1.1  Lagen om skydd för växters sundhet

Lagen om skydd för växters sundhet (702/2003) gäller åtgärder genom vilka man strävar efter att bibehålla växters goda sundhetstillstånd och som kan vidtas för att bekämpa och begränsa spridningen av skadegörare på växter. I jord- och skogsbruksministeriets förordning om skydd för växters sundhet (17/08) föreskrivs enligt skadegörare på växter vilka skadegörare som ska utrotas och vilka som ska bekämpas. Genom nämnda författningar genomförs rådets direktiv 2000/29/EG om skyddsåtgärder mot att skadegörare på växter eller växtprodukter (nedan växtskyddsdirektivet) förs in till gemenskapen och mot att de sprids inom gemenskapen. 

Med stöd av 30 § i lagen om skydd för växters sundhet kan aktörer beviljas ersättning helt eller delvis för de direkta och nödvändiga kostnaderna för verkställigheten av ett beslut om bekämpning av skadegörare som ska utrotas, om de skador som orsakas växtproduktionen är exceptionellt stora. Med aktör avses en jordbrukare som har producerat växten i fråga. Villkoret för att ersättningen ska betalas är att aktören på grund av utrotningsåtgärderna har orsakats betydande kostnader som har oskäligt stor betydelse för aktörens näring eller som behöver ersättas för att aktören ska kunna fortsätta med sin näring. Bekämpningsåtgärderna bör då ha orsakat aktören oförutsedd och stor skada. Ersättning kan betalas endast till den del aktören inte får ersättning på grundval av försäkring eller ur en fond. 

Enligt 30 a § i lagen om skydd för växters sundhet ersätts kostnader och skador till följd av beslut om bekämpning av skadegörare som ska utrotas på växande träd i skog, som orsakas markägare och den som innehar arrenderätt, nyttjanderätt som baserar sig på testamente, efterlevande makes besittningsrätt, pensionsrätt eller någon motsvarande rättighet samt den som har rätt att avverka skog, till den del de överskrider kostnaderna för normal skogsvård eller sedvanlig drivning av virke. Med skog avses ett område på vilket skogslagen (1093/1996) tillämpas. 

Beslut om utbetalning av ersättningarna fattas av Livsmedelssäkerhetsverket.  

1.2  Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd

Enligt artikel 107 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är sådana stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenliga med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I fråga om statliga stöd tillämpas ett förfarande för förhandsanmälan där kommissionen bedömer stödformens förenlighet med den inre marknaden. Undantagen från förfarandet för förhandsanmälan gäller stöd av mindre betydelse, dvs. de minimis stöd, och stöd som hör till gruppundantagen. Dessutom kan kommissionen på förhand fastställa riktlinjer för de kriterier som den tillämpar då den bedömer huruvida anmälda stöd är förenliga med den inre marknaden. EU:s bestämmelser om statligt stöd är direkt tillämplig lagstiftning i medlemsstaterna. 

Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd för jord- och skogsbrukssektorn har reviderats för åren 2014—2020. De nya bestämmelserna om statligt stöd är mer detaljerade än tidigare. Kommissionens gruppundantagsförordning om statligt stöd för jord- och skogsbrukssektorn samt om riktlinjer för statligt stöd utgör ramar för hurudana stöd och i vilken mån Europeiska kommissionen kommer att godkänna stöd i medlemsstaterna under bestämmelsernas giltighetstid.  

Bestämmelser om gruppundantag för stöd som betalas för skadegörare på växter finns i kommissionens förordning (EU) nr 702/2014 (gruppundantagsförordningen) genom vilken vissa kategorier av stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Samtidigt har utfärdats Europeiska unionens riktlinjer för statligt stöd inom jordbruks- och skogsbrukssektorn och i landsbygdsområden 2014—2020 (2014/C 204/01, riktlinjer för statligt stöd). De nya bestämmelserna har tillämpats från ingången av juli 2014. Riktlinjerna för statligt stöd ändrades delvis genom kommissionens tillkännagivande (2015/C 390/05) i november 2015. 

Kommissionens gruppundantagsförordning gäller i Finland de stöd som ska betalas aktörer inom jordbruket och trädgårdsodlingen. Däremot kan stöd beviljas skogsägare i Finland endast enligt riktlinjerna för statligt stöd eftersom sådana stöd i Finland inte finansieras ur Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling. 

Artikel 26 i gruppundantagsförordningen motsvarar till stor del bestämmelserna i den tidigare gruppundantagsförordningen. Förenliga med den gemensamma marknaden anses vissa kostnader för förebyggande, kontroll och utrotning av skadegörare på växter och stöd för att kompensera för förluster orsakade av skadegörare på växter. Stöd ska endast betalas ut avseende skadegörare på växter för vilka det finns unionsregler eller nationella regler och som en del av ett offentligt program på unionsnivå, nationell nivå eller regional nivå för förebyggande, kontroll eller utrotning av den berörda skadegöraren på växter, eller som en del av en nödåtgärd som ålagts av behörig myndighet, eller som en del av åtgärder för att utrota eller begränsa spridningen av en skadegörare på växter som genomförs i enlighet med växtskyddsdirektivet. Stöd för utrotning av skadegörare på växter betalas ut till aktören som direkt stöd.  

