuppgiftsansvarige som avses i artikel 4.7 i allmänna dataskyddsförordningen behandlar i praktiken de uppgifter som marknadskontrollmyndigheten använt för anskaffning av en produkt som personuppgifter. För att säkerställa att den personuppgiftsansvarige får en korrekt bild av registeruppgifternas innehåll, ska den behöriga myndigheten enligt förslaget vara skyldig att informera den personuppgiftsansvarige om användningen av annan identitet så snart denna information kan lämnas utan att syftet med anskaffningen av produkten äventyras. Det betraktas som ändamålsenligt också med tanke på en öppen och pålitlig förvaltning. Eftersom det är möjligt att den personuppgiftsansvarige är någon annan än den ekonomiska aktör som varit part i avtalet, såsom tillverkaren eller importören av en produkt, föreskrivs det i momentet separat om skyldigheten att informera också den ekonomiska aktören om användningen av annan identitet. 

17 §. Åtgärdsföreläggande. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., i vilket det föreskrivs om en ny befogenhet för marknadskontrollmyndigheten att meddela en ekonomisk aktör ett föreläggande att vidta korrigerande åtgärder för att få förfarandena enligt de lagar som anges i 1 § 1 mom. i marknadskontrollagen att överensstämma med kraven. Den nya befogenheten stödjer också genomförandet av artikel 14.4 g och 16.2 i marknadskontrollförordningen. 

Ett åtgärdsföreläggande som berör förfarandena bedöms vara nödvändigt när det i lagstiftningen ställs sådana krav avseende en produkt som finns på marknaden, som det är ändamålsenligt att marknadskontrollmyndigheten övervakar samtidigt som det övervakas att själva produkten samt uppgifterna och handlingarna om den överensstämmer med kraven. Avsikten är dock inte att tyngdpunkten i marknadskontrollen i och med den nya befogenheten övergår till kontroll av de ekonomiska aktörernas förfaranden, utan marknadskontrollen ska fortfarande styras av ett riskbaserat perspektiv enligt proportionalitetsprincipen. Avsikten är inte heller att marknadskontrollmyndigheten ska kontrollera efterlevnaden av eventuella krav enligt lagstiftningen på användningen av produkten eller förhållandena under användningen. Med stöd av den nya befogenheten är det inte möjligt att meddela allmänna förelägganden om att en ekonomisk aktör ska iaktta den aktuella förfarandebestämmelsen i allmänhet, utan ett åtgärdsföreläggande om förfarandena berör alltid endast ett fel i förfarandet som uppdagats i ett enskilt fall. 

Befogenheten att meddela ålägganden att få förfarandena att överensstämma med kraven behövs till exempel vid marknadskontrollen av kemikalier. I nuläget övervakas överensstämmelse med kraven för förfarandena enligt lagen med stöd av kemikalielagen, och i denna proposition föreslås det att den inkluderas i marknadskontrollagens tillämpningsområde. I kemikalielagstiftningen föreskrivs det om många olika krav på förfarandet för nedströmsanvändare, och marknadskontrollmyndigheten bör ha möjlighet att ingripa om den vid tillsynen märker att en ekonomisk aktör har förfarit i strid med lagstiftningen. I praktiken har marknadskontrollmyndigheten haft behov att med stöd av 46 § 1 mom. i kemikalielagen meddela verksamhetsutövare förelägganden att uppfylla kraven enligt lagstiftningen till exempel i följande fall: en kemikalieleverantör har försummat sin skyldighet enligt artikel 31 i Reach-förordningen att förse mottagaren med ett säkerhetsdatablad, en tillverkare eller importör har försummat sina skyldigheter enligt artikel 40 i CLP-förordningen att lämna Europeiska kemikaliemyndigheten en klassificeringsanmälan eller en verksamhetsutövare har i sin reklam för kemikalier försummat kraven enligt artikel 48 i CLP-förordningen att nämna en farlig kemikalie. Det föreslås att 46 § 1 mom. i kemikalielagen inte längre ska tillämpas på marknadskontroll, utan motsvarande förelägganden också i fråga om kemikalier ska meddelas med stöd av 17 § 2 mom. i marknadskontrollagen. 

Det bedöms dock också finnas behov av horisontella förelägganden om förfaranden inom andra produktsektorer som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde, och därför är det också motiverat att inkludera en ny befogenhet med tanke på en enhetlig marknadskontroll för olika sektorer. Till exempel i de NLF-harmoniserade produktbestämmelserna föreskrivs det bland annat om följande skyldigheter i fråga om förfarandet, i vilka det bedöms att marknadskontrollmyndigheten vid behov behöver kunna ingripa: skyldigheten för distributören att underrätta tillverkaren eller importören om produkten medför fara/risk (t.ex. 15 § 2 mom. i ATEX-lagen, 14 § 3 mom. i lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven och artikel 11.2 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning) och skyldigheten för ekonomiska aktörer att omedelbart informera de nationella behöriga myndigheterna i de EU-medlemsstater på vilkas marknader denne tillhandahållit den elektriska utrustningen och meddela detaljerade uppgifter om bristande överensstämmelse med kraven och de korrigerande åtgärder som vidtagits (t.ex. 25 § 3 mom. i elsäkerhetslagen, 23 § i hissäkerhetslagen och artikel 9.7 i EU:s gasanordningsförordning). 

22 a §. Befogenheter i samband med onlinegränssnitt och domännamn. Det föreslås att en ny 22 a § fogas till marknadskontrollagen. Genom bestämmelsen tilldelas marknadskontrollmyndigheterna befogenheten enligt artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om rätten för marknadskontrollmyndigheten att ålägga tjänsteleverantören att avlägsna innehåll som hänvisar till en produkt från ett onlinegränssnitt eller visa slutanvändaren en tydlig varning i samband med åtkomsten till ett onlinegränssnitt. Enligt paragrafen är det också tillåtet att ålägga de åtgärderna samtidigt. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om befogenheter som får utövas först när ett föreläggande som avses i 1 mom. inte har iakttagits. Marknadskontrollmyndigheten får då ålägga tjänsteleverantören att förhindra eller begränsa åtkomsten till ett onlinegränssnitt eller att ta bort ett onlinegränssnitt, eller ålägga den som förvaltar ett domännamnsregister eller registraren att avregistrera ett domännamn eller att registrera domännamnet i marknadskontrollmyndighetens namn. De befogenheter som avses i 2 mom. är alternativa, och markandskontrollmyndigheten får alltså inte samtidigt ålägga åtgärder enligt både 1 och 2 mom. Befogenheterna enligt paragrafen bildar en helhet i två steg på det sätt som beskrivs ovan. Marknadskontrollmyndigheten ska första utöva befogenheterna enligt 1 mom. för att undanröja den allvarliga risken. Först därefter är det tillåtet att utöva de striktare befogenheterna enligt 2 mom. När befogenheterna utövas meddelar marknadskontrollmyndigheten föreläggandena genom förvaltningsbeslut. 

Befogenheter som gäller onlinegränssnitt har i marknadskontrollförordningen fastställts som ett sista alternativ i en situation där det inte finns andra effektiva metoder för att undanröja en allvarlig risk. Det föreslås att tröskeln för att utöva befogenheterna ska vara relativt hög. En förutsättning för att utöva befogenheterna enligt momentet är för det första att det är fråga om innehåll som hänvisar till produkter som medför allvarlig risk för människors hälsa, säkerhet och egendom eller för miljön eller för andra allmänna intressen som avses i de lagar som nämns i 1 § 1 mom. Utövandet av befogenheten i fråga bör dessutom vara nödvändigt för att eliminera den aktuella allvarliga risken, det vill säga en förutsättning för utövande av befogenheten är att andra effektiva metoder inte är tillgängliga. Det kan alltså bli aktuellt att utöva befogenheten i situationer när en ekonomiska aktör inte samtycker till att förfara på det sätt som förutsätts i förelägganden som marknadskontrollmyndigheten förelägger i första hand, såsom en åtgärdsföreläggande eller förbud. Om en allvarlig risk kan elimineras på lämpligt sätt genom metoder som i mindre grad ingriper i den ekonomiska aktörens verksamhetsförutsättningar, bör utövande av de i paragrafen angivna befogenheterna undvikas. Konsekvenserna för den ekonomiska aktörens näringsfrihet av att befogenheterna utövas bör innefattas i bedömningen av föreläggandets proportionalitet. I fråga om de befogenheter som avses i 2 mom. bör det dessutom fästas särskild vikt vid att eventuella förelägganden att förhindra eller begränsa åtkomst riktas noggrant samt vid eventuella konsekvenser för den registrerades rättigheter enligt dataskyddsförordningen (EU) 2016/679. 

Tjänsteleverantörer enligt paragrafen är leverantörer av hosting-, internet- och plattformstjänster samt teleföretag eller motsvarande aktörer som i övrigt svarar för publicering eller förmedling av information eller för att hålla sådan tillgänglig på nätet. Utgångspunkten i bestämmelsen är att marknadskontrollmyndighetens beslut kan rikta sig till aktörer som har faktisk möjlighet att använda de metoder som nämns i bestämmelsen, och det är därför inte ändamålsenligt att på ett uttömmande sätt definiera vilka tjänsteleverantörer som kan komma i fråga. Marknadskontrollmyndigheten ska sträva efter att ett beslut riktar sig till en aktör som faktiskt förvaltar det innehåll som gäller innehållet avseende en produkt som strider mot de angivna kraven och som medför en allvarlig risk. Marknadskontrollmyndigheten bör också rikta beslutet till den instans som har möjlighet att genomföra åtgärder för att begränsa ett onlinegränssnitts aktivitet i så liten utsträckning som möjligt så att beslutets syfte ändå uppnås. Om föreläggandet till exempel riktas till ett teleföretag, kan det vara skäl att överväga en spärrning som stryker adresserna för namntjänstsystemet på namnservern, vilket skadar nättrafiken mindre än andra metoder som teleföretaget har tillgång till. 

Minimibefogenheterna enligt marknadskontrollförordningen inbegriper ingen befogenhet att ålägga att ett domännamn ska registreras i den behöriga myndighetens namn. En sådan befogenhet förhindrar dock situationer där samma aktör efter det att ett domännamn har avregistrerats tar i bruk domännamnet på nytt och således fortsätter med sin tidigare verksamhet. Andra aktörer kan inte ta i bruk ett domännamn på nytt när det är registrerat i marknadskontrollmyndighetens namn. Det är fråga om ett nationellt tillägg i förhållande till de minimibefogenheter som anges i marknadskontrollförordningen. Om marknadskontrollmyndigheten utövar den befogenheten, bör den också svara för kostnaderna för att domännamnet registreras i myndighetens namn. 

Enligt 164 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014) förvaltar Transport- och kommunikationsverket ett register över domännamn under den nationella toppdomänen för Finland, dvs. toppdomänen fi. I fråga om dessa domännamn raderar Transport- och kommunikationsverket vid behov ett domännamn genom att avregistrera det ur domännamnsregistret. Marknadskontrollmyndigheten kan meddela ett föreläggande om att ett domännamn ska avregistreras även i fråga om andra toppdomäner genom att rikta sig till den som förvaltar toppdomäner eller till registraren. Enligt artikel 14.4 k i marknadskontrollförordningen ska marknadskontrollmyndigheterna också ha befogenhet att kräva att åtkomsten till onlinegränssnittet begränsas, inbegripet genom att begära att en relevant tredje part genomför sådana åtgärder. Registraren och den som förvaltar ett domännamnsregister är sådana tredje parter av vilka marknadskontrollmyndigheten i sista hand kan kräva åtgärder. 

Marknadskontrollförordningen ger handlingsutrymme i fråga om huruvida befogenheten utövas av myndigheten eller till exempel av en domstol på ansökan av myndigheten. För att säkerställa möjligheten att reagera snabbt och effektiva kontrollåtgärder i fall av allvarlig risk föreslås det i denna proposition att marknadskontrollmyndigheten ska utöva befogenheten. 

Enligt 3 mom. får marknadskontrollmyndigheten även meddela ett interimistiskt beslut, och då gäller beslutet tills ärendet är slutligt avgjort. Marknadskontrollmyndigheten ska avgöra saken skyndsamt. 

I 4 mom. föreskrivs det om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att innan det meddelar ett beslut enligt 1–3 mom. ge mottagaren av beslutet samt den ekonomiska aktören tillfälle att bli hörda. Undantag från hörandeplikten kan göras när ett interimistiskt föreläggande enligt 3 mom. meddelas, om detta inte kan ordnas så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver. 

I 5 mom. begränsas utövningen av befogenheterna enligt paragrafen dessutom i fråga om produkter enligt tobakslagen samt detaljhandelsförpackningar och ytterförpackningar för dem till Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. Avgränsningen anses ändamålsenlig därför att distansförsäljningen av produkter enligt tobakslagen är mycket begränsad, och därför förutspås behovet att utöva befogenheten inom den sektorn bli mycket litet. Därför lämnas kommunerna utanför tillämpningsområdet för paragrafen. Avgränsningen motiveras också av att utövningen av de befogenheter som föreslås i 1–2 mom. innebär betydande inskränkningar i näringsfriheten för de näringsidkare som blir föremål för föreläggandena, och därför bör särskild vikt fästas vid att de utövas på ett konsekvent sätt och endast i sista hand. 

27 §. Information till Europeiska kommissionen. I detta sammanhang föreslås det att hänvisningen i 2 mom. till lagen om underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009) ersätts med en hänvisning till artikel 20 i marknadskontrollförordningen. I den lag som nämns ovan föreskrivs det om de nationella förfarandena för att underrätta Europeiska kommissionen om produkter som medför risk. I artikel 20 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om motsvarande underrättelser. Bestämmelserna i förordningen bedöms vara så exakta att inga nationella bestämmelser om förfarandena om underrättelserna längre behövs i fråga om produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Därför föreslås det att den tidigare hänvisningen till den nationella lagen ersätts med en hänvisning till marknadskontrollförordningen. Hänvisningen är informativ. 

7.2  Lagen om ändring av lagen om överensstämmelse med kraven för utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar

4 §. Definitioner. Till paragrafen fogas det en ny 23 punkt. I den punkten definieras leverantör av distributionstjänster. Med leverantör av distributionstjänster avses en sådan fysisk eller juridisk person som avses i artikel 3.11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, nedan marknadskontrollförordningen. 

5 §. Förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. I 1 mom. föreslås det att hänvisningen till NLF-förordningen korrigeras med beaktande av de ändringar i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde som EU:s marknadskontrollförordning medför. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter. 

Det föreslås att författningshänvisningen i 2 mom. korrigeras. I stället för till artikel 27–29 om yttre gränskontroll i NLF-förordningen hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Det föreslås att momentet blir nytt 3 mom. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På ATEX-produkter tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. 

Det föreslås att 3–6 mom. blir nya 4–7 mom. 

23 §. Ändringssökande. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

24 §. Straffbestämmelse. Det föreslås att till 1 mom. fogas två nya punkter, och dessutom föreslås det att 2 och 3 mom. ändras. Dessa ändringar berör straffbarheten för åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrollförordningen omfattar också sådan utrustning och sådana säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar och som hör till tillämpningsområdet för ATEX-direktivet (2014/34/EU). Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. Det har ansetts nödvändigt att föreskriva om straffbarhet för brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt ATEX-lagen eftersom kraven enligt ATEX-lagen berör produktsäkerhet och förhindrandet av risker, vilket innebär att följderna av oaktsamhet kan vara mycket allvarliga. I detta sammanhang bör bestämmelsen om straffbarhet utvidgas till att också beröra åsidosättandet av ekonomiska aktörers skyldigheter enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret. 

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt på vilken den lagstiftning som avses i artikel 4.5 tillämpas trots den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten släppas ut på marknaden endast om en ekonomisk aktör med säte i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. Enligt artikeln är ansvaret graderat, och skyldigheterna för en ekonomisk aktör som har rollen av motpart enligt artikel 4 begränsar inte andra aktörers skyldigheter. 

En aktör som avses i artikel 4 är kontaktperson för produkten. Eftersom straffbarheten för åsidosättande av skyldigheterna för tillverkare, importörer och distributörer i huvudsak redan beaktas i ATEX-lagen, behövs i detta sammanhang bestämmelser om kriminalisering av åsidosättande av skyldigheterna för tillverkare och importörer endast till vissa delar. Däremot har åsidosättande av skyldigheterna enligt förordningen för en tillverkares representant som avses i artikel 4 inte tidigare sanktionerats, trots att det i ATEX-lagen föreskrivs om vissa skyldigheter för tillverkarens representant. I ATEX-direktivet eller ATEX-lagen föreskrivs det inte om några skyldigheter för en leverantör av distributionstjänster, och det är fråga om en nya ekonomisk aktör för ATEX-produktsektorn. 

Under beredningen har också möjligheten att införa en administrativ påföljdsavgift för ATEX-sektorn behandlats. Under beredningen har bedömningen varit att det för närvarande inte är möjligt att införa administrativa påföljder i ATEX-lagen. En reform av påföljdssystemet kräver en vidsträckt granskning, och inom tidsramen för det nationella genomförandet av marknadskontrollförordningen finns det inte förutsättningar för en sådan. Det bör också noteras att det i den gällande ATEX-lagen endast föreskrivs om straffrättsliga påföljder. Under beredningen har det bedömts vara motiverat att tillämpa straffrättsliga påföljder till följd av den verksamhets art som föreslås sanktioneras. 

Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen ska kunna leda till böter, om inte strängare straff föreskrivs för gärningen i någon annan lag. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör skyldigheter för sådana ekonomiska aktörer som inte omfattas av de sektorvisa bestämmelserna och straffbestämmelserna i ATEX-lagen. Sådana ekonomiska aktörer är i fråga om ATEX-produkter tillverkares representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen för alla skyldigheter enligt artikel 4.3, och dessutom tillverkare och importörer i fråga om vissa skyldigheter enligt artikel 4.3 a och 4.3 b. 

Enligt den föreslagna nya 14 punkten i 1 mom. är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.4 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkare eller importör att hålla försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten i tio år samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Det föreskrivs också om den skyldigheten för tillverkares del i 9 § i lagen, och för importörers del i 14 §. Enligt den bestämmelse som berör tillverkare börjar tioårsfristen löpa när produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, och enligt den bestämmelse som berör importörer när produkten har släppts ut på marknaden. Enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen bör aktören också kontrollera att en EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. Det föreslås dock inte att den skyldigheten i detta sammanhang ska kriminaliseras för tillverkares och importörers del, eftersom straffbarheten för åsidosättande av motsvarande skyldighet redan ingår i 1 mom. 4 och 8 punkten för tillverkares och importörers del. 

Enligt den föreslagna nya 1 mom. 15 punkten är det straffbart att försumma skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för en tillverkare eller importör att ge information och dokumentation. Enligt det lagrummet ska en ekonomisk aktör på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten Sådana uppgifter och dokument kan beroende på situationen till exempel innefatta produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, uppgifter om den ursprungliga tillverkaren av produkten, beställningsdokument för produkten, tillgång till programvara som produkten innehåller, uppgifter om leveranskedjan och produktmängder eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Det är klart att dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller språkkravet. Också uppgifter och dokument på engelska kan anses uppfylla språkkravet enligt marknadskontrollförordningen till den del det är fråga om sådana uppgifter som avses i artikel 4.3 b i förordningen som lämnas till marknadskontrollmyndigheten. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 1 punkten är det straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhetbryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att iaktta det som gäller EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, hålla försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den period som krävs samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation. I fråga om produkter enligt ATEX-lagen föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i ATEX-direktivet och ATEX-lagen, enligt vilka den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska hållas tillgängliga för kontrollmyndigheten i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för ATEX-produkter. Därför föreslås en tillverkares representant eller en leverantörs av distributionstjänster förfarande i fråga om ATEX-produkter vara straffbart, om aktören inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, hålla försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller om aktören inte säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet föreslås vara straffbart. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 2 punkten är det också straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att ge information och dokumentation. Det är fråga om ett brott mot samma skyldighet som för tillverkares och importörers del föreslås kriminaliseras i den föreslagna nya 1 mom. 15 punkten. Det föreslås att brott mot denna skyldighet ska bedömas på samma sätt som enligt den punkten. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 3 punkten är det också straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att informera om en risk. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 4 punkten är det straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret endast ska gälla brott mot skyldigheter enligt andra led. 

Det föreslås vara straffbart om en aktör inte i enlighet med artikel 4.3 d i förordningen ser till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktören har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas, utan vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören, om det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder bör aktören minska de risker som den produkten medför på de villkor som anges i förordningen. En aktör som till exempel på marknadskontrollmyndighetens begäran minskar de risker produkten medför i enlighet med förordningen trots att det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder uppfyller sin skyldighet enligt förordningen, och förfarandet är inte straffbart. Frågan när aktören har skäl att tro att en berörd produkt utgör en riskbedöms på samma sätt som enligt 3 punkten. 

Det föreslås att graden av tillräknande i fråga om de punkter som fogas till 1 mom. ska vara uppsåt eller oaktsamhet. Också försummelse av de andra skyldigheter som sanktioneras i ATEX-lagen, som berör tillverkare, importörer och distributörer av utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar, har sanktionerats så att graden av tillräknande är uppsåt eller oaktsamhet. Av sådana aktörer krävs specialkunnande och särskild yrkeskompetens, som innebär omsorgsplikt. Kraven enligt lagen berör produkternas säkerhet och förebyggandet av fara. Följderna av ett oaktsamt förfarande vara mycket allvarliga, och av denna anledning kan särskild aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna. 

Däremot bedöms en motiverad grad av tillräknande för sanktioner för de skyldigheter som föreslås i det nya 2 mom. vara uppsåt eller grov oaktsamhet. Det bedöms inte vara motiverat att av tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster vid hot om straff förutsätta en fullt lika hög grad av aktsamhet som av tillverkaren eller tillverkarens representant som i första hand ansvarar för produkten. Om tillverkaren eller importören inte har säte i unionen, är tillverkarens representant eller i sista hand leverantören av distributionstjänster ansvarig enligt artikel 4. Å andra sidan är det också motiverat att av tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster förutsätta aktsamhet när de i sin egenskap av aktörer ansvarar för ATEX-produkter som om de inte överensstämmer med kraven kan medföra betydande säkerhetsrisker. 

I fall av brott mot ATEX-lagen är principen att administrativa tvångsmedel tillämpas i första hand och att bötesstraff enligt lagen endast tillgrips i de grövsta fallen. Det är motiverat att tillämpa motsvarande princip också om en ekonomisk aktör bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens administrativa tvångsmedel finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Också hittills har administrativa tvångsmedel tillämpats vid motsvarande förseelser. Straffbestämmelsens betydelse ska i första hand betraktas som preventiv och avskräckande. 

I 1 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, som också berör de nya 14 och 15 punkten som föreslås fogas till momentet. På de föreslagna punkterna som är förenade med straff kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet bli tillämplig, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott eller straffbestämmelsen om brott mot bestämmelserna om explosiva varor enligt 44 kap. 11 § i strafflagen. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, enligt vilken det ska dömas för de gärningar som avses i 2 mom. om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. En motsvarande sekundäritetsbestämmelse ingår också i 1 mom. Enligt det föreslagna momentet kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott. 

De gällande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom. Det föreslagna 3 mom. preciseras så att det utöver 1 mom. också omfattar förseelser enligt 2 mom. Enligt 3 mom. får den som bryter mot ett förbud eller ett åläggande som förenats med vite inte för samma gärning dömas till straff med stöd av 1 mom. 

