1.1  Inkomstbeskattningen

Enligt 124 § 5 mom. i inkomstskattelagen (1535/1992) föreskrivs det särskilt om den skatteskala som ska tillämpas vid beskattningen av förvärvsinkomst för varje enskilt år. Dessutom baserar sig de föreslagna ändringarna på regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering. Enligt regeringsprogrammet ska i beskattningen av förvärvsinkomster årligen göras en justering som motsvarar ökningen av inkomstnivån och inflationen. 

Enligt regeringsprogrammet ska bilförmånen ses över så att den uppmuntrar förmånstagarna att välja betydligt utsläppssnålare bilar och laddningsförmånen för elbilar befrias från skatt. Dessutom konstateras i regeringsprogrammet att det samtidigt görs en översyn av beskattningen av andra anställningsförmåner så att beskattningen på ett rättvisare sätt också stöder användningen av lätt trafik och kollektivtrafik samt mobilitetstjänster (Mobility as a Service). 

Finansministeriet tillsatte den 27 augusti 2019 en arbetsgrupp för att utreda en reform av beskattningen av trafiken. Arbetsgruppens mandattid är 1.9.2019–1.3.2021. Arbetsgruppen har i sin mellanrapport http://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162389 (på finska) bedömt alternativen för genomförande och konsekvenserna av en ändring av beskattningen av de i regeringsprogrammet nämnda anställningsförmånerna. De ändringar som föreslås i beskattningen av anställningsförmåner baserar sig på den beredning som gjorts i arbetsgruppen. 

De förslag som gäller idrottsutövarfonden och tidsfristen för tillfälligt arbete baserar sig på beslut som regeringen fattade vid budgetförhandlingarna. 

Propositionen har beretts vid finansministeriet. Propositionen har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning. 

Bakgrundsmaterialet till regeringens proposition finns tillgängligt på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt under beteckningen VM022:00/2020. 

1.2  Inkomstregistret

Med stöd av lagen om inkomstdatasystemet (53/2018) får uppgifter ur inkomstregistret lämnas ut till de uppgiftsanvändare som nämns i lagen för de ändamål som anges i lagen. Det föreslås att de tillåtna ändamålen för de uppgifter som lämnas ut till kommuner och samkommuner ska utvidgas till vissa delar. Lagförslaget baserar sig på ett initiativ av Kommunförbundet och har beretts vid finansministeriet. 

2.1  Skattegrunderna för förvärvsinkomster

2.2  Anställningsförmåner inom trafiken

2.3  Periodisering av idrottsinkomst

Bestämmelserna om periodisering av idrottsinkomst togs in i inkomstskattelagen 1999. Enligt bestämmelserna om periodisering betraktas som en idrottsutövares inkomst under skatteåret inte den del av den inkomst han eller hon haft direkt med anledning av idrottsutövandet som enligt vissa villkor har betalts till en träningsfond eller idrottsutövarfond. Idrottsinkomst som betalts in till en träningsfond kan användas för täckande av utgifter som under skatteåret uppkommit av idrottsutövande och träning. Det belopp som vid utgången av ett skatteår finns i fonden betraktas till den del beloppet överstiger 20 000 euro som skattepliktig förvärvsinkomst för skatteåret. 

Med hjälp av en idrottsutövarfond kan idrottsutövaren förbereda sig på tiden efter idrottskarriären. Medel som överförts till en idrottsutövarfond lyfts under en period om minst två och högst tio år, efter avslutandet av idrottskarriären. Av särskilda skäl, såsom på grund av arbetsoförmåga, kan medlen inkomstföras också snabbare än under en period av två år. Av idrottsinkomsten kan skattefritt till en idrottsutövarfond överföras högst 50 procent, beräknat på idrottsinkomstens bruttobelopp, dock högst 100 000 euro per år. Det maximala beloppet för fonderingsmöjligheten kan för närvarande komma i fråga för idrottsutövare vars årliga bruttoinkomst av idrott är 200 000 euro eller mer. 

2.4  Tillfälligt arbete på ett särskilt arbetsställe

Enligt 71 § i inkomstskattelagen är skattepliktig inkomst inte kostnadsersättningar för resor, dagtraktamenten, måltidsersättningar och logiersättningar som arbetsgivaren har betalat för arbetsresor. Enligt 72 § i den lagen avses med arbetsresa en resa som en skattskyldig tillfälligt företar till ett särskilt arbetsställe för att utföra arbetsuppgifter. 

Enligt 72 § 2 mom. i inkomstskattelagen avses med arbetsresa en resa till arbetsstället också om arbetsstället är beläget någon annanstans än på verksamhetsstället för den egna arbetsgivaren eller ett samfund som hör till samma intressesfär som arbetsgivaren och arbetet är tillfälligt. Dessutom förutsätts det att arbetsstället är beläget mer än 100 kilometer från den skattskyldiges bostad, och att den skattskyldige på grund av en resa till arbetsstället har övernattat i tillfällig inkvartering som är nödvändig till följd av arbetsställets läge. Samtliga ovannämnda förutsättningar ska uppfyllas för att en resa ska kunna betraktas som arbetsresa i beskattningen. Denna bestämmelse som gäller s.k. kommenderingsmän trädde i kraft vid ingången av 2009. 

