7.1
Barnskyddslagen
1 kap.
Allmänna bestämmelser
4 a §
.
Rätt till balanserad utveckling och särskilt skydd för barn som har placerats.
Det föreslås att hela paragrafen och dess rubrik ska ändras. Enligt förslaget ändras 1 mom. så att bestämmelserna uttryckligen gäller barn som har placerats utom hemmet i familje- eller anstaltsvård. Med placeringar utom hemmet avses placeringar som gjorts som stödåtgärd inom öppenvården eller i vård utom hemmet. Genom att ändra paragrafens rubrik och precisera innehållet i paragrafen strävar man efter att betona barnskyddets skyldighet att särskilt sörja för omsorgen om, skyddet av och rättigheterna för barn som har placerats utom hemmet. Barn som har placerats utom hemmet är i en särskilt utsatt ställning och välfärdsområdet har en förstärkt skyldighet att säkerställa rätten till skydd och balanserad utveckling för dessa barn. Föräldrar och övriga vårdnadshavare till barn som har en klientrelation inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet men som inte har placerats stöds också i fortsättningen i sin uppgift som fostrare genom barnskydd i enlighet med 2 § i barnskyddslagen. Inom barnskyddet finns det inte i alla situationer faktiska metoder för att trygga en balanserad utveckling och välfärd för alla de barn vars vårdnad vårdnadshavarna eller andra närstående har huvudansvaret för. Målet är således att göra barnskyddets ansvar och befogenheter tydligare i fråga om barn som placerats utom hemmet. Bestämmelsen avses också gälla placeringar som genomförs som stödåtgärder inom öppenvården, å ena sidan för att alla barn som har placerats har rätt till sådant bemötande utanför det egna hemmet som avses i paragrafen och å andra sidan för att de vuxna som tar hand om barn som har placerats inom barnskyddet har en skyldighet att sörja för deras välfärd på det sätt som förutsätts i lagen. Syftet med bestämmelserna är att tillgodose rätten till en trygg uppväxtmiljö för alla barn på platser för vård utom hemmet.
I 1 mom. preciseras de åtgärder som gör det möjligt att bättre än för närvarande uppfylla de förutsättningar som föreskrivs i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt under den tid placeringen av barnet varar. Barnet ska säkerställas en god vård och fostran, ägnas en med hänsyn till barnets ålder och utvecklingsnivå behövlig tillsyn och omsorg samt tryggas rätten till en balanserad utveckling och välfärd. Det är fråga om en precisering av nuläget. För närvarande är situationen för praxis för fostran oklar i vardagen på platser för vård utom hemmet: man kan eller vågar inte sätta gränser som är lämpliga med hänsyn till barnets ålder för barn som placerats i familjevård, och när det gäller barn som placerats på barnskyddsanstalt fattas i sådana situationer ofta beslut om begränsningar som inte är sådana begränsningar som avses i 11 kap. i barnskyddslagen. Den fostrande dimensionen behöver därför förtydligas.
Vårdnad om barn innebär att man sörjer för vardagliga och ofta återkommande saker, såsom tillräcklig vila, näring, skolgång och välbefinnande. I momentet betonas att vikt särskilt ska fästas vid åtgärder genom vilka barnets psykiska och fysiska välfärd skyddas samt barnets sociala utveckling stöds på individuell nivå och i enlighet med de mål som ställts för placeringen av barnet. Sådana metoder kan till exempel vara att fastställa hemkomsttider för barnet eller tidpunkter då barnet ska gå och lägga sig, att trygga sömnrytmen genom att tillfälligt ta bort föremål som stör sömnrytmen eller genom att skäligt begränsa användningen av sociala medier eller annan elektronisk kommunikation, om barnet genom sina handlingar stör sin psykiska eller fysiska välfärd eller äventyrar sin sociala utveckling. Det ska dock finnas förståelse för barnets rätt till privatliv och till att bygga en egen identitet med beaktande av åldersnivån samt också till sådant okonventionellt beteende som hör till uppväxten.
I 2 mom. föreskrivs det att gränser kan ställas för barnet för att tillgodose barnets balanserade utveckling och särskilda skydd. Sådana gränser är i praktiken trygga och förutsebara gränser som styr och definierar barnets handlingar samt individuella och gemensamma verksamhetsprinciper och regler. Det är inte fråga om begränsningar enligt 11 kap. i barnskyddslagen. Genom sådan gränssättning som avses i momentet får barnets grundläggande fri- och rättigheter inte begränsas i samma bemärkelse som i situationer där bestämmelserna om begränsningar i 11 kap. ska tillämpas. Fostrande metoder får inte till sitt syfte, sin varaktighet och sin intensitet motsvara de begränsningar som avses i barnskyddslagen. Fostran ska omfatta fastställande av sedvanliga godtagbara gränser för vården av och omsorgen om barn. Gränserna får inte vara godtyckliga eller överdrivna. Vid användningen av gränser ska barnets individuella bakgrund och behov samt omständigheterna beaktas. De gränser som hör till fostran kan jämföras med vad som allmänt godtas som sedvanlig fostran i förhållande till barnets ålder och utvecklingsnivå och bedömas i förhållande till vad som stöder barnets individuella uppväxt, utveckling och välfärd. Vad som kan anses vara sedvanlig fostran varierar med tiden, och definitionen förändras till exempel till följd av nya forskningsresultat. Barnets religion, övertygelse och kulturella bakgrund kan påverka hurdana gränser som inom ramen för fostran kan sättas för barnet i fråga. Också lagstiftningen och kriminaliseringen av gärningar förändras med tiden. Gärningar som vid en given tidpunkt är lagstridiga kan inte godkännas som metoder för fostran. Ett exempel på detta är kroppslig bestraffning av barn, som i Finland har varit förbjudet enligt lag sedan 1984 och som aldrig kan anses vara godtagbart.
Den föreslagna bestämmelsen gör det också möjligt att ställa gränser i situationer där barnet är av annan åsikt om gränserna. Vid gränssättning ska barnets individuella bakgrund och behov samt omständigheterna beaktas. Barnets åsikter ska utredas och barnet ska med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå informeras om grunderna och målen för gränssättningen samt om hur åtgärderna stöder barnets utvecklingsfärdigheter. Gränserna får inte vara godtyckliga, och det är till exempel inte godtagbart att straffa hela gruppen för att ett barn har handlat mot reglerna.
Barnets utveckling kräver behövlig handledning och rådgivning från vuxna på ett sätt som är förenligt med barnets fortlöpande utveckling. Sådan handledning förbereder barnet för ett ansvarsfullt liv i samhället. Styrande av barnet till ansvarstagande förutsätter att det sätts gränser till exempel mellan tillåtet och otillåtet beteende och för att särskilja betydelsen av dessa. Genom att visa orsakssamband genom diskussion och motivering med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå hjälper man barnet att öva sina färdigheter i känsloreglering och problemlösning. Syftet med regler inom vård utom hemmet är till exempel enligt ett avgörande av riksdagens biträdande justitieombudsman (6.11.2013, dnr 2777/4/12) att lära barnet att förstå det omgivande samhällets krav och hjälpa barnet att göra egna val och fatta egna beslut i enlighet med sin ålder och utvecklingsnivå.
Syftet med den föreslagna regleringen är att stärka möjligheterna för vuxna på platser för vård utom hemmet att fostra och ta hand om placerade barn på ett ändamålsenligt sätt samt skapa en trygg och vuxenledd vardag för barnen. Aktörer på platser för vård utom hemmet har uppgett att vanliga skadeverkningar av tekniska anordningar är bland annat störningar i sömnrytmen, försämrade sociala relationer, upplevelser av otrygghet på grund av skadligt innehåll, utsatthet för utnyttjande, skadliga kontakter, skadligt innehåll, mobbning och trakasserier, spelberoende, anskaffning av berusningsmedel, ordnande av frånvaro utan tillstånd samt brottslig verksamhet. Om exempelvis användningen av olika tekniska anordningar är till nackdel för barnets uppväxt och utveckling så att barnets sömn och vila störs och barnet inte själv förstår de negativa effekterna för den egna utvecklingen, kan den vuxna som svarar för barnets placering omhänderta barnets tekniska anordningar till exempel nattetid. Också om barnen irriterar varandra med hjälp av mobilapplikationer och barngruppen behöver lugnas, kan man tillfälligt frånta barnet mobiltelefonen. Detta är möjligt också till exempel om barnet tillbringar mycket tid på sin telefon och det skulle göra barnet gott att vistas utomhus med resten av barnen och personalen på platsen för vård utom hemmet i stället för att se på telefonen. Om användningen av anordningarna inte är till nackdel för barnet finns det inte någon grund för att ingripa i användningen av dem eller frånta anordningar för säkerhets skull. Grunden för fråntagandet får inte vara bestraffning av barnet.
Ändringarna syftar också till att göra det möjligt att behandla barn som bor tillsammans så jämlikt som möjligt i vardagen. Avsikten är att skapa möjligheter för barnet att få personliga erfarenheter av behovet av sådana motiverade gränser som behövs som stöd för vården och uppväxten samt av vuxna som agerar förutsebart och vars centrala uppgift är relationsbaserat och förtroendebaserat förändringsarbete. De regler och gränser som ingår i en god fostran som respekterar barnet som individ ska stå i rätt proportion till sina syften.
Dessutom föreskrivs det om ingripande i barnets fysiska integritet. För att säkerställa behövliga gränser för barnet kan man bli tvungen att ingripa i barnets fysiska integritet i de situationer där det är nödvändigt. Det är inte fråga om fasthållande enligt 11 kap. och användning av maktmedel i samband med det, utan om att i skyddande och fostrande syfte fysiskt beröra barnet och sätta gränser. Användningen av maktmedel får således inte motsvara fasthållande enligt 11 kap. till sitt syfte, sin varaktighet eller sin intensitet. Bestämmelserna om excess i samband med användning av maktmedel i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen ska alltid tas i beaktande i situationen. Ett sådant ingripande får aldrig skada barnet eller orsaka barnet smärta. Ett placerat barn kan till exempel fysiskt styras genom att lätt ta i barnets axel. FN:s kommitté för barnets rättigheter (allmän kommentar nr 8
FN:s barnrättskommittés allmänna kommentar nr 8 (2006). Barnets rätt till skydd mot kroppslig bestraffning och andra grymma eller förnedrande former av bestraffning, CRC/C/GC/8.
) erkänner att fostran av och omsorg om barn, särskilt spädbarn och småbarn, kräver återkommande fysiska åtgärder och ingripanden för att skydda barnen. Detta skiljer sig helt från avsiktlig och bestraffande användning av våld för att tillfoga barnet ett visst mått av smärta, obehag eller förödmjukelse. Det är ändamålsenligt att uttryckligen föreskriva om ingripande i barnets fysiska integritet för att förtydliga nuläget. Enligt FN:s anvisningar om vård utom hemmet
UN Guidelines for the Alternative Care of Children 24.2.2010. A/RES/64/142. Resolution adopted by the General Assembly on 18 December 2009.
ska ingen användning av maktmedel eller begränsningar tillåtas, om inte det är absolut nödvändigt för att trygga barnets eller andra personers fysiska eller psykiska integritet. Användningen av begränsningar ska vara skälig och proportionerlig och respektera barnets grundläggande fri- och rättigheter (punkt 97).
När det är fråga om nödvärn eller nödtillstånd (4 kap. 4 och 5 § i strafflagen) kan man bli tvungen att använda maktmedel mot barnet. Nödvärn och nödtillstånd är så kallade berättigandegrunder, det vill säga omständigheter som undanröjer straffrättsligt ansvar. Också den behörighet att använda maktmedel som ges genom lag är en sådan berättigandegrund som nämns i 4 kap. 6 § i strafflagen, om maktmedlen används i enlighet med vad som föreskrivs i lag. Nedan i 11 kap. finns bestämmelser genom vilka användning av maktmedel möjliggörs för personer som hör till anstaltens vård- och fostringspersonal och för behöriga tjänsteinnehavare inom socialvården. Vid ingrepp i barnets fysiska integritet enligt den föreslagna 4 a § är det inte fråga om sådan användning av maktmedel.
Nödvärn kan till exempel komma i fråga om barnet använder ett föremål som barnet innehar, såsom ett eggvapen, för att skada sig självt, någon annan person eller egendom. Man kan bli tvungen att ingripa i ett barns självdestruktiva beteende också till exempel om barnet måste hindras från att förtära en kemikalie som eventuellt orsakar förgiftning.
Om det till exempel i fråga om ett barn i tonåren som har placerats upprepade gånger uppstår situationer som kräver ingripande i barnets fysiska integritet ska de vuxna och barnet erbjudas tillräckligt stöd för att förbättra interaktionen. Lämpligheten hos platsen för vård utom hemmet ska bedömas enligt vad som i övrigt föreskrivs i barnskyddslagen.
Till momentet fogas också ett omnämnande av att vården, fostran, tillsynen och omsorgen inte får vara undertryckande mot barnet eller annars kränka barnets människovärde. Syftet med ändringen är att betona barnets rätt till ett gott bemötande och tillgodose barnets grundläggande fri- och rättigheter.
I 3 mom. föreskrivs det att socialarbetaren i samband med att barnets klientplan görs upp har en skyldighet att diskutera de tillvägagångssätt och principer för fostran som tillämpas under vården utom hemmet samt de regler och den praxis för fostran genom vilka vården, fostran och tillsynen av och omsorgen om barnet genomförs. Målet är att göra nuläget tydligare för att det bland de personer som har en central anknytning till barnets angelägenheter ska finnas en så enhetlig uppfattning som möjligt om praxis för fostran och dess betydelse vid genomförandet av en trygg vardag. I klientplanen kan också antecknas fostrande åtgärder genom vilka man strävar efter att stödja barnets balanserade utveckling och särskilda skydd. Målet med den gemensamma diskussionen är att göra de fostrande lösningarna i vardagen förutsebara och trygga både för det placerade barnet och för de vuxna som ansvarar för barnets vardag. Betydelsen av klientplanen framhävs i synnerhet inom familjevården, eftersom en plan för vård och fostran inte görs upp för barn i familjevård på samma sätt som för barn som placerats på en barnskyddsanstalt. Målet med att på förhand komma överens om fostrande metoder är att förebygga eventuellt godtyckligt bemötande av barnet och på så sätt också främja den förebyggande övervakningen. En öppen diskussion om frågor som gäller fostran och anteckningar om eventuella motstridiga åsikter i klientplansdokumentet behövs också för en konsekvent fostran av barnet: det är bra att vara medveten om motsättningar mellan socialarbetaren, föräldrarna och platsen för vård utom hemmet och att behandla dem öppet och på ett sätt som är till stöd för barnet med beaktande av barnets ålder.
Tillämpningen av paragrafen på det sätt som avses förutsätter att familjevårdare och personalen vid barnskyddsanstalter får utbildning och starkt stöd för verkställigheten.
4 b §. Fråntagande av ämnen och föremål av barn som placerats utom hemmet
. Paragrafen är ny. Den ska tillämpas på barn som placerats som stödåtgärd inom öppenvården och barn i vård utom hemmet. Målet är att ämnen och föremål som avses i 65 § i den gällande lagen ska tas ifrån placerade barn också annanstans än vid barnskyddsanstalter. Det föreslås att begreppet omhändertagande i den gällande 65 § ska ändras till fråntagande, för att ändringen ska vara tydlig i förhållande till den gällande regleringen om begränsande åtgärder. Paragrafen ska tillämpas både inom familjevården och på barnskyddsanstalter. I den föreslagna 65 § föreskrivs separat om fråntagande av sådana ämnen och föremål som avses i denna paragraf vid barnskyddsanstalter. I 4 b § 1 mom. föreskrivs det att om ett barn innehar ämnen eller föremål som den som inte har fyllt 18 år inte får inneha med stöd av någon annan lag, ska familjevårdaren, en anställd vid ett professionellt familjehem eller en person i barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal ta dem ifrån barnet. I momentet avses till exempel de bestämmelser i tobakslagen och alkohollagen enligt vilka det uttryckligen är förbjudet för den som inte har fyllt 18 år att inneha tobaksprodukter och alkohol. Den ändrade 118 § i tobakslagen (lagen om ändring av tobakslagen 251/2025) trädde i kraft den 1 augusti 2025, varefter den som inte har fyllt 18 år inte får inneha tobaksprodukter eller tobakssurrogat. Den föreslagna bestämmelsen är förpliktande. Den förpliktar familjevårdaren, en anställd vid ett professionellt familjehem eller en person i vård- och fostringspersonalen att genomföra fråntagande av sådana ämnen eller föremål som avses i bestämmelsen.
Dessutom föreskrivs det att om ett barn innehar andra än ovan avsedda ämnen som används i berusningssyfte eller föremål eller redskap som särskilt lämpar sig för bruket av sådana ämnen, ska också de tas ifrån barnet. Den föreslagna bestämmelsen är förpliktande. Redskap som särskilt lämpar sig för bruket av berusningsframkallande ämnen kan vara till exempel narkotikasprutor och narkotikanålar, skedar eller olika typer av bongar.
I 2 mom. föreskrivs det att barnet också ska fråntas andra än i 1 mom. avsedda ämnen och föremål vars egenskaper gör att de lämpar sig för att äventyra barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet, ordningen på platsen för vård utom hemmet eller för att skada egendom. Till exempel tändstickor, tändare och hygienprodukter med drivgas kan äventyra brandsäkerheten. Barnet kan ha föremål som gör det möjligt att skada barnet självt eller andra, såsom tillhyggen, eggvapen, smycken, hygienartiklar, kärl eller ledningar. Fråntagande får dock vidtas endast om en person som avses i 1 mom. har grundad anledning att misstänka att barnet använder ämnena eller föremålen så att det äventyrar barnets eller någon annans säkerhet eller så att det skadar egendom. Den grundade anledningen ska bedömas och motiveras skilt för varje barn och situation. Barnet kan ha ämnen eller föremål, såsom till exempel sprayfärger, som kan användas för att skada egendom utan att det äventyrar barnets egen eller andras säkerhet.
Genom det föreslagna 3 mom. förtydligas möjligheten att frånta ett barn penningtillgångar, betalningsmedel eller övriga med dessa jämförbara redskap eller nyttigheter som barnet innehar, om barnet eller eventuellt någon annan genom att använda dem sannolikt äventyrar barnets egen eller någon annans liv, hälsa, säkerhet eller ordningen på platsen för vård utom hemmet eller skadar egendom. De ska fråntas barnet till exempel om barnets användning av berusningsmedel eller övriga farliga beteende inte kan brytas på något annat sätt. Barnet kan exempelvis använda sina penningtillgångar för att skaffa berusningsmedel eller tjänster som utsätter barnet eller någon annan för fara. På platsen för vård utom hemmet ska uppmärksamhet särskilt fästas vid om barnet med hänsyn till sin socioekonomiska bakgrund har stora penningtillgångar, värdesaker (t.ex. klockor, guldsmycken) eller lyxmärkeskläder. Sådana penningtillgångar eller sådan egendom kan användas för att fortsätta brottslig verksamhet ännu från platsen för vård utom hemmet, och de upprätthåller kopplingen till brottslig verksamhet, till och med gängkultur. Värdefull egendom fungerar också som betalningsmedel, bytesmedel. Den kan också ha förvärvats genom brottslig verksamhet eller genom fortsatt utnyttjande av barnet (t.ex. gromning, sexuellt utnyttjande, människohandel). Ett barn kan också begå olika brott (t.ex. häleri, penningtvätt) genom att inneha sådan egendom. Därför bidrar identifieringen av den ovannämnda egendomen och att dess ursprung förs på tal till att målet för placeringen uppnås. På detta sätt stöder man barnets utveckling mot ett liv utan brottslighet och barnets frigörelse från kriminell gängkultur.
I de situationer som beskrivs ovan ska det dock säkerställas att barnet kan använda sina penningtillgångar till exempel under övervakning. Bestämmelsen gör det möjligt att ingripa i barnets rätt att använda sin egendom, såsom till exempel barnets dispositionsmedel enligt 55 § i barnskyddslagen.
I 4 mom. föreskrivs det att barnet ska fråntas anordningar eller andra redskap som kan användas för kommunikation, om barnet använder anordningen eller redskapet så att barnets utveckling och välfärd äventyras. Det kan till exempel vara fråga om att barnet har ett spelberoende. Dessutom ska anordningar eller andra redskap fråntas, om barnet använder dem på ett sätt som äventyrar barnets egen eller andras säkerhet eller ordningen på platsen för vård utom hemmet. Sådana redskap kan vara till exempel telefoner, SIM-kort, pekplattor, datorer och spelkonsoler. En begränsning av användningen av mobila enheter ska dock övervägas med tanke på rätten till kontakter, yttrandefriheten samt telefonhemligheten och hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden. Dessutom ska en begränsning av användningen av mobila enheter göras med beaktande av barnets hälsa, eftersom behandlingen av en sjukdom kan kräva att barnets hälsotillstånd följs med hjälp av en mobil enhet. Barnet kan dessutom på sin mobila enhet ha till exempel en biljett för kollektivtrafiken eller andra applikationer som är en del av ett smidigt vardagsliv för barnet. Dessutom föreskrivs det att barnets kontakter ska tryggas på andra sätt, om de anordningar eller andra redskap som avses ovan har tagits ifrån barnet. Bestämmelser om begränsning av barnets kontakter finns i 62 och 63 §. Likaså ska det säkerställas att barnet har möjligheter att använda egenskaper som påverkar smidigheten i vardagslivet, såsom nödvändiga applikationer.
Enligt det föreslagna 5 mom. ska den socialarbetare som enligt 13 b § ansvarar för barnets angelägenheter eller någon annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården i välfärdsområdet utan dröjsmål underrättas om fråntagande av ämnen och föremål av ett placerat barn. Med behörig tjänsteinnehavare inom socialvården avses det välfärdsområde som ansvarar för vården av barnet utom hemmet och socialjouren och den tjänsteinnehavare som välfärdsområdet bemyndigat genom en delegeringsbestämmelse. Med fråntagande avses i detta sammanhang inte till exempel situationer där barnets mobila enhet enligt en överenskommelse förvaras på kontoret för platsen för vård utom hemmet eller på en annan överenskommen plats för att trygga barnets nattsömn. Med fråntagande avses situationer som är avvikande till sin varaktighet eller situationer som avviker från de sedvanliga vardagsrutinerna.
I det föreslagna 6 mom. föreskrivs att om fråntagande av ämnen och föremål som en begränsande åtgärd vid barnskyddsanstalter föreskrivs särskilt i 11 kap. Bestämmelsen avses gälla barn som placerats i vård utom hemmet på en barnskyddsanstalt.
Det är inte möjligt att utfärda bestämmelser om en absolut gräns mellan fråntagande av ämnen och föremål i form av fostrande åtgärder och begränsande åtgärder. Man ska dock alltid i första hand sträva efter att framskrida så att barnets eget ansvarstagande i situationen stärks genom diskussion med barnet. Samtidigt förverkligas också barnets rätt att uttrycka sin åsikt. Med hjälp av diskussionen stöds också barnet så att det kan bilda sig en uppfattning om hur en vuxen motiverar nödvändigheten av att barnet inte kan inneha de ämnen eller föremål som barnet har och om vilka alternativ det finns för att gå vidare i situationen. Barnet ska uppmuntras till att frivilligt överlämna ämnena och föremålen. Om det i situationen inte är möjligt att komma överens med barnet, ska situationen och tillvägagångssättet bedömas individuellt.
En fostrande metod som är nödvändig med tanke på den tillsyn som barnet behöver är till exempel att kräva att barnet visar att det i barnets fickor eller ryggsäck inte finns sådana ämnen eller föremål som avses i 4 b §, såsom berusningsmedel, eggvapen eller andra föremål vars innehav sannolikt äventyrar barnets eller andras säkerhet. Med detta avses dock inte en sådan kroppsvisitation som utförs som en begränsande åtgärd. Det är fråga om att fästa barnets uppmärksamhet vid att en vuxen misstänker att barnet innehar något som barnet inte borde ha. Vid behov ska en vuxen i sådana situationer som nämns ovan också ha möjlighet att omedelbart ta ämnena och föremålen ifrån barnet, om det med beaktande av helhetssituationen är nödvändigt för att skydda barnet och andra. Sådana kontroller och sådant fråntagande av ämnen och föremål får dock inte utföras rutinmässigt eller utan anledning.
Fråntagandet av ett ämne eller föremål som avses i 1 och 3–4 mom., inklusive en anordning eller något annat redskap som kan användas kommunikation, ska således alltid grunda sig på en helhetsbedömning av situationen. Tillämpningen av paragrafen på det sätt som avses förutsätter att familjevårdare och personalen vid barnskyddsanstalter får utbildning och starkt stöd för verkställigheten.
4 c §. Beslutsfattande om fråntagande av ämnen och föremål.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om beslutsfattande om fråntagande av ämnen och föremål och om återlämnande av fråntagen egendom till barnet. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att fråntagandet inte får pågå längre än vad som är nödvändigt av skäl som avses i 4 b § och med avseende på barnets vård och fostran. Bestämmelsen framhäver att åtgärden ska vara tidsmässigt begränsad och nödvändig. Fråntagande av ämnen och föremål som ett barn innehar är en betydande åtgärd som innebär ett ingrepp i barnets privatliv. Dessutom innebär åtgärden ett ingrepp i barnets egendomsskydd, vilket tryggas som en grundläggande fri- och rättighet.
I 1 mom. föreskrivs det också att det ska fattas ett beslut om fråntagande av ett ämne eller föremål, om det fråntagna ämnet eller föremålet inte återlämnas till barnet genast när situationen upphört. Hur länge det tar innan situationen upphör kan variera. Till exempel: om ett barn fråntas sin telefon för att trygga nattsömnen, krävs det inte ett beslut enligt momentet för att telefonen ska kunna återlämnas till barnet på morgonen. Med tanke på barnets rättsskydd är det viktigt att beslut fattas. I bestämmelsen konstateras också att på överlämnande och förstöring av fråntagen egendom tillämpas vad som föreskrivs annanstans i lag. Exempelvis ska narkotika, olovliga skjutvapen, vapendelar, patroner, särskilt farliga projektiler och gassprayer samt sprängämnen som fråntagits barn med stöd av narkotikalagen (373/2008), alkohollagen (1102/2017), polislagen, ordningslagen (612/2003) eller skjutvapenlagen (1/1998) överlämnas till polisen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om vem som fattar beslut om fråntagande i fråga om barn som placerats i familjevård. Det beslut som avses i 1 mom. ska i fråga om barn som har placerats i familjevård fattas av den socialarbetare som avses i 13 b § och ansvarar för barnets angelägenheter eller av någon annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården i välfärdsområdet. Med behörig tjänsteinnehavare inom socialvården avses det välfärdsområde som ansvarar för vården av barnet utom hemmet och socialjouren och den tjänsteinnehavare som välfärdsområdet bemyndigat genom en delegeringsbestämmelse. Familjevårdaren utför en offentlig förvaltningsuppgift, men familjevårdaren har inte motsvarande beslutanderätt som anställda på barnskyddsanstalter. Beslutsfattandet är viktigt med tanke på barnets rättsskydd, och eftersom den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter är den mest centrala aktören i anslutning till placeringen av ett barn i familjevård och tillsynen över placeringen, är det motiverat att socialarbetaren ansvarar för beslutsfattandet. Det kan dock bli aktuellt att fatta beslut medan den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter är frånvarande. Därför är det motiverat att beslutet kan fattas av någon annan behörig myndighet i det välfärdsområde som ansvarar för placeringen av barnet. Om den som fattar beslutet är av annan åsikt än familjevårdaren om fråntagandet av ämnet eller föremålet, upphäver han eller hon familjevårdarens avgörande. I praktiken har ämnet eller föremålet redan fråntagits barnet. Om beslutsfattaren är av annan åsikt än familjevårdaren, ska ämnet eller föremålet således återlämnas till barnet eller situationen avgöras på något annat sätt.
Dessutom föreslås bestämmelser om beslutanderätten vid barnskyddsanstalter. Enligt förslaget ska beslutet i fråga om barn som har placerats på en barnskyddsanstalt fattas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Förslaget motsvarar bestämmelserna i den gällande 65 §.
I 3 mom. föreskrivs att sådana i alkohollagen avsedda alkoholdrycker och sådana i 118 § i tobakslagen (549/2016) avsedda produkter som minderåriga inte får inneha får förstöras jämte förpackning, om ämnet eller produkten inte har något nämnvärt försäljnings- eller bruksvärde. Ett barn har till exempel ingen rättsligt giltig grund för innehav och användning av sådana produkter som avses i 118 § i tobakslagen. En minderårig person kan inte lagligen få tag på till exempel tobak eller alkohol genom köp, byte eller någon annan överlåtelse. Det behövs särskilda bestämmelser, eftersom barnskyddsaktörer inte nämns i alkohollagen eller tobakslagen bland de aktörer som har rätt att förstöra alkoholdrycker eller tobaksprodukter. Det är till exempel av säkerhetsskäl inte ändamålsenligt att förvara alkoholdrycker eller tobaksprodukter på platsen för vård utom hemmet. Det är inte heller ändamålsenligt att alkoholdrycker eller tobaksprodukter lämnas in till polisen för förstöring.
I 4 mom. föreskrivs det att fråntagen egendom ska återlämnas till barnet senast när placeringen avslutas, om det inte i någon annan lag föreskrivs något annat om att återlämna eller förstöra egendomen. Momentet motsvarar det gällande 65 § 5 mom., men det utvidgas så att det gäller alla barn som placerats utom hemmet. Om fråntagen egendom har förstörts med stöd av 3 mom. eller någon annan lag, ska förstöringen nämnas i det beslut som avses i 1 mom.
Ett beslut enligt 1 mom. som gäller fråntagande av ämnen och föremål som avses i 4 b § får överklagas hos förvaltningsdomstolen i enlighet med 90 § 1 mom. På förvaltningsdomstolens beslut tillämpas förbudet mot fortsatta besvär enligt 92 § 4 mom.
16 b §. Placeringsvälfärdsområdets ansvar för ordnande av barnskydd.
Enligt förslaget fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen, och det nuvarande 2 mom. delas upp i nya 3 och 4 mom.
I det föreslagna nya 2 mom. ingår en informativ hänvisning till de gällande bestämmelserna om ansvar för ordnande av tjänster inom krävande social- och hälsovård (10 §, 36 § 3 mom. 6 punkten och 36 § 5 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård). Motsvarande ändring föreslås också i 69 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen. Genom hänvisningarna betonas välfärdsområdets skyldighet enligt den gällande regleringen att samordna de social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunderna till helheter och att ordna tjänster för barn som behöver krävande specialtjänster genom samarbete mellan välfärdsområden samt att avtala om tjänsterna i välfärdsområdenas samarbetsavtal. Samordnade enheter inom barnskyddet och psykiatrin är sådana krävande specialtjänster som avses i bestämmelserna och i fråga om vilka välfärdsområdena och den specialiserade sjukvården ska samarbeta. I 57 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård finns bestämmelser om kostnadsersättningar mellan välfärdsområden. I det föreslagna momentet konstateras det dock i fråga om kostnadsfördelningen att det välfärdsområde som ordnat en tjänst inom det mest krävande barnskyddet har rätt att ta ut kostnaderna som orsakats av placerarvälfärdsområdet. Avsikten är att det välfärdsområde som ordnat tjänsten med säkerhet ska få ersättning för sina kostnader, om kostnaderna måste tas ut av ett välfärdsområde som inte hör till samarbetsområdet, när det inte finns någon egentlig innehållsmässig bestämmelse om ordnande av krävande tjänster.
30 §.Klientplan.
Enligt förslaget ändras 2 mom. så att klientplanen för ett barn som placerats för rehabilitering på en sådan sluten institution som avses i 49 a § ska ses över med minst fyra månaders mellanrum. Placering av ett barn för rehabilitering på en sluten institution är en åtgärd som särskilt kraftigt begränsar barnets grundläggande och mänskliga rättigheter. I praktiken förutsätter grunderna för placering enligt 49 a § och genomförandet av sådan vård utom hemmet som motsvarar barnets behov att begränsningar riktas mot barnet under hela placeringen.
Tillräckligt med tid ska reserveras för målinriktat och planmässigt arbete med barnet samt för bedömning av förändringar. Å andra sidan är utgångspunkten för rehabilitering på en sluten institution att arbetsgreppet med barnet är intensivt. Det är viktigt att barnet självt deltar i fastställandet av målen och prioriteringarna för arbetet. Rehabiliterande tjänster för barnet ska finnas tillgängliga under placeringen. Regelbunden översyn av klientplanen möjliggör systematisk uppföljning. Den stöder uppföljningen av uppnåendet av målen för placeringen av barnet och strävan efter att avsluta placeringen.
