7.1
Lagen om djurvälfärd
5 §
.
Definitioner.
Det föreslås att 5 § 1 mom. 16 punkten förtydligas. I den gällande lagen definieras begreppet permanent djurutställning, med vilket avses en permanent anläggning där enbart eller i huvudsak andra djur än sådana som tillhör vilda djurarter hålls för att förevisas för allmänheten och där det förevisade antalet vilda djur eller djurarter är litet och djuren inte tillhör djurarter som är särskilt viktiga med avseende på naturskyddsvärdet. Den första delen av definitionen motsvarar definitionen av en permanent djurutställning i 20 § 1 mom. i den upphävda djurskyddslagen (247/1996).
I 5 § 1 mom. 7 punkten i lagen om djurvälfärd ingick som ny definition en definition av viltdjur (pl. vilda djur). Enligt definitionen avses med viltdjur ett i naturen levande djur som tillhör en vild djurart. Således är det ändamålsenligt att i definitionen av permanent djurutställning i 1 mom. 16 punkten använda termen ”djur som tillhör en vild djurart” i stället för termen ”vilda djur”, eftersom de djur som hålls i en djurutställning inte lever i naturen. Genom ändringen förtydligas definitionerna av permanent djurutställning och viltdjur så att de är enhetliga.
78 §
.
Inspektion och provtagning
. I 1 mom. finns en hänvisning till artiklarna 9–15 i kontrollförordningen. Enligt artikel 9 i kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna regelbundet och med lämplig frekvens utföra riskbaserad offentlig kontroll av alla aktörer. Eftersom kontrollförordningen inte innehåller något nationellt handlingsutrymme och är direkt tillämplig rätt krävs det för offentlig kontroll enligt kontrollförordningen i nuläget ingen misstanke om brott mot bestämmelserna om djurvälfärd. Hänvisningen till kontrollförordningen har dock ansetts vara svårtolkad vid utövandet av tillsynen.
Hänvisningen i 1 mom. till kontrollförordningen föreslås bli flyttad till ett nytt 3 mom. i syfte att klargöra rättsläget. Enligt artikel 1.2 f i kontrollförordningen ska förordningen tillämpas på offentlig kontroll som utförs för att verifiera efterlevnaden av djurskyddskrav, oavsett om de har fastställts på unionsnivå eller av medlemsstaterna för tillämpningen av unionslagstiftningen. Med offentlig kontroll avses verksamhet som utförs av de behöriga myndigheterna eller av de organ med delegerade uppgifter eller de fysiska personer till vilka vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen har delegerats i enlighet med kontrollförordningen för att verifiera att aktörerna efterlever förordningen och de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen och att djur eller varor uppfyller kraven enligt de bestämmelser som avses i artikel 1.2 i förordningen, inbegripet för utfärdandet av officiella intyg eller officiella attesteringar.
Bakgrunden till att det till paragrafen har fogats ett uttryckligt omnämnande av kontrollförordningen är det behov av att klargöra rättsläget som framkommit efter ikraftträdandet av lagen om djurvälfärd. Den riskbaserade kontroll som avses i artikel 9 i kontrollförordningen har i Finland av hävd skötts genom stickprovskontroller, där det inte har förutsatts någon misstanke om brott mot bestämmelserna. Behovet av precisering gäller alltså i synnerhet sådana djurarter i fråga om vilka stickprovskontroller inte utförs. Bland annat odlade fiskar, kalkoner samt kaniner i uppfödning omfattas för närvarande inte av stickprovskontroll. Eftersom kontrollförordningen inte innehåller några bestämmelser om nationellt handlingsutrymme kommer det uttryckliga omnämnandet av kontrollförordningen i det nya 3 mom. att klargöra läget till den del som gäller tillsynen.
I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. Paragrafens tidigare 3–5 mom. blir 4–6 mom. Innehållet i det tidigare 3 mom. förblir oförändrat. Ordalydelsen för de tidigare 4–5 mom. har preciserats.
114 §
.
Avgifter som ska tas ut.
Paragrafens 1 mom. innehåller i fråga om de avgifter som tas ut för statliga myndigheters prestationer en hänvisning till kontrollförordningen och till lagen om grunderna för avgifter till staten.
Enligt paragrafens 2 mom. bestämmer regionförvaltningsverket avgifterna för kommunalveterinärens avgiftsbelagda prestationer och tar ut avgifterna till staten. Med avgiftsbelagda prestationer avses kundavgifter som tas ut direkt till staten. I paragrafen finns en hänvisning till lagen om grunderna för avgifter till staten, där det föreskrivs om allmänna principer och andra grunder för statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och avgifternas storlek. Momentet innehåller också ett bemyndigande med stöd av vilket bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid faktureringen av prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Enligt veterinärvårdslagen ska kommunen se till att det finns förutsättningar för skötseln av de uppgifter som kommunalveterinären har med stöd av lagen om djurvälfärd, lagen om djursjukdomar (76/2021), lagen om animaliska biprodukter (517/2015), lagen om transport av djur (1429/2006), lagen om medicinsk behandling av djur (387/2014) och lagen om identifiering och registrering av djur (1069/2021). Kommunen ska också se till att det finns kommunalveterinärstjänster för ovannämnda tjänsteuppdrag. Kommunen har rätt att få ersättning från staten för de faktiska kostnader som skötseln av uppgifterna har medfört för kommunen.