Arbetsresan ska vara tillfällig för att resekostnadsersättning ska kunna betalas skattefritt. Enligt 72 a § 1 mom. inkomstskattelagen betraktas som tillfälligt arbete på ett särskilt arbetsställe arbete på samma arbetsställe i högst tre år. 

Beloppen av de skattefria ersättningarna för resekostnader fastställs årligen utifrån Statens arbetsmarknadsverks beräkningar. Innan beloppen fastställs ska Skatteförvaltningen ge kostnadsersättningsdelegationen tillfälle att bli hörd. 

2.5  Kommunernas och samkommunernas rätt att få uppgifter ur inkomstdatasystemet

I 13 § i lagen om inkomstdatasystemet föreskrivs om uppgiftsanvändarnas rätt att få uppgifter ur inkomstdatasystemet. Till kommuner och samkommuner kan uppgifter lämnas ut bl.a. för bestämmande av de klientavgifter som avses i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) och i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). De tillåtna användningsändamålen omfattar inte användning av uppgifterna för bestämmande av värdet på de servicesedlar som avses i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården (569/2009) eller lagen om småbarnspedagogik (540/2018). Det är ändamålsenligt att utvidga de tillåtna användningsändamålen för uppgifterna till att gälla även dessa användningsändamål. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

4.3  Konsekvenser för inkomstfördelningen

De ändringar som föreslås i skattegrunderna för inkomstbeskattningen påverkar inkomstfördelningen mellan personer. Förändringen i inkomstskillnaderna mäts med hjälp av Ginikoefficienten. Koefficienten är en indikator som beskriver fördelningen av hushållens disponibla inkomster och den kan ha ett värde mellan 0 och 100. Ju högre värde koefficienten har, desto större är inkomstskillnaderna. I Finland är inkomstskillnaderna små i jämförelse med t.ex. de övriga OECD-länderna, men de har ökat avsevärt jämfört med början av 1990-talet. Den färskaste granskningen av inkomstskillnaderna är från 2018, och den har sammanställts av statistikcentralen utifrån totalstatistiken över inkomstfördelningen. Värdet för Ginikoefficienten, som beskriver inkomstskillnaderna, var 28,1, vilket är 0,4 procentenheter mer än året innan. 

Finansministeriets skatteavdelning har utarbetat en differentierad statisk kalkyl över hur de ändringar i skattegrunderna som föreslås i denna proposition påverkar inkomstskillnaderna. 

Granskningen inkluderade ändringarna i den progressiva inkomstskatteskalan, höjningen av grundavdraget, höjningen av arbetsinkomstavdraget samt utvidgning av anställningsförmånerna inom trafiken. En åtgärd som minskar inkomstskillnaderna är höjningen av grundavdraget. Indexjusteringen av statens inkomstskatteskala ökar inkomstskillnaderna något. 

I figuren nedan sammanfattas vilken inverkan de ovannämnda förslagen till ändring av inkomskattegrunderna enligt denna proposition sammantaget har enligt inkomstdecil. Av figuren framgår att beskattningen lindras i alla inkomstdeciler. Effekten i euro är störst i inkomstdecil 10, dvs. för hushåll med höga inkomster. Inverkan är relativt sett störst i inkomstdecil 9. De ändringar som presenteras i figuren har räknats ut med ekvivalenta inkomster per hushåll enligt OECD:s modifierade ekvivalensskala. 

Den sammantagna effekten för inkomstfördelningen av de ändringar av beskattningsgrunderna som föreslås i denna proposition mätt med Ginikoefficienten är 0,01 procentenheter, dvs. åtgärderna ökar inkomstskillnaderna något. Sett som helhet, när också ändringarna i avgifter av skattenatur beaktas, förblir inkomstskillnaderna oförändrade mätt med Ginikoefficienten. 

4.4  Konsekvenser för sysselsättningen

Effekterna av de föreslagna ändringarna på sysselsättningen kan beräknas kalkylmässigt genom att man estimerar effekten av ändringarna på den s.k. sysselsättningsskattegraden, samt genom att man utnyttjar de estimat för flexibiliteten i sysselsättningen som forskningslitteraturen erbjuder. De ändringar som föreslås i denna proposition uppskattas sänka sysselsättningsskattegraden något. Ändringarna i sysselsättningsskattegraden återspeglas i sysselsättningen, om de sysselsatta och arbetslösa reagerar på dem. På basis av forskningslitteraturen kan det uppskattas att den flexibilitet i sysselsättningen som beskriver omfattningen av beteendeförändringen är relativt liten, också om det är svårt att göra en exakt bedömning av hur stor flexibiliteten är. Enligt en grov bedömning kan den sammantagna effekten av de ändringar som föreslås i denna proposition uppskattas öka antalet sysselsatta med ca 0,14 procent. Denna bedömning beskriver den kalkylerade inverkan på antalet sysselsatta på lång sikt. Bedömningen är beroende av valet av underliggande antaganden. Sett som helhet uppskattas antalet sysselsatta öka med ca 0,06 procent när ändringarna i avgifter av skattenatur beaktas. Konsekvenserna för sysselsättningen har här utvärderats med hjälp av en metod som beskrivs i Statens ekonomiska forskningscentrals publikation ”Verotuksen ja sosiaaliturvan työllisyysvaikutukset – Vuoden 2012 muutosten arviointia, VATT muistiot 28, Helsinki 2013”. 