I samband med att klientplanen ses över ska särskild vikt fästas vid de grunder för placering av barnet som anges i 49 a §. Om det konstateras att det inte längre finns en i 49 a § avsedd grund för placeringen, ska placeringen avslutas. Om barnet till exempel inte längre orsakar sådan fara som avses i 49 a § och det inte finns grunder för begränsningar enligt 71 kap., finns det inte tillräckliga grunder för barnets placering för rehabilitering på en sluten institution. Bedömningen av placeringsgrunderna har ett samband med bedömningen av om det är nödvändigt att använda särskilda begränsningar. Avslutande av placeringen och åtgärder efter det ska bedömas i samband med att klientplanen ses över. I samband med att klientplanen ses över ska det också tas ställning till innehållet i och omfattningen av användningen av särskilda begränsningar, vilka ska motsvara de faktiska behoven. En begränsning av rörelsefriheten ska till exempel verkställas endast med det innehåll och i den omfattning som den är nödvändig. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska utifrån den tillgängliga informationen bedöma med vilket innehåll och i vilken omfattning begränsningarna enligt 71 § ska fortsätta samt besluta om eventuella ändringar som behövs i samband med att klientplanen ses över.
I samband med att klientplanen ses över ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter få tillgång till en i 49 e § avsedd bedömning av barnets situation som de experter som arbetar i anslutning till barnskyddsanstalten har utarbetat tillsammans med vård- och fostringspersonalen. Vid behov ska också en annan experts bedömning av barnets behov av vård, omsorg och rehabilitering inhämtas.
10 kap.
Vård utom hemmet
Allmänna bestämmelser om vård utom hemmet
49 a §
.
Rehabilitering på sluten institution.
Paragrafen är ny. I den föreslås bestämmelser om målgruppen för rehabilitering på sluten institution och allmänna förutsättningar för placering samt om produktionsansvaret för tjänsten. Enligt 1 mom. kan ett barn som har fyllt 12 år och som orsakar allvarlig fara för den egna säkerheten eller någon annans säkerhet genom att bruka våld eller begå andra brottsliga gärningar placeras för rehabilitering på en sluten institution. Barnets verksamhet som orsakar allvarlig fara för säkerheten är en följd av våld som barnet riktar mot andra eller barnets övriga verksamhet som inbegriper brottsliga gärningar. En förutsättning är att placeringen är nödvändig för att skydda barnet mot beteende som äventyrar antingen barnets egen eller andras säkerhet samt för att ordna de rehabiliterande tjänster och det långsiktiga stöd som barnet behöver. Inom rehabilitering på en sluten institution bemöts barnets verksamhet som grundar sig på användning av våld eller andra brottsliga gärningar och som i enlighet med den ovannämnda definitionen har allvarliga konsekvenser. Grunden för placeringen avgränsas sålunda inte utifrån enskilda brottsrubriceringar, utan enligt hur följden av en enskild gärning eller flera brottsliga gärningar kommer till uttryck som allvarligt äventyrande av barnets eller andra personers säkerhet på det sätt som anges i 1 mom. Placeringen av ett barn förutsätter att barnets användning av våld och andra brottsliga gärningar och deras konsekvenser bedöms som en helhet. Placeringen förutsätter att det visas att barnets verksamhet leder till att barnets egen eller andras säkerhet allvarligt äventyras.
Äventyrande av säkerheten framgår av sådana gärningar som beskrivs i 21 kap. i strafflagen (39/1889), såsom till exempel vållande av skada på hälsan, tillfogande av smärta eller kroppsskada eller försättande av någon i livshotande tillstånd. Också hot om allvarliga följder kan på det sätt som avses i 1 mom. innebära att säkerheten äventyras med allvarliga konsekvenser. Den som är föremål för hot om våld har grundad anledning att misstänka allvarliga följder för sig själv. I typiska fall gäller detta situationer där barnet tvingar någon annan att överlåta egendom. Förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa visar också på allvarlighet.
Utöver beteende som inbegriper våld kan allvarligt äventyrande av säkerheten bero på en mycket stor omfattning olika gärningar. Det kan således till exempel vara fråga om gärningar som beskrivs i följande kapitel i strafflagen: 17 kap. om brott mot allmän ordning, 20 kap. om sexualbrott, 24 kap. om kränkning av integritet och frid samt ärekränkning, 25 kap. om brott mot friheten, 28 kap. om stöld, förskingring och olovligt brukande, 31 kap. om rån och utpressning, 32 kap. om häleri- och penningtvättsbrott, 34 kap. om allmänfarliga gärningar, 34 a kap. om terroristbrott, 35 kap. om skadegörelse, 36 kap. om bedrägeri eller annan oredlig verksamhet, 41 kap. om vapenbrott eller 50 kap. om narkotikabrott. De exempel som lyfts fram här är inte en uttömmande förteckning över enskilda gärningar eller de gärningar vars konsekvenser kan allvarligt äventyra barnets egen och andras säkerhet. De rekvisit som ingår i grova brottsrubriceringar som ingår i grova brottsrubriceringar beskriver utan tvekan hur allvarliga följderna av gärningen är. I fråga om andra än grova gärningar förutsätter bedömningen av konsekvenserna av situationen en mer omfattande helhetsbedömning av hurdana konsekvenser barnets verksamhet har för både barnets egen och andras säkerhet.
Om barnet beter sig på det sätt som avses i 1 mom. kan det på många sätt allvarligt äventyra barnets egen säkerhet. Till exempel är narkotikabrottslighet ofta förenad med egen användning av narkotika. Användning av berusningsmedel är inte i sig en grund för placering på en sluten institution, men en helhetsbedömning av barnets situation kan visa att barnets eller närståendes säkerhet allvarligt äventyras av barnets verksamhet, till exempel på grund av kontakter med personer som förmedlar narkotika. Det kan ofta också visas att bakgrunden till ett barns brottsliga verksamhet är att barnet självt utnyttjas på många olika sätt. Barnet kan i praktiken vara ett brottsoffer, vilket barnet självt eller barnets närstående inte nödvändigtvis identifierar.
I 1 mom. konstateras som en förutsättning för placeringen utöver barnets behov av skydd att placeringen är nödvändig för att ordna rehabilitering och långsiktigt stöd för barnet. Rehabilitering på en sluten institution skiljer sig från andra tjänster vid barnskyddsanstalter, såsom period av särskild omsorg, särskilt genom att syftet med tjänsten är att effektivt och enligt barnets individuella behov långsiktigt bidra till att barnets brottsliga beteende bryts och mångsidigt inverka på orsakerna till beteendet genom att tillämpa expertis inom olika områden. Utgångspunkten för ett verkningsfullt stöd är en omsorgsfull bedömning av de orsaker som ligger bakom barnets våldsamma beteende. Det är centralt att skilja våldsbrott som anknyter till en allvarlig antisocial utvecklingsväg och våldsamt beteende som beror på allvarliga psykiatriska störningar från beteendesymtom som hänför sig till normal utveckling under ungdomen. Rehabiliteringen är avsedd för barn med våldsamt beteende som inte behöver till exempel psykiatrisk sjukhusvård. Inom barnskyddet kan barnets normativa beteendesymtom till exempel bemötas genom multiprofessionellt samarbete, men det är hälso- och sjukvården som ansvarar för att behandla symtom som beror på allvarliga psykiatriska sjukdomar. Barnets beteende kan också bero på användning av berusningsmedel, vilket är viktigt att identifiera i samband med placeringen av barnet. Det är utmanande för ett barn att engagera sig i sin placering, om barnet beter sig våldsamt och upplever att den närmaste egna referensgruppen är ett gatugäng eller någon annan grupp vars centrala gemensamma faktor är brott och våld samt användning av berusningsmedel.
Barnets placering ska alltid vara förenlig med barnets bästa på det sätt som avses i 4 § i barnskyddslagen, trots att det inte särskilt lyfts fram i den föreslagna paragrafen. I 50 § föreskrivs det dessutom att vid valet av plats för vård utom hemmet bör särskild uppmärksamhet ägnas åt grunderna för omhändertagandet och barnets behov, upprätthållandet av barnets syskonförhållanden och andra nära mänskliga relationer samt kontinuiteten i vården. Dessutom ska hänsyn i den mån det är möjligt tas till barnets språkliga, kulturella och religiösa bakgrund. Anstaltsvård ordnas om vård av barn utom hemmet inte med hjälp av tillräckliga stödåtgärder kan ordnas som familjevård eller någon annanstans på ett sätt som motsvarar barnets bästa.
Tryggandet av delaktigheten är en stark utgångspunkt i barnskyddslagen. Tryggandet av delaktigheten innebär dock inte att barnets godkännande av åtgärder som gäller barnskyddet förutsätts. Beslut om placering för rehabilitering på en sluten institution ska kunna fattas när placeringskriterierna uppfylls och beslutet ska kunna verkställas trots barnets avvikande åsikt och trots att ändring har sökts.
Enligt 1 mom. kan i regel endast barn som har fyllt 12 år placeras i för rehabilitering på en sluten institution. Denna avgränsning motiveras av den utvecklingsnivå som är typisk för åldern i fråga och som anses ge barnet färdigheter att delta i behandlingen av sitt barnskyddsärende. Ett barn som har fyllt 12 år kan självständigt föra talan i sitt barnskyddsärende. Barnet ska höras vid beslutsfattande som gäller barnet och barnet har tryggats en självständig besvärsrätt. Barnets delaktighet och barnets färdigheter i anslutning till den har betydelse för fastställandet och uppnåendet av målen för vården utom hemmet. Det är viktigt att barnet förstår de bakomliggande orsakerna till placeringen och att barnet får vara med och bedöma målen för placeringen, framföra sin åsikt om sätten att stödja barnet och aktivt delta också i bedömningen av sin egen situation och det utförda arbetet. Det är motiverat att fastställa åldersgränsen till 12 år inte bara av ovannämnda orsaker utan också med beaktande av de omständigheter som lyfts fram i regeringens proposition RP 225/2009 rd. I propositionen bedömdes det att åldersgränsen för särskild omsorg ska vara 12 år. Detta motiverades bland annat med att det med tanke på barnets bästa inte är motiverat att vård och omsorg för barn under 12 år ordnas vid sådana enheter. Det är inte till fördel för yngre barn att bo tillsammans med unga som har många olika problem. Det är inte heller motiverat med tanke på barnets utveckling att ett barn under 12 år för en kort tid placeras i en annan miljö. Av yngre barn kan man inte på samma sätt som av barn som fyllt 12 år förvänta sig förståelse eller eget ansvarstagande, utan när det gäller yngre barn accentueras sådana mål som nås i växelverkan med en vuxen.
Enligt förslaget begränsas inte placeringens längd. Arbetet för barnets rehabilitering och långsiktiga stöd ska vara verkningsfullt. Verkningsfullheten tryggas av att det inte fastställs en för kort utgångspunkt för placeringens längd. Sådan placering bedöms bättre stödja uppnåendet av de mål som fastställts för placeringen än en placering som gäller en viss tid. En placering erbjuder en bättre möjlighet att ordna barnets rehabilitering och långsiktigt stöd för barnet. Det centrala är arbete som eftersträvar förändring. Faktorer som kan ha betydelse för förändringen identifieras och bearbetas under placeringen tillsammans med barnet och barnets familj. Detta stöds av den periodiska bedömningen och översynen av klientplanen. Stödjandet av barnets delaktighet har en viktig roll. Nackdelen med en placering som är bunden till en viss tid kan vara att barnets uppmärksamhet riktas mot att vänta på att tidsfristen löper ut och att barnet inte motiveras av det förändringsarbete som erbjuds.
Placeringen i en sluten institution ska avslutas, om de grunder för placeringen av barnet som anges i 1 och 2 mom. inte längre föreligger. Bestämmelser om avslutande av placeringen av barnet finns i 49 c § 3 mom. Behovet av en eventuell fortsatt placering och valet av plats för placeringen bedöms enligt barnets behov. Ett alternativ kan alltid också vara att barnet återvänder hem. Placeringen upphör senast när barnet fyller 18 år.
I 2 mom. förutsätts att det på grund av barnets beteende som äventyrar den egna säkerheten eller andras säkerhet inte är möjligt att ordna vården utom hemmet på något annat sätt. Syftet med denna avgränsning är att ytterligare förtydliga vem som ska hänvisas till rehabilitering på en sluten institution och göra det tydligt att servicen sannolikt inte kommer i fråga i de flesta fall där ett barn som behöver vård utom hemmet beter sig våldsamt eller brottsligt. Rehabilitering på en sluten institution tryggar på längre sikt än en period av särskild omsorg barnets möjligheter att få de tjänster och den undervisning som barnet behöver. I momentet konstateras dessutom att det förutsätts att andra social- och hälsovårdstjänster inte heller lämpar sig för syftet i stället för rehabilitering på en sluten institution. Med detta avses till exempel perioder av ungdomspsykiatrisk avdelningsvård, då barnet vårdas vid en enhet inom hälso- och sjukvården på det sätt som barnets vårdbehov förutsätter.
I 2 mom. konstateras dessutom att en förutsättning för placeringen är att det är nödvändigt att skydda barnet med sådana särskilda begränsningar som avses i 71 §. De risker som barnets situation och beteende medför ska kunna förebyggas under placeringen av barnet och samtidigt ska man kunna inverka på de bakomliggande orsakerna till barnets beteende. Med tanke på uppnåendet av målen är det inte tillräckligt att möjligheterna till rehabilitering för barnet minskar på grund av att de faktorer som inverkar på barnets beteende inte kan ingripas i tillräckligt effektivt. De mest typiska incitamenten för att ett barn ska fortsätta sitt skadliga beteende kan vara enskilda människorelationer, nätverk av människorelationer, såsom gäng, berusningsmedel, strävan efter ekonomisk fördel, heder och yttre rollförväntningar som riktar sig mot barnet. Det är viktigt att identifiera dessa faktorer för att deras effekter ska kunna minimeras under placeringen. Detta förutsätter att barnets sedvanliga verksamhetskrets begränsas i den mån det är nödvändigt. Behovet av begränsningar gäller i synnerhet barnets rörelsefrihet och kontakter. Det är också väsentligt att faktorer som hänför sig till strukturerna och förhållandena inom rehabilitering på sluten institution inte möjliggör ett beteende som äventyrar barnets egen eller andras säkerhet. Därför är det viktigt att försöka förhindra att berusningsmedel och redskap som är avsedda för att skada andra förs in på anstalten. Begränsningarna är således nödvändiga när ett barn placeras för rehabilitering på en sluten institution. I momentet visas de begränsande åtgärdernas betydelse som en nödvändig förutsättning för placeringen och hänvisas till de särskilda begränsande åtgärder som det föreslås bestämmelser om i 71 §.
I 3 mom. föreskrivs det att ett barn under 12 år får placeras för rehabilitering på en sluten institution endast av särskilda skäl. I motiveringen till 1 mom. har det fästs vikt vid att placeringen ska vara förenlig med barnets bästa och att bestämmelserna i 50 § ska beaktas i den. Antalet barn under 12 år i fråga om vilka de förutsättningar för placering för rehabilitering på en sluten institution som anges i 1 och 2 mom. uppfylls kommer sannolikt att vara endast några per år. Den bakomliggande orsaken till deras beteende kan vara en psykisk störning och deras vårdbehov kan förutsätta att vården ges vid en enhet inom hälso- och sjukvården, såsom en enhet för psykiatrisk undersökning och behandling av särskilt svårbehandlade minderåriga. Om det däremot inte finns något psykiatriskt vårdbehov och barnet behöver sådan vård utom hemmet som bestäms enligt 1–2 mom., kan det från fall till fall bedömas om det är förenligt med barnets bästa att placera barnet för rehabilitering på en sluten institution trots att barnet är under 12 år. Också i detta fall ska placeringsbeslutet stödjas av en bedömning av barnets situation. Bestämmelser om bedömningen finns i 49 c § 1 mom.
I det föreslagna 4 mom. finns en hänvisning till den föreslagna lagen om Statens barnskyddsanstalt och om skolan i anslutning till den. Enligt 4 § 2 mom. i det lagförslaget ska minst en tjänsteenhet för barnskydd producera sådan rehabilitering på en sluten institution som avses i 49 a § i barnskyddslagen. I praktiken avses skyldigheten när tjänsteproduktionen börjar gälla ett av de statens skolhem som för närvarande är verksamma. Dessutom kan sådan rehabilitering som avses i 1 mom. ordnas och produceras av Helsingfors stad eller ett välfärdsområde. Bestämmelser om välfärdsområdets och Helsingfors stads ordnande och produktion av tjänster inom social- och hälsovård finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om välfärdsområden. Lagen om ordnande av social- och hälsovård ålägger inte välfärdsområdena och Helsingfors stad att ordna eller producera rehabilitering på en sluten institution. Om välfärdsområdet producerar rehabilitering på sluten institution, ska det se till att den grundläggande utbildningen för barn ordnas enligt vad som föreskrivs i 16 b § 2 mom. i barnskyddslagen. Barnets hemkommun ansvarar också för ordnandet av annan undervisning för barnet så länge barnet är i läropliktsåldern.
49 b §.Innehållet i rehabilitering på sluten institution.
Paragrafen är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om syftet med och innehållet i tjänsten. Syftet med rehabilitering på en sluten institution är i egenskap av den mest slutna verksamhetsformen inom vård utom hemmet att sörja för barnets särskilda skydd. Förverkligande av syftet förutsätter att rehabilitering som svarar på barnets individuella behov tryggas under placeringen. Den multiprofessionella tjänsten ska ordnas dygnet runt och motsvara de stödbehov som identifierats vid bedömningen av barnets stödbehov. Behoven definieras och antecknas i barnets klientplan och i den plan för vård och fostran som konkretiserar klientplanen. Den multiprofessionella personalen vid institutionen ansvarar i första hand för helhetsinriktad vård, fostran, övervakning och rehabilitering av barnet samt helhetsinriktad omsorg om barnet. Tillgången till de hälso- och sjukvårdstjänster som behövs utifrån ska tryggas. Helheten av hälso- och sjukvårdstjänster består i första hand av hälso- och sjukvårdsåtgärder som vidtas av yrkesutbildade personer i samband med rehabilitering på en sluten institution samt av de hälso- och sjukvårdstjänster som placeringsvälfärdsområdet ansvarar för att ordna. Hälso- och sjukvårdstjänsterna för barnet ska dock ordnas på det sätt som barnets behov förutsätter, och om barnet till exempel redan har en vårdrelation där det ingår tjänster på universitetssjukhusnivå ska vårdrelationens kontinuitet tryggas i den mån det är möjligt. Målet är att det vid en barnskyddsanstalt som producerar den tjänst som avses i paragrafen ska finnas till exempel en läkare i tjänsteförhållande. I 1 mom. föreskrivs särskilt om skyldigheten att ordna behövliga läkarkontroller för barnet under placeringen. Motsvarande skyldighet gäller också under en period av särskild omsorg (60 c § 2 mom.). Det är nödvändigt att det finns en skyldighet att göra läkarkontroller för att barnets behov av hälso- och sjukvård ska kunna tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt.
Rehabilitering på en sluten institution genomförs genom intensifierat arbete som baserar sig på yrkeskompetens inom social- och hälsovården. Intensifierad rehabilitering på en sluten institution är ett nytt begrepp i barnskyddslagen. Det intensifierade arbetet med rehabilitering framgår såväl av den kontinuerliga utvärderingen inom tjänsten, personalvolymen och personalens kompetens som av integreringen av annan expertis i vården av barnet utom hemmet. Den föreslagna bestämmelsen har ett samband med valet av platsen för vård utom hemmet, personaldimensioneringen vid barnskyddsanstalten och behörighetsvillkoren för personalen. Det är fråga om en barnskyddstjänst och den kan inte ersätta till exempel psykiatrisk avdelningsvård som barnet behöver.
Tillgodoseendet av barnets kulturella rättigheter tryggas i huvudsak genom undervisning vid barnskyddsanstalten, men vid behov kan det tryggas till exempel med hjälp av distansförbindelser. Utgångspunkten är att grundläggande utbildning inte kan ordnas som distansundervisning för barn i läropliktsåldern. Det är dock tillåtet att utnyttja distansförbindelser i undervisningen, om undervisningen uppfyller kriterierna för närundervisning, det vill säga att det i undervisningslokalen finns en lärare som uppfyller behörighetsvillkoren. Möjligheterna att genomföra undervisning med hjälp av distansförbindelser ska bedömas från fall till fall.
I 1 mom. föreskrivs dessutom att tjänsten ska grunda sig på intensiv närvaro och intensivt arbete av yrkesutbildade vuxna. Detta innebär att personalen är intensivt närvarande med barnen till exempel i samma rum och arbetar i växelverkan med barnen för att vården utom hemmet ska kunna genomföras genom arbete som baserar sig på mänskliga relationer och som eftersträvar förändringar. Den intensiva närvaron genomförs genom individuellt arbete med barnet till exempel genom arbete med en egenvårdare, men också gemensamt vid bostadsenheten till exempel i form av aktiva gruppfunktioner. Arbetet med barnen ska vara systematiskt. Arbetets innehåll och intensitet bestäms enligt barnets individuella behov och enligt vilka arbetssätt som passar för barnet.
Inom rehabilitering på en sluten institution förutsätter vården av barnet utom hemmet och barnets rehabilitering att det finns en multiprofessionell och stabil personalstruktur samt fungerande, tillitsbaserat samarbete och gemensamt ansvar mellan föräldrarna eller föräldrarnas företrädare, barnets andra närstående, den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter och det övriga nätverket. Hela vård- och fostringspersonalen ska ha aktuella kunskaper om sådan expertis som behövs för specialkompetens. Vården av barn som placerats för rehabilitering på en sluten institution kräver långvarigt förvärv av kunnande och intensiv rehabilitering som baserar sig på forskning. Vardagen inom rehabilitering på en sluten institution ska vara tydligt strukturerad och genomföra den plan för vård och fostran där de rehabiliterande målen i vardagen har konkretiserats. Barnets i 30 a § avsedda plan för vård och fostran ska göras upp med särskild omsorg och med hjälp av experter. I rehabiliteringen ska det till exempel ingå att barnet övar sig i att ta ansvar för sina egna saker och handlingar. Dessutom är det bra att i det dagliga arbetet öva sig i att beakta andra människor. Det rehabiliterande målet förutsätter ett särskilt aktivt grepp som söker efter positivt stöd tillsammans med barnets familj och nätverk.
Även om våldsamt beteende inte är en sjukdom, har en betydande del av både de barn som är föremål för straffrättsliga påföljder och de barn som befinner sig på barnskyddsanstalter och har gjort sig skyldiga till våldsbrott någon psykisk störning. De vanligaste psykiska störningarna är användning av berusningsmedel, affektiva störningar, aktivitets- och uppmärksamhetsstörning (ADHD) samt olika inlärningssvårigheter. Vård av psykiska störningar har också en positiv inverkan på våldsamt beteende. I vissa fall har våldsamt beteende samband med allvarliga psykiska sjukdomar, såsom begynnande schizofreni. Det är viktigt att utreda den psykiska hälsan och behandla psykiska störningar hos det barn som placeras för rehabilitering för att tjänsten ska ha en rehabiliterande effekt.
Risken för våld ska beaktas såväl vid planeringen av de fysiska lokalerna som genom tillräckliga personalresurser och trygg praxis i vardagen. Målet är att risken för att barnet beter sig våldsamt bedöms före barnet placeras på enheten och regelbundet under placeringen genom sådana risk- och behovskartläggningar som visat sig vara pålitliga (till exempel SAVRY, structured assessment of violence risk in youth), men i brådskande situationer är detta inte nödvändigtvis möjligt. En högkvalitativ riskkartläggning identifierar de centrala bakgrundsfaktorerna till en allvarlig risk för våld samt de faktorer som skyddar mot risken.
Faktorer som bidrar till att service på en institution har framgång är bland annat atmosfären på institutionen, att institutionen är hemlik och kvaliteten på relationerna mellan personalen och barnen. Säkerhet är grunden för all verksamhet. Av terapeutiska metoder som syftar till beteendeförändring finns det mest forskningsrön om interventioner som grundar sig på kognitiv beteendeterapi (KBT). Dialektisk beteendeterapi (DBT) har i internationell litteratur konstaterats minska oönskat beteende hos unga som uppvisar symtom genom att begå brott. I Finland används ART, det vill säga Aggression Replacement Training. Det finns preliminära internationella belägg för att metoden Multi-Dimensional Family Therapy (MDFT) är effektiv också inom anstaltsvård. Barn med beteendestörningar och känslokalla drag drar inte nödvändigtvis nytta av gruppterapi, eftersom aggressionen hos dem inte beror på bristande impulskontroll.
Laajasalo, T., Eriksson, P., Tervo, J., Manninen, M. & Hulkko, E. (2024) Rikoskierteessä olevien lasten suljetut lastensuojelulaitokset - näkökulmia kuntouttavan toiminnan sisältöön STM:n valmisteluryhmälle. Institutet för hälsa och välfärds promemoria. I publikationen .
http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-8677-0
Användning av psykosociala behandlingsmetoder förutsätter samarbete med hälso- och sjukvården.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan rehabiliteringen också produceras som brådskande mottagnings- och bedömningsverksamhet för barn som har placerats brådskande enligt de placeringskriterier som avses i 49 a §. Målet är att möjliggöra brådskande placering för rehabilitering på en sluten institution i situationer där det bedöms vara nödvändigt för särskilt skydd av barnet och det bedöms vara det alternativ som bäst tillgodoser barnets bästa. Antalet sådana situationer är sannolikt litet och i dem accentueras betydelsen av bedömning i samband med att placeringen inleds.
Enligt 3 mom. ska verkställandet av i 71 § avsedda särskilda begränsningar under tiden för placeringen preciseras i klientplanen. Detta innebär att verkställandet av besluten om begränsningar konkretiseras i klientplanen och i den plan för vård och fostran som kompletterar den. Syftet med begränsningar enligt 11 kap. i barnskyddslagen och i synnerhet de i 71 § avsedda särskilda begränsningarna under placeringen är att tillgodose barnets behov och möjliggöra trygga ramar för genomförandet av vård utom hemmet genom att så effektivt som möjligt hindra barnet från att fortsätta sitt skadliga beteende som är farligt för barnet självt och andra. Genomförandet och konsekvenserna av dem ska bedömas regelbundet i samband med att klientplanen för barnet ses över med minst fyra månaders mellanrum.
I 4 mom. betonas rätten för föräldrar till barn som placerats för rehabilitering på en sluten institution att få de tjänster och det stöd de behöver planmässigt på det sätt som föreskrivs i 30 § 4 mom. Målet är att också barnets föräldrars individuella behov av tjänster uppfylls på ett ändamålsenligt sätt och i rätt tid. Detta stöder en helhetsinriktad rehabilitering av barnet, uppnåendet av strävan efter att återförena familjen och barnets förutsättningar att anpassa sig till följande livsskede efter att placeringen har avslutats.
49 c §. Beslutsfattande om rehabilitering på sluten institution.
Paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs om de beslut genom vilka ett barn kan placeras för rehabilitering på en sluten institution. Eftersom rehabilitering på sluten institution tillhandahålls som vård utom hemmet, fattas beslutet om placering genom beslut om brådskande placering, omhändertagande eller ändring av platsen för vård utom hemmet enligt 38 § 2 mom. och 43 §.
I momentet preciseras förutsättningarna för att fatta beslut om omhändertagande och placering i vård utom hemmet om barnet redan har placerats brådskande för rehabilitering på en sluten institution. I detta fall ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter begära en sådan bedömning av barnets situation som avses i 49 e § 1 mom. Bedömningen ska göras av den expertgrupp som avses i 49 d § 2 mom. Enligt förslaget ska det finnas en skyldighet att begära en bedömning. Syftet med bedömningen är att stödja socialarbetaren vid beslutsfattandet när socialarbetaren bedömer om barnet eventuellt ska placeras för rehabilitering på en sluten institution. En viktig del av beslutsfattandet är att bedöma om förutsättningarna enligt 49 § uppfylls för barnets del och om en placering för rehabilitering på en sluten institution är förenlig med barnets bästa. En ansökan om omhändertagande och därtill ansluten placering i vård utom hemmet som görs till förvaltningsdomstolen ska i enlighet med 44 § 1 mom. 10 punkten utöver de övriga utredningar som nämns i momentet också innehålla eventuella andra utredningar och handlingar som påverkar beslutsfattandet. Den ovannämnda bedömningen är en sådan utredning som avses i 10 punkten och som ska lämnas till förvaltningsdomstolen. Skyldigheten att begära en bedömning gäller också när den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter bereder ett beslut om ändring av platsen för vård utom hemmet i en situation där det inte längre finns ett behov för rehabilitering på en sluten institution och barnet håller på att flytta till en annan plats för vård utom hemmet.
För att bedöma barnets situation behöver den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter multiprofessionellt stöd och kunnande, till exempel av den expertgrupp som avses i 49 d § 2 mom. och som står till förfogande inom rehabilitering på en sluten institution samt expertis och kompetens inom missbruksmedicin och barn- och ungdomspsykiatri.
Den expertgrupp inom barnskydd som avses i 14 § i barnskyddslagen biträder socialarbetaren i beredningen av ärenden som gäller omhändertagande av barn samt vård utom hemmet och vid genomförandet av barnskyddet i övrigt. Dessutom kan den ge yttranden till stöd för beslutsfattande som gäller barnskyddsåtgärder. När rehabilitering på en sluten institution övervägs som ett alternativ för placering är det önskvärt att denna expertgrupp utnyttjas. Den bedömning som görs av de experter som står till förfogande inom rehabilitering på en sluten institution i enlighet med 49 d § 2 mom. ändrar inte rollen för den i 14 § avsedda expertgruppen vid beredningen av ärenden som gäller omhändertagande av barn och vård utom hemmet. I 1 mom. föreskrivs det att en bedömning av de experter som avses i 49 d § 2 mom. ska begäras oberoende av om en sådan expertgrupp som avses i 14 § biträder den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter i ärendet. En central skillnad mellan expertgrupperna är att experterna i anslutning till rehabilitering på en sluten institution har aktuell och konkret information om barnets situation, eftersom barnet är placerat för rehabilitering på en sluten institution. Utifrån denna information ska de lägga fram en bedömning om huruvida förutsättningarna för placering av barnet uppfylls på det sätt som förutsätts i 49 a §. I bedömningen ska det redogöras för med vilket innehåll och i vilken omfattning barnets situation förutsätter begränsningar enligt 71 § eller andra begränsningar enligt 11 kap.
I 2 mom. föreskrivs det om beslutets motivering. Enligt momentet ska i beslutet antecknas grunderna och målen för placeringen. I beslutet ska dessutom antecknas vård- och rehabiliteringsformerna och övriga stödåtgärder för att nå målen. Det sistnämnda gäller inte beslut om brådskande placering och inte heller interimistiska förordnanden av domstolar. Målen för placeringen och placeringens längd fastställs individuellt på samma sätt som i fråga om annan vård utom hemmet. Målet kan till exempel vara att barnet efter rehabiliteringen ska kunna flytta till en plats för vård utom hemmet med en lägre grad av stöd, till sitt hem eller till självständigt boende. Å andra sidan kan barnet behöva rehabilitering på en sluten institution under hela tiden för vård utom hemmet. Liksom för närvarande ska eventuella ändringar av platsen för vård utom hemmet bedömas utifrån barnets behov och en helhetsbedömning av barnets bästa. Om barnet med stöd av 38 § i barnskyddslagen har placerats brådskande för rehabilitering på en sluten institution, bestäms placeringens längd inom ramen för tidsfristerna för brådskande placering.
I 3 mom. föreskrivs det om hur längden på barnets placering bestäms. I barnskyddslagen finns bestämmelser om placeringens längd. Bestämmelser om varaktigheten för brådskande placering finns i 38 § och bestämmelser om förlängning av brådskande placering finns i 38 a §. Bestämmelser om omhändertagandets varaktighet finns i 47 §. I samband med beslutsfattandet ska det säkerställas att det samtidigt fattas separata begränsningsbeslut om sådana särskilda begränsningar enligt 71 § 1–3 mom. som är en förutsättning för placeringen. Besluten om begränsningar fattas för högst ett år. När beslut om begränsningar bereds ska de allmänna förutsättningarna för bruk av begränsningar enligt 61 a § beaktas. De förutsättningarna ska alltid uppfyllas innan begränsningar enligt 11 kap. får användas. Bestämmelser om rätten att söka ändring i beslut om placering och beslut om begränsningar enligt 71 § finns i 89 § och bestämmelser om sökande av ändring finns i 90 och 92 §.
