7
Specialmotivering
7.1
Lag om ändring av kreditinstitutslagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
2 §. Annan lagstiftning om kreditinstitutsverksamhet. Paragrafens 5 mom. upphävs. I bestämmelsen finns en hänvisning till lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet, som upphävs. Lagen om statens säkerhetsfond (379/1992) som också nämns i bestämmelsen har upphävts den 1 januari 2015 genom lag 1202/2014.
4 a §. Den ordning i vilken ett kreditinstituts borgenärer ska få betalning. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten i paragrafen ändras så att den omfattar såväl verkets som EU:s resolutionsnämnds kostnader för att tillämpa verktyg och befogenheter för resolution. En bestämmelse om ersättning av EU:s resolutionsnämnds kostnader finns i artikel 22.6 i EU:s resolutionsförordning. Det föreskrivs också om förmånsrätt för de kostnaderna.
Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 6 punkt, genom vilken artikel 48.7 i resolutionsdirektivet genomförs. Fordringar som hör till kapitalbasen har alltid sämre förmånsrätt vid ett instituts konkurs än sådana fordringar som inte hör till kapitalbasen. Ett finansiellt instrument som endast delvis anses höra till kapitalbasen anses i sin helhet ha sämre förmånsrätt än en fordran som inte hör till kapitalbasen.
7 §. Kreditinstitut. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt5 mom., i vilket termen globalt systemviktigt institut definieras genom en hänvisning till definitionen enligt EU:s tillsynsförordning. Genom ändringen genomförs den nya artikel 3.1 61 i kreditinstitutsdirektivet.
15 §.Holdingföretag. För att göra 1 mom. mer lättläsligt föreslås ett förtydligande så, att termerna finansiellt holdingföretag och blandat finansiellt holdingföretag nämns i själva momentet i stället för enbart hänvisningar till respektive punkt i EU:s tillsynsförordning. Ändringen påverkar inte sakinnehållet. Förtydligandet är motiverat, eftersom bestämmelserna om finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag har utvidgats i det ändrade kreditinstitutsdirektivet och eftersom det också föreslås ändringar i kreditinstitutslagen som motsvarar ändringarna i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 2 mom. upphävs såsom obehövligt, varvid det nuvarande 3 mom. blir nytt 2 mom.
2 kap. Rätt till kreditinstitutsverksamhet och annan upplåning hos allmänheten
5 §. Skyldighet att bilda en underkoncern. Paragrafen är ny och genom den genomförs den nya artikel 21b.1—21b.5 i kreditinstitutsdirektivet, där det förutsätts att två eller flera kreditinstitut eller värdepappersföretag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet som ingår i samma grupp från tredjeland för den kreditinstituts- och värdepappersverksamhet som bedrivs inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska ha ett enda intermediärt moderföretag som är etablerat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
I paragrafen används termen koncern. På grund av hänvisningsbestämmelserna i artikel 3.1 63 och 3.1 64 i kreditinstitutsdirektivet och artikel 4.1 138 i EU:s tillsynsförordning förutsätts det att sådana enheter som på vilka den nya artikel 21b i kreditinstitutsdirektivet tillämpas är knutna till varandra genom sådant bestämmande inflytande som avses i artikel 22 i bokslutsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG , som har genomförts nationellt genom 1 kap. 5 § i bokföringslagen. Enligt definitionen av koncern i 1 kap. 6 § i bokföringslagen består en koncern av ett moderföretag och ett eller flera dotterföretag i vilka det har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen.
Enligt 1 mom. utgör uppfyllandet av skyldigheten att bilda en underkoncern enligt denna paragraf en förutsättning för att ett kreditinstitut ska få bedriva verksamhet i Finland. Det är ändamålsenligt att genomföra den nya artikel 21b i kreditinstitutsdirektivet på det sättet för att den skyldighet som gäller kreditinstitutsverksamhet ska kunna riktas till ett företag som befinner sig inom finländsk jurisdiktion.
Skyldigheten att bilda en underkoncern, och i synnerhet det finansiella gränsvärdet, bestäms närmare i 2 mom. Enligt den nya artikel 21b i kreditinstitutsdirektivet behöver dock inte en filial för ett kreditinstitut i tredjeland ombildas till ett särskilt kreditinstitut eller värdepappersföretag.
I 3 mom. föreskrivs om de situationer i vilka det i stället för en enda underkoncernstruktur är möjligt att bilda två skilda underkoncerner. Eftersom avsikten bakom skyldigheten att bilda en underkoncern i synnerhet är att säkerställa ett effektivt resolutionsförfarande för kreditinstitut och värdepappersföretag, föreslås det vara möjligt att bilda två parallella underkoncerner i synnerhet om en enda underkoncern försvagar förutsättningarna för resolution av kreditinstituten och värdepappersföretagen. Liksom enligt den nya artikel 21b.2 b i kreditinstitutsdirektivet bestäms den behöriga myndigheten enligt underkoncernens moderföretag eller tilltänkta moderföretag. Enligt 1 punkten är det möjligt att bilda två parallella underkoncerner också om bildandet av en underkoncern skulle strida mot lagstiftning eller myndighetsföreskrifter som ska tillämpas på moderföretaget i ett tredjeland.
I 4 mom. föreskrivs det om krav på det intermediära moderföretaget i en underkoncern. Ett intermediärt moderföretag kan antingen vara ett holdingföretag (finansiellt holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag) enligt 1 kap. 15 § eller ett kreditinstitut. Enligt den nya artikel 21b.3 i kreditinstitutsdirektivet förutsätter verksamheten för ett holdingföretag som är intermediärt moderföretag koncession, om vilken föreskrivs i 2a kap. 1 § om tillståndsplikt för holdingföretag. Det intermediära moderbolaget kan också vara ett värdepappersföretag, om dotterföretagen i underkoncernen är värdepappersföretag eller andra företag än kreditinstitut. Det tillämpas till exempel när ägandet i kreditinstitut och värdepappersföretag organiseras enligt det föreslagna 3 mom. som två parallella underkoncerner så att inga kreditinstitut ingår i den ena underkoncernen. Om endast värdepappersföretag har etablerat sig inom EU, kan också ett värdepappersföretag vara intermediärt moderföretag.
I 5 mom. föreskrivs om anmälningsplikt till Europeiska bankmyndigheten i enlighet med den nya artikel 21b.6 i kreditinstitutsdirektivet.
Det föreslås ingen ny bestämmelse för att genomföra artikel 21b.7 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet, eftersom Finansinspektionen redan enligt de bestämmelser som utfärdats med stöd av den gällande lagen om Finansinspektionen ska utöva tillsyn över efterlevnaden av kraven och säkerställa att de uppfylls.
2 a kap. Holdingföretags verksamhet
1 §. Tillståndsplikt för holdingföretag. Bestämmelsen är ny, och genom den genomförs den nya artikel 21a.1 i kreditinstitutsdirektivet, som förutsätter att medlemsstaterna föreskriver om tillståndsplikt för finansiella holdingföretag och blandade finansiella holdingföretag. I paragrafen används termen tillstånd för att särskilja tillstånd för holdingföretag från koncession för kreditinstitut. I 2 mom. nämns förutsättningarna enligt artikel 21a.4 i direktivet, och ett holdingföretag som uppfyller dem alla behöver inget tillstånd.
I enlighet med den nya artikel 21b.3 i kreditinstitutsdirektivet tillämpas undantagen enligt 2 mom. inte på intermediära moderföretag enligt 2 kap. 5 a, och de ska alltid ha tillstånd för holdingföretag.
I 3 mom. finns en motsvarande bestämmelse som i artikel 21a i direktivet om samordnande av samtidiga processer för tillstånd enligt detta kapitel och förvärv av andelar eller aktier enligt 3 kap.
Närmare bestämmelser om tillståndsförfarandet och om de utredningar som ska åtfölja tillståndsansökan får utfärdas genom förordning av finansministeriet, och ett bemyndigande att utfärda förordning ingår i 4 mom.
De övergångsbestämmelser som förutsätts i den nya artikel 159a i kreditinstitutsdirektivet och som ska tillämpas på holdingföretag som har inlett sin verksamhet föreslås ingå i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna i lagen.
2 §. Förutsättningar för beviljande av tillstånd för holdingföretag. I paragrafen föreskrivs om förutsättningar för beviljande av tillstånd för holdingföretag i enlighet med den nya artikel 21a.3 i kreditinstitutsdirektivet. Genom bestämmelsen i 2 mom. om en frist på fyra månader för att fatta beslut om tillstånd genomförs den nya artikel 21a.10 i kreditinstitutsdirektivet.
3 §. Tillsyn över tillståndsvillkoren. Genom paragrafen genomförs delvis de nya artiklarna 21a.2, 21a.6 och den nya artikel 66.1 e i kreditinstitutsdirektivet. I 1 mom. föreskrivs det om vilka metoder Finansinspektionen har tillgång till om ett holdingföretag inte uppfyller tillståndsvillkoren. Till den delen hänvisas till Finansinspektionens nuvarande befogenheter enligt kreditinstitutslagen och lagen om Finansinspektionen. Det föreslås ingen uttrycklig bestämmelse för att genomföra den nya artikel 21a.5 i direktivet, eftersom tillsynen över tillämpningen av tillståndsvillkor och undantag från tillstånd ankommer på Finansinspektionen redan enligt 3 § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen om Finansinspektionen. Syftet med 2 mom. är att förplikta holdingföretag att tillställa Finansinspektionen de uppgifter som behövs för tillsynen för att bedöma om tillståndsvillkoren eller undantagen enligt 1 § 2 mom. uppfylls. I 2 mom. ingår också ett bemyndigande för finansministeriet att utfärda förordning.
4 §. Bestämmelser som ska tillämpas på holdingföretag. Genom 1 mom. genomförs den nya artikel 3.3 i kreditinstitutsdirektivet. I 2 mom. nämns det som ett förtydligande att bestämmelserna om holdingföretags verksamhet i 2 a kap. inte tillämpas på centralinstitutet för sammanslutningen av inlåningsbanker. I en del nationella sammanslutningar finns det strukturer där centralinstitutet i praktiken utgör moderföretag för några enskilda kreditinstitut. Enligt lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker (nedan sammanslutningslagen) är centralinstituten ett annat slags företag än vad som är syftet med holdingföretag enligt den nya artikel 21a i kreditinstitutsdirektivet. Enligt artikel 21a i direktivet ska medlemsstaterna se till att holdingföretag i koncernstrukturer som baseras på ägande säkerställer att de konsoliderade kraven uppfylls, och att tillsynsmyndighetens behörighet också omfattar sådana holdingföretag. Den finansiella och ledningsmässiga kopplingen mellan centralinstitutet i en sammanslutning, medlemsinstituten och andra företag som ingår i sammanslutningen är avsevärd mer omfattande än en koppling baserad på ägande, i och med ansvarsförhållandet mellan medlemsinstituten (5 kap. i sammanslutningslagen) och centralinstitutets styrnings- och tillsynsplikt för sammanslutningen och de medlemsföretagen. I synnerhet 17 § i sammanslutningslagen ger centralinstitutet såväl skyldighet som rätt att för tryggande av likviditet och kapitaltäckning ge medlemsföretagen anvisningar om kvalitativa krav och riskhantering, tillförlitlig förvaltning och intern kontroll samt om enhetliga redovisningsprinciper för upprättandet av sammanslutningens konsoliderade bokslut. I koncerner som baserar sig på ägande ska varje dotterföretag besluta särskilt om sådana förfaranden, medan sammanslutningslagen gör det möjligt att utsträcka styrningen i sådana frågor till att omfatta medlemsföretagen direkt genom centralinstitutets beslut. I en sammanslutning är det därför inte fråga om ett sådant holdingföretag med koncernbindning som avses i artikel 21a i direktivet. Med beaktande av att vissa bestämmelser i sammanslutningslagen redan nu anses uppfylla kraven enligt artikel 21a i direktivet, att centralinstitutet och hela sammanslutningen enligt nationell rätt övervakas på konsoliderad nivå och att centralinstitutens verksamhet redan nu är koncessionspliktig enligt sammanslutningslagen är det inte heller med tanke på en effektiv riskbaserad tillsyn över sammanslutningen motiverat att i den nationella rätten föreskriva om ett nytt, och i praktiken överlappande, tillståndskrav för centralinstitut.
5 §. En finansiell företagsgrupps gemensamma beslut om holdingföretag. Bestämmelsen är ny, och i den genomförs den nya artikel 21a.8 och 21a.9 i kreditinstitutsdirektivet.
4 kap. Beviljande och återkallande av koncession samt begränsning av affärsverksamhet
3 §. Förutsättningar för beviljande av koncession. Det föreslås att bestämmelsen kompletteras så att en förutsättning för beviljande av koncession är att det på basis av den information som kommit in kan säkerställas att kreditinstitutets ägare och grundare också uppfyller de krav som i kreditinstitutslagen ställs på kreditinstituts ledning, förvaltning, ersättningssystem och riskhantering. Med beaktande av hur centrala frågor till exempel ledningssystemets funktion och likviditeten samt hanteringen av kreditrisker och operativa risker inklusive risker som har samband med penningtvätt utgör i ett kreditinstituts verksamhet är det motiverat att säkerställa att dessa krav uppfylls redan i ansökningsskedet.
Enligt tidigare lagar om kreditinstitut har det varit en förutsättning för beviljande av koncession att det på basis av den information som kommit in kan säkerställas att sökanden uppfyller alla så kallade allmänna förutsättningar enligt lagen samt kraven avseende finansiell ställning.
Kraven avseende finansiell ställning har dock varit avsevärt mer omfattande till sitt innehåll än enligt det nuvarande 10 kap., till vilket det hänvisas i den gällande lagen. De har bland annat gällt intern kontroll, riskhantering och likviditet (se RP 175/2002 rd och RP 21/2006 rd). Enligt förarbetena till den gällande kreditinstitutslagen (RP 39/2014 rd) har avsikten inte varit att ända det, men genom hänvisningen endast till 10 kap. har ändå största delen av kraven i praktiken slopats. En mer vidsträckt tolkning stöds också av att sökanden enligt finansministeriets gällande koncessionsförordning (697/2014) ska bifoga en avsevärt mer omfattande utredning till ansökan än enligt 5 och 10 kap.
Det föreslås att den bestämmelse om möjligheten att bevilja koncession också för ett under bildning varande kreditinstitut som redan tidigare ingått i paragrafen avskiljs till ett nytt 2 mom.
5 kap. Allmänna förutsättningar för affärsverksamhet.
2 §. Affärsverksamhet som är tillåten för kreditföretag. Det föreslås att 1 mom. ändras så att definitionen av den affärsverksamhet som är tillåten för kreditföretag utvidgas till att omfatta tillhandahållandet av posttjänster enligt avtal med innehavare av koncession för postverksamhet och erbjuda administrativa tjänster till företag inom samma koncern som inlåningsbanken eller inom sammanslutningen av inlåningsbanker.
Genom lag 69/2003 blev sådan affärsverksamhet tillåten för inlåningsbanker. Inget motsvarande tillägg gjordes då för kreditföretag. Tilläggets syfte var, utöver att trygga tillgången till posttjänster i glesbygden, att säkerställa att bankkoncernernas och sammanslutningarnas interna tjänsteutbud kan ordnas på ett flexibelt sätt inom bankgrupperna utan hinder av definitionen av tillåten affärsverksamhet. I synnerhet med tanke på ett flexibelt ordnande av bankgruppernas interna tjänsteutbud är det motiverat att motsvarande tjänster tillåts också för kreditföretag. Genom ändringen utvidgas inte den tillåtna affärsverksamheten för hypoteksbanker, som definieras uttömmande i speciallagstiftningen om hypoteksbanker (7 § i hypoteksbanksverksamhetslagen).
13 §. Förvärv av bestämmande inflytande i företag utanför EES. Det föreslås att paragrafens rubrik och 1 mom. ändras så att bestämmelsen gäller förvärv av bestämmande inflytande enligt 19 a § i den kreditinstitutslag som gällde före 2007, 13 § i den gällande lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004) och Finansinspektionens gällande standard RA1.2 endast i sådana företag som nämns i bestämmelsen eller med dessa jämställbara företag utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
Bakgrunden till den gällande bestämmelsen var den tidigare, annorlunda termen konsolideringsgrupp, som också omfattade dotterföretag utanför finanssektorn. Eftersom sådana företag inte omfattades av skyldigheten att utbyta information med tillsynsmyndigheterna, ansågs det att Finansinspektionen fick information om dem utan att bestämmelsen utvidgades till att omfatta alla utländska företag. I nuläget finns dock bestämmelserna om konsolidering av soliditeten i EU:s tillsynsförordning, och en finansiell företagsgrupp omfattar inga andra företag utanför finanssektorn än vissa tjänsteföretag.
Bestämmelsens syfte bör vara att säkerställa att ändringar i kreditinstitutens koncernstrukturer inte försvårar en effektiv myndighetstillsyn. För att uppnå det målet bör Finansinspektionen få en förhandsanmälan enligt lagen om vissa företagsförvärv som sker utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Utifrån anmälningarna kan Finansinspektionen bedöma om den efter förvärvet av bestämmande inflytande har möjlighet att utöva effektiv och täckande tillsyn över hela den finansiella företagsgruppen samt finans- och försäkringskonglomeratet.
Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. med ett bemyndigande för Finansinspektionen att utfärda närmare föreskrifter om anmälningsförfarandet. Inom ramen för bemyndigandet att utfärda föreskrifter är avsikten att utfärda tekniska föreskrifter bland annat om de uppgifter som ska fogas till anmälan.
6 kap. Filialetablering, tillhandahållande av tjänster samt flyttning av säte till utlandet
2 §. Filialetablering i en stat utanför EES. Det föreslås lagtekniska ändringar i paragrafen. Till det nya 1 mom. fogas en skyldighet att fatta tillståndsbeslutet inom 12 månader. Det nya 2 mom. motsvarar det gällande 1 mom., men det föreslås att skyldigheten att begära utlåtande av Finlands Bank stryks såsom obehövligt. Tidigare hade utlåtandet samband med att finansministeriet, som beviljade koncessioner, skulle kontrollera med Finlands Bank att det fanns en fungerande centralbank i ett tredjeland. Det nya 3 mom. motsvarar det gällande 2 mom.
4 §. Tillhandahållande av tjänster i en annan EES-stat. I samband med den nya 4 a § som föreslås fogas till kapitlet preciseras paragrafens rubrik så att den gäller tillhandahållande av tjänster i en annan EES-stat.
4 a §. Tillhandahållande av tjänster i ett tredjeland. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny 4 a §, enligt vilken ett kreditinstitut som planerar att tillhandahålla tjänster enligt 5 kap. 1 § 1 mom. i ett tredjeland utan att etablera en filial där ska anmäla om detta till Finansinspektionen på förhand. Anmälan ska innehålla uppgifter om vilka tjänster eller vilken verksamhet det kommer att tillhandahålla samt i vilken stat och hur de tillhandahålls. Anmälan ska också göras om dessa uppgifter ändras. En motsvarande bestämmelse finns redan i 13 kap. 6 a § i lagen om investeringstjänster (747/2012).
Enligt 2 mom. kan Finansinspektionen förbjuda tillhandahållandet av tjänster i ett tredjeland. Förbudet bör grunda sig på att tjänsten eller tillhandahållandet av den inte uppfyller kraven enligt det landets lagstiftning, att tillhandahållandet av tjänster äventyrar kreditinstitutets soliditet eller riskhantering eller efterlevnaden av bestämmelserna om kreditinstitut, eller något annat motsvarande vägande skäl.
7 kap. Förvaltnings- och styrsystem
2 §. Krav som gäller styrelsens sammansättning och arbete. Genom ändringarna i paragrafen genomförs artikel 91.7 och 91.8 i kreditinstitutsdirektivet. I paragrafen föreskrivs det om krav som gäller styrelsens sammansättning bedömd som en helhet. Bestämmelser om krav på tillförlitlighet och kompetens för enskilda styrelseledamöter och andra personer i ledningen föreslås fortsättningsvis ingå i 4 §.
I 1 mom. föreslås ett tillägg enligt den ändrade artikel 91.7 i direktivet, enligt vilket styrelsens sammansättning ska företräda tillräckligt brett kunnande med avseende på kreditinstitutets affärsverksamhet och de risker som är förenade med verksamheten. Samtidigt föreslås det att momentets ordalydelse ändras så att det tydligare framgår av sammanhanget att kravet gäller styrelsens sammansättning som helhet. Det föreslås att den gällande bestämmelsen ändras så att det kunnande och den erfarenhet som krävs av styrelsen bedöms enligt styrelsens förmåga att förstå kreditinstitutets affärsverksamhet och de risker som är förenade med den. Den föreslagna formuleringen gör också bestämmelsen tydligare i fråga om genomförandet av kreditinstitutsdirektivet. Syftet är att tydligare lyfta fram att kravet kan uppfyllas också av kunnande och erfarenhet som inte uttryckligen gäller finanssektorn, men utifrån vilken styrelsen kan sköta sitt uppdrag framgångsrikt och framför allt utvärdera den verkställande ledningens arbete. Genom ändringarna främjas också rekryteringen till ett kreditinstituts styrelse av sådan för affärsverksamheten och riskerna väsentlig sakkunskap som inte har samband med finanssektorn.
3 §. Nomineringskommitté. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att i den utöver aktieägare också nämns andelsägare. Ändringen inverkar inte på rättsläget, eftersom bestämmelserna om aktieägare enligt den vedertagna tolkningen också har tillämpats på andelsägare. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., i vilket det för en tydligare tillämpning av paragrafen preciseras vilka uppgifter nomineringskommittén har om den helt eller delvis består av personer som aktie- eller andelsägarna har utsett. Genom ändringen preciseras det att ett kreditinstituts nomineringskommitté som helt eller delvis består av personer som aktieägarna har utsett (eller aktieägarnas nomineringskommitté) endast får ges en del av uppgifterna enligt denna paragraf. Avsikten är att precisera bestämmelsen så att biträdande uppgifter vid nomineringen och valet av styrelse tydligare särskiljs från val av personer i den verkställande ledningen. Av den gällande lagens ordalydelse kan man i vissa fall få den uppfattningen att det endast är tillåtet att ha en nomineringskommitté och att denna enda nomineringskommitté alltid har uppgifter vid val av såväl styrelse som operativ ledning, också om kommittén helt eller delvis består av personer utanför styrelsen. För tydliga makt- och ansvarsförhållanden mellan ett kreditinstituts olika organ är det inte ändamålsenligt att aktieägarnas representanter deltar i valet av den verkställande ledningen, eftersom valet av och tillsynen över verkställande direktören och den verkställande ledningen i övrigt uttryckligen ankommer på styrelsen. Oberoende av bildandet av en eller flera nomineringskommittéer består dock styrelsens kollektiva ansvar enligt sammanslutningslagstiftningen och de sammanslutningsrättsliga principerna.
6 a §. Underlåtenhet att uppfylla krav på kreditinstitutets ledning. Paragrafen är ny. I 1—3 mom. genomförs den ändrade artikel 91.1 första stycket i kreditinstitutsdirektivet, och enligt den princip som där framgår har kreditinstitutet självt alltid det primära ansvaret för att säkerställa att personer i kreditinstitutets ledning uppfyller de krav som ställs på dem. I de momenten preciseras att den skyldigheten utöver personvalen också gäller uppföljningen av att de personer som redan valts till uppgifterna uppfyller kraven.
I 4 mom. föreskrivs det liksom i den ändrade artikel 91.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet att Finansinspektionen alltid ska bedöma om kompetenskraven uppfylls i sådana situationer när Finansinspektionen har grundad anledning att misstänka att det försiggår eller har försiggått penningtvätt eller finansierings av terrorism i kreditinstitutet, eller om kreditinstitutet löper en förhöjd risk för det. I momentet preciseras Finansinspektionens tillsynsskyldighet uttryckligen i sådana situationer, men utan att Finansinspektionens tillsynsbefogenheter i fråga om kompetenskraven för ledningen inom ramen för den fortlöpande tillsynen över kreditinstitutet minskas.
I 5 mom. hänvisas det till 28 § i lagen om Finansinspektionen, där det föreskrivs om Finansinspektionens befogenhet att begränsa ledningens verksamhet. I den ändrade artikel 91.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet förutsätts det att tillsynsmyndigheten för kreditinstitut har befogenhet att entlediga medlemmar i ledningen, om de inte uppfyller kompetenskraven. Till den delen föreslås det inte att direktivet genomförs genom några särskilda bestämmelser, eftersom 28 § i den gällande lagen om Finansinspektionen redan som sådan uppfyller förutsättningarna enligt direktivet.
8 kap. Ersättningar
1 §. Tillämpning av bestämmelserna.Det föreslås att 1 mom. kvarstår oförändrat.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att det motsvarar den nya artikel 92.3 i kreditinstitutsdirektivet, i vilken den personkrets som omfattas av bestämmelserna om ersättningar preciseras. Med kreditinstitutets ledning avses enligt definitionen i 1 kap. 20 § 1 mom. kreditinstituts styrelse och, om institutet har ett förvaltningsråd, förvaltningsrådet och verkställande direktören samt alla de direkt under verkställande direktören verksamma som sköter kreditinstitutets högsta ledningsuppgifter eller de facto leder kreditinstitutets verksamhet. Som ledande uppgifter betraktas enligt 2 punkten uppgifter där en person sköter ledande uppgifter inom kreditinstitutets interna kontrollfunktioner oberoende av om personen formellt är direkt underställd verkställande direktören. Avgörande för definitionen av ledande uppgifter är uppgiftens självständiga art och uppgiftens betydelse för kreditinstitutets riskprofil. Eftersom kreditinstituten är olika i fråga om storlek, affärsverksamhet och organisation, är det inte möjligt att i detta sammanhang entydigt definiera ledande uppgifter. Vid definitionen av den personkrets som har ledande uppgifter bör Finansinspektionen beakta Europeiska bankmyndighetens anvisningar.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., av vilket det i enlighet med den ändrade artikel 94.2 femte stycket i kreditinstitutsdirektivet framgår att Europeiska kommissionen har delegerad lagstiftningsmakt att utfärda närmare bestämmelser.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., genom vilket den nya artikel 94.3 i kreditinstitutsdirektivet genomförs. Ändringens syfte är att lämna sådana mindre kreditinstitut som nämns i 1 punkten och sådana rörliga ersättningar som underskrider tröskelvärdena enligt 2 punkten utanför förutsättningarna för uppskov med betalning av ersättningar och andra instrument än pengar.
Det föreslås att det gällande 5 mom. upphävs, eftersom det föreslås ingå i den nya 1 a §.
Till följd av de föreslagna nya 3 och 4 mom. blir 3 och 4 mom. i den gällande lagen 5 och 6 mom., och 6 och 7 mom. blir 7 och 8 mom.
1 a §. Tillämpning av bestämmelserna på företag som hör till en koncern eller en finansiell företagsgrupp. Bestämmelsen är ny, och i den genomförs den nya artikel 109.4—109.5 i kreditinstitutsdirektivet. I de punkterna i artikeln utesluts vissa företag i den finansiella företagsgruppen från ersättningsbestämmelsernas tillämpningsområde, men å andra sidan fogas till tillämpningsområdet sådana enheter inom koncernen som står utanför den gruppbaserade tillsynen. I 1 mom. nämns förutsättningarna enligt artikel 109.4 för att ett företag ska uteslutas från ersättningsbestämmelsernas tillämpningsområde. Bestämmelsens syfte är, att om annan unionslagstiftning tillämpas på ersättningar som företaget betalar eller om ett företag i den finansiella företagsgruppen med säte i ett tredjeland tillämpar sådana bestämmelser med säte i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Syftet är att bestämmelserna om ersättningar för kreditinstituten och företag som hör till deras finansiella företagsgrupper i detta avseende ska vara sekundär, och att det inbördes förhållandet mellan de rättsnormer som ska tillämpas på ersättningarna klargörs i bestämmelsen.
I 2 mom. utvidgas tillämpningsområdet för bestämmelserna om ersättningar i enlighet med artikel 109.5 i direktivet till att omfatta vissa sådana enheter i anslutning till placeringstjänster inom koncernen som inte hör till kreditinstitutets finansiella företagsgrupp. Bestämmelserna om ersättningar ska dock inte tillämpas på hela personalen hos en sådan sammanslutning, utan endast på sådana personer vilkas verksamhet på grund av deras ställning direkt och i betydande mån inverkar på riskpositionen eller affärsverksamheten hos kreditinstituten i koncernen eller den finansiella företagsgruppen.
11 §. Uppskjuten betalning av rörliga ersättningar. För att göra texten mer lättläslig föreslås det att paragrafen delas upp i två moment. Det föreslås att 1 mom. ändras så att en andel av de rörliga ersättningarna i stället för nuvarande tre år får betalas tidigast fyra år efter att förtjänstperioden upphört. Motsvarande period för personer som hör till ledningen eller den verkställande ledningen för kreditinstitut som till sin storlek, struktur och riskposition är betydande är fem år. Trots att ett kreditinstitut överskrider tröskelvärdet enligt det föreslagna 1 § 4 mom., ska minimitiden på fem år endast tillämpas på sådana kreditinstitut som överskrider tröskelvärdet och som till sin storlek, struktur och riskposition är betydande. De föreslagna ändringarna baserar sig på den ändrade artikel 94.1 m i kreditinstitutsdirektivet. Till övriga delar görs inga ändringar i paragrafens sakinnehåll.