4.5  Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Inkomstbeskattningen grundar sig på beskattning av inkomsterna och beskattningen verkställs på samma sätt oberoende av kön, och detta innebär att konsekvenserna av de ändringar som föreslås i denna proposition inte är beroende av kön. 

Av de effekter på 421,5 miljoner euro på skatteintäkterna som de i denna proposition föreslagna ändringarna har uppskattas ca 55 procent hänföra sig till män och 45 procent till kvinnor. Att effekterna fördelar sig på detta sätt följer av fördelningen av förvärvsinkomster mellan könen. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Sänkning av beskattningsvärdet för tjänstebilar

Den arbetsgrupp som finansministeriet tillsatt för att granska beskattningen av trafiken granskade olika modeller för att genomföra det mål om att stödja beskattningen av utsläppssnåla tjänstebilar som skrivits in i regeringsprogrammet. Utöver den modell med fast subvention som nu föreslås granskades också en modell med procentuell skattesubvention och en kombination av dessa. Den procentuella skattesubventionen skulle bestämmas enligt bilpriset, varvid subventionens eurobelopp skulle öka när bilpriset ökar. I en kombinationsmodell skulle subventionen basera sig på bilpriset upp till en viss övre gräns, och för bilar som är dyrare än det skulle subventionen utgöras av ett fast eurobelopp. 

I modellen med procentuell skattesubvention skulle subventionens andel av bilpriset vara densamma för alla bilar, vilket skulle leda till att subventionen i euro är högre för dyrare bilar. Detta skulle innebära sämre kostnadseffektivitet med tanke på utsläppsminskningarna, eftersom en procentuell subvention av samma storlek skulle ge ett mindre antal elbilar än en fast subvention. I fråga om en procentuell subvention är det också svårare att förutse kostnaderna för subventionen, eftersom kostnaderna inte enbart beror på antalet bilar utan också på prisklassen för de bilar som köps medan subventionen är i kraft. En procentuell skattesubvention kan också vara mer problematisk med tanke på den sociala rättvisan än en fast skattesubvention. Skattesubventionen kunde bli rätt stor i euro för de dyraste elbilsmodellerna, och sådana tjänstebilar är i många fall främst tillgängliga för ett företags ledningspersoner. 

Effekten av en kombinationsmodell motsvarar effekten av modellen med procentuell skattesubvention upp till den valda övre gränsen, och för den del som överstiger denna gräns motsvarar effekten den fasta skattesubventionen. Även om det på detta sätt vore möjligt att i fråga om de dyraste elbilarna begränsa de tillspetsande effekterna av den procentuella skattesubventionen, kan den fasta subventionen dock enligt en helhetsbedömning anses vara mer ändamålsenligt med tanke på målet att minska utsläppen. Det skulle också vara fråga om ett mer komplicerat system. 

Ett alternativ till den föreslagna sänkningen av beskattningsvärdet vore att genomföra skattesubventionen som ett avdrag från förvärvsinkomsten i löntagarens beskattning. Detta skulle dock förutsätta att ett nytt separat avdrag byggs in i skattesystemet. Ett klart och enkelt skattesystem liksom det faktum att skattesubventionen endast är avsedd för sådana tjänstebilar som arbetsgivaren skaffar och inte t.ex. för sådana renodlade elbilar som arbetstagarna själva skaffar talar för det sänkta beskattningsvärde som nu föreslås som sättet att genomföra subventionen. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Tjänstebilar

Den internationella jämförelse som presenteras här baserar sig på mellanrapporten av den arbetsgrupp som ska evaluera beskattningen av trafik. 

I Nederländerna uppgår det årliga beskattningsvärdet av den naturaförmån som en tjänstebil utgör i princip till 22 procent av bilens allmänna detaljhandelspris, dvs. 1,83 procent per månad. Beskattningsvärdet av den naturaförmån som tjänstebilar utgör har dock sänkts för utsläppsfria bilar så att beskattningsvärdet av den naturaförmån som utsläppsfria tjänstebilar utgör från och med 2020 är 8 procent av det allmänna detaljhandelspriset, om anskaffningspriset för bilen är högst 45 000 euro. Nederländerna har ändrat beskattningen av utsläppssnåla tjänstebilar flera gånger. Under 2017–2019 var beskattningsvärdet för utsläppsfria renodlade elbilar och bränslecellsbilar 4 procent av det allmänna detaljhandelspriset, om anskaffningspriset för bilen var högst 50 000 euro. Dessutom var beskattningsvärdet för den naturaförmån som utsläppssnåla tjänstebilar utgör tidigare 0 procent för bilar vars utsläppsvärde understiger 50 gram koldioxid per kilometer och 14 procent för bilar vars utsläppsvärde är 55–88 gram koldioxid per kilometer. Beskattningsvärdet och utsläppsgränsen för det sänkta beskattningsvärdet har under de senaste åren höjts, eftersom den styrande effekten och konsekvenserna i fråga om inkomstskatten bedömdes vara oändamålsenligt stora. Det bedöms att det sänkta beskattningsvärdet för elbilar i fortsättningen slopas stegvis. 

I Norge är det årliga beskattningsvärdet av den naturaförmån som tjänstebilar utgör normalt 30 procent av detaljhandelspriset upp till 308 500 kronor samt 20 procent på den del som överskrider detta belopp. Vid beräkningen av beskattningsvärdet för renodlade elbilar som används som tjänstebil beaktas endast 60 procent av bilens detaljhandelspris, medan beräkningsgrunden för andra bilar är 75 eller 100 procent av detaljhandelspriset beroende på om arbetskörningarna överstiger 40 000 kilometer per år. I Norge har elbilar understötts mycket kraftigt också med flera andra skattefördelar. 