Det föreslagna nya 4 mom. motsvarar det gällande 3 mom. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.3  Elsäkerhetslagen

2 §. Lagens tillämpningsområde. I 2 mom. föreslås det att författningstiteln informationssamhällsbalken ändras till den gällande titeln. Titeln informationssamhällsbalken ändrades i lag 68/2018 till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Ändringen trädde i kraft den 1 juni 2018. 

4 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen i 12 punkten till NLF-förordningen ändras så att den motsvarar den gällande förordningens rubrik. Rubriken för förordning (EG) nr 765/2008 ersattes i enlighet med artikel 39 i marknadskontrollförordningen med rubriken "Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93". 

5 §. Förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. Det föreslås att i hänvisningen i 1 mom. till NLF-förordningen beaktas de ändringar EU:s marknadskontrollförordning medför i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På elektriska produkter tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. 

Paragrafens 3 och 4 mom. motsvarar de gällande 5 § 2 och 3 mom.  

I det nya 5 mom. hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Momentet motsvarar det nuvarande 5 § 4 mom., i vilket hänvisningen gäller artikel 27–29 om yttre gränskontroll i NLF-förordningen. 

De föreslagna 6–8 mom. motsvarar de gällande 5 § 5–7 mom. 

Författningshänvisningen i det nya 9 mom. motsvarar författningshänvisningen i det gällande 5 § 8 mom. Det föreslås dock att titeln informationssamhällsbalken ersätts med författningens gällande titel lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.  

117 §. Straffbestämmelser. I paragrafen ingår en straffbestämmelse om brott mot bestämmelserna om elsäkerhet. Det föreslås att 1 mom. ändras så att till den fogas en ny 31 och 32 punkt som berör straffbarhet för åsidosättande av tillverkares och importörers skyldigheter enligt artikel 4.3 a och 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Dessutom föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. som berör straffbarheten för åsidosättande av skyldigheterna för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och brott mot skyldigheter för dem som inte redan i nuläget omfattas av elsäkerhetslagen. 

Tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrollförordningen omfattar också elektriska produkter, om vilkas överensstämmelse med kraven det föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet (omarbetning), nedan EMC-direktivet, och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU av den 26 februari 2014 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av elektrisk utrustning, nedan lågspänningsdirektivet. I artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning förutsätts det att det för brott mot förordningen och sektorbestämmelserna föreskrivs om påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Det har ansetts nödvändigt att föreskriva om straffbarhet för brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt elsäkerhetslagen eftersom kraven enligt elsäkerhetslagen berör produktsäkerhet och förhindrandet av risker. Till vissa delar är syftet dock att med hjälp av bestämmelserna om administrativa tvångsmedel i marknadskontrollagen säkerställa att de ekonomiska aktörerna uppfyller sina skyldigheter. 

I detta sammanhang anses det nödvändigt att utvidga straffbestämmelserna till att omfatta sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som avses i artikel 4 i marknadskontrollförordningen, mot vilka det inte ännu är straffbart att bryta enligt elsäkerhetslagen. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret.  

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt på vilken den lagstiftning som avses i artikel 4.5 tillämpas trots den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten släppas ut på marknaden endast om en ekonomisk aktör med säte i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. Enligt artikeln är ansvaret graderat, och skyldigheterna för en ekonomisk aktör som har rollen av motpart enligt artikel 4 begränsar inte andra aktörers skyldigheter. 

En aktör som avses i artikel 4 är kontaktperson för produkten. I elsäkerhetslagen beaktas redan till vissa delar påföljderna för brott mot tillverkarens, importörens och tillverkarens representants skyldigheter. Därför behöver det inte i detta sammanhang föreskrivas om kriminalisering av åsidosättande av skyldigheten för tillverkare och importörer att upprätta dokument enligt artikel 4.3 a. Situationen är också densamma i fråga om artikel 4.3 c och 4.3 d. Också åsidosättande av anmälningsplikten för tillverkarens representant enligt artikel 4.3 c i förordningen sanktioneras redan i elsäkerhetslagen. I EMC-direktivet, lågspänningsdirektivet eller elsäkerhetslagen föreskrivs det inte om några skyldigheter för en leverantör av distributionstjänster, och det är fråga om en nya ekonomisk aktör för sektorn för elektrisk utrustning. 

Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen ska kunna leda till böter, om inte strängare straff föreskrivs för gärningen i någon annan lag. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som inte omfattas av de sektorvisa bestämmelserna i EMC-direktivet, lågspänningsdirektivet och elsäkerhetslagen. Sådana ekonomiska aktörer är i fråga om elektrisk utrustning tillverkares representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen för alla skyldigheter enligt artikel 4.3, och dessutom tillverkare och importörer i fråga om vissa skyldigheter enligt artikel 4.3 a–4.3 d. För likvärdigheten och jämlikheten har det ansetts nödvändigt att straffbestämmelsen också gäller tillverkare och importörer till den del det är fråga om andra skyldigheter gällande sådana dokument som avses i artikel 4.3 a och 4.3 b än skyldigheten att upprätta dem, för vilken åsidosättande redan kriminaliseras i elsäkerhetslagen. 

I den föreslagna nya 2 mom. 1 punkten föreslås det att uppsåtliga eller grovt oaktsamma brott mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller en leverantör av distributionstjänster att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats ska vara straffbart. I fråga om elektrisk utrustning föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation i EMC-direktivet, lågspänningsdirektivet och elsäkerhetslagen. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för elektriska utrustningar. Därför föreslås det i fråga om elektrisk utrustning vara straffbart om tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I fråga om tillverkare föreskrivs det om straff för underlåtenhet att upprätta dokumentation i 117 § 4 och 5 punkten. I fråga om importörer föreskrivs det om straffbarhet i 17 § 9 punkten. 

Enligt de föreslagna nya 1 mom. 31 punkten och 2 mom. 1 punkten är det dessutom straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster att hålla EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten i tio år samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. I fråga om elektrisk utrustning föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i EMC-direktivet, lågspänningsdirektivet och elsäkerhetslagen. I bestämmelserna förutsätts det att den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska hållas tillgängliga för kontrollmyndigheten i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för elektriska utrustningar. Därför föreslås en tillverkares representant eller en leverantörs av distributionstjänster förfarande i fråga om elektriska utrustningar vara straffbart, om de inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, håller försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av oaktsamhet föreslås kunna vara straffbart för tillverkare och importörer. I fråga om tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster förutsätter straffbarhet dock uppsåt eller grov oaktsamhet. Den författningstekniska lösningen att föreskriva om straffbarhet för en gärning för tillverkare och importörer i 1 mom. och för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster i 2 mom. baseras på den föreslagna gradskillnaden i tillräknelighet mellan de aktörerna.  

Enligt de föreslagna nya 1 mom. 32 punkten och 2 mom. 2 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster att ge information och dokumentation. Enligt det lagrummet ska en ekonomisk aktör på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten. Sådana uppgifter och dokument kan beroende på situationen till exempel innefatta produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, uppgifter om den ursprungliga tillverkaren av produkten, beställningsdokument för produkten eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Det är klart att dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller språkkravet. Också uppgifter och dokument på engelska kan anses uppfylla språkkravet enligt marknadskontrollförordningen till den del det är fråga om sådana uppgifter som avses i artikel 4.3 b i förordningen som lämnas till marknadskontrollmyndigheten. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 3 punkten är det också straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en leverantör av distributionstjänster att informera om en risk. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. I 25 § 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten för ekonomiska aktörer att informera marknadskontrollmyndigheten om en risk som en elektrisk utrustning orsakar. I 117 § 1 mom. 15 punkten föreskrivs det om straff för brott mot den bestämmelsen. Enligt definitionsbestämmelsen i 4 § 7 punkten avses med ekonomisk aktör en tillverkare, en auktoriserad representant, en importör eller en distributör. Leverantörer av distributionstjänster är därmed de enda av de ekonomiska aktörer som anges i artikel 4.3 c på vilka straffbestämmelserna i den gällande 117 § 1 mom. 15 punkten inte kan tillämpas. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 4 punkten är det straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret endast ska gälla brott mot skyldigheter enligt andra led.  

Det föreslås vara straffbart om en aktör inte i enlighet med artikel 4.3 d i förordningen ser till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas. Vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören, om det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder bör aktören minska de risker som den produkten medför på de villkor som anges i förordningen. En aktör som till exempel på marknadskontrollmyndighetens begäran minskar de risker produkten medför i enlighet med förordningen när det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder uppfyller sin skyldighet enligt förordningen, och förfarandet är inte straffbart. Frågan när aktören har skäl att tro att en berörd produkt utgör en riskbedöms på samma sätt som enligt 3 punkten. I fråga om tillverkare och importörer föreskrivs det om motsvarande skyldighet i 25 § 1 mom. i elsäkerhetslagen. Enligt det momentet ska tillverkaren eller importören omedelbart vidta åtgärder för att få den elektriska utrustningen att överensstämma med kraven, dra tillbaka den eller vid behov ordna med återkallelse av den, om tillverkaren eller importören har skäl att misstänka att den elektriska utrustning som denne släppt ut på marknaden inte uppfyller kraven. I 117 § 1 mom. 13 punkten föreskrivs det om straff för brott mot den bestämmelsen. 

Det föreslås att graden av tillräknande för tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster ska vara uppsåt eller grov oaktsamhet. Åsidosättande av andra skyldigheter som sanktioneras i elsäkerhetslagen berör tillverkare, importörer och distributörer av elektriska utrustningar, samt i fråga om den skyldighet att informera om en risk som nämns ovan också tillverkarens representant. Graden av tillräknande är till denna del uppsåt eller oaktsamhet. Av sådana aktörer krävs specialkunnande och särskild yrkeskompetens, som innebär omsorgsplikt, också för tillverkarens representant i fråga om skyldigheten att informera om en risk Kraven enligt lagen berör produkternas säkerhet och förebyggandet av fara. Följderna av ett oaktsamt förfarande vara mycket allvarliga, och av denna anledning kan särskild aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna. 

Däremot bedöms en motiverad grad av tillräknande för sanktioner för de skyldigheter som föreslås i det nya 2 mom. för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster vara uppsåt eller grov oaktsamhet. Det bedöms inte vara motiverat att av tillverkarens representant (med undantag för skyldigheten att informera om en risk) eller en leverantör av distributionstjänster vid hot om straff förutsätta en fullt lika hög grad av aktsamhet som av tillverkaren eller tillverkarens representant som i första hand ansvarar för produkten. Om tillverkaren eller importören inte har säte i unionen, är tillverkarens representant eller i sista hand leverantören av distributionstjänster ansvarig enligt artikel 4. Å andra sidan är det också motiverat att av tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster förutsätta aktsamhet när de i sin egenskap av aktörer ansvarar för elektriska utrustningar som om de inte överensstämmer med kraven kan medföra betydande säkerhetsrisker. 

I fråga om brott mot elsäkerhetsbestämmelserna är marknadskontrollmyndighetens första åtgärd sällan att anmäla det till polisen och kräva straff. En polisanmälan hör till de strängaste sätten att reagera, och enligt den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen tillämpas den inte i fråga om lindriga brister. I första hand ska marknadskontrollmyndigeten tillgripa administrativa tvångsmedel. Också framöver är det mest ändamålsenligt att administrativa tvångsmedel primärt tillämpas vid brott mot elsäkerhetslagen, och att bötesstraff endast tillgrips vid grövre förseelser. Dock är det viktigt med tanke på fullgörandet av skyldigheterna enligt elsäkerhetslagen att bötesstraff kan utdömas vid grova fall av brott mot elsäkerhetslagen. Vid brott mot elsäkerhetsbestämmelserna är böter i praktiken den mest ändamålsenliga sanktionen om åsyftad verkan inte i alla lägen längre kan uppnås till exempel genom vite.  

Det är motiverat att tillämpa motsvarande princip också om en ekonomisk aktör bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens administrativa tvångsmedel finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Också hittills har administrativa tvångsmedel huvudsakligen tillämpats vid motsvarande förseelser. Straffbestämmelsens betydelse ska i första hand betraktas som preventiv och avskräckande. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, enligt vilken det ska dömas för de gärningar som avses i 2 mom. om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. En motsvarande sekundäritetsbestämmelse ingår också i 1 mom. Enligt det föreslagna momentet kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott. 

De gällande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom. Det föreslagna 3 mom. preciseras så att det utöver 1 mom. också omfattar förseelser enligt 2 mom. Enligt 3 mom. får den som bryter mot ett förbud eller ett föreläggande som förenats med vite inte för samma gärning dömas till straff. 

Det föreslagna nya 4 mom. motsvarar gällande 3 mom. 

118 §. Sökande av ändring i elsäkerhetsmyndighetens beslut. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

119 §. Sökande av ändring i beslut som fattats av ett anmält organ, ett kompetensbedömningsorgan, ett auktoriserat organ eller en auktoriserad besiktningsman. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.4  Hissäkerhetslagen

4 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen i 5 punkten till NLF-förordningen ändras så att den motsvarar den gällande förordningens rubrik. Rubriken för förordning (EG) nr 765/2008 ersattes i enlighet med artikel 39 i marknadskontrollförordningen med rubriken "Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93". 

5 §. Lagens förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf, och att rubriken för paragrafen ändras. Paragrafens 1 mom. motsvarar det nuvarande 1 mom. 

Det föreslås att i hänvisningen i 2 mom. till NLF-förordningen beaktas de ändringar EU:s marknadskontrollförordning medför i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På hissar tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Paragrafens 3– mom. blir 4–9 mom. 

I det nya 4 mom. hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Bestämmelsen motsvarar det gällande 5 § 4 mom., men i stället för till artikel 27–29 om yttre gränskontroll i NLF-förordningen hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. 

Paragrafens 5 mom. motsvarar det gällande 3 mom. 

De föreslagna 6–9 mom. motsvarar de gällande 5 § 5–8 mom.  

85 §. Sökande av ändring i hissäkerhetsmyndighetens beslut. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

86 §. Sökande av ändring i beslut som fattats av ett anmält organ, ett kompetensbedömningsorgan, ett auktoriserat organ eller en auktoriserad besiktningsman. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.5  Lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven

4 §. Förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. Det föreslås att i hänvisningen i 1 mom. till NLF-förordningen beaktas de ändringar EU:s marknadskontrollförordning medför i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På pyrotekniska artiklar tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. 

De föreslagna 3–6 mom. motsvarar de gällande 4 § 2–5 mom.  

I det nya 7 mom. hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Momentet motsvarar det nuvarande 4 § 6 mom., i vilket hänvisningen gäller artikel 27–29 om yttre gränskontroll i NLF-förordningen.  

Innehållet i paragrafens 8 mom. motsvarar det nuvarande 4 § 7 mom. 

46 §. Straffbestämmelser. I paragrafen ingår en straffbestämmelse om brott mot bestämmelserna om pyrotekniska artiklar. Det föreslås att 2 mom. ändras så att till den fogas en ny 15,16 och 17 punkt, av vilka 15 och 16 punkten berör straffbarhet för åsidosättande av tillverkares och importörers skyldigheter enligt artikel 4.3 a och 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Punkt 17 berör straffbarhet för åsidosättandet av skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en tillverkare. Dessutom föreslås det att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. som berör straffbarheten för åsidosättande av skyldigheterna för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och brott mot skyldigheter för dem, som inte redan i nuläget omfattas av lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven. 

Tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrollförordningen omfattar också pyrotekniska artiklar, om vilkas överensstämmelse med kraven det föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/29/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av pyrotekniska artiklar, nedan pyroteknikdirektivet. I artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning förutsätts det att det för brott mot förordningen och sektorbestämmelserna föreskrivs om påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Det har ansetts nödvändigt att föreskriva om straffbarhet för brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt lagen om pyrotekniska artiklar, eftersom kraven enligt lagen om pyrotekniska artiklar berör produktsäkerhet och förhindrandet av risker, vilket innebär att följderna av oaktsamhet kan vara mycket allvarliga. Till vissa delar är syftet dock att med hjälp av bestämmelserna om administrativa tvångsmedel i marknadskontrollagen säkerställa att de ekonomiska aktörerna uppfyller sina skyldigheter. 

I detta sammanhang anses det nödvändigt att utvidga straffbestämmelserna till att omfatta sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som avses i artikel 4 i marknadskontrollförordningen, mot vilka det inte ännu är straffbart att bryta enligt lagen om pyrotekniska artiklar. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret. 

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt på vilken den lagstiftning som avses i artikel 4.5 tillämpas trots den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten släppas ut på marknaden endast om en ekonomisk aktör med säte i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. Enligt artikeln är ansvaret graderat, och skyldigheterna för en ekonomisk aktör som har rollen av motpart enligt artikel 4 begränsar inte andra aktörers skyldigheter. 

En aktör som avses i artikel 4 är kontaktperson för produkten. I lagen om pyrotekniska artiklar beaktas redan till vissa delar påföljder för åsidosättande av tillverkarens och importörens skyldigheter. Därför behöver det inte i detta sammanhang föreskrivas om kriminalisering av åsidosättande av skyldigheten för tillverkare och importörer att upprätta dokument enligt artikel 4.3 a. För tillverkares och importörers del är situationen också densamma i fråga om skyldigheten att vidta korrigerande åtgärder enligt artikel 4.3 d, samt för importörers del i fråga om anmälningsskyldigheten enligt artikel 4.3 c. Också åsidosättande av anmälningsplikten för importören enligt artikel 4.3 c i förordningen sanktioneras redan i lagen om pyrotekniska artiklar. Eftersom det inte föreskrivs om några skyldigheter för tillverkarens representant eller leverantörer av distributionstjänster i pyroteknikdirektivet eller lagen om pyrotekniska artiklar, är de nya ekonomiska aktörer i pyrotekniksektorn. 

Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen ska kunna leda till böter, om inte strängare straff föreskrivs för gärningen i någon annan lag. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som inte omfattas av de sektorvisa bestämmelserna i pyroteknikdirektivet och sektorbestämmelserna i lagen om pyrotekniska artiklar. Sådana ekonomiska aktörer är i fråga om pyrotekniska artiklar tillverkares representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. För likvärdigheten och jämlikheten har det ansetts nödvändigt att straffbestämmelsen också gäller tillverkare och importörer när det är fråga om tillverkarens anmälningsplikt enligt artikel 4.3 c samt i fråga om tillverkare och importörer till den del det är fråga om andra skyldigheter gällande sådana dokument som avses i artikel 4.3 a och 4.3 b än skyldigheten att upprätta dem, för vilken åsidosättande redan kriminaliseras i lagen om pyrotekniska artiklar. 

I den föreslagna nya 3 mom. 1 punkten föreskrivs det om straffbarhet för uppsåtliga eller grovt oaktsamma brott mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller en leverantör av distributionstjänster att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I fråga om pyrotekniska artiklar föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i pyroteknikdirektivet och lagen om pyrotekniska artiklar. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för pyrotekniska artiklar. Därför föreslås det i fråga om pyrotekniska artiklar vara straffbart om tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I fråga om tillverkare föreskrivs det om straff för underlåtenhet att upprätta dokumentation i 46 § 2 mom. 3 punkten. I fråga om importörer föreskrivs det om straffbarhet i 46 § 2 mom. 9 punkten. 

Enligt de föreslagna nya 2 mom. 15 punkten och 3 mom. 1 punkten är det dessutom straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster att hålla EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten i tio år samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. I fråga om pyrotekniska artiklar föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i pyroteknikdirektivet och lagen om pyrotekniska artiklar. I bestämmelserna förutsätts det att den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska hållas tillgängliga för kontrollmyndigheten i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för pyrotekniska artiklar. Därför föreslås en tillverkares representants eller en leverantörs av distributionstjänster förfarande i fråga om pyrotekniska artiklar vara straffbart, om de inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, håller försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av oaktsamhet föreslås kunna vara straffbart för tillverkare och importörer. I fråga om tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster förutsätter straffbarhet dock uppsåt eller grov oaktsamhet. Den författningstekniska lösningen att föreskriva om straffbarhet för en gärning för tillverkare och importörer i 2 mom. och för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster i 2 mom. baseras på den föreslagna gradskillnaden i tillräknelighet mellan de aktörerna.  

Enligt de föreslagna nya 2 mom. 16 punkten och 2 mom. 2 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster att ge information och dokumentation. Enligt det lagrummet ska en ekonomisk aktör på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten Sådana uppgifter och dokument kan beroende på situationen till exempel innefatta produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Det är klart att dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller språkkravet. Också uppgifter och dokument på engelska kan anses uppfylla språkkravet enligt marknadskontrollförordningen till den del det är fråga om sådana uppgifter som avses i artikel 4.3 b i förordningen som lämnas till marknadskontrollmyndigheten. 

Enligt den föreslagna 2 mom. 17 punkten är det också straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att informera om en risk. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. I 13 § 3 mom. i lagen om pyrotekniska artiklar föreskrivs det om skyldigheten för importörer att informera kontrollmyndigheten och tillverkaren om en risk som en pyroteknisk artikel medför. I 46 § 2 mom. 10 punkten föreskrivs det om straff för brott mot den bestämmelsen.  

Enligt den föreslagna 3 mom. 4 punkten är det straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret endast ska gälla brott mot skyldigheter enligt andra led.  

Det föreslås vara straffbart om en aktör inte i enlighet med artikel 4.3 d i förordningen ser till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas. Vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören, om det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder bör aktören minska de risker som den produkten medför på de villkor som anges i förordningen. En aktör som till exempel på marknadskontrollmyndighetens begäran minskar de risker produkten medför i enlighet med förordningen när det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder uppfyller sin skyldighet enligt förordningen, och förfarandet är inte straffbart. Frågan när aktören har skäl att tro att en berörd produkt utgör en riskbedöms på samma sätt som enligt 3 punkten. I fråga om tillverkare och importörer föreskrivs det om motsvarande skyldighet i 16 § 1 mom. Enligt det momentet ska tillverkaren eller importören omedelbart vidta åtgärder för att få den pyrotekniska artikeln att överensstämma med kraven, dra tillbaka den eller vid behov ordna med återkallelse av den, om tillverkaren eller importören har skäl att misstänka att den pyrotekniska artikel som denne släppt ut på marknaden inte uppfyller kraven. I 46 § 2 mom. 13 punkten föreskrivs det om straff för brott mot den bestämmelsen.  

Det föreslås att graden av tillräknande för tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster ska vara uppsåt eller grov oaktsamhet. Försummelse av de andra skyldigheter som sanktioneras i lagen om pyrotekniska artiklar berör tillverkare, importörer och distributörer av pyrotekniska artiklar. Graden av tillräknande är till denna del uppsåt eller oaktsamhet. Av sådana aktörer krävs specialkunnande och särskild yrkeskompetens, som innebär omsorgsplikt. Kraven enligt lagen berör produkternas säkerhet och förebyggandet av fara. Följderna av ett oaktsamt förfarande vara mycket allvarliga, och av denna anledning kan särskild aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna.  

Däremot bedöms en motiverad grad av tillräknande för sanktioner för de skyldigheter som föreslås i det nya 3 mom. för tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster vara uppsåt eller grov oaktsamhet. Det bedöms inte vara motiverat att av tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster vid hot om straff förutsätta en fullt lika hög grad av aktsamhet som av tillverkaren eller tillverkarens representant som i första hand ansvarar för produkten. Om tillverkaren eller importören inte har säte i unionen, är tillverkarens representant eller i sista hand leverantören av distributionstjänster ansvarig enligt artikel 4. Å andra sidan är det också motiverat att av tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster förutsätta aktsamhet när de i sin egenskap av aktörer ansvarar för pyrotekniska artiklar som om de inte överensstämmer med kraven kan medföra betydande säkerhetsrisker.  