12 §. Betalning av rörliga ersättningar i annan form än pengar och fastställande av väntetiden. Det föreslås att definitionen av instrument som används för ersättningar ändras i enlighet med den ändrade artikel 94.1 l i kreditinstitutsdirektivet. Dessutom föreslås det att till bestämmelsen i enlighet med artikel 94.2 fogas en hänvisning till tekniska standarder som utfärdas av Europeiska kommissionen, och som innehåller närmar föreskrifter som vilka instrument som får användas för ersättningar. Till övriga delar föreslås inga ändringar i bestämmelsens sakinnehåll.
16 §. Finansinspektionens uppgifter vid övervakningen av ersättningssystem. Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 4 punkt enligt vilken Finansinspektionen ska avkräva tillsynsobjekten uppgifter också om löneskillnader mellan könen. Genom ändringen genomförs den ändrade artikel 75.1 i kreditinstitutsdirektivet.
8 a kap. Återhämtningsplan
4 §. Återhämtningsplanens indikatorer och genomförandet av planen. I 3 mom. föreskrivs det om institutets skyldighet att underrätta Finansinspektionen om det inte vidtar åtgärder enligt återhämtningsplanen. Till 2 mom. fogas ett omnämnande att institutet utan dröjsmål ska underrätta Finansinspektionen också om det vidtar åtgärder enligt återhämtningsplanen. Genom ändringen kompletteras det tidigare genomförandet av artikel 9.1 tredje stycket i resolutionsdirektivet.
9 kap. Riskhantering
15 §. Ränterisken i den finansiella balansräkningen. Det föreslås en genomgripande ändring av paragrafen så att den motsvarar den ändrade artikel 84 i kreditinstitutsdirektivet. I artikel 84.6 förpliktas dessutom Europeiska bankmyndigheten att ge anvisningar för värdering av ränterisken i den finansiella balansräkningen. I sin gällande anvisning definierar Europeiska bankmyndigheten den risk som styrs av förändringar av hur marknaden uppfattar priset för kreditrisk, likviditetspremier och andra potentiella delar av instrument med hög kreditrisk som framkallar skillnader i priset för kreditrisk, likviditetspremier och andra potentiella delar som inte förklaras av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret eller av förväntade kredit-/fallissemangsrisker. I Baselkommitténs standard specificeras det också att den ändring som nämns ovan gäller en grupp instrument med hög kreditrisk som till exempel har samma kreditrating, och inte till exempel idiosynkratiska ändringar i fråga om enskilda instrument.
16 §. Operativ risk. Det föreslås att 1 mom. ändras så att risker i anslutning till utläggande på entreprenad inkluderas i de operativa risker vilkas realisering kreditinstitutet ska bereda sig för. Genom ändringen genomförs den ändrade artikel 85.1 i kreditinstitutsdirektivet.
10 kap. Finansiella förutsättningar
Allmänna kapitalbaskrav
1 a §. Det inbördes förhållandet mellan kapitalbaskraven. Paragrafen är ny. Genom den föreslagna paragrafen genomförs de ändringar som förutsätts i den nya artikel 104a.4 och 104b.5 i kreditinstitutsdirektivet genom att till lagen fogas en uttrycklig bestämmelse om ordningsföljden och det inbördes förhållandet för kapitalbasen för täckande av kapitalbaskravet och det riktgivande tilläggskapitalet. I 1 och 3 mom. föreslås det bestämmelser om den så kallade täckningsordningen för kapitalbasen för täckning av kapitalbaskraven och rekommendationen enligt artikel 104b. I 1 mom. föreskrivs om den detaljerade ordningen i form av en förteckning över i vilken ordning kraven enligt momentet ska täckas. Genom 2 mom. genomförs de bestämmelser som fogats till den ändrade artikel 128.1 i kreditinstitutsdirektivet, enligt vilka ett kreditinstitut inte får räkna med kärnprimärkapitalet i mer än ett av de kapitalbaskrav som nämns i paragrafen åt gången. Den nämnda kapitalbasen får inte heller samtidigt räknas med för att täcka det sammanlagda buffertkravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom., det krav som avses i artiklarna 92a och 92b i EU:s tillsynsförordning eller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 8 kap. 7 a, 7 b och 7 d § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. I 3 mom. föreslås för tydlighetens skull en bestämmelse om att den riktgivande tilläggskapitalrekommendationen får täckas med sådan kapitalbas som inte har använts för att uppfylla de bindande kraven. Genom bestämmelsen förtydligas det inbördes förhållandet mellan kraven enligt 1 mom. och tilläggskapitalrekommendationen.
3 §. Buffertbelopp. Det föreslås att sakinnehållet i 1—3 mom. kvarstår oförändrat.
Det föreslås att 4 mom. ändras till följd av den föreslagna ändringen av 10 kap. 6 §. Det föreslås att till momentet fogas en informativ hänvisning till 6 §, eftersom det kontracykliska buffertkravets övre gräns på 2,5 procent enligt momentet till följd av förfarandet för att beakta utländska poster kan överskrida det maximibelopp enligt momentet som Finansinspektionen kan fastställa för ett finländskt kreditinstitut. Ytterligare föreslås det att hänvisningen till 4—6 § i momentet ersätts med en hänvisning till 4, 5 och 6 §, vilket motsvarar de föreslagna ändringarna i lagen. Till övriga delar motsvarar momentet gällande lag.
Det föreslås att 5 mom. ändras så att det motsvarar 10 kap. 4a—4c § enligt denna proposition. Till skillnad från den ändrade artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet föreslås det att i lagen, liksom hittills, föreskrivs om ett maximibelopp för systemriskbuffertkravet. Av lagtekniska skäl ersätts hänvisningen till 10 kap. 4 och 6a § med en hänvisning till 4a—4c §. Enligt den ändrade artikel 133 i kreditinstitutdirektivet förutsätts det dock inte längre att systemriskbuffertkravet ska vara minst 1 procent. Det föreslås ändå att den övre gränsen för kravet som ingår i den gällande lagen behålls för att begränsa den behöriga myndighetens prövningsrätt på behörigt sätt. Till följd av den ändrade artikel 133 i kreditinstitutdirektivet föreslås det att momentet ändras så att termen buffertkrav används i plural. Genom ändringen tydliggörs att systemriskbuffertkrav genom beslut av Finansinspektionen samtidigt kan gälla såväl kreditinstitutets totala exponeringsbelopp (allmänt systemriskbuffertkrav) och kreditinstitutets riskkoncentrationer (sektorspecifika och undersektorspecifika systemriskbuffertkrav). I momentet bestäms de högsta nivåerna å ena sidan för det allmänna systemriskbuffertkravet, som liksom enligt gällande lag är 5 procent, och å andra sidan för det sektorspecifika systemriskbuffertkravet, som kan vara högst 10 procent av riskkoncentrationen i fråga eller för summan av riskkoncentrationerna. Ytterligare bestäms i momentet en högsta nivå för summan av dem, som föreslås kvarstå på 5 procent liksom enligt gällande lag. Det sammanlagda beloppet av det allmänna och det sektorspecifika systemriskbuffertkravet får högst vara 5 procent av institutets totala exponeringsbelopp. Inom de gränserna kan Finansinspektionen fastställa en lämplig kombination utifrån strukturella egenskaper. Den föreslagna ändringen baserar sig på artikel 133 i direktivet. Med tanke på flexibiliteten hos befogenheterna och makrostabilitetspolitiken hos Finansinspektionen, som utövar tillsyn över makrostabiliteten, är det dessutom motiverat att det sammanlagda beloppet av buffertkraven enligt momentet begränsas mer än det sektorspecifika systemriskbuffertkravet som baserar sig på riskkoncentrationer. Till följd av den föreslagna ändringen kan kraven riktas på ett mer ändamålsenligt sätt, och vid behov har Finansinspektionen bättre förutsättningar att reagera på förändrade riskpositioner i banksektorn. För att det ska vara möjligt att tillämpa sektorspecifika krav förutsätts det dock att av beslutens motiveringar tillräckligt tydligt framgår de omständigheter och utredningar utifrån vilka kravet har fastställts. De föreslagna ändringarna behövs också för att göra det möjligt att rikta kraven enligt artikel 133.5, vilket motsvaras av 10 kap. 4c § i lagförslaget.
Det föreslås att 6 mom. ändras genom att bestämmelserna om buffertkravens belopp för globalt systemviktiga kreditinstitut och andra systemviktiga kreditinstitut placeras i olika moment. Det föreslagna 6 mom. motsvarar till sitt innehåll gällande lag.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 7 mom. med bestämmelser om buffertkravets belopp för andra systemviktiga kreditinstitut, som är högst 3 procent i stället för som tidigare högst 2 procent. Det föreslås inte att något högre buffertkrav än så tillämpas i Finland, utan till den delen genomförs direktivet enligt minimikraven. Genom momentet genomförs den ändrade artikel 131.5 i kreditinstitutsdirektivet.
Till följd av det föreslagna nya 7 mom. blir kapitlets nuvarande 3 § 7 mom. ett nytt 8 mom. med oförändrat sakinnehåll.
4 §. Fastställande av kontracykliska buffertkrav. Det föreslås att paragrafen ändras i enlighet med förslagen att placera bestämmelserna om systemriskbuffertkrav i särskilda paragrafer. Det föreslås att det i paragrafen endast föreskrivs om förfarandet för att fastställa kontracykliska buffertkrav. Det föreslagna 1 mom. motsvarar till sitt innehåll gällande lag.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att det förutsätts att Finansinspektionen är skyldig att agera i samråd också med Verket för finansiell stabilitet vid beredningen av så kallade makrostabilitetsbeslut. Till övriga delar motsvarar bestämmelsen gällande lag. Också 3 mom. föreslå ha oförändrat innehåll.
Det föreslås att 4 mom. ändras så att till momentet fogas omnämnanden av Europeiska systemrisknämnden och Europeiska kommissionen på det sätt som förutsätts i ändringarna i kreditinstitutsdirektivet. Finansinspektionen ska enligt behov bedöma om den också ska höra de europeiska myndigheterna i de situationer som anges i kreditinstitutdirektivet när den fastställer buffertkrav enligt 10 kap. i lagen.
Det föreslås att 5 mom. ändras så att där tas in en sats enligt vilken ett buffertkrav kan ställas med 0,25 procentenheters noggrannhet. Tillägget baserar sig på artikel 136.4 i kreditinstitutsdirektivet.
Det föreslås att 6 mom. preciseras genom att till det för bestämmelsens tydlighets skull anges att Finansinspektionens beslut om buffertkrav utgör förvaltningsbeslut på vilka bestämmelserna i förvaltningslagen tillämpas utöver det som i paragrafen särskilt föreskrivs om vilka uppgifter som ska framgå av beslutet. Tillägget behövs för att de kreditinstitut beslutet gäller ska kunna få uppgifter om hur de rättsregler som ligger till grund för beslutet har tillämpats och andra nödvändiga utredningar om beslutsfattandet. Syftet med den sista satsen i momentet är i synnerhet att precisera att det av beslutet utöver andra omständigheter uttryckligen ska framgå att olika buffertkrav har ställts utifrån samma risker. Genom bestämmelsen tryggas transparensen i beslutsfattandet och förutsättningarna för rättssäkerhet.
Det föreslås att 7 mom. preciseras genom att till momentet fogas en informativ hänvisning till vad som föreskrivs någon annanstans i lag om delgivning av förvaltningsbeslut. 8—9 mom. motsvarar gällande lag med oförändrat innehåll.
4 a §. Fastställande av systemriskbuffertkrav. Den föreslagna paragrafen är ny. Sakinnehållet i 1 mom. motsvarar 10 kap. 4 § 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att i 2 mom. anges att Verket för finansiell stabilitet är en instans med vilken Finansinspektionen ska samråda vid bedömningen av de omständigheter som nämns i momentet i samband med buffertkrav enligt momentet. Till övriga delar motsvarar momentet gällande lag utan ändringar. Enligt det föreslagna 3 mom. ska på behandlingen av ärenden, samrådsförfarandet samt ikraftträdandet av, uppgifterna i samt delgivningen och offentliggörandet av beslut som gäller det buffertkrav som avses i denna paragraf tillämpas 4 § 3—7 mom. Enligt 4 mom. utfärdas närmare bestämmelser om beräkning av buffertkravet, om de uppgifter som ska lämnas i beslutet och om fastställande av nivån på det samt om offentliggörande av beslutet genom förordning av finansministeriet. Det föreslagna 5 mom. motsvarar 10 kap. 4 § 10 mom. i den gällande lagen utan ändringar.
4 b §. Grunderna för fastställande av systemriskbuffertkrav. Paragrafen motsvarar i huvudsak 10 kap. 6 a § i den gällande lagen, med de ändringar som föranleds av den ändrade artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet. För att göra 10 kap. mer lättläsligt behöver paragrafernas ordningsföljd ändras. Enligt 1 mom. är grunden för fastställande av ett systemriskbuffertkrav att förhindra och minska risker som inverkar negativt på det finansiella systemets stabila funktion eller realekonomin. Bestämmelsen baserar sig på den ändrade artikel 133.1 i kreditinstitutsdirektivet.
I 2 mom. föreskrivs om förutsättningar för att Finansinspektionen ska kunna ställa ett systemriskbuffertkrav. Momentets innehåll motsvarar i huvudsak 10 kap. 6 a § 2 mom. i den gällande lagen, med undantag för 3 punkten som i detta sammanhang föreslås strykas. Genom den nya punkt som ersätter den strukna 3 punkten genomförs delvis artikel 133.8 a i direktivet.
I 3 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas när ett buffertkrav enligt momentet fastställs, det vill säga ställs, ändras eller upphävs. I bestämmelsen förtecknas, liksom i gällande lag, de omständigheter Finansinspektionen åtminstone ska beakta vid ställandet av buffertkraven. Det föreslås dock att momentet preciseras så att till momentets inledande stycke fogas ordet åtminstone. Ändringens syfte är att bekräfta nuvarande tillämpningspraxis och avskaffa tolkningsutrymmet i fråga om bestämmelsen. Finansinspektionen kan fortfarande vid behov också beakta andra riskfaktorer som inverkar negativt på det finansiella systemets stabilitet och realekonomin, utöver de faktorer som uttryckligen anges i lagen. Det behövs, eftersom det i praktiken är omöjligt att på ett uttömmande sätt förutse alla faktorer och risker som inverkar på sannolikheten för och karaktären hos finanskriser och på det finansiella systemets sårbarhet. Bestämmelsen möjliggör till exempel att en exceptionell extern chock som riktas mot det finansiella systemet eller realekonomin, såsom covid-19-pandemin, beaktas i beslutsfattandet. Finansinspektionen har därmed inom lagstiftningens referensram också möjlighet till en lindrigare tolkning ur kreditinstitutens perspektiv än vad en uttömmande bestämmelse i lagstiftningen skulle förutsätta.
Det föreslås också att till momentet fogas en ny 8 punkt, enligt vilken Finansinspektionen när den fattar ett beslut enligt bestämmelsen ska beakta åtgärder och omständigheter som minskar sannolikheten för allvarliga störningar för det finansiella systemet. Vid beslutsfattandet ska i bedömningen av kapitalbasbehovet till exempel beaktas om de risker som avses i paragrafen redan har täckts genom andra kapitalbaskrav eller begränsningar. Det kan till exempel handla om krav enligt artikel 124, 164 eller 458 i EU:s tillsynsförordning. I 4 mom. föreslås ett befullmäktigande för finansministeriet att utfärda närmare bestämmelser som anknyter till grunderna för bestämmande av buffertkravet.
4 c §. Inriktningen av systemriskbuffertkrav. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. kan Finansinspektionen ställa ett systemriskbuffertkrav på basis av kreditinstitutets totala exponeringsbelopp enligt 1 § 3 mom. och en eller flera riskkoncentrationer eller en kombination av dem. Vid inriktningen, liksom också annars när buffertbeloppet bestäms, ska beaktas den formel som enligt en särskild förordning som finansministeriet ska utfärda ska tillämpas när buffertkravet räknas ut, och som baserar sig på artikel 133.2 i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt 2 mom. kan kravet utöver den totala exponeringen för kreditinstitutet ställas utifrån på de finansiella sektorer som anges i momentet eller delar av dem. Finansinspektionen kan också ställa buffertkravet i form av olika kombinationer av dem. Genom momentet genomförs den ändrade artikel 133.5 i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen tillämpa samma grunder när buffertkraven fastställs, vilket innebär att det buffertkrav som ska ställas på basis av det totala exponeringsbeloppet ska fastställas på samma grunder för alla kreditinstitut. Det buffertkrav som ska ställas på basis av riskkoncentrationer fastställs på samma grunder för alla kreditinstitut. Genom bestämmelsen förtydligas det att systemriskbuffertkrav i regel ska fastställas på samma grunder för alla kreditinstitut, och därför också i regel vara lika stora. Genom bestämmelsen särskiljs grunderna för fastställande av buffertkrav enligt denna paragraf från grunderna för andra buffertkrav enligt 10 kap.
Enligt 4 mom. ska, om Finansinspektionen fastställer ett buffertkrav på basis av exponeringar i andra EU-stater, buffertkravet fastställas på samma nivå för alla exponeringar inom Europeiska unionen. Det gäller dock inte när buffertkravet ställs för officiellt godkännande enligt artikel 134 i EU:s kreditinstitutsdirektiv av ett buffertkrav som en annan medlemsstat ställt.
Enligt 5 mom. ska Finansinspektionen vid fastställandet av buffertkravet beakta Europeiska systemrisknämndens rekommendationer och varningar samt Europeiska bankmyndighetens anvisningar och rekommendationer som har väsentligt samband med fastställandet av systemriskbuffertkrav.
För tydlighetens skull föreslås det att till 6 mom. fogas en bestämmelse om att buffertkravet enligt den aktuella paragrafen inte får fastställas för att täcka en risk som ska täckas enligt någon annan bestämmelse i 10 kap. Bestämmelsen motsvarar den rättsregel som framgår av artikel 133.8 c i direktivet, enligt vilken ett buffertkrav inte får fastställas för att täcka risker som redan ska täckas av något annat buffertkrav.
4 d §. Erkännande av ett utländskt buffertkrav. Paragrafen är ny. Enligt 1 mom. kan Finansinspektionen besluta att ett krav som motsvarar buffertkrav enligt 4 b § och som ställts av tillsynsmyndigheten i en annan EES-stat ska tillämpas på ett kreditinstituts balansposter och åtaganden utanför balansräkningen i den staten. Enligt 2 mom. kan Finansinspektionen begära att Europeiska systemrisknämnden ger en rekommendation till en annan EES-stat om att godkänna ett buffertkrav som ställts med stöd av 4 b §. Enligt 3 mom. ska Europeiska systemrisknämnden underrättas om ett beslut som avses i paragrafen. Genom paragrafen genomförs den ändrade artikel 134 i kreditinstitutsdirektivet.
4 e §. Underrättelse om och erkännande av buffertkrav. Paragrafen är ny och den baserar sig på de särskilda samråds- och underrättelseskyldigheterna enligt den ändrade artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet, som tillämpas på Finansinspektionen när den fattar beslut om systemriskbuffertkrav. Enligt 1 mom. ska Finansinspektionen underrätta Europeiska systemrisknämnden om ett beslut om att ställa, ändra eller slopa ett systemriskbuffertkrav enligt 10 kap. 4 a §. Genom momentet genomförs artikel 133.10 i direktivet.
Enligt 2 mom. ska Finansinspektionen, om buffertkravet enligt beslutet är över 3 procent och högst 5 procent, i den underrättelse som avses i 1 mom. dessutom begära Europeiska kommissionens ståndpunkt till beslutet om buffertkravet. Genom momentet genomförs artikel 133.11 i direktivet. I praktiken inbegärs kommissionens ståndpunkt av Europeiska systemrisknämnden, till vilken underrättelsen enligt direktivet i första hand ska sändas i god tid före beslutet offentliggörs, dock minst en månad före den planerade tidpunkten.
Enligt 3 mom. bör Europeiska kommissionens uttryckliga tillstånd, det vill säga godkännande, begäras för sådana beslut om buffertkrav enligt paragrafen är buffertkravet är över 5 procent. Genom momentet genomförs artikel 133.12 i direktivet. Det kan till exempel vara fråga om ett beslut om att ställa ett systemriskbuffertkrav utifrån riskkoncentrationer med stöd av 10 kap. 4 c § i lagen. Enligt 10 kap. 3 § i lagen kan då ett buffertkrav på högst 10 procent ställas.
Enligt 4 mom. ska Finansinspektionen utan ogrundat dröjsmål underrätta den behöriga myndigheten i den berörda medlemsstaten när ett beslut som avses i 10 kap. 4 a § tillämpas på ett kreditinstitut vars holdingföretag är etablerat i en annan medlemsstat. Genom bestämmelsen genomförs artikel 133.9 i direktivet.
Enligt 5 mom. gäller underrättelseplikten enligt paragrafen också situationer när ett krav tillämpas på exponeringar i tredjeländer utanför EES.
Enligt 6 mom. kan Finansinspektionen i enlighet med artikel 133.11 sista stycket hänskjuta en tvist mellan olika behöriga myndigheter som gäller ställandet av ett buffertkrav till Europeiska bankmyndigheten.
I 7 mom. ingår närmare bestämmelser om de uppgifter som Finansinspektionen ska bifoga en underrättelse enligt artikel 133.9 4 i direktivet.
6 §. Beaktande av utländska poster vid fastställande av kontracykliska buffertkrav. I paragrafen föreskrivs det, liksom i den gällande lagen, om kontracykliska buffertkravs geografiska utsträckning. Det föreslås dock att i paragrafen görs vissa preciseringar, som framgår nedan, för ett mer exakt genomförande av den författningshelhet som bildas av artiklarna 137 och 138—140 i kreditinstitutsdirektivet. Liksom hittills tillämpas paragrafen på kreditinstitut som har balansposter eller poster utanför balansräkningen utanför Finland. Posternas placeringsort bestäms enligt Europeiska bankmyndighetens tekniska standardbestämmelser. Enligt den huvudregel som framgår av paragrafen på utländska poster i en EES-stat eller ett tredjeland tillämpas buffertkraven i respektive stat. Nivån enligt placeringsstatens lagstiftning ska tillämpas oberoende av om den överskrider miniminivån enligt direktivet. Det sammanlagda buffertkravet för ett kreditinstitut fås genom att multiplicera det buffertkrav som beräknats för respektive stat med den relativa andelen av poster i den staten av alla posters totalbelopp och addera dessa delbuffertkrav för alla placeringsstater. Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar gällande lag med oförändrat innehåll.
Till paragrafen behöver fogas ettnytt 3 mom., där det föreskrivs om den situation som avses i artikel 139.3 och 138 i kreditinstitutsdirektivet, när ett tredjelands myndighet har ställt ett kontracykliskt buffertkrav, men Finansinspektionen av grundad anledning anser att kravet är otillräckligt. Enligt momentet har Finansinspektionen då befogenheter att ändra och höja de buffertkrav som tillämpas på sådana balansposter.
Det nuvarande 3 mom. blir ett nytt 4 mom., i huvudsak oförändrat. Det föreslås dock att momentet ändras till den delen att det i fortsättningen tydligt anges att Finansinspektionen kan ställa kravet i de situationer som avses i momentet. Liksom hittills bör vid tillämpningen av paragrafen också beaktas Europeiska systemrisknämndens rekommendationer i frågan (ESRB/2015/1 ja ESRB 2015/3).
8 §. Buffertkrav för andra systemviktiga institut. Det föreslås att 4 mom. ändras så att det motsvarar det föreslagna 3 § 7 mom. genom att antalet kategorier i vilka Finansinspektionen ska dela in instituten preciseras. Eftersom det föreslås i det ändringsförslag som nämns ovan att kravets högsta nivå höjs till 3 procent, bär momentet ändras så att Finansinspektionen framöver ska dela in kreditinstituten enligt deras uppskattade systemvikt i sju kategorier så att de nya kategorierna 6 och 7 motsvarar krav på 2,5 respektive 3 procent. Det föreslås att 6 mom. ändras så att det motsvarar den ändrade artikel 131.8 i kreditinstitutsdirektivet. I momentet preciseras buffertkravets högsta belopp för andra systemviktiga kreditinstitut i vissa situationer.
9 §. Samordning av buffertkrav. Det föreslås att paragrafens nuvarande rubrik ändras så att omnämnandet av olika buffertkrav stryks för att göra rubriken mer lättläslig. 1 mom. motsvarar gällande lag med oförändrat innehåll. Tillägget baserar sig på artikel 131.14 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås at 2 mom. ändras för att genomföra artikel 131.15 i det ändrade kreditinstitutsdirektivet, enligt vilken buffertkrav enligt 10 kap. 7 och 8 § och det buffertkrav som avses i 10 kap. 4 a § i lagen ska kumuleras, det vill säga räknas samman, när kraven uppfylls.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att det motsvarar den ändrade artikel 134.4 i kreditinstitutsdirektivet. Enligt momentet ska ett systemriskbuffertkrav som ställts av en tillsynsmyndighet i en annan stat och ett finländskt motsvarande krav dock räknas samman, om kraven riktar sig mot olika exponeringar och poster utanför balansräkningen. Om ett sådant utländskt, ömsesidigt erkänt krav gäller sådana poster mot vilka ett krav enligt finländsk lag redan ställts, ska endast det högre kravet beaktas.
10 §. Utdelningsrestriktioner. Det föreslås att paragrafen ses över i sin helhet så att ändringarna i artikel 141 och den nya artikel 141a i kreditinstitutsdirektivet beaktas, och så att den nationella rätten bättre motsvarar också det ursprungliga direktivet. Paragrafens rubrik ändras att lyda Utdelningsrestriktioner, vilket bättre beskriver paragrafens sakinnehåll. Genom termen utdelning betonas att begränsningarna i paragrafen tillämpas utdelning av kreditinstitutets vinst i vidare mening och inte endast på utdelning av räkenskapsperiodens vinst och ackumulerade vinstmedel. I paragrafen föreskrivs om schematiska utdelningsrestriktioner för ett kreditinstitut som inte uppfyller det kombinerade buffertkravet. Oavsett av om kreditinstitutet uppfyller alla kapitalbaskrav och om restriktionerna enligt denna paragraf ska tillämpas på utdelningen har Finansinspektionen enligt 28 § i lagen om Finansinspektionen rätt att begränsa utdelningen för ett kreditinstitut om tillsynsobjektet inte har upptagit sina tillgångar till rätt värde i sitt bokslut eller bokföringen annars inte ger en rättvisande och tillräcklig bild av tillsynsobjektets ekonomiska ställning. Vidare föreslås Finansinspektionen ha befogenhet att begränsa utdelningen inom ramen för den befogenhet som föreslås i 10 kap. 11 § 1 mom. och som beskrivs närmare i specialmotiveringen till den bestämmelsen.
I 1 mom. föreskrivs det liksom i artikel 141.1 i kreditinstitutsdirektivet, att ett kreditinstitut inte får dela ut medel på ett sådant sätt att det inte längre uppfyller buffertkravet enligt 10 kap. Med det avses alla kombinerade buffertkrav enligt 10 kap. (combined buffer requirement). De krav som ska kombineras är kapitalkonserveringsbufferten, det kontracykliska buffertkrav som fastställs utifrån ekonomiska helhetsvariabler, det systemriskbuffertkrav som fastställs utifrån det finansiella systemets strukturella egenskaper och buffertkravet för systemviktiga kreditinstitut (det så kallade G-SII / O-SII-bufferten). Ett kreditinstitut ska dock hela tiden uppfylla det så kallade grundläggande kravet enligt tillsynsförordningen (artikel 92.1 a—c i förordningen) och buffertkravet enligt prövning enligt 11 kap. 6 § i denna lag. Om den inbördes förhållandet mellan kapitalbaskraven föreskrivs i den nya 10 kap. 1 a §. I paragrafen ges inget undantag för underskridande av de absoluta kraven, och därför behövs inget särskilt lagrum för att genomföra den nya artikel 141a i kreditinstitutsdirektivet.
I 2 mom. genomförs artikel 141.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet.
Genom 3—5 mom. genomförs artikel 141.3—141.6 i kreditinstitutsdirektivet. I 3 mom. bestäms den andel av de utdelningsbara medlen som får delas ut beroende på hur betydande underskridningen av buffertkravet är. I de senare momenten bestäms det utifrån vilka poster i det egna kapitalet utdelningsrestriktionen ska beräknas och hur termen utdelningsbara medel ska definieras. Det tillåtna utdelningsbeloppet beräknas utifrån de utdelningsbara medlen, men om förutsättningarna enligt paragrafen uppfylls tillämpas utdelningsrestriktionen på alla slags utdelning, inte endast utdelning av vinstmedel. Därför används termerna utdelning och utdelning av medel.
