Hoppa till huvudnavigeringen

Direkt till innehållet

RP 173/2020 rd

Senast publicerat 15-10-2020 16:02

Regeringens proposition RP 173/2020 rd Regeringens proposition till riksdagen med förslag till läropliktslag och till lagar som har samband med den

PROPOSITIONENS HUVUDSAKLIGA INNEHÅLL

I denna proposition föreslås det att det stiftas en läropliktslag och en lag om utbildning som handleder för examensutbildning samt att lagen om grundläggande utbildning, gymnasielagen, lagen om yrkesutbildning, lagen om fritt bildningsarbete, lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, lagen om nationella studie- och examensregister, lagen om studiestöd, lagen om stöd för skolresor, lagen om studentexamen samt vissa andra lagar ändras i anslutning till dessa nya lagar. Propositionen hänför sig till regeringsprogrammets skrivningar om att läropliktsåldern höjs till 18 år, handledningen ökas, utbildningen på andra stadiet är avgiftsfri samt att de förberedande utbildningarna på andra stadiet och handledningen i övergångsskedet ska utvecklas. 

I propositionen föreslås det att läroplikten utvidgas så att den omfattar utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen till dess att den läropliktiga fyller 18 år. Läroplikten efter den grundläggande utbildningen fullgörs i gymnasieutbildning, yrkesutbildning eller olika utbildningar i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen. Efter att den grundläggande utbildningen slutförts ska den läropliktiga vara skyldig att söka till utbildning på andra stadiet. För utbildningsanordnare samt den läropliktigas boendekommun föreslås nya handlednings- och tillsynsansvar gentemot den läropliktiga, som stärker handledningen och stödet för unga under 18 år, särskilt när de söker till utbildning och när de eventuellt avbryter utbildningen. 

I propositionen föreslås bestämmelser om mer omfattande avgiftsfrihet än nu för utbildning på andra stadiet. Yrkesinriktad examen eller gymnasieutbildning och studentexamen som avläggs efter den grundläggande utbildningen ska i fortsättningen vara helt avgiftsfria till utgången av det kalenderår då personen i fråga fyller 20 år. Avgiftsfriheten omfattar läromedel som behövs vid undervisningen samt arbetsredskap, arbetsdräkter och arbetsmaterial. Dessutom är skolresor över sju kilometer avgiftsfria. 

Till utbildning som handleder för examensutbildning sammanslås de nuvarande utbildningarna i övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och utbildningen på andra stadiet: påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, utbildning som förbereder för gymnasieutbildning och utbildning som handleder för yrkesutbildning. Syftet med den nya utbildningshelheten är att ge färdigheter att söka till examensinriktad utbildning och avlägga examen. 

Propositionens syfte är att höja utbildnings- och kompetensnivån samt att garantera alla möjlighet att avlägga examen på andra stadiet. Målet är att varje ung person som slutfört den grundläggande utbildningen ska avlägga examen på andra stadiet. Avlagd examen på andra stadiet främjar den berörda personens sysselsättning och delaktighet i samhället. Ett syfte med propositionen är att stödja ökad sysselsättning. 

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2021 och är avsedd att behandlas i samband med den. 

Läropliktslagen och övriga ändringar som hänför sig till den avses träda i kraft den 1 augusti 2021. Lagen om utbildning som handleder för examensutbildning avses träda i kraft den 1 augusti 2021, men utbildningen i fråga ordnas från och med den 1 augusti 2022. Övriga ändringar som hänför sig till utbildning som handleder för examensutbildning avses träda i kraft den 1 augusti 2022. 

MOTIVERING

Bakgrund och beredning

1.1  Bakgrund

Ett viktigt mål i statsminister Sanna Marins regeringsprogram är att utbildnings- och kunskapsnivån höjs på alla utbildningsstadier, skillnaderna i lärande minskar och den utbildningsmässiga jämlikheten ökar. I regeringsprogrammets strategiska helhet Kunnandets, bildningens och innovationernas Finland anges som riktlinje att alla som går ut grundskolan slutför en utbildning på andra stadiet. 

Det är inskrivet i regeringsprogrammet att läropliktsåldern höjs till 18 år. Läroplikten kan innefatta olika studie- och stödformer som kan inkluderas i examina på andra stadiet, bland annat tionde klasser, folkhögskolor, verkstadsverksamhet, rehabilitering och handledande utbildning. En förlängning av läroplikten förutsätter att utbildningen på andra stadiet är avgiftsfri. Dessutom ökas handledningen. 

Enligt regeringsprogrammet utreds i samband med beredningen orsakerna till avbrott på andra stadiet och behövliga åtgärder vidtas för att undanröja orsakerna. Det görs också en utredning om avgiftsfri utbildning på andra stadiet och om sänkta kostnader för studiematerial och utifrån utredningen vidtas de åtgärder som behövs för att genomföra en genuint avgiftsfri utbildning på andra stadiet. 

De förberedande utbildningarna på andra stadiet och handledningen i övergångsskedet ska utvecklas som en del av läroplikten i syfte att underlätta övergången till utbildning på andra stadiet. Anslagsbehovet ska säkerställas för alla studie- och stödformer. Anordnarna av olika utbildningsformer som anknyter till läropliktsuppgiften ersätts till fullt belopp för kostnaderna för uppgiften. 

1.2  Beredning

För att genomföra riktlinjerna om förlängd läroplikt i regeringsprogrammet tillsatte undervisnings- och kulturministeriet den 28 augusti 2019 en projektgrupp som fick i uppdrag att bereda en regeringsproposition så att reformen kan träda i kraft 2021. För att stödja projektgruppens arbete tillsattes en uppföljningsgrupp på bred basis. Projekt- och uppföljningsgruppens mandatperiod är 2.9.2019—31.12.2021. 

Enligt beslutet om tillsättande av projektet ska projektgruppen för att nå målen och stärka kunskapsunderlaget organisera och på behövligt sätt inhämta forsknings- och bedömningsexpertis som stöd för beredningen. Arbetet för att bereda en förlängning av läroplikten ska ske i brett samarbete med förvaltningsområdet och intressegrupper. Beredningen ska ske i växelverkan och med hjälp av inkluderande arbetsmetoder så att man ordnar bland annat verkstäder, regionala sammankomster, rundabordsmöten och samråd över nätet. 

Projektgruppen drog hösten 2019 upp riktlinjer med utkast till lösningsförslag eller alternativa lösningar på de viktigaste frågorna i anslutning till utvidgad läroplikt. I december 2019 insamlades respons på riktlinjerna och utvecklingsförslag med hjälp av en webbenkät och fyra regionala verkstäder. Webbenkäten kunde besvaras under tiden 2—15.12.2019, och den besvarades av 1 159 personer. Finskspråkiga verkstäder ordnades i Helsingfors, Jyväskylä och Uleåborg, och en svenskspråkig i Helsingfors. I verkstäderna deltog sammanlagt 469 personer. 

Projektgruppen ansåg att för gymnasiestudiernas del gav tidigare utredningar en heltäckande bild av utbildningskostnaderna, men för yrkesutbildningens del krävdes mer uppgifter för att få en helhetsbild. I november-december 2019 gjorde Utbildningsstyrelsen en noggrannare utredning om yrkesutbildningens kostnader, särskilt de studerandes kostnader på olika områden och inom olika examina. Utbildningsstyrelsens utredning baserar sig på en enkät bland anordnarna av yrkesutbildning som besvarades av 75 utbildningsanordnare. 

I februari 2020 ordnades ett möte för forskare, vars teman var utslagning av unga och hur den kan förebyggas, den allmänna utvecklingen på arbetsmarknaden och framtidens kunskapsbehov, barns och ungas välbefinnande samt eventuella konsekvenser av förlängd läroplikt med avseende på de offentliga finanserna. I mars 2020 hölls en rundabordsdiskussion under undervisningsministerns ledning. Inbjudna var 11 olika stora anordnare av grundläggande utbildning, gymnasieutbildning och yrkesutbildning på olika håll i Finland så att även svenskspråkiga anordnare var företrädda. I mötet deltog åtta företrädare för olika utbildningsanordnare. 

De ungas åsikter och synpunkter på lagberedningen insamlades genom en webbenkät som gjordes i april. Webbenkäten genomfördes under tiden 16.3,—20.4.2020 i tjänsten ungasidéer.fi, och den besvarades av över 5 000 unga. Forskningsstiftelsen för studier och utbildning Otus sr har utarbetat ett sammandrag av analysen av materialet och rapporteringen av resultaten (Sarasjärvi – Murto: Oppivelvollisuuden laajentaminen – avoin kysely peruskoulun ja toisen asteen opiskelijoille). 

Propositionen har beretts vid undervisnings- och kulturministeriet. Propositionen har behandlats regelbundet i uppföljningsgruppen för utvidgningen av läroplikten, som samlades 10 gånger under beredningen av propositionen. 

Ministerarbetsgruppen för kunnande, bildning och innovationer har regelbundet följt beredningen av en förlängning och utvidgning av läroplikten under hela beredningstiden. Vid beredningen av regeringens proposition har man beaktat beredningen av den utbildningspolitiska redogörelsen, som pågår samtidigt, samt beredningen av reformen av det kontinuerliga lärandet i den mån den har kopplingar till förlängningen av läroplikten. I samband med beredningen har man också begärt expertutlåtanden av grundlagsexperter. De ändringsförslag som hänför sig till unga arbetstagares ställning, integrationsutbildningen och utkomstskyddet för arbetslösa har beretts i samarbete med arbets- och näringsministeriets samt social- och hälsovårdsministeriet. 

Yttranden om utkastet till regeringsproposition har begärts av ett stort antal centrala intressegrupper. Utkastet till proposition har varit på remiss 30.4.—15.6.2020. Ett sammandrag av yttrandena och yttrandena finns på propositionens projektsida http://minedu.fi/hanke?tunnus=OKM032:00/2019. 

Regeringens proposition har bedömts av rådet för bedömning av lagstiftningen. Rådet lämnade sitt yttrande om propositionen den 23 september 2020 och yttrandet finns på https://vnk.fi/documents/10616/21117263/Utl%C3%A5tande+med+f%C3%B6rslag+till+l%C3%A4ropliktslag.pdf/cdedba70-d702-35fa-b65e-8db2af97e5e9/Utl%C3%A5tande+med+f%C3%B6rslag+till+l%C3%A4ropliktslag.pdf. 

Regeringens proposition har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning. Förhandlingar om propositionen har förts i enlighet med lagen om förhandlingsrätt för innehavare av kommunala tjänster (389/1944) och i enlighet med 9 § i sametingslagen (974/1995). 

Beredningsmaterialet för regeringens proposition finns i en offentlig tjänst på adressen https://minedu.fi/hanke?tunnus=OKM032:00/2019. 

Nuläge och bedömning av nuläget

2.1  Rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning samt läroplikt

2.1.1  Grundlagens kulturella rättigheter

I 16 § i grundlagen föreskrivs om kulturella rättigheter. I 1 mom. föreskrivs om subjektiv rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning för alla. I samma moment konstateras att bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. Enligt 2 mom. ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. I 3 mom. föreskrivs åter om frihet för veten-skapen, konsten och den högsta utbildningen. 

Bestämmelsen om kulturella rättigheter i 16 § i grundlagen är indelad i tre separata mo-ment. Bakom bestämmelsen kan anses ligga antagandet om ett utbildningssystem med tre stadier, som fanns vid tidpunkten för reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna och stiftandet av grundlagen år 2000. I samband med reformen av de grundläggande rättigheterna och i grundlagen år 2000 avses med avgiftsfri grundläggande utbildning så-dan grundläggande utbildning som definierades i grundskolelagen (476/1983) vid tid-punkten för reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna och därefter i lagen om grundläggande utbildning (628/1998). Den grundläggande utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning lyder under 16 § 1 mom. i grundlagen. Gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen, alltså den så kallade utbildningen på andra stadiet, lyder åter under 16 § 2 mom. i grundlagen. Grundlagens 16 § 3 mom. omfattar utbildningen på högskolestadiet, och om dess institutionella omfattning föreskrivs i bestämmelsen om universitetens självstyrelse i 123 § 1 mom. i grundlagen. 

Den första meningen i 16 § 1 mom. i grundlagen garanterar var och en subjektiv rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Den andra meningen innehåller åter ett lagförbehåll, enligt vilket bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. För närvarande finns bestämmelser om läroplikten i lagen om grundläggande utbildning, och innehållet i läro-plikten är uttryckligen den grundläggande utbildning som avses i lagen om grundläggande utbildning och som och var en har subjektiv rätt till enligt den första meningen i 16 § 1 mom. i grundlagen. Enligt 25 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning är barn som är varaktigt bosatta i Finland läropliktiga. Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år. Läroplikten upphör när den grundläggande utbildningens lärokurs har full-gjorts eller det har förflutit 10 år sedan läroplikten började. Utbildningens på andra sta-diet, som lyder under 16 § 2 mom. i grundlagen, hör för närvarande inte till läroplikten, och individen har inte heller i grundlagen garanterad subjektiv rätt till den. 

Till 16 § i grundlagen år 2000 överfördes bestämmelserna om kulturella rättigheter i 13 § i regeringsformen, som hade fogats till regeringsformen i samband med 1995 års reform av de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt motiveringen till regeringens proposition om en reform av de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 64) innebär det att den grundläggande utbildningen är avgiftsfri att en elev har rätt till under-visning utan att detta åsamkar honom några kostnader. Vid sidan av undervisningen ska alltså också de nödvändiga läromedlen, såsom läroböcker, vara avgiftsfria. Rätten till avgiftsfri grundläggande utbildning tryggas i grundskolelagen, som gällde vid tidpunkten för reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessutom har grundlagsutskottet i sitt betänkande (GrUB 25/1994) konstaterat att avgiftsfri grundläggande utbildning i l mom. också avser behövlig skolskjuts och tillräcklig föda. 

När det gäller läroplikten konstateras det i motiveringen till regeringens proposition om en reform av de grundläggande fri- och rättigheterna att den föreslagna bestämmelsen utgör inget hinder för att man utvidgar eller inskränker läroplikten från dess nuvarande nivå. Enligt motiveringen är momentets första och andra mening avsedda att höra sam-man så till vida att grundundervisningen avser den undervisning som hör till läroplikten. Om man utvidgar läroplikten, utvidgar man samtidigt skyldigheten att ge avgiftsfri undervisning. 

2.1.2  Internationella konventioner om mänskliga rättigheter

De internationella konventioner om mänskliga rättigheter som är förpliktande för Finland har flera kopplingar till bestämmelserna om avgiftsfri grundläggande utbildning och läroplikt i 16 § 1 mom. i grundlagen. Av särskild betydelse i detta avseende är framför allt FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991), den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976, ESK-konventionen) samt Unescos konvention mot diskriminering inom undervisningen (För-drS 908/1971). I dessa konventioner finns bestämmelser om obligatorisk och avgiftsfri grundläggande undervisning samt bestämmelser om bland annat att göra utbildningen på andra stadiet tillgänglig, vägledning vid ansökan till utbildning samt minskning av antalet studieavbrott. 

I artikel 28 i FN:s konvention om barnets rättigheter tryggas barnets rätt till avgiftsfri grundskoleutbildning. Enligt den nämnda artikeln erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning. I syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på grundval av lika möjligheter ska de särskilt: (a) göra grundskoleutbildning obligatorisk och kostnadsfritt till-gänglig för alla, (b) uppmuntra utvecklingen av olika former av gymnasial utbildning inklusive såväl högskoleförberedande utbildning som yrkesutbildning, göra dessa tillgängliga och åtkomliga för varje barn samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov, (c) genom varje lämpligt medel göra högre utbildning tillgänglig för alla på grundval av förmåga, (d) göra utbildnings- och yrkesrelaterad information och vägledning tillgänglig och åtkomlig för alla barn, (e) vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott. 

Enligt artikel 13 punkt 1. i ESK-konventionen erkänner konventionsstaterna rätten för var och en till utbildning. Enligt punkt 2 a) erkänner konventionsstaterna för att till fullo säkerställa denna rätt att grundskoleutbildning ska vara obligatorisk och kostnadsfritt till-gänglig för alla. Enligt punkt 2 b) ska utbildning över grundskolestadiet i olika former, däribland teknisk utbildning och yrkesutbildning, tillhandahållas och göras tillgänglig för var och en genom alla lämpliga åtgärder och särskilt genom att gradvis göras kostnadsfri. Enligt punkt 2 d) ska grundläggande utbildning så långt möjligt uppmuntras och intensifieras för dem som inte har genomgått eller avslutat grundskoleutbildning. 

Också i artikel 4 i Unescos konvention föreskrivs det bland annat att fördragsslutande stater åtar sig vidare att formulera, utveckla och tillämpa en nationell politik som, genom metoder anpassade efter omständigheterna och den nationella sedvänjan, är ägnad att främja jämlikhet med avseende på möjligheter och behandling i fråga om undervisning och särskilt göra den grundläggande skolundervisningen avgiftsfri och obligatorisk; göra undervisningen på gymnasienivå i dess olika former allmänt utbredd och tillgänglig för alla; samt uppmuntra och intensifiera, med lämpliga metoder, undervisning av personer, som inte fått någon grundläggande skolundervisning eller som inte fullföljt denna, samt ge dem tillfälle till fortsatt utbildning på grundval av individuell förmåga. 

Också i artikel 2 i det första tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna föreskrivs om rätt till undervisning. Enligt den får ingen förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning ska sta-ten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse. 

Artikel 9 i Europarådets reviderade sociala stadga (80/2002) gäller rätt till yrkesvägledning. Enligt artikeln åtar sig parterna för att trygga den enskildes rätt till yrkesvägledning att i mån av behov inrätta eller främja organ med uppgift att bistå alla, inbegripet handikappade, vid lösandet av problem i samband med yrkesval och yrkeskarriär med beaktande av vederbörandes individuella egenskaper i relation till de möjligheter arbetsmarknaden erbjuder. Denna hjälp ska kostnadsfritt tillhandahållas såväl minderåriga, där-ibland skolbarn, som vuxna. 

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll (FördrS 27/2016, handikappkonventionen) trädde i kraft i Finland den 10 juni 2016. Handikappkonventionen är det första rättsligt bindande internationella instrumentet som gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionens syfte är framför allt att befästa redan befintliga rättigheter som garanteras i andra internationella konventioner om de mänskliga rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, eftersom de inte tillgodosetts fullt ut på grund av strukturella hinder i samhället, attityder och bristfällig kunskap samt andra motsvarande orsaker (RP 284/2014 rd, s. 3). 

Artikel 24 i handikappkonventionen innehåller bestämmelser om utbildning. Enligt punkt 1 i artikeln erkänner konventionsstaterna rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning. För att förverkliga denna rätt utan diskriminering och på lika vill-kor, ska konventionsstaterna säkerställa ett inkluderande utbildningssystem på alla nivåer och livslångt lärande inriktat på full utveckling av den mänskliga potentialen och känslan av värdighet och egenvärde samt förstärkning av respekten för de mänskliga rättigheterna, de grundläggande friheterna och den mänskliga mångfalden. Dessutom är syftet utveckling av personligheten, begåvningen och kreativiteten hos personer med funktionsnedsättning samt av deras mentala och fysiska färdigheter till deras fulla potential, samt att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att effektivt delta i ett fritt samhälle. 

Enligt punkt 2 i artikeln ska konventionsstaterna för att förverkliga denna rätt, säkerställa att a) personer med funktionsnedsättning inte utestängs från det allmänna utbildningssystemet på grund av funktionsnedsättning och att barn med funktionsnedsättning inte ute-stängs från kostnadsfri obligatorisk grundutbildning eller från undervisning som följer efter grundutbildning, på grund av funktionsnedsättning, b) personer med funktionsnedsättning, på samma villkor som andra, får tillgång till en integrerad och kostnadsfri grundutbildning av kvalitet och till undervisning som följer efter grundutbildning på sina hemorter, c) skälig anpassning erbjuds utifrån personliga behov, d) personer med funktionsnedsättning ges nödvändigt stöd inom det allmänna utbildningssystemet för att underlätta deras ändamålsenliga utbildning, samt e) ändamålsenliga individanpassade stödåtgärder erbjuds i miljöer som erbjuder största möjliga akademiska och sociala utveckling som är förenlig med målet fullständig inkludering. 

Enligt punkt 3 i artikeln ska konventionsstaterna göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att lära sig praktiska och sociala färdigheter för att underlätta deras fulla och likvärdiga deltagande i utbildning och som samhällsmedlemmar. Enligt bestämmelserna ska konventionsstaterna i detta syfte bland annat underlätta inlärning av punktskrift, alternativ skrift, förstorande och alternativa former, medel och format för kommunikation samt rörelse- och orienteringsförmågan och underlätta kamratstöd och mentorskap, underlätta inlärning av teckenspråk och främja dövsamhällets språkliga identitet. Dessutom ska de säkerställa att utbildning av personer, särskilt av barn, med synskada eller dövblindhet eller som är döva eller hörselskadade, ges på de mest ända-målsenliga språken, formerna och medlen för kommunikation för den enskilde och i miljöer som maximerar akademisk och social utveckling. 

2.1.3  Grundläggande utbildning och läroplikt

Den nuvarande läroplikten

För närvarande finns bestämmelser om läroplikt och grundläggande utbildning i lagen om grundläggande utbildning. Enligt 25 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning är barn som är varaktigt bosatta i Finland läropliktiga. Läroplikten börjar det år då barnet fyller sju år. Läroplikten upphör när den grundläggande utbildningens lärokurs har fullgjorts eller det har förflutit 10 år sedan läroplikten började. 

Enligt 25 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning kan läroplikten förlängas för barn i behov av stöd. Om ett handikapp eller en sjukdom hos barnet medför att de mål som ställts för den grundläggande utbildningen uppenbarligen inte kan nås under nio år, blir barnet läropliktigt ett år tidigare än vad som bestäms i 1 mom. och läroplikten fortgår i 11 år. Om ett beslut om förlängd läroplikt fattas, blir barnet läropliktigt redan vid 6 års ålder och läroplikten fortgår i 11 år. Det är möjligt att tolka lagen så att en elev som omfattas av förlängd läroplikt fullgör sin läroplikt vid 16 års ålder, på samma sätt som andra elever, men undervisningen kan också ordnas så att eleven enligt ett särskilt beslut inleder den grundläggande utbildningen först vid 8 års ålder (efter tvåårig förskoleundervisning), varvid läroplikten är fullgjord när eleven är 17 år. Vid vilken ålder läroplikten fullgörs är beroende av om eleven börjar fullgöra läroplikten inom förskoleundervisningen vid 5 eller 6 års ålder. När förskoleundervisningen ska inledas och hur länge den ska pågå samt när den grundläggande utbildningen ska inledas måste planeras utifrån barnets övergripande situation, framsteg och behov av stöd. Om barnet börjar i förskolan som läropliktigt vid 6 års ålder, fattas beslutet om huruvida förskoleundervisningen ska pågå ett eller två år under det första förskoleåret först i det skedet när man ser om barnet är redo att börja i första klass redan efter ett förskoleår eller behöver han eller hon ytterligare ett års förskoleundervisning. Vid statistiktidpunkten den 20 september 2019 omfattades 11 459 elever av förlängd läroplikt från förskoleundervisning till årskurserna 1—9. 

Enligt 27 § i lagen om grundläggande utbildning har ett barn som enligt psykologisk och vid behov även medicinsk utredning har förutsättningar att klara av studierna rätt att inleda den grundläggande utbildningen ett år tidigare än vad som bestäms. Med stöd av sådan utredning kan en utbildningsanordnare också ge ett barn tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. Hösten 2019 hade sammanlagt 668 barn fått tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen senare. 

Enligt 26 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning ska läropliktiga delta i grundläggande utbildning som ordnas med stöd av lagen om grundläggande utbildning eller annars förvärva kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs. Läroplikt betyder alltså skyldighet att avlägga den grundläggande utbildningens lärokurs som definieras i lagen om grundläggande utbildning och grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen eller annars uppnå motsvarande kunskaps- och färdighetsmässiga nivå. Enligt den gällande lagstiftningen kan läroplikten upphöra på två sätt: eleven antingen förvärvar kunskaper och färdighet enligt den grundläggande utbildningens lärokurs, alltså får avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen vanligtvis vid 16 års ålder, eller så upphör läroplikten senast vid vårterminens utgång det år då eleven fyller 17 år. Om eleven inte lyckas fullgöra den grundläggande utbildningens lärokurs under sin läroplikt, ges eleven ett skiljebetyg enligt 12 § i lagen om grundläggande utbildning. Läsåret 2018—2019 lämnade sammanlagt 443 elever grundskolan på hälft. Antalet som helt och hållet försummat sin läroplikt under vårterminen var 91 och antalet som passerat läropliktsålder och avgått utan avgångsbetyg från grundskolan var sammanlagt 352. 

Läroplikten har i Finland föreskrivits som skyldighet att förvärva kunskaper på en viss nivå, inte som skoltvång eller skyldighet att delta i utbildning. Tillräckliga kunskaper och färdigheter kan också förvärvas på annat sätt än genom att gå i skola, till exempel genom att studera hemma under vårdnadshavarnas ledning. Den som fullgör sin läroplikt på något annat sätt än i grundskolan ska delta i en särskild examen för att fullgöra lärokursen och få ett intyg över detta. Det krävs inget tillstånd av myndigheterna för att fullgöra läroplikten på något annat sätt. I 26 § i lagen om grundläggande utbildning sägs att om en läropliktig inte deltar i läropliktsutbildning utan annars förvärvar kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs, ska den kommun där han eller hon är bosatt övervaka hans eller hennes framsteg. Den läropliktigas framsteg övervakas och följs med avseende på de läroämnen som ingår i den grundläggande utbildningens lärokurs. I Finland är det mycket sällsynt att fullgöra läroplikten på något annat sätt än genom att gå i skola. Hösten 2019 fick 437 läropliktiga privatundervisning. 

Utbildningsanordnaren ska kontrollera frånvaro hos elever i grundläggande utbildning och underrätta vårdnadshavaren om olovlig frånvaro. Vårdnadshavaren ska se till att den läropliktiga fullgör läroplikten. Om en vårdnadshavare försummar att se till att eleven fullgör sin läroplikt kan han eller hon med stöd av 45 § i lagen om grundläggande utbildning dömas till böter för försummad tillsyn över läropliktig. 

En elev ska enligt 35 § delta i den grundläggande utbildning som han eller hon har antagits till, om eleven inte av särskilda skäl tillfälligt har fått befrielse. Utgångspunkten är att eleven får undervisning enligt läroplanen. Om en elev inte kan delta i skolundervisningen på grund av sjukdom eller någon annan motsvarande godtagbar orsak, kan undervisningen ordnas genom att eleven ges handledning, läromedel och respons som stödjer inlärningen till hemmet eller ett motsvarande ställe. När eleven återvänder till skolan efter en sjukdom kan han eller hon ges stödundervisning vid behov. I 4 a § i lagen om grundläggande utbildning bestäms om så kallad sjukhusundervisning. Den kommun där sjukhuset finns är skyldig att ordna undervisning för elever som är patienter i specialiserad sjukvård på sjukhuset i den omfattning detta är möjligt med hänsyn till patientens hälsa. Den kommun där det sjukhus som svarar för vården finns är skyldig att ordna undervisning och stöd även för andra läropliktiga elever i specialiserad sjukvård i den omfattning detta är motiverat med beaktande av elevens hälsa, pedagogiska specialbehov och terapeutiska och rehabiliterande åtgärder inom den specialiserade sjukvården, om det inte trots stödåtgärder enligt denna eller någon annan lag är till elevens fördel att undervisningen ordnas på något annat sätt. 

Lagen innehåller inga bestämmelser om avgång från den grundläggande utbildningen. Om en läropliktig avgår ska vårdnadshavarna ordna undervisningen på något annat sätt än genom skolgång. Kommunen ska då övervaka att läroplikten fullgörs. Enligt 36 § i lagen om grundläggande utbildning kan en elev som disciplinstraff avstängas för högst tre månader. Utbildningsanordnare ska dock ordna undervisning som hindrar att en elev som avstängts för viss tid blir efter sin årskurs och undervisningsgrupp. För en avstängd elev utarbetas en personlig plan som bygger på läroplanen och enligt vilken undervisningen genomförs och inlärningen följs. Det ska fattas ett beslut om avstängning för viss tid. Beslut om avstängning för viss tid fattas av utbildningsanordnarens behöriga kollegiala organ. Det organ som svarar för socialvården ska vara företrätt när ett ärende som gäller avstängning av ett läropliktigt barn från skolan behandlas i det organ som svarar för undervisningsväsendet, om inte det organ som svarar för socialvården bedömer att sådan närvaro är uppenbart onödig. 

Skyldighet att ordna utbildning och avgiftsfrihet

Enligt 4 §i lagen om grundläggande utbildning är kommunen skyldig att för barn i läropliktsåldern som bor på kommunens område ordna grundläggande utbildning samt förskoleundervisning året innan läroplikten uppkommer. Med boende avses faktisk permanent vistelse, som kan skilja sig från hemkommunen enligt lagen om hemkommun. Kommunen ska anvisa den läropliktiga en närskola som ger undervisning på elevens eget språk, om kommunen är skyldig att ordna undervisning på det språket. Undervisningen ska ordnas så i kommunen att elevernas resor är så trygga och korta som möjligt med beaktande av bosättningen, skolorna och andra platser där undervisning ordnas samt trafikförbindelserna. Den läropliktiga får emellertid också söka sig till en annan skola än den som anvisats honom eller henne. 

Kommunen är dessutom skyldig att ordna förskoleundervisning det år läroplikten uppkommer för barn som omfattas av sådan förlängd läroplikt som avses i 25 § 2 mom. och för barn som enligt 27 § inleder den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. De tjänster som avses i lagen om grundläggande utbildning kan kommunen ordna själv eller i samråd med andra kommuner eller genom att skaffa tjänsterna av en registrerad sammanslutning eller stiftelse eller staten. Kommunen kan skaffa tjänster som gäller förskoleundervisning också av någon annan offentlig eller privat serviceproducent. Kommunen svarar för att de tjänster som den skaffar ordnas enligt lagen om grundläggande utbildning. 

Enligt 5 § i lagen om grundläggande utbildning kan kommunen också ordna förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen och, i den omfattning kommunen beslutar, flexibel grundläggande utbildning för årskurserna 7—9. 

Enligt den första meningen i 16 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning, det vill säga den grundläggande utbildningen är avgiftsfri med stöd av grundlagen. I regeringens proposition som gällde ändring av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd, s. 64) har det konstaterats att det att den grundläggande utbildningen är avgiftsfri innebär att en elev har rätt till undervisning utan att detta åsamkar honom några kostnader. Grundlagen ligger till grund för rätten till både grundläggande utbildning och dess avgiftsfrihet. Vid sidan av undervisningen ska alltså också de nödvändiga läromedlen, såsom läroböcker, vara avgiftsfria. Grundlagsutskottet har i sitt betänkande (GrUB 25/1994) konstaterat att avgiftsfri grundläggande utbildning i l mom. också avser behövlig skolskjuts och tillräcklig föda. 

Enligt 31 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning är undervisningen samt läroböcker och andra läromedel, arbetsredskap och arbetsmaterial som behövs vid undervisningen avgiftsfria för eleverna. Handikappade elever och andra elever i behov av särskilt stöd har dessutom rätt att avgiftsfritt få sådana tolknings- och biträdestjänster, övriga undervisningstjänster, särskilda hjälpmedel samt tjänster som ordnas med stöd av 39 § vilka är en förutsättning för att de skall kunna delta i undervisningen. 

Enligt laglighetsövervakarnas och ministeriets tolkningspraxis har varje elev grundläggande rätt att delta i avgiftsfri verksamhet enligt skolans läroplan och enligt årsplanen som grundar sig på läroplanen (EOAK/5984/2018 och EOAK/1120/2018, 23.10.2019, SSS 685/2014 rd). Enligt etablerad praxis omfattar den subjektiva rätten till avgiftsfri grundläggande utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning också alla utfärder, besök och annan motsvarande verksamhet utanför skolan som genomförs under skolans arbetstid och som är upptagna i den årliga planen. De utgör verksamhet som är likställd med skolans undervisning, så de ska vara avgiftsfria för eleverna. Transportkostnader och inträdesavgifter som orsakas av utfärds- och besöksverksamhet enligt skolornas läroplan och årliga plan är en del av kommunens kostnader för undervisningsverksamheten. Skolans studiebesök och utfärder, lägerskolor samt tillställningar i anslutning till undervisningen kan stödjas med medel som eleverna och vårdnadshavarna samlar in tillsammans. Medelsinsamlingen ska vara frivillig för eleverna och vårdnadshavarna och varje elev ska ha möjlighet att delta i verksamheten enligt skolans läroplan och de årliga planer som baserar sig på den oberoende av om eleven eller dennes vårdnadshavare har deltagit i medelsinsamlingen. Eftersom den grundläggande utbildningen är avgiftsfri, får en elev inte förbjudas att delta därför att han eller hon inte har varit med och finansierat resan. Ovannämnda principer har beskrivits i Utbildningsstyrelsens anvisning. Riksdagens justitieombudsman har bekräftat att principerna är korrekta i sina avgöranden på klagomål som gällt avgifter för studieresor. 

I 31 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det om rätt till avgiftsfria dagliga måltider. Enligt bestämmelsen ska den som deltar i undervisningen varje arbetsdag avgiftsfritt få en fullvärdig måltid. 

Med stöd av 31 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning kan i undervisning som ordnas utomlands och i undervisning som ordnas av privata sammanslutningar eller stiftelser på basis av en särskild utbildningsuppgift som vederbörande ministerium givit och som sker på något annat undervisningsspråk än vad som nämns i 10 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning skäliga avgifter tas ut av eleverna. Närmare bestämmelser om fastställande av avgifter enligt 31 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning finns i undervisningsministeriets förordning om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande (1323/2001). Vid uppbörden av avgifter enligt förordningen är det fråga om ett begränsat undantag från avgiftsfriheten för grundläggande utbildning. 

Strävan är att ordna grundläggande utbildning i barnets närskola, så att skolresorna är så korta och trygga som möjligt. Enligt 32 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har en elev i grundläggande utbildning eller påbyggnadsundervisning som har längre än fem kilometer till skolan rätt till fri transport. En elev i grundläggande utbildning, påbyggnadsundervisning eller förskoleundervisning har rätt till fri transport också när den väg som avses ovan med beaktande av hans eller hennes ålder eller andra omständigheter är alltför svår, ansträngande eller farlig. Ett alternativ till fri transport är ett tillräckligt understöd för transport eller ledsagande. I 2 mom. föreskrivs att elevens dagliga skolresa får med väntetider inberäknade ta högst två och en halv timme i anspråk. Om eleven när läsåret börjar har fyllt 13 år, får skolresan ta högst tre timmar i anspråk. Om skolresan för en elev i grundläggande utbildning, påbyggnadsundervisning eller sådan förskoleundervisning som omfattas av förlängd läroplikt inte kan ordnas inom de tidsgränser som anges ovan har eleven enligt 33 § i lagen om grundläggande utbildning rätt till avgiftsfri inkvartering och helpension. 

Rätt till skoltransport uppkommer emellertid bara när barnet går i en skola som kommunen anvisat. Enligt 28 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning kan en läropliktig också ansöka om inträde till en annan skola än den som kommunen anvisat. Då är ordnandet av skoltransport eller ekonomiskt stöd beroende av utbildningsanordnarens prövning. I 32 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning sägs att om en elev antas till någon annan skola eller plats för undervisningen än den som kommunen anvisat enligt 6 § 2 mom., kan såsom villkor för antagningen ställas att vårdnadshavaren svarar för de kostnader som transporten eller ledsagningen medför. Enligt 33 § 4 mom. kan avgifter också tas ut för inkvartering, om eleven går i någon annan skola än den som kommunen anvisat. 

I 33 § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det om rätt till inkvartering. I bestämmelsen sägs att om skolresan för en elev i grundläggande utbildning, påbyggnadsundervisning eller sådan förskoleundervisning som omfattas av förlängd läroplikt inte kan ordnas på det sätt som bestäms i 32 § 2 mom. har eleven rätt till avgiftsfri inkvartering och helpension. Under skolåret har eleven i samband med ferier och veckoslut rätt till avgiftsfria resor mellan inkvarteringsstället och hemmet. 

Dessutom har en elev rätt till avgiftsfri elevhälsa, som det föreskrivs om i lagen om elev- och studerandevård (1287/2013), samt till skolhälsovård, som det föreskrivs om i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010). Enligt 34 § i lagen om grundläggande utbildning är dessutom vården vid olycksfall som har drabbat eleven i skolan eller på någon annan plats där undervisning ordnas, under skolresan eller på inkvarteringsstället avgiftsfri för eleven. 

Om en läropliktig inte deltar i av kommunen anordnad grundläggande utbildning, registreras han eller hon inte som elev i någon kommuns skola. Då är kommunen inte heller skyldig att ordna tjänster eller förmåner för eleven, såsom stöd- eller specialundervisning som eventuellt skulle behövas. Rätten till avgiftsfria läroböcker, läromedel och arbetsredskap samt avgiftsfria skolmåltider, skolhälsovård, skolskjuts och övriga elevvårdstjänster är likaså förmåner som tillkommer elever i skolan, och som kommunen inte behöver ordna för sådana läropliktiga som fullgör sin läroplikt utan att delta i ordnad undervisning. Högsta förvaltningsdomstolen har fastställt den rådande lagtolkningen i sitt avgörande 1297/2013, och den kränker inte jämlikheten enligt 6 § i grundlagen eller den subjektiva rätten till avgiftsfri grundläggande utbildning enligt 16 § 1 mom. i grundlagen. 

Lagstiftningen har tolkats så att kommunen inte har ansetts vara ansvarig att ordna undervisning under tiden för en utlandsvistelse, utan den läropliktigas vårdshavare ansvarar då för att undervisning ordnas för den läropliktiga. En elev inom den grundläggande utbildningen ska delta i undervisningen, om han eller hon inte har beviljats tillfällig befrielse av någon särskild orsak, till exempel en semesterresa eller någon motsvarande kortare tidsbestämd orsak. Vårdnadshavaren kan begära att barnet ska få rätt att vara borta från undervisningen på det sätt som utbildningsanordnaren bestämmer. Om det är fråga om en längre frånvaro från undervisningen på grund av att familjen flyttar eller vistas utomlands antingen tillfälligt eller permanent, uppfylls inte villkoren för beviljande av befrielse från undervisningen. Vid flyttning utomlands ska utbildningsanordnaren ge eleven ett skiljebetyg. Det kan också vara fråga om en avgång för viss tid förutsatt att utbildningsanordnaren godkänner detta. Om eleven avgår från skolan helt och hållet ska han eller hon ansöka om att bli antagen som elev inom den grundläggande utbildningen vid återkomsten till Finland. I praktiken har anordnarna av grundläggande utbildning också beviljat skiljebetyg för viss tid. Hösten 2019 var 1 332 läropliktiga tillfälligt bosatta utomlands. Under utlandsvistelsen kan barnet till exempel gå i en finsk grundskola som verkar utomlands, i en lokal skola, en internationell skola eller en Europaskola. Vårdnadshavaren kan också svara för barnets undervisning hemma. Då måste man emellertid utreda om det råder skoltvång i det aktuella landet. Det vanligaste alternativet är ändå skolgång i en lokal skola. 

2.2  Examensutbildning på andra stadiet

2.2.1  Gymnasieutbildning och studentexamen

Bestämmelser om allmänbildande gymnasieutbildning finns i gymnasielagen (714/2018). Enligt lagens 2 § ger gymnasieutbildningen den studerande färdigheter att inleda studier som leder till högskoleexamen vid ett universitet eller en yrkeshögskola. Enligt lagens 1 § avläggs studentexamen som avslutning på gymnasieutbildningen. Särskilda bestämmelser om studentexamen finns i lagen om studentexamen (502/2019). 

Enligt 10 § i gymnasielagen utgör gymnasieutbildningen en lärokurs vars målsatta tid är tre år. Gymnasieutbildning ordnas separat för unga och vuxna med olika lärokurser. Studierna som hör till lärokursen för unga dimensioneras för heltidsstudier och studierna som hör till lärokursen för vuxna dimensioneras för deltidsstudier. Från och med den 1 augusti 2021 är grunden för dimensioneringen av lärokurserna och studierna som hör till dem studiepoäng. Lärokursen för gymnasieutbildning för unga omfattar 150 studiepoäng och lärokursen för gymnasieutbildning för vuxna omfattar 88 studiepoäng. Utbildningsstyrelsen utfärdade grunder för läroplanen för ungdomar enligt den nya gymnasieutbildningen den 7 november 2019 (OPH-2263-2019). De nya grunderna för läroplanen tas i bruk i undervisningen den 1 augusti 2021. Enligt lagens 13 § ska utbildningsanordnaren ordna undervisningen och handledningen av studierna enligt lärokursen så att gymnasieutbildningens lärokurs kan slutföras på tre år. 

Enligt 23 § i gymnasielagen har den studerande rätt att slutföra gymnasieutbildningens lärokurs på högst fyra år, om inte utbildningsanordnaren beviljar den studerande extra tid för slutförande av studierna på grund av sjukdom, skada eller någon annan särskild orsak. Den studerande har också rätt att tillfälligt avbryta sin studierätt för den tid som han eller hon fullgör tjänstgöring enligt värnpliktslagen (1438/2007), civiltjänstlagen (1446/2007) eller lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (194/1995) eller får sjukdagpenning eller moderskaps-, faderskaps- eller föräldrapenning enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004). Därtill kan studierätten på den studerandes begäran tillfälligt avbrytas av någon annan grundad anledning. 

I 26 § i gymnasielagen bestäms om den studerandes individuella läroplan. För att stödja gymnasiestudiernas framskridande och övergången till fortsatta studier och arbetslivet ska en studerande som genomgår gymnasieutbildningens lärokurs utarbeta en individuell studieplan som innehåller en studieplan, en plan för studentexamen och en plan för fortsatta studier och karriären. Den individuella studieplanen är ett av den studerande utarbetat dokument som ska utarbetas i början av studierna med stöd av läroanstaltens undervisningspersonal och uppdateras regelbundet när studierna framskrider. 

År 2018 påbörjade 32 781 studerande i åldern 16—18 år gymnasieutbildning, och av dem studerade 32 214 enligt läroplanen för ungdomar (Vipunen). Enligt gymnasielagen kan en sökande som är under 18 år antas för att avlägga lärokursen för gymnasieutbildning för vuxna endast av grundad anledning som har samband med sökandens hälsotillstånd eller personliga livssituation. År 2018 studerade 105 16-åringar och 243 17-åringar enligt lärokursen för vuxna. 

Antalet studerande inom gymnasieutbildningen för ungdomar har ökat med 779 studerande från 2016 till 2018. Antalet studerande har ökat bland både finskspråkiga och svenskspråkiga. 

Antalet studerande som studerar enligt lärokursen för gymnasieutbildning för ungdomar enligt landskap och språk 2016—2018: 

 

2016 

2017 

2018 

Landskap 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Annat 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Annat 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Annat 

01 Nyland 

32 070 

28 338 

3 331 

401 

32 440 

28 700 

3 369 

371 

33 068 

29 196 

3 425 

447 

02 Egentliga 

Finland 

7 933 

7 370 

520 

43 

7 987 

7 429 

511 

47 

7 901 

7 363 

482 

56 

04 Satakunta 

3 648 

3 598 

50 

 

3 496 

3 444 

52 

 

3 489 

3 435 

54 

 

05 Egentliga 

Tavastland 

2 682 

2 682 

 

 

2 862 

2 862 

 

 

2 567 

2 567 

 

 

06 Birkaland 

8 840 

8 779 

61 

 

8 814 

8 753 

61 

 

9 008 

8 951 

57 

 

07 Päijänne- 

Tavastland 

3 268 

3 268 

 

 

3 269 

3 269 

 

 

3 217 

3 217 

 

 

08 Kymmene- 

dalen 

2 699 

2 659 

40 

 

2 690 

2 650 

40 

 

2 566 

2 536 

30 

 

09 Södra 

Karelen 

1 859 

1 859 

 

 

1 914 

1 914 

 

 

1 921 

1 921 

 

 

10 Södra Savolax 

2 155 

2 155 

 

 

2 218 

2 218 

 

 

2 166 

2 166 

 

 

11 Norra Savolax 

4 164 

4 164 

 

 

4 158 

4 158 

 

 

4 212 

4 212 

 

 

12 Norra 

Karelen 

2 593 

2 593 

 

 

2 534 

2 534 

 

 

2 451 

2 451 

 

 

13 Mellersta 

Finland 

4 489 

4 489 

 

 

4 433 

4 433 

 

 

4 574 

4 574 

 

 

14 Södra Österbotten 

3 341 

3 341 

 

 

3 355 

3 355 

 

 

3 339 

3 339 

 

 

15 Österbotten 

3 110 

1 237 

1 873 

 

3 045 

1 187 

1 858 

 

3 171 

1 241 

1 930 

 

16 Mellersta 

Österbotten 

1 245 

1 065 

180 

 

1 192 

996 

196 

 

1 207 

1 042 

165 

 

17 Norra Österbotten 

7 672 

7 619 

53 

 

7 889 

7 844 

45 

 

7 925 

7 881 

44 

 

18 Kajanaland 

1 286 

1 286 

 

 

1 189 

1 189 

 

 

1 214 

1 214 

 

 

19 Lappland 

2 722 

2 722 

 

 

2 677 

2 677 

 

 

2 570 

2 570 

 

 

21 Åland 

447 

 

447 

 

435 

 

435 

 

432 

 

432 

 

99 Utlandet 

45 

45 

 

 

42 

42 

 

 

49 

49 

 

 

SAMMANLAGT 

96 268 

89 269 

6 555 

444 

96 639 

89 654 

6 567 

418 

97 047 

89 925 

6 619 

503 

Källa: Statistikcentralen 2020 

År 2018 fanns det 271 anordnare av gymnasieutbildning och gymnasieutbildning för ungdomar ordnades i 368 läroanstalter. Det fanns 329 finskspråkiga och 34 svenskspråkiga gymnasier och 5 med annat språk. 

 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Annat 

Landskap 

Anordnare 

Antal 

Gymnasier 

Sammanlagt 

Studerande 

Sammanlagt 

Gymnasier (F) 

Sammanlagt 

Studerande 

Finska 

Gymnasier (S) 

Sammanlagt 

Studerande 

Svenska 

Gymnasier (A) 

Sammanlagt 

Studerande 

Annat 

01 Nyland 

44 

82 

33 068 

64 

29 196 

14 

3 425 

447 

02 Egentliga Finland 

19 

29 

7 901 

25 

7 363 

482 

56 

04 Satakunta 

14 

16 

3 489 

15 

3 435 

54 

 

 

05 Egentliga Tavastland 

2 567 

2 567 

 

 

 

 

06 Birkaland 

25 

31 

9 008 

30 

8 951 

57 

 

 

07 Päijänne-Tavastland 

11 

3 217 

11 

3 217 

 

 

 

 

08 Kymmenedalen 

10 

2 566 

2 536 

30 

 

 

09 Södra 

Karelen 

1 921 

1 921 

 

 

 

 

10 Södra 

Savolax 

10 

12 

2 166 

12 

2 166 

 

 

 

 

11 Norra 

Savolax 

16 

21 

4 212 

21 

4 212 

 

 

 

 

12 Norra 

Karelen 

11 

14 

2 451 

14 

2 451 

 

 

 

 

13 Mellersta 

Finland 

17 

18 

4 574 

18 

4 574 

 

 

 

 

14 Södra 

Österbotten 

13 

19 

3 339 

19 

3 339 

 

 

 

 

15 Österbotten 

13 

16 

3 171 

1 241 

11 

1 930 

 

 

16 Mellersta 

Österbotten 

1 207 

1 042 

165 

 

 

17 Norra 

Österbotten 

27 

36 

7 925 

35 

7 881 

44 

 

 

18 Kajanaland 

1 214 

1 214 

 

 

 

 

19 Lappland 

20 

22 

2 570 

22 

2 570 

 

 

 

 

21 Åland 

432 

 

 

432 

 

 

99 Utlandet 

49 

49 

34 

 

 

 

SAMMANLAGT 

271 

368 

97 047 

329 

89 925 

34 

6 619 

5 

503 

Källa: Statistikcentralen 2020. 

För att leda, ordna och verkställa studentexamen, som avläggs som avslutning på gymnasieutbildning, svarar Studentexamensnämnden. Enligt 3 § i lagen om studentexamen ordnas i studentexamen prov i modersmål och litteratur, det andra inhemska språket, främmande språk, matematik samt i naturvetenskapliga och humanistisk-samhälleliga läroämnen (realämnen). Prov i modersmål och litteratur ordnas på finska, svenska och samiska. 

I 10 § i lagen om studentexamen bestäms om prov som avläggs i studentexamen. En examinand som avlägger studentexamen ska avlägga fem prov till vilka hör provet i modersmål och litteratur samt enligt examinandens eget val tre prov av en grupp som består av provet i matematik, provet i det andra inhemska språket, provet i ett främmande språk och provet i realämnena. Av de prov som avses ovan får endast ett avläggas i ett och samma läroämne. Examinanden får dessutom avlägga ett eller flera andra prov. Bestämmelsen tillämpas på examinander som börjar avlägga examen vid examenstillfället våren 2022 eller efter det. 

Enligt 12 § i lagen om studentexamen har studentexamen avlagts när examinanden har blivit godkänd i de prov som avses i 10 § samt med godkänt resultat slutfört lärokursen för gymnasieutbildningen eller en sådan annan examen eller utbildning som avses i 5 §. Examen kan avläggas även när vitsordet i ett prov är underkänt genom det så kallade kompensationsförfarandet, om vitsorden i de övriga prov som examinanden avlagt är tillräckliga. Examen kan dock inte avläggas om ett prov underkänns på grund av att personen uteblir från provtillfället eller inte lämnar in en provprestation för bedömning, eller på grund av svikligt förfarande. Studentexamen ska genomföras under högst tre på varandra följande examenstillfällen. En examinand som har fått ett underkänt vitsord i ett prov som enligt 10 § 1 mom. ska avläggas i studentexamen får dock fortsätta att avlägga examen genom att ta om provet i fråga vilket får göras under de tre examenstillfällen som omedelbart följer efter att det underkända vitsordet erhölls. Ett godkänt prov får tas om utan begränsningar. 

År 2018 var antalet studenter 30 365, av vilka något över 1 000 avlade examen enligt läroplanen för vuxna. Största delen av studenterna får sin examen vid 19 års ålder. 

Antalet studenter 2018 enligt ålder: 

Ålder 

Studenter 2018 

17 

18 

253 

19 

25 439 

20 

3 600 

21 

392 

22 

148 

23 

99 

24 

73 

25 

61 

26 

30 

27 

46 

28 

34 

29 

16 

30 - 

171 

Sammanlagt 

30 365 

Källa: Statistikcentralen 2020. 

2.2.2  Yrkesutbildning

Bestämmelser om yrkesutbildning och yrkesinriktade examina finns i lagen om yrkesutbildning (531/2017). De yrkesinriktade examina är yrkesinriktad grundexamen, yrkesexamen och specialyrkesexamen. De yrkesinriktade examinas examensstruktur omfattar för närvarande 43 yrkesinriktade grundexamina. Inom en grundexamen kan den studerande inrikta sig på ett visst kompetensområde. 

Omfattningen av yrkesinriktade grundexamina är 180 kompetenspoäng och examina består av examensdelar. Lagen om yrkesutbildning innehåller inga bestämmelser om tiden för avläggande av yrkesinriktad grundexamen, men enligt lagens 15 § 3 mom. ska Utbildningsstyrelsen sammanställa grunderna för de yrkesinriktade grundexamina så att det är möjligt att avlägga examina på tre år, på samma sätt som gymnasiets lärokurs. En studerande har också rätt att tillfälligt avbryta sin studierätt. Grunderna för avbrytande är de samma som i gymnasielagen. 

Enligt 44 § i lagen om yrkesutbildning ska det för en studerande som inleder en utbildning utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet, där individuella uppgifter om identifiering, erkännande, förvärvande, utveckling och påvisande av kunnandet och om handlednings- och stödåtgärder förs in. Utbildningsanordnaren svarar för att den personliga utvecklingsplanen för kunnandet utarbetas och uppdateras. Utbildningsanordnaren utarbetar och uppdaterar den personliga utvecklingsplanen för kunnandet tillsammans med den studerande. I utarbetandet och uppdateringen deltar en lärare, en studiehandledare eller vid behov någon annan företrädare för utbildningsanordnaren som utbildningsanordnaren utser. Även andra aktörer deltar i utarbetandet av planen på det sätt som föreskrivs i lagens 45 §. Den studerande genomför sin utbildning i enlighet med vad som överenskommits i planen, som alltid kan uppdateras vid behov. 

Yrkesutbildning kan också ordnas på en arbetsplats i samband med praktiska arbetsuppgifter som läroavtalsutbildning eller utbildning som grundar sig på utbildningsavtal. Läroavtalsutbildning grundar sig på ett skriftligt arbetsavtal för viss tid mellan en studerande som fyllt 15 år och arbetsgivaren eller på ett tjänsteförhållande. Under utbildning som grundar sig på utbildningsavtal står den studerande inte i ett anställningsförhållande. Arbetsgivaren eller någon annan företrädare för arbetsplatsen deltar i utarbetandet och uppdateringen av den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet till den del som utbildningen ordnas på arbetsplatsen i samband med praktiska arbetsuppgifter. 

Avläggandet av en yrkesinriktad examen är inte beroende av det sätt på vilket kunnandet förvärvats. Kunnande kan förvärvas i olika inlärningsmiljöer, såsom undervisning som ordnas i en läroanstalt eller på en arbetsplats i samband med praktiska uppgifter. Examensdelarna avläggs genom att man utför praktiska arbetsuppgifter i genuina arbetssituationer och arbetsprocesser, alltså yrkesprov, där den studerandes kunnande bedöms genom att det jämförs med det kunnande som angetts i examensgrunderna. En examensdel kan också avläggas genom att det kunnande som den studerande har förvärvat till exempel genom tidigare arbetserfarenhet eller hobbyverksamhet identifieras och erkänns. Enligt 52 § 6 mom. i lagen om yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren erbjuda möjlighet att avlägga examen eller en examensdel även utan deltagande i examensutbildning. 

År 2018 avlades yrkesinriktad grundexamen av sammanlagt cirka 119 000 studerande i åldern 15—19 år, varav cirka 3 000 studerande i läroavtalsutbildning. På motsvarande sätt avlades yrkesexamen av sammanlagt 486 studerande, varav 381 i utbildning i läroanstaltsform och 105 i läroavtalsutbildning. I denna åldersgrupp avlade 21 studerande specialyrkesexamen. År 2018 påbörjade 34 287 nya studerande i åldern 15—19 år yrkesinriktad grundexamen. (Vipunen) 

År 2018 studerade sammanlagt cirka 321 000 studerande i yrkesutbildning som lyder under undervisningsförvaltningen. Av dem gick cirka 296 000 studerande i examensinriktad utbildning. Cirka 13 300 studerande studerade i yrkesutbildning som ordnas som arbetskraftsutbildning. Yrkesinriktad grundexamen avlades av sammanlagt cirka 226 000 studerande, alltså cirka 47 procent av de studerande som avlägger yrkesinriktad grundexamen har fyllt 19 år. År 2018 började sammanlagt cirka 71 600 nya studerande avlägga yrkesinriktad grundexamen, alltså var 52 procent av dem som började avlägga yrkesinriktad grundexamen över 19 år. År 2017 avlade sammanlagt cirka 34 100 personer yrkesinriktad grundexamen, av vilka cirka 700 var under 19 år och cirka 23 500 19—21 år. 

Studerande i åldern 15—19 år inom yrkesutbildningen enligt utbildningsområde 2016—2018 (Vipunen): 

 

2016 

2017 

2018 

 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Sammanlagt 

Finska 

Svenska 

Sammanlagt 

125 139 

112 821 

5 700 

121 544 

108 870 

5 433 

119 349 

106 356 

5 145 

Det humanistiska och pedagogiska området 

1 962 

1 821 

90 

1 878 

1 746 

90 

1 980 

1 839 

87 

Kulturbranschen 

5 130 

4 650 

297 

4 884 

4 401 

285 

4 980 

4 494 

261 

Samh.vetensk., företagsek. o. admin. omr. 

16 305 

14 532 

543 

16 167 

14 313 

555 

15 810 

13 896 

579 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det naturvetenskapliga området 

4 173 

3 687 

285 

4 317 

3 798 

285 

4 359 

3 810 

279 

Teknik och kommunikation 

56 697 

51 411 

2 622 

55 065 

49 716 

2 454 

55 074 

49 575 

2 295 

Naturbruk och miljöområdet 

5 856 

5 439 

357 

5 745 

5 316 

366 

5 520 

5 115 

333 

Social-, hälso- och idrottsområdet 

21 924 

19 590 

1 035 

22 137 

19 566 

1 008 

21 678 

18 948 

975 

Turism-, kosthålls- och ekonomibranschen 

13 092 

11 688 

471 

11 361 

10 014 

393 

9 924 

8 661 

330 

År 2018 ordnades yrkesutbildning av 174 utbildningsanordnare. Regionalt och språkligt placerade sig anordnarna som följer (Utbildningsstyrelsen, arbetskraftsutbildningen undantagen, Vipunen): 

 

Läroanstalter 

Studerande 

 

Landskap 

SAMMANLAGT 

 

finskpråkiga 

svenskspråkiga 

finska+svenska 

Nyland 

47 

72 438 

40 

67 338 

4 260 

840 

Egentliga 

Finland 

17 

17 733 

15 

11 379 

  

  

6 354 

Satakunta 

8 907 

8 907 

  

  

  

  

Egentliga 

Tavastland 

7 203 

7 203 

  

  

  

  

Birkaland 

19 

19 938 

19 

19 938 

  

  

  

  

Päijänne- 

Tavastland 

8 664 

8 664 

  

  

  

  

Kymmenedalen 

6 642 

6 642 

  

  

  

  

Södra Karelen 

4 212 

4 212 

  

  

  

  

Södra Savolax 

6 474 

6 474 

  

  

  

  

Norra Savolax 

11 349 

11 349 

  

  

  

  

Norra Karelen 

7 473 

7 473 

  

  

  

  

Mellersta 

Finland 

12 561 

12 561 

  

  

  

  

Södra 

Österbotten 

10 347 

10 347 

  

  

  

  

Österbotten 

7 629 

3 942 

3 687 

Mellersta 

Österbotten 

4 035 

4 035 

  

  

  

  

Norra 

Österbotten 

18 

18 543 

18 

18 543 

  

  

  

  

Kajanaland 

3 570 

3 570 

  

  

  

  

Lappland 

8 448 

8 448 

  

  

  

  

Sammanlagt 

174 

236 163 

159 

217 083 

9 

8 202 

6 

10 881 

Med dubbelexamen avses att en yrkesinriktad grundexamen och studentexamen avläggs parallellt och samtidigt. Vid dubbelexamen genomför man studier för den yrkesinriktade examen samt gymnasiestudier och deltar i studentskrivningarna. Gymnasiestudierna för en studerande som är inskriven i en yrkesläroanstalt räknas till godo i den yrkesinriktade grundexamen. Vid så kallad trippelexamen studerar man gymnasiets lärokurs samt avlägger studentexamen och en yrkesinriktad grundexamen. Avläggande av dubbelexamen förlänger inte nödvändigtvis studietiden, utan det är möjligt att genomföra de behövliga yrkesinriktade studierna och studentproven på tre år. Flera utbildningsanordnare erbjuder emellertid möjlighet att genomföra studierna på 3—4 år. De som avlägger så kallad trippelexamen studerar i regel längre. Åren 2010—2018 avlade årligen cirka 2 000 studerande dubbel- eller trippelexamen (yrkesinriktad grundexamen och studentexamen samma år eller på varandra följande år). 

2.3  Förberedande utbildning efter grundskolestadiet

2.3.1  Utbildning som förbereder för gymnasieutbildning

Bestämmelser om utbildning för invandrare och personer med främmande språk som modersmål som förbereder för gymnasieutbildning (LUVA) finns i gymnasielagen. De studerande berörs i princip av samma rättigheter och skyldigheter som studerande som avlägger gymnasiets lärokurs. Syftet med den förberedande utbildningen är att ge de studerande språkliga och andra behövliga färdigheter för övergången till gymnasieutbildning. Rätt att ordna förberedande utbildning ingår i tillståndet att ordna gymnasieutbildning. För närvarande erbjuds inte utbildning som förbereder för gymnasieutbildning för andra än studerande med invandrarbakgrund. 

Utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning utgör en lärokurs vars målsatta tid är ett år och som omfattar 50 studiepoäng. Lärokursen för utbildning som förbereder för gymnasieutbildning innefattar studier i finska eller svenska och vid behov i andra språk, andra studier som ger färdigheter som behövs i gymnasieutbildningen samt studiehandledning. Lärokursen kan också innefatta studier som ingår i gymnasieutbildningens lärokurs. Utbildningsstyrelsen fastställer separat grunderna för läroplanen för lärokursen för utbildning som förbereder för gymnasieutbildning för unga och för vuxna. 

Enligt 21 § i gymnasielagen är förutsättningar för antagning som studerande till utbildning som förbereder för gymnasieutbildning förutom de allmänna förutsättningarna att sökanden är en sådan invandrare som avses i lagen om främjande av integration (1386/2010) eller hans eller hennes modersmål är något annat än finska, svenska eller samiska enligt det befolkningsdatasystem som avses i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009), sökanden inte har tillräckliga språkliga färdigheter att klara av gymnasiestudierna på finska eller svenska, sökanden har som mål att avlägga gymnasieutbildningens lärokurs efter den förberedande utbildningen, och sökanden inte har avlagt en högskoleexamen. 

På beräkningsdagen hösten 2019 studerade 102 enligt lärokursen för unga och 78 enligt lärokursen för vuxna inom utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. Förberedande utbildning ordnades av sammanlagt 13 utbildningsanordnare, av vilka nio ordnade endast förberedande utbildning enligt lärokursen för unga, sju endast förberedande utbildning enligt lärokursen för vuxna och tre utbildning enligt lärokursen både för unga och för vuxna. 

2.3.2  Utbildning som handleder för yrkesutbildning

I 7 § i lagen om yrkesutbildning föreskrivs om handledande utbildningar. I lagen föreskrivs om utbildning som handleder för yrkesutbildning (VALMA) samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv (TELMA). Av dessa är den senare avsedd för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd och som saknar färdigheter att avlägga yrkesinriktad examen. 

Utbildning som handleder för yrkesutbildning ger de studerande färdigheter för att söka sig till examensutbildning och stärker de studerandes förutsättningar att avlägga en yrkesinriktad examen. Utbildningen som handleder för yrkesutbildning är uttryckligen inriktad på yrkesutbildning och skiljer sig i detta avseende från andra utbildningar i övergångsskedet. Målet är att via individuella val och studievägar stärka de kunskaper som den studerande behöver för att övergå till yrkesutbildning. Utbildningens syfte är att utgöra ett fungerande och tydligt övergångsskede mellan den grundläggande utbildningen och den yrkesinriktade examensutbildningen. Utbildningen är nära kopplad till arbetslivet, och den studerande har också möjlighet att som en del av den handledande utbildningen avlägga en utbildningsdel eller mindre helheter av examensutbildningen. 

Syftet med utbildning som handleder för yrkesutbildning är en smidig övergång till examensutbildningen. Den studerande kan också övergå till examensutbildningen mitt under den handledande utbildningen, om den studerande har nått förutsättningarna för att påbörja examensutbildningen. Den studerande kan vid behov också övergå från examensutbildning till handledande utbildning för att stärka sina färdigheter att avlägga examen, om examensutbildningen hotas av avbrott. 

Den handledande utbildningens omfattning är 60 kompetenspoäng. Utbildningen ska genomföras inom ett år, om inte utbildningsanordnaren beviljar den studerande förlängning på grund av sjukdom eller av någon annan särskild orsak. Studerande inom handledande utbildning berörs i princip av samma rättigheter och skyldigheter som examensstuderande inom yrkesutbildningen, såsom rätt till studiehandledning och särskilt stöd samt bestämmelserna om en personlig utvecklingsplan för kunnandet och rätt att tillfälligt avbryta studierna. 

Vid antagningen av studerande till handledande utbildning kan de riksomfattande ansökningsförfarandena användas och man kan också söka till utbildningen smidigt året runt via kontinuerlig ansökan. Som studerande kan en sökande antas som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller en motsvarande tidigare lärokurs eller som utbildningsanordnaren i övrigt anser ha tillräckliga förutsättningar att förvärva det kunnande eller avlägga den examen som eftersträvas. Dessutom förutsätts i regel att den sökande inte har avlagt examen eller genomfört handledande utbildning tidigare och att den sökande har som mål att efter den handledande utbildningen avlägga en i denna lag avsedd examen eller examensdel. 

För att ordna utbildning som handleder för yrkesutbildning krävs det ett av undervisnings- och kulturministeriet beviljat tillstånd att ordna examina och utbildning. Tillstånden att ordna handledande utbildning har senast förnyats från och med augusti 2015. I början av 2020 har 50 anordnare av yrkesutbildning tillstånd att ordna utbildning som handleder för yrkesutbildning. Av dem har fem beviljats tillstånd att ordna svenskspråkig utbildning. Tillstånd att ordna utbildning som handleder för yrkesutbildning har beviljats anordnare inom vars verksamhetsområde det finns behov av sådan utbildning och som har förutsättningar att ordna utbildning för olika målgrupper i fråga om alla utbildningsdelar enligt utbildningsgrunderna, i första hand inom ramen för utbildningsanordnarens eget utbildningsutbud. Dessutom ska utbildningsanordnare ha förutsättningar att handleda de studerande som deltar i den handledande utbildningen och visa dem in på en väg som leder till examensinriktad grundutbildning i första hand inom utbildningsanordnarens eget utbildningsutbud. Den som ordnar utbildning som handleder för yrkesutbildning ska också ha förutsättningar att inom sitt verksamhetsområde upprätthålla en tillräcklig volym av i huvudsak mångsektoriellt serviceutbud inom hela yrkesutbildningen eller ett mera specialiserat serviceutbud och ett tillräckligt brett utbildningsutbud i anslutning till det. I varje landskap finns en eller flera anordnare av utbildning som handleder för yrkesutbildning som inom sitt primära verksamhetsområde kan uppfylla behoven av handledande utbildning. 

Handledande utbildningar ordnas inom ramen för det målinriktade antal studerandeår som beviljats genom prestationsbeslutet. Utbildningsanordnaren kan alltså inom antalet studerandeår besluta att den tillhandahållna utbildningen fördelas på examensinriktad utbildning och handledande utbildning. Detta möjliggör också smidiga övergångar mellan examensinriktad och handledande utbildning. Utbildningsanordnare som har som särskild utbildningsuppgift att ordna krävande särskilt stöd kan i regel ordna handledande utbildning inom ramen för sitt totala antal studerandeår. 

År 2018 deltog cirka 4 700 studerande i utbildning som handleder för yrkesutbildning och 2019 cirka 5 000 studerande. År 2018 var antalet studerande under 20 år cirka 2 650 och år 2019 cirka 2 850. Antalet studerande som inte var finska medborgare var cirka 1 700 år 2018 och cirka 1 800 år 2019. Antalet studerande under 20 år som inte var finska medborgare var cirka 300 år 2018 och cirka 270 år 2019. (Vipunen, testrapport). 

Läsåret 2015—2016 deltog sammanlagt cirka 4 900 studerande (genomströmning) i handledande utbildning. Av dem var 52,7 procent över 18 år. De kvinnliga studerande utgjorde 54 procent. Nästan 40 procent av de studerande påbörjade utbildningen under läsåret. Endast cirka 30 procent av de studerande genomförde hela utbildningen (60 kompetenspoäng), så cirka 70 procent av de studerande genomförde bara delar av utbildningen som handleder för yrkesutbildning. (Uppgifter: Valmasta vauhtia. Tilannekatsaus ammatilliseen peruskoulutukseen valmentavan koulutuksen (Valma) toimeenpanosta ja vaikuttavuudesta syksyllä 2016.) 

2.3.3  Påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen

För unga som slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs kan ordnas påbyggnadsundervisning som varar ett läsår enligt lagen om grundläggande utbildning. Enligt 3 § i förordningen om grundläggande utbildning (852/1998) kan till påbyggnadsundervisningen antas en ung elev som har fått avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen samma eller föregående år. Det är frivilligt för kommunerna att ordna påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen. Enskilda sammanslutningar eller stiftelser kan ordna påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen om statsrådet har beviljat tillstånd att ordna utbildning för detta enligt 7 § i lagen om grundläggande utbildning. 

Påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen ska erbjuda de studerande möjlighet att förbättra sina förutsättningar för fortsatta studier. Jämfört med andra utbildningar i övergångsskedet läggs fokus särskilt på att höja vitsorden från den grundläggande utbildningen. Påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen skiljer sig från andra utbildningar i övergångsskedet även på så sätt att den riktar sig bara till unga som nyss gått ut grundskolan. 

Påbyggnadsundervisningen varar ett läsår och omfattar minst 1100 timmar. Den studerande ges undervisning och handledning under minst 1 100 timmar inom påbyggnadsundervisningen. Påbyggnadsundervisningen kan genomföras även någon annanstans än i den egna grundskolan. Läroplansgrunderna för påbyggnadsundervisningen (2014) definierar de centralen målen och principerna för ordnandet av undervisning. Utgångspunkt för undervisningen är de mål för ett omfattande kunnande som fastställts i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som preciserats i den lokala läroplanen för den grundläggande utbildningen samt målen för och innehållet i de olika läroämnena. Det har inte fastställts någon riksomfattande timfördelning eller lärokurs för påbyggnadsundervisningen. Innehållet för respektive studerande preciseras i den individuella studieplanen och undervisningen planeras individuellt enligt de studerandes behov av påbyggnadsundervisning. 

Antalet studerande inom påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen var 960 statistikdagen hösten 2019. Härav omfattades 772 av undervisning som en kommun eller samkommun ordnat, 25 av undervisning som staten ordnat och 161 av undervisning som ordnats av enskilda. Antalet har ökat från 2018, då sammanlagt 562 elever fick påbyggnadsundervisning. 

2.3.4  Folkhögskolornas långa linjer

Av dem som gått ut grundskolan har varje år några hundra sökt till studier inom fritt bildningsarbete vid folkhögskolor som ger undervisning i internatform. Målen för de långa utbildningslinjerna vid folkhögskolor som ordnar fritt bildningsarbete är fria. De långa utbildningslinjerna omfattar i regel ett läsår och minst 34 studerandeveckor. Enligt lagen om fritt bildningsarbete (632/1998) syftar det fria bildningsarbetet till att utifrån principen om livslångt lärande anordna utbildning som stöder sammanhållningen och jämlikheten i samhället samt ett aktivt medborgarskap. Enligt lagen kännetecknas det fria bildningsarbetet av studier efter eget val. Folkhögskolorna planerar själva innehållet i de långa studielinjer som ingår i det fria bildningsarbetet. 

I Finland finns 76 huvudmän för folkhögskolor. Finlands folkhögskolförening rf lät i januari 2020 utföra en enkät bland folkhögskolorna, där man utredde hur många studerande under 18 år som folkhögskolorna hade på långa utbildningslinjer inom fritt bildningsarbete (alla utbildningar som varade över 8 veckor). Enligt enkätresultaten fanns studerande som hörde till den aktuella målgruppen vid 33 folkhögskolor och det totala antalet studerande var 472. Tre folkhögskolor hade över 100 studerande i denna målgrupp. Lehtimäki opisto, som ordnar utbildning för personer med svår funktionsnedsättning, hade 10 studerande i målgruppen. Lehtimäki opistos huvudsakliga uppgift är att ordna utbildning för personer med svår funktionsnedsättning. I andra folkhögskolor var antalet 1—6 studerande. Fyra folkhögskolor var svenskspråkiga och de hade sammanlagt cirka 20 studerande. Undervisnings- och kulturministeriet hade tidigare utrett antalet studerande i denna målgrupp 2014. Då var det totala antalet 468 studerande i 30 folkhögskolor. 

2.3.5  Betydelsen av utbildningar i övergångsskedet

En del unga har svårt att välja lämplig utbildning när den grundläggande utbildningen tar slut eftersom de har så många alternativ eller bristfälliga färdigheter. Utbildning i övergångsskedet ger unga möjlighet att stärka sina grundläggande färdigheter samt få klarhet i sitt yrkesval. Målet för utbildningen i övergångsskedet är att främja och stödja de studerandes övergång till fortsatta studier och stärka den studerandes färdigheter för gymnasie- eller yrkesutbildning samt stödja den studerandes förutsättningar för kontinuerligt lärande. 

De förberedande och handledande utbildningarna efter den grundläggande utbildningen erbjuder delvis överlappande delområden (till exempel studieberedskap och studiefärdigheter, hantering av vardagen, höjning av vitsorden från den grundläggande utbildningen) och delvis differentierade delområden (yrkeskunnande, gymnasiekurser). Den sökande kan ha svårt att bestämma vilken utbildning i övergångsskedet som bäst motsvarar hans eller hennes behov och som tar honom eller henne mot de egna målen. Valet är speciellt svårt om framtidsplanerna fortfarande är oklara. Ibland kan en studerande först gå till exempel påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen och sedan utbildning som handleder för yrkesutbildning, varvid de på varandra följande utbildningarna i övergångsskedet förlänger den utbildningstid som inte leder till examen. 

Det är nödvändigt att utveckla de förberedande och handledande utbildningarna efter den grundläggande utbildningen så att de utgör en klar utbildningshelhet i övergångsskedet för den studerande. Tillkämpad differentiering av utbildningar och studerande borde undvikas, eftersom målen för och innehållet i utbildningarna i övergångsskedet sammanfaller i många avseenden. Den studerande borde ha möjlighet att under utbildningshelheten fortfarande klarlägga sin egen studieväg och karriär samt sitt intresse för gymnasie- eller yrkesutbildning. Under utbildningen borde den studerande få tillräcklig handledning och tillräckligt stöd samt information om olika vidareutbildningsmöjligheter. Utbildningen i övergångsskedet borde göra det möjligt att pröva på olika utbildningsområden och arbetslivet, vilket skulle bidra till att klarlägga valet av bransch. En enhetligare utbildningshelhet skulle också innebära att utbildningsanordnaren inte behöver välja vilken utbildning i övergångsskedet som ordnas, utan resurserna kunde bättre än nu inriktas enligt de studerandes behov. 

2.4  Beaktande av specialgruppers utbildningsbehov

2.4.1  Utbildning för invandrare

Enligt 5 § i lagen om grundläggande utbildning kan kommunen ordna förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen. I undervisningen kan delta både barn och unga som nyss flyttat till landet och barn och unga med invandrarbakgrund som är födda i Finland. Den förberedande undervisningens syfte är att utveckla elevens kunskaper i finska eller svenska och ge honom eller henne andra färdigheter för studier inom förskoleundervisningen eller den grundläggande utbildningen. Den förberedande undervisningen motsvarar enligt 9 § i lagen om grundläggande utbildning ett års lärokurs. 

Inom den grundläggande utbildningen placeras invandrarelever i allmänhet i den klass som motsvarar deras ålder samt deras kunskaper och färdigheter. De har möjlighet att få undervisning i finska eller svenska enligt en särskild lärokurs i finska/svenska som andra språk för invandrare. 

I 46 § i lagen om grundläggande utbildning bestäms om grundläggande utbildning för personer som passerat läropliktsåldern. En person som inte har fått allmänbildande utbildning som motsvarar den grundläggande utbildningen eller som har genomgått en utbildning som är klart snävare än lärokursen enligt det finska skolsystemet har möjlighet att få avgiftsfri grundläggande utbildning eller delar (s.k. ämnesundervisning) av den grundläggande utbildningens lärokurs också efter att han eller hon passerat läropliktsåldern. Den grundläggande utbildningen för personer som passerat läropliktsåldern avviker i någon mån från den övriga grundläggande utbildningen vad gäller innehåll och bestämmelser. Kommunen har inte lagstadgad skyldighet att ordna sådan undervisning som avses i 46 § i lagen om grundläggande utbildning. Särskilt i grundläggande utbildning för vuxna som ska svara på invandrares behov baserar sig studierna alltid på en bedömning av utgångsnivån, där man identifierar tidigare förvärvat kunnande. I enlighet med den studerandes kunskapsbehov består den av ett inledningsskede och ett slutskede eller enbart av slutskedet. Inledningsskedet kan i enlighet med den studerandes behov av kunnande dessutom omfatta ett särskilt läskunnighetsskede. Studiernas omfattning och studietiden fastställs i en individuell studieplan. År 2017 fanns det 4 160 examensinriktade studerande och år 2018 fanns det 5 013 examensinriktade studerande inom den grundläggande utbildningen för personer som passerat läropliktsåldern (Statistikcentralen). 

Unga invandrare som saknar färdigheter som den grundläggande utbildningen ger borde med stöd av den nuvarande lagstiftningen hänvisas till grundläggande utbildning för läropliktiga tills deras läroplikt upphör sommaren det år de fyller 17 år. Därefter är avsikten att hänvisa i synnerhet unga för vilkas utbildnings- och yrkeskarriär det är viktigt att slutföra grundskolan till att fortsätta förkovra de grundläggande färdigheterna inom ovan beskrivna grundläggande utbildning som avses i 46 § i lagen om grundläggande utbildning. 

Bestämmelser om utbildning som utvecklar de grundläggande färdigheterna och som är avsedd för andra än läropliktiga finns dessutom i bland annat lagen om främjande av integration. Enligt lagens 20 § ordnas som integrationsutbildning för invandrare som passerat läropliktsåldern undervisning i finska eller svenska och vid behov läs- och skrivundervisning samt annan undervisning som främjar tillträde till arbetslivet och vidareutbildning samt färdigheter i samhällsliv, kultur och livskompetens. Enligt lagens 21 § genomförs integrationsutbildningen i regel som arbetskraftsutbildning. Integrationsutbildning kan också ordnas i form av frivilliga studier. För tiden för integrationsutbildning kan en arbetslös arbetssökande betalas förhöjd arbetslöshetsförmån i enlighet med lagen om utkomstskydd för arbetslösa. För tiden för deltagande i integrationsutbildning betalas dessutom i 9 kap. i lagen om arbetskrafts- och företagsservice avsedd kostnadsersättning, som är avsedd att täcka utbildningskostnaderna. Närings-, trafik- och miljöcentralen svarar inom sitt verksamhetsområde för arrangemangen för integrationsutbildning som genomförs som arbetskraftsutbildning. Under 2018 deltog sammanlagt 591 17-åriga studerande och sammanlagt 425 18-åriga studerande som var unga invandrare i frivilliga studier. I integrationsutbildning som arrangerades som arbetskraftsutbildning deltog sammanlagt 18 17-åriga studerande och sammanlagt 22 18-åriga studerande enligt 2018 års statistikuppgifter. 

Invandrare som saknar läs- och skrivfärdigheter samt kunskaper i finska och svenska kan också studera inom det fria bildningsarbetets läsfärdighetsutbildning. I enlighet med 9 § i lagen om fritt bildningsarbete har det inom finansieringssystemet för medborgarinstitut, folkhögskolor, sommaruniversitet och studiecentraler skapats möjlighet att finansiera utbildningen med statsandel till 100 procent, när den utbildning som läroanstalten ordnar har godkänts i en sådan integrationsplan för den studerande som avses i 11 § i lagen om främjande av integration. De studerande betalar inga avgifter för undervisningen till den del den har godkänts i integrationsplanen för den studerande, eftersom utbildningen i fråga finansieras helt och hållet med statsandel. Utbildningsstyrelsen har utfärdat en läroplansrekommendation för denna utbildningsuppgift inom det fria bildningsarbetet. År 2018 fanns det sammanlagt 3 970 studerande inom det fria bildningsarbetets utbildning för invandrare vid folkhögskolor, medborgarinstitut och sommaruniversitet. 

Den förberedande utbildningen för gymnasieutbildning är riktad endast till personer med invandrarbakgrund och med ett främmande språk som modersmål. Det har redogjorts för denna utbildning ovan i samband med de förberedande utbildningarna efter den grundläggande utbildningen. Enligt basservicens bedömningsrapport (2020) erbjuder 63 procent av anordnarna av gymnasieutbildning de studerande undervisning i finska som andra språk. Extra stödundervisning för studerande med invandrarbakgrund ordnas av 88 procent av de utbildningsanordnare som besvarade bedömningen. 

Även personer med invandrarbakgrund som behöver stärka sina språkkunskaper vid sidan av andra yrkesmässiga färdigheter kan söka sig till utbildning som handleder för yrkesutbildning. Språkkunskaperna utvecklas tillsammans med de andra studerande som en del av utbildningen, men utbildningsinnehållet ska vara bredare än enbart språkstudier. Enligt en utredning som gjordes våren 2016 utgjorde de studerande med invandrarbakgrund och med ett främmande språk som modersmål 43,8 procent av alla studerande. Andelen personer över 18 år med invandrarbakgrund var 88,9 procent. 

2.4.2  Utbildningsutbud på samiska

Enligt grundlagen har samerna såsom urfolk rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. I artikel 14 i FN:s deklaration om urfolkens rättigheter bestäms om rätt till utbildning. Enligt punkt 1 i artikeln har urbefolkningar rätt att etablera och kontrollera deras egna utbildningssystem och institutioner som tillhandahåller utbildning i deras egna språk, på ett sätt som är lämpligt för deras kulturella metoder för undervisning och lärande. Enligt punkt 2 har urfolks individer, särskilt barn, rätt till alla nivåer och former av utbildning av staten utan åtskillnad. Enligt punkt 3 ska staterna i samarbete med ursprungsbefolkningen vidta effektiva åtgärder för att urfolksindivider, särskilt barn, inklusive de som bor utanför sina samhällen, att ha tillgång, när det är möjligt, till en utbildning, i sin egen kultur som tillhandahålls på sitt eget språk. 

Barn som talar samiska (enare-, skolt- och nordsamiska) som modersmål har rätt till småbarnspedagogik på samiska i hela landet. De som kan samiska och som är bosatta inom samernas hembygdsområde har också rätt till samiskspråkig grundläggande utbildning, varvid undervisningen i huvudsak ska ges på samiska. De elever som får undervisning på samiska inom den grundläggande utbildningen lär sig både samiska och finska som läroämnet modersmål. Lagen om grundläggande utbildning och grunderna för läroplanen möjliggör dessutom undervisning på två språk, språkbadsundervisning och språkberikande undervisning, undervisning i samiska som läroämnet modersmål och litteratur samt frivilligt och valfritt läroämne. I gymnasiet kan man studera samiska som modersmål eller valfritt språk. Samiska som modersmål lärs ut i enlighet med den studerandes modersmål och till undervisningen hänför sig också modersmålsundervisning i finska. Alla grundskolor och gymnasier inom samernas hembygdsområde ger numera undervisning i samiska och alla kommuner i området tillhandahåller också grundläggande utbildning på samiska samt på två språk finska-samiska. Enligt den gällande lagstiftningen är det möjligt att ordna undervisning i och på samiska även utanför kommunerna inom hembygdsområdet inom såväl den grundläggande utbildningen som gymnasie- och yrkesutbildningen. I praktiken ordnas dock undervisning i samiska i huvudsak som undervisning som kompletterar den grundläggande utbildningen och gymnasieutbildningen. Beslut om utbudet fattas av kommunen eller någon annan utbildningsanordnare. 

I Utsjoki kommun finns samegymnasiet. Gymnasiet har drygt 10 studerande och det låga antalet studerande utgör en utmaning. Samegymnasiet erbjuder obligatoriska och fördjupade kurser enligt de riksomfattande läroplanerna. Utbudet av tillämpade kurser har våren 2012 utökats med kurser specialiserade på det samiska och det nordliga. I samiska språket kan man välja mellan lärokursen modersmål eller främmande språk, kort lärokurs, dessutom kan det vara möjligt att följa samiskspråkig undervisning även i andra ämnen. Gymnasiet är både dag- och vuxengymnasium och där kan man också avlägga dubbelexamen. I anslutning till gymnasiet finns ett avgiftsfritt elevhem för de studerande. I gymnasierna i Enontekis, Ivalo och Sodankylä är det möjligt att avlägga gymnasiekurser i samiska inom ramen för modersmålet och ett valfritt språk. Gymnasiet i Ivalo är det enda gymnasiet inom hembygdsområdet där man kan studera samtliga tre samiska språk som talas i Finland, enare-, skolt- och nordsamiska. 

I studentexamen är det möjligt att avlägga proven i modersmål och litteratur samt främmande språk, kort lärokurs, på nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. De senaste åren har fler examinander anmält sig till proven i nordsamiska än i enaresamiska och skoltsamiska. 

Provprestationer 

År 

2014 

2015 

2016 

2017 

2018 

2019 

2020 

N 

N 

N 

N 

N 

N 

N 

Enaresamiska, kort 

Skoltsamiska, kort 

13 

Nordsamiska, kort 

11 

Modersmål, enaresamiska 

Modersmål, skoltsamiska 

Modersmål, nordsamiska 

12 

Sameområdets utbildningscentral är en statlig läroanstalt som hör till undervisnings- och kulturministeriets ansvarsområde. Dess verksamhet regleras av lagen om Sameområdets utbildningscentral (252/2010). Utbildningscentralens syfte är särskilt att höja samebefolkningens yrkeskunnighet, ordna utbildning som motsvarar näringslivets behov inom samernas hembygdsområde och främja sysselsättningen i området samt bevara och utveckla den samiska kulturen. Utbildningscentralen ordnar yrkesutbildning och undervisning i samiska och samisk kultur samt producerar och utvecklar läromedel, webbaserad undervisning och andra stödtjänster för detta ändamål. Utbildningscentralen har tre verksamhetsställen: i Enare, Toivoniemi i Kaamanen samt Hetta i Enontekis. 

År 2018 hade Sameområdets utbildningscentral sammanlagt 66 studerande under 20 år som studerade för yrkesinriktad grundexamen. Av dem avlade 27 grundexamen i natur och miljö, 18 grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen, nio grundexamen i affärsverksamhet samt några andra grundexamina. Dessutom studerar varje år några studerande i läropliktsåldern på utbildningscentralens studielinjer för samiska och samisk kultur. 

I budgeten för undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde anvisas årligen ett anslag för produktion av läromedel med liten upplaga. Det anslag som anvisas för produktion av läromedel på samiska ingår i Utbildningsstyrelsens omkostnader. Utbildningsstyrelsen anvisar anslaget till Sametinget, som tar fram läromedel på samiska för förskoleundervisningens, den grundläggande utbildningens, gymnasiernas, yrkesutbildningens och vuxenutbildningens behov. Utbildnings- och läromedelsnämnden svarar för planerna och budgeten för läromedel på samiska. Utbildnings- och läromedelsnämnden bereder Sametingets utbildningspolitiska framställningar, initiativ, utlåtanden och ställningstaganden och även beslutar om planerna och budgeten för läromedelsarbetet. Sametingets utbildnings- och läromedelsbyrå är centrum för läromedelsarbetet. 

2.4.3  Utbildningsutbud på romani och teckenspråk

Teckenspråkslagens (359/2015) syfte är att främja förverkligandet av de språkliga rättigheterna för dem som använder teckenspråk. Myndigheterna ska i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. Bestämmelser om rätten för dem som använder teckenspråk att få undervisning på sitt eget språk och i teckenspråk som läroämne finns i lagen om grundläggande utbildning, gymnasielagen, lagen om yrkesutbildning och i övrig lagstiftning som gäller undervisning. Vid ordnandet av tolkning för den som använder teckenspråk iakttas lagen om tolkningstjänst för handikappade personer (133/2010), om den som använder teckenspråk inte får tillräcklig och lämplig tolkning med stöd av någon annan lag. 

Enligt gymnasielagen är läroanstaltens undervisningsspråk finska eller svenska, men undervisningsspråket kan också vara samiska, rommani eller teckenspråk. Enligt lagen om yrkesutbildning kan en utbildningsanordnares undervisningsspråk vara finska, svenska eller samiska. Utbildningsanordnaren kan också vara tvåspråkig, varvid undervisningsspråken är finska och svenska. Utöver det undervisningsspråk som anges i anordnartillståndet kan utbildningsanordnaren meddela undervisning på det andra inhemska språket, samiska, romani, teckenspråk eller något främmande språk. 

I grunderna för gymnasiets läroplan bestäms det om lärokursen romani och litteratur, vars särskilda uppdrag är att fördjupa den studerandes kunskaper i romani, kunskap om litteratur på romani och romsk kultur samt multilitteracitet, kommunikationsfärdigheter och mediekunskap. Lärokursen ska fördjupa den studerandes förståelse för vilken betydelse språk- och kulturmedvetenhet, språkkunskaper och kommunikationsfärdigheter har för skapandet av individers identitet och gemenskaper. Språket romani är både ett föremål för lärande och eventuellt även ett verktyg för att studera andra ämnen. Studierna utökar på ett mångsidigt sätt de text- och kommunikationsfärdigheter som behövs för fortsatta studier och i arbetslivet. I studierna tar den studerande del av möjligheterna till fortsatta studier i romani och litteratur på högskolenivå. 

Inom yrkesutbildningen finns inga särskilda utbildningar för romer, utan romer söker till och deltar i yrkesutbildning inom det normala yrkesutbildningssystemet. Från ingången av 2018 har det beviljats nya tillstånd att ordna yrkesinriktade examina och yrkesutbildning, och när anordnarnas minimiantal studerandeår bedömdes i samband med dem, beaktades utbildning för romer som en faktor för de utbildningsanordnare som de senaste åren i sin verksamhet har fäst uppmärksamhet även vid utbildning för romer i syfte att förbättra i synnerhet vuxna romers utbildningsnivå. Dessa anordnare har utvecklat verksamhetsmodeller för att främja romers utbildning och sysselsättning i samarbete med romska organisationer och aktörer samt myndigheterna. Dessutom har dessa aktörer aktivt påverkat fördomar och attityder, särskilt i läroanstalterna och arbetslivet, men också i större utsträckning i hela samhället. 

I Finland finns det några läroanstalter där grundläggande utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning ges på teckenspråk. Andra teckenspråkiga elever är placerade i närskolor, där det ordnas teckenspråkstolkning för eleverna. Enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning har elever i behov av särskilt stöd har dessutom rätt att avgiftsfritt få sådana tolknings- och biträdestjänster som är en förutsättning för att de ska kunna delta i undervisningen. I gymnasier och inom yrkesutbildningen tillhandahålls nästan ingen undervisning på teckenspråk, utan teckenspråkiga studerande deltar i undervisningen med hjälp av tolkningstjänster. I studier på andra stadiet föreskrivs det inte att tolkningstjänster är en uppgift för utbildningsanordnaren, utan de ordnas via Folkpensionsanstaltens tolkningstjänster. 

I grunderna för gymnasiets lärokurs bestäms det om lärokursen teckenspråk och litteratur, vars särskilda uppdrag är att fördjupa den studerandes kunskaper i teckenspråk, kunskap om litteratur och kultur på teckenspråk samt multilitteracitet, kommunikationsfärdigheter och mediekunskap. Lärokursen ska fördjupa den studerandes förståelse för vilken betydelse språk- och kulturmedvetenhet, språkkunskaper och kommunikationsfärdigheter har för skapandet av individers identitet och gemenskaper. I undervisningen beaktas det finlandssvenska och finska teckenspråkets ställning som minoritetsspråk i Finland. Teckenspråket är både ett föremål för lärande och även ett verktyg för att studera andra ämnen. Studierna utökar på ett mångsidigt sätt de text- och kommunikationsfärdigheter som behövs för fortsatta studier och i arbetslivet. I studierna tar den studerande del av möjligheterna till fortsatta studier i teckenspråk och litteratur på högskolenivå. I läroplansgrunderna bestäms det också om lärokursen finska för teckenspråkiga och lärokursen svenska för teckenspråkiga. 

2.4.4  Studerande i behov av särskilt stöd

Stödet enligt lagen om grundläggande utbildning baserar sig på ett system med tre nivåer. Enligt 16 § om stödundervisning och specialundervisning på deltid i lagen om grundläggande utbildning har elever som tillfälligt blivit efter i studierna eller annars behöver kortvarigt stöd för inlärning har rätt att få stödundervisning. Elever som har svårigheter med inlärning eller skolgång har rätt att få specialundervisning på deltid vid sidan av den övriga undervisningen. Enligt 16 a § om intensifierat stöd i lagen om grundläggande utbildning ska elever som för sin inlärning eller skolgång behöver regelbundet stöd eller flera olika former av stöd samtidigt ska ges intensifierat stöd i enlighet med en plan för elevens lärande. En sådan plan ska tas fram, om det inte finns ett uppenbart hinder för det, i samarbete med eleven och vårdnadshavaren samt vid behov med elevens övriga lagliga företrädare. Det intensifierade stödet innehåller särskilt sådana former av stöd som avses i 16, 31 och 31 a § i lagen om grundläggande utbildning samt nödvändiga pedagogiska arrangemang. I grunderna för läroplanen finns bestämmelser om det viktigaste innehållet i det intensifierade stödet och planen för elevens lärande. Intensifierat stöd inleds och anordnas yrkesövergripande utifrån en pedagogisk bedömning i samarbete med yrkesutbildade personer inom elevvården. 

Särskilt stöd enligt 17 § i lagen om grundläggande utbildning företräder den kraftigaste stödformen. Det särskilda stödet består av specialundervisning och annat stöd som ges enligt lagen om grundläggande utbildning. Specialundervisning ordnas, med beaktande av elevens bästa och förutsättningarna att ordna undervisning, i samband med den övriga undervisningen eller delvis eller helt i specialklass eller på något annat lämpligt ställe. Beslut om särskilt stöd ska fattas skriftligen av utbildningsanordnaren och beslutet granskas åtminstone efter årskurs två samt före uppflyttningen till årskurs sju. I beslutet om att ge särskilt stöd ska anges den normala undervisningsgruppen, eventuella tolknings- och biträdestjänster samt övriga tjänster och vid behov undantagsarrangemang i undervisningen. 

Ett beslut om särskilt stöd får inte meddelas innan utbildningsanordnaren hört eleven och dennes vårdnadshavare eller lagliga företrädare enligt 34 § i förvaltningslagen (434/2003), fått en utredning om elevens framsteg vid inlärningen av dem som ansvarar för elevens undervisning och en utredning genom yrkesövergripande samarbete tillsammans med yrkesutbildade personer inom elevvården om det intensifierade stöd eleven fått och om helhetssituationen för honom eller henne. Utifrån dessa uppgifter ska utbildningsanordnaren bedöma behovet av särskilt stöd (pedagogisk utredning). Den pedagogiska utredningen ska vid behov kompletteras med ett psykologiskt eller medicinskt expertutlåtande eller en motsvarande social utredning. Ett beslut om särskilt stöd kan fattas innan förskoleundervisningen eller den grundläggande utbildningen inleds eller medan sådan undervisning eller utbildning pågår utan föregående pedagogisk utredning eller intensifierat stöd för inlärningen, om det av en psykologisk eller medicinsk bedömning framgår att undervisningen av eleven till följd av handikapp, sjukdom, försenad utveckling, störningar i känslolivet eller någon annan därmed jämförbar särskild orsak inte kan ordnas på annat sätt. 

Enligt 31 § i lagen om grundläggande utbildning har handikappade elever och andra elever i behov av särskilt stöd dessutom rätt att avgiftsfritt få sådana tolknings- och biträdestjänster, övriga undervisningstjänster, särskilda hjälpmedel samt tjänster som ordnas med stöd av 39 § vilka är en förutsättning för att de ska kunna delta i undervisningen. Enligt 39 § i lagen om grundläggande utbildning kan undervisnings- och kulturministeriet besluta att en utbildningsanordnare ska sörja för rehabilitering som ges i samband med det särskilda stöd som avses i 17 § samt för utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som hör samman med undervisningen. 

Enligt grunderna för läroplanen (2014) ska särskilt stöd ges elever som inte annars i tillräcklig utsträckning kan uppnå målen för växande, utveckling eller lärande. Syftet med det särskilda stödet är att ge eleven övergripande och systematiskt stöd så att eleven kan fullgöra sin läroplikt och får en grund för fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen. Elevens självkänsla, studiemotivation och möjlighet att uppleva glädje över att lyckas och lära sig ska stärkas. Också elevens delaktighet och förmåga att ta ansvar för sina studier ska stödjas. 

Särskilt stöd innefattar specialundervisning och annat stöd som eleven behöver och har rätt till enligt lagen om grundläggande utbildning. Specialundervisningen och det övriga stöd som eleven får ska bilda en systematisk helhet. Alla former av stöd som fastställs i lagen om grundläggande utbildning kan användas. Särskilt stöd ges antingen inom den allmänna läroplikten eller inom en förlängd läroplikt. En elev som får särskilt stöd studerar antingen enligt läroämne eller enligt verksamhetsområde. Ifall eleven studerar enligt läroämne, studerar eleven de olika läroämnena antingen enligt den allmänna lärokursen eller enligt en individualiserad lärokurs. 

Av eleverna i grundskolan fick 18,8 procent intensifierat eller särskilt stöd hösten 2018. Av eleverna i grundskolan fick 59 700, alltså 10,6 procent, intensifierat stöd och 45 400, alltså 8,1 procent särskilt stöd (Statistikcentralen 2019). 

En elev som fått ett beslut om särskilt stöd ska ges specialundervisning i enlighet med en individuell plan (IP) för hur undervisningen ska ordnas. Syftet med olika pedagogiska lösningar i specialundervisningen är i första hand att säkerställa elevens lärande. De pedagogiska lösningarna kan till exempel gälla undervisningen och arbetssätten eller material och redskap. De varierar beroende på målen och innehållet och på elevens individuella behov. Enligt lagen om grundläggande utbildning har eleven också rätt att som en del av specialundervisningen få stödundervisning och specialundervisning på deltid som stöd för sitt lärande. 

Det är klart osäkrare att elever som fått intensifierat och särskilt stöd övergår till studier på andra stadiet jämfört med situationen för andra elever. Övergången sker också på något annorlunda sätt än hos andra elever. Elever som fått särskilt eller intensifierat stöd övergår i regel till yrkesstudier, och endast flickor som fått intensifierat stöd har något oftare övergått även till gymnasiet. Sammanfattningsvis kan man konstatera att trots att merparten av de elever som fått intensifierat och särskilt stöd i likhet med den övriga åldersklassen övergått till studier på andra stadiet genast efter grundskolan, är det nästan fem gånger fler elever i dessa grupper som inte antas till studier på andra stadiet hösten efter att de gått ut nionde klassen jämfört med andra lever. Resultatet kan delvis förklaras av att intensifierat stöd tycks i någon mån riktas till elever som är negativare till fortsatta studier än andra. (Erityisopetuksen kehittämisen arviointi: OKM:n ja VNK:n TEAS-hanke Helsingin yliopisto & Tampereen yliopisto. 2018). Dessutom tycks det vara så att ju längre och intensivare specialundervisning en elev har fått, desto sannolikare är det att utbildningen stannar vid enbart grundskola (Laakso, K. 2013. Erityisoppilaasta nuoreksi aikuiseksi – peruskoulun erityisopetuksen oppilaiden myöhemmät koulutuspolut ja työurat. NMI-bulletin, 2013, Vol. 23, No. 4 © Niilo Mäki –säätiö). 

I Statens revisionsverks utredning har det konstaterats att de regionala skillnaderna är stora när det gäller deltagande i studier på andra stadiet bland elever som fått specialundervisning. Dessa skillnader återspeglar delvis utbudet av studieplatser på andra stadiet och förberedande utbildning. I bakgrunden kan också finnas skillnader i tillvägagångssätten, till exempel i studiehandledningen. Den stora variationen mellan landskapen berättar enligt revisionsverket att de elever som klarat den grundläggande utbildningen sämre befinner sig i en ojämlik ställning när studieplatserna på andra stadiet fördelas beroende på var eleverna finns geografiskt. Som sammanfattning av undersökningsresultaten konstaterar Statens revisionsverk att samtidigt som andelen specialelever har ökat i jämn takt inom den grundläggande utbildningen har detta inte haft någon entydig och klar inverkan på övergången till studier på andra stadiet och genomförandet av studierna på andra stadiet. (Valtiontalouden tarkastusvirasto 2013. Tuloksellisuustarkastus. Työpaperi. Perusopetuksen erityisoppilaiden toisen asteen opinnot. Kirjavainen, T., Jahnukainen, M. & Pulkkinen, J.). 

Undervisnings- och kulturministeriets utvecklingsgrupp Krävande särskilt stöd inom förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen föreslog 2017 att stödet för elever i behov av krävande särskilt stöd borde säkerställas i övergångsskedet till andra stadiet och att närskoleprincipen betonas och de studerandes vardagslivsfärdigheter stärks. Övergångsskedet borde börja planeras redan under årskurs sju. Vid sidan av stöd för lärande och skolgång framhävs flexibla lösningar. Elever som har behov av krävande särskilt stöd ska ha möjlighet till studiehandledning och arbetsträning. Studiehandledningen borde stärkas redan inom den grundläggande utbildningen och den borde fortsätta under hela andra stadiet. (Undervisnings- och kulturministeriets publikationer 2017:34). 

Också för barn med svåra funktionsnedsättningar ordnas undervisningen i enlighet med lagen om grundläggande utbildning. De riksomfattande läroplansgrunderna gäller likaså elever med funktionsnedsättning. Kapitel 7 i grunderna för läroplanen gäller stöd för lärande och skolgång, inklusive undervisning för elever med funktionsnedsättning. Det finns ingen skillnad, utan när det gäller barn med funktionsnedsättning tyr man sig till undervisningsarrangemang och stöd för lärande och skolgång. Om det är uppenbart att det inte är möjligt att nå målen för den grundläggande utbildningen på nio år på grund av barnets funktionsnedsättning eller sjukdom, börjar läroplikten ett år tidigare och varar 11 år. 

Enligt driftkostnaderna för den grundläggande utbildningen 2019 hade sammanlagt 35 870 euro per elev anvisats för genomförandet av undervisningen för elever med mycket svår utvecklingsstörning (1 360 elever) och sammanlagt 21 209 euro per elev för genomförandet av annan undervisning för elever med funktionsnedsättning (8 228 elever). Andelen elever med svår funktionsnedsättning har varit tämligen stabil på årsnivå och rört sig kring 0,23—0,25 procent av alla elever inom den grundläggande utbildningen. Andelen andra elever med mycket svår utvecklingsstörning har minskat något och är nu cirka 1,54 procent av alla elever inom den grundläggande utbildningen. 

Utbildningsvägen för barn med svår funktionsnedsättning börjar differentieras redan under den grundläggande utbildningen, särskilt vid övergången till högstadiet. Stark differentiering är å ena sidan en stödåtgärd, men som systematisk verksamhet ha den enligt undersökningar lett till att elever med svår funktionsnedsättning mer sällan än andra övergår till andra stadiet, avbryter sina studier oftare, får mindre studiehandledning och har svårare att hitta sysselsättning. Det vore viktigt att möjligheterna för elever med svår funktionsnedsättning som behöver särskilt stöd att få likvärdig undervisning tillsammans med andra och de stöd- och anpassningsåtgärder som de behöver förverkligas. 

I 28 § i gymnasielagen föreskrivs om stöd för lärandet. Bestämmelsen har tagits in i gymnasielagstiftningen i samband med reformen av gymnasielagen och den tillämpas från och med den 1 augusti 2021. En rätt stor del av anordnarna av gymnasieutbildning erbjuder emellertid redan nu sina studerande stöd för språkliga eller andra inlärningssvårigheter. Enligt bestämmelsen har en studerande som på grund av särskilda språkliga svårigheter eller andra inlärningssvårigheter har svårt att klara av studierna rätt att få specialundervisning och annat stöd för lärandet enligt individuella behov. Den studerandes rätt till stöd för lärandet underlättar övergången från grundskolestadiet till gymnasiestudierna, säkerställer de studerandes möjligheter till jämlika studier, främjar studiernas framskridande och förebygger avbrott till följd av inlärningssvårigheter. 

Enligt gymnasielagens bestämmelse genomförs stödåtgärderna i samarbete av undervisningspersonalen. Stödbehovet ska bedömas i början av studierna samt regelbundet när studierna framskrider. Stödåtgärderna antecknas på den studerandes begäran i den studerandes individuella studieplan. Stöd för lärandet ges enligt behov, och i gymnasielagen föreskrivs inte om några sådana beslutsförfaranden i fråga om särskilt stöd som motsvarar yrkesutbildningen. Studerande kan behöva stöd för lärandet om de har till exempel läs- och skrivsvårigheter, inlärningssvårigheter till följd av sjukdom eller funktionsnedsättning, koncentrationssvårigheter eller bristande studiefärdigheter. 

Enligt gymnasielagen föreskrivs det särskilt i fråga om den studerandes rätt till assistenttjänster som studierna förutsätter, särskilda hjälpmedel och andra tjänster. I praktiken beviljas dessa förmåner lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987), det vill säga handikappservicelagen. En studerande inom gymnasieutbildningen har således inte motsvarande rätt att få studiesociala förmåner av utbildningsanordnare som vad som föreskrivs i lagen om grundläggande utbildning och lagen om yrkesutbildning. 

Enligt 9 § 1 mom. i lagen om studentexamen får en examinand som på grund av sjukdom, funktionsnedsättning, särskilda läs- och skrivsvårigheter eller ett främmande språk som modersmål eller av någon annan därmed jämförbar orsak inte kan avlägga proven i studentexamen på samma sätt som övriga examinander får avlägga provet på avvikande sätt. Studentexamensnämnden beslutar om användning av specialarrangemang samt om beaktande av en orsak som försämrar provprestationen i bedömningen på ansökan av examinanden eller hans eller hennes vårdnadshavare. Syftet med specialarrangemang är att ge examinanderna rimliga och lika möjligheter att avlägga proven. För examinander med funktionsnedsättning kompletterar specialarrangemangen bestämmelsen i 15 § i diskrimineringslagen (1325/2014), enligt vilken utbildningsanordnare ska göra sådana ändamålsenliga och rimliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att på lika villkor som andra få utbildning. 

En examinand kan som specialarrangemang till exempel ges rätt att använda större teckenstorlek eller rätt att använda en skärm som är större än vad som angetts i anvisningarna om examinandernas datorer. En examinand kan som specialarrangemang också få rätt att anlita assistent i proven i studentexamen. Förutsättningen för att få anlita assistent är att examinanden inte kan genomföra proven i examen utan assistent. 

En examinand med hörselskada kan som specialarrangemang ges rätt att genomföra ett prov med begränsat ljudmaterial. Provet kan till sin uppbyggnad, antalet uppgifter och poängsättningen avvika från vad som uppgetts i nämndens provspecifika föreskrifter, men det maximala antalet poäng och poänggränserna för vitsorden är desamma som i det prov i det aktuella ämnen som avläggs av andra examinander. Provet utarbetas så att även en examinand med svår hörselskada kan besvara provet och få högsta vitsord. 

Enligt 64 § i lagen om yrkesutbildning har en studerande rätt till särskilt stöd om han eller hon på grund av inlärningssvårigheter, funktionsnedsättning eller sjukdom eller av någon annan orsak behöver långvarigt eller regelbundet särskilt stöd i sitt lärande och sina studier för att uppfylla kraven på yrkesskicklighet och nå målen för kunnandet enligt examens- eller utbildningsgrunderna. Med särskilt stöd avses planenligt pedagogiskt stöd enligt den studerandes mål och färdigheter samt särskilda undervisnings- och studiearrangemang. Målet för särskilt stöd är att den studerande ska nå den yrkesskicklighet och det kunnande som anges i examens- eller utbildningsgrunderna. I lagens 65 § föreskrivs om ordnande av utbildning för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd. 

I 101 § i lagen om yrkesutbildning föreskrivs om studiesociala förmåner för studerande som får särskilt stöd. Enligt lagen har studerande som får särskilt stöd rätt till sådana assistenttjänster och särskilda hjälpmedel som är en förutsättning för deras studier. Studerande som får krävande särskilt stöd kan dessutom avgiftsfritt ges läroböcker, annat skolmaterial och personlig arbetsutrustning samt om de är inkvarterade erbjudas behövliga hemresor varje vecka och helpension på internatboende eller på något annat inkvarteringsställe. Transporttjänster som behövs för skolresor för studerande som behöver särskilt stöd ordnas med stöd av handikappservicelagen. 

Enligt 67 § i lagen om yrkesutbildning beslutar utbildningsanordnaren om sådant särskilt stöd till de studerande som avses i 64 och 65 §, det fattas alltså ett beslut om särskilt stöd eller krävande särskilt stöd. Utbildningsanordnaren ska dessutom i den personliga utvecklingsplanen för kunnandet föra in innehållet i det särskilda stöd som tillhandahålls en studerande, anpassning av bedömningen av kunnandet och avvikelse från kraven på yrkesskicklighet eller målen för kunnandet. 

År 2018 fick cirka 13 500 studerande i åldern 15—19 år, alltså nästan 20 procent av alla studerande i denna åldersgrupp, särskilt stöd eller krävande särskilt stöd. Yrkesinriktad grundexamen avlades av sammanlagt cirka 2 700 studerande som hade rätt till krävande särskilt stöd, av vilka cirka 730 studerande var i åldern 16—18 år. Rätt till krävande särskilt stöd inom handledande utbildning för yrkesutbildning hade 2018 sammanlagt cirka 580 studerande och inom handledande utbildning för arbete och ett självständigt liv sammanlagt cirka 970 studerande. (Vipunen) 

Enligt Statistikcentralens uppgifter har antalet studerande inom examensinriktad yrkesutbildning som fått specialundervisning (nuvarande särskilt stöd) ökat åtminstone från 2004, då man började föra statistik. År 2004 fick sammanlagt 12 500 studerande specialundervisning, 2011 sammanlagt 20 100 och 2017 sammanlagt 25 600. Andelen som fått specialundervisning av alla studerande inom examensinriktad yrkesutbildning var samma år 5, 7 och 9 procent. 

År 2017 fick 20 procent av de manliga studerandena och 19 procent av de kvinnliga studerandena inom yrkesutbildningen för unga särskilt stöd. Av dem som fått särskilt stöd var inalles 55 procent män. Största delen (86 %) av specialstuderandena inom yrkesutbildningen för unga studerade i så kallade vanliga yrkesläroanstalter. I specialyrkesläroanstalter studerade 13 procent och i andra läroanstalter som ger yrkesutbildning ungefär en procent av specialstuderandena. Av specialstuderandena inom yrkesutbildningen för unga studerade 84 procent i samma grupp som, alltså integrerade med, andra studerande. 

Alla anordnare av yrkesutbildning är skyldiga att ordna särskilt stöd enligt 64 § i lagen om yrkesutbildning för de studerande som har rätt till det. Tillståndet att ordna yrkesutbildning kan dessutom innehålla bestämmelser om utbildningsanordnarens skyldighet att ordna yrkesinriktade examina och handledande utbildning för studerande som har rätt till krävande särskilt stöd enligt 65 § och att sköta utvecklings-, handlednings- och stöduppgifter som anknyter till särskilt stöd. En utbildningsanordnare som har fått till uppgift att ordna krävande särskilt stöd ska ordna utbildning för studerande som har stora inlärningssvårigheter eller en svår funktionsnedsättning eller sjukdom som gör att de behöver individuellt, omfattande och mångsidigt särskilt stöd. 

Examensutbildning, utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv enligt uppgiften som gäller krävande särskilt stöd ordnas av sammanlagt 11 anordnare av yrkesutbildning. Fem specialyrkesläroanstalter har anordnartillstånd för krävande särskilt stöd. Specialläroanstalterna svarar för de studerande som behöver det mest krävande stödet och de erbjuder också stöd för andra anordnare av yrkesutbildning som ordnar särskilt stöd. Dessutom har sex anordnare av yrkesutbildning i sitt anordnartillstånd en begränsad uppgift vad gäller antalet studerandeår med krävande särskilt stöd. Den begränsade uppgiften svarar på behovet av krävande särskilt stöd regionalt och kompletterar specialläroanstalternas utbildningsutbud. 

Krävande särskilt stöd kan ges studerande inom både examensinriktad utbildning och handledande utbildning. Den handledande utbildning för yrkesutbildning som ordnas som krävande särskilt stöd ska ge färdigheter för och främja övergången till examensutbildning. Målet är ett tätt kontinuum från handledande utbildning till examensutbildning för studerande med svår funktionsnedsättning. 

Utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv (TELMA) ger studerande som behöver särskilt stöd på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning undervisning och handledning enligt deras individuella mål och färdigheter. Tiden för genomförandet av utbildningen bestäms utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Utbildningsanordnaren beslutar om tiden för genomförandet av utbildningen, som dock kan vara högst tre år. 

När den studerandes färdigheter och förutsättningar preciseras bör övergången mellan olika utbildningar fungera smidigt så att utbildningen kan svara på den studerandes mål och fortsatta studievägar. Utbildningen får inte bli en återvändsgränd där den studerande inte kan gå vidare i enlighet med sina behov, till exempel från handledande utbildning till examensinriktad utbildning. 

En förutsättning för att ordna utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv är att det inom utbildningsanordnarens verksamhetsområde finns ett behov av utbildning för personer som behöver handledande utbildning på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning och som inte har möjlighet att övergå till examensinriktad utbildning efter den handledande utbildningen. Utbildningsanordnaren ska dessutom ha de yrkesmässiga och ekonomiska förutsättningar att ordna utbildning som utbildningsuppgiften förutsätter. De primära verksamhetsområdena för utbildningsanordnare som fått krävande särskilt stöd i uppgift omfattar hela landet (ej Åland) så att för varje område har det angetts en yrkesutbildningsanordnare som är skyldig att se till att det finns tillgång till krävande särskilt stöd. 

Lehtimäen opisto är en folkhögskola som i tillståndet att driva läroanstalt har getts specialuppdraget att som huvudsakliga utbildningsuppgift ordna utbildning för personer med svår funktionsnedsättning. Läroanstalten har två långa linjer som är avsedda för unga i behov av särskilt stöd som avslutat den grundläggande utbildningen. På studielinjerna som handleder för yrkesutbildning och fortsatta studier får den studerande färdighet att söka till läroanstalter som ordnar specialundervisning. På studielinjen för självständiggörande och välmående får den studerande färdighet för en meningsfylld vardag och psykiskt, fysiskt och socialt välmående. Läroanstalten har dessutom en vuxenstudielinje för vuxna som behöver särskilt stöd. Studielinjernas längd varierar från ett till fyra år. 

När det gäller tillgången till studieplatser finns det skillnader mellan såväl utbildningsstadier som utbildningsområden och orter. Unga med svår funktionsnedsättning har störst svårigheter att få plats inom fortsatta studier. Unga med svår funktionsnedsättning hotas ofta av utestängning från vidareutbildning och arbetsliv efter den grundläggande utbildningen. Marginaliseringen beror oftast på att deras färdigheter inte räcker till för att komma in på vidareutbildning eller klara sig där. Övergång från den tidigare och trygga miljön kräver att den unga har inte bara kunskaper utan också praktiska och sociala färdigheter. Vidareutbildning förebygger marginalisering och främjar samhällsengagemanget. 

Enligt undervisningsministeriets Strategiarbetsgrupp för specialundervisning (2007) bör alla erbjudas möjlighet att utvecklas efter den grundläggande utbildningen för bland annat fortsatta studier och ett gott liv. Finland har också förbundit sig att utveckla det finländska utbildningssystemet och undervisningen så att undervisningen för alla efter grundskolan kan tryggas på ett så bra sätt som möjligt. (UVM:s PM 2007). 

Undervisnings- och kulturministeriet inledde 2016 ett utredningsarbete som gällde behovet av och tillgång till specialundervisning för personer med svår funktionsnedsättning inom den grundläggande yrkesutbildningen. För utredningsarbetet stod Owal Group Oy. Som ett led i utredningsarbetet genomfördes en elektronisk enkät bland grundskolorna. Av de grundskolor som svarade ansåg 28 procent att antalet nybörjarplatser inom TELMA-utbildningen är otillräckligt för unga med svår funktionsnedsättning som avslutar den grundläggande utbildningen, 48 procent ansåg att de är tillräckliga och resten kunde inte bedöma tillräckligheten. Nästan en tredjedel av skolorna berättade att elever från skolan inte hade antagits till TELMA-utbildning, och drygt en femtedel kunde inte säga om elever inte hade antagits. En dryg tredjedel av dem som svarade hade hänvisat elever även till andra ställen än TELMA-utbildning. En del av eleverna hänvisades till lämpligare utbildning, men hänvisning till dag- och arbetsverksamhet var typiskt när det inte funnits lämpliga utbildningsalternativ till TELMA-utbildning. 

Tillgången till utbildning har också koppling till var utbildningsplatsernas finns och internatmöjligheterna. Av dem som svarade hade 37 procent stött på en situation där elevens vårdnadshavare ville hålla den unga kvar på hemorten, om det inte fanns utbildningsplatser på den egna orten. En del av anordnarna av yrkesutbildning ansåg att studieplatserna inte var tillräckliga i förhållande till antalet unga som övergår från den grundläggande utbildningen. En utmaning när det gällde platsernas tillräcklighet var att bland de sökande fanns fortfarande personer som inte hade fått börja studera i samband med den tidigare ansökan, eller så hade utbildning tidigare inte ordnats vid rätt tid. Då sökte den unga till utbildning till exempel från en rehabiliterings- eller vårdperiod inom hälso- och sjukvårdens tjänster. Enligt anordnarna av yrkesutbildning var de centrala orsakerna till att en person inte antagits att han eller hon inte uppfyllt urvalskriterierna, att den studerande inte haft någon grund för specialundervisning, utbildningen hade inte ordnats vid rätt tid för den unga eller en äldre sökande hade redan genomgått annan handledande eller examensutbildning. Som grund nämndes också mycket svåra begränsningar som hindrade internatboende. En rätt stor del av grundskolorna hade ingen information om orsakerna till att en elev inte hade antagits. I materialet kunde också skönjas misstankar om att de som sökt direkt från grundskolan inte hade antagits på grund av bristande mognad. Denna synvinkel förekom inte i yrkesutbildningens svar. De elever som inte antagits hänvisades från såväl grundskolans som yrkesutbildningens sida till arbets- och dagverksamhet, som borde vara så att säga det sista alternativet för en ung person som övergår från grundskolan, om det inte finns någon lämpligare lösning. 

Några utbildningsanordnare hade inte tagit det fulla antalet studieplatser för handledande utbildning i bruk. I bägge svarsgrupperna identifierades också regionala skillnader och skuggområden, och de kunde också märkas utifrån den riksomfattande statistiken. Enligt materialet fanns det för få nybörjarplatser i förhållande till förstahandssökandena i nästan varje landskap. 

I samband med att lagarna som gällde totalreformen av yrkesutbildningen antogs fogade riksdagen till sitt svar (RSv 86/2017 rd) ett uttalande där riksdagens förutsatte att undervisnings- och kulturministeriet bereder en utredning om hur sammanhängande utbildningsvägarna för studerande som behöver särskilt stöd är och om vilka utbildningsmöjligheter dessa studerande har. Undervisnings- och kulturministeriet tillsatte den 5 mars 2018 en utvecklingsgrupp för krävande särskilt stöd inom yrkesutbildningen (Dnr 5/040/2018). Utvecklingsgruppens uppdrag var att utreda hur utbildningsvägarna för studerande som behöver krävande särskilt stöd förverkligas samt att lägga fram förslag till utvecklande av utbildningen. Dessutom skulle utvecklingsgruppen stärka samarbetet och interaktionen mellan de aktörer som arbetar med studerande med funktionsnedsättning samt främja genomförandet av krävande särskilt stöd enligt den nya lagstiftningen om yrkesutbildning. Enligt utvecklingsgruppens slutrapport (http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-263-649-2) behövs det gemensamma verksamhetsmodeller bland annat för att studierna i övergångsskedena ska fungera, för handledningen i olika övergångsskeden samt för karriärplaneringen. Även möjligheterna till kontinuerligt lärande för dem som behöver krävande särskilt stöd bör förbättras. 

Särskilt inom yrkesutbildningen behöver studerande med funktionsnedsättning ofta olika tjänster som gör det möjligt att delta utbildningen. Bestämmelser om tjänster för personer med funktionsnedsättning finns i socialvårdslagen (1301/2014), lagen om service och stöd på grund av handikapp, det vill säga handikappservicelagen, och lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977), det vill säga specialomsorgslagen. Det är i huvudsak kommunerna som svarar för tillhandahållandet av tjänster för personer med funktionsnedsättning. För en person med funktionsnedsättning utarbetas en personlig serviceplan för att utreda de tjänster och de stödåtgärder som han eller hon behöver. De vanligaste tjänsterna som personer med funktionsnedsättning behöver inom utbildningen är personlig assistans, hjälpmedel, färdtjänst, tolkningstjänster och ekonomiskt stöd. Dessutom kan en studerande behöva andra tjänster som är avsedda för personer med funktionsnedsättning och som inte har direkt anknytning till studierna, men som den studerande ansöker om för sin fritid. 