Med tanke på syftet med placeringen är det nödvändigt att barnets rörelsefrihet och kontakter begränsas under placeringen. Genom att begränsa barnets rörelsefrihet förhindras det beteende utanför anstalten som ligger till grund för placeringen av barnet och att barnet avlägsnar sig utan tillstånd. På detta sätt kan också barnets deltagande i undervisningen tryggas. Kontakterna med personer som kan bidra till att barnet fortsätter sitt brottsliga beteende som äventyrar barnets egen utveckling och säkerhet och andras säkerhet ska begränsas. Kontakterna kan äventyra uppnåendet av de mål som ställts för placeringen av barnet och barnets motivation för förändringsarbete och rehabilitering under placeringen. I beslutet om begränsning av kontakterna anges de personer som inte omfattas av begränsningen. Sålunda kan barnets kontakter med en på förhand odefinierad och oidentifierad grupp människor förhindras. I fråga om begränsning av kontakter, begränsning av användningen av anordningar som kan användas för kommunikation och beslutsfattande om dessa ska 62 och 63 § om begränsning av kontakterna och de nya 4 b § och 65 § om fråntagande av ämnen och föremål iakttas. Som en särskild begränsning företas vid anstalten planmässiga kroppsbesiktningar med hjälp av vilka man strävar efter att trygga barnets drogfrihet och att anstalten förblir drogfri.
I 3 mom. föreskrivs det också att placeringen av barnet och de begränsningar som avses i 71 § 1–3 mom. ska avslutas när det inte längre finns en sådan grund som avses i 49 a § för placeringen. I momentet konstateras det inte separat att placeringen avslutas när barnet blir myndigt. Placeringen kan i praktiken upphöra också på grund av att barnet döms till ovillkorligt fängelsestraff eller barnet flyttas till ett sjukhus. Placeringen upphör också om omhändertagandet upphör.
49 d §. Personalen inom rehabilitering på sluten institution.
Paragrafen är ny. I det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om behörighetsvillkor. I 1 mom. konstateras det att utöver vad som i 60 § föreskrivs om personal, är behörighetsvillkor för anställda inom rehabilitering på sluten institution för uppgiften lämplig högskoleexamen eller sådan yrkesexamen på institutnivå som föregick yrkeshögskoleexamen. Med beaktande av de särskilda utmaningar som är förenade med de barn som placeras på institutionen, är det motiverat att behörighetsvillkoren för institutionens vård- och fostringspersonal är högre än vad som förutsätts i 60 §. I fråga om behörighetsvillkoren för den övriga personalen gäller vad som bestäms om detta någon annanstans i lag och med stöd av lag. Med övrig personal avses till exempel undervisningspersonal. Dessutom konstateras det i momentet att ett tillräckligt antal yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska vara anställda vid institutionen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att de placerade barnens behov av hälso- och sjukvård kan tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt och i rätt tid och att till exempel läkemedelsbehandlingar genomförs på rätt sätt. Även om rehabilitering på en sluten institution är service på en institution inom socialvården, är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården en nödvändig del av den multiprofessionella arbetsgrupp som ansvarar för omsorgen om och rehabiliteringen av barnet. I fråga om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är det viktigt att fastställa om deras arbete hänför sig till uppgifter inom socialvården eller hälso- och sjukvården.
I 1 mom. konstateras också att institutionens personal ska ha tillräcklig förtrogenhet och yrkesskicklighet för att trygga säkerheten. Personalens välbefinnande i arbetet kan bland annat stödjas genom tillräckliga personalresurser. Upprätthållande och stärkande av yrkeskompetens och kunnande ska stödjas genom att aktivt erbjuda möjligheter till tilläggsutbildning. Utöver utbildning inom social- och hälsovården ska personalen också ha sådan säkerhetskompetens som verksamhetens art inom rehabilitering på en sluten institution förutsätter och särskild kompetens i fråga om att ingripa i våldsamt beteende och i fråga om behandling av våld och våldsamma situationer med barn samt trygg användning av begränsningar.
I 2 mom. föreskrivs det att producenten av rehabilitering på en sluten institution ska ha tillgång till specialkompetens inom missbrukar- och beroendevård och övrig medicin, psykologi, socialt arbete, fostran och undervisning för att genomföra planmässig rehabilitering av barnet. Dessutom preciseras det att ovannämnda experter inom annat än undervisning ska stå i anställningsförhållande till ett välfärdsområde, Helsingfors stad, HUS-sammanslutningen eller Statens barnskyddsanstalt. I fråga om experter inom undervisning föreskrivs det att de ska stå i tjänsteförhållande till Statens barnskyddsanstalt eller den kommun som ansvarar för ordnandet av undervisningen. Produktionen av den föreslagna servicen anses ha drag av betydande utövning av offentlig makt, och därför ska produktionen av den vara en myndighetsuppgift. De ovannämnda experterna behöver inte nödvändigtvis vara heltidsanställda vid den institution som producerar rehabilitering på en sluten institution, men deras kompetens ska regelbundet stå till institutionens förfogande. På så sätt kan till exempel läkares arbetsinsats utnyttjas flexibelt. De ovannämnda experterna deltar i verkställigheten av placeringarna på det sätt som föreskrivs i 49 e §.
49 e §. Verkställighet av rehabilitering på sluten institution.
Paragrafen är ny. Enligt det föreslagna 1 mom. ska de experter som avses i 49 d § 2 mom. träffa barnet personligen och delta i planeringen och genomförandet av barnets vård utom hemmet på ett sätt som motsvarar barnets behov. Genom skyldigheten att träffa barnet säkerställs det att barnet har en faktisk möjlighet att delta i planeringen av sin egen process för vård utom hemmet och i bedömningen av målen för den tillsammans med experter som har särskild expertis. Skyldigheten kan också utgöra ett stöd för experterna när de sätter sig in i barnets angelägenheter, och de kan utnyttja direkt arbete med barnet vid planeringen av vården utom hemmet. Situationen för varje barn är dock individuell, och det är inte nödvändigt att alla tillgängliga experter arbetar med barnen med samma intensitet. Om barnet till exempel inte har ett missbruksproblem, är expertis inom missbrukarvård sannolikt inte central för barnets rehabilitering.
Dessutom föreskrivs det i 1 mom. att experterna regelbundet ska följa och bedöma hur barnets rehabilitering fortskrider i samarbete med barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal. Den föreslagna bestämmelsen medför en skyldighet i fråga om uppföljning, bedömning och samarbete för experterna. Dessutom föreskrivs det om innehållet i bedömningen. Enligt förslaget ska experterna bedöma uppnåendet av målen för placeringen, genomförandet av det multiprofessionella stödet och rehabiliteringen och tillgodoseendet av de kulturella rättigheterna. Dessutom ska experterna samtidigt bedöma nödvändigheten av de i 71 § avsedda särskilda begränsningar som riktas mot barnet. Dessutom konstateras det i 1 mom. att om det fortfarande finns grunder enligt 49 a § för att fortsätta sådana särskilda begränsningar som avses i 71 §, ska man i bedömningen ta ställning till innehållet i och omfattningen av genomförandet av begränsningen. Bestämmelsen är nödvändig för att konsekvenserna av de åtgärder som begränsas barnets grundläggande fri- och rättigheter samt behovet av åtgärderna ska bedömas regelbundet. Bestämmelsen förpliktar olika experter att delta i bedömningen av de förutsättningar som krävs för att verkställa särskilda begränsningar. De ska också ta ställning till innehållet i och omfattningen av begränsningarna. Bestämmelserna förutsätter att experterna ska producera information om hur placeringen av barnet fortskrider. Expertbedömningen har betydelse också för beslutsfattandet hos den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter, eftersom socialarbetaren ska beakta bedömningen i samband med att han eller hon fattar beslut. Enligt förslaget inhämtas vid behov också en annan experts bedömning av för att bedöma fortskridandet av barnets rehabilitering och bemöta barnets behov. Det är ändamålsenligt att den behovsbedömning som avses i momentet görs i samarbete med den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter.
Enligt 2 mom. ska experterna sammanställa en sådan bedömning som avses i 1 mom. med minst fyra månaders mellanrum till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter som stöd för att se över klientplanen. Målet är att säkerställa att grunderna för placeringen enligt 49 a § och barnets behov påverkas effektivt genom arbete under placeringen. Detta förverkligas i synnerhet genom att man bedömer hur placeringen och rehabiliteringen fortskrider. För att bedömningen ska vara tillräckligt systematisk ska klientplanen och den plan för vård och fostran som kompletterar den ses över och preciseras tillräckligt ofta. Det är nödvändigt att föreskriva om ett tillräckligt tätt intervall för översynen för att framstegen i fråga om barnets placering de facto ska följas och effekterna bedömas aktivt. Förfarandet bidrar till att barnet inte bara förvaras i slutna förhållanden, utan att arbetet är aktivt och målinriktat. Dessutom föreskrivs det att anteckningar om expertbedömningen ska göras i barnets klienthandlingar i enlighet med 33 § och lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter under den tid rehabilitering på en sluten institution pågår planera genomförandet av vården av barnet utom hemmet efter att placeringen för rehabilitering på en sluten institution avslutats. Bestämmelsen förpliktar till planering av tiden efter placeringen och beredskap för arbete under övergångsperioden så att övergången på ett ändamålsenligt sätt motsvarar barnets behov.
Period av särskild omsorg
Det föreslås att särskild omsorg ändras till period av särskild omsorg och att helheten flyttas från 11 kap. (71–73 §), som gäller begränsningar, till kapitlet om vård utom hemmet, där det enligt förslaget tas in nya 60 a–60 c § om period av särskild omsorg. Ändringen förtydligar nuläget och stärker den materiella karaktären hos och målet för den särskilda omsorgen. Det är alltså inte fråga om en begränsande åtgärd, utan om särskild vård och omsorg som ordnas för barn i vård utom hemmet. Under en period av särskild omsorg kan sådana begränsningar och begränsande åtgärder som avses i 11 kap. samt sådana särskilda begränsningar som avses i den föreslagna 72 § användas. Dessa bestämmelser ska enligt förslaget ingå i 11 kap. Användningen av begränsningar enligt 72 § ska grunda sig på ett beslut om placering i särskild omsorg. När det gäller de övriga begränsningarna i 11 kap. följs beslutsfattandet om dem. Begreppet period av särskild omsorg beskriver bättre än för närvarande att särskild omsorg till sin karaktär är en tillfällig tjänst inom vård utom hemmet.
60 a §. Period av särskild omsorg.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om syftet med, innehållet i och förutsättningarna för en period av särskild omsorg. I 1 mom. föreskrivs det om syftet med en period av särskild omsorg och i momentet finns bestämmelser som för närvarande finns i 71 § och 72 § 1 mom. Till rubriken för den gällande 71 § fogas begreppet period. Avsikten är att precisera tjänstens tidsbundna karaktär. Definitionen av period av särskild omsorg avses ha nästan samma innehåll som den gällande definitionen. Med period av särskild omsorg avses också i fortsättningen sådan särskild, multiprofessionell vård och omsorg som genomförs vid en barnskyddsanstalt för ett barn i vård utom hemmet som fyllt 12 år. Syftet med perioden av särskild omsorg är att bryta ett beteende som skadar barnet självt och att möjliggöra att barnet får helhetsinriktad omsorg. Innehållet i paragrafen motsvarar den gällande regleringen. Målsättningarna på en allmän nivå preciseras och får sitt detaljerade innehåll utifrån den individuella situationen för de barn vars placering genomförs som en period av särskild omsorg, precis som inom barnskyddet i övrigt. Jämfört med definitionen i den gällande 71 § ändras verbet ordna till verbet genomföra, för att förtydliga förhållandet mellan den nuvarande skyldigheten att ordna social- och hälsovårdstjänster och det konkreta genomförandet av tjänsten inom särskild omsorg. Välfärdsområdet och Helsingfors stad har en skyldighet att ordna vård utom hemmet inom barnskyddet, men särskild omsorg kan genomföras vid en barnskyddsanstalt som uppfyller förutsättningarna för att producera den. Perioder av särskild omsorg ska kunna genomföras antingen på en barnskyddsanstalt som är specialiserad på att producera tjänsten i fråga eller vid en bostadsenhet på anstalten eller på barnets egen plats för vård utom hemmet, om förutsättningarna för att verkställa en period av särskild omsorg uppfylls.
I det föreslagna 1 mom. ändras hänvisningsbestämmelsen om begränsningar som genomförs under en period av särskild omsorg så att barnet under en period av särskild omsorg begränsas på det sätt som anges i 72 § i den utsträckning som vården av och omsorgen om barnet förutsätter. Med stöd av 72 § i 11 kap. ska rörelsefriheten för ett barn som placerats för en period av särskild omsorg begränsas under hela perioden. Den föreslagna regleringen motsvarar i praktiken nuläget i fråga om begränsning av barnets rörelsefrihet, och en period av särskild omsorg ska även i fortsättningen genomföras vid en tätt kontrollerad bostadsenhet som liknar en sluten enhet. Utöver de bestämmelser som föreslås i 72 § kan också andra begränsningar enligt 11 kap. i tillämpliga delar användas under en period av särskild omsorg. Perioden av särskild omsorg får inte heller i fortsättningen vara av förvarande eller bestraffande karaktär, utan tjänsten ska till sitt innehåll vara särskild och multiprofessionell vård och omsorg. I det föreslagna momentet föreskrivs på en allmän nivå om syftet med perioden av särskild omsorg. Syftet med perioden av särskild omsorg ska vara att bryta ett beteende som skadar barnet självt och möjliggöra att barnet får helhetsinriktad omsorg. Innehållet i paragrafen motsvarar den gällande regleringen. Målsättningarna på en allmän nivå preciseras och får sitt detaljerade innehåll utifrån den individuella situationen för de barn vars placering genomförs som en period av särskild omsorg, precis som inom barnskyddet i övrigt.
I 2 mom. anges förutsättningarna för ordnande av en period av särskild omsorg. En period av särskild omsorg kan ordnas för barnet, när barnets eget beteende allvarligt äventyrar barnets liv, hälsa eller utveckling. Det föreslås att brytande av ett svårt rusmedelsmissbruk eller gravt brottsligt beteende som en specifik grund för placering ska strykas i bestämmelsen. Avsikten är enligt förslaget att situationer med svårt missbruk av berusningsmedel eller gravt brottsligt beteende i fortsättningen löses genom den nya tjänsten rehabilitering på sluten institution. Det ska dock även i fortsättningen vara möjligt att placera ett barn för en period av särskild omsorg, om barnets situation förutsätter att barnets användning av berusningsmedel eller brottsliga beteende bryts genom särskild omsorg. Enligt till exempel Olycksutredningscentralen kan man genom den nuvarande tjänsten för särskild omsorg inte tillräckligt effektivt svara på barns allvarliga problem med berusningsmedel och bryta missbruksspiraler. Den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska utifrån barnets individuella situation göra en avvägning och bedömning av om barnets behov i tillräcklig mån kan tillgodoses genom en period av särskild omsorg. I den föreslagna bestämmelsen utelämnas hänvisningen till ett barns synnerligen viktiga enskilda intresse, som enligt det gällande 72 § 1 mom. är en förutsättning för placering. Placering av ett barn för en period av särskild omsorg ska också i fortsättningen i enlighet med skyldigheterna enligt barnskyddslagen grunda sig på avvägning av barnets intresse och på behovsprövning och beslutsfattande. Därför föreslås det att den uttryckliga hänvisningen till barnets enskilda intresse ska strykas.
Enligt det föreslagna 2 mom. är också i fortsättningen på samma sätt som enligt den gällande regleringen en ytterligare förutsättning för en period av särskild omsorg att det med beaktande av barnets behov av vård och omsorg inte är möjligt att ordna vården utom hemmet på något annat sätt och att hälso- och sjukvårdstjänster inte lämpar sig för syftet i stället för en period av särskild omsorg. En period av särskild omsorg kan inte heller i fortsättningen ersätta till exempel psykiatrisk sjukhusvård som ett barn behöver.
60 b §. Beslut om period av särskild omsorg.
Paragrafen är ny.
I den föreslås bestämmelser om det beslut som krävs för genomförandet av en period av särskild omsorg och om beredningen av beslutet samt om tidsfristerna för perioden, avslutandet av perioden och platsen för vård utom hemmet under perioden. I den föreslagna paragrafen ingår både gällande bestämmelser och nya bestämmelser. Avsikten är att förtydliga nuläget.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska det fattas ett beslut för viss tid om en period av särskild omsorg. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuläget, men betonar noggrannare än tidigare att perioden av särskild omsorg och beslutet om den endast ska gälla för viss tid. Dessutom föreslås det att maximitiden för särskild omsorg enligt gällande 72 § 3 mom. ska ändras. I fortsättningen kan beslutet fattas för 90 dygn åt gången i stället för nuvarande 30 dygn. Det föreslås att begreppet period tas in i bestämmelserna om beräkningen av tidsfristen för beslutet och förfall av beslutet, men annars motsvarar den föreslagna regleringen nuläget. Tiden räknas också i fortsättningen från det att perioden av särskild omsorg faktiskt inleds. Beslutet om ordnande av särskild omsorg förfaller om verkställigheten inte har kunnat inledas inom 90 dygn från det att beslutet fattades. Till momentet fogas en bestämmelse som preciserar innehållet i beslutet. Enligt förslaget ska i beslutet om en period av särskild omsorg antecknas grunderna för perioden, målen, vård- och rehabiliteringsformerna och övriga stödåtgärder för att nå målen. Detta framhäver att arbetet ska vara målinriktat och att det är viktigt att fastställa innehållet i arbetet. Perioden av särskild omsorg ska även i fortsättningen utgöra individuell, väl planerad och målinriktad vård, omsorg och rehabilitering. Längden av beslutet och perioden av särskild omsorg ska också i fortsättningen bedömas skilt för varje barn och utifrån barnets individuella behov.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om beslut om förlängning av en period av särskild omsorg. Således föreslås det att beslutsfattandet fortsättningsvis ska ske i två faser. Enligt det gällande 72 § 3 mom. är maximitiden för ett beslut om förlängning 60 dygn. Enligt förslaget ändras maximitiden till 90 dygn. I bestämmelsen om förutsättningarna för beslut om förlängning av placeringen föreslås en hänvisning till 60 a §. Dessutom föreslås det en mer noggrann bestämmelse än för närvarande om att det är en förutsättning för att förlänga perioden att förlängningen är nödvändig med hänsyn till barnets liv, hälsa eller säkerhet och för ordnandet av barnets behovsenliga tjänster. Den föreslagna ytterligare förutsättningen är behövlig, eftersom det föreslås att maximilängden för en period av särskild omsorg fördubblas från högst 90 dygn till högst 180 dygn. Beslutet för viss tid avses inte i sig vara en grund för att förlänga perioden, utan situationen ska följas kontinuerligt. Till exempel kan brytande av en missbruksspiral och ett missbruksproblem som eventuellt har blivit ett beroende förutsätta att perioden av särskild omsorg förlängs för att trygga barnets liv och hälsa. Abstinenssymtomen kan pågå i flera veckor och det kan ta månader att bryta ett beroende. Perioder av särskild omsorg ordnas till exempel också för barn som beter sig gravt självdestruktivt. Deras servicebehov kan förutsätta flera månaders arbete för att åstadkomma förändringar. I sådana fall är det ofta fråga om att trygga barnets liv och hälsa. I beslutet om förlängning ska utöver grunderna för förlängningen antecknas målen för den förlängda perioden samt vård- och rehabiliteringsformerna och övriga stödåtgärder för att nå målen.
I det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om den multiprofessionella bedömning som beslutet om en period av särskild omsorg ska grunda sig på. Bestämmelsen avses i enlighet med nuvarande reglering och praxis gälla det första beslutet om perioden. Bestämmelsen om hurdan expertis den multiprofessionella bedömningen ska grunda sig på är tvingande till formen. Enligt den gällande bestämmelsen ska beslutet basera sig på expertis inom fostran, socialt arbete, psykologi och medicin. I praktiken kan det faktiska beslutet fattas först och därefter väntas det på att de expertbedömningar som behövs blir klara för att ett officiellt beslut ska kunna fattas.
Wennberg, M., Rausmaa, S., Luomala, N. & Ristikari, T. (2023) Selvitys valtion koulukotien EHO-osastoille sijoitettujen nuorten nykytilanteesta. Itlan raportit ja selvitykset 2023:1, s. 15.
Målen för perioderna hänför sig vanligen till att stoppa och stabilisera en krissituation, att förhindra rymning och användning av berusningsmedel samt att främja skolgången. Ofta kan man först under perioden göra behövliga undersökningar och bedöma barnets stödbehov.
Ibid., s. 16.
Det föreslås att ovillkorligheten i bestämmelsen om multiprofessionell bedömning ska ändras så att det i fortsättningen anges hurdan expertis bedömningen åtminstone ska grunda sig på. Också i fortsättningen ska bedömningar som baserar sig på expertis inom fostran, socialt arbete och medicin inhämtas som stöd för beslutsfattandet. Samtidigt föreslås det att den psykologiska expertisen stryks som ett absolut krav i bestämmelsen. Även i fortsättningen ska det vara möjligt att till stöd för beslutsfattandet inhämta utlåtande av en psykolog i enlighet med barnets behov. Den föreslagna regleringen utesluter inte heller att expertis av eventuella andra experter utnyttjas vid utarbetandet av den multiprofessionella bedömningen. Ändringen behövs för att barnets placering för en period av särskild omsorg inte ska fördröjas på grund av den tid som går åt till att få expertutlåtanden. Det kan vara fråga om en situation där det med tanke på barnets bästa och tryggandet av barnets liv och hälsa är nödvändigt att en period av särskild omsorg för barnet kan inledas så snabbt som möjligt. I nuläget är detta inte nödvändigtvis möjligt, om de multiprofessionella utlåtandena inte fås. Det har i synnerhet förekommit problem med att få utlåtanden av psykologer.
Wennberg, M., Rausmaa, S. & Kortelainen, J. (2020) Erityisen huolenpidon nuorten palvelupolut. Itlan raportit ja selvitykset 2020:3, s. 11.
De har bland annat skaffats som köpta tjänster av psykologer. Utlåtandet har kunnat basera sig endast på skriftligt material, och den psykolog som upprättar bedömningen har inte nödvändigtvis träffat barnet. Det kan även i fortsättningen vara viktigt att få stöd för beslutsfattandet av en expert inom psykologi, till exempel i situationer där barnet har en befintlig kontakt med en psykolog. Tillgången till psykologisk expertis under perioden är mycket viktig för att psykologen ska kunna arbeta med barnet under perioden. Således är det motiverat att luckra upp den nuvarande ovillkorligheten.
I 3 mom. föreskrivs dessutom om beslutanderätten om en period av särskild omsorg. Ett beslut om ordnande och förlängning av en period av särskild omsorg fattas av den tjänsteinnehavare som bestäms enligt 13 § 2 och 3 mom., efter att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter berett ärendet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuläget. Perioden av särskild omsorg ska omedelbart avslutas, om perioden visar sig vara verkningslös med avseende på uppnåendet av målen för den eller när behov av den inte längre finns. Med verkningslös kan i praktiken avses till exempel en situation där barnet behöver sjukhusvård eller specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda i stället för en period av särskild omsorg. Grunderna för att avsluta en period ska bedömas individuellt för varje barn. Beslut om avslutande fattas av den socialarbetare som enligt 13 b § ansvarar för barnets angelägenheter. Beslut om avslutande kan också fattas av någon annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården i välfärdsområdet, vilket är en ändring jämfört med nuläget. Bestämmelserna om avslutande av perioder av särskild omsorg och beslutanderätten följer nuläget, med undantag för den ovannämnda ändringen. Till bestämmelsen fogas begreppet period.
Enligt förslaget föreskrivs i 4 mom. att om perioden av särskild omsorg ordnas någon annanstans än på barnets egen plats för vård utom hemmet, kan välfärdsområdet säga upp den plats för vård utom hemmet som barnet har haft före perioden av särskild omsorg. Uppsägningen ska grunda sig på en helhetsbedömning av barnets situation och på individuell prövning. Den föreslagna bestämmelsen är ny och syftet med den är att förtydliga nuläget, som har visat sig vara oklart i praktiken. I fortsättningen ska välfärdsområdet inte automatiskt åläggas att bevara två samtidiga platser för vård av barnet utom hemmet under perioden av särskild omsorg. Ordnande av placeringar som perioder av särskild omsorg beror i regel på att vården av barnet utom hemmet inte annars har kunnat ordnas på ett sätt som motsvarar barnets behov. Det finns i allmänhet flera bakgrundsfaktorer, men en faktor kan vara att platsen för vård utom hemmet inte lämpar sig för barnets behov. En tolkning enligt vilken platsen för vård utom hemmet trots detta ska bevaras under perioden av särskild omsorg kan leda till ett oändamålsenligt resultat. Att reservera en tidigare plats för vård utom hemmet till exempel under hela perioden på 180 dygn medför också avsevärda kostnader för välfärdsområdet. Situationen kan också vara sådan att barnets tidigare plats för vård utom hemmet själv säger upp platsen och inte är villig att fortsätta arbeta med barnet under perioden eller efter den. Genom bestämmelsen ges välfärdsområdet befogenheter att bedöma frågan från fall till fall. Barnets bästa ska avvägas på det sätt som avses i 4 § i samarbete med parterna och även med beaktande av bestämmelserna i 50 §. Vid prövningen är det ändamålsenligt att beakta bland annat den uppskattade längden på perioden av särskild omsorg och planen efter perioden. Uppsägningen ska således inte motiveras enbart av kostnadsskäl. Beslutet fattas av den tjänsteinnehavare som bestäms enligt 13 § 2 och 3 mom., efter att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter berett ärendet på motsvarande sätt som det föreskrivs i 43 § 3 mom. i barnskyddslagen.
60 c §.Genomförande av en period av särskild omsorg.
Paragrafen är ny. I 1 mom. fastställs de förutsättningar som en barnskyddsanstalt som genomför perioder av särskild omsorg ska uppfylla. En period av särskild omsorg kan ordnas vid en barnskyddsanstalt som till sitt förfogande har tillräcklig expertis inom fostran, socialt arbete, psykologi och medicin för att genomföra perioden. Förslaget motsvarar den gällande regleringen, bortsett från att två begrepp ändras. Begreppet särskild omsorg ändras till period av särskild omsorg. I det gällande 73 § 1 mom. används begreppet ordnande, men i den föreslagna bestämmelsen föreslås det att det senare begreppet ordnande ändras till genomförande. Målet är att förtydliga användningen av begreppet ordnande. Välfärdsområdena och Helsingfors stad ansvarar för ordnandet av perioder av särskild omsorg, och därför föreslås det att begreppet ordnande ska kvarstå i början av den första meningen i det föreslagna 1 mom. för att göra organiseringsansvaret tydligt. Offentliga och privata tjänsteproducenter kan även i fortsättningen producera perioder av särskild omsorg, och därför föreslås det att begreppet genomförande används senare i den första meningen i 1 mom. Detta innebär en ändring av den gällande regleringen. Motsvarande begreppsändring föreslås i momentets andra mening. Ändringarna motsvarar nuläget bättre.
Det föreslås att begreppet särskild omsorg ändras till period av särskild omsorg också i den andra meningen i 1 mom. Till övriga delar motsvarar innehållet i det föreslagna 1 mom. gällande bestämmelser. En anstalt som genomför perioder av särskild omsorg ska ha personal med en sådan för uppgiften lämplig yrkesexamen som verksamheten förutsätter och lokaler som i sanitärt och övrigt hänseende lämpar sig för genomförandet av perioden av särskild omsorg. Perioden av särskild omsorg är till sin karaktär intensivare än den övriga anstaltsvården inom barnskyddet så att barnen i regel är på plats på bostadsenheten dygnet runt under hela perioden och man arbetar intensivt med dem enligt ett noggrant strukturerat dag- och veckoprogram. Perioderna genomförs i en mycket begränsad verksamhetsmiljö. Till exempel genomförs undervisningen ofta i bostadsenhetens lokaler.
Enligt den första meningen i det föreslagna 2 mom. ska under perioden av särskild omsorg personer med i 1 mom. avsedd expertis träffa barnet regelbundet samt delta i planeringen, genomförandet och utvärderingen av perioden av särskild omsorg för barnet. Förslaget motsvarar bestämmelserna i det gällande 73 § 2 mom. förutom att begreppet särskild omsorg preciseras. Dessutom föreslås det att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter ska planera genomförandet av vården av barnet utom hemmet efter perioden av särskild omsorg. Det förutsätts inte att socialarbetaren utarbetar en separat skriftlig plan, men det är ändamålsenligt att behövliga anteckningar om planeringen görs i barnets klienthandlingar. Enligt förslaget ska det i fortsättningen inte finnas separata bestämmelser om att göra anteckningar eller se över klientplanen under tiden för en period av särskild omsorg, eftersom de förpliktande bestämmelserna om detta i varje fall ska iakttas på det sätt som lagen förutsätter. Planeringen ska göras tillsammans med barnet, platsen för vård utom hemmet efter perioden och personalen under perioden av särskild omsorg. Särskild vikt ska fästas vid de åtgärder som kan stödja en trygg övergång för barnet till platsen för vård utom hemmet efter perioden av särskild omsorg och med hjälp av vilka man efter perioden kan säkerställa positiva effekter av de mål som uppnåtts under perioden. Vid behov ska också de experter som nämns i 1 mom. höras eller den multiprofessionella expertgrupp som avses i 14 § utnyttjas. Beroende på barnets behov och situation kan det också finnas ett behov att konsultera andra experter. Genom framsynt planering kan man stärka kontinuiteten av de förändringar som uppnåtts under perioden av särskild omsorg under tiden efter perioden. Samtidigt kan barnets kommande plats för vård utom hemmet förbereda sig på barnets flyttning och få behövlig information om barnets individuella behov och om de metoder som behövs för att bibehålla förändringarna. Även om barnet sedan tidigare känner till den kommande platsen för vård utom hemmet är det ändamålsenligt att arbetet under övergångsperioden planeras omsorgsfullt.
I 2 mom. föreskrivs dessutom att barnet under perioden av särskild omsorg ska genomgå behövliga läkarkontroller. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll den gällande regleringen. Det är nödvändigt att bibehålla skyldigheten att göra läkarkontroller för att barnets behov av hälso- och sjukvård ska kunna tillgodoses på ett ändamålsenligt sätt. Detta kan till exempel förutsätta att barnet vårdas vid en hälso- och sjukvårdsenhet i stället för inom vård utom hemmet.
11 kap.
Begränsningar som tryggar särskilt skydd för barnet under vård utom hemmet
Rubriken för kapitlet ändras så att den bättre beskriver den rättsliga betydelsen av de begränsningar som kapitlet gäller.
61 §.Bestämmelsernas tillämpningsområde.
Det föreslås att 1 mom. ska ändras på grund av de ändringar som föreslås i 11 kap. Till momentet fogas hänvisningar till de föreslagna paragraferna om de nya begränsande åtgärder som endast kan tillgripas inom sådan vård utom hemmet som ordnas som anstaltsvård. I momentet tas det in ett omnämnande av att de begränsande åtgärder som avses i den föreslagna 69 d § kan tillgripas inom sådan vård utom hemmet som ordnas som familjevård samt ett omnämnande av att bestämmelsen om handräckning av polisen i 69 e § tillämpas både inom sådan vård utom hemmet som ordnas som anstaltsvård och inom sådan vård utom hemmet som ordnas som familjevård. Utöver detta konstateras det separat i momentet att de särskilda begränsningar som avses i 71 § får tillgripas endast under placering för sådan rehabilitering på en sluten institution som avses i 49 a §. Dessutom konstateras det att de särskilda begränsningar som avses i 72 § får tillgripas endast under tiden för en period av särskild omsorg som avses i 60 a §.
62 §.Begränsning av kontakterna.
Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Utöver vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs om möjligheten att begränsa barnets kontakter ska det i 3 mom. föreskrivas om möjligheten att begränsa barnets kontakter med personer som inte kan identifieras på förhand. Barnets kontakter begränsas i praktiken också med andra personer än personer som traditionellt sett anses stå barnet nära. Namnen på dessa personer är inte alltid kända, och barnet kan uppleva att personerna står barnet nära, även om det för att skydda barnet ändå är motiverat att begränsa kontakterna med personerna. En sådan begränsning av kontakterna som föreslås kan göras när syftet med begränsningen är att bryta ett beteende som allvarligt skadar barnet självt eller bryta barnets berusnings- eller brottsspiral. Den personkrets som är föremål för begränsningen utformas således genom denna skyddsuppgift. Bestämmelsen kan exempelvis bli tillämplig i en situation där barnet inte berättar eller vet de verkliga namnen på de personer som barnet köper berusningsmedel av. Med hjälp av olika kommunikationsmedel och kommunikationsplattformar är det lättare än tidigare att sexuellt utnyttja barn, skaffa berusningsmedel och rekrytera barn till nätverk för brottslig verksamhet eller gängbrottslighet. Situationen kan också vara aktuell när barnet till exempel befinner sig i s.k. självskadegrupper på sociala medier och därigenom äventyrar sitt liv och sin hälsa och det är viktigt att barnet frigörs från dessa kontakter. Om barnet inte berättar om personerna eller om barnet förhåller sig passivt kan det till exempel bero på att barnet inte har makten att motsätta sig kontakter med personer som använder eller säljer berusningsmedel eller på att barnet är rädd för dessa personer. Barnet kan också vara i ett underordnat förhållande till dessa personer och därför inte berätta något eller förhålla sig passivt. Barnet klarar inte nödvändigtvis heller av att identifiera personerna. Det bör dock noteras att begränsningen inte får användas för säkerhets skull. När en begränsning genomförs ska också de allmänna förutsättningarna för användning av begränsningar enligt 61 a § beaktas, liksom alltid i fråga om åtgärder enligt 11 kap. När en begränsning genomförs ska det också ses till att begränsningen inte i onödan begränsar kretsen av personer som står barnet nära. Detta förutsätter i praktiken att det ska finnas mycket god kännedom om barnets närmaste krets vid tidpunkten för beslutsfattandet. Naturligtvis ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter också ha en grundad uppfattning om de omständigheter som påverkar barnets situation, såsom barnets användning av berusningsmedel eller inriktning på brottslig verksamhet eller användning av sociala medier och hur dessa påverkas av kontakterna, för att begränsningen ska kunna genomföras. Eftersom det tas in ett nytt 3 mom. blir det gällande 3 mom. i paragrafen 4 mom. Dessutom blir det nuvarande 4 mom. i paragrafen 5 mom. och samtidigt ändras det med beaktande av det nya 3 mom. så att det i momentet hänvisas till 1–4 mom. i stället för 1–3 mom.
63 §.Beslut om begränsning av kontakterna.
Det föreslås att paragrafens struktur och innehållet i 1 och 2 mom. ska ändras. I fortsättningen innehåller paragrafen tre moment. I 1 mom. hänvisas det till 62 § 1–4 mom., i stället för till 62 § 1–3 mom. Dessutom föreskrivs det i momentet att när beslut enligt 62 § 3 mom. fattas om begränsning av barnets kontakter med personer som inte kan identifieras ska i beslutet anges de i 62 § 1 mom. avsedda personer som begränsningen av kontakterna inte gäller. Begränsning av kontakter med okända personer begränsar barnets rätt till socialt umgänge. All social kontakt är dock inte i situationen skadlig för barnet, så i samband med att begränsningen genomförs ska det säkerställas att barnet annars kan upprätthålla kontakten med personer som står barnet nära. En oidentifierad person kan inte höras i ett förvaltningsärende som gäller begränsning av kontakter och beslutet kan inte delges en sådan person. Ett begränsningsbeslut som gäller en okänd målgrupp vinner således inte laga kraft, eftersom besvärstidens början hänför sig till delgivningen av beslutet. För att skydda barnet är det dock av de orsaker som anges i 3 mom. motiverat att fatta beslutet. Om identiteten hos en person som inte tidigare har identifierats senare framgår, ska ärendet behandlas i enlighet med 62 och 63 §. Om personen anses stå barnet nära och kontakten med honom eller henne bör begränsas, ska det i ärendet meddelas ett nytt överklagbart beslut som delges parterna. Beslutsprocessen inklusive förfarandet för hörande och personens partsställning till exempel i fråga om tillgången till uppgifter kan dock vara skadlig för barnet.
Det föreslås att 2 mom. ska förkortas för tydlighetens skull. På motsvarande sätt som för närvarande föreskrivs det i 2 mom. att ett beslut om begränsning av kontakterna fattas av den tjänsteinnehavare som anges i 13 § 2 och 3 mom., efter att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter berett ärendet. I ärenden som gäller brådskande placering av ett barn och vid behov i andra brådskande situationer fattas beslutet av den socialarbetare som avses i 13 § 1 mom. Om det finns behov av att förlänga begränsningen fattas beslutet av den tjänsteinnehavare som anges i 13 § 2 och 3 mom., efter att den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter berett ärendet.
I 3 mom. finns bestämmelser om beslut om sådan kortvarig begränsning av kontakterna som gäller i högst 30 dygn. Beslutet om begränsningen kan i dessa fall fattas också av föreståndaren för barnskyddsanstalten eller dennes ställföreträdare. I fråga om begränsningar hänvisas det till 62 § 1 och 2 mom. och till det föreslagna nya 3 mom. Begränsningsbefogenheten utvidgas också till ställföreträdaren för anstaltens föreståndare. Det förstärker möjligheterna att begränsa barnets kontakter i brådskande situationer, till exempel när det är nödvändigt för att förhindra att barnet skaffar eller använder berusningsmedel eller rymmer och socialarbetaren eller föreståndaren för anstalten inte går att nå. I 3 mom. konstateras det på motsvarande sätt som i nuvarande 2 mom. att begränsningen av kontakterna ska avslutas så snart den inte längre behövs med hänsyn till 62 § 1 mom.
65 §.Fråntagande av ämnen och föremål vid barnskyddsanstalter.
Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras i sin helhet. Liksom i nuläget avses paragrafen gälla vid barnskyddsanstalter, men den innehåller centrala bestämmelser om hur fråntagande av sådana ämnen och föremål som avses i 4 b § ska genomföras vid anstalten. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det om rätten att använda sådana maktmedel som är nödvändiga för att genomföra fråntagandet och som kan anses försvarliga med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. Fråntagandet ska genomföras av föreståndaren för barnskyddsanstalten eller en person i anstaltens vård- eller fostringspersonal. Paragrafen avses således inte gälla familjevård.
Utgångspunkten är att fråntagande av sådana ämnen och föremål som räknas upp i 4 b § inom alla former av placering i första hand ska vara en sådan fostrande åtgärd som hänför sig till omsorgen om och övervakningen av barnet och som det föreskrivs om i 4 a § 1 mom. När fråntagandet av sådana ämnen och föremål som avses i 4 b § ur barnets besittning förutsätter sådan användning av maktmedel som ingriper i barnets självbestämmanderätt, personliga frihet och integritet ska det i 11 kap. föreskrivas särskilt om behörigheten att använda maktmedel.
Användning av maktmedel mot barn ska alltid vara en sista utväg och användningen av maktmedel ska alltid bedömas i förhållande till den nytta som uppnås. I 1 mom. betonas att fråntagande av i 4 b § avsedda ämnen och föremål med hjälp av maktmedel endast får genomföras genom användning av sådana maktmedel som kan anses försvarliga med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. I den gällande barnskyddslagen finns inga bestämmelser om rätten för vård- och fostringspersonalen vid barnskyddsanstalter att använda maktmedel i situationer där det anses vara nödvändigt att ämnen och föremål som barnet innehar omhändertas av anstalten, men barnet motsätter sig omhändertagandet (t.ex. EOAK/5985/2021).
Bestämmelser om rätten att använda maktmedel ska alltid utfärdas genom lag. Begreppet maktmedel och maktmedlens rättsliga innehåll fastställs i 4 kap. i strafflagen. När maktmedel används får enligt 4 kap. 6 § 2 mom. i strafflagen endast sådana åtgärder tillgripas som är nödvändiga för att uppdraget ska kunna utföras och som utifrån en helhetsbedömning ska anses försvarliga med beaktande av hur viktigt och brådskande uppdraget är, hur farligt motståndet är samt situationen också i övrigt. I speciallagstiftning, såsom barnskyddslagen, kan det inte föreskrivas att en metod är ett maktmedel, om den inte är det enligt strafflagen. Då leder användningen av metoden i regel alltid till straffansvar. Man kan bli tvungen att använda maktmedel också i situationer som innefattar nödvärn och nödtillstånd (4 kap. 4 § och 5 § i strafflagen).
Användning av maktmedel förutsätter en noggrann bedömning av om de allmänna förutsättningarna för bruk av begränsande åtgärder enligt 61 a § uppfylls i situationen. Om maktmedlen dessutom inte under några omständigheter skulle ha kunnat leda till det eftersträvade resultatet, kan de inte heller anses vara nödvändiga för att uppdraget ska kunna utföras. Maktmedel ska alltså avstås från, om de inte skulle ge önskat resultat. Användningen av maktmedel kan vara av olika intensitet i olika situationer där maktmedel används. Vid fråntagande av ämnen och föremål kan man till exempel använda fasthållande av barnet eller om möjligt ta ett lättare grepp om barnets hand, vilket alltid är mindre intensivt. Man ska sträva efter att fasthållandet är kortvarigt. Bestämmelserna om fasthållande i 68 § 3 mom. ska också iakttas. I praktiken förutsätter situationer där fasthållande vidtas ofta att flera anställda är närvarande och har befogenhet att använda maktmedel för att säkerställa att situationen är säker.
Till exempel har en närvarande väktare inte med stöd av bestämmelsen rätt att genomföra fråntagandet, eftersom väktaren inte hör till anstaltens vård- och fostringspersonal. Fråntagande av ämnen och föremål kan i vissa situationer vara motiverat också när det är fråga om situationer med nödvärn och nödtillstånd enligt strafflagen (4 kap. 4 och 5 § i strafflagen).
Avsikten är att användning av maktmedel enligt paragrafen ska vara en sista utväg för att trygga fråntagandet av ämnen och föremål. Det primära målet ska dock alltid vara att handla så att situationen inte utvecklas till en situation där maktmedel används. I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det därför att man i första hand ska sträva efter att komma överens med barnet när det konstateras att barnet innehar egendom som barnet inte ska ha, även om det bedöms att det inte kommer att lyckas. I brådskande situationer där barnet motsätter sig fråntagandet är det inte ändamålsenligt att försöka nå en överenskommelse, om det är fråga om en allvarlig fara för barnets eller andra personers hälsa eller säkerhet. Barnet ska ges en motiverad förklaring till varför barnet ska överlämna det föremål eller ämne som barnet innehar till anstalten. Barnets ålder och utvecklingsnivå ska tas i beaktande. Både före och under eventuell användning av maktmedel ska barnet informeras om hur barnets eget beteende och andra eventuella omständigheter under situationen inverkar på hur fråntagandet av ämnen och föremål genomförs och hur barnets säkerhet beaktas i samband med fråntagandet. I situationen ska man sträva efter att kommunicera med barnet med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå. I situationen ska man sträva efter att säkerställa att barnet förstår situationen.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska den som använt maktmedel lämna en skriftlig rapport om användningen av maktmedel till föreståndaren för anstalten. På detta sätt säkerställs det att socialarbetaren har en möjlighet att bedöma med vilka metoder sådana situationer som leder till att en begränsande åtgärd enligt 1 mom. vidtas i fortsättningen kan undvikas.
I 4 mom. konstateras att maktmedelsredskap inte får användas vid användningen av maktmedel. Maktmedelsredskap är till exempel teleskopbatonger, gassprayer och handbojor. Bestämmelser om excess i samband med användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen. Med excess i samband med användning av maktmedel avses i allmänhet situationer där strängare maktmedel har använts än vad som är nödvändigt för att utföra uppdraget.
66 §.Kroppsvisitation
. Det föreslås att 1 och 2 mom. i paragrafen ska ändras. Möjligheten till kroppsvisitation ändras genom en hänvisningsändring i 1 mom. till att gälla sådana ämnen och föremål som avses i 4 b §.
Hänvisningen till 4 b § i 1 mom. innebär att i fortsättningen kan kroppsvisitation omfatta alla de ämnen och föremål som avses i 4 b § 1–4 mom. och som anges i specialmotiveringen till den paragrafen. I bestämmelsen fästs uppmärksamhet vid ämnen och produkter som det är förbjudet för barn att inneha. Syftet med regleringen är att skydda barnet mot allvarliga hälsoskador. Användningen av olovliga ämnen har också en skadlig koppling till barnets uppväxt och utveckling. Det ska i synnerhet vara möjligt att effektivt förhindra att berusningsmedel och farliga föremål kommer in på anstalter. Även tobaksprodukter och många olika ersättande produkter för tobak erkänns vara till och med livsfarliga för barn. I dagsläget kan barnets möjligheter att hålla kontakt med personer utanför anstalten vara till tydlig skada för möjligheten att barnets placering lyckas. De bestämmelser som föreslås i 4 b § avser dock inte rutinmässiga kroppsvisitationer. Vid bedömningen av användningen av en begränsning ska dessutom de allmänna förutsättningarna för bruk av begränsningar alltid tas i beaktande.
Till 1 mom. fogas en bestämmelse om att en metalldetektor eller någon annan motsvarande teknisk anordning får användas vid kroppsvisitationen. Kroppsvisitationen ska grunda sig på att det finns grundad anledning att misstänka att barnet innehar föremål som avses i 4 b §. Kroppsvisitationen ska företas så att man kommer överens och förhandlar med barnet, och andra maktmedel får inte användas för att genomföra kroppsvisitationen. En personskanner är inte en i bestämmelsen avsedd teknisk anordning som motsvarar en metalldetektor. Användning av en metalldetektor är en åtgärd som innebär ett mindre ingrepp i barnets fysiska integritet än till exempel kroppsvisitation annars.
I 2 mom. tas det in en bestämmelse om att en kroppsvisitation alltid ska genomföras med respekt för barnet, så finkänsligt som möjligt och genom att kränka barnets integritet så lite som möjligt. I praktiken är det bland annat viktigt att barnets ålder och utvecklingsnivå tas i beaktande när åtgärder vidtas.
66 a §.Kroppsbesiktning.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att där hänvisas till de ämnen som avses i 4 b § 1 mom. Med dessa ämnen avses ämnen som minderåriga barn enligt lag inte får inneha. Det är i synnerhet fråga om narkotika och alkohol. Dessutom får ett barn underkastas kroppsbesiktning i enlighet med 4 b § 1 mom., om det misstänks att barnet i berusningssyfte har förtärt något annat ämne än de som avses ovan.
Dessutom ska möjligheten att ta hårprov strykas i 1 mom. Hårprov undersöks betydligt mer sällan än till exempel urinprov. Tolkningen av resultaten av hårprov är förenad med osäkerhetsfaktorer och därför har till exempel laboratoriet vid Institutet för hälsa och välfärd minskat undersökningen av dem. Således är det motiverat att slopa hårprov bland provalternativen. På barnskyddsanstalter undersöks barns eventuella användning av narkotika oftast genom urinprov. Sådana screeningar i form av snabbtest som genomförs vid anstalterna kan ge fel resultat. Ett urinprov som tagits under övervakning ska delas upp i två olika prov innan det undersöks. Den första delen av provet undersöks genom en preliminär screening av snabbtestkaraktär vid anstalten, oftast genom ett snabbtest, och den andra delen av provet ska förvaras oundersökt och orörd för en eventuell verifikationsanalys. Således görs en eventuell verifikationsanalys vid ett ackrediterat laboratorium som är specialiserat på narkotikatestning av samma urinprov som användes vid den första screeningen. Genom att provet delas i två delar säkerställs det att verifikationsanalysen görs av ett orört delprov och att provet ger rätt resultat. Vidare analyser kan också göras som en omfattande undersökning i ett specialiserat laboratorium i en situation där det första screeningtestet är negativt, för att kunna testa för en större omfattning ämnen. Institutet för hälsa och välfärd och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården har gett närmare anvisningar om förfaringssätt vid narkotikatestning.
Mykkänen, S., Kuoppasalmi, K., Tissari, P., Henriksson, M. (toim.) (2015) Rekommendation för drogtestning av hälsoskäl. Asianmukaiset menettelytavat sosiaali- ja terveydenhuollon toimintayksiköille. Handledning 5/2015. Helsingfors: Institutet för hälsa och välfärd.
Narkotikatestningar som genomförs som kroppsbesiktning är inte det enda sättet att mäta användning av berusningsmedel, utan endast en metod för uppföljning. Resultaten av narkotikatestningen ska tolkas som en del av helhetssituationen. Vid bedömningen av barnets situation ska man utöver resultaten av narkotikatestningen i synnerhet fästa vikt vid barnets beteende och de anteckningar enligt 33 § i barnskyddslagen som görs om ärendet vid barnskyddsanstalten
67 §.Granskning av egendom, försändelser och utrymmen samt kvarhållande av försändelser.
Bestämmelserna i 1 och 2 mom. ändras så att de hänvisar till sådana ämnen och föremål som avses i 4 b §. Möjligheten till granskning av egendom, försändelser och utrymmen samt kvarhållande av försändelser utvidgas till att gälla alla ämnen och föremål som räknas upp i den nya 4 b §.
68 §. Fasthållande vid barnskyddsanstalter.
Paragrafens rubrik ändras så att det tydligt framgår att paragrafen gäller fasthållande vid barnskyddsanstalter och inte sådant fasthållande på anstaltens område och utanför det som det föreslås bestämmelser om senare i lagen. De olika grunderna för fasthållande av barn i olika situationer förutsätter att det finns separata bestämmelser.
När det gäller fasthållande ska det alltid eftersträvas att åtgärden är kortvarig. Det föreslås ingen särskild bestämmelse om detta, men det ska vara målet. Det är svårt att tidsmässigt definiera kortvarighet. I vissa situationer kan det med fog ta längre tid för barnet att lugna sig. Internationell forskningslitteratur och utredningar om dödsfall som skett i samband med fasthållande visar att ett traumatiserat barn i regel inte alls ska hållas fast. Särskilt i fråga om barn som har erfarenheter av illabehandling eller lider av somatiska sjukdomar ska fasthållande undvikas så långt som möjligt, för att trygga barnets säkerhet. Särskild aktsamhet ska också iakttas i situationer där man inte känner till vilka eventuella samverkningar läkemedel eller berusningsmedel kan ha exempelvis på blodomloppet. Det föreslås att bestämmelsen om att fasthållande till sin karaktär ska vara vård- och omsorgsbetonat ska strykas i paragrafen. Fasthållande ska alltid grunda sig på att skydda barnets eller andras liv, hälsa, säkerhet eller betydande egendom. Fasthållande ska alltid vara en sista utväg och samtidigt den mest extrema metoden för att lugna ett barn. Fasthållande kan inte anses vara vård eller omsorg, utan syftet med fasthållande är att lugna barnet och förhindra att allvarligare skada uppstår. Fasthållande är inte tillåtet som en förebyggande åtgärd utan någon omedelbar fara. Fasthållande får inte tillgripas när en vuxen inte annars får ett barn att handla på önskat sätt, och det får inte heller i övrigt användas som ett redskap för maktutövning. När stressystemet aktiveras beter sig barn på ett sätt som i stunden är det enda möjliga för dem. Ett barn som härjar kämpar bokstavligen för sitt liv. Om barnet hålls fast med våld leder det endast till att det reaktiva hotbeteendet ökar. Om fasthållande ändå är nödvändigt, ska personalen behärska en säker teknik för fasthållande, till exempel MAPA®, och metoder för att undvika situationer som förutsätter fasthållande. Fasthållandet kan också i fortsättningen innefatta förflyttning av barnet. Med förflyttning avses att barnet förflyttas till exempel till barnets eget rum i syfte att lugna barnet. Bestämmelsen i det gällande 1 mom. om att fasthållandet ska upphöra genast då det inte längre är nödvändigt flyttas till 3 mom.
I 2 mom. konstateras för tydlighetens skull att fasthållande i sig är ett maktmedel. Också för närvarande kan fasthållande för att lugna ett barn inbegripa användning av maktmedel, men det finns inga uttryckliga bestämmelser om användning av maktmedel. Som det konstateras ovan kan fasthållande också innefatta förflyttning av barnet. Situationer med fasthållande och hur intensiv användningen av maktmedel är i dem kan variera mycket beroende på situationen och barnets beteende. Fasthållande kan innebära att flera handledare håller fast ett barn som gör motstånd. Fasthållande kan också innebära att en anställd lätt håller handen på barnets rygg eller axel och på så sätt till exempel flyttar barnet till barnets eget rum. I den senare situationen samarbetar barnet i allmänhet med handledarna till skillnad från den förstnämnda situationen. Paragrafens nuvarande innehåll ändras och flyttas till det nya 4 mom. Användning av maktmedel får aldrig vara ett självändamål, utan användning av maktmedel är endast tillåtet om det är nödvändigt för att uppnå det mål som avses i 1 mom. Fasthållande får aldrig tillgripas, om barnet kan lugnas med lindrigare metoder såsom genom att tala med barnet. Om man blir tvungen att tillgripa fasthållande, ska den användning av kraft som ingår i fasthållandet vara försvarbar med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen.
Enligt 3 mom. ska fasthållandet utifrån en samlad bedömning vara nödvändigt med beaktande av barnets beteende och situationen i övrigt. I det föreslagna momentet föreskrivs också att fasthållandet ska ske på ett sätt som är tryggt för barnet med hänsyn till dess ålder, kön, kulturella och religiösa bakgrund samt individuella situation. En motsvarande bestämmelse finns för närvarande i 69 a § 5 mom., som gäller fasthållande i en bil som används för transport av barnet. Fasthållandet ska upphöra genast när det inte längre är nödvändigt.
Det gällande 2 mom. ändras och blir det nya 4 mom. Enligt det föreslagna momentet ska det i fortsättningen lämnas en skriftlig rapport om alla situationer med fasthållande till föreståndaren för anstalten, och föreståndaren för anstalten ska omedelbart lämna en rapport till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. På detta sätt säkerställs det att socialarbetaren har en möjlighet att bedöma metoder för att undvika fasthållande i fortsättningen. Socialarbetaren ska se till att uppgifter om fasthållande och bedömningar av fasthållande finns i barnets klientregistreringar.
Enligt det föreslagna 5 mom. ska en socialarbetare som en del av den i 74 a § avsedda bedömningen av en begränsning som riktats mot ett barn tillsammans med barnet och platsen för vård utom hemmet samt i den mån det är möjligt med vårdnadshavaren och barnets föräldrar bedöma hur fasthållande kan undvikas på ett sätt som beaktar barnets bästa, om man blir tvungen att tillgripa fasthållande upprepade gånger. Ändringen betonar och motsvarar 74 a § 3 mom. i den gällande lagen. I 74 a § 3 mom. föreskrivs det att om flera begränsningar efter varandra, samtidigt eller under en längre tid har riktats mot barnet, ska den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter bedöma barnets situation som helhet, behovet av för barnet lämplig och tillräcklig vård och av tjänster samt om antalet anställda, personalens kompetens och lokalerna på platsen för vård utom hemmet motsvarar barnets behov. Upprepade fasthållanden kan vara traumatiska och till och med skadliga situationer för barnet och personalen samt för de andra barnen. Fasthållande av ett barn kan också till exempel aktivera en traumaupplevelse hos barnet. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska dessutom barnets hälsotillstånd undersökas efter fasthållandet, om fasthållandet tillfogar barnet skador eller fysiska märken eller om barnet begär det.
I det föreslagna 6 mom. finns en informativ hänvisning till bestämmelserna om excess i samband med användning av maktmedel i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen. Bestämmelsen motsvarar det gällande 3 mom. Med excess i samband med användning av maktmedel avses i allmänhet situationer där strängare maktmedel har använts än vad som är nödvändigt för att utföra uppdraget. Fasthållande på det sätt som avses i bestämmelsen förutsätter utbildning och ett starkt stöd för verkställigheten.
68 a §. Fasthållande för att förhindra att ett barn avlägsnar sig från barnskyddsanstalten utan tillstånd.
Paragrafen är ny. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen får föreståndaren för barnskyddsanstalten eller en person i anstaltens vård- och fostringspersonal hålla fast ett barn för att förhindra att barnet utan tillstånd avlägsnar sig från anstalten eller från gården i anslutning till anstalten. Fasthållandet förutsätter att barnet genom att avlägsna sig utsätter sig själv eller någon annan för ett hot mot hälsa eller säkerhet. Det kan vara motiverat att ingripa i sådan användning av berusningsmedel som hotar barnets liv och hälsa genom att hindra barnet från att avlägsna sig. Dessutom kan till exempel ett barns beteende mot andra vara så hotfullt att det är motiverat att hindra barnet från att avlägsna sig. Fasthållandet kan också innefatta förflyttning av barnet. På fasthållande tillämpas bestämmelserna i 68 § 2–6 mom. Grunden för att hålla fast ett barn ska enligt bestämmelsen vara att förhindra att barnet avlägsnar sig utan tillstånd, och det krävs inte att syftet med fasthållandet är att lugna barnet på det sätt som föreskrivs i 68 §. Fasthållande med stöd av den gällande 68 § kan också innefatta förflyttning av barnet, vilket innebär att det också finns likheter mellan en situation enligt den föreslagna bestämmelsen och en situation med förflyttning av ett barn enligt den gällande 68 §, med beaktande av att fasthållande i sig redan inom ramen för den gällande regleringen har tolkats som ett maktmedel. Syftet med fasthållande är att tillgodose barnets rätt till trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och till oundgänglig omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen. Dessutom kan syftet vara att tillgodose andra personers rätt till integritet och trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen, om till exempel ett barns kraftigt våldsamma beteende kommer att riktas mot andra personer om barnet inte hindras från att avlägsna sig.
69 a §.Eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalten.
Paragrafen ska ses över i sin helhet. I 1 mom. föreskrivs det om välfärdsområdets och barnskyddsanstaltens skyldighet att vidta åtgärder i en situation där ett barn utan tillstånd har avlägsnat sig från anstalten eller där ett barn efter att med tillstånd ha avlägsnat sig inte återvänder dit i enlighet med vad man på förhand kommit överens om. För att välfärdsområdet ska kunna vidta behövliga åtgärder behöver det underrättas om saken. Bestämmelserna om detta avses motsvara nuläget. Till bestämmelsen fogas en ny situation där ett barn efter att i sig med tillstånd ha avlägsnat sig från anstalten är på väg till en plats eller befinner sig på en plats som man inte på förhand kommit överens om. Barnet kan till exempel ha avlägsnat sig från skolan mitt under skoldagen och vara på väg till en bekant. Även dessa situationer ska i fortsättningen omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen och de åtgärder som föreskrivs i den, dock så att de åtgärder som behövs alltid ska bedömas i situationen. I bestämmelsen lyfts det fram att åtgärderna ska genomföras på ett sätt som tryggar verkställigheten. Eftersökning och återförande av barn är åtgärder som vidtas för att trygga verkställigheten av beslut om omhändertagande av barnet och vård utom hemmet samt beslut om brådskande placering och beslut om att fortsätta brådskande placering eller ett interimistiskt förordnande enligt 83 §. Den åtgärd som vidtas i första hand och det primära målet ska dock vara att sträva efter att diskutera med barnet och att barnet frivilligt återvänder till anstalten eller någon annan överenskommen plats. Enligt 1 mom. innefattar återförandet av barnet gripande av barnet och transport av det gripna barnet.
I praktiken bedömer anstalten situationen och gör omedelbart upp en handlingsplan för att hitta barnet och börjar aktivt söka efter barnet. Eftersökning av barnet ska inledas utan dröjsmål och det krävs inte handledning av den ansvariga socialarbetaren. Anstalten ska utöver att inleda eftersökning av barnet utan dröjsmål under tjänstetid kontakta den ansvariga socialarbetaren och komma överens om tillvägagångssätt för att hitta barnet och återföra barnet till platsen för vård utom hemmet. Anstalten gör vid behov en anmälan om försvinnande och den ansvariga socialarbetaren eller en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården gör vid behov en begäran om handräckning till polisen. I enlighet med 69 e § 2 mom. kan en person i anstaltens vård- och fostringspersonal för en myndighets räkning göra en begäran om handräckning av polisen för gripande och transport av ett barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalten. Om barnet är i omedelbar fara är det inte fråga om ett ärende som gäller handräckning av polisen, utan då ska nödcentralen kontaktas och nödanmälan göras. Faran för barnet kan till exempel bero på ett allvarligt berusningstillstånd, hälsoproblem eller andra faktorer som medför omedelbar fara och som ska bedömas från fall till fall.
Utanför tjänstetid kan anstalten kontakta socialjouren, när anstalten har utrett barnets situation och det finns uppgift om vad som förväntas av socialjouren i situationen. Vilka åtgärder som ska vidtas bedöms i första hand av anstalten, som känner barnet bäst. Anstalten ska använda tillräckliga resurser för att genomföra eftersökningen.
Innan en begäran om handräckning eller en anmälan om försvinnande görs kan polisen efterlysa barnet på basis av en anmälan till polisen. Efterlysningen görs för att utreda barnets vistelseort, varvid polisen i samband med andra polisuppdrag kan identifiera ett barn som avlägsnat sig utan tillstånd. En efterlysning är en anmälan som finns i polisens informationssystem och som inte i sig ger polisen några särskilda befogenheter att vidta åtgärder som gäller barnet, utan dessa bedöms från fall till fall.
Polisinrättningarna sköter i enlighet med den så kallade principen om territoriellt ansvar alla slags polisuppgifter. Anmälan om efterlysning av barn, begäran om handräckning som gäller barn och anmälan om ett försvunnet barn ska göras till den polisinrättning inom vars område åtgärder mot barnet behövs. I brådskande fall görs anmälan till nödcentralen, som styr ärendet till den behöriga polisinrättningen.
I 2 mom. föreskrivs det att placerarvälfärdsområdet och motsvarande myndighet i landskapet Åland har rätt att av nödcentralen få lokaliseringsuppgifter om den terminalutrustning eller det abonnemang som använts av ett i 1 mom. avsett barn samt uppgifter om abonnemangets identifieringsuppgifter, om placerarvälfärdsområdet eller motsvarande myndighet i landskapet Åland har grundad anledning att anta att barnets hälsa eller utveckling allvarligt äventyras genom att barnet använder berusningsmedel, begår en brottslig gärning som inte kan anses vara ringa eller genom något annat därmed jämförbart beteende eller genom risken för att barnet blir föremål för ett brott. I bestämmelsen finns dessutom en informativ hänvisning till 321 § 2 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, där det föreskrivs om nödcentralens rätt att få information om ovannämnda uppgifter. I bestämmelsen nämns separat motsvarande myndighet i landskapet Åland, eftersom det inte finns några välfärdsområden på Åland. Lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation tillämpas dock också på Åland.
När det för ett barn har ordnats vård utom hemmet och barnet under den tiden försvinner eller är utom räckhåll för vården utom hemmet, kan den myndighet som ansvarar för vård utom hemmet i praktiken inte genomföra vården av barnet utom hemmet och trygga omsorgen om barnet och barnets uppväxtförhållanden, hälsa och utveckling. Av denna orsak är det nödvändigt att den myndighet som ansvarar för vården utom hemmet får de lokaliseringsuppgifter som den behöver, när den med kännedom om barnets bakgrund, grunderna för att barnet är i vård utom hemmet och barnets övriga uppgifter och sätt gör en motiverad bedömning av att barnet under den olovliga frånvaron äventyrar sin egen hälsa eller säkerhet.
Placerarvälfärdsområdet och motsvarande myndighet i landskapet Åland ska i sina egna förvaltningsstadgor fastställa vilken tjänsteinnehavare som har denna behörighet. Behöriga tjänsteinnehavare kan till exempel vara tjänsteinnehavare inom socialjouren och barnskyddet samt föreståndare i tjänsteförhållande vid välfärdsområdets och Helsingfors stads egna barnskyddsenheter.
Enligt 2 § 2 punkten och 4 § 1 mom. 1 punkten i lagen om nödcentralsverksamhet tar Nödcentralsverket emot nödmeddelanden i Finland. Nödcentralsverket är således en mottagare av nödmeddelanden enligt 321 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. I verkligheten ska de myndigheter som deltar i nödcentralsverksamheten enligt 14 § 2 mom. i lagen om nödcentralsverksamhet ge Nödcentralsverket till sina verksamhetsområden knutna anvisningar och planer för behandling och förmedling av uppdrag samt för andra meddelanden och uppdrag. Nödcentralsverket agerar i praktiken i enlighet med myndigheternas anvisningar när det tar emot nödmeddelanden och förmedlar nödmeddelanden och uppdrag. Således ska socialvårdsmyndigheten ge till sina verksamhetsområden knutna anvisningar och planer för behandling och förmedling av uppdrag samt för andra meddelanden och uppdrag till Nödcentralsverket, vid behov också i fråga om mottagande och förmedling av nödmeddelanden om barn som utan tillstånd är frånvarande från sin plats för vård utom hemmet och i fråga om skötsel av andra meddelanden eller uppdrag. Socialvårdsmyndigheten kan redan nu till exempel ge anvisningar till Nödcentralsverket om att ett nödmeddelande som gäller ett barn som utan tillstånd är frånvarande från platsen för vård utom hemmet alltid ska överföras som uppgift till socialvårdsmyndigheten, också när den överförs som polisuppgift till polisen.