I 6 mom. förtecknas de utdelningssätt på vilka restriktionen enligt paragrafen tillämpas. Det har ingen betydelse om utdelningsprestationen till exempel benämns ränta, vinstutdelning eller återbetalning av kapital, utan utdelningsrestriktionerna bedöms enligt dess verkliga karaktär. I momentets inledande stycke föreskrivs liksom i artikel 141.7 i kreditinstitutsdirektivet, att utdelningsrestriktionerna endast omfattar sådana utdelningssätt beträffande vilka utebliven utbetalning inte leder till att kreditinstitutet kan betraktas som insolvent. Innehavaren till ett instrument har då inte rätt att kräva in en obetald prestation, till exempel ränta eller vinstutdelning, av kreditinstitutet och framföra krav på betalning vid domstol eller i ett insolvensförfarande. Bland annat betalning av vinstutdelning och räntor i anslutning till instrument som hör till det egna kapitalet eller så kallade hybridinstrument (såsom kapitallån) kommer alltså i fråga. Till exempel betalning av vinstutdelning eller ränta på eget kapital uppfyller det kriteriet. I fråga om så kallade hybridinstrument, såsom kapitallån, är det dessutom möjligt att avtala om att räntebetalningen är avhängig av samma förutsättningar som vinstutdelning, och också sådana skuldinstrument omfattas då av utdelningsrestriktionerna.
I 6 mom. 1 och 2 punkten föreskrivs det, i enlighet med artikel 141.2 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet, närmare om att utdelningsrestriktionerna endast berör instrument som hör till primärkapitalet (T1) samt den rörliga delen av ersättningar. Genom 1 punkten genomförs också preciseringen i artikel 141.10 i kreditinstitutsdirektivet av vilka utdelningssätt utdelningsrestriktionerna omfattar.
Genom 7 mom. genomförs artikel 141.2 första stycket och 141.8 i kreditinstitutsdirektivet, enligt vilka ett kreditinstitut på förhand ska underrätta tillsynsmyndigheten om utdelningen och tillställa den en kalkyl över utdelningens högsta belopp. Kalkylen ska upprättas också om kreditinstitutet uppfyller alla kapitalbaskrav också efter utdelningen. I så fall utvisar kalkylen att inga kreditinstitutet inte omfattas av några utdelningsrestriktioner. Kalkylen ska tillställas myndigheten i god tid före utdelningen. Den tidsaspekten bedöms från fall till fall. Syftet är att myndigheten före utdelningsbeslutet fattas och vid behov redan före utdelningsförslaget publiceras (till exempel i en kallelse till bolagsstämma) ska ha tillräckligt med tid att bedöma om kreditinstitutets utdelning sker på behörigt sätt.
I artikel 141.9 i kreditinstitutdirektivet föreskrivs det om kreditinstitutets åtgärder för att se till att kalkylen är korrekt och om tillsynsmyndighetens rätt att får en utredning om beräkningsgrunderna och metoderna för att tillsynsmyndigheten vid behov ska kunna övervaka kalkylens riktighet. Myndighetens omfattande rätt att få uppgifter baserar sig på 18 § i den gällande lagen om Finansinspektionen, och därför behövs det ingen ny bestämmelse som motsvarar den punkten i direktivet. Kreditinstitutets skyldighet att upprätthålla metoder och åtgärder för att styrka kalkylens riktighet framgår tydligt redan av de allmänna kraven avseende förvaltnings- och styrsystem enligt 7 kap. 1 §.
10 a §. Utdelningsrestriktioner när det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden underskrids. Paragrafen är ny, och i den genomförs den nya artikel 141b och 141c i kreditinstitutsdirektivet. Till strukturen motsvarar paragrafen 10 §. Liksom i kreditinstitutsdirektivet är bestämmelserna om ytterligare krav avseende bruttosoliditetsgraden placerade i andra paragrafer än andra kapitalbaskrav. Eftersom ytterligare krav avseende bruttosoliditetsgraden enligt EU:s tillsynsförordning endast kan ställas på globalt systemviktiga kreditinstitut (G-SII), är paragrafen endast tillämplig på kreditinstitut i den kategorin.
I 1 mom. föreskrivs det liksom i den nya artikel 141b.1 i kreditinstitutsdirektivet om att ett kreditinstitut inte får dela ut medel så att det inte längre uppfyller det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden (leverage ratio buffer). Kreditinstitutet ska dock alltid uppfylla det grundläggande kravet avseende bruttosoliditetsgraden (leverage ratio), vilket är ett absolut krav direkt med stöd av EU:s tillsynsförordning.
I 2 mom. genomförs den nya artikel 141b.2 första stycket i kreditinstitutsdirektivet.
I 3 och 5 mom. genomförs den nya artikel 141b.3—141b.6 i kreditinstitutsdirektivet.
I 4 mom. ingår ett klarläggande enligt den nya artikel 141c i kreditinstitutsdirektivet om när det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden ska anses ha underskridits på det sätt som avses i denna paragraf.
I 5 mom. definieras de utdelningsbara medlen och vilka utdelningssätt utdelningsrestriktionerna omfattar. Genom momentet genomförs den nya artikel 141b.2 andra stycket samt 141.7 och 141.10 i kreditinstitutsdirektivet. Definitionerna sammanfaller med utdelningsrestriktionen enligt 10 § 6 mom., utom att utdelningsrestriktionen när det ytterligare kravet avseende bruttosoliditetsgraden omfattar alla arrangemang som minskar primärkapitalet, medan 10 § 6 mom. endast omfattar arrangemang som minskar kärnprimärkapitalet.
I 6 mom. genomförs den nya artikel 141b.8 och 141b.9 i kreditinstitutsdirektivet.
10 b §. Plan för att öka kapitalbasen. Paragrafen är ny till den del den innebär att artikel 142 i kreditinstitutsdirektivet genomförs i sin helhet, inklusive ändringarna i första stycket. Ändringens syfte är att en plan för att öka kapitalbasen ska utarbetas också för ett kreditinstitut som inte uppfyller ett buffertkrav enligt prövning som innebär ett ytterligare krav avseende bruttosoliditetsgraden.
I den gällande lagen har artikel 142 i direktivet genomförts genom 10 kap. 10 § 3 mom., vars sakinnehåll föreslås tas in i den nya bestämmelsen. Dessutom behöver bestämmelsen preciseras så att den bättre motsvarar artikel 142 i direktivet. De åtgärder till vilka underlåtelse att godkänna en plan för att öka kapitalbasen leder enligt 4 mom. baserar sig på artikel 142.4 i kreditinstitutsdirektivet, som inte lämnar något nationellt manöverutrymme. I tredje stycket i den artikeln föreskrivs om de bedömningskriterier enligt vilka tillsynsmyndigheten ska bedöma planen för att öka kapitalbasen. De bedömningskriterierna ingår i 3 mom. i den föreslagna paragrafen.
11 kap. Tillsyn över kreditinstitut
2 §. Tillsynsmyndighetens bedömning. Genom de ändringar som föreslås i paragrafen genomförs de ändrade artiklarna 97 och 98 i kreditinstitutsdirektivet och preciseras de nuvarande bestämmelserna så att de bättre motsvarar det gällande kreditinstitutsdirektivet.
Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar sakinnehållet. I paragrafen föreskrivs det liksom i artikel 97 i kreditinstitutsdirektivet om tillsynsmyndighetens omfattande bedömning av huruvida kapitalbaskraven och andra krav på kreditinstitut uppfylls (supervisory review and evaluation). Utöver tillsynsmyndighetens bedömning enligt denna paragraf utövar tillsynsmyndigheten fortlöpande tillsyn över kreditinstitut inom ramen för sin normala verksamhet.
I 1 mom. stryks skyldigheten att bedöma kreditinstitutets betydelse för finansmarknadens stabilitet inom ramen för tillsynsmyndighetens bedömning. Ändringen baserar sig på att artikel 97.1 b i kreditinstitutsdirektivet har strukits. Ett kreditinstituts betydelse för finansmarknadens stabilitet bedöms till exempel inom ramen för ställandet av systemriskbuffertkrav.
Systemrisk stryks som bedömningskriterium enligt 2 mom. 7 punkten, och punktens ordalydelse ändras. Ändringen motiveras med att artikel 97.1 b och 98.1 j i kreditinstitutsdirektivet strukits och med att momentet bättre motsvarar artikel 98.6 i direktivet. Den punkten i direktivet gäller uttryckligen bedömnings av bruttosoliditetsgradens (leverage ratio) tillräcklighet. Till den delen ska tillsynsmyndigheten bedöma den risk en otillräcklig soliditetsgrad medför (risk of excessive leverage). Vid riskbedömningen ska sådana mätare tillämpas som beskriver den risken, och åtminstone bruttosoliditetsgraden beräknad enligt artikel 429 i EU:s tillsynsförordning. Som en del av bedömningen bör kreditinstitutet också beakta kreditinstitutets affärsmodell.
Till 10 punkten fogas en skyldighet att bedöma den ränterisk i den finansiella balansräkningen som riktar sig mot kreditinstitutet (interest risk arising from non-trading book activities). Genom det tillägget genomförs artikel 98.5 första stycket i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås att 3 mom., som motsvarar gällande lag, upphävs. I 4 mom. föreskrivs om de åtgärder en förhöjd ränterisk i den finansiella balansräkningen ger upphov till.
För att göra paragrafen mer lättläslig flyttas bestämmelsen om metoder och principer för tillsynsmyndighetens bedömning till ett nytt3 mom. Enligt artikel 97.4 i kreditinstitutsdirektivet ska kreditinstitutets betydelse för det finansiella systemet fortfarande beaktas när omfattningen och frekvensen för tillsynsmyndighetens bedömning bestäms. Tillsynsmyndigheten ska bedöma kreditinstitutets verksamhets art, omfattning och komplexitet utifrån de kriterier den har offentliggjort enligt 12 § 1 mom. 1 punkten (genom vilken artikel 143.1 c i kreditinstitutsdirektivet genomförs).
I 3 mom. föreskrivs det vidare om anpassning av bedömningskriterierna och om skyldigheten att underrätta Europeiska bankmyndigheten om dem enligt artikel 97.4a i kreditinstitutsdirektivet.
I 4 mom. föreskrivs om de åtgärder tillsynsmyndighetens bedömning föranleder. Sådana åtgärder är ställande av buffertkrav enligt prövning (6 §), rekommendation om riktgivande tilläggskapital (6 d §) och utövandet av tillsynsmyndighetens andra tillsynsbefogenheter enligt 10 §. I sista satsen i momentets inledande stycke och punkt 1—2 och i 5 mom. föreskrivs det också om tillsynsmyndighetens utövande av de tillsynsbefogenheter en förhöjd ränterisk i den finansiella balansräkningen förutsätter, genom vilket den ändrade artikel 98.5 i kreditinstitutsdirektivet genomförs med undantag för första stycket.
I 6 mom. ingår en hänvisning till de tekniska standarder som utfärdas genom Europeiska kommissionens förordningar eller beslut och som avses i artikel 98.5a i kreditinstitutsdirektivet. I de standarderna föreskrivs det närmare om de sex stresscenarier för ränterisken som ska tillämpas vid bedömningen av ränterisken i den finansiella balansräkningen enligt 4 mom.
3 §. Tillsynsprogram. Det föreslås att 1 mom. ändras så att tillsynsmyndigheten ska fastställa ett tillsynsprogram åtminstone varje år. Tillsynsprogrammet kan också fastställas oftare, vilket ger tillsynsmyndigheten bättre möjligheter att ingripa med hjälp av tillsyn vid snabba ändringar i ett kreditinstituts verksamhet, riskposition eller verksamhetsmiljö. Ändringen innebär att momentet bättre motsvarar artikel 99.1 i kreditinstitutsdirektivet. Det föreslås inte att fastställandet av ett tillsynsprogram eller en bedömning som tillsynsmyndigheten gör med stöd av 2 § ska begränsa Finansinspektionens möjligheter att granska ett utländskt EES-kreditinstituts filial.
I 2 mom. föreskrivs det om kriterierna för till vilka kreditinstitut tillsynsmyndigheten ska rikta sina årliga bedömningar. Bland kriterierna i detta moment stryks 2 punkten (alla globalt systemviktiga institut). Ändringen baserar sig på att artikel 99.2 b i kreditinstitutsdirektivet har strukits. Samtidigt stryks numreringen av punkterna i momentet och kriterierna tas in i själva momentets text. Ändringen har ingen praktisk betydelse för tillsynen över den finländska finanssektorn, eftersom det i nuläget inte finns ett enda globalt systemviktigt kreditinstitut i Finland. I momentet kvarstår prövningsrätten för tillsynsmyndigheten att inkludera kreditinstitut i tillsynsprogrammet enligt behov.
Det föreslås att 3 mom. kvarstår oförändrat.
5 a §. Allmänna förutsättningar för tidigt ingripande. Till 2 mom. fogas en hänvisning till resolutionslagen. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45k.1 d i resolutionsdirektivet. Finansinspektionen kan ingripa i ett tidigt skede, om ett kreditinstitut inte uppfyller minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 8 kap. 7 a § 4 mom. eller 7 e § i resolutionslagen.
5 b §. Misstanke om eller ökad risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism. Paragrafen är ny, och genom den genomförs den nya artikel 97.6 i kreditinstitutsdirektivet.
6 §. Buffertkrav enligt prövning. Det föreslås att den gällande paragrafen om buffertkrav enligt prövning delas upp på fyra paragrafer (6, 6 a, 6 b och 6 c §) för läsbarhetens och tydlighetens skull. Principerna för buffertkravet enligt prövning (det så kallade pelare II-kravet) föreslås kvarstå oförändrat: genom detta buffertkrav täcks sådana risker för enskilda kreditinstitut som inte bedöms kunna täckas i tillräcklig grad med andra kapitalbaskrav.
Genom 1 mom. genomförs det inledande stycket i den nya artikel 104a 1 i kreditinstitutsdirektivet, där det föreskrivs att ett buffertkrav enligt prövning ska basera sig på en bedömning av tillsynsmyndigheten enligt 2 § (som baserar sig på artikel 97 i kreditinstitutsdirektivet) eller på tillsynen över interna metoder enligt 5 § (som baserar sig på artikel 101 i kreditinstitutsdirektivet). Utöver dessa kan ett buffertkrav enligt prövning, liksom enligt gällande lag, också basera sig någon annan bedömning som tillsynsmyndigheten genomfört på grunder som fastställts på förhand. Det är här fråga om en nationell bestämmelse, som motsvarar den gällande 6 § 2 mom. 1 a punkten.
I 2 mom. anges det för tydlighetens skull att tillsynsmyndigheten kan ställa ett buffertkrav enligt prövning som ett krav på ytterligare kapitalbas eller ett ytterligare krav avseende bruttosoliditetsgraden eller bägge. 3 mom. motsvarar gällande lag i fråga om buffertkrav på gruppnivå.
Enligt 4 mom. får ett buffertkrav enligt prövning ställas för högst tre år åt gången. Detta är en nationell tilläggsförutsättning, vars syfte är att precisera och avgränsa tillsynsmyndighetens befogenheter på behörigt sätt. Momentets sakinnehåll motsvarar 6 § 1 mom. sista satsen i den gällande lagen.
I 5 mom. föreskrivs det om skyldigheten att delge Verket för finansiell stabilitet beslut om ställande av buffertkrav enligt prövning. Momentet baserar sig på den nya artikel 104c i kreditinstitutsdirektivet.
6 a §. Förutsättningar för ställande av buffertkrav enligt prövning. Paragrafen är ny, och genom den genomförs förutsättningarna för ställande av buffertkrav enligt prövning enligt den nya artikel 104a.1 och 104a.2 i kreditinstitutsdirektivet.
I 2 mom. föreskrivs det att ett buffertkrav enligt prövning får ställas för att täcka endast sådana risker som uppkommer i ett enskilt kreditinstituts verksamhet. Genom momentet genomförs det krav på att ett buffertkrav enligt prövning ska gälla ett enskilt kreditinstitut som framgår av det inledande stycket och andra stycket i artikel 104a.1 i kreditinstitutsdirektivet. Till skillnad från den gällande lagstiftningen innebär det ändrade kreditinstitutsdirektivet att ett buffertkrav enligt prövning inte längre får ställas utifrån en allmän systemrisk i det finansiella systemet utan koppling till ett enskilt kreditinstitut. För att täcka risker utifrån mer generella ekonomiska indikatorer, såsom systemrisker, får tillsynsmyndigheten fortfarande ställa kapitalbasakrav enligt 10 kap.
6 b §. Bedömning av kapitalbasens tillräcklighet när buffertkrav enligt prövning ställs. Paragrafen är ny, och i den bestäms närmare hur kapitalbasens tillräcklighet ska bedömas när buffertkrav enligt prövning ställs på det sätt som anges i den nya artikel 104a i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheten vid bedömningen av kapitalbasens tillräcklighet beakta kreditinstitutets bedömning av det interna kapitalets tillräcklighet (ICAAP), men i sin egen bedömning av kapitalbasens tillräcklighet är tillsynsmyndigheten inte bunden av kreditinstitutets ICAAP-bedömning. Det föreskrivs om bedömning av det interna kapitalets tillräcklighet i 9 kap. 1 §. I praktiken har kvaliteten i de ICAAP-bedömningar kreditinstituten producerat varierat avsevärt, och därför ska tillsynsmyndighetens bedömning av kapitalbasens tillräcklighet vara avgörande för ställandet av buffertkrav enligt prövning.
6 c §. Täckning av buffertkravet enligt prövning. Bestämmelsen är ny, och i den genomförs den nya artikel 104a.4 i kreditinstitutsdirektivet. I 1 mom. föreskrivs det om de minimiandelar med vilka kreditinstitutet ska täcka buffertkravet enligt prövning. Kreditinstitutet kan täcka buffertkravet enligt prövning med kapitalbasposter av högre kvalitet. Med beaktande av kreditinstitutets kapitalstruktur och emitteringen av nya finansiella instrument kan det till exempel vara ändamålsenligt att täcka buffertkravet enligt prövning helt med kapitalbas som räknas till kärnprimärkapitalet i stället för att kreditinstitutet blir tvunget att emittera finansiella instrument som utgör primärkapitaltillskott eller supplementärkapital.
Enligt 2 mom. får tillsynsmyndigheten dock kräva en större andel primärkapital och kärnprimärkapital än vad som anges i 1 mom., om det behövs med beaktande av kreditinstitutets särdrag.
Enligt 3 mom. ska kreditinstitutet, om buffertkravet enligt prövning har ställts som ett ytterligare krav avseende bruttosoliditetsgraden, täcka buffertkravet enligt prövning med primärkapital.
6 d §. Riktgivande tilläggskapital. Paragrafen är ny, och i den genomförs den nya artikel 104b i kreditinstitutsdirektivet. Utöver de kapitalbaskrav som binder kreditinstituten får tillsynsmyndigheten ge ett kreditinstitut en rekommendation om kapitalbasens belopp utöver det som kreditinstitutet är skyldigt att upprätthålla med stöd av andra bestämmelser. Enligt 2 mom. ska tillsynsmyndigheten ge kreditinstitutet en sådan rekommendation, om inte de risker som gäller kreditinstitutet täcks tillräckligt med det buffertkrav enligt prövning som binder kreditinstitutet. Rekommendationen om riktgivande tilläggskapital kan alltså basera sig på samma kriterier som buffertkravet enligt prövning som avses i 6 §, men tillsynsmyndigheten ska med beaktande av de risker som gäller kreditinstitutet bedöma om ett buffertkrav enligt prövning enligt 6 § som binder kreditinstitutet eller en rekommendation om tilläggskapital enligt 6 d § ska använda som tillsynsmetod. Eftersom en rekommendation om tilläggskapital är ett förvaltningsbeslut, tillämpas på det bland annat skyldigheten att motivera beslut enligt 45 § i förvaltningslagen. En rekommendation om tilläggskapital bör motiveras i synnerhet ur det perspektivet att kreditinstitutet utifrån rekommendationen i praktiken kan genomföra korrigerande och utvecklande åtgärder inom de ämnesområden rekommendationen berör.
Trots att det riktgivande tilläggskapitalets är en rekommendation kan tillsynsmyndigheten enligt 6 § ställa ett buffertkrav enligt prövning om ett kreditinstitut upprepade gånger underlåter att beakta en rekommendation om tilläggskapital och inte vidtar åtgärder för att öka eller bibehålla det riktgivande tilläggskapitalet. En rekommendation om riktgivande tilläggskapital innebär dock inte i sig några bindande utdelningsrestriktioner för kreditinstitutet eller någon omedelbar skyldighet att inleda åtgärder för att öka kapitalbasen. Enligt den nya artikel 104b.6 i kreditinstitutsdirektivet leder underlåtelse att uppfylla en rekommendation om riktgivande tilläggskapital inte till utdelningsrestriktioner enligt 10 kap. 10 eller 10 a §, vilket har beaktats i de berörda lagrummens sakinnehåll och därför inte förutsätter någon uttrycklig bestämmelse.
Enligt 3 mom. får en rekommendation om riktgivande tilläggskapital ges på gruppnivå.
I 4 mom. föreskrivs det att Verket för finansiell stabilitet ska delges en rekommendation om riktgivande tilläggskapital. Momentet baserar sig på den nya artikel 104c i kreditinstitutsdirektivet.
7 §. Skyldighet att öka kapitalbasen. Det föreslås att paragrafen upphävs. Vid beredningen av den gällande lagen togs skyldigheten att öka kapitalbasen in i lagen på motsvarande sätt som i den tidigare kreditinstitutslagen tills det föreskrivs i lag om den återhämtningsplan som förutsätts i återhämtning- och resolutionsdirektivet (detaljmotiveringen till bestämmelsen enligt RP 39/2014 rd). Direktivet har redan genomförts nationellt, och därför har bestämmelsen blivit överflödig. Ytterligare föreslås det att kapitlets 10 § kompletteras med en behörighet för tillsynsmyndigheten att kräva planer, och det föreslås att bestämmelser om planen för att öka kapitalbasen ska tas in i den nya 10 kap. 10 b §.
8 §.Utdelningsrestriktioner som föranleds av kapitalbasen. Paragrafens 1 mom. preciseras så att det i fråga om definitionen av utdelning av medel hänvisas till 10 kap. 10 § 6 mom.
9 §. Tilläggskrav på likviditeten. Det föreslås att 4 mom. ändras så att formuleringen om eventuella risker för hela det finansiella systemets stabilitet stryks. Ändringen baserar sig på att det första stycket d i artikel 105 i kreditinstitutsdirektivet har strukits.
10 §. Finansinspektionens övriga särskilda befogenheter vid tillsyn över solvens och likviditet. Bestämmelsen baserar sig på artikel 104 i kreditinstitutsdirektivet där det föreskrivs om de tillsynsbefogenheter tillsynsmyndigheten åtminstone ska ges i den nationella lagstiftningen. Vidare baserar sig bestämmelsen på artikel 27 i resolutionsdirektivet, där det föreskrivs om metoder för tidigt ingripande.
Syftet med de föreslagna ändringarna i bestämmelsen är att genomföra ändringarna i artikel 104 i kreditinstitutsdirektivet samt att se till att bestämmelsen bättre motsvarar det tidigare gällande direktivet. De ändringar i det inledande stycket i1 mom. som beskrivs närmare nedan utgör snarast förtydliganden och preciseringar. Ändringen av 1 mom. 2 punkten beror på en ändring i kreditinstitutsdirektivet, och de andra ändringar som förslås i bestämmelsen utgör preciseringar och kompletteringar av det tidigare genomförandet av direktivet.
Utövandet av befogenheten enligt direktivet föreslås fortfarande komma i sista hand och förutsätta att kreditinstitutets likviditet och soliditet inte kan säkerställas på något annat ändamålsenligt sätt. Den förutsättningen motsvarar den ändrade artikel 104 i kreditinstitutsdirektivet, där de situationer förtecknas i vilka tillsynsmyndigheten får utöva de befogenheter som nämns i artikeln. Enligt den artikeln kan en omfattande befogenhet komma i fråga i sådana fall när ett kreditinstitut inte uppfyller kraven enligt kreditinstitutsdirektivet eller EU:s tillsynsförordning, eller när tillsynsmyndigheten har bevis för att ett kreditinstitut inte kommer att uppfylla de kraven under de följande 12 månaderna. Utövande av befogenheterna kan också komma i fråga i sådana situationer när tillsynsmyndighetens bedömning ger orsak till det, på grund av en förhöjd risk för handelslagret eller ränterisk i den finansiella balansräkningen, utifrån slutsatser av en granskning enligt interna modeller eller för att allmänt taget säkerställa att kriterierna enligt EU:s tillsynsförordning uppfylls. För bestämmelsens tydlighets skull föreslås det att en förutsättning för utövandet av befogenheten liksom enligt gällande lag ska vara att en tillräcklig kapitalbas eller likviditet för kreditinstitutet inte kan säkerställas på något annat ändamålsenligt sätt. Till sakinnehållet motsvarar detta artikel 104.1 i kreditinstitutsdirektivet med beaktande av de förutsättningar som förtecknas i den nämnda artikeln. Vid tillämpningen av bestämmelsen bör det beaktas att det på andra ställen i 11 kap. finns särskilda bestämmelser om det och att antingen ska befogenheterna antingen eller tillsynsmyndigheten göra en bedömning om vidtagandet av sådana åtgärder. Sådana är det föreslagna 10 kap. 10 b § 4 mom. i kreditinstitutslagen (åtgärder till följd av planen för att öka kapitalbasen), det föreslagna 11 kap. 2 § 4 mom. (tillsynsåtgärder utifrån tillsynsmyndighetens bedömning) och 11 kap. 5 a § (förutsättningar för tidigt ingripande).
I 1 mom. stryks hänvisningen till 6 § 5 punkten såsom obehövlig, eftersom det momentet inte längre ingår i den föreslagna nya 6 §, och också annars ingår de omständigheter som beaktas i det momentet i praktiken i ändamålsenlighetsbedömningen enligt 1 mom.
Till följd av bestämmelsens art bör Finansinspektionen i sina beslut om utövande av befogenheter enligt denna paragraf i synnerhet motivera de grunder enligt vilka utövandet av befogenheter som föreskrivs någon annanstans i lagen inte är tillräckliga för att säkerställa att kreditinstitutets kapitalbas eller likviditet är tillräcklig.
Till skillnad från ställandet av buffertkrav enligt prövning är utövandet av befogenheten enligt denna paragraf inte knutet till tillsynsmyndighetens bedömning enligt 2 § eller någon annan bedömning som utförs enligt i förväg fastställda grunder. Finansinspektionen kan alltså utöva sina befogenheter enligt denna paragraf i synnerhet när det är nödvändigt att vidta tillsynsåtgärder redan innan en bedömning av kreditinstitutet enligt i förväg fastställda grunder färdigställs, eller om en sådan bedömning inte behöver genomföras.
I 1 mom. 1 punkten ändras ordalydelsen så att den bättre beskriver sakinnehållet. I och med ändringen används termen rörliga ersättningar.
Till 2 punkten fogas som en ny förutsättning för utvidgad rapporteringsskyldighet att kreditinstitutet inte redan i övrigt är skyldigt att rapportera samma information. Syftet är att undvika överlappande rapporteringskrav. Ändringen baserar sig på den ändrade artikel 104.2 i kreditinstitutsdirektivet. Syftet med ändringen är dock inte att förhindra att myndigheten förutsätter att rapporteringsskyldigheten uppfylls oftare, om kreditinstitutets situation förutsätter en högre rapporteringsfrekvens.
Till 1 mom. fogas en ny 12 punkt, enligt vilken tillsynsmyndigheten har befogenhet att kräva att kreditinstitutet lämnar in en plan för på vilket sätt det åtgärder brister som iakttagits i efterlevnaden av krav enligt denna lag eller EU:s tillsynsförordning. Genom det tillägget genomförs artikel 104.1 c i kreditinstitutsdirektivet.
Det föreslås att till momentet fogas en ny 13 punkt, genom vilken artikel 104.1 d genomförs. Den bestämmelsen gör det möjligt att kräva att kreditinstitutet iakttar en särskild politik för att skydda sig mot risker eller behandlar tillgångar i balansräkningen på ett särskilt sätt med avseende på kapitalbaskraven. I praktiken kan bestämmelsen endast bli tillämplig i mycket sällsynta situationer. Ett exempel är en situation när ett kreditinstitut inte självt vidtar tillräckliga åtgärder utifrån klart påvisade behov att skriva ned värdet på kreditportföljen som uppdagats vid tillsynsmyndighetens inspektion, när tillsynsmyndigheten kan bestämma att institutets kapitalbas ska skrivas ned med ett belopp som motsvarar värdeminskningen.
Till momentet fogas också en ny 14 punkt, genom vilken artikel 104.1 h och 104.1 i i kreditinstitutsdirektivet genomförs, och enligt vilken tillsynsmyndigheten vid behov har rätt att begränsa utdelningen. Enligt punkt h ska myndigheten ha befogenhet att kräva att institutet använder nettovinster för att stärka kapitalbasen och enligt punkt i att begränsa eller förbjuda utdelningar eller räntebetalningar från ett institut till aktieägare, medlemmar eller innehavare av primärkapitaltillskott där förbudet inte innebär ett fallissemang från institutets sida. I den förslagna nya 14 punkten ingår sakinnehållet i dessa bägge punkter i artikeln, eftersom det i bägge ur ett nationellt perspektiv är fråga om att begränsa eller förbjuda utdelning.