Enligt socialvårdslagen tillämpningsområde omfattar socialvården främjande av social trygghet och välfärd samt de uppgifter och den service inom socialvården som föreskrivs i den allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen. Om en person har rätt att få socialvård med stöd av någon annan lag, ska de bestämmelser tillämpas som enligt 4 och 5 § i denna lag bäst tillgodoser klientens intresse. I 23 § i socialvårdslagen föreskrivs om service som stöder rörligheten. Enligt lagen ska service som stöder rörligheten ordnas för personer som inte klarar av att självständigt använda allmänna trafikmedel på grund av sjukdom, skada eller av någon annan liknande funktionsnedsättande orsak och som behöver service för att kunna uträtta ärenden eller på grund av något annat behov som hör till det dagliga livet. Stöd för rörlighet kan enligt socialvårdslagen ordnas på följande sätt eller genom kombinationer av dem: 1) handledning i hur allmänna trafikmedel används och handledd träning, 2) ledsagarservice, 3) grupptransport, 4) ersättning för skäliga kostnader för transport med taxi, invalidtaxi eller ett annat motsvarande fordon, eller 5) något annat lämpligt sätt. Individuell färdtjänst ordnas inte för en person som har rätt till transport eller till ersättning för transportkostnaderna med stöd av någon annan lag. 

Servicen enligt handikappservicelagen är enligt lagens 4 § subsidiär, det vill säga service och stöd ordnas, om en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får sådan service eller sådant stöd som är tillräckligt och lämpligt för honom eller henne. Enligt lagens 8 § ska kommunen ordna bland annat skälig färdtjänst jämte följeslagarservice, personlig assistans och serviceboende för en person med svår funktionsnedsättning som på grund av sin funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt behöver sådan service för att klara de funktioner som hör till normal livsföring. Enligt 8 c § i handikappservicelagen ska kommunen ordna personlig assistans för en person med svår funktionsnedsättning. Enligt lagen är det möjligt att få personlig assistans för studier och arbete. Enligt lagen ska personlig assistans i de dagliga sysslorna och i arbete och studier ordnas i den utsträckning det är nödvändigt för personen med svår funktionsnedsättning. Personlig assistans gäller andra sysslor som personen i fråga skulle utföra själv men inte klarar av på grund av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Med studier avses studier som syftar till en examen eller ett yrke eller sådana studier som stärker yrkesfärdigheten och sysselsättningsförutsättningarna för en person med svår funktionsnedsättning. Som sådana studier kan betraktas även handledande och rehabiliterande undervisning och handledning för studerande med funktionsnedsättning. 

I förordningen om service och stöd på grund av handikapp (759/1987) föreskrivs det om den service och det stöd som kommunen är skyldig att ge personer med svår funktionsnedsättning. Enligt förordningens 4 § hör till färdtjänst jämte därtill ansluten ledsagarservice sådana transporter som en gravt handikappad behöver för arbete, studier, uträttande av ärenden, deltagande i samhällelig verksamhet eller rekreation eller av annan sådan orsak och som hör till det dagliga livet. Transporter som hör till det dagliga livet omfattar transporter inom den gravt handikappades hemkommun eller till närbelägna kommuner. I förordningens 5 § sägs att när det gäller att ordna färdtjänst och därtill hörande ledsagarservice betraktas som personer med svår funktionsnedsättning de som har särskilda svårigheter att röra sig och som på grund av sin funktionsnedsättning eller sin sjukdom inte kan anlita de offentliga kollektivtrafikmedlen utan oskäligt stora svårigheter. Färdtjänst ordnas inte för den som får sådan service med stöd av någon annan lag. Enligt förordningens 6 § ska färdtjänst ordnas för personer som har rätt till sådan så att de förutom de resor som är nödvändiga med tanke på arbete och studier även kan företa minst aderton sådana månatliga enkelresor som hör till det dagliga livet. 

Hjälpmedel fås från hälsocentralen eller med remiss från sjukvårdsdistriktets hjälpmedelsenhet. Till hjälpmedelstjänsterna hör undervisning i användningen av hjälpmedel samt utbyte och underhåll av hjälpmedel. Dessa hjälpmedelstjänster är avgiftsfria. Av kostnaderna för andra redskap, maskiner och anordningar som i första hand används för ett socialt liv och rekreation kan hälften ersättas av socialvården som handikappservice. 

Bestämmelser om tolkningstjänst finns i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer. Tjänsterna enligt lagen är subsidiära, det vill säga tolkningstjänst enligt lagen ordnas när en person med funktionsnedsättning inte med stöd av någon annan lag får tillräckligt och för sig lämplig tolkning. Rätt till tolkningstjänst har synhörselskadade, hörselskadade eller talskadade som på grund av sin funktionsnedsättning behöver tolkning för att bland annat kunna arbeta eller studera. I lagens 6 § föreskrivs om tolkningstjänstens omfattning. Enligt 3 mom. i den paragrafen ska tolkningstjänst i anknytning till studier ordnas i den utsträckning som den handikappade nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen som leder till en examen eller till ett yrke, främjar tillträde till yrkesinriktade studier eller till arbete, eller stödjer kvarstående eller avancemang i arbetslivet. Tolkningstjänst ordnas av och ansökan om tolkningstjänst görs hos FPA. Tolkningstjänster är avgiftsfria. 

Ekonomiskt stöd verkställs genom Folkpensionsanstaltens handikappförmåner, som det föreskrivs om i lagen om handikappförmåner (570/2007). Handikappförmånernas syfte är bland annat att stödja funktionshindrade personers förmåga att klara av sitt dagliga liv samt deras deltagande i arbetslivet eller studier. 

2.5  Ansökan till och placering i utbildning efter den grundläggande utbildningen

Rätten att söka till utbildning efter den grundläggande utbildningen är fri, en person kan alltså fritt söka till önskad utbildning. Man kan söka till utbildning antingen via den årliga gemensamma ansökan eller den kontinuerliga ansökan som pågår året runt. Till utbildningar efter den grundläggande utbildningen söker man i huvudsak via de riksomfattande ansökningsförfarandena, som det bestäms om i statsrådets förordning om förfarandet vid ansökan till yrkesutbildning, gymnasieutbildning och förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen (294/2014), nedan förordningen om gemensam ansökan. Utanför de gemensamma ansökningsförfarandena står utbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning, utbildning på främmande språk och utbildning för yrkesinriktad grundexamen som är avsedd för idrottsmän samt utbildning som ordnas av Tyska skolan i Helsingfors, skolan International School of Helsinki och Europeiska skolan i Helsingfors. 

På våren ordnas tre riksomfattande ansökningar, där man söker till olika utbildningar efter den grundläggande utbildningen. Yrkesutbildningens och gymnasieutbildningens gemensamma ansökan, där man söker till examensinriktad yrkesutbildning och gymnasieutbildning, ordnas årligen i februari-mars. Ansökan till specialläroanstalter ordnas årligen i mars-april. I denna ansökan söker man till sådan yrkesinriktad examensutbildning samt handledande utbildning (VALMA och TELMA), som riktar sig till studerande i behov av sådant krävande särskilt stöd som avses i 65 § i lagen om yrkesutbildning. Ansökan till förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen ordnas i maj-juli. I denna ansökan söker man till påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, utbildning som handleder för yrkesutbildning samt utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. 

De gemensamma ansökningsförfarandena är den huvudsakliga ansökningsleden för unga som slutför den grundläggande utbildningen och förberedande utbildning. Via den gemensamma ansökan söker särskilt till yrkesutbildning även andra än sådana som just slutfört den grundläggande utbildningen. Enligt urvalsgrunderna för yrkesutbildning ges den som genomfört den grundläggande utbildningens lärokurs under ansökningsåret eller det föregående året tilläggspoäng i den gemensamma ansökan. Tilläggspoäng ges också den som genomfört minst 1 100 timmar påbyggnadsundervisning, minst 30 kompetenspoäng utbildning som handleder för yrkesutbildning, en linje omfattande minst 28 studerandeveckor i en folkhögskola eller minst 25 kurser utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. 

Om den sökande vill har han eller hon möjlighet att söka till utbildning i flera än en gemensam ansökan. En sökande kan till exempel på våren söka till examensinriktad utbildning och senare på sommaren till förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen. Resultaten av antagningen av studerande vid ansökan till examensinriktad yrkesutbildning och gymnasieutbildning och vid ansökan som gäller specialläroanstalter blir klara i mitten av juni varje år. Ansökningstiden för förberedande utbildningar fortsätter till slutet av juli och resultaten av antagningen av studerande blir klara i början av augusti. Unga som blivit utan studieplats inom examensinriktad utbildning kan således under sommaren söka till förberedande utbildningar efter den grundläggande utbildningen via den gemensamma ansökan. 

I de riksomfattande ansökningsförfarandena sker antagningen av studerande med hjälp av det antagningsregister som det föreskrivs om i lagen om nationella studie- och examensregister (884/2017). I ansökan till yrkesutbildning och gymnasieutbildning samt i ansökan till specialläroanstalter kan sökanden lägga fram högst fem ansökningsönskemål i prioritetsordning och i ansökan till förberedande utbildning efter den grundläggande utbildningen högst tre ansökningsönskemål. I ansökningssystemet produceras ett förslag till vem som ska antas som studerande med hjälp av antagningsregistret och de kriterier som angetts i antagningsgrunderna. Det föreslås att den sökande antas till den undervisning eller utbildning som han eller hon kan bli vald till enligt antagningsgrunderna och i enlighet med det ansökningsönskemål som är först i prioritetsordningen. Utbildningsanordnaren fattar ett beslut om antagning av studerande i enlighet med detta förslag till antagning, och kan inte avvika från det. Om den sökande inte tar emot sin studieplats, antar systemet en studerande på reservplats. Antagningssituationen kan således fortfarande förändras under sommarmånaderna. 

Om en studerande har blivit utan studieplats i de gemensamma ansökningarna kan han eller hon söka till eventuella lediga studieplatser under sommaren och förhösten. Läroanstalterna annonser om lediga platser antingen i Utbildningsstyrelsens tjänst Studieinfo eller på läroanstaltens egen webbplats. Man kan söka till lediga platser via Studieinfo eller genom att kontakta läroanstalten direkt. Via den kontinuerliga ansökan kan man söka till lediga studieplatser mitt under läsåret, om den studerande till exempel vill byta utbildning eller avbryta påbörjade studier. Särskilt yrkesläroanstalterna ordnar egna kontinuerliga ansökningar året runt. Utöver de egentliga ansökningarna görs dessutom olika interna övergångar inom läroanstalterna när en studerande övergår från ett utbildningsområde till ett annat eller till en annan examen. Utanför den gemensamma ansökan står unga som söker till exempelvis folkhögskolornas långa linjer eller till utbildning på främmande språk. 

Våren 2020 deltog sammanlagt cirka 71 720 personer i yrkesutbildningens och gymnasieutbildningens gemensamma ansökan. Av dem fick 67 050, alltså cirka 93 procent en utbildningsplats i utbildning som började hösten 2020. De som gått ut den grundläggande utbildningens nionde klass var sammanlagt cirka 60 500, av vilka 58 240, alltså cirka 96 procent, deltog i den gemensamma ansökan. 

Av de sökande som slutförde den grundläggande utbildningen våren 2020 sökte i den gemensamma ansökan 33 864 (58 %) i första hand till gymnasieutbildning och 24 372 (42 %) i första hand till yrkesutbildning. Av de sökande av slutförde den grundläggande utbildningen antogs 31 752 till gymnasiet och 25 422 till yrkesutbildning. Den sökande har kunnat bli antagen till även något annat än förstahandsvalet, så det går inte att jämföra antalet förstahandssökande och antagna. Av den åldersklass som gick ut grundskolan fick alltså cirka 98 procent en studieplats inom gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. Dessutom kan en studerande bli antagen under sommarens från reservplats eller via kontinuerlig ansökan. En sökande kan också få studieplats inom andra utbildningar, till exempel vid en specialläroanstalt eller förberedande utbildningar efter den grundläggande utbildningen. 

Våren 2020 fanns det 2 835 sökande till utbildning som ordnas i form av krävande särskilt stöd, av vilka 1 990 fick en studieplats. Sommaren 2020 fanns det sammanlagt 4 185 sökande till förberedande utbildning, av vilka 3 318 fick en plats. 

På basis av de gemensamma ansökningarna hösten 2020 tog sammanlagt 1 224 studerande emot en plats inom utbildning som handleder för yrkesutbildning, 789 studerande inom påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen och 141 studerande inom utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. Man kan också söka till utbildning i övergångsskedet via kontinuerlig ansökan, och särskilt vuxenstuderande söker ofta till utbildningen via kontinuerlig ansökan. Det totala antalet studerande i VALMA-utbildningen under hela året är cirka 4 000, medan det totala antalet studerande i LUVA-utbildningen är cirka 200. Ungefär hälften av de studerande i VALMA-utbildning är vuxna som nyss flyttat till Finland. Av dem som tog emot en plats i LUVA-utbildningen 2019 var 54 procent under 18 år och 27 procent i åldern 18—19 år. 

Antal studerande som tagit emot en plats inom utbildning i övergångsskedet vid ansökan till förberedande utbildningar efter den grundläggande utbildningen 2015—2019: 

 

2015 

2016 

2017 

2018 

2019 

VALMA 

2 383 

2 137 

2 112 

1 653 

1 393 

VALMA(krävande särskilt stöd) 

586 

546 

466 

531 

541 

Påbyggnads- 

undervisning 

772 

554 

485 

527 

615 

LUVA 

102 

62 

81 

124 

113 

Enligt uppgifter från 2019 ansökte av dem som slutförde den grundläggande utbildningen inalles 99,3 % under våren och sommaren om en studieplats inom yrkesutbildning, i gymnasiet, i en specialläroanstalt eller inom handledande utbildning. Av denna grupp fick 98,8 % en studieplats antingen via de egentliga ansökningarna eller extra ansökningar som ordnades under sommaren. En del av dem som blev utan studieplats och som inte sökt någonstans har ansökt om studieplats inom yrkesutbildningen via kontinuerlig ansökan eller ansökt om en studieplats på till exempel folkhögskolornas linjer inom fritt bildningsarbete, varvid de inte syns i den riksomfattande ansökningsstatistiken. 

Största delen av de unga som slutför den grundläggande utbildningen placerar sig i utbildning på andra stadiet och genomgår yrkes- eller gymnasieutbildning. De riksomfattande gemensamma ansökningarna främjar smidig övergång till utbildning på andra stadiet för dem som slutfört den grundläggande utbildningen, och de förfaranden för kontinuerlig ansökan som används parallellt med den gemensamma ansökan svarar på olika ansökargruppers, såsom vuxnas och invandrares behov. Som helhet är den gemensamma ansökan fungerande och klar för såväl den sökande som utbildningsanordnaren. Studerande som slutför den grundläggande utbildningen har via den gemensamma ansökan styrts till andra stadiet på ett bra sätt. Utöver den gemensamma ansökan är det viktigt att utbildningsanordnarna informerar anordnarna av grundläggande utbildning och de unga om lediga studieplatser efter den gemensamma ansökan och om den kontinuerliga ansökan. Införandet av det kontinuerliga ansökningsutbudet i tjänsten Studieinfo borde utvecklas och utökas, för då finns heltäckande information om lediga studieplatser tillgänglig på ett ställe, och man behöver inte söka efter information på till exempel enskilda utbildningsanordnares webbplatser. Yrkesutbildningsanordnarna borde också utveckla vidarestyrningen av studerande som söker vid den kontinuerliga ansökan, om den sökande inte antas till den utbildning som han eller hon sökt till eller om läroanstalten inte kan erbjuda den sökande lämplig utbildning. 

I de gemensamma ansökningarna har det visat sig vara ett problem att resultaten av antagningen av studerande till de förberedande utbildningarna fås först i början av augusti, vilket är tämligen sent för de sökande. Särskilt för unga som slutfört den grundläggande utbildningen och blivit utan studieplats i den gemensamma ansökan är sommarmånaderna en kritisk tid. Situationen kan leda till att den unga riskerar att helt bli utan utbildning, om han eller hon inte mycket snart efter den grundläggande utbildning vet var han eller hon kommer att fortsätta studera på hösten. Hittills har man velat hålla ansökan till den grundläggande utbildningens förberedande utbildning öppen till slutet av juli, för att de studerande ska kunna söka även efter att resultaten från den gemensamma ansökan till andra stadiet kommit och också med tanke på läroanstalternas sommarlov. Det vore emellertid möjligt att tidigarelägga ansökan och övergå till exempelvis ett förfarande där antagningen av studerande till förberedande utbildning görs enligt samma tidtabell som den egentliga gemensamma ansökan. På så vis skulle så många unga som slutför den grundläggande utbildningen som möjligt få en fortsatt studieplats redan i början av juni. De som blivit utan studieplats kunde därefter söka till lediga studieplatser via den kontinuerliga ansökan. 

Nationella centret för utbildningsutvärdering NCU har i sin utvärdering (Alternativ, val och nya möjligheter – Utvärdering av ungdomarnas studievägar och handledningen vid övergången från den grundläggande utbildningen till andra stadiet, publikationer 6:2020) granskat hur studerande som gått ut grundskolans 9:e klass har placerat sig i fortsatta studier åren 2014—2018. Under dessa år har merparten (94—95 %) av de unga placerats sig direkt i utbildning på andra stadiet i antingen gymnasiet eller yrkesutbildning. Andelen som placerat sig i påbyggnadsundervisning varierade mellan 0,8 och 1,2 %. De som placerade sig i förberedande utbildning utgjorde 0,7—2 %. Under åren 2014—2018 har 2,5—4,4 % av de unga stått utanför alla studier, vilket på årsnivå är 1 400—2 500 unga. Enligt NCUs utredning fungerar den gemensamma antagningens ansökningsförfaranden till utbildning på andra stadiet bra, men särskilt anordnarna av grundläggande utbildning efterlyste mera information och tydligare anvisningar om prövningsbaserad antagning. De studerande som kommit till yrkesutbildning via den kontinuerliga ansökan upplevde att ansökan varit smidig och att informationen om antagningen av studerande hade fungerat. 

Examensår 

Gått ut grundskolans 9:e klass 

Fortsatte studera igymnasiet 

Fortsatte studera iyrkesutbildning 

Fortsatte studera i grundskolanspåbyggnadsutbildning(klass 10) 

Fortsatte studera iförberedande utbildning 

Fortsatte inte med examensinriktade studier eller studier i övergångsskedet 

Sammanlagt 

% 

Sammanlagt 

% 

Sammanlagt 

% 

Sammanlagt 

% 

Sammanlagt 

% 

Sammanlagt 

% 

2014 

57 853 

100 

29 857 

51,6 

24 357 

42,1 

688 

1,2 

414 

0,7 

2 537 

4,4 

2015 

58 224 

100 

30 558 

52,5 

24 332 

41,8 

626 

1,1 

1 118 

1,9 

1 590 

2,7 

2016 

57 615 

100 

30 364 

52,7 

24 459 

42,5 

435 

0,8 

931 

1,6 

1 426 

2,5 

2017 

57 753 

100 

30 583 

53,0 

23 872 

41,3 

480 

0,8 

1 054 

1,8 

1 764 

3,1 

2018 

58 027 

100 

30 840 

53,1 

23 651 

40,8 

542 

0,9 

1 177 

2,0 

1 817 

3,1 

Lähde: https://karvi.fi/app/uploads/2020/02/KARVI_0620.pdf 

Enligt en webbenkät som genomfördes bland unga i mars-april 2020 ansåg 61 procent av dem som svarade att beslutet om studieplats efter den grundläggande utbildningen var enkelt, 10 procent ansåg att beslutet var svårt och 29 procent berättade att de funderat länge på saken. Av dem som svarade uppgav 86 procent att de fattat beslutet om val av studieplats helt och hållet själv och 12 procent att de fatta det tillsammans med någon annan, till exempel föräldrarna. Av dem som svarade skulle 42 procent ha velat få mera information om olika alternativ på lektionerna i skolan, 18 procent ville ha personlig handledning, 27 procent skulle ha velat bekanta sig med en läroanstalt på andra stadiet, 25 procent ha velat höra vilka erfarenheter de som studerar på andra stadiet har av studierna och 26 procent ville bekanta sig med arbetsplatser och yrken. Av dem som svarade upplevde 20 procent att de inte behövde handledning och råd. 

Det finns ett betydande samband mellan föräldrarnas socioekonomiska bakgrund och barns och ungas välmående och utbildningsbeslut. I Finland har Institutet för hälsa och välfärd gjort undersökningen Kansallinen syntymäkohortti 1987, där man följde den åldersklass som föddes 1987 från fosterstadiet till utgången av 2012. Enligt uppföljningsundersökningen syntes sambandet mellan föräldrarnas utbildning och barnets utbildning på så sätt att av de barn i åldersklassen vilkas föräldrar saknade examen efter grundskolestadiet saknade 38,1 procent fortsatt examen efter grundskolan när uppföljningen upphörde. En femtedel (21,4 %) av de icke-utbildade föräldrarnas barn hade gymnasie- eller högskoleexamen. Av de högutbildade föräldrarnas barn hade tre fjärdedelar (74,1 %) gymnasie- eller högskoleexamen och var tionde (10,1 %) saknade fortsatt examen efter grundskolan. Av hela åldersklassen saknade ungefär var femte (18,5 %) fortsatt examen efter grundskolan när uppföljningen upphörde och ungefär varannan (47,9 %) hade gymnasie- eller högskoleexamen. (Ristikari, T., Törmäkangas, L. m.fl. 2016. Suomi nuorten kasvuympäristönä – 25 vuoden seuranta vuonna 1987 Suomessa syntyneistä nuorista aikuisista. Nuorisotutkimusseura ry - Nuorisotutkimusverkosto. Raportti 9/2016. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-302-712-1). 

Av uppföljningsundersökningen framgår det klart att när det blir skillnader i välmående hopas problemen, såsom avsaknad av utbildning, mentala problem och utkomstproblem, särskilt hos unga som saknar fortsatt examen efter grundskolan. Barns och ungas välmående skiljer sig kraftigt beroende på föräldrarnas utbildning och ekonomiska situation. Enligt uppföljningsundersökningen led de som genomfört bara den grundläggande utbildningen betydligt oftare än andra utbildningsgrupper av mentala störningar och får utkomststöd samt begår brott oftare. 

Föräldrarnas utbildningsbakgrund och familjerelaterade faktorer förutsäger enligt undersökningar starkt barnens utbildningsväg. Om vårdnadshavaren saknar utbildning efter den grundläggande utbildningen, är det mera sannolikt att också barnet blir utan utbildning efter den grundläggande utbildningen. Hög utbildning hos föräldrarna ökar åter sannolikheten för att barnet ska genomgå utbildning efter den grundläggande utbildningen. Enligt ett forskningssammandrag som statsrådet publicerat är vårdnadshavarens utbildning, förändringar i arbetslivet och arbetslöshet i anslutning till dessa typiska faktorer bakom fattigdom hos barnfamiljer. Vårdnadshavarens låga utbildning är i Finland också en av centrala mekanismer som upprätthåller barnfamiljefattigdom. Uppväxt i en fattig barnfamilj ökar sannolikheten för att barnet ska få låg utbildning. Hälften av de föräldrar som har enbart utbildning på grundskole- eller mellanstadiet upplever att deras ekonomiska situation är högst måttlig och varje sjunde har varit rädd för att maten ska ta slut. Detta har negativa verkningar för barnens hälsovanor, symptom samt erfarenhet av det egna hälsotillståndet. Skoltrötthet, ensamhet, mobbning och ångest är vanligare hos dessa barn än genomsnittet. (Välijärvi, J. (red.). 2019. Edellytykset kasvuun, oppimiseen ja osallisuuteen kaikille. Valtioneuvoston julkaisuja 2019:7. http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-287-701-7) 

2.6  Genomströmning och avbruten utbildning på andra stadiet

Trots att största delen av de unga söker sig till utbildning på andra stadiet, blir enligt Statistikcentralens uppgifter ungefär 15 procent i varje åldersklass utan examen på andra stadiet. Detta beror i huvudsak på att man avbryter utbildning, eftersom bara ungefär en procent av de unga påbörjar inte i något skede utbildning på andra stadiet. Enligt Statistikcentralens rapport är de som nöjer sig med enbart grundskola oftare män än kvinnor, unga med invandrarbakgrund samt unga som klarat sig dåligt i grundskolan. (Työn murros ja elinikäinen oppiminen, Elinikäisen oppimisen kehittämistarpeita selvittävän työryhmän raportti, Opetus- ja kulttuuriministeriön julkaisuja 2018:8 http://julkaisut.valtioneuvosto.fi/bitstream/handle/10024/160556/okm08.pdf?sequence=1&isAllowed=y) 

Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik var det något flera som avbröt examensinriktad utbildning läsåret 2017—2018 jämfört med föregående läsår. Inom gymnasieutbildningen för unga var andel som avbröt 3,2 procent och inom yrkesutbildningen för unga 8,7 procent. Kvinnorna (2,9 %) avbröt gymnasieutbildning något mera sällan än männen (3,6 %), men inom yrkesutbildningen avbröt kvinnorna och männen studierna lika ofta. Inom yrkesutbildningen för unga var avbrott vanligast inom det naturvetenskapliga området (20,6 procent) och IKT-området (13,9 procent), samt ovanligast inom utbildningsområdet för handel, administration och juridik (9,2 procent). 

Genomströmningsgraden berättar hur många procent av dem som inlett utbildningen som har avlagt examen inom ramen för den granskade studietiden. I genomströmningen ingår också de som avbrutit utbildningen. Något under 90 procent av dem som påbörjat gymnasieutbildning klarar av gymnasieutbildningen och avlägger studentexamen under en granskningstid på fem år från det att studierna inleddes. Inom den målsatta tiden tre år avlägger cirka 70 procent studentexamen. En något högre andel kvinnor än män klarar av gymnasieutbildningen. Av dem som börjar studera för yrkesinriktad grundexamen avlägger något under 70 procent examen inom tre år och cirka 80 procent inom fem år från det att studierna påbörjades. 

Sammanlagt  

Examen i det ursprungliga examensslaget 

Examen i ett annat examensslag 

Studerar i det ursprungliga examensslaget 

Studerar i ett annat examensslag 

Ingen examen, studerar inte, sysselsatt 

Ingen examen, studerar inte, ej sysselsatt 

3 år % 

31 824  

23 00472,3 % 

990,3 % 

6 02418,9 % 

00,0 % 

5911,9 % 

2 1096,6 % 

4 år % 

 

28 26988,8 % 

6872,2 % 

1 2243,8 % 

9122,9 % 

2280,7 % 

5071,6 % 

5 år% 

 

28 64490,0 % 

1 0293,2 % 

3931,2 % 

7502,4 % 

3811,2 % 

6272,0 % 

Läroplanen för unga som påbörjat gymnasieutbildningen läsåret 2012/2014, studieförlopp (Vipunen) 

Åldersgrupp15-19-åriga 

Examen i det ursprungliga examensslaget 

Examen i ett annat examensslag 

Studerar i det ursprungliga examensslaget 

Studerar i ett annat examensslag 

Ingen examen, studerar inte, sysselsatt 

Ingen examen, studera inte, ej sysselsatt 

Begynnel-seår 

Antalet 

3år. 

4år. 

5år. 

3år. 

4år. 

5år. 

3år. 

4år. 

5år. 

3år. 

4år. 

5år. 

3år. 

4år. 

5år. 

3år. 

4år. 

5år. 

2004 

30 843 

59,3 % 

70,0 % 

73,3 % 

0,7 % 

0,9 % 

1,2 % 

27,1 % 

11,7 % 

5,9 % 

1,7 % 

1,5 % 

1,4 % 

5,2 % 

9,5 % 

12,5 % 

6,0 % 

6,4 % 

5,7 % 

2005 

30 960 

59,2 % 

70,2 % 

73,8 % 

0,7 % 

1,0 % 

1,3 % 

27,1 % 

11,6 % 

6,6 % 

1,7 % 

1,6 % 

1,5 % 

5,5 % 

9,3 % 

10,8 % 

5,7 % 

6,3 % 

5,9 % 

2006 

32 445 

60,7 % 

71,9 % 

75,5 % 

0,7 % 

1,0 % 

1,3 % 

26,2 % 

11,8 % 

6,6 % 

1,7 % 

1,6 % 

1,4 % 

5,4 % 

7,4 % 

9,4 % 

5,4 % 

6,3 % 

5,8 % 

2007 

33 063 

60,5 % 

72,2 % 

75,8 % 

0,8 % 

1,0 % 

1,3 % 

27,1 % 

12,0 % 

6,6 % 

1,6 % 

1,5 % 

1,4 % 

4,1 % 

6,8 % 

9,0 % 

5,9 % 

6,6 % 

5,9 % 

2008 

33 717 

61,1 % 

73,0 % 

76,4 % 

0,7 % 

1,0 % 

1,3 % 

27,2 % 

11,6 % 

6,7 % 

1,7 % 

1,5 % 

1,5 % 

3,5 % 

6,4 % 

8,2 % 

5,9 % 

6,6 % 

5,9 % 

2009 

33 888 

61,0 % 

72,8 % 

76,5 % 

0,8 % 

1,2 % 

1,5 % 

26,4 % 

11,7 % 

8,6 % 

1,8 % 

1,6 % 

1,5 % 

4,0 % 

6,4 % 

6,6 % 

6,1 % 

6,3 % 

5,2 % 

2010 

32 922 

62,2 % 

74,2 % 

78,4 % 

0,8 % 

1,1 % 

1,5 % 

26,2 % 

13,7 % 

8,3 % 

1,8 % 

1,7 % 

1,1 % 

3,4 % 

4,4 % 

5,7 % 

5,6 % 

5,0 % 

5,0 % 

2011 

32 781 

63,5 % 

75,7 % 

79,3 % 

0,8 % 

1,1 % 

1,5 % 

27,7 % 

13,2 % 

8,4 % 

1,5 % 

1,0 % 

1,2 % 

2,5 % 

4,0 % 

4,6 % 

4,1 % 

5,0 % 

4,9 % 

2012* 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2013 

29 484 

67,1 % 

76,8 % 

0,0 % 

0,8 % 

1,2 % 

0,0 % 

25,0 % 

13,0 % 

0,0 % 

1,4 % 

1,3 % 

0,0 % 

1,8 % 

2,9 % 

0,0 % 

4,0 % 

4,8 % 

0,0 % 

2014 

28 818 

66,3 % 

0,0 % 

0,0 % 

0,7 % 

0,0 % 

0,0 % 

25,8 % 

0,0 % 

0,0 % 

1,4 % 

0,0 % 

0,0 % 

1,8 % 

0,0 % 

0,0 % 

4,0 % 

0,0 % 

0,0 % 

Yrkesutbildning, studieförlopp (Vipunen) 

Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik klarade barn till högutbildade föräldrar av gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen snabbare än studerande vilkas föräldrar hade avlagt examen på andra stadiet eller hade examen på grundskolestadiet. Hög utbildning hos föräldrarna förbättrade sannolikheten för både flickor och pojkar att klara av utbildningen inom Statistikcentralens beräkningstid på tre och ett halvt år. Humankapital som man ärvt hemifrån påverkade starkare pojkarnas möjlighet att klara av utbildningen. 

Genomströmningsgraden i gymnasie- och yrkesutbildningen enligt föräldrarnas utbildningsbakgrund 2017 (Statistikcentralen) 

Studerande med finländsk bakgrund klarade av gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen snabbare än dem med utländsk bakgrund. Av de studerande med finländsk bakgrund klarade 81,5 procent av gymnasieutbildningen på tre och ett halvt år, medan genomströmningsgraden var 66 procent för dem med utländsk bakgrund. 

Flera olika faktorer bidrar till att man avbryter yrkesstudierna. I bakgrunden kan finnas till exempel misslyckat val av studieområde, bristfällig studiehandledning, bristande studiefärdigheter, hälsoskäl, svårigheter i det personliga livet, motivationsproblem, brist på lämpliga utbildningsmöjligheter, dåliga sysselsättningsutsikter i branschen eller övergång till arbetslivet under studierna. Den vanligaste orsaken som de unga uppger är fel branschval, det vill säga studierna motsvarade inte den ungas förhandsuppfattningar. En majoritet av de unga som avbröt studierna upplevde också att saker utanför skolan bidragit till avbrottet åtminstone i någon mån. Till avbrottet bidrog dessutom synnerligen eller ganska mycket bristfälligt stöd i studierna (14 %), penningbrist (10 %), relationerna mellan elever och lärare (9 %) och lång skolresa (7 %). Hos dem som avbröt yrkesutbildningen var orsakerna koncentrerade till dålig studieframgång, motivation, hälsa och avsaknad av stöd. Av dem som besvarade ungdomsbarometern upplevde 17 procent att de varit tvungna att gallra bland studiealternativen på grund av penningbrist, 14 procent att välja utbildningsplats på ekonomiska grunder och 11 procent att senarelägga examen. Särskilt de som helt saknade utbildning beskrev ofta sin penningsituation som svag. (Elina Pekkarinen & Sami Myllyniemi (red.): Opin polut ja pientareet, Nuorisobarometri 2017, https://tietoanuorista.fi/wp-content/uploads/2018/03/Nuorisobarometri_2017_WEB.pdf) 

Skillnaderna i avbrott mellan olika utbildningsområden hänför sig till sysselsättningsutsikterna, men också till hur attraktiva arbetsuppgifterna i branschen är samt å andra sidan till de studerandes egna möjligheter och kunskapsunderlag att träffa rätt val på den grundläggande utbildningens sista klass. Också bland de studerande som börjat studera inom önskat utbildningsområde finns det sådana som avbryter studierna, och då spelar den studiehandledning och det stöd för utbildningsvalet som den grundläggande utbildningen erbjuder en viktig roll. Den regionala variationen i avbrutna studier påverkas av bland annat näringsstrukturen och de ungas sysselsättningsmöjligheter i området, där skillnaderna kan vara stora. 

I en webbenkät som genomfördes bland unga i mars-april 2020 efterfrågades också avbruten utbildning. Av dem som svarade hade 29 procent avbrutit eller haft för avsikt att avbryta de studier som de påbörjat. Den främsta orsaken till avbrytandet eller avsikterna var att studierna eller det framtida området inte upplevdes som ens eget eller tillräckligt intressant. Av alla som svarade uppgav fem procent att orsaken till ett planerat avbrytande var önskan om att övergå till arbetslivet och tre procent den ekonomiska situationen. Av alla som svarade hade 18 procent velat ha handledning och råd i situationen för att hitta sin egen väg och åtta procent enklare möjlighet att byta mellan gymnasiet och yrkesutbildning även mitt under läsåret. 

På 2010-talet har det vidtagits flera omfattande åtgärder för att minska antalet som avbryter sin utbildning och för att höja de ungas utbildningsnivå och sysselsättningen bland unga i Finland. Genom den ungdomsgaranti som infördes i Finland i början av 2013 försökte man garantera varje ung person under 25 år och varje nyutexaminerad under 30 år en arbets-, arbetsprövnings-, studie-, verkstads- eller rehabiliteringsplats senast inom tre månader efter att han eller hon blivit arbetslös. Den utbildningsgaranti som ingick i ungdomsgarantin innebar åter att varje person som gick ut grundskolan garanterades en utbildningsplats i gymnasiet, en yrkesläroanstalt, läroavtalsutbildning, verkstad, rehabilitering eller på något annat sätt. Som stöd för ungdomsgarantin lanserades ett kompetensprogram för unga vuxna, som erbjöd unga under 30 år som saknade utbildning möjlighet att avlägga yrkesinriktad examen eller en del av den. Kompetensprogrammet för unga vuxna genomfördes 2013—2018 som en del av ungdomsgarantin med finansiering från undervisnings- och kulturministeriet. Ungdomsgarantin upplevdes som viktig också på andra håll i Europa, eftersom EU:s arbetsministrar godkände den 28 februari 2013 en rekommendation om ungdomsgaranti för hela unionen. Rekommendationen förutsatte att medlemsländerna skulle garantera alla unga under 25 år en högklassig arbets-, vidareutbildnings-, läroavtalsutbildnings- eller praktikplats inom fyra månader efter de gått ut skolan och blivit arbetslösa. 

Även programmet för att effektivisera genomströmningen inom yrkesutbildning var en del av utbildningsgarantin. Inom ramen för programmet riktades under 2011—2014 sammanlagt 16 miljoner euro i startbidrag till yrkesutbildningsanordnare. I programmets slutskede omfattade det 25 projekt och 55 yrkesutbildningsanordnare. Effektiviseringsprogrammet pågick till utgången av 2015. Enligt projektets utvärderingsrapport föreföll det som att avbrotten minskade något i början för att sedan öka på nytt. Någon klar sjunkande trend kunde inte märkas under programperioden. Enligt de senaste uppgifter hade i medeltal 8,5 procent av de studerande i projektläroanstalterna avbrutit studierna, och målet sju procent nåddes inte. Uppföljningarna visade att vissa strukturella problem med avbrytande och genomströmning var nästan oförändrade. Trots att till exempel vissa utbildningsanordnare hade lyckats minska avbrytandet systematiskt, var skillnaderna mellan anordnare, utbildningsområdena och examina fortfarande stora. Den vanligaste orsaken till att målen inte nåddes var de ungas ökande livskompetensproblem och det utmanande studerandematerialet. På vissa utbildningsområden berodde problemen på faktorer i anslutning till efterfrågan och utbud på utbildning. Olika orsaker som inverkade negativt på en effektiv projektverksamhet kopplades också till läroanstaltens organisation och verksamhet. Problemen var på det hela taget mycket heterogena och delvis lokala, vilket avspeglar de stora branschvisa och regionala variationerna i avbrytande och genomströmning. 

Det senaste projektet för att förebygga avbrytande och främja genomströmning har varit Zoomi – främjande av smidiga övergångar, som samordnas av Utbildningsstyrelsen och Kultur- och idrottsförbundet för yrkesutbildningen i Finland, SAKU rf under tiden 1.8.2015—30.4.2019 och 1.5.2019—31.12.2021. Inom Zoomi-projektet utvecklas övergripande service- och verksamhetsmodeller som säkerställer de studerandes utbildningsväg och gör den smidigare och som kan spridas och tas i bruk i hela landet. Genom utvecklingsarbetet främjas de studerandes övergångar under utbildningsvägen i övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet, övergångar under yrkesutbildningen samt smidig övergång till arbetslivet eller fortsatta studier för studerande i utexamineringsskedet. 

I den första kvalitativa utredningen om Zoomi-projektet konstaterades att de utbildningsanordnare som effektivt främjat genomströmningen i utbildningen och förebyggt avbrytande hade lyckats minska avbrytandegraden till cirka 5 procent. Mängden resurser och stöd som riktats till utbildningsområdet syntes i avbrytandesiffrorna. I den kvalitativa utredning som Zoom lät göra konstaterades att studievälmåendet och delaktigheten bör utvecklas på alla nivåer inom organisationen. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid den studerandes studieengagemang. Undervisningspersonalens kompetens när det gäller handledning och särskilt stöd bör utvecklas kontinuerligt, liksom metoderna att beakta dem som behöver stöd i undervisningen. Det sågs också som viktigt att utveckla den kontinuerliga ansökan och de individuella utbildningsvägarna. (https://www.oph.fi/fi/tilastot-ja-julkaisut/julkaisut/siirtymien-vaikutus-koulutuspolun-eheyteen) 

2.7  Studiehandledning och övergångar

2.7.1  Elevhandling och handledning till fortsatta studier inom den grundläggande utbildningen

Enligt 11 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning ska eleverna få elevhandledning. Enligt lagens 30 § har den som deltar i utbildning under arbetsdagarna rätt att få undervisning enligt läroplanen, elevhandledning och tillräckligt stöd för inlärning och skolgång genast när behov uppstår. Enligt förordningen om timfördelning i den grundläggande utbildningen (422/2012) ska det på årskurserna 7—9 ordnas minst två årsveckotimmar elevhandledning. Utbildningsstyrelsen fastställer målen för och det centrala innehållet i elevhandledningen i de riksomfattande grunderna för läroplanen. Det finns ett särskilt antal timmar reserverat för elevhandledning, men den ska också ordnas som daglig handledning enligt behov. Alla elever ska vid behov utöver timmarna för elevhandledning få rådgivning och handledning personligen eller i smågrupper. På årskurserna 7—9 bär studiehandledaren huvudansvaret för elevhandledningen. 

Elevhandledningens uppdrag är bland annat att öka elevernas beredskap att klara sig i föränderliga livssituationer och i övergångsskeden i studier och yrkeskarriär. Varje skola utarbetar en handledningsplan som styr verksamheten, där man beskriver strukturen, verksamhetssätten, arbets- och ansvarsfördelningen inom elevhandledningen samt de yrkesövergripande nätverk som behövs för att uppnå målen för elevhandledningen. I planen ska även samarbetet mellan hem och skola gällande handledning, likaså skolans samarbete med arbetslivet och arrangemang i anslutning till praktisk arbetslivsorientering. I de kvalitetskriterier för den grundläggande utbildningen som undervisnings- och kulturministeriet godkände 2012 rekommenderas utbildningsanordnarna att skolan har tillgång till tillräckliga personalresurser för elevhandledning så att det rekommenderade maximala elevantalet per studiehandledare på den grundläggande utbildningens högre klasser är 250. 

I grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen sätts om mål för elevhandledningen att främja elevernas fostran och utveckling så att de kan vidareutveckla sina studievanor och sina sociala färdigheter och tillägna sig kunskaper och färdigheter som behövs i livet. Elevhandledningen ska stödja eleverna att fatta beslut och att göra val gällande vardagslivet, studierna, fortsatta studier och framtiden utgående från sina egna förutsättningar, sina värderingar, sitt utgångsläge och sina intressen. Med hjälp av elevhandledningen lär sig eleverna att bli medvetna om sina möjligheter att påverka planeringen och besluten i sitt eget liv. Eleverna ska uppmuntras att fundera över och ifrågasätta sina förhandsuppfattningar om utbildning och yrken och att göra sina val utan könsbundna rollmodeller. Eleverna ska bekanta sig med arbetslivet samt få erfarenheter av att arbeta. Handledningsverksamheten ska bilda en sammanhängande helhet som fortgår under hela den grundläggande utbildningen och vidare under studierna efter den grundläggande utbildningen. 

I enlighet med grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen beslutar och beskriver utbildningsanordnaren hur elevhandledningen ordnas i den elevhandledningsplan som utgör bilaga till läroplanen. I skolans handledningsplan beskrivs strukturen, verksamhetssätten, arbets- och ansvarsfördelningen inom elevhandledningen samt de yrkesövergripande nätverk som behövs för att uppnå målen för elevhandledningen. I planen ska även samarbetet mellan hem och skola gällande handledning beskrivas, likaså skolans samarbete med arbetslivet och arrangemang i anslutning till praktisk arbetslivsorientering. Det är viktigt att systematiskt utvärdera hur målen i handledningsplanen nås. För att elevernas studier ska fortlöpa smidigt vid etappmålen inom den grundläggande utbildningen och vid övergången till fortsatta studier är det viktigt med samarbete mellan lärarna och studiehandledarna och att man vid behov samarbetar med andra yrkeskategorier. Lärarna ska i sitt arbete använda aktuell information om fortsatta studier, arbetsliv och arbetsuppgifter samt förändringar i dessa. 

En anordnare av grundläggande utbildning ska i sina handledningsplaner förbereda sig på att säkerställa att de elever får handledning som ännu inte har fått avgångsbetyg den grundläggande utbildningen eller en studieplats i den gemensamma antagningen. Handledningen genomförs i enlighet med det konstaterade behovet på det sätt som överenskommits med arbetsgivaren även efter att läsårets skolarbete avslutats. Dessutom kan det hända att vissa elever får sitt avgångsbetyg först på hösten, varför handledningen i anslutning till fortsatta studier skjuts fram till hösten. De som har tjänst som elevhandledare är i skyldiga att arbeta i medeltal 30—50 timmar under sommarmånaderna. Numera används arbetstiden i huvudsak till arbete i anslutning till den gemensamma antagningen, i första hand till att handleda de studerande som inte ha fått en studieplats i den gemensamma antagningen. Arbetet infaller i praktiken mellan mitten av juni och midsommar. 

I de kriterier för god handledning som Utbildningsstyrelsen godkände 2014 sätts som mål för den grundläggande utbildningen, gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen att säkerställa att barn och unga har tillgång till högklassig handledning oberoende av boningsort och levnadsförhållanden. Enligt kriterierna är god handledningen en kontinuerlig, interaktiv och målinriktad verksamhet som stöder elevens och den studerandes lärande, växande och utveckling. I god handledning framhävs tillräcklig och mångsidig handledning, att stöda aktivitet, delaktighet och ansvarsfullhet, att handledningen är en gemensam uppgift, kompetent och yrkeskunnig personal, att främja jämställdhet och likabehandling, handledningsplan, övergångsskeden i utbildningen samt handledning som stöd för beslut gällande utbildning och karriärval, arbetslivsfärdigheter och praktisk arbetslivsorientering samt information om handledningstjänster. 

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering NCUs utvärderingsresultat (2020) är tillgången till handledning i anslutning till fortsatta studier och karriärval och dess tillgänglighet i huvudsak på god nivå i olika områden, bland olika stora utbildningsanordnare och för olika språkgrupper. Den personliga handledningen är i regel bra. Utmaningar finns när det gäller resurser för handledning för elever som behöver intensifierat och särskilt stöd samt handledning för elever med främmande språk som modersmål. Större möjligheter till personlig handledning efterlyses särskilt när valen medför utmaningar. Sju procent av de studerande som intervjuades i NCUs material ansåg att de inte hade fått behövlig handledning. Utrymme för förbättringar finns också när det gäller att utnyttja möjligheter till handledning i grupp, kamratstöd samt digitalisering. I studiehandledningen under den grundläggande utbildningen lyckas den handledning som gäller gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen bra, däremot finns det mindre information om utbildningar i övergångsskedet samt studier inom fritt bildningsarbete. Av de utbildningsanordnare som besvarade NCUs utvärdering hade 37 procent färre än 100 elever per studiehandledare, hos 34 procent var elevantalet 100—200 och hos 29 procent över 200. Antalsmässigt hade 28 anordnare över 250 elever per handledare, det vill säga cirka 25 procent av dem som svarade uppfyller inte kvalitetskriteriets rekommendation. 

Jahnukainen, Kalalahti och Kivirauma (2019) har utvärderat handledningen under den grundläggande utbildning i sin undersökning om unga med invandrarbakgrund och utbildning. Enligt iakttagelser står invandrarungdomars underprestation inom det finländska utbildningssystemet i strid med deras höga studiemotivation och positiva inställning till skolan, och utbildningssystemet förmår inte stödja de högt satta utbildningsmålen tillräckligt. Språksvårigheter kan göra det svårt att upptäcka studiesvårigheter och identifiera de ungas styrkor. Studier i övergångsskedet och stark personlig handledning under dem skulle vara till nytta särskilt för dem som funderar speciellt mycket på sina fortsatta studier. 

Undervisnings- och kulturministeriet har lanserat programmet Utbildning för alla, som förbättrar den grundläggande utbildningens kvalitet och jämlikhet. I programmet Utbildning för alla genomförs åtgärder för att utveckla elevhandledningen och särskilt metoderna för elevhandledning åren 2020—2022. 

2.7.2  Studiehandledning och annan handledning i gymnasieutbildningen

Enligt 25 § i gymnasielagen har en studerande som genomgår gymnasieutbildningens lärokurs rätt att regelbundet få förutom sådan studiehandledning som avses i 11 § 1 mom. även personlig handledning enligt sina behov och annan handledning som anknyter till studierna och ansökan till fortsatta studier. En studerande vars studierätt för att genomgå gymnasieutbildningens lärokurs håller på att upphöra eller som har meddelat om sin avgång, har rätt att få handledning för ansökan till andra studier. Bestämmelsen tryggar att studerande som avbryter sina gymnasiestudier hänvisas till andra studier och minskar eventuella risker för marginalisering. 

I gymnasielagen föreskrivs också om skyldighet att i efterhand handleda den som avlagt examen. Den som har slutfört gymnasieutbildningens lärokurs och som inte har fått en plats för fortsatta studier i examensinriktad utbildning har rätt att få handledning som anknyter till ansökan till studier och karriärplanering under det år som följer på året då lärokursen slutfördes. För handledningen ansvarar den utbildningsanordnare i vars läroanstalt lärokursen slutfördes. 

I 26 § i gymnasielagen sägs att för att stödja gymnasiestudiernas framskridande och övergången till fortsatta studier och arbetslivet utarbetar en studerande som genomgår gymnasieutbildningens lärokurs en individuell studieplan som innehåller en studieplan, en plan för studentexamen och en plan för fortsatta studier och karriären. Målet är att den studerande planerar sina gymnasiestudier och träffar sina val så att han eller hon har djupare kunskaper om utbildningsalternativ och arbetsliv än tidigare samt beredskap att söka till fortsatta studier direkt efter gymnasiestudierna. 

Enligt 3 § i statsrådets förordning om gymnasieutbildning (810/2018) ska utbildningen orientera, engagera och skapa förutsättningar för kontinuerligt lärande och förbättra den studerandes förmåga att hantera framtiden och göra beslut som gäller den samt förbättra förmågan att planera karriären och livet. Utbildningen utvecklar den studerandes färdigheter att bedöma och förnya sitt kunnande och att identifiera sina styrkor och utvecklingsbehov. På så vis kan den studerande kan utnyttja den studiehandledning och övriga handledning som han eller hon har fått och tar allsidigt del av alternativen för fortsatta studier samt kan under gymnasiestudierna utarbeta en ändamålsenlig plan för fortsatta studier och karriären. 

En gymnasiestuderande ska för närvarande ha studiehandledning i grupp som motsvarar minst två kurser. I och med att de nya läroplanerna införs kommer studiehandledning som läroämne att omfatta fyra studiepoäng i gymnasieutbildningen för unga. Också i utbildning som förbereder för gymnasieutbildning omfattar studiehandledningen fyra studiepoäng. Inom gymnasieutbildningen för vuxna är studiehandledning inte ett obligatoriskt läroämne för den studerande. 

2.7.3  Studiehandledning och annan handledning i yrkesutbildningen

Enligt 61 § 2 mom. i lagen om yrkesutbildning har en studerande rätt att få personlig och annan behövlig studiehandledning. Studiehandledningen stödjer den studerande i utvecklandet av studie- och arbetslivsfärdigheter, val under studierna, till exempel valet av examensdelar enligt de egna målsättningarna samt vid övergången till fortsatta studier och arbetslivet eller framskridande i yrkeskarriären. I den personliga utvecklingsplan för kunnandet som utarbetas för den studerande där överenskomna saker i anslutning till handledningen och stödet skrivs in. Förutom studiehandledare ger även grupphandledare och lärare studiehandledning. Handledning ges både individuellt och i grupp. 

Enligt 2 § i statsrådets förordning om yrkesutbildning (673/2017) är färdigheter i studie- och karriärplanering ett delområde av en gemensam examensdel. I grunderna för yrkesinriktade grundexamina är omfattningen av de obligatoriska målen för kunnandet för delområdet studie- och karriärplanering 1 kompetenspoäng. Delområdets mål är att den studerande kan identifiera sina intresseområden, möjligheter och behov av stöd samt göra val som gäller den egna examen och karriären. Dessutom är målet att den studerande under avläggandet av examen kan skaffa information om olika möjligheter till vidareutbildning och om utbildningsutbudet och förbereda sig för att söka arbete och presentera sitt kunnande. 

I 42 § i lagen om yrkesutbildning föreskrivs om handledningsskyldighet i samband med ansökan. Enligt bestämmelsen ska utbildningsanordnaren vid kontinuerlig ansökan tillsammans med den sökande utreda vilken examen, examensdel eller utbildning som är lämplig för honom eller henne, samt vid behov hänvisa en sökande att söka sig till en annan utbildningsanordnares utbildning eller vid behov till någon annan lämplig tjänst. I 42 § föreskrivs också om handledningsskyldighet i samband med avbrytande. Utbildningsanordnaren ska tillsammans med den studerande utreda vilken examen eller utbildning som är lämpligare för honom eller henne och vid behov hänvisa den studerande att söka till en annan utbildningsanordnares utbildning eller till någon annan lämplig tjänst, om någon som har blivit antagen som studerande av grundad anledning vill byta examen eller utbildning eller om den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. 

I 42 § 3 mom. i lagen om yrkesutbildning föreskrivs om särskild handledningsskyldighet för utbildningsanordnaren, om någon som har blivit antagen som studerande av grundad anledning vill byta examen eller utbildning eller om den studerande utan godtagbar orsak ämnar avbryta en utbildning som han eller hon inlett. Utbildningsanordnaren ska då tillsammans med den studerande utreda vilken examen eller utbildning som är lämpligare för honom eller henne och vid behov hänvisa den studerande att söka till en annan utbildningsanordnares utbildning eller till någon annan lämplig tjänst. 

Enligt 9 § i förordningen om yrkesutbildning ska i den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet föras in bland annat den studerandes karriärplan. Den studerandes fortsatta planer diskuteras och den studerande handleds i samband med den karriärhandledning som ingår i planen från det att studierna börjar. I slutskedet av studierna går man igenom den studerande fortsatta planer efter avlagd examen och hänvisar vid behov studerande till samtal med studiehandledaren. Den studerande karriärhandleds alltså på ett föregripande sätt under hela studietiden och effektiviserat i studiernas slutskede. Många utbildningsanordnare riktar skräddarsydd handledning till de studerande som i studiernas slutskede inte har en klar bild av vad de ska göra efter examen. Med hjälp av den föregripande handledningen och den skräddarsydda handledningen i slutskedet vill man minska behovet av fortsatt handledning efter avlagd examen. De studerande som utexamineras får stöd för självhandledning, men samtidigt informeras de om tillbudsstående handledningstjänster. Om man bedömer att en studerande inte förmår övergå självständigt till arbetsmarknaden eller fortsatta studier, försöker man ordna stödd övergång till arbets- och näringscentralens eller Navigatorernas tjänster. 

Handledning efter avlagd examen är beroende av utbildningsanordnarens egen prövning, eftersom lagstiftningen om yrkesutbildning inte förpliktar till handledning i efterhand. Enligt Utbildningsstyrelsens utredning stöder sig yrkesutbildningsanordnarna i hög grad på utomstående samarbetspartner vid handledning efter avlagd examen. De som avlagt examen hänvisas att kontakta till exempel arbets- och näringstjänster, Navigatorerna eller andra aktörer som tillhandahåller handledningstjänster. Möjligheterna för dem som avlagt examen att få fortsatt handledning grundar sig dessutom i stor utsträckning på den studerandes egen aktivitet. Om den studerande själv begär handledning erbjuds fortsatt handledning eller så hänvisas han eller hon till andra handledningstjänster. En del av yrkesutbildningsanordnarna har enhetliga rutiner för fortsatt handledning eller så håller de på att utveckla en modell för fortsatt handledning för dem som avlagt examen, men en del erbjuder ingen fortsatt handledning alls eller bara slumpmässigt i form av studiehandledarens självständiga arbete. Möjligheterna för dem som avlagt yrkesinriktad examen att få fortsatt handledning varierar alltså mycket beroende på utbildningsanordnare och försätter dem som avlagt examen i ojämlik ställning. 

2.7.4  Handledningens tillräcklighet

Enligt det Nationella centret för utbildningsutvärdering NCUs utvärderingsresultat (2020) är tillgången till handledning och handledningens tillgänglighet i huvudsak på en god nivå i början av studierna i gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen. De studerande hade fått tillräckligt med information om studiernas mål och innehåll. I gymnasieutbildningen ligger ansvaret för handledning i början av studierna hos studiehandledare, medan det i yrkesutbildningar ligger hos grupphandledare. Anordnarna av gymnasieutbildning bedömde att resurserna för handledning i början av studierna var något mer tillräckliga än anordnarna av yrkesutbildning. Ju större antal studerande anordnarna av gymnasieutbildning och yrkesutbildning har, desto sämre bedömer de att resurserna räcker till. Antalet studerande per studiehandledare var mycket stort i vissa läroanstalter, i gymnasierna som mest 450 och i yrkesutbildningen rentav 1 000 studerande per studiehandledare. Merparten av utbildningsanordnarna hade utarbetat en handledningsplan, där man hade angett bland annat målen, genomförandet och ansvarsfördelningarna i fråga om handledningen. En del anordnare saknade ändå en plan. 

Enligt både anordnarna och de studerande var möjligheten att få personlig handledning bra, men det fanns utrymmen för utveckling i fråga om handledning som utnyttjar digitala tjänster och kamratstöd. Anordnarna bedömde att de också stöder handledningen av de studerandes karriärplaneringsfärdigheter på ett bra sätt, och även de studerande upplevde att stödet i detta avseende var bra. Både utbildningsanordnarna och de studerande bedömde att man lyckas bra med att beakta de studerandes individuella behov i huvudsak i början av studierna. Enligt utbildningsanordnarnas svar var deras läroanstalter bra på att utarbeta en individuell studieplan eller personlig utvecklingsplan för kunnandet för de studerande i början av studierna, i yrkesutbildningen något bättre (medeltal 4,6) än i gymnasieutbildningen (medeltal 4,2). Då de studerande tillfrågades om samma sak uppgav 88 procent av dem som studerande i yrkesutbildning men bara 38 av gymnasieeleverna att en personlig plan utarbetats för dem. 

I NCUs utvärderingsrapport konstateras att var tredje studerande som börjat på andra stadiet hade haft problem med studierna. Största delen av dem hade fått hjälp. Man fick bättre stöd för inlärningssvårigheter i yrkesutbildningen, medan stödet i anslutning till inlärnings- och studiefärdigheter var bättre i gymnasieutbildningen. Stödet för att stärka de studerandes inlärnings- och studiefärdigheter samt vid inlärningssvårigheter varierade enligt område och anordnarens storlek. Anordnarna av gymnasieutbildning bedömde att studerande som löper risk att avbryta studierna beaktades något bättre än anordnarna av yrkesutbildning. Erfarenheterna från grundskolan avspeglades i engagemanget i studierna på andra stadiet och hur man kom i gång med studierna. Exempelvis gymnasiestuderande som upplevt stora eller mycket stora svårigheter i grundskolan upplevde att de kommit i gång sämre och var mindre engagerade i studierna än de som inte hade några efterfarenheter av inlärningssvårigheter. Också studerande som varit mobbade under hela grundskoletiden upplevde att deras sociala engagemang i de nuvarande studierna var sämre än de som inte hade mobbats. 

Utvärderingsrapporten lyfter också fram viktiga punkter där studiehandledningen kan utvecklas. Studerande inom såväl gymnasieutbildningen som yrkesutbildningen efterlyser mera och individuellare handledning. Anordnarna av gymnasieutbildning ansåg att det viktigaste är mera tid och resurser samt att identifiera de studerandes stödbehov. Anordnarna av yrkesutbildning lyfte fram handledningen av studerande som kommer via kontinuerlig ansökan. Även utarbetandet av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet borde utvecklas i en smidigare riktning. 

I en utredning från Utbildningsstyrelsen behandlades verksamhetsprocesserna och modellerna i övergångsskedet till yrkesutbildning på andra stadiet. Enligt utredningen bedömde anordnarna av utbildning på andra stadiet att samarbetet med den grundläggande utbildningen löpte smidigt. En viktig faktor som garanterade lyckat samarbete i övergångsskedet var de studerandes möjlighet att bekanta sig med yrkesutbildningsområdena, så att den sökande har möjlighet att få information om olika utbildningsalternativ och hänvisas att söka sig till den område och den utbildning som passar honom eller henne bäst. (Sujuvuutta siirtymiin, Opetushallituksen raportit ja selvitykset 2017:1) 

En annan viktig samarbetsform enligt rapporten hänförde sig till överföring av uppgifter om elever som har för avsikt att börja studera i yrkesutbildning på andra stadiet. Trots att det enligt utredningen anses vara ytterst viktigt att förebygga utslagning, har utbildningsanordnarna inga system som skulle möjliggöra systematisk uppföljning av dem som faller emellan eller hör till en riskgrupp. Å andra sidan är inte heller grundskolorna förpliktade att följa hur eleverna placerar sig efter den grundläggande utbildningen. Endast i ungdomslagen (1285/2016) föreskrivs det indirekt om uppföljningsskyldighet för anordnare av grundläggande utbildning, för enligt 11 § i ungdomslagen ska anordnare av grundläggande utbildning för uppsökande ungdomsarbete lämna ut uppgifter om unga som har avslutat sin grundläggande utbildning men inte har placerat sig i utbildning efter den grundläggande utbildningen. I 40 § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs om skyldighet för en anordnare av grundläggande utbildning att lämna uppgifter som är nödvändiga för ordnande av undervisningen eller utbildningen för en elev som är under 18 år till den nya anordnaren av grundläggande utbildning eller utbildning på andra stadiet. Överföringen kan gälla även sekretessbelagda uppgifter och syftet är att ge elevhälso- och undervisningspersonalen så god beredskap som möjligt att fortsätta stödja unga som övergår från högstadiet till andra stadiet i de fortsatta studierna. Utbildningsanordnarna har utvecklat lokala verksamhetsmodeller, nätverkssamarbetsmodeller och försök där unga handleds och stöds i övergången mellan den grundläggande utbildningen och andra stadiet. 