I fråga om brott mot bestämmelserna om pyrotekniska artiklar är marknadskontrollmyndighetens första åtgärd sällan att anmäla det till polisen och kräva straff. En polisanmälan hör till de strängaste sätten att reagera, och enligt den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen tillämpas den inte i fråga om lindriga brister. I första hand ska marknadskontrollmyndigeten tillgripa administrativa tvångsmedel. Också framöver är det mest ändamålsenligt att administrativa tvångsmedel primärt tillämpas vid brott mot bestämmelserna om pyrotekniska artiklar, och att bötesstraff endast tillgrips vid grövre förseelser. Dock är det viktigt med tanke på fullgörandet av skyldigheterna enligt lagen om pyrotekniska artiklar att bötesstraff kan utdömas vid grova fall av brott mot lagen om pyrotekniska artiklar. Vid brott mot bestämmelserna om pyrotekniska artiklar är böter i praktiken den mest ändamålsenliga sanktionen, om åsyftad verkan inte i alla lägen längre kan uppnås till exempel genom vite. 

Det är motiverat att tillämpa motsvarande princip också om en ekonomisk aktör bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens administrativa tvångsmedel finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Också hittills har administrativa tvångsmedel huvudsakligen tillämpats vid motsvarande förseelser. Straffbestämmelsens betydelse ska i första hand betraktas som preventiv och avskräckande. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, enligt vilken det ska dömas för de gärningar som avses i 2 mom. om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. En motsvarande sekundäritetsbestämmelse ingår också i 1 mom. Enligt det föreslagna momentet kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott. 

Det gällande 3 mom. blir 4 mom.  

Det föreslagna 4 mom. preciseras så att det utöver 2 mom. också omfattar förseelser enligt 3 mom. Enligt 4 mom. får den som bryter mot ett förbud eller ett föreläggande som förenats med vite inte för samma gärning dömas till straff. 

48 §. Ändringssökande. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.6  Lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven

5 §. Förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. Det föreslås att i hänvisningen i 1 mom. till NLF-förordningen beaktas de ändringar EU:s marknadskontrollförordning medför i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter.  

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På explosiva varor tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. 

I det nya 3 mom. hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Momentet motsvarar det nuvarande 5 § 2 mom., i vilket hänvisningen gäller artikel 27–29 om yttre gränskontroll i NLF-förordningen.  

De föreslagna 4–7 mom. motsvarar de gällande 5 § 3 och 5–7 mom. Av författningstekniska skäl anses det inte nödvändigt att den gällande 5 § 4 mom. utfärdas på nytt, eftersom det redan föreskrivs i 3 § 1 mom. 2 punkten att det föreskrivs om pyrotekniska artiklar i lagen om pyrotekniska artiklar. 

21 §. Ändringssökande. Paragrafen revideras i enlighet med den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) upphävdes förvaltningsprocesslagen den 1 januari 2020. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.7  Lagen om tryckbärande anordningar

2 §. Definitioner. Det föreslås att hänvisningen i 11 punkten till NLF-förordningen ändras så att den motsvarar den gällande förordningens rubrik. Rubriken för förordning (EG) nr 765/2008 har i enlighet med artikel 39 i marknadskontrollförordningen ersatts med rubriken "Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93".  

3 §. Förhållande till annan lagstiftning. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 1 mom. i vilket det hänvisas till EU:s marknadskontrollförordning. Hänvisningen är informativ. EU:s marknadskontrollförordning utgör direkt förpliktande reglering i medlemsstaterna, och den innehåller också sådana bestämmelser om åtgärder för marknadskontroll som gäller myndigheterna, t.ex. tillbakadragande av produkter som medför en allvarlig risk från marknaden, tullkontroller samt informationsutbyte och kommunikation mellan Europeiska unionens övriga medlemsstater och Europeiska kommissionen. På tryckbärande anordningar tillämpas de regler som fastställts i marknadskontrollförordningen och som gäller marknadskontroll i unionen, samarbete med ekonomiska aktörer och kontroll av produkter som förs in på unionsmarknaden. Bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. 

I det nya 2 mom. hänvisas det till artikel 25–28 om yttre gränskontroll i EU:s marknadskontrollförordning. Momentet motsvarar det nuvarande 3 § 1 mom., i vilket hänvisningen gäller NLF-förordningen.  

Det föreslås att i hänvisningen i 3 mom. till NLF-förordningen beaktas de ändringar EU:s marknadskontrollförordning medför i NLF-förordningen och dess tillämpningsområde. I NLF-förordningen föreskrivs det i fortsättningen endast om minimikraven för ackrediteringen av organ för bedömning av överensstämmelse och för CE-märkning av produkter.  

Innehållet i paragrafens 4 mom. motsvarar det nuvarande 3 § 2 mom.  

Paragrafens 5 och 6 mom. motsvarar de gällande 3 § 4 och 5 mom. 

104 §. Straffbestämmelse. I paragrafen ingår en straffbestämmelse om överträdelse av bestämmelserna om tryckbärande anordningar. Det föreslås att 1 mom. ändras så att nya 23–27 punkter fogas till momentet. De föreslagna nya punkterna berör straffbarheten för brott mot skyldigheterna enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och brott mot skyldigheter för dem som inte redan i nuläget omfattas av lagen om tryckbärande anordningar. 

Det föreslås att försummelse att iaktta skyldigheterna för visa ekonomiska aktörer enligt den nya artikel 4 i EU:s marknadskontrollförordning sanktioneras på motsvarande sätt som i nuläget föreskrivs om förseelser i sektorvisa bestämmelser. Tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrollförordningen omfattar också tryckbärande anordningar, om vilkas överensstämmelse med kraven det föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/68/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av tryckbärande anordningar, nedan direktivet om tryckbärande anordningar, och i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/29/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av enkla tryckkärl, nedan direktivet om enkla tryckkärl. I artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning förutsätts det att det för brott mot förordningen och sektorbestämmelserna föreskrivs om påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Det har ansetts nödvändigt att föreskriva om straffbarhet för brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt lagen om tryckbärande anordningar. Alla de försummelser för vilka det föreskrivs om straff är sådana att de också var för sig kan leda till att säkerheten för tryckbärande anordningar försämras. Till vissa delar är syftet dock att säkerställa att de ekonomiska aktörerna uppfyller sina skyldigheter med hjälp av de bestämmelser om administrativa tvångsmedlen enligt marknadskontrollagen. 

I detta sammanhang anses det nödvändigt att utvidga straffbestämmelserna till att omfatta sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som avses i artikel 4 i marknadskontrollförordningen, mot vilka det inte ännu är straffbart att bryta enligt lagen om tryckbärande anordningar. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret.  

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt på vilken den lagstiftning som avses i artikel 4.5 tillämpas trots den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten släppas ut på marknaden endast om en ekonomisk aktör med säte i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. Enligt artikeln är ansvaret graderat, och skyldigheterna för en ekonomisk aktör som har rollen av motpart enligt artikel 4 begränsar inte andra aktörers skyldigheter. 

En aktör som avses i artikel 4 är kontaktperson för produkten. I lagen om tryckbärande anordningar beaktas redan till vissa delar påföljder för åsidosättande av tillverkarens och importörens skyldigheter. Därför behöver det inte i detta sammanhang föreskrivas om kriminalisering av åsidosättande av skyldigheten för tillverkare och importörer att upprätta dokument enligt artikel 4.3 a. Situationen är också densamma i fråga om anmälningsskyldigheten för importören enligt artikel 4.3 c. Också åsidosättande av anmälningsplikten för importören enligt artikel 4.3 c i förordningen sanktioneras redan i lagen om tryckbärande anordningar. I direktivet om tryckbärande anordningar, direktivet om enkla tryckkärl eller lagen om tryckbärande anordningar föreskrivs det inte om några skyldigheter för en leverantör av distributionstjänster, och det är fråga om en nya ekonomisk aktör för sektorn för elektrisk utrustning. 

Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen ska kunna leda till böter, om inte strängare straff föreskrivs för gärningen i någon annan lag. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som inte omfattas av de sektorvisa bestämmelserna i direktivet om tryckbärande anordningar, direktivet om enkla tryckkärl eller lagen om tryckbärande anordningar. Sådana ekonomiska aktörer är i fråga om tryckbärande anordningar tillverkares representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. För likvärdigheten och jämlikheten anses det nödvändigt att straffbestämmelsen också gäller tillverkare och importörer när det är fråga om tillverkarens anmälningsplikt enligt artikel 4.3 c samt i fråga om tillverkare och importörer till den del det är fråga om andra skyldigheter gällande sådana dokument som avses i artikel 4.3 a och 4.3 b än skyldigheten att upprätta dem, för vilken åsidosättande redan kriminaliseras i lagen om tryckbärande anordningar. Det bedöms som nödvändigt att utvidga straffbestämmelsen till att ockås omfatta tillverkare och importörer till den del det är fråga om skyldigheten att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna enligt artikel 4.3 d.  

I den föreslagna nya 1 mom. 23 punkten föreskrivs det om straffbarhet för uppsåtliga eller grovt oaktsamma brott mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller en leverantör av distributionstjänster att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I fråga om tryckbärande anordningar föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i direktivet om tryckbärande anordningar, direktivet om enkla tryckkärl och lagen om tryckbärande anordningar. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för tryckbärande anordningar. Därför föreslås det i fråga om tryckbärande anordningar vara straffbart om tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I fråga om tillverkare föreskrivs det om straff för underlåtenhet att upprätta dokumentation i 104 § 2 mom. 6 punkten. I fråga om importörer föreskrivs det om straffbarhet i 104 § 2 mom. 11 punkten. 

Enligt den föreslagna nya 24 punkten är det dessutom straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster att hålla EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten i tio år samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. I fråga om tryckbärande anordningar föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i direktivet om tryckbärande anordningar, direktivet om enkla tryckkärl och lagen om tryckbärande anordningar. I bestämmelserna förutsätts det att den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska hållas tillgängliga för kontrollmyndigheten i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Däremot krävs ingen prestandadeklaration för tryckbärande anordningar. Därför föreslås en tillverkares representants eller en leverantörs av distributionstjänster förfarande i fråga om tryckbärande anordningar vara straffbart, om de inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, håller försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet föreslås kunna vara straffbart.  

Enligt den föreslagna nya 1 mom. 25 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för tillverkare, importörer, tillverkarens representant och en leverantör av distributionstjänster att ge information och dokumentation. Enligt det lagrummet ska en ekonomisk aktör på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten Sådana uppgifter och dokument kan beroende på situationen till exempel innefatta produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Det är klart att dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller språkkravet. Också uppgifter och dokument på engelska kan anses uppfylla språkkravet enligt marknadskontrollförordningen till den del det är fråga om sådana uppgifter som avses i artikel 4.3 b i förordningen som lämnas till marknadskontrollmyndigheten. 

Enligt 35 § i lagen om tryckbärande anordningar ska tillverkaren, importören och distributören på begäran ge tillsynsmyndigheterna den information och dokumentation som behövs för tillsynen över att lagen iakttas och för lagens verkställighet, på finska eller svenska eller på något annat språk som tillsynsmyndigheten godtar, samt även i övrigt samarbeta med tillsynsmyndigheterna för att säkerställa att tryckbärande anordningar överensstämmer med kraven. I fråga om tillverkarens representant föreskrivs det om motsvarande skyldigheter i 33 § 3 mom. Det föreskrivs dock inget straff för brott mot dessa bestämmelser. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 26 punkten är det också straffbart att av uppsåt eller grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att informera om en risk. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. I 30 § 3 mom. i lagen om tryckbärande anordningar föreskrivs det om skyldigheten för importörer att informera kontrollmyndigheten om en risk som en tryckbärande anordning medför. I 104 § 2 mom. 12 punkten föreskrivs det om straff för brott mot den bestämmelsen. Importörer är därmed de enda av de ekonomiska aktörer som anges i artikel 4.3 c för vilka det redan föreskrivs om straff för brott mot skyldigheten att meddela om fara. 

Enligt den föreslagna nya 1 mom. 27 punkten är det straffbart att av uppsåt eller grov oaktsamhet bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen för en tillverkare, importör, tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna. Enligt det lagrummet ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret endast ska gälla brott mot skyldigheter enligt andra led.  

Det föreslås vara straffbart om en aktör inte i enlighet med artikel 4.3 d i förordningen ser till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas. Vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören, om det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder bör aktören minska de risker som den produkten medför på de villkor som anges i förordningen. En aktör som till exempel på marknadskontrollmyndighetens begäran minskar de risker produkten medför i enlighet med förordningen när det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder uppfyller sin skyldighet enligt förordningen, och förfarandet är inte straffbart. Frågan när aktören har skäl att tro att en berörd produkt utgör en riskbedöms på samma sätt som enligt 26 punkten. I fråga om tillverkare och importörer föreskrivs det om motsvarande skyldighet i 20 och 34 § i lagen om tryckbärande anordningar. Enligt de paragraferna ska en tillverkare eller importör som har anledning att misstänka att en tryckbärande anordning som denne har släppt ut på marknaden inte uppfyller kraven i denna lag ska omedelbart vidta åtgärder för att få anordningen att överensstämma med kraven eller för att dra tillbaka eller återkalla den. Det föreskrivs dock inget straff för brott mot dessa bestämmelser. 

Det föreslås att graden av tillräknande ska vara uppsåt eller grov oaktsamhet, liksom för andra förseelser enligt 104 §. Försummelse av de skyldigheter som sanktioneras i lagen om tryckbärande anordningar berör tillverkare, importörer och distributörer av tryckbärande anordningar. Av sådana aktörer krävs specialkunnande och särskild yrkeskompetens, som innebär omsorgsplikt. Kraven enligt lagen berör produkternas säkerhet och förebyggandet av fara. Följderna av ett oaktsamt förfarande kan vara allvarliga och av denna anledning kan aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna. Därför föreslås det att överträdelse av bestämmelserna om tryckbärande anordningar ska vara straffbart, inte bara när det sker genom uppsåt men också när det sker genom vållande. En tryckbärande anordning som inte överensstämmer med kraven kan medföra en betydande säkerhetsrisk.  

I fråga om brott mot bestämmelserna om tryckbärande anordningar är marknadskontrollmyndighetens första åtgärd sällan att anmäla det till polisen och kräva straff. En polisanmälan hör till de strängaste sätten att reagera, och enligt den förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen tillämpas den inte i fråga om lindriga brister. I första hand ska marknadskontrollmyndigeten tillgripa administrativa tvångsmedel. Också framöver är det mest ändamålsenligt att administrativa tvångsmedel primärt tillämpas vid brott mot bestämmelserna om tryckbärande anordningar, och att bötesstraff endast tillgrips vid grövre förseelser. Dock är det viktigt med tanke på fullgörandet av skyldigheterna enligt lagen om tryckbärande anordningar att bötesstraff kan utdömas vid grova fall av brott mot lagen om tryckbärande anordningar. Vid brott mot bestämmelserna om tryckbärande anordningar är böter i praktiken den mest ändamålsenliga sanktionen, om åsyftad verkan inte i alla lägen längre kan uppnås till exempel genom vite.  

Det är motiverat att tillämpa motsvarande princip också om en ekonomisk aktör bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen. Bestämmelser om tillsynsmyndighetens administrativa tvångsmedel finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Också hittills har administrativa tvångsmedel huvudsakligen tillämpats vid motsvarande förseelser. Straffbestämmelsens betydelse ska i första hand betraktas som preventiv och avskräckande. 

Sekundäritetsbestämmelsen i det föreslagna 1 mom. berör också de nya lagrum som nu föreslås. Enligt sekundäritetsbestämmelsen ska det dömas för de gärningar som avses i 1 mom. om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. Enligt det föreslagna momentet kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.8  Lagen om personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter

2 §. Förhållande till annan lagstiftning. 1 mom. kvarstår i nuvarande form. Innehållet i 2 mom. ändras genom en hänvisning till marknadskontrollförordningen. Det gällande 2 mom. om hänvisning till NLF-förordningen blir nytt 4 mom. och laghänvisningen uppdateras. Det gällande 3 mom. ändras så att hänvisningarna till NLF-förordningen ersätts med hänvisningar till den nya marknadskontrollförordningen. Det gällande 4 mom. blir nytt 5 mom. 

6 §. Tillsyn. Det föreslås att den gällande paragrafen ändras så att hänvisningen till NLF-förordningen ändras till en hänvisning till marknadskontrollförordningen. 

9 §. Straffbestämmelser. I paragrafen ingår en straffbestämmelse om förseelse i fråga om anordningars säkerhet. I 1 mom. i den gällande paragrafen ingår en gärningsbeskrivning för straffbarhet för brott mot EU-förordningen om personlig skyddsutrustning. Det föreslås att paragrafen ändras så att till 1 mom. fogas nya 7–11 punkter, som berör straffbarheten för brott mot skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att straffbestämmelsen avgränsas så att den i situationer enligt artikel 4 berör sådana ekonomiska aktörer och skyldigheter för dem som inte redan i nuläget omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter eller av sektorbestämmelserna i förordningen om personlig skyddsutrustning. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret.  

Det föreslås att paragrafen ändras så att till 1 mom. fogas nya 7–11 punkter, som berör straffbarheten för brott mot skyldigheterna för ekonomiska aktörer enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Till tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrollförordningen hör också personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter, och det föreskrivs om deras överensstämmelse med kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. I artikel 41 i EU:s marknadskontrollförordning förutsätts det att det för brott mot förordningen föreskrivs om påföljder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i förordningen ska kunna leda till böter. De föreslagna 7–11 punkten berör försummelse av skyldigheterna för tillverkarens representanter och leverantörer av distributionstjänster enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. Ett undantag i fråga om den krets som förpliktas enligt vad som sägs ovan är den föreslagna 7 punkten, där straffbarheten för underlåtelse begränsas till tillverkares representanter och leverantörer av distributionstjänster. Det är en konsekvens av att åsidosättande av skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats redan är straffbar för tillverkares och importörers del enligt 1 mom. 1–2 och 5 punkten. Säkerhets- och kemikalieverket övervakar i egenskap av marknadskontrollmyndighet säkerheten och överensstämmelsen med kraven hos personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter. 

I den 7 punkt som föreslås fogas till 1 mom. föreskrivs det om straff för underlåtelse att kontrollera att en EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats. I den 8 punkt som föreslås fogas till momentet är det straffbart att försumma att hålla försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den period som krävs samt säkerställa att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska tillverkaren utarbeta en skriftlig EU-försäkran om överensstämmelse för en modell av personlig skyddsutrustning och hålla den tillgänglig för de nationella myndigheterna i tio år efter att den personliga skyddsutrustningen har släppts ut på marknaden. Under tio år efter det att den personliga skyddsutrustningen släppts ut på marknaden ska importören kunna uppvisa en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse för marknadskontrollmyndigheterna och se till att dessa myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Det föreslås vara straffbart om en tillverkare, importör, tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, om en sådan aktör inte håller försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller om aktören inte säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet föreslås vara straffbart. Bestämmelser om skyldigheterna enligt punkt 7 och 8 som föreslås fogas till 1 mom. finns i artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen. Enligt 9 punkten är det straffbart att underlåta att på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten. Det föreskrivs om detta i artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Enligt 10 punkten föreslås det bli straffbart att försumma att informera marknadskontrollmyndigheten om en produkt som utgör en risk. Det föreskrivs om detta i artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen. Enligt 11 punkten föreslås det bli straffbart att försumma att se till att en tillverkare, importör, tillverkarens representant eller en leverantör av distributionstjänster vidtar omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärder om en produkt inte överensstämmer med de krav som gäller den eller, om detta inte är möjligt, att minska de risker som den produkten medför. Det föreskrivs om detta i artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen. 

I fråga om 7–11 punkten som föreslås fogas till momentet bör det beaktas att det i enlighet med artikel 4.5 i marknadskontrollförordningen endast föreslås tillämpas på personlig skyddsutrustning. Det föreslås att graden av tillräknande i fråga om de 7–11 punkten som fogas till 1 mom. ska vara uppsåt eller oaktsamhet. Enligt gällande lag förutsätter förseelse i fråga om anordningars säkerhet uppsåt eller grov oaktsamhet. Också försummelse av de andra skyldigheter som sanktioneras i lagen, som berör tillverkare, importörer och distributörer av personlig skyddsutrustning, har sanktionerats så att graden av tillräknande är uppsåt eller oaktsamhet. Av sådana aktörer krävs specialkunnande och särskild yrkeskompetens, som innebär omsorgsplikt. Kraven enligt förordningen och lagen om personlig skyddsutrustning berör produkternas säkerhet och förebyggandet av fara.  

Enligt 3 kap. 5 § i strafflagen förutsätts uppsåt eller oaktsamhet för straffbarhet. Enligt den bestämmelsen är en gärning som avses i strafflagen straffbar endast när den begås uppsåtligen, o inte något annat föreskrivs. Det gäller också en gärning som avses någon annanstans i lag, om det föreskrivna strängaste straffet för gärningen är fängelse i mer än sex månader eller om straffbestämmelsen har utfärdats efter ikraftträdandet av strafflagen. Om avsikten är att föreskriva om straff också för en gärning av oaktsamhet, ska det uttryckligen föreskrivas om det. I 3 kap. 7 § i strafflagen definieras oaktsamhet och grov oaktsamhet. En gärningsmans förfarande är oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen. I sin utlåtandepraxis har grundlagsutskottet ansett att bestämmelser om straffbarhet för oaktsamhet har betydelse såväl för den straffrättsliga legalitetsprincipen som för det allmänna proportionalitetskrav som innefattas i de grundläggande fri- och rättigheterna. O det finns behov av att föreskriva om straff för en gärning som inte är uppsåtlig, bör utgångspunkten vara att grov oaktsamhet krävs.  

Åsidosättandet av de skyldigheter som föreslås sanktioneras i den föreslagna lagen berör tillverkare och importörer av personlig skyddsutrustning, tillverkarens representant och leverantörer av distributionstjänster. Av dessa aktörer kan specialkunnande och omsorgsfullhet krävas för att trygga säkerhetskontrollen för personlig skyddsutrustning. De skyldigheter som föreskrivs för de aktörerna berör säkerhetskontrollen för personlig skyddsutrustning och förebyggande av fara. Följderna av ett oaktsamt förfarande vara mycket allvarliga, och av denna anledning kan särskild aktsamhet krävas av ekonomiska aktörer vid skötseln av uppgifterna. Därför föreslås det att åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen är straffbart inte enbart vid uppsåt utan också vid grov oaktsamhet. Den föreslagna graden av tillräknande överensstämmer också med den nuvarande bestämmelsen om förseelse i fråga om anordningars säkerhet. Punkt 7–11 som föreslås fogas till momentet motsvarar inte enbart i fråga om tillräknandet utan också till innehållet vad som i fråga om förordningen om personlig skyddsutrustning föreskrivs i det föreslagna nya 13 § 3 mom. i lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav (1016/2004, nedan anordningslagen). Därför benämns också förseelsen lika. Med avvikelse från vad som föreslås föreskrivas i anordningslagen anses det dock motiverat i fråga om personlig skyddsutrustning som är avsedd att användas av konsumenter att ta in en bestämmelse om sekundäritet. 