I gällande lagstiftning ingår ingen motsvarande uttrycklig bestämmelse som i den föreslagna 14 punkten. Den bestämmelse som närmast motsvarar de föreslagna utdelningsrestriktionerna är 30 § i lagen om Finansinspektionen, enligt vilken Finansinspektionen kan begränsa utdelningen om ett auktoriserat tillsynsobjekt inte har upptagit sina tillgångar till rätt värde i sitt bokslut eller att bokföringen annars inte ger en rättvisande bild av dess ekonomiska ställning. Enligt bestämmelsen är utdelningsrestriktionen knuten till bokslutets och bokföringens riktighet, medan utövandet av befogenhet att begränsa utdelning enligt kreditinstitutsdirektivet bör basera sig på en mer omfattande bedömning av kraven på kreditinstitut och olika slags risker som har samband med verksamheten. Bestämmelsen i lagen om Finansinspektionen bör därför inte anses tillräcklig med tanke på genomförandet av kreditinstitutsdirektivet.
I tidigare förarbeten till lagen har befogenheten att begränsa utdelning med stöd av kreditinstitutslagen ansetts innefatta befogenheten att ställa buffertkrav enligt prövning RP 39/2014 rd, s. 80, . I enlighet med de ändringar som utifrån ändringarna i kreditinstitutsdirektivet föreslås i 6 § avgränsas dock förutsättningarna för att ställa buffertkrav enligt prövning noggrannare så att ställandet av buffertkrav enligt prövning bör basera sig på tillsynsmyndighetens bedömning enligt 2 § eller på någon annan bedömning enligt i förväg fastställda grunder. I samma sammanhang behöver också befogenheten att begränsa utdelning fogas till Finansinspektionens andra tillsynsbefogenheter. Eftersom ställandet av buffertkrav enligt prövning i fortsättningen avgränsas noggrannare och uttryckligen knyts till tillsynsmyndighetens bedömning enligt 2 § eller någon annan bedömning enligt i förväg fastställda grunder, innebär ändringen ingen faktiskt utvidgning av Finansinspektionens nuvarande befogenheter, utan efter ändringen förutsätter lagstiftningen att Finansinspektionens tillsynsåtgärder riktas mer exakt än tidigare.
I fråga om ändringen i befogenheten att begränsa utdelning finns det dessutom skäl att notera att Europeiska centralbanken redan enligt artikel 16.2 h och 16.2 i i SSM-förordningen Rådets förordning (EU) nr 1024/2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut har en omfattande befogenhet att kräva att ett kreditinstitut använder sin nettovinst för att stärka kapitalbasen och att begränsa utdelning. Förordningen utgör direkt tillämpbar rätt i medlemsstaterna, och till den delen är Europeiska centralbankens befogenhet inte knuten till den nationella lagstiftningen. Efter de ändringar i myndighetens befogenhet som framförs ovan motsvarar Finansinspektionens befogenhet att begränsa utdelning Europeiska centralbankens befogenhet för att undvika skillnader mellan Europeiska centralbanken och Finansinspektionen i fråga om befogenheter för banktillsyn. Det är inte befogat att be en nationell myndighet mindre omfattande befogenheter än Europeiska centralbanken för att trygga kreditinstitutens likviditet och soliditet.
I fråga om de finansiella rättigheterna för aktieägare i kreditinstitut finns det skäl att framhålla att bestämmelserna om minoritetens rätt att kräva vinstutdelning i aktiebolagslagen enligt 10 kap. 2 a § inte tillämpas på kreditinstitut. Begränsningen av minoritetens rätt att kräva vinstutdelning baserar sig på bestämmelserna i EU:s tillsynsförordning om kraven om kärnprimärkapital i kreditinstitut Se närmare RP 100/2018 rd, s. 42, . I lagstiftningen om kreditinstitut i andelslagsform, sparbanker och hypoteksföreningen finns däremot inga bestämmelser om minoritetsutdelning. Genom att utöva den möjlighet att begränsa befogenheten som nu föreslås begränsas inte aktieägarnas rätt till minoritetsutdelning, eftersom rätten till minoritetsutdelning inte tillämpas på kreditinstitut.
11 §. Samtidig tillämpning av befogenheter på flera kreditinstitut. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom artikel 103 i kreditinstitutsdirektivet som motsvarar denna bestämmelse har upphävts i samband med ändringsdirektivet. Genom artikel 103 i kreditinstitutsdirektivet och den motsvarande nationella bestämmelsen har det varit möjligt att ställa ett buffertkrav enligt prövning utan tillsynsmyndighetens bedömning också för andra kreditinstitut med en liknande riskposition som ett för vilket ett buffertkrav enligt prövning har baserats på tillsynsmyndighetens bedömning. Bestämmelsen har inte tillämpats i praktiken. Det finns inte längre någon grund för en sådan bestämmelse, eftersom endast risker som bedömts för ett enskilt kreditinstitut ska ligga till grund för buffertkrav enligt prövning. De kreditinstitutsspecifika riskerna beskrivs närmare i specialmotiveringen till 6 §.
12 §.Offentliggörande av tillsynsprinciper och tillämpliga bestämmelser. Det föreslås att i 1 mom. 1 punkten, liksom i den ändrade artikel 143.1 c i kreditinstitutsdirektivet, föreskrivs att tillsynsmyndigheten också ska offentliggöra principerna för tillämpning av proportionalitetsprincipen enligt direktivet. Ytterligare ändras ordalydelsen i 1 punkten så att den bättre motsvarar kreditinstitutsdirektivet.
13 §.En finansiell företagsgrupps gemensamma beslut om tillsynsbedömning. I 1—3 mom. föreskrivs det i enlighet med direktivet att målet ska vara att få till stånd ett beslut om buffertkrav enligt prövning och riktgivande tilläggskapital genom ett gemensamt beslut av tillsynsmyndigheterna.
Det föreslås att 4—5 mom. kvarstår oförändrade.
15 kap. Förfaranden vid kundtransaktioner.
11 §. Maximal belåningsgrad. Det föreslås att 5 mom. ändras så att beslutsfrekvensen enligt momentet sänks för att minska Finansinspektionens och branschens administrativa börda och förbättra kapitalbaskravens förutsägbarhet. Finansinspektionen ska fatta beslut om den maximala belåningsgraden åtminstone varje år i stället för den nuvarande bedömningen som ska ske fyra gånger per år. Dessutom föreslås det att momentets sista sats ändras genom att det preciseras vilken bestämmelse som tillämpas på beredningen av beslut om maximal belåningsgrad. Liksom i nuläget tillämpas förfarandet enligt 10 kap. 4 § med undantag av tidsfristen enligt 4 § 2 mom. på beredningen av beslutet. Liksom i nuläget, omfattar hänvisningen samrådsplikten, behandlingen av ärendet, samrådsförfarandet samt bestämmelserna om beslutet.
13 §. Utlåning och placering i vissa fall. Det föreslås att paragrafen ändras så att den uppfyller kravet på bestämmelser om utlåning till den närmaste kretsen enligt det nya fjärde stycket i artikel 88.1 i kreditinstitutsdirektivet. I den punkten föreslås det att medlemsstaterna föreskriver om dokumentations- och rapporteringsskyldighet samt om tillsyn över utlåning till den närmaste kretsen. Hittills har bestämmelserna om utlåning till och placering för den närmaste kretsen endast baserat sig på nationell rätt. Syftet med ändringarna i paragrafen är att genomföra de ändringar som förutsätts i det ändrade kreditinstitutsdirektivet, men också att behålla den nuvarande nationella regleringen på en ändamålsenlig nivå till den del den inte baserar sig på direktivet. Paragrafens tillämpningsområde förblir oförändrat såväl i fråga om utlåning till som placeringar för den närmaste kretsen.
Syftet med ändringarna är att utvidga kreditinstitutets närmaste krets i fråga om utlåning till den närmaste kretsen till den del det är fråga om genomförande av det ändrade kreditinstitutsdirektivet. Enligt det nya fjärde stycket i artikel 88.1 i kreditinstitutsdirektivet hör till den närmaste kretsen också andra i den verkställande ledningen än verkställande direktören. Det grundar sig på termen ledningsorganet enligt kreditinstitutsdirektivet, som beroende på situationen också kan omfatta personer i den verkställande ledningen som är direkt underställda verkställande direktören. Enligt direktivet är den närmaste kretsen också mer omfattande så att den omfattar föräldrar och barn till en person som hör till kreditinstitutets ledning oberoende av deras ålder och av om de bor i samma hushåll. Företag som bedriver näringsverksamhet som personer i kreditinstitutets ledning eller deras närstående äger eller i vilka de utövar bestämmande inflytande hör enligt direktivet till kreditinstitutets närmaste krets om ägarandelen eller ett motsvarande inflytande är minst 10 procent.
Det föreslås att 1 mom. kvarstår oförändrat.
Den föreslagna 2 mom. 1 punkten, som ingår i definitionen av den närmaste kretsen, motsvarar den gällande 1 punkten. Det föreslås att 2 punkten och 3 momentet ändras så att det motsvarar det nya fjärde stycket i artikel 88.1 i direktivet, där ett kreditinstituts närmaste krets definieras som ledamöter i ledningsorganet (members of the management body). Det föreslås att 2 punkten ändras så att den närmaste kretsen också omfattar kreditinstitutets verkställande ledning. Genom ändringen utvidgas alltså definitionen av den närmaste kretsen till att omfatta sådana personer som är direkt underställda verkställande direktören som har uppgifter i kreditinstitutets högsta ledning eller faktiskt leder dess verksamhet. Formuleringen verkställande ledning betyder dock inte att det vid varje kreditinstitut finns sådana personer som är direkt underställda verkställande direktören och gör en betydande insats för ledningen av kreditinstitutet. I synnerhet vid mindre kreditinstitut är det vanligt att kreditinstitutets verkställande ledning endast ankommer på verkställande direktören. Enbart det faktum att en person har chefsuppgifter och är underställd verkställande direktören innebär inte att personen hör till den verkställande ledningen. Till den operativa ledningen ska främst räknas sådana medlemmar i ledningsgruppen som har relativt självständigt ansvar för affärsverksamhet eller tillsyn vid ledningen av kreditinstitutets verksamhet. Enligt 3 mom. likställs en ledamot i förvaltningsrådet med en styrelseledamot, om uppgifter som enligt denna lag ankommer på styrelsen har överförts på förvaltningsrådet i kreditinstitutets bolagsordning eller stadgar. Som helhet motsvarar personkretsen enligt 2 mom. 2 punkten och 3 mom. definitionen av ledamöter i ledningsorganet enligt direktivet.
Enligt 3 punkten, liksom enligt det nya fjärde stycket i artikel 88.1 i kreditinstitutsdirektivet, hör till den närmaste kretsen närstående till personer som hör till kreditinstitutets ledning eller verkställande ledning. En ändring i förhållande till gällande bestämmelser är att också alla barn och föräldrar betraktas som närstående. Personens ålder eller huruvida personen bor i samma hushåll saknar betydelse.
Den personkrets som nämns i 4 och 5 punkten motsvarar till sin omfattning gällande lagstiftning. Till den delen är bestämmelserna fortfarande nationella. Till exempel för ledamöter i förvaltningsrådet och revisorer är kretsen närstående mindre än den personkrets som utgör närstående till styrelseledamöter, verkställande direktören och kreditinstitutets övriga verkställande ledning enligt 3 punkten.
Enligt 6 punkten hör också, liksom enligt gällande lag, fysiska personer som hör till motsvarande närståendekrets till personer som innehar minst 20 procent av kreditinstitutet till den närmaste kretsen för det kreditinstitut som är föremål för ägandet. Till den delen är bestämmelserna fortfarande nationella. För ett företag som äger ett kreditinstitut är den närmaste kretsen dock snävare och motsvarar gällande lag.
Genom 7 punkten genomförs det nya fjärde stycket b i artikel 88.1 i kreditinstitutsdirektivet. Genom ändringen utvidgas gruppen företag som hör till ett kreditinstituts närmaste krets så att verksamhet i företagets ledning eller redan en ägarandel på 10 procent leder till att företaget hör till kreditinstitutets närmaste krets. Enligt gällande lag utgörs tröskeln av bestämmande inflytande enligt bokföringslagen i vilken som helst företag eller stiftelse.
8 punkten är en nationell bestämmelse, enligt vilken till den närmaste kretsen hör ett annat än i 7 punkten avsett företag och en stiftelse där en person som avses ovan i detta moment ensam eller tillsammans med någon annan har sådant bestämmande inflytande som avses i bokföringslagen. Den punkten motsvarar gällande lag.
Enligt det förslagna 3 mom. likställs en ledamot i kreditinstitutets förvaltningsråd med en styrelseledamot i bestämmelserna om den närmaste kretsen, om uppgifter som enligt denna lag ankommer på styrelsen har överförts på förvaltningsrådet i kreditinstitutets bolagsordning eller stadgar. Det gällande 3 mom. blir 4 mom. i ändrad form. Dess sakinnehåll motsvarar kreditinstitutets skyldighet att föra en behörig förteckning över utlåning till den närmaste kretsen enligt artikel 88.1 fjärde stycket i direktivet. Nationellt genomförs dokumentationsplikten så att kreditinstitutet ska föra en förteckning över fysiska personer och sammanslutningar som hör till den närmaste kretsen, vilket också motsvarar det sätt på vilket frågan behandlas i gällande lag. I praktiken är det nödvändigt att föra en förteckning över den närmaste kretsen för att skyldigheterna enligt direktivet ska kunna genomföras. Ordalydelsen i momentets sista mening ändras så att kreditinstitutet inte längre har någon skyldighet att på eget initiativ meddela om ändringar i förteckningen över den närmaste kretsen, utan de uppgifterna ska ges på tillsynsmyndighetens begäran liksom utlåning till och placeringar för den närmaste kretsen. Enligt 6 mom. har tillsynsmyndigheten befogenhet att meddela närmare föreskrifter om rapporteringen av uppgifter. Kravet på rapportering av uppgifter kan ställas också i form av allmänna myndighetsföreskrifter för branschen. För att undvika en onödig administrativ börda och för att förhindra onödiga skyldigheter att samla in personuppgifter fogas till momentet ett undantag från skyldigheten att föra förteckning över den närmaste kretsen för kreditinstitut som inte alls beviljar några krediter till den närmaste kretsen eller gör placeringar i ett företag som hör till den närmaste kretsen.
De gällande 4 och 5 mom. föreslås kvarstå oförändrade, och till följd av det nya 3 mom. blir de 5 och 6 mom.
16 kap. Utländska EES-kreditinstituts och utländska EES-finansinstituts filialetablering och tillhandahållande av tjänster i Finland
1 §. Utländska EES-kreditinstituts och utländska EES-finansinstituts rätt att etablera filialer och tillhandahålla tjänster. Det föreslås att paragrafens rubrik och 1 mom. ändras och att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. för att genomföra artikel 34 i kreditinstitutsdirektivet. Dessutom föreslås det att kapitlets rubrik ändras. Ändringens syfte är att samma förutsättningar ska gälla för utländska EES-finansinstituts verksamhet i Finland som förutsätts i en koncession enligt lagstiftningen i deras hemstater. Enligt förslaget avses med EES-kreditinstitut enligt bestämmelsen också ett dotterföretag som äger ett eller flera kreditinstitut, som uppfyller förutsättningarna enligt artikel 34.1 i kreditinstitutsdirektivet.
17 kap. Tredjeländers kreditinstituts rätt att etablera filialer och öppna representationer i Finland.
3 §. Beviljande av koncession för en filial. Det föreslås att 5 mom. ändras så att det motsvarar den nya artikel 47.2 i kreditinstitutsdirektivet så att skyldigheten att underrätta Europeiska kommissionen och Europeiska banknämnden om beviljandet av koncession för filialer stryks, och anmälningsplikten endast gäller Europeiska bankmyndigheten. Det föreslås att anmälningsplikten till Verket för finansiell stabilitet, insättningsgarantifonden och ersättningsfonden för investerarskydd, som grundar sig på nationell rätt, kvarstår.
18 kap. Särskilda bestämmelser om utländska kreditinstitut
8 §. Bokslut och rapportering. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., genom vilket den nya artikel 47.1a i kreditinstitutsdirektivet genomförs. Dessutom ändras paragrafens rubrik så att den bättre motsvarar paragrafens sakinnehåll. I lagrummet föreskrivs det om rapporteringsskyldigheten för en filial till ett tredjelands kreditinstitut, som ska uppfyllas åtminstone årligen. Finansinspektionen meddelar en närmare föreskrift om tidpunkten när den årliga rapporteringen ska ske. Finansinspektionen får bestämma att filialen ska rapportera om sin verksamhet oftare.
13 §. Finansinspektionens rätt att företräda insättare mot utländska insättningsgarantifonder. Det föreslås att uttrycket ett utländskt kreditinstitut i 1 mom. ändras till att lyda ett tredjelands kreditinstitut. Bestämmelsen tillämpas endast på tredjelands kreditinstitut utanför EU.
Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.
19 kap. Omstrukturering och avveckling av utländska kreditinstitut
8 §. Temporärt avbrytande av verksamheten vid en filial till ett tredjelands kreditinstitut. Rätten för Finansinspektionen enligt paragrafen att temporärt avbryta verksamheten vid en filial till ett tredjelands kreditinstitut i Finland motsvarar till stor del avbrottsbefogenheten för Verket för finansiell stabilitet enligt lagen om upphävande av lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet, som föreslås upphävas. I praktiken har Finansinspektionens rätt att avbryta verksamheten vid en filial till ett tredjelands kreditinstitut i Finland aldrig tillämpats. Finansinspektionen beviljas koncession för sådana filialer och utövar tillsyn över deras verksamhet i Finland och kan i samband därmed, inom ramen för sina lagstadgade befogenheter vid behov ingripa i filialernas verksamhet i tillräcklig mån. Det finns därför inget behov av bestämmelsen, och det föreslås att den upphävs.
9 §. Överklagande av beslut om att temporärt avbryta verksamheten vid en filial till ett tredjelands kreditinstitut. I paragrafen föreskrivs det om överklagande av ett beslut enligt 8 §. Eftersom det föreslås att 8 § upphävs på det sätt som anges ovan, behövs 9 § inte längre och det föreslås att också den upphävs.
21 kap. Skadestånds- och straffbestämmelser
1 §. Skadeståndsskyldighet. I 2 mom. stryks hänvisningen till lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet, som upphävs.
Ikraftträdande
Ikraftträdelsebestämmelse. I bestämmelsen föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Det ändrade kreditinstitutsdirektivet ska tillämpas i medlemsstaterna från och med den 29 december 2020. I bestämmelsen ingår också de ikraftträdelsebestämmelser som förutsätts i direktivet. Enligt 1 mom. i ikraftträdelsebestämmelsen ska ett holdingföretag som har inlett sin verksamhet före den 28 juni 2019 ansöka om tillstånd för holdingföretagsverksamheten i enlighet med 2 a kap. senast den 28 juni 2021. Genom ändringen genomförs övergångsperioden enligt den nya artikel 159a första stycket i kreditinstitutsdirektivet. Övergångsbestämmelser om centralinstitut för sammanslutningen av inlåningsbanker föreslås ingå i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker.
I 2 mom. i ikraftträdelsebestämmelsen föreskrivs det, liksom i den nya artikel 21b.8 i kreditinstitutsdirektivet, om övergångsperioden för skyldigheten att bilda en underkoncern.
7.2
Lag om ändring av lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Tillämpningsområde. Till det inledande stycket i 2 mom. fogas en hänvisning till 3 kap. 4 §. I artikel 17 i resolutionsdirektivet har termen institut ändrats till enhet, vilket innebär att bestämmelsen bland annat omfattar holdingföretag. Därför bör det preciseras att 3 kap. 4 §, i vilken artikel 17 har genomförts, utöver institut också ska tillämpas på holdingföretag och dotterföretag enligt 1 kap. 1 § 2 mom. Dessutom preciseras 1 punkten så att den bättre motsvarar artikel 1.1 c i direktivet.
3 §. Definitioner. Till 1 mom. fogas nya 27—35 punkter för att genomföra de nya definitioner som behövs enligt artikel 2 i resolutionsdirektivet.
I 27 punkten definieras termen större dotterföretag, med vilket avses ett större dotterföretag enligt artikel 4.1 135 i EU:s tillsynsförordning. Ett dotterföretag ska som enskilt företag eller på gruppnivå uppfylla någon av följande förutsättningar: 1) dotterföretaget innehar mer än 5 procent av det ursprungliga moderföretagets konsoliderade riskvägda tillgångsposter, 2) dotterföretaget genererar mer än 5 procent av det ursprungliga moderföretagets totala rörelseintäkter, eller 3) dotterföretagets totala exponeringsmått, som avses i artikel 429.4 i EU:s tillsynsförordning, utgör mer än 5 procent av det ursprungliga moderföretagets konsoliderade totala exponeringsmått.
I 28 punkten definieras kärnprimärkapital som kärnprimärkapital enligt artikel 50 i EU:s tillsynsförordning, det vill säga kärnprimärkapitalposter efter tillämpning av de justeringar, avdrag, undantag och alternativ som anges i artikel 50 (CET1).
I 29 punkten definieras nedskrivningsbara skulder som institutets andra skulder och sådana finansiella instrument som hänförs till kapitalbasen än finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet, finansiella instrument i övrigt primärkapital eller finansiella instrument i supplementärkapital eller som inte har ställts utanför tillämpningsområdet för nedskrivning av skuldebrevs värde med stöd av 8 kap. 4 § 1 mom.
I 30 punkten definieras kvalificerade skulder som nedskrivningsbara skulder som uppfyller villkoren i 8 kap. 7 e § 4 mom. 4—11 punkten samt i 8 kap. 7 g §, och finansiella instrument i supplementärkapital som uppfyller villkoren i artikel 72a.1 b i EU:s tillsynsförordning, det vill säga vilkas återstående maturitet är minst ett år och som inte anses utgöra supplementärkapitalposter enligt artikel 64.
I 31 punkten definieras efterställda kvalificerade finansiella instrument som instrument som uppfyller kraven i artikel 72a i EU:s tillsynsförordning, med undantag av villkoren i artikel 72b.3—5 i den förordningen.
I 32 punkten definieras resolutionsenhet som en i Europeiska unionen etablerad juridisk person för vilken resolutionsplanen föreskriver resolutionsåtgärder. Alternativt räknas som resolutionsenhet också ett institut som inte utgör en del av en finansiell företagsgrupp som är föremål för gruppbaserad tillsyn, för vilken resolutionsplanen föreskriver resolutionsåtgärder.
I 33 punkten definieras resolutionsgrupp som en resolutionsgrupp enligt artikel 3.1 24b a och en sammanslutning av inlåningsbanker enligt artikel 3.1 24b b i EU:s resolutionsförordning. Termen resolutionsgrupp omfattar därför det centrala organets medlemsinstitut och själva det centrala organet, om minst ett av kreditinstituten eller det centrala organet är en resolutionsenhet. Dessutom omfattar definitionen dotterföretagen till sådana centrala organ och deras medlemsinstitut. Med resolutionsgrupp avses också en resolutionsenhet och dess dotterföretag, som inte själva är resolutionsenheter, dotterföretag till en annan resolutionsenhet eller företag med säte i tredjeland som inte hör till en resolutionsgrupp enligt resolutionsplanen eller deras dotterföretag.
I 34 punkten definieras termen globalt systemviktigt institut som ett institut enligt artikel 4.1 133 i EU:s tillsynsförordning.
I 35 punkten definieras sammanlagt buffertkrav som ett sammanlagt buffertkrav enligt 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen, vilket alltså består av en kapitalkonserveringsbuffert, en kontracyklisk kapitalbuffert som bestäms utifrån ekonomiska helhetsvariabler, systemriskbuffertkrav som fastställs utifrån strukturella egenskaper och buffertkrav för systemviktiga kreditinstitut.
4 §. Europeiska unionens lagstiftning och Europeiska bankmyndigheten. Skiljetecknet i 4 punkten ändras med anledning av den nya 5 punkten. Till paragrafen fogas en ny5 punkt med en definition av EU:s resolutionsförordning.
2 kap. Resolutionsplan
2 §. Uppdatering av resolutionsplanen. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. genom vilket artikel 10.6 första stycket i resolutionsdirektivet genomförs. Utöver vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. ska resolutionsplanen också uppdateras för ett institut på vilket verket har tillämpat resolutionsverktyg eller skrivit ner eller konverterat dess aktier, andelar, andra balansposter eller kvalificerade skulder enligt 6 kap.
5 §. Skyldighet att upprätta en koncernresolutionsplan. Det föreslås att 1 mom. sista satsen ändras och genom den genomförs artikel 12.1 i resolutionsdirektivet. I resolutionsplanen bör för varje koncerns del resolutionsenheterna och resolutionsgrupperna identifieras.
6 §. Vad en koncernresolutionsplan ska innehålla. 1 mom. ändras och genom det genomförs ändringarna i artikel 12.3 i resolutionsdirektivet. Genom ändringarna preciseras vilka uppgifter om resolutionsenheterna och koncernerna som ska framföras i en koncernresolutionsplan. Momentets 3, 4 och 6 punkt förblir i kraft i samma form som i den gällande lagen.
8 §. Godkännande av koncernresolutionsplaner. Det föreslås att 4 mom. ses över i fråga om uppgörandet av en resolutionsplan för en resolutionsgrupp vid behov. Genom ändringen genomförs artikel 13.6 första stycket i resolutionsdirektivet.
3 kap. Bedömning av avvecklings- och omorganiseringsmöjligheter
1 §. Skyldighet att bedöma möjligheterna till avveckling och omorganisering av institut. 2 mom. andra punkten stryks, eftersom det inte föreslås vara möjligt att omorganisera ett institut i ett företagssaneringsförfarande. Eftersom lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet upphävs, är företagssaneringsförfarande inte möjligt för institut. Av motsvarande skäl görs en teknisk korrigering i 3 mom. och formuleringen om sanering av institutets verksamhet stryks. I övrigt kvarstår bestämmelserna oförändrade.
2 §. Skyldighet att bedöma möjligheterna till avveckling och omorganisering av en koncern. I 2 och 3 mom. stryks hänvisningarna till företagssaneringsförfarandet, eftersom det förfarandet inte längre är möjligt när lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet stryks. I 2 mom. görs också tekniska ändringar för att genomföra artikel 16.1 andra stycket i resolutionsdirektivet.
Till paragrafen fogas också ett nytt 7 mom., genom vilket artikel 16.4 i resolutionsdirektivet genomförs. Om verket svarar för koncernresolution och koncernen består av flera resolutionsgrupper, ska verket inte bara i fråga om koncernen utan i fråga om varje resolutionsgrupp bedöma huruvida den kan avvecklas eller dess verksamhet omorganiseras på det sätt som avses i 1 §. På förfarandet tillämpas vad som i 2 kap. 7 § föreskrivs om samarbete med andra myndigheter och i 8 § om beslutsförfarande i anslutning till koncernresolutionsplaner.
4 §. Undanröjande av hinder för avveckling av ett institut och omorganisering av verksamheten. För att genomföra artikel 17.3 i resolutionsdirektivet föreskrivs i 2 mom. om institutets skyldighet att inom två veckor för verket lägga fram förslag till åtgärder och en tidsplan för genomförandet av dessa, för att säkerställa att institutet efterlever det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som ställts på det samt det sammanlagda buffertkravet som avses i 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen. Ett sådant förslag ska läggas fram om institutet inte uppfyller det sammanlagda buffertkravet enligt 8 kap. 7 a och 7 b § utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 7 a § 2 mom. I ett sådant läge kan institutet uppfylla det sammanlagda buffertkravet utöver minimikravet för kapitalbas enligt artikel 92.1 a—c i EU:s tillsynsförordning, men av de skäl som anges ovan kan ett hinder för möjligheten till avveckling ändå föreligga. Institutet ska lägga fram ett förslag för verket inom två veckor också om ett väsentligt hinder för möjligheten till avveckling har sin grund i att institutet inte uppfyller minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 8 kap. 7 a och 7 b § i denna lag eller artikel 92a och 494 i EU:s tillsynsförordning. I tidtabellen för verkställande av de åtgärder institutet föreslår bör skälen till de hinder som verket konstaterat beaktas.
I 4 mom. 9 och 10 punkten korrigeras terminologin och paragrafhänvisningarna så att de motsvarar ändringarna i artikel 17.5 i och j i resolutionsdirektivet och de nya bestämmelserna om minimikrav. 11 punkten kvarstår oförändrad, men satsens skiljetecken ändras till följd av att nya punkter fogas till momentet.