2.8  Andra stödåtgärder för studerande och unga

2.8.1  Elevhälsa

Elevhälsan enligt lagen om elev- och studerandehälsovård omfattar elever och studerande i grundläggande utbildning, gymnasieutbildning och utbildning för en yrkesinriktade grundexamen och utbildning som handleder för yrkesutbildning. Elevhälsan omfattar elevhälsa i enlighet med utbildningsanordnarens läroplan och studerandevård, vilka är psykolog- och kuratorstjänster samt skol- och studerandehälsovårdstjänster. Den kommun där läroanstalten är belägen svarar för ordnandet av elevhälsans psykolog- och kuratorstjänster, oberoende av de studerandes hemvist. 

Elevhälsan ska främst vara förebyggande elevhälsa med generell inriktning som stöder hela läroanstalten. Inom läroanstalten betyder detta en verksamhetskultur och bland annat generellt inriktad verksamhet, samarbete mellan hemmet och läroanstalten samt säkerhetsfrämjande åtgärder. Den studerande har också rätt till individuellt inriktad elevhälsa, som strävar till att främja den studerandes inlärning, hälsa, välbefinnande och delaktighet som förebygga uppkomsten av problem. En studerande ska ges möjlighet till ett personligt samtal med elevhälsans psykolog eller kurator senast den sjunde arbetsdagen vid läroanstalten efter det att den studerande har begärt detta. I brådskande fall ska möjlighet till ett samtal ges samma eller nästa arbetsdag. 

Elevhälsan genomförs och leds som en funktionell helhet och som undervisningsväsendets samt social- och hälsovårdsväsendets sektorsövergripande systematiska samarbete med de studerande och deras vårdnadshavare samt vid behov med andra samarbetsparter. 

Utbildningsanordnaren ansvarar för att elevhälsoplanen enligt läroplanen genomförs. Elevhälsan ska ordnas i samarbete med de olika aktörerna så att elevhälsan bildar en fungerande och sammanhängande helhet. Utbildningsanordnaren ska informera de studerande och deras vårdnadshavare om den elevhälsa som är tillgänglig samt vid behov handleda de studerande att söka sig till elevhälsan. 

Den studerandes egna önskemål och åsikter ska i enlighet med hans eller hennes ålder, utvecklingsnivå och övriga personliga förutsättningar beaktas i åtgärder och avgöranden som gäller honom eller henne. En minderårig får under de förutsättningar som anges i lagen förbjuda att hans eller hennes vårdnadshavare deltar i behandlingen av ett elevhälsoärende som gäller den minderårige och att sekretessbelagda elevhälsoupplysningar som gäller honom eller henne lämnas ut till vårdnadshavaren. Vårdnadshavaren har inte rätt att förbjuda en minderårig att anlita elevhälsotjänster. 

Beslut om de centrala principerna för samarbetet mellan hemmet och läroanstalten och för elevhälsan och om målen för den elevhälsa som hör till undervisningsväsendet fattas som en del av grunderna för läroplanen eller i någon annan föreskrift i enlighet med det som föreskrivs i 14 § i lagen om grundläggande utbildning, 10 § i gymnasielagen och 99 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildning. 

Utbildningsanordnaren ska utvärdera genomförandet av och genomslagskraften för elevhälsan och genomföra egenkontroll av den samlade elevhälsan tillsammans med undervisningsväsendet och social- och hälsovårdsväsendet i kommunen. Institutet för hälsa och välfärd svarar för den riksomfattande handledningen och utvecklingen av elevhälsotjänsterna tillsammans med Utbildningsstyrelsen. Regionförvaltningsverken övervakar att utbildningsanordnarna ordnar elevhälsa i enlighet med läroplanen. 

2.8.2  Studerandehälsovård

Bestämmelser om skol- och studerandehälsovård finns i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt 16 § ska en kommun ordna skolhälsovård för eleverna vid de läroanstalter i kommunen som ger grundläggande utbildning. Enligt 17 § ska den kommunala primärvården ordna studerandehälsovårdstjänster för de studerande vid gymnasier och vid läroanstalter som ger yrkesutbildning i kommunen, oberoende av de studerandes hemvist. Enligt 23 § utfärdas närmare bestämmelser om vilka studerande vid läroanstalter som har rätt till studerandehälsovård genom förordning av statsrådet. 

Enligt 3 § i statsrådets förordning om rådgivningsverksamhet, skol- och studerandehälsovård samt förebyggande mun- och tandvård för barn och unga (338/2011) är i 23 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedda läroanstalter, för vars studerande kommunen ska ordna studerandehälsovård, bland annat läroanstalter enligt lagen om yrkesutbildning, läroanstalter enligt gymnasielagen och läroanstalter enligt 2 § 3 och 5 mom. i lagen om fritt bildningsarbete, det vill säga folkhögskolor och idrottsutbildningscenter. Enligt förordningen anses såsom studerande vid en läroanstalt en studerande vid en läroanstalt enligt bestämmelsen som studerar i en utbildning som berättigar till studiestöd enligt lagen om studiestöd. 

Enligt 17 § i hälso- och sjukvårdslagen hör till studerandehälsovården att främja en sund och trygg studiemiljö på läroanstalten och främja välbefinnandet bland de studerande samt att följa upp detta med tre års mellanrum, att följa och främja de studerandes hälsa, välbefinnande och studieförmåga, vilket omfattar två periodiska hälsoundersökningar för gymnasieelever och studerande i yrkesläroanstalt och hälsoundersökningar för alla studerande efter individuellt behov, hälso- och sjukvårdstjänster inom primärvården, inklusive mentalvårdsarbete och alkohol- och drogarbete, främjande av den sexuella hälsan samt mun- och tandvård, samt att i ett tidigt stadium identifiera den studerandes behov av särskilt stöd och undersökningar och att stödja de studerande och vid behov hänvisa dem till fortsatta undersökningar eller fortsatt vård samt att ge vård och utlåtanden som krävs för hänvisning till psykoterapi. Till studerandehälsovården hör också hälso- och sjukvården under den tid den studerande deltar i annan utbildning som ordnas på arbetsplatsen än sådan som baserar sig på ett läroavtal samt under arbetspraktik. 

Enligt hälso- och sjukvårdslagen ska den kommunala primärvården och Folkpensionsanstalten när de ordnar tjänster inom studerandehälsovården samarbeta med föräldrar och vårdnadshavare till minderåriga studerande, med annan studerandevårds- och undervisningspersonal, med Studenternas hälsovårdsstiftelse och med andra relevanta aktörer. Studerandehälsovården är en del av studerandevården enligt lagen om elev- och studerandevård och 99 § 3 mom. i lagen om yrkesutbildning. Den myndighet som svarar för den kommunala primärvården ska delta i utarbetandet av läroplanen enligt gymnasielagen och det beslutsfattande om hur studerandevården ska ordnas som avses i lagen om yrkesutbildning till den del dessa gäller studerandevården och samarbetet mellan läroanstalten och hemmet. 

2.8.3  Uppsökande ungdomsarbete

Bestämmelser om uppsökande ungdomsarbete, dess syften och genomförandet av det i kommunerna finns i ungdomslagen. Syftet med uppsökande ungdomsarbete är att nå unga som är i behov av stöd och att hjälpa dem att anlita sådana tjänster och övrigt stöd som främjar deras utveckling, självständighetsprocess, delaktighet i samhället och övriga livskompetens och som bidrar till deras möjligheter till utbildning och till inträde på arbetsmarknaden. Det uppsökande ungdomsarbetet grundar sig på frivillighet från den ungas sida och samarbete med den unga. Uppsökande ungdomsarbete inleds i första hand utifrån information som den unga själv har gett och utgående från den ungas egen bedömning av sitt stödbehov. Uppsökande ungdomsarbete kan också inledas på basis av information från andra myndigheter. 

Det är frivilligt för kommunerna att ordna uppsökande ungdomsarbete. När kommunen ordnar uppsökande ungdomsarbete ska den till ansvarig för verksamheten utse en kommunal tjänsteinnehavare eller en person som står i arbetsavtalsförhållande till kommunen. Den som arbetar inom uppsökande ungdomsarbete ska ha tillräcklig utbildning och erfarenhet av arbete bland unga. Uppsökande ungdomsarbete kan ordnas av en kommun eller av flera kommuner tillsammans. Kommunen kan ordna uppsökande ungdomsarbete också genom att skaffa tjänster hos en sammanslutning som producerar tjänster för unga. I detta fall ansvarar kommunen för att de tjänster som den har skaffat ordnas på det sätt som avses i ungdomslagen. Det uppsökande ungdomsarbetet stöds med statsunderstöd. Statsunderstödet beviljas i form av särskilt understöd för lönekostnaderna för uppsökande ungdomsarbetare. 

Uppsökande ungdomsarbete ordnas i 94 procent av kommunerna i Finland. Via regionförvaltningsverken beviljades 2019 sammanlagt 12,5 miljoner i statsunderstöd för uppsökande ungdomsarbete. Uppsökande ungdomsarbete ordnas i 277 kommuner i Fastlandsfinland. 

Enligt en enkät bland anordnarna av uppsökande ungdomsarbete som fått statsunderstöd nådde det uppsökande ungdomsarbetet 20 924 unga 2019, av vilka 11 996 var män. De unga är i huvudsak i åldern 16—20 år (53,8 %) och 21—25 år (32,4 %). De unga som nås av uppsökande ungdomsarbete kommer via läroanstalter (31,1 %), social- och hälsovården (13,3 %), ungdomsarbetet (9,1 %), andra myndigheter, såsom arbets- och näringsbyrån, Försvarsmakten/uppbåden eller civiltjänstcentralen (13,7 %) eller direkt så de anmäler sig själva (26,0 %). Uppgifter om remitterande aktör saknades för 1 procent. 

Det uppsökande ungdomsarbetet hänvisar unga på ett mångsidigt sätt till olika tjänster och åtgärder. Under hänvisningsprocessen stöds den unga med verksamhet som det uppsökande ungdomsarbetet ordnar själv medan den unga väntar på att få komma till andra tjänster. Unga har fått stöd att söka sig till i synnerhet arbetsförvaltningstjänster, till exempel jobbsökning, yrkesvalshandledning och arbetsprövning. Social- och hälsotjänster som de unga behövt är i synnerhet mentalvårdstjänster och tjänster i anslutning till försörjning. De unga har ofta fått stöd att söka en studieplats eller fortsätta sina yrkesinriktade studier. 

I 11 § i ungdomslagen föreskrivs om utlämnande av en ung persons identifierings- och kontaktuppgifter för uppsökande ungdomsarbete i de situationer som anges i lagen. Då har den unga inte sökt sig till det uppsökande ungdomsarbetets tjänster eller någon annan myndighets tjänster på eget initiativ eller så har han eller hon avbrutit tjänsten. En ung persons identifierings- och kontaktuppgifter innehåller den unga personens namn, telefonnummer, e-postadress, adress samt vid behov personbeteckning eller någon annan uppgift med vars hjälp det är möjligt att få kontakt med den unga personen. Kontaktuppgifter utlämnas om unga som är under 29 år. 

En förutsättning för att lämna ut uppgifter för det uppsökande ungdomsarbetet är den ungas samtycke, om inte något annat föreskrivs i ungdomslagen eller någon annanstans. Den ungas samtycke är utgångspunkt i alla situationer där en myndighet eller någon annan aktör upptäcker att en ung person är i behov av hjälp, men inte förmår nå eller hjälpa den unga med sina egna åtgärder. Den ungas samtycke är alltid det primära alternativet. 

I 11 § 2 mom. i ungdomslagen föreskrivs det om situationer där en ung persons identifierings- och kontaktuppgifter får lämnas ut för det uppsökande ungdomsarbetet utan hinder av sekretessbestämmelserna. De myndigheter som nämns i momentet är skyldiga att lämna ut uppgifter om en ung person för det uppsökande ungdomsarbetet för att den unga personen ska kunna nås och stöd sättas in i ett tidigt skede. Syftet med utlämnandet av uppgifter är att garantera den unga möjlighet att utan dröjsmål få hjälp och information om offentliga tjänster som han eller hon kan behöva. Samtliga uppgifter som avses i bestämmelsen utlämnas till den ungas hemkommun, som överlämnar dem till det uppsökande ungdomsarbetet, om sådant ordnas i kommunen. För att känsliga uppgifter ska kunna utlämnas krävs den berördes samtycke. 

Utbildningsanordnare ska lämna ut uppgifter om unga som har avslutat sin grundläggande utbildning men inte har placerat sig i utbildning efter den grundläggande utbildningen. Det uppsökande ungdomsarbetet har således oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att av utbildningsanordnare som är verksamma på kommunens område få identifierings- och kontaktuppgifter om unga som blivit utan studieplats. Studiehandledaren ska lämna ut uppgifter om unga som gått ut grundskolan till det uppsökande ungdomsarbetet när en ung person inte har fått studieplats i den gemensamma antagningen eller i den därpå följande kompletterande ansökan. Uppgifterna ska också utlämnas om en ung person som gått ut grundskolan inte tar emot sin studieplats eller inleder studierna. För det andra ska utbildningsanordnare lämna ut uppgifter om en ung person som avbryter sina studier i yrkesutbildningen eller gymnasieutbildningen till den ungas hemkommun för det uppsökande ungdomsarbetet. 

I 11 § 3 mom. ungdomslagen föreskrivs om situationer där den ungas uppgifter inte behöver lämnas ut för det uppsökande ungdomsarbetet. Om en undervisningsanordnare, en utbildningsanordnare, försvarsmakten eller civiltjänstcentralen med stöd av tillgänglig information och med beaktande av en i 2 mom. avsedd ung persons situation och stödbehov som helhet bedömer att den unge inte är i behov av i 10 § i ungdomslagen avsedda tjänster och övrigt stöd, behöver denna aktör inte lämna ut uppgifter om den unga. Avsikten är att till exempel studiehandledare inom den grundläggande utbildningen preliminärt kan bedöma situationen för unga som blivit utan studieplats och till det uppsökande ungdomsarbetet utlämna uppgifter om endast sådana unga som studiehandledaren bedömer att behöver stöd och som studiehandledaren inte når eller förmår hjälpa själv. En utbildningsanordnare kan också låta bli att lämna ut uppgifter om en ung person, om den unga utifrån en övergripande bedömning inte förefaller behöva stöd. Den unga har till exempel kunnat få en arbetsplats i stället för studieplats eller så har han eller hon flyttat utomlands för studier eller arbete. 

2.8.4  Verkstadsverksamhet för unga

Bestämmelser om verkstadsverksamhet för unga, dess uppgifter och syfte samt om beviljande av statsunderstöd för verkstadsverksamhet för unga finns i ungdomslagen. Närmare bestämmelser om godkännande av verkstadsverksamhet för unga som berättigad till statsunderstöd och beviljande av statsunderstöd för verkstadsverksamhet för unga finns i statsrådets förordning om ungdomsarbete och ungdomspolitik (211/2017). 

Verkstadsverksamheten för unga ska med hjälp av träning förbättra den unges färdigheter för att kunna komma in på en utbildning, slutföra en utbildning och komma in på den öppna arbetsmarknaden eller få tillgång till någon annan service som den unge behöver. Verkstadsverksamheten syftar till att förbättra den unges livskompetens och främja hans eller hennes utveckling, självständighetsprocess och delaktighet i samhället. 

Verkstadsverksamhet tillhandahålls i över 95 procent av kommunerna i Fastlandsfinland. Verkstadsverksamhet kan ordnas av kommuner, samkommuner, aktiebolag, andelslag, föreningar och stiftelser. År 2019 fanns det sammanlagt 229 verkstäder som fick statsunderstöd, av vilka cirka 67 procent var kommunala organisationer. 

Till verkstaden kommer man i regel efter hänvisning från en myndighet eller någon som sköter ett offentligt uppdrag, men en ung person kan också söka sig till verkstaden på eget initiativ. Den remitterande aktören är oftast en arbets- och näringsbyrå, ett servicecenter för arbetskraften, en läroanstalt, socialväsendet eller det uppsökande ungdomsarbetet. Tillsammans med den remitterande aktören görs det upp ett skriftligt avtal om träning för den unga som hänvisats till verkstaden för att man ska kunna följa hur träningen lyckas. 

År 2019 har sammanlagt 2 363 unga i åldern 16—18 år fått träning i verkstäder. Av dem har 1 307 slutfört en verkstadsperiod under 2019. Av dessa som slutfört sin verkstadsperiod har 57 procent gått vidare till utbildning, 6 procent till arbetslivet, 16 procent till annan handledd service (t.ex. rehabilitering), 7 procent någon annanstans (t.ex. värnplikt eller familjeledighet) och 13 procent blivit arbetslösa efter verkstadsperioden. Den aktör som hänvisade unga i åldern 16—18 år till verkstadsverksamhet var i 741 fall en läroanstalt (varav grundskolan i 113, en läroanstalt på andra stadiet i 579 och en annan läroanstalt i 49 fall), arbetskraftsförvaltningen i 289 fall, social- och hälsovården i 720 fall (t.ex. det uppsökande ungdomsarbetet i 373 fall), andra myndigheter (t.ex. Folkpensionsanstalten) i 89 fall och någon annan aktör (t.ex. den unga hade sökt sig direkt till verkstaden) i 470 fall. 

I verkstaden kan en enskild ung person som får träning omfattas av flera tjänster eller åtgärder under ett år. De unga i åldern 16—18 år omfattades 2019 av sammanlagt 2 475 tjänster, varav utbildningstjänsternas andel var 27 procent (sammanlagt 663 åtgärder, varav grundskola eller verkstadsskola 206, utbildningsavtal 216, yrkesutbildning 195, läroavtal 5, yrkesinriktad specialundervisning 15, produktionsskola 3 och gymnasiet 23 åtgärder). Andra viktiga enskilda åtgärder var arbetsprövning (20 %) och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (18 %). 

Av de verkstäder som besvarade undervisnings- och kulturministeriets riksomfattande verkstadsenkät 2018 har nästan en fjärdedel uppgett att en samarbetsform som de har är möjlighet att delvis genomföra den grundläggande utbildningens lärokurs. Man samarbetar också på olika sätt med yrkesläroanstalterna. Den vanligaste samarbetsformen är att verkstadsungdomarna får bekanta sig med läroanstalten samt perioder av inlärning i arbetet. Över 42 procent av dem som besvarade enkäten uppgav att samarbetet mellan verkstäderna och yrkesläroanstalterna utformas genom att kunskaper som visats på annat sätt godkänns. 

I verkstadsverksamheten avses med godkännande av kunskaper som visats på annat sätt arbetslivsorienterad träning och handledning vars syfte är att den som får träning ska öka sina kunskaper och att de ska synliggöras i enlighet med examensgrunderna på olika utbildningsnivåer. De samlade kunskaperna synliggörs med olika dokument eller genom att det ordnas yrkesprov inom ramen för de arbetsuppgifter som verkstaden erbjuder. Endast utbildningsanordnaren kan erkänna kunskaper som en del av examen eller utbildning på det sätt som lagstiftningen föreskriver. Om utbildningsanordnaren erkänner kunskaper som förvärvats tidigare, får personen ett examensbetyg eller en examensprestation som motsvarar hans eller hennes kunskaper. Kunskaper kan också erkännas delvis. Då måste personen i fråga förvärva och visa de saknade kunskaperna på det sätt som examen förutsätter. 

Alla verkstäder kan fungera som inlärningsmiljö för yrkesutbildning, i såväl yrkesinriktade som gemensamma examensdelar, bara det finns ett samarbete med utbildningsanordnaren. Enligt en inledande kartläggning som gjordes av projektet för godkännande av kunskaper som visats inom verkstadsverksamheten (Valtakunnallinen työpajayhdistys), som avslutades i slutet av 2019, hade något under 40 procent av alla verkstäder identifierat en inlärningsmiljö. Efter projektet uppskattas andelen till 60 procent. Syftet med projektet har varit att identifiera verkstädernas inlärningsmiljöer, förbättra verkstadsaktörernas färdigheter att identifiera kunskaper samt stärka verkstädernas samarbete med utbildningsanordnarna. 

Om en ung person har svårigheter med att söka sig till studier efter den grundläggande utbildningen, en studerandes behov av särskilt stöd är känt eller en ung person vill bekanta sig med något yrkesområde för att för reda på vilket området som skulle passa honom eller henne, kan man i dessa situationer utnyttja verkstadsverksamhet med en identifierad inlärningsmiljö. Det är möjligt att bekanta sig med arbete och branscher i verkstäderna på samma sätt som andra arbetsplatser i form av till exempel arbetsprövning. Verkstäderna tillhandahåller dessutom individuell träning och träning i grupp samt övergripande stöd. Som inlärningsmiljöer är verkstäderna arbetsintensiva, stödda och sociala. I verksamheten stöds inlärning och stärkande av såväl generiska som yrkesmässiga färdigheter. 

Om en studerande i yrkesutbildning har svårigheter som förhindrar eller hämmar studierna i läroanstalten, är verkstadssamarbete en möjlighet att påverka situationen. Läroanstalten kan vid behov föreslå för den studerande att byta studieplats till en inlärningsmiljö utanför skolan. Innan verkstadsperioden inleds ska läroanstaltens undervisnings- eller studerandevårdspersonal och verkstadens handledande personal diskutera de möjligheter som verkstadsperioden kan erbjuda i situationen och samtidigt upprätta ett avtal om verkstadsstudierna. Efter verkstadsperioden återvänder en studerande som är inskriven i en läroanstalt men som genomfört sina studier i verkstaden i allmänhet till läroanstalten. Utöver olika stödperioder har verkstäderna studerande på utbildningsavtal samt sådana som genomgår läroavtalsutbildning. På så sätt förebygger verkstadsverksamheten att studierna avbryts, stöder genomströmningen i utbildningen och minskar antalet som blir utan utbildning. 

Verkstadsverksamheten är också till nytta för till exempel unga som helt och hållet avbrutit sina studier, som kan erbjudas stöd med att hitta en ny inriktning och ett sätt att gå vidare. Genom sin arbetsverksamhet som kan godkännas som kunskaper som visats på annat sätt och sin handledning stödjer verkstäderna studerande som avbrutit sina studier också i ett senare skede när den studerande själv är redo för samarbete som hjälper honom eller henne att skaffa sig ett yrke. Verkstädernas arbetsträning kan dessutom hjälpa nyutexaminerade unga att placera sig på arbetsmarknaden. 

2.8.5  Rehabiliteringstjänster

Yrkesutbildning hjälper en att hitta sysselsättning, hållas kvar i arbetslivet eller återvända till det trots sjukdom eller skador. Bestämmelser om yrkesinriktad rehabilitering finns i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005). Enligt lagen ordnar Folkpensionsanstalten ändamålsenlig yrkesinriktad rehabilitering för att stödja eller förbättra den försäkrades arbets- och förvärvsförmåga eller förebygga arbetsoförmåga, om en sjukdom, ett lyte eller en kroppsskada som konstaterats på behörigt sätt har medfört eller under de närmaste åren uppskattas medföra en väsentlig försämring av den försäkrades arbets- eller studieförmåga och förvärvsmöjligheter. Vid bedömningen av om den försäkrades arbets- eller studieförmåga och förvärvsmöjligheter har försämrats väsentligt beaktas den försäkrades situation som helhet. Folkpensionsanstalten är inte skyldig att ordna yrkesinriktad rehabilitering, om sådan har ordnats med stöd av arbetspensionslagarna eller bestämmelserna om specialundervisning. 

Folkpensionsanstalten ordnar som yrkesinriktad rehabilitering undersökningar som syftar till att utreda rehabiliteringsbehovet och rehabiliteringsmöjligheterna, arbets- och utbildningsförsök, träning som syftar till att bevara och förbättra arbetsförmågan samt arbetsträning. Som yrkesinriktad rehabilitering ordnas dessutom grundutbildning, vidareutbildning och omskolning för ett yrke eller ett arbete som med tanke på de begränsningar sjukdomen, lytet eller kroppsskadan medför är lämpligt för den försäkrade samt allmänbildande utbildning och träning som är nödvändig för utbildningen i fråga. Som yrkesinriktad rehabilitering ordnas också andra åtgärder som kan jämställas med dem som räknas upp i 1—5 punkten och som är nödvändiga med tanke på studier eller arbete. 

Bestämmelser om ordnande av yrkesinriktad rehabilitering för unga har trätt i kraft i början av 2019. Enligt lagen ordnar Folkpensionsanstalten yrkesinriktad rehabilitering för 16—29-åriga försäkrade (yrkesinriktad rehabilitering för unga), om den försäkrades funktionsförmåga har försämrats väsentligt, rehabiliteringen är ändamålsenlig för att stödja eller främja den försäkrades funktionsförmåga och livskompetens samt studiefärdigheter eller anställbarhet, och rehabiliteringen behövs för att stödja eller främja den försäkrades förmåga att studera eller få arbete. Vid bedömning av rehabiliteringens ändamålsenlighet ska hänsyn tas till om den sökta rehabiliteringen kan främja den sökandes funktionsförmåga, livskompetens samt färdigheter och förmåga att studera eller få arbete. 

Yrkesinriktad rehabilitering för unga planeras alltid individuellt och målen för den fastställs tillsammans med rehabiliteringsklienten. När man ansöker om yrkesinriktad rehabilitering för unga behöver man inte veta vilken slags rehabilitering som söks, utan Folkpensionsanstalten anvisar den sökande att välja lämplig rehabiliteringsform. Utan läkarutlåtande kan yrkesinriktad rehabilitering för unga beviljas i form av NUOTTI-träning, yrkesinriktad rehabiliteringsutredning, yrkesinriktad rehabilitering som främjar sysselsättningen eller rehabiliteringsförsök. Vid NUOTTI-träning får den unga en personlig tränare, som hjälper den unga att planera sin framtid och vid behov också med praktiska saker. Vid NUOTTI-träning träffas den unga och tränaren regelbundet i den ungas vardagsmiljö. I en rehabiliteringsutredning identifieras och bedöms faktorer som påverkar de ungas arbets- eller studieförmåga eller funktionsförmåga med stöd från en yrkesövergripande arbetsgrupp. Rehabiliteringsutredningen genomförs i serviceproducentens rehabiliteringslokaler och den pågår högst 12 rehabiliteringsdagar och 1—3 uppföljningsdagar. 

Inom yrkesinriktad rehabilitering som främjar sysselsättningen finns tre alternativa servicelinjer, som är arbetsprövning, arbetsträning samt en kombination av dessa. Vid arbetsprövning utförs arbete på en arbetsplats som den unga valt och prövningen kan pågå 3—6 månader. Vid arbetsträning är avsikten åter att tillhandahålla stöd vid jobbsökning. 

Utbildningsförsök är avsett för unga som har särskilda svårigheter att välja utbildningsområde på grund av en sjukdom eller skada. I försöket bekantar man sig med läroanstalten och utbildningens innehåll, varigenom den unga får en uppfattning som de krav som utbildningen ställer. Vid utbildningsförsök väljer den unga själv den läroanstalt där utbildningsförsöket genomförs. Utbildningsförsök pågår högst 10 dagar. 

Även utbildning kan ordnas som yrkesinriktad rehabilitering. Folkpensionsanstalten kan betala stöd för sådan utbildning som gör det möjligt för en person att delta i arbetslivet trots en sjukdom eller skada. Då skaffar personen själv en studieplats och genomför sina studier normalt, men med stöd av det rehabiliteringsbeslut som beviljats för utbildningen ersätts de egentliga studiekostnaderna samt resekostnaderna mellan hem- och skolorten, dock inte dagliga skolresekostnader. Rehabilitering som ordnas som utbildning kan sökas endast med stöd av läkarutlåtande. 

2.9  Utbildningsnivåns inverkan på sysselsättningen

I Finland rådet det ett starkt samband mellan samhällsengagemang och individens utbildningsnivå. Sambandet är särskilt starkt mellan utbildning och engagemang i arbetslivet. Trots att olika aktiveringsåtgärder ökat utgjorde andelen unga som hamnat utanför utbildning och arbetsliv (NEET) i Finland 2018 fortfarande cirka 12 procent av åldersklassen 20—24 år, alltså cirka 38 000 unga. NEET-ungas känsla av samhörighet med det finländska samhället är lösare än hos andra unga och deras tillfredsställelse med livet är överlag svag. (Gretschel, A. & Myllyniemi, S. 2017. Työtä, koulutus- tai harjoittelupaikkaa ilman olevien nuorten käsityksiä tulevaisuudesta, demokratiasta ja julkisista palveluista – Nuorisobarometrin erillisnäyte/aineistonkeruu. Nuorisotutkimusseura ry - Nuorisotutkimusverkosto. https://urly.fi/RLT) 

Av de NEET-unga i åldern 20—24 år 2003 stod 39 % fortfarande utbildning och arbete 10 år senare, när de var 30—34 år. Resultatet tyder på att trots NEET-status inte berättar om säker marginalisering är den på individnivå beklaglig permanent också på lång sikt. NEET-status var 2013 betydligt vanligare hos 20—24-åringar som hade bara grundskolestadiet (36 %) än hos sådana som avlagt examen på andra stadiet (15 %). Av dem som hade bara grundskolestadiet och inte alls deltagit i utbildning på andra stadiet var de NEET-ungas andel 67 %. På individnivå tycks det vara så att man hamnar tämligen permanent utanför utbildning och arbete, om utbildningsvägen har tagit slut med grundskolan. (Asplund – Vanhala. Neet nuorten tulkinnassa korjattavaa. Etlan muistio 52 21.12.2016) 

År 2018 var sysselsättningsgraden bland personer i åldern 18—64 år som saknade examen efter grundskolestadiet 45 procent, medan den var 71,2 bland dem som avlagt examen på andra stadiet, 83,4 bland dem som genomgått lägsta eller lägre högskolestadium och 87,9 procent bland dem som genomgått högre högskolestadium eller forskarutbildning. Jämfört med 2003 har sysselsättningsgraden bland dem som avlagt examen på andra stadiet ökat mest, 3,9 procentenheter. Bland dem som saknade examen efter grundskolestadiet har sysselsättningsgraden åter sjunkit 5,2 procentenheter. Sysselsättningsgraden bland de sistnämnda är klart högre än i andra grupper, av personerna i åldern 18—64 år som saknar examen var över 20 procent arbetslösa 2018. Ungdomsarbetslösheten är klart högre i Finland än i OECD-länderna i genomsnitt. År 2019 var 16,9 procent av arbetskraften i åldern 15—24 år arbetslös i Finland, medan OECD-ländernas medeltal var 11,2 procent. Den som hade bara utbildning på grundskolestadiet deltog också betydligt mindre än andra i vuxenutbildning. Av dem som hade bara grundskolestadiet deltog bara cirka 30 procent i vuxenutbildning, medan nästan 50 procent av dem som skaffat sig utbildning på andra stadiet och cirka 60—70 procent av dem som fått högskoleutbildning deltog i vuxenutbildning. (OECD, Youth unemployment rate (indicator). doi: 10.1787/c3634df7-en (Accessed on 31 March 2020). 

För den som är under 18 år är det svårt att hitta arbete utan utbildning, så av de unga i åldern 16—17 år som blivit utan utbildning står största delen också utanför arbetslivet. Hos dem som är under 18 år finns det dessutom ett starkt samband med de ungas senare framgång. Enligt en rapport från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken är det 30 procent mindre sannolikt att de som stod utanför utbildningen när de var under 18 år avlägger examen efter grundskolan före 28 års ålder och 15 procent mer sannolikt att de står utanför utbildning och arbetsliv än de som deltagit i utbildning. De som deltagit i utbildning när de var under 18 år är också betydligt framgångsrikare mätt med förvärvsinkomster och arbetsmånader än dem som blivit utan utbildning. De som varit i utbildning när de var under 18 år förtjänar i medeltal över 5 000 euro mer och är sysselsatta nästan två månader mer det år de fyller 30 är de som stått utanför utbildningen när de var 18 år. De ungas framgång i grundskolan förutsäger åter i hög grad sannolikheten för att avlägga examen efter grundskolan samt sannolikheten för att stå utanför utbildning och arbetsliv senare. Enligt resultaten i rapporten kan man ändå se att det också finns betydande skillnader i situationen för dem som deltar i utbildning när de är under 18 år och dem som blivit utan utbildning även i det fallet att unga som valt olika utbildningar har lyckats lika bra i grundskolan. Skillnaderna är störst hos svaga elever. Utvärderingsrådets väsentliga slutsats när det gäller en förlängning av läroplikten är att svaga elever skulle ha störst nytta av fortsatt utbildning. (Seuri, Uusitalo ja Virtanen 2018: Pitäisikö oppivelvollisuusikä nostaa 18 vuoteen? https://www.talouspolitiikanarviointineuvosto.fi/wordpress/wp-content/uploads/2018/01/Seuri_Uusitalo_Virtanen_2018.pdf) 

De ungas uppfattning om möjligheterna att få arbete utan studier är inte alltid realistisk. Enligt ungdomsbarometern 2017 var önskan att genast börja arbeta en viktig orsak till att avbryta studierna, men av dem som avbrutit studierna och stod utanför utbildningen var nästen en tredjedel arbetslösa vid intervjutidpunkten. OECD rekommenderar också Finland att överväga förlängd läroplikt som ett sätt att förhindra att de unga fattar kortsiktiga beslut att bli utan utbildning. (OECD (2019), Investing in Youth: Finland, Investing in Youth, OECD Publishing, Paris. https://doi.org/10.1787/1251a123-en.)  

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken utredde också internationella bevis på inverkan av läropliktens längd. Trots att det finns få uppgifter om erfarenheter och det är svårt att reda ut orsakssammanhangen, kommer rådet fram till slutsatsen att högre läropliktsålder ökar deltagandet i utbildning, sysselsättningen och inkomsterna samt minskar behovet av olika sociala förmåner och minskar ungdomsbrottsligheten. Det finns dock betydande spridning hos undersökningsresultaten. Samtidigt med rapporten från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har det gjorts en utredning som kartlagt olika länders erfarenheter och som kommit fram till liknande slutsatser: höjd läropliktsålder kan avsevärt påverka utbildningsnivån och de ekonomiska intäkterna, också över generationerna (Harmon, C. 2017. How effective is compulsory schooling as a policy instrument? IZA World of Labor 2017: 348. https://wol.iza.org/articles/how-effective-is-compulsory-schooling-as-a-policy-instrument/long). 

Den utbildning som en person genomgått har en betydande inverkan på hans eller hennes inkomstnivå. Enligt Statistikcentralens statistik från 2018 var de penninginkomster som hushåll med enbart grundskoleutbildning disponerade över i medeltal betydligt mindre än för dem som genomgått utbildning på andra stadiet eller högre utbildning. Låga inkomster är vanligast bland dem. Av personer i åldern 25—34 år som genomfört grundskolestadiet hade 63 % årsinkomster som var under 20 000 euro. Låginkomstgraden bland personer i åldern 25—34 år som hade bara grundskolestadiet var 31 %, medan den var 14 % hos dem som hade genomfört utbildning på andra stadiet. 

25-34-åringar 2018 

Befolkningens disponibla penninginkomster, median 

Låginkomstgrad* 

Arbetslöshetsgrad 

Långtidsarbetslöshetsgrad 

Ingen examen efter grundskolestadiet eller uppgift saknas 

16 005 

31 % 

25 % 

6 % 

Andra stadiet 

22 147 

14 % 

10 % 

2 % 

Lägsta högskolestadium 

17 424 

24 % 

18 % 

2 % 

Lägre högskolestadium 

24 601 

8 % 

4 % 

1 % 

Högre högskolestadium och forskarutbildning 

29 370 

6 % 

5 % 

1 % 

Källa: Statistikcentralen, * Andelen som hör till ett låginkomsthushåll. Bostadslösa och sådana som bor på institution ingår inte i statistiken. 

Enligt Statistikcentralens statistik från 2018 var skillnaden i sysselsättningsgrad mellan dem som hade enbart grundskoleutbildning och dem som genomgått utbildning på andra stadiet 30 procent i åldersklasserna 18—24-åringar och 25—34-åringar. Av befolkningen i åldern 18—24 år som hade enbart grundskolestadiet var bara 30 procent sysselsatta och av 25—34-åringarna 46 procent. Långtidsarbetslöshet var vanligast bland dem som hade enbart grundskoleutbildning. Sammanlagt 7 procent av dem över 18 år som hade genomgått enbart grundskoleutbildning var långtidsarbetslösa, det vill säga deras arbetslöshetsperiod hade varat över 12 månader utan avbrott. I åldersklassen 18—24 år var 2 procent långtidsarbetslösa och i åldersklassen 25—34 år 6 procent. Ungefär 8 procent av befolkningen i åldern 25—34 år som hade bara grundskolestadiet var redan i pension. 

Enligt Prognostiseringsforum för kunnandets prognos av utbildningsbehovet som sträcker sig fram till år 2035 är de framtida kunskapskraven på ny arbetskraft betydligt högre än för den nuvarande arbetskraften. När utbildning används som mått på kunnande, förutsätts framtidens nya arbetskraft ha kunskaper som motsvarar minst yrkesinriktad examen på andra stadiet. Också OECD anser att efterfrågan på arbetskraft och arbetskraftsbrist endast i liten mån riktar sig till lågutbildade och förutspådde bland annat att den åldrande befolkningen i framtiden ökar bristen på arbetstagare med hög kompetensnivå. (OECD 2020. Continuous Learning in Working Life in Finland, Getting Skills Right, OECD Publishing, Paris. https://doi.org/10.1787/2ffcffe6-en.) 

Enligt Institutet för hälsa och välfärds statistik inverkar låg utbildningsnivå även på välbefinnandet, den upplevda livskvaliteten, hälsobeteendet, funktions- och arbetsförmågan och dödligheten. Det finns betydande skillnader mellan olika utbildningsgrupper i deras upplevelser av medelmåttig eller dålig hälsa. Av de lågutbildade upplevde 40 procent att den egna hälsan var medelmåttig eller sämre 2018. Motsvarande andel av dem med medelhög utbildning var 29,5 procent och av de högutbildade 25,6 procent. Enligt samma statistik trodde 33,1 procent av de lågutbildade att de sannolikt inte orkar arbeta tills de börjar få ålderspension. Av dem med medelhög utbildning trodde 20 procent samma sak och av de högutbildade 14,3 procent. Enligt registermaterial som sträcker sig till 2014 är också skillnaderna i dödlighet stora beroende på både inkomstnivå och utbildningsnivå. Under perioden 2012—14 var antalet förlorade levnadsår i förhållande till befolkningen bland männen i kvintilen med de lägsta inkomsterna tre gånger högre än de 40 procent som hade de högsta inkomsterna. 

Den låga sysselsättningsgraden bland de lågutbildade framhävs i en nordisk och internationell jämförelse. Sysselsättningsgraden bland dem som avlagt högskoleexamen är i Finland i stor utsträckning på samma nivå som i de andra nordiska länderna, men hos dem som har enbart grundskolestadiet är skillnaden jämfört med de andra nordiska länderna ungefär 10 procent. Situationen tyder på att utbudet på den finländska arbetsmarknaden av sådana som avlagt examen på andra stadiet och särskilt sådana som avlagt grundskoleexamen är exceptionellt stort i förhållande till arbetsmarknadens behov. 

 

grundskole-stadiet 

andra stadiet 

högskole- 

stadiet 

Island 

77 

86 

92 

Norge 

61 

80 

89 

Sverige 

67 

87 

90 

Finland 

55 

75 

87 

Danmark 

65 

83 

88 

Estland 

65 

80 

85 

OECD 

59 

76 

85 

Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan utbildningsnivågrupperna kan också presenteras som arbetsårens förväntade värde. Granskad på detta sätt är en 18-årings förväntade yrkeskarriärs längd kraftigt beroende av nivån på den examen han eller hon avlägger. För dem som nöjer sig med grundskolestadiet är antalet förväntade arbetsår under 23, medan arbetsårens förväntade värde stiger till över 32 år för dem som avlägger examen på andra stadiet. Högskoleexamen höjer det förväntade värdet till över 36 år. 

18-åringar, arbetsårens förväntade värde 2014: 

Hur förändringar i läropliktens längd inverkar på utbildningsnivån, yrkeskarriären och inkomsterna har undersökts tämligen ingående och Rådet för utvärdering av den ekonomiska politikens bakgrundsrapport erbjuder en komprimerad översikt över en stor del av den relevanta forskarlitteraturen. Den forskarlitteratur som granskar förändringar i läropliktens längd visar att förlängd läroplikt i huvudsak har ökat deltagandet i utbildningen och höjt inkomsterna för de åldersklasser som berörts av förlängd läroplikt, men variationerna mellan länderna är stora när det gäller inverkan. Resultaten, enligt vilka förändringar i läropliktens längd tycks påverka deltagandet i utbildning särskilt i den nedre delen av förmågefördelningen, ligger i linje med de resultaten som visar att verkningarna av deltagande i utbildningen är kraftigare hos elever med sämre kunskaper och att utanför utbildning på andra stadiet stannar i nuläget oftast sådana unga som särskilt skulle ha nytta av att delta i utbildningen. 

Under de senaste årtiondena har man på många olika sätt försökt stödja unga att få examen på andra stadiet. Rätten till arbetsmarknadsstöd kopplades 1996 till skyldighet att söka sig till utbildning för sådana unga i åldern 18—24 år som inte har avlagt en yrkesinriktad examen och som ansöker om arbetsmarknadsstöd under tiden som arbetslös. Under samhällsgarantin för unga, som infördes 2013, utökades antalet utbildningsplatser inom den grundläggande yrkesutbildningen i de tillväxtcentra som har flest unga i behov av utbildning och som behöver arbetskraft. Under samhällsgarantin för unga utvecklades det uppsökande ungdomsarbetet, verkstadsverksamheten för unga samt samarbetet mellan olika förvaltningar för att stödja unga. Dessutom har man försökt minska avbrytandet av utbildning på andra stadiet med hjälp av olika program. Dessa metoder har ändå inte lyckats minska andelen som har enbart grundskola. 

2.10  Finansiering av utbildningen på andra stadiet och i övergångsskedet

Kommunernas statsandelssystem består av statsandelen för basservice, som administreras av finansministeriet, och statsandelen för undervisnings- och kulturverksamhet, som administreras av undervisnings- och kulturministeriet. Största delen av finansieringen av förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen är en del av statsandelsfinansieringen av kommunernas basservice, som administreras av finansministeriet och som det föreskrivs om i lagen om statsandel för kommunal basservice (1704/2009). 

Bestämmelser om finansieringen av yrkesutbildning och gymnasieutbildning finns i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet (1705/2009). I den lagen föreskrivs det också om finansiering av påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen. Finansieringssystemet för undervisnings- och kulturverksamhet är en del av kommunernas statsandelssystem, men det omfattar också samkommuner och privata utbildningsanordnare. 

2.10.1  Finansiering av påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen

Enligt 5 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet bestäms finansieringen för påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen på basis av antalet elever och det per elev bestämda priset per enhet. Finansministeriet bestämmer årligen den grunddel av hemkommunsersättningen som används som underlag för undervisnings- och kulturministeriets priser per enhet. 

Bestämmelser om bestämmandet av påbyggnadsundervisningens pris per enhet finns i 29 § i finansieringslagen, enligt vilken påbyggnadsundervisningens pris per enhet fås genom att man från den grunddel av hemkommunsersättningen som finansministeriet bestämt i enlighet med 38 § i lagen om statsandel för kommunal basservice drar av 320,77 euro och multiplicerar skillnaden med koefficienten 1,26. Utöver påbyggnadsundervisningens pris per enhet får undervisningsanordnaren tilläggsfinansiering som motsvarar den förlängda läroplikten för de elever som har omfattats av förlängd läroplikt under genomförandet av den grundläggande utbildningens lärokurs. Koefficienten för tilläggsfinansiering för förlängd läroplikt är 4,76 i fråga om elever med mycket svår utvecklingsstörning och 2,97 i fråga om andra elever med utvecklingsstörning. 

Undervisnings- och kulturministeriet bestämmer årligen priset per enhet för påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen. År 2020 var priset per enhet 8 239,78 euro och för privata undervisningsanordnare 8 575,14 euro. Påbyggnadsundervisningens pris per enhet justeras inte utifrån den faktiska kostnadsnivån. Justeringen slopades i början av 2017. Däremot justerar finansministeriet grunddelen av hemkommunsersättningen årligen. Enligt 48 a § i finansieringslagen beräknas finansieringen för finansåret enligt elevantalet den 20 september det år som föregår finansåret, och justeras inte i enlighet med det faktiska elevantalet. 

2.10.2  Finansiering av gymnasieutbildningen och utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning

Finansieringen av gymnasieutbildning bestäms enligt antalet studerande samt priserna per enhet för studerande. Enligt 23 § i finansieringslagen utfärdas genom förordning av statsrådet årligen bestämmelser om de genomsnittliga priser per enhet för gymnasieutbildning som läggs till grund för finansieringen för det följande finansåret. Undervisnings- och kulturministeriet bestämmer priserna per enhet för anordnarna. 

I antalet gymnasiestuderande inräknas studerande som slutför gymnasiets lärokurs och studerande som genomgår utbildning som förbereder för gymnasieutbildningen. Den totala finansieringen av gymnasieutbildningen baserar sig på kostnadsunderlaget, alltså de totalkostnader som utbildningsanordnarna orsakas av ordnandet av gymnasieutbildning. Bestämmelser om priserna per enhet för anordnare av gymnasieutbildning finns i 24 § i finansieringslagen. Priserna per enhet för studerande vid gymnasier beräknas årligen på basis av de riksomfattande totalkostnader som alla utbildningsanordnare har orsakats av gymnasieutbildning under året före det år som föregår det år då priserna per enhet bestäms. Vid beräkning av priserna per enhet viktas antalet studerande som deltar i utbildning som förbereder för gymnasieutbildning med koefficienten 1,21 och antalet studerande som studerar i gymnasieutbildning för vuxna eller utbildning som förbereder för gymnasieutbildning med koefficienten 0,65. Den lägre koefficienten för vuxenstuderande baserar sig på det lägre antalet undervisningstimmar i gymnasieutbildningen för vuxna. Priserna per enhet bestäms så att de belopp som fås när de priser per enhet som beräknats för utbildningsanordnarna multipliceras med antalet studerande hos utbildningsanordnarna, sammanlagt motsvarar de riksomfattande totalkostnaderna. 

Priset per enhet för anordnare av gymnasieutbildning bestäms i fråga om studerande i utbildning som förbereder för gymnasieutbildning genom en gradering av det genomsnittliga pris per enhet för gymnasieutbildning som föreskrivs med stöd av 23 §, genom att multiplicera det genomsnittliga priset per enhet med 1,21. Priset för utbildning som förbereder för gymnasieutbildning är alltså det samma för alla anordnare, eftersom det inte baserar sig på ett anordnarspecifikt bestämt pris per enhet, utan på ett genomsnittligt pris per enhet. 

Enligt 48 § 1 mom. i finansieringslagen beräknas finansieringen för finansåret för gymnasier enligt det genomsnittliga antalet studerande det år som föregår finansåret. Den prognostiserade finansieringen justeras i överensstämmelse med de genomsnittliga antalen studerande under finansåret före utgången av finansåret. I gymnasieutbildningen beviljas således prognostiserad finansiering i enlighet med antalet studerande det år som föregår finansåret, och den justeras i enlighet med det faktiska antalet studerande i slutet av finansåret. Finansieringen beviljas och justeras enligt det vägda medeltalet studerande den 20 januari och den 20 september. 

Statsrådet har fastställt det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning till 6 305,48 euro 2020. Priset per enhet för förberedande utbildning fås genom att multiplicera det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning med 1,21, så priset per enhet för förberedande utbildning är 7 629,63 euro 2020. 

I 8 § i finansieringslagen bestäms om kommunens självfinansieringsandel för gymnasieutbildning. Kommunens självfinansieringsandel av driftskostnaderna för gymnasieutbildning utgör 57,30 procent och av driftskostnaderna för utbildning som förbereder invandrare och främmandespråkiga för gymnasieutbildning 50 procent. 

2.10.3  Finansiering av yrkesutbildning och utbildning som handleder för yrkesutbildning

Finansieringssystemet för yrkesutbildning är budgetbaserat, det vill säga yrkesutbildningen finansieras inom ramen för det anslag som tas in i statsbudgeten. Finansieringen av yrkesutbildning är uppdelad i olika finansieringsandelar som beviljas på grundval av olika realiserade prestationer. Basfinansieringens andel är 50 procent, den prestationsbaserade finansieringens andel är 35 procent och genomslagsfinansieringens andel 15 procent. Därtill beviljas strategifinansiering. Basfinansiering beviljas på grundval av antalet genomförda studerandeår, prestationsbaserad finansiering på grundval av avlagda examina och examensdelar och genomslagsfinansiering på grundval av hur de utexaminerade studerandena har fått arbete och övergått till fortsatta studier samt respons från de studerande. Finansieringen av yrkesutbildning baserar sig inte på ett på förhand bestämt pris per enhet, utan finansieringen bestäms proportionellt i enlighet med hur många prestationer utbildningsanordnaren har som ska beaktas som grund för finansieringen jämfört med alla utbildningsanordnares prestationer. 

Enligt finansieringslagen beslutar undervisnings- och kulturministeriet årligen inom ramen för statsbudgeten och för finansåret om det målinriktade antalet studerandeår för utbildningsanordnare. Basfinansieringen för finansåret bestäms utifrån det målinriktade antal studerandeår enligt prestationsbeslutet som har viktats med en viktkoefficient som baserar sig på det faktiska antalet studerandeår under året före det år som föregår finansåret. Vid beräkning av viktkoefficienten viktas antalet faktiska studerandeår bland annat utifrån kostnaderna för att ordna olika examina som ingår i examensstrukturen och handledande utbildning samt ordnande av särskilt stöd som avses i 64 § i lagen om yrkesutbildning eller krävande särskilt stöd som avses i 65 § i den lagen. Koefficienterna baserar sig på kostnaderna för att ordna utbildning. Bestämmelser om koefficienterna finns i undervisnings- och kulturministeriets förordning om beräkningsgrunderna för finansiering för yrkesutbildning (682/2017). Den finansiering som beviljas genom prestationsbeslutet är slutlig, och den justeras inte utifrån det faktiska årsantalet studerande. Den förberedande utbildningens andel särskiljs inte i de målinriktade studerandeåren. 

Kommunens finansieringsandel vid finansiering av yrkesutbildning är det belopp som fås när det i finansieringslagen avsedda statliga anslaget multipliceras med talet 1,3461. Kommunernas finansieringsandel motsvarar dock högst nivån för 2017. I praktiken har statens budgetbaserade anslag för yrkesutbildningen ökat så jämfört med 2017 att den ovannämnda koefficienten inte tillämpas, utan kommunens finansieringsandel vid finansiering av yrkesutbildning har indexjusterats enligt nivån 2017. 

Utbildning som handleder för yrkesutbildning finansieras endast som basfinansiering. Vid beviljande av basfinansiering viktas de faktiska studerandeåren för studerande i VALMA-utbildning med den viktkoefficient som föreskrivs genom undervisnings- och kulturministeriets förordning. Finansåret 2020 är denna viktkoefficient 1,41. Om en studerande inom VALMA-utbildning avlägger en examensdel eller examensdelar under den handledande utbildningen, beaktas dessa prestationer ändå som examensdelar i den prestationsbaserade finansieringen. Om en VALMA-studerande får särskilt stöd eller är inkvarterad, viktas den VALMA-studerandes studerandeår med en förhöjningskoefficient enligt samma principer som examensstuderandes studerandeår. De nuvarande kostnadskoefficienterna för yrkesutbildning baserar sig på kostnadsuppgifter från 2015. 

För yrkesutbildningen kan ett kalkylerat pris per enhet bestämmas. Utifrån den finansiering som beviljats genom det egentliga prestationsbeslutet finansåret 2020 skulle priset per enhet för ett studerandeår inom den handledande utbildningen vara cirka 9 440 euro, vari ingår förhöjningen för så kallat vanligt särskilt stöd. Priset per enhet för ett studerandeår inom den handledande utbildningen utan förhöjningen för vanligt särskilt stöd vore cirka 8 710 euro samt priset för enbart förhöjningen för särskilt stöd cirka 3 960 euro. Priset för förhöjningen för krävande särskilt stöd vore åter cirka 17 440 euro, för studerande med svår funktionsnedsättning 28 950 euro och för studerande med funktionsnedsättning som behöver en assistent 57 030 euro per studerandeår. 

2.11  Kostnader för utbildning på andra stadiet och den studerandes uppehälle

2.11.1  Avgiftsfri utbildning och studiesociala förmåner

Enligt 105 § i lagen om yrkesutbildning är utbildningen för en yrkesinriktad grundexamen och den handledande utbildningen avgiftsfria för de studerande. Dessutom är de inträdes- och lämplighetsprov som används vid antagningen av studerande avgiftsfria för de sökande. Avgift kan dock tas ut för läromedel och material som den studerande får behålla efter avslutad utbildning. Dessa läromedel och material är sådana som enligt den gällande lagstiftningen i princip ska bekostas av de studerande själva, men som utbildningsanordnarna skaffar åt de studerande och då kan det också tas ut en avgift för dem. Bestämmelser om grunderna för avgifterna finns i undervisningsministeriets förordning om grunderna för vissa avgifter som tas ut av elever och studerande. I 6 § i förordningen föreskrivs att om en anordnare av gymnasieutbildning eller en i lagen om yrkesutbildning avsedd anordnare av yrkesinriktad grundexamensutbildning eller handledande utbildning ger studeranden de läroböcker som studierna förutsätter eller andra läromedel avsedda för studerandens personliga bruk eller redskap, maskiner, anordningar, material och andra förnödenheter avsedda för personligt bruk, som studeranden efter slutförd utbildning får behålla, kan utbildningsanordnaren ta ut en avgift för dem motsvarande högst de verkliga anskaffnings- och produktionskostnaderna. Om studeranden skaffar sig nämnda läromedel och förnödenheter på annat sätt, kan de avgifter som avses i detta moment inte tas ut av honom eller henne. 

I utbildning för en yrkesexamen eller specialyrkesexamen kan utbildningsanordnaren ta ut en skälig studieavgift av de studerande för att täcka en del av kostnaderna för ordnande av utbildningen. Enligt 4 § i förordningen om avgifter som tas ut av elever och studerande kan avgifter som tas ut av studerande i utbildning för en yrkesexamen eller specialyrkesexamen utgöra högst 25 procent av de genomsnittliga kostnader som utbildningsanordnaren uppskattar att ordnandet av utbildningen föranleder. 

Enligt 34 § i gymnasielagen är gymnasieundervisningen och handledningen av studerande avgiftsfria för de studerande liksom de antagnings- och lämplighetsprov som anknyter till antagningen av studerande. Avgifter kan tas ut hos ämnesstuderande för prov i en särskild examen. Därtill kan skäliga avgifter tas ut för undervisning som ordnas utomlands och för undervisning som en privat sammanslutning eller stiftelse på basis av en särskild utbildningsuppgift som beviljats av undervisnings- och kulturministeriet ger på ett annat undervisningsspråk än finska, svenska, samiska, rommani eller teckenspråk. 

Enligt lagen om yrkesutbildning har en studerande inom heltidsutbildning för en grundexamen eller inom den handledande utbildningen rätt till avgiftsfria måltider de dagar då den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet förutsätter att den studerande är närvarande på en utbildningsplats som utbildningsanordnaren anvisar. Dessutom har en studerande även rätt till andra dagliga avgiftsfria måltider inom en utbildning som i enlighet med anordnartillståndet ordnas i en internatskola samt vid utbildning som leder till grundexamina om vilka det föreskrivs genom förordning av statsrådet och där förvärvandet av kunnandet förutsätter att den studerande är närvarande en längre tid än en ordinarie arbetsdag på en utbildningsplats som utbildningsanordnaren anvisar. I gymnasieutbildning avsedd för unga har den studerande rätt till en avgiftsfri måltid de arbetsdagar då läroplanen kräver att den studerande är närvarande på en utbildningsplats som utbildningsanordnaren anvisar. Vid utbildning som med stöd av 4 § 2 mom. ordnas som internatutbildning har den studerande dessutom dagligen rätt till andra, tillräckliga måltider. 

Enligt 103 § i lagen om yrkesutbildning kan utbildningsanordnaren ha ett internatboende för de studerande. Det är avgiftsfritt för de studerande att bo på utbildningsanordnarens internatboende. Också enligt gymnasielagen är det avgiftsfritt för den studerande att bo i studiebostäder som utbildningsanordnaren anvisar. För yrkesutbildningens del var 2 181 av de studerande i åldern 16—17 år i sedvanlig inkvartering, 305 i internatskoleinkvartering och 183 i inkvartering som ordnas i samband med krävande särskilt stöd. Inom gymnasieutbildningen ordnas inkvartering i praktiken endast vid internatutbildning, som hösten 2019 omfattade cirka 150 studerande. 

Antalet studerande inom yrkesutbildning som var inkvarterade enligt det landskap där läroanstalten finns: 

Nettoantalet studerande inom yrkesutbildningen 

2019 

Alla åldersgrupper 

16-17 -åringar 

Läroanstaltens landskap 

Ej inkvartering 

Inkvartering 

Ej inkvartering 

Inkvartering 

Andel 

Nyland 

67 131 

1 278 

8 170 

351 

4,3 % 

Egentliga Finland 

15 032 

227 

2 305 

63 

2,7 % 

Satakunta 

7 678 

253 

1 336 

94 

7,0 % 

Egentliga Tavastland 

4 964 

656 

770 

210 

27,3 % 

Birkaland 

16 940 

295 

2 573 

93 

3,6 % 

Päijänne-Tavastland 

6 954 

198 

1 178 

47 

4,0 % 

Kymmenedalen 

6 114 

198 

951 

78 

8,2 % 

Södra Karelen 

3 173 

10 

674 

1,2 % 

Södra Savolax 

4 530 

304 

814 

110 

13,5 % 

Norra Savolax 

8 283 

223 

1 295 

88 

6,8 % 

Norra Karelen 

5 442 

418 

813 

180 

22,2 % 

Mellersta Finland 

8 897 

373 

1 467 

204 

13,9 % 

Södra Österbotten 

6 951 

474 

1 247 

185 

14,9 % 

Österbotten 

5 585 

334 

974 

142 

14,6 % 

Mellersta Österbotten 

2 983 

213 

578 

109 

18,9 % 

Norra Österbotten 

12 119 

578 

2 466 

261 

10,6 % 

Kajanaland 

2 684 

306 

411 

163 

39,8 % 

Lappland 

5 585 

715 

939 

306 

32,6 % 

Medeltal 

191 043 

7 036 

28 960 

2 669 

9,2 % 

I 102 § i lagen om yrkesutbildning föreskrivs det om studiesociala förmåner för studerande i läroavtalsutbildning. Inom läroavtalsutbildning betalar utbildningsanordnaren efter ansökan den studerande dagpenning och familjebidrag samt ersättning för rese- och inkvarteringskostnader för den tid som den studerande förvärvar kunnande i utbildningsanordnarens inlärningsmiljöer. En studerande har inte rätt till dagpenning eller familjebidrag, om han eller hon för samma tid får lön eller ersättning för inkomstbortfall med stöd av någon annan lag. Bestämmelser om beloppet av dagpenningen, familjebidraget och ersättningen för inkvarteringskostnader utfärdas genom förordning av undervisnings- och kulturministeriet (679/2017). Dagpenningens belopp är 15 euro per dag, familjebidraget 17 euro per dag, om den studerande har barn under 18 år att försörja, samt inkvarteringsersättningen 8 euro per dag. 

2.11.2  Kostnader för studerande i yrkesutbildning och gymnasieutbildning

De kostnader som utbildning för yrkesinriktad grundexamen eller gymnasieutbildning orsakar de studerande har bedömts i olika sammanhang. Enligt en utredning som undervisnings- och kulturministeriet gjorde 2018 om kostnaderna för utbildning på andra stadiet bestod kostnaderna för studerande i yrkesutbildning av läromedel, personliga redskap och personlig utrusning som behövs i studierna samt olika certifikat som behövs i arbetslivet. Redskap är till exempel kockknivar, frisörsaxar, räknare, småverktyg och övningsmaterial. Certifikat enligt kraven på yrkesfärdighet är till exempel arbetssäkerhetskort, förstahjälpenkort, kort för heta arbeten eller hygienpass. Huruvida studerandena betalar dessa certifikat själva eller huruvida utbildningsanordnaren betalar dem varierar mellan utbildningsanordnarna. 

