1  1 Nuläge

2  2 Målsättning och de viktigaste förslagen

3  3 Propositionens konsekvenser

4  4 Beredningen av propositionen

5  1 Lag förslag

2 §. Mottagare av konsulära tjänster. Det föreslås inga ändringar i 1 mom. 

I 2 mom. föreskrivs enligt förslaget om icke-företrädda unionsmedborgares rätt till konsulära tjänster. I momentet ingår direktivets definition av icke-företrädda unionsmedborgare. 

En unionsmedborgare ska anses vara icke-företrädd i ett land utanför unionen, om den medlemsstat där personen i fråga är medborgare inte där har någon ambassad, något konsultat eller någon honorärkonsul. En unionsmedborgare ska också anses vara icke-företrädd om den lokala ambassaden, det lokala konsulatet eller den lokala honorärkonsuln i ett visst fall av någon orsak inte kan tillhandahålla det skydd som den berörda personen enligt nationell lagstiftning eller praxis annars skulle vara berättigad till. Vid bedömning av status som icke-företrädd bör också beskickningens tillgänglighet och närhet beaktas. Till exempel bör en medborgare som söker konsulärt skydd eller bistånd från en annan medlemsstats ambassad eller konsulat inte hänvisas till ambassaden, konsulatet eller honorärkonsuln för den medlemsstat där de är medborgare när det inte är möjligt, på grund av lokala omständigheter eller brist på resurser, för medborgaren att på ett säkert sätt nå, eller nås av dessa senare instanser på ett sådant sätt att denna kan få konsulärt skydd. Begreppet avsaknad av beskickning bör tolkas så att de icke-företrädda medborgarnas faktiska rätt att på ett icke-diskriminerande sätt få skydd av en annan medlemsstats ambassad eller konsulat säkerställs, med hänsyn tagen till omständigheterna i varje enskilt fall. 

Unionsmedborgare som är medborgare i fler än en medlemsstat bör anses vara icke-företrädda om ingen av de medlemsstater i vilka de är medborgare är representerade i det berörda tredjelandet. Definitionen motsvarar artiklarna 4 och 6 i direktivet. För att direktivets syfte ska fullföljas har det ansetts viktigt att denna definition är överensstämmande i unionens alla medlemsstater. I länder utanför Europeiska unionen ska enligt förslaget icke-företrädda unionsmedborgare tillhandahållas allmän rådgivning enligt 5 §, sådana tjänster som avses i 3–6 kap. och andra motsvarande konsulära tjänster på samma grunder som de tillhandahålls personer som avses i 2 § 1 mom. Ytterligare kan icke-företrädda unionsmedborgare i enlighet med 41 b § vid behov utfärdas provisoriska resehandlingar. 

Enligt artikel 9 i direktivet bör det konsulära skyddet för icke-företrädda medborgare inbegripa bistånd i ett antal typiska situationer där medlemsstaterna ger sina egna medborgare konsulärt skydd beroende på de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet. Sådana fall kan exempelvis gälla frihetsberövande, en allvarlig olycka eller sjukdom och dödsfall samt nödsituationer som kräver praktiskt stöd och hjälp med hemresa eller utfärdande av provisoriska resehandlingar. Det konsulära biståndet som kan behövas beror enligt direktivet alltid på det enskilda fallet och biståndet ska inte begränsas endast till de situationer som nämns i direktivet. 

I 3–6 kap. föreskrivs om tjänster för nödställda, tjänster i krissituationer, tjänster för dem som berövats sin frihet och för åtalade samt tjänster vid dödsfall. 

Konsulära tjänster som avses i 7–10 kap. och uppgifter som i annan lagstiftning åläggs beskickningarna ska i princip inte anses som konsulärt skydd enligt direktivet. Det handlar om tjänster som inte omfattar direkt skydd av den berörda personen utan om finska myndigheters myndighetstjänster såsom notariella tjänster och adresstjänster. 

I enlighet med den princip som uttrycks i direktivet om konsulärt skydd ska icke-företrädda unionsmedborgare utöver de tjänster som avses i 3–6 kap. också tillhandahållas andra motsvarande konsulära tjänster. Vilka dessa andra motsvarande tjänster är i det enskilda fallet bedöms från fall till fall. Genom 2 mom. i paragrafen genomförs direktivets artikel 2 om den allmänna principen och artikel 9 om typer av direktivsenligt bistånd. Tillhandahållande av sådana andra motsvarande konsulära tjänster till icke-företrädda unionsmedborgare som anges i förslaget motsvarar målet i direktivets ingress om att det konsulära skyddet inte bör vara begränsat till de situationer som särskilt anges i direktivet eftersom skyddsbehovet alltid är beroende av den faktiska situationen. Bestämmelser om rådgivning och utfärdande av provisoriska resehandlingar föreskrivs enligt förslaget separat i 5 § och 41 b §. 