I fall av brott mot lagen är målet att administrativa tvångsmedel ska tillämpas i första hand och att bötesstraff enligt lagen endast tillgrips i de grövsta fallen. Det är motiverat att tillämpa motsvarande princip också om en ekonomisk aktör bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4 i förordningen. Bestämmelser om marknadskonttrollmyndighetens administrativa tvångsmedel finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Också hittills har administrativa tvångsmedel huvudsakligen tillämpats vid motsvarande förseelser. Straffbestämmelsens betydelse ska i första hand betraktas som preventiv och avskräckande. 

I 1 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, som också berör de nya 7–11 punkten som föreslås fogas till momentet. Enligt de föreslagna punkterna kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott.  

Den föreslagna bestämmelsen är förenlig med de påföljdsbestämmelser som föreslås ingå i lagen om vissa tekniska anordningars överensstämmelse med gällande krav (RP 94/2021 rd) och med de påföljdsbestämmelser som föreslås för vissa andra nationella produktsektorer enligt artikel 4.5 i marknadskontrollförordningen.  

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.9  Lagen om krav på ekodesign för och energimärkning av produkter

3 a §. Det föreslås att till lagen fogas en ny 3 a §, i vars 1 mom. det föreskrivs om lagens förhållande till lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016, nedan marknadskontrollagen) samt till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter (nedan marknadskontrollförordningen). 

Dessutom föreskrivs det om vilka aktörer som betraktas som sådana ekonomiska aktörer som avses i marknadskontrollförordningen och markandskontrollagen. 

I 2 mom. finns en allmän hänvisning till marknadskontrollförordningen. 

27 §. Tillsynsmyndighet. Det föreslås att paragrafen ändras till en hänvisningsbestämmelse, i vilken det hänvisas till 4 § 1 mom. i marknadskontrollagen, och bestämmelsen är av informativ art. I den gällande 27 § föreskrivs det om Säkerhets- och kemikalieverkets ställning som tillsynsmyndighet enligt lagen. Den överlappar den bestämmelse i marknadskontrollagen som nämns ovan. Enligt 4 § 1 mom. i marknadskontrollagen är Säkerhets- och kemikalieverket marknadskontrollmyndighet enligt den lagen, och har också befogenhet i frågor som hör till denna lags tillämpningsområde.  

28 §. Säkerhets- och kemikalieverkets rätt att få uppgifter. Paragrafen föreslås upphävas. I artikel 14.4 a–14.4 c i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om marknadskontrollmyndighetens rätt att få uppgifter, och i den föreslagna 8 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om myndighetens rätt att få uppgifter av ekonomiska aktörer. Bestämmelserna överlappar 28 § i ekodesignlagen. 

29 §. Säkerhets- och kemikalieverkets inspektionsrätt. Paragrafen föreslås upphävas. I artikel 11.3 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att företa inspektioner. I den föreslagna 9 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om rätten att företa inspektioner. Bestämmelserna överlappar 29 § i ekodesignlagen. 

31 §. Krav som gäller utomstående sakkunniga. Paragrafen föreslås upphävas. I den gällande 14 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om anlitande av utomstående experter vid tillsynen. Bestämmelsen överlappar 31 § i ekodesignlagen. 

32 §. Säkerhets- och kemikalieverkets rätt att få uppgifter och utlämna sekretessbelagda uppgifter. Paragrafen föreslås upphävas. I 12 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om rätt att få information av anmält organ, och i 13 § om rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. Bestämmelserna överlappar 32 § i ekodesignlagen.  

37 §. Straffbestämmelser. Det föreslås att straffbestämmelserna i 37 § i ekodesignlagen kompletteras med nya 14–17 punkter till följd av marknadskontrollförordningen. Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. De energirelaterade produkter som omfattas av tillämpningsområdet för ekodesigndirektivet (2009/125/EG) omfattas också av tillämpningsområdet för artikel 4 i marknadskontrolldirektivet. I detta sammanhang bör bestämmelsen om straffbarhet utvidgas till att också beröra åsidosättandet av ekonomiska aktörers skyldigheter enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen. Det är jämlikt och likvärdigt för att straffbestämmelserna inom samma produktsektor ska beröra de ekonomiska aktörerna likvärdigt i enlighet med hur ansvaret graderas i leverantörskedjan och hur det föreskrivs särskilt om ansvaret.  

Enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen får en produkt på vilken den lagstiftning som avses i artikel 4.5 tillämpas trots den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten släppas ut på marknaden endast om en ekonomisk aktör med säte i unionen är ansvarig för de uppgifter som anges i artikel 4.3. Eftersom ansvaret graderat, begränsar skyldigheterna för en ekonomisk aktör som har rollen av motpart enligt artikel 4 inte andra aktörers skyldigheter. En aktör som avses i artikel 4 är i sista hand kontaktperson för produkten.  

Under beredningen har också möjligheten att införa en administrativ påföljdsavgift inom tillämpningsområdet för ekodesigndirektivet behandlats. Under beredningen har bedömningen varit att det för närvarande inte är möjligt att införa administrativa påföljder i denna lagstiftning. En reform av påföljdssystemet kräver en vidsträckt granskning, och inom tidsramen för det nationella genomförandet av marknadskontrollförordningen finns det inte förutsättningar för en sådan. 

Det föreslås att brott mot vissa skyldigheter för ekonomiska aktörer enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen ska kunna leda till böter, om inte strängare straff föreskrivs för gärningen i någon annan lag. 

Dessutom föreslås det att straffbestämmelsen i 37 § 1 mom. 3 punkten, som överlappar marknadskontrollagen och/eller marknadskontrollförordningen stryks för iakttagande av förbudet mot dubbel straffbarhet. 

Enligt 14 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten för en tillverkare, importör, auktoriserad representant eller leverantör av distributionstjänster att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, hålla försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för Säkerhets- och kemikalieverket under den period som krävs samt säkerställa att Säkerhets- och kemikalieverket på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Bestämmelsen baseras på artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen. Som en sådan straffbar gärning kan det till exempel betraktas om en aktör som anges i paragrafen inte ser till att Säkerhets- och kemikalieverket på begäran får nödvändig teknisk dokumentation. 

Enligt 15 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten för en tillverkare, importör, auktoriserad representant eller leverantör av distributionstjänster att på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven. Bestämmelsen baseras på artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Som en sådan straffbar gärning kan det till exempel betraktas om Säkerhets- och kemikalieverket misstänker att en produkt till någon del inte överensstämmer med kraven, men importören av produkten inte på begäran lämnar uppgifter om överensstämmelsen med kraven. 

Enligt 16 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten för en tillverkare, importör, auktoriserad representant eller leverantör av distributionstjänster att informera marknadskontrollmyndigheten om en produkt som utgör en risk. I detta sammanhang avses med risk en risk för bristande överensstämmelse med kraven enligt ekodesignlagen, vilket i praktiken innebär en risk för att produkten medför oönskade miljökonsekvenser. Bestämmelsen baseras på artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen. Som en sådan straffbar gärning kan det till exempel betraktas om en produkt bedöms medföra en risk av det nämnda slaget, men tillverkaren inte anmäler risken till Säkerhets- och kemikalieverket. 

Enligt 17 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten för en tillverkare, importör, auktoriserad representant eller leverantör av distributionstjänster att se till att omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärder vidtas. Bestämmelsen baseras på artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen. Som en sådan straffbar gärning kan det till exempel betraktas om tillverkarens representant efter att ha fått reda på att en produkt inte överensstämmer med kraven enligt ekodesignlagen underlåter att underrätta en instans som har möjlighet att bringa produkten i överensstämmelse med kraven. 

I de fall som avses i 14–17 punkten är det lämpligt att begränsa graden av tillräknande till uppsåt eller grov oaktsamhet, liksom enligt de andra straffbestämmelserna i lagen. Förseelserna och försummelserna enligt de punkterna anses inte till sin grovhet avvika från vad som redan tidigare föreskrivits i ekodesignlagen, och inga ändringsbehov har heller till denna del konstaterats i fråga om de tidigare straffbestämmelserna. 

I det föreslagna 2 mom. ingår en sekundäritetsbestämmelse, enligt vilken det ska dömas för de gärningar som avses i 2 mom. om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. En motsvarande sekundäritetsbestämmelse ingår också i 1 mom. Enligt det föreslagna momentet kan också 16 kap. 8 § i strafflagen om ingivande av osant intyg till myndighet tillämpas på straffbart åsidosättande av skyldigheterna, liksom 33 kap. om förfalskningsbrott. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.10  Lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar

1 §. Lagens syfte. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom., som innehåller en informativ hänvisning till marknadskontrollagen. I 1 § i marknadskontrollagen föreslås en bestämmelse om att den lagen kan tillämpas på tillsynen över efterlevnaden av denna lag. Genom ändringen harmoniseras bestämmelserna om marknadskontroll mellan olika sektorer. 

5 §. Definitioner. Det föreslås att definitionerna i 15 punkten (tillhandahållande på marknaden) och i 29 punkten (anmält organ) samt definitionen av marknadskontroll i 32 punkten ändras så att de motsvarar marknadskontrollagen. I 35 punkten föreslås en teknisk ändring. Dessutom föreslås det att till paragrafen fogas en ny 36 punkt, i vilken marknadskontrollförordningen definieras. 

35 a §. Tillämpningsområde för marknadskontrollen. 

I lagen föreslås en ny 35 a § i vilken det föreskrivs om tillämpningsområdet för lagens 5 kap. I 1 mom. föreslås bestämmelser som tar hänsyn till skillnaden mellan marknadskontroll enligt lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar och allmän marknadskontroll enligt marknadskontrollagen. Vid marknadskontroll enligt lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar behöver som ett särdrag i lagen beaktas skillnaderna i fråga om den marknadskontroll som riktas till privatimportörer. Enligt 1 mom. ska bestämmelserna om marknadskontroll i 5 kap. i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar och de allmänna bestämmelserna om marknadskontroll i 3 kap. i marknadskontrollagen tillämpas på den marknadskontroll som riktas till privatimportörer.  

Enligt 2 mom. ska vid tillämpningen av denna lag en verksamhetsutövare betraktas som en i marknadskontrollagen avsedd ekonomisk aktör. På en verksamhetsutövare ska i regel tillämpas det som i marknadskontrollagen föreskrivs om ekonomiska aktörer, dock med beaktande av de särskilda bestämmelserna i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar. Med en verksamhetsutövare avses enligt 5 § 1 mom. 23 punkten tillverkare, auktoriserade representanter, importörer och distributörer. 

. 

36 §. Marknadstillsynsmyndigheter. Det föreslås att 2 mom. upphävs såsom obehövligt, eftersom det föreslås att en motsvarande bestämmelse fogas till 1 § 3 mom. 

37 §. Rätt till information. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom det redan föreskrivs om detta i 35 a §. 

38 §. Inspektionsrätt. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 9 § i marknadskontrollagen. 

39 §. Rätt att ta produkter för undersökning. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet och att överlappningarna med marknadskontrollagen stryks. Enligt 1 mom. är utgångspunkten för marknadskontrollen enligt lagen om fritidsbåtar fortfarande att Transport- och kommunikationsverket ska reparera en produkt som det tagit för undersökning om den skadas i samband med undersökningen. Endast i andra hand, om det inte är möjligt att reparera produkten, tillämpas ersättningsskyldigheten enligt 10 § 2 mom. i marknadskontrollagen på såväl en verksamhetsutövare som på en privatimportör. Eftersom produkter som tas för undersökning med stöd av lagen om fritidsbåtar kan vara mycket dyra är det inte motiverat att de ersätts i sin helhet, om de inte skadas så att det inte är möjligt att reparera dem. 

40 §. Anlitande av utomstående sakkunniga. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 14 § i marknadskontrollagen. 

41 §. Åläggande att korrigera brist. Det föreslås att paragrafen utfärdas på nytt och att överlappningarna med marknadskontrollagen stryks. Bestämmelser om verksamhetsutövare föreslås ingå i 17 § i marknadskontrollagen. Dock föreslås det att bestämmelserna om privatimportörer kvarstår i paragrafen, och enligt dem ska Transport- och kommunikationsverket utan dröjsmål meddela en privatimportör vilka åtgärder som ska genomföras för att en vattenfarkost ska överensstämma med kraven, om verket vid tillsynen konstaterar att en vattenfarkost som en privatimportör har importerat för eget bruk, dokument som gäller farkosten eller uppgifter som ges om den inte överensstämmer med kraven. 

42 §. Åläggande om åtgärder för avvärjande eller minskning av fara. Det föreslås att paragrafen ändras. I den gällande bestämmelsen sägs det att om den fara för människors säkerhet eller hälsa, för egendom eller för miljön som är förenad med en produkt på ett effektivt sätt kan avvärjas eller farans omfattning avsevärt minskas genom korrigerings-, rättelse- eller informationsåtgärder, kan Transport- och kommunikationsverket ålägga verksamhetsutövaren eller privatimportören att vidta sådana åtgärder inom utsatt tid och på det sätt som verket bestämmer. Enligt förslaget ska Transport- och kommunikationsverket kunna ålägga en privatimportör att vidta åtgärder för att se till att en produkt överensstämmer med kraven, om verket i samband med tillsynen upptäcker att en produkt som importerats av en privatimportör under normala och rimligen förutsebara användningsförhållanden kan medföra risk för människors hälsa, säkerhet och egendom eller för miljön. Transport- och kommunikationsverket ska meddela privatimportören vilka åtgärder som ska vidtas för att få produkten att överensstämma med kraven. Privatimportören ska vidta de åtgärder som krävs inom en skälig tid som Transport- och kommunikationsverket bestämmer. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll marknadskontrollagens 17 § 1 mom. 2 punkt, som tillämpas på ekonomiska aktörer. Syftet med ändringen är att med noggrann avgränsning beskriva de åtgärder som Transport- och kommunikationsverket kan ålägga en privatimportör att vidta. Således kan det i 56 § 1 mom. 4 punkten hänvisas till den föreslagna bestämmelsen i enlighet med kraven enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen. 

43 §. Förbud mot tillverkning, import, tillhandahållande på marknaden, utsläppande på marknaden och ibruktagande. Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet och att överlappningarna med marknadskontrollagen stryks. Enligt 1 mom. kan Transport- och kommunikationsverket förbjuda användning eller ibruktagande av en produkt, om en privatimportör inte vidtar de åtgärder som har ålagts med stöd av 41 § 1 mom. Eftersom marknadskontrollagen inte känner någon sådan möjlighet, är det motiverat att föreskriva om den i en speciallag. Enligt 2 mom. får ett förbud som avses i 1 mom. meddelas temporärt för den tid saken utreds. Bestämmelsen motsvarar den gällande 44 § i lagen om fritidsbåtar. Det föreslagna 3 mom. kompletterar 18 § i marknadskontrollagen, och tillåter också att Transport- och kommunikationsverket förbjuder en verksamhetsutövare att ta i bruk en produkt. Det motsvarar den gällande 43 §. I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om skyldigheten för Transport- och kommunikationsverket att också underrätta Europeiska kommissionen och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet om ett temporärt förbud. Ingen motsvarande skyldighet ställs upp i marknadskontrollagen, och skyldigheten grundas på artikel 44 i direktivet om fritidsbåtar. I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det under vilka omständigheter Transport- och kommunikationsverket får återkalla ett förbud som det meddelat. I marknadskontrollagen finns ingen motsvarande bestämmelse, och det föreslås att momentet ska gälla såväl verksamhetsutövare som privatimportörer. Bestämmelsen motsvarar 43 § 5 mom. i den gällande lagen. I det föreslagna 6 mom. föreskrivs det liksom i 43 § 4 mom. i den gällande lagen att Transport- och kommunikationsverket ska meddela det behöriga anmälda organet om allvarliga brister som har upptäckts. 

44 §. Temporärt förbud. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. De väsentliga bestämmelserna i den gällande 44 § föreslås ingå i 43 §. 

45 §. Åläggande om att en produkt ska förstöras. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 25 § i marknadskontrollagen. 

46 §. Åläggande om reparation eller byte av en produkt eller om hävning av köp. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 19 § i marknadskontrollagen. 

47 §. Åläggande att lämna information. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 22 § i marknadskontrollagen. 

48 §. Meddelanden till Europeiska kommissionen och medlemsstaterna. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom dess innehåll motsvarar 27 § i marknadskontrollagen. 

49 §. Åtgärder i fråga om produkter vars bristande överensstämmelse med kraven har konstaterats i andra medlemsstater. Det föreslås att paragrafen upphävs såsom obehövlig, eftersom innehållet ingår i artikel 16.7 i marknadskontrollförordningen. 

50 §. Vite. Genom den föreslagna paragrafen kompletteras bestämmelserna om vite i 28 § i marknadskontrollagen. Sakligt sett motsvarar paragrafen bestämmelserna om vite i den gällande lagen, men det föreslås att det i paragrafen hänvisas till de föreslagna 41–43 § och till 17–25 § i marknadskontrollagen, som till sitt innehåll motsvarar de gällande 41–47 §. I 1 mom. åläggs Transport- och kommunikationsverket att förena ett förbud eller åläggande som det har meddelat med vite, om det inte av särskilda skäl är onödigt. Till följd av särdragen i fråga om lagens tillämpningsområde är striktare bestämmelser om meddelande av vite än i marknadskontrollagen motiverade. Brister i vattenfarkosters överensstämmelse med kraven medför förhöjd säkerhetsrisk såväl för dem som använder vattenfarkosterna som för andras säkerhet och för miljön. Det föreslagna 2 mom. motsvarar det gällande 2 mom., men innehåller också en hänvisning till 8 § i marknadskontrollagen. Det föreslås att 3 och 4 mom. upphävs som onödiga. 

52 §. Rätt att få information av andra myndigheter och använda prover som tagits av andra. I den föreslagna paragrafen hänvisas det primärt till 11 och 13 § i marknadskontrollagen. Utöver vad som föreskrivs i de paragraferna föreslås det att också Transport- och kommunikationsverket och Tullen till Olycksutredningscentralen lämna ut sådana uppgifter som omfattas av sekretess som är nödvändiga för att centralen ska kunna utföra sina uppgifter som gäller fritidsbåtstrafik eller fritidsbåtar, såsom utredandet av olyckor. Enligt 20 § i lagen om säkerhetsutredning av olyckor och vissa andra händelser har en utredare oberoende av bestämmelserna om sekretess och utan avgift rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få för utredningen behövliga uppgifter ur sådant polis- och förundersökningsmaterial och om sådan utredning av dödsorsak som gäller saken, behövliga uppgifter om polisens, räddningsväsendets, nödcentralers, hälsovårdsmyndigheters och andra myndigheters verksamhet i samband med olyckan och om deras beredskap för olyckor, behövliga uppgifter från apparater som har registrerat i olyckan inblandade fordons, anläggningars och signal- och trafikledningssystems verksamhet, omständigheter kring olyckan och tele- och datakommunikation samt motsvarande upptagningar som har samband med olyckan, nödvändiga uppgifter om i olyckan inblandade personers hälsotillstånd, samt andra uppgifter som är nödvändiga för att utreda händelseförlopp eller omständigheter som påverkat uppkomsten eller följderna av en olycka eller ett tillbud eller därmed jämförliga omständigheter. 

56 §. Straffbestämmelser. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten kvarstår i nuvarande form.  

Bestämmelsen i 1 mom. 2 punkten föreslås bli ändrad så att där endast föreskrivs om brott mot verksamhetsutövarens skyldighet att lämna uppgifter enligt 26 §. Däremot föreslås det att bestämmelser om brott mot tillverkarens skyldighet enligt 14 § 2 mom., importörens skyldighet enligt 19 § 2 mom. eller distributörens skyldighet enligt 22 § 2 mom. att ge uppgifter och dokument utfärdas i 1 mom. 8 punkten, där det också föreslås bli föreskrivet om brott mot skyldigheterna enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen. Enligt förslaget ska en verksamhetsutövare i sin marknadsföring lämna konsumenter och personer som kan jämställas med konsumenter de uppgifter som behövs för att dessa ska kunna bedöma de faror som är förenade med produkten. Med en verksamhetsutövare avses enligt 5 § 1 mom. 23 punkten tillverkare, auktoriserade representanter, importörer och distributörer. Det föreslås vara straffbart om en verksamhetsutövare uppsåtligen eller av grov oaktsamhet undlåter att lämna tillräckliga uppgifter i sin marknadsföring eller att ge dem i begriplig form. Syftet med ändringen är att förtydliga lagstiftningen, och den ändrar inte det rådande rättsläget. 

Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att hänvisningen till gällande 41–47 § ersätts med en hänvisning till 17–22, 23 och 25 § i marknadskontrollagen. I de nämnda bestämmelserna i marknadskontrollagen föreskrivs det om åtgärdsföreläggande och förbud som marknadskontrollmyndigheten kan meddela ekonomiska aktörer i syfte att säkerställa att produkter är säkra och överensstämmer med kraven. Med ekonomisk aktör ska avses tillverkare, auktoriserade representanter, importörer och distributörer enligt lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar. Det förslås vara straffbart om en ekonomisk aktör inte iakttar ett åtgärdsföreläggande eller ett förbud som meddelats av en marknadskontrollmyndighet. 

I 1 mom. föreslås en ny 4 punkt, enligt vilken det ska vara straffbart om en privatimportör uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte vidtar sådana åtgärder som Transport- och kommunikationsverket med stöd av 42 § har förelagt i samband med tillsynen. En förutsättning för att ett åtgärdsföreläggande ska kunna meddelas är att den berörda produkten under normala och rimligen förutsebara användningsförhållanden kan medföra risk för människors hälsa, säkerhet och egendom eller för miljön. Transport- och kommunikationsverket ska informera privatimportören om de åtgärder som ska vidtas för att bringa produkten i överensstämmelse med kraven. Privatimportören ska vidta de åtgärder som krävs inom en skälig tid som Transport- och kommunikationsverket bestämmer. Det föreslås vara straffbart om en privatimportör inte vidtar sådana åtgärder som Transport- och kommunikationsverket har förelagt och som syftar till att säkerställa att produkten överensstämmer med kraven. 

I 1 mom. föreslås en ny 5 punkt, enligt vilken det också ska vara straffbart om en privatimportör bryter mot ett förbud som meddelats med stöd av 43 § 1 mom. och som Transport- och kommunikationsverket har meddelat på grund av att privatimportören inte har vidtagit åtgärder som förelagts med stöd av 41 § i syfte att få en produkt att överensstämma med kraven. Enligt föreslagna 43 § ska Transport- och kommunikationsverket få förbjuda användningen eller ibruktagandet av en produkt, om en privatimportör inte vidtar de åtgärder som har förelagts med stöd av 41 §. Syftet med 41 § är att säkerställa att vattenfarkostar och de dokument som gäller dem eller uppgifter som ges om dem överensstämmer med kraven. Det föreslås vara straffbart om en privatimportör bryter mot ett förbud som meddelats av Transport- och kommunikationsverket och fortsätter att använda produkten eller ta den i bruk trots förbudet. 

Det föreslås att till 1 mom. fogas nya 6–9 punkter, som gäller straffbarhet för åsidosättande av skyldigheterna enligt artiklarna 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. 

Skyldigheterna enligt artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen tillämpas på tillverkare, importörer, tillverkares representanter samt leverantörer av distributionstjänster (ekonomiska aktörer). Nationella bestämmelser om motsvarande skyldigheter i fråga om fritidsbåtar finns i 10 § 3 mom., 14 §, 15 §, 16 §, 19 §, 20 § 21 §, 22 § och 24 § i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar. Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. 