Utbildningsstyrelsen har utrett de kostnader som studerande i utbildning för yrkesinriktad grundexamen och gymnasieutbildning orsakas 2018. Denna utredning har kompletterats i slutet av 2019 i fråga om kostnaderna för utbildning för yrkesinriktad grundexamen och utbildning som handleder för yrkesutbildning. Enligt utredningarna varierar kostnaderna för studerande i yrkesutbildning beroende på studieområde och examen samt i viss mån också utbildningsanordnare. De genomsnittliga kostnaderna viktade med antalet studerande på olika områden är 401 euro under hela tiden för avläggande av examen. Den studerandes genomsnittskostnader är lägst inom teknik och kommunikation, 138 euro per studerande. Den studerandes genomsnittliga betalningsandelar var störst i kulturbranschen, 1 180 euro per studerande. Största delen av dessa kostnader har utgjorts av nödvändiga läromedel som den studerande skaffar för personligt bruk. Variationsbredden mellan utbildningsanordnarna i fråga om den studerandes betalningsandel är 121—411 euro. 

De genomsnittliga totalkostnaderna per studerande på alla områden är för hela studietiden 1 800 euro (de sammanlagda kostnader som utbildningsanordnarna och de studerande betalar). De genomsnittliga totala kostnaderna är lägst på det samhällsvetenskapliga, företagsekonomiska och administrativa området, 1 091 euro. De genomsnittliga kostnaderna är störst inom naturbruk och miljöområdet, 4 077 euro. Största delen av dessa kostnader består av nödvändiga läromedel som skaffas gemensamt, och utbildningsanordnaren har svarat för kostnaderna. 

Vid en granskning enligt grundexamen varierar de totala kostnaderna för nödvändiga redskap, material och läromedel mycket beroende på grundexamen. De totala kostnaderna för störst för bland annat följande grundexamen (per studerande): grundexamen i musik (4 487 euro), grundexamen i dans (2 525 euro), grundexamen inom cirkusbranschen, (1 500 euro), grundexamen inom hästhushållning (1 072 euro) samt grundexamen i tandteknik (987 euro). På motsvarande sätt är de totala kostnaderna minst för följande grundexamina: grundexamen i instrumentvård (144 euro), grundexamen inom rengörings- och fastighetsservicebranschen (314 euro), grundexamen inom ytbehandlingsbranschen (319 euro), grundexamen inom säkerhetsbranschen (336 euro) och grundexamen i affärsverksamhet (340 euro). 

I en enkät utreddes mobila enheter särskilt. När man bedömer kostnaderna för yrkesinriktade grundexamina bör man förbereda sig på att kostnader för datorer och mobila enheter kommer åtminstone delvis ovanpå de totalkostnader som angetts i utredningen. En majoritet anser att dator upplevs som primär för studierna och den används också regelbundet i studierna. I medeltal 10—20 procent upplever att det räcker med en smarttelefon. 

I Utbildningsstyrelsens utredning från 2018 konstateras att gymnasiestuderande orsakas kostnader av läroböcker och andra läromedel, dator, räknare och programvarulicenser, avläggande av studentexamen och av gymnasiets läroplan och verksamhetskultur. Förutom läroböcker och dator kan kostnader orsakas av till exempel skolresor och verksamhet som traditionellt hör samman med gymnasiestudier, såsom studiebesök och de gamlas dans. De oundgängliga kostnaderna i anslutning till gymnasiestudierna är i medeltal 2 500 euro, medan en bärbar dator som lämpar sig för studierna uppskattas kosta 600 euro. Av dem som besvarade den enkät som riktades till de gymnasiestuderande i samband med utredningen ansåg 65 procent att kostnaderna för gymnasiestudierna var rimliga och de upplevde inte att de eller deras familjer skulle ha utkomstsvårigheter. Av dem som svarade bedömde 29 procent att de hade ekonomiska svårigheter och 6 procent att de ekonomiska svårigheterna var betydande. Av studerandena inom utbildning för yrkesinriktad grundexamen upplevde 7 procent att penningfrågan innebar kontinuerliga svårigheter för dem. De studerandes egen bedömning av om pengarna räcker varierade beroende på vilket område de studerande. 

Enligt de utredningar om avbrytande av utbildningen och genomströmning som Utbildningsstyrelsen gjort 2014—2019 är utbildningskostnaderna sällan den enda orsaken till avbrott. Den vanligaste orsaken till avbrott är personliga skäl. När utbildningen avbryts av ekonomiska orsaker framgår det inte klart, om orsaken till avbrottet är kostnader som beror direkt på utbildningen eller andra svårigheter i anslutning till den ekonomiska situationen. 

Enligt Ungdomsbarometern 2017 kan ekonomiska hinder begränsa en ung persons möjligheter att bestämma studieområde eller studieplats. Ekonomiska orsaker påverkar till exempel de ungas beslut om studieplats eller får dem att senarelägga sin examen. Av dem som svarade berättade 17 procent att de varit tvungna att gallra bland studiealternativen på grund av penningbrist, 14 procent att välja utbildningsplats på ekonomiska grunder och 11 procent att senarelägga sin examen. Av dem som avbrutit yrkesinriktad examen berättade 16 procent att penningbrist inverkat ganska mycket eller mycket på avbrottet. Ekonomiska orsaker hade försvårat utbildningen i synnerhet för unga som saknade examen eller studieplats, eftersom nästan hälften av dem hade varit tvungna att gallra bland studierna eller avstå från dem helt och hållet på grund av penningbrist. 

Enligt Ungdomsbarometern har penningbrist haft tråkiga följder för studierna uttryckligen för dem som valt yrkesutbildning. I bakgrunden finns inte bara dyra läromedel utan också den självständiggörande flyttningen, som utbildningsvalet har stor inverkan på. Till skillnad från gymnasiestuderandena måste studerande inom yrkesutbildningen ofta flytta från barndomshemmet på grund av studierna. När man flyttar hemifrån vid ung ålder ökar fattigdomsrisken och försämras i regel den ungas ekonomiska situation. 

Enligt en utredning som Rädda Barnen rf gjorde 2017 (Maksuton koulutus on monelle liian kallis – selvitys toisen asteen kustannuksista ”avgiftsfri utbildning är för dyr för många – utredning om kostnaderna på andra stadiet”) framgår att de studerande sällan har haft någon uppfattning om totalkostnaderna för sina studier innan de började studera. Av de studerande på andra stadiet eller deras föräldrar berättade 79 procent att kostnaderna klarnat först när de anskaffningar som behövs för studierna gjordes. Av samma utredning framgår det att 46 procent av de studerande eller deras föräldrar upplever att kostnaderna har medfört en del utmaningar för dem själva eller familjen och 13 procent berättar att utmaningarna varit stora. 

Enligt Amisbarometri 2019, som publicerades av Sakki ry och genomfördes av Forskningsstiftelsen för studier och utbildning Otus sr är de studerandes penningsituation oförändrad jämfört med tidigare år. Av dem som studerade till ett yrke upplevde över 40 procent att deras penningsituation var tillräckligt bra i förhållande till utgifterna under det senaste halvåret. Var femte måste pruta på sina utgifter och ungefär var åttonde upplevde fortlöpande svårigheter. Ser man till de olika åldersgrupperna ökar de ekonomiska svårigheterna med åldern. Av de minderåriga klarade sig 82 procent åtminstone nätt och jämnt och av 18—19-årigarna 72 procent. Hos äldre var andelen bara ungefär hälften av åldersgruppen. En del av penningproblemen kan ha att göra med levnadssätt, livshantering eller sådana studiekostnader som materialanskaffningar och resor. 

Enligt Gymnasiebarometern 2019, som producerades av Otus sr står vårdnadshavarna till största delen för de gymnasiestuderandes kostnader. Över hälften av de gymnasiestuderande upplever att de hade tillräckligt med pengar under det senaste halvåret. Av de gymnasiestuderande uppgav 74 procent att anskaffningen av nya eller begagnade kursböcker eller läromedel inte innebar några ekonomiska svårigheter för dem eller deras familj. Något över en femtedel (21 %) berättade att det inneburit svårigheter att skaffa läromedel, men de hade ändå kunnat köpa de behövliga medlen. Ungefär 3 procent uppgav att de ibland och drygt en procent (1,4 %) att de ofta varit tvungna att låta bli att köpa en kursbok eller ett läromedel som de skulle ha behövt. 

Man har försökt minska de kostnader som utbildningen på andra stadiet orsakar de studerande genom projektverksamhet. I slutet av 2018 beviljade Utbildningsstyrelsen statsunderstöd för sammanlagt 19 pilotprojekt vars syfte var att sänka de kostnader som gymnasieutbildningen och utbildningen för yrkesinriktad grundexamen orsakar de studerande. Projekten genomfördes i huvudsak 2019. Våren 2019 beviljades finansiering för ytterligare tre gymnasieutbildningsprojekt som avslutades i slutet av 2020. Projekten finansieras med sammanlagt fyra miljoner euro. Projektverksamheten fokuserade på fyra tyngdpunkter, som är utvecklande av öppna digitala läromedel och materialbanker, förnyade av pedagogiska verksamhetsprocesser och verksamhetssätt, utvecklande av utbildningsanordnarnas gemensamma upphandlingsförfaranden samt utvecklande av återanvändnings- och utlåningsverksamhet. 

Inom ramen för pilotprojekt som finansierats av Utbildningsstyrelsen har man utvecklat och producerat digitala läromedel och materialbanker för gymnasieutbildning och yrkesutbildning. För gymnasieutbildningen har man producerat eller producerar antingen hela kurser eller material för kursdelar för 14 läroämnen och 56 olika kurser. Dessutom produceras olika typer av kursoberoende material, såsom ett test av utgångsnivån, en kurs i digital inlärning och en kurs i företagsamhet. När det gäller yrkesutbildning har man producerat eller producerar material för alla gemensamma examensdelar och 19 olika examensdelar i yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen. Tyngdpunkten i materialproduktionen ligger på gemensamma examensdelar (45 olika materialhelheter) och på grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen (13 materialhelheter). Den primära publikationsplattformen för material för yrkesutbildningen och gymnasieutbildningen är det riksomfattande biblioteket för öppna lärresurser. 

Tyngdpunkten i pilotprojekten för att förnya de pedagogiska verksamhetsprocesserna och verksamhetssätten har legat på att utveckla lärarnas kunnande. I projekten har man märkt att en lärare som känner det egna delområdet bra kan behöva mycket hjälp när det gäller att föra över innehåll till eller producera innehåll för en digital plattform. Det kan också brista i nätpedagogikens grunder. Många lärare kan använda befintliga digitala verktyg och redskap, men processen att producera pedagogiskt material medför utmaningar. För att utnyttja digitala läromedel i undervisningen krävs det enligt projekten inte bara att lärarnas kunnande utvecklas utan också resurser för personlig handledning för läraren. Enligt erfarenheterna från pilotprojekten finns det inte en lösning för att minska läromedels- och verktygskostnaderna i anslutning till genomförandet av avgiftsfri utbildning på andra stadiet och avgiftsfriheten, utan kostnadsminskningen måste omfatta flera åtgärder. 

Utöver pilotprojekten för att minska kostnaderna för de studerande inleddes hösten 2018 ett projekt för att främja öppna lärresurser. Inom detta projekt har undervisnings- och kulturministeriet, Utbildningsstyrelsen och CSC i samarbete med utbildningsaktörer utvecklat ett bibliotek för öppna lärresurser som gäller alla utbildningsstadier och utbildningsformer och som är öppet för alla. Där kan man publicera, söka och bearbeta öppet innehåll som publicerats med CC-BY-licens. I Finland produceras en mängd öppna lärresurser i olika projekt och läroanstalter som finansieras av staten. Det har varit svårt att hitta dessa resurser och användningen har varit låg. Biblioteket för öppna lärresurser erbjuder en plats att dela öppna lärresurser som kan sökas med en sökning, vilket gör det lättare att hitta resurserna och torde öka deras användning. 

I TASE-projektet har man samlat befintlig praxis för att genomföra gemensam upphandling. Metoder som man upptäckt att är bra är bland annat mässor för yrkesredskap på hösten, läroanstalternas interna nätbutiker och studerandekårens konkurrensutsättningar. I samband med TASE-projektet upptäckte man att utbildningsanordnarnas befintliga upphandlingsregler inte stödjer gemensam upphandling, eftersom många material och redskap skulle ha blivit dyrare om läroanstalten skaffat dem än när de studerande själv skaffade dem. Upphandlingsbestämmelserna har också förhindrat pilotförsök med nya tillvägagångssätt. Många utbildningsanordnare har också lagt ut ekonomiförvaltningen, vilket har medfört tilläggskostnader för anskaffningar, när penningtrafiken måste skötas via utlagda ekonomiförvaltningstjänster. 

För närvarande är utbildningsanordnarna inte skyldiga att upprätthålla bibliotek eller utlåningsstationer. Framför allt stora utbildningsanordnare har fortfarande bibliotek. Små utbildningsanordnare har lagt ned sina bibliotek och utnyttjar vid behov allmänna bibliotek. Biblioteks- och utlåningsverksamheten är mycket småskalig, och den nuvarande omfattningen räcker inte till för att täcka hela åldersklassens behov. Enligt yrkesutbildningsanordnarnas erfarenhet har verksamhet av utlåningstyp inte visat sig vara förnuftig i stor skala. De studerande är mera vårdslösa med lånade redskap och arbetsdräkter och sköter dem sämre än sådana som de skaffar själva. 

Återanvändnings- och utlåningsverksamheten har utvecklats i första hand inom projekt för gymnasieutbildningen. Utvecklingspartner har ofta varit lokala bibliotek, studerandekårer samt andra aktörer inom tredje sektorn. I samband med gymnasier eller bibliotek har det inrättats läroboksutlåning tillsammans med biblioteken och studerandekårerna. Det har också gjorts försök med återanvändning och utlåning av läroböcker som tjänster som tillhandahållits av ett utomstående företag. Enligt pilotprojekten är kursboksutlåning en fungerande lösning om läromedlen är bokbetonade. Vid sidan av kursboksutlåning är det bra att återanvända böcker, eftersom en del studerande vill använda egna böcker. I fortsättningen ökar sannolikt andelen digitalt material, så det behövs ett bibliotek även för elektroniskt material. 

I gymnasierna och yrkesläroanstalterna i Helsingfors genomfördes ett försök med avgiftsfrihet på andra stadiet läsåret 2019—2020. Försöket omfattade de förstaårsstuderande som inledde sina studier hösten 2019 i Helsingfors stads gymnasier (gymnasieutbildning och utbildning som förberer för gymnasieutbildning) samt yrkesinstitutet Stadin ammatti- ja aikuisopistossa (utbildning för yrkesinriktad grundexamen och utbildning som handleder för yrkesutbildning). I budgeten för 2019 avsattes två miljoner euro för försöket. De disponibla anslagen användes för att skaffa läromedel som kunde lånas ut till de studerande, HRT:s biljetter samt kulturbesök. Ungefär en miljon euro av finansieringen användes för att skaffa läromedel som kunde lånas ut, i huvudsak till gymnasierna. Anslaget användes i huvudsak för att skaffa digitala läromedel till gymnasierna. Till en del gymnasier skaffades också tryckta läroböcker, och gymnasierna skötte utlånings- och återlämningsverksamheten på det sätt som de ansåg vara bäst. Till Stadin ammatti- ja aikuisopisto skaffades tabletter som även i fortsättningen används i inlärningssamfunden. Knappt 900 000 euro av anslaget användes för HRT:s biljetter och drygt 100 000 euro för kulturbesök. Det genomfördes färre kulturbesök än planerat. 

Enligt slutrapporten ökade försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet användningen av digitala läromedel i Helsingfors stads gymnasier, eftersom cirka 82 procent av de införskaffade läromedlen har varit digitalt. De gymnasiestuderande upplevde att avgiftsfria läromedel var den klart viktigaste metoden att sänka kostnaderna för studierna på andra stadiet. I Stadin ammatti- ja aikuisopisto upplevedes resekortet som viktigast. (Helsingin kaupungin toisen asteen maksuttomuuden kokeilu. Loppuraportti 2020). 

Helsingfors stad har utvärderat resultaten av försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet, vad som lyckades och problem. Man har beslutat att ta in den praxis som visat sig vara bäst i basverksamheten. Försöket fortsätter ändå inte som sådant. De främsta orsakerna till att försöket avslutades var frågor om likabehandling och behovet av tilläggsfinansiering för att förbättra likabehandlingen. Försöket fick kritik under hösten 2019 och diskrimineringsombudsmannen tog ställning till det. Diskrimineringsombudsmannen konstaterade i sitt utlåtande att det hade varit bra att utvidga försöket även till privata läroanstalter med tanke på likabehandlingen. Det fanns dock inga möjligheter till en så omfattande utvidgning med tanke på finansieringen. 

Enligt slutrapporten från försöket med avgiftsfrihet på andra stadiet gav försöket rikligt med information om vad man måste beakta för att genomföra avgiftsfrihet på andra stadiet trots att försöket blev kortvarigt. Genom försöket har största delen av de praktiska frågorna när det gäller framför allt gymnasiernas anskaffningar av läromedel fått en lösning. Dessutom fick man heltäckande och jämförbart material om kostnaderna för läromedelsanskaffningar. Försöket bidrog till att lokalisera de funktioner och smärtpunkter som är viktigast för att arbetet ska löpa smidigt och som kräver datasystem och automation för att fungera. Enligt slutrapporten stärker erfarenheterna från försöket uppfattningen om att kommunernas och städerna särdrag bör beaktas vid lagberedning som anknyter till förlängd läroplikt. 

Enligt de utrednings- och barometerresultat som presenteras ovan försätter kostnaderna för utbildning för yrkesinriktad examen och gymnasieutbildning de studerande i ojämlik ställning beroende på familjens ekonomiska situation. Ekonomiska orsaker begränsar valet av studieplats, försvårar studierna och leder i värsta fall till att studierna avbryts. Förlängd läroplikt och i anslutning därtill avgiftsfri utbildning på andra stadiet skulle öka jämlikheten och likabehandlingen, eftersom det skulle bli möjligt att söka till den utbildning på andra stadiet som man själv helst vill gå, utan att behöva beakta familjens ekonomiska situation. Avgiftsfrihet för oundgängliga läromedel och redskap skulle stödja studiernas framåtskridande och avläggandet av examina, och studierna skulle inte behöva avbrytas av ekonomiska orsaker. 

Enligt 20 § i lagen om studentexamen får studentexamensnämnden ta ut avgifter för studentexamen och deltagande i proven i examen. Bestämmelser om avgifterna finns i 3 § i undervisnings- och kulturministeriets förordning om Utbildningsstyrelsens avgiftsbelagda prestationer (1136/2018). Enligt förordningen tas det ut en fast grundavgift på 14 euro per examinand för deltagande i studentexamen och en fast deltagaravgift på 28 euro för varje prov. Grundavgift för deltagande i studentexamen betalas vid varje examenstillfälle. Avgiften återbetalas om den nya bedömningen leder till att poängtalet eller vitsordet höjs. 

Enligt 8 § i lagen om studentexamen ska en examinand för varje enskilt examenstillfälle och prov som avläggs anmäla sig skriftligt till det gymnasium där denne avser avlägga provet. Gymnasierna svarar för att ta emot anmälningarna och ger examinanderna handledning i samband med anmälan i enlighet med deras studiesituation. Studentexamensnämnden bestämmer om de förfaranden som gäller uttag av avgifter. Gymnasierna samlar in anmälningarna med hjälp av det studiehanteringsprogam de använder. Från studiehanteringsprogrammet laddas anmälningsuppgifterna till Studentexamensnämndens examenstjänst, och i det sammanhanget kontrolleras det att alla examinanders anmälningar är lagenliga. Om ett gymnasium inte kan leverera den behövliga sammandragsfilen, lämnas uppgifterna om examinanderna i form av manuellt ifyllda tabeller till nämnden, där de matas in manuellt i studentexamensregistret. Vid ett normalt examenstillfälle matas några hundra examinanders uppgifter in manuellt. 

Anordnaren av gymnasieutbildning tar ut deltagaravgifter av examinanderna samt redovisar avgifterna till Studentexamensnämnden. Gymnasiet ser anmälningsuppgifterna i examenstjänsten och kontrollerar också den avgift som ska tas ut av en examinand i den förteckning som nämnden gjort upp. I nuläget är det lätt för examinanderna och gymnasiet att förutsäga examensavgifts storlek, när samma avgift tas ut av alla examinander utöver grundavgiften. Vanligtvis räknar gymnasierna själva ut de avgifter som ska tas ut av examinanderna och kontrollerar dem i det sammandrag som nämnden skickat dem. Det har varit ändamålsenligt att ta ut avgiften samtidigt som examinanderna anmält sig till examen. 

Bestämmelser om folkhögskolornas finansiering finns i lagen om fritt bildningsarbete. Statsandelen för folkhögskolornas långa linjer är 57 procent. Ett undantag från detta är Lehtimäen opisto med en statsandelsfinansiering på 80 procent. Resten av utbildningskostnaderna täcks med studerandeavgifter. Läroanstaltens huvudman bestämmer nivå på studerandeavgifterna. Den beräknade genomsnittliga läsårsavgiften på en lång linje som pågår ett läsår i en folkhögskola är cirka 4 600 euro då den inkluderar studier, inkvartering och mat, och cirka 3 000 euro då den inkluderar undervisning. 

Studieavgifterna inom folkhögskolornas fria bildningsarbete inkluderar förutom undervisning oftast mat, eventuellt boende i folkhögskolans elevhem samt vid behov andra tjänster, såsom materialanskaffningar. I de flesta folkhögskolorna har de studerande möjlighet att bo i skolans elevhem. En avgift tas ut får boende i folkhögskolan. När man studerar i yrkesutbildning, grundläggande vuxenutbildning, påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen samt gymnasieutbildning är det också avgiftsfritt att bo i elevhem på folkhögskolor med stöd av lagstiftningen om dessa utbildningar. 

2.11.3  Den studerandes uppehälle

Studerande på andra stadiet har möjlighet att få studiestöd enligt lagen om studiestöd (65/1994). Det består av studiepenning och statsborgen för studielån. Det är möjligt att få studiestöd från 17 års ålder, eftersom studiepenning inte beviljas studerande för vars underhåll barnbidrag betalas enligt barnbidragslagen (796/1992). 

Studiepenningens belopp (brutto) för studerande på andra stadiet 

Studerande 

Studiepenningens belopp, 

e/mån 

Påverkar föräldrarnas 

inkomster 

Vårdnadshavare till minder-årigt barn (1.1.—31.7.2020) 

350,28 

påverkar inte 

Gift 

250,28 

påverkar inte 

18 år fyllda som bor själv-ständigt 

250,28 

påverkar inte 

17-åring eller yngre som bor självständigt 

101,74 

kan öka:101,74—250,28 e/ mån 

20 år fyllda som bor hos 

föräldrarna 

81,39 

kan öka:81,39—183,13 e/ mån 

19-åring eller yngre som bor hos föräldrarna 

38,66 

kan öka eller minska:0—144,47 e/ mån 

Under 17 år 

Kan få studiepenningens läromaterialstillägg 46,80 e/mån, om föräldrarnas sammanlagda inkomster är högst 41 100 e/år. 

Studerande som får studiepenning kan beviljas studielån med statsborgen. Statsborgen kan dessutom beviljas 18—19-åringar som bor hos sina föräldrar och som inte kan få studielån på grund av föräldrarnas inkomster. Den som är under 18 år och bor hos sina föräldrar kan inte få borgen. Den som är under 17 år och bor självständigt kan få statsborgen, om föräldrarnas sammanlagda inkomster understiger 64 400 euro per år. Borgensbeloppet är 300 euro per månad för den som är under 18 år och 650 euro per månad för den som fyllt 18 år. 

Studiepenningens läromaterialstillägg är 46,80 euro per månad och det har kunnat beviljas från och med den 1 augusti 2019. De som avlägger yrkesutbildning eller gymnasieutbildning som berättigar till studiestöd kan få läromaterialstillägg. Berättigade är studerande under 20 år som bor hos sina föräldrar och studerande under 18 år som bor självständigt och vars föräldrars sammanlagda inkomster är högst 41 100 euro per år. De ekonomiska förutsättningarna att bedriva studier har förbättrats för studerande på andra stadiet som är under 18 år också därför att från och med den 1 augusti 2019 har dessa studerande kunnat beviljas studiepenningens grundbelopp utan behovsprövning, vilket gör det möjligt att få studielån och även bostadsbidrag. 

Läromaterialstillägget täcker en stor del av läromaterialskostnaderna i yrkesutbildning eller gymnasieutbildning för den som har rätt till studiestöd. Läromaterialstillägget är dock en schablonmässig förmån som betalas månatligen, som ska sökas särskilt och som kan ges endast barn från låginkomsttagarfamiljer. De faktiska kostnaderna eller den tidpunkt då de uppkommit beaktas inte heller i läromaterialstillägget. Vanligtvis uppkommer stora kostnader genast i början av studierna, vilket har kunnat orsaka ekonomiska svårigheter när studierna börjar. 

Studiestödtagare läsåret 2018/2019 (FPAs studieförmånsstatistik): 

 

16 år 

17 år 

18 år 

19 år 

20 år 

TOT. 

Yrkesutbildn. 

2 575 

11 920 

16 040 

7 525 

5 425 

43 485 

Gymnasium 

1 968 

8 001 

10 427 

2 420 

286 

23 102 

Sammanlagt 

4 543 

19 921 

26 467 

9 945 

5 711 

66 587 

Av de gymnasiestuderande har 2,8 procent studielån. Av de unga i åldern 16—19 år som studerar i yrkesläroanstalter har 11 procent studielån. 

2.11.3.2 Stöd för skolresor 

Bestämmelser om beviljande av stöd för kostnader som föranleds av den dagliga skolresan mellan en studerandes bostad och läroanstalt vid gymnasiestudier och yrkesinriktade studier finns i lagen om stöd för skolresor (48/1997). Enligt 2 § 1 mom. i lagen om stöd för skolresor är berättigad till stöd för skolresor en studerande som är bosatt i Finland och som studerar på heltid i Finland inom grundläggande utbildning för personer som passerat läropliktsåldern enligt 46 § i lagen om grundläggande utbildning, gymnasieutbildning eller utbildning som förbereder invandrare och personer med ett främmande språk som modersmål för gymnasieutbildning och som avses i gymnasielagen, utbildning som leder till yrkesinriktad grundexamen som avses i 5 § i lagen om yrkesutbildning eller handledande utbildning som avses i 7 § i den lagen. 

Ett villkor för att stöd för skolresor ska beviljas är att skolvägen är lång och att färdsättet är lämpligt. När dessa bestäms ska beaktas de regelbundna resekostnaderna per månad, den studerandes möjligheter att anlita kollektivtrafik samt huruvida studierna bedrivs i en följd. Stöd för skolresor kan enligt 3 § i lagen om stöd för skolresor beviljas en studerande vars skolväg i ena riktningen är minst 10 kilometer, vars skolresekostnader per månad överstiger 54 euro, samt som utnyttjar kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar eller något annat lämpligt eget färdsätt när de villkor som föreskrivs i 4 a § uppfylls. 

Villkoret för användning av eget färdsätt är att mer än fem kilometer i ena riktningen av den studerandes skolväg inte omfattas av kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar, den studerandes dagliga skolresa med väntetider inberäknade i medeltal tar mer än tre timmar i anspråk per dag under månaden i fråga, eller den studerande under en månad har möjlighet att anlita kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar för i medeltal högst sex skolresor i ena riktningen per vecka. Stöd för skolresor kan också beviljas på basis av eget färdsätt, om den studerande saknar möjlighet att anlita kollektivtrafik eller skolskjuts som utbildningsanordnaren ordnar på grund av att skolresan av andra skäl än de som avses i 1 mom. blir alltför svår eller ansträngande för den studerande, eller den studerandes skolresa eller färdsätt byts flera gånger under läsåret. 

Stöd för skolresor beviljas inte en studerande som har möjlighet att bo avgiftsfritt i en bostad som utbildningsanordnaren svarar för, om det inte finns särskilda skäl för att den studerande inte kan ta emot bostaden. Stöd för skolresor beviljas inte heller en studerande som enligt någon annan lag får stöd för de kostnader som föranleds av skolresan, till exempel handikappservicelagen. Ett villkor för beviljande av stöd för skolresor är dessutom att den studerande per vecka har minst sju sådana resor i ena riktningen som berättigar till stöd för skolresor under en sammanhängande tid av minst 18 dagar. 

Mottagare av stöd för skolresor läsåret 2018/2019 (FPAs studieförmånsstatistik): 

 

Under 16 år 

16 

17 

18 

19 

20-24 

Yrkesutbildn. 

7 071 

7 989 

6 640 

1 919 

3 816 

Gymnasium 

36 

5 071 

4 838 

3 821 

487 

48 

Sammanlagt 

43 

12 142 

12 827 

10 461 

2 406 

3 864 

Beviljande av stöd för skolresor på grund av färdsätt läsåret 2018/2019: 

 

Yrkes 

Gymnasium 

Sammanlagt 

Matkahuolto 

12 821 

33,2 % 

5 905 

37,0 % 

18 726 

34,3 % 

Regiontrafik 

5 102 

13,2 % 

2 278 

14,3 % 

7 380 

13,5 % 

Skoltransport 

1 820 

4,7 % 

3 254 

20,4 % 

5 074 

9,3 % 

Annan kollektivtrafik 

3 102 

8,0 % 

1 119 

7,0 % 

4 221 

7,7 % 

Eget färdsätt 

15 494 

40,1 % 

3 252 

20,4 % 

18 746 

34,4 % 

Flera färdsätt 

271 

0,7 % 

140 

0,9 % 

411 

0,8 % 

Sammanlagt 

38 610 

100,0 % 

15 948 

100,0 % 

54 558 

100,0 % 

En studerande kan få bostadsbidrag enligt lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014), vars belopp påverkas av hushållets storlek, de godtagbara maximala boendeutgifterna samt den kommun där bostaden finns. I enlighet med etablerad tillämpningspraxis anses ett minderårigt barn höra till föräldrarnas matlag vid allmänt bostadsbidrag. På så vis kan barnet inte få bostadsbidrag som ett självständigt matlag, om han eller hon inte har förvärvsinkomster, därmed jämförbara inkomster eller ersättande förmånsinkomster som gör att han eller hon kan anses försörja sig och svara för sina boendeutgifter självständigt. Bostadsbidragets behovsprövning är kopplad till studiestödets behovsprövning så att bostadsbidrag beviljas en minderårig studerande som får studiestöd. Också en studerande som är 16 år kan få studiepenning, om barnbidrag inte betalas för honom eller henne. 

Rätt till bostadstillägg enligt lagen om studiestöd har studerande som bor på hyra och studerar i landskapet Åland eller utomlands och har boendeutgifter. Beloppet på bostadstillägget är 210 euro per månad. En studerande som studerar i Finland på en avgiftsbelagd linje vid en folkhögskola eller ett idrottsutbildningscenter eller vid Sameområdets utbildningscentral och bor i läroanstaltens elevhem har rätt till bostadstillägg på 88,87 euro i månaden. 

Bestämmelser om allmänna begränsningar på grund av ålder för erhållande av arbetslöshetsförmåner ingår i 3 kap. 1 § 1 och 2 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002). Enligt lagens 3 kap. 1 § 1 mom. beviljas arbetslöshetsförmåner inte en arbetssökande som inte har fyllt 17 år. 

Arbetslöshetsförmåner är arbetslöshetsdagpenning och arbetsmarknadsstöd. Arbetslöshetsdagpenning betalas antingen i form av grunddagpenning eller i form av inkomstrelaterad dagpenning till dem som är försäkrade i en arbetslöshetskassa som avses i lagen om arbetslöshetskassor (603/1984). En förutsättning för att arbetslöshetspenning ska betalas är att arbetsvillkoret enligt 5kap. 3 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och, i fråga om inkomstrelaterad dagpenning, att villkoret om medlemskap i en arbetslöshetskassa är uppfyllt. Arbetsmarknadsstöd betalas till en person som inte har varit etablerad på arbetsmarknaden eller som har fått arbetslöshetsdagpenning för den maximitid som föreskrivs i 6 kap. 7 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Enligt 2 kap. 13 § 4 mom. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa har en ung person under 18 år som efter grundskolan eller gymnasiet inte har genomgått någon utbildning som leder till examen och som ger yrkesfärdigheter inte rätt till arbetsmarknadsstöd på grundval av arbetslöshet. Arbetsmarknadsstöd kan betalas till en ung person under 18 år som saknar utbildning för tiden för sysselsättningsfrämjande service. 

Bestämmelser om skyldighet att betala arbetslöshetsförsäkringspremie finns i 4 kap. i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner (555/1998). Enligt 12 a § i lagen om finansiering av arbetslöshetsförmåner betalas arbetslöshetsförsäkringspremie inte för tiden före kalendermånaden efter den under vilken arbetstagaren fyller 17 år. Åldersgränserna för skyldighet att betala arbetslöshetsförsäkringspremie har följt åldersgränserna för beviljande av arbetslöshetsförmåner. 

År 2019 fick cirka 1 400 personer under 18 arbetslöshetsförmån, och med undantag av några personer fick de arbetsmarknadsstöd. Samma år fick 62 144 personer under 18 år lön som omfattades av arbetslöshetsförsäkringspremie. 

Arbetslöshetsförmånernas syfte är att trygga en arbetslös arbetssökandes ekonomiska möjligheter att söka arbete och förbättra sina förutsättningar att komma in på eller återvända till arbetsmarknaden. Den som tar emot en arbetslöshetsförmån är allmänt skyldig att bland annat att aktivt söka och vara beredd att ta emot heltidsarbete. Samhället förutsätter att läropliktiga bedriver heltidsstudier. När läroplikten förlängs är det skäl att granska hur ändamålsenlig den nuvarande undre åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmån är. 

Enligt 1 § i lagen om underhåll av barn (704/1975) äger barn rätt till tillräckligt underhåll. Underhåll innebär tillgodoseende av de materiella och andliga behov som motsvarar barnets utvecklingsnivå, den vård och utbildning barnet behöver samt härav föranledda kostnader. Enligt lagens 2 § svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Vid bedömandet av föräldrarnas förmåga att underhålla barnet beaktas deras ålder, arbetsförmåga och möjligheter att deltaga i förvärvsarbete, beloppet av tillbudsstående medel samt deras övriga, på lag grundade underhållsansvar. Vid bedömande av omfattningen av föräldrarnas underhållsansvar beaktas även barnets förmåga och möjligheter att självt svara för sitt underhåll samt sådana omständigheter som gör att barnets underhåll icke medför kostnader för föräldrarna eller att dessa kostnader är ringa. 

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om underhåll av barn är huvudregeln att föräldrarnas underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år. Underhållsskyldigheten kan upphöra redan tidigare, om ett minderårigt barn till exempel ingår äktenskap eller börjar förvärvsarbeta. Enligt 2 mom. svarar emellertid föräldrarna för kostnaderna för barnets utbildning även efter det barnet fyllt aderton år, om detta prövas skäligt (utbildningsunderstöd). 

I praktiken svarar föräldrarna ofta för kostnaderna för sina myndiga barns utbildning utan särskilt avtal. Ett barn som är myndigt företräder sig självt. Vid behov kan ett avtal om utbildningsstöd fastställas hos barntillsynsmannen eller så kan man ansöka om betalning av utbildningsstöd via rätten. Utbildningsunderstödet betalas till ett myndigt barns eget konto. 

I rättspraxis som gäller utbildningsunderstöd har den etablerade synen varit att utbildningsunderstöd kan fastställas för den tid barnet går i gymnasium, eftersom gymnasiet anses hör till medborgarnas grundutbildning. Utifrån rättspraxis kan utbildningsunderstöd fastställas även för yrkesutbildning, men tröskeln är då högre. I utbildningskostnaderna har utöver de direkta studieutgifterna ingripits även levnadskostnaderna under utbildningstiden (HD 1996:5 och HD 1997:173). Betalning av utbildningsunderstöd förutsätter alltid enskild prövning av om det är skäligt att fastställa ett avtal. I prövningen måste man också beakta barnets egna möjligheter att svara för sina utbildningskostnader med till exempel studiepenning, studielån eller arbete. Till utbildningskostnaderna räknas utöver de direkta studieutgifterna även levnadskostnaderna under utbildningstiden, men ändå inte kostnader för till exempel fritidsintressen. Utbildningsstöd är inte lika omfattande som föräldrarnas allmänna underhållsskyldighet. 

Förutom med studiestöd kan uppehället under studietiden tryggas med vuxenutbildningsstöd, arbetslöshetsförmåner eller rehabiliteringspenning. Bestämmelser om vuxenutbildningsstöd finns i lagen om vuxenutbildningsförmåner (1276/2000). Till förutsättningarna för beviljande av vuxenutbildningsstöd hör bland annat minst åtta års tid i arbete samt att personen är studieledig enligt lagen om studieledighet, så vuxenutbildningsstödet är i princip avsett att trygga uppehället för studielediga studerande som varit längre i arbetslivet, och unga studerande har inte rätt till det. 

Studier kan också genomföras med arbetslöshetsdagpenning, antingen som frivilliga studier eller arbetskraftsutbildning. Frivilliga studier som stöd med arbetslöshetsförmån förutsätter bland annat 25 års ålder och ett konstaterat utbildningsbehov. Inom arbetskraftsutbildningen kan åter som studerande antas personer som är lämpade för utbildningen och för det yrke eller den uppgift som utbildningen siktar på, om de har ett av arbets- och näringsbyrån konstaterat utbildningsbehov. En person under 20 år som har fullgjort sin läroplikt kan antas till annan utbildning än integrationsutbildning endast om det inte är möjligt eller annars ändamålsenligt att genomföra utbildningen som frivilliga studier. För tiden för frivilliga studier eller arbetskraftsutbildning betalas arbetslöshetsförmåner enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. För tiden för arbetskraftsutbildning har man också rätt till kostnadsersättning enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice. 

Enligt lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner har en 16—67-årig rehabiliteringsklient rätt till rehabiliteringspenningförmån. En studerande har rätt till rehabiliteringspenning för tiden för en rehabiliteringsåtgärd, till exempel utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering. Till rehabiliteringsklienten betalas ersättning för behövliga och skäliga rehabiliteringskostnader. Bestämmelser om ersättning för studiematerialkostnader finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om studiematerialkostnader (833/2005). Enligt förordningen betalas för personer som deltar i yrkesinriktad rehabilitering ett anslag för studiematerial som ersättning för kostnader som föranleds av anskaffning av behövligt studiematerial. Som behövliga studiematerialkostnader anses kostnader som föranleds av anskaffning av studiematerial som behövs för ifrågavarande utbildning eller studier. Sådana kostnader är exempelvis kostnader för läroböcker, anskaffning av dator, kopiering och elektronisk sökning av studiematerial, anteckningsmaterial, räknare och annat motsvarande material. För studerande vid yrkesläroanstalter och gymnasier är anslaget för studiematerial 350 euro per läsår. För studerande vid folkhögskolor och inom förberedande utbildning är anslaget för studiematerial 250 euro per läsår. Dessutom får en rehabiliteringsklient ersättning för behövliga och skäliga resekostnader. Som resekostnader i samband med utbildning som ordnas som yrkesinriktad rehabilitering ersätts rehabiliteringsklienten för kostnaderna för resor mellan hemorten och studieorten i början och slutet av terminen samt en tur- och returresa i månaden. Resekostnader kan också ersättas oftare, om detta är motiverat för att trygga umgänget med ett barn eller av studierelaterade skäl. Resekostnadsersättning betalas inte för studerandes dagliga skolresor och inte heller för dagliga resor i samband med utbildningsrelaterad praktik. 

Målsättning

Genom regeringens proposition höjs läropliktsåldern med två år från 16 till 18 år. Det främsta syftet med regeringens proposition är att höja finländarnas utbildnings- och kompetensnivå. I den strategiska helheten kunnandets, bildningens och innovationernas Finland i statsminister Sanna Marins regeringsprogram anges som riktlinje att alla som går ut grundskolan slutför en utbildning på andra stadiet, eftersom examen på andra stadiet har identifierats som ett minimikrav för sysselsättning och samhällsdelaktighet i dagens samhälle. Sysselsättningsgraden hos dem som avlagt endast grundskolans lärokurs sjunker hela tiden, när arbetslivets kunskapskrav ökar och arbetena för låg utbildnings- och kompetensnivå minskar. Avlagd examen på andra stadiet förbättrar de ungas sysselsättningsmöjligheter. Kraven från det föränderliga arbetslivet ökar också avsevärt behovet av att uppdatera det egna kunnandet och kontinuerligt lärande. Målet för förlängd läroplikt och avläggande av examen på andra stadiet är att säkerställa att varje ung person har tillräcklig beredskap och förmåga att lära sig nya saker och på så vis hållas kvar på arbetsmarknaden, avancera i sin yrkeskarriär och vid behov byta bransch och yrke. Avläggande av examen på andra stadiet ger allmän behörighet för fortsatta studier och gör det möjligt att söka till yrkeshögskola eller universitet för att fortsätta studierna ända till doktor. 

Förutom att höja utbildnings- och kompetensnivån är ett syfte med propositionen att minska skillnaderna i inlärning, öka jämlikheten i utbildningen och ge alla unga lika möjligheter att utbilda sig enligt sin förmåga. Enligt internationella jämförelser hör Finland till toppländerna i världen när det gäller grundläggande utbildning, men den finländska utbildningens framgångssaga hotas av ojämlikhet och skillnader i inlärning. Regionala, socioekonomiska och könsrelaterade skillnader samt utbildningsarvet syns allt starkare i lärandet och utbildningen. Också invandrare, personer med invandrarbakgrund och personer med funktionsnedsättning samt andra grupper som befinner sig i en utsatt ställning blir efter andra befolkningsgrupper i fråga om utbildning och kunskaper. Målet med förlängd läroplikt och avgiftsfri utbildning på andra stadiet i anslutning därtill samt stärkt studiehandledning och stöd för lärandet är att ge alla unga lika möjligheter att avlägga examen på andra stadiet och få behövligt stöd för studierna oberoende av familjens förmögenhet eller den studerandes bostadsort, kön eller etniska bakgrund. 

I samband med att läroplikten förlängs är avsikten att förnya utbildningarna i övergångsskedet samt trygga tillräcklig och högklassig handledning, i bara att mekaniskt höja läropliktsåldern och utvidga läroplikten till andra stadiet. Målet är att samarbetet i övergångsskedet från grundskolestadiet till andra stadiet ska vara tätare än nu, så att alla unga övergår till andra stadiet efter den grundläggande utbildningen, i första hand till examensinriktad utbildning och vid behov till annan utbildning som omfattas av läroplikten. Gedigna grundläggande kunskaper, tillräcklig och högklassig studiehandledning och smidig övergång till studier på andra stadiet är nödvändig för att möjliggöra en obruten studieväg för alla unga. Dessutom är det lika väsentligt att studierna på andra stadiet framskrider och att examen slutförs. I enlighet med regeringsprogrammet har man i samband med beredningen av en förlängning av läroplikten gått igenom orsakerna till avbrott på andra stadiet och beaktat dem i beredningen. Målet är att det utarbetas en individuell studieväg för varje ung person på andra stadiet, där man beaktar den ungas målsättningar, förutsättningar, levnadssituation samt behov av undervisning, handledning och stöd. Den individuella studievägen och de stödåtgärder som är kopplade till den säkerställer att studierna framskrider och stödjer avläggandet av examen. 

Regeringens mål är att säkerställa anslagsbehoven i fråga om varje studie- och stödform med koppling till en förlängning av läroplikten. Anordnarna av de olika utbildningsformer som hänför sig till läropliktsuppgiften ersätts fullt ut för kostnaderna i anslutning till läropliktsuppgiften. I planen för de offentliga finanserna har man förberett sig på en förlängning av läroplikten och kostnaderna för avgiftsfrihet på andra stadiet i anslutning därtill. 

Förslagen och deras konsekvenser

4.1  De viktigaste förslagen

Fullgörande av läroplikten

I propositionen föreslås det att det stiftas en ny lag, där bestämmelserna om läroplikt samlas. Lagens namn föreslås vara läropliktslagen. I läropliktslagen föreskrivs det om läropliktens mål, fullgörande av läroplikten samt om de utbildningar där läroplikten kan fullgöras. Det föreslås inte att tidpunkten när läroplikten börjar ska ändras, utan läroplikten börjar på samma sätt som i nuläget det år då barnet fyller sju år. Inte heller bestämmelserna om förlängd läroplikt ändras. I propositionen föreslås det att läroplikten upphör när personen i fråga fyller 18 år eller med godkänt resultat har avlagt studentexamen eller en examen som avses i lagen om yrkesutbildning eller en motsvarande utländsk utbildning. Bestämmelserna om när läroplikten börjar och upphör överförs från lagen om grundläggande utbildning till läropliktslagen. 

Läroplikten börjar på samma sätt som i nuläget fullgöras i den grundläggande utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning. Bestämmelser om ordnandet av och innehållet i den grundläggande utbildningen ingår även i fortsättningen i lagen om grundläggande utbildning. Längden på den grundläggande utbildningen ändras inte. Efter att den grundläggande utbildningens lärokurs avlagts fullgörs läroplikten i utbildning på andra stadiet. Läroplikten fullgörs i första hand genom att man avlägger gymnasieutbildningens lärokurs och som avslutning på den studentexamen eller genom att man avlägger yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen. Om en ung person som avslutar den grundläggande utbildningen inte har färdigheter att övergå till examensinriktad utbildning på andra stadiet, kan han eller hon fullgöra sin läroplikt i utbildningar i övergångsskedet, såsom utbildning som handleder för examensutbildning eller folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga. Studerande som behöver krävande särskilt stöd kan fullgöra sin läroplikt i utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv. Läropliktiga med invandrarbakgrund som saknar tillräckliga kunskaper i finska eller svenska kan fullgöra sin läroplikt i grundläggande utbildning för vuxna eller i folkhögskolornas utbildning för invandrare. 

I läropliktslagen föreskrivs det om grunder som gör det möjligt att avbryta fullgörandet av läroplikten. Grunderna för avbrytande gäller fullgörande av läroplikten inom såväl den grundläggande utbildningen som utbildning på andra stadiet. I den gällande lagen om grundläggande utbildning finns inga motsvarande bestämmelser om grunder för avbrytande av läroplikten. Den studerande ska alltid ha rätt att studera och ett beslut om avbrytande av läroplikten fattas efter ansökan från den läropliktiga eller den läropliktigas vårdnadshavare. 

I läropliktslagen föreskrivs det om vårdnadshavarens tillsynsansvar och motsvarande bestämmelse om tillsyn stryks i lagen om grundläggande utbildning. På samma sätt som i nuläget är det vårdnadshavaren som ska se till att läroplikten fullgörs. I läropliktslagen föreskrivs det också om möjlighet att påföra vårdnadshavaren ett bötesstraff, om vårdnadshavarens uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar sin skyldighet. Den läropliktiga själv påförs inga sanktioner för försummelse av läroplikten. 

Efter att den grundläggande utbildningen avslutats ska den läropliktiga vara skyldig att söka till utbildning på andra stadiet. Ansökningsskyldigheten fortgår om den läropliktiga blir utan studieplats eller avbryter sina studier. För utbildningsanordnarna och den läropliktigas hemkommun föreslås ett nytt handlednings- och tillsynsansvar gentemot den läropliktiga. Härigenom stärks handledningen och stödet för unga under 18 år särskilt i det skede när de söker till utbildning och när de eventuellt avbryter studierna. Handlednings- och tillsynsansvaret byggs enligt principen ”ledsagad växling”. De olika aktörernas handlednings- och tillsynsansvar definieras så i lagstiftningen att en aktörs handlednings- och tillsynsansvar alltid upphör först när en annan aktörs handlednings- och tillsynsansvar börjar. Härigenom säkerställs att en läropliktig ung person inte i något skede hamnar utanför stödnätet. 

Anordnare av grundläggande utbildning ska vara skyldiga att handleda och övervaka att en läropliktig elev söker till utbildning efter den grundläggande utbildningen när den grundläggande utbildningen avslutas, särskilt under den sista årskursen. I regel söker man till studier via den gemensamma ansökan, men en läropliktig elev kan också söka till utbildningar utanför den gemensamma ansökan, såsom läroavtalsutbildning eller utbildning på främmande språk. Om den läropliktiga inte får en studieplats i den gemensamma ansökan, är anordnaren av grundläggande utbildning skyldig att tillhandahålla den läropliktiga handledning även under sommarmånaderna efter att den grundläggande utbildningen avslutats, så att den läropliktiga kan söka en studieplats i den kontinuerliga ansökan efter den gemensamma ansökan. 

I regel upphör handlednings- och tillsynsansvaret för anordnare av grundläggande utbildning när den läropliktiga har börjat studera i utbildning hos en annan utbildningsanordnare. Om den läropliktiga inte söker till utbildning på andra stadiet eller inte har fått en studieplats i utbildning som han eller hon sökt till, upphör handlednings- och tillsynsansvaret för anordnaren av grundläggande utbildning vid den tidpunkt i slutet av augusti som undervisnings- och kulturministeriet årligen bestämmer. Efter denna tidpunkt ska anordnaren av grundläggande utbildning meddela den läropliktigas boendekommun detta, varvid handlednings- och tillsynsansvaret för en läropliktig ung person som saknar studieplats övergår på boendekommunen. 

Boendekommunen har till uppgift att utreda den läropliktigas övergripande situation och stödbehov tillsammans med den läropliktiga och dennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Boendekommunen ska hänvisa den läropliktiga att söka till lämplig utbildning och vid behov till andra ändamålsenliga tjänster. I sista hand anvisas en skolmogen läropliktig en studieplats i handledande utbildning, om han eller hon inte frivilligt söker till utbildning på andra stadiet. 

När en ung person som avslutat den grundläggande utbildningen har börjat i utbildning på andra stadiet, överförs handlednings- och tillsynsansvaret för anordnaren av utbildningen på andra stadiet. Utbildningsanordnaren ska följa upp hur den läropliktigas studier framskrider och vid behov meddela den läropliktigas vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare om den läropliktiga inte genomför sina studier i enlighet med studieplanen. Om en läropliktig ämnar avbryta fullgörandet av läroplikten ska utbildningsanordnaren utreda möjligheterna att bedriva studier i en annan inlärningsmiljö eller att söka till annan utbildning, så att fullgörandet av läroplikten inte avbryts. Dessutom ska man utreda om de stödåtgärder som den läropliktiga fått är tillräckliga samt vid behov hänvisa den läropliktiga att söka sig till andra ändamålsenliga tjänster. En läropliktig studerande kan inte avgå från läroanstalten på basis av egen anmälan utan att han eller hon har en ny studieplats. Om en läropliktig studerande trots handledningen avbryter sina studier, ska utbildningsanordnaren underrätta den läropliktigas boendekommun om att fullgörandet av läroplikten avbryts. 

Avgiftsfri utbildning på andra stadiet

Den i 16 § i grundlagen föreskrivna rätten till avgiftsfri grundläggande utbildning och läroplikten är kopplade till varandra så att när läroplikten förlängs utvidgas också skyldigheten att ge avgiftsfri undervisning. Enligt etablerad praxis anses avgiftsfri grundläggande utbildning också omfatta tillräcklig föda och dagliga skolresor. I propositionen föreslås det att grundlagens krav på avgiftsfri läropliktsutbildning ska beaktas. 

Den föreslagna läroplikten enligt propositionen upphör när den läropliktiga fyller 18 år, så läroplikten för en person som är född i början av året kan vara upp till ett år kortare än läroplikten för en person som är född i slutet av kalenderåret. Dessutom upphör läroplikten nästan alltid under avläggandet av en examen på andra stadiet. Avgiftsfriheten för utbildning på andra stadiet ska enligt propositionen inte vara begränsad enbart till fullgörandet av läroplikten, utan den ska på lika grunder gälla alla som inlett studier efter den grundläggande utbildningen som läropliktiga och ska i princip pågå tills examen på andra stadiet slutförts. Avsikten är att alla läropliktiga unga ska ha möjlighet att avlägga en avgiftsfri examen på andra stadiet. 

I propositionen föreslås det att yrkesinriktad examen eller gymnasieutbildning och studentexamen som avslutning på den som avläggs efter den grundläggande utbildningen i fortsättningen ska vara helt avgiftsfria till utgången av det kalenderår då den studerande fyller 20 år. I och med de föreslagna ändringarna blir de läromedel som behövs att förvärva kunnandet samt arbetsredskap, arbetsdräkter och arbetsmaterial avgiftsfria. Undervisningen och den dagliga måltiden är redan avgiftsfria i utbildning på andra stadiet. I och med läromedlen blir avgiftsfria försvinner rätten till läromaterialstillägg enligt lagen om studiestöd. Det föreslås att lagen om studentexamen ändras så att i enlighet med principerna om avgiftsfrihet är också de fem prov som krävs för att avlägga studentexamen som avslutning på gymnasiets lärokurs avgiftsfria liksom omtagning av dessa fem prov om de underkänns. 

I propositionen föreskrivs det också om avgiftsfria skolresor. Avgiftsfria skolresor genomförs inom ramen för det nuvarande systemet med stöd för skolresor genom att lagen om stöd för skolresor ändras. För studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning stryks självriskandelen på 43 euro i fråga om stödet för skolresor och gränsen på 54 euro för de månatliga minimikostnaderna. Dessutom sänks gränsen för skolvägens längd från nuvarande tio kilometer till sju kilometer. I lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det att gränsen för avgiftsfri skolresa är fem kilometer, men i utbildning på andra stadiet föreslås gränsen vara två kilometer högre. De studerande i utbildning på andra stadiet är äldre än barnen i grundläggande utbildning, så det kan rimligtvis antas att de kan färdas något längre skolresor avgiftsfritt, till exempel till fots eller med cykel. I fortsättningen ska alltså de dagliga skolresorna för studerande som har rätt till utbildning på andra stadiet vara avgiftsfria, om resan mellan hemmet och läroanstalten är minst sju kilometer i en riktning. Om den studerande inte har möjlighet att anlita kollektivtrafik, ersätts resekostnaderna kalkylmässigt på grund av eget färdsätt. 

Folkhögskolornas läropliktsutbildning

Folkhögskolorna tillhandahåller redan nu utbildning för unga som just avslutat den grundläggande utbildningen. Syftet med den är att förvärva olika färdigheter för fortsatta studier. I propositionen föreslås det att den utvidgade läroplikten också ska kunna fullgöras i folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga. Det föreslås att lagen om fritt bildningsarbete utökas med ett nytt 7 a kap., där det föreskrivs om utbildning som riktar sig till läropliktiga. För att säkerställa de läropliktiga studerandes jämlikhet och rättsskydd ska Utbildningsstyrelsen utarbeta läroplansgrunderna för utbildningen. De studerande kan söka till utbildningen genom gemensam ansökan eller kontinuerlig ansökan. I 7 a kap. föreslås också bestämmelser om de studerandes viktigaste rättigheter och skyldigheter. Den utbildning som riktar sig till läropliktiga ska enligt propositionen till 100 procent vara statsandelsfinansierad. Studerandeavgifter kan inte heller tas ut. 

Ny utbildningshelhet i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen

I propositionen föreslås det att det också stiftas en ny lag om utbildning som handleder för examensutbildning. Till utbildningen som handleder för examensutbildning sammanförs de nuvarande utbildningarna i övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och den examensinriktade utbildningen på andra stadiet: påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, utbildning som förbereder för gymnasieutbildning och utbildning som handleder för yrkesutbildning. Den nya utbildningshelhetens mål är att ge färdigheter att söka till examensinriktad utbildning och avlägga examen samt att klarlägga den studerandes planer för fortsatta studier och karriär. Den nya handledande utbildningshelheten är avsedd för både läropliktiga och andra som behöver färdigheter för fortsatta studier, såsom invandrare och vuxenstuderande. Utbildningen som handleder för arbete och ett självständigt liv och som är avsedd för studerande med svår funktionsnedsättning förblir oförändrad. 

Ordnande av den nya handledande utbildningshelheten ska i regel förutsätta tillstånd att ordna utbildning, som kan beviljas anordnare av yrkesutbildning, anordnare av gymnasieutbildning och privata anordnare av grundläggande utbildning. Avsikten är att genom beviljandet av tillstånd att ordna utbildning säkerställa regional tillgång till utbildning och utbildningens tillgänglighet genom att skapa ett tillräckligt omfattande nätverk av anordnare av handledande utbildning. Utöver anordnare som fått tillstånd att ordna utbildning kan kommunerna ordna handledande utbildning, på samma sätt som påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen för närvarande, om det framkommer behov av sådan utbildning på kommunens område. 

Finansieringssystemen för de utbildningar som sammanförs i utbildningshelheten förblir separata. Finansieringen för handledande utbildning hos anordnare av grundläggande utbildning motsvarar den nuvarande finansieringen för påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, handledande utbildning hos anordnare av gymnasieutbildning finansieras inom ramen för gymnasieutbildningens finansieringssystem och handledande utbildning hos anordnare av yrkesutbildning inom ramen för yrkesutbildningens finansieringssystem. Strävan är ändå att förenhetliga finansieringsnivån för den nya utbildningen i övergångsskedet, så att nivån på priset per enhet för en studerande är så likadan som möjligt i samtliga finansieringssystem. De lagändringar som gäller den handledande utbildningen och nivån på priset per enhet bereds under 2021, så att de faktiska kostnadsuppgifterna från 2020 kan användas när finansieringsnivån fastställs. 

I den nya utbildningen i övergångsskedet införs de gemensamma utbildningsgrunder som Utbildningsstyrelsen utarbetat. Utbildningsgrunderna består av utbildningsdelar, som för varje studerande sammanställs till en helhet som motsvarar den studerandes behov. Utbildningsdelarna ska kunna genomföras i olika inlärningsmiljöer, även verkstäder. I utbildningsgrunderna ska de olika målgrupperna för utbildningen beaktas, såsom läropliktiga, vuxenstuderande och studerande med invandrarbakgrund. 

Syftet med den nya utbildningen är att den ska utgöra ett så smidigt övergångsskede som möjligt mellan den grundläggande utbildningen och examensutbildningen på andra stadiet. Tiden för avläggande av handledande utbildning ska vara ett år, men utgångspunkten är att alla studerande inte kommer att genomföra hela den ettåriga utbildningen. En studerande kan genomföra en eller flera utbildningsdelar i enlighet med sina egna behov och därefter övergå till examensinriktad utbildning. På motsvarande sätt kan en studerande som övergått till examensutbildning genomföra en del eller delar av handledande utbildning under examensutbildningen, om detta behövs för att förvärva studiefärdigheter. 

Andra lagförslag

I anslutning till utvidgningen av läroplikten, den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet och den nya utbildningshelheten i övergångsskedet föreslås ändringar i lagen om grundläggande utbildning, gymnasielagen, lagen om yrkesutbildning, lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, lagen om statsandel för kommunal basservice, lagen om nationella studie- och examensregister, lagen om stöd för skolresor, lagen om studiestöd och vissa andra lagar. Dessutom föreslås tekniska ändringar i vissa lagar, där det föreskrivs om rättigheter och skyldigheter som hänför sig till läropliktsåldern. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

När avgiftsfriheten i fråga om examen på andra stadiet utvidgas till läromedel och skolresor förbättras den ekonomiska ställningen för unga studerande under 20 år och blir mera jämlik. Inom gymnasieutbildningen är de nödvändiga kostnaderna för en studerande cirka 2 000 euro, vilket inbegriper läroböcker, studiematerial, dator, räknarlicens och examensavgifter för studentexamen. Dessa kostnader ska i fortsättningen täckas av utbildningsanordnaren. Inom yrkesutbildningen varierar kostnaderna avsevärt beroende på område, så för studerande inom yrkesutbildningen varierar den förbättrande inverkan på den ekonomiska ställningen mellan olika utbildningsområden och examina. Studiestödets läromaterialstillägg är en månatlig förmån till ett fast belopp av 46,80 euro per månad och när det beviljas beaktas inte kostnadsskillnaderna mellan olika utbildningar. Möjligheten att få läromaterialstillägg slopas. En studerande som får studiestödsförmåner för tio månader per läsår har för närvarande kunnat få sammanlagt 468 euro per år i läromaterialstillägg, det vill säga under en studietid på tre år sammanlagt cirka 1 400 euro. 

Även rätten till avgiftsfria skolresor förbättrar de studerandes ställning. Självrisken inom stödet för skolresor försvinner för cirka 38 000 studerande under 21 år som för närvarande får stöd för skolresor, vilket förbättrar dessa studerandes ekonomiska ställning med 43 euro i månaden. Dessutom beräknas nästan 50 000 nya studerande, som för närvarande har svarat för sina skolresekostnader själva, börja omfattas av avgiftsfria skolresor. 

När avgiftsfriheten utvidgas till läromedel och skolresor förbättras också ställningen för familjer med ungdomar som studerar. Föräldrarna svarar för underhållet för barn som är under 18 år samt för kostnaderna för barnets utbildning även efter det barnet fyllt aderton år, om detta prövas skäligt. 

Genom propositionen ändras den rättsliga ställningen för unga under 18 år så att de inte har rätt till arbetslöshetsförmåner som betalas till arbetslösa arbetssökande. År 2019 fick ungefär 1 400 personer under 18 år arbetslöshetsförmåner. Stödformer för unga studerandes försörjning är studiepenning och studielån med statsgaranti. 