Med stöd av 23 § i veterinärvårdslagen täcker ersättningen från staten också sådana av kommunalveterinären utförda uppdrag som är avgiftsbelagda för aktören. Närmare bestämmelser om ersättningen och faktureringen av den finns i 3 § i statsrådets förordning om veterinärvård (1031/2009). Enligt den paragrafen grundar sig ersättningen dels på kostnaderna, dels på den tid som använts för tillsynsuppgiften, inklusive den tid som använts för resor. Till de faktiska kostnader som ersättningen grundar sig på räknas lönekostnaderna, inklusive lönebikostnaderna, för den arbetstid som använts för tillsynsuppgiften, de nödvändiga, faktiska resekostnader som tillsynsuppgiften medför, de ämnen, förnödenheter och varor som använts för tillsynsuppgiften, köp av nödvändiga tjänster i anslutning till tillsynsuppgiften och som andel av de sammanlagda kostnaderna fem procent av lönekostnadernas totala belopp.
Med hänsyn till det som nämns ovan är det logiskt att det tas ut kundavgifter till staten för kommunalveterinärens prestationer enligt de nämnda lagarna. En annan anledning till att det inte har ansetts möjligt att föreskriva att kommunen ska ta ut avgifterna är att tillsynen enligt lagen om djurvälfärd och de andra ovannämnda lagarna i enlighet med veterinärvårdslagen inte, till skillnad från tillsynen enligt livsmedelslagen, ankommer på kommunen eller ett kommunalt organ, exempelvis en nämnd.
I momentet anges inte i momentets nuvarande ordalydelse uttryckligen att det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet skulle vara möjligt att utfärda bestämmelser om avgifternas storlek. I förslaget fogas till momentet ett omnämnande av att bestämmelser om storleken på avgifterna för kommunalveterinärens prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet med iakttagande i tillämpliga delar av vad som i lagen om grunderna för avgifter till staten föreskrivs om allmänna principer och andra grunder för statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och avgifternas storlek. Förslaget motsvarar det som föreskrivs om kommunalveterinärens prestationer i 96 § i lagen om djursjukdomar och i 59 § i lagen om animaliska biprodukter. I förslaget stryks omnämnandet i 2 mom. av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen. Bestämmelser om faktureringen av prestationer av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen ska i fortsättningen finnas i det nya 3 mom. som föreslås bli fogat till paragrafen.
Enligt förslaget tar kommunen enligt taxa ut en avgift för den tillsyn över efterlevnaden av Europeiska unionens lagstiftning och lagen om djurvälfärd som utövas av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen. Storleken på avgifterna ska högst motsvara kostnaderna för åtgärden, om inte något annat följer av kontrollförordningen.
I artikel 82 i kontrollförordningen föreskrivs det om beräkning av avgifter. Artikeln gäller endast obligatoriska avgifter. Enligt artikel 80 i kontrollförordningen får medlemsstaterna ta ut även andra avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet än de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79, om detta inte är förbjudet enligt den lagstiftning som är tillämplig på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
Omnämnandet av att avgifternas storlek högst ska motsvara kostnaderna för åtgärden är motiverat för att de avgifter som tas ut för prestationer av den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen till sina grunder ska motsvara de avgifter som tas ut för kommunalveterinärens prestationer. Storleken på de avgifter som tas ut för kommunalveterinärens prestationer bestäms förutom av kontrollförordningen också av lagen om grunderna för avgifter till staten. Således ska också de avgifter som tas ut för prestationer som utförs av en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen motsvara självkostnadspriset.
Det föreslås att nuvarande 3 mom. blir 4 mom. Momentets innehåll förblir oförändrat.
118 a §.
Skadestånd.
Det föreslås att till lagen fogas en ny paragraf om skadestånd. Den föreslagna ändringen förtydligar skadeståndsansvaret i situationer där en kommunal tjänsteinnehavare utövar tillsyn över djurvälfärden.
I fråga om skadeståndsansvaret vid skada som vållats vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd ska enligt förslaget bestämmelserna i skadeståndslagen iakttas. För skada som kommunalveterinären eller en tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen har vållat vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd ska dock staten ansvara, inte kommunen. Vid tillsynen över djurvälfärden ska kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen i skadeståndsrättsligt hänseende jämställas med statstjänstemän. Att skadeståndsansvaret överförs helt och hållet till staten är således motiverat också eftersom tillsynen över djurvälfärden inte hör till kommunens uppgifter.