I 3 mom. i paragrafen föreskrivs om tjänster som tillhandahålls medborgare från ett nordiskt land. Momentet motsvarar till innehållet regleringen i nuvarande 2 mom. 

I 4 mom. föreskrivs att konsulära tjänster av särskilda skäl även kan tillhandahållas andra utlänningar. Med andra utlänningar avses också andra utlänningar än icke-företrädda unionsmedborgare. Momentet motsvarar till innehållet nuvarande 3 mom. 

I 5 mom. föreskrivs om tillhandahållande av tjänster som i annan lagstiftning åläggs beskickningarna. Momentet motsvarar till innehållet nuvarande 4 mom. 

3 §. Styrkande av identiteten. Denna paragraf är ny. I paragrafen föreslås bestämmelser om identifiering av personer som anhåller om konsulära tjänster. Bestämmelsen ska enligt förslaget gälla alla som anhåller om konsulära tjänster och dessa ska på uppmaning styrka sin identitet med identitetshandlingar eller på något annat jämförbart tillförlitligt sätt. Om den som anhåller om konsulära tjänster är en icke-företrädd unionsmedborgare som inte kan uppvisa ett giltigt pass eller identitetsbevis, ska identiteten kunna verifieras genom att kontrollera saken hos de diplomatiska eller konsulära myndigheterna i den medlemsstat där den sökande uppger sig vara medborgare. Beskickningen eller utrikesministeriet kan kontrollera identiteten hos sådana familjemedlemmar som avses i 4 kap. 15 § och familjeförhållandets existens också av de diplomatiska och konsulära myndigheterna i den medlemsstat där den medföljande unionsmedborgaren är medborgare. 

Verifikation av identiteten är inte nödvändigtvis tillämplig i alla fall innan biståndet tillhandahålls, eftersom det omfattar flera olika slag av tjänster, exempelvis rådgivning. Beskickningen eller utrikesministeriet kan enligt förslaget i egenskap av tillhandahållare av konsulära tjänster bedöma huruvida biståndet förutsätter styrkande av identitet. Till den del det i annan lagstiftning finns bestämmelser om styrkande av identitet följs den speciallagstiftningen med avseende på identifiering av anhållande om konsulära tjänster. Genom paragrafen genomförs artikel 8 i direktivet om konsulärt skydd. Direktivet om konsulärt skydd är ett så kallat minimidirektiv och inverkar inte på nationella bestämmelser om tillhandahållande av gynnsammare konsulära tjänster än vad direktivet kräver. Därför kan det föreskrivas att identiteten ska verifieras enligt prövning. 

5 §.Allmän rådgivning. Enligt förslaget ändras paragrafen så att allmän rådgivning kan tillhandahållas också icke-företrädda unionsmedborgare i tredjeländer. Genom ändringen genomförs den allmänna principen som följer av artikel 2.1 i direktivet, enligt vilket konsulärt skydd till icke-företrädda unionsmedborgare bör inbegripa bistånd i ett antal typiska situationer. Enligt lagen om konsulära tjänster är rådgivning den första tjänsten som tillhandahålls innan bistånd av annat slag blir aktuellt. För att direktivets syfte ska fullföljas bör också den allmänna rådgivningen enligt 5 § i lagen om konsulära tjänster ingå i de tjänster som kan tillhandahållas icke-företrädda unionsmedborgare. 

11 §.Nödställda. Enligt förslaget ändras paragrafen så att tjänster till nödställda kan tillhandahållas personer som avses i 2 § 1 och 2 mom. Mottagare av tjänster enligt 3 kap. i lagen om konsulära tjänster är då också de icke-företrädda unionsmedborgare som avses i 2 § 2 mom. i lagen och som vistas tillfälligt i ett land utanför Europeiska unionen. 

Nödställda kan tillhandahållas bistånd, om personen i fråga vistas tillfälligt utomlands. Tillfällig vistelse när det gäller icke-företrädda unionsmedborgare är det närmast fråga om när en sådan medborgare är bosatt i ett annat land än Finland och tillfälligt vistas i ett land utanför Europeiska unionen där den egna nationalstaten inte är representerad på det sätt som i 2 § 2 mom. 

Den föreslagna ändringen genomför artikel 9 i direktivet om bistånd till nödställda icke-företrädda unionsmedborgare. 

12 §.Bistånd till nödställda. I paragrafens 1 mom. föreskrivs de biståndsformer som kan tillhandahållas personer som avses i 2 § 1 och 2 mom. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att icke-företrädda unionsmedborgare kan få hjälp med hemresa till en annan stat i stället för till Finland när det konsulära biståndet tillhandahålls en icke-företrädd unionsmedborgare som avses i 2 § 2 mom. i lagen. Genom bestämmelsen genomförs de typer av bistånd som föreskrivs i artikel 9 i direktivet när det gäller bistånd till nödställda unionsmedborgare. 

Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att beskickningen eller utrikesministeriet i sådana fall, där en person som orättmätigt har berövats sin frihet är en icke-företrädd unionsmedborgare, ska underrätta den behöriga myndigheten hos den medlemsstat där personen är medborgare om frihetsberövandet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 10.2 i direktivet om konsulärt skydd. 

Till paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om kontakten med nära anhöriga till nödställda som avses i 2 § 1 mom. När det gäller en nödställd icke-företrädd unionsmedborgare sköts kontakten med de anhöriga till den som bistås av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där den nödställde är medborgare. Bestämmelsen motsvarar artikel 10.2 i direktivet om konsulärt skydd. 

13 §.Förmedling av pengar och ekonomiskt bistånd. Till paragrafen föreslås ett nytt 3 mom., enligt vilket närmare bestämmelser om det formulär för återbetalningsförbindelse får utfärdas genom förordning av utrikesministeriet. 

15 §. Personlig säkerhet. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen ändras så att konsulärt bistånd i krissituationer kan tillhandahållas icke-företrädda unionsmedborgare också i länder utanför Europeiska unionen. 

Enligt förslaget preciseras på samma gång ordalydelsen så att den motsvarar dagens praxis. I krissituationer är de primärt ansvariga myndigheterna de lokala myndigheterna i det berörda landet. 

Till 1 mom. föreslås en bestämmelse om bistånd oavsett nationalitet till medföljande familjemedlemmar oavsett nationalitet till personer som avses i 2 § 1 och 2 mom. i lagen. Bestämmelsen motsvarar i sak gällande 2 § 3 mom., enligt vilket konsulära tjänster av särskilda skäl kan tillhandahållas även andra utlänningar. I propositionen med förslaget till lagen om konsulära tjänster (RP 283/1998 rd) konstaterades det att billighetsskäl då talar för att bistå en utlänning, när till exempel en del av medlemmarna i en och samma familj är finska medborgare och en del medborgare inom beskickningens verksamhetsområde. Hittills har det inte funnits explicita bestämmelser om bistånd till utländska familjemedlemmar i krissituationer. Den föreslagna bestämmelsen ska förtydliga rätten till konsulärt bistånd i krissituationer för medföljande familjemedlemmar, som inte är unionsmedborgare, till personer som avses i 2 § 1 och 2 mom. I dessa fall är det kärnfamiljen det gäller. Vem som är familjemedlem till en finsk medborgare eller en unionsmedborgare bestäms enligt utlänningslagen (301/2004). Det finns två definitioner på familjemedlem i utlänningslagen; definitionen av familjemedlem till en finsk medborgare och av familjemedlem till en unionsmedborgare. Genom ändringen genomförs artikel 9 i direktivet om konsulärt skydd. Bistånd i krissituationer ingår i typerna av bistånd som anges i artikel 9 i direktivet. Ytterligare genomförs med ändringen artikel 5 i direktivet där det föreskrivs om konsulärt skydd till icke-företrädda unionsmedborgares familjemedlemmar som själva inte är unionsmedlemmar. Enligt direktivet ska familjemedlemmar till icke-företrädda unionsmedborgare som själva inte är unionsmedborgare, i enlighet med den bistående medlemsstatens nationella lagstiftning eller praxis, få konsulärt skydd i samma utsträckning och på samma villkor som familjemedlemmar till den bistående medlemsstatens medborgare som själva inte är unionsmedborgare. 

18 §.Kontakt och information. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att det ändrade momentet i sak motsvarar gällande 1 och 2 mom. Kontaktförpliktelsen gäller endast nära anhöriga till personer som avses i 2 § 1 mom. Enligt direktivet ska den medlemsstat där den icke-företrädda unionsmedborgaren är medborgare ansvara för all kontakt med de anhöriga. 

Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras så att där föreskrivs om beskickningens skyldighet att lämna upplysningar om icke-företrädda unionsmedborgare som befinner sig i ett krisområde, och om hur situationen utvecklar sig, till myndigheterna i de medlemsstater i Europeiska unionen där berörda personer är medborgare. 

Genom ändringen genomförs den skyldighet som föreskrivs i artikel 10.2 i direktivet för medlemsstaterna att samråda med myndigheterna i den medlemsstat vars medborgare det handlar om. 

I 3 mom. föreslås inga ändringar. 

19 §.Omedelbart bistånd till den som berövats sin frihet. Enligt förslaget ändras paragrafen så att tjänster till frihetsberövade tillhandahålls personer som avses i 2 § 1 och 2 mom. Mottagare av tjänster enligt 5 kap. i lagen om konsulära tjänster är då också frihetsberövade icke-företrädda unionsmedborgare som avses i 2 § 2 mom. i lagen. Genom den föreslagna ändringen genomförs artikel 9 led a i direktivet om konsulärt skydd, enligt vilket en typ av direktivsenligt konsulärt bistånd är bistånd vid frihetsberövande. 