Enligt 4 § i lagen om nödcentralsverksamhet har Nödcentralsverket också till uppgift att producera brådskande stödtjänster. Enligt 2 § 4 punkten i lagen om nödcentralsverksamhet avses med brådskande stödtjänster sådant stödjande av räddningsväsendets, polisens samt social- och hälsovårdsväsendets och Gränsbevakningsväsendets brådskande verksamhet i samband med produktionen av nödcentralstjänster som är nödvändigt på grundval av ett föreläggande eller en anvisning från den berörda myndigheten. Enligt specialmotiveringen till 2 § i regeringens proposition (RP 149/2022 rd) hänför sig de brådskande stödtjänsterna till stödjande av nödcentralsverksamheten och de ska tillhandahållas utan dröjsmål, eftersom den information som fås i form av en stödtjänst kan påverka till exempel bedömningen av myndigheternas resursbehov och det taktiska och tekniska utförandet av uppgifterna.
Den myndighet som ansvarar för vården utom hemmet kan redan i nuläget efter att ha tagit emot ett nödmeddelande och ett uppdrag och bedömt situationen av Nödcentralsverket begära brådskande stödtjänster som hänför sig till produktionen av nödcentralstjänster. Brådskande stödtjänster är enligt 3 § 1 mom. 5 punkten i statsrådets förordning om nödcentralsverksamhet (877/2010) utredning och förmedling av information till myndigheterna och enligt 3 § 1 mom. 8 punkten registerförfrågningar, informationssökning, utredning av kontaktuppgifter, förmedling av begäran om stöd och registrering av uppgifter, information och prestationer. Den behöriga myndighet som ansvarar för ordnandet av vården av barnet utom hemmet kan således begära att Nödcentralsverket lokaliserar barnets terminalutrustning eller tillhörande utrustning som en brådskande stödtjänst redan med stöd av gällande bestämmelser genom att precisera sina egna anvisningar. Sådan lokalisering förutsätter dock med stöd av den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation alltid ett nödmeddelande och att uppgiften överförs till den behöriga socialvårdsmyndigheten samt sådan uppenbar nöd eller omedelbar fara som förutsätts i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.
Avsikten är att tröskeln för lokalisering för att hitta ett barn, det vill säga när det är fråga om en sådan uppenbar nöd eller omedelbar fara som avses i 321 § 1 mom. 2 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, ska sänkas jämfört med nuläget. Detta försnabbar eftersökningar av barn som utan tillstånd är frånvarande från platsen för vård utom hemmet och därför befinner sig i en särskilt utsatt ställning. Detta förutsätter att bestämmelsen i fråga ändras och därför föreslås det att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., genom vilket lokalisering av barn i de situationer som avses i den föreslagna 69 a § i barnskyddslagen möjliggörs.
Avsikten är att socialvårdsmyndigheternas ovan avsedda till verksamhetsområdena knutna anvisningar i samband med propositionen ska ses över i fråga om barn som utan tillstånd är frånvarande från sin plats för vård utom hemmet. I så fall fastställer anvisningens innehåll när lokalisering i fortsättningen ska göras i fråga om barn som utan tillstånd avlägsnat sig från platsen för vård utom hemmet. Nödcentralsverket kan dock göra begäran om lokalisering och få uppgifter av teleföretag endast när placerarvälfärdsområdet har grundad anledning att anta att barnets hälsa eller utveckling allvarligt äventyras genom att barnet använder berusningsmedel, begår en brottslig gärning som inte kan anses vara ringa eller genom något annat därmed jämförbart beteende eller genom risken för att barnet blir föremål för ett brott. Ansvaret för att förutsättningarna för begäran uppfylls ligger således hos placerarvälfärdsområdet och inte hos nödcentralsoperatören. Teleföretaget kan för sin del lita på att grunden för nödcentralens begäran är en ovannämnd myndighetsbedömning.
I 3 mom. föreskrivs det enligt förslaget att ett ärende som gäller återförande av ett i 1 mom. avsett barn avgörs av den i 13 b § avsedda socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller, när socialarbetaren har förhinder, av en annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården. Det kan till exempel vara fråga om socialarbetarens chef eller arbetspar eller en socialarbetare vid social- och krisjouren. I brådskande fall kan avgörandet göras av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren med stöd av en bestämmelse om delegering förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Det kan till exempel inte vara fråga om en vikarie. Föreståndaren för anstalten eller den av föreståndaren förordnade personen i anstaltens vård- och fostringspersonal ska utan dröjsmål meddela den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter om avgörandet. En ändring jämfört med nuläget är att det inte behöver fattas ett skriftligt beslut om återförande, men återförandet och de avgöranden som anknyter till det och grunderna för dem ska dock dokumenteras genom att behövliga anteckningar om återförandet görs i barnets klienthandlingar.
I det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om behörigheten i fråga om eftersökning och återförande av barn. Enligt bestämmelsen får eftersökningen och återförandet av barnet genomföras endast av en anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal eller av en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården. Enligt det gällande 69 a § 3 mom. får transporten av barnet genomföras endast av en sådan anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal som har i barnskyddslagen avsedd yrkeskompetens. Detta torde ha avsett sådana yrkesutbildade personer inom socialvården som avses i 3 § i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården, som det hänvisas till i det gällande 60 § 1 mom. Ett sådant krav ska enligt förslaget inte längre finnas, eftersom det i praktiken skulle vara mycket svårt att genomföra med tanke på anstaltens personalstruktur och arbetsskiftsplanering. Det centrala är att personen hör till anstaltens vård- och fostringspersonal och således i regel är en person som barnet känner. I 4 mom. föreslås det också en bestämmelse om att åtgärder för eftersökning och återförande av barn inte får genomföras i form av köpta tjänster. En motsvarande bestämmelse finns i 69 a § 3 mom. i den gällande lagen. I det föreslagna 4 mom. finns dessutom en informativ hänvisning till 33 § och lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården i fråga om anteckningar i klienthandlingar.
I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om anstaltens skyldighet att lämna en skriftlig rapport om åtgärder för eftersökning och återförande av ett barn till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Det föreskrivs inte om någon form eller något sätt för rapporten. Det väsentliga är att den dokumenterade informationen om åtgärderna förmedlas till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för övervakningen av att barnets bästa tillgodoses. Rapporten behövs trots att anteckningar enligt 4 mom. ska göras, eftersom den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter inte nödvändigtvis automatiskt har direkt tillgång till anstaltens klientdatasystem.
Avsikten är att de till verksamhetsområdena knutna anvisningar som avses ovan och som i praktiken utfärdats av social- och hälsovårdsministeriet ska ses över i fråga om barn som utan tillstånd är frånvarande från sin plats för vård utom hemmet. I så fall fastställer anvisningens innehåll i vilka fall lokalisering i fortsättningen ska göras i fråga om barn som utan tillstånd avlägsnat sig från platsen för vård utom hemmet. Tröskeln för lokalisering, det vill säga när det är fråga om en sådan uppenbar nöd eller omedelbar fara som avses i 321 § 1 mom. 2 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, ska dock sänkas jämfört med nuläget, vilket försnabbar eftersökningar av barn som utan tillstånd är frånvarande från platsen för vård utom hemmet och därför befinner sig i en särskilt utsatt ställning.
Efter lokaliseringen har den behöriga myndighet som ansvarar för att ordna socialvård med stöd av 20 § 4 mom. i lagen om nödcentralsverksamhet rätt att få lokaliseringsuppgifterna. Enligt den bestämmelsen har en socialvårdsmyndighet som Nödcentralsverket har larmat eller för vilken informationen på begäran har inhämtats trots sekretessbestämmelserna rätt att ur nödcentralsdatasystemet avgiftsfritt få sådana uppgifter om uppdrag eller åtgärder som är nödvändiga för utförandet av dess uppgifter.
I 3 mom. föreskrivs det enligt förslaget att ett ärende som gäller återförande av ett i 1 mom. avsett barn avgörs av den i 13 b § avsedda socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller, när socialarbetaren har förhinder, av en annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården. Det kan till exempel vara fråga om socialarbetarens chef eller arbetspar eller en socialarbetare vid social- och krisjouren. I brådskande fall kan avgörandet göras av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren med stöd av en bestämmelse om delegering förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Det kan till exempel inte vara fråga om en vikarie. Föreståndaren för anstalten eller den av föreståndaren förordnade personen i anstaltens vård- och fostringspersonal ska utan dröjsmål meddela den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter om avgörandet. En ändring jämfört med nuläget är att det inte behöver fattas ett skriftligt beslut om återförande, men återförandet och de avgöranden som anknyter till det ska dock dokumenteras genom att behövliga anteckningar om återförandet görs i barnets klienthandlingar.
I det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om behörighet i fråga om eftersökning och återförande av barn. Enligt bestämmelsen får eftersökningen och återförandet av barnet genomföras endast av en anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal eller av en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården. Enligt det gällande 69 a § 3 mom. får transporten av barnet genomföras endast av en sådan anställd inom anstaltens vård- och fostringspersonal som har i barnskyddslagen avsedd yrkeskompetens. Detta torde ha avsett sådana yrkesutbildade personer inom socialvården som avses i 3 § i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården, som det hänvisas till i det gällande 60 § 1 mom. Ett sådant krav ska enligt förslaget inte längre finnas, eftersom det i praktiken skulle vara mycket svårt att genomföra med tanke på anstaltens personalstruktur och arbetsskiftsplanering. Det centrala är att personen hör till anstaltens vård- och fostringspersonal och således i regel är en person som barnet känner. I 4 mom. föreslås det också en bestämmelse om att åtgärder för eftersökning och återförande av barn inte får genomföras i form av köpta tjänster. En motsvarande bestämmelse finns i 69 a § 3 mom. i den gällande lagen. I det föreslagna 4 mom. finns dessutom en informativ hänvisning till 33 § och lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården i fråga om anteckningar i klienthandlingar.
I det föreslagna 5 mom. föreskrivs det om anstaltens skyldighet att lämna en skriftlig rapport om åtgärder för eftersökning och återförande av ett barn till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. Rapporten är inte formbunden, det väsentliga är att den dokumenterade informationen om åtgärderna förmedlas till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter för övervakningen av att barnets bästa tillgodoses. Rapporten behövs trots att anteckningar enligt 4 mom. ska göras, eftersom den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter inte automatiskt har direkt tillgång till anstaltens klientdatasystem.
69 b §.Gripande av barn
. Paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs om en befogenhet att gripa ett i 69 a § 1 mom. eller 69 d § 1 mom. avsett barn i syfte att återföra barnet till barnskyddsanstalten. Ett barn får gripas av en person i anstaltens vård- och fostringspersonal, när det är fråga om ett barn som utan tillstånd är frånvarande från anstalten samt av en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården också när det är fråga om ett barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehemmet. Personerna bestäms närmare genom interna delegeringsregler. Med behörig tjänsteinnehavare inom socialvården avses det välfärdsområde som ansvarar för vården av barnet utom hemmet och för socialjouren och en tjänsteinnehavare som välfärdsområdet har bemyndigat genom en delegeringsbestämmelse.
I 2 mom. föreskrivs det att om en person i anstaltens vård- och fostringspersonal eller en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården har grundad anledning att anta att barnet befinner sig i en bostad eller på någon annan vistelseplats och att barnets hälsa, utveckling eller säkerhet är i allvarlig fara, har en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården rätt att få tillträde till bostaden eller vistelseplatsen, om tillträdet är nödvändigt för att skydda barnets hälsa eller utveckling eller förhindra att barnets säkerhet äventyras. En annan vistelseplats kan på samma sätt som en bostad vara en plats som omfattas av hemfriden, men det kan också vara en lokal som inte omfattas av hemfriden, såsom ett förråd. Bestämmelser om detta tas in i barnskyddslagen, eftersom bestämmelsen i 41 § 2 mom. i socialvårdslagen (710/1982) inte kan tillämpas på situationer som gäller återförande av ett barn som avses i 69 a § 1 mom. Bestämmelser om handräckning av polisen i sådana situationer föreslås i 69 e §. I anstaltens vård- och fostringspersonal kan inte eventuella vikarier eller anställda inom köpta tjänster räknas in. Med behörig tjänsteinnehavare inom socialvården avses till exempel personalen inom barnskyddet i barnets placerarvälfärdsområde eller personalen vid socialjouren.
Tillträde till en hemfridsskyddad plats förutsätter att de ovannämnda personerna har en grundad uppfattning om att barnets hälsa, utveckling eller säkerhet allvarligt äventyras och att barnet vistas på en hemfridsskyddad plats. Den grundade uppfattningen om allvarlig fara kan grunda sig på olika informationskällor och observationer om saken eller på att det i barnets situation finns skäl att misstänka att barnet upprepar sådan verksamhet som orsakar allvarlig fara för barnet eller att det föreligger omständigheter som utsätter barnet för allvarlig fara, såsom berusningsmedel eller en risk för illabehandling och utnyttjande. Med grundad anledning att anta att barnet befinner sig på en hemfridsskyddad plats avses att det finns aktuell information om att det kan visas att barnet är på en plats där man kan få tag på barnet.
I 3 mom. föreskrivs om befogenheter i anslutning till fasthållande av barn i samband med gripande av barn. När man fått reda på barnets vistelseort har en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården rätt att för gripande av barnet hålla fast barnet så att barnet kan flyttas till den bil eller det andra transportmedel som används för transporten. Fasthållande innebär i detta syfte i regel lätt fysiskt ledande. Målet är att det ska råda samförstånd mellan barnet och den anställda som söker efter barnet. Om den person som söker efter barnet hör till anstaltens vård- och fostringspersonal och är bekant för barnet sedan tidigare kan det öka trygghetskänslan hos barnet och bidra till att det inte är nödvändigt att tillgripa fasthållande i situationen. Fasthållande utgör redan i sig användning av maktmedel. Det är motiverat att det finns en befogenhet som tillåter fasthållande så att barnet kan flyttas till den bil eller det andra transportmedel som används för transporten. Ett annat transportmedel kan vara till exempel en spårvagn eller ett tåg.
Användningen av maktmedel i samband med fasthållande ska vara försvarlig med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. En person som söker efter barnet ska alltid i första hand försöka få barnet att återvända genom att tala, och de befogenheter som avses i momentet blir aktuella först om barnet motsätter sig återförandet. Motståndet kan vara aktivt eller passivt, och fasthållandet och vidtagandet av fasthållande ska alltid ställas i relation till den aktuella situationen och hur farligt och allvarligt motståndet är. I situationen ska den anställda också bedöma om motståndet är sådant att polisens befogenheter behövs för återförandet av barnet. Bestämmelser om handräckning av polisen föreslås i 69 e §. Barnet eller barnets sällskap kan till exempel bete sig starkt hotfullt eller aggressivt så att befogenheterna för en anställd inom barnskyddet i situationen inte kan utövas på ett sätt som är tryggt för de anställda och barnet. I momentet hänvisas det i fråga om fasthållande till bestämmelserna i 68 § 2–6 mom. Fasthållande är tillåtet för aktörer inom barnskyddet i enlighet med barnskyddslagen, och det ska hållas isär från de maktmedel som polisen får använda och som det separat föreskrivs om i polislagen.
Enligt det föreslagna 4 mom. får en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården under de förutsättningar och på de sätt som föreskrivs i 66 § företa en kroppsvisitation av barnet för att trygga ett säkert gripande. Dessutom får en sådan person frånta barnet sådana i 4 b § avsedda ämnen och föremål som barnet innehar. I bestämmelsen föreskrivs det också om en möjlighet att använda maktmedel som är nödvändiga för kroppsvisitation och för fråntagande av ämnen och föremål. Användning av maktmedel ska alltid vara en sista utväg och maktmedlen ska vara försvarliga med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. Liksom i andra situationer som tillåter användning av maktmedel ska det primära alltid vara samtal med barnet och strävan efter samförstånd så att fasthållande inte behövs. Om omhändertagna ämnen eller föremål inte återlämnas till barnet, ska det fattas ett beslut om saken i enlighet med 4 c § 1 och 4 mom. Med stöd av det gällande 69 a § 4 mom. är det endast möjligt att företa en kroppsvisitation av barnet för att trygga en säker transport i den bil som används för transporten. Dessutom möjliggör de nuvarande bestämmelserna omhändertagande av sådana i 65 § 1 mom. avsedda ämnen och föremål som barnet innehar under transporten. Enligt de gällande bestämmelserna får ett barn inte med maktmedel tvingas att underkasta sig kroppsvisitation, och fasthållande kan inte användas för att genomföra en kroppsvisitation. Detsamma gäller omhändertagande. Bestämmelser om handräckning av polisen finns i 69 e §.
Användning av maktmedel på det sätt som avses i bestämmelsen förutsätter utbildning och ett starkt stöd för verkställigheten.
69 c §.Transport av ett barn som gripits.
Paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i gällande 69 a § 1 mom. att när man fått reda på barnets vistelseplats, ska barnskyddsanstalten och den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet tillsammans avtala om transporten av barnet tillbaka till anstalten, om barnet inte återvänder frivilligt. Bestämmelsen gäller endast barn som avses i 69 a § 1 mom.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården under de förutsättningar och på de sätt som föreskrivs i 66 § får företa en kroppsvisitation av barnet i det transportmedel som används för transporten eller i dess omedelbara närhet för att trygga en säker transport. Det som är nytt jämfört med det gällande 69 a § 4 mom. är att i den föreslagna bestämmelsen nämns transportmedel i allmänhet, medan den gällande bestämmelsen endast gäller bilar. En annan ändring är att det också ska vara möjligt att företa en kroppsvisitation i transportmedlets omedelbara närhet. Enligt förslaget får dessutom den som transporterar barnet för att trygga en säker transport omhänderta alla sådana i 4 b § avsedda ämnen och föremål som barnet innehar under transporten. Det som ändras jämfört med det gällande 69 a § 4 mom. är att det ska vara möjligt att frånta barnet alla sådana ämnen och föremål som avses i 4 b §. Ett sådant föremål som äventyrar säkerheten kan till exempel vara en smarttelefon som barnet innehar, om det utifrån barnets beteende eller omständigheterna i övrigt går att sluta sig till att barnet kan använda telefonen för att kalla personer som äventyrar transporten till platsen. Till skillnad från de nuvarande bestämmelserna ska bestämmelsen dessutom göra det möjligt att använda nödvändiga maktmedel för kroppsvisitation och för fråntagande av ämnen och föremål. Användningen av maktmedel ska alltid vara en sista utväg och maktmedlen ska vara försvarliga med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. Liksom i andra situationer som tillåter användning av maktmedel ska det primära alltid vara samtal med barnet och strävan efter samförstånd så att till exempel fasthållande inte behövs. Bestämmelser om handräckning av polisen i sådana situationer finns i 69 e § 2 mom. Om omhändertagna ämnen eller föremål inte återlämnas till barnet efter transporten, ska det fattas ett beslut om saken i enlighet med 4 c § 1 och 4 mom. Bestämmelsen motsvarar nuläget.
Enligt det föreslagna 3 mom. får under transporten av barnet en person i anstaltens vård- och fostringspersonal och en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården för att trygga en säker transport hålla fast barnet i det transportmedel som används för transporten, om barnet på basis av sitt förvirrade eller hotfulla beteende sannolikt skulle skada sig självt eller andra och fasthållandet är nödvändigt på grund av en överhängande fara för barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet. För närvarande finns bestämmelser om fasthållande för att trygga en säker transport i 69 a § 5 mom. Den nuvarande befogenheten i fråga om fasthållande gäller endast i bilar, men nu föreslås det att fasthållande ska vara tillåtet också i något annat transportmedel som används för transporten. Användningen av maktmedel i samband med fasthållande ska vara försvarlig med beaktande av barnets ålder och beteende samt en samlad bedömning av situationen. Liksom i övriga situationer med fasthållande ska den som transporterar barnet bedöma om det i det enskilda fallet är nödvändigt och ändamålsenligt att använda maktmedel. Om situationen bedöms vara sådan att polisens befogenheter behövs, ska en anställd inom barnskyddet eller en tjänsteinnehavare inom socialvården begära handräckning av polisen. Om maktmedel används ska användningen stå i rätt proportion till det mål som eftersträvas, med beaktande av det som i bestämmelsen konstateras om att maktmedel ska vara försvarliga. På fasthållande tillämpas i övrigt bestämmelserna i 68 § 2–6 mom.
Användning av maktmedel på det sätt som avses i bestämmelsen förutsätter utbildning och ett starkt stöd för verkställigheten.
69 d §.Eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från ett familjehem.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om eftersökning och återförande av barn som utan tillstånd är frånvarande från ett familjehem på motsvarande sätt som vad som ovan konstateras om barn som utan tillstånd är frånvarande från en barnskyddsanstalt. Det behövs särskilda bestämmelser, eftersom den rättsliga ställningen för familjevårdare och barn vars vård utom hemmet ordnas som familjevård är annorlunda och det inte till alla delar är möjligt att tillämpa samma bestämmelser som gäller barn som utan tillstånd är frånvarande från anstalter.
I 1 mom. finns motsvarande bestämmelser om barn som utan tillstånd är frånvarande från ett familjehem som det i 69 a § 1 mom. finns om barn som utan tillstånd är frånvarande från en barnskyddsanstalt. Familjevårdaren ska utan dröjsmål underrätta den myndighet som ansvarar för vården av barnet utom hemmet om att ett barn som avses i bestämmelsen är frånvarande utan tillstånd, och myndigheten ska för att trygga verkställigheten av beslut om omhändertagande av barnet och vård utom hemmet samt om brådskande placering och beslut om att fortsätta brådskande placering eller ett interimistiskt förordnande enligt 83 § utan dröjsmål vidta behövliga åtgärder för att hitta barnet och återföra det. På motsvarande sätt som enligt 69 a § 1 mom. innefattar återförandet av barnet gripande av barnet och transport av det gripna barnet. Eftersökningen och återförandet av ett barn som är placerat i familjevård får endast genomföras av en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården. På återförande av barn tillämpas dessutom i övrigt bestämmelserna i 69 a § 4 mom., vilket innebär att anteckningar om åtgärderna för eftersökning och återförande av barn ska göras i barnets klienthandlingar i enlighet med 33 § och lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården. För familjevårdare ska det inte föreskrivas någon motsvarande skyldighet som för anstalterna att söka efter barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehemmet. Regleringen hindrar dock inte familjevårdaren från att söka efter barnet, om situationen i familjehemmet möjliggör det. Det är endast den behöriga tjänsteinnehavaren inom socialvården som har behörighet i dessa situationer. Polisen bistår genom handräckning eller genom att sköta grundläggande polisuppgifter.
I 2 mom. föreskrivs enligt förslaget att ett ärende som gäller återförande av ett barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehemmet avgörs av den i 13 b § avsedda socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter eller, när socialarbetaren har förhinder, av en annan behörig tjänsteinnehavare inom socialvården.
I 3 mom. finns hänvisningsbestämmelser genom vilka bestämmelserna i 69 a § 2 mom., 69 b § och 69 c § 2 och 3 mom. om barn som utan tillstånd är frånvarande från anstalter utsträcks till att också gälla barn som utan tillstånd är frånvarande från familjehem. Det föreskrivs särskilt att familjevårdare inte har de befogenheter som föreskrivs i 69 b § och 69 c § 2 och 3 mom.
I 4 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheten för den behöriga tjänsteinnehavaren inom socialvården att på behörigt sätt göra anteckningar om de begränsande åtgärder som tjänsteinnehavaren har vidtagit. Anteckningarna ska göras i enlighet med 33 § och lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården.
69 e §. Handräckning av polisen för gripande och transport av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalter och familjehem.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om handräckning av polisen för gripande och transport av barn som utan tillstånd är frånvarande från barnskyddsanstalter och familjehem. Polisen ska ha kvar verksamhetsförutsättningarna för att sköta polisens primära uppgift. Polisens resurser ska användas endast för de handräckningsuppgifter där polisen är nödvändig. Utgångspunkten är att vården utom hemmet ska ordnas så att handräckning av polisen inte behövs regelbundet till exempel på grund av otillräckliga personalresurser. Enligt 1 kap. 6 § i polislagen ska polisen när förhållandena kräver det ställa sina uppgifter i viktighetsordning. Detta gäller också handräckningsuppgifter.
I 1 mom. konstateras rättsgrunden för rätten för en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården att få handräckning, vilken utgör rättsgrund också för handräckning av polisen i situationer där ett barn utan tillstånd är frånvarande från anstalten eller familjehemmet. I paragrafen föreskrivs det också att handräckningen är avgiftsfri. Närmare bestämmelser om uppgifter och befogenheter för behöriga tjänsteinnehavare inom socialvården finns i de bestämmelser som nämns i 2 mom. i denna paragraf.
Enligt det föreslagna 2 mom. kan begäran om handräckning för socialvårdsmyndighetens räkning göras också av en person i barnskyddsanstaltens vård- och fostringspersonal. Detta underlättar i fortsättningen de praktiska situationerna, eftersom det i första hand ändå är en person i anstaltens vård- och fostringspersonal som söker efter barnet. I momentet föreskrivs dessutom om de situationer där en person i anstaltens vård- och fostringspersonal kan få handräckning av polisen. Bestämmelsen behövs eftersom 22 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården endast gäller myndigheter.
Bestämmelser om huvudprincipen för handräckning finns i 3 mom. Enligt den har en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården och en person i anstaltens vård- och fostringspersonal rätt att få handräckning, om den åtgärd som ligger till grund för handräckningen hindras. Enligt bestämmelsen kan den åtgärd som ligger till grund för handräckningen (till exempel en kroppsvisitation) hindras, om en behörig tjänsteinnehavare inom socialvården eller en person i anstaltens vård- och fostringspersonal vid utförandet av åtgärder bedömer att barnets beteende eller omständigheterna i övrigt innebär en betydande risk för att säkerheten för barnet, en person som deltar i återförandet av barnet eller någon annan person äventyras.
Barnets eget beteende eller beteendet hos barnets sällskap kan till exempel vara sådant att barnets, de anställdas eller utomståendes säkerhet förutsätter polisnärvaro. Tillräckliga resurser ska reserveras för eftersökning och återförande av barnet, och en sådan omständighet som avses i bestämmelsen kan i regel inte innebära en situation där det redan i utgångsläget har funnits otillräckliga resurser för utförandet av åtgärden. Det beror på situationen om det är fråga om ett handräckningsärende eller en grundläggande uppgift för polisen. En handräckningsuppgift kan också ändras till en grundläggande polisuppgift till exempel när en person som är föremål för handräckningen brukar våld eller om personen hotas av omedelbar och allvarlig fara för sitt liv, sin hälsa, sin säkerhet eller sin fysiska integritet. Då finns det skäl att också överväga att ringa nödcentralen. Syftet med bestämmelserna är att polisen i situationen ska bistå den som begär handräckning, vilket i regel innebär att också den person som söker efter barnet själv är närvarande i situationen.
I 4 mom. konstateras det att när polisen ger handräckning i en situation som avses i 2 mom. 5 punkten, är polisen skyldig att transportera barnet till den närmaste möjliga barnskyddsanstalt som barnets behöriga tjänsteinnehavare inom socialvården och en behörig tjänsteinnehavare inom välfärdsområdet på barnets vistelseort kommer överens om. Den närmaste möjliga barnskyddsanstalten kan vara en tillfällig barnskyddsanstalt eller barnets egen plats för vård utom hemmet. Skyldigheten gäller den närmaste möjliga barnskyddsanstalten, eftersom den närmaste barnskyddsanstalten kan vara så full att barnet inte kan återföras dit. Enligt förslaget ska polisen bistå vid transporten, vilket i princip innebär att polisen med sina befogenheter tryggar en transport av barnet som utförs av en person som söker efter barnet. Detta kan till exempel ske i det fordon som den anställda som söker efter barnet använder för transporten eller om situationen kräver det i polisens eget fordon. Också när det är fråga om handräckning kan polisen ställa sina uppgifter i viktighetsordning enligt 1 kap. 6 § i polislagen.
70 a §.Kameraövervakning i samband med isolering.
Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om kameraövervakning i samband med isolering. Kameraövervakning i samband med isolering har genomförts vid barnskyddsanstalter utan särskilda bestämmelser i lag. Rätten till skydd av privatlivet för ett barn i ett isoleringsrum har begränsats kraftigt. Begränsningens effekt ökar av att barnet är föremål för kameraövervakning. Jämfört med kameraövervakning i anstaltens gemensamma lokaler innebär kameraövervakning i ett isoleringsrum ett kraftigare ingrepp i barnets personliga integritet. Det har dock ansetts vara möjligt att genomföra kameraövervakning i isoleringsrum, i synnerhet om den används för att trygga säkerheten för barnet i isoleringsrummet.
När isolering enligt 70 § genomförs i ett isoleringsrum i anslutning till anstalten, kan enligt förslaget teknisk övervakning i form av kameraövervakning utföras i rummet, om säkert genomförande av isoleringen förutsätter det. Det kan till exempel vara fråga om en situation där barnet försöker skada sig själv. Utöver självdestruktivt beteende kan det i situationen finnas en risk för att barnet begår självmord. I sådana situationer är kontinuerlig övervakning av barnet nödvändig och den genomförs delvis med hjälp av kameraövervakning. Kameraövervakning behövs när den vuxna inte är närvarande i isoleringsrummet med barnet. Kameraövervakning behövs till exempel på natten. Det är då fråga om att iaktta hälsotillståndet hos och trygga säkerheten för ett barn som är berusat eller lider av abstinenssymtom efter användning av berusningsframkallande ämnen.
I 70 a § ska det också föreskrivas att kameraövervakning får användas endast när det är nödvändigt och proportionerligt med tanke på syftet med kameraövervakningen. Ordnandet av kameraövervakning får inte grunda sig på bristfälliga personalresurser på anstalten. Barnets isolering ska skötas på det sätt som föreskrivs i 70 § och en vuxen ska fortlöpande finnas som stöd för barnet under isoleringen. När det har bestämts att ett barn ska hållas isolerat ska det samtidigt bestämmas vem i anstaltens vård- och fostringspersonal som ska se till barnets säkerhet. Hela den tid barnet hålls isolerat ska den som ser till barnets säkerhet övervaka barnet inne i samma rum eller i omedelbar närhet av rummet, så att denne har möjlighet att få kontakt med barnet. Barnets förhållanden under den tid isoleringen pågår ska ordnas så att barnet får tillräcklig omsorg och vård samt möjlighet att samtala med den som ser till barnets säkerhet. I praktiken kan grunderna för användning av kameraövervakning endast fastställas genom behovsprövning som baserar sig på barnets individuella situation.
I 70 a § konstateras ytterligare att kameraövervakning inte får riktas mot den del av isoleringsrummet som utgör toalett och tvättrum och att barnet alltid ska underrättas om kameraövervakningen.
Beslut om isolering fattas enligt 70 § 2 mom. av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. När det har bestämts att ett barn ska hållas isolerat ska det samtidigt bestämmas vem i anstaltens vård- och fostringspersonal som ska se till barnets säkerhet. Användning av kameraövervakning i samband med isolering ska betraktas som en faktisk förvaltningsåtgärd, vars verkställighet den person i vård- och fostringspersonalen som har förordnats att ta hand om barnet ansvarar för. Enligt förslaget ska det inte finnas någon möjlighet att separat anföra besvär om kameraövervakning i isoleringsrum.
I 2 och 3 mom. konstateras det att på behandlingen av klientuppgifter i samband med teknisk övervakning tillämpas lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården och att bestämmelser om kameraövervakning finns i 16 och 17 § i lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004).
71 §.Särskilda begränsningar under rehabilitering på sluten institution.
Innehållet i den föreslagna paragrafen är nytt och den ersätter den gällande 71 § om särskild omsorg.