Enligt den nya 594 punkten i riktlinjerna för statligt stöd anses stöd för kostnaderna för behandling och förebyggande av spridning av skadegörare och trädsjukdomar och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av skadegörare och trädsjukdomar förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i fördraget, om de gemensamma bedömningsprinciperna i dessa riktlinjer, de gemensamma bestämmelser som är tillämpliga på del II avsnitt 2.8 i dess riktlinjer är uppfyllda och om det huvudsakliga syftet med åtgärden är att bidra till att bevara eller återställa skogens ekosystem och biologiska mångfald eller traditionella landskap. 

Enligt punkt 594 a i riktlinjerna kan stöd beviljas för kostnader för förebyggande av spridning av skadegörare och trädsjukdomar och stöd för att avhjälpa skador som orsakats av skadegörare och trädsjukdomar. Stödberättigande är bl.a. förebyggande åtgärder och produkter, utrustning och material som behövs för sådana åtgärder. Icke-kemiska mekaniska bekämpningsmetoder måste ges företräde. Enligt punkt b kan stöd beviljas för kostnader för förlust av träd upp till marknadsvärdet för de träd som förstörts på myndigheternas order för att bekämpa sjukdomen eller skadegörare i fråga. Vid beräkning av förlusten får hänsyn tas till de förstörda trädens potentiella värdestegring fram till normal avverkningsålder.  

I kapitel I i gruppundantagsförordningen föreskrivs om vissa allmänna begränsningar i fråga om utbetalningen av stöd. Stöd inom jordbrukssektorn kan enligt förordningen i regel beviljas endast mikroföretag och små och medelstora företag. I riktlinjerna för statligt stöd finns inte denna begränsning. Enligt artikel 26 kan stöd betalas ut endast till de aktörer som bedriver verksamhet inom jordbrukets primärproduktion, och inte till de företag som sysslar med förädling eller saluföring av jordbruksprodukter.  

Ett stöd kan anses förenligt med den inre marknaden om det har stimulanseffekt. Enligt artikel 6.5 d i gruppundantagsförordningen och punkt 75 r i riktlinjerna för statligt stöd behöver stöd som beviljas för att kompensera för kostnader för utrotning av skadegörare på växter och för förluster orsakade av dessa skadegörare på växter inte ha stimulanseffekt. 

Enligt unionens bestämmelser kan stöd inte betalas ut till företag som är föremål för ett återkrav på grund av ett tidigare kommissionsbeslut om att ett stöd är olagligt och oförenligt med den inre marknaden (den s.k. Deggendorf-principen). Principen baserar sig på artikel 1.5 a i kommissionens förordning och punkt 27 i riktlinjerna för statligt stöd. Bakgrunden är unionens rättspraxis (T-244/93 och T-486/93). Frågan granskas även i kapitel 4.2 i det tillkännagivande från kommissionen som gäller effektivare verkställande av kommissionsbeslut som ålägger medlemsstater att återkräva olagligt och oförenligt statligt stöd (2007/C 272/05). I praktiken avses med principen att stödmottagaren inte kan betalas något nytt statligt stöd innan den fordran som baserar sig på kommissionens beslut om återkrav har betalats. 

I regel kan stöd inte heller betalas till företag i svårigheter. Enligt artikel 1.6 i gruppundantagsförordningen och punkt 26 i riktlinjerna för statligt stöd tillämpas begränsningen dock inte på stöd som ska betalas ut när aktören har hamnat i svårigheter på grund av de skador som orsakats av skadegörare på växter. 

I artikel 9 i gruppundantagsförordningen förutsätts det att texten om stödsystemet ska innehålla en uttrycklig hänvisning till gruppundantagsförordningen. 

1.3  Bedömning av nuläget

I november 2014 överlämnade jord- och skogsbruksministeriet till kommissionen ett sammandrag över uppgifterna om de stöd som betalas inom jordbrukssektorn på grund av skadegörare på växter. Sammandraget var utformat enligt den standardmodell som fastställts i bilaga II till gruppundantagsförordningen. Kommissionen förde i sitt svar i december 2014 fram vissa brister i Finlands stödsystem, som särskilt gäller hur de nämnda allmänna kraven i kapitel I i gruppundantagsförordningen beaktas i bestämmelserna om stödsystemet. I svaret nämnde kommissionen som brister bl.a. den s.k. Deggendorf-principen, begränsning av stöd till företag i svårigheter, hänvisning till den nya gruppundantagsförordningen samt att det saknades begränsningar i fråga om små och medelstora företag i lagstiftningen.  

I praktiken har beslut om återkrav enligt Deggendorf-principen inte gällt aktörer inom primärproduktionen i Finland och ingen av de aktörer som uppfyller bestämmelserna i gruppundantagsförordningen har en så stor näringsverksamhet att den överstiger tröskelvärdena för små och medelstora företag. Bristen på bestämmelser har inte haft någon väsentlig betydelse.  

Enligt uppgift från kommissionen reviderades våren 2015 inom skogshushållningen den punkt i de allmänna riktlinjerna som gäller ersättning för skadegörare på skogar och ändringen av riktlinjerna beräknades bli färdig hösten 2015. Genom kommissionens tillkännagivande (2015/C 390/05) ändrades riktlinjerna i november 2015 så att stöd för ersättande av kostnaderna för utrotande av skadegörare på träd kan beviljas enligt dessa riktlinjer och stödet kan andes förenligt med den inre marknaden enligt 107.3 c i fördraget.