I 2 mom. föreskrivs de konsulära tjänster som frihetsberövade kan ges. Det föreslås att ordalydelsen samtidigt preciseras så att det motsvarar nuvarande praxis att en tjänsteman vid beskickningen i den mån det är möjligt kan besöka den frihetsberövade. I 3 mom. föreskrivs enligt förslaget om information till de anhöriga om frihetsberövandet. I övrigt motsvarar momentet till innehållet gällande 2 mom. 

I 3 mom. föreskrivs enligt förslaget om information till de anhöriga om frihetsberövandet. Att underrätta den frihetsberövades anhöriga om frihetsberövandet avses endast gälla anhöriga till personer som avses i 2 § 1 mom. Momentet motsvarar till innehållet vad som i gällande 2 mom. föreskrivs om förmedling av uppgifter till anhöriga. Enligt artikel 10.3 i direktivet om konsulärt skydd ska myndigheterna i den medlemsstat vars medborgare det gäller ansvara för all kontakt med familjemedlemmar eller andra relevanta personer. 

23 §.Anmälan om dödsfall. Enligt förslaget föreskrivs i 1 mom. en beskicknings anmälningsskyldighet när den fått underrättelse om att en person som avses i 2 § 1 mom. har avlidit inom dess verksamhetsområde. Bestämmelsen motsvarar i sak gällande 1 mom. 

Till paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om sådana fall där en beskickning får underrättelse om att en person som avses i 2 § 2 mom. och som har bott annanstans än i Finland har avlidit inom dess verksamhetsområde. När en beskickning får underrättelse om att en icke-företrädd unionsmedborgare som har bott annanstans än i Finland har avlidit inom dess verksamhetsområde ska beskickningen eller utrikesministeriet anmäla dödsfallet till myndigheterna i den medlemsstat i Europeiska unionen där den avlidne är medborgare. 

Till paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. där det föreskrivs att informationen om att en person som avses i 2 § 1 mom. har avlidit också ska lämnas till den avlidnes nära anhöriga eller någon annan närstående vars identitet och vistelseort kan klarläggas med rimligt besvär. Enligt artikel 10.3 i direktivet om konsulärt skydd ska myndigheterna i den medlemsstat vars medborgare det gäller ansvara för all kontakt med familjemedlemmar eller andra relevanta personer. 

Genom de föreslagna ändringarna genomförs artikel 9 led d i direktivet, enligt vilket en typ av direktivsenligt konsulärt bistånd är bistånd vid dödsfall. 

24 §.Begravning, kremering och hemsändning av avlidna. I 1 mom. föreskrivs om åtgärder som rör begravning, kremering och hemsändning av avlidna när det gäller en person som avses i 2 § 1 mom. Momentet motsvarar till innehållet gällande 1 och 2 mom. 

I 2 mom. föreskrivs om de fall, där den avlidne är en icke-företrädd unionsmedborgare. Beskickningen kan då på begäran av myndigheterna i en annan medlemsstat vidta åtgärder för att ordna med begravning, kremering eller hemsändning av den avlidne till den andra staten. Till paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. där det föreskrivs om sådana fall där myndigheterna i den medlemsstat i Europeiska unionen där den avlidne är medborgare inte inom skälig tid ordnar med begravning, kremering eller hemsändning av den avlidne eller ber om att det ska skötas. I det fallet kan beskickningen kontakta en lokal myndighet för att låta begrava eller kremera den avlidne i enlighet med lokal sedvänja. 

Genom de föreslagna ändringarna i paragrafen genomförs artikel 9 led d i direktivet, enligt vilket en typ av direktivsenligt konsulärt bistånd är bistånd vid dödsfall. 

39 a §. Ersättningsansvar. Denna paragraf är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att utrikesministeriet kan förplikta en person som avses i 2 § 1 mom. och som har tillhandahållits konsulära tjänster från myndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen att betala ersättning till utrikesförvaltningen för de kostnader tjänsterna föranlett, förutsatt att Finlands utrikesministerium i enlighet med direktivet har ersatt den andra medlemsstaten för dessa kostnader. 

Ersättningsansvaret ska bygga på kostnadstäckningsprincipen och alltså utgå från ersättning av de faktiska kostnaderna för de konsulära tjänsterna som utrikesministeriet har betalat den medlemsstat i Europeiska unionen som har bistått en person som avses i 2 § 1 mom. Utrikesministeriet ska enligt förslaget av den person som fått konsulärt bistånd få kräva ersättning för de kostnader som betalats den andra medlemsstatens myndigheter. 