I paragrafen föreskrivs det om särskilda begränsningar som endast ska vidtas under placering för rehabilitering på en sluten institution. Det är fråga om en tjänst vid en barnskyddsanstalt som genomförs på ett sådant sätt och där utgångspunkterna är sådana att det krävs omfattande begränsningar för att vården utom hemmet ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Placering för rehabilitering på en sluten institution förutsätter att skyddet av barnet mot beteende som äventyrar barnets egen och andras säkerhet nödvändigt förutsätter sådana begränsningar som nämns i paragrafen. Målet med de särskilda begränsningarna är att möjliggöra trygg vård utom hemmet utan berusningsmedel och uppnående av målen för placeringen. Begränsningarna bidrar till att bryta det beteende som ligger bakom placeringen av barnet och inverkar på faktorer som eventuellt försvårar fortskridandet av rehabiliteringen, såsom barnets möjligheter att upprätthålla människorelationer som är skadliga för barnet. Bestämmelserna syftar också till att trygga säkerheten för andra barn som har placerats och för personalen, eftersom bestämmelserna inverkar på anstaltens allmänna säkerhet, som är en central förutsättning för att rehabiliteringen ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt. Genom de föreslagna särskilda begränsningarna utvidgas personalens befogenheter i fråga om att hindra ett barn från att fortsätta ett beteende som är skadligt för barnet självt eller för andra. Tryggandet av syftet med vården utom hemmet får en särskilt stor betydelse eftersom tryggandet innebär att barnets rättigheter begränsas. Därför ska placeringen avslutas när det inte längre finns någon risk för att sådant beteende som avses i 49 a § fortsätter.
I den första meningen i 1 mom. föreskrivs det informativt att också i fråga om de särskilda begränsningar som anges i paragrafen gäller för beslut och verkställighet vad som i 11 kap. föreskrivs om användning av begränsande åtgärder. I momentet föreskrivs det att barnets rörelsefrihet begränsas under placeringen för rehabilitering på en sluten institution. Också barnets kontakter begränsas på det sätt som avses i 62 § 3 mom. under placeringen för rehabilitering på en sluten institution.
Behovet av att begränsa barnets rörelsefrihet har samband med det beteende som ligger bakom placeringen och som det är nödvändigt att förebygga. Begränsning och tillräcklig kontroll av barnets rörlighet är centrala förutsättningar för att få barnet att stanna på barnskyddsanstalten och se till att barnet omfattas av den rehabilitering och det stöd som tillhandahålls där. Rehabiliteringsprocessen förutsätter att barnet är närvarande på barnskyddsanstalten. De förutsättningar för placering som nämns i 49 a § är ofta förenade med att barnet har varit frånvarande utan tillstånd från platsen för vård utom hemmet. Rehabilitering på en sluten institution är till exempel en lösning i situationer där barn upprepade gånger är frånvarande från platsen för vård utom hemmet. Effektiv begränsning av rörelsefriheten bidrar till att betydligt minska barnets möjligheter att rymma. Det ska fattas ett överklagbart beslut om begränsning av rörelsefriheten, i vilket begränsningens varaktighet fastställs till ett år. Behovet av, omfattningen av och det konkreta sättet att genomföra begränsningen av rörelsefriheten ska bedömas med beaktande av 61 a § i samband med att klientplanen ses över med minst fyra månaders mellanrum.
Syftet med den begränsning av kontakterna som det föreskrivs om i 1 mom. är att skydda i synnerhet barnet från personer vars kontakter äventyrar syftet med placeringen och medför en risk för att grunderna för placeringen fortsätter att existera och som inte heller kan identifieras. Syftet med begränsningarna har således samband med barnets behov av nödvändigt skydd, som är en förutsättning för placeringen och som det föreskrivs om i 49 a §. När det inte går att fastställa de personer vars kontakter som är skadliga för barnet, ska kontakterna begränsas i enlighet med 62 § 3 mom. Utgångspunkterna för användningen av begränsningen beskrivs i detaljmotiveringen till 62 §. Genom ett begränsningsbeslut begränsas kontakterna under tiden för placeringen, som kan vara högst ett år. Kontakten med barnets närstående tryggas genom att dessa personer namnges i beslutet. Det ska fattas ett överklagbart beslut om begränsning av kontakterna, i vilket begränsningens varaktighet fastställs till ett år. Behovet av, omfattningen av och det konkreta sättet att genomföra begränsningen ska bedömas med beaktande av 61 a § i samband med att klientplanen ses över med minst fyra månaders mellanrum. Vid behov ska det fattas ett nytt överklagbart begränsningsbeslut om begränsning av kontakterna, om barnets behov av kontakter förutsätter det.
I 2 mom. föreskrivs det att barnet dessutom ska fråntas sådana i 4 b § 4 mom. avsedda anordningar som kan användas för kommunikation och som barnet innehar under placeringen för rehabilitering på en sluten institution. När barnet fråntagits en anordning som kan användas för kommunikation, ska barnets kontakter under placeringen för rehabilitering på en sluten institution tryggas på andra sätt. Begränsningen av barnets kommunikation utanför anstalten har ett samband i sak med begränsningen av barnets kontakter och grunderna för den. När anordningar eller andra redskap har fråntagits barnet, ska barnets kontakter tryggas på andra sätt. Det ska fattas ett överklagbart beslut om fråntagande av anordningar som kan användas för kommunikation och som barnet innehar, i vilket begränsningens varaktighet fastställs till ett år. Behovet av, omfattningen av och det konkreta sättet att genomföra begränsningen ska bedömas med beaktande av 61 a § i samband med att klientplanen ses över med minst fyra månaders mellanrum.
I 3 mom. föreskrivs det att planmässiga kroppsbesiktningar av barnet ska företas under placeringen för rehabilitering på en sluten institution Avsikten är att följa och bedöma barnets eventuella användning av berusningsmedel och å andra sidan barnets drogfrihet. Trots att det genom kroppsvisitationer enligt 66 § är möjligt att kontrollera om berusningsmedel når anstalten, är det ändå möjligt att berusningsmedel kommer in på anstalten. Planmässiga kroppsbesiktningar är en metod för att stärka både barnets vilja att sluta använda berusningsmedel och personalens förtroende för barnets drogfrihet. Resultaten av kroppsbesiktningen ska tolkas som en del av helhetssituationen. Planmässiga kroppsbesiktningar får inte företas godtyckligt. Individuell prövning ska göras i synnerhet i situationer där de testresultat som verifierats genom analyser vid ett ackrediterat laboratorium upprepade gånger är negativa. Det ska fattas ett överklagbart beslut om planmässiga kroppsbesiktningar, i vilket begränsningens varaktighet fastställs till ett år. Till skillnad från kroppsbesiktning enligt 66 a § är systematiska kroppsbesiktningar inte till sin karaktär faktiska förvaltningsåtgärder. Åtgärder som ingriper i ett barns integritet och begränsar barnets självbestämmanderätt ska basera sig på mål som fastställs på förhand och en plan för genomförande av kroppsbesiktningar. Behovet av, omfattningen av och det konkreta sättet att genomföra begränsningen ska också i fråga om kroppsbesiktningar bedömas med beaktande av 61 a § i samband med att klientplanen ses över med minst fyra månaders mellanrum.
I 4 mom. konstateras det att beslut om begränsningar enligt 1–3 mom. fattas i samband med beslut om placering av barnet för sådan rehabilitering på sluten institution som avses i 49 a §. Begränsningarna baserar sig på ett nödvändigt behov av att skydda barnet mot sådant beteende som avses i 49 a § och som allvarligt äventyrar barnets egen eller andras säkerhet.
I 5 mom. föreskrivs det om beslutsfattande om begränsningar enligt 1–3 mom. i samband med brådskande placering för rehabilitering på en sluten institution. Besluten fattas av den tjänsteinnehavare som avses i 13 § 1 mom. Syftet med bestämmelsen är att i samband med brådskande placering av barn förtydliga förhållandet mellan beslut om begränsningsåtgärder och beslut om placering av barn. När beslut fattas om brådskande placering av barn gäller besluten om begränsningar enligt vad som anges i momentet. Besluten om begränsningar fortsätter att gälla trots att den brådskande placeringen förfaller, om den brådskande placeringen förfaller på grund av ett beslut om omhändertagande av barn enligt 43 § 1 mom. eller på grund av ett beslut av förvaltningsdomstolen på en ansökan om omhändertagande och placering i vård utom hemmet enligt 43 § 2 mom. eller på grund av ett interimistiskt förordnande av en förvaltningsdomstol enligt 83 §, när ett ärende som gäller omhändertagande eller vård utom hemmet är anhängigt vid förvaltningsdomstolen. Besluten om begränsningar kan dock gälla i högst ett år från det att beslutet om brådskande placering meddelades.
I 6 mom. föreslås bestämmelser om bedömning av innehållet i och omfattningen av de särskilda begränsningarna. Innehållet och omfattningen ska åtminstone bedömas i samband med att klientplanen för barnet ses över. Bedömningen görs således minst var fjärde månad. I momentet föreskrivs dessutom att särskilda begränsningar får användas endast i den mån och i den omfattning som det är nödvändigt för att skydda barnet av skäl som anges i 49 a § 1 mom. Bedömningen ska göras med beaktande av vad som föreskrivs i 49 e §. De experter som nämns i den paragrafen ska bedöma behovet av särskilda begränsningar. Målet med begränsningarna är att stödja förändringsprocessen och uppnåendet av målen för placeringen. Därför ska bedömningen fästa vikt vid grunderna för placeringen av barnet och uppnåendet av de mål som ställts för placeringen. Detta kan till exempel innebära att begränsningens intensitet ändras. Bedömningen av om målen har uppnåtts konkretiserar hur rehabiliteringsprocessen fortskrider och hur man har kunnat påverka orsakerna till placeringen genom arbete under tiden för placeringen. I klientplanen och den kompletterande planen för vård och fostran ska det göras anteckningar om verkställandet av särskilda begränsningar.
Vidare konstateras det i momentet att begränsningar enligt 1–3 mom. får användas endast i den mån och i den omfattning som det är nödvändigt för att uppnå syftena med placeringen. Detta innebär att användningen av dem ska avslutas omedelbart när det inte längre finns grunder för användningen. Således är det ytterst viktigt att identifiera den fas i barnets rehabiliteringsprocess och placering när användningen av särskilda begränsningar kan avslutas. I praktiken innebär detta en situation där placeringen avslutas.
72 §.Särskilda begränsningar under en period av särskild omsorg.
Innehållet i den föreslagna paragrafen är nytt och paragrafen ersätter den gällande 72 § om ordnande av särskild omsorg.
I paragrafen föreskrivs det om särskilda begränsningar som endast ska vidtas under en period av särskild omsorg. En period av särskild omsorg är också i nuläget en tjänst vid en barnskyddsanstalt som genomförs på ett sådant sätt att det krävs mer omfattande begränsningar av barnets grundläggande fri- och rättigheter än inom sedvanlig anstaltsvård. Placeringen av ett barn ska genomföras som en period av särskild omsorg om vården av barnet utom hemmet bedöms förutsätta särskilda begränsningar enligt denna paragraf. Målet med de särskilda begränsningarna är att möjliggöra trygg och drogfri vård av barnet utom hemmet och uppnående av målen för placeringen. Med hjälp av begränsningarna kan man inverka på uppnåendet av målen för vården utom hemmet. Bestämmelserna syftar också till att trygga säkerheten för andra barn som har placerats för en period av särskild omsorg och för personalen genom att de inverkar på den allmänna säkerheten vid bostadsenheten. Säkerhet är en central förutsättning för att perioden ska kunna genomföras på ett ändamålsenligt sätt.
Enligt 1 mom. ska barnets rörlighet begränsas under perioden av särskild omsorg så att barnet hindras från att avlägsna sig från anstaltens lokaler utan tillstånd eller övervakning. På motsvarande sätt som enligt den gällande regleringen meddelas inget separat beslut om begränsning av rörelsefriheten, även om den maximala längden på den nu föreslagna placeringen föreslås vara längre än vad som är möjligt enligt den gällande regleringen. Innehållet i och omfattningen av rörelsefriheten ska dock bedömas under placeringen av barnet. Utgångspunkten för begränsning av rörelsefriheten är att bryta ett beteende som skadar barnet självt och förhindra sådana störningar i arbete med målen för perioden som till exempel kan bero på att barnet låter bli att återvända till sin plats för vård utom hemmet. Även om barnets rörlighet utanför bostadsenheten kontrolleras, ska barnet ha möjlighet att vistas utomhus på anstaltens område och i anstaltens andra eventuella hobby- eller idrottslokaler. Genom att främja barnets möjligheter att röra sig också utanför anstalten kan man främja barnets förankring i arbetet under perioden av särskild omsorg och således inverka positivt på uppnåendet av målen för perioden av särskild omsorg samt eventuellt främja uppbyggnaden av barnets vardag också efter en intensiv period på barnskyddsanstalten.
De bestämmelser som föreslås i 2 mom. är nya. Enligt förslaget ska planmässiga kroppsbesiktningar av barnet företas under perioden av särskild omsorg, om det är nödvändigt för att skydda barnet. Syftet med de planmässiga kroppsbesiktningarna är att följa och bedöma barnets eventuella användning av berusningsmedel och å andra sidan barnets drogfrihet. Möjligheten till planmässiga kroppsbesiktningar grundar sig på beslutet om period av särskild omsorg. När beslutet bereds och fattas ska nödvändigheten av planmässiga kroppsbesiktningar bedömas från fall till fall. Tröskeln för kroppsbesiktning föreslås således vara lägre än enligt 66 a §. Trots att det genom kroppsvisitationer enligt 66 § är möjligt att kontrollera om berusningsmedel kommer in på anstalten, är det ändå möjligt att berusningsmedel kommer in på anstalten. Planmässiga kroppsbesiktningar kan vara en metod för att stärka både barnets vilja att vara drogfri och personalens förtroende för barnets drogfrihet. Resultaten av kroppsbesiktningen ska tolkas som en del av helhetssituationen. Planmässiga kroppsbesiktningar ska företas enligt prövning från fall till fall och de får inte företas godtyckligt. Prövning ska göras i synnerhet i situationer där testresultaten upprepade gånger är negativa och resultaten har verifierats genom verifikationsanalyser vid ett ackrediterat laboratorium. De planmässiga kroppsbesiktningarna grundar sig på beslutet om placering och det fattas inget separat beslut om dem.
I 3 mom. föreskrivs det att de begränsningar som avses i 1 och 2 mom. ingår i det beslut som avses i 60 b §. Utöver vad som i 11 kap. föreskrivs om begränsande åtgärder, begränsas genom ett beslut om period av särskild omsorg enligt 60 b § barnets grundläggande fri- och rättigheter genom begränsande åtgärder enligt denna paragraf under en sådan period av särskild omsorg som avses i 60 a §.
74 §.Anteckningar om begränsande åtgärder.
Det föreslås att 1 mom. preciseras i enlighet med de ändringar som görs i paragraferna i 11 kap. Skyldigheten att göra anteckningar om begränsande åtgärder utvidgas till att gälla också de begränsande åtgärder som det föreslås bestämmelser om i 68 a, 69 b, 69 c, 70 a, 71 och 72 §. Den föreslagna 1 mom. 5 punkten om anteckningar om grundade anledningar avses också gälla kroppsvisitationer som företas med stöd av de föreslagna 69 b § 4 mom., 69 c § 2 mom. och 69 d § 3 mom.
15 kap.
Sökande av ändring
89 §.Rätt att söka ändring.
Enligt förslaget fogas till 1 mom. en ny 6 punkt, enligt vilken barnets förälder och vårdnadshavare samt den som svarar eller omedelbart före beredningen av ärendet har svarat för barnets vård och fostran var för sig får söka ändring också i ett ärende som gäller sådan period av särskild omsorg som avses i 60 b §. I paragrafens 4 mom. stryks hänvisningen till 65 §. Bestämmelser om fråntagande av ämnen och föremål i 4 b §och bestämmelser om beslutsfattande finns i 4 c § i den föreslagna lagen. Det föreslås att en hänvisning till den nya 4 c § fogas till momentet. I momentet konstateras också att de särskilda begränsande åtgärder som föreskrivs i 72 § ingår i beslutet om placering och således bestäms rätten att söka ändring i fråga om dem enligt 1 mom. Besluten om placering räknas upp i 1 mom.
I det gällande 4 mom. finns bestämmelser om de begränsande åtgärder som vårdnadshavaren har rätt att söka ändring i. Vårdnadshavaren har med stöd av bestämmelsen kunnat söka ändring i ett ärende som gäller ordnande av särskild omsorg enligt 72 §. Enligt förslaget ska bestämmelser om beslut om ordnande av en period av särskild omsorg i fortsättningen finnas i 60 b § i 10 kap., som gäller vård utom hemmet, i stället för i 11 kap., som gäller begränsande åtgärder. Bestämmelser om vårdnadshavarens rätt att söka ändring i ett beslut som avses i 60 b § föreslås i 89 § 1 mom. 6 punkten. Eftersom en period av särskild omsorg i fortsättningen inte längre ska betraktas som en begränsande åtgärd ska det inte längre föreskrivas om vårdnadshavarens rätt att söka ändring i ett ärende som gäller särskild omsorg i 89 § 4 mom. och således ska hänvisningen till 72 § strykas i momentet.
Till 3 mom. fogas dessutom en hänvisning till sådan begränsning av kontakter som avses i 71 § 1 mom.
90 §.Sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen.
Det föreslås att 1 mom. ändras och att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. I 1 mom. ändras hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden till en materiell hänvisningsbestämmelse och i 1 punkten tas det enligt förslaget in en möjlighet att söka ändring i ett beslut av välfärdsområdet direkt genom besvär i förvaltningsdomstol med iakttagande av lagen om rättegång i förvaltningsärenden också i ärenden som gäller fråntagande av ämnen och föremål och som avses i 4 c §. I den föreslagna 7 punkten tas det in motsvarande rätt i fråga om ärenden som gäller sådan period av särskild omsorg som avses i 60 b §. Gällande 1–6 punkten blir 2–7 punkt och gällande 7 och 11 punkten stryks. Till 1 mom. fogas en ny 12 punkt. Enligt den punkten är det möjligt att genom besvär direkt hos förvaltningsdomstolen med iakttagande av bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden söka ändring i ett beslut om begränsning av rörelsefriheten och begränsning av kontakter enligt 71 § 1 mom., fråntagande av en anordning som kan användas för kommunikation och som barnet innehar enligt 71 § 2 mom. samt i ett beslut om planmässig kroppsbesiktning enligt 71 § 3 mom.
I det nya 2 mom. föreskrivs det att de särskilda begränsande åtgärder som föreskrivs i 72 § ingår i beslutet om placering och att rätten att söka ändring bestäms enligt 1 mom. De gällande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom. I det gällande 3 mom. stryks omnämnandet av att besvären ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet, eftersom bestämmelser om det finns i 13 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
92 §.Sökande av ändring hos högsta förvaltningsdomstolen.
Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden ändras till en materiell hänvisningsbestämmelse. I 1 mom. 6 punkten tas det in ett omnämnande av begränsning av kontakter enligt 71 § 1 mom., som det således ska gå att söka ändring i hos högsta förvaltningsdomstolen med iakttagande av bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
7.4
Lag om Statens barnskyddsanstalt och om skolan i anslutning till den
1 §.Statens barnskyddsanstalts struktur.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om Statens barnskyddsanstalts karaktär som ett självständigt ämbetsverk. Avsikten är att förtydliga nuläget, eftersom befogenhetsfrågorna för närvarande delvis är oklara. Genom propositionen förtydligas Institutet för hälsa och välfärds ställning som ansvarig för resultatstyrningen och Institutets arbetsledningsrätt. Ämbetsverket avses vara riksomfattande och dess verksamhetsområde omfattar hela landet.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om delområdena i statens barnskyddsanstaltsverksamhet. Barnskyddets tjänsteenheter avses motsvara de nuvarande skolhemmen. Termerna avseende barnskydd samordnas också till exempel med termerna i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. Det föreslås att verksamhetsställena för skolan i anslutning till Statens barnskyddsanstalt ska finnas vid tjänsteenheterna. Strukturen motsvarar i praktiken nuläget. I Statens barnskyddsanstalt ska också fängelsets familjeavdelning ingå, vilket också motsvarar nuläget. Dessa funktioner har även i fortsättningen en gemensam förvaltning som utöver direktören för ämbetsverket består av bland andra en ekonomichef och en förvaltningsdirektör. Målet är att förtydliga den gemensamma förvaltningens roll så att ämbetsverket effektivare kan fungera som ett enda ämbetsverk.
2 §.Direktionen för skolan i anslutning till Statens barnskyddsanstalt.
I enlighet med 2 § i lagen om förvaltning av utbildning som ordnas av staten och privata (634/1998) ska skolan i anslutning till Statens barnskyddsanstalt ha en direktion. Enligt det föreslagna 1 mom. tillsätts direktionen av Institutet för hälsa och välfärd för fyra kalenderår åt gången. Vid beredningen samarbetar Utbildningsstyrelsen med Institutet för hälsa och välfärd. Förfarandet motsvarar nuläget. Enligt förslaget ska direktionen bestå av en ordförande, en vice ordförande samt minst tre andra medlemmar och personliga ersättare för dem.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att skolans ledande rektor ska utnämnas av direktionen. Bestämmelser om rektorer finns i 3 § i lagen om förvaltning av utbildning som ordnas av staten och privata. Den ledande rektorn utnämns tills vidare efter föredragning av direktören för Statens barnskyddsanstalt. Det föreslagna förfarandet motsvarar nuläget.
3 §.Ledning av Statens barnskyddsanstalt.
I paragrafen föreslås bestämmelser om utnämning av direktören för Statens barnskyddsanstalt och om ledningsstrukturen och ledningens befogenheter. Enligt 1 mom. leds ämbetsverket av en direktör som utnämns av Institutet för hälsa och välfärd. Direktören för anstalten utnämns till tjänsten för en femårsperiod, om det inte av särskilda skäl finns grund för att utnämna för kortare tid. Av direktören med ansvar för verksamheten vid Statens barnskyddsanstalt förutsätts en lämplig högre högskoleexamen, sådan mångsidig erfarenhet som uppgiften förutsätter, i praktiken visad ledarförmåga och erfarenhet av ledarskap. Avsikten är att göra utnämningsprocessen tydligare och överföra utnämningsbehörigheten från direktionen enligt den gällande lagen till Institutet för hälsa och välfärd. Den föreslagna ändringen är nödvändig, eftersom det i fortsättningen inte kommer att finnas en direktion som ansvarar för att utnämna direktören för ämbetsverket. Det har också i övrigt bedömts vara nödvändigt att förtydliga behörigheten. Det har också bedömts nödvändigt att förtydliga behörigheten på de grunder som anges i avsnitt 2.9.2.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om godkännandet av och innehållet i arbetsordningen. Arbetsordningen ersätter det nuvarande reglementet, som godkänns av direktionen för statens skolhem och fängelsets familjeavdelning. Eftersom det i fortsättningen inte ska finnas någon motsvarande direktion, ska arbetsordningen godkännas av direktören för ämbetsverket. I arbetsordningen ska det också anges vem som fattar beslut om upphandling av tjänsten på fängelsets familjeavdelning. Enligt 5 § i lagen kan Statens barnskyddsanstalt producera tjänsten själv eller helt eller delvis anskaffa den av en privat tjänsteproducent.
Bestämmelser om beslutanderätten för direktören för anstalten finns i 3 och 4 mom. Målet är att skapa klarhet i det nuvarande oklara läget. Direktören för anstalten avgör de ärenden som ska avgöras av ämbetsverket och som enligt vad som föreskrivs eller vad som bestäms i arbetsordningen inte ska avgöras av någon annan tjänsteman. Dessutom har direktören rätt att överta avgörandet av ärenden som en tjänsteman vid ämbetsverket enligt arbetsordningen får avgöra.
4 §.Uppgifter som utförs av Statens barnskyddsanstalt och dess skola.
I paragrafen föreskrivs det om de uppgifter som utförs av Statens barnskyddsanstalt och dess skola. Enligt det föreslagna 1 mom. har Statens barnskyddsanstalt till uppgift att producera anstaltsvård enligt barnskyddslagen samt ordna grundläggande utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning enligt vad som föreskrivs om dem i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) och lagen om utbildning som handleder för examensutbildning (1215/2020). Tjänsterna är avsedda för sådana barn som är placerade i vård utom hemmet och som inte på ett ändamålsenligt sätt kan fostras och vårdas i någon annan vård utom hemmet och inte heller på grund av sjukdom behöver vård som ges någon annanstans. I momentet föreskrivs det också att vid behov kan också annan undervisning ordnas enligt vad som separat föreskrivs om den undervisning som ska ordnas. Vid statens barnskyddsenheter kan också i fortsättningen tillhandahållas sådana mentalvårdstjänster som avses i socialvårdslagen (1301/2014) eller hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). Statens barnskyddsanstalt eller dess tjänsteenheter ska inte heller i fortsättningen ha organiseringsansvar för tjänsterna.
Det föreslagna 1 mom. innebär i viss mån en ändring av nuläget. Avsikten är att det tydligt ska föreskrivas att Statens barnskyddsanstalt är en producent av barnskyddstjänster. I fråga om grundläggande utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning är Statens barnskyddsanstalt en utbildningsanordnare, eftersom den har tillstånd att ordna både grundläggande utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning. När det gäller ordnande av annan undervisning ska det som separat föreskrivs om undervisningen beaktas. I fråga om mentalvårdstjänster ska Statens barnskyddsanstalt fortsättningsvis ha möjlighet att tillhandahålla sådana tjänster. När det gäller barnskyddstjänster är den föreslagna ändringen förenlig med de ändringar i lagen om tillsynen över social- och hälsovården som föreslås i denna proposition. Syftet med ändringarna är att bibehålla Statens barnskyddsanstalts uttryckliga ställning som tjänsteproducent.
Enligt den gällande lagen har verksamheten vid statens skolhem också kunnat produceras som familjevård. Skolhemmen har dock inte producerat familjevård på flera år och den har i praktiken skötts av andra tjänsteproducenter. Det är inte längre ändamålsenligt att bibehålla möjligheten att producera familjevård.
I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten för Statens barnskyddsanstalt att på minst en tjänsteenhet producera sådan rehabilitering på en sluten institution som avses i den 49 a § i barnskyddslagen som föreslås i denna proposition. I fråga om förutsättningarna för att producera tjänsten iakttas bestämmelserna i 49 a–49 e § i barnskyddslagen. Tjänsten kan också produceras som brådskande mottagnings- och bedömningsverksamhet. Målet är att möjliggöra vård utom hemmet också i samband med placering i krissituationer. I praktiken är det fråga om situationer där ett barn under samma dag behöver få komma till en verksamhetsmiljö inom vård utom hemmet som har starka resurser och möjliggör sluten vård och där en plats för mottagning och bedömning inte kan ordnas på annat sätt med hänsyn till tryggandet av barnets eller andras säkerhet. Ansvaret för mottagnings- och bedömningsverksamheten förutsätter eventuellt att personalens kompetens stärks.
5 §.Uppgifter som utförs av fängelsets familjeavdelning som hör till Statens barnskyddsanstalt och produktion av tjänsten.
I paragrafen föreslås bestämmelser om uppgifterna för fängelsets familjeavdelning och om produktion av tjänsten. Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar till sitt innehåll bestämmelsen i 1 § 3 mom. i den gällande lagen, men dessutom konstateras det i momentet på motsvarande sätt som i 5 § 3 mom. i den gällande lagen att fängelsets familjeavdelning finns i anslutning till fängelset. I 2 mom. föreskrivs det att Statens barnskyddsanstalt svarar för att producera tjänsten på fängelsets familjeavdelning och att den antingen kan producera tjänsten själv eller skaffa den delvis eller helt som en köpt tjänst på det sätt som föreskrivs i 6 §.
6 §.Anskaffning av tjänsten av privata tjänsteproducenter
. I denna paragraf och de därpå följande 7–12 § föreskrivs det på liknande sätt som i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård om anskaffning av tjänsten på fängelsets familjeavdelning av en privat tjänsteproducent. I 13 § i den föreslagna lagen föreskrivs dessutom om fängelsets familjeavdelnings egenkontroll. Bestämmelserna i 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård om användning av inhyrd arbetskraft och arbetskraft som skaffas från privata tjänsteproducenter och i 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård om privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer utsträcks dock inte till att gälla Statens barnskyddsanstalt.
Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter endast genom lag eller med stöd av lag anförtros andra än myndigheter, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Enligt regeringens proposition om grundlagen används begreppet offentliga förvaltningsuppgifter i grundlagen i en relativt vidsträckt bemärkelse, så att det omfattar uppgifter som hänför sig till t.ex. verkställigheten av lagar samt beslutsfattande om enskilda personers och sammanslutningars rättigheter, skyldigheter och förmåner. Betydande utövning av offentlig makt, som innefattar uppgifter som enligt 124 § i grundlagen inte överhuvudtaget kan anförtros någon instans utanför den offentliga förvaltningen, är till exempel på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter. Utgångspunkten för 124 § i grundlagen är att offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag. Eftersom framför allt skötseln av offentliga tjänster bör kunna ordnas smidigt och det inte i fråga om sådana uppgifter med hänsyn till syftena med regleringen finns behov av detaljreglering i lag, ska det också vara möjligt att med stöd av lag genom föreskrifter eller beslut bestämma om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Också då ska befogenheten att överföra uppgiften grunda sig på lag. Ändamålsenligheten i att överföra offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter är en juridisk förutsättning för en överföring, och det bedöms därför från fall till fall om denna förutsättning uppfylls. Vid bedömningen av ändamålsenligheten bör man särskilt uppmärksamma enskilda personers och sammanslutningars behov vid sidan av förvaltningens effektivitet och övriga interna behov. Också arten av den förvaltningsuppgift som överförs är av betydelse vid bedömningen. Kravet på ändamålsenlighet kan när det är fråga om uppgifter i samband med serviceproduktion uppfyllas lättare än i fråga om beslutsfattande som gäller en enskild persons eller sammanslutnings centrala rättigheter (RP 1/1998 rd, s. 179/II).
I motiveringen till 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (RP 241/2020 rd) har det konstaterats att det inte är möjligt att genom lagstiftning ge en uttömmande specifikation över vilka enskilda tjänster eller uppgifter inom social- och hälsovården som i varje enskilt fall ska anses vara offentliga förvaltningsuppgifter eller utövning av offentlig makt. Det har också konstaterats att det är svårt att i produktionen av social- och hälsovårdstjänster som helhet avskilja sådana funktioner som 124 § i grundlagen inte ska tillämpas på. Därför är utgångspunkten i bestämmelserna om välfärdsområdenas anskaffning av tjänster i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård att ett välfärdsområde när det skaffar social- och hälsovårdstjänster från en privat tjänsteproducent ska se till att alla de tjänster som tillhandahålls kunderna och som överförs för produktion av en privat tjänsteproducent uppfyller de krav på överföring av offentliga förvaltningsuppgifter som ställs i 124 § i grundlagen, även om inte alla tjänster som skaffas hos privata tjänsteproducenter nödvändigtvis entydigt är skötsel av offentliga förvaltningsuppgifter. I motiveringen till 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård har det särskilt konstaterats att med tjänster som avses i 12 § som ska tillhandahållas kunder avses dock inte sådana uppgifter som ingår i en privat tjänsteproducents verksamhet och som inte är social- och hälsovårdstjänster som tillhandahålls kunder direkt, såsom en privat tjänsteproducents bokföring, löneutbetalning eller andra administrativa stödtjänster, städning av verksamhetslokaler, personalbespisning eller andra tjänster som ordnas för personalen. De nämnda tjänsterna hör således inte till tillämpningsområdet för 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och de kan inte heller anses vara offentliga förvaltningsuppgifter.
I 12 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs om begränsningar i fråga om välfärdsområdets anskaffning av tjänster. Enligt bestämmelsen får välfärdsområdet till exempel inte från en privat tjänsteproducent skaffa tjänster som är förenade med utövande av offentlig makt, om inte något annat föreskrivs särskilt genom lag. Individ- och familjeinriktat socialt arbete som avses i 15 § i socialvårdslagen eller socialjour som avses i 29 § i socialvårdslagen får inte heller skaffas. I 12 § 3 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs bland annat att välfärdsområdet ska ansvara för bedömningen av servicebehovet när det skaffar tjänster av en privat tjänsteproducent.