Till 4 mom. fogas en ny 12 punkt, genom vilken artikel 17.5 ha i resolutionsdirektivet genomförs. Verket kan kräva att institutet lämnar in en plan för att återställa efterlevnad av kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder samt i tillämpliga fall av det sammanlagda buffertkravet för att undanröja hinder för avveckling av institutet eller omorganisering av verksamheten. Minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder ska enligt 8 kap. 7 a § 2 mom. uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet enligt artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning. Om hindret för möjlighet till avveckling berör iakttagandet av det sammanlagda buffertkravet, kan verket ålägga institutet att lämna in en plan för att återställa efterlevnad av det sammanlagda buffertkravet utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, och då ska minimikravet enligt 8 kap. 7 a § 2 mom. uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet enligt artikel 429 och 429a i EU:s tillsynsförordning.
Till 4 mom. fogas en ny 13 punkt, genom vilken artikel 17.5 ja i resolutionsdirektivet genomförs. Verket kan kräva att institutet ändrar vissa finansiella instruments löptidsprofiler för att undanröja ett hinder för avveckling eller omorganisering av verksamheten. Genom ändringen bör kontinuerlig efterlevnad av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder säkerställas. Ändringen kan gälla finansiella instrument som hänförs till kapitalbasen. Finansinspektionen ska då först godkänna att maturitetsprofilen ändras. Ändringen kan också gälla sådana kvalificerade skulder som avses i 8 kap. 7 g § och 7 e § 4 mom. 3—11 punkten.
5 §. Undanröjande av hinder för avveckling och omorganisering av en koncern. I 1 och 2 mom. ändras terminologin för att genomföra artikel 18.1 och 18.2 i resolutionsdirektivet. I stället för termen koncern, som nämns i den gällande lagen, används i de moment som nämns ovan termerna resolutionsenhet och resolutionsgrupp som definieras i 1 kap. 3 § 32 och 33 punkten. Det som i bestämmelsen sägs om dotterföretag tillämpas också på sådana företag som avses i 1 kap. 1 § 2 mom. 1 punkten som är dotterföretag till en resolutionsenhet. I enlighet med artikel 18.2 andra stycket i resolutionsdirektivet tillämpas 2 mom. också när ett hinder för avveckling eller omorganisering beror på en sådan situation som avses i 4 § 3 mom. 1 eller 2 punkten. 3 mom. motsvarar det gällande 3 mom. och genom det genomförs artikel 18.3 första stycket i direktivet.
I 4 mom. föreskrivs det om ett undantag till fristen för att föreslå alternativa åtgärder enligt 3 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 18.3 andra och tredje stycket i resolutionsdirektivet. Om de hinder som konstaterats i rapporten har sin grund i att gruppen befinner sig i en sådan situation som avses i 4 § 3 mom. 1 eller 2 punkten ska koncernens moderföretag inom två veckor efter mottagandet av rapporten enligt 2 mom. föreslå verket möjliga åtgärder och tidsplanen för dessas genomförande. Genom förslagen ska det säkerställas att institutet uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och, i förekommande fall, det sammanlagda buffertkravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen. Minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder ska enligt 8 kap. 7 a § 2 mom. uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet enligt artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning. Om hindret för möjlighet till avveckling berör iakttagandet av det sammanlagda buffertkravet ska moderföretaget föreslå åtgärder för att återställa efterlevnad av det sammanlagda buffertkravet utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, och då ska minimikravet enligt 8 kap. 7 a § 2 mom. uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet enligt artikel 429 och 429a i EU:s tillsynsförordning. I tidsplanen för genomförandet av de föreslagna åtgärderna ska hänsyn tas till orsakerna till det väsentliga hinder som verket konstaterat. Verket ska bedöma huruvida de åtgärder som koncernens moderföretag föreslagit effektivt minskar eller avlägsnar det väsentliga det hinder enligt 4 § 3 mom. 1 eller 2 punkten som verket konstaterat. Verket ska samråda med Finansinspektionen när bedömningen görs.
I 5 mom. föreskrivs det om resolutionsmyndigheternas gemensamma beslutsfattande. Om moderföretaget i enlighet med 3 eller 4 mom. har föreslagit alternativa åtgärder ska verket sträva efter att resolutionskollegiet fattar ett gemensamt beslut om de väsentliga hindren och om vilka åtgärder som krävs för undanröjande av dem. Verket ska underrätta Finansinspektionen och Europeiska bankmyndigheten samt resolutionsmyndigheterna för dotterföretagen och betydande filialer, om detta är relevant från filialernas synpunkt. I beslutet ska beaktas åtgärdernas eventuella inverkan i alla de EES-stater där koncernen bedriver verksamhet, och de relevanta myndigheter som nämns i momentet ska höras. Verket ska skriftligen delge det gemensamma beslutet till koncernens moderföretag.
Om moderföretaget i enlighet med 3 mom. har föreslagit alternativa åtgärder, ska verket sträva efter att resolutionskollegiet inom fyra månader efter moderföretagets alternativa åtgärder enligt 3 mom. fattar ett gemensamt beslut. Om moderföretaget inte har föreslagit alternativa åtgärder, ska ett gemensamt beslut fattas inom en månad efter utgången av den tidsfrist för förslag om alternativa åtgärder som föreskrivs i 3 mom.
Om hindret för avveckling och omorganisering har sin grund i en sådan situation som avses i 4 § 3 mom. 1 eller 2 punkten, bör resolutionskollegiet fatta ett gemensamt beslut inom två veckor från att koncernens moderföretag har framlagt sitt åtgärdsförslag enligt 4 mom.
Europeiska bankmyndigheten kan på resolutionsmyndigheternas begäran hjälpa dem att uppnå ett gemensamt beslut enligt det andra stycket c i artikel 31 i Europeiska banktillsynsförordningen.
Om ett gemensamt beslut inte har fattats inom den tid som avses i 5 mom. ska verket enligt 6 mom. besluta om åtgärder som ska genomföras på koncernnivå. I verkets beslut ska beaktas synpunkter och reservationer som framförts av andra resolutionsmyndigheter. Verket ska delge beslutet till koncernens moderföretag.
I 7 och 8 mom. finns i huvudsak motsvarande bestämmelser som i de gällande 6 och 7 mom. om uppskov med verkets beslut i situationer när den ena resolutionsmyndigheten har fört ärendet till EBA för avgörande, samt om frister för EBA:s beslutsfattande. Enligt 5 mom. är den förlikningstid som avses i artikel 19 i Europeiska banktillsynsförordningen beroende på ärendet antingen fyra månader, en månad eller två veckor.
I 9 mom. anges det att vad som föreskrivs i 6—8 mom. tillämpas också på verket när det är behörig resolutionsmyndighet för en resolutionsenhet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 18.6a i resolutionsdirektivet. Verkets beslut ska delges till resolutionsenheten i stället för till koncernens moderföretag.
6 §. Undanröjande av hinder för avveckling och omorganisering av en koncern i en situation där planeringen av koncernresolutionen ska skötas av resolutionsmyndigheten i en annan EES-stat. I 2 och 4 mom. korrigeras hänvisningen som gäller frister för att genomföra artikel 18.7 i resolutionsdirektivet. Dessutom nämns i 2 mom. resolutionsenhetens resolutionsmyndighet, till vilken verket också ska delge beslut som gäller dess dotterföretag.
4 kap. Ställande av institut under resolutionsförvaltning
2 §. Beslut om resolutionsförvaltning av ett institut. Till det inledande stycket i 1 mom. fogas en hänvisning till 1 § 5 mom. i detta kapitel. Verket ska besluta att institutet ska ställas under resolutionsförvaltning också om det av Finansinspektionen får ett meddelande enligt 1 § 5 mom. om att förutsättningarna för att ställa institutet under resolutionsförvaltning uppfylls.
5 §. Resolutionsförvaltning av företag som hör till en grupp, av resolutionsgrupper och av en resolutionsgrupps medlemskreditföretag. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., genom vilket artikel 32a i resolutionsdirektivet genomförs. Paragrafens rubrik ändras till följd av den nya bestämmelsen. Verket får ställa ett centralinstitut och dess medlemskreditföretag som ingår i samma resolutionsgrupp under resolutionsförvaltning, om gruppen som helhet uppfyller villkoren för resolutionsförvaltning. Bedömningen av huruvida sammanslutningens medlemsinstitut är eller sannolikt kommer att bli oförmögna att fortsätta sin verksamhet, liksom huruvida de andra resolutionsförutsättningarna uppfylls, görs alltså gemensamt på sammanslutningens nivå, och ingen bedömning görs särskilt för varje enskilt institut.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., genom vilket ändringarna i artikel 33.4 i resolutionsdirektivet genomförs. Trots att det i 1 kap. 1 § 2 mom. i resolutionslagen föreskrivs att bestämmelserna om institut också tillämpas på finansiella holdingbolag som är moderföretag för institut, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet, behöver det i detta sammanhang föreskrivas särskilt om sådana företag eftersom bestämmelsen i direktivet endast gäller dem och inte alla institut. Enligt bestämmelsen får verket ställa finansiella holdingföretag, blandade finansiella holdingföretag och holdingföretag med blandad verksamhet eller motsvarande företag som är moderföretag under resolutionsförvaltning om förutsättningarna enligt punkt 1—4 uppfylls. För det första förutsätts det att företaget är en resolutionsenhet. Vidare ska ett eller flera av företagets dotterföretag uppfylla villkoren för resolutionsförvaltning enligt 1 § 1 mom. Företagets dotterföretag ska också vara ett institut, men inte en resolutionsenhet. Fallissemang för ett dotterföretag ska medföra en risk för hela resolutionsgruppen. Vidare förutsätts det att resolution av ett dotterföretag eller en resolutionsgrupp förutsätter åtgärder gentemot företaget.
5 kap. Värdering av tillgångar och skulder
1 §. Värdering. Till 1 mom. fogas en formulering om andra balansposter enligt 6 kap., som också kan skrivas ned vid sidan av aktier och andelar.
3 §. Värderingens syfte. Till 1 mom. 1 och 3 punkten och till 2 mom. fogas formuleringar om nedskrivning av andra balansposter eller kvalificerade skulder. Genom ändringen genomförs i fråga om kvalificerade skulder ändringarna i artikel 36.4 och 26.5 i resolutionsdirektivet. Det föreslås att 1 mom. 2 och 4—7 punkten kvarstår oförändrade.
7 §. Preliminär värdering. Till 1 och 4 mom. fogas formuleringar om nedskrivning av andra balansposter eller kvalificerade skulder. Genom ändringen genomförs i fråga om kvalificerade skulder ändringarna i artikel 36.12 i resolutionsdirektivet.
12 §. Bedömning av bemötandet av aktieägare, andelsägare och borgenärer. Till 1 mom. fogas en formulering om verkets skyldighet att göra en bedömning också efter det att en nedskrivning av aktier eller andelar enligt 6 kap. har vidtagits. Genom bestämmelsen genomförs artikel 59.1 tredje stycket i resolutionsdirektivet. Om bedömningen visar att aktieägare, andelsägare och borgenärer på basis av nedskrivningsbeslutet får sämre ersättande än i det fall att institutet i stället för en nedskrivning av värdet eller resolution skulle ha försatts i konkurs eller likvidation, ska de ersättas enligt 13 kap. 2 §.
Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.
6 kap. Nedskrivning och konvertering av värdet på aktier, andelar och vissa andra balansposter samt indragning av aktier och andelar
1 §. Skyldighet att skriva ned det nominella värdet på poster i eget kapital samt att skriva ned och konvertera vissa andra balansposter. I 1 mom. preciseras det att finansiella instrument får konverteras till sådana finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet i stället för till sådana som hänförs till det egna kapitalet. Vidare preciseras i momentet verkets rätt att kräva att ett institut eller dess moderföretag emitterar nya aktier eller andelar, som konverterade till kärnprimärkapitalinstrument ges till innehavarna av primärkapitalinstrument, supplementärkapitalinstrument och sådana instrument som avses i 1 kap. 4a § 1 mom. 4 punkten i kreditinstitutslagen. På detta sätt genomförs artikel 60.3 i resolutionsdirektivet.
Till 5 mom. om olika posters förmånsordning fogas en formulering om vissa skulder för att genomföra artikel 60.1 d och 60.2 i resolutionsdirektivet.
Till 9 mom. fogas en formulering om att verket får besluta att ett kreditinstitut i andelslagsform ska ombildas till aktiebolag enligt 3 § i lagen om andelslag.
Vidare fogas till paragrafen ett nytt 11 mom., genom vilket artikel 59.1a första stycket och 59.2 i resolutionsdirektivet genomförs. Verket ska utan dröjsmål efter att ett institut har ställts under resolutionsförvaltning och värderats dessutom besluta om nedskrivning av kvalificerade skulder och konvertering av dem till sådana finansiella instrument som hänförs till kapitalbasen. Nedskrivningen av kvalificerade skulder och konverteringen av dem, under resolutionsförvaltning eller inte, ska endast tillämpas på sådana skulder som uppfyller villkoren i 8 kap. 7 e § 4 mom. 4—11 punkten. Dock tillämpas inte villkoret som gäller återstående löptid för skuldinstrument i artikel 72c.1 i EU:s tillsynsförordning.
2 §. Samråd med övriga myndigheter. Till 1 mom. fogas en formulering om att samråda med resolutionsmyndigheten för resolutionsenheten och inom ett dygn från samrådet underrätta, utöver Finansinspektionen, också denna tillsynsmyndighet samt motsvarande myndighet i den andra EES-staten samt resolutionsmyndigheterna för de enheter som ingår i resolutionsgruppen. Genom ändringen genomförs ändringarna i artikel 62.1 i resolutionsdirektivet.
3 §. Nedskrivning av eget kapital och nedskrivning och konvertering av vissa andra balansposter i företag som hör till samma grupp. Det föreslås att till 1 mom. fogas en ny 4 punkt, genom vilken artikel 61.3 i resolutionsdirektivet genomförs. Det föreslås att verket ska ha befogenhet att besluta om åtgärder som avses i 1 §, om aktier, andelar, andra poster i eget kapital och kvalificerade skulder beaktas i det minimikrav som ställts med stöd av 8 kap. 7 e § för ett dotterföretag. En förutsättning för verkets befogenhet är att dotterföretaget är registrerat i Finland.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. genom vilket artikel 59.1 andra stycket i resolutionsdirektivet genomförs. Verket ska fatta beslut om åtgärder enligt 1 § 1 mom. samtidigt för moderföretaget och resolutionsenheten, om den senare har förvärvat kvalificerade skulder, poster i eget kapital eller andra balansposter genom enheter inom samma resolutionsgrupp. Förlusterna ska då överföras på resolutionsenheten för att stärka dess kapitalbas.
7 §. Beaktande av nedskrivning och konvertering när resolutionsfonden används. Till kapitlet fogas en ny 7 §, genom vilken artikel 59.1b i resolutionsdirektivet genomförs. Nedskrivningen eller makuleringen av en enhets värde i enlighet med vad som föreskrivs i 1 § ska beaktas vid beräkningen av de minimibelopp på 8 och 20 procent som föreskrivs i 8 kap. 6 § 4 mom. 1 punkten och 6 mom. Bestämmelsen ska tillämpas om resolutionsverktyg tillämpas i en resolutionsenhet eller, under exceptionella omständigheter med avvikelse från resolutionsplanen, i ett institut som inte är resolutionsenhet. Enligt artikel 87 j i direktivet får avvikelser från resolutionsplanen göras om resolutionsmålen kan uppnås effektivare med andra åtgärder än dem som anges i resolutionsplanen.
7 kap. Allmänna principer för resolutionsverktyg
2 §. Resolutionsverktyg. 1 mom. 1 punkten korrigeras så att skulder kan konverteras till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet, i stället för till sådana som hänförs till det egna kapitalet.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att bestämmelsen om förmånsrätten för verkets fordran stämmer bättre överens med 1 kap. 4 § i kreditinstitutslagen. Till följd av ändringen blir ersättningarnas förmånsrätt sämre än enligt 1 kap. 4 § 1 och 2 punkten, när den enligt den gällande bestämmelsen ligger mellan dem. I momentet stryks samtidigt hänvisningen till avveckling, det vill säga likvidation, av institutet eller företaget, eftersom det inte finns någon förmånsrättsordning för skulder vid likvidation utan likvidationens syfte är att betala alla företagets skulder. Vid likvidation kan verkets kostnader för tillämpning av resolutionsverktyg betalas, liksom de andra skulderna.
6 §. Tillämpning av bestämmelserna om ägartillsyn. Till 1 och 3 mom. fogas en hänvisning till 6 kap. Bestämmelserna om ägartillsyn tillämpas också när en överlåtelse av aktier eller andelar har sin grund i en konvertering av finansiella instrument till aktier eller andelar enligt 6 kap. Det föreslås att 2 mom. kvarstår oförändrat.
Det föreslås att 3 mom. ändras så att ECB:s beslut inte längre nämns. Enligt artikel 4.1 c i rådets förordning om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (1024/2013) har ECB exklusiv befogenhet att bedöma anmälningar om förvärv och avyttringar av kvalificerade innehav i kreditinstitut, såvida det inte gäller rekonstruktion och avveckling av banker, när Finansinspektionen är behörig. Bestämmelsen ändras så att ECB ersätts med Finansinspektionen.
8 kap. Skuldnedskrivning och konvertering av skulder till kapitalbasinstrument
1 §. Rätt att skriva ned det nominella värdet av skulder och konvertera dem till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet. Paragrafens rubrik och 1 mom. korrigeras så att skulder kan konverteras till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet, i stället för till sådana som hänförs till det egna kapitalet.
3 §. Genomförande av nedskrivning och konvertering av skulder. 1 mom. och det inledande stycket i 5 mom. korrigeras så att skulder kan konverteras till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet, i stället för till sådana som hänförs till det egna kapitalet.
Vidare fogas till 1 mom. en formulering om att vid nedskrivningen eller konverteringen av skulder också ska beaktas eventuella finansieringsandelar som finansierats med stabilitetsavgifter enligt 4 kap. 8 § 1 mom. 4 punkten i verkslagen. Till 3 mom. fogas en formulering om att konverteringen ska göras till ett belopp som tryggar marknadens förtroende för att kreditinstitutets verksamhet ska fortsätta ett år. Genom tilläggen kompletteras genomförandet av artikel 46.2 första stycket i direktivet.
4 §. Skulder vars nominella värde inte kan skrivas ned. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten preciseras för ett mer exakt genomförande av artikel 44.2 i i direktivet. I regel ska 8 kap. inte tillämpas på skulder baserade på anställningsförhållanden. Det kan dock tillämpas på rörliga ersättningar baserade på anställningsförhållanden enligt 8 kap. 2 § 4 punkten i kreditinstitutslagen o vilka det inte har kommits överens i ett kollektivavtal.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. samt till 1 mom. en ny 8 punkt, genom vilka artikel 44.2 h i resolutionsdirektivet genomförs. Sådana skulders värde kan inte skrivas ned enligt 8 kap., som är ställda till enheter som ingår i samma resolutionsgrupp utan att själva utgöra resolutionsenheter. Det tillämpas på alla sådana skulder, oberoende av deras löptider. Enligt 2 mom. tillämpas dock inte bestämmelsen om skuldens förmånsrätt vid en konkurs är i enlighet med eller sämre än 2 § i betalningsordningslagen, det vill säga om den har sämre förmånsrätt än vanliga skulder utan säkerhet. Vid tillämpningen av bestämmelsen ska verket, om det är behörig resolutionsmyndighet för ett dotterföretag, bedöma om ett belopp enligt 7 e § 4 mom. i detta kapitel är tillräckligt för att stöda genomförandet av resolutionsplanen.
6 §. Användning av resolutionsfonden i särskilda fall. Det föreslås att 4 mom. preciseras så att det bättre motsvarar terminologin i artikel 44.5 i resolutionsdirektivet. Termen balansomslutning i momentet ändras till det sammanlagda beloppet av skulder och kapitalbas.
7 §. Minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Paragrafen ändras i sin helhet och genom den genomförs artiklarna 45, 45a, 45b.9 och 45c.2 i resolutionsdirektivet. I paragrafen föreskrivs det om institutets skyldighet att ständigt uppfylla det minimikrav på kapitalbas och kvalificerade skulder som verket ställer, och om de omständigheter som ska beaktas när det minimikravet ställs.
Enligt 1 mom. ska ett institut ständigt ha en kapitalbas och kvalificerade skulder som sammanlagt uppgår till ett sådant belopp som verket bestämmer. Beloppet beräknas enligt i regel i enlighet med 7 a § 1 mom. och innefattar delkrav som baseras på det totala riskexponeringsbeloppet och det totala exponeringsmåttet som används vid beräkning av bruttosoliditetsgraden. Enligt 7 d § 1 mom. ska minimikravet för de största kreditinstituten vara 13,5 procent av det totala exponeringsbeloppet och 5 procent av det totala exponeringsmåttet som ska användas vid beräkning av bruttosoliditetsgraden. Verket ska samråda med Finansinspektionen innan det fastställer kapitalkravet.
I 2 mom. föreskrivs det att minimikravet ska vara tillräckligt för att till fullo täcka institutets förväntade förluster och vid behov säkerställa att en resolutionsenhet eller dess dotterföretag har tillräckligt med kapital för att bedriva koncessionsenlig verksamhet. Av det belopp som är avsett att stärka kapitalbasen får förutsättas att det är tillräckligt för att säkerställa bedrivandet av verksamheten i högst ett år. Institutet får visserligen ha mer kapitalbas och kvalificerade skulder än så för att stärka kapitalbasen, men verkets prövningsrätt vid bedömningen begränsas av tiden på ett år.
I 3 mom. föreskrivs det om ett undantag från minimikravet enligt 2 mom. Om institutet enligt resolutionsplanen ska försättas i likvidation eller konkurs, får verket fastställa ett lägre krav än det som anges i 2 mom., dock högst så att det till fullo täcker institutets förväntade förluster, om verket bedömer att detta är motiverat.
I 4 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas när minimikravet fastställs. I 5 mom. föreskrivs det närmare om bedömningen av betydelsen av de skulder som utesluts från nedskrivning eller konvertering enligt 4 mom. 9 punkten. Om beloppet av de skulder som faller utanför tillämpningsområdet inte överstiger fem procent av beloppet av resolutionsenhetens kapitalbas och kvalificerade skulder, ska beloppet inte anses betydande. Om gränsen på fem procent överskrids, ska resolutionsmyndigheterna bedöma skuldernas betydelse.
Enligt 6 mom. behöver en hypoteksbank inte uppfylla minimikravet, om hypoteksbanken i enlighet med resolutionsplanen ska försättas i likvidation eller konkurs. En hypoteksbank som ingår i en resolutionsgrupp som är skyldig att iaktta ett konsoliderat minimikrav ska inte beaktas när ett sådant konsoliderat minimikrav enligt 7 a § 4 mom. beräknas.
7 a §. Fastställande av minimikravet. Till kapitlet fogas en ny paragraf i vilken det föreskrivs om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder och genom vilken artikel 45b.9 första stycket, 45c.3, 45c.4, 45c.7—45c.10 och 45e samt delvis artikel 45f.1 fjärde stycket i resolutionsdirektivet genomförs. När paragrafen tillämpas vid tolkningen av kapitalkrav bör bland annat övergångsbestämmelserna i del 10 avdelning I kapitel 1, 2 och 4 i EU:s tillsynsförordning beaktas.
Enligt 1 mom. består minimikravet av ett krav som baserar sig på det totala riskexponeringsbeloppet och ett krav som baserar sig på det totala exponeringsmåttet som används vid beräkning av bruttosoliditetsgraden. Bägge kraven består av summan av belopp av förluster som ska täckas och belopp som behövs för att stärka kapitalbasen, som ska beräknas på olika sätt. Enligt 2 mom. ska det krav som baserar sig på det totala riskexponeringsbeloppet och det krav som baserar sig på det totala exponeringsmåttet som används vid beräkning av bruttosoliditetsgraden uttryckas i procentandelar av det totala riskexponeringsbeloppet och det totala exponeringsmåttet.
I 3 mom. föreskrivs det att kraven i 6 § 4 och 6 mom. ska beaktas när krav som baserar sig på det totala exponeringsmåttet som ska användas vid beräkning av bruttosoliditetsgraden beräknas.
I 4 mom. föreskrivs det om uppfyllande av minimikravet på gruppnivå. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45 e och delvis artikel 45f.1 fjärde stycket i resolutionsdirektivet. Resolutionsenheter ska uppfylla kraven på gruppnivå. Verket beslutar för vilka enheter inom resolutionsgruppen ett minimikrav ska ställas för att säkerställa att hela gruppen iakttar kravet på gruppnivå. Verket beslutar också hur de ska uppfylla kravet i enlighet med resolutionsplanen. Om verkets prövning utmynnar i att för någon av resolutionsenheterna inte ska ställas något krav på gruppnivå, ska enheten uppfylla kravet enligt 1 mom. på individuell basis. Europeiska bankmyndigheten gör för kommissionen upp utkast till tekniska resolutionsstandarder med preciserade metoder för resolutionsmyndigheternas bedömning av kraven på konsoliderad nivå. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 10—14 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
I 5 mom. föreskrivs det om uppfyllande av minimikravet i en situation när de kvalificerade skulderna eller en del av dem lämnas utanför nedskrivningen enligt 8 kap. 5 § 2 mom. Om det enligt verkets bedömning är osannolikt att värdet av de kvalificerade skulderna nedskrivs med stöd av 5 § 2 mom. eller at de överförs, ska institutet uppfylla minimikravet med kapitalbasen eller kvalificerade skulder, som räcker till för att täcka beloppet av skulder som ställts utanför nedskrivningen samt för att säkerställa att kraven i 7 § 2 mom. uppfylls.
I 6 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas när rekapitaliseringsbeloppet beräknas.
I 7 mom. föreskrivs det om höjning av rekapitaliseringsbeloppet för uppfyllande av det krav som grundar sig på det totala exponeringsbeloppet. Det höjda beloppet bör i regel motsvara det sammanlagda buffertkravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom., minskat med det kontracykliska buffertkrav som föreskrivs i 3 mom. i den paragrafen. Det beloppet betraktas i regel som tillräckligt för att trygga ett tillräckligt marknadsförtroende efter resolutionen av institutet. Det förhöjda beloppet kan dock höjas om verket anser att ett högre belopp krävs för att behålla marknadsförtroendet och säkerställa att institutet förmår fortsätta tillhandahållet av kritiska funktioner och få tillgång till finansiering efter resolution. Likaså kan beloppet sänkas eller höjas om ett lägre belopp är tillräckligt för att behålla marknadsförtroendet och säkerställa att institutet förmår fortsätta tillhandahållet av kritiska funktioner och få tillgång till finansiering efter resolution. Vid bedömningen ska verket beakta att de syften som nämns ovan ska förverkligas under högst ett års tid. När finansieringen bedöms ska det beaktas om institutet förmår skaffa annan än exceptionell offentlig finansiering.
I 8 mom. föreskrivs det om justering av minimikravet när en ändring av buffertkravet enligt prövning träder i kraft.
7 b §. Minimikravet för globala systemviktiga institut, större dotterföretag och andra stora institut. Till kapitlet fogas en ny paragraf, i vilken det föreskrivs om minimikrav på kapitalbas och kvalificerade skulder för större institut. Genom paragrafen genomförs artiklarna 45b.4, 45b.7, 45b.8 och 45d i resolutionsdirektivet.
I 1—3 mom. föreskrivs det om minimikrav och ytterligare krav för stora institut. Enligt 1 mom. består minimikravet på ett globalt systemviktigt institut eller ett institut som ingår i ett sådant utan att självt vara globalt systemviktigt av kraven i artikel 92a och i EU:s tillsynsförordning och av de ytterligare krav som verket ställer i enlighet med 2 mom. Minimikravet på ett dotterföretag med säte i en EES-stat till ett globalt systemviktigt institut utanför EES-staterna består av kraven enligt artikel 92b och 494 i EU:s tillsynsförordning samt de ytterligare krav som verket ställer enligt 2 mom., vilket ska uppfyllas med kapitalbas och skulder som uppfyller villkoren i 7 e § och 14 kap. 6 § 5 mom. På kraven enligt EU:s tillsynsförordning tillämpas dessutom övergångsbestämmelserna i artikel 494 i förordningen.
Enligt 2 mom. får verket ställa ett ytterligare krav på de institut som anges i 1 mom. enbart för att säkerställa att villkoren i 7 a § och 7 § 2 och 4 mom. uppfylls. En ytterligare förutsättning är att kravet enligt 1 mom. inte räcker till för att uppfylla villkoren.
Enligt 3 mom. ska verket beräkna det ytterligare kravet för varje resolutionsenhet samt för ett moderföretag med säte i en EES-stat, om flera enheter som tillhör samma globalt systemviktiga institut utgör resolutionsenheter. Verket ska beräkna det ytterligare kravet för moderföretaget som om det vore den enda resolutionsenheten i det globalt systemviktiga institutet.