Marknadskontrollagen innehåller inga bestämmelser om straff för brott mot skyldigheterna enligt artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen, utan bestämmelser om detta finns i sektorslagarna. Med hänsyn till artikel 41 i marknadskontrollförordningen behöver det till lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar fogas särskilda straffbestämmelser i fråga om brott mot dessa skyldigheter. Med ekonomisk aktör ska med stöd av artikel 3.13 i marknadskontrollförordningen avses tillverkaren, tillverkarens representant, importören, distributören, leverantören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning. Ekonomiska aktörer enligt lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar är tillverkare, auktoriserade representanter, importörer och distributörer. Definitionerna av tillverkare, tillverkares representanter, importörer och distributörer i artikel 3 i marknadskontrollförordningen och i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar har samma innehåll. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar definieras dock inte leverantörer av distributionstjänster. Därför hänvisas det i 6–9 punkten både till artiklarna 4.3 a och 4.3.b i marknadskontrollförordningen och till lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar åläggs dessutom också privatimportörer motsvarande skyldigheter. Med privatimportör avses enligt 5 § 1 mom. 21 punkten en fysisk eller juridisk person som är etablerad i en medlemsstat i Europeiska unionen eller i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som i samband med icke-kommersiell verksamhet importerar en produkt från ett land utanför unionen till unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i syfte att ta den i bruk för egen del. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 6 punkten ska det vara straffbart om en tillverkare, auktoriserad representant, importör, distributör, leverantör av distributionstjänster eller privatimportör uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheterna enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen eller 10 § 3 mom., 15 § 2 mom. 1 punkten, 16 § 1 mom., 20 §, 21 § 2 mom. eller 24 § 2 mom. i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar när det gäller EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. Enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen ska den ekonomiska aktören kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats och hålla försäkran om överensstämmelse tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna under den period som krävs enligt lagstiftningen samt säkerställa att dessa myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar har det föreskrivits en bevarandetid på tio år från det att produkten har släppts ut på marknaden. I lagen föreskrivs det dessutom likalydande skyldigheter för tillverkare, importörer, distributörer och privatimportörer. I artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen föreskrivs motsvarande skyldighet i fråga om leverantörer av distributionstjänster. I fråga om leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen. Det föreslås vara straffbart om en aktör underlåter att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation för produkten har upprättats, underlåter att hålla försäkran och den tekniska dokumentationen tillgängliga för Transport- och kommunikationsverket under den tioårsperiod som krävs eller underlåter att säkerställa att Transport- och kommunikationsverket på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet föreslås kunna vara straffbart. Den auktoriserade representantens skyldighet skiljer sig från andra aktörers skyldighet så till vida att den auktoriserade representanten kan ges fullmakt att bevara enbart en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen. I fråga om en auktoriserad representant föreslås det vara straffbart om denne i enlighet med 15 § 2 mom. 1 punkten har getts fullmakt att bevara en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen och den auktoriserade representanten försummar denna bevarandeskyldighet.  

Enligt den föreslagna 1 mom. 7 punkten ska det också vara straffbart om en tillverkare, auktoriserad representant, importör, distributör, leverantör av distributionstjänster eller privatimportör uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen eller enligt 14 § 3 mom., 15 § 2 mom. 2 punkten, 19 § 3 mom., 22 § 3 mom. eller 24 § 3 mom. i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar att på en motiverad begäran från Transport- och kommunikationsverket, som är marknadskontrollmyndighet, ge verket all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven. Sådan information och dokumentation kan beroende på situationen till exempel innefatta försäkran om produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Informationen ska lämnas till Transport- och kommunikationsverket på finska eller svenska eller på något annat språk som godtas av Transport- och kommunikationsverket. Huruvida språkkravet kan uppfyllas på något annat språk än finska eller svenska ska bedömas från fall till fall. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar föreskrivs likalydande skyldigheter för tillverkare, auktoriserade representanter, importörer, distributörer och privatimportörer. I artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen föreskrivs dessutom en motsvarande skyldighet i fråga om leverantörer av distributionstjänster. I fråga om leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Det ska vara straffbart om en aktör trots en motiverad begäran från Transport- och kommunikationsverket inte lämnar den information och den dokumentation som behövs för bedömningen av en produkts överensstämmelse med kraven, eller lämnar dem på ett språk som inte godtas av Transport- och kommunikationsverket. I fråga om en auktoriserad representant föreslås det vara straffbart om representanten i enlighet med 15 § 2 mom. 2 punkten har bemyndigats att på en motiverad begäran ge Transport- och kommunikationsverket all information och dokumentation som behövs för att visa överensstämmelsen med kraven och trots Transport- och kommunikationsverkets begäran inte lämnar informationen och dokumentationen. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 8 punkten ska det dessutom vara straffbart om en tillverkare, auktoriserad representant, importör, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen eller 14 § 2 mom., 19 § 2 mom. eller 22 § 2 mom. i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar att informera Transport- och kommunikationsverket, som är marknadskontrollmyndighet, om en produkt som utgör en risk. Aktören ska informera marknadskontrollmyndigheten om det finns skäl att anta att en produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att den ekonomiska aktören utifrån sin yrkesskicklighet borde kunna sluta sig till att produkten kan medföra fara uppfylls. Exempelvis meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan uppfylla denna förutsättning. Anmälan till Transport- och kommunikationsverket bör göras redan i det skedet när det finns skäl att anta att en risk föreligger; i ett sådant läge bör aktören inte vänta på ytterligare information eller på att få bekräftelse på att risken föreligger. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar föreskrivs likalydande skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer. Dessutom föreskrivs det i artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen om en motsvarande skyldighet i fråga om auktoriserade representanter samt leverantörer av distributionstjänster. I fråga om auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen. Det föreslås vara straffbart om aktören inte gör en anmälan till Transport- och kommunikationsverket, trots att aktören har skäl att anta att produkten utgör en risk. 

Enligt den föreslagna 1 mom. 9 punkten det också vara straffbart om en tillverkare, auktoriserad representant, importör, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen eller enligt 14 § 1 mom., 19 § 1 mom. eller 22 § 1 mom. i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar att se till att omedelbara behövliga åtgärder vidtas om en produkt inte överensstämmer med de krav som gäller den eller, om detta inte är möjligt, att vidta nödvändiga åtgärder för att dra tillbaka produkten från marknaden eller återkalla den. Enligt artikel 4.3.d i marknadskontrollförordningen ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktören har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. I lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar föreskrivs likalydande skyldigheter för tillverkare, importörer och distributörer. Dessutom föreskrivs det i artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen om en motsvarande skyldighet i fråga om auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster. I fråga om auktoriserade representanter och leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen.  

Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för en aktör inte är så exakt definierad att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret ska gälla brott mot skyldigheter enligt de övriga leden. Det föreslås vara straffbart om en aktör inte vidtar behövliga åtgärder i det fall att en produkt inte överensstämmer med kraven i lagstiftningen eller, om det inte är möjligt, undlåter att på begäran av Transport- och kommunikationsverket eller på eget initiativ minska de risker som produkten medför, i en situation där aktören antar eller har skäl att anta att produkten utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas, utan vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören i det fall att det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder ska minska de risker som produkten medför. Om aktören exempelvis på Transport- och kommunikationsverkets begäran minskar de risker produkten medför, trots att det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder, uppfyller aktören sin skyldighet enligt förordningen och förfarandet är inte straffbart. 

I paragrafen ingår en sekundäritetsbestämmelse. Enligt bestämmelsen ska en ekonomisk aktör som berörs av de skyldigheter som beskrivs ovan och som bryter mot dem kunna dömas till böter för brott mot lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. Som strängare straff kunde betraktas påföljder som gäller brott mot liv och hälsa enligt 21 kap. i strafflagen (39/1889). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot skyldigheterna och bestämmelserna enligt lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar kan göra sig skyldig till vållande av personskada enligt strafflagens 21 kap. 10 § eller till orsakande av fara enligt lagens 21 kap. 13 §. I fråga om brott mot skyldigheterna enligt de nya 1 mom. 6–9 punkterna kan även bestämmelserna i strafflagens 16 kap. 8 § som gäller ingivande av osant intyg till myndighet eller bestämmelserna i strafflagens 33 kap. som gäller förfalskningsbrott bli tillämpliga. 

Som grad av tillräknande föreslås uppsåt och grov oaktsamhet. Försummelser av de skyldigheter och förbud för vilka sanktioner bestäms i lagen om säkerhet och utsläppskrav för fritidsbåtar gäller produktens tillverkare, auktoriserade representanter, importörer och distributörer samt privatimportörer. I artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen föreskrivs dessutom om motsvarande skyldigheter i fråga om leverantörer av distributionstjänster. Av sådana aktörer krävs särskild kompetens och sakkunskap, vilket förutsätter omsorg. Syftet med kraven i lagen är att säkerställa att produkter är säkra och att förebygga farliga situationer. Eftersom försummelse av de skyldigheter och förbud som anges i lagen kan ha allvarliga konsekvenser, kan det av ekonomiska aktörer förutsättas särskild omsorg vid skötseln av uppgifterna. Därför är brott mot bestämmelserna om produkters säkerhet straffbart inte bara när det sker genom uppsåt men också när det sker av oaktsamhet. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att hänvisningen till 44–47 § som föreslås bli upphävda ersätts med en hänvisning till 17–22, 23 och 25 § i marknadskontrollagen. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.11  Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation

260 §. Marknadskontroll av radioutrustning samt hantering av radioutrustning som utgör en risk. Det föreslås förtydligande ändringar i paragrafen. Det föreslås att paragrafen ändras så att de gällande 1–5 mom. upphävs, eftersom de överlappar marknadskontrollagen. Det föreslås att rubriken för paragrafen ändras så att den bättre än hittills motsvarar det föreslagna innehållet i paragrafen. Som ny rubrik föreslås Marknadskontroll av radioutrustning samt hantering av radioutrustning som utgör en risk. 

Det föreslås att 1 mom. ändras så att det föreskrivs om tillämpningen av marknadskontrollagen och marknadskontrollförordningen på marknadskontrollen av radioutrustning. I det gällande 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten för Transport- och kommunikationsverket att göra en heltäckande bedömning av en radioutrustnings överensstämmelse, om verket av grundad anledning anser att radioutrustningen utgör en risk med hänsyn till de krav som ställts i 30 kap. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Det föreslås att den formuleringen i paragrafen stryks, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 16 § i marknadskontrollagen. Det föreslås att det föreskrivs i 1 mom. om tillämpningen av marknadskontrollagen på marknadskontrollen av radioutrustning samt på yttre gränskontroll till den del inte något annat föreskrivs i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dessutom föreslås det att i 1 mom. tas in en ny informativ hänvisning om tillämpning av marknadskontrollförordningen på marknadskontroll av radioutrustning. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att de bestämmelser som överlappar 17 och 19 § i marknadskontrollagen stryks. Det föreslås att det föreskrivs i 2 mom., att om Transport- och kommunikationsverket av grundad anledning anser att radioutrustning utgör en risk med hänsyn till de krav som ställts i enlighet med denna lag, ska verket göra en heltäckande bedömning av radioutrustningens överensstämmelse. Ändringens syfte är att göra lagstiftningen tydligare och mer konsekvent för konsekvensen i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation och till följd av artikel 40.1 i direktivet om radioutrustning om skyldigheten för Transport- och kommunikationsverket att göra en heltäckande bedömning av radioutrustningars överensstämmelse med kraven. 

I 3 mom. föreskrivs det att den tidsfrist som sätts ut ska stå i rätt proportion till risken. Det föreslås att bestämmelsen upphävs, eftersom den överlappar 17 § i marknadskontrollagen. 

I 4 mom. föreskrivs det om skyldigheten för Transport- och kommunikationsverket att informera det berörda anmälda organet om radioutrustning som inte uppfyller kraven. Det föreslås att momentet upphävs, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 26 § i marknadskontrollagen. 

I 5 mom. föreskrivs det om skyldigheten för Transport- och kommunikationsverket att informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om bedömningsresultaten och om de åtgärder som verket har ålagt de berörda ekonomiska aktörerna att vidta, om verket anser att den bristande överensstämmelsen inte enbart gäller Finlands territorium. Det föreslås att momentet upphävs, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 27 § i marknadskontrollagen. 

Det föreslås att 6 mom. kvarstår i sin nuvarande form. 

Det föreslås att 7 mom. upphävs, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 18, 19 och 21–25 § i marknadskontrollagen. 

Det föreslås att 8 mom. upphävs, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 20 § i marknadskontrollagen. 

261 §. Samråd som gäller begränsande åtgärder. Det föreslås att en hänvisningsteknisk ändring görs i 4 mom. I det gällande 4 mom. föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att upphäva en åtgärd enligt 260 § i marknadskontrollagen eller ändra den, om kommissionen meddelar att den anser att åtgärden strider mot EU-rätten. Det föreslås att den gällande hänvisningen till 260 § 7 mom., som föreslås upphävas, ersätts med en hänvisning till 21 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om samma sak. 

262 §. Förfarande som gäller överensstämmande radioutrustning som utgör en risk. Det föreslås att 1 och 2 mom. upphävs, eftersom det föreskrivs heltäckande om samma sak i 17–20 § i marknadskontrollagen. Det föreslås att 3 mom. kvarstår, eftersom det behövs för genomförandet av artikel 42.3 i direktivet om radioutrustning. Det föreslås att hänvisningen till 1 mom., som föreslås upphävas, ersätts med en hänvisning till 3 kap. i marknadskontrollagen, som gäller tillsynsåtgärder. 

263 §. Korrigerande av formell bristande överensstämmelse. I paragrafen föreslås hänvisningstekniska ändringar. Det föreslås att hänvisningen till NLF-förordningen i 1 mom. 1 punkten ersätts med en hänvisning till den nya marknadskontrollförordningen. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. till 260 § 7 mom., som föreslås upphävas, stryks. 

307 §. Vissa andra myndigheters uppgifter. Det föreslås att författningshänvisningen som gäller Polisen och Gränsbevakningsväsendet uppdateras genom att hänvisningen korrigeras så att den avser 257 §. Dessutom föreslås det att termen teleutrustning ändras till radioutrustning. Det föreslås att till Tullens uppgifter fogas övervakning av efterlevnaden av sjötrafiklagen, och i samband därmed övervakning av radioutrustning. 

348 §. Radioutrustningsförseelse. Det föreslås att 1 mom. ändras så att i det inledande stycket också uppsåt anges som grad av tillräknande. Med beaktande av 3 kap. 5 § 3 mom. i strafflagen förutsätter tillämpningen av bestämmelsen redan i nuläget uppsåt. Tillägget innebär alltså ingen ändring i det rådande rättsläget. Exempelvis i sådana situationer som avses i 1 mom. 1 punkten, när en radiosändare används utan tillstånd, anses gärningsmannen ha handlat uppsåtligen. Också de gärningsbeskrivningar som föreslås fogas till paragrafen är av sådan art att de förutsätter uppsåt hos gärningsmannen. Syftet med den ändring som nu föreslås är att precisera graden av tillräknande så att rättsläget förtydligas. 

Det föreslås att 1 mom. 1 och 2 punkten kvarstår i sin nuvarande form. 

Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att hänvisningen till 260 § 7 mom., som föreslås upphävas, ersätts med en hänvisning till 18, 19, 21–23 och 25 § i marknadskontrollagen, samt att hänvisningen till 262 § 1 mom. som föreslås upphävas ersätts med en hänvisning till 17–20 § i marknadskontrollagen. Bestämmelser om åtgärder och förbud som motsvarar de bestämmelser i 260 § och 262 § 1 mom. som föreslås bli upphävda finns i marknadskontrollagen. I 17–22, 23 och 25 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om åtgärdsföreläggande och förbud som marknadskontrollmyndigheten kan meddela ekonomiska aktörer i syfte att säkerställa att produkter är säkra och överensstämmer med kraven. Med ekonomisk aktör ska avses tillverkare, tillverkares representanter, importörer och distributörer enligt lagen tjänster inom elektronisk kommunikation. Det föreslås vara straffbart om en ekonomisk aktör inte iakttar ett åtgärdsföreläggande eller ett förbud som meddelats av en marknadskontrollmyndighet. 

I 1 mom. 4 punkten föreslås en ändring som förtydligar bestämmelsen. Lagens 263 § 2 mom. tillämpas på ekonomiska aktörer. Därmed är det ändamålsenligt att även inkludera ekonomiska aktörer i straffbestämmelsen i 1 mom. 4 punkten. 

Det föreslås att till 1 mom. fogas nya 5–8 punkter som berör straffbarheten för åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 4.3 a–4.3 d i marknadskontrollförordningen. 

Skyldigheterna enligt artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen tillämpas på tillverkare och importörer av radioutrustningar som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om radioutrustning samt på tillverkarens representanter och leverantörer av distributionstjänster (ekonomiska aktörer). Nationella bestämmelser om de skyldigheter som följer av direktivet om radioutrustningar finns i 30 kap i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, i 253 § 4–6 punkten, 253 a § 2 mom. 1 punkten, 253 b § 1 och 8 punkten och i 253 d §. Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. 

I lagen om marknadskontrollen av vissa produkter föreskrivs det inte om brott mot de skyldigheter som avses i artikel 4.3 i marknadskontrollförordningen, och därför behöver det till följd av artikel 41 i marknadskontrollförordningen tas in särskilda straffbestämmelser om brott mot de skyldigheter i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt artikel 3.13 i marknadskontrollförordningen avses med ekonomisk aktör tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören, leverantören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning. Ekonomiska aktörer enligt 253 d § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation är tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören. 

Enligt den föreslagna 5 punkten är det straffbart om en tillverkare, importör, tillverkares representant, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen eller 253 § 4–6 punkten, 253 a § 2 mom. 1 punkten eller 253 b § 1 eller 8 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation att iaktta det som gäller EU-försäkran om överensstämmelse eller teknisk dokumentation. Enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen ska den ekonomiska aktören kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation har upprättats och hålla försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration tillgänglig för marknadskontrollmyndigheterna under den period som krävs enligt den lagstiftningen samt säkerställa att dessa myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation har det för dessa handlingar föreskrivits en bevarandetid på tio år från det att radioutrustningen har släppts ut på marknaden. 

I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det likalydande skyldigheter för tillverkare, tillverkares representanter och importörer. I artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om motsvarande skyldighet i fråga om distributörer och leverantörer av distributionstjänster. I fråga om distributörer och leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen. Det föreslås vara straffbart om en aktör underlåter att kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation för radioutrustning har upprättats, underlåter att hålla försäkran och den tekniska dokumentationen tillgängliga för Transport- och kommunikationsverket under den tioårsperiod som krävs eller underlåter att säkerställa att Transport- och kommunikationsverket på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Uppsåtligt brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan kan vara straffbart. 

Enligt den föreslagna 6 punkten ska det också vara straffbart om en tillverkare, tillverkares representant, importör, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen eller 253 d § 2 mom. 1 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation att på en motiverad begäran från Transport- och kommunikationsverket, som är marknadskontrollmyndighet, ge verket all information och dokumentation som behövs för att visa att en produkt överensstämmer med kraven. Sådan information och dokumentation kan beroende på situationen till exempel innefatta försäkran om produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller åtminstone språkkravet. Också i 3 och 4 punkten, som berör uppvisande och bevarande av identifieringsuppgifter, föreskrivs det om straff för uppsåtligt brott mot skyldigheterna. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det likalydande skyldigheter för tillverkare, tillverkares representanter, importörer och distributörer. I artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen föreskrivs dessutom motsvarande skyldighet i fråga om leverantörer av distributionstjänster. I fråga om leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen. Det föreslås vara straffbart om aktören trots en motiverad begäran från Transport- och kommunikationsverket inte lämnar den information och dokumentation som behövs för bedömningen av överensstämmelsen med kraven. 

Enligt 7 punkten är det straffbart om en tillverkare, tillverkares representant, importör, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen eller 253 d § 4 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation att underrätta Transport- och kommunikationsverket, som är marknadskontrollmyndighet för radioutrustning, om en produkt som utgör en risk. Den ekonomiska aktören ska informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det likalydande skyldigheter för tillverkare, tillverkares representanter, importörer och distributörer. I artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen föreskrivs dessutom en motsvarande skyldighet i fråga om leverantörer av distributionstjänster. I fråga om leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen. Det föreslås vara straffbart om en aktör inte gör en anmälan till Transport- och kommunikationsverket trots att aktören har skäl att anta att en produkt utgör en risk. 

Enligt den föreslagna 8 punkten är det straffbart om en tillverkare, tillverkares representant, importör, distributör eller leverantör av distributionstjänster uppsåtligen bryter mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen eller 253 d § 3 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation att vidta omedelbara korrigerande åtgärder om radioutrustningen inte överensstämmer med de krav som gäller den, eller, om detta inte är möjligt, att minska de risker som den radioutrustningen medför. Den ekonomiska aktören ska samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktör som avses i punkt 1 har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. I lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation föreskrivs det likalydande skyldigheter för tillverkare, tillverkares representanter, importörer och distributörer. I artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen föreskrivs dessutom motsvarande skyldighet i fråga om leverantörer av distributionstjänster. I fråga om leverantörer av distributionstjänster föreskrivs denna skyldighet endast i artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen. 

Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt definierad att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret ska gälla brott mot skyldigheter enligt de övriga leden. Det föreslås vara straffbart om en aktör inte vidtar behövliga åtgärder i det fallet att radioutrustning inte överensstämmer med kraven i lagstiftningen eller, om det inte är möjligt, undlåter att på begäran av Transport- och kommunikationsverket eller på eget initiativ minska de risker som produkten medför, i en situation där aktören antar eller har skäl att anta att produkten utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas, utan vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören i det fall att det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder ska minska de risker som produkten medför. Om aktören exempelvis på Transport- och kommunikationsverkets begäran minskar de risker radioutrustningen medför, trots att det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder, uppfyller aktören sin skyldighet enligt förordningen och förfarandet är inte straffbart. 

En ekonomisk aktör som berörs av de skyldigheter som beskrivs ovan och som bryter mot dem kan, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, för radioutrustningsförseelse dömas till böter. Som strängare straff kunde betraktas påföljder enligt strafflagens 16 kap. 8 § som gäller ingivande av osant intyg till myndighet och strafflagens 33 kap. som gäller förfalskningsbrott. Den som bryter mot ett förbud eller åläggande som har meddelats med stöd av 332 § och som förenats med vite eller med hot om att verksamheten avbryts, får dock inte dömas till straff för samma gärning. Straff ska inte heller utdömas om förseelsen är ringa.  

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.12  Lagen om marin utrustning

2 §. Definitioner. I 11 punkten föreslås en teknisk ändring så att den avslutande punkten ändras till ett komma, eftersom det föreslås att till paragrafen fogas en ny definition och denna punkt inte längre är den sista definitionen i paragrafen. Det föreslås att till paragrafen fogas en ny 12 punkt, enligt vilken med marknadskontroll avses den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av marknadskontrollsmyndigheternas för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i tillämplig lagstiftning och med skyddet av allmänna intressen som omfattas av den lagstiftningen. Definitionen motsvarar den definition som föreslås ingå i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Definitionen behövs för att tydliggöra den bestämmelse som fogas till lagens tillämpningsområde, eftersom ingen definition ingår i den gällande lagen. 

3 §. Övrig lagstiftning. I 4 och 6 mom. görs tekniska korrigeringar i författningshänvisningarna. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 7 mom., i vilket det ingår informativa hänvisningar till lagen om marknadskontroll av vissa produkter och marknadskontrollförordningen. 