I de föreslagna bestämmelserna om fängelsets familjeavdelning har bestämmelserna om välfärdsområdenas anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård använts som utgångspunkt. Bestämmelserna i 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård gäller inte direkt eller som sådana Statens barnskyddsanstalt, eftersom Statens barnskyddsanstalt inte är en privat tjänsteproducent. Välfärdsområdet är inte den som skaffar tjänsten på fängelsets familjeavdelning, utan det är Statens barnskyddsanstalt som skaffar tjänsten. Tjänsten på fängelsets familjeavdelning är emellertid en barnskyddstjänst och bestämmelser om ansvaret för ordnande av tjänsten finns i 16 och 16 b § i barnskyddslagen.
När det gäller tjänsten på fängelsets familjeavdelning är det inte fråga om utövning av offentlig makt eller om socialt arbete enligt barnskyddslagen eller socialvårdslagen. Det föreskrivs inga uppgifter som innebär utövning av offentlig makt för personalen vid fängelsets familjeavdelning. I praktiken utgör tjänsten familjearbete som ges ett barn som välfärdsområdet placerat i fängelset och dennes förälder. Välfärdsområdet fattar beslut om placering av barnet och vid behov andra beslut. Placeringen görs i regel som en stödåtgärd inom öppenvården, men bestämmelsen i 49 § 4 mom. gör det möjligt att placera barnet på fängelsets familjeavdelning också som vård utom hemmet. Brottspåföljdsmyndigheten placerar fången på familjeavdelningen genom sitt eget beslut och svarar för verkställigheten av fångens straff och övervakningen av fången i fängelset.
I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att Statens barnskyddsanstalt kan producera tjänsten själv eller helt eller delvis skaffa den av en privat tjänsteproducent på grundval av avtal, om tjänsten behöver skaffas av en privat tjänsteproducent för att uppgiften ska skötas på ett ändamålsenligt sätt. Även för närvarande produceras tjänsten av en privat tjänsteproducent och detta ska vara möjligt också i fortsättningen. Enligt det föreslagna 3 § 3 mom. avgör direktören för Statens barnskyddsanstalt vilken aktör som producerar tjänsten på fängelsets familjeavdelning. I upphandlingsbeslutet ska det motiveras att det är ändamålsenligt att skaffa tjänsten. Närmare bestämmelser om motivering av beslut finns i 9 §. Det kan vara ändamålsenligt att skaffa tjänsten av en privat tjänsteproducent till exempel av den orsaken att det på så vis är möjligt att sörja för tillräcklig kompetens i anslutning till tjänsteproduktionen.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska Statens barnskyddsanstalt underrätta alla välfärdsområden, inklusive Helsingfors stad, om den privata tjänsteproducenten eller om byte av privat tjänsteproducent. Med tanke på tjänsteanordnarens tillsynsansvar kan det vara motiverat att en förutsättning för anskaffningen är att det välfärdsområde som placerat barnet, dvs. placerarvälfärdsområdet, ger sitt samtycke till anskaffningen, men detta förutsätts inte, eftersom samtycke då ska inhämtas och fås från alla välfärdsområden, eftersom det på fängelsets familjeavdelning kan placeras barn från alla välfärdsområden. Det är inte heller ändamålsenligt att förutsätta samtycke av det välfärdsområde där fängelsets familjeavdelning finns, det vill säga placeringsvälfärdsområdet, eftersom placeringsvälfärdsområdet i praktiken inte har metoder för att övervaka platsen för vård utom hemmet. I en situation där det övervägs att placera ett barn på fängelsets familjeavdelning ska placerarvälfärdsområdet i vilket fall som helst bedöma bland annat förhållandena på platsen för placeringen samt tjänsteproducentens förutsättningar att tillgodose det placerade barnets behov. Om placerarvälfärdsområdet bedömer att placeringen inte är förenlig med barnets bästa på grund av faktorer som hänför sig till tjänsteleverantören, ska barnet inte placeras på fängelsets familjeavdelning.
Enligt det föreslagna 3 mom. svarar den privata tjänsteproducenten för att tjänsten produceras i enlighet med lag och upphandlingsavtalet. I bestämmelsen ingår dessutom en informativ hänvisning till 10 § i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. I enlighet med den bestämmelsen ansvarar också Statens barnskyddsanstalt för att den anskaffade tjänsten är av hög kvalitet och säker samt för uppfyllandet av andra krav som föreskrivs i den paragrafen.
Enligt 4 mom. finns bestämmelser om upphandlingsförfarandet när tjänster skaffas från en privat tjänsteproducent i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen. På konkurrensutsättning av upphandling av social- och hälsovårdstjänster tillämpas bestämmelserna i avdelning I i upphandlingslagen (syfte, principer och definitioner, tillämpningsområde, gemensam upphandling och tröskelvärden). På konkurrensutsättning av upphandling av social- och hälsovårdstjänster ska bestämmelserna i 12 kap. i upphandlingslagen tillämpas, i vilka det föreskrivs närmare om upphandlingsförfarandet, såsom direktupphandling, beaktande av kundernas synpunkter i upphandlingsvillkoren, obligatoriska och av prövning beroende behörighetsvillkor samt grunder för valet av anbud. I avdelning IV i lagen finns bestämmelser om upphandlingsbeslut, upphandlingskontrakt och ändringar i dem, tillsyn och rättsmedel.
7 §.Krav som ställs på privata tjänsteproducenter.
I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i 14 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård om de obligatoriska krav som en privat tjänsteproducent som producerar tjänster för Statens barnskyddsanstalt ska uppfylla. De obligatoriska kraven gäller bland annat den privata tjänsteproducentens solvens, vilket innebär att det inte är möjligt att skaffa tjänster av en tjänsteproducent som till exempel är försatt i konkurs eller har skatteskulder eller skulder i utsökning. Den privata tjänsteproducenten ska också ha tillräckliga resurser och andra förutsättningar för att bedriva verksamheten.
Enligt 1 mom. i paragrafen ska privata tjänsteproducenter av vilka Statens barnskyddsanstalt skaffar tjänster på det sätt som avses i 6 § uppfylla de förutsättningar som föreskrivs i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. I 2 kap. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården finns bestämmelser bland annat om krav på tjänsteproducenten och dess verksamhet, såsom de allmänna kraven i 6 §, lokalerna i 8 §, personalen i 9 § och kvalitetsmässiga krav på servicen och ansvar för tjänsternas kvalitet i 10 §. Dessutom finns bestämmelser om registrering av tjänsteproducenter och tjänsteenheter i 3 kap. i den lagen. Enligt 5 § i den lagen är registrering av tjänsteproducenter och tjänsteenheter en förutsättning för produktion av tjänster. Bestämmelser om tjänsteproducentens egenkontroll finns i 4 kap.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs om obligatoriska krav som gäller tjänsteproducentens solvens och resurser. Enligt momentet ska en privat tjänsteproducent ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av tjänsten, ha den yrkesutbildade personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter samt även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. En privat tjänsteproducent ska alltså ha sådana verksamhetsförutsättningar att den förmår producera de tjänster som skaffas från den på ett korrekt sätt. En privat tjänsteproducent ska ha egen kompetens och för det ändamålet ha yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården i sin tjänst. Om en privat tjänsteproducent använder vikarier, ska de stå i anställningsförhållande till tjänsteproducenten så att bestämmelserna om tjänsteansvar också gäller dem. Tjänsteproducenten ska också beakta eventuella krav som gäller arbete inom fängelseområdet, såsom säkerhetsutredningsförfarandet. Dessutom ska en privat tjänsteproducent ha övriga tillräckliga verksamhetsförutsättningar såsom lokaler, utrustning och datakommunikationsförbindelser. En privat tjänsteproducents verksamhetsförutsättningar ska vara tillräckliga med hänsyn till innehållet i och omfattningen av de tjänster som Statens barnskyddsanstalt skaffar.
Enligt 2 mom. ska tjänsteproducenten vara tillräckligt solvent för att kunna sörja för verksamheten och dess kontinuitet och fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Dessutom ska tjänsteproducenten utse en ansvarsperson som svarar för verksamheten och tillräckligt många ansvarspersoner för de olika funktionerna med hänsyn till verksamhetens art och omfattning. Den ansvarsperson som svarar för verksamheten har till uppgift att säkerställa att kraven i denna lag och de avtalsförpliktelser som avses i 8 § uppfylls i praktiken i den privata tjänsteproducentens verksamhet. Den ansvarsperson som svarar för en funktion ska inom sitt ansvarsområde se till att de uppgifter som omfattas av avtalet i praktiken sköts i enlighet med lag. Den privata tjänsteproducenten svarar på det sätt som avses i 6 § 3 mom. för att tjänsten produceras i enlighet med lag och avtal. Ansvarspersonerna svarar dessutom för att genomföra tjänsterna i praktiken. Således ansvarar de ansvariga personerna inte ensamma för att tjänsterna är ändamålsenliga, utan det övergripande ansvaret för tjänsterna ligger hos den privata tjänsteproducenten.
Enligt 3 mom. ska Statens barnskyddsanstalt säkerställa att det i den privata tjänsteproducentens tidigare verksamhet inte har konstaterats allvarliga eller upprepade brister i klient- och patientsäkerheten. Uppgifter om eventuella anmärkningar och förelägganden som tillsynsmyndigheten meddelat tjänsteproducenten eller om andra åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtagit kan fås av tillsynsmyndigheterna till den del de är offentliga och inte innehåller sekretessbelagda uppgifter om enskilda kunder. Om det framgår att tjänsteproducenten inte har beaktat tidigare anmärkningar eller förelägganden av tillsynsmyndigheten och bristerna eller missförhållandena i verksamheten inte har avhjälpts, ska tjänsten inte skaffas av tjänsteproducenten. Bristens allvarlighet med hänsyn till klient- och patientsäkerheten ska alltid bedömas i det enskilda fallet och med beaktande av tjänstens innehåll. Avsikten är dock att beakta vad som är skäligt och proportionerligt och därför beaktas till denna del tjänsteproducentens verksamhet under de tre år som föregår upphandlingen eller, om sådana brister har förekommit, huruvida tjänsteproducenten i verksamheten har avhjälpt de brister eller missförhållanden som tillsynsmyndigheten har anmärkt eller meddelat ett föreläggande om. Trots att det i tjänsteproducentens tidigare verksamhet funnits allvarliga eller upprepade brister, men tjänsteproducenten dock kan visa att förhållandena i tjänsteverksamheten har förändrats så väsentligt och bristerna har avhjälpts på ett ändamålsenligt sätt, kan det bedömas att tjänsteproducenten inte längre är uppenbart olämplig att producera tjänster. Bestämmelsen gäller endast sådana tjänsteproducenter som har tidigare verksamhet. För varje tjänsteproducent granskas den tid som den hunnit verka i branschen under de föregående tre åren. Bestämmelsen hindrar således inte att tjänster skaffas också av privata tjänsteproducenter som just har inlett sin tjänsteproduktion och som inte har tidigare verksamhet som kan granskas.
Enligt 4 mom. får den privata tjänsteproducenten inte vara försatt i konkurs.
Paragrafens 5 mom. innehåller närmare bestämmelser om ekonomiska krav på privata tjänsteproducenter. Om en privat tjänsteproducent under de föregående tre åren har andra försummelser som gäller skatter, premier för lagstadgade pensions-, olycksfalls- eller arbetslöshetsförsäkringar, eller andra skulder som är föremål för utsökning som är större än ringa i förhållande till betalningsförmågan och som äventyrar den privata tjänsteproducentens trovärdighet, uppfyller tjänsteproducenten inte förutsättningarna. Sådana underlåtelser ska bedömas utifrån en prövning där i synnerhet bestämmelsernas syfte beaktas. Till exempel en hur stor privaträttslig skuld som är större än ringa och huruvida en sådan skuld äventyrar den privata tjänsteproducentens trovärdighet ska bedömas i det enskilda fallet. Genom avgränsningen säkerställs det att livskraftig näringsverksamhet får fortsätta. De ekonomiska förutsättningarna innebär att förpliktelserna ska skötas långsiktigt och sakligt. Regelbunden försummelse eller försenat fullgörande av skyldigheter, ackumulerad skatteskuld, långsamma prestationer och missförhållanden som upptäckts vid skattegranskning samt skatter och skattepåföljder som debiterats på grund av dem kan tyda på att den privata tjänsteproducenten agerar på ett sätt som också kan påverka patient- och klientsäkerheten samt tjänsternas kvalitet och som inte är godtagbart med tanke på tjänsternas och bestämmelsernas syfte.
Vid bedömningen ska i regel beaktas alla skulder och uppgifter som framgår av utsökningsregistret och andra register oavsett om till exempel ett anhängigt utsökningsärende är föremål för ändringssökande eller avbruten verkställighet. Avsikten är att förhindra att rätten till ändringssökande utnyttjas i syfte att kringgå syftet med den föreslagna lagstiftningen. Å andra sidan förutsätter också rättssäkerheten och en exakt och entydig tillämpning av bestämmelserna en sådan avgränsning.
Enligt 6 mom. ska det som i 4 och 5 mom. föreskrivs om privata tjänsteproducenter gälla också den som genom ägande, avtal eller andra arrangemang utövar bestämmande inflytande för en privat tjänsteproducents räkning. Det är till exempel möjligt att en ansvarsperson i ett företag som tidigare försummat sina förpliktelser grundar ett nytt företag och via det nya företaget strävar efter att bli tjänsteproducent. Då finns det behov av att förhindra att verksamheten fortgår och bestämmelserna därmed kringgås. Också då ska den privata tjänsteproducenten enligt 7 mom. ha möjlighet att visa att inga hinder finns för att verka som tjänsteproducent.
Enligt 7 mom. ska den privata tjänsteproducenten i de situationer som avses i 3–5 mom. dock ges möjlighet att visa att det inte finns några hinder för dess verksamhet som privat tjänsteproducent. Bestämmelsens syfte är att ge tjänsteproducenten möjlighet att visa att hindret faktiskt undanröjts.
Enligt 8 mom. kan vid anskaffning utöver 2–5 mom. även de lämplighetskrav som anges i 81 § 1 mom. i upphandlingslagen tillämpas. I den bestämmelsen i upphandlingslagen anges grunder på vilka den upphandlande enheten genom sitt beslut får utesluta en anbudssökande eller anbudsgivare ur anbudsförfarandet. Vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster är det dock frivilligt att tillämpa de av prövning beroende grunderna för uteslutning i 81 § i upphandlingslagen, vilket har beaktats i momentets ordalydelse. Bestämmelsen i upphandlingslagen gör det till exempel möjligt att utesluta en sådan anbudsgivare som är försatt i konkurs eller som omfattas av en skuldsanering eller i fråga om vilken ett sådant förfarande är anhängigt. Det är också möjligt att utesluta en anbudsgivare som i sin yrkesverksamhet har gjort sig skyldig till ett sådant allvarligt fel som gör att dess tillförlitlighet kan ifrågasättas. De grunder för uteslutning som räknas upp i 81 § i upphandlingslagen får inte tillämpas om det har gått mer än tre år sedan händelsen. Statens barnskyddsanstalt ska således när den gör upphandlingar tillämpa åtminstone de krav på privata tjänsteproducenter som nämns i den föreslagna paragrafen. Vid konkurrensutsättning av upphandlingar kan emellertid också de andra av prövning beroende grunderna för uteslutning i 81 § i upphandlingslagen tillämpas. Den upphandlande enheten kan när den tillämpar upphandlingslagen begära en omfattande fullgöranderapport om anbudsgivaren enligt 5 § i lagen om Enheten för utredning av grå ekonomi (1207/2010) för att bedöma anbudsgivarens lämplighet.
8 §.Avtalsvillkor för den tjänst som skaffas och beredskap när avtalet upphör.
I paragrafen föreskrivs det om de avtalsvillkor som åtminstone ska ingå i ett avtal mellan Statens barnskyddsanstalt och en privat tjänsteproducent. Avtalsvillkoren för upphandlingen hänför sig till de i anbudsförfrågan eller de övriga upphandlingsdokumenten angivna kraven på den tjänst som produceras och det företag eller den andra tjänsteproducent som tillhandahåller tjänsten. Avtalsvillkoren beskriver mer detaljerat villkoren för produktion av tjänsten och vad uppfyllandet av dem förutsätter. Det centrala i avtalsvillkoren är i synnerhet styrningen och övervakningen av tjänsteproduktionen under hela avtalets giltighetstid. I upphandlingslagen föreskrivs det inte separat om obligatoriska avtalsvillkor, men i en anbudsförfrågan som gäller upphandling finns ofta ett utkast till avtal som bilaga eller så framgår avtalsvillkoren annars av anbudsförfrågan. Vid upphandlingar kan också de allmänna avtalsvillkoren för offentlig upphandling tillämpas.
Enligt 1 mom. ska Statens barnskyddsanstalt när den skaffar den tjänst som avses i 5 § på basis av avtal säkerställa att den kan uppfylla sitt produktionsansvar för tjänsten när avtalet upphör att gälla och även vid eventuella avtalsbrott eller störningar i avtalets fullgörande och andra störningssituationer eller undantagsförhållanden. Statens barnskyddsanstalt ska beakta olika situationer där avtalet kan upphöra att gälla eller där den privata tjänsteproducentens avtalsbaserade verksamhet kan upphöra eller utsättas för störningar. Avtalet kan upphöra vid en tidpunkt som överenskommits i avtalet eller parterna kan på det sätt som överenskommits i avtalet säga upp avtalet eller häva avtalet på basis av avtalsbrott. Det kan också hända att avtalet hävs i strid med avtalet. En privat tjänsteproducent kan också till exempel ansöka om konkurs eller tillsynsmyndigheten kan vidta sådana åtgärder inom myndighetstillsynen som avses i 5 kap. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården, till exempel tvångsmedel (39 §) och avförande av en tjänsteproducent ur registret (40 §). I alla olika situationer ska Statens barnskyddsanstalt redan på förhand genom avtalsvillkoren säkerställa att kunderna får sina behovsenliga tjänster och att Statens barnskyddsanstalt kan fullgöra de skyldigheter som ingår i dess produktionsansvar.
I 2 mom. föreskrivs om minimiinnehållet i ett avtal mellan Statens barnskyddsanstalt och en privat tjänsteproducent som producerar tjänsten på fängelsets familjeavdelning. I avtalet ska det enligt den föreslagna bestämmelsen åtminstone avtalas om genomförande av innehåll, kvantitet och kvalitet för de tjänster som skaffas. Det ska också avtalas om praktiska arrangemang genom vilka Statens barnskyddsanstalt sköter den styrning och tillsyn som ingår i dess produktionsansvar. Bestämmelser om Statens barnskyddsanstalts ansvar för den tjänst som skaffas finns i det föreslagna 6 § 3 mom. och bestämmelser om fängelsets familjeavdelnings egenkontroll finns i den föreslagna 13 §. I den föreslagna 8 § 2 mom. 3 punkten förutsätts det att avtalet mellan Statens barnskyddsanstalt och den privata tjänsteproducenten också ska innehålla krav som gäller tjänsteproducentens solvens och som tjänsteproducenten ska iaktta under avtalsperioden. Krav som gäller solvens är i allmänhet mått som härleds från tjänsteproducentens balansräkning och eventuella andra bokslutsuppgifter. Den privata tjänsteproducentens solvens kan också granskas utifrån olika utredningar. Sådana utredningar kan till exempel vara uppgifter om skatterester och betalning av socialskyddsavgifter, eftersom dessa uppgifter ger information om företagets förmåga att sköta offentliga avgifter och skyldigheter. Vid behov kan man dessutom av kreditinstitut begära aktuella utredningar om företagens kreditvärdighet för att utreda företagets eller sammanslutningens ekonomiska situation. I avtalet ska det enligt den föreslagna 4 punkten avtalas om beredskapen och hanteringen av verksamhetens kontinuitet i olika störningssituationer och under undantagsförhållanden. Avtalsbaserad beredskap är en central del av organisationens beredskap och kontinuitetshantering och den syftar till att garantera tjänsternas funktionssäkerhet och kontinuitet i alla situationer. Enligt den föreslagna 5 punkten ska det i avtalet avtalas om sänkning av en avtalsenlig ersättning eller inställning av betalningen av den om den privata tjänsteproducenten gör sig skyldig till fel. Om en privat tjänsteproducent till exempel inte iakttar sina lagstadgade skyldigheter eller de anvisningar som fastställts av Statens barnskyddsanstalt och inte avhjälper brister i sin verksamhet inom utsatt tid, kan Statens barnskyddsanstalt på avtalat sätt sänka den ersättning som betalas till den privata tjänsteproducenten eller inställa betalningen av den. Enligt den föreslagna 6 punkten ska det i avtalet dessutom avtalas om uppsägning och hävning av avtalet. Vidare enligt den föreslagna 7 punkten ska beredskapen för när avtalet upphör att gälla och för avtalsbrott och störningar i avtalets fullgörande säkerställas genom att det på förhand avtalas om hur verksamhetens kontinuitet och tjänsterna för kunderna kan tryggas också i dessa situationer. I avtalet kan parterna till exempel komma överens om att Statens barnskyddsanstalt i en konkurssituation eller i en situation där avtalet hävs temporärt kan fortsätta tjänsteverksamheten i stället för den privata tjänsteproducenten så att de anställda om de vill kan övergå i anställning hos Statens barnskyddsanstalt tills produktionen av tjänsten på familjeavdelningen har ordnats på något annat sätt. Dessutom kan det i avtalet avtalas till exempel om ställande av säkerhet. Ställande av säkerhet bidrar till att trygga tjänsternas kontinuitet i störningssituationer.
9 §.Motivering av beslut om anskaffning av tjänsten.
Enligt paragrafen ska ett beslut av Statens barnskyddsanstalt om att skaffa den tjänst som avses i 6 § utöver vad som föreskrivs i 123 § i upphandlingslagen och i 45 § i förvaltningslagen (434/2003) innehålla motiveringar om att förutsättningarna enligt 6 § för anskaffning av tjänster uppfylls. När Statens barnskyddsanstalt skaffar tjänster som köpta tjänster ska den bland annat iaktta upphandlingslagen. I 14 kap. i upphandlingslagen finns bestämmelser om upphandlingsbeslut. Lagens 123 § innehåller bestämmelser om upphandlingsbeslutets innehåll. Den upphandlande enheten ska fatta ett skriftligt beslut om de avgöranden som påverkar anbudssökandenas och anbudsgivarnas ställning samt om anbudsförfarandets utgång. Beslutet ska motiveras. Ett upphandlingsbeslut enligt upphandlingslagen är samtidigt ett förvaltningsbeslut som också omfattas av motiveringsskyldigheten enligt 45 § i förvaltningslagen. Utöver vad som i upphandlingslagen och förvaltningslagen föreskrivs om motivering av beslut ska det av motiveringen till upphandlingsbeslutet framgå motiveringar om att tjänsten på det sätt som avses i 6 § behöver skaffas av en privat tjänsteproducent för att uppgiften ska skötas på ett ändamålsenligt sätt. Dessutom är det bra att i motiveringen beskriva hur Statens barnskyddsanstalt bereder sig på att avtalet upphör och på avtalsbrott och störningar i avtalets fullgörande genom sådana avtalsvillkor som föreskrivs i 8 §.
10 §. Privata tjänsteproducenters skyldigheter.
I paragrafen föreskrivs det om en privat tjänsteproducents skyldigheter när Statens barnskyddsanstalt skaffar den tjänst som avses i 6 § av den.
Enligt 1 punkten ska privata tjänsteproducenter iaktta de lagstadgade krav på innehåll och kvalitet som gäller för social- och hälsovårdstjänster. I social- och hälsovårdslagstiftningen och i fråga om barnskyddet särskilt i barnskyddslagen definieras barnskyddstjänsterna och innehållet i dem. I 2 kap. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården finns bestämmelser om krav som gäller både offentliga och privata tjänsteproducenter samt verksamheten. I 8 § i det kapitlet finns bestämmelser om bland annat lokaler och i 9 § finns bestämmelser om personalen. I 10 § finns bestämmelser om kvalitetsmässiga krav på servicen och ansvar för tjänsternas kvalitet. Tjänster som skaffas av privata tjänsteproducenter ska således till innehåll och kvalitet motsvara de tjänster som välfärdsområdet själv producerar. Detsamma gäller naturligtvis tjänster som produceras av Statens barnskyddsanstalt. Enligt 2 punkten ska en privat tjänsteproducent iaktta det avtal om produktion av tjänsten som den har ingått. Innehållet i avtalet fastställer vid sidan av de lagstadgade kraven de tjänster som produceras av den privata tjänsteproducenten. I avtalet mellan en privat tjänsteproducent och Statens barnskyddsanstalt ska det avtalas om åtminstone de saker som anges i 8 §. Enligt 3 punkten ska den privata tjänsteproducenten följa de anvisningar som välfärdsområdet gett den i 6 § avsedda privata tjänsteproducenten med stöd av sitt organiseringsansvar och Statens barnskyddsanstalt med stöd av sitt produktionsansvar. Bestämmelser om fängelsets familjeavdelnings egenkontroll finns i 13 §. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna säkerställs det att Statens barnskyddsanstalt och det välfärdsområde som har organiseringsansvar kan fullgöra sina ansvar. Enligt 4 punkten ska privata tjänsteproducenter dessutom säkerställa att de allmänna förvaltningslagar som nämns i 11 § iakttas i de tjänster som de producerar. Detta innebär att en privat tjänsteproducent till exempel ska ordna utbildning för sin personal om tillämpningen av de allmänna förvaltningslagarna och styra personalen i tillämpningen av bestämmelserna. Dessutom ska den privata tjänsteproducenten övervaka att bestämmelserna de facto iakttas i verksamheten.
11 §.Tillämpning av allmänna förvaltningslagar på privata tjänsteproducenters verksamhet.
I paragrafen föreskrivs det om iakttagande av allmänna förvaltningslagar i en privat tjänsteproducents verksamhet när den producerar den tjänst som avses i 6 § för Statens barnskyddsanstalt. Offentliga förvaltningsuppgifter kan enligt 124 § i grundlagen anförtros andra än myndigheter endast om det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. För att säkerställa att kraven på god förvaltning uppfylls föreskrivs det i 1 mom. i den föreslagna paragrafen att en privat tjänsteproducent i verksamhet som omfattas av den föreslagna lagen ska iaktta förvaltningslagen, lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), språklagen (423/2003), samiska språklagen (1086/2003) och teckenspråkslagen (359/2015), om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen eller någon annan lag. Dessutom ska tjänsteproducenten i sådan verksamhet iaktta vad som i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) föreskrivs om verksamheten hos en myndighet som avses i 1 § 1 mom. i den lagen, om inte något annat föreskrivs i den föreslagna lagen eller någon annan lag. I förvaltningslagen föreskrivs det bland annat om grunderna för god förvaltning, vilka ska iakttas också i privata tjänsteproducenters verksamhet. I lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet finns bestämmelser om de rättigheter och skyldigheter samt det ansvar som myndigheterna och deras kunder har vid elektronisk kommunikation.
I 2 mom. finns en informativ hänvisning till att bestämmelser om handlingars offentlighet finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan
offentlighetslagen
). I offentlighetslagen föreskrivs det om rätten att ta del av myndigheternas offentliga handlingar samt om tystnadsplikt, om handlingssekretess samt andra för skyddande av allmänna och enskilda intressen nödvändiga begränsningar av rätten att ta del av en handling och om myndigheternas skyldigheter för att offentlighetslagens syfte ska nås. Offentlighetslagen tillämpas på privata tjänsteproducenter med stöd av bestämmelserna om uppdrag i offentlighetslagen. Enligt den gällande offentlighetslagen påverkas offentligheten i en handling inte av om myndigheten när den sköter sina uppgifter anlitar köpta tjänster eller om det är en person som är anställd hos myndigheten som sköter uppgifterna. Den som sköter ett uppdrag jämställs dock inte med en myndighet i offentlighetslagen, utan enligt 5 § 2 mom. i lagen anses en handling ha blivit upprättad av en myndighet, i detta fall välfärdsområdet, även när handlingen har upprättats på uppdrag av myndigheten, och en handling anses ha inkommit till en myndighet när handlingen har inkommit till den som är verksam på uppdrag av myndigheten eller den som annars är verksam för myndighetens räkning för att denne ska kunna utföra sitt uppdrag. Också i 14, 23 och 26 § i offentlighetslagen finns särskilda bestämmelser som gäller uppdrag. De handlingar som en privat tjänsteproducent producerar i samband med verksamhet enligt den föreslagna lagen är alltså välfärdsområdets handlingar, och hör på den grunden till offentlighetslagens tillämpningsområde.
I 3 mom. finns för tydlighetens och fullständighetens skull också en informativ hänvisningsbestämmelse till att lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019, informationshanteringslagen) och lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019, nedan lagen om digitala tjänster) tillämpas på privata tjänsteproducenters verksamhet i enlighet med tillämpningsområdet för de lagarna. I informationshanteringslagen finns bestämmelser om ordnande av informationshanteringen, informationssäkerhet, elektronisk överföring av informationsmaterial, ärendehantering och informationshantering i samband med tjänsteproduktion. I lagen om digitala tjänster föreskrivs det om de digitala tjänsternas tillgänglighet och om digitala tjänster som myndigheterna ordnar. Tillämpningsområdet för informationshanteringslagen och lagen om digitala tjänster har i de nämnda lagarna i fråga om privata aktörer kopplats till skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift.
12 §.Straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar.
I paragrafen föreslås bestämmelser om det tjänsteansvar och skadeståndsansvar vid tillhandahållande av tjänster som gäller anställda hos en privat tjänsteproducent som producerar tjänsten på fängelsets familjeavdelning för Statens barnskyddsanstalt samt ledningen för den privata tjänsteproducenten och självständiga yrkesutövare som är privata tjänsteproducenter.
Såsom det konstateras i motiveringen till 6 § är det enligt motiveringen till 12 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård vid anskaffning av social- och hälsovårdstjänster som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar från privata tjänsteproducenter i stor utsträckning fråga om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter till privata tjänsteproducenter, som inte är myndigheter. Produktionen av tjänsten på fängelsets familjeavdelning kan med beaktande av dess karaktär anses utgöra skötsel av en offentlig förvaltningsuppgift. Tjänsten produceras i lokaler i anslutning till fängelset och verksamheten sker i samarbete med Brottspåföljdsmyndigheten på det sätt som föreskrivs i 7 §.
Enligt 124 § i grundlagen får offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast om det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och rättssäkerheten säkerställs förutom genom andra bestämmelser i den föreslagna lagen också genom att det straffrättsliga tjänsteansvaret utsträcks till privata tjänsteproducenter och anskaffad och inhyrd arbetskraft.
Enligt 118 § 3 mom. i grundlagen har var och en som har lidit rättskränkning eller skada till följd av en lagstridig åtgärd eller försummelse av en tjänsteman eller någon som sköter ett offentligt uppdrag, enligt vad som bestäms genom lag, rätt att yrka att denne döms till straff samt kräva skadestånd av det offentliga samfundet eller av tjänstemannen eller den som sköter det offentliga uppdraget.
I 40 kap. i strafflagen finns straffbestämmelser om bland annat tagande av muta, brott mot tjänstehemlighet, missbruk av tjänsteställning och brott mot tjänsteplikt. Straffbestämmelserna om allmänna tjänstebrott (1–3, 5, 7, 8, 8 a, 8 b, 9 och 10 §) tillämpas på tjänstemän och med stöd av 40 kap. 12 § 1 mom. i strafflagen på personer som sköter offentliga förtroendeuppdrag och på personer som utövar offentlig makt. Strafflagens 40 kap. 8 a § (missbruk av Europeiska unionens medel) och 40 kap. 8 b § (grov gärningsform) tillämpas efter en lagändring som trädde i kraft den 24 april 2024 (181/2024) också på tjänstemän. Bestämmelserna i 1–3, 5 och 14 § i kapitlet tillämpas dessutom, med undantag för avsättningspåföljden, på offentligt anställda arbetstagare. Vem som ska betraktas som i lagen avsedda tjänstemän, personer som utövar offentlig makt och offentligt anställda arbetstagare definieras i 40 kap. 11 § i strafflagen.
Det kan också föreskrivas särskilt genom lag om straffrättsligt tjänsteansvar (40 kap. 12 § 6 mom. i strafflagen). Det finns flera sådana särskilda bestämmelser om tjänsteansvar i vår gällande lagstiftning. I dessa särskilda bestämmelser föreskrivs det i allmänhet att bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på personer som sköter vissa uppgifter. I den föreslagna paragrafen ingår en sådan särskild bestämmelse om straffrättsligt tjänsteansvar när en privat tjänsteproducent producerar tjänsten på fängelsets familjeavdelning.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen tillämpas på anställda hos en privat tjänsteproducent bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar i 40 kap. i strafflagen när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i den tjänst som avses i 5 §. Straffrättsligt tjänsteansvar enligt 40 kap. i strafflagen innebär att det straffrättsliga tjänsteansvaret är lika omfattande som tjänsteansvaret för tjänstemän och personer som utövar offentlig makt, vilket gäller alla allmänna tjänstebrott. Den föreslagna bestämmelsen om tjänsteansvar motsvarar de många andra särskilda bestämmelserna om tjänsteansvar i gällande lagstiftning. Uttrycket ”anställda hos” täcker personer som sköter uppgifter i ett arbetsavtalsförhållande eller i ett därmed jämförbart anställningsförhållande.