Enligt 2 mom. ska utrikesministeriet genom beslut fastställa ersättningens belopp. Beslutet ska delges den person som avses i 2 § 1 mom. som bevislig delgivning i enlighet med vad som föreskrivs i förvaltningslagen (434/2003). Genom de föreslagna ändringarna genomförs artikel 14.2 i direktivet. Enligt den artikeln får en medlemsstat som har ersatt en annan medlemsstat för konsulärt bistånd till sina medborgare begära att den berörda icke-företrädda medborgaren ersätter dessa kostnader. 

Enligt 3 mom. i paragrafen är beslutet om ersättningen som utrikesministeriet har fastställt direkt utsökbart. Bestämmelser om indrivning av fordringar finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Fordran kan dock efterskänkas, om den betalningsskyldige är medellös eller av andra särskilda skäl. 

39 b §.Icke-företrädda unionsmedborgares ersättningsansvar. Denna paragraf är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att utrikesministeriet eller beskickningen genom ett återbetalningsförbindelse kan förplikta en icke-företrädd unionsmedborgare som anhåller om konsulära tjänster från en finsk beskickning eller utrikesministeriet att betala de kostnader biståndet föranlett till den medlemsstat i Europeiska unionen där personen är medborgare. Icke-företrädda unionsmedborgare ska enligt förslaget förbinda sig till återbetalning på samma villkor som de personer som avses i 2 § 1 mom. i lagen. Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om formuläret för återbetalningsförbindelse utfärdas genom förordning av utrikesministeriet Bestämmelser om formuläret för återbetalningsförbindelse finns i artikel 14.2 och 14.3 i direktivet. I bilaga till direktivet finns en mall av formuläret (EUT, L 106, 24.4.2015). 

Paragrafen uttrycker den allmänna principen i direktivet om att icke-företrädda unionsmedborgare ska ges ekonomiskt bistånd på samma villkor som den bistående medlemsstatens medborgare. En icke-företrädd unionsmedborgare kan förpliktas att underteckna återbetalningsförbindelse av de kostnader som det konsulära biståndet orsakar till den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare. Under särskilda omständigheter i krissituationer förutsätts inte nödvändigtvis att ett åtagande om återbetalning undertecknas, om de rådande omständigheterna är sådana att ett undertecknande inte rimligen kan krävas. Genom paragrafen genomförs artikel 14.1 i direktivet, enligt vilken icke-företrädda unionsmedborgare ska förbinda sig att till de medlemsstater där de är medborgare återbetala kostnaderna för det konsulära skyddet, på samma villkor som den bistående medlemsstatens medborgare, med användning av standardformuläret i bilaga I. 

Enligt artikel 14.2 får de kostnader utrikesförvaltningen har orsakats återkrävas från den medlemsstat där den medborgare en finsk beskickning eller utrikesministeriet har bistått är medborgare. Enligt artikel 15.1 får sådana kostnader begäras av en annan medlemsstat också i det fallet att den icke-företrädda medborgaren i en krissituation inte har undertecknat en återbetalningsförbindelse. I det fallet får utrikesministeriet begära ersättning för dessa kostnader proportionellt, vilket innebär att det fulla värdet av de faktiska kostnader som har uppkommit delas med antalet medborgare som fått bistånd. Om det konsulära biståndet till en icke-företrädd frihetsberövad unionsmedborgare utöver de normala kostnaderna orsakar ovanligt höga, men nödvändiga och berättigade kostnader, såsom exempelvis rese-, inkvarterings- eller översättningskostnader, får utrikesministeriet begära ersättning också av sådana kostnader av myndigheterna från den medlemsstat där den berörda personen är medborgare. 

Medlemsstaterna emellan används i ersättningsfrågor formuläret för ansökan om ersättning som föreskrivs i artikel 14.2 och 14.3 i direktivet. I bilaga till direktivet finns en mall av de nämnda formulären (EUT L 106, 24.4.2015). 

40 a §.Samrådsskyldighet. Denna paragraf är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om samrådsskyldighet i sådana fall där beskickningen eller utrikesministeriet får underrättelse om att en icke-företrädd unionsmedborgare är nödställd eller söker konsulärt bistånd från en finsk beskickning eller från utrikesministeriet. Beskickningen eller utrikesministeriet har i det fallet skyldighet att innan en konsulär tjänst tillhandahålls samråda med utrikesministeriet i den medlemsstat där den icke-företrädda unionsmedborgaren uppger sig vara medborgare. Förutom i extremt brådskande fall ska detta samråd äga rum innan konsulära tjänster tillhandahålls. I 2 mom. föreslås bestämmelser för sådana fall där det inte är möjligt med samråd innan bistånd ges. I det fallet ska detta samråd äga rum så snart det är möjligt efter det att de nödvändiga och brådskande åtgärder saken kräver har vidtagits. 