I Frankrike påverkas tjänstebilarnas beskattningsvärde av en andel som fastställs på basis av koldioxidvärdet och drivkraften och som ställer beskattningsvärdet i relation till mängden koldioxidutsläpp från bilen. Beskattningsvärdet av den naturaförmån som en tjänstebil utgör är i princip 9 procent av bilens anskaffningspris, dvs. 0,75 procent per månad. Bilar med ett utsläppsvärde som understiger 20 gram koldioxid per kilometer är helt befriade från skatt, medan hybridbilar med ett utsläppsvärde som understiger 110 gram koldioxid per kilometer anses ha ett beskattningsvärde på 0 under det första driftåret. I fråga om bilar med förbränningsmotor påverkas tjänstebilens beskattningsvärde av bränsletypen och bilens ålder så att beskattningsvärdet är högst för gamla bilar med förbränningsmotor. 

I Sverige baserar sig fastställandet av beskattningsvärdet för tjänstebilar på bilens detaljhandelsvärde och antalet kilometer som avser privata körningar. Renodlade elbilar, laddhybridbilar och gasdrivna bilar får ett avdrag som hänför sig till fastställandet av beskattningsvärdet så att det vid fastställandet av deras beskattningsvärde används detaljhandelsvärdet för motsvarande diesel- eller bensindriven bil. Dessutom drar renodlade elbilar och gasbilar nytta av en nedsättning av beskattningsvärdet med 40 procent men högst 10 000 kronor i förhållande till beskattningsvärdet för en motsvarande diesel- eller bensindriven bil. Den nedsättning på 40 procent som är avsedd att vara temporär gäller åtminstone till utgången av 2020. Riksrevisionen i Sverige har granskat beskattningen av utsläppssnåla tjänstebilar som en del av bedömningen av stödhelheten för utsläppssnåla bilar. Revisionsverket konstaterade att kostnaderna för stödmodellen jämfört med alternativa utsläppsminskningsåtgärder verkar relativt höga och att Sveriges nuvarande stödmodell avseende tjänstebilar inte är ett kostnadseffektivt styrmedel. Revisionsverket har rekommenderat att man i fortsättningen bedömer behovet av och kostnadseffektiviteten hos den stödmodell som avser tjänstebilar. 

I Tyskland baserar sig beskattningsvärdet för den naturaförmån som en tjänstebil utgör på bilens detaljhandelsvärde och arbetsresans längd. Beskattningsvärdet är 12 procent på årsnivå, dvs. en procent per månad, till vilket läggs en månatlig andel av arbetsresan. Från och med 2019 har renodlade elbilar beviljats en nedsättning på 0,5 procentenheter vid beräkningen av beskattningsvärdet. Nedsättningen beviljas dessutom sådana laddhybridbilar vars utsläppsvärde är högst 50 gram koldioxid per kilometer eller vars räckvidd är minst 40 kilometer. Dessutom har beräkningen av beskattningsvärdet för renodlade elbilar som används som tjänstebil ändrats vid ingången av 2020 så att endast 25 procent av bilens beskattningsbara bruttopris beaktas vid beräkningen av beskattningsvärdet, om nyanskaffningspriset för bilen understiger 40 000 euro. 

I Irland är beskattningsvärdet av en tjänstebil allmänt 30 procent av bilens nyanskaffningspris, dvs. 2,5 procent per månad. Utsläppssnåla tjänstebilar drar nytta av det lägre beskattningsvärdet för naturaförmånen genom att de elbilar som var i tjänstebilsbruk 2018 och nya elbilar helt befriades från beskattningen av naturaförmånen. Förmånen för eldrivna tjänstebilar fortsätter också 2019–2021, men beräkningen av värdet av anställningsförmånen ändrades i början av 2019. Renodlade elbilar vars nyanskaffningspris understiger 50 000 euro befrias även i fortsättningen helt från beskattningen av naturaförmåner. Elbilar vars nyanskaffningspris överstiger 50 000 euro beskattas med ett lägre beskattningsvärde, som beräknas genom att 50 000 euro dras av från nyanskaffningspriset. Dessutom fick företagen fram till utgången av 2019 ett anskaffningsincitament på högst 3 800 euro för anskaffning av utsläppssnåla tjänstebilar. 

I Österrike har tjänstebilarnas beskattningsvärde kopplats till bilens koldioxidutsläpp. Naturaförmånens beskattningsvärde är 1,5 procent i månaden och högst 720 euro, om bilens utsläppsvärde är högst 118 gram koldioxid per kilometer. Om utsläppsvärdet är högre, är beskattningsvärdet två procent i månaden och högst 960 euro. Renodlade elbilar är helt befriade från beskattningen av naturaförmåner. I Österrike kan företag vid sidan av hushåll få ett anskaffningsstöd på 3 000 euro för anskaffning av renodlade elbilar och 1 500 euro för anskaffning av laddhybridbilar, om bilens räckvidd överstiger 50 kilometer. Förutsättningen är att bilens anskaffningspris är under 60 000 euro. 