9 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. I 2 punkten föreskrivs det om rätten för Transport- och kommunikationsverket att lämna ut information till åklagare, polisen och Tullen för förebyggande och utredande av brott. Eftersom punkten överlappar 13 § i marknadskontrollagen, föreslås det att det upphävs. Av författningstekniska skäl föreslås en ny paragraf. 

21 §. Avhjälpande av brister eller av bristande överensstämmelse. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom dess innehåll motsvarar marknadskontrollagen. Kravet enligt 1 mom. att avhjälpa en brist eller bristande överensstämmelse motsvarar 17 och 18 § i marknadskontrollagen. Kravet i 2 mom. att underrätta det anmälda organet om åtgärderna motsvarar 26 § i marknadskontrollagen, och kravet att underrätta Europeiska kommissionen och medlemsstaterna i Europeiska unionen motsvarar 27 § i marknadskontrollagen. 

23 §. Reparation, byte eller hävande av köp av marin utrustning. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom dess innehåll motsvarar marknadskontrollagen. Åtgärderna enligt 1 mom. motsvarar 17 och 19 § i marknadskontrollagen. Kravet i 2 mom. att underrätta Europeiska kommissionen och medlemsstaterna i Europeiska unionen om åtgärderna motsvarar 27 § i marknadskontrollagen.  

24 §. Skyldighet att informera om förbud och ålägganden. I paragrafen föreslås en lagteknisk korrigering så att hänvisningen till 21 §, som föreslås upphävas, stryks. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.13  Kemikalielagen

2 §. Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att 1 mom. andra satsen ändras så att hänvisningen till NLF-förordningen ersätts med en informativ hänvisning till EU:s nya marknadskontrollförordning. Dessutom föreslås det till skillnad från nuläget att till momentet fogas en informativ hänvisning till marknadskontrollagen, enligt vilken bestämmelser om marknadskontroll, den yttre gränskontrollen enligt artiklarna 25–28 i marknadskontrollförordningen, tillsynsmyndigheter och sökande av ändring i tillsynsmyndigheternas beslut finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016).  

Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.  

13 §. Tullen. Enligt 1 mom. är Tullen marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 25–28 i marknadskontrollförordningen i fråga om efterlevnaden av Europeiska unionens kemikalielagstiftning som gäller import, export och transitering av i denna lag avsedda kemikalier och varor som innehåller sådana. Detsamma gäller tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om biocidprodukter i denna lag vid import, export och transitering av biocidprodukter.  

Dessutom iakttas bestämmelserna om marknadskontroll, yttre gränskontroll enligt artiklarna 25–28 i marknadskontrollförordningen, tillsynsmyndigheter och sökande av ändring i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016) samt bestämmelserna i EU:s marknadskontrollförordning om ramarna för marknadskontrollen, samarbetet med ekonomiska aktörer och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden. Genom propositionen säkerställs att nuläget fortsätter, vilket varit i kraft så länge NLF-förordningen, som delvis upphävs genom EU:s marknadskontrollförordning, varit i kraft. Enligt nuvarande praxis genomför Tullen inte endast inspektioner och tar prov som analyseras vid tullaboratoriet, utan fattar också förvaltningsbeslut i tillsynsärenden.  

Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.  

Det föreslås att det föreskrivs i 3 mom. om Tullens behörighet på EU:s inre marknad i vissa situationer, uttryckligen i egenskap av marknadskontrollmyndighet. Genom de föreslagna ändringarna säkerställs att nuläget fortsätter, vilket innebär att Tullen inte endast vidtar inspektioner och tar prov som analyseras vid tullaboratoriet, utan fattar också förvaltningsbeslut i tillsynsärenden. I övrigt motsvarar momentets innehåll det gällande 3 mom.  

I 4 mom. föreslås det att Tullen vid tillsynen ska iaktta marknadskontrollagen, och dessutom ska Tullen vid tillsynen iaktta tullagen, liksom i nuläget. Det föreslås att hänvisningen till tullagen uppdateras så att den gäller den omarbetade tullagen (304/2016) i stället för den upphävda tullagen (1466/1994). Utgångspunkten är att Tullens roll och verksamhet ska förbli oförändrad, trots att metoderna enligt bestämmelserna om marknadskontroll kan tillämpas i större utsträckning än tidigare. Eftersom det inte alltid är möjligt att klart särskilja mellan tillsyn enligt tullagen och marknadskontroll är det nödvändigt att myndigheterna har befogenheter att fullgöra sina uppgifter enligt bägge författningarna. Ibland är samma myndighet både marknadskontrollmyndighet och den myndighet som fullgör andra skyldigheter eller annan tillsyn enligt författningen. När en myndighet fullgör tillsyn eller marknadskontroll, tillämpas den lagstiftning som är tillämplig på respektive situation. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till tullag och vissa andra lagar som har samband med den (RP 153/2015 rd) sägs följande i avsnitt 1.15 Specialmotivering till lagen om kosmetiska produkter: "[Tullagen] ska tillämpas i enlighet med de bestämmelser som gäller dess tillämpningsområde även om man inte uttryckligen hänvisar till lagen. Liknande bestämmelser om tillsyn som i lagen om kosmetiska produkter finns i exempelvis konsumentsäkerhetslagen, lagen om säkerhet och utsläppskrav i fråga om vissa fritidsbåtar (621/2005), livsmedelslagen (23/2006) och lagen om växtskyddsmedel (1563/2011). De innehåller inga hänvisningar till tullagen, men Tullen följer den lagens bestämmelser också när den utövar tillsyn enligt de lagarna. I vissa fall har man däremot ansett att en informativ hänvisning behövs för klarhets skull. Det gäller bland annat kemikalielagen och lagen om handel med skogsodlingsmaterial (241/2002)."  

45 §. Kapitlets tillämpningsområde. Paragrafen är ny. I 1 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken lagens 7 kap. tillämpas på annan tillsyn än marknadskontrollen av kemikalier. Eftersom marknadskontrollagen i fortsättningen uttryckligen ska iakttas vid marknadskontroll, behöver det föreskrivas särskilt att 7 kap. ska tillämpas på annan tillsyn än marknadskontrollen av kemikalier. Därför behöver bestämmelserna i kapitlet kvarstå i lagen. 

I 2 mom. föreslås ett undantag från huvudregeln enligt 1 mom. Enligt det föreslagna momentet ska, med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom., 45 a § och 45 b § 3 mom. tillämpas på marknadskontrollen av kemikalier. 

Det föreslås att det föreskrivs i 3 mom. att lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016), nedan marknadskontrollagen, tillämpas på marknadskontroll av kemikalier, föremål som innehåller kemikalier och föremål som behandlats med kemikalier om inte något annat föreskrivs någon annanstans. Det är ändamålsenligt att Säkerhets- och kemikalieverket vid sin kontroll av kemikalier övergår till att tillämpa kontrollmetoder enligt marknadskontrollagen, eftersom Säkerhets- och kemikalieverket redan i nuläget är så kallad marknadskontrollmyndighet enligt marknadskontrollagen. När kemikalielagen och lagen om kosmetiska produkter genom denna proposition läggs till marknadskontrollagens tillämpningsområde enligt dess 2 §, kontrolleras framöver verkets olika produktsektorer på ett enhetligt sätt med stöd av marknadskontrollagen.  

I 3 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken som i marknadskontrollagen avsedda produkter vid tillämpningen av den föreslagna lagen lag betraktas kemikalier, varor som innehåller kemikalier eller behandlade varor och med ekonomisk aktör den som på det sätt som avses i denna lag eller i Europeiska unionens kemikalielagstiftning tillverkar, själv eller i egenskap av den enda representanten importerar, för in, på marknaden släpper ut, exporterar, för ut, lagrar, förpackar eller distribuerar en produkt. I marknadskontrollförordningen är produkt och ekonomisk aktör centrala termer som inte definieras i marknadskontrollagen och inte ens i marknadskontrollförordningen definieras produkt, och därför behöver det i denna lag föreskrivas om de definitionernas förhållande till termen kemikalie som definieras i 6 § och till de aktörer i branschen till vilka myndighetens kontroll riktas. I 6 § definieras termen verksamhetsutövare nationellt baserat på olika aktörers roller enligt EU:s kemikalielagstiftning (t.ex. enligt Reach-förordningen innefattar leverantörskedjan olika aktörer såsom tillverkare, importör, distributör och nedströmsanvändare). Termen ekonomisk aktör används i EU:s marknadskontrollförordning.  

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om att när åtgärder för marknadskontroll av kemikalier riktas mot en ekonomisk aktör tillämpas vad som i Europeiska unionens kemikalielagstiftning föreskrivs om definitionen av utsläppande på marknaden, och i fråga om biocider, definitionen av tillhandahållande på marknaden. Innehållet i definitionerna avviker från 2 § i marknadskontrollagen. Med utsläppande på marknaden av nationellt godkända biocidprodukter avses dock utsläppande på marknaden i Finland.  

Definitionen av ”utsläppande på marknaden” av kemikalier enligt Reach-förordningen och CLP-förordningen avviker betydligt från termen ”utsläppande av produkter på marknaden” som avses i marknadskontrollagen. Därför, och för att beslut om kontroll av ekonomiska aktörer ska riktas rätt, finns det skäl att för undvikande av konflikter särskilt föreskriva att termerna ”utsläppande på marknaden” och ”tillhandahållande på marknaden” definieras enligt EU:s kemikalielagstiftning, inte enligt marknadskontrollagen. I fråga om marknadskontrollen av sådana nationellt godkända biocidprodukter som avses i 5 kap. ska med den i marknadskontrollagen avsedda termen ”utsläppande på marknaden” av en biocidprodukt avses ”utsläppande på marknaden i Finland” av en biocidprodukt. 

45 a §. Rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter om marknadskontroll. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndigheten utöver vad som föreskrivs i 13 § i marknadskontrollagen får lämna ut i paragrafen avsedda sekretessbelagda uppgifter om sammansättningen av ett ämne eller en blandning eller motsvarande sekretessbelagda uppgifter också till de hälsoskyddsmyndigheter som nämns i 2 kap. i hälsoskyddslagen eller till expertmyndigheter och sakkunniginrättningar för bedömning av sanitära olägenheter eller hälsorisker. Expertmyndigheter och sakkunniginrättningar är till exempel Institutet för hälsa och välfärd samt Arbetshälsoinstitutet. Expertmyndigheter och sakkunniginrättningar bistår ofta hälsoskyddsmyndigheterna vid bedömningen av sanitära olägenheter. Hälsoskyddsmyndigheter som nämns i hälsoskyddslagen är social- och hälsovårdsministeriet, Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, regionförvaltningsverket och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten samt i vissa fall försvarsmakten. I vissa fall kan expertmyndigheter och sakkunniginrättningar ha ett självständigt behov av information för bedömning av en hälsorisk med ett ämne eller en blandning. Enligt 13 § i marknadskontrollagen får information lämnas ut till vissa myndigheter samt dessutom till "andra marknadskontrollmyndigheter som utövar tillsyn över produktlagstiftningen", vilket inte omfattar den som nämns ovan som inte är marknadskontrollmyndighet, och därför behövs en särskild bestämmelse om saken i denna lag. 

45 b §. Förbud mot eller begränsning av kemikalier som orsakar allvarlig olägenhet eller fara. Den gällande 45 § har blivit nya 45 b §. I övrigt kvarstår paragrafen oförändrad.  

46 §. Tillsynsmyndighetens förbud och förelägganden. Det föreslås att 2 mom. preciseras så att Finlands miljöcentral kan förbjuda att en kemikalie eller en vara som innehåller kemikalien släpps ut eller tillhandahålls på marknaden eller meddela förelägganden om att kemikalien eller varan ska dras tillbaka från marknaden, om förfarandet vid returnering eller om information som ska ges om faran eller om att kemikalien ska oskadliggöras på behörigt sätt, när det är fråga om tillsyn över efterlevnaden av PIC-förordningen eller av 23 § 1 eller 2 mom. Det föreslås att det motsvarande befullmäktigandet för Säkerhets- och kemikalieverket stryks, eftersom det överlappar befullmäktigandet i marknadskontrollagen. Finlands miljöcentral är inte en marknadskontrollmyndighet, och därför behövs det befullmäktigande för den som föreslås ingå i momentet fortfarande. Det föreslås att 3 mom., där det föreskrivs om rätten för Säkerhets- och kemikalieverket och dess inspektörer att meddela temporära förbud, upphävs eftersom det blivit onödigt och överlappar marknadskontrollagen.  

55 §. Ändringssökande. Det föreslås att 2 mom. ändras så att rätten att söka ändring i temporära förbud som Säkerhets- och kemikalieverket eller dess inspektör meddelat stryks med beaktande av att 46 § 3 mom. föreslås upphävas i denna proposition. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.14  Lagen om kosmetiska produkter

2 §. Förhållande till andra författningar. Det föreslås att det föreskrivs i 1 mom. att bestämmelser om en ram för marknadskontrollen, för samarbetet med ekonomiska aktörer och för kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011, nedan marknadskontrollförordningen. Bestämmelser om marknadskontroll, yttre gränskontroll enligt artiklarna 25–28 i marknadskontrollförordningen, tillsynsmyndigheter och sökande av ändring finns i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter (1137/2016), nedan marknadskontrollagen. 

5 §. Tillsynsmyndigheterna och deras uppgifter. Paragrafens 1 mom. ändras inte till innehållet. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket Tullen är marknadskontrollmyndighet enligt artiklarna 25–28 i EU:s marknadskontrollförordning i fråga om i denna lag avsedda produkter. Genom propositionen säkerställs att nuläget fortsätter, vilket varit i kraft så länge NLF-förordningen, som delvis upphävs genom EU:s marknadskontrollförordning, varit i kraft. Enligt nuvarande praxis genomför Tullen inte endast inspektioner och tar prov som analyseras vid tullaboratoriet, utan fattar också förvaltningsbeslut i tillsynsärenden.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak det gällande 2 mom. I momentet föreskrivs det om Tullens uppgifter vid den yttre gränskontrollen. I momentet hänvisas det till Tullens uppgift att till skillnad från nuläget övervaka exportförbudet enligt 23 § i marknadskontrollagen, eftersom bestämmelsen om exportförbud i 12 § i denna lag föreslås upphävas då det överlappar marknadskontrollagen. 

Det föreslås att det föreskrivs i 4 mom. om Tullens behörighet på EU:s inre marknad i vissa situationer, uttryckligen i egenskap av marknadskontrollmyndighet. Genom den föreslagna ändringen säkerställs att nuläget fortsätter, vilket innebär att Tullen inte endast vidtar inspektioner och tar prov som analyseras vid tullaboratoriet, utan fattar också förvaltningsbeslut i tillsynsärenden. Momentets innehåll motsvarar det gällande 3 mom. 

Det föreslås att 5 mom. ändras så att det i fråga om rätten att få uppgifter och utlämnandet av uppgifter och anlitandet av utomstående sakkunniga hänvisas till 12–14 § i marknadskontrollagen, eftersom det föreslås att 15 och 16 § i denna lag, där det föreskrivs om de frågorna, upphävs då de överlappar marknadskontrollagen. I övrigt föreslås det att momentet kvarstår oförändrat. 

7 §. Förbud och förelägganden. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

8 §. Temporärt förbud. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen. 

9 §. Föreläggande om återkallelse. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

10 §. Informationsföreläggande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

11 §. Föreläggande att bortskaffa en produkt. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

12 §. Förbud mot export. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen. 

13 §. Rätt att företa inspektioner. Det föreslås att 1 mom. upphävs, eftersom det överlappar marknadskontrollagen.  

Det föreslås att 2 mom. preciseras så att dess inledande del om rätt att företa inspektioner stryks, eftersom det överlappar marknadskontrollagen. I övrigt kvarstår paragrafen oförändrad.  

14 §. Rätt att få prover och utföra undersökningar. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

15 §. Anlitande av experter. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

16 §. Rätt att få uppgifter av andra myndigheter samt utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

17 §. Handräckning. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen.  

18 §. Vite samt hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen. 

20 §. Ändringssökande. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom den överlappar marknadskontrollagen. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.15  Tobakslagen

86 §. Inspektions- och provtagningsrätt. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., enligt vilket vad som föreskrivs i paragrafen inte gäller inspektioner eller provtagning inom marknadskontrollen. I momentet ingår dessutom en informativ hänvisning till 9 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om rätten att företa inspektioner, och till 10 § i den lagen, där det föreskrivs om rätten att ta produkter för undersökning. Dessutom bör det beaktas att en ny kontrollmetod vid marknadskontrollen av sådana produkter som avses i tobakslagen föreslås vara rätten enligt 11 § 2 mom. i marknadskontrollagen att använda prover eller produkter som inhämtats av någon annan för sådana undersökningar som behövs för kontrollen. 

Trots det som sägs ovan är det motiverat att bestämmelsen om inspektions- och provtagningsrätt kvarstår i tobakslagen. Inspektioner och provtagning vid tillsyn enligt tobakslagen kan beröra annat än marknadskontroll, till exempel tillsyn över försäljning. 

87 §. Rätt till information. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket vad som föreskrivs i paragrafen inte gäller rätten att få information vid marknadskontroll. I momentet föreslås också in informativ hänvisning till 8 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om myndighetens rätt att få information av ekonomiska aktörer, och till 11 § i den lagen, där det föreskrivs om rätten att få information av andra myndigheter. 

88 §. Utlämnande av uppgifter. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket bestämmelserna i 1 mom. inte gäller rätten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter vid marknadskontroll. I momentet ingår dessutom en informativ hänvisning till 13 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om rätten att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. 

96 §. Förbud som meddelas av kommunen. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket bestämmelserna i 1 mom. inte gäller förbud som meddelas vid marknadskontroll. I momentet ingår dessutom en informativ hänvisning till 18 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om förbud. I 96 § 2 mom. i tobakslagen föreslås dock ett undantag från huvudregeln i 18 § 2 mom. i marknadskontrollagen, enligt vilket kommunen inte får ålägga en ekonomisk aktör att dra tillbaka en produkt från marknaden eller med stöd av 18 § 2 mom. i ovannämnda lag bestämma om andra åtgärder som behövs för att begränsa tillhandahållandet av produkten på marknaden. Detta eftersom kommunen övervakar efterlevnaden av tobakslagen inom sitt område, och det inte är ändamålsenligt att kommunens befogenhet till den delen överlappar Valviras. 

100 §. Försäljningsförbud. Paragrafen berör Valviras rätt att förbjuda försäljning av sådana produkter som avses i tobakslagen i vissa situationer. Det föreslås att förteckningen i 1 mom. ändras så att bestämmelser som överlappar marknadskontrollagen stryks. Det berör 1–5 och 10 punkten i det gällande 1 mom.  

De punkter i förteckningen som föreslås förbli i kraft berör inte själva produktens eller dess minutförsäljningsförpacknings överensstämmelse med kraven, utan till exempel huruvida produktens tillverkare eller importör har lämnat de uppgifter som krävs till Valvira eller har betalt avgiften för anmälan. Det föreslås också att de punkter som förblir i kraft ges en ny ordningsföljd så att den gällande 6 punkten blir ny 1 punkt, den gällande 7 punkten ny 2 punkt, den gällande 8 punkten ny 3 punkt och den gällande 9 punkten ny 4 punkt. 

Enligt det gällande 100 § 2 mom. ska Valvira underrätta kommissionen om ett förbud som meddelats med stöd av 1 mom. 1 punkten på grundval av att tobaksprodukten strider mot 11 § 1 mom. 1 eller 9 punkten. Anmälningsskyldigheten baseras på artikel 7.1 underpunkt 3 och 9 i tobaksproduktdirektivet. Det föreslås att 100 § 1 mom. 1 punkten i tobakslagen upphävs, och därför föreslås det att 2 mom. ändras så att det i stället för till ett försäljningsförbud som meddelats med stöd av 1 mom. 1 punkten hänvisas till ett försäljningsförbud som meddelats med stöd av 18 §. 

Enligt 27 § 1 mom. i marknadskontrollagen ska marknadskontrollmyndigheten utan dröjsmål informera Europeiska kommissionen och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet om ett beslut som den fattat med stöd av 16–19 §, om marknadskontrollmyndigheten anser att en produkts bristande överensstämmelse med kraven inte är begränsad endast till finskt territorium. Enligt 100 § 2 mom. i tobakslagen ska kommissionen i alla situationer underrättas om ett förbud på grundval av att tobaksprodukten strider mot 11 § 1 mom. 1 eller 9 punkten. Den skyldigheten baseras på tobaksproduktdirektivet på det sätt som beskrivs ovan. Därför behöver specialbestämmelsen om anmälningsplikt kvarstå i tobakslagen. 

På anmälning till kommissionen och de andra medlemsstaterna av förbud som meddelas av något annat skäl än att tobaksprodukten strider mot 11 § 1 mom. 1 eller 9 punkten tillämpas 27 § i marknadskontrollagen. Anmälningsplikten enligt 27 § i marknadskontrollagen är mer omfattande än enligt det gällande 100 § 2 mom. i tobakslagen i det avseendet att 27 § i marknadskontrollagen innebär en skyldighet att anmäla alla beslut som fattats med stöd av 16–19 i marknadskontrollagen. 

101 §. Tillbakadragning från marknaden. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket bestämmelserna i 1 mom. inte gäller tillbakadragning från marknaden vid marknadskontroll. I momentet föreslås dessutom ingå en informativ hänvisning till 18 § 2 mom. i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om tillbakadragning från marknaden. Dessutom kan 19 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om återkallelse, bli tillämplig.  

Vid återkallelse enligt marknadskontrollagen har marknadskontrollmyndigheten mer omfattande befogenhet än vid tillbakadragning från marknaden enligt den gällande tobakslagen. Vid återkallelse enligt marknadskontrollagen kan kontrollmyndigheten förelägga en ekonomisk aktör att återta en produkt både från marknaden och från konsumenten, medan tillbakadragning från marknaden enligt tobakslagen inte sträcker sig ända till konsumenten.  

102 §. Temporärt förbud. Det föreslås att 2 mom. ändras. I det gällande 2 mom. föreskrivs det om Valviras befogenhet att temporärt förbjuda försäljning och annan överlåtelse av elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare till konsumenter trots att produkten uppfyller kraven enligt tobakslagen och Europeiska unionens lagstiftning. Så är fallet om Valvira konstaterar eller har grundad anledning att förmoda att specifika elektroniska cigaretter eller påfyllningsbehållare eller en viss typ av elektronisk cigarett eller påfyllningsbehållare kan utgöra en allvarlig risk för människors hälsa. 

Det gällande 2 mom. överlappar 16, 21 och 27 § i marknadskontrollagen. I 16 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om produkters överensstämmelse med kraven samt om marknadskontrollmyndighetens rätt att meddela förelägganden eller förbud, om produkten utgör en allvarlig risk för människors hälsa, säkerhet eller egendom eller för miljön. I 21 § i marknadskontrollagen föreskrivs det om tillfälligt förbud och i 27 § om information till Europeiska kommissionen. 

Det föreslås att 102 § 2 mom. ändras så att det föreskrivs att bestämmelserna i 1 mom. inte gäller tillbakadragning från marknaden vid marknadskontroll. I momentet ingår dessutom en informativ hänvisning till 21 § i marknadskontrollagen om temporärt förbud. 