Avläggandet av examen på andra stadiet främjar en persons möjligheter att få arbete och delta som en aktiv medborgare i samhällelig verksamhet. Det är betydligt osäkrare att få arbete för dem som har bara grundskolan jämfört med dem som har avlagt examen på andra stadiet eller högskolestadiet. Det finns också ett kraftigt samband mellan utbildningsnivå och framgång på arbetsmarknaden. Utvidgningen av läroplikten försämrar tillfälligt inkomstmöjligheter för de fåtaliga 16—17-åringar som har övergått till arbetslivet direkt efter den grundläggande utbildningen, men på lång sikt ökar deltagande i utbildning efter grundskolan sannolikheten för att man ska avlägga examen, hitta arbete och få inkomster. 

De ändringar som föreslås i propositionen gäller endast de åldersklasser som är födda 2005 och därefter. Tidigare åldersklasser har inte rätt till avgiftsfri utbildning på andra stadiet enligt propositionen. Avgiftsfri utbildning på andra stadiet gäller inte heller de studerande som börjar avlägga en examen på andra stadiet i vuxen ålder. 

Allmänna principer för finansiering av kostnaderna

Det tilläggsanslag som reserverats för de föreslagna ändringarna i planen för de offentliga finanserna under ramperioden 2021—2024 uppgår 2021 till sammanlagt 22 miljoner euro, 2022 till sammanlagt 65 miljoner euro, 2023 till sammanlagt 107 miljoner euro och 2024 till sammanlagt 129 miljoner euro. De föreslagna ändringarna träder i kraft 2021 i fråga om utvidgningen av läroplikten och den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet och 2022 i fråga om utbildningen som handleder för examensutbildning. Ändringarna börjar omfatta en åldersklass i sänder, och därför ökar också behovet av tilläggsanslag stegvis. Den genomsnittliga tiden för genomförande av gymnasieutbildning och yrkesutbildning är ungefär tre år, så behovet av tilläggsanslag når det fulla beloppet 2024. 

I propositionen föreslås nya uppgifter för kommunerna, anordnarna av grundläggande utbildning och anordnarna av utbildning på andra stadiet. De nya uppgifter som föreslås för de läropliktigas boendekommuner samt anordnarna av grundläggande utbildning finansieras inom ramen för statsandelssystemet för kommunal basservice. Enligt 55 § 2 mom. i lagen om statsandel för kommunal basservice är statsandelen för nya och mer omfattande statsandelsåligganden 100 procent av de kalkylerade kostnaderna för nya och mer omfattande åligganden, om inte åliggandena minskas i motsvarande utsträckning. I enlighet med bestämmelsen ersätts kommunerna till 100 procent för de nya uppgifterna genom statsandelsfinansiering, och de nya uppgifterna beaktas vid beräkningen av den statsandelsprocent som avses i lagen om statsandel för kommunal basservice. 

De nya uppgifter som föreslås för anordnare av gymnasieutbildning, yrkesutbildning och utbildning som handleder för examensutbildning i propositionen finansieras inom ramen för finansieringssystemet för undervisnings- och kulturverksamhet. Även dessa nya uppgifter finansieras till 100 procent med statsandelsfinansiering. I gymnasieutbildningen beaktas de nya uppgifterna när det föreskrivs om det genomsnittliga priset per enhet för gymnasieutbildning enligt 23 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, för med stöd av med hänvisningsbestämmelsen i paragrafen beaktas en förändring i omfattningen eller arten av statsandelsåliggandena, om den följer av en lag eller förordning som gäller statsandelsåliggandet i fråga. Dessutom ändras kommunernas självfinansieringsandel i 8 § i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet. De föreslagna ändringarna minskar kommunens självfinansieringsandel för gymnasieutbildningens driftskostnader. Inom finansieringen för yrkesutbildning höjs åter det statliga anslag som tas in i budgeten, men de föreslagna ändringarna inverkar inte på kommunernas finansieringsandel. 

De kostnadsökningar som hänför sig till utvidgningen av läroplikten och de andra föreslagna ändringarna medför behov av att se över även procentandelen för tilläggsfinansieringen för en särskild utbildningsuppgift i gymnasiet, som regleras i 24 § 1 mom. i lagen om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, för annars riktas de anslag som anvisas för utvidgningen av läroplikten i enlighet med procentandelen också till den tilläggsfinansiering som beviljas på basis av en särskild utbildningsuppgift. Dessutom bör den viktkoefficient som använts i finansieringen av gymnasieutbildning för vuxna ses över, eftersom anslagsökningarna i huvudsak riktas till gymnasieutbildningen för unga. Även viktkoefficienten för finansieringen för gymnasieutbildning i internatform, som det föreskrivs om i statsrådets förordning om finansiering av undervisnings- och kulturverksamhet, bör ses över. I finansieringen för yrkesutbildningen beaktas ordnandet av avgiftsfri utbildning på andra stadiet som förhöjningsgrund i basfinansieringsandelen, men den beaktas inte i den prestationsbaserade finansieringsandelen eller i genomslagsfinansieringsandelen. Bestämmelser om förhöjningskoefficienten för avgiftsfri utbildning kommer att ingå i en förordning om beräkningsgrunderna för finansiering av yrkesutbildning som utfärdas av undervisnings- och kulturministeriet. 

Finansieringen för utbildningen som handleder för examensutbildning genomförs genom tre separata finansieringssystem, det vill säga finansieringssystemen för den nuvarande påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen, för gymnasieutbildningen och för yrkesutbildningen. Avsikten är förenhetliga finansieringsnivån för den handledande utbildningen inom dessa tre olika system. I finansieringen av den nya handledande utbildningen görs ingen skillnad mellan utbildning för unga och utbildning för vuxna, på det sätt som i nuläget görs inom utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning, utan finansieringsnivån ska i princip vara den samma för alla målgrupper. Inom respektive finansieringssystem ska finansieringen för den handledande utbildningen basera sig på viktkoefficienter som bestäms i enlighet med grunderna för systemet. Avsikten är att bereda de lag- och förordningsändringar som gäller finansieringsnivåns förenhetligande under 2021, så att det är möjligt att använda de senaste kostnadsuppgifterna från 2020 när viktkoefficienterna fastställs. Utbildning som handleder för examensutbildning ordnas första gången finansåret 2022. 

För gymnasieutbildningen är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsfinansieringens moment 29.20.35 (Statsandel och statsunderstöd för driftskostnader för gymnasieutbildning) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 62,7 miljoner euro, varav 6,7 miljoner euro 2021, 29,1 miljoner euro 2022, 52,2 miljoner euro 2023 och 62,7 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av kostnader i anslutning till anskaffning av läromedel och datorer, tilläggshandledning för läropliktiga som löper risk att avbryta sina studier, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet, den handledande utbildningens uppgift som gäller särskilt stöd samt av rese- och inkvarteringsersättningen i anslutning till läroplikten. 

För yrkesutbildningen är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsfinansieringens moment 29.20.30 (Statsandel och statsunderstöd för yrkesutbildningen) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt cirka 29,4 miljoner euro, varav 3,9 miljoner euro 2021, 14,4 miljoner euro 2022, 24,6 miljoner euro 2023 och 29,4 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av kostnader i anslutning till anskaffning av läromedel och datorer, tilläggshandledning för läropliktiga som löper risk att avbryta sina studier, skyldigheten att ge handledning efter avlagd examen, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet, rese- och inkvarteringsersättningen i anslutning till läroplikten samt slopandet av möjligheten att ta ut avgifter för av studerande i utbildning för yrkesexamen som har rätt till avgiftsfri utbildning och sänkningen av kilometergränsen för reseersättning till studerande i läroavtalsutbildning. Av de anslag som reserverats för yrkesutbildningen hänvisas finansiering även till moment 29.20.01 (Omkostnader för statlig yrkesutbildning) för fullgörandet av uppgifter enligt läropliktslagen inom yrkesutbildning som ordnas av Sameområdets utbildningscentral. 

På grund av att studentexamensavgifterna slopas utökas moment 29.01.03 (Omkostnader för myndigheter som verkar i anslutning till Utbildningsstyrelsen) med sammanlagt 5,8 miljoner euro för betalning av omkostnader för studentexamensnämndens kansli under ramperioden 2021—2024, varav 0,1 miljoner euro 2022, 2,3 miljoner euro 2023 och 5,8 miljoner euro 2024. Slopandet av avgifterna för prov i studentexamen gäller de studerande som inleder sina gymnasiestudier hösten 2021, och de deltar inte i studentskrivningarna 2021. År 2022 kan en liten del av dem skriva prov som ingår i studentexamen, men i regel deltar dessa studerande i avgiftsfria prov i studentexamen först 2023. Den första åldersklassen som har rätt till avgiftsfria prov i studentexamen avlägger studentexamen våren 2024. I kostnadsberäkningarna har det antagits att en examinand avlägger fem prov vid två olika examenstillfällen samt uppskattats att fem procent av proven är omtagningar av underkända prov. 

För kommunal basservice är tilläggsanslagsbehovet under statsandelsmoment 28.90.30 (Statsandel till kommunerna för ordnande av basservicen) under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 11,2 miljoner euro, varav 6,9 miljoner euro 2021, 9,7 miljoner euro 2022, 10,7 miljoner euro 2023 och 11,2 miljoner euro 2024. Anslagsökningen består av den intensifierade elevhandledning som föreslås i lagen om grundläggande utbildning, tilläggshandledning för dem som blivit utan studieplats efter den grundläggande utbildningen, tilläggshandledning i anslutning till utbildningen i övergångsskedet samt av de skyldigheter som föreskrivs för boendekommunen i läropliktslagen. 

I propositionen föreslås också att tjänsterna enligt lagen om elev- och studerandevård utvidgas till studerande i folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga samt till läropliktiga som fullgör sin läroplikt i gymnasieutbildning eller yrkesexamensutbildning för vuxna. Detta ökar antalet studerande som har rätt till elevhälsotjänster med sammanlagt cirka 1 000 studerande. Kostnaden för detta ökar anslagsbehovet under statsandelsmomentet för kommunal basservice under ramperioden 2021—2024 med sammanlagt 0,17 miljoner euro, varav 0,06 miljoner euro 2021, 0,13 miljoner euro 2022, 0,15 miljoner euro 2023 och 0,17 miljoner euro 2024. Anslagsökningen beaktas som en del av det anslag som reserverats för psykolog- och kuratordimensioneringen inom elevhälsan. 

Kostnader för läromedel och studiematerial

Läromedel, datorer och studiematerial beräknas på årsnivå förorsaka kostnader på sammanlagt cirka 56,8 miljoner euro inom gymnasieutbildningen och cirka 18,3 miljoner euro inom yrkesutbildningen. I beräkningarna har det totala antalet studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning uppskattats till cirka 176 000 på årsnivå, varav de studerande inom gymnasieutbildningen utgör 56 procent. 

De kostnadsberäkningar som använts i regeringens proposition i fråga om kostnaderna för läromedel och studiematerial baserar sig på Utbildningsstyrelsens utredning (https://www.oph.fi/sites/default/files/documents/toisen-asteen-koulutuksen-koulutuskustannuksia-koskeva-selvitys.pdf). Kostnaderna för läromedel baserar sig för gymnasiets del på ett medeltal av uppgifterna i utredningen vilka bygger på Finlands Gymnasistförbunds, Finlands Förlagsförenings och Utbildningsstyrelsens separata utredningar. Enligt Finlands Gymnasistförbunds uppskattning uppgår totalkostnaderna för en exempelstuderande till 2 600 euro under gymnasietiden. I summan ingår läroböcker som anskaffats som nya, andra studiematerial, bärbar dator och examensavgift för studentexamen. Härav är läromedlens (läroböckernas) andel cirka 1 900 euro. Enligt Finlands Förlagsförenings beräkning använder en studerande sammanlagt 900 euro för läroböcker under tre läsår. Föreningens beräkning bygger på försäljningen av nya läromedel för gymnasiet 2015, enligt vilken en gymnasiestuderande skaffade nya läroböcker för i medeltal 149 euro per år. Dessutom skaffade den studerande återanvänt material, som han eller hon enligt förlagsföreningens uppskattning eventuellt lade ungefär lika mycket pengar på. Sålunda använder en studerande enligt Finlands Förlagsförenings uppskattning cirka 300 euro för läroböcker per läsår. Utbildningsstyrelsens separata enkät genomfördes åter så att läsåret 2016—2017 antecknade några studerande på den första årskursen i varje gymnasium i Vanda sina utgifter för gymnasiestudierna. Enligt resultatet av denna uppföljning skulle lärobokskostnaderna under hela gymnasietiden uppgå till 1 430 euro. Medeltalet av de ovannämnda är 1 410 euro för läromedlens del. 

Läromedlen ska i fortsättningen skaffas av utbildningsanordnaren, och då ska i anskaffningskostnaderna för dem också beaktas de kostnadsbesparingar som följer av konkurrensutsättning och volymanskaffning. Dessutom måste man beakta att mervärdesskattesatsen för digitalt material har sänkts den 1 juli 2019, vilket påverkar jämförelsen med kostnadsutfallet under tidigare år. Dessa faktorer har sammantaget beräknats sänka läromedelskostnaderna med 20 procent, så i kostnadsberäkningarna i regeringens proposition har läromedelskostnaderna i gymnasieutbildningen uppskattats till 1 128 euro per studerande. Utöver läroböcker förutsätter avläggandet av gymnasieutbildning anskaffning av även andra studiematerial, så kostnaderna för hela gymnasietiden har uppskattats till sammanlagt 220 euro plus räknarlicensen, som har uppskattats kosta 70 euro. Dessa kostnader bygger på Utbildningsstyrelsens ovannämnda utredning om utbildningskostnaderna på andra stadiet. 

Inom yrkesutbildningen baserar sig de studerandes läromedelskostnader på en utredning som Utbildningsstyrelsen och FCG gjorde hösten 2019 och enligt vilken de läromedels- och studiematerialkostnader som den studerande själv betalar i medeltal uppgår till cirka 400 euro. Inom yrkesutbildningen varierar utbildningskostnaderna avsevärt beroende på utbildningsområde. Avsikten är att ersätta anordnarna av yrkesutbildning för läromedelskostnaderna i basfinansieringen, där de studerandeår som avläggs av studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning viktas med en förhöjningskoefficient för avgiftsfri utbildning. Om utbildningsanordnarens läromedelskostnader är avsevärt högre än de genomsnittliga kostnaderna, kan kostnaderna också kompenseras med en prövningsbaserad förhöjning av basfinansieringen. 

Anskaffningspriset för en dator har uppskattats till 400 euro för såväl gymnasieutbildningens som yrkesutbildningens del. Kostnaden baserar sig på en uppskattning av anskaffningspriset för datorer som skaffas i enlighet med Kuntahankinnats ramavtal med beaktande av att datorn måste ha egenskaper som gör det möjligt att avlägga studentexamen. När det gäller datorer har man i beräkningarna beaktat de volymbesparingar på uppskattningsvis 10 procent som följer av centraliserad upphandling samt att en dators livscykel antas vara fyra år utifrån en garantitid på fyra år. I kostnadsberäkningarna har datorkostnaderna därmed uppskattats till 306 euro. I beräkningarna har inte beaktats det antal datorer som utbildningsanordnarna har redan nu. 

I det anslag som föreslås för anordnare av gymnasieutbildning och yrkesutbildning ingår också sammanlagt cirka 6,2 miljoner euro i tilläggsanslag för tilläggskostnader för upphandlingsförfaranden, underhåll, lagring och fördelning samt IKT-stöd i anslutning till läromedel och datorer. 

Andra nya uppgifter

Särskilt stöd som ges inom den handledande utbildningen är en ny uppgift för anordnarna av gymnasieutbildning. Kostnadsförslaget för detta är cirka 140 000 euro på årsnivå och kostnader orsakas från och med 2022. I beräkningen har antalet studerande inom handledande utbildning som ordnas av anordnare av gymnasieutbildning uppskattats till 700 studerande, varav 10 procent skulle vara berättigade till särskilt stöd. 

Enligt den gällande bestämmelsen i lagen om yrkesutbildning kan utbildningsanordnaren ta ut en skälig studieavgift av de studerande i utbildning för yrkesexamen för att täcka en del av kostnaderna för ordnande av utbildningen. I fortsättningen kan dessa studerandeavgifter inte längre tas ut av studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning. Enligt uppskattning avlägger varje år cirka 200 läropliktiga utbildning för yrkesexamen. I förordningen som gäller finansiering av yrkesutbildning har den finansieringsandel som täcks med studerandeavgifter uppskattats till 15 procent, så kostnadseffekten av att möjligheten att ta ut studieavgifter slopas vore cirka 300 000 euro. 

Kostnadsförslaget för de inkvarterings- och reseersättningar för långa skolresor som föreslås i läropliktslagen är sammanlagt cirka 1,5 miljoner euro. Varje år har cirka 400 läropliktiga beräknats ha rätt till inkvarteringsersättning och cirka 800 läropliktiga ha rätt till reseersättning. Dessa kostnader ersätts utbildningsanordnarna som en prövningsbaserad förhöjning av basfinansieringen. För läroavtalsutbildningen orsakar sänkningen av gränsen för reseersättning till sju kilometer tilläggskostnader på uppskattningsvis 60 000 euro. 

Kostnader för handlednings- och tillsynsansvaret

I propositionen föreslås det att utbildningsanordnarnas handledningsskyldigheter ska utvidgas. I kostnadsförslaget för de utvidgade handledningsskyldigheterna har priset på en handledningstimme uppskattats till 32 euro, vilket motsvarar studiehandledarens genomsnittslön jämte bikostnader. 

Enligt uppskattningar behöver cirka 1/6 av åldersklassen, alltså cirka 10 000 elever per år, den intensifierade elevhandledning som föreslås i lagen om grundläggande utbildning. Kostnaden för detta är cirka 3,2 miljoner euro på årsnivå. 

I den gemensamma ansökan 2019 var det cirka 1 800 som avslutat den grundläggande utbildningen samma år som inte sökte någon studieplats och av de sökande som avslutat den grundläggande utbildningen samma år blev cirka 1 350 utan studieplats. Av dem sökte en del till annan utbildning än sådan som är med i den gemensamma ansökan. Enligt uppskattning skulle årligen cirka 2 000 unga som avslutar den grundläggande utbildningen sakna studieplats efter att den gemensamma ansökan avslutats och skulle behöva i läropliktslagen föreskriven handledning för att söka en studieplats under sommarmånaderna. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 40 timmer per elev. Kostnaden för detta är cirka 2,6 miljoner euro på årsnivå. 

Kostnaden för den tilläggshandledning som ges studerande i gymnasieutbildning eller yrkesutbildning som löper risk att avbryta studierna är cirka 7,6 miljoner euro på årsnivå. Varje år avbryter cirka 3 200 studerande under 18 år sin yrkesutbildning medan cirka 1 000 studerande under 18 år avbryter sin gymnasieutbildning. I beräkningarna har man uppskattat att cirka 80 procent av dem som avbryter utbildningen behöver tilläggshandledning och andra stödåtgärder för att fortsätta utbildningen. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 70 timmar per studerande. Inom ramen för tilläggsanslaget är det också möjligt att stärka undervisningen, handledningen och stödåtgärderna för de läropliktiga som löper risk att avbryta utbildningen, vilket skulle bidra till att stödja fortsatta studier och genomförandet av studierna.  

I läropliktslagen föreskrivs det också om handledningsskyldighet som gäller utbildningar i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen och som fortsätter även efter att utbildningen avslutats, om den läropliktiga inte har fått en studieplats inom fortsatta studier. Målet är också att allmänt stärka handledningen för fortsatta studier i utbildningarna i övergångsskedet. Enligt uppskattning skulle sammanlagt cirka 4 000 studerande studera i olika utbildningar i övergångsskedet. Behovet av tilläggshandledning uppskattas till i medeltal 10 timmar per studerande. Kostnaden för detta vore cirka 1,8 miljoner euro på årsnivå. 

Handlednings- och tillsynsansvaret för läropliktiga ankommer i sista hand på den ungas boendekommun. Enligt uppskattningar skulle boendekommunernas handledningsansvar årligen omfatta cirka 4 000 läropliktiga som saknar studieplats efter avslutad grundläggande utbildning eller som avbrutit sina studier. Handledningsbehovet uppskattas vara i medeltal 40 timmar per person. Den totala tilläggskostnaden för detta är cirka 5,1 miljoner euro på årsnivå. 

Lagen om yrkesutbildning utökas med en bestämmelse om skyldighet för utbildningsanordnaren att på begäran ge handledning för fortsatta studier till personer som avlagt en yrkesinriktad grundexamen men som inte har fått en studieplats inom fortsatta studier. Kostnadsökningen på grund av detta uppskattas till 200 000 euro. Vid högskolornas gemensamma ansökan 2018 sökte 7 803 sådana sökande till yrkeshögskolorna som hade avlagt yrkesinriktad examen under statistikåret. Av dem fick 2 559 en utbildningsplats. På motsvarande sätt sökte 1 653 studerande som avlagt yrkesinriktad examen under statistikåret till universiteten, av vilka 321 fick en studieplats. Sammanlagt 6 586 sökande blev alltså utan studieplats i högskolorna. I beräkningarna har man uppskattat att av de sökande som blir utan studieplats behöver 50 procent i medeltal två timmar efterhandledning. 

När läroplikten utvidgas får utbildningsanordnarna också vissa andra skyldigheter i anslutning till handledningen av och tillsynen över att läroplikten fullgörs, såsom skyldighet att övervaka att de studerande söker till fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen samt skyldighet att meddela boendekommunen om en läropliktig avbryter sina studier. De nya skyldigheterna förutsätter också att nya rutiner skapas i övergångsskedet. Anordnarna av grundläggande utbildning har emellertid redan nu följt hur deras elever har placerat sig i den gemensamma ansökan till fortsatta studier och med stöd av ungdomslagens anmälningsskyldighet har utbildningsanordnarna meddelat kommunen om studerande som avbrutit sina studier för det uppsökande ungdomsarbetet. Dessa tillsyns- och anmälningsskyldigheter samt de förändrings- och förvaltningskostnader som hänför sig till dem i övergångsskedet bedöms inte innebära några betydande kostnader och de kan genomföras inom ramen för de nuvarande resurserna till den del som inte täcks med de tilläggsanslag enligt propositionen som riktas till handlednings- och tillsynsansvaret. Det nya handlednings- och tillsynsansvaret förutsätter delvis också att ny personal, såsom studiehandledare, anställs. Utbildningen av den nya personalen bedöms inte orsaka några tilläggskostnader. 

Folkhögskolor

Inom folkhögskolornas avgiftsfria utbildning som riktar sig till läropliktiga begränsas den kvantitativa nivån till högst cirka 650 studerande per år. I enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet ersätts anordnarna av olika utbildningsformer som anknyter till läropliktsuppgiften till fullt belopp för kostnaderna för uppgiften, och i enlighet med principerna om avgiftsfrihet tas inga studerandeavgifter ut av dessa läropliktiga studerande. År 2020 är det genomsnittliga priset per studerandevecka i folkhögskolor med över 100 studerande under 18 år 353,57 euro. Enligt de gällande bestämmelserna är statsandelen 57 procent av priset per enhet. Tilläggskostnaden för 100-procentig statsandelsfinansiering har uppskattats till 3,5 miljoner euro. 

När det gäller folkhögskolornas finansiering skulle förfarandet vara detsamma som för närvarande i fråga om integrationsutbildningen för invandrare. I statsbudgeten anges ett totalanslag som kan användas för höjning av statsandelen för utbildningen på folkhögskolornas långa linjer för läropliktiga från 57 procent till 100 procent. Fördelningen av tilläggsfinansiering till enskilda folkhögskolor baserar sig på antalet studerande som hör till denna målgrupp vid folkhögskolan enligt statistikuppgifter från föregående hela kalenderår. I finansieringsmodellen begränsas inte antalet sådana folkhögskolor som kan ordna utbildningen i fråga. Om det ordnas mer utbildning än vad anslaget i statsbudgeten räcker till för, sänker det nivån på den finansiering som beviljas för utbildningen för alla huvudmän. 

Stöd för skolresor och studiestöd

För stödet för skolresor under moment 29.70.59 är behovet av tilläggsanslag under ramperioden 2021—2024 sammanlagt 27,5 miljoner euro, varav 4,6 miljoner euro 2021, 13,7 miljoner euro 2022, 22,9 miljoner euro 2023 och 27,5 miljoner euro 2024. Det ökade behovet av anslag för stödet för skolresor beror på att självriskandelen slopas för studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning samt på nya stödtagare, vilkas skolresa är 7—10 kilometer eller vilkas skolresekostnader understiger 54 euro. 

Slopandet av självriskandelen för stödet för skolresor för alla studerande som har rätt till avgiftsfri utbildning enligt läropliktslagen ökar anslagsbehovet med cirka 10,3 miljoner euro. Läsåret 2018—2019 fick cirka 38 000 studerande under 21 år stöd för skolresor och i medeltal sex stödmånader per år utnyttjades. 

Sänkningen av kilometergränsen för stöd för skolresor från 10 kilometer till sju kilometer ökar anslagsbehovet med cirka 10,3 miljoner euro. På årsnivå börjar avgiftsfriheten omfatta cirka 190 000 studerande i yrkesutbildning och gymnasieutbildning, varav cirka 38 000 redan nu har rätt till stöd för skolresor. I beräkningen har man uppskattat att antalet nya stödtagare utanför HRT-området är cirka 18 000. Det genomsnittliga beloppet av stöd för skolresor på 7—10 kilometer har uppskattats till 88 euro per månad. Enligt uppgifter från Folkpensionsanstalten anlitar 30 procent av stödtagarna med 10—15 kilometer lång skolväg Matkahuolto eller annan kollektivtrafik, 23 procent regiontrafik, 21 procent skolskjuts och 27 procent eget färdsätt. Det månatliga beloppet av stödet dör skolresor har beräknats som ett viktat medeltal utifrån fördelningen ovan så att resekostnaderna i fråga om Matkahuolto, skolskjuts eller annan kollektivtrafik har uppskattats till 109,50 euro per månad i enlighet med undervisnings- och kulturministeriets förordning om beräkningsgrunderna för vissa kostnader för skolresor och i fråga om regiontrafik till 55 euro per månad utifrån priserna på biljettprodukter som anordnare av kollektivtrafik som hör till biljettsystemet Waltti säljer till studerande och barn. Resekostnaden för eget färdsätt har uppskattats till 72 euro per månad med beaktande av att stödet är eget färdsätt är 70 procent av det stöd som bestäms i enlighet med undervisnings- och kulturministeriets förordning. 

Inom HRT-området studerar cirka 50 000 studerande som är under 21 år i gymnasieutbildning eller yrkesutbildning. I beräkningen har man uppskattat att antalet nya stödtagare inom HRT-området är cirka 28 000. Dessa studerandes skolresa är minst sju kilometer och de bor också inom HRT-området och kan alltså använda HRT:s biljettprodukter för sina skolresor. Det genomsnittliga biljettpriset har uppskattats till 36 euro per månad. Behovet av tilläggsanslag på grund av studerande inom HRT-området är cirka 6,8 miljoner euro. 

Kostnadsbesparingen till följd av slopandet av läromaterialstillägget har utifrån uppgifterna från hösten 2019 beräknats till 11,1 miljoner euro. Under hösten 2019 fick sammanlagt cirka 33 700 studerande läromaterialstillägg. I beräkningen har man uppskattat att läromaterialstillägg betalas för i medeltal 7 stödmånader per år. Under ramperioden 2021—2024 vore kostnadsbesparingen 1,9 miljoner euro 2021, 5,5 miljoner euro 2022, 9,2 miljoner euro 2023 och 11,1 miljoner euro 2024. 

I propositionen föreslås vissa nya grupper av studerande få rätt till studiestöd och stöd för skolresor. Avsikten är att alla läropliktiga och alla som har rätt till avgiftsfri utbildning också ska ha rätt till studiestöd och stöd för skolresor under sina studier. De kostnader som orsakas av de nya stödtagargrupperna är små och de kan täckas inom ramen för de nuvarande anslagen för studiestöd och stöd för skolresor. Utvidgningen av läroplikten bedöms leda till att även helt nya studerande börjar omfattas av utbildningen. Kostnaderna för dessa nya studerande har beaktats i de allmänna förändringarna av antalet som får studiestöd och stöd för skolresor, och kostnaderna kan täckas inom ramen för de nuvarande anslagen. 

Andra konsekvenser för den offentlig ekonomin

Höjningen av den nedre åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmåner har en minskande inverkan på utgifterna för arbetslöshetsförmåner. År 2019 erhöll 1 386 personer under 18 år arbetslöshetsförmåner. Fyra personer betalades grunddagpenning och 1 383 personer arbetsmarknadsstöd. Det är möjligt att samma person under året först får arbetsmarknadsstöd och efter att ha uppfyllt arbetsvillkoret grunddagpenning. Inkomstrelaterad dagpenning betalades inte till en enda person under 18 år. Förmånerna till dessa personer uppgick till sammanlagt 4 532 156 euro. I och med att arbetslösheten förväntas öka är motsvarande förmånsutgift 2022 uppskattningsvis cirka 5 500 000 euro. Det är ganska sällsynt att någon som är under 18 avlägger examen på andra stadiet, så den föreslagna ändringen av åldersgränsen för beviljande av arbetslöshetsförmåner betyder i praktiken att i fortsättningen är det endast i sällsynta fall som en person har fullgjort läroplikten och kan få arbetslöshetsförmåner som 17-åring. Eftersom arbetsmarknadsstödet i arbetslöshetens inledande skede finansieras helt och hållet av statens medel, riktas utgiftsminskningen fullt ut till staten. 

Höjningen av åldern då skyldigheten att betala arbetslöshetsförsäkringspremie inträder från 17 år till 18 år minskar inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier, eftersom i fortsättningen betalas inte arbetslöshetsförsäkringspremier för arbete som utförts som 17-åring. År 2019 erhöll 62 144 personer under 18 år lön som var underkastad arbetslöshetsförsäkringspremie. På lönerna till dessa personer inflöt cirka 2 300 000 euro i arbetslöshetsförsäkringspremier. Inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier minskar 2022 med uppskattningsvis cirka en miljon euro och från 2023 och framåt inverkar ändringen fullt ut. Inflödet av arbetslöshetsförsäkringspremier är beroende av bland annat sysselsättnings- och löneutvecklingen samt nivån på arbetslöshetsförsäkringspremien. 

Det är svårt att uppskatta de samhällsekonomiska konsekvenserna av läroplikten, eftersom de är beroende av väldigt många faktorer. Å ena sidan är humankapitalet en central faktor för den ekonomiska tillväxten på lång sikt, å andra sidan är noggrannare bedömningar av utbildningens och kompetens tillväxteffekter förenade med stor osäkerhet. Allmänt taget kan man ändå anta att en förlängning av läropliktsåldern förbättrar de ungas sysselsättnings- och inkomstutveckling i framtiden. Ur den offentliga ekonomins synvinkel betyder detta högre skatteinkomster och lägre utgifter för social trygghet. 

Utbildningens inverkan på den ekonomiska tillväxten har varit kraftigt beroende av vilken modell som använts. I traditionell tillväxtberäkning har humankapitalets inverkan mycket liten betydelse för den ekonomiska tillväxten, i empiriska regressionsmodeller har utbildningen haft en betydande direkt inverkan på den ekonomiska tillväxten, och i endogeniska tillväxtmodeller har utbildningen inverkat på tillväxten både direkt och indirekt. I flera modeller har höjningen av utbildningsnivån varit en viktigare faktor som förklarat ekonomisk tillväxt än utbildningsnivån. Den formella utbildningens svåridentifierade inverkan på den ekonomiska tillväxten har utgjort ett betydande forskningsproblem, eftersom utbildningens individuella ekonomiska verkningar har upprepade gånger visats vara både betydande och till stor del kausala. 

Granskningen av utbildningens och kompetensens tillväxtkonsekvenser har försvårats av bristen på material. I tillväxtmodeller har humankapitalet traditionellt mätts med den formella utbildningsnivån, men i de senaste årens forskning har det blivit vanligare att använda jämförelser av inlärningsresultat som så kallade direkt mätare på humankapital. Enligt Hanusheks och Wössmanns (2015) resultat betyder en ökning av kunnandet i matematik och naturvetenskaper med 25 PISA-poäng att den långsiktiga tillväxten i Finland ökar med cirka 0,49 procent per år. Om läropliktsreformen antas påverka 10 procent av en åldersklass och deras utbildning antas förlängas med 1,5 år, skulle reformen betyda att cirka 10 procent av åldersklassen förbättrar sitt kunnande med cirka 45 PISA-poäng (när ett års inlärning är cirka 30 poäng). Då skulle den resultathöjande inverkan för hela åldersklassen vara cirka 4,5 PISA-poäng och den påskyndande inverkan på den ekonomiska tillväxten cirka 0,09 procent per år. 

År 2018 var sysselsättningsgraden bland de personer i åldern 18—64 år som saknar examen efter grundskolestadiet 45 procent, medan sysselsättningsgraden bland dem som avlagt examen på andra stadiet var 71,2 procent. Jämfört med 2003 har sysselsättningsgraden bland dem som avlagt examen på andra stadiet stigit mest, 3,9 procentenheter. Bland dem som saknar examen efter grundskolestadiet har åter sysselsättningsgraden sjunkit med 5,2 procentenheter. Sysselsättningsgraden bland dem som saknar examen efter grundskolestadiet är klart högre än i andra grupper, av de 18—64-åringar som saknar examen var över 20 procent arbetslösa 2018. Dessutom är långtidsarbetslöshet vanligast bland dem som har enbart grundskoleutbildning. 

Även mätt med förvärvsinkomsterna lyckas de som avlagt examen på andra stadiet avsevärt bättre än dem som saknar utbildning. Enligt Statistikcentralens statistik från 2018 var de disponibla förvärvsinkomsterna för hushåll som hade enbart grundskoleutbildning i genomsnitt avsevärt lägre jämfört dem som hade utbildning på andra stadiet eller högre. Låginkomsttagargraden bland de 25—34-åringar som hade enbart grundskolestadiet var 31 procent medan den var 14 procent bland dem som genomgått utbildning på andra stadiet. 

Höjningen av läropliktsåldern och det ökande avläggandet av examen på andra stadiet till följd därav kan utifrån statistikuppgifterna anses förbättra individens sysselsättningsmöjligheter och öka förvärvsinkomsterna. Detta har i sin tur en positiv inverkan på samhällsekonomin genom minskat behov av arbetslöshetsförmåner och ökade skatteinkomster. 

Eftersom de empiriska bedömningarna av utbildningens totala samhällsekonomiska konsekvenser är mycket osäkra, är det skäl att granska de fiskala konsekvenserna av förlängningen av läroplikten. Bedömningarna av de fiskala konsekvenserna av förlängningen av läroplikten med ett år bygger på mycket försiktiga antaganden. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken antar i sin rapport (2018) att reformen påverkar 3 000 unga, men eftersom cirka 10 000 unga i varje åldersklass blir utan examen efter den grundläggande utbildningen kan inverkan vara betydligt större än uppskattat. Även med mycket försiktiga antaganden stärker reformen balansen i den offentliga ekonomin på lång sikt. Att den kompetensinvestering som görs genom utvidgningen av läroplikten stärker balansen i den offentlig ekonomin på lång sikt minskar avsevärt de risker som hänför sig till reformen. 

Enligt beräkningarna och antagandena i rapporten från rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken ger en höjning av läropliktsålder till 18 år på lång sikt en fiskal nytta på 140 miljoner euro, även om reformen skulle försämra den offentliga balansen på kort sikt. I rapporten konstaterar man att trots att uppskattningen av den fiskala nyttan är osäker, förefaller det ändå sannolikt att en höjning av läropliktsåldern på längre sikt är neutral i fiskalt hänseende, även om det samtidigt görs även omfattande satsningar på till exempel studiehandledning och specialundervisning. I rapporten betonar man att det ändå är fråga om en investering på lång sikt, och även 15 år efter höjningen av läropliktsåldern skulle den fiskala nyttan vara under 60 miljoner euro. Uppskattningarna ovan baserar sig på de utgångsantaganden som använts i utvärderingsrådets rapport. I kalkylen antar man att reformen berör 3 000 unga som i det nuvarande systemet inte omfattas av utbildning under det första eller andra året efter att de slutat grundskolan. Skatteinkomsternas ökning har uppskattats genom att deltagande på andra stadiet som 16—17-åring ökar årsinkomsterna med i medeltal 3 000 euro. Minskningen av utgifterna för social trygghet har uppskattats utifrån antagandet att en person som är utan arbete får arbetslöshetsförmåner och eventuellt allmänt bostadsbidrag och grundläggande utkomststöd. 

Utbildning och kunnande har positiva konsekvenserna för människornas välbefinnande även i annat än ekonomiskt hänseende. Det är sannolikt att avläggandet av examina inverkar på behovet av många korrigerande tjänster som nu orsakar kostnader. Sådana tjänster är till exempel det uppsökande ungdomsarbetet, ungdomsgarantin, arbetskraftsutbildningen och sådana utbildningssatsningar som kompetensprogrammet för unga vuxna. En allmän förbättring av välbefinnandet skulle dessutom sannolikt sänka utgifterna för social- och hälsovårdstjänster. 

Sammanfattningsvis kan det konstateras att förlängningen av läroplikten har många konsekvenser för den offentliga ekonomin. På kort sikt hör de offentliga utgiftsökningarna som följer av utbildningsanordnarnas nya skyldigheter till de viktigaste direkta ekonomiska konsekvenserna. De indirekta konsekvenserna är mer omfattande och verkar på längre sikt. Till de viktigaste bland dem hör den positiva inverkan på sysselsättningsgraden och skatteinkomsterna av att högre examina avläggs samt den minskande inverkan på arbetslöshetsutgifterna och utgifterna för social trygghet som följer av att en mindre andel står utanför arbetslivet. En höjning av den allmänna utbildningsnivån skapar nya innovationer och arbetsplatser inom högteknologi som kräver hög kompetensnivå, vilket bidrar till att förbättra produktionsstrukturen och befolkningens sysselsättningssituation. 

4.2.2  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Propositionen medför nya skyldigheter för anordnarna av grundläggande utbildning både under den grundläggande utbildningen och under tiden mellan det att en studerande avslutat läsåret i den grundläggande utbildningen och inleder fortsatta studier. Genom propositionen stärks förutsättningarna för anordnarna av grundläggande utbildning att utveckla och genomföra en differentiering av elevhandledningen enligt grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen så att den motsvarar elevens individuella behov bättre än nu. Anordnaren av grundläggande utbildning ska förutom elevhandledning ge en elev intensifierad personlig elevhandledning samt utarbeta en individuell plan för fortsatta studier, om man har upptäckt att eleven har behov av stöd i anslutning till ansökan till fortsatta studier efter den grundläggande utbildningen. Avsikten är att med den nya intensifierade personliga handledningen årligen nå cirka 10 000 elever på årskurs 8—9 inom den grundläggande utbildningen. 

Möjligheten att erbjuda intensifierad personlig elevhandledning till de elever som behöver sådan förbättrar förutsättningarna och resurserna för anordnarna av grundläggande utbildning att hänvisa elever inom den grundläggande utbildning till fortsatta studier. Den stärker också dessa utbildningsanordnares förutsättningar att förebygga avbrytande av utbildningen under de fortsatta studierna samt under tiden mellan det att den grundläggande utbildningen avslutas och de fortsatta studierna inleds. Intensifierad personlig handledning stärker också dessa utbildningsanordnares handledningspraxis i hela landet och förbättrar den riksomfattande tillgången till personlig elevhandledning som är anpassad till elevens behov och härigenom stärks också jämlik handledningspraxis. Genom reformen förbättras också förutsättningarna för anordnarna av grundläggande utbildning att stärka sådan systematisk och kontinuerlig handledning som förutsätts i läroplansgrunderna. De resurser som stärks genom reformen förbättrar också dessa utbildningsanordnares möjligheter att utnyttja multiprofessionellt samarbete som stöd för elevhandledningen under den grundläggande utbildningen. Genom reformen klarläggs och stärks ställningen för elevhandledning som ges under den grundläggande utbildningen som en del av en större helhet av kontinuerligt lärande och livslång handledning. Genom reformen får också anordnarna av grundläggande utbildning bättre möjligheter än tidigare att beakta de elevgrupper som trädde fram i NCUs utvärdering (2020) och för vilka den personliga handledningen inte har varit tillräcklig. 

I propositionen föreskrivs det om en ny skyldighet för anordnarna av grundläggande utbildning att handleda och övervaka att de läropliktiga fullgör sin skyldighet att söka till utbildning. I praktiken förutsätter detta att anordnarna av grundläggande utbildning organiserar och tilldelar handlednings- och tillsynsuppgifterna resurser så att de lagstadgande tillsynsförfarandena förverkligas. Reformen ökar i synnerhet de administrativa uppgifterna och elevhandledningsuppgifterna för elevhandledarna inom den grundläggande utbildningen under tiden mellan det att läsåret avslutas och de fortsatta studierna inleds. Dessutom ökar reformen i någon mån de administrativa uppgifterna för anordnarna av grundläggande utbildning. Dessa utbildningsanordnare bär handlednings- och tillsynsansvaret för elever som avslutar den grundläggande utbildningen så att de läropliktiga påbörjar utbildning efter den grundläggande utbildningen. Propositionen stärker också dessa utbildningsanordnares förutsättningar att genomföra elevhandledning enligt grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen också under tiden mellan det att läsåret inom den grundläggande utbildningen avslutas och de fortsatta studierna inleds. 

Det föreslås att påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildningen slås samman med utbildningen som handleder för examensutbildning. Utbildningen som handleder för examensutbildning motsvarar i tämligen stor utsträckning den påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen som ordnas för närvarande. Anordnarna av grundläggande utbildning bör dock införa nya grunder för den handledande utbildningen. Dessutom bör anordnaren av grundläggande utbildning skapa fungerande samarbetsmodeller med andra utbildningsanordnare i området, till exempel för att ordna vissa utbildningsdelar. Strävan med reformen av övergångsskedet har varit att möjliggöra samarbete mellan utbildningsanordnare och anskaffning av utbildning från andra utbildningsanordnare. Reformen av övergångsskedet gör det möjligt att lokalt och regionalt bygga upp samarbetsrutiner med anordnare av utbildning på andra stadiet för att ordna utbildning som handleder för examensutbildning. 

Kommunerna kan fortfarande fatta egna beslut om att ordna utbildning som handleder för examensutbildning, på samma sätt som påbyggnadsutbildning inom den grundläggande utbildningen för närvarande. Om en privat anordnare av grundläggande utbildning med stöd av de bestämmelser som gäller vid lagens ikraftträdande har beviljats i 7 eller 8 § i lagen om grundläggande utbildning avsett tillstånd att ordna påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, får anordnaren i enlighet med den övergångsbestämmelse som föreslås i lagen med stöd av detta tillstånd ordna utbildning som handleder för examensutbildning till den 31 juli 2025. Efter övergångstiden ska utbildningsanordnare ansöka om tillstånd att ordna utbildning som handleder för examensutbildning. 

Uppgifter i anslutning till utvidgningen av läroplikten

De handlednings- och tillsynsskyldigheter som föreskrivs i läropliktslagen har inga betydande konsekvenser för anordnarna av gymnasieutbildning och yrkesutbildning, eftersom utbildningsanordnarna redan nu är skyldiga att handleda studerande som löper risk att avbryta studierna. Handledningsarbetet utförs i synnerhet av studiehandledare och grupphandledare, men i någon mån även av annan undervisningspersonal i enlighet med principen om att ”alla handleder”, som lyfts fram i NCUs utvärderingsrapport (2020). Genom propositionen stärks dessa utbildningsanordnares resurser att ge studiehandling samt annan handledning och stöd särskilt till studerande i läropliktsåldern som löper risk att avbryta sina studier. De nya förpliktelser som föreskrivs i anslutning till studiehandledningen och annan handledning förutsätter sannolikt också att nya studiehandledare anställs, för ju färre studerande som en studiehandledare har, desto individuellare handledning är det möjligt att ge. För den grundläggande utbildningens del har det angetts i de riksomfattande kvalitetskriterierna att för att säkerställa tillräckligt personlig handledning rekommenderas maximalt 250 elever per studiehandledare i grundskolans högstadium. Det är viktigt att trygga tillräckligt personlig och annan handledning även på studerande på andra stadiet, för att de nya förpliktelserna som gäller studiehandledning och annan handledning ska kunna genomföras på ett högklassigt sätt. I samband med det utvecklingsprogram för studiehandledningen som inleddes sommaren 2020 utreds också behovet av bindande dimensionering inom utbildning på andra stadiet. 

Genom läropliktslagens förfarande med att anvisa studieplats kan till utbildningsanordnarna anvisa studerande som inte själva har sökt som studerande till utbildningsanordnaren i fråga. Enligt bedömningarna kommer några hundra läropliktiga att anvisas per år, så antalet läropliktiga som anvisas en utbildningsanordnare bedöms inte vara särskilt betydande. De studerande som anvisas kommer att behöva mer närundervisning, studiehandledning och andra stödåtgärder än genomsnittet under sina studier. 

I och med utvidgningen av läroplikten beräknas utbildningen på andra stadiet årligen börja omfatta cirka 700 sådana unga som annars skulle stå utanför utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen. Årligen avbryter dessutom cirka 4 000 studerande i läropliktsåldern sina påbörjade studier på andra stadiet, och denna grupp antas till största delen fortsätta med sina studier när läroplikten utvidgas. En del av dessa studerande fortsätter kanske sina studier bara tills läroplikten upphör, men en betydande del fortsätter studera tills de avlägger examen. Om alla som avses ovan fortsätter och avlägger en treårig examen, alltså cirka 700 nya studerande per år studerar i tre år och 4 000 studerande i läropliktsåldern som avbrutit sina studier fortsätter i medeltal 1,5 år, betyder det cirka 8 000 studerande till per år jämfört med nuläget. Antalet studerande i en åldersklass är något under 60 000, så sett till antalet studerande i tre åldersklasser vore ökningen cirka fem procent. 

De studerande söker till utbildning på andra stadiet via den fria rätten att söka till utbildning och elevantagningen. Denna princip kvarstår också när läroplikten utvidgas, det vill säga utvidgningen av läroplikten ger inte en läropliktig absolut rätt att få börja studera ett visst område. Det nuvarande utbildningsutbudet på andra stadiet bedöms räcka till när antalet studerande ökar i och med läroplikten, eftersom de studerande antas fördela sig jämnt både geografiskt och enligt utbildningsområde. Då kan de placeras i de nuvarande undervisningsgrupperna, och de nya studerande orsakas inga tilläggskostnader för till exempel lokaler eller ordnandet av undervisning. I anslagsökningarna enligt propositionen har man räknat in de läromedelskostnader, de skolresekostnader och de kostnader för handledning efter den grundläggande utbildningen, i övergångsskedet och i samband med avbrott som orsakas av de nya studerande. Största delen av de nya studerande kommer att placera sig i yrkesutbildning, där inte alla utbildningsanordnare för närvarande ordnar maximalt med utbildning enligt sitt prestationsbeslut. Det bör också påpekas att en del av de unga som i nuläget stannar utanför utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen eller avbryter utbildningen kommer att avlägga examen på andra stadiet senare i vuxen ålder. Utvidgningen av läroplikten borde minska antalet vuxenstuderande med dem som i och med utvidgningen av läroplikten avlägger examen på andra stadiet genast efter avslutad grundläggande utbildning. 

Antalet sökande i läropliktsåldern som söker till specialyrkesläroanstalter kan öka särskilt i den inledande fasen av reformen, om många sådana unga i läropliktsåldern som behöver krävande särskilt stöd, och som annars skulle ha blivit utan utbildning eller sökt till utbildning på andra stadiet först senare, söker till utbildningen. Då borde platserna för studerande som behöver krävande särskilt stöd i högre grad än nu riktas till unga i läropliktsåldern. Reformen kan också öka antalet sådana studerande i handledande utbildning som behöver krävande särskilt stöd. 

Reformen av utbildningen i övergångsskedet

Reformen av utbildningen i övergångsskedet innebär förändringar i ordnandet av de nuvarande förberedande och handledande utbildningarna. Utbildningen som handleder för examensutbildning motsvarar i tämligen stor utsträckning den nuvarande utbildningen som handleder för yrkesutbildning, så reformen av övergångsskedet bedöms inte medföra några betydande förändringar för anordnarna av yrkesutbildning. Enligt förslaget får de nuvarande utbildningsanordnarna som ordnar utbildning som handleder för yrkesutbildning ordna utbildning som handleder för examensutbildning med stöd av sitt nuvarande gällande tillstånd att ordna handledande utbildning, så övergången till den nya utbildningen förutsätter inga åtgärder från utbildningsanordnarna med avseende på tillståndet att ordna utbildning. Om en utbildningsanordnare inte vill ordna den nya handledande utbildning i fortsättningen, kan anordnaren ansöka om ändring av sitt tillstånd. 

Utbildningen som förbereder för gymnasieutbildning riktar sig i nuläget endast till studerande med invandrarbakgrund. I fortsättningen kan anordnarna av gymnasieutbildning ordna utbildning som handleder för examensutbildning och som är avsedd för alla studerande som behöver stärka sina studiefärdigheter och planer för fortsatta studier. Den föreslagna ändringen ökar sannolikt antalet studerande inom handledande utbildning hos anordnarna av gymnasieutbildning. För närvarande har man inte kunnat ansöka om separat tillstånd att ordna utbildning som förbereder för gymnasieutbildning, men enligt förslaget i propositionen ska i fortsättningen även anordnare av gymnasieutbildning söka tillstånd att ordna handledande utbildning. Sannolikt kommer tillstånd att sökas av de flesta anordnare som redan för närvarande ordnar förberedande utbildning. Eftersom den nuvarande förberedande utbildningen riktar sig endast till studerande med invandrarbakgrund, anser kanske inte alla nuvarande anordnare att de behöver ordna utbildning i övergångsskedet, om det redan annars finns ett tillräckligt utbud av handledande utbildning i området. Å andra sidan kan man anta att nya anordnare av gymnasieutbildning som ansöker om tillstånd är sådana utbildningsanordnare inom vilkas verksamhetsområden det inte har bott många studerande med invandrarbakgrund, men där det annars finns behov av att ordna handledande utbildning. 

Avsikten är att ansökningsprocessen för tillstånd att ordna utbildning ska inledas våren 2021 genast efter det att de lag- och förordningsändringar som gäller utbildningen som handleder för examensutbildning har stadfästs och Utbildningsstyrelsen har utfärdat nya utbildningsgrunder. Avsikten är att nya tillstånd att ordna utbildning ska beviljas så att utbildningsanordnarna kan förbereda genomförandet av den handledande utbildning och informera de läropliktiga och andra målgrupper om utbildningen under hösten 2021. De nya tillstånden träder i kraft den 1 augusti 2022. 

När läroplikten utvidgas blir också undervisningen samt de för undervisningen nödvändiga läromedlen och redskapen avgiftsfria för de studerande. Utbildningsanordnarna ska ställa dessa redskap till de studerandes förmåga på det sätt de anser vara bäst. I praktiken betyder detta att utbildningsanordnarna ska skaffa läromedel och redskap till de studerande antingen ensamma eller tillsammans med andra utbildningsanordnare samt vid behov se till att de lagras, underhålls och rengörs. Alternativt kan utbildningsanordnarna i någon mån utnyttja befintliga uthyrningstjänster för anskaffning, underhåll och rengöring av till exempel arbetsdräkter. 

Anskaffningen av läromedel och redskap förutsätter att utbildningsanordnarna har personal med upphandlingskompetens. Upphandlingskompetens behövs också vid upphandling av eventuella uthyrningstjänster. Om en utbildningsanordnare själv skaffar läromedel och redskap ska anordnaren har lämpliga utrymmen och tillräckligt med personal för lagring och distribution. Distributionen av läromedel och redskap kan skötas till exempel via utbildningsanordnarens egna bibliotek och utlåningsstationer. Biblioteken kan låna ut läroböcker och vid behov också enheter som behövs i studierna, till exempel räknare. Utlåningsstationer kan låna ut till exempel enheter, arbetsredskap och arbetsdräkter som behövs i yrkesutbildningen. 

Rengöring och underhåll av arbetsredskap och arbetsdräkter som lånats från utlåningsstationer inom yrkesutbildningen ska inte vila helt och hållet på utbildningsanordnarens ansvar. De studerande kan själva tvätta och underhålla de arbetsredskap och arbetsdräkter som de använder, och som man också sköter själv på arbetsplatser i branschen. I dessa branscher är det en del av yrkesfärdigheten och utvecklingen till proffs att själv sköta sina arbetsredskap och arbetsdräkter. Detta minskar utbildningsanordnarnas utrymmes-, utrustnings- och personalbehov. Till den del utbildningsanordnaren rengör och underhåller arbetsredskapen behövs det personal samt lokaler och utrustning som lämpar sig för rengöring och underhåll. 

I fortsättningen bör man på andra stadiet försöka utnyttja alla olika metoder att minska kostnaderna på ett ändamålsenligt sätt med beaktande av de studerandes, lärarnas och utbildningens behov och mål samt upphovsrättsliga frågor. Kostnadsnivån på läromedel och material påverkas också av hur bra utbildningsanordnarna kan utnyttja bibliotek och utlåningsstationer, olika sätt att skapa och använda öppna läromedel och möjligheter att låna e-böcker samt konkurrensutsätta och gemensamt upphandla kommersiellt material. Om kostnaderna till följd av utvidgningen av läroplikten blir högre än vad som uppskattats i propositionen, kan utbildningsanordnarna bli tvungna att hitta kostnadsbesparingar i sin övriga verksamhet, vilket kan leda till större gruppstorlekar, mindre undervisning och sämre kvalitet på utbildningen. 

Pilotprojekt som Utbildningsstyrelsen finansierat i syfte att sänka läromedels- och arbetsredskapskostnaderna för studerande på andra stadiet rekommenderar att för att genomföra avgiftsfrihet på andra stadiet bör alla läromedel och allt innehåll som produceras med offentliga medel publiceras i Biblioteket för öppna lärresurser med CC-BY-licens, så att materialet kan bearbetas vidare. På så viss skulle mera högklassiga läromedel som kan utnyttjas öppet fås till Biblioteket för öppna lärresurser, vilket skulle minska det överlappande arbetet med att utarbeta läromedel och minska läromedelskostnaderna. Öppna läromedel kan också fungera som tilläggsmaterial till kommersiellt producerat material. 

Produktionen av egna läromedel i nätverk och som en del av den studerandes inlärningsprocess är vanligt framför allt inom yrkesutbildningen. Enligt pilotprojekten stärker detta tillvägagångssätt kompetensgrunderna och individualiserar studievägarna samt den studerandes kunnande. Digitalt material förefaller lämpa sig bra för modulär och individuell inlärning. 

I princip ingår det inte i lärarnas utbildning och befattningsbeskrivning att göra läromedel. Om arbetsgivaren har lärarna att göra läromedel för gemensamt bruk, bör man alltid komma överens särskilt om detta och om upphovsrättigheterna i anslutning till läromedlen. 

Avgiftsfriheten på andra stadiet medför nya administrativa skyldigheter för utbildningsanordnarna. I princip har alla studerande rätt till avgiftsfri utbildning till utgången av det kalenderår då de fyller 20 år. I synnerhet i fråga om andra studerande än sådana som kommer direkt från den grundläggande utbildningen behöver det utredas om den studerande redan tidigare har avlagt en examen på andra stadiet och har den studerande eventuellt avbrutit sina tidigare studier tillfälligt så att avbrottsperioden förlänger den tid som berättigar till avgiftsfrihet. Dessa uppgifter fås i princip ur informationsresursen Koski. Utbildningsanordnaren ska också fatta beslut om förlängning av avgiftsfriheten på ansökan av den studerande. Dessutom ska utbildningsanordnaren föra in uppgifter om läroplikt och avgiftsfrihet i informationsresursen Koski. 

Reformen av den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet ger studerande med olika rättsställning inom yrkesutbildningen. Utbildningsanordnarna ska enligt lagen tillhandahålla avgiftsfria läromedel till studerande som har rätt till det, men utbildningsanordnarna får enligt egen prövning även tillhandahålla läromedel och till exempel bibliotekstjänster även till studerande som är över 20 år. När yrkesutbildning ordnas praktiskt kan det i vissa situationer vara svårt att begränsa användningen av avgiftsfria läromedel endast till sådana studerande som har rätt till det, om det till exempel i samma undervisningsgrupp studerar sådana som har rätt till avgiftsfri utbildning och sådana som är över 20 år. Tillhandahållande av material till andra studerande än sådana som har rätt till det enligt lag beaktas ändå inte när finansieringen beviljas. 

Anordnare av gymnasieutbildning svarar för att ta ut avgifter för studentexamen av de studerande som deltar i proven. I fortsättningen är en del av proven avgiftsfria, vilket minskar det administrativa arbetet i anslutning till uttagandet av avgifterna. Å andra sidan måste anordnarna av gymnasieutbildning i fortsättningen kunna följa med hur många avgiftsfria prov varje studerande redan har avlagt. Utbildningsanordnaren ska i samband med anmälningsuppgifterna som gäller prov i studentexamen också meddela uppgifter om vilka prov som avläggs avgiftsfritt till studentexamensregistret. Utbildningsanordnarnas möjlighet att kontrollera de uppgifter som förs in i studentexamensregistret bör utvidgas, så att utbildningsanordnarna kan följa med antalet prov som avlagts avgiftsfritt. Uppgifterna måste också vara tillgängliga för andra utbildningsanordnare, om den studerande byter läroanstalt under gymnasieutbildningen. Det är också viktigt att den studerande själv kan följa antalet avlagda avgiftsfria prov via tjänsten Studieinfo. 

För att genomföra utvidgningen av läroplikten och avgiftsfri utbildning på andra stadiet anvisas gymnasieutbildningen tilläggsfinansiering på sammanlagt 62,7 miljoner euro 2024 och yrkesutbildningen på motsvarande sätt sammanlagt 29,4 miljoner euro 2024. 

Enligt lagen om fritt bildningsarbete är folkhögskolor internat för heltidsstudier, vilka tillhandahåller unga och vuxna personer möjligheter till frivilliga studier, förbättrar de studerandes studiefärdigheter och fostrar dem som individer och samhällsmedlemmar. Utifrån denna uppgiftsbeskrivning är det naturligt för folkhögskolorna att ordna långa linjer som riktar sig till läropliktiga. Folkhögskolorna ordnar redan nu heltidsutbildning i internatform för 16—17-åringar. Att ordna utbildning inom ramen för utvidgningen av läroplikten är däremot en ny uppgift för folkhögskolorna, som för med sig nya förpliktelser och bestämmelser. 

Med stöd av de nuvarande bestämmelserna ska folkhögskolorna ha en läroplan för långvarig utbildning, men det har inte getts några anvisningar om innehållet för utarbetandet av läroplanen. I och med läropliktsutbildningen meddelar Utbildningsstyrelsen grunder för läroplanen för långa linjer som riktar sig till läropliktiga, och utifrån dem utarbetar och godkänner varje folkhögskola som ordnar dylik utbildning sin egen läroplan. De saker som ingår i läroplansgrunderna är i många avseende sådana som de enskilda folkhögskolorna inte har utvecklat några egna lösningar för i nuläget. Läroplansgrunderna skapar en enhetlig grund för utbildningen, som styr och stödjer läroanstalternas arbete, delvis så att vissa skyldigheter tillkommer, men å andra sidan så att arbetet underlättas, när allt inte behöver utvecklas från början i varje läroanstalt. 

Den gemensamma ansökan och användningen av tjänsten Koski är nya uppgifter för folkhögskolorna i anslutning till utbildningen inom det fria bildningsarbetet, och i börjar orsakar de extra arbete och eventuellt också behov av att utveckla studiehanteringsprogram. Ungefär 60 procent av folkhögskolorna har emellertid också andra utbildningsanordnaruppgifter (grundläggande utbildning för vuxna, påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, gymnasieutbildning, yrkesutbildning), så för många folkskolor är den gemensamma ansökan och tjänsten Koski system som de redan använder. För dessa folkhögskolor innebär det inget betydande extra arbete att utvidga det fria bildningsarbetet till läropliktsutbildning. 

Att ordna elevhälsa är en ny uppgift för utbildningen inom det fria bildningsarbetet. För läroanstalter som redan nu har ett större antal studerande i denna ålder skulle studerandevård som ordnas i samarbete med den kommun där läroanstalten är belägen emellertid innebär ett välkommet stöd när den praktiska verksamheten ska ordnas i läroanstalten. I sådana folkhögskolor som inte tidigare har haft studerande i denna ålder, blir det också aktuellt att börja tillämpa andra nya bestämmelser som gäller minderåriga studerande, såsom barnskyddslagen. 