I Portugal kan företag få ett anskaffningsincitament på 2 250 euro för anskaffning av eldrivna person- och paketbilar, om anskaffningspriset för bilen understiger 62 500 euro. När det gäller företag har stödet begränsats till högst fyra bilar per företag. I Portugal är stödet bundet till en budget som för 2019 uppgår till sammanlagt 3 miljoner euro. Företagen kan dessutom göra avdrag från samfundsskatten på basis av investeringskostnaderna för anskaffning av elbilar. Avdrag från samfundsskatten får göras endast för bilar som används av företag, och även i fråga om dem tillämpas den övre gränsen på 62 500 euro för anskaffningspriset. 

Kollektivtrafik och gång-, cykel- och mopedtrafik

Användningen av kollektivtrafik stöds med skatteförmåner i flera EU-medlemsstater. Till exempel i Österrike kan arbetsgivaren erbjuda sina arbetstagare en skattefri kollektivtrafikförmån för resan mellan hemmet och arbetsplatsen. Personalbiljetter får skattesubvention också t.ex. i Spanien, där arbetsgivaren kan erbjuda sina anställda kollektivtrafikbiljetter skattefritt upp till 1 500 euro. I många länder berättigar dessutom användningen av kollektivtrafik för arbetsresor till skatteavdrag. 

Skattefördelar för tjänstecyklar är också ganska vanliga. Exempelvis i Belgien, Nederländerna, Österrike, Tyskland, Förenade kungariket och Irland får tjänstecyklar skattesubvention. Utöver skattefördelar tillämpas i flera EU-länder direkta anskaffningsstöd för elcyklar. 

I Belgien finns också ett mobilitetsunderstöd (Mobility Allowance) som infördes 2018 och en s.k. mobilitetsbudget (Mobility Budget) som infördes 2019. Syftet med dessa är att styra arbetstagarna så att de väljer miljövänligare alternativ till tjänstebilar. En förmån som baserar sig på tjänstebilens värde betalas i pengar till en löntagare som på ett sätt som föreskrivs närmare avstår från sin tjänstebil. Förmånen är skattepliktig inkomst som naturaförmån. Som ett alternativ till mobilitetsunderstödet finns en mobilitetsbudget, där löntagaren kan besluta att använda det penningbelopp som går till tjänstebilen till en utsläppssnål tjänstebil eller skattefritt bl.a. för en kollektivtrafikbiljett, samåkningstjänster, en elcykel eller någon slags kombination av alternativen. 

I Storbritannien kan arbetsgivare skaffa cyklar till sina arbetstagares förfogande så att anskaffningen ger antingen arbetstagaren eller arbetsgivaren en skatteförmån (Cycle to Work Scheme). Systemet infördes 1999 och har gjort det möjligt för arbetsgivaren att skaffa cykel och behövlig utrustning, såsom cykelhjälm, till arbetstagarens förfogande för arbetsresorna. Anskaffningspriset för cykeln och utrustningen dras av från arbetstagarens bruttolön, vilket ger arbetstagaren en skatteförmån. 

7.1  Lagen om inkomstskatteskalan för 2021

I propositionen föreslås att det vid beskattningen för skatteåret 2021 tillämpas en progressiv förvärvsinkomstskatteskala som lindrats i jämförelse med inkomstskatteskalan för 2020 genom att inkomstgränserna i skatteskalan höjs med ca 2,5 procent. 

Inkomstskatteskalans nya högsta inkomstklass fogades för första gången 2013 till lagen om inkomstskatteskalan. År 2015 sänktes den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen från 100 000 euro till 90 000 euro. Inkomstskatteskalan skärptes för 2016 genom att den nedre gränsen i euro för skalans högsta inkomstklass, dvs. den nedre gränsen för den s.k. solidaritetsskatten, sänktes från 90 000 euro till 72 300 euro. Detta innebar att de två högsta inkomstklasserna slogs samman. Därefter har gränsen inte förändrats annat än att gränsen årligen har indexjusterats på motsvarande sätt som de övriga inkomstklasserna. 

År 2020 är den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen i inkomstskatteskalan 78 500 euro. Det föreslås att gränsen ska indexjusteras på motsvarande sätt som de övriga inkomstklasserna, och därför föreslås det att den nedre gränsen i euro för den högsta inkomstklassen i inkomstskatteskalan för 2021 ska vara 80 500 euro. Enligt beräkningarna finns det 2021 ca 112 000 personer med en årlig förvärvsinkomst på över 80 500 euro som beskattas vid statsbeskattningen. I enlighet med regeringsprogrammet ska den s.k. solidaritetsskatten fortsätta till regeringsperiodens slut. 

7.2  Inkomstskattelagen

64 §. Naturaförmåner. Det föreslås att 3 mom. ändras så att det högsta skattefria beloppet för personalbiljetten höjs till 3 400 euro per år. Detta innebär att den nuvarande skattepliktiga andelen mellan 300 och 750 euro för personalbiljetter slopas. Till momentet fogas dessutom en bestämmelse enligt vilken kollektivtrafikens andel av ett paket med mobilitetstjänster jämställs med en personlig kollektivtrafikbiljett. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen om personalbiljetter har det således ingen betydelse om kollektivtrafikbiljetten skaffas direkt av tjänsteleverantören eller om biljetten ingår i ett paket med mobilitetstjänster. Det övriga innehållet i ett sådant tjänstepaket har ingen betydelse i detta sammanhang. Vid tillämpningen av bestämmelsen anses kollektivtrafikens andel av kostnaderna för tjänstepaketet vara priset enligt prislistan för motsvarande biljettprodukt hos leverantören av kollektivtrafiktjänster. Om t.ex. tjänstepaketets pris är 500 euro i månaden inklusive en månadsbiljett för den interna kollektivtrafiken i staden samt användningen av taxi och hyrbil, anses kollektivtrafikens andel av tjänstepaketet vara priset för månadsbiljetten enligt prislistan hos leverantören av interna kollektivtrafiktjänster i staden. 