I 4 mom. föreskrivs det om det så kallade subordinationskravet, som kompletterar minimikravet, som ett globalt systemviktigt kreditinstitut och en resolutionsenhet på vilken 7 d § 1 eller 3 mom. tillämpas ska uppfylla. Det kompletterande kravet ska i regel vara 8 procent, men verket får fastställa ett lägre krav om förutsättningarna enligt artikel 72b.3 i EU:s tillsynsförordning uppfylls. Också det lägre kravet bör dock vara högre än resultatet av en kalkyl enligt formeln i den förordning som föreslås utfärdas av finansministeriet. I 5 mom. föreskrivs om det högsta beloppet för det krav som kompletterar minimikravet för sådana resolutionsenheter som anges i 7 d § 1 mom., och i 6 mom. om de omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av det.
I 7 mom. föreskrivs om täckande av det krav som kompletterar minimikravet i sin helhet med kapitalbasen, efterställda kvalificerade instrument eller skulder som avses i 7 g § 4 mom., i den mån som de förutsättningar som anges i bestämmelsen uppfylls. I 8 mom. föreskrivs om begränsningar i tillämpningen av 7 mom. Verket får tillämpa ett krav som kompletterar minimikravet enligt 7 mom. på högst 30 procent av alla sådana globalt systemviktiga institut och resolutionsenheter på vilka 7 d § 1 eller 3 mom. tillämpas. Befullmäktigandet gäller endast LSI-institut och värdepappersföretag som omfattas av verkets behörighet, eftersom EU:s resolutionsnämnd själv beslutar om de institut som omfattas av dess behörighet hör till gruppen på 30 procent med de institut som omfattas av dess behörighet som referens. Vidare förutsätts det att minst en av förutsättningarna enligt punkt 1—3 i momentet uppfylls för att verket ska få tillämpa 7 mom.
7 c §. Krav som kompletterar minimikravet för andra resolutionsenheter. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny paragraf om krav som kompletterar minimikravet för andra resolutionsenheter än globalt systemviktiga kreditinstitut eller sådana resolutionsenheter som avses i 7 d §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45b.5 och 45b.6 i resolutionsdirektivet.
Enligt 1 mom. får verket ställa ett så kallat subordinationskrav, som får vara högst 8 procent av de totala skulderna och kapitalbasen eller det belopp som erhållits vid tillämpning av 7 b § 7 mom. 2 punkten. Verket får ställa ett subordinationskrav, om de icke-efterställda skulder som anges i 7 g § 1—3 mom. har samma förmånsrätt vid en konkurs som någon av de skulder vars nominella värde i enlighet med 4 eller 5 § inte kan skrivas ned. Vidare förutsätts det att det finns en risk för att nedskrivning av sådana icke-efterställda skulder som inte undantas från tillämpningen av nedskrivning i 4 § åsamkar borgenärerna större förluster än de skulle åsamkas vid ett konkursförfarande. Den tredje förutsättningen för att ställa ett subordinationskrav är att beloppet av kapitalbas och andra efterställda skulder inte överstiger det belopp som krävs för att säkerställa att borgenärer enligt 2 punkten inte åsamkas större förluster än de skulle åsamkas vid ett konkursförfarande.
I 2 mom. föreskrivs det om när verket ska bedöma risken enligt 1 mom. 2 punkten för att borgenärerna ska åsamkas större förluster än vid ett konkursförfarande. Verket bör bedöma den risken i synnerhet om beloppet av de skulder som sannolikt undantas från tillämpningsområdet för nedskrivning eller konvertering i enlighet med 4 eller 5 § är över tio procent av den totala kategorin av skulder i fråga.
I 3 mom. föreskrivs det om räknande till godo av resolutionsenhetens kapitalbas utöver för det sammanlagda kapitalbaskravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen, också för det krav som kompletterar minimikravet, det vill säga subordinationskravet.
7 d §. Minimikrav för nationellt stora kreditinstitut. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny paragraf om ställande av minimikrav sådana resolutionsenheter vars sammanlagda tillgångar överstiger 100 miljarder euro (så kallad top tier-bank) eller vilkas insolvens kan orsaka en systemrisk (så kallad fished-bank). Genom bestämmelsen genomförs artikel 45c.5 och 45c.6 i resolutionsdirektivet.
Utöver att resolutionsenhetens sammanlagda tillgångar ska överstiga 100 miljarder euro förutsätts det i 1 mom. att enheten inte är ett globalt systemviktigt kreditinstitut. Det föreskrivs om minimikrav för globalt systemviktiga kreditinstitut i 7 b §. Minimikravet för en sådan resolutionsenhet som avses i 1 eller 3 mom. bör vara minst 13,5 procent av det totala exponeringsbeloppet och 5 procent av det totala exponeringsmåttet som ska användas vid beräkning av bruttosoliditetsgraden. Enheterna ska uppfylla minimikravet med kapitalbasen, efterställda kvalificerade instrument eller skulder som avses i 7 g § 4 mom.
I 3 mom. föreskrivs det om tillämpning av 1 mom. även på en sådan resolutionsenhet som bedöms utgöra en sannolik systemrisk. Verket ska samråda med Finansinspektionen innan det beslutar att tillämpa 1 mom. även på en sådan resolutionsenhet som av verket har bedömts utgöra en sannolik systemrisk. Också om verket inte tillämpar 3 mom. när det ställer minimikravet, hindrar det inte verket från att ställa ett krav som kompletterar minimikravet för enheten enligt 7 c §.
7 e §. Minimikrav för dotterföretag. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny bestämmelse om minimikrav för dotterföretag. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45f i resolutionsdirektivet. Europeiska bankmyndigheten gör upp utkast till tekniska genomförandestandarder för kommissionen, där metoder specificeras i syfte att säkerställa ett friktionsfritt genomförande av resolutionsplanen och undvika att kvalificerade instrument räknas dubbelt i fråga om sådana finansiella instrument som avses i denna paragraf och som resolutionsenheten tecknar. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 10—14 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
Enligt 1 mom. ska dotterföretag till en resolutionsenhet eller till ett institut utanför EES-området i regel uppfylla minimikravet på individuell basis. Om ett dotterföretag emellertid samtidigt också är ett moderföretag i en EES-stat, ska detta uppfylla minimikravet på gruppnivå. Enligt 7 § 1 mom. ska verket samråda med Finansinspektionen innan minimikravet ställs.
I 2 mom. föreskrivs om ett undantag från tillämpningen av 1 mom., det vill säga från minimikravet för dotterföretag, när förutsättningarna enligt 1—7 punkten uppfylls. Enligt 3 mom. ställs minimikravet på ett dotterföretag i samarbete med de andra resolutionsmyndigheterna enligt 10 § i fråga om samarbetet mellan EES-staternas resolutionsmyndigheter och enligt 14 kap. i fråga om resolution på gruppnivå. I 4 mom. föreskrivs det om den kapitalbas och de skulder som ska användas för att uppfylla minimikravet. I 5 mom. föreskrivs om möjligheten att uppfylla minimikravet helt eller delvis med en garanti som resolutionsenheten tillhandahåller, om förutsättningarna enligt 1—8 punkten uppfylls. Enligt 6 mom. får verket begära att resolutionsenheten tillhandahåller ett oberoende juridiskt yttrande eller på annat sätt styrker att det inte finns några sådana hinder för överföring av säkerheterna från resolutionsenheten till dotterföretaget, även om resolutionsåtgärder vidtas i fråga om resolutionsenheten.
Enligt 7 mom. ska det som i 4 mom. föreskrivs om institut tillämpas också på centralinstitut, medlemsinstitut enligt 7 f § 2 mom. och resolutionsenheter enligt 7 a § 4 mom. för vilka ett minimikrav ställs på individuell basis. I enlighet med 7 a § 4 mom. ska resolutionsenheter i regel uppfylla kravet på gruppnivå, men om verkets prövning utmynnar i att för någon enhets del inte ställs något krav på gruppbasis, ska det uppfylla kravet på individuell basis.
Ett medlemskreditinstitut och den resolutionsenhet som nämns ovan ska uppfylla eventuella minimikrav med den kapitalbas eller de skulder som förtecknas i 4 mom. Dessutom beaktas i förutsättningarna enligt 4 mom. 8—11 punkten förutom instituten ett centralinstitut, ett medlemskreditinstitut eller en resolutionsenhet som ska uppfylla minimikravet på individuell basis.
7 f §. Undantag för sammanslutningar av inlåningsbanker. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny paragraf om undantag från 7 e § för sammanslutningar. Under de förutsättningar som anges i 1 mom. får verket besluta att helt eller delvis undanta ett centralinstitut eller dess medlemskreditinstitut från tillämpningen av 7 e §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45g i resolutionsdirektivet. För att 7 e § inte ska behöva tillämpas ska förutsättningarna enligt 3 § 1—3 punkten i sammanslutningslagen uppfyllas, det vill säga centralinstitutet ska styra och övervaka sina medlemskreditinstitut, minimikravet på kapitalbas och likviditet för sammanslutningarna ska övervakas på gruppbasis, centralinstitutet ska svara för sina medlemskreditinstituts skulder och medlemskreditinstituten ska vara skyldiga att delta i stödåtgärder och betalningen av skulder för medlemskreditinstitutens räkning. Vidare förutsätts det att centralinstitutet och institutet ingår i samma resolutionsgrupp och att minimikraven för medlemskreditinstitut övervakas som en helhet grundat på deras konsoliderade bokslut. Ytterligare ska resolutionsgruppen uppfylla det minimikrav som föreskrivs i 7 a § 4 mom. på gruppnivå, och det ska inte finnas några väsentliga hinder eller förväntade väsentliga hinder för att överföring av medel ur kapitalbasen eller återbetalning av skulder mellan centralinstitutet och medlemskreditinstitutet vid resolutionen.
Enligt 2 mom. ska undantaget inte tillämpas på ett centralinstituts medlemskreditinstitut som inte är en resolutionsenhet som anges i resolutionsplanen. Ett sådant medlemsinstitut ska alltså enligt huvudregeln uppfylla minimikravet på individuell basis. För ett sådant medlemsinstitut kan dock ett undantag från kravet på individuell nivå beviljas med stöd av undantagsbestämmelsen i 7 e § 2 mom.
7 g §. Kvalificerade skulder som ingår i minimikravet. I paragrafen föreskrivs det om hurudana skulder som kan ingå i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45b.1—45b.3 i resolutionsdirektivet.
9 §. Tillsyn över minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar den nya terminologin. Det föreslås att 1 mom. kvarstår oförändrat.
Det föreslås att 2 mom. ändras och till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. genom vilket artikel 45k.1 i resolutionsdirektivet delvis genomförs. Verket eller Finansinspektionen får vidta någon av de åtgärder som anges i 2 och 3 mom. om ett institut inte uppfyller det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts i enlighet med 7 a § 4 mom. eller 7 e § Utöver de åtgärderna fogas till 18 kap. 1 § och till 11 kap. 5a § 2 mom. i kreditinstitutslagen också formuleringar om underskridande av minimikravet. Verket och Finansinspektionen ska samråda med varandra innan de vidtar åtgärder för att välja den lämpligaste påföljden.
10 §. Samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter. I 1 mom. föreskrivs det om verkets skyldighet att samarbeta med andra EES-staters resolutionsmyndigheter, och genom det genomförs artikel 45h.1 i resolutionsdirektivet. Verket ska agera tillsammans med resolutionsgruppen, resolutionsenheten samt resolutionsmyndigheten för dotterföretagen. Genom samarbetet ska resolutionsmyndigheterna åstadkomma ett beslut om minimikravet för resolutionsenheten på moderföretagets konsoliderade nivå. Dessutom ska de besluta om minimikravet på individuell basis för ett sådant institut i en resolutionsgrupp som inte är en resolutionsenhet. I beslutet ska det säkerställas att kraven enligt 7 a § 4 mom. och 7 e § i detta kapitel uppfylls. Beslutet ska motiveras i enlighet med 45 § i förvaltningslagen och verket ska delge det till det institut eller den resolutionsenhet som omfattas a dess behörighet.
I 2 mom. föreskrivs det om en möjlighet till undantag från 1 mom., och genom det genomförs artikel 45h.1 tredje stycket i resolutionsdirektivet. I det gemensamma beslutet får resolutionsmyndigheterna överenskomma att dotterföretaget i stället för resolutionsenheten uppfyller en del av minimikravet, om resolutionsenheten inte har förvärvat sådana finansiella instrument som anges i 7 e § 4 mom. i tillräcklig omfattning. Dotterföretaget ska då uppfylla minimikravet med sådana finansiella instrument som anges i 7 e § 4 mom. Instrumenten ska ha förvärvats av enheter som inte ingår i resolutionsgruppen. Resolutionsmyndigheterna får fatta ett sådant beslut om det står i överensstämmelse med resolutionsplanen för resolutionsenheten.
I 3 mom. föreskrivs det om möjligheten att besluta om avdrag från kvalificerade skuldposter och minimering av skillnaden mellan minimikraven. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45h.2 första och tredje stycket i resolutionsdirektivet. Bestämmelsen ska tillämpas om mer än en resolutionsenhet hör till samma globalt systemviktiga institut. De resolutionsmyndigheter som förtecknas i 1 mom. ska då vid behov och om det är förenligt med resolutionsstrategin för enheten besluta om avdrag från kvalificerade skuldposter i enlighet med artikel 72e i EU:s tillsynsförordning. Resolutionsmyndigheterna får samtidigt besluta om åtgärder för att minimera skillnaden mellan de minimikrav som beräknats i enlighet med 7 b § 3 mom. för varje resolutionsenhet och de minimikrav som beräknats för moderföretaget med säte i en EES-stat. Vid bedömningen av skillnaderna mellan minimikraven jämförs summan av minimikravet beräknat enligt 7 b § 3 mom. och kravet enligt artikel 12a i EU:s tillsynsförordning för resolutionsenheten med summan av minimikravet, beräknat enligt 7 b § 3 mom. och den aktuella artikeln för ett moderföretag med säte i en EES-stat. Beslut om avdrag och minskning av skillnaderna mellan minimikraven kan gälla enskilda globalt systemviktiga enheter eller ett moderföretag med säte i en EES-stat. Minimikravet för resolutionsenheten får dock inte vara mindre än minimikravet för ett moderföretag med säte i en EES-stat.
I 4 mom. föreskrivs om de situationer när 3 mom. ska tillämpas. Resolutionsmyndigheterna får besluta om minskning av skillnaderna mellan minimikraven för att utjämna skillnader mellan medlemsstaterna i det totala riskexponeringsbeloppet. Skillnaderna minskas då genom att minimikravets nivå ändras. Beslutet får inte fattas för att undanröja sådana skillnader som beror på exponeringar mellan resolutionsgrupper.
10 a §. Bestämmelser som kompletterar resolutionsmyndigheternas samarbete. I 1 mom. föreskrivs om fattande av beslut om minimikrav på gruppnivå för en resolutionsenhet om resolutionsmyndigheterna inte lyckas fatta ett gemensamt beslut. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45h.3, 45h.4 första stycket och 45h.6 b i resolutionsdirektivet. Om verket är ansvarig myndighet för resolutionsenheten, ska verket fatta beslut om ett minimikrav enligt 7 a § 4 mom. på gruppnivå. Verket ska fatta ett beslut, om de myndigheter som avses i 10 § 1 mom. inte inom fyra månader har fattat ett sådant gemensamt beslut som avses där. I beslutet ska verket beakta resolutionsmyndighetens bedömning på koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheternas anmärkningar om dotterföretagen i resolutionsgruppen. Bestämmelsen tillämpas också i sådana situationer när resolutionsmyndigheterna inte har lyckats fatta ett gemensamt beslut både om minimikravet på gruppnivå för resolutionsenheten och om minimikravet för ett dotterbolag i resolutionsgruppen.
I 2 mom. föreskrivs det om beaktandet av Europeiska bankmyndighetens behandling vid beslutsfattandet, och genom det genomförs artikel 45h.4 andra och tredje stycket i resolutionsdirektivet. Om en resolutionsmyndighet i enlighet med artikel 19 i Europeiska banktillsynsförordningen har hänskjutit en tvist om ett gemensamt beslut till Europeiska bankmyndigheten för avgörande, ska verket skjuta upp sitt beslut. Verket ska då invänta Europeiska bankmyndighetens beslut och fatta sitt slutliga beslut i överensstämmelse med Europeiska bankmyndighetens beslut. I beslutet ska Europeiska bankmyndigheten beakta resolutionsmyndighetens bedömning på koncernivå och de övriga resolutionsmyndigheternas anmärkningar om dotterföretagen i resolutionsgruppen.
I 3 mom. föreskrivs det om fattande av beslut om minimikrav på gruppnivå för ett dotterföretag i resolutionsgruppen om resolutionsmyndigheterna inte lyckas fatta ett gemensamt beslut. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45h.3, 45h.5 första stycket och 45h.6 a i resolutionsdirektivet. Om verket är ansvarig myndighet för ett dotterbolag i resolutionsgruppen, ska verket fatta beslut om ett minimikrav enligt 7 e § på individuell nivå för dotterbolaget. Verket ska fatta ett beslut, om de myndigheter som avses i 10 § 1 mom. inte inom fyra månader har fattat ett sådant gemensamt beslut som avses där. I sitt beslut ska verket beakta anmärkningar från resolutionsmyndigheten för resolutionsenheten och en eventuell koncernresolutionsmyndighet. Bestämmelsen tillämpas också i sådana situationer när resolutionsmyndigheterna inte har lyckats fatta ett gemensamt beslut både om minimikravet på gruppnivå för resolutionsenheten och om minimikravet för ett dotterbolag i resolutionsgruppen.
I 4 mom. föreskrivs det om beaktande av Europeiska bankmyndighetens behandling vid verkets beslutsfattande enligt 3 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45h.5 andra och femte stycket i resolutionsdirektivet. På motsvarande sätt som enligt 2 mom. ska verket skjuta upp sitt eget beslut enligt 3 mom., om en resolutionsmyndighet för en resolutionsenhet eller resolutionsgrupp inom den tre månaders frist som anges i 3 mom. har hänskjutit en tvist om ett gemensamt beslut till Europeiska bankmyndigheten för avgörande. De resolutionsmyndigheter som nämns ovan kan dock inte hänskjuta ett ärende till Europeiska bankmyndigheten, om dotterbolagets krav är i överensstämmelse med 7 a § 1 mom. i detta kapitel och med högst två procentenheter skiljer sig från det totala riskvägda exponeringsbeloppet som har beräknats i enlighet med artikel 92.3 i EU:s tillsynsförordning utifrån kravet i 7 a § 4 mom.
I 5 mom. föreskrivs det att tidsfrist på fyra månader som avses i 1 och 3 mom. är liktydig med den förlikningstid som avses i artikel 19 i Europeiska banktillsynsförordningen. Ärendet kan inte hänskjutas till Europeiska bankmyndigheten efter denna tidsfrist på fyra månader. Ärendet kan inte heller hänskjutas till Europeiska bankmyndigheten efter det att ett gemensamt beslut har fattats i ärendet. Europeiska bankmyndigheten ska avgöra ärendet inom en månad. Om Europeiska bankmyndigheten inte har avgjort ärendet inom den tiden ska verket fatta ett beslut enligt 1 eller 3 mom. Resolutionsmyndigheterna gemensamma beslut enligt 10 § 1 mom. samt verkets beslut med stöd av denna paragraf binder de berörda resolutionsmyndigheterna.
I 6 mom. föreskrivs det om omprövning av beslut enligt denna paragraf. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45h.7 andra stycket och 45h.8 i resolutionsdirektivet. Verket ska fatta de beslut som föreskrivs i denna paragraf samtidigt som det fastställer eller uppdaterar resolutionsplanerna. Verket ska ompröva sina beslut enligt denna paragraf minst en gång per år. Enligt 8 kap. 9 § 1 mom. ska verket övervaka att kraven uppfylls i samråd med Finansinspektionen.
11 §. Övergångsarrangemang. Det föreslås att den gällande paragrafen om undantag från minimikravet för grupper upphävs, eftersom det förskrivs om undantag för dotterföretag i 7 e § i lagförslaget. I den nya paragrafen föreskrivs det om frister och övergångsperioder för uppfyllande av minimikraven. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45m i resolutionsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska verket fastställa en lämplig övergångsperiod för att ett institut ska uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eller ett krav som kompletterar det. I enlighet med artikel 45m.8 i direktivet får verket ändra övergångsperioden. Enligt huvudregeln ska övergångsperioden dock löpa ut senast den 1 januari 2024, och senast då ska institutet uppfylla minimikravet och ett eventuellt krav som kompletterar det som ställts enligt 7 b § 4—8 mom. eller 7 c §. Verket får bedöma vad som är en lämplig övergångsperiod, och på bedömningen inverkar till exempel institutets situation i förhållande till minimikravet när beslutet om övergångsperioden fattas. Ett minimikrav som redan uppfyllts kan till exempel träda i kraft fullt ut redan för den 1 januari 2024. Verket får vid behov fastställa en mellanliggande målnivå för minimikravet och det kompletterande kravet för institutet, som ska vara uppnådd den 1 januari 2022. Syftet med en mellanliggande målnivå är att kapitalbasen och de kvalificerade skulderna ska öka konsekvent tills minimikravet uppfylls. Den mellanliggande målnivå binder institutet. Om den slutliga övergångsperioden ändras, får det konsekvenser också för den mellanliggande målnivån trots att tidsfristen för den mellanliggande målnivån alltid är den 1 januari 2022.
I 2 mom. föreskrivs det om undantag från övergångsperiodens utgångsdatum. Med avvikelse från 1 mom. får verket vid behov fastställa en övergångsperiod för ett institut som löper ut efter den 1 januari 2024. Vid sin bedömning ska verket då beakta de omständigheter som anges i 6 mom. 1—3 punkten, utvecklingen av institutets finansiella situation, utsikterna för att minimikravet uppfylls inom en rimlig tidsram och huruvida enheten är i stånd att ersätta skulder som inte längre uppfyller de fastställda kvalificerings- eller löptidskriterierna. Om enheten inte är i stånd att ersätta de skulder som nämns ovan, ska verket beakta huruvida en eventuell oförmåga är av idiosynkratisk art eller beror på marknadsomfattande störningar. Bestämmelser om kvalificerings- och löptidskriterierna för skulder finns i artikel 72b och 72c i EU:s tillsynsförordning samt i 8 kap. 7 e § 4 mom. och 7 g § i denna lag.
I 3 mom. föreskrivs det om undantag för kreditinstitut med stor balansomslutning. En enhet enligt 7 d § 1 eller 3 mom. i denna lag ska uppfylla minimikravet redan den 1 januari 2022 i stället för 2024. Om verket har skrivit ned enhetens skulder eller enheten har verkställt en alternativ åtgärd inom privata sektorn genom vilken kapitalinstrument och andra skulder har skrivits ned eller konverterats till kärnprimärkapitalinstrument, eller på vilka befogenheten att skriva ned eller konvertera har utövats, behöver enheten inte uppfylla minimikravet inom två år. Det förutsätts då att enheten har utövat befogenheten att skriva ned eller konvertera för att rekapitalisera enheten. Tidsfristen på två år räknas från dagen då verket skrev ner enhetens skulder eller enheten har verkställt en alternativ åtgärd inom privata sektorn.
I 4 mom. föreskrivs det om ett undantag från uppfyllandet av minimikravet när en resolutionsenhet eller den grupp som enheten är en del av blir ett globalt systemviktigt kreditinstitut eller ett sådant institut som avses i 7 d § 1 eller 3 mom. Resolutionsenheten eller den grupp den ingår i behöver då inte uppfylla minimikravet inom en treårsperiod. Tidsfristen räknas från den dag då enheten eller gruppen anses ha blivit ett globalt systemviktigt institut eller ett sådant institut som avses i 7 d § 1 eller 3 mom.
I 5 mom. föreskrivs det om fastställandet av en övergångsperiod efter en resolutionsåtgärd. Om verket har använt resolutionsverktyg eller skrivit ned eller konverterat institutets skulder, ska verket fastställa en lämplig övergångsperiod för att institutet ska uppfylla minimikravet.
I 6 mom. föreskrivs det om ytterligare krav på övergångsperioden. När verket fastställer de övergångsperioder som föreskrivs i denna paragraf ska det meddela institutet det målsatta minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje tolvmånadersperiod. Syftet med de perioderna är att underlätta en gradvis stärkning av enhetens kapacitet att absorbera förluster och kapitalbasens resiliens. Periodmålen binder inte enheterna och avvikelser från dem medför inga påföljder. Verket får ändra periodmålen under övergångsperioden. När övergångsperioden löper ut bör enheten dock uppfylla minimikravet och ett eventuellt kompletterande krav i dess helhet.
När verket fastställer de övergångsperioder som föreskrivs i denna paragraf ska det dessutom beakta insättningarnas belopp och skuldinstrument i finansieringsmodellen, tillgången till kapitalmarknaderna för kvalificerade skulder och i vilken utsträckning kärnprimärkapital används för att uppfylla minimikravet.
12 §. Hur nedskrivning och konvertering tillämpas på derivat. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., genom vilket artikel 45b.6 i resolutionsdirektivet genomförs. Skulder som baserar sig på derivat räknas till godo i det totala beloppet av skulder när det krav enligt 7 b § 4 eller 7 mom. eller 7 c § 1 mom. som kompletterar minimikravet ställs så att nettningsrättigheterna erkänns fullt ut.
12 a §. Avtalsenligt erkännande av nedskrivning och konvertering av kvalificerade skulder. Paragrafen kompletteras för att genomföra artikel 55 i resolutionsdirektivet. 1 mom. kvarstår i huvudsak oförändrat, och endast revisionslagens författningsnummer korrigeras. I 2 och 3 mom. föreskrivs om undantag från 1 mom. Enligt 3 mom. behöver ett institut inte ta i bruk ett avtalsvillkor enligt 1 mom., om verket bedömer att ett avtal om ömsesidigt erkännande eller ett tredjelands lagstiftning som tillåter nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter ska tillämpas på det avtal som institutet ingått.
I 4 mom. föreskrivs om situationer när ett avtalsvillkor är ogörligt i avtalet. Institutet ska underrätta verket om ett avtalsvillkor av rättsliga eller andra skäl är ogörligt i avtalet om en skuld. Meddelandet ska motiveras och skuldens förmånsrätt ska anges. Verket ska begära eventuella tilläggsuppgifter inom rimlig tid från att det mottagit institutets meddelande. Verket ska bedöma meddelandets konsekvenser uttryckligen för möjligheterna till avveckling och omorganisering. Skyldigheten att ta med ett avtalsvillkor avbryts under den tid som underrättelsen behandlas. Undantag från skyldigheten att ta med ett avtalsvillkor kan göras endast om avtalet gäller skulder med bättre förmånsrätt än skulder enligt 1 kap. 4 a § 1 mom. 4 punkten i kreditinstitutslagen. Avtalsvillkoret ska tas med i avtalet inom en rimlig tidsfrist efter underrättelsen, om verket beslutar att det inte är ogörligt att ta med avtalsvillkoret. Verket får dessutom kräva att institutet ändrar sin praxis avseende utelämnande av avtalsvillkoret.
I 5 mom. föreskrivs det om möjligheten att utifrån tekniska standarder för tillsyn som antas genom Europeiska kommissionens förordning eller beslut ange de kategorier av skulder för vilka institutet får meddela att det är ogörligt att ta med ett avtalsvillkor. Europeiska bankmyndigheten förser kommissionen med utkast till tekniska genomförandestandarder, i vilka det bland annat ingår en förteckning över sådana skulder för vilka det är omöjligt att ta med ett avtalsvillkor, form och modeller för meddelanden till verket, avtalsvillkorens innehåll, förutsättningar för att ta med avtalsvillkor och den skäliga tiden för att ta med avtalsvillkor. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 10—15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
I 6 mom. föreskrivs om undantag från 4 mom. Det är alltså inte möjligt att avstå från att ta in ett avtalsvillkor i fråga om skulden innehåller finansiella instrument som hänförs till övrigt primärkapital eller supplementärkapital eller obligationer, om dessa instrument är skulder utan säkerhet.
I 7 mom. föreskrivs det om bedömning av skuldbeloppets inverkan på möjligheten till avveckling och omorganisering av institutet. Bestämmelsen ska tillämpas om inom en kategori av skulder som omfattar kvalificerade skulder, det skuldbelopp som inte inbegriper det avtalsvillkor som avses i 1 mom., tillsammans med de skulder som är undantagna från nedskrivning i enlighet med 8 kap. 4 § eller som verket sannolikt kommer att undanta från nedskrivning i enlighet med artikel 5 § 2 mom. uppgår till mer än tio procent av den kategorin av skulder. Verket ska då omedelbart bedöma inverkan på möjligheten till avveckling och omorganisering av institutet. m verket bedömer att de skulder som inte innehåller ett skuldvillkor enligt 1 mom., skapar ett väsentligt hinder för avveckling av institutet eller omorganisering av verksamheten, ska verket vidta åtgärder enligt i 3 kap. 4 § för att avhjälpa hindren.
I 8 mom. föreskrivs det om konsekvenserna av att ett avtalsvillkor inte tas med, och i 9 mom. om institutets skyldighet att på begäran ge verket ett utlåtande om avtalsvillkorets verkställbarhet och verkan.