Läropliktsutbildningen ökar folkhögskolornas handledningsskyldigheter före utbildningen, under utbildningen och efter avslutad utbildning, och också när utbildningen eventuellt avbryts. För att genomföra handledningen måste det byggas upp fungerande samarbetsnätverk med centrala aktörer. För genomförandet av reformen anvisas folkhögskolornas tilläggsfinansiering på sammanlagt 3,5 miljoner euro. 

I läropliktslagen föreskrivs det att kommunerna har till uppgift att handleda och övervaka läropliktiga som avslutat genomförandet av den grundläggande utbildningen och som saknar studieplats. Det handlednings- och tillsynsansvar som åläggs boendekommunen stärker samhällets övergripande ansvar för fullgörandet av läroplikten genom att skapa ett system som säkerställa ändamålsenliga åtgärder för att hänvisa läropliktiga som saknar studieplats till utbildning och vid behov till andra ändamålsenliga tjänster. Redan nu kan kommunen underrättas om unga som saknar studieplats eller som har avbrutit sina studier via det uppsökande ungdomsarbetet. Den skyldighet som föreskrivs i läropliktslagen ersätter dessutom det uppsökande ungdomsarbetets uppgifter enligt ungdomslagen, som är frivilliga för kommunen. Uppsökande ungdomsarbete ordnas i 94 procent av kommunerna i Fastlandsfinland. 

I läropliktslagen föreskrivs det inte vilken kommunal myndighet eller tjänsteinnehavare som ska svara för de uppgifter som föreskrivs i läropliktslagen. Det är boendekommunens uppgift att skapa den behövliga servicestrukturen, men kommunerna kan ordna skötseln av uppgiften på ändamålsenligt sätt. Det primära är att kartlägga en ung läropliktigs övergripande situation, hänvisa honom eller henne till fortsatta studier samt att klarlägga behovet av övriga potentiella tjänster. I sista hand är det också kommunens uppgift att fatta beslut om att anvisa läropliktiga unga en studieplats. 

I praktiken har många kommuner redan nu arrangemang för motsvarande tjänster, till exempel multiprofessionellt samarbete mellan ungdomsverksamheten och undervisningsverksamheten. Genom propositionen föreskrivs det på riksomfattande nivå om ansvar som främjar nationellt kommensurabelt och jämlikt handlednings- och tillsynsansvar. Möjligheterna att minska avbrytandet av utbildningen stärks. Reformen hjälper också boendekommunerna att rikta serviceutbudet och det multiprofessionella samarbetet direkt till sådana läropliktigas behov som löper störst risk att avbryta studierna. Väsentligt för den läropliktiga är boendekommunens ansvar att kartlägga behovet av stöd och handledning i anslutning till läroplikten och härigenom möjligheten att hänvisa den läropliktiga att söka till sådan lämplig utbildning eller andra ändamålsenliga tjänster, såsom social- och hälsovårdstjänster eller rehabiliteringstjänster, som bäst främjar den ungas övergripande situation, fullgörande av läroplikten och tillträde till fortsatta studier. 

Enligt uppskattning börjar boendekommunernas handledningsansvar årligen omfatta sammanlagt cirka 4 000 läropliktiga som saknar studieplats efter avslutad grundläggande utbildning eller som avbrutit sina studier. De andra åtgärder som föreslås i propositionen, såsom den stärkta elevhandledningen inom den grundläggande utbildningen, reformen av övergångsskedet och den handledning som erbjuds dem som löper risk att avbryta studierna, förväntas dock minska avbrytandet av studierna och på så sätt minska antalet unga som blir utan studieplats och som avbryter sina studier. I propositionen har det reserverats sammanlagt 11,2 miljoner euro 2024 för de nya handledningsuppgifter som åläggs anordnarna av grundläggande utbildning och kommunerna. 

Konsekvenserna av reformen riktar sig på olika sätt till kommunerna, beroende på hur många unga i ålderspliktsåldern som det finns i kommunen och å andra sidan huruvida kommunen är anordnare av gymnasie- eller yrkesutbildning. Kommunen är skyldig att ansvara för handledningen i sista hand av läropliktiga som är bosatta inom kommunens område, men utvidgningen av läroplikten medför ändå inte skyldighet för kommunerna att ordna utbildning. Ordnandet av utbildning på andra stadiet baserar sig även i fortsättningen på tillstånd att ordna utbildning, som det är frivillig att söka, och på ett separat finansieringssystem för utbildningen. Kommunerna ansvarar inte heller kostnaderna för skolresor i anslutning till utvidgningen av läroplikten, utan kostnaderna ersätts inom ramen för det statsfinansierade systemet med stöd för skolresor. 

Kommunerna borde organisera mottagandet av anmälningar om läropliktiga som blivit utan studieplats efter den grundläggande utbildningen eller som avbrutit sina studier. Avsikten är att skapa en tjänst för anmälningarna, till vilken kommunerna utser företrädare med åtkomsträtt. Kommunerna ska vid behov föra in uppgifter om läroplikten i det riksomfattande läropliktsregistret. Dessutom ska kommunerna ha möjlighet att kontrollera uppgifterna om läroplikt samt när en läropliktig inlett och avbrutit sina studier i informationsresursen Koski. 

Om den läropliktigas boendekommun ordnar grundläggande utbildning eller annan utbildning, är det samma kommun som gör anmälan och som ansvarar för tillsynen över den läropliktiga. Så är fallet oftast i fråga om läropliktiga som avslutar den grundläggande utbildningen. När det gäller läropliktiga som avbryter studierna på andra stadiet är också andra aktörer än kommunerna utbildningsanordnare och i många fall kan läroanstalten dessutom ligga någon annanstans än i den läropliktigas boendekommun. I dessa fall görs anmälningar till boendekommunen av såväl andra kommuner och samkommuner som privata aktörer. Bestämmelser om kommunens rätt att få uppgifter föreslås i läropliktslagen. 

Enligt 16 § i hälso- och sjukvårdslagen ska en kommun ordna skolhälsovård för eleverna vid de läroanstalter i kommunen som ger grundläggande utbildning. Enligt den gällande lagstiftningen ordnar läroanstalter som ger grundläggande utbildning även påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, som enligt propositionen ändras till utbildning som handleder för examensutbildning. Även den nya handledande utbildningen ordnas i läroanstalter som ger grundläggande utbildning, så även studerande inom den handledande utbildningen ska omfattas av studerandehälsovården. 

Enligt 17 § i hälso- och sjukvårdslagen ska den kommunala primärvården ordna studerandehälsovårdstjänster för de studerande vid gymnasier och vid läroanstalter som ger yrkesutbildning i kommunen, oberoende av de studerandes hemvist. I regel omfattas alla läropliktiga studerande redan nu av studerandehälsovården. Den nya handledande utbildningen ordnas i yrkesläroanstalter och gymnasier, så även studerande inom den handledande utbildningen ska omfattas av studerandehälsovården. När läroplikten utvidgas blir de som bedriver gymnasiestudier enligt lärokursen för vuxna berättigade till studiestöd och således också till studerandehälsovård, eftersom de har rätt till avgiftsfri utbildning enligt läropliktslagen. De tilläggskostnader som orsakas av dessa studerande är emellertid mycket små. 

Propositionens mål att trygga hela åldersklassen möjlighet att avlägga examen på andra stadiet kan i någon mån påverka även barnskyddet. Enligt propositionen är det i första hand utbildningsanordnarna som bär ett omfattande handlednings- och tillsynsansvar för att läroplikten fullgörs. I sista hand vilar handlednings- och tillsynsansvaret på kommunen. Det är möjligt att utbildningsanordnaren inte når den läropliktiga i enskilda fall. Om det finns risk för att läroplikten inte fullgörs, kan man bli tvungen att ty sig till även kommunens barnskyddstjänster. Det är dock fråga om en metod som kommer i fråga i sista hand, och bara i enskilda fall. 

Enligt 8 § i lagen om barnskyddsenheter som lyder under Institutet för hälsa och välfärd ska det för de barn och unga som har fullgjort sin läroplikt om möjligt ordnas sådan yrkes- eller arbetsundervisning som motsvarar deras behov och anlag antingen av statens skolhem eller av statens skolhem i samarbete med anordnare av yrkesutbildning eller arbetskraftsmyndigheterna eller på något annat ändamålsenligt sätt. I fortsättningen, när läroplikten förlängs till 18 års ålder, är barn som är placerade i vård utom hemmet i praktiken läropliktiga under hela den tid de är placerade, så bestämmelsen praktiska betydelse kommer att vara liten i fortsättningen. Även omhändertagna barn ska ha rätt att studera till önskat yrke. Efter att den grundläggande utbildningen avslutats måste man eventuellt se över var barnet är placerat, om den ungas yrkesstudier förutsätter det. Detta kan öka barnskyddsmyndigheternas arbete i någon mån. 

I fortsättningen är utbildningsanordnaren inte längre skyldig att oberoende av sekretessbestämmelserna anmäla en ung persons identifierings- och kontaktuppgifter till den unges hemkommun för det uppsökande ungdomsarbetet i fråga om en ung person som inte har placerat sig i studier efter den grundläggande utbildningen. Utbildningsanordnaren ska inte heller vara skyldig att anmäla identifierings- och kontaktuppgifter i fråga om en läropliktig ung person som avbryter studierna inom yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. I propositionen föreslås ändå att utbildningsanordnaren får anmäla uppgifter om en ung person som har avslutat den grundläggande utbildningen och som inte har placerat sig i studier efter den grundläggande utbildningen eller om en läropliktig ung person som avbryter studierna inom yrkesutbildning, gymnasieutbildning eller utbildning som handleder för examensutbildning. Härigenom säkerställs att en ung persons hemkommuns uppsökande ungdomsarbete med stöd av ungdomslagen även i fortsättningen har rätt att oberoende av bestämmelserna om sekretess få uppgifter om unga i ovannämnda situationer. 

Det handlednings- och tillsynsansvar som åläggs anordnare av grundläggande utbildning och annan utbildning samt för kommunerna gentemot de läropliktiga och deras ansökan till utbildning samt ändringarna som gäller skyldigheten att lämna ut uppgifter om unga minskar antalet anmälningar till det uppsökande ungdomsarbetet. År 2019 tog det uppsökande ungdomsarbetet emot sammanlagt cirka 28 800 anmälningar, av vilka cirka 5 800 gällde unga under 18 år. Av dessa gjordes anmälan i 1 645 fall av en anordnare av grundläggande utbildning och i 1 677 fall av en anordnare av yrkesutbildning eller gymnasieutbildning. Av de cirka 20 600 unga som det uppsökande ungdomsarbetet nådde 2019 var 20,2 procent under 18 år och i fråga om 26,0 procent av dessa var den hänvisande aktören anordnaren av grundläggande utbildning och i fråga om 22,2 procent en anordnare av utbildning på andra stadiet. Antalet anmälningar kan antas minska något, åtminstone beträffande anmälningarna från anordnarna av grundläggande utbildning samt beträffande anmälningarna som gäller unga under 18 år från anordnare av yrkesutbildning och gymnasieutbildning, eftersom anordnarna av grundläggande utbildning och annan utbildning inte längre är skyldiga att lämna ut uppgifter om unga under 18 år till det uppsökande ungdomsarbetet. Dessutom kan den skyldighet att handleda läropliktiga som åläggs anordnare av grundläggande utbildning, andra utbildningsanordnare och kommunerna bidra till att minska anmälningarna till det uppsökande ungdomsarbetet när utbildningsanordnaren kan hänvisa en läropliktig ung person direkt till utbildning som han eller hon behöver eller till andra ändamålsenliga tjänster.. Utbildningsanordnarnas skyldighet enligt ungdomslagen att lämna ut uppgifter till den ungas hemkommun för det uppsökande ungdomsarbetet kvarstår dock i fråga sådana unga som har avbrutit sina studier men som inte är läropliktiga. 

Det uppsökande ungdomsarbetets kundkrets blir delvis äldre än nu, när unga som har avslutat den grundläggande utbildningen och blivit utan studieplats och en del av de studerande som avbryter utbildningen på andra stadiet hänvisas till lämplig utbildning och andra tjänster som de behöver på annat sätt än via det uppsökande ungdomsarbetet. Om en ung läropliktig inte har påbörjat utbildning eller inte visar sig i utbildningen, kan emellertid det uppsökande ungdomsarbetet även i fortsättningen stödja ansökan till utbildning i samarbete med kommunens andra myndigheter innan kommunen i sista hand anvisar den studerande en studieplats. Det uppsökande ungdomsarbetet förblir en viktig stödform för läropliktiga när någon annan aktör än utbildningsanordnaren hänvisar en ung person till det uppsökande ungdomsarbetets tjänster. 

Konsekvenser för ungdomsverkstäderna

Ungdomsverkstäderna kan även i fortsättningen fungera som stödtjänst för utbildningen och som inlärningsmiljö för examensinriktad utbildning och utbildning som handleder för examensutbildning, varvid en läropliktig har möjlighet att fullgöra en utbildningsdel eller utbildningsdelar i verkstaden. Verkstäderna kan också på samma sätt som nu utnyttjas som inlärningsmiljö för att förvärva kunnande inom den grundläggande utbildningen. År 2019 fanns det 1 654 unga under 18 i verkstäderna, varav en läroanstalt var den hänvisande aktören i 691 fall. Ungdomsverkstädernas uppgifter förändras inte kännbart jämfört med nuläget, eftersom verkstäderna även i fortsättningen kan fungera som alternativ inlärningsmiljö, om utbildningsanordnaren fattar beslut om att ordna en läropliktigs utbildning i verkstad och utbildningsanordnaren avtalar om detta med verkstaden på samma sätt som i nuläget. Dessutom kan verkstäderna även i fortsättningen fungera som stöd när en läropliktig söker till utbildning och när en studerande ska hitta lämplig utbildning. 

Om en ung person har svårt att söka till studier efter den grundläggande utbildningen, en studerandes behov av särskilt stöd är känt eller en studerande vill bekanta sig med någon bransch för att utreda vad som vore lämplig bransch för honom eller henne, kan man i dessa situationer för närvarande utnyttja verkstäderna. Det ska fortfarande vara möjligt att bekanta sig med arbeten och branscher i verkstäderna liksom på andra arbetsplatser till exempel genom arbetspraktik, men i fortsättningen ska en ung läropliktig ändå först söka till utbildning i övergångsskedet eller examensinriktad utbildning, varifrån han eller hon styrs till en verkstad med stöd av ett avtal mellan verkstaden och utbildningsanordnaren. Detta kan i någon mån minska antalet sådana unga i verkstäderna som själva söker sig direkt till en verkstad. En ung person kan även i fortsättningen själv söka sig direkt till en verkstad, men då kan han eller hon inte fullgöra sin läroplikt där. 

De föreslagna ändringarna inverkar avsevärt på verkställigheten av stödet för skolresor. Betydande ändringar måste företas i Folkpensionsanstaltens system för stöd för skolresor och fakturabehandlingssystem. De ändringar som måste företas i studiestödssystemet är mindre. Propositionen innehåller också ändringar som underlättar verkställigheten av stödet för skolresor på längre sikt. Ändringarna i systemet för stöd för skolresor möjliggör senare också en automatiserad beslutsprocess. Kostnaderna för de systemändringar som verkställigheten förutsätter täcks inom ramen för Folkpensionsanstaltens omkostnader. 

De föreslagna ändringarna förutsätter förutom systemändringar dessutom ändringar i beslutstexterna, kundbreven, informationen samt webbtjänsterna i anslutning till studiestöd samt personalutbildningen. Folkpensionsanstaltens arbetsbörda ökar när det gäller verkställigheten av stöd för skolresor, eftersom processen för att ta emot ansökningar överförs i sin helhet till Folkpensionsanstalten. Största delen av arbetet kan emellertid skötas via program, genom att utnyttja befintliga register och webbtjänster. Folkpensionsanstalten får de uppgifter om studier som behövs för att bevilja stöd för skolresor ur informationsresursen Koski och uppgifter som skolvägar till exempel från Lantmäteriverkets karttjänst. 

Det föreslagna stödet för skolresor för hela månaden eller en halv månad, som baserar sig på de skolresor som företas under en kalendermånad och som uppfyller villkoren för beviljande av stöd för skolresor, förenklar och klarlägger ansökan om och beviljande av stödet. Den föreslagna ändringen minskar kundernas behov av rådgivning och de situationer där förmånen måste ses över. 

I propositionen föreslås det att Utbildningsstyrelsen ska ha till uppgift att bestämma utbildningsgrunderna för den utbildning som handleder för examensutbildning. Enligt den nya lagen om utbildning som handleder för examensutbildning ska Utbildningsstyrelsen bestämma utbildningsgrunderna så att utbildningsanordnarna kan ta dem i bruk när lagen träder i kraft. Utbildningsstyrelsen bereder grunderna under hösten 2020. En föreskrift om utbildningsgrunderna utfärdas under våren 2021 på finska och svenska. 

I propositionen föreslås det att Utbildningsstyrelsen också ska utarbeta läroplansgrunder för utbildning enligt lagen om fritt bildningsarbete som riktar sig till läropliktiga. Utbildningsstyrelsen ska bestämma läroplansgrunderna för utbildningen som riktar sig till läropliktiga så att huvudmännen för folkhögskolorna kan ta dem i bruk när lagen träder i kraft den 1 augusti 2021. Utbildningsstyrelsen bereder grunderna under 2020. En föreskrift om utbildningsgrunderna utfärdas under våren 2021 på finska och svenska. 

Utbildningsstyrelsen bereder också behövliga ändringar och uppdateringar i fråga om grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och fortbildningen för elevhandledare för genomförandet av den nya intensifierade individuella elevhandledningen. 

Utvidgningen av läroplikten ökar behovet av smidig information mellan framför allt utbildningsanordnarna samt mellan dem och de läropliktigas boendekommuner. De viktigaste informationskällorna är antagningsregistret, informationsresursen Koski samt det läropliktsregister som föreslås i propositionen. Utbildningsstyrelsen svarar för att uppgifterna sammanställs i antagningsregistret och för att ansökningssystemen genomförs på riksomfattande nivå samt för den allmänna informationen, handledningen och rådgivningen i anslutning till antagningen som studerande. När det gäller informationsresursen Koski svarar Utbildningsstyrelsen för informationsresursens allmänna funktion samt för den tekniska förbindelsen för lagring, behandling och utlämnande av uppgifter. När det gäller läropliktsregistret ska Utbildningsstyrelsen ha motsvarande ansvar som i fråga om informationsresursen Koski. 

De viktigaste ändringarna med tanke på antagningsregistret och de gemensamma ansökningsförfarandena hänför sig till utvidgningen av användningsområdet för gemensam ansökan och en eventuell övergång till en enda gemensam ansökan i stället för tre separata ansökningsförfaranden. I samband med beredningen har man planerat att utbildning som ordnas inom det fria bildningsarbetet och som riktar sig till läropliktiga ska tas med i de gemensamma ansökningsförfarandena i samband med den gemensamma ansökan som ordnas våren 2022. Dessutom måste ändringar som hänför sig till införandet av den nya utbildningen som handleder för examensutbildning företas i systemet för gemensam ansökan. Dessa ändringar i antagningsregistret bör företas så att de kan användas i den gemensamma ansökan våren 2022. 

Utvidgningen av läroplikten föranleder också behov av att uppdatera de så kallade studiehandledarrapporterna, som skrivs ut utifrån de uppgifter som finns införda i antagningsregistret. För närvarande har anordnarna av grundläggande utbildning kunnat ta studiehandledarrapporten och på så vis utifrån uppgifter i antagningsregistret få uppgifter om ansökningar som gjort av elever som omfattas av undervisning som ordnas av ifrågavarande anordnare av grundläggande utbildning samt om erhållande och mottagande av studieplats. I fortsättningen bör detta förfarande utvidgas så att även de som ordnar folkhögskolornas utbildning som riktar sig till läropliktiga kan få motsvarande uppgifter om studerande i deras utbildning. Avsikten är att de systemändringar som gäller detta ska genomföras så att uppgifterna är tillgängliga i fråga om den gemensamma ansökan våren 2021. 

I anslutning till handlednings- och tillsynsansvaret för läropliktiga bör utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt boendekommunen, som har tillsynsansvaret för en läropliktig, få behövliga uppgifter om den studerandes ansökan till studier, inledande av studierna samt eventuellt avbrytande av studierna. Avsikten är att utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt kommuner ska kunna kontrollera de uppgifter som behövs för att genomföra handlednings- och tillsynsansvaret i antagningsregistret och informationsresursen Koski. Avsikten är att i informationsresursen Koski föra in uppgifter om avgiftsfri utbildning på andra stadiet. Dessa nya uppgiftsbehov innebär en förändring jämfört med nuläget så att anordnare, huvudmän för läroanstalter och kommuner ska ha möjlighet att vid behov kontrollera även andra uppgifter om studerande än sådana som de fört in själva. Avsikten är att genomföra dessa systemändringar och reformer så att från och med hösten 2021 kan utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter samt kommuner få behövliga uppgifter via informationsresursen Koski. 

I propositionen föreslås det också bestämmelser om ett nytt läropliktsregister, som ska innehålla uppgifter om läropliktens början, avbrytande och upphörande samt uppgift om den aktör som har handlednings- och tillsynsansvaret i fråga om läroplikten. Utbildningsanordnare, huvudmän för läroanstalter och kommuner ska ha skyldighet att föra in uppgifter i läropliktsregistret till den del man inte kan sluta sig till dessa uppgifter med hjälp av andra register. De uppgifter som förts in i läropliktsregistret ska vara tillgängliga för den aktör som bär handlednings- och tillsynsansvaret i anslutning till läroplikten. Dessutom är avsikten att bygga upp en tjänst via vilken utbildningsanordnarna kan skicka i läropliktslagen avsedda anmälningar till de läropliktigas boendekommuner om läropliktiga som saknar studieplats samt om avbrytande av läroplikten 

Införandet av läropliktsregistret och den nya tjänsten förutsätter att det upprättas tekniska förutsättningar för utbildningsanordnarna, huvudmännen för läroanstalter samt kommunerna att ansluta sig till tjänsterna. Största delen av de folkhögskolor som ordnar läropliktsutbildning använder redan nu tjänsten Koski samt gemensam ansökan, eftersom de ordnar gymnasieutbildning eller yrkesutbildning, så de har redan gränssnitt till dessa. I och med läropliktsreformen får tjänsterna också helt nya användare. Utbildningsstyrelsen borde skapa behövliga tekniska förutsättningar att ansluta sig till tjänsterna för uppskattningsvis cirka 40 procent av folkhögskolorna. 

De nämnda reformerna samt de ändringar som ska företas i antagningsregistret och informationsresursen förutsätter inte bara att Utbildningsstyrelsen företar tekniska ändringsarbeten på systemet utan också administrativt och informationsarbete. 

Utbildningsstyrelsen bekostar läromedel med liten upplaga för små målgrupper. Specialgrupper som behöver läromedel med liten upplaga är till exempel elever som behöver särskilt stöd, elever med invandrarbakgrund och svensk- och romanispråkiga elever samt sådana som studerar ovanliga yrkesområden, livsåskådningsämnen och språk. Exempelvis svenskspråkiga läromedel för yrkesutbildningen är i praktiken helt beroende av Utbildningsstyrelsens förlagsverksamhet. Enligt Utbildningsstyrelsens riksomfattande läromedelsfrågan har läroanstalterna ett växande behov av lättlästa och differentierade läromedel. Öppna läromedel underlättar tillgången till läromedel för små målgrupper, men behovet av att bekosta läromedel med liten upplaga för små målgrupper kommer också sannolikt att öka i och med avgiftsfriheten. Prisstödet täcker ungefär 1/3 av budgeten för förlagsverksamheten och resten täcks med försäljningsinkomster av läromedlen. 

I propositionen föreslås det att examinanderna kan i fortsättningen avlägga de fem prov som förutsätts för studentexamen utan examensavgifter. Genomförandet av denna förändring förutsätter ändringar i studentexamensregistret samt innebär ändringar i förfarandena för uppbörd och uppföljning av avgifterna. 

Den partiella avgiftsfriheten för proven i studentexamen minskar beloppet av de avgifter som utbildningsanordnarna redovisar till Studentexamensnämnden. En del av proven ska dock fortfarande vara avgiftsbelagda, så det blir inga andra betydande förändringar i redovisningsförfarandet. De avgiftsfria proven ökar behovet av informationsutbyte mellan gymnasierna och Studentexamensnämnden. 

Utbildningsanordnaren ska lämna uppgifterna om avgiftsfria prov till studentexamensregistret, där man kan följa situationen beträffande antalet avgiftsfria prov. Studentexamensnämndens arbetsbörda ökar betydligt, om utbildningsanordnarna inte kan följa antalet avlagda avgiftsfria prov och andra uppgifter om dem i sina egna studiehanteringssystem, utan måste begära dessa uppgifter av nämnden. 

För att kunna säkerställa att de uppgifter som förs in i registret är korrekta måste studentexamensnämnden vid behov få uppgift om huruvida en examinand som anmält sig till ett prov har rätt att avlägga provet avgiftsfritt. För att få denna uppgift kan man utnyttja uppgifterna om avgiftsfrihet i informationsresursen Koski. För att möjliggöra detta förutsätts tekniska ändringar, för nu har Studentexamensnämnden inte möjlighet att granska uppgifter i informationsresursen Koski. 

Konsekvenser för arbets- och näringsbyråernas verksamhet

I propositionen föreslås det att unga under 18 år som inte har fullgjort sin läroplikt i fortsättningen inte ska ha rätt till arbetslöshetsförmåner, utan de ska söka sig till studier. År 2019 inledde personer under 18 år 4 777 jobbsökningsperioder vid arbets- och näringsbyråerna, varav cirka 1 150 var olika personer med status som arbetslös arbetssökande. Utvidgningen av läroplikten minskar sannolikt avsevärt antalet unga under 18 år som har ärenden att sköta hos arbets- och näringstjänsterna. År 2019 inledda cirka 1 500 personer under 25 år med grundskola som underlag en arbetskraftsutbildningsperiod. Om flera unga i fortsättningen avlägger examen på andra stadiet direkt efter den grundläggande utbildningen ändrar detta de yngre kundernas servicebehov särskilt i åldersgruppen 20—25-åringar och minskar behovet av arbetskraftspolitisk utbildning börjande med de yngsta åldersklasserna. Om höjningen av läropliktsåldern minskar behovet av arbetskraftspolitisk utbildning för unga som saknar utbildning kan detta i någon mån öka lönesubventionens betydelse inom tjänsterna. 

I fortsättningen ska arbets- och näringsbyråerna inte heller ansvara för främjande av integrationen av invandrarunga under 18 år som inte har fullgjort sin läroplikt, till exempel utarbetande av integrationsplan och hänvisning till tjänster. Detta minskar arbets- och näringsbyråernas handlednings- och tillsynsansvar för dessa unga under 18 år. Stöd för studier som inletts som 17-åring förutsätter i fortsättningen arbets- och näringsbyråns prövning av huruvida man kan komma överens om studierna i integrationsplanen på det sätt som avses i 6 kap. 4 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012) när arbetstagaren fyller 18 år. 

Utvidgningen av läroplikten påverkar också Navigatorernas verksamhet, som är serviceställen för unga enligt principen om en lucka. Av Navigatorernas kunder har 8 procent varit 17 år eller yngre. Den vanligaste orsaken till kontakt är sysselsättning, men 22 procent av kontakterna har gällt frågor i anslutning till studierna. Navigatorernas verksamhet påverkas sannolikt så att de yngsta kunderna blir färre och orsakerna till att man tar kontakt förändras. Navigatorernas ställning som rådgivningsställen kan förändras när det gäller de yngsta kunderna. Navigatorerna stöds av ANM, UKM och SHM, som bör ge Navigatorerna närmare anvisningar om effekterna av utvidgningen av läroplikten samt följa hur ändringen påverkar Navigatorernas verksamhet. Höjningen av läropliktsåldern lyfter också fram behovet av närmare samarbete mellan Utbildningsstyrelsen, läroanstalterna och Navigatornätverket. Utvidgningen av läroplikten kan ändå inte bedömas undanröja eller avsevärt minska behovet av karriärhandledning i Navigatorerna eller motsvarande serviceställen på personer i arbetsför ålder. 

4.2.3  Andra samhälleliga konsekvenser

När det gäller minderåriga barn riktar sig de största konsekvenserna av utvidgningen av läroplikten till 16—17-åriga unga som avslutar den grundläggande utbildningen och som i och med utvidgningen av läroplikten blir skyldiga att söka till utbildning och avlägga studier på andra stadiet. Som motvikt till skyldigheten har de läropliktiga å andra sidan rätt att få mera stöd och handledning än nu för att fullgöra läroplikten. Jämfört med nuläget blir utbildningen på andra stadiet dessutom helt och hållet avgiftsfri, vilket påverkar de 16—17-åriga ungas egna och deras familjers ekonomiska ställning. Utvidgningen av läroplikten har inga betydande konsekvenser för ställningen för yngre barn i grundskoleåldern, eftersom inga ändringar föreslås i tidpunkten då läroplikten börjar eller läropliktens innehåll inom den grundläggande utbildningen. 

Höjningen av läropliktsåldern förpliktar unga att söka till utbildning efter den grundläggande utbildningen. Utvidgningen av läroplikten förbättrar emellertid samtidigt de ungas möjligheter att få handledning vid valet av studieplats på andra stadiet under den grundläggande utbildningen och i övergångsskedet efter den grundläggande utbildningen samt när de eventuellt avbryter utbildningen. Den unga tas om hand under hela ansökningsfasen och medan läroplikten fullgörs och han eller hon ledsagas vid växlingen från en utbildningsanordnare till en annan. Om en ung person faller igenom utbildningsanordnarnas skyddsnät, utreder boendekommunen den ungas situation och hänvisar honom eller henne vidare. 

När det gäller den grundläggande utbildningen stärker reformen barns och ungas möjlighet att få personlig handledning som bättre motsvara elevens individuella behov. Reformen stärker i synnerhet tillgången till differentierad personlig handledning för de elevgrupper som enligt NCUs utvärdering (2020) har upplevt att den personliga handledningen har varit otillräcklig under den grundläggande utbildningen. Genom reformen stärks i synnerhet förutsättningarna för de elever som befinner sig i svagare position och som behöver stöd att träffa val som gäller den egna framtiden och senare stödjer deras sysselsättningsmöjligheter. 

Under beredningen av reformen våren 2020 genomfördes en webbenkät riktad till unga, där man ville utreda vilka tankar, åsikter och frågor elever och studerande i grundskolan, gymnasiet och yrkesläroanstalterna hade i fråga om förlängningen av läroplikten. Största delen av dem som besvarade enkäten meddelade att de tänker fortsätta eller har fortsatt studera efter grundskolan. Över hälften av eleverna och de studerande i grundskolan och på andra stadiet som besvarade enkäten ansåg att beslutet varit lätt och var tionde att det varit svårt. Knappt en tredjedel uppgav att de funderat länge på beslutet. Enligt enkäten funderade studerande i läroanstalterna längre på beslutet om fortsatta studier efter grundskolan och ansåg det vara svårare än gymnasiestuderandena. Många unga som besvarade enkäten påpekade att de önskade mer information, handledning och stöd i anslutning till studierna efter grundskolan. Reformen förbättrar möjligheterna för unga som står i beråd att avsluta den grundläggande utbildningen att få den information och handledning de behöver vid övergången till fortsatta studier. 

Genom uppföljningen av hur de läropliktiga fullgör skyldigheten att söka till utbildning säkerställs att de läropliktiga övergår till fortsatta studier så att övergången stödjer den läropliktigas individuella studieväg och samtidigt minskar avbrytandet av studierna. Studierna och avläggandet av examen på andra stadiet stöds också av att man i utbildningen på andra stadiet fäster större uppmärksamhet än tidigare vid handledning och förbyggande av avbrott. Målet med den riktade handledningen och det riktade stödet är att bryta avbrottscirkeln och få den studerande att avlägga examen. En viktig konsekvensmekanism när läroplikten utvidgas är att hindra den unga från att slå in på en väg utanför arbete och utbildning. Målet är också att säkerställa att den unga övergår till arbetslivet eller fortsatta studier med tillräckliga färdigheter efter att ha avlagt examen på andra stadiet. Genom de föreslagna åtgärderna stöds en högre personlig utbildningsnivå och välbefinnande hos den unga. 

I webbenkäten riktad till unga efterfrågades också orsakerna till att man avbryter utbildningen. I enkäten uppgav de unga av svarsalternativen oftast något annat personligt skäl som orsak till att man avbrutit eller funderat på att avbryta utbildningen. Att studierna eller det framtida området inte upplevdes som ens eget eller intresserade var också betydande faktorer i anslutning till avbrytande av eller funderingar på att avbryta studierna. Av den som besvarade frågorna om avbrytande av studierna uppgav 18 procent som orsak att de ville övergå till arbetslivet och nio procent ekonomiska orsaker. Enligt enkäten verkade orsakerna vara desamma som i tidigare utredningar om avbrytande av utbildningen på andra stadiet. Enligt enkäten betonade över hälften av dem som avbrutit eller funderat på att avbryta utbildning vikten av personlig handledning samt rådgivning. De studerandes behov av stöd och personlig handledning framgick också klart av svaren på den öppna frågan. Även i denna enkät framgick det att de unga har ett klart behov av stöd och hjälp i samband med avbrytande av utbildningen på andra stadiet, något som utvidgningen av läroplikten kan svara på. 

Utvidgningen av läroplikten samt avgiftsfrihet

Förlängningen av läroplikten till 18 års ålder gör det i regel inte möjligt att slutföra hela examen på andra stadiet inom ramen för läroplikten, men det kan ändå förutspås att den kommer att leda till en klar minskning av den årsklassandel som blir utan examen på andra stadiet. Uppföljningsuppgifter visar att avbrotten vanligtvis hopas till det första halvåret av studierna, så det första studieåret kan betraktas som mycket kritiskt med avseende på slutförandet av studierna. Av de studerande som inledde sina studier på andra stadiet 2017 avbröt cirka 4 200, det vill säga 5,7 procent av alla som inlett studier, helt och hållet examensinriktad utbildning innan det andra läsåret började. Om förlängningen av läroplikten minskar antalet som avbryter utbildning som leder till examen på andra stadiet med 2/3, leder det till att antalet som avlägger examen på andra stadiet ökar med cirka 3 000 unga per år. 

Enligt uppföljningsundersökningen avstannar avläggandet av utbildning efter den grundläggande utbildningen efter 21 års ålder. Utvidgningen av läroplikten till avläggande av examen på andra stadiet stödjer uppfattningen om att det är mer sannolikt att en ung person avlägger utbildning på andra stadiet genast efter den grundläggandeutbildningen än efter flera mellanår. Fortsatta studier genast efter den grundläggande utbildningen effektiviserar alltså genomströmningen. Statistikutredningar visar att studerande över 20 år avbryter grundläggande yrkesutbildning oftare än unga. 

Förenhetligade utbildningar i övergångsskedet ger unga möjlighet till en sammanhängande studieväg under hela utbildningen på andra stadiet. Målet för en enhetlig utbildning i övergångsskedet är också att främja jämlikhet, tillgänglighet och likabehandling. Genom reformen möjliggörs bättre än nu individuella vägar till utbildning på andra stadiet för studerande i utbildning i övergångsskedet. Den studerande behöver ännu inte i övergångsskedet välja huruvida han eller hon vill inrikta sig på yrkesutbildning eller gymnasieutbildning, utan den studerande kan söka till den närmaste läroanstalten som ordnar utbildning i övergångsskedet, som kan vara en läroanstalt som tillhandahåller grundläggande utbildning, ett gymnasium eller en yrkesläroanstalt. Detta är särskilt viktigt för minderåriga unga som avslutar den grundläggande utbildningen, så att de inte behöver företa långa dagliga skolresor eller rentav flytta och bo självständigt för att genomföra utbildning i övergångsskedet. 

När alla som anordnar yrkesutbildning blir skyldiga att ordna handledning till fortsatta studier förbättrar det jämlikheten mellan unga som avlagt studentexamen och yrkesinriktad grundexamen, eftersom alla som avlagt examen har lika möjlighet att få efterhandledning för att söka till fortsatta studier under året efter det år då examen avlades. Dessutom kan mer systematisk efterhandledning till fortsatta studier efter avläggandet av yrkesinriktad examen öka antalet som efter avlagd yrkesinriktad examen söker till och kommer in på högskoleutbildning, och därigenom förbättras dessa personers kompetens- och utbildningsnivå. 

Det finns ett starkt samband mellan individens samhällsengagemang och hans eller hennes utbildningsnivå. Erhållande av avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen och avläggande av examen på andra stadiet stödjer engagemang i arbetslivet. Målet i all utbildning på andra stadiet är också att stödja den ungas utveckling till samhällsmedlem och att utveckla färdigheter för livslångt lärande och självutveckling. När förändringarna och omvälvningarna i arbetslivet kommer snabbare framhävs färdigheterna för kontinuerligt lärande. Inlärningsförmåga och utveckling och ledning av det individuella kunnandet blir viktiga allmänna förmågor. När det gäller reformens konsekvenser för yrkes- och livskarriären ligger tyngdpunkten på den grupp som för närvarande inte övergår till utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen utan blir utan examen på andra stadiet. 

De unga som står utanför utbildningen på andra stadiet blir också utan den handledning i anslutning till lärandet och framtidsplaneringen som ges i samband med utbildningen. Enligt NCUs utvärdering (2020) upplevde studerande i yrkes- och gymnasieutbildning att de fick bra stöd för att utveckla självkänslan samt delaktighet och karriärplaneringsfärdigheter. De studerande upplevde också att de nuvarande studierna lett till klarare framtidsplaner. Deltagande i utbildningen hade alltså en större inverkan på engagemanget i arbetslivet och samhället förutom att de kunskaper och färdigheter som behövs i arbete och fortsatta studier utvecklades. De som står utanför utbildningen som 16—17-åringar befinner sig i genomsnitt i en sämre ställning än sina jämnåriga under hela livet. Enligt rapporten från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken skulle en höjning av läropliktsåldern vara ett rätlinjigt, välriktat och kostnadseffektivt sätt att förbättra denna grupps ställning på arbetsmarknaden. 

I samband med reformen bör uppmärksamhet fästas vid att skapa smidiga studievägar, så att individuella livssituationer och till exempel deltagande i familjens näringsverksamhet eller samiska ungas deltagande i den traditionella näringen eller annan verksamhet med anknytning till samernas kultur beaktas när läroplikten fullgörs. Smidiga studievägar, såsom utnyttjande av olika inlärningsmiljöer, påvisade av tidigare förvärvat kunnande direkt genom yrkesprov utan deltagande i undervisningen, eller läroavtalsutbildning, ger varje ung person möjligt att avlägga examen på andra stadiet just på det sätt som motsvarar hans eller hennes behov och målsättningar. 

Utvidgningen av läroplikten och den tillhörande avgiftsfriheten för utbildning på andra stadiet förbättrar det studerandes möjligheter att studera fullödigt och avlägga examen på andra stadiet. Ett avgiftsfritt andra stadium gör det möjligt för unga att studera och avlägga examen utan ekonomiska bekymmer oberoende av familjens ekonomiska situation. 

Syftet med propositionen är å andra sidan inte att påverka möjligheterna för studerande på andra stadiet att arbeta t.ex. under skollov, på veckoslut eller kvällar, förutsatt att arbetet inte utgör ett hinder för fullgörandet av läroplikten. Syftet med de bestämmelser om ändring av lagen om unga arbetstagare och lagen om sjöarbetsavtal som ingår i propositionen är att bevara nuläget i fråga om att unga även i fortsättningen ska kunna utföra arbete som lämpar sig för dem med beaktande av fullgörandet av läroplikten. 

Enligt propositionen ska en studerande ha rätt att studera avgiftsfritt till utgången av det kalenderår då han eller hon fyller 20 år. Avgiftsfriheten begränsas inte till enbart de första examensinriktade studier som inleds eller till den målsatta tiden för avläggande av examen. Detta är motiverat för att uppmuntra till avläggande av examen, men kan i vissa situationer förlänga studietiderna jämfört med en kortare avgiftsfri tid. En striktare gräns för avgiftsfriheten skulle vara ett styrmedel för att få de studerande att genomföra studierna snabbare, men å andra sidan kunde den avgiftsfria utbildningen upphöra mitt under avläggandet av examen just för sådana studerande som man genom reformen försöker få att avlägga examen. 

Utvidgningen av läroplikten och den avgiftsfria utbildningen på andra stadiet berör första gången den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen våren 2021. Alla åldersklasser som är yngre än som omfattas av den utvidgade läroplikten och det avgiftsfria andra stadiet, medan äldre åldersklasser inte har motsvarande rätt till avgiftsfri utbildning. Reformen förändrar ändå inte de äldre åldersklasserna möjlighet att delta i utbildningen och till exempel undervisningen ska fortfarande vara avgiftsfri. De äldre åldersklasserna ska också på samma sätt som i nuläget ha rätt till exempelvis studiestöd, läromaterialstillägg och stöd för skolresor. 

Utvidgningen av läroplikten förändrar ställningen för unga i åldern 16—17 år så att i fortsättningen kan de inte söka heltidsarbete genast efter att den grundläggande utbildningen avslutats, utan de är skyldiga att studera tills de fyllt 18 år. Det är emellertid möjligt att fullgöra läroplikten även som läroavtalsutbildning, om utbildningsanordnaren och arbetsgivaren kommer överens om läroavtalsutbildning. En ung person som avslutar den grundläggande utbildningen kan sålunda om han eller hon så vill även i fortsättningen gå direkt till arbetslivet via läroavtalsutbildning och på samma gång avlägga examen på andra stadiet. 

Läroplikten upphör antingen när man fyller 18 år eller när man avlägger examen på andra stadiet. År 2018 avlades studentexamen av 253 personer som fyllde 18 år under året för avläggande av examen. År 2019 avlades yrkesinriktad grundexamen av 16 personer som fyllde 17 år och av 1 795 personer som fyllde 18 år under året för avläggande av examen, men tidpunkterna för avläggande av examen var kraftigt koncentrerade till slutet av året, särskilt december. Endast en liten del av de unga avslutar fullgörandet av läroplikten med att avlägga examen innan de fyller 18 år. 

En ung person som fyllt 18 år kan om han eller hon så vill avbryta studierna på andra stadier när läroplikten upphör. Det handlednings- och tillsynsansvar som i läropliktslagen föreskrivits för utbildningsanordnarna och boendekommunerna gäller endast unga i läropliktsåldern. Både gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning innehåller emellertid redan nu bestämmelser om skyldighet för utbildningsanordnaren att handleda en studerande som står i beråd att avbryta studierna. Den unga har alltså också efter att ha passerat läropliktsåldern rätt att få handledning till exempel i samband med övergång till andra studier. Dessutom har utbildningsanordnaren enligt ungdomslagen fortfarande skyldighet att meddela kommunerna om en myndig ung person avbryter sina studier för det uppsökande ungdomsarbetet. 

Stöd för skolresor samt arbetslöshetsförmåner

Förutom den utvidgade rätten till stöd för skolresor innehåller propositionen också ändringsförslag som klarlägger och förenklar stödet för skolresor, och som påverkar ställningen för alla studerande som får skolresestöd. Propositionens skolresestöd för hela månaden eller en halv månad förenklar och klarlägger ansökan om och beviljande av stödet. I och med den föreslagna ändringen kan stödet bättre än nu riktas till de skolresor som faktiskt företas. Ändringarna i systemet för skolresestöd möjliggör smidig ansökan om stöd för skolresor i fortsättningen. Det blir lättare att ansöka om stöd för skolresor efter ansökan också kan lämnas via webbtjänsten. Ansökan påskyndas också eftersom ansökan inte längre behöver lämnas till läroanstalten för granskning och komplettering. Ändringarna i systemet för skolresestöd gör det också möjligt att köpa biljetter för vilka skolresestöd beviljats via webbtjänsten. 

Propositionen förändrar den rättsliga ställningen för unga under 18 år så att de inte har rätt till arbetslöshetsförmån som betalas till arbetslösa arbetssökande. Arbetslöshetsförmån kan dock beviljas en arbetssökande som fyllt 17 år och som har fullgjort sin läroplikt eller som har avbrutit fullgörandet av sin läroplikt på det sätt som föreskrivs i läropliktslagen. 

Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Man kan se skillnader mellan könen när det gäller inlärningsresultat, ansökan till utbildning samt avbrytande av utbildningen. Under de senaste årtiondena har könsfördelningen förändrats så att flickorna uppvisar bättre inlärningsresultat. Enligt 2018 års Pisa-undersökningen har andelen svaga läsare ökat klart i vårt land. År 2009 utgjorde de svaga läsarna 8,1 % av alla elever, men 2018 var de redan 13,5 %. I vårt land finns det alltså allt flera unga vars läskunnighet inte räcker till för att studera och fungera i samhället. Skillnaderna i läskunnighet mellan eleverna var 2018 större än någonsin under Finlands historia av PISA-undersökningar. Trots att skillnaderna mellan eleverna ökat var variationen mellan de finländska skolorna minst bland deltagarländerna, och den har inte ökat jämfört med föregående PISA-undersökning. Flickorna ligger fortfarande långt före pojkarna. I Finland har skillnaden i läskunnighet mellan könen hela tiden varit bland de största i deltagarländerna, och den är fortfarande störts bland OECD-länderna. Skillnaden till flickornas fördel var 52 poäng i Finland, då OECD-ländernas medeltal var 30 poäng. Bland pojkarna har andelen svaga läsare ökat efter 2009. 

Inverkan på inlärningsresultaten av elevernas socioekonomiska bakgrund har också stärkts. I alla länder fanns det ett samband mellan föräldrarnas utbildning och yrke och hemmets förmögenhet, det vill säga den socioekonomiska bakgrunden, och elevernas läskunnighet. I Finland var den genomsnittliga läskunnighetsskillnaden mellan de högsta och den lägsta socioekonomiska kvartilen 79 poäng, vilket kalkylmässigt motsvarar ungefär två skolårs studier. I OECD-länderna var motsvarande skillnad 88 poäng. I Finland har sambandet mellan socioekonomisk bakgrund och elevernas kunnande stärkts sedan 2009, då skillnaden var 62 poäng. Den ökade inverkan av elevens bakgrund beror på att resultaten i kvartilen med svagast bakgrund har försämrats. 

Det råder skillnad mellan könen i fråga om hur stor del av åldersklassen som nöjer sig med utbildning på grundskolestadiet. År 2018 hade 15 procent av åldersklassen bland 20—29-åringarna avlagt enbart grundskolestadiet. Bland männen hade 17 procent och bland kvinnorna 13 procent av åldersklassen enbart grundskolestadiet. Andelen män som har enbart grundskolestadiet är högre än andelen kvinnor i alla åldersgrupper. Trots att andelen som har utbildning på andra stadiet av hela åldersklassen har varit på väg uppåt, har den sjunkit bland männen i åldersklassen 20—24 åringar och vänt något nedåt även i åldersklassen 25—29-åringar. Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik fick 20,1 procent av eleverna i grundskolan intensifierat eller särskilt stöd hösten 2019. Av eleverna som fick intensifierat stöd var 63 procent pojkar och 37 procent flickor. Av dem som fick särskilt stöd var 71 procent pojkar och 29 procent flickor. Enligt Statistikcentralens uppgifter uppgick antalet studerande inom yrkesutbildningen för unga (läroplansbaserad grundläggande yrkesutbildning i läroanstaltsform) 2017 till 116 166, varav 20 procent var specialstuderande. Av de manliga studerandena var 20 procent specialstuderande och av de kvinnliga 19 procent. Av specialstuderande var sammanlagt 55 procent. I Statistikcentralens statistik används begreppet specialstuderande, varmed i praktiken avses studerande som har rätt till särskilt stöd. 

År 2018 gick 58 000 personer ut klass 9 i grundskolan. Nästan alla som gick ut klass 9 i grundskolan sökte direkt till fortsatta studier och bara 1 procent lät bli att söka. Av flickorna sökte 65 procent i första hand till gymnasiet. Av pojkarna sökte 54 procent i första hand till yrkesutbildning på andra stadiet. År 2018 var 58 procent av gymnasiestuderandena och dem som avlade studentexamen kvinnor. Under hela 2000-talet har över hälften av gymnasiestuderandena och dem som avlagt studentexamen varit kvinnor. 

Läsåret 2018—2019 lämnade sammanlagt 443 personer grundskolan på hälft på ett eller annat sätt. Flickorna utgjorde 43 procent av alla som lämnade skolan. Av dem som försummade sin läroplikt var 41 flickor och av dem som avgick från grundskolan utan avgångsbetyg var 150 flickor. Enligt Statistikcentralens utbildningsstatistik avbröt männen examensinriktad utbildning oftare än kvinnorna. Av männen avbröt totalt 6,4 procent och av kvinnorna 4,4 procent examensinriktad utbildning läsåret 2017—2018. Något flera kvinnor än män bytte utbildningssektor. Kvinnorna avbröt oftast yrkesutbildning. 

Propositionen bedöms öka jämställdheten mellan könen samt minska risken för utslagning, eftersom utvidgningen av läroplikten minskar antalet som har enbart grundläggande utbildning. Utvidgningen av läroplikten bedöms öka andelen som genomför andra stadiet och jämlikheten i utbildningen samt minska skillnaden mellan könen i utbildningen och arbetslivet. Inlärningsskillnaderna inverkar på genomförandet av utbildning på andra stadiet, så utvidgningen av läroplikten stödjer i synnerhet männens utbildning efter den grundläggande utbildningen. 

Konsekvenser för ställningen för personer med funktionsnedsättning

Utvidgningen av läroplikten gäller alla personer på samma sätt oberoende av deras hälsotillstånd eller funktionsförmåga. Utvidgningen av läroplikten innebär också en ny subjektiv rätt till utbildning på andra stadiet, vilket förbättrar möjligheterna även för unga med funktionsnedsättning att få en studieplats efter den grundläggande utbildningen. I samband med att läroplikten utvidgas bör särskild uppmärksamhet fästas vid studiehandledningen för studerande med funktionsnedsättning, för att deras färdigheter ska identifieras och de inte alltför snävt ska hänvisas till exempelvis endast utbildning som ordnas i specialläroanstalter. Det är viktigt att säkerställa att unga med funktionsnedsättning får tillräckligt med information om olika studiemöjligheter och om stöd i anslutning till studierna. I samband med att läroplikten utvidgas görs det satsningar på handledningen i det skede då den grundläggande utbildningen avslutas och i övergångsskedet, vilket bidrar till att hitta rätt studieplats även för unga med funktionsnedsättning. 

En läropliktig eller hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare har rätt att söka om avbrytande av fullgörandet av läroplikten på grund av en långvarig sjukdom eller skada som hindrar fullgörandet av läroplikten. Fullgörandet av läroplikten avbryts dock alltid endast på ansökan, det vill säga individens viljeyttring, och inte på myndighetens initiativ. Utgångspunkten är att alla har rätt att studera. I samband med beslut om avbrytande av läroplikten är det också viktigt att bedöma om sjukdomen eller skadan är av sådan art att fullgörandet av läroplikten förhindras eller kunde det vara möjligt att fullgöra läroplikten med hjälp av de stödåtgärder och till exempel anpassningar som står till förfogande. 

Studerande med funktionsnedsättning erbjuds motsvarande stöd och anpassningar i anslutning till studierna som i nuläget för att fullgöra läroplikten. I samband med att läroplikten utvidgas bör särskild uppmärksamhet ändå fästas vid att det stöd och de anpassningar som lagstiftningen möjliggör genomförs i tillräcklig utsträckning och på ändamålsenligt sätt. 

Personer med svår funktionsnedsättning kan fullgöra läroplikten i utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv, var innehåll skräddarsys i överensstämmelse med varje studerandes personliga mål och färdigheter. Dessutom kan personer som har rätt till krävande särskilt stöd fullgöra sin läroplikt i den nya utbildningen som handleder för examensutbildning och därefter övergå till examensinriktad utbildning. I den personliga utvecklingsplanen för kunnandet kan som den läropliktigas mål också sättas att avlägga endast vissa examensdelar, om det inte bedöms vara motiverat att avlägga hela examen med tanke på den läropliktigas färdigheter och mål. 

I samband med utvidgningen av läroplikten ändras inte de stödåtgärder för studierna och studiesociala förmåner som erbjuds studerande med funktionsnedsättning, eftersom de nuvarande stödåtgärderna bedöms vara tillräckliga för genomförande av läropliktsutbildningen. Enligt lagen om yrkesutbildning har studerande som får särskilt stöd rätt till sådana assistenttjänster och särskilda hjälpmedel som är en förutsättning för deras studier. Enligt lagen om tolkningstjänst för handikappade personer ska tolkningstjänst i anknytning till studier ordnas i den utsträckning som en person nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen som leder till en examen eller till ett yrke, främjar tillträde till yrkesinriktade studier eller till arbete, eller stödjer kvarstående eller avancemang i arbetslivet. Bestämmelser om rätt till färdtjänst för personer med funktionsnedsättning finns i handikappservicelagen. Det är ändå viktigt att utbildningsanordnarna informerar studerande med funktionsnedsättning och deras vårdnadshavare som dessa tillbudsstående tjänster och att processerna för att ansöka om tjänsterna är så tydliga, snabba och smidiga som möjligt. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid detta i övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och utbildning på andra stadiet, då de läropliktiga övergår från utbildningsanordnarens tjänster till kommunens och Folkpensionsanstaltens tjänster. 

Enligt flera undersökningar har personer med funktionsnedsättning lägre utbildningsnivå än andra och bara en del av dem är ute i arbetslivet. Detta påverkar deras ekonomiska situation och välbefinnande. När läroplikten utvidgas blir personer med funktionsnedsättning i enlighet med sina färdigheter skyldiga att delta även i utbildning efter grundskolestadiet. Med hjälp av utvidgad läroplikt och avgiftsfri utbildning stärks lika utbildningsmöjligheter för personer med funktionsnedsättning och därigenom också deras sysselsättning. Detta kan ha många positiva konsekvenser för individers liv, delaktighet och välbefinnande. 

Utbildningen för personer med svår funktionsnedsättning är koncentrerad till utbildningsanordnare och läroanstalter som har fått denna utbildningsuppgift i tillståndet att ordna utbildning. Utbildning tillhandahålls på olika håll i Finland, men inom utbildningen för personer med svår funktionsnedsättning kan läroanstalten dock ligga längre från den läropliktigas hem, och dagliga resor till läroanstalten är inte möjliga. Läroanstalterna för personer med svår funktionsnedsättning har dock ett heltäckande utbud av boendetjänster som möjliggör studier och boende för läropliktiga som behöver krävande särskilt stöd. 

Konsekvenser för minoriteter

Yrkesutbildning tillhandahålls för närvarande av nio svenskspråkiga utbildningsanordnare samt av sex anordnare med finska och svenska som undervisningsspråk. Det finns något över 30 svenskspråkiga gymnasier. Svenskspråkig utbildning tillhandahålls i de områden där den svenskspråkiga befolkningen bor, så de som har svenska som modersmål har möjlighet att fullgöra sin läroplikt på sitt modersmål. Även i fortsättningen är det är emellertid viktigt att genom tillstånden att ordna utbildning och när utbildning ordnas säkerställa att det finns tillräckligt med svenskspråkig utbildning och i synnerhet också handledande utbildning i övergångsskedet. I bestämmelserna om anvisande till en studieplats beaktas på vilket språk den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen, och studieplatsen anvisas i enligt med detta i antingen finsk- eller svenskspråkig utbildning. Det språk på vilket den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen beaktas dessutom när de särskilda inkvarterings- och reseersättningar som avses i läropliktslagen beviljas. En läropliktig ska ha rätt till inkvarterings- och reseersättning på grund av den närmaste läroanstalten som tillhandahåller finsk- eller svenskspråkig gymnasie- eller yrkesutbildning i enlighet med det språk på vilket den läropliktiga genomfört den grundläggande utbildningen. När studier för unga med svår funktionsnedsättning ordnas måste man också beakta att en ung person med svår funktionsnedsättning har rätt till fortsatta studier på sitt modersmål, som är antingen finska eller svenska. 

I samband med utvidgningen av läroplikten beaktas också samernas språkliga och kulturella rättigheter samt sameområdets särdrag. Delvis samiskspråkig gymnasieutbildning tillhandahålls i sameområdets gymnasier och yrkesutbildning i Sameområdets utbildningscentral. Det är också möjligt att fullgöra läroplikten i läsårsutbildningen i samiska och samisk kultur i Sameområdets utbildningscentral, vilket bidrar till att stärka möjligheterna att övergå till samiskspråkig utbildning, fortsatta studier och arbetslivet. Dessutom har en samisk läropliktig som bor i samernas hembygdsområde rätt till inkvarterings- och reseersättning om han eller hon fullgör sin läroplikt i Sameområdets utbildningscentral, trots att någon annan läroanstalt på andra stadiet ligger närmare hans eller hennes hem. 

I samband med reformen bör särskild uppmärksamhet också fästas vid att det finns tillräcklig tillgång till undervisning och läromedel på samiska samt att det utvecklas utbildning som lämpar sig för samernas behov, så att utbildningen bättre motsvarar de krav som urbefolkningens traditionella näringar ställer. Sametinget får årligen ett anslag i statsbudgeten för framställning av samiskspråkiga läromedel. Reformen är av betydelse även för Sametingets läromedelsarbete och resursbehov, för när läroplikten utvidgas kan även behovet av samiskspråkiga läromedel öka. Undervisnings- och kulturministeriet har tillsatt en utvecklingsarbetsgrupp för undervisningen i och på samiska för tiden 6.2.2020—31.12.2020. Arbetsgruppens uppgift är att granska situationen för den samiska småbarnspedagogiken, samernas kultur- och språkboverksamhet samt undervisningen och utbildningen för samer som en helhet. I sitt arbete granskar och föreslår utvecklingsarbetsgruppen åtgärder för att bland annat utveckla undervisningen och utbildningen i och på samiska och stärka tillgången till den i hela landet, och stärka tillgången till undervisningspersonal. Arbetsgruppen lägger också fram behövliga förslag för att trygga tillgången till samiskspråkiga läromedel samt stärka det nordiska skolsamarbetet inom undervisningen för samer. 

Enligt 3 § 1 mom. i teckenspråkslagen ska myndigheterna i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. För närvarande tillhandahålls just ingen teckenspråkig utbildning på andra stadiet, så teckenspråkiga är tvungna att använda tolkningstjänst. För vissa teckenspråkiga är detta en stor förändring från en teckenspråkig inlärningsmiljö till att vara den enda som använder teckenspråk bland hörande. För vissa studerande kan dessa förändringen medför problem, som borde beaktas i andra stödtjänster som erbjuds den studerande. Av anordnarna av yrkesinriktade examina och yrkesutbildning har Ammattiopisto Spesia Oy, som driver specialyrkesläroanstalter, en längre tids erfarenhet av att svara på behoven av yrkesutbildning hos döva studerande. Anordnaren har läroanstalter på olika håll i landet, bland annat i Nyland, Egentliga Finland och Södra Savolax. 

Av anordnarna av yrkesinriktade examina och yrkesutbildning har Suomen Diakoniaopisto – SDO Oy och Kirkkopalvelut ry varit centrala aktörer inom yrkesutbildningen för romer och utvecklandet av den. Båda anordnarna har verksamhetsställen på olika håll i landet och deras tillstånd att ordna utbildning omfattar flera utbildningsområden. SDO har dessutom hela Nyland som verksamhetsområde enligt sitt tillstånd att ordna krävande särskilt stöd. Ministeriet kommer även i fortsättningen i samband med beviljandet av antalet studerande i tillstånden att ordna utbildning att fästa uppmärksamhet vid ordnandet av utbildning för romer och utvecklandet av den, också särskilt för att stödja fullgörandet av läroplikten. 

Konsekvenser för invandrarungas ställning

Utvidgningen av läroplikten ändrar ställningen för invandrarunga som nyss anlänt till landet så att en invandrare under 18 år omfattas inte längre av de integrationsåtgärder som arbets- och näringsbyrån ansvarar för, utan det är kommunen som ansvarar för integrationsfrämjandet. Invandrarunga som är under 18 år och som inte har fullgjort sin läroplikt ska inte heller längre ha rätt till integrationsutbildning som ordnas som arbetskraftsutbildning eller frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån och till arbetslöshetsförmåner som betalas under dem. I praktiken gäller ändringen 17-åriga invandrarunga som inte deltar i den grundläggande utbildningen för unga enligt lagen om grundläggande utbildning. I fortsättningen deltar en ung invandrare i utbildning som är avsedd för fullgörande av läroplikten, till exempel grundläggande utbildning för vuxna eller folkhögskolornas utbildning för invandrare, i stället för integrationsutbildning. Invandrarunga deltar alltså i utbildning med samma innehåll som inom ramen för integrationsutbildningen, men den myndighet som ansvarar för integrationen ändrar. Dessutom ändras utkomsten under studietiden från arbetslöshetsförmån till studiestödsförmåner samt avgiftsfrihet enligt läropliktslagen. År 2018 deltog cirka 600 invandrarunga under 18 år i frivilliga studier som stöds med arbetslöshetsförmån och cirka 20 i utbildning som ordnas som arbetskraftspolitisk utbildning. 