105 §. Vite och hot om tvångsutförande. Det föreslås att till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken bestämmelserna i momentet inte gäller vite och hot om tvångsutförande som föreläggs vid marknadskontroll, om vilka det föreskrivs i 28 § i lagen om marknadskontrollen av vissa produkter. Dessutom bör det noteras att marknadskontrollmyndigheten enligt 24 § i marknadskontrollagen rätt att besluta att åtgärder som är nödvändiga för avvärjande av faran ska utföras på den ekonomiska aktörens bekostnad, om det är uppenbart att en produkt inte överensstämmer med kraven och medför en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet och risken inte kan avvärjas på något annat sätt och aktören inte vidtar de åtgärder som myndigheten kräver. 

117 a §. Marknadskontroll. Det föreslås att till lagen fogas en ny 117 a §, i vars 1 mom. det ingår en informativ hänvisning till marknadskontrollagen och i 2 mom. till marknadskontrollförordningen. 

Dessutom föreskrivs det i 3 mom. att marknadskontrollagen och marknadskontrollförordningen också tillämpas på marknadskontrollen av detaljhandelsförpackningar och ytterförpackningar för produkter enligt tobakslagen. Bestämmelsen behövs eftersom markandskontrollgen enligt bestämmelsen om dess tillämpningsområde tillämpas på marknadskontroll av produkter som omfattas av tillämpningsområdet för tobakslagen. Dock är det nödvändigt att tillsynsmetoder enligt marknadskontrollagen och marknadskontrollförordningen vid tobakstillsynen också kan tillämpas på detaljhandelsförpackningar och eventuella ytterförpackningar för produkter. Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.16  Lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning

3 §. Definitioner. I 3 § definieras de termer som används i denna lag. Definitionen i 8 punkten ändras så att det i stället för näringsidkare gäller ekonomisk aktör, vilket motsvarar terminologin i EU:s rättsakter. I artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/65/EU om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning (nedan RoHS-direktivet) definieras ekonomisk aktör på motsvarande sätt som näringsidkare enligt denna lag, så att termen avser tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören. I artikel 3.1 led 13 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (nedan marknadskontrollförordningen) avses med ekonomisk aktör tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören, leverantören av distributionstjänster eller en annan fysisk eller juridisk person som omfattas av skyldigheter avseende tillverkning av produkter, tillhandahållande av dem på marknaden eller ibruktagande av dem i enlighet med relevant harmoniserad unionslagstiftning. Också i 2 § 9 punkten i den nationella marknadskontrollagen definieras termen ekonomisk aktör, och i den bestämmelsen hänvisas det till de lagar som nämns i 1 §. För bestämmelsernas enhetlighets och tydlighets skull föreslås det att terminologin i denna lag ändras så att den motsvarar definitionen av ekonomisk aktör enligt marknadskontrollförordningen. Dessutom föreslås det att ordalydelsen i definitionen av kabel i 2 punkten preciseras. 

Det föreslås att till 3 § i lagen fogas en ny 16 punkt, i vilken termen leverantör av distributionstjänster definieras. På det sätt som beskrivs ovan avses i artikel 3.1 led 13 i marknadskontrollförordningen med ekonomisk aktör bland annat leverantörer av distributionstjänster. I artikel 4 i marknadskontrollförordningen ingår flera skyldigheter bland annat för leverantörer av distributionstjänster. Tillämpningsområdet för artikel 4 omfattar bland annat RoHS-direktivet. Av de skälen är det ändamålsenligt att i denna lag definiera termen leverantör av distributionstjänster. I RoHS-direktivet ställs inga skyldigheter upp för leverantörer av distributionstjänster, utan skyldigheterna för den aktören härrör ur marknadskontrollförordningen. 

Enligt marknadskontrollförordningen kräver internationaliseringen av marknaden och alltmer komplexa leveranskedjor, samt ökningen av produkter som erbjuds till försäljning online till slutanvändare, åtgärder för förstärkning och utveckling av tillsynen. Leverantörskedjorna kan omfatta ekonomiska aktörer som inte lätt passar in i traditionella leverantörskedjor, och detta gäller särskilt leverantörer av distributionstjänster, som utför många av de funktioner som importörer utför men som kanske inte alltid motsvarar den traditionella definitionen av importör i EU:s produktbestämmelser. Därför är det lämpligt att inkludera leverantörer av distributionstjänster i den förteckning över ekonomiska aktörer mot vilka det är möjligt för marknadskontrollmyndigheter att vidta tillsynsåtgärder. Skyldigheterna enligt artikel 4 i marknadskontrollförordningen gäller en leverantör av distributionstjänster, om ingen annan ekonomisk aktör tidigare i leverantörskedjan (tillverkare, importör, tillverkarens eventuella representant) är etablerad i unionen. 

4 §. Begränsningar i användningen av farliga ämnen och undantag från dem. I 2 mom. föreslås det att termen näringsidkare ändras till tillverkare, tillverkarens representant, importör eller distributör, eftersom skyldigheterna enligt bestämmelsen riktas till de ekonomiska aktörerna. Eftersom termen som definieras i 3 § i denna lag har ändrats från näringsidkare till ekonomisk aktör och delvis har utvidgats, bör också definitionen i denna bestämmelse preciseras. Skyldigheterna enligt 2 mom. gäller tillverkare, tillverkarens representanter, importörer och distributörer, men inte leverantörer av distributionstjänster. Bestämmelsen i 2 mom. baseras på RoHS-direktivet, och därför gäller den inte leverantörer av distributionstjänster.  

6, 9–14 §. I samtliga paragrafer föreslås samma tekniska precisering. I bestämmelserna ändras termen tillsynsmyndigheten till marknadskontrollmyndigheten, eftersom all tillsyn enligt RoHS-lagen betraktas som marknadskontroll.  

17 §. Marknadskontroll. Det föreslås att paragrafen ändras så att dess innehåll preciseras och rubriken ändras. Det föreslås att rubriken för paragrafen ska lyda marknadskontroll, eftersom all tillsyn enligt denna lag anses utgör sådan marknadskontroll av produkter om vilken det föreskrivs i EU:s marknadskontrollförordning och i marknadskontrollagen.  

Enligt artikel 10.2 i marknadskontrollförordningen ska varje medlemsstat utse en eller flera marknadskontrollmyndigheter i sina territorier. Marknadskontrollförordningen tillämpas på de rättsakter som nämns i bilaga 1 till förordningen. Genom lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning har RoHS-direktivet genomförts nationellt, och det direktivet hör till tillämpningsområdet för marknadskontrollförordningen. Därför behöver det föreskrivas i denna lag om marknadskontrollmyndigheten och dess befogenheter. 

Det föreslås att 1 mom. ändras så att marknadskontrollmyndigheten nämns i stället för tillsynsmyndigheten. Det föreslås att bestämmelsens innehåll kvarstår oförändrat i övrigt, vilket innebär att Säkerhets- och kemikalieverket fortsättningsvis är marknadskontrollmyndighet enligt denna lag och Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet för de produkter för hälso- och sjukvård som omfattas av lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård. 

Det föreslås att nya 2 och 3 mom. fogas till paragrafen. Det föreslås att det i 2 mom. i fråga om marknadskontrollmyndighetens befogenheter, yttre gränskontroll samt sökande av ändring i marknadskontrollmyndigheternas beslut hänvisas till den nationella marknadskontrollagen (1137/2016) och i 3 mom. till EU:s marknadskontrollförordning. I EU:s marknadskontrollförordning föreskrivs det om ramarna för marknadskontrollen, samarbetet med ekonomiska aktörer och kontrollen av produkter som förs in på unionsmarknaden. Det är ändamålsenligt att en del av skyldigheterna enligt marknadskontrollförordningen genomförs genom en ändring i den nationella marknadskontrollagen. Marknadskontrollförordningen tillämpas parallellt med de rättsakter som hör till dess tillämpningsområde, men det föreskrivs om principerna för marknadskontrollen, myndigheternas befogenheter, yttre gränskontroll och sökande av ändring i marknadskontrollmyndigheternas beslut i marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen. Eftersom marknadskontrollmyndigheternas befogenheter baseras på marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, är det ändamålsenligt att det hänvisas till dem i de förslagna 2 och 3 mom. Framöver tillämpas de rättsakter och författningar som nämns ovan på marknadskontrollen av produkter enligt denna lag. 

19 §. Tullens befogenheter före övergång till fri omsättning. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. På marknadskontrollen enligt denna lag tillämpas i fortsättningen marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, i vilka motsvarande bestämmelser ingår om Tullens skyldigheter, yttre gränskontroll och Tullens förfaranden. 

20 §. Utlämnande av uppgifter. Det föreslås att rubriken för paragrafen ändras och att formuleringen om samarbete med myndigheten stryks, eftersom bestämmelsen om samarbete stryks i paragrafen. Det föreslås att paragrafen preciseras så att tillsynsmyndigheten ersätts med marknadskontrollmyndigheten. I 1 mom. föreslås det att näringsidkare ändras till ekonomisk aktör och att bestämmelsen om utlämnande av uppgifter ändras så att det hänvisas till 8 § i marknadskontrollagen, där det föreskrivs om marknadskontrollmyndighetens rätt att få uppgifter för marknadskontrollen av ekonomiska aktörer, vilket överlappar bestämmelsen i artikel 7 i marknadskontrollförordningen om skyldighet att samarbeta med myndigheten. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att marknadskontrollmyndigheten i tio år efter det att en elektrisk eller elektronisk utrustning har släppts ut på marknaden har rätt att på begäran få uppgifter av en tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör om alla ekonomiska aktörer som har levererat elektrisk eller elektronisk utrustning till tillverkaren, tillverkarens representant, importören eller distributören eller som den har levererat elektrisk eller elektronisk utrustning till. Bestämmelsen baseras på artikel 12 i RoHS-direktivet och är mer exakt än marknadskontrollagen. Bestämmelsen utgör en specialbestämmelse i förhållande till marknadskontrollagen, och gäller därför endast ekonomiska aktörer enligt RoHS-direktivet.  

21 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. I fortsättningen baseras marknadskontrollmyndighetens rätt att utlämna sekretessbelagda uppgifter till andra myndigheter på marknadskontrollförordningen och 13 § i marknadskontrollagen. 

22 §. Anlitande av utomstående experter. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om anlitande av utomstående experter. I fortsättningen baseras marknadskontrollmyndighetens rätt att anlita utomstående experter på marknadskontrollförordningen och 14 § i marknadskontrollagen. 

23 §. Inspektionsrätt. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om inspektionsrätt. I fortsättningen baseras marknadskontrollmyndighetens rätt att vidta inspektioner på marknadskontrollförordningen och 9 § i marknadskontrollagen.  

Med inspektion enligt marknadskontrollagen avses inte ett förfarande där myndigheten tar en produkt för undersökning, till exempel genom att köpa den i en butik eller via en nättjänst. Det föreskrivs om myndighetens rätt att vidta inspektioner i 9 § i marknadskontrollagen och om rätten att ta produkter för undersökning i 10 § i marknadskontrollagen. En produkt får också tas för undersökning i samband med en inspektion om det behövs för kontrollen av att produkterna överensstämmer med kraven, och då tillämpas 9 och 10 § i marknadskontrollagen. När myndigheten tar en produkt för undersökning utan samband med en inspektion tillämpas inte 9 § i marknadskontrollagen. 

24 §. Rätt att ta utrustning för undersökning och testning. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. På marknadskontrollen enligt denna lag tillämpas i fortsättningen marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, och det behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om rätt att ta utrustning för undersökning och testning. I fortsättningen baseras befogenheterna att ta utrustning för undersökning och testning på marknadskontrollförordningen och 10 § i marknadskontrollagen. 

25 §. Ersättande av kostnader. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om ersättande av kostnader. Tröskeln för ersättande av kostnader höjs jämfört med nuläget. I fortsättningen baseras ersättandet av kostnader på marknadskontrollförordningen och 10 § 3 mom. i marknadskontrollagen. 

26 §. Åtgärder i fråga om utrustning som inte överensstämmer med kraven. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om åtgärder i fråga om utrustning som inte överensstämmer med kraven. Bestämmelser om motsvarande befogenheter finns i 17, 18, 19, 20, 22 och 25 § i marknadskontrollagen. Myndighetens rätt att förelägga att en produkt ska bortföras för behandling som avfall ingår i fortsättningen i befogenheterna enligt 25 § i marknadskontrollagen.  

27 §. Vite och hot om tvångsutförande. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om vite och hot om tvångsutförande. I fortsättningen baseras åtgärder som berör vite och hot om bortförande på 28 § i marknadskontrollagen.  

28 §. Sökande av ändring i tillsynsmyndighetens beslut. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. Eftersom på marknadskontrollen enligt denna lag i fortsättningen tillämpas marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, behövs inte längre några bestämmelser i denna lag om sökande av ändring. I fortsättningen baseras myndighetens beslut på marknadskontrollförordningen och marknadskontrollagen, och ändringssökandet baseras på 29 § i marknadskontrollagen.  

28 a §. Straffbestämmelse. Det föreslås att till lagen fogas en ny bestämmelse om påföljder för brott mot lagen. Enligt artikel 23 i RoHS-direktivet ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet. Därför föreslås bestämmelser om påföljder för brott mot denna lag ingå i den nya 28 a § 1–9 punkten.  

I artikel 4 i marknadskontrollförordningen föreskrivs det om vissa ytterligare skyldigheter för ekonomiska aktörer. Tillämpningsområdet för artikel 4 omfattar bland annat RoHS-direktivet. Det bedöms som nödvändigt att föreskriva särskilt om påföljder enligt den artikeln i varje författning som hör till dess tillämpningsområde, och enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska medlemsstaterna fastställa sanktioner som är effektiva, proportionella och avskräckande. Därför är det nödvändigt att föreslå att i den nya 28 a § i RoHS-lagen ingår 10–13 punkten, där det föreskrivs om påföljder för brott mot artikel 4 i marknadskontrollförordningen. En del av de gärningar som föreslås bli straffbara enligt 10–13 punkten kan delvis överlappa de gärningar som är straffbara enligt 1–9 punkten. Exempelvis motsvarar försummelse av importörens skyldigheter enligt 11 §, som föreslås bli straffbar enligt 28 a § 6 punkten, i stor utsträckning försummelse av skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen som avses i 10 punkten. För tydlighets skull är det dock ändamålsenligt, trots att överlappningar kan finnas mellan de gärningar som föreslås bli straffbara enligt 1–9 respektive 10–13 punkten, att föreslå straffbarhet för gärningarna enligt 10–13 punkten för alla de ekonomiska aktörer som avses i RoHS-lagen. 

Enligt artikel 23 i RoHS-direktivet ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av nationella bestämmelser som antagits enligt direktivet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I RoHS-lagen har inte tidigare ingått någon straffbestämmelse, utan det har ansetts tillräckligt att det i lagen har föreskrivits om administrativa tvångsmedel om kraven enligt lagen inte uppfylls. Syftet med administrativa tvångsmedel är att återställa ett lagenligt tillstånd. I samband med denna ändring av marknadskontrollagen föreslås det att bestämmelserna om administrativa tvångsmedel i RoHS-lagen upphävs och att motsvarande bestämmelser i marknadskontrollagen ska tillämpas. I detta sammanhang har det bedömts att administrativa tvångsmedel inte är tillräckliga påföljder för gärningar i strid med RoHS-lagen. Enligt artikel 41 i marknadskontrollförordningen ska det uttryckligen fastställas sanktioner, och de ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. En straffrättslig påföljd kan bedömas vara ett proportionerligt straff för den som bryter mot RoHS-lagen, när en följd till exempel kan vara betydande skadliga följder för dem som använder elektrisk utrustning och deras hälsa, till följd av farliga ämnen som utrustningen innehåller. Dessutom kan administrativa tvångsmedel inte anses vara tillräckliga och effektiva påföljder i RoHS-lagen, eftersom det också i andra lagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde föreskrivs om straffrättsliga påföljder och inte enbart om administrativa påföljder. 

I miljölagstiftningen har påföljdsbestämmelserna av hävd utformats så att tillsynsmyndigheterna har tillgång till administrativa tvångsmedel för att åstadkomma en lagenlig situation. Vid brott mot RoHS-lagen ska marknadskontrollmyndighetens första åtgärd inte vara en begäran om undersökning till polisen, utan först ska man sträva efter att uppnå ett lagenligt tillstånd med de metoder marknadskontrollmyndigheten har tillgång till enligt 3 kap. i marknadskontrollagen. Ett förbud eller föreläggande kan förstärkas med vite eller hot om tvångsutförande enligt 28 § i marknadskontrollagen. Dessutom kan straffrättsliga påföljder tillämpas för att korrigera egentliga förseelser eller försummelser. Praxis har varit att straffbestämmelser för förseelser har funnits i speciallagstiftningen. Vid brott mot RoHS-lagen är böter i praktiken i många fall den mest ändamålsenliga sanktionen, eftersom åsyftad verkan inte i alla lägen längre kan uppnås till exempel genom vite. 

I den föreslagna straffbestämmelsen föreskrivs det om straff för sådana gärningar som står i strid med kraven på produkter i RoHS-lagen. Genom märkningskraven på produkterna samt skyldigheterna för de aktörer som nämns i lagen i fråga om överensstämmelse med kraven, behörig märkning samt åtgärder vid utsläppandet på marknaden eller vid bristande överensstämmelse med kraven säkerställs det att farliga ämnen inte i strid med bestämmelserna används i elektriska och elektroniska produkter och att de inte medför skada eller fara för miljön eller människors hälsa. Strävan har varit att beskriva de straffbara handlingarna så att de uppfyller den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen, vilket innebär att det utifrån en bestämmelses ordalydelse ska gå att sluta sig till om en gärning eller försummelse är straffbar eller inte (GrUU 17/2006 rd). Straffhotet för gärningar som strider mot RoHS-lagen bör vara tillräckligt effektivt, preventivt och stå i rätt proportion till gärningens grovhet. Påföljden för handlingar som enligt den föreslagna bestämmelsen är straffbara är bötesstraff.  

Målet med miljöbestämmelserna, inklusive RoHS-lagen, är att trygga vars och ens rätt till en sund miljö enligt 20 § i grundlagen. Det innefattar också en skärpt omsorgsplikt, och den som försummar den visar likgiltighet för miljön och människors hälsa. Tillsynen över och förebyggandet av gärningar som får allvarligare miljökonsekvenser beror delvis på förhållningssättet till gärningar av mindre betydelse. Sanktionssäkerheten för gärningarna ökar också det allmänna förtroendet för att miljön, naturen och människors hälsa skyddas, vilket också främjar fullgörandet av rätten till en sund miljö. 

Tillräknandetröskeln i straffbestämmelsen, uppsåtligen eller av oaktsamhet, motsvarar etablerad praxis i miljöbestämmelser. I regel har miljöbrottslighet samband med ekonomisk verksamhet, och en gärnings positiva och negativa konsekvenser bedöms. I sådana fall har sanktionssäkerheten ett tydligt samband med straffbestämmelsens preventiva verkan. I fråga om miljöbrott är det vanligt att anmälda förseelser inte utreds eller, om de utreds, att åtal inte väcks. När tillräknandetröskeln är låg får straffbestämmelsen preventiv verkan. När tillräknandetröskeln går vid oaktsamhet minskar också bevisproblemen i fråga om ringa gärningar, vilket ökar sanktionssäkerheten. 

Enligt 3 kap. 7 § i strafflagen om allmänna förutsättningar för brott är en gärningsmans förfarande oaktsamt, om gärningsmannen åsidosätter den aktsamhetsplikt som han eller hon under de rådande omständigheterna har, trots att han eller hon hade kunnat rätta sig efter den. Frågan om oaktsamheten ska anses vara grov avgörs utifrån en helhetsbedömning. Vid bedömningen ska beaktas hur betydande den åsidosatta aktsamhetsplikten är, hur viktiga de äventyrade intressena och hur sannolik kränkningen är, hur medveten gärningsmannen är om att han eller hon tar en risk samt övriga omständigheter som har samband med gärningen och gärningsmannen.  

Syftet med RoHS-lagen är att förhindra betydande fara och skada såväl för miljön som för människors hälsa. Lagen främjar också vars och ens rätt till en sund miljö enligt 20 § i grundlagen. I miljölagstiftningen anses redan orsakande av fara vara förbjudet och tröskeln för brott mot RoHS-lagen är därför låg, vilket innebär en skärpt omsorgsplikt. Den föreslagna tillräknandetröskeln betonar betydelsen av det rättsgoda som skyddas i grundlagen och genomförandet av det i praktiken. 

Det föreslås att graden av tillräknande ska vara uppsåt eller oaktsamhet. De gärningar för vilka det fastställs sanktioner i RoHS-lagen, i praktiken åsidosättandet av olika skyldigheter, berör skyldigheterna för de ekonomiska aktörerna enligt lagen, till exempel tillverkare, importörer och distributörer, såsom till exempel att märkningar och dokument för elektrisk och elektronisk utrustning inte uppfyller de krav som ställs på dem. Straffbestämmelsen i lagen riktas alltså till yrkesmässiga aktörer av vilka det krävs specialkunnande och kompetens. Av sådana aktörer förväntas särskild omsorg vid iakttagandet av lagen. Genom åtgärderna säkerställs det att elektrisk och elektronisk utrustning inte innehåller sådana farliga ämnen som i värsta fall kan leda till allvarliga följder och fara för miljön samt betydande skada för de människors hälsa som använder utrustningen. Av de yrkespersoner som avses i lagen, det vill säga ekonomiska aktörer, förutsätts särskild kompetens och omsorg vid iakttagandet av lagens krav: de ska känna till egenskaperna hos farliga ämnen enligt RoHS-lagen samt deras effekter på utrustningens funktion och vilka skadliga effekter de eventuellt kan medföra. I miljölagstiftningen har redan orsakande av fara ansetts vara straffbart, och därför är det ändamålsenligt att tillräknandetröskeln också för denna lags del i stället för grov oaktsamhet är oaktsamhet. Följderna av ett oaktsamt förfarande kan vara mycket allvarliga. Avsikten är att föreskriva att gärningar av oaktsamhet är straffbara, och därför föreslås det att tillräknandetröskeln ska vara uppsåtligen eller av oaktsamhet. 

Enligt 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen är det straffbart att bryta mot tillverkarens skyldighet enligt 4 § 1 mom. att säkerställa att elektrisk och elektronisk utrustning inte innehåller farliga ämnen. Elektrisk eller elektronisk utrustning får alltså inte innehålla större halter än den högsta tillåtna halten av sådana farliga ämnen som begränsas i RoHS-direktivet. Det kan till exempel vara en sådan försummelse eller gärning som avses här om en tillverkare för tillverkningen av en elektrisk eller elektronisk utrustning eller dess komponenter använder ämnen som förbjuds i denna lag, eller om tillverkaren inte beaktar att undantag föreligger eller upphör, eller att tillämpningen av ett undantag har ändrats. 

Enligt 1 mom. 2 punkten är det straffbart att bryta mot tillverkarens skyldighet enligt 5 § att säkerställa att elektrisk och elektronisk utrustning överensstämmer med kraven. Det är straffbart om en tillverkare i strid med 5 § 1 mom. inte före en elektrisk eller elektronisk utrustning släpps ut på marknaden kontrollerar att utrustningen har planerats och tillverkats i enlighet med kraven i denna lag. Dessutom är det straffbart om en tillverkare i strid med 5 § 2 mom. inte för att säkerställa att den elektriska och elektroniska utrustningen stämmer överens med kraven sörjer för den interna tillverkningskontrollen och upprättandet av teknisk dokumentation enligt modul A i bilaga II till Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG. Det är också straffbart om tillverkaren i strid med 5 § 3 mom. inte bevarar den tekniska dokumentationen i tio år efter det att den elektriska eller elektroniska utrustningen har släppts ut på marknaden. Sådana underlåtelser att uppfylla kraven kan uppkomma till exempel om tillverkaren släpper ut en sådan elektrisk utrustning på marknaden för vilken produktionskontroll inte har utförts eller tillräckliga bedömningskriterier inte har tillämpats.  