Bestämmelser om informationsskyldigheten i samband med samråd föreskrivs i 41 § 2 och 3 mom. Den medlemsstat, där den som söker konsulärt bistånd är medborgare, kan vid ett samråd be att fallet i fråga hänvisas till den så att den själv kan ge konsulärt bistånd. Bestämmelser om hänvisning av fall föreskrivs separat i föreslagna 40 b § i lagen. Genom paragrafen genomförs artikel 10.2 om samråd i direktivet. 

40 b §.Hänvisningsskyldighet. Denna paragraf är ny. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att en beskickning ska hänvisa en icke-företrädd unionsmedborgares anhållan om konsulära tjänster eller behandlingen av fallet till den behöriga myndigheten i den medlemsstat i Europeiska unionen där den sökande är medborgare. I 2 mom. föreskrivs en skyldighet att upphöra med tillhandahållandet av tjänsten genast när den behöriga myndigheten i den medlemsstat där personen i fråga är medborgare bekräftar att den tillhandahåller den berörda icke-företrädda unionsmedborgaren den konsulära tjänsten. Genom den föreslagna paragrafen genomförs artikel 3 i direktivet där det föreskrivs att den medlemsstat där en icke-företrädd unionsmedborgare är medborgare får begära att den medlemsstat från vilken den icke-företrädda medborgaren söker eller mottar konsulärt skydd hänvisar medborgarens ansökan eller fall till denna medlemsstat. 

41 §. Erhållande och utlämnande av uppgifter. I 1 mom. föreslås inga ändringar. I paragrafens 2 mom. föreskrivs om beskickningarnas och utrikesministeriets skyldighet att på begäran lämna ut sekretessbelagda uppgifter till den behöriga myndigheten i en medlemsstat i Europeiska unionen när en person som avses i föreslagna 2 § 1 mom. anhåller om konsulära tjänster från myndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt 2 mom. ska utrikesministeriet och beskickningarna lämna ut alla sådana uppgifter som är nödvändiga för att tillhandahålla personer som avses i 2 § 1 mom. konsulära tjänster till myndigheterna i den medlemsstat som tillhandahåller tjänster. Genom det föreslagna nya 2 mom. genomförs bestämmelsen om skyldighet att lämna ut uppgifter i artikel 10.3 i direktivet. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om en beskicknings och utrikesministeriets skyldighet att lämna ut uppgifter i sådana fall där en icke-företrädd unionsmedborgare som avses i 2 § 2 mom. i lagen anhåller om konsulära tjänster hos en finsk beskickning eller hos utrikesministeriet eller om de får underrättelse om att personen i fråga är nödställd. Beskickningen eller utrikesministeriet ska i det fallet trots sekretessbestämmelserna lämna ut alla sådana uppgifter som är nödvändiga med avseende på skötseln av det konsulära fallet i fråga till myndigheterna i den medlemsstat i Europeiska unionen där personen är medborgare. Genom det föreslagna nya 3 mom. genomförs bestämmelsen om skyldighet att lämna ut uppgifter i artikel 10.2 i direktivet. 

I 4 mom. föreskrivs att beskickningen eller utrikesministeriet ska underlätta utbytet av information mellan en person som avses i 2 § 2 mom. och myndigheterna i det land där personen är medborgare. Genom det föreslagna nya 4 mom. genomförs bestämmelsen i artikel 10.2 i direktivet om skyldighet att underlätta utbytet av information mellan medlemsstaterna. 

41 a §.Kontakt. Detta är en ny paragraf som föreskriver kontaktskyldighet i sådana fall där myndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen tillhandahåller en person som avses i 2 § 1 mom. konsulära tjänster. Enligt paragrafen svarar i det fallet beskickningen eller utrikesministeriet för behövlig kontakt med familjemedlemmar till en person som avses i 2 § 1 mom. eller med andra relevanta personer eller myndigheter. När en beskickning eller utrikesministeriet tillhandahåller en icke-företrädd unionsmedborgare som avses i 2 § 2 mom. konsulära tjänster ska på motsvarande sätt myndigheterna i den medlemsstat där den icke-företrädda unionsmedborgaren är medborgare svara för behövlig kontakt till exempel med anhöriga till den berörda personen. Genom paragrafen genomförs den bestämmelse i artikel 10.3 i direktivet enligt vilken den medlemsstat där unionsmedborgaren är medborgare är ansvarig för nödvändig kontakt med familjemedlemmar eller andra relevanta personer eller myndigheter. 