Enligt det föreslagna 2 mom. tillämpas vad som föreskrivs i 1 mom. också på medlemmar i de lagstadgade organen och ledningen för sammanslutningar, stiftelser och andra juridiska personer och på självständiga yrkesutövare när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter som ingår i den tjänst som avses i 5 §. Bestämmelserna om tjänsteansvar gäller således privata tjänsteproducenter oberoende av företagsverksamhetens form och de gäller också den juridiska personens ledning och medlemmar i organen. Bestämmelserna om tjänsteansvar ska också gälla självständiga yrkesutövare som är privata tjänsteproducenter, vilket det föreskrivs separat om i 2 mom., eftersom uttrycket ”anställda hos” i 1 mom. inte täcker sådana aktörer.
I 3 mom. föreslås en informativ hänvisning till att bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
13 §.Fängelsets familjeavdelnings egenkontroll.
I 1 mom. föreskrivs det om Statens barnskyddsanstalts skyldighet att styra och övervaka den tjänsteproduktion som omfattas av dess produktionsansvar. Statens barnskyddsanstalt föreslås i detta syfte ha rätt att trots sekretessbestämmelserna av privata tjänsteproducenter avgiftsfritt få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen. Enligt bestämmelsen finns bestämmelser om Statens barnskyddsanstalts och privata tjänsteproducenters egenkontroll i övrigt i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. Statens skolhem har i enlighet med 4 § 1 mom. i den lagen definierats som tjänsteanordnare. Genom en ändring av den lagen som ingår i denna proposition definieras Statens barnskyddsanstalt i fortsättningen endast som tjänsteproducent, vilket den de facto också har varit. I den lagen föreskrivs bland annat om tjänsteproducentens skyldighet att för varje tjänsteenhet utarbeta en plan för egenkontroll för att säkerställa att den dagliga verksamheten är av god kvalitet, ändamålsenlig och säker och för uppföljning av att den personal som deltar i klient- och patientarbetet är tillräcklig samt om tjänsteproducentens och personalens anmälningsskyldighet om missförhållanden som framkommer i verksamheten. Enligt 29 § 1 mom. i den lagen ska tjänsteproducenten trots sekretessbestämmelserna omedelbart underrätta tjänsteanordnaren och tillsynsmyndigheten om sådana missförhållanden som framkommer i tjänsteproducentens egen eller dennes underleverantörs verksamhet och som i väsentlig grad äventyrar klient- och patientsäkerheten samt om händelser, skador eller tillbud där klient- och patientsäkerheten har äventyrats allvarligt och om andra sådana brister som tjänsteproducenten inte har förmått eller förmår åtgärda genom egenkontroll. Statens barnskyddsanstalt och den privata tjänsteproducenten ska underrätta det placeringsvälfärdsområde som är tjänsteanordnare och Tillstånds- och tillsynsverket om sådana missförhållanden som avses i bestämmelsen. Enligt 2 mom. i samma paragraf ska en person som ingår i tjänsteanordnarens eller tjänsteproducentens personal eller arbetar med motsvarande uppgifter i ett uppdragsförhållande eller som underleverantör trots sekretessbestämmelserna utan dröjsmål underrätta ansvarspersonen för tjänsteenheten eller någon annan person som ansvarar för övervakning av verksamheten, om han eller hon i sina uppgifter upptäcker eller får kännedom om ett missförhållande eller en uppenbar risk för ett missförhållande vid tillhandahållandet av socialvård och hälso- och sjukvård för klienten eller patienten eller upptäcker eller får kännedom om en lagstridighet av annat slag. Enligt 3 mom. i samma paragraf ska den som tagit emot anmälan trots sekretessbestämmelserna underrätta tjänsteanordnaren eller tjänsteproducenten om saken. Tjänsteanordnaren, tjänsteproducenten och ansvarspersonen ska vidta åtgärder för att avhjälpa missförhållandet eller den uppenbara risken för ett missförhållande eller lagstridigheten av annat slag. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att en privat tjänsteproducent utöver till placerarvälfärdsområdet och tillsynsmyndigheten ska lämna den anmälan som avses i 29 § 1 mom. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården till Statens barnskyddsanstalt, för att den sistnämnda ska kunna sköta den styrnings- och övervakningsuppgift som föreskrivits för den. Av samma orsak föreskrivs det att en person som avses i 3 mom. i den paragrafen också alltid ska underrätta Statens barnskyddsanstalt om en omständighet som personen fått kännedom om på det sätt som avses i 2 mom. i den paragrafen. I 25 § i lagen om tillsynen över social- och hälsovården finns bestämmelser om det förfarande som tjänsteanordnaren ska följa till följd av missförhållanden och brister som framkommit i egenkontrollen. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att vad som i den bestämmelsen föreskrivs om tjänsteanordnare tillämpas också på Statens barnskyddsanstalt när den skaffar den tjänst som avses i 5 § i den föreslagna lagen av en privat tjänsteproducent.
I 2 mom. föreskrivs det att placerarvälfärdsområdet ska övervaka att barnets placering på fängelsets familjeavdelning förverkligas i enlighet med denna lag och barnskyddslagen och att barnet under den tid placeringen varar får de tjänster och stödåtgärder som det behöver och som placerarvälfärdsområdet och placeringsvälfärdsområdet i enlighet med 16 b § i barnskyddslagen ska ordna.
I 3 mom. föreslås en informativ hänvisning till 10 § i lagen om välfärdsområden, där det föreskrivs om tjänsteanordnarens skyldighet att styra och övervaka den tjänsteproduktion som omfattas av dess organiseringsansvar, rätt att av tjänsteproducenter få uppgifter och utredningar som är nödvändiga för att genomföra tillsynen och rätt att inspektera tjänsteproducenters lokaler och utrustning. Placerarvälfärdsområdet är den tjänsteanordnare som avses i den paragrafen. Den rätt att få uppgifter och utföra inspektioner som avses i 2 mom. gäller dock endast privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer. Därför föreskrivs det i det föreslagna 3 mom. att vad som i 10 § 2 mom. i lagen om välfärdsområden föreskrivs om välfärdsområdets rätt att få uppgifter och inspektionsrätt gäller också den tjänst som Statens barnskyddsanstalt och privata tjänsteproducenter producerar med stöd av denna lag. Placerarvälfärdsområdet har med stöd av den föreslagna bestämmelsen rätt att trots sekretessbestämmelserna av Statens barnskyddsanstalt och privata tjänsteproducenter avgiftsfritt få de uppgifter och utredningar som är nödvändiga för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen. En myndighet i placerarvälfärdsområdet har dessutom för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen rätt att inspektera Statens barnskyddsanstalts och den privata tjänsteproducentens lokaler och utrustning och då få tillträde till lokaler och utrymmen som Statens barnskyddsanstalt och den privata tjänsteproducenten förfogar över. Inspektionsrätten gäller dock inte utrymmen som används för boende av permanent natur, om inte inspektionen är nödvändig för att trygga kundens ställning och rättigheter och ändamålsenliga tjänster. På inspektioner tillämpas i övrigt 39 § i förvaltningslagen.
Enligt det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om placerarvälfärdsområdets egenkontroll i övrigt i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. Placerarvälfärdsområdet är i enlighet med 16 § i barnskyddslagen i fråga om den barnskyddstjänst som avses i 5 § i den föreslagna lagen den tjänsteanordnare som avses i lagen om tillsynen över social- och hälsovården. I 23 § 2 mom. i den lagen föreskrivs det om tjänsteanordnarnas skyldighet att utöver sin egen tjänsteproduktion övervaka att de avtal som de ingått med olika tjänsteproducenter iakttas samt styra och övervaka privata tjänsteproducenter och deras underleverantörer kontinuerligt då tjänster produceras. Tjänsteanordnaren ska enligt det momentet säkerställa tillgången till egna tjänster och till de tjänster som anskaffats samt tjänsternas kontinuitet, säkerhet och kvalitet. Tjänsteanordnaren ska också följa att det finns tillräckligt med personal för social- och hälsovårdstjänsterna och att lokalerna och utrustningen är säkra och lämpliga för att tillhandahålla tjänsterna. I 25 § i samma lag finns bestämmelser om det förfarande som tjänsteanordnaren ska följa till följd av missförhållanden och brister som framkommit i egenkontrollen. I 1 mom. i den paragrafen föreskrivs det att om det i en tjänsteproducents eller dess underleverantörs verksamhet framkommer missförhållanden eller brister, ska tjänsteanordnaren styra tjänsteproducenten eller vid behov be tjänsteproducenten och underleverantören lämna en redogörelse för saken inom en rimlig tidsfrist som tjänsteanordnaren sätter ut. När missförhållanden eller brister har framkommit ska tjänsteanordnaren kräva att de avhjälps inom en skälig tidsfrist som sätts ut av tjänsteanordnaren. Om det är fråga om missförhållanden eller brister som i väsentlig grad äventyrar klient- eller patientsäkerheten, ska tjänsteanordnaren kräva att de avhjälps omedelbart. I 2 mom. i den paragrafen föreskrivs det att om inte den som producerar tjänster för tjänsteanordnaren eller dennes underleverantör avhjälper missförhållandena eller bristerna inom den tidsfrist som tjänsteanordnaren satt ut, ska tjänsteanordnaren vid behov vidta åtgärder i enlighet med sitt avtal med tjänsteproducenten för att sänka ersättningen eller hålla inne betalningen av den. Om överträdelserna är väsentliga eller om de upprepas, ska tjänsteanordnaren vidta åtgärder för att säga upp eller häva avtalet. Bestämmelserna i 23 § 2 mom. och 25 § 2 mom. i lagen om tillsynen över social- och hälsovården grundar sig den grundläggande principen enligt 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård, enligt vilken välfärdsområdet skaffar en tjänst av en privat aktör och också ingår ett avtal om produktion av tjänsten. I denna proposition föreslås det att Statens barnskyddsanstalt enligt lag ska ha produktionsansvar för tjänsten på fängelsets familjeavdelning och att Statens barnskyddsanstalt också ingår avtal om produktion av tjänsten. Därför föreskrivs det i bestämmelsen för tydlighetens skull att vad som i 23 § 2 mom. och 25 § i lagen om tillsynen över social- och hälsovården föreskrivs om välfärdsområdets skyldighet att styra och övervaka privata tjänsteproducenter samt om det förfarande som tjänsteanordnaren ska följa till följd av missförhållanden och brister som framkommit i egenkontrollen också gäller den tjänst som Statens barnskyddsanstalt och privata tjänsteproducenter producerar med stöd av denna lag. Dessutom föreskrivs det att vad som i 25 § i den lagen föreskrivs om tjänsteanordnarens skyldighet att vidta åtgärder i enlighet med sitt avtal med tjänsteproducenten för att sänka ersättningen eller hålla inne betalningen av den eller för att säga upp eller häva avtalet också gäller Statens barnskyddsanstalt och dess avtal med privata tjänsteproducenter. Om det i Statens barnskyddsanstalts eller en privat tjänsteproducents verksamhet framkommer missförhållanden eller brister, ska placerarvälfärdsområdet i enlighet med 25 § i lagen om tillsynen över social- och hälsovården styra Statens barnskyddsanstalt eller den privata tjänsteproducenten eller vid behov be dem lämna en redogörelse för saken inom en rimlig tidsfrist som placerarvälfärdsområdet sätter ut. När missförhållanden eller brister har framkommit ska placerarvälfärdsområdet kräva att de avhjälps. Av den föreslagna bestämmelsen följer också att om en privat tjänsteproducent som har ingått ett avtal med Statens barnskyddsanstalt om produktion av den tjänst som avses i 5 § i denna lag inte avhjälper missförhållandena eller bristerna inom den tidsfrist som placerarvälfärdsområdet satt ut, ska Statens barnskyddsanstalt vid behov vidta åtgärder i enlighet med sitt avtal med den privata tjänsteproducenten för att sänka ersättningen eller hålla inne betalningen av den. På motsvarande sätt, om överträdelserna är väsentliga eller om de upprepas, ska Statens barnskyddsanstalt vidta åtgärder för att säga upp eller häva avtalet.
14 §.Styrning och tillsyn.
I paragrafen föreskrivs det om styrnings- och tillsynsstrukturen för Statens barnskyddsanstalt och om föremålen för styrningen och tillsynen. Avsikten är att skapa klarhet i nuläget. Enligt 1 mom. svarar Institutet för hälsa och välfärd för resultatstyrningen av Statens barnskyddsanstalt. Avsikten är att Institutet för hälsa och välfärd ingår ett resultatavtal med social- och hälsovårdsministeriet och är en av två aktörer som resultatstyr Statens barnskyddsanstalt. Dessutom föreskrivs det att grundläggande utbildning och annan undervisning i anslutning till den styrs av Utbildningsstyrelsen. Institutet för hälsa och välfärds uppgift inom styrningen och tillsynen utgörs uttryckligen av resultatstyrning, medan Utbildningsstyrelsen i fråga om undervisningen har en styrningsuppgift med ett mer omfattande innehåll.
Enligt det föreslagna 2 mom. utövar välfärdsområdena och Tillstånds- och tillsynsverket tillsyn över den verksamhet vid tjänsteenheter för barnskydd och vid fängelsets familjeavdelning som det föreskrivs om i barnskyddslagen. Tillstånds- och tillsynsverket utövar också tillsyn över den undervisning och utbildning som ges av verksamhetsställena för anstaltens skola. Målet är att förtydliga nuläget och beakta den reform av organiseringen av tillstånds- och tillsynsverksamheten som träder i kraft 2026.
I det föreslagna 3 mom. finns en informativ hänvisning till 13 §, där det föreskrivs om fängelsets familjeavdelnings egenkontroll.
15 §.Samarbete med Brottspåföljdsmyndigheten samt rätt att få och lämna ut uppgifter.
I paragrafen föreskrivs det om samarbete med Brottspåföljdsmyndigheten i fråga om fängelsets familjeavdelning. I 1 mom. konstateras det att avdelningarna i ett fängelse enligt 5 kap. 8 § i fängelselagen ska ha en dagordning. Enligt 5 kap. 9 § 1 mom. i fängelselagen fastställs dagordningen av enhetschefen för fängelset. Eftersom dagordningen också inverkar på ordnandet av familjeavdelningens barnskyddsverksamhet, föreskrivs det i 1 mom. i paragrafen att dagordningen bereds av Brottspåföljdsmyndigheten i samarbete med personalen vid familjeavdelningen. I övrigt motsvarar 1 mom. till sitt innehåll 6 § 2 mom. i den gällande lagen.
I 2 och 3 mom. föreskrivs det om utlämnande av uppgifter och rätt att få uppgifter mellan personalen på familjeavdelningen och tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten. Det är fråga om en helhet av tjänster som produceras av Statens barnskyddsanstalt eller en privat tjänsteproducent som handlar för dess räkning och av Brottspåföljdsmyndigheten på samma verksamhetsställe.
På fängelsets familjeavdelning svarar Brottspåföljdsmyndigheten för övervakningen av fången och verkställigheten av straffet, begränsande åtgärder och planen för strafftiden. Tjänsteproducenten inom barnskyddet svarar för barnets välfärd och stödjandet av föräldraskapet i samarbete med välfärdsområdets socialarbetare. Genomförandet av tjänsten på familjeavdelningen förutsätter samarbete och att nödvändigt informationsutbyte mellan tjänsteproducenten inom barnskyddet och tjänstemännen vid Brottspåföljdsmyndigheten möjliggörs.
Motsvarande bestämmelser om rätten för personer från olika verksamhetsområden som genomför en gemensam tjänst att få uppgifter av och lämna ut uppgifter till varandra finns i 53 § i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården och i 23 § i lagen om elev- och studerandevård (1287/2013). Det är fråga om uppgifter som är nödvändiga för det dagliga genomförandet av tjänsten på familjeavdelningen och som det inte är ändamålsenligt att låta gå via den socialarbetare inom välfärdsområdet som ansvarar för barnets angelägenheter. Uppgifterna är inte av sådan betydelse att de inverkar på barnets klientplan eller att det är nödvändigt att ordna en diskussion enligt 31 § i barnskyddslagen om dem.
Eftersom tjänsten på familjeavdelningen grundar sig på en lagstadgad skyldighet att tillhandahålla socialservice, är grunden för behandling av personuppgifter artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, det vill säga fullgörande av en rättslig förpliktelse. Till den del det är fråga om sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen är behandlingsgrunden i enlighet med artikel 9.2 h behandling av skäl som hör samman med förebyggande hälso- och sjukvård och yrkesmedicin, bedömningen av en arbetstagares arbetskapacitet, medicinska diagnoser, tillhandahållande av hälso- och sjukvård, behandling, social omsorg eller förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system, på grundval av medlemsstaternas nationella rätt eller enligt avtal med yrkesverksamma på hälsoområdet. Behandlingsgrunderna är desamma vid all behandling av klientuppgifter inom socialvården och uppgifter i klientuppgifterna som hör till särskilda kategorier av personuppgifter.
När det gäller familjeavdelningens verksamhet är det fråga om klientuppgifter inom socialvården och andra uppgifter om klienter inom socialvården, vilka är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen. Familjeavdelningens tjänsteproducent och dess personal ska utöver annan lagstiftning iaktta bestämmelserna i lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023, kunduppgiftslagen), inklusive sekretessplikten enligt 4 § och tystnadsplikten enligt 5 §. Tystnadsplikten gäller alla personliga uppgifter om kunden. I kunduppgiftslagen finns också bestämmelser om personuppgiftsansvaret för kunduppgifter. Den tjänstetillhandahållare som svarar för ordnandet av socialservice är personuppgiftsansvarig. Således är det välfärdsområde som placerar ett barn på familjeavdelningen som en åtgärd inom barnskyddet personuppgiftsansvarig för de klientuppgifter inom socialvården som antecknas på familjeavdelningen.
Också uppgifter om fängelse och fängelsevistelse är sekretessbelagda. Enligt 24 § 1 mom. 27 punkten i offentlighetslagen är Brottspåföljdsmyndighetens handlingar som innehåller uppgifter om till exempel en plan för strafftiden, frigivningsplan eller övervakningsplan sekretessbelagda handlingar. Enligt 24 § 1 mom. 28 punkten är också bland annat en förvaltningsmyndighets handlingar och register med uppgifter om en dömd, en häktad eller en person som annars berövats sin frihet och uppgifter som förts in i straffregistret, bötesregistret och justitieförvaltningens nationella informationsresurs sekretessbelagda.
Bestämmelser om planen för strafftiden finns i 4 kap. 6 § i fängelselagen och den innehåller uppgifter om placeringen av en fånge, sysselsättning och stödåtgärder som främjar den dömdes livshantering under strafftiden, kontakter utanför fängelset och frigivningen samt stödåtgärder under frigivningsskedet. Bestämmelser om Brottspåföljdsmyndighetens behandling av personuppgifter finns i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten (1301/2021), och vid behandling av personuppgifter tillämpas dessutom lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018), nedan lagen om behandling av personuppgifter i brottmål, samt informationshanteringslagen.
Enligt 23 § i offentlighetslagen får den som är anställd hos en myndighet eller innehar ett förtroendeuppdrag inte röja en handlings sekretessbelagda innehåll eller en uppgift som vore sekretessbelagd om den ingick i en handling, och inte heller någon annan omständighet som personen har fått kännedom om i samband med sin verksamhet hos myndigheten och för vilken tystnadsplikt föreskrivs genom lag. En myndighet kan enligt 26 § i offentlighetslagen lämna ut uppgifter ur en sekretessbelagd myndighetshandling om det i lag särskilt har tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter eller när sekretessplikt har föreskrivits till skydd för någons intressen och denne samtycker till att uppgifter lämnas ut. Enligt 29 § i offentlighetslagen kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar antingen med stöd av samtycke av personen eller om det i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. Eftersom det är fråga om uppgifter som är nödvändiga för myndigheternas och familjeavdelningens verksamhet och säkerhet, kan rätten att få eller lämna ut uppgifter inte bero på samtycke. Därför är det nödvändigt att utfärda bestämmelser i lag om rätten att få uppgifter och utlämnande av uppgifter.
I den gällande regleringen finns inga lämpliga bestämmelser med stöd av vilka utlämnande av uppgifter eller rätten att få uppgifter kan genomföras. Enligt 64 § i kunduppgiftslagen har en myndighet inom socialvården trots sekretessbestämmelserna rätt att av bl.a. statliga och kommunala myndigheter på begäran avgiftsfritt få sådana uppgifter och utredningar som i väsentlig grad inverkar på en klientrelation inom socialvården och som är nödvändiga för tjänstetillhandahållaren på grund av dess lagstadgade uppgifter att utreda klientens behov av socialvård, för att ordna socialvård och genomföra åtgärder i anslutning till den samt för att kontrollera uppgifter som lämnats till myndigheten. Rätten att få uppgifter enligt 64 § i kunduppgiftslagen gäller i enlighet med paragrafens ordalydelse tillgång till uppgifter för att ordna socialvård och genomföra åtgärder i anslutning till den, inte för produktion och tillhandahållande av socialservice. Således lämpar sig inte 64 § i kunduppgiftslagen för genomförande av rätten att få uppgifter på familjeavdelningen.
I 4 kap. i lagen om behandling personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten finns bestämmelser om rätten att få uppgifterav olika myndigheter och andra aktörer. Lagens 16 § täcker i sig Brottspåföljdsmyndighetens rätt att få uppgifter av kommunala social- och hälsovårdsmyndigheter efter specificering och motivering av sin begäran, men rätten att få uppgifter gäller endast kommunala socialmyndigheter, det vill säga i nuläget välfärdsområdet, som svarar för att ordna socialservice för barn. För det andra fastställs i bestämmelsen noggrant de uppgifter som rätten att få uppgifter gäller samt för vilka ändamål uppgifter får begäras, och de täcker inte det behov av informationsutbyte som föreslaget gäller. I 5 kap. i lagen finns bestämmelser om utlämnande av uppgifter till andra myndigheter, men bestämmelserna gör det inte möjligt att lämna uppgifter till socialvårdsmyndigheter eller privata tjänsteproducenter som handlar för deras räkning. Således lämpar sig inte heller bestämmelserna i lagen om behandling av personuppgifter vid Brottspåföljdsmyndigheten för att genomföra utlämnanden av uppgifter och rätten att få uppgifter, så det behöver föreskrivas särskilt om rätten att få och lämna ut uppgifter. Målet är att se till att de säkerhetsfaktorer som hänför sig till tjänsten effektivare tas i beaktande.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om rätten för personalen vid familjeavdelningen vid Statens barnskyddsanstalt och personalen vid familjeavdelningen vid en privat tjänsteproducent som på det sätt som avses i 6 § producerar tjänsten vid fängelsets familjeavdelning att trots sekretessbestämmelserna av Brottspåföljdsmyndigheten, som svarar för verkställigheten av straffet för en fånge som placerats på familjeavdelningen, få uppgifter om ett barn som placerats på familjeavdelningen och barnets förälder som är fånge eller andra fångar, som är nödvändiga för att trygga tillgodoseendet av det på fängelsets familjeavdelning placerade barnets bästa och för att tillhandahålla tjänsten eller för att trygga tjänstens säkerhet. Nödvändiga uppgifter som fås av Brottspåföljdsmyndigheten kan till exempel vara uppgifter som gäller fångar utanför fängelsets familjeavdelning. Det kan till exempel vara fråga om en situation där faktorer som hänför till en viss fånges beteende, hälsotillstånd eller bakgrund (t.ex. familjeförhållanden, traumabakgrund eller brott mot barn) kan utgöra en grund för att få uppgifter. Uppgifterna ska antecknas i barnets klientuppgifter på det sätt som föreskrivs i kunduppgiftslagen. Enligt 17 § i den lagen ska yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och bistående personer som deltar i tillhandahållandet av tjänsterna i kundhandlingarna anteckna behövliga och tillräckliga uppgifter för att säkerställa ordnandet, planeringen, genomförandet, uppföljningen och övervakningen av servicen för en klient och vården av en patient.
Utöver de uppgifter som fås av personalen vid Brottspåföljdsmyndigheten är tjänsteproducenten inom barnskyddet verksam i fängelsets lokaler och hör och ser också andra fångar än de som placerats direkt på familjeavdelningen och får således kännedom om uppgifter också om dem. Tjänsteproducentens personal får kännedom om uppgifter om planen för strafftiden för en fånge som placerats på familjeavdelningen, vilka inte hänför sig till barnskyddet, eftersom tjänsteproducentens personal bland annat ska komma överens om vården av barnet med fångarna. Således kan personalen vid familjeavdelningen som utomstående få kännedom om uppgifter om fångar som placerats på familjeavdelningen eller andra fångar genom att se och höra dem, men å andra sidan är det fråga om en lagstadgad uppgift vid familjeavdelningen där personalen inte kan undvika att se och höra andra fångar.
I 3 mom. föreskrivs det å andra sidan att personalen vid familjeavdelningen vid Statens barnskyddsanstalt och personalen vid familjeavdelningen vid en privat tjänsteproducent som på det sätt som avses i 6 § producerar tjänsten vid fängelsets familjeavdelning trots sekretessbestämmelserna har rätt att till tjänstemän vid Brottspåföljdsmyndigheten som deltar i verkställigheten av straffet för en fånge som placerats på familjeavdelningen lämna de uppgifter om ett barn som placerats på familjeavdelningen eller barnets förälder eller andra fångar, som är nödvändiga för att trygga tillgodoseendet av det på fängelsets familjeavdelning placerade barnets bästa och för att tillhandahålla tjänsten eller för att trygga tjänstens säkerhet När Brottspåföljdsmyndigheten får uppgifter om barnskyddet kan det till exempel vara fråga om uppgifter om huruvida det ligger i barnets intresse att fången beviljas permission. Familjeavdelningen ska kunna underrätta fängelset om nödvändiga ändringar i förälderns eller barnets situation som eventuellt kräver åtgärder som inverkar på tillgodoseendet av barnets bästa och tillhandahållandet av tjänsten eller tryggandet av tjänstens säkerhet.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om skyldigheten för personalen vid familjeavdelningen att utan dröjsmål underrätta Brottspåföljdsmyndighetens tjänstemän, om en fånge som placerats på familjeavdelningen äventyrar sin egen eller andra personers säkerhet eller om fången inte klarar av att ta hand om sig själv eller sitt barn. Således gäller anmälningsskyldigheten utöver ärenden som gäller barnet också i situationer där fångens eller andra personers säkerhet kan äventyras. Dessutom föreskrivs det i 62 § i kunduppgiftslagen att en tjänstetillhandahållare eller en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter oberoende av skyldigheten att iaktta sekretess till polisen får anmäla uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ett hot mot liv eller hälsa eller för förhindrande av en hotande gärning, om han eller hon vid fullgörandet av uppgifter enligt socialvårdslagen eller hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) har fått kännedom om omständigheter som ger skäl att misstänka att någon löper risk att bli utsatt för våld.
16 §.Ordnande av undervisning.
I paragrafen föreslås bestämmelser om ordnande av grundläggande utbildning, annan undervisning i anslutning till den och utbildning som handleder för examensutbildning. I fråga om ordnande av undervisning vid Statens barnskyddsanstalt tillämpas vad som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning eller lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. I paragrafen tas det in ett omnämnande av ordnande av utbildning som handleder för examensutbildning. Dessutom preciseras det att vid behov kan också annan undervisning ordnas enligt vad som i övrigt föreskrivs om den undervisning som ska ordnas. I övrigt motsvarar den föreslagna paragrafen nuläget.
17 §.Behörighetsvillkor för personalen vid tjänsteenheter för barnskydd.
I 1 mom. finns bestämmelser om behörighetsvillkoren för vård- och fostringspersonal. Bestämmelser om personalen vid barnskyddsanstalter finns i 60 § i barnskyddslagen. Bestämmelser om behörighetsvillkor för personalen inom social- och hälsovården finns i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) och i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Statens tjänsteenheter för barnskydd ska också i fortsättningen sköta den allra mest krävande uppgiften inom vård utom hemmet, och skötseln av den förutsätter att vård- och fostringspersonalen har tillräcklig utbildnings- och kompetensbakgrund. De svarar för tjänster för de barn som har placerats och som befinner sig i de allra mest krävande livssituationerna. Därför kan det krävas att de har högre utbildning än personalen inom andra tjänster vid barnskyddsanstalter. Genom de föreslagna bestämmelserna förenhetligas de tjänstebenämningar som är i bruk (såsom handledare, specialhandledare och övervakare) under överbegreppet vård- och fostringspersonal i stället för en enskild tjänstebenämning. Utgångspunkten är att den vård- och fostringspersonal som räknas in i personaldimensioneringen främst ska bestå av för uppgifterna lämpliga yrkesutbildade personer som har avlagt yrkeshögskoleexamen eller sådan yrkesexamen på institutnivå som föregick yrkeshögskoleexamen. Det är nödvändigt att föreskriva om personalens sakkunnighet med tanke på att statens tjänsteenheter för barnskydd har till uppgift att producera den mest krävande tjänsten inom vård utom hemmet och perioder av särskild omsorg.
I fråga om behörighetsvillkoren för den övriga personalen gäller vad som föreskrivs om dessa någon annanstans i lag och med stöd av lag.
I 2 mom. föreskrivs det att nattarbete också kan utföras av en person med grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen, med undantag för tjänsteenheter för barnskydd som producerar rehabilitering på en sluten institution. I momentet avses personer som avlagt närvårdarexamen och som kan vara registrerade antingen i centralregistret över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller i centralregistret över yrkesutbildade personer inom socialvården. Med nattarbete avses bestämmelsen i 8 § i arbetstidslagen (872/2019), enligt vilken nattarbete utförs mellan klockan 23 och klockan 6. De föreslagna bestämmelserna är ändamålsenliga med tanke på tillräckligheten och fördelningen av yrkesutbildad personal. Barn som är placerade sover i huvudsak nattetid, medan det aktiva arbetet med barnen utförs på dagarna. Det gör det möjligt att koncentrera den yrkeshögskoleutbildade personalens arbete till vård- och fostringsarbete under dagtid. De personer som utför nattarbete och som har avlagt grundexamen inom social- och hälsovården inräknas i vård- och fostringspersonalen.
18 §.Behörighetsvillkor för personalen vid skolan i anslutning till Statens barnskyddsanstalt.
I paragrafen föreskrivs det att bestämmelser om behörighetsvillkor för personalen vid anstaltens skola finns i de bestämmelser som utfärdats med stöd av 37 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning. Sådana bestämmelser finns i förordningen om behörighetsvillkoren för personal inom undervisningsväsendet (986/1998).
19 §.Närmare bestämmelser.
I paragrafen föreskrivs ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om behörighetsvillkor för personalen vid Statens barnskyddsanstalt får utfärdas genom förordning av statsrådet.
20 §.Ikraftträdande.
Lagen avses träda i kraft vid ingången av 2026, på motsvarande sätt som de övriga lagarna.
I 2 mom. konstateras att genom lagen upphävs lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd och lagen om statens uppfostringsanstalter och grunderna för de i dessa anställda personers pensionsrätt samt förordningen om statens skolhem.
I 3 mom. föreskrivs det att lagens 4 § 2 mom. träder i kraft först den 1 augusti 2026. Orsaken är att bestämmelserna om rehabilitering på sluten institution (49 a–49 e § i barnskyddslagen) träder i kraft först den 1 augusti 2026.
I 4 mom. konstateras att om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd eller till förordningen om statens skolhem ska denna lag tillämpas i stället för den.
21 §.Övergångsbestämmelser.
I paragrafens första moment föreskrivs det att bestämmelser om personalens ställning finns i 5 a–5 c § i statstjänstemannalagen (750/1994). De nämnda paragraferna tillämpas också på anställda i arbetsavtalsförhållande.
I det andra momentet föreskrivs det att avtal, förbindelser och partnerskap som ingåtts i det gamla ämbetsverkets namn, det vill säga i under Institutet för hälsa och välfärd lydande barnskyddsenheters namn, kan fortsätta att gälla när Statens barnskyddsanstalt inleder sin verksamhet.