Enligt 1 mom. 3 punkten är det straffbart att bryta tillverkarens skyldighet enligt 6 § 1 mom. att upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. Enligt 6 § 1 mom. ska en tillverkare efter att ha försäkrat sig om att en elektrisk eller elektronisk utrustning uppfyller vad som föreskrivs i 4 § upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse enligt bilaga VI till RoHS-direktivet på finska eller svenska eller på något annat språk som godtas av tillsynsmyndigheten. Tillverkaren ska bevara EU-försäkran om överensstämmelse i tio år efter det att den elektriska eller elektroniska utrustningen har släppts ut på marknaden. Enligt bestämmelsen är det till exempel straffbart om en EU-försäkran om överensstämmelse inte upprättats på det språk marknadskontrollmyndigheten förutsätter, utan till exempel på ett språk som används av en tillverkare i ett land utanför EU och som marknadskontrollmyndigheten inte godtar. Det kan också vara straffbart om EU-försäkran om överensstämmelse inte bevaras under den tid som förutsätts i bestämmelsen. 

Enligt 1 mom. 4 punkten är det straffbart att bryta mot tillverkarens skyldighet enligt 7 § att iaktta kraven på märkning och kontaktuppgifter på elektrisk och elektronisk utrustning. Försummelsen innebär till exempel att ingen CE-märkning har fästs vid utrustningen eller dess märkskylt, eller märkningen inte är läsbar eller fattas på utrustningens förpackning och den medföljande dokumentationen. Likaså är det straffbart om tillverkaren inte i enlighet med 7 § 2 mom. säkerställer att den elektriska eller elektroniska utrustningen förses med typnummer, partinummer, serienummer eller annan identifieringsmärkning eller att de medföljer förpackningen eller dokumentationen. . Dessutom är det straffbart om tillverkaren åsidosätter sin skyldighet enligt 7 § 3 mom. att ange sitt namn, sitt registrerade firmanamn eller registrerade varumärke och sin adress på den elektriska eller elektroniska utrustningen eller de inte medföljer förpackningen eller dokumentationen.  

Enligt 1 mom. 5 punkten är det straffbart att bryta mot det förfarande enligt 9 § som tillverkaren är skyldig att iaktta vid bristande överensstämmelse med kraven. Det är straffbart om tillverkaren inte i enlighet med 9 § 1 mom. omedelbart vidtar åtgärder för att få elektrisk eller elektronisk utrustning att överensstämma med kraven eller för att dra tillbaka utrustningen, eller vid behov vidta åtgärder för att utrustning som redan tillhandahållits användarna ska återkallas till tillverkaren. Det är också straffbart om tillverkaren inte har anmält den bristande överensstämmelsen och alla åtgärder som vidtagits till marknadskontrollmyndigheten. Dessutom är det straffbart om tillverkaren inte i enlighet med 9 § 2 mom. har fört register över elektrisk och elektronisk utrustning som inte överensstämmer med kraven och över återkallelse av utrustning och information till distributörer. 

Enligt 1 mom. 6 punkten är det straffbart att bryta mot importörens skyldigheter enligt 11 § när utrustning släpps ut på marknaden. Det är föreslås vara straffbart om importören åsidosätter sin skyldighet enligt 11 § 1 mom. att säkerställa att tillverkaren har fullgjort sina skyldigheter enligt bestämmelsen. Det betraktas också som en underlåtelse om importören inte omedelbart underrättar tillverkaren och tillsynsmyndigheten om en misstanke om att en elektrisk eller elektronisk utrustning inte uppfyller kraven i RoHS-lagen. Det är straffbart om importören släpper ut utrustningen på marknaden före den uppfyller kraven enligt RoHS-lagen. Dessutom är det straffbart om importören i strid med 11 § 2 mom. inte anger sitt namn, sitt registrerade produktnamn eller registrerade varumärke och en adress där importören kan nås på den elektriska eller elektroniska utrustningen eller, på förpackningen eller på ett dokument som följer med utrustningen. Dessutom är det straffbart om i strid med 11 § 3 mom. en kopia av EU-försäkran om överensstämmelse inte hålls tillgänglig för tillsynsmyndigheten i tio år efter det att den elektriska eller elektroniska utrustningen har släppts ut på marknaden och säkerställer att myndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. 

Enligt 1 mom. 7 punkten är det straffbart att bryta mot importörens skyldigheter enligt 12 § när utrustning som släppts ut på marknaden inte överensstämmer med kraven. Det är straffbart om importören i strid med 12 § 1 mom. inte omedelbart vidtar åtgärder för att få utrustningen att överensstämma med kraven, för att dra tillbaka utrustningen eller vid behov för att utrustning som redan tillhandahållits användarna ska återkallas till importören, om importören har skäl att misstänka att en elektrisk eller elektronisk utrustning som importören har släppt ut på marknaden inte uppfyller kraven i denna lag. Det är straffbart om importören i strid med 12 § 2 mom. inte omedelbart underrättar marknadskontrollmyndigheten om den elektriska eller elektroniska utrustningens bristande överensstämmelse och om alla åtgärder som vidtagits. Dessutom är det straffbart om importören i strid med 12 § 3 mom. inte har fört register över elektrisk och elektronisk utrustning som inte överensstämmer med kraven och inte har informerat distributörerna om den.  

Enligt 1 mom. 8 punkten är det straffbart att bryta mot distributörens skyldigheter enligt 13 § när utrustning tillhandahålls på marknaden. Det är straffbart om distributören i strid med 13 § 1 mom. inte kontrollerar att utrustningen är försedd med all den märkning och information som avses i 7 § och 11 § 2 mom. Dessutom är det straffbart om distributören inte har informerat såväl tillverkaren eller importören som tillsynsmyndigheten om utrustningen inte uppfyller kraven enligt RoHS-lagen. Det är också straffbart om distributören släpper ut en utrustning på marknaden innan de uppfyller kraven enligt RoHS-lagen. 

Enligt 1 mom. 9 punkten är det straffbart att bryta mot distributörens skyldigheter enligt 14 § när utrustning som tillhandahållits på marknaden inte överensstämmer med kraven. Det är straffbart om distributören i strid med 14 § 1 mom. inte säkerställer att tillverkaren, importören eller vid behov distributören själv vidtar åtgärder för att få utrustningen att överensstämma med kraven, för att dra tillbaka utrustningen eller vid behov för att utrustning som redan tillhandahållits användarna ska återkallas till distributören, om distributören har skäl att misstänka att en elektrisk eller elektronisk utrustning som distributören har tillhandahållit på marknaden inte uppfyller kraven i denna lag. Dessutom är det straffbart om distributören i strid med 14 § 2 mom. inte omedelbart underrättar markandskontrollmyndigheten om utrustningens bristande överensstämmelse och om alla åtgärder som vidtagits. 

Enligt 1 mom. 10 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 a i marknadskontrollförordningen för en tillverkare, importör, tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att iaktta det som gäller EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation. Enligt den bestämmelsen ska den ekonomiska aktören kontrollera att EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation har upprättats, hålla försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklarationen och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den period som krävs i den aktuella lagstiftningen samt säkerställa att berörda myndigheter på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen, om den harmoniserade unionslagstiftning som är tillämplig på produkten föreskriver en EU-försäkran om överensstämmelse eller prestandadeklaration och teknisk dokumentation. I fråga om produkter enligt RoHS-lagen föreskrivs det om EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation i RoHS-direktivet och RoHS-lagen, enligt vilka den tekniska dokumentationen och EU-försäkran om överensstämmelse ska hållas tillgängliga för tillsynsmyndigheten i tio år efter det att produkten har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk. Därför föreslås en tillverkares, importörs, tillverkares representants eller en leverantörs av distributionstjänster förfarande i fråga om elektrisk och elektroniska utrustning enligt RoHS-lagen vara straffbart, om de inte kontrollerar att EU-försäkran om överensstämmelse och teknisk dokumentation har upprättats, håller försäkran om överensstämmelse och den tekniska dokumentationen tillgängliga för marknadskontrollmyndigheten under den tioårsperiod som krävs eller säkerställer att marknadskontrollmyndigheten på begäran kan få tillgång till den tekniska dokumentationen. Brott mot vilken som helst av de skyldigheter som anges ovan uppsåtligen eller av oaktsamhet kan vara straffbart. 

Enligt 1 mom. 11 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 b i marknadskontrollförordningen för en tillverkare, importör, tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att ge information och dokumentation. Enligt den bestämmelsen ska en ekonomisk aktör på en motiverad begäran från en marknadskontrollmyndighet ge den myndigheten all information och dokumentation som behövs för att visa att produkten överensstämmer med kraven, på ett språk som lätt kan förstås av den myndigheten. Sådana uppgifter och dokument kan beroende på situationen till exempel innefatta produktens överensstämmelse med kraven, teknisk dokumentation, bruksanvisning för produkten, eller andra nödvändiga tilläggsutredningar som marknadskontrollmyndigheten begär för bedömningen av produktens överensstämmelse med kraven. Uppfyllelsen av språkkravet bör bedömas i det enskilda fallet. Det är klart att dokument som tillställs marknadskontrollmyndigheten på finska eller svenska uppfyller språkkravet. 

Enligt 1 mom. 12 punkten är det straffbart att bryta mot informationsskyldigheten enligt artikel 4.3 c i marknadskontrollförordningen för en tillverkare, importör, tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster. Enligt den bestämmelsen ska den ekonomiska aktören informera marknadskontrollmyndigheterna om den har skäl att tro att en berörd produkt utgör en risk. I det enskilda fallet bör det prövas när förutsättningen att aktören har skäl att tro att produkten utgör en risk uppfylls. Meddelanden till aktören om farliga situationer eller olyckor till följd av brister i produkten kan till exempel uppfylla denna förutsättning. Meddelandet till marknadskontrollmyndigheterna bör göras redan i det skedet när det finns skäl att tro att en risk föreligger, och i ett sådant läge ska aktören inte vänta på ytterligare information eller bekräftelse på att risken föreligger. 

Enligt 1 mom. 13 punkten är det straffbart att bryta mot skyldigheten enligt artikel 4.3 d i marknadskontrollförordningen för en tillverkare, importör, tillverkares representant eller leverantör av distributionstjänster att vidta korrigerande åtgärder och minska riskerna. Enligt den bestämmelsen ska den ekonomiska aktören samarbeta med marknadskontrollmyndigheterna, inbegripet på motiverad begäran, och se till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när den ekonomiska aktören har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Under beredningen har det bedömts att den allmänna samarbetsskyldigheten för den ekonomiska aktören inte är så exakt att det är möjligt att i detta sammanhang föreslå att brott mot den ska vara straffbart. Enbart brott mot samarbetsskyldigheten enligt artikel 4.3 led d föreslås därför inte vara straffbart, utan i detta sammanhang föreslås det att straffansvaret endast ska gälla brott mot skyldigheter enligt andra led.  

Det föreslås vara straffbart om en ekonomisk aktör inte i enlighet med artikel 4.3 d i förordningen ser till att de omedelbara nödvändiga korrigerande åtgärderna vidtas för att avhjälpa fall av bristande överensstämmelse med de krav som fastställs i harmoniserad unionslagstiftning som gäller för produkten i fråga eller, om det inte är möjligt, minska de risker som den produkten medför när så krävs av marknadskontrollmyndigheterna eller på eget initiativ, när aktören har skäl att tro att produkten i fråga utgör en risk. Det föreslås alltså inte vara straffbart enbart att aktören inte ser till att omedelbara korrigerande åtgärder vidtas, utan vid bedömningen av straffbarheten bör det också beaktas att aktören i det fall att det inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder bör minska de risker som den produkten medför på de villkor som anges i förordningen. En aktör som till exempel på marknadskontrollmyndighetens begäran minskar de risker produkten medför i enlighet med förordningen trots att det i det läget inte är möjligt att vidta korrigerande åtgärder uppfyller sin skyldighet enligt förordningen, och förfarandet är inte straffbart. 

I paragrafen ingår en sekundäritetsbestämmelse. Enligt bestämmelsen ska, om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag, den som gjort sig skyldig till en försummelse enligt 1 mom. för brott mot lagen om begränsning av användning av farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning dömas till böter. Som strängare straff kan betraktas påföljderna för brott mot liv och hälsa enligt 21 kap. i strafflagen (39/1889), om brottet mot och försummelserna av skyldigheterna och bestämmelserna enligt RoHS-lagen sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, vilket till exempel kan innebära vållande av personskada enligt 21 kap. 10 § eller framkallande av fara enligt 21 kap. 13 §. Också enligt motiveringen till 117 § i elsäkerhetslagen i regeringens proposition 116/2016 kan 21 kap. i strafflagen bli tillämplig i fråga om strängare straff för gärningar i strid med skyldigheterna enligt elsäkerhetslagen. Eftersom också RoHS-lagen berör elektrisk och elektronisk utrustning, kan åsidosättande av bestämmelserna om farliga ämnen som de innehåller leda till motsvarande skada eller risk som enligt elsäkerhetslagen. Som strängare straff kan också betraktas påföljderna för miljöbrott enligt 48 kap. i strafflagen. Miljöförstöring enligt 1 § i det kapitlet eller miljöförseelse enligt 3 § kan till exempel bli tillämpligt vid åsidosättande av skyldigheterna enligt RoHS-lagen. 

I 3 § i lagen om CE-märkningsförseelse (187/2010) föreskrivs det om straff för gärningar i strid med artikel 30 i NLF-förordningen, där det föreskrivs om CE-märkning. Det är till exempel straffbart att anbringa CE-märkning utan att vara tillverkare av produkten, anbringa CE-märkning på en produkt som det inte föreskrivs i harmoniserad gemenskapslagstiftning att ska förses med sådan märkning eller på en produkt som inte överensstämmer med kraven i den gemenskapslagstiftning där det föreskrivs om CE-märkning. Den lagen kan också bli tillämplig i situationer som strider mot 7 § i denna lag. Påföljden för gärningar som är straffbara enligt lagen kan, liksom enligt den straffbestämmelse som här föreslås, vara bötesstraff. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen. 

7.17  Lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att paragrafen ändras, för det första så att hänvisningen i 1 mom. till artikel 22 i NLF-förordningen stryks eftersom de delar av artikeln som berör marknadskontroll har upphävts genom marknadskontrollförordningen. I fortsättningen föreskrivs det om information om produkter som utgör en allvarlig risk via det så kallade Rapex-systemet i artikel 20 i marknadskontrollförordningen i fråga om de produktgrupper som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Innehållet i artikel 20 i marknadskontrollförordningen motsvarar artikel 22 i NLF-förordningen, men en skillnad mellan bestämmelserna är vem som är skyldig att informera. Enligt artikel 22 i NLF-förordningen är medlemsstaterna skyldiga att informera om produkter som utgör en allvarlig risk. I artikel 20 i marknadskontrollförordningen ställs motsvarande skyldighet upp för marknadskontrollmyndigheten. Det har behövts nationell lagstiftning till stöd för tillämpningen av artikel 22 i NLF-förordningen, för att det ska vara tydligt vem skyldigheten att informera gäller. Artikel 20 i marknadskontrollförordningen är tydligare till den delen, och i den föreskrivs det en direkt skyldighet för marknadskontrollmyndigheten. Därför behövs inte längre några nationella bestämmelser till stöd för tillämpningen av den artikeln, och de överlappande nationella bestämmelserna bör upphävas. Därför föreslås det att lagen inte ska tillämpas på underrättelser till Europeiska kommissionen enligt artikel 20 i marknadskontrollförordningen, som motsvarar artikel 22 i NLF-förordningen. 

Dock behöver lagen fortfarande tillämpas på informationsplikten enligt artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av om allmän produktsäkerhet, nedan allmänna produktsäkerhetsdirektivet. Eftersom skyldigheten i direktivet ställs upp för medlemsstaten, behövs kompletterande nationella bestämmelser. Allmänna produktsäkerhetsdirektivet hör inte till tillämpningsområdet för marknadskontrollförordningen. 

Enligt artikel 20 i marknadskontrollförordningen ska artikel 12.2, 12.3 och 12.4 i allmänna produktsäkerhetsdirektivet i tillämpliga delar tillämpas också på de produktsektorer som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Enligt artikel 12.2 i direktivet ska kommissionen översända medlemsländernas underrättelser till övriga medlemsstater, som i sin tur omedelbart skall underrätta kommissionen om vilka åtgärder de vidtar. Den skyldigheten för medlemsstaterna tillämpas alltså också för produktsektorer som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Tidigare har lagen tillämpats på andra medlemsstaters underrättelser såväl enligt allmänna produktsäkerhetsdirektivet som enligt NLF-förordningen, som kommissionen sänder till andra medlemsstater inklusive Finland. Eftersom skyldigheten i fortsättningen berör medlemsstaterna också i fråga om produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde, behövs till stöd för tillämpningen nationella bestämmelser av vilka arbetsfördelningen mellan de nationella myndigheterna vid behandlingen av underrättelserna framgår. Därför föreslås att det föreskrivs i 1 mom. att det i lagen också föreskrivs om de åtgärder som man i Finland ska vidta med anledning av de underrättelser som skickas till medlemsstaterna med stöd av artikel 12 i allmänna produktsäkerhetsdirektivet och artikel 20 i marknadskontrollförordningen. 

I 1 § 1 mom. i den gällande lagen finns också en bestämmelse om att lagen också gäller marknadskontrollsmyndigheternas skyldighet att enligt artikel 23 i NLF-förordningen tillhandahålla Europeiska kommissionen vissa uppgifter om produkter som medför en risk. Eftersom det föreslås att 4 § som gäller detta upphävs i detta sammanhang, föreslås det också att motsvarande skrivning stryks i 1 § 1 mom. som gäller tillämpningsområdet. I artikel 34 i marknadskontrollförordningen ingår motsvarande bestämmelse som i artikel 23 i NLF-förordningen, dock är den mer exakt än i NLF-förordningen i synnerhet i fråga om till vem skyldigheterna riktas. I artikel 23 i NLF-förordningen riktades skyldigheten att förmedla uppgifter till medlemsstaterna, medan den i marknadskontrollförordningen riktas till marknadskontrollmyndigheten. Därför bedöms bestämmelsen i marknadskontrollförordningen vara så exakt att inga kompletterande nationella bestämmelser behövs till stöd för tillämpningen, och det föreslås att de överlappande nationella bestämmelserna upphävs. 

Det föreslås att till 1 § om tillämpningsområdet fogas ett nytt 2 mom. med en informativ hänvisning till artikel 20 i marknadskontrollförordningen. Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om marknadskontrollsmyndighetens skyldighet att underrätta Europeiska kommissionen om åtgärder i samband med marknadskontrollen av produkter som medför allvarlig risk i artikel 20 i marknadskontrollförordningen. Det föreslås att den informativa hänvisningen fogas till paragrafen för tydlighetens skull, eftersom lagen inte längre föreslås gälla skyldigheten att underrätta Europeiska kommissionen enligt artikel 20 i marknadskontrollförordningen utan artikel 20 i marknadskontrollförordningen ska tillämpas direkt på de sektorer som hör till förordningens tillämpningsområde. Det föreslås att det tidigare 2 mom. i detta sammanhang blir 3 mom. 

2 §. Underrättelser till Europeiska gemenskapernas kommission om produkter som medför allvarlig risk. I 1 mom. föreslås att det preciseras att skyldigheten enligt paragrafen endast ska gälla åtgärder enligt artikel 12 i allmänna produktsäkerhetsdirektivet och underrättelser till Europeiska kommissionen om dem. Motsvarande bestämmelse i fråga om produkter som hör till tillämpningsområdet för marknadskontrollförordningen ingår i artikel 20 i marknadskontrollförordningen som utgör direkt tillämpbar rätt, och inga kompletterande nationella bestämmelser behövs längre till stöd för tillämpningen av den.  

3 §. Förfarandet för underrättelse om produkter som medför allvarliga risker. Det föreslås att 3 mom. ändras så att hänvisningen till artikel 22 i NLF-förordningen ersätts med en hänvisning till artikel 20 i marknadskontrollförordningen. 3 mom. berör förfarandet i när kommissionen meddelar om en underrättelse från en annan medlemsstat. Enligt artikel 20.4 i marknadskontrollförordningen tillämpas på förfarandet artikel 12.2 i allmänna produktsäkerhetsdirektivet, enligt vilken kommissionen ska översända medlemsländernas underrättelser till övriga medlemsstater, som i sin tur omedelbart skall underrätta kommissionen om vilka åtgärder de vidtar. Eftersom skyldigheten enligt bestämmelsen gäller medlemsstaterna, behövs till stöd för tillämpningen nationella bestämmelser i vilka de nationella myndigheternas uppgifter för fullgörande av skyldigheten preciseras. Enligt förslaget ska förfarandet i fråga om produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde motsvara nuläget och också förfarandet i fråga om produkter som hör till tillämpningsområdet för allmänna produktsäkerhetsdirektivet, vilket innebär att Säkerhets- och kemikalieverket i egenskap av Rapex-kontaktpunkt ska ta emot Europeiska kommissionens underrättelser om andra medlemsstaters åtgärder i syfte att begränsa utsläppande på marknaden, saluföring eller användning av produkter och vidarebefordra underrättelserna utan dröjsmål till de nationella marknadskontrollsmyndigheter som i Finland är behöriga att utöva tillsyn över produkterna i fråga. 4 mom. tillämpas liksom i nuläget på underrättelser om de åtgärder som man i Finland har vidtagit med anledning av underrättelser från Europeiska kommissionen. 

1 och 2 mom. tillämpas på åtgärder och underrättelser enligt 2 §, vilka enligt förslaget inte ska beröra produkter som hör till marknadskontrollförordningens tillämpningsområde. Därför föreslås det att inte heller 3 § 1 och 2 mom. ska tillämpas på åtgärder eller underrättelser som berör produkter som omfattas av marknadskontrollförordningens tillämpningsområde, utan på dem tillämpas artikel 20 i marknadskontrollförordningen direkt. 

4 §. Viss annan information till Europeiska kommissionen i anslutning till marknadskontrollen. Det föreslås att 4 § upphävs. Paragrafen berör marknadskontrollmyndighetens skyldighet att förse Europeiska kommissionen med all tillgänglig information om produkter som medför risk på det sätt som föreskrivs i artikel 23 i NLF-förordningen. I artikel 34 i marknadskontrollförordningen ingår motsvarande bestämmelse som i artikel 23 i NLF-förordningen, dock är den mer exakt än i NLF-förordningen i synnerhet i fråga om till vem skyldigheterna riktas. I artikel 23 i NLF-förordningen riktades skyldigheten att förmedla uppgifter till medlemsstaterna, medan den i marknadskontrollförordningen riktas till marknadskontrollmyndigheten. Därför bedöms bestämmelsen i marknadskontrollförordningen vara så exakt att inga kompletterande nationella bestämmelser behövs till stöd för tillämpningen, och det föreslås att de överlappande nationella bestämmelserna upphävs. 

5 §. Sekretessbelagda uppgifter. Det föreslås att den informativa hänvisningen till artikel 16 i NLF-förordningen, som upphävts genom marknadskontrollförordningen, stryks. 

Lagen föreslås träda i kraft samtidigt som lagen om ändring av marknadskontrollagen.