13 §. Tillämpning av EU:s resolutionsförordning. I paragrafen föreslås en korrigering, enligt vilken konverteringen av skulder sker till finansiella instrument som hänförs till kärnprimärkapitalet i stället för till sådana som hänförs till det egna kapitalet.
14 §. Offentliggörande samt rapportering till verket och Europeiska bankmyndigheten. I paragrafen föreskrivs det om institutets skyldighet att rapportera uppgifter till verket och att offentliggöra dem samt om verkets skyldighet att rapportera till Europeiska bankmyndigheten. Genom bestämmelsen genomförs artiklarna 45i, 45j och 45l i resolutionsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska instituten rapportera till verket och Finansinspektionen om kapitalbasen och vissa skulder engång i halvåret eller en gång i året. En gång i halvåret ska instituten rapportera beloppet av kvalificerade skulder och det i 7 e § 4 mom. 1—3 punkten föreskrivna beloppet av kapitalbas. Från de beloppen ska vid behov göras avdrag enligt artikel 72e—72j i EU:s tillsynsförordning. Enligt 7 a § 2 mom. ska beloppen uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet och exponeringsmåttet enligt EU:s tillsynsförordning. Dessutom ska instituten en gång i året rapportera beloppet av andra nedskrivningsbara skulder. Instituten ska också rapportera sammansättningen av skulder och kapitalbas enligt 1 och 2 punkten, deras förmånsrättsordning vid konkurs samt huruvida lagstiftningen i ett tredjeland tillämpas på dem. Om lagstiftningen i ett tredjeland tillämpas på tillgångar eller skulder, ska landet nämnas i rapporteringen, och samtidigt ska också nämnas om de innehåller ett avtalsvillkor om erkännande av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter enligt 12 a § i detta kapitel eller artikel 52.1 p, 52.1 q, 63 n eller 63 o i EU:s tillsynsförordning.
Europeiska bankmyndigheten gör för kommissionen upp utkast till tekniska genomförandestandarder, i vilka det bestäms om rapportmodeller, anvisningar och metoder för deras tillämpning, definitioner samt frekvens, tidpunkter och datatekniska lösningar för rapporteringen. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
I 2 mom. föreskrivs det om undantag från institutens rapporteringsplikt. Utöver vad som i 1 mom. föreskrivs om institutens årliga eller halvårsvisa rapportering ska instituten rapportera på verkets eller Finansinspektionens begäran. Ett institut är inte skyldigt att rapportera beloppet av nedskrivningsbara skulder enligt 1 mom. 2 punkten, om institutet på rapporteringsdagen innehar belopp av kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 1 mom. 1 punkten till minst 150 procent av minimikravet på kapitalbas och kvalificerade skulder som ställs på det.
I 3 mom. förskrivs om institutens skyldighet att offentliggöra uppgifter. Ett institut ska minst en gång i året offentliggöra beloppet av kvalificerade skulder och det i 7 e § 4 mom. 1—3 punkten föreskrivna beloppet av kapitalbas samt posternas sammansättning och löptidsprofil samt förmånsrättsordning vid likvidation och konkurs. Ytterligare ska institutet offentliggöra det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställs i enlighet med 8 kap. 7 a § 4 mom. eller 7 e §. Enligt 7a § 2 mom. ska minimikravet uttryckas som en procentsats av det totala exponeringsbeloppet och exponeringsmåttet enligt EU:s tillsynsförordning. Europeiska bankmyndigheten gör för kommissionen upp utkast till tekniska resolutionsstandarder, där enhetliga former för offentliggörande, publiceringsfrekvensen och anvisningar om dem specificeras. Syftet med enhetliga metoder för offentliggörande är att uppgifterna ska vara tillräckligt omfattande och jämförbara, så att institutens riskprofiler och iakttagandet av minimikraven kan jämföras. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
I 4 mom. föreskrivs det om undantag från institutens rapporterings- och publiceringsplikt. Ett institut som enligt resolutionsplanen inte ska ställas under resolutionsförvaltning behöver inte rapportera till verket eller Finansinspektionen enligt 1 mom. eller offentliggöra uppgifter enligt 3 mom., utan det försätts i likvidation eller söks i konkurs.
I 5 mom. föreskrivs det om institutens skyldighet att offentliggöra uppgifter efter resolutionen sedan övergångsperioden löpt ut. Om resolutionsbefogenheter eller i 6 kap. 1 § föreskrivna nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter med avseende på skulder har utövats i fråga om institutet, ska institutet offentliggöra informationen i enlighet med 3 mom. från och med den dag då övergångsperioden för att uppfylla det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som har fastställts i enlighet med 7 a § 4 mom. eller 7 e § löper ut. Det föreskrivs om övergångsperioden i 8 kap. 11 §.
I 6 mom. föreskrivs det om verkets skyldighet att rapportera till Europeiska bankmyndigheten. Verket ska underrätta Europeiska bankmyndigheten om de minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som med stöd 7 a § 4 mom. eller 7 e § fastställts för instituten. Europeiska bankmyndigheten gör i samarbete med resolutionsmyndigheterna upp utkast till tekniska genomförandestandarder för kommissionen, i vilka det bestäms om rapportmodeller, anvisningar och metoder för deras tillämpning, definitioner samt frekvens, tidpunkter och datatekniska lösningar för rapporteringen. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 15 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
Europeiska bankmyndigheten ger i samarbete med tillsynsmyndigheterna och resolutionsmyndigheterna årligen kommissionen en berättelse enligt artikel 45l i direktivet med bedömningar av bland annat det nationella genomförandet av kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder och skillnaderna mellan medlemsstaternas krav på jämförbara institut. Utöver den årliga berättelsen tillställer Europeiska bankmyndigheten vart tredje år kommissionen en berättelse med bedömningar av de omständigheter som anges i artikel 45l.2 i direktivet. Den första årliga berättelsen ska ges senast den 30 september 2021, och den som ska ges vart tredje år senast den 31 december 2022.
9 kap. Överföring av affärsverksamhet
3 §. Förfarandet vid överföring av affärsverksamhet. Till 1 mom. fogas en hänvisning till det nya 5 mom., som innebär ett undantag från det offentliga anbudsförfarandet enligt 1—3. Centralinstitutet för en sammanslutning enligt 2 § i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker svarar för sina medlemsinstituts skulder, och medlemsinstituten är skyldiga att delta i nödvändiga stödåtgärder för att förhindra likvidation av ett medlemsinstitut och i betalningen av skulder som centralinstitutet betalar för ett enskilt medlemsinstituts räkning. Genomförandet av det ömsesidiga skuldansvaret vid resolution förutsätter i praktiken att instituten fusioneras till ett institut, att deras tillgångar och skulder överlåts till ett medlemsinstitut eller att alla instituts affärsverksamhet överförs till en utomstående instans. Om syftet med resolutionen bäst kan uppnås genom en intern överföring av affärsverksamhet eller fusion inom sammanslutningen, behöver affärsverksamheten inte bjudas ut till försäljning och det är inte heller förenligt med resolutionsstrategin. Ägarna till de institut som deltar i fusionen eller överföringen får en andel av det mottagande institutets ägarinstrument som motsvarar värdet av deras innehav. Fördelningen av vederlaget för överföringen bestäms enligt bestämmelserna om fusion och överföring av affärsverksamhet i banklagarna, och vederlagets belopp bestäms vid en värdering enligt 5 kap. 1 §. Eftersom ingen affärsverksamhet enligt en sådan resolutionsstrategi överförs till en utomstående instans utan ägarinstrument i det mottagande institutet ges som vederlag, är det inte motiverat att bjuda ut affärsverksamheten offentligt. Att bjuda ut affärsverksamheten offentligt står i strid med vad som bedöms vara den bästa resolutionsstrategin och orsakar dessutom fördröjning och risk för informationsläckor, vilket kan försvåra ett effektivt genomförande av resolutionsstrategin. Vid diskussioner mellan verket och EU:s resolutionsnämnd har dessutom ett behov identifierats att avlägsna alla sådana potentiella bromsar och osäkerhetsfaktorer i fusionsprocessen, som försvagar fusionsstrategins trovärdighet. Utan det föreslagna permanenta undantaget från anbudsförfarandet vid reslutionsplaneringen blir det till exempel nödvändigt att kartlägga potentiella köpare på den finländska marknaden och bedöma vilka hinder konkurrenslagstiftningen ställer. En sådan bedömning är onödig i ett läge när en resolutionsstrategi som innebär in intern fusion leder till att bankgruppens verksamhet fortsätter i tidigare omfattning utan någon extern försäljning. Därför föreslås det att bestämmelserna om köpeanbud i 1—3 mom. inte ska tillämpas om affärsverksamhet överförs till ett medlemskreditinstitut som tillhör samma sammanslutning.
Bestämmelsen tillämpas också om sammanslutningen till följd av utövandet av en resolutionsbefogenhet har splittrats omedelbart före överföringen av affärsverksamheten. Den föreslagna bestämmelsen hindrar inte en överföring av affärsverksamhet från de institut som hör till sammanslutningen till en utomstående part, om det är det bästa sättet att uppnå syftet med resolutionen. Alla förfaranderegler enligt 3 § tillämpas då på överföringen.
12 kap. Verkets befogenheter
7 §. Hur vissa avtalsvillkor påverkas av resolution och tidigt ingripande. Till det inledande stycket i 2 mom. fogas en hänvisning till 8 §. Genom ändringen genomförs artikel 68.3 i resolutionsdirektivet. Om verket har skjutit upp fullgörandet av ett instituts betalnings- och leveransskyldigheter enligt 8 §, berättigar det inte de åtgärder som anges i 7 § 2 mom. 1—3 punkten såsom uppsägning eller hävning av avtal. Hänvisningen i 6 mom. till paragraferna om avbrott och uppskov korrigeras så att den motsvarar artikel 68.5 i direktivet.
8 §. Befogenhet att skjuta upp genomförandet av avtal. I 1 mom. stryks hänvisningen till lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet, som föreslås upphävas. För att göra bestämmelsen tydligare fogas till den en formulering om resolutionsförvaltning till skillnad från uppskov enligt 2 mom., som avser uppskov med fullgörandet av avtal innan institutet har ställts under resolutionsförvaltning.
I 2 mom. föreskrivs det om uppskov med fullgörandet av ett instituts avtalsenliga betalnings- och leveransskyldigheter innan institutet har ställts under resolutionsförvaltning. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.1 och 33a.4 i resolutionsdirektivet. Verket ska höra Finansinspektionen innan ett beslut om uppskov fattas. Uppskovet ska vara så kort som möjligt, och det får vara högst två bankdagar liksom ett uppskov enligt 1 mom. Det är också maximitiden om fullgörandet av avtalet senare ytterligare uppskjuts med stöd av 1 mom. Uppskovets verkningar upphör när uppskovstiden har löpt ut.
Fullgörandet av avtalet kan skjutas upp, om institutet i enlighet med 4 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten har bedömts vara oförmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet. I 2 mom. föreskrivs det om när ett institut är förmöget eller sannolikt oförmöget att fortsätta sin verksamhet. En ytterligare förutsättning för uppskov med fullgörandet av avtalet är att ingen annan åtgärd som skulle säkerställa institutets fortsatta verksamhet är omedelbart tillgänglig och att det är nödvändigt för att hindra att institutets finansiella ställning försämras. Ytterligare ska uppskovet vara nödvändigt för att säkerställa ett viktigt allmänt intresse, välja resolutionsåtgärd eller säkerställa att resolutionsverktyget används effektivt.
I 3 mom. föreskrivs de om faktorer som påverkar verkets prövningsrätt. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.5 i resolutionsdirektivet. När verket utövar befogenheter enligt 2 mom. ska det i enlighet med 1 kap. 6 § 1 mom. 2 punkten beakta hur utövandet av befogenheterna kan inverka på finansmarknadens funktion. Verket ska också beakta huruvida institutet ska försättas i likvidation eller det ska göras en ansökan om att det ska försättas i konkurs eftersom allmänintresset inte kräver att det ställs under resolutionsförvaltning. Verket ska trygga borgenärernas rättigheter och jämlika behandling vid ett eventuellt insolvensförfarande. Med stöd av samarbetsplikten enligt 2 kap. 10 § i förvaltningslagen ska samarbete också bedrivas med andra myndigheter som berörs av insolvensförfarandet, såsom domstolarna.
I 4 mom. föreskrivs det om de omständigheter som ska beaktas vid beslut om uppskov. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.2 andra stycket och delvis artikel 33a.4 samt artikel 69.5 i resolutionsdirektivet. Resolutionsåtgärder ska utövas proportionellt och med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Uppskovsbefogenheter får också tillämpas på garanterade insättningar enligt 5 kap. 8 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet, men verket bör särskilt omsorgsfullt bedöma om det är ändamålsenligt. Ändamålsenligheten bör bedömas i synnerhet, om uppskovet gäller fysiska personers eller SM-företags garanterade insättningar. Vid ändamålsenlighetsprövningen bör avbrottets konsekvenser för fysiska personer och SM-företag beaktas när deras dagliga betalningstrafik försvåras. Vid ändamålsenlighetsbedömningen bör det också beaktas hur uppskov endast för vissa insättningar kan genomföras med tanke på bankens system och nödvändiga investeringar. Uppskovet bör vara så kort som möjligt. Det föreskrivs om uppskovets maximitid i 1 mom.
I 5 mom. föreskrivs det om delgivning och offentliggörande av uppskovsbeslutet. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.8 i resolutionsdirektivet. Ett beslut om uppskov med fullgörandet av ett avtal enligt 2 mom. ska utöver institutet delges de myndigheter som nämns i 4 kap. 3 §, såsom Finansinspektionen, ECB, Finlands Bank, finansministeriet och kommissionen. Beslutet ska också offentliggöras enligt 4 kap. 4 § 1—4 punkten på institutets, verkets, Finansinspektionens och Europeiska bankmyndighetens webbplatser. Av beslutet ska bland annat framgå förfarandets syfte, tillämplig lagstiftning, tid och myndighet för överklagande samt uppskovets villkor och varaktighet. Villkoren och varaktigheten för avbrottet bör också offentliggöras enligt 4 kap. 4 § 7 mom. Om avbrottet gäller aktier, andelar eller skuldförbindelser, tillämpas 4 kap. 4 § 5 mom. på offentliggörandet.
I 6 mom. föreskrivs det liksom i det gällande 2 mom. om uppskov med skyldigheter under uppskovet. Till bestämmelsen fogas en hänvisning till uppskov enligt 2 mom. och genom den genomförs artikel 33a.7 i resolutionsdirektivet.
I 7 mom. föreskrivs det liksom i det gällande 3 mom. om uppskov med den andra avtalspartens betalnings- och leveransskyldighet under uppskovet. Till bestämmelsen fogas en hänvisning till uppskov enligt 2 mom. och genom den genomförs artikel 33a.6 i resolutionsdirektivet.
I 8 mom. föreskrivs det om begränsning av säkerhetsrätter och uppskov med rätten att säga upp eller häva avtal samtidigt med uppskovet med fullgörandet av avtalet enligt 2 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.10 i resolutionsdirektivet. Trots att verket har skjutit upp fullgörandet av avtalet enligt 2 mom., kan verket ändå utöva de befogenheter som föreskrivs i 9—11 §. Begränsningen av säkerhetsrätter eller uppskovet med rätten att säga upp eller häva avtal enligt 9—11 § kan dock endast vara lika länge som uppskovet med fullgörandet av avtalet enligt denna paragraf.
I 9 mom. föreskrivs det om undantag från utövandet av befogenheterna enligt 1 mom. och 9—10 §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.11 i resolutionsdirektivet. Om verket utöver uppskov med fullgörandet av ett avtal enligt 8 mom. har beslutat om en samtidig åtgärd enligt 9—11 §, kan verket inte senare utöva befogenheter enligt 1 mom. eller 9—10 § om resolutionsbefogenheter har utövats med avseende på institutet efter beslutet om uppskov.
I 10 mom. föreskrivs det om undantag från utövandet av uppskovsfullmakter enligt 1 och 2 mom. Genom bestämmelsen genomförs artikel 33a.2 och 69.4 i resolutionsdirektivet. Uppskovsbefogenheterna får inte tillämpas på betalnings- och leveransskyldigheter där förmånstagare är avvecklingssystem, deltagare i sådana system, motsvarande avvecklingssystem i andra EES-stater eller deltagare i dem eller centrala motparter eller centralbanker. Jämfört med det gällande 4 mom. har i enlighet med direktivet strukits garanterade insättningar och fordringar som omfattas av ersättningsfonden för investerarskydd, vilka alltså också kan bli föremål för uppskovsbefogenheter.
10 §. Befogenhet att tillfälligt skjuta upp rätten att säga upp eller häva avtal. Till paragrafen fogas ett nytt5 mom., genom vilket artikel 68.5 i resolutionsdirektivet genomförs. Vid tillämpningen av befogenheten enligt denna paragraf anses det inte som en underlåtenhet att uppfylla avtalsförpliktelserna att fullgörandet av en avtalsförpliktelse skjuts upp enligt 8 § 1 eller 2 mom. eller att möjligheten att göra en säkerhetsrätt gällande begränsas enligt 9 §.
12 §. Avtalsenligt erkännande av anståndsbefogenheter. Det föreslås att det stiftas en ny 12 §, genom vilken artikel 71a i resolutionsdirektivet genomförs.
I 1 mom. föreskrivs om de villkor som ska tas in i institutets finansiella avtal. Bestämmelsens syfte är att hindra att avtalsparter till exempel häver ett avtal till följd av tillämpningen av uppskovs-, begränsnings- eller anståndsfullmakter. Bestämmelsen tillämpas på avtal som regleras av tredjelands lagstiftning eller för vilka det inte finns någon gränsöverskridande ramlagstiftning. I sådana avtal som ett institut ingår ska det tas med ett avtalsvillkor enligt vilket parterna erkänner att 7 § ska tillämpas och att verket kan utöva uppskovs-, begränsnings- och anståndsbefogenheter enligt 8—11 § med avseende på avtalet.
Ett sådant avtalsvillkor behöver inte tas med till exempel i avtal som ingås med centrala motparter och avvecklingssystem, eftersom uppskovs- och anståndsbefogenheterna enligt 8 § 10 mom. och 10 § 4 mom. inte tillämpas på dem. Europeiska bankmyndigheten gör för kommissionen upp tekniska standarder, där innehållet i de avtalsvillkor som ska tas med i avtalet specificeras närmare. Kommissionen godkänner standarderna enligt artikel 10—14 i förordningen om Europeiska tillsynsmyndigheten (EU) 1093/2010.
I 2 mom. föreskrivs det om i hurudana avtal ett avtalsvillkor om erkännande av anståndsbefogenheter ska tas med. Ett avtalsvillkor ska tas med i alla sådana finansiella avtal som antingen medför en ny förpliktelse eller en väsentlig ändring av en befintlig förpliktelse. Ett avtalsvillkor ska tas med i avtal om en ny förpliktelse eller ändringar av avtal som ingås efter att denna lags ikraftträdande. Ett avtalsvillkor ska också tas med i finansiella avtal genom vilka överenskommelse träffas om att häva det finansiella avtalet eller göra säkerhetsrätt gällande, på vilka befogenheterna enligt 7—11 § annars kan tillämpas om Finlands lag tillämpas på avtalet.
I 3 mom. föreskrivs det om ett moderföretags skyldighet att se till att i finansiella avtal som ingås av dotterföretag i tredjeländer tas in ett avtalsvillkor i vilket verkets uppskovs-, begränsnings- och uppskovsbefogenheter med avseende på moderföretaget erkänns.
Enligt 4 mom. hindrar en underlåtelse att ta med ett avtalsvillkor inte att Verket för finansiell stabilitet utövar sina befogenheter enligt 7—11 § på det finansiella avtalet.
13 §. Utdelningsrestriktioner. Det föreslås att till kapitlet fogas en ny paragraf, genom vilken artikel 16a i resolutionsdirektivet genomförs. I 1 mom. föreskrivs det om utdelningsrestriktioner när förutsättningarna enligt paragrafen uppfylls. Verket kan förbjuda utdelning, trots att institutet uppfyller det sammanlagda buffertkravet enligt 10 kap. 3 § 2 mom. i kreditinstitutslagen och minimikravet för kapitalbas enligt artikel 92.1 a—c i EU:s tillsynsförordning, om det inte uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder utökat med det sammanlagda buffertkravet. Verket får också begränsa utdelningen för ett institut som inte uppfyller en bindande mellanliggande målnivå enligt 8 kap. 11 § 1 mom. Verket får begränsa utdelningen enligt denna paragraf, trots att förutsättningarna för utdelningsrestriktioner enligt 10 kap. 10 och 10a § i kreditsinstitutslagen inte uppfylls. Om förutsättningarna uppfylls, ska bestämmelsen tillämpas också på sådana institut som enligt sin resolutionsstrategi i en problemsituation sannolikt försätts i konkurs. Institutet ska utan dröjsmål underrätta verket, om det inte längre uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det högsta utdelningsbara beloppet ska beräknas enligt 3 och 4 mom. Verket får förbjuda utdelning som överskrider det beloppet.
I 2 mom. föreskrivs det om vilka åtgärder som betraktas som förbjuden utdelning om förutsättningarna för att förbjuda utdelning enligt 1 mom. föreligger. Det har ingen betydelse om utdelningsprestationen till exempel benämns ränta, vinstutdelning eller återbetalning av kapital, utan utdelningsrestriktionerna bedöms enligt dess verkliga karaktär.
I 3 mom. bestäms den andel av de utdelningsbara medlen som får delas ut beroende på hur betydande underskridningen av buffertkravet är. Det tillåtna utdelningsbeloppet beräknas utifrån de utdelningsbara medlen, som bestäms i 5 mom. Om förutsättningarna enligt paragrafen uppfylls tillämpas utdelningsrestriktionen på alla slags utdelning, inte endast utdelning av vinstmedel.
I 4 mom. definieras vilken kapitalbas enligt 3 mom. som ska räknas med för att täcka det sammanlagda buffertkravet. Som sådan kapitalbas räknas sådant primärkapital som inte används för att täcka minimikraven för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt artikel 92a i EU:s tillsynsförordning och 8 kap. 7 a, 7 b och 7 d §.
I 5 mom. definieras utdelningsbara medel. Som utdelningsbara medel enligt 3 mom. betraktas den föregående och innevarande räkenskapsperiodens vinst som inte har räknats som en post i kärnprimärkapitalet och med avdrag för den latenta skatteskulden med antagandet att kreditinstitutet inte genomför någon utdelning.
I 6 mom. föreskrivs om de omständigheter som ska betraktas vid bedömningen av huruvida ett utdelningsförbud ska meddelas. Verket ska samråda med Finansinspektionen innan det gör en bedömning enligt momentet. Enligt 7 mom. ska verket göra bedömningen åtminstone en gång i månaden så länge institutet inte uppfyller det sammanlagda buffertkravet och kravet på kapitalbas och kvalificerade skulder enligt 1 mom.
I 8 mom. föreskrivs det om situationer när verket är tvunget att fatta ett beslut om utdelningsrestriktioner. Verket ska förbjuda utdelning som överskrider det högsta utdelningsbara beloppet enligt 1 mom., om institutet fortfarande inte uppfyller minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder nio månader efter det att underrättelse om situationen lämnades av institutet. Före beslutet ska verket samråda med Finansinspektionen. Enligt 9 mom. får verket låta bli att meddela ett förbud, om verket efter bedömningen anser att minst två av de förutsättningar som anges i momentet uppfylls. Enligt 10 mom. ska verket underrätta Finansinspektionen om sitt beslut att tillämpa ett undantag. Enligt förvaltningslagen ska verket motivera ett beslut om förbud och också tillställa Finansinspektionen motiveringarna. Verket ska varje månad upprepa sin bedömning av huruvida undantaget är tillämpligt.
14 kap. Koncernresolution
6 §. Europeiska resolutionskollegier. Till 1 mom. fogas i enlighet med artikel 89.1 i direktivet en formulering om moderföretag i minst två EES-stater. Om ett institut som är auktoriserat i ett tredjeland har dotterföretag i EES-stat eller minst två filialer som resolutionsmyndigheten betraktar som betydande i en EES-stat eller ett moderföretag i minst två EES-stater, ska resolutionsmyndigheterna i EES-staterna inrätta ett europeiskt resolutionskollegium.
I 2 mom. föreskrivs det om ordföranden i det europeiska resolutionskollegiet, och genom bestämmelsen genomförs artikel 89.3 i resolutionsdirektivet. Ordförande är i regel resolutionsmyndigheten för den EES-stat där moderföretaget är etablerat eller vars behörighet omfattar det dotterföretag som har den största balansräkningen. Ordförande i det europeiska resolutionskollegiet är dock resolutionsmyndigheten för den medlemsstat där moderföretaget är etablerat i en EES-stat, om moderföretaget innehar samtliga dotterföretag inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet till ett moderföretag från tredjeland.
Det föreslås att 3 mom. kvarstår oförändrad.
I nytt 4 mom. föreskrivs det om det europeiska resolutionskollegiets uppgifter och sammansättning. Genom bestämmelsen genomförs artikel 89.2 och 89.5 i resolutionsdirektivet. Det europeiska resolutionskollegiet ska tillämpa bestämmelserna om medlemmar och företrädare i 3 § och om kollegiets och dess ordförandes uppgifter i 4 § till den del inget annat bestäms i denna paragraf.
Till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., genom vilket artikel 89.2 tredje stycket i resolutionsdirektivet genomförs. Enligt 4 § 1 mom. 8 punkten ska kollegiet ställa det minimikrav på skulder som avses i 8 kap. för koncerner och dotterbolag som ingår i gruppen. Vid ställandet av minimikravet som avses i 8 kap. ska kollegiet beakta den globala resolutionsstrategi som eventuellt antagits av myndigheter i tredjeländer.
Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., i vilket det föreskrivs om det minimikrav som ska uppfyllas enligt en global resolutionsstrategi. Genom bestämmelsen genomförs artikel 89.2 fjärde stycket i resolutionsdirektivet. Enligt bestämmelsen ska ett dotterföretag i en EES-stat eller ett moderföretag i en EES-stat uppfylla minimikravet enligt 7 e § 1 punkten genom att emittera sådana tillgångar eller skulder som avses i 4 mom. enligt de förutsättningar som anges i 4 punkten. En förutsättning är att det europeiska resolutionskollegiet godkänner den globala resolutionsstrategin och dotterföretag med säte i EES-stater eller ett moderföretag i en EES-stat och dess dotterföretag enligt strategin inte är resolutionsenheter. Den kapitalbas och de skulder som ska uppfylla minimikravet ska emitteras till moderföretaget som är etablerat i ett tredjeland eller till dettas dotterföretag som är etablerade i samma land eller till andra enheter. Om ett moderföretag i en EES-stat uppfyller detta minimikrav, ska det göra det på gruppnivå.
17 kap. Sekretess och överklagande
4 §. Inverkan på likvidation och konkurs. I paragrafens rubrik nämns inte längre företagssanering och temporärt avbrott i verksamheten, eftersom de inte är möjliga när lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet stryks. En motsvarande teknisk korrigering görs i innehållet i 1 mom.
18 kap. Administrativa påföljder
1 §. Påföljdsavgift. Till 1 mom. fogas en hänvisning till 8 kap. 7 a § 4 mom. och 7 e §. Genom bestämmelsen genomförs artikel 45k.1 e i resolutionsdirektivet. Finansinspektionen får påföra en påföljdsavgift för underskridande av det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts i enlighet med 8 kap. 7 a § 4 mom. eller 7 e § i denna lag.
7.3
Lag om ändring av lagen om Finansinspektionen
1 kap. Allmänna bestämmelser
4 §. Tillsynsobjekt. Till 2 mom. fogas en ny 14 punkt, enligt vilken med auktoriserade tillsynsobjekt också avses holdingföretag som har beviljats tillstånd för holdingföretagsverksamhet på det sätt som föreskrivs i 2 a kap. i kreditinstitutslagen.
2 kap. Förvaltning
10 §. Direktionens uppgifter. 1 mom. 6 punkten bör ändras till följd av de förslag som berör 10 kap. 4 a—4 c, 4 e och 6 § i kreditinstitutslagen. I 6 punkten, som berör direktionens uppgifter för makrostabilitetstillsyn görs författningstekniska korrigeringar i de hänvisningar som framgår av propositionen, så att de motsvarar propositionen. Till övriga delar motsvarar punktens innehålla gällande lag utan ändringar.
3 kap. Tillsynsbefogenheter
26 §. Återkallande av verksamhetstillstånd och registrering samt därmed jämförbara förordnanden om avslutande av verksamhet. I 1 mom. 2 punkten stryks hänvisningen till lagen om temporärt upphävande av en depositionsbanks verksamhet, som upphävs.
Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 9 mom., enligt vilket verksamhetstillståndet för ett globalt systemviktigt institut inte kan återkallas och det inte kan förordnas att verksamheten ska avslutas endast på den grunden att kreditinstitutet inte uppfyller TLAC-kraven i artiklarna 92a och 92b i EU:s tillsynsförordning.