I nuvarande beskattnings- och rättspraxis har det ansetts att stadscyklar som en del av ett paket med mobilitetstjänster som inbegriper kollektivtrafik kan utgöra en del av en personalbiljett som betraktas som skattefri. Stadscyklar kan således även i fortsättningen betraktas som en del av den skattefria personalbiljetten som en del av ett paket med mobilitetstjänster. Vid tillämpningen av denna bestämmelse är det motiverat att bedöma saken på samma sätt oberoende av om användningen av stadscykel är en del av ett paket med mobilitetstjänster eller om tjänsten skaffas som en fristående tjänst. Användningen av stadscykel kan således betraktas som en del av personalbiljetten också när tjänsten skaffas separat från paketet med mobilitetstjänster. Om användningen av stadscykel är en del av ett paket med mobilitetstjänster och månadsavgiften för tjänsten endast omfattar en kollektivtrafikbiljett och användningen av stadscykel, betraktas paketet i sin helhet som en kollektivtrafikbiljett som arbetsgivaren tillhandahåller. Om månadsavgiften för paketet utöver kollektivtrafiken och användningen av stadcyklar också omfattar användning av andra fordon, betraktas som stadscyklarnas andel av kostnaderna för tjänstepaketet bruksavgiften för stadscykeln enligt tjänsteleverantörens prislista på motsvarande sätt som i fråga om kollektivtrafikbiljetten. I övrigt ska som sådan kollektivtrafik som avses i bestämmelsen på samma sätt som för närvarande betraktas regelbunden persontrafik vars tjänster kan utnyttjas allmänt och sådan reguljär trafik som körs med taxibilar.  

I fråga om personalbiljetten föreslås inga ändringar. Det är fortsättningsvis fråga om en personlig resebiljett för resor mellan bostaden och arbetsplatsen, och biljetten minskar på motsvarande sätt som för närvarande resekostnaderna mellan bostaden och arbetsplatsen. 

I nuvarande beskattningspraxis har det ansetts att arbetsgivaren inte behöver utreda löntagarens verkliga kostnader mellan bostaden och arbetsplatsen, om arbetsgivaren ger löntagaren en personalbiljettförmån på högst 750 euro. Trots utvidgningen av skattefriheten kan det fortfarande anses att arbetsgivaren inte behöver utreda de faktiska resekostnaderna, om förmånens värde är högst 750 euro. I dessa situationer kan det anses att förmånen har getts för resan mellan bostaden och arbetsplatsen. Beloppet motsvarar självriskandelen för resekostnaderna mellan bostaden och arbetsplatsen. I fråga om en förmån som är större än detta ska arbetsgivaren utreda beloppet av löntagares faktiska resekostnader på motsvarande sätt som för närvarande. 

Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. som innehåller bestämmelser om skattefrihet för tjänstecykelförmånen. En cykelförmån som arbetsgivaren ger arbetstagaren utgör skattefri inkomst till ett värde av högst 1 200 euro. Det högsta skattefria beloppet för den personliga kollektivtrafikbiljetten enligt 3 mom. och cykelförmånen är dock sammanlagt 3 400 euro, dvs. den skattefria cykelförmånen dras av från det skattefria maximibeloppet för personalbiljetten. Det är fråga om en cykelförmån när arbetsgivaren ställer en cykel som arbetsgivaren äger eller skaffar genom leasingavtal till arbetstagarens personliga bruk eller på något annat motsvarande sätt erbjuder arbetstagaren rätt att använda en cykel på fritiden. Den skattefria cykelförmånen kan också utgöra en del av ett paket med mobilitetstjänster. Som cykelförmånens andel av paketet med mobilitetstjänster betraktas samma värde som erbjudande av motsvarande förmån separat skulle ha. Om arbetsgivaren överlåter cykeln direkt i arbetstagarens ägo, är det inte fråga om en cykelförmån utan om en skattepliktig förmån som betraktas som lön. 

Med en cykel avses en cykel så som den definieras i 19 § i fordonslagen (1090/2002). Enligt den paragrafen avses med cykel ett fordon tillverkat för transport av en eller flera personer eller gods som är utrustat med pedaler eller vevanordningar och som också kan ha en elmotor med en effekt på högst 250 watt, förutsatt att motorn fungerar endast vid trampning och kopplas ur funktion senast när hastigheten stiger till 25 km/h samt en sparkcykel eller annat motsvarande fordon utan motor, om det på grund av storleken eller användningsändamålet är påkallat att kräva att fordonet uppfyller kraven på reflektorer, strålkastare och lyktor och andra viktiga säkerhetskrav som gäller cyklar. 

Till cykelförmånen anses också höra sådan utrustning som utgör fasta delar av cykeln, såsom t.ex. lampa och lås samt dubbdäck. Även om en cykelhjälm inte är en del av cykelns utrustning, kan en hjälm som tillhandahålls i samband med tjänstecykeln dock anses ingå i cykelförmånen, eftersom hjälmen är viktig skyddsutrustning för cyklisten och vägtrafiklagen innehåller en rekommendation om användning av cykelhjälm. 