41 b §.Utfärdande av provisoriska resehandlingar i vissa situationer. Detta är en ny paragraf som föreskriver om utfärdande av provisoriska resehandlingar i vissa situationer. Med provisoriska resehandlingar avses beslut 96/409/GUSP av den 25 juni 1996 fattat av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om införandet av provisorisk resehandling. En beskickning kan utfärda provisoriska resehandlingar till icke-företrädda unionsmedborgare i länder utanför Europeiska unionen. Enligt förslaget kan provisoriska resehandlingar utfärdas, om den sökande är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen, vars pass eller resehandling har kommit bort, blivit stulet eller förstört eller för tillfället inte är tillgängligt och den sökande är icke-företrädd i enlighet med 2 § 2 mom. Dessutom förutsätter utfärdande av en provisorisk resehandling godkännande från myndigheterna i den medlemsstat där personen i fråga är medborgare. Enligt 2 mom. får genom förordning av utrikesministeriet närmare bestämmelser utfärdas om formulär för provisoriska resehandlingar som det finns bestämmelser om i beslut 96/409/GUSP av den 25 juni 1996 fattat av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om införandet av provisorisk resehandling. 

6  2 Närmare bestämmelser och föreskrifter

Med stöd av föreslagna 13 § 3 mom. och 39 b § 2 mom. i lagen får närmare bestämmelser om formulären för återbetalningsförbindelse utfärdas genom förordning av utrikesministeriet. Ytterligare får enligt bemyndigandet i 41 b § 2 mom. närmare bestämmelser om formulären för provisoriska resehandlingar utfärdas genom förordning av utrikesministeriet.  

De närmare bestämmelser som utfärdas med stöd av 39 b § 2 mom. gäller formuläret för åtagande om återbetalning som är bifogat direktivet. Formulären enligt 41 b § 2 mom. gäller beslut 96/409/GUSP av den 25 juni 1996 fattat av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om införandet av provisorisk resehandling. 

7  3 Ikraftträdande

Lagen om ändring av lagen om konsulära tjänster föreslås träda i kraft den 1 april 2018. 

Direktivet om konsulärt skydd ska genomföras nationellt senast den 1 maj 2018. En något tidigare tidpunkt för det nationella genomförandet lämnar utrikesförvaltningen tilläggstid för att utfärda de föreskrifter på lägre nivå som ändringarna i lagen om konsulära tjänster föranleder samt för anvisningar och utbildning för beskickningarna. 

8  4 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Betydelsefulla med avseende på direktivet och de föreslagna ändringarna i lagen om konsulära tjänster är grundlagens reglering om jämlikhet i 6 §, om utlämnande av uppgifter i 10 § och om bemyndigande att utfärda förordning i 80 §. 

Lagförslagets förhållande till 6 § i grundlagen 

Direktivet är ett minimidirektiv. Enligt artikel 16 får medlemsstaterna införa eller behålla bestämmelser som är förmånligare än direktivet så länge de är förenliga med det. Lagen om konsulära tjänster behöver ändras för att alla icke-företrädda unionsmedborgare jämlikt ska få det konsulära bistånd som avses i direktivet. Genom direktivet harmoniseras regleringen om konsulärt bistånd endast med avseende på det bistånd som definieras i direktivet. Begreppet konsulära tjänster enligt lagen om konsulära tjänster är bredare än begreppet konsulärt skydd enligt direktivet. Därför går det att i lagen om konsulära tjänster och annan lagstiftning hålla kvar reglering om sådana konsulära tjänster som inte tillhandahålls icke-företrädda unionsmedborgare. Enligt förslaget lämnas de konsulära tjänster som avses i 7–10 kap. i lagen om konsulära tjänster, liksom även de konsulära tjänster som åläggs beskickningarna i annan lagstiftning, utanför tillämpningsområdet för direktivet om konsulärt skydd. Dessa tjänster är myndighetstjänster som finska myndigheter tillhandahåller och gäller inte konsulärt skydd i den mening som avses i direktivet. Genom ändringen av lagen om konsulära tjänster genomförs direktivets huvudsakliga syfte att icke-företrädda unionsmedborgare ska få det konsulära bistånd som anges i direktivet på samma villkor som de personer som avses i 2 § 1 mom. i lagen om konsulära tjänster. Den föreslagna regleringen kan anses godtagbar med hänsyn till 6 § i grundlagen. 

Lagförslagets förhållande till 10 § i grundlagen 

Grundlagsutskottet har granskat bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna med avseende på skyddet för privatlivet och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter har enligt utskottet kunnat gälla "behövliga uppgifter" för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om datainnehållet däremot inte har angetts på detta sätt i form av en förteckning, har man varit tvungen att i lagstiftningen införliva ett krav om att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst syfte (GrUU 46/2016 rd och GrUU 17/2016 rd). 

Bestämmelser om villkoren för att lämna ut uppgifter i samband med konsulära tjänster till myndigheterna i en annan medlemsstat i unionen finns i föreslagna 41 § 2 och 3 mom. i lagen. Vidare finns det bestämmelser om skyldighet att lämna ut uppgifter i föreslagna 12 §, 18 §, 23 § och 40 a § i lagen. Utlämnandet av uppgifter har i de föreslagna lagändringarna bundits till uppgifter som med avseende på tillhandahållande av konsulärt bistånd kan anses nödvändigt med avseende på skötseln av det konsulära fallet i fråga. 