31 §. Revisorernas anmälningsskyldighet. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., genom vilket den nya artikel 63.1 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet genomförs. Enligt direktivet ska medlemsstaterna föreskriva om att tillsynsmyndigheten vid behov har rätt att kräva att ett kreditinstituts revisor ska bytas ut, om revisorn agerar i strid med sin anmälningsplikt (så kallad whistleblowing). I fråga om andra auktoriserade tillsynsobjekt än kreditinstitut är utvidgningen av Finansinspektionens befogenhet nationell. Till den delen är syftet att säkerställa att Finansinspektionen har tillräckliga tillsynsbefogenheter för tillsynen över alla auktoriserade tillsynsobjekt.
Kravet på byte av revisor kan endast avse fysiska personer. Om ett auktoriserat tillsynsobjekts revisor är ett revisionsföretag, avser kravet byte av den huvudansvariga revisorn. I momentet föreskrivs det uttryckligen att Finansinspektionen ska lämna sitt krav till det auktoriserade tillsynsobjektets revisionskommitté. Om det auktoriserade tillsynsobjektet inte har någon revisionskommitté, ska kravet lämnas till tillsynsobjektets styrelse.
Ett krav på byte av revisor enligt förslaget hindrar inte Finansinspektionen eller Patent- och registercentralens revisionstillsyn från att vidta åtgärder enligt revisionslagen. Med beaktande av hur allvarligt ett brott mot anmälningsplikten är kan utöver ett krav på byte av revisor också påföljder enligt 10 kap. aktualiseras, och beslut om dem fattas av revisionsnämnden. Finansinspektionen kan föra ett tillsynsärende till revisionsnämnden för avgörande med stöd av 9 kap. 2 § i revisionslagen. I sista hand kan Finansinspektionen väcka talan om entledigande av revisorn vid allmän underrätt enligt 5 kap. 2 § i revisionslagen, om ett auktoriserat tillsynsobjekt är ett sådant företag av allmänt intresse som avses i 1 kap. 9 § i bokföringslagen.
59 §. Anmälan till hemstatens tillsynsmyndighet om villkoren för utländska EES-filialers och andra utländska EES-tillsynsobjekts verksamhet. Det föreslås att bestämmelsen preciseras så att anmälan om en utländsk EES-filial ska göras också till den myndighet som svarar för tillsynen, vilket också antyds i paragrafens rubrik.
65 b §. Inrättande av ett tillsynskollegium. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten kompletteras i enlighet med den nya artikel 116.1a i kreditinstitutsdirektivet så att skyldigheten att bilda en underkoncern enligt 2 kap. 5 § i kreditinstitutslagen medför motsvarande skyldighet att inrätta ett tillsynskollegium. Ytterligare föreslås det att 2 mom. kompletteras i enlighet med det nya andra stycket i artikel 116.6 i kreditinstitutsdirektivet så att också den myndighet som utövar tillsyn över ett holdingföretags verksamhet har rätt att delta i tillsynskollegiets verksamhet.
65 d §. Samarbete för att ställa och erkänna buffertkrav. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig till följd av den nya 10 kap. 4 e § som i denna proposition föreslås fogas till kreditinstitutslagen, och där det föreskrivs närmare om de omständigheter som nämns i bestämmelsen.
65 e §. Godkännande av buffertkrav. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig till följd av den nya 10 kap. 4 d § som i denna proposition föreslås fogas till kreditinstitutslagen, och där det föreskrivs närmare om de omständigheter som nämns i bestämmelsen.
7.4
Lag om ändring av lagen om myndigheten för finansiell stabilitet
4 kap. EU:s stabilitetsavgift till EU:s gemensamma resolutionsfond och stabilitetsavgiften till den nationella resolutionsfonden
5 §. Den nationella stabilitetsavgiften och målnivån för resolutionsfonden. 5 mom. ändras så att artikel 102.3 i resolutionsdirektivet genomförs på ett mer exakt sätt. Det föreslås att till momentet fogas en bestämmelse enligt vilken, om resolutionsfondens målnivå underskrids så att den underskrider 2/3 av målnivån, den årliga andel varje värdepappersföretag och varje i 1 mom. avsedd filial ska betala bestäms så att fondens målnivå uppnås senast det sjätte året efter att fonden har underskridit 2/3 av målnivån.
5 kap. Insättningsgaranti
4 §. Insättningsgarantiavgift och insättningsgarantisystemets anslutningsavgift. Det föreslås att tidsfristen för betalning av anslutningsavgiften i 2 mom. ändras från tio till sex år. Enligt 5 kap. 5 § 2 mom. ska anslutningsgarantifondens miniminivå uppnås inom sex år från att miniminivån enligt 3 § underskreds. Om till exempel en ny inlåningsbank ansluter sig till insättningsgarantisystemet och de garanterade insättningarnas sammanlagda belopp därmed ökar, kan det leda till att insättningsgarantifondens miniminivå underskrids. Om tidsfristen för betalning av anslutningsavgiften är tio år som enligt gällande lag, innebär det att de andra inlåningsbankerna i systemet blir tvungna att betala extra insättningsgarantiavgifter för att miniminivån ska uppnås inom den föreskrivna tidsfristen på sex år. Till följd av den föreslagna ändringen kan en underskridning av miniminivån som beror på att en ny bank ansluts eller till exempel på att banker i olika länder fusioneras täckas med deras anslutningsavgifter.
6 kap. Fondens bokslut och revision
1 §. Fondens bokslut och revision. I 3 mom. ändras tidsfristen för att tillsätta revisorer. I stället för att revisorer i nuläget tillsätts årligen föreslås det att finansministeriet ska tillsätta revisorer för fonden för tre år åt gången. Ändringen lättar på verkets och ministeriets administrativa börda.
7.5
Lag om ändring av lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform
6 §. I 2 mom. korrigeras hänvisningen så att den gäller 5 kap. 8 § 5 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. Hänvisningen till 6 mom. i den gällande bestämmelsen är felaktig.
20 §. Till följd av det nya 23 a § 2 mom. görs behövliga tekniska ändringar i 1 och 5 mom. i denna paragraf. I 1 mom. nämns utöver Finansinspektionen också Verket för finansiell stabilitet som behörig myndighet för at utse likvidatorer. I 5 mom. tas in en formulering om att likvidatorerna till Finansinspektionen samt till Verket för finansiell stabilitet, om det har beslutat om försättande i likvidation, för kännedom ska lämna slutredovisningen samt den anmälan som avses i 20 kap. 17 § 1 mom. i aktiebolagslagen.
20 a §. Till följd av det nya 23 a § 2 mom. görs behövliga tekniska ändringar i denna paragraf. Bland myndigheterna i paragrafen nämns också Verket för finansiell stabilitet, vars skyldighet det är att ge en likvidator ett intyg över valet till uppdraget, om verket har fattat beslut om likvidation.
21 §. Till följd av det nya 23 a § 2 mom. görs behövliga tekniska ändringar i denna paragraf. I paragrafen ges Verket för finansiell stabilitet befogenhet att ansöka om konkurs för ett kreditinstitut. Beslut om konkurs fattas av domstol enligt konkurslagen.
23 a §. I 1 mom. görs en teknisk ändring till följd av det nya 2 mom. I 1 mom. ges också Verket för finansiell stabilitet behörighet att beslut om likvidation.
I bestämmelsen nämns liksom i den gällande bestämmelsen informativt att domstolen är behörig att besluta om försättande i konkurs, och att bestämmelserna i detta moment om försättande i likvidation och konkurs också tillämpas på filialer med säte i andra EES-stater. En filial är inte en självständig juridisk person, utan juridiskt en del av kreditinstitutet, men för att genomföra artikel 9.1 i direktivet om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (2001/24/EG) ingår i bestämmelsen ett klargörande om att de myndigheter som nämns i bestämmelsen också har befogenhet att besluta om likvidation eller konkurs för kreditinstituts filialer med säte i andra EES-stater.
Till paragrafen fogas också ett nytt 2 mom., genom vilket artikel 32b i resolutionsdirektivet genomförs. Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att ett institut avvecklas under ordnade former i enlighet med tillämplig nationell rätt, om förutsättningarna för att försätta institutet i resolution uppfylls men en resolutionsåtgärd inte skulle ligga i allmänintresset. Olika alternativ för genomförandet beskrivs i kapitel 5.1.2. Ett institut som är eller sannolikt kommer att bli oförmöget att fortsätta sin verksamhet bör alltså antingen ställas under resolutionsförvaltning, försättas i likvidation eller sökas i konkurs. Om det inte ligger i allmänintresset att ställa det under resolutionsförvaltning, står valet mellan likvidation och konkurs. Eftersom det i den situation som avses i bestämmelsen kan vara fråga om ett institut som endast sannolikt är oförmöget att fortsätta sin verksamhet och alltså inte ännu är insolvent enligt konkurslagen, är det möjligt att konkursförutsättningarna inte uppfylls. I en sådan situation bör Verket för finansiell stabilitet försätta institutet i likvidation. Om det utifrån de bedömningar som nämns i 4 kap. § 2 i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag är tydligt att institutet är insolvent, det vill säga annat än tillfälligt oförmöget att betala sina skulder när de förfaller, ska verket söka institutet i konkurs. Konkurs är mer motiverat än likvidation bland annat om institutet enligt likvidationsvärdet är överskuldsatt. Domstolen avgör frågan om konkurs enligt gällande bestämmelser.
Verket ska försätta ett institut i likvidation eller ansöka om att det ska försättas i konkurs utan dröjsmål efter att det enligt 4 kap. 2 § i resolutionslagen har beslutat att inte ställa institutet under resolution. För att säkerställa att ett ändamålsenligt förfarande med hänsyn till omständigheterna inleds i institutet ska verket samråda med Finansinspektionen innan det beslutar om försättande i likvidation eller ansöker om försättande i konkurs. På likvidation tillämpas i övrigt bland annat bestämmelserna om likvidation i 18—20 b § i den gällande lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform. Till bestämmelserna om banklagarna fogas dock en formulering om att verket tillsätter likvidatorn i den situationen. Likaså tillämpas gällande bestämmelser på konkursförfarandet, men konkursbestämmelserna i banklagarna kompletteras med befogenhet för verket att ansöka om försättande i konkurs.
7.6
Lag om ändring av sparbankslagen
69 §. I 2 mom. korrigeras hänvisningen så att den gäller 5 kap. 8 § 5 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. Hänvisningen till 6 mom. i den gällande bestämmelsen är felaktig.
104 §. Till följd av det nya 120 a § 3 mom. görs behövliga tekniska ändringar i denna paragraf. I 1 och 2 mom. nämns utöver Finansinspektionen också Verket för finansiell stabilitet som behörig myndighet för att utse likvidatorer eller ansöka om förordnande av likvidatorer. I 3 mom. uppdateras Finansinspektionens namn i den finska språkversionen.
104 a §. Till följd av det nya 120 a § 3 mom. görs behövliga tekniska ändringar i denna paragraf. Bland myndigheterna i paragrafen nämns också Verket för finansiell stabilitet, vars skyldighet det är att ge en likvidator ett intyg över valet till uppdraget, om verket har fattat beslut om likvidation.
108 §. Till följd av det nya 120 a § 3 mom. görs den behövliga tekniska ändringen i denna paragraf. Verket för finansiell stabilitet nämns i bestämmelsen, eftersom också verket enligt den nya bestämmelsen får besluta att en sparbank ska träda i likvidation.
114 §. I 3 mom. görs behövliga tekniska ändringar till följd av det nya 120 a § 3 mom. Till bestämmelsen fogas en formulering om att likvidatorerna ska tillställa också Verket för finansiell stabilitet, om det har beslutat om försättande i likvidation, slutredovisningen för kännedom.
118 §. I paragrafen görs behövliga tekniska ändringar till följd av det nya 120 a § 3 mom. I paragrafen ges Verket för finansiell stabilitet befogenhet att ansöka om konkurs för en sparbank. Beslut om konkurs fattas av domstol enligt konkurslagen.
120 a §. I 1 mom. görs en teknisk ändring till följd av det nya 3 mom. I 1 mom. ges också Verket för finansiell stabilitet behörighet att beslut om likvidation.
I bestämmelsen nämns liksom i den gällande bestämmelsen informativt att domstolen är behörig att besluta om försättande i konkurs, och att bestämmelserna i detta moment om försättande i likvidation och konkurs också tillämpas på filialer med säte i andra EES-stater. En filial är inte en självständig juridisk person, utan juridiskt en del av kreditinstitutet, men för att genomföra artikel 9.1 i direktivet om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (2001/24/EG) ingår i bestämmelsen ett klargörande om att de myndigheter som nämns i bestämmelsen också har befogenhet att besluta om likvidation eller konkurs för kreditinstituts filialer med säte i andra EES-stater.
Till paragrafen fogas också ett nytt 3 mom., genom vilket artikel 32 b i resolutionsdirektivet genomförs. Om Verket för finansiell stabilitet inte försätter sparbanken i resolution, ska det försätta det i likvidation eller ansöka om att det försätts i konkurs. Det som sägs i motiveringen till 23 a 2 mom. i lagen om ändring av lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform är också tillämpligt på denna nya bestämmelse.
7.7
Lag om ändring av lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform
9 §. I 2 mom. korrigeras omfattningen i hänvisningen till tillämpningsundantaget. Enligt den gällande bestämmelsen är avvikelser från hela 9 § möjliga, om de överlåtande inlåningsbankerna på det sätt som avses i 5 kap. 8 § 5 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet betraktas som en enda inlåningsbank. Det har möjliggjort avvikelser inte enbart från 2 mom. utan också bland annat från 1 mom. om bemötande av insättare och anmälningsplikt samt från 3—5 mom. Bestämmelsens ordalydelse ändras så att den motsvarar 69 § 2 mom. i sparbankslagen och 6 § 2 mom. i lagen om affärsbanken. En insättare föreslås alltså inte ha uppsägningsrätt och en överlåtande inlåningsbank behöver inte meddela om tillämpning av 5 kap. 13 § i verkslagen, om de överlåtande inlåningsbankerna på det sätt som avses i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet betraktas som en enda inlåningsbank.
26 §. I 1 och 5 mom. görs behövliga tekniska ändringar till följd av det nya 33 § 2 mom. I 1 mom. nämns utöver Finansinspektionen också Verket för finansiell stabilitet som behörig myndighet för at utse likvidatorer. I 5 mom. tas in en formulering om att likvidatorerna till Finansinspektionen samt till Verket för finansiell stabilitet, om det har beslutat om försättande i likvidation, för kännedom ska lämna slutredovisningen samt den anmälan som avses i 23 kap. 17 § 1 mom. i lagen om andelslag.
27 §. I paragrafen görs behövliga tekniska ändringar till följd av det nya 33 § 2 mom. Bland myndigheterna i paragrafen nämns också Verket för finansiell stabilitet, vars skyldighet det är att ge en likvidator ett intyg över valet till uppdraget, om verket har fattat beslut om likvidation.
29 §. I 1 mom. görs behövliga tekniska ändringar till följd av det nya 33 § 2 mom. I paragrafen ges Verket för finansiell stabilitet befogenhet att ansöka om konkurs för ett kreditinstitut. Beslut om konkurs fattas av domstol enligt konkurslagen.
33 §. I 1 mom. görs en teknisk ändring till följd av det nya 2 mom. I 1 mom. ges också Verket för finansiell stabilitet behörighet att beslut om likvidation.
I bestämmelsen nämns liksom i den gällande bestämmelsen informativt att domstolen är behörig att besluta om försättande i konkurs, och att bestämmelserna i detta moment om försättande i likvidation och konkurs också tillämpas på filialer med säte i andra EES-stater. En filial är inte en självständig juridisk person, utan juridiskt en del av kreditinstitutet, men för att genomföra artikel 9.1 i direktivet om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (2001/24/EG) ingår i bestämmelsen ett klargörande om att de myndigheter som nämns i bestämmelsen också har befogenhet att besluta om likvidation eller konkurs för kreditinstituts filialer med säte i andra EES-stater.
Till paragrafen fogas också ett nytt 2 mom., genom vilket artikel 32 b i resolutionsdirektivet genomförs. Om Verket för finansiell stabilitet inte försätter kreditinstitutet i resolution, ska det försätta det i likvidation eller ansöka om att det försätts i konkurs. Det som sägs i motiveringen till 23 a 2 mom. i lagen om ändring av lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform är också tillämpligt på denna nya bestämmelse.
51 §. Det föreslås att 3 mom. upphävs. Enligt den gällande bestämmelsen ska vissa bestämmelser i den tidigare lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform (1504/2001) tillämpas på den sammanslutning av andelsbanker som inlett sin verksamhet före den 1 juli 2010. Det ansågs inte längre nödvändigt att hålla undantagsbestämmelsen i kraft, med undantag för förbudet mot inbördes utlåning mellan andelsbanker och andelsbanksaktiebolag, om vilket en bestämmelse föreslås ingå i den nya 39 a § i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker.
7.8
Lag om ändring av lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker
5 kap. Centralinstitutets betalningsskyldighet och medlemskreditinstitutens solidariska ansvar
27 §. Centralinstitutets skyldighet att betala medlemskreditinstituts skulder som förfallit till betalning. Det föreslås att 1 mom. för tydlighetens skull ändras så att i den uttryckligen nämns att ett medlemskreditinstituts borgenärs fordran har samma förmånsrätt oberoende av om kravet framförs till medlemskreditinstitutet eller till centralinstitutet.
27 a §. Ett medlemsinstituts ansvar vid resolution. Det föreslås att till lagen fogas en ny paragraf om tillämpningen av medlemskreditinstitutens gemensamma ansvar när sammanslutningen som helhet har ställts under resolutionsförvaltning med stöd av 4 kap. 5 § 3 mom. i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag. Ett medlemsinstituts kapitalbas och kvalificerade skulder får då användas för att täcka förluster för och rekapitalisera centralinstitutet och andra medlemskreditinstitut. Genom bestämmelsen förtydligas det interna ansvaret på grund av sammanslutningsstrukturen och möjliggör en mer flexibel tillämpning av resolutionsredskapen vid resolution. Medlemskreditinstitutens ansvar ökar inte jämfört med om sammanslutningen försätts i konkurs, eftersom verket för att ställa den under resolutionsförvaltning bör göra en jämförelse mellan resolution och konkurs och en borgenär inte får försättas i en sämre ställning vid resolution än i fall av konkurs.
Undantaget från ett medlemskreditinstituts betalningsskyldighet enligt 30 § i sammanslutningslagen tillämpas inte i den situation som avses i denna paragraf. Vid resolution får ett medlemsinstituts kapitalbas och kvalificerade skulder således användas för att täcka förluster rekapitalisera, trots att medlemsinstitutets kapitalbas underskrider minimikravet enligt kreditinstitutslagen och EU:s tillsynsförordning. Utan ett undantag från 30 § skulle täckandet av förluster och rekapitalisering endast gälla medlemsinstituten med allra starkast kapitalbas, endast deras ägares förmögenhet skulle minska i värde, och No Creditor Worse Off-principen skulle inte tillgodoses.
7 kap. Särskilda bestämmelser
39 a §. Inbördes utlåning och förbud mot insättningar i vissa fall. Eftersom det föreslås att 3 mom. i övergångsbestämmelsen enligt 51 § i lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform upphävs, föreslås det att förbudet mot inbördes utlåning och insättning mellan andelsbanker och andelsbanksaktiebolag enligt den bestämmelsen tas in i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker. Den föreslagna 39 a § är i teknisk mening en ny bestämmelse, men dess sakinnehåll motsvarar gällande lag. För tydlighetens skull föreslås det att bestämmelsen flyttas till lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker.
Det föreslås att bestämmelsen endast ska tillämpas på sådana andelsbanker och andelsbanksaktiebolag som är medlemmar i en sammanslutning av inlåningsbanker som inlett sin verksamhet som en sammanslutning av andels-banker enligt den gamla andelsbankslagen. Förbudet mot utlåning var i kraft enligt den gamla andelsbankslagen, men inte längre enligt den senare lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker. Därmed har förbudet kunnat beaktas som en bindande, lagstadgad förutsättning vid grundandet av en sammanslutning av andelsbanker enligt den gamla lagen. Ett uttryckligt behov behöver därmed fortfarande hållas i kraft i en sammanslutning av inlåningsbanker som grundats enligt de gamla bestämmelserna. Däremot är det inte motiverat att utvidga förbudet till att gälla alla sammanslutningar av inlåningsbanker, eftersom det faktum att det inte finns något sådant förbud har kunnat beaktas vid bildandet av en sammanslutning av inlåningsbanker enligt nyare lagstiftning.
7.9
Lag om upphävande av lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet
Det föreslås att lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet upphävs. Bestämmelserna om avbrottsförfarandet enligt den lagen har tillkommit före resolutionsdirektivet trädde i kraft, och i nuläget tillåter de att en inlåningsbanks verksamhet avbryts för en avsevärt lägre tid än enligt direktivet. Ett avbrottsförfarande enligt lagen innebär avsevärt större intrång i egendomsskyddet än ett avbrott enligt direktivet. I praktiken är det också mycket sannolikt att tillämpningen av avbrottsförfarandet skulle medföra skyldighet för verket att betala insättningsgarantiersättningar ur insättningsgarantifonden till insättare, eftersom insättarna inte har tillgång till sina medel under avbrottet. En särskild avbrottslag behövs inte längre, när det föreskrivs om avbrott i samband med genomförandet av resolutionsdirektivet.
Till följd av att lagen upphävs är ett saneringsförfarande för inlåningsbanker inte längre möjligt. Ett saneringsförfarande för inlåningsbanker har inte längre ansetts användbart eller behövligt, eftersom det efter lagens ikraftträdande har föreskrivits om ett resolutionsförfarande som liksom saneringsförfarandet syftar till att fortsätta inlåningsbankens verksamhet. Vid resolution riktas eventuella nedskrivningar dock i enlighet med placeraransvaret primärt till institutets ägare och först därefter till borgenärerna, medan saneringsprogrammets konsekvenser vid ett saneringsförfarande i huvudsak riktas till borgenärerna.
7.10
Lag om upphävande av 2 § 3 mom. i lagen om företagssanering
I 2 § 3 mom. i lagen om företagssanering ingår en hänvisning till lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet, som upphävs på det sätt som beskrivs ovan. Därför behövs ingen hänvisningsbestämmelse.
7.11
Lag om ändring av 2 och 6 § i lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem
2 §. Definitioner. I definitionen av insolvensförfarande i 7 mom. stryks formuleringen om beslut om att ett kreditinstituts verksamhet ska avbrytas, eftersom lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet upphävs.
6 §. Nettning vid insolvensförfarande i fråga om kreditinstitut. 1 mom. upphävs, eftersom lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet upphävs. Likaså upphävs 4 mom., eftersom den tidigare nämnda lagen och 19 kap. 8 § i kreditinstitutslagen upphävs. I 3 mom. stryks hänvisningen till 1 mom., som upphävs på det sätt som konstateras ovan.
I 2 mom. föreslås en teknisk ändring till följd av att 1 mom. stryks. I momentet skyddas nettning som sker i avvecklingssystemet i situationer när något annat insolvensförfarande än en konkurs för ett kreditinstitut utan denna bestämmelse skulle innebära att nettning inte tillåts. En sådan situation kan till exempel föreligga när ett utländskt kreditinstitut är part i ett avvecklingsförfarande.
7.12
Lag om ändring av 11 § i lagen om värdepapperskonton
11 §. Förvarares konkurs och annan insolvens. I 3 mom. stryks hänvisningen till lagen om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet, som upphävs.
7.13
Lag om ändring av 3 i lagen om finansiella säkerheter
3 §. Definitioner. I 1 mom. 4 punkten stryks hänvisningen till ett beslut om temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet, eftersom lagen om det upphävs.
7.14
Lag om ändring av 2 kap. 25 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet
25 §. Avtal för en eventuell insolvens hos den centrala motpartens clearingmedlem. I paragrafen stryks hänvisningen till temporärt avbrytande av en depositionsbanks verksamhet, eftersom lagen om det upphävs.
7.15
Lag om ändring av 11 och 26 § i lagen om Finlands Bank
11 §. Bankfullmäktiges uppgifter. I 2 mom. 6 punkten stryks formuleringen om fastställande av pensionsstadgan och familjepensionsstadgan för Finlands Bank, eftersom det från och med den 1 januari 2021 inte föreskrivs om Finlands Banks pensioner i pensionsstadgorna utan i pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016). Därmed kan bankfullmäktige inte längre fastställa nya pensionsstadgor, och bestämmelsen behövs inte längre.
26 §. Rätt att få och skyldighet att lämna upplysningar. I 4 mom. föreskrivs om de myndigheter som Finlands bank trots sekretessbestämmelserna ska underrätta om en krissituation i Finland. Till förteckningen fogas Finansinspektionen, eftersom Finlands Bank inte enligt den gällande bestämmelsen har någon skyldighet att underrätta den om en krissituation. För en effektiv skötsel av krissituationer är det väsentligt att alla myndigheter för finansiell stabilitet och krishantering underrättas om en krissituation så tidigt som möjligt.
7.16
Lag om ändring av lagen om investeringstjänster
1 kap. Allmänna bestämmelser
Till 1 kap. 4 § 2 mom., 5 § 1 och 2 mom., 6 § 1 mom. och 7 § 1 mom. fogas en hänvisning till den nya 10 kap. 4 a § för att den ska tillämpas också på kreditinstitut, finansiella institut, AIF-förvaltare, utländska EES-värdepappersföretag, utländska EES-kreditinstitut, utländska EES-fondbolag, utländska EES-baserade AIF-förvaltare och tredjelands företag.
10 kap. Förfaranden i kundförhållanden.
4 a §. Erbjudande av kvalificerade skulder enligt EU:s tillsynsförordning till icke-professionella kunder. Till 10 kap. fogas en ny 4 a §, genom vilken artikel 44a.5 i resolutionsdirektivet genomförs. Enligt bestämmelsen får icke-professionella kunder inte erbjudas kvalificerade skulder med ett nominellt värde under 50 000 euro. Bestämmelsen tillämpas på sådana kvalificerade skulder som avses i artikel 72a i EU:s tillsynsförordning och som uppfyller kraven i den artikeln, med undantag av artikel 72a.1 b, och i artikel 72b.3—72b.5 i den förordningen. Det avser således instrument enligt 1 kap. 4 a § 1 mom. 4 punkten i kreditinstitutslagen. Gränsen på 50 000 euro för det nominella värdet gäller för varje enskilt finansiellt instrument.
Termen icke-professionell kund definieras i 1 kap. 23 § 3 mom. i denna lag och med den avses andra kunder än professionella kunder enligt 1 mom. i den paragrafen. Bestämmelsen tillämpas på icke-professionella kunder med hemort i Finland, oberoende av om ett finansiellt instrument som hänförs till kvalificerade skulder emitterats i Finland eller någon annan EES-stat. Bestämmelsen tillämpas på alla som bjuder ut finansiella instrument för kvalificerade skulder, vare sig de är kreditinstitut eller andra värdepappersföretag enligt 1 kap. 13 § 1 mom. Bestämmelsen tillämpas inte på handel mellan konsumenter. Bestämmelsen tillämpas också på handel på sekundärmarknaden. Genom bestämmelsen begränsas inte investerarskyddet enligt lagen om investeringstjänster. Bestämmelsen tillämpas på sådana kvalificerade skulder som emitteras efter denna lags ikraftträdande.
7.17
Lag om ändring av 4 och 5 § i lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet
4 §. Proportionell förvaltningsavgift. 4 § 1 mom. i lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet ändras så att den proportionella förvaltningsavgiften som baseras på omsättningen slopas för värdepapperscentralen och endast grundavgiften enligt 5 § kvarstår. Till övriga delar kvarstår bestämmelsen oförändrad.
5 §. Grundavgift. 5 § 1 mom. ändras för värdepapperscentralens del så att värdepapperscentralens årliga grundavgift fastställs till 25 000 euro. Till övriga delar kvarstår bestämmelsen oförändrad. Lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet avgavs innan resolutionsplaneringen för värdepapperscentralen hade inletts. När den ursprungliga bestämmelsen avgavs var bedömningen att värdepapperscentralens resolutionsplanering upptar ca 0,5 personarbetsår vid verket. Utifrån värdepapperscentralens dåvarande omsättning bedömdes den proportionella avgiften till 51 350 euro. Till följd av ett fel i koefficienten leder den gällande koefficienten för den proportionella avgiften 0,0013 procent dock endast till en förvaltningsavgift på cirka 513 euro. Värdepapperscentralens nuvarande avgift som består av grundavgiften och den proportionella förvaltningsavgiften räcker inte till för att täcka verkets kostnader för uppgörande av resolutionsplanen.
Värdepapperscentralens första resolutionsplan utarbetades 2019, och utifrån den kan det uppskattas att Verket för finansiell stabilitets årliga arbetsmängd för den kommer att vara cirka 1/4 personarbetsår, vilket motsvarar det föreslagna beloppet på 25 000 euro. Eftersom det inte kan förväntas att arbetsmängden förändras till exempel för att värdepapperscentralens omsättning förändras, föreslås det att förvaltningsavgiften fastställs som en fast grundavgift.