Värdet av en cykelförmån bestäms enligt principen om verkligt värde. Om arbetsgivaren skaffar en tjänstecykel t.ex. genom leasingavtal, betraktas som cykelförmånens värde den kostnad som orsakats arbetsgivaren, dvs. i praktiken leasingavgiften minskad med de expeditions- och handläggningskostnader som betalats till leasingbolaget. 

Om arbetsgivaren äger tjänstecykeln, bildas det verkliga värdet på basis av anskaffningspriset, kapitalkostnaderna och driftskostnaderna, såsom de servicekostnader som arbetsgivaren betalar. Skatteförvaltningen bestämmer årligen beräkningsgrunderna för det gängse värdet med stöd av 64 § 1 mom. i inkomstskattelagen. 

Om arbetstagaren har haft tillgång till en skattefri cykelförmån, kan avdrag för resekostnaderna för resan mellan bostaden och arbetsplatsen inte fås för cykelns del. Cykelförmånen inverkar inte till övriga delar på avdraget för resekostnader. 

Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där det föreskrivs om behandlingen i beskattningshänseende av en anordning för hemmaladdning av en elbil som arbetsgivaren bekostar tillsammans med en eltjänstebil. I dessa situationer ska laddningsanordningen betraktas som tilläggsutrustning till bilen och ska vid beräkningen av värdet av bilförmånen beaktas på motsvarande sätt som övrig tilläggsutrustning. Enligt Skatteförvaltningens gällande beslut om naturaförmåner läggs tilläggsutrustningens värde till nyanskaffningspriset för bilen till den del deras värde överstiger 850 €. Bestämmelsen gäller inte situationer där äganderätten till laddningsanordningen överförs direkt till arbetstagaren. Om äganderätten övergår till arbetstagaren, ska skatt betalas för hela det verkliga värdet på motsvarande sätt som enligt nuvarande beskattningspraxis. 

64 a §. Temporära skattelättnader för anställningsförmåner inom trafiken åren 2021–2025 Det föreslås att till lagen temporärt fogas en ny 64 a §, där det föreskrivs om temporära skattesubventioner för anställningsförmåner inom trafiken åren 2021–2025. 

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om en sänkning av värdet av bilförmånen för bilar vars koldioxidutsläpp under körning enligt 6 § 1 mom. i bilskattelagen är noll. I praktiken är det för närvarande fråga om renodlade elbilar. Värdet av bilförmånen sänks med 170 euro för varje sådan månad som förmånen har uppkommit för användningen av en sådan utsläppsfri bil. Sänkningen görs för den berörda bilen från det månatliga beskattningsvärde som beräknats i enlighet med det beslut om naturaförmåner som Skatteförvaltningen årligen fastställer. Avdraget ska vara detsamma oberoende av om det schablonmässiga värdet eller värdet per kilometer används vid beräkningen av förmånens värde. Arbetsgivaren verkställer förskottsinnehållningen på basis av det sänkta beskattningsvärdet. Bilen kan vara i arbetstagarens bruk antingen i form av fri bilförmån eller förmån att använda bil och subventionen föreslås gälla bilar som genomgått första registrering i Finland 2020 eller senare.  

I 2 mom. föreskrivs om temporär befrielse från skatt för sådan laddningsförmån för elbil som arbetsgivaren tillhandahåller. Skattepliktig inkomst uppkommer inte när arbetsgivaren bekostar laddning av arbetstagarens egen bil eller en bil utgör grunden för förmånen att använda bil på arbetsplatsen eller vid en för allmänheten tillgänglig laddningsstation. Bestämmelsen gäller inte laddning i arbetstagarens hem. Bestämmelsen gäller således inte situationer där arbetsgivaren betalar för den el som faktureras på basis av en elmätare i arbetstagarens hem eller den el som husbolaget fakturerar. Skattefriheten föreslås gälla alla bilar som laddas med el. Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen har det således ingen betydelse om det är en renodlad elbil eller en laddhybridbil som laddas.  

Paragrafen ska gälla temporärt till utgången av 2025 och den ska tillämpas vid beskattningen för 2021–2025. 

Skatteförvaltningen bestämmer årligen beräkningsgrunderna för det gängse värdet med stöd av 64 § 1 mom. i inkomstskattelagen. Enligt Skatteförvaltningens gällande beslut om naturaförmåner är det fråga om förmån att använda bilen om löntagaren själv betalar åtminstone drivkraftskostnaderna för bilen. Detta har ansetts innebära att löntagaren svarar för alla drivkraftskostnader. Den föreslagna skattefriheten för laddningsförmånen innebär att laddning på arbetsplatsen eller vid en för allmänheten tillgänglig laddningsstation inte medför kostnader för arbetstagaren. Med tanke på syftet med bestämmelsen vore det ändamålsenligt om skattefriheten för laddningsförmånen inte påverkar bedömningen av huruvida det är fråga om en bil som utgör grunden för förmånen att använda bil. Av denna anledning vore det motiverat att till Skatteförvaltningens beslut om naturaförmåner foga en temporär bestämmelse, av vilken framgår att när löntagaren använder el som arbetsgivaren bekostar på arbetsplatsen eller vid en för allmänheten tillgänglig laddningsstation för att ladda en naturaförmånsbil och själv betala de övriga eventuella drivkraftskostnaderna för bilen, fastställs penningvärdet av bilförmånen på samma sätt som värdet av förmånen att använda bil. 