I början av paragrafen föreslås en hänvisning till skadeståndslagen. Enligt paragrafen ska inte kommunen utan staten svara för skada som kommunalveterinären och den tjänsteinnehavare som utövar tillsyn över hälsoskyddet i kommunen har vållat vid tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna om djurvälfärd. En definition av bestämmelserna om djurvälfärd finns i 5 § i lagen om djurvälfärd. Till den föreslagna paragrafen fogas ett omnämnande av att på staten ska tillämpas vad som i 3 kap. i skadeståndslagen föreskrivs om kommunens skadeståndsansvar vid skada som vållats av en kommunal tjänsteinnehavare och vad som i 4 kap. 3 § och 6 kap. 2 § i skadeståndslagen föreskrivs om den som är ansvarig enligt lagens 3 kap. Hänvisningarna till 4 och 6 kap. i skadeståndslagen gäller förhållandet mellan statliga och kommunala tjänsteinnehavare. I och med hänvisningen träder staten också i detta avseende i kommunens ställe i de skadeståndssituationer som avses i de nämnda bestämmelserna. I paragrafen ska användas termen ”tjänsteinnehavare” i stället för termen ”tjänsteman” som används i skadeståndslagen, för att paragrafen ska överensstämma med de övriga paragraferna i lagen om djurvälfärd.
7.2
Lagen om utövning av veterinäryrket
12 §
.
Anmälnings- och upplysningsskyldighet.
Paragrafens 1 och 2 mom. förblir oförändrade. I 3 mom. finns bestämmelser om en skyldighet för en utövare av veterinäryrket att trots sekretessbestämmelserna till den tillsynsmyndighet som avses i lagen om djurvälfärd utan dröjsmål anmäla sådana men (defekter) och sjukdomar som utövaren diagnostiserat hos hundar och katter och som begränsar djurets användning för avel. En utövare av veterinäryrket ska dessutom på begäran av myndigheten trots sekretessbestämmelserna lämna nödvändiga ytterligare uppgifter om saken. Avsikten är att det genom en nationell avelsförordning ska utfärdas bestämmelser om de defekter och sjukdomar som ska omfattas av anmälningsskyldigheten.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att momentet delas in i två moment, av vilka det i det första ska föreskrivas om anmälningsförfarandet i fråga om hundar. I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. enligt vilket det som föreskrivs i 3 mom. också ska gälla defekter och sjukdomar som begränsar användningen av katter för avel. Att det nuvarande 3 mom. delas upp i två separata moment är nödvändigt för att förtydliga övergångsbestämmelsen. Genom uppdelningen av momentet i två kan det nya 3 mom. som gäller hundar träda i kraft den 1 januari 2025 och börja tillämpas den 1 januari 2028.
I fråga om det föreslagna nya 4 mom. som gäller defekter och sjukdomar som begränsar användningen av katter för avel är det motiverat att föreskriva om en separat ikraftträdandebestämmelse. Enligt den föreslagna ikraftträdandebestämmelsen ska bestämmelser om ikraftträdandet av 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. För att tidpunkten för ikraftträdandet ska kunna bestämmas genom förordning av statsrådet krävs det enligt 79 § 3 mom. i grundlagen särskilda skäl. I grundlagsutskottets praxis har som ett särskilt skäl ansetts vara att det finns en koppling mellan lagstiftningen och gemenskapsrätten. Tillämpningen av det föreslagna 4 mom. anknyter till beredningen av förordningen om hundar och katters välfärd, som är en del av ett mer omfattande projekt för översyn av EU:s djurskyddslagstiftning. Avsikten är att det i förordningen om hundars och katters välfärd ska föreskrivas om en skyldighet för medlemsstaterna att inrätta både ett hundregister och ett kattregister. Bestämmelser om kraven på innehållet i registren ska enligt förslaget utfärdas genom en genomförandeakt. Registren ska ha tagits i drift inom fyra år från ikraftträdandet av förordningen. I Finland infördes ett hundregister våren 2023. Tidpunkten för införandet av ett kattregister är ännu oklar. Inrättandet av kattregistret påverkas bland annat av de krav på registrens innehåll och funktioner som ska införas med stöd av förordningen om hundars och katters välfärd samt av övergångsperioden för införandet av de nationella registren. Tillämpningen av den anmälningsskyldighet som avses i det föreslagna 4 mom. förutsätter utöver en nationell avelsförordning också att det har inrättats ett kattregister, eftersom anmälningarna ska göras till kattregistret. Då det är mycket svårt att i detta skede bedöma hur förordningen om hundars och katters välfärd framskrider och bedöma tidsplanen för förordningen är det motiverat att bestämmelser om ikraftträdandet av det föreslagna 4 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet.
Det föreslås att 4 mom. blir 5 mom. Hänvisningen till 3 mom. i momentet ändras till en hänvisning till 3 och 4 mom. I övrigt ändras inte momentets innehåll.
Det föreslås att 5 mom. blir 6 mom. Hänvisningen till 3 mom. i momentet ändras till en hänvisning till 3 och 4 mom. I övrigt ändras inte momentets innehåll.