Det konsulära bistånd som enligt direktivet tillhandahålls icke-företrädda unionsmedborgare är sådant bistånd där personen ifråga har behov av skydd utomlands. I det fallet är det för skötseln av ett konsulärt fall utomlands nödvändigt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till myndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, där den berörda personen är medborgare eller som tillhandahåller en finsk medborgare eller en person som är stadigvarande bosatt i Finland konsulära tjänster. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter kan vara nödvändigt till exempel för hemsändning av en person med försvagat hälsotillstånd eller vid evakuering i en krissituation. 

Bestämmelser om skyldigheten att lämna ut uppgifter till myndigheterna i en annan medlemsstat i Europeiska unionen finns i artikel 10.2 och 10.3 i direktivet. Direktivet förpliktar medlemsstaterna att lagstifta om utlämnande av uppgifter i enlighet med direktivet. Skyldigheten att lämna ut uppgifter mellan myndigheterna i unionens medlemsstater kan anses nödvändigt för att fullfölja målet med direktivet om konsulärt skydd. I skötseln av ett konsulärt fall måste både den bistående medlemsstaten och den medlemsstat vars medborgare bistås samarbeta så som anges i direktivet, vilket inbegriper utbyte av information om det konsulära fallet i fråga. Med beaktande av karaktären hos konsulära fall kan utlämnande av uppgifter trots sekretessbestämmelser anses nödvändigt med tanke på skötseln av fallen. Skyldigheten att trots sekretessbestämmelser lämna ut uppgifter i samband med konsulärt bistånd har i den föreslagna lagändringen bundits till de allra mest nödvändiga uppgifterna för tillhandahållande av konsulärt bistånd. 

Följaktligen kan den föreslagna regleringen med hänsyn till skyddet av personuppgifter enligt 10 § i grundlagen anses godtagbar. 

Lagförslagets förhållande till 80 § i grundlagen 

Den föreslagna lagändringen innehåller ett bemyndigande för utrikesministeriet att utfärda en förordning om det formulär för åtagande om återbetalning som föreskrivs i direktivet. Samtidigt är det meningen att det nationella återbetalningsförbindelseformuläret ska uppdateras och också om det ska utrikesministeriet enligt förslaget utfärda en förordning. Vidare ingår det i den föreslagna lagändringen ett bemyndigande att genom förordning av utrikesministeriet utfärda närmare bestämmelser om formulären för provisoriska resehandlingar som det finns bestämmelser om i beslut 96/409/GUSP av den 25 juni 1996 fattat av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om införandet av provisorisk resehandling. 

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag ska dock utfärdas genom lag. Den grundläggande bestämmelsen i lagen binder och begränsar befogenheten hos den som utfärdar en förordning. 

Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande att utfärda förordning ska vara exakt avgränsat. Dessutom följer av grundlagen att de frågor som bemyndigandet gäller måste preciseras exakt i lag. Också enligt grundlagsutskottets praxis ska bemyndiganden som gäller utfärdande av förordning och delegering av lagstiftningsbehörighet vara tillräckligt exakta och noggrant avgränsade. Exempelvis i utlåtandet GrUU 10/2014 rd betonas kraven på exakthet och noggrann avgränsning. I samma utlåtande konstaterar grundlagsutskottet ytterligare att det ofta behövs bemyndiganden när Europeiska unionens omfattande och detaljerade lagstiftning ska genomföras. 

Bemyndigandet enligt lagen om konsulära tjänster att genom förordning av utrikesministeriet utfärda bestämmelser om formulären för åtagande om återbetalning är exakt och noga avgränsat. Det finns ett standardformulär för åtagandet om återbetalning som bilaga till direktivet (EUT, L 106, 24.4.2015). Det har inte tidigare föreskrivits om den nationella återbetalningsförbindelsen som nu tillämpas. För enhetlighetens skull är det emellertid ändamålsenligt att genom förordning av utrikesministeriet också utfärda bestämmelser om det nationella formuläret. Också bemyndigandet enligt 41 b § 2 mom. i lagen om konsulära tjänster att genom förordning av utrikesministeriet utfärda närmare bestämmelser om formulären för provisoriska resehandlingar bör anses noga avgränsat, eftersom det finns detaljerade bestämmelser om de formulären i beslut 96/409/GUSP av den 25 juni 1996 fattat av företrädarna för regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater, församlade i rådet, om införandet av provisorisk resehandling. 

De bemyndiganden att utfärda förordning som ingår i den föreslagna lagändringen följer kravet i 80 § 1 mom. i grundlagen på att vara exakta och noggrant avgränsade samt grundlagsutskottets praxis i frågan (GrUU 56/2002 rd, GrUU 1/2004 rd). 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.