72 a §. Tillfälligt arbete på ett särskilt arbetsställe. Det föreslås att till paragrafen temporärt fogas ett nytt 4 mom. där det föreskrivs om ett undantag från den tidsfrist på tre år för tillfälligt arbete som avses i 1 mom. Enligt momentet ska som tillfälligt arbete på ett särskilt arbetsställe betraktas arbete på samma arbetsställe i högst tre år och sex månader, om den tidsfrist på tre år som avses i 1 mom. upphör mellan den 1 januari och den 31 december 2021. 

Till arbetstagarna kan således betalas skattefria resekostnadsersättningar ännu i ett halvt års tid för arbete på samma särskilda arbetsställe, om tidsfristen på tre år löper ut under 2021. Bestämmelsen ska också tillämpas vid beskattningen 2022 i de situationer där tidsfristen på tre och ett halvt år förlängs till 2022.  

Förutsättningen är att arbetsstället fortfarande betraktas som ett särskilt arbetsställe för arbetstagaren. Om t.ex. förlängningen av arbetet avtalas så att tidsfristen på tre och ett halvt år överskrids, är det inte längre fråga om ett särskilt arbetsställe för arbetstagaren. 

106 §. Grundavdrag vid kommunalbeskattningen. Det föreslås att paragrafen ändras så att grundavdragets högsta belopp höjs från 3 540 euro till 3 630 euro. Grundavdraget beviljas till fullt belopp vid en dagpenningsinkomst på 3 630 euro per år, en löneinkomst på ca 7 600 euro per år och en pensionsinkomst på ca 11 800 euro per år. För mottagare av dagpenningsinkomst har grundavdraget en effekt på en inkomst på upp till ca 23 600 euro per år, för mottagare av löneinkomst på upp till ca 30 400 euro per år och för mottagare av pensionsinkomst på upp till ca 25 000 euro per år. 

116 c §. Idrottsutövarfond. Det föreslås att 1 mom. ändras så att maximibeloppet av den inkomst som överförs till en idrottsutövarfond höjs från nuvarande 100 000 euro till 200 000 euro. Inga ändringar föreslås i den procentandel av de årliga inkomsterna som kan överföras till fonden. Till en idrottsutövarfond kan således överföras högst 50 procent, beräknat på idrottsinkomstens bruttobelopp, dock högst 200 000 euro per år. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att även arbetslöshet som varat minst ett år kan betraktas som ett sådant särskilt skäl på basis av vilket de fonderade medlen kan lyftas snabbare än planerat. Villkoret motsvarar vad som i 54 d § 2 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen föreskrivs i fråga om frivilliga pensionsförsäkringar och långsiktiga sparavtal. Med arbetslöshet avses att personen är arbetslös arbetssökande på det sätt som avses i 2 kap. 1 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Dessutom preciseras två formuleringar i momentet så att medlen av särskilda skäl kan lyftas snabbare än planerat också efter två år. Om t.ex. en idrottsutövare har meddelat att han eller hon lyfter medlen under en period av sex år i lika många poster, men blir arbetsoförmögen under det tredje året, kan han eller hon lyfta medlen snabbare än den angivna tiden på sex år. Detta motsvarar nuvarande beskattningspraxis. 

125 §. Arbetsinkomstavdrag. Det föreslås att 2 mom. ändras så att det högsta beloppet av arbetsinkomstavdraget höjs från 1 770 euro till 1 840 euro. Avdragets minskningsprocent höjs från 1,84 procent till 1,89 procent för den del av nettoförvärvsinkomsten som överstiger 33 000 euro. När nettoförvärvsinkomsten uppgår till ca 131 000 euro beviljas inte längre något arbetsinkomstavdrag. Det föreslås att avdragets inflödesprocent höjs från 12,5 procent till 12,7 procent. 

7.3  Lagen om inkomstdatasystemet

13 §. Uppgiftsanvändares rätt att få uppgifter ur inkomstdatasystemet. Till 1 mom. 18 och 19 punkten fogas bestämmelser om utlämnande av uppgifter till kommuner och samkommuner också för bestämmande av värdet på de servicesedlar som avses i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården (569/2009) och lagen om småbarnspedagogik (540/2018). 

Med stöd av hänvisningsbestämmelsen i 7 § 3 mom. i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården tillämpas i fråga om myndigheternas rätt att få uppgifter och utredningar som behövs för att bestämma värdet på en inkomstrelaterad servicesedel vad som i 14 a § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården föreskrivs om myndigheternas rätt att få uppgifter för att klientavgifter ska kunna fastställas. Enligt 5 § 3 mom. i lagen om småbarnspedagogik kan man inom småbarnspedagogiken ge en serviceanvändare en sådan servicesedel som avses i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården. Enligt 14 § 2 mom. i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken ska vid bestämmande av värdet av servicesedeln i sin tur 7 och 8 § i lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården beaktas. De uppgifter som behövs för bestämmande av servicesedlarnas värde är således samma uppgifter som redan nu med stöd av 18 och 19 punkten lämnas ut ur inkomstregistret till kommuner och samkommuner för bestämmande av klientavgifter.