En del av de invandrarunga under 18 år, som för närvarande får stöd för studier enligt integrationsplanen, är unga som anlänt som minderåriga asylsökande utan vårdnadshavare. Kommunerna svarar för att ordna boende, vård och omsorg för barn och unga som fått uppehållstillstånd. Efter att ha fått uppehållstillstånd bor största delen av de minderåriga i familjegrupphem, och en del i privat inkvartering eller familjevård. I familjegrupphemmen har de unga fullt uppehälle och de betalas brukspenning för dagliga kostnader. En del invandrarunga genomför också integrationsutbildningen i internatform i folkhögskolor, och då har de rätt till avgiftsfri inkvartering och helinackordering under studierna. Att arbetslöshetsförmånen slopas för 17-åringar äventyrar således inte deras utkomst i någon betydande mån. 

Invandrarunga kan på grund av bristfälliga språkkunskaper i specialsituationer fullgöra sin läroplikt även i grundläggande utbildning för vuxna och folkhögskolornas utbildning för invandrare. I bägge fallen är målet att förvärva tillräckliga språkkunskaper för att övergå till fortsatta studier. Det är frivilligt för kommunerna att ordna grundläggande utbildning för vuxna, så i många kommuner ordnas inte grundläggande utbildning för vuxna, och därför ges invandrarunga möjlighet att fullgöra sin läroplikt även i utbildning inom det fria bildningsarbetet. Undervisnings- och kulturministeriet har beviljat 34 privata aktörer tillstånd att ordna grundläggande utbildning för vuxna. Av dessa är 28 folkhögskolor, där grundläggande utbildning för vuxna ordnas i internatform. Dessutom ordnar 33 folkhögskolor integrationsutbildning i finska eller svenska eller läskunnighet inom det fria bildningsarbetet, och en del av dessa folkhögskolorna ordnar samtidigt också grundläggande utbildning för vuxna. 

När man ser till utbildningsnivå ökade skillnaderna i sysselsättningsgrad i Finland under depressionen på 1990-talet och därefter. Sysselsättningsgraderna i alla utbildningsnivågrupper sjönk kraftigt 1991—1993, men minskningen var minst bland dem som hade utbildning på högskolestadiet och störst hos dem som saknade examen på grundskolestadiet. Utbildningsnivån var också starkt förknippad med återhämtningen från depressionen, så att sysselsättningsgraden återhämtade sig bäst bland de högutbildade och långsammare bland dem som hade examen på andra stadiet medan den förblev konstant låg bland dem som hade bara grundskolestadiet. Även finanskrisen som började 2007 påverkade sysselsättningsgraderna sett till utbildningsnivå på samma sätt som 1990-talets depression. Man kan förutspå att konsekvenserna av den ekonomiska krisen till följd av coronapandemin som började våren 2020 kommer att motsvara konsekvenserna av depressionen och finanskrisen, så att försämrad sysselsättning och svag återhämtning drabbar de lågutbildade befolkningsgrupperna kraftigare, särskilt dem som har enbart utbildning på grundskolestadiet. Detta ökar behovet av effektiva, forskningsbaserade åtgärder för att minska andelen unga som har bara grundskolestadiet. Redan i nuläget är skillnaden i sysselsättningsgrad mellan grundskolestadiet och andra stadiet över 20 procentenheter, så en minskning med åtta procentenheter av den andel av åldersklassen som nöjer sig med grundskolestadiet skulle på lång sikt höja sysselsättningsgraden med över 1,5 procentenheter. 

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken (2018) bedömde i sin rapport att en förlängning av läroplikten ökar avsevärt andelen som avlägger examen på andra stadiet, vilket gynnar senare sysselsättning och inkomstnivå hos denna grupp, om man genom reformen lyckas hålla dem i utbildning till 18 års ålder som nu lämnar utbildningen när de är under 18 år. Ökad sysselsättning och ökade inkomster syns på motsvarande sätt i inkomsterna och utgifterna inom den offentliga ekonomin. Det är mycket möjligt att höjningen av läropliktsåldern blir en budgetneutral reform på lång sikt, trots att det samtidigt görs satsningar på studiehandledning och specialundervisning. 

Yrkeskarriären för 18-åringar med enbart grundskolestadiet kommer att bli sämre än det nuvarande väntevärdet, om vi inte lyckas höja sysselsättningsgraden bland lågutbildade. Utvidgad läroplikt och högre utbildningsnivå har en förhöjande inverkan på sysselsättningsgraden. Alla 16—17-åringar omfattas i fortsättningen av utbildning, och är inte potentiella arbetslösa arbetssökande eller omfattas av sysselsättningsåtgärder. Högre utbildningsnivå förbättrar också personernas sysselsättningsmöjligheter och ställning på arbetsmarknaden, vilket höjer sysselsättningsgraden och minskar arbetslöshetsperioderna. Genom att öka den andel av åldersklassen som avlagt examen på andra stadiet, höjer förlängningen av läroplikten hela åldersklassens sysselsättningsgrad och förlänger de förväntade yrkeskarriärerna. Genom att minska utbudet av lågutbildad arbetskraft kan den också höja sysselsättningsgraden bland den vuxna befolkningen som har enbart grundskolestadiet. Om förlängningen av läroplikten minskar den andel av åldersklassen som nöjer sig med grundskolestadiet med 8 procentenheter, förlänger den på lång sikt yrkeskarriären med 0,75 år. 

Höjningen av utbildningsnivån och sysselsättningsgraden kan också antas inverka på personens senare inkomstnivå, välbefinnande, upplevda livskvalitet, hälsobeteende, funktions- och arbetsförmåga och rentav dödlighet. Åtgärderna för att utvidga läroplikten riktar sig uttryckligen till den lågutbildade befolkningsdelen med låga inkomster, beträffande vilken man kan anta att åtgärderna kan minska antalet förlorade levnadsår och därmed stärka sysselsättningsgraden samt Finlands förutsättningar att på lång sikt klara av den arbetskraftsbrist som befolkningsförändringen orsakar. Höjningen av utbildningsnivån kan med stöd av forskningslitteratur också antas ha generationsöverskridande betydelse för den lågutbildade befolkningsdelens inkomstnivå och välbefinnande. Härigenom kan man också effektivt stärka jämlikheten i samhället. 

Utvidgningen av läroplikten är en del av regeringsprogrammets mål att höja utbildningsnivån. Reformen ger också förutsättningar att öka antalet som avlägger examen på högskolestadiet, eftersom den minskar andelen unga som nöjer sig med grundeskolstadiet och ökar andelen som avlägger examen på andra stadiet och som kan söka till utbildning på högskolestadiet. 

Höjningen av utbildningsnivån ökar tillgången på kompetent arbetskraft. Dålig tillgång på kompetent arbetskraft har under de senaste åren varit en av viktigaste faktorerna som har hindrat företag från att anställa mer personal. I synnerhet kraftigt tillväxtorienterade företag stöter på problem med tillgången på arbetskraft. Enligt SME-barometern (1/2020) upplever ordentligt över hälften av alla små och medelstora företag att tillgången på kompetent arbetskraft som motsvarar företagets behov åtminstone i någon mån begränsar företagets tillväxt. 

På marknaden för avgiftsbelagda läromedel finns distributörer som många kommuner har konkurrensutsatt för att koncentrera sina anskaffningar av material för den grundläggande utbildningen och uppnå kostnadsbesparingar. Avgiftsfriheten på andra stadiet leder till att liknande arrangemang blir vanligare också vid inköp av läromedel och material inom gymnasie- och yrkesutbildningen. Denna marknad kommer att påverkas kraftigt när det blir vanligare att dela ut avgiftsfritt digitalt material samt av utbildningsanordnarnas och kommunernas val av läromedel och material. 

Inom gymnasieutbildningen används mycket kommersiellt material som de studerande numera ofta skaffar som egna. Gymnasiestuderande utnyttjar delvis läroböcker och andra läromedel två gånger: när de studerar ämnet och när de repeterar inför proven i studentexamen. Inom yrkesutbildningen används egentliga läroböcker mindre och de skaffas sällan som egna. En möjlighet att minska kostnaderna för läroböcker är att i större utsträckning än nu utnyttja bibliotek och möjliggöra utlåning av framför allt e-böcker. Exempelvis utbildningsanordnarnas gemensamma e-bibliotek gör det möjligt för studerande vid flera läroanstalter att utnyttja samma böcker. Detta förutsätter att förlagen producerar mera e-böcker än nu. 

I synnerhet studerande inom gymnasieutbildningen skaffar numera läromedel på det sätt de väljer själva, antingen helt nya eller genom återanvändning. Utbildningsanordnarna använder emellertid redan nu olika modeller för gemensam upphandling för att skaffa till exempel läroböcker. Utbildningsanordnarna har till exempel kunnat konkurrensutsatta upphandlingen av läroböcker på de studerandes vägnar, varvid de studerande har möjlighet att skaffa läroböcker från vissa aktörer till ett på förhand överenskommet pris. Alla utbildningsanordnare har ändå inte sådana verksamhetsmodeller. Försäljningen av gymnasiets läroböcker har kunnat utgöra en betydande andel av omsättningen för aktörer som säljer läroböcker. Propositionen har betydande konsekvenser för dylika aktörers affärsverksamhet, om läroböcker inte i fortsättningen skaffas från till exempel lokala företag. 

Utvidgningen av rätten till skolresestöd stärker förutsättningarna för fungerande kollektivtrafiktjänster, eftersom stödet för skolresor i första hand betalas på grund av anlitandet av kollektivtrafik. De nya villkoren för stöd för skolresor stödjer lönsamheten hos företag som tillhandahåller transporttjänster, eftersom bredare villkor för beviljande av stöd för skolresor ökar antalet studerande som anlitar kollektivtrafik för sina skolresor. Skolresestödets självriskandel försvinner för de studerande som omfattas av avgiftsfrihet, vilket kan öka den kollektivtrafik som anlitas av studerande. Största delen av det anslag som reserveras för stöd för skolresor styrs till företag som tillhandahåller transporttjänster antingen genom biljettförsäljaren eller utbildningsanordnaren. 

Tillgången på utbildning och utbildningens tillgänglighet

Enligt 4 § i gymnasielagen ska undervisning- och kulturministeriet i samband med beslut om beviljande av tillstånd säkerställa tillräcklig nationell och regional tillgång till gymnasieutbildning. Dessutom innehåller lagen en bestämmelse enligt vilken undervisnings- och kulturministeriet ska i samband med beslut om återkallelse av ett tillstånd säkerställa att återkallelsen inte äventyrar tillräcklig tillgång till gymnasieutbildning. Motsvarande bestämmelser ingår i lagen om yrkesutbildning och de föreslås också ingå i lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. Bestämmelserna tryggar tillräcklig regional tillgång på utbildning. 

Det regionala ordnandet av gymnasieutbildning och yrkesutbildning har granskats i publikationen Peruspalvelujen tila 2020 (Läget med basservicen 2020) (Finansministeriets publikationer 2020:26). Gymnasieutbildningen är en regional service, till skillnad från den grundläggande utbildningen, som enligt bestämmelserna är en närservice som vilar på kommunernas ansvar. Från 2008 till 2018 har antalet läroanstalter som ger gymnasieutbildning minskat med 65 läroanstalter. Under samma period har antalet gymnasiestuderande minskat med nio procent. Antalet studentexamina har minskat med sju procent på tio år. 

Enligt en utredning som regionförvaltningsverken gjort bodde 2019 i hela landet 84,5 procent av 15-åringarna högst 10 kilometer och 99,6 procent högst 30 kilometer från ett gymnasium. Situationen har förblivit nästan oförändrad sedan 2017. De regionala skillnaderna är stora. Situationen är bäst i Nyland och sämst i Norra Österbotten, Södra Savolax, Lappland och Kajanaland. 

Till yrkesutbildning via den gemensamma ansökan söker i huvudsak sådana som avslutat grundskolan eller gymnasiet och som inte har någon tidigare examen. Det finns regionala skillnader i tillgången på yrkesutbildning som omfattas av gemensam ansökan i förhållande till ungdomsåldersklassen. I den gemensamma ansökan våren 2019 fanns det i hela landet kalkylmässigt 0,72 nybörjarplatser inom yrkesutbildningen för varje 16-åring. Ser man till landskapen var tillgången bäst i Lappland, Norra Karelen, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten. I Lappland har relationstalet varit ett och i de andra över 0,9. Minst nybörjarplatser i förhållande till åldersklassen 16-åringar fanns det i Norra Österbotten, Nyland och Södra Karelen. I dessa var relationstalet något över 0,6. Det har inte inträffat några betydande förändringar i tillgången. 

Det finns även betydande skillnader mellan kommunerna i antalet nybörjarplatser inom yrkesutbildningen i förhållande till ungdomsålderklassen. Bäst är tillgången i stadsliknande kommuner som förlorar befolkning. I dem var relationstalet över 1,1. Enligt relationstalen är tillgången på yrkesutbildning sämst i landsbygdsliknande kommuner jämfört med övriga Finland. I landsbygdsliknande kommuner var relationstalet över 0,3, men i en del kommuner fanns inga nybörjarplatser alls. I snabbt växande kommuner var relationstalet mindre än i andra motsvarande kommuner. I kommuner som snabbt förlorar sin befolkning var relationstalet åter högt jämfört med andra motsvarande kommuner. Utifrån statistiken förefaller det som om man inte reagerat tillräckligt på befolkningsförändringar i antalet nybörjarplatser. Enligt statistiken är tillgången på yrkesutbildning inte heller lika bra i landsbygdskommuner som i övriga Finland. 

Enligt vad som konstaterats i regionförvaltningsverkets rapport kan tillgången på yrkesutbildning ändå i praktiken vara bättre än statistiken ovan, eftersom statistiken i första hand beskriver var läroanstalternas verksamhetsställen är belägna. Utbildning kan också ordnas på arbetsplatser i form av läroavtalsutbildning och utbildningsavtal, och då kan den också genomföras i kommuner där läroanstalten saknar verksamhetsställen. Dessutom möjliggör digitala inlärningsmiljöer platsoberoende studier. 

År 2019 fanns det ett undervisningsställe för yrkesutbildning med minst tre utbildningsområden på högst 10 kilometers avstånd från 85,3 procent av åldersklassen 15-åringar och på högst 30 kilometers avstånd från 96,4 procent av åldersklassen 15-åringar. Tillgången varierade dock mellan landskapen, från 93 procent i Nyland till 46 procent i Österbotten inom 10 kilometers avstånd. 

Genom att granska hur dem som avslutat den grundläggande utbildning fortsatt direkt (2018) enligt kommuntyp framgår det att det är betydligt vanligare än hela landets genomsnitt (53,1 %) att fortsätta i gymnasiestudier i de snabbt växande kommunerna. I kommuner som snabbt förlorar befolkning är det vanligare än genomsnittet (40,8 %) att fortsätta i yrkesutbildning. Påbyggnadsundervisning i grundskolan är klart vanligare i snabbt växande kommuner än i övriga landet. Däremot går det inte att upptäcka några betydande skillnader mellan kommuntyperna när det gäller att fortsätta i handledande utbildning. 

Sysselsättningen bland dem som avlagt yrkesinriktad examen har förbättrats från statistikåret 2015 och framåt både för dem som har yrkesinriktad grundexamen och dem som har yrkes- och specialyrkesexamen. År 2017 hade 71 procent av dem som avlagt läroplansbaserade yrkesinriktad grundexamen antingen fått arbete eller övergått till fortsatta studier. År 2015 var motsvarande andel 66 procent. Av dem som avlagt yrkesexamen hade 86 procent och av dem som avlagt specialyrkesexamen 96 procent antingen hittat arbete eller övergått till fortsatta studier. Det finns regionala skillnader i sysselsättningen och övergången till fortsatta studier enligt det landskap där examen avlagts, och här har inga betydande förändringar inträffat från 2015. För dem som avlagt läroplansbaserad yrkesinriktad grundexamen var situationen fortfarande bäst i Österbotten, Päijänne-Tavastland, Nyland och Norra Savolax och sämst i Kymmenedalen och Södra Karelen. Övergången till fortsatta studier var fortfarande högst i Kajanaland och lägst i Nyland. 

Utvidgningen av läroplikten genomförs med utbildningsutbudet enligt den gällande besluten. I bedömningen måste beaktas även de förändringar som inträffar i åldersklassernas storlek och utbildningsutbudet på andra stadiet. Enligt Statistikcentralens befolkningsprognos kommer åldersklassen 16-åringar att öka med över 4 600 personer före 2025 jämfört med 2019. Antalet 16-åringar kommer att öka i nästan alla kommuner med undantag av kommuner som snabbt förlorar befolkning. Situationen förändras på längre sikt, för före 2040 kommer antalet 16-åringar att minska med över 10 000 personer jämfört med 2019. Antalet 16-åringar kommer att minska i alla andra kommuner utom i de stora städer där befolkningen ökar snabbt. 

Eftersom utbudet av gymnasieutbildning inte regleras, måste utbildningsutbudets omfattning i samband med förlängningen av läroplikten bedömas utifrån det faktiska utbildningsutbudet. År 2018 inledde 35 481 personer som avslutat den grundläggande utbildningen samma år gymnasieutbildning. Antalet innefattar gymnasieutbildning för både unga och vuxna. Det totala utbudet av gymnasieutbildning har länge avsevärt överskridit antalet som börjar i gymnasieutbildning. 

Eftersom antalet som börjar i gymnasieutbildning inte har begränsats av utbildningsutbudet utan av antalet sökande, kan utbildningsutbudet 2021 bedömas räcka till på riksomfattande nivå för den andel av dem som avslutat den grundläggande utbildningen som söker till gymnasieutbildning och som uppfyller miniminivån vid antagningen av studerande till gymnasierna. Om utbudet av gymnasieutbildning för unga i förhållande till den åldersklass som avslutar den grundläggande utbildningen förblir på 2018 års nivå, är dess omfattning 2021 cirka 38 100 nybörjarplatser. Om antalet som övergår från grundskolestadiet till gymnasiet förblir på 2018 års nivå 2021, skulle cirka 32 239 nybörjare som omfattas av den utvidgade läroplikten och som kommer direkt från grundskolestadiet börja i gymnasiet 2021. En utmaning för gymnasieutbildningen är emellertid i någon mån matchningen mellan utbud och efterfrågan. I huvudstadsregionen och de större städerna överstiger efterfrågan på gymnasieutbildning utbudet. I landsbygdskommunerna finns det däremot ett stort antal lediga nybörjarplatser till följd av att åldersklasserna krymper. 

Utbudet av gymnasieutbildning kan också krympa genom kommunernas beslut, eftersom utbudet av gymnasieutbildning inte regleras på riksomfattande nivå. Gymnasieutbildning betraktas som regionalt viktig, så några väsentliga förändringar är inte att vänta i utbudet av gymnasieutbildning, om kommunernas gymnasiepolitik inte förändras på något betydande sätt. Eftersom utbudet av gymnasieutbildning har kraftigt överskridet antalet till buds stående studerande, minskar inte ett minskat utbud av gymnasieutbildning antalet personer som börjar gymnasieutbildning i motsvarande mån. Först om utbudet av gymnasieutbildning minskar med ungefär en fjärdedel får vi en situation där utbudet av nybörjarplatser börjar begränsa förstahandssökandenas tillträde till gymnasieutbildning. 

I gymnasier på mindre orter har man redan nu kunnat erbjuda de studerande läroböcker och annat material avgiftsfritt, som ett sätt att svara på konkurrensen från de större städernas gymnasier. Utvidgningen av avgiftsfriheten till läromedel och resor mellan hemmet och läroanstalten kan undanröja hinder för att söka sig längre bort än till hemortens gymnasium, till exempel till gymnasiet på en större ort. En sådan utveckling kan minska antalet studerande i gymnasier på små orter och leda till en utglesning av gymnasienätverket. Utvecklingen skulle försämra utbildningens tillgänglighet och den lokala livskraften. Å andra sidan förbättrar digitala undervisningsformer möjligheterna för även gymnasier på små orter att erbjuda sina studerande ett brett utbud av studier i samarbete med andra gymnasier, vilket minskar behovet av att söka till större gymnasier. 

Utbudet av nybörjarplatser inom yrkesutbildningen regleras inte direkt, utan anordnarna av yrkesutbildning beslutar fritt om hur deras utbildningsutbud fördelas på olika målgrupper, olika examina och olika utbildningar inom ramen för de målinriktade studerandeår som bestämts i deras tillstånd att ordna utbildning i det årliga prestationsbeslutet. Det maximala antalet studerandeår inom yrkesutbildningen som bestämts i statsbudgeterna för åren 2018—2020 har varierat mellan 177 000 och 180 000. Yrkesutbildningens antal studerandeår enligt budgeten har ändå inte utnyttjats fullt ut till alla delar, utan en del utbildningsanordnare har av olika orsaker stannat under det målinriktade antalet studerandeår som bestämts i prestationsbeslutet. Av denna orsak företog undervisnings- och kulturministeriet omfördelningar av de målinriktade studerandeåren mellan utbildningsanordnarna i det egentliga prestationsbeslutet 2020. Dessutom företar ministeriet nödvändiga justeringar i minimiantalen studerandeår i tillstånden att ordna utbildning i slutet av 2020 innan beslut fattas om finansieringen under finansåret 2021. 

Utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv ordnas inom ramen för de målinriktade studerandeår som beviljats genom prestationsbeslutet. Utbildningsanordnaren kan alltså inom antalet studerandeår besluta hur den utbildning denne tillhandahåller fördelas på examensinriktad utbildning och handledande utbildning. 

Utifrån det utbud av nybörjarplatser som anordnarna av yrkesutbildning anmält till den gemensamma ansökan 2018—2020 kan man anta att 2021 skulle det finnas något över 42 000 nybörjarplatser att söka i den gemensamma ansökan med förbehåll för att maximiantalet studerandeår i statsbudgeten förblir ungefär på nuvarande år. Utbudet av nybörjarplatser inom den yrkesinriktade grundexamensutbildning som blir tillgängligt genom kontinuerlig ansökan kan inte uppskattas på förhand, eftersom det i stor utsträckning bestäms enligt efterfrågan. Anordnarna av yrkesutbildning har lagstadgad skyldighet att se till att de svarar på kunskapsbehoven inom deras verksamhetsområden enligt tillstånden att ordna utbildning och där ordnar examina och utbildning i överensstämmelse med kunskapsbehoven. Anordnarna av yrkesutbildning inriktar sålunda det utbud av utbildningsplatser som inte utnyttjats i den gemensamma ansökan i första hand enligt arbets- och näringslivets och befolkningens kunskapsbehov inom deras verksamhetsområden. Dessutom har de försökt se till att framför allt sökande som saknar examen på andra stadiet hittar en utbildningsplats. Även finansieringssystemet för yrkesutbildningen uppmuntrar till detta. Utifrån det som anförts ovan kan man anta att utbudet av yrkesutbildning 2021 räcker till för den andel av dem som avslutar den grundläggande utbildning som söker sig till yrkesutbildning och uppfyller grunderna för antagningen av studerande till examen eller utbildningen i fråga. 

Utbildningens regionala tillgänglighet tryggas genom elevhemsverksamhet, som möjliggör avgiftsfritt boende på studieorten. Avgiftsfri elevhemsverksamhet tillhandahålls inom yrkesutbildningen i synnerhet i landskap där avstånden är långa, till exempel år 2019 bodde 22,2 procent av de 16—17-åriga studerandena i Norra Karelen i läroanstaltens avgiftsfria elevhem, i Kajanaland var motsvarande andel 39,8 procent och i Lappland 32,6 procent. Den regionala tillgängligheten tryggas också av systemet med skolresestöd samt av de rese- och inkvarteringsersättningar för skolresor över 100 kilometer som föreslås i läropliktslagen. 

Genom propositionen klarläggs och förenhetligas handlednings- och ansvarsuppgifterna för anordnare av grundläggande utbildning genom att det föreskrivs om riksomfattande anvisningar, ansvar och tidtabeller för handlednings- och tillsynsansvaret. Enhetliga handlednings- och tillsynsskyldigheter samt nationellt enhetliga, årliga tidtabeller främjar en enhetlig verksamhet hos anordnarna av grundläggande utbildning och stärker härigenom ett regionalt jämlikt utbildningssystem. Reformen förbättrar också en regionalt jämlik tillgång på personlig handledning och handledningens regionala tillgänglighet samt minskar skillnaderna mellan regioner och skolor när det gäller handledningens tillgänglighet. 

En enhetlig utbildningshelhet i övergångsskedet stärker jämlik tillgång till högklassig utbildning i övergångsskedet och förbättrar utbildningens regionala jämlikhet och tillgänglighet. Ett förenhetligande ökar den riksomfattande homogeniteten och stärker en jämlik tillgång till högklassig undervisning när undervisning och utbildning ordnas och i läroplansarbetet. Propositionen ökar dessutom de studerandes regionala jämlikhet, eftersom enhetlig utbildning i övergångsskedet finns tillgänglig på ett mera heltäckande sätt än nu i landets olika delar och på kortare avstånd från den studerandes hem. 

Stöd för skolresor

Läsåret 2018—2019 betalades stöd för skolresor till sammanlagt cirka 49 000 studerande. Av dem som fick stöd för skolresor studerade 70 procent i yrkesläroanstalter och cirka 30 procent i gymnasier. Läsåret 2018—2019 köpte 18 800 av dem som fick skolresestöd sina biljetter från Matkahuolto och anlitade buss för sina skolresor. Knappt 4 000 av dem som fick skolresestöd anlitade annan kollektivtrafik. Regiontrafik anlitades åter av cirka 7 400 studerande. Utbildningsanordnarnas transporter omfattade cirka 5 000 studerande. Utbildningsanordnarnas transporter omfattar både kollektivtrafikbiljetter som tillhandahålls av utbildningsanordnarna och annan skolskjuts som organiserats av utbildningsanordnarna. Skolresestöd på grund av eget färdsätt, såsom användning av personbil, erhölls av 18 500 studerande. 

Största delen av mottagarna av skolresestöd läsåret 2018—2019 har varit studerande som anlitat Matkahuoltos busstrafiktjänster och annan kollektivtrafik (43 procent). Sett till landskapen är Matkahuoltos busstrafik det vanligaste färdsättet i Nyland, Satakunta, Lappland, Mellersta Finland, Mellersta Österbotten och Södra Karelen. Dessutom är den ett viktigt färdsätt även i Södra Österbotten. Däremot är eget färdsätt vanligare än busstrafik i Birkaland, Norra Karelen, Södra Österbotten, Norra Österbotten, Kajanaland, Egentliga Tavastland, Kymmenedalen, Päijänne-Tavastland, Södra Savolax och Norra Savolax. Eget färdsätt användas av drygt en tredjedel av mottagarna av skolresestöd. Deras andel av mottagarna av skolresestöd är störst i Södra Österbotten och Norra Österbotten. Också till exempel i Nyland använder en stor del av mottagarna av skolresestöd eget färdsätt. Ungefär 14 procent av alla mottagare av skolresestöd anlitar regiontrafik, som är det vanligaste färdsättet i Norra Österbotten och Päijänne-Tavastland. I Norra Savolax är det dessutom nästan lika många som anlitar regiontrafik och som använder eget färdsätt. I Södra Österbotten, Österbotten eller Egentliga Finland har inga mottagare av skolresestöd omfattats av regiontrafiken. När det gäller uppgifterna för Nyland bör det påpekas att för närvarande har största delen av de studerande som bor inom HRT-området inte rätt till skolresestöd på grund av minimikostnadsgränsen på 54 euro. 

Andelen som anlitar utbildningsanordnarens skolskjuts utgör cirka 10 procent av alla stödtagare. Utbildningsanordnarnas skolskjuts utnyttjas i synnerhet i landskapen Birkaland och Egentliga Finland. Också i Österbotten och Satakunta är detta färdsätt vanligare än genomsnittet. I synnerhet Birkaland sticker ut när det gäller antalet studerande som anlitar skolskjuts, för där omfattas största delen av alla mottagare av skolresestöd av utbildningsanordnarnas skolskjuts. Läsåret 2018—2019 var det bara i Kymmenedalen som det inte fanns någon mottagare av skolresestöd som anlitade utbildningsanordnarnas skolskjuts. 

De föreslagna ändringarna av villkoren för beviljande av stöd för skolresor förbättrar skolresestödets täckning och utbildningens tillgänglighet. Största delen av mottagarna av skolresestöd omfattas för närvarande av olika ordnade trafiktjänster. Efter utvidgningen av rätten till skolresestöd bedöms således största delen av mottagarna av skolresestöd fortfarande anlita kollektivtrafik eller andra ordnade trafiktjänster. Användningen av eget färdsätt har ökat och kan antas bli vanligare framför allt i de kommuner eller områden utanför stadsregionerna där utbudet av skolskjuts som utbildningsanordnarna ordnar är mindre och skolresorna långa. 

Utvidgningen av rätten till skolresestöd främjar i första hand anlitandet av kollektivtrafik och samtidigt trafiksäkerheten och en hållbar utveckling. Behovet av flexibla trafikarrangemang som går att kombinera och biljettprodukter som kan användas på flera ställen ökar, eftersom de studerande kan ha olika inlärningsmiljöer. Om kollektivtrafik inte tillhandahålls, beaktas detta i systemet för skolresestöd genom att stöd betalas till utbildningsanordnaren för ordnande av transporttjänster eller till den studerande själv när han eller hon använder eget färdsätt. Behovet av eget färdsätt kan öka, om de allmänna verksamhetsförutsättningarna för busstrafik försämras. De föreslagna ändringarna bedöms ändå gör att sådana studerande börjar anlita kollektivtrafik som inte tidigare har anlitat kollektivtrafik för sina skolresor, vilket förbättrar förutsättningarna att ordna fungerande kollektivtrafik. 

Enligt lagen om stöd för skolresor betalas stödet för skolresor till utbildningsanordnaren, om denna ordnar skolskjuts för sina studerande. Reformerna som gäller avgiftsfri skolresa berör även detta stöd för skolresor som betalas till utbildningsanordnaren, vilken uppmuntrar utbildningsanordnarna att tillhandahålla skolskjuts, till exempel genom att utnyttja skolskjutsarna inom den grundläggande utbildningen även för skolresorna för studerande på andra stadiet. Detta främjar möjligheterna till skolresor även inom områden där det inte finns fungerande kollektivtrafik som skolelever och studerande kan anlita. 

Propositionen hänför sig på ett centralt sätt till de kulturella rättigheterna i 16 § i grundlagen. Dessutom har propositionen anknytning till åtminstone jämlikheten, barns rättigheter, rättigheterna för personer med funktionsnedsättning, skyddet för personuppgifter, rörelsefriheten, religions- och samvetsfriheten, de språkliga rättigheterna, näringsfriheten, rättsskyddet samt det allmännas skyldighet att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. 

Enligt 16 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning och bestämmelser om läroplikten utfärdas genom lag. I enlighet med de gällande bestämmelserna föreskrivs det om läroplikten i lagen om grundläggande utbildning och läropliktens innehåll är den grundlagsenliga subjektiva rätten till grundläggande utbildning. Enligt artikel 28 i konventionen om barnets rättigheter erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning. I syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på grundval av lika möjligheter ska de enligt punkt (a) i artikeln göra grundskoleutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla. I konventionen om barnets rättigheter är rätten till avgiftsfri utbildning bunden till uttryckligen grundskoleutbildning. Som grundskoleutbildning betraktas för närvarande avläggande av den grundläggande utbildningens lärokurs enligt lagen om grundläggande utbildning. De gällande bestämmelserna om grundläggande utbildning tryggar denna rätt till avgiftsfri grundskoleutbildning som nämns i konventionen om barnets rättigheter och gör å andra sidan grundskoleutbildningen obligatorisk för de läropliktiga med stöd av den gällande lagstiftningen. När läroplikten utvidgas förändras inte rättsläget i detta avseende, utan alla barn ska även i fortsättningen ha rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning, som är obligatorisk för läropliktiga. 

I enlighet med förslagen i propositionen utvidgas läroplikten till att gälla även annan utbildning än den grundläggande utbildningen. Det centrala är att när läroplikten utvidgas, utvidgas på motsvarande sätt också rätten till avgiftsfri utbildning, det vill säga den utbildning som hör till läroplikten ska vara avgiftsfri för de läropliktiga. Å andra sidan är utbildning på andra stadiet förenad med vissa särdrag jämfört med den grundläggande utbildningen, såsom fri rätt att söka till utbildning och mångsidiga sätt att förvärva kunnande, så de riktlinjer för avgiftsfri utbildning som tillämpats i samband med den grundläggande utbildningen kan inte till fullo överföras som sådana till läropliktsutbildningen på andra stadiet. Grundlagen och konventionen om barnets rättigheter garanterar subjektiv rätt till avgiftsfri utbildning på grundskolestadiet, som har tolkats som en universell rättighet. Utvidgningen av läroplikten till utbildning på andra stadiet utvidgar ändå inte denna universella rätt till utbildning på andra stadiet. Betydelsen av den första och den andra meningen i 16 § 1 mom. i grundlagen i samband med utvidgningen av läroplikten bedöms närmare i avsnitt 12. Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Den föreslagna utvidgningen inverkar också på förhållandet mellan de rättigheter som föreskrivs i 16 § 1 och 2 mom. i grundlagen och arten av den rättighet som föreskrivs i 2 mom. I fortsättningen hör en del av utbildningen efter den grundläggande utbildningen till den så kallade läropliktsutbildningen, vilket stärker ställningen för och innehållet i den rättighet som tryggas i 16 § 2 mom. i grundlagen 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. I 6 § 2 mom. i grundlagen föreskrivs om diskrimineringsförbud och enligt det får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I samband med utvidgningen av läroplikten bör man särskilt granska jämlikheten mellan personer utifrån ålder, språk, hälsotillstånd och funktionsnedsättning. Jämlikheten har också bedömts mera ingående i propositionens avsnitt 12. Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning. 

Läroplikten upphör när personen i fråga fyller 18 år, så alla personers läroplikt upphör jämlikt vid samma ålder. Läropliktens totala längd varierar däremot beroende på den tidpunkt när läroplikten börjar samt personens födelsedag. Enligt huvudregeln börjar läroplikten det kalenderår då barnet fyller sju år. Läroplikten kan emellertid börja ett år tidigare, om barnet på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom uppenbart inte på nio år kan nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen. En läroplikt som förlängs i början på det sätt som anges i propositionen motsvarar nuläget, det vill säga läroplikten kan redan nu börja ett år tidigare hos en viss målgrupp. Målet för den förlängda läroplikten är att garantera alla lika möjligheter att nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen, och för att nå detta mål har det ansetts motiverat att avvika från den åldersbaserade jämlikheten. I 27 § i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det om inledande av utbildning vid en annan tidpunkt, enligt vilken ett barn har rätt att inleda den grundläggande utbildningen ett år tidigare än vad som bestäms, om barnet enligt psykologisk och vid behov även medicinsk utredning har förutsättningar att klara av studierna. Med stöd av sådan utredning kan en utbildningsanordnare också ge ett barn tillstånd att inleda den grundläggande utbildningen ett år senare än vad som bestämts. Även dessa möjligheter påverkar läropliktens totala längd. 

Utöver förlängd läroplikt och utbildning som inleds vid en annan tidpunkt kan läropliktens längd variera med nästan ett år i slutändan beroende på vilken tid på kalenderåret en person fyller 18 år. Läroplikten för en person som är född i början av året är således nästan ett år kortare än för en person som är född i slutet av året. Uppnåendet av myndighetsåldern är emellertid förknippat med flera rättsverkningar för personers rättsställning, såsom den grundlagstryggad rätten att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring, samt att föräldrarnas försörjningsskyldighet upphör. Av dessa orsaker har det inte ansetts motiverat att utsträcka läroplikten längre än till myndig ålder, trots att det kan leda till att läropliktens längd varierar beroende på tidpunkten för födelsedagen. Jämlikheten tryggas genom att den studerandes rätt till avgiftsfri utbildning ändå inte upphör när läroplikten upphör, utan den fortsätter i princip tills han eller hon avlagt examen på andra stadiet. Rätten till avgiftsfri utbildning kan dessutom förlängas av en sjukdom eller skada som påverkat studieframstegen, vilket tryggar ett jämlikt bemötande av personer vilkas studier förlängs på grund av deras hälsotillstånd eller funktionsnedsättning. 

Utvidgningen av läroplikten träder i kraft hösten 2021 och berör första gången de unga som avslutar den grundläggande utbildningen våren 2021. De som avslutat den grundläggande utbildningen före det blir inte läropliktiga och de har inte heller rätt till avgiftsfri utbildning på andra stadiet. Propositionen försätter alltså personer i olika ställning på grund av ålder med avseende på om de har rätt att avlägga examen på andra stadiet avgiftsfritt. Rätten till avgiftsfri utbildning enligt propositionen gäller endast läropliktiga och utgör motvikt till läroplikten. I samband med reformen försämras eller begränsas ändå inte rätten att söka sig till utbildning på andra stadiet för andra läropliktiga än de som avses i läropliktslagen och inte förmånerna i anslutning till uppehället under utbildningstiden. De kulturella rättigheterna i 16 § 2 mom. i grundlagen tryggas för denna grupp på samma sätt som i nuläget. 

Enligt artikel 3.1 i barnkonventionen ska vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Likaså föreskriver artikel 7 om barn med funktionsnedsättning i handikappkonventionen att i alla åtgärder som rör barn med funktionsnedsättning ska barnets bästa komma i främsta rummet. Den föreslagna utvidgningen av läroplikten kan allmänt taget anses vara förenlig med barnets bästa, eftersom den stärker jämlikheten i utbildningen och höjer barnens utbildningsnivå. I regel kan skyldighet att genomföra utbildning anses vara förenlig med barnets bästa när det är fråga om minderåriga som saknar examen på andra stadiet, och de olika sätten att fullgöra läroplikten beaktar individuella synpunkter i anslutning till barnets bästa. I vissa situationer kan det ändå vara förenligt med barnets bästa att avbryta fullgörandet av läroplikten på grund av barnets sjukdom eller funktionsnedsättning. Då kan fullgörandet av läroplikten avbrytas på ansökan av den läropliktiga eller hans eller hennes vårdnadshavare. 

I avsnitt 4.2.3.3 Konsekvenser för jämställdheten och jämlikheten bedöms propositionen konsekvenser för ställningen för personer med funktionsnedsättning. Utvidgningen av läroplikten gäller alla på samma sätt oberoende av hälsotillstånd och funktionsförmåga, men vid fullgörandet av läroplikten beaktas ändå de begränsningar som eventuellt följer av en persons hälsotillstånd och funktionsförmåga. En läropliktig kan om han eller hon vill ansöka om avbrytande av fullgörandet av läroplikten, om en långvarig sjukdom eller skada hindrar fullgörandet av läroplikten. En sjukdom eller skada som påverkar studieframgången beaktas också som en grund för förlängd avgiftsfrihet. Studerande med funktionsnedsättning erbjuds samma stödåtgärder för studierna och anpassningar som i nuläget för att de ska kunna fullgöra läroplikten. Stödåtgärderna och anpassningarna beskrivs närmare i propositionens avsnitt 2.4.3 Studerande i behov av särskilt stöd. 

Enligt 9 § i grundlagen har finska medborgare samt utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. En utgångspunkt för den utvidgade läroplikten är den fria rätten att söka till utbildning, varvid en person fritt kan söka till det utbildningsområde och den läroanstalt som han eller hon anser passar bäst utifrån hans eller hennes färdigheter, intressen och särskilda behov. Rätten att välja bostadsort har kopplingar till det regionala utbildningsutbudet och avgiftsfri utbildning. Strävan är att trygga rätten att välja bostadsort genom ett tillräckligt omfattande nätverk av läroanstalter samt avgiftsfria dagliga skolresor. I regel är utbildningsutbudet också regionalt heltäckande och i alla landskap erbjuds såväl gymnasieutbildning som yrkesutbildning. Studier inom ett visst yrkesområde kan dock förutsätta flyttning till en annan ort, eftersom det inte är möjligt att studera alla yrkesområden så att den läropliktiga kan företa dagliga skolresor från sitt hem. I synnerhet för personer som bor i glesbygden kan fullgörandet av läroplikten betyda att man måste flytta till eller bo på den ort där läroanstalten finns under studiedagarna. 

För finns specialgrupper är utbudet av utbildning mera begränsat, varvid utbildningsutbudet i någon mån påverkar de läropliktigas rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. Utbildning för personer med svår funktionsnedsättning tillhandahålls endast i några läroanstalter, så läropliktiga i behov av krävande särskilt stöd har mera begränsad möjlighet att välja utbildningsort än andra. Det finns emellertid läroanstalter som tillhandahåller krävande särskilt stöd på olika håll i Finland. Även svenskspråkig utbildning tillhandahålls endast av en del av utbildningsanordnarna med tyngdpunkt på de områden där det bor svenskspråkig befolkning. Trots att den läropliktiga under studieveckorna blir tvungen att bo på den ort där läroanstalten finns, har han eller hon ändå alltid möjlighet att bo på den ort han eller hon vill under veckoslut och lov. 

Om en läropliktig inte frivilligt söker till utbildning på andra stadiet, anvisas han eller hon i sista hand en studieplats i handledande utbildning. I bestämmelserna om anvisande av studieplats beaktas utbildningsutbudet i området, avståndet mellan hemmet och läroanstalten, förbindelserna, behovet av särskilt stöd samt det språk på vilket den grundläggande utbildningen genomförts. Anvisandet av studieplats påverkar inte kännbart den läropliktigas rörelsefrihet, eftersom studieplatsen alltid anvisas så nära den läropliktigas hem som möjligt. 

Enligt lagen om grundläggande utbildning ska läropliktiga delta i grundläggande utbildning som ordnas med stöd av lagen om grundläggande utbildning eller annars förvärva kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs. Det föreskrivs alltså om läroplikten som en skyldighet att förvärva kunnande på en viss nivå, inte som skoltvång eller skyldighet att delta i utbildning. Motsvarande princip iakttas också när läroplikten utvidgas till utbildning på andra stadiet. Om man så vill är det möjligt att fullgöra även gymnasiets lärokurs och avlägga yrkesinriktad examen självständigt utan att delta i undervisningen. Denna möjlighet tryggar åter en personal rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. 

I 10 § i grundlagen föreskrivs om skydd för privatlivet. Enligt bestämmelsen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid skyddade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. I läropliktslagen och lagen om utbildning som handleder för examensutbildning föreskrivs det om utbildningsanordnarnas och boendekommunernas rätt att få och skyldighet att lämna uppgifter. Den aktör som bär handlednings- och tillsynsansvaret för läroplikten eller den aktör som ansvarar för ordnandet av utbildning kan få uppgifter om en läropliktigs ansökan till fortsatta studier samt inledande och avbrytande av studierna. Den aktör som ansvarar för ordnandet av utbildning kan åter få behov om en läropliktigs behov av särskilt stöd. I bestämmelserna om personuppgifter och känsliga uppgifter beaktas allmänna dataskyddsförordningens samt informationsförvaltningslagens krav på behandling och skydd av personuppgifter. 

I 11 § i grundlagen finns bestämmelser om religions- och samvetsfrihet. Var och en har religionsfrihet, och ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. En del aktörer som har fått tillstånd att ordna utbildning eller vara huvudman för en läroanstalt kan företräda någon religiös eller annan ideell riktning. Den fria rätten att söka till utbildning tryggar den läropliktigas rätt till religions- och samvetsfrihet, eftersom han eller hon frivilligt kan välja till vilken läroanstalt han eller hon söker för att fullgöra sin läroplikt. Även i samband med anvisandet av studieplats bör man försäkra sig om att läroanstalten lämpar sig för den läropliktiga också med tanke på religions- och samvetsfriheten. 

I 17 § i grundlagen föreskrivs det om rätt till eget språk och egen kultur. Enligt bestämmelsen ska det allmänna tillgodose landets finskspråkiga och svenskspråkiga befolknings kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. Samerna såsom urfolk samt romerna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Rättigheterna för dem som använder teckenspråk samt dem som på grund av handikapp behöver tolknings- och översättningshjälp ska tryggas genom lag. 

Det svenskspråkiga utbildningsutbudet bedöms vara tillräckligt för att täcka de svenskspråkiga läropliktigas utbildningsbehov, både kvantitativt och regionalt. Positiv särbehandling gör det möjligt för samer att fullgöra läroplikten på Sameområdets utbildningscentrals läsårslinjer för samiska och samisk kultur samt ger rätt till inkvarterings- och reseersättning enligt läropliktslagen, om en same som är bosatt inom samernas hembygdsområde fullgör sin läroplikt i Sameområdets utbildningscentral. Enligt gymnasielagen och lagen om yrkesutbildning kan undervisningsspråket också vara till exempel romani eller teckenspråk. Bestämmelser om tolkningstjänst finns i lagen om tolkningstjänst för handikappade personer, enligt vilken tolkningstjänst i anknytning till studier ska ordnas i den utsträckning som en person nödvändigtvis behöver för att klara av studier efter den grundläggande utbildningen. Propositionens konsekvenser för olika språkgrupper har dessutom bedömts mer ingående i avsnitt 4.2.3.3 Konsekvenser för jämställdheten och jämlikheten samt i avsnitt 4.2.3.6 Regionala konsekvenser

Utvidgningen av läroplikten inverkar på rätten enligt 18 § i grundlagen att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. När läroplikten utvidgas begränsas möjligheterna för dem som är under 18 år att arbeta eller bedriva näringsverksamhet fullödigt jämfört med nuläget. Å andra sidan omfattas omyndiga barn av föräldrarnas försörjningsplikt och minderårigas näringsutövning är redan i nuläget begränsad. Målet för utvidgningen av läroplikten är att utbildnings- och kompetensnivån höjs på alla utbildningsstadier, skillnaderna i inlärning minskar och jämlikheten i utbildningen ökar. Detta främjar i fortsättningen möjligheten att skaffa försörjning på det sätt man själv väljer och samtidigt får man mångsidigare möjligheterna att skaffa försörjning. Det är också möjligt att fullgöra läroplikten i form av läroavtalsutbildning i ett anställningsförhållande. Också för företagare kan läroavtalsutbildning ordnas i det egna företaget. Läroavtalsutbildningen möjliggör den i grundlagen tryggade näringsfriheten även för läropliktiga. 

I 21 § i grundlagen föreskrivs det om rättsskydd. Enligt bestämmelsen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätt att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning ska tryggas genom lag. En läropliktig har rätt att söka ändring i förvaltningsbeslut som meddelas med stöd av läropliktslagen samt lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. Vid sökande av ändring iakttas bestämmelserna i förvaltningslagen samt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, om inte något annat föreskrivs. Bestämmelserna om ändringssökande följer den etablerade linje som tillämpats i lagarna om utbildning i fråga om bland annat omprövningsförfarande, besvärstid och besvärsförbud. 

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Strävan i propositionen är att fullgöra denna skyldighet som ålagts det allmänna så att utvidgningen av läroplikten inte bara tryggar de kulturella rättigheterna utan också andra grundläggande fri- och rättigheter på det sätt som beskrivs ovan. 

Alternativa handlingsvägar

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.1.1  Alternativa sätt att utvidga läroplikten

Ungas övergång från grundläggande utbildning till andra stadiet och avläggande av examen på andra stadiet kunde således främjas också genom att effektivisera studiehandledningen, som upplevts som bristfällig, och genom att på så vis stödja de unga när de ska välja studieområde. Dessutom kunde handledningen och stödet effektiviseras under den grundläggande utbildningen, i ansöknings- och övergångsskedet mellan den grundläggande utbildningen och utbildningen på andra stadiet samt under utbildningen på andra stadiet utan att läroplikten utvidgas. Olika handlednings- och stödåtgärder i ansöknings- och övergångsskedet har utvecklats, prövats och vidtagits i flera års tid, liksom åtgärder för att förebygga avbrytande av utbildningen på andra stadiet. Exempelvis inom ramen för programmet för effektivisering av genomströmningen inom yrkesutbildningen, som genomfördes 2011—2015, riktades sammanlagt 16 miljoner euro till anordnarna av yrkesutbildning för åtgärder för att minska antalet som avbryter utbildningen och öka andelen som avlägger examen inom utsatt tid. Inom ramen för programmet för effektivisering av genomströmningen har man bland annat stött övergången till studier efter den grundläggande utbildningen för unga som avslutat den grundläggande utbildningen, stärkt de grundläggande färdigheterna samt färdigheterna att hantera sitt liv och vardagen, skapat verksamhetsmodeller för tidigt ingripande samt stärkt de ungas engagemang i studier på andra stadiet och främjat slutförandet av studierna. I början av effektiviseringsprogrammet minskade avbrotten något, men sedan ökade de igen. Någon klar sjunkande trend kunde inte iakttas under effektiviseringsprogrammet. Zoomi-projektet som inleddes 2015 och fortsätter till utgången av 2021 har fortsatt arbetet med att minska avbrotten och förbättra genomströmningen inom yrkesutbildningen. Inom projektet har man utvecklat service- och verksamhetsmodeller som säkerställer elevers och studerandes utbildningsväg samt som är smidiga och övergripande och som bör spridas och införas i hela landet. Projektfinansieringen uppgår till cirka 1,5 miljoner euro. Enligt en kvalitativ utredning om Zoomi-projektet har de utbildningsanordnare som har fått resurser och stöd för att förebygga avbrytande av utbildningen och som även utvecklat läroanstaltens verksamhetskultur lyckat minska avbrottsgraden till cirka 5 procent. Problemen i anslutning till avbrytande av och genomströmning i studierna är dock mycket heterogena, så det är svårt att ingripa i dem och inte ens riktade åtgärder ger nödvändigtvis önskat resultat. 

Kostnadseffekterna av effektiviserad studiehandledning samt tilläggshandledning och stöd som riktas till de mest behövande skulle vara mindre än av den föreslagna utvidgningen av läroplikten och avgiftsfriheten på andra stadiet. I kostnadsberäkningarna för utvidgningen av läroplikten har man beaktat behovet av att effektivisera studiehandledningen och rikta mer handledning och stöd än nu framför allt till studerande som löper risk att avbryta utbildningen. Kostnadseffekterna av dessa åtgärder har uppskattats till cirka 20 miljoner euro. Svagheten hos alternativet är att enbart målinriktade åtgärder tycks trots tidigare omfattande satsningar (enbart yrkesutbildningen sammanlagt över 17 miljoner euro) minska avbrytandet av studierna eller öka avläggandet av examen på andra stadiet endast i liten utsträckning. Detta förklaras delvis med att bland de studerande som avbryter utbildningen på andra stadiet finns också sådana unga vilkas kunskaper borde räcka till för studier på andra stadiet och som inte har klara hälsomässiga eller andra vägande skäl att avbryta studierna. På grund av rådet för utvärdering av den ekonomiska politikens utvärdering (Seuri, Uusitalo & Virtanen 2018) vet man att ungefär en tredjedel av de unga som står utanför utbildning på andra stadiet har gått ut grundskolan med över 7 i medelvitsord, vilket borde räcka bra till för studier på andra stadiet. En del av de unga avbryter studierna eftersom studierna är betungande. Unga människor är erkänt kortsiktiga. De funderar inte nödvändigtvis på hur beslutet påverkar deras senare liv. Utvidgad läroplikt skulle sannolikt hålla kvar sådana unga i utbildning som inte just nu har lust att studera. 

I Finland har man strävat efter att främja ansökan till och avläggande av examen på andra stadiet även indirekt genom olika förpliktande bestämmelser inom det sociala trygghetssystemet. En ung person under 25 år som saknar examen på andra stadiet förlorar sin rätt till utkomstskydd för arbetslösa och hans eller hennes utkomststöd kan skäras ned, om han eller hon inte söker en studieplats, vägrar att ta emot en studieplats eller avbryter sina studier utan en bra orsak. Arbetslösa unga som saknar yrkesbehörighet, alltså endast har avlagt grundskola eller gymnasium, har fem månaders väntetid i arbetsmarknadsstödet. Utkomstödets grunddel kan sänkas för 18—24-åringar som saknar yrkesutbildning och som har avbrutit sin utbildning eller vägrat delta i utbildning. Det är svårt att bedöma om dessa åtgärder har önskade effekter, alltså i vilken mån inskränkningarna för närvarande uppmuntrar att söka till utbildning och förhindrar att utbildningen avbryts. Det är ändå uppenbart att dessa regler också har negativa konsekvenser, eftersom en del av de unga med stöd av bestämmelserna tvingas bli kunder hos utkomststödet i stället för att få de förmåner som kommer i första hand. Detta betyder samtidigt att en del av de unga hamnar utanför servicesystemet. Det är också motiverat att fundera om arbets- och näringstjänsterna är rätt servicekanal för unga under 18 år som saknar examen. 

Det finns redan nu rikligt med olika riktade stödåtgärder, incitament och sanktioner för att säkerställa att unga börjar i utbildning, minska avbrotten och förebygga utslagning. Utöver de ovannämnda åtgärderna har man försökt stödja ungas ställning genom för kommunerna och myndigheterna förpliktande bestämmelser om till exempel ungdomsgaranti, utbildningsgaranti och uppsökande ungdomsarbete. Dagens situation visar emellertid att fast tjänster finns och är garanterade de unga så förverkligas de ändå inte alltid och även när de förverkligas leder de inte nödvändigtvis till att examen på andra stadiet avläggs. 

De alternativ till utvidgad läroplikt som bygger på att effektivt identifiera riskgrupper och förbygga problem tycks lida av att det ännu inte har identifierats sådana forskningsbaserade diagnostiska metoder som de förutsätter för att identifiera målgruppen eller sådana pedagogiska metoder som de förutsätter för att avhjälpa identifierade problem. Problemet med de alternativ som baserar sig på bättre eller mer systematiskt genomförande av de åtgärder som används nu är att forskningen borde identifiera bästa praxis innan man kan planera och mainstrema åtgärderna. En strategi som bygger på förebyggande åtgärder skulle skjuta fram eventuella politikåtgärder till 2030-talet. 

När utvidgningen av läroplikten och de förebyggande alternativen granskas måste man beakta även konsekvenserna för olika åldersgrupper. Om forskningen kan identifiera effektiva metoder för att stärka de grundläggande färdigheterna, förebygga avbrott och främja avläggandet av examen på andra stadiet, är det skäl att ta dem i bruk. Problemet med åtgärder som uteslutande stödjer sig på förebyggande är emellertid att de åldersgrupper för vilka förebyggande åtgärder har varit otillräckliga blir förlorare oberoende av om följderna av misslyckat förebyggande kan rättas till senare. Vid sidan av förebyggande åtgärder behövs det en förändring på systemnivå, som förpliktar hela samhället att hålla kvar varje ung person i studier tills han eller hon avlagt examen på andra stadiet. Förlängd läroplikt är en åtgärd som kompletterar de förebyggande åtgärderna och förbättrar utbildningssystemets anpassningsförmåga och som också ingriper i fall där man misslyckats med att förebygga problemen. I detta avseende vore politikåtgärden av motsvarande art som inom vuxenutbildningen eller vissa social- och hälsovårdstjänster, där korrigerande åtgärder inte bara används för att sköta följderna av misslyckat förebyggande utan också förebygger senare, allvarligare problem. 

Alternativa sätt att förplikta till deltagande i utbildning

Utifrån internationella lösningsmodeller kan man särskilja två olika huvudlinjer när det gäller att förplikta till deltagande i utbildning efter 16 års ålder. Den första huvudlinjen är läroplikt som sträcker sig från barndomen till eller nästan till myndig ålder, och i propositionen föreslås nu att en sådan modell tas i bruk. Den andra huvudlinjen är en särskild aktivitetsskyldighet för ungefär 16—18-åringar, som ändå inte innebär en direkt läroplikt. 

I propositionen föreslås det att läroplikten utvidgas till att omfatta även utbildning på andra stadiet till myndig ålder, i första hand i examensinriktad utbildning och även förvärvande av färdigheter i utbildningar i övergångsskedet. Ett alternativt sätt att höja läropliktsåldern vore att förlänga den grundläggande utbildningen med ett eller två år, om eleven inte annars uppnår målen för den grundläggande utbildningen på lägsta godtagbara nivå. På detta sätt kunde man säkerställa att alla som slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs har tillräckliga grundläggande kunskaper och färdigheter att klara av studier på andra stadiet och avlägga examen på andra stadiet. Utan andra åtgärder garanterar ändå inte detta alternativ att alla unga övergår till utbildning på andra stadiet och avlägger examen på andra stadiet. I värsta fall kan en förlängning av den grundläggande utbildningen stämpla elever som omfattas av grundläggande utbildning längre än vanligt som misslyckade och på så vis påverka deras studiemotivation och vilja att fortsätta studera på andra stadiet, vilket ökar risken för utslagning. Alternativet skulle således inte höja finländarnas kompetens- och utbildningsnivå eller avsevärt öka jämlikheten i utbildningen. Alternativet skulle ända krympa inlärningsskillnaderna inom den grundläggande utbildningen. Dessutom skulle det åtminstone i någon mån utjämna inlärningsskillnaderna även på andra stadiet, när man redan under den grundläggande utbildningen skulle säkerställa att alla unga har tillräckliga grundläggande kunskaper och färdigheter för utbildning på andra stadiet. 

Ett alternativ till förlängd läroplikt kunde vara en aktivitetsskyldighet för unga som avslutat den grundläggande utbildningen och saknar examen på andra stadiet. Förutom deltagande i utbildning kunde den dessutom basera sig på andra aktiviteter, såsom arbete, verkstadsverksamhet eller någon annan samhällsaktivitet. Arbete utan inlärningsmål kopplade till examen eller examensdelar förfaller ändå inte i ljuset av internationella exempel vara ett rekommenderat sätt att fullgöra aktivitetsskyldigheten. Dessutom skulle det sannolikt vara svårt att dra en gräns mellan kort- och deltidsanställningar. Problem med slagkraften kunde också utgöra en utmaning för en mera allmänt utformad lagstiftning. Internationella exempel från bland annat Förenta staterna och England tyder också på att allmänt formulerade villkor för läroplikten med olika möjligheter till undantag inte nödvändigtvis leder till önskat resultat, alltså en ökad andel som avlägger examen. Att ta in en aktivitetsskyldighet som är lindrigare än läroplikt i lagstiftningen skulle sannolikt leda till att färre avlägger examen. Sannolikt skulle många just sådana unga börja omfattas av undantagen som utan någon slags aktivitetsskyldighet skulle låta bli att söka till utbildning och vilkas utbildning man försöker påverka genom aktivitetsskyldigheten. 

I samband med beredningen av propositionen har man också utrett olika alternativa tidpunkten då läroplikten kunde upphöra. Det huvudsakliga alternativet har ansetts vara att läroplikten upphör på 18-årsdagen eller alternativt vid utgången av det kalenderår då man fyller 18 år. Av dessa alternativ skulle det senare betyda att läroplikten varar i princip lika länge för alla oberoende av när man har födelsedag. Det har ändå ansetts problematiskt att utsträcka läroplikten längre än till 18 års ålder med tanke på de andra rättigheter och skyldigheter som hänför sig till myndighetsåldern. Man har till exempel ansett att en myndig person ska ha grundlagsenlig rätt till arbete och näringsfrihet. Också vårdnadshavarnas subjektiva underhållsskyldighet upphör när barnet fyller 18 år. Det alternativ som föreslås i propositionen, alltså att läroplikten upphör på 18-årsdagen, betyder att läropliktens totala längd kan varierar med upp till ett år beroende på när man har födelsedag. I beredningen har man ändå utgått ifrån att det är motiverat att i första hand ålägga unga under 18 år som saknar examen på andra stadiet att studera, även om det skulle betyda att läropliktens totala längd skiljer sig mellan olika personer. Efter att en person blivit myndig kan han eller hon fritt välja mellan att delta i utbildning eller annan verksamhet. 

Kostnadsjämförelse mellan de alternativa handlingsvägarna

När man jämför kostnaderna för och nyttan av utvidgningen av läroplikten som helhet med kostnaderna för och nyttan av de alternativa åtgärderna är det skäl att granska kostnaderna för den offentliga ekonomin och kostnaderna på hela samhällsnivån separat. När det gäller förlängningen av läroplikten är en stor del av kostnaderna för den offentliga ekonomin inte samhälleliga kostnader, eftersom de ersätter läromedels- samt transportkostnader som finansieras genom medborgarnas privata utgifter. Till denna del skiljer sig den föreslagna reformen från alternativen, där resurser i högre grad riktas till helt nya saker, såsom handledning av studierna eller utökad undervisning. Sett till de samhälleliga kostnaderna är förlängningen av läroplikten förmånligare än något alternativ som påverkar de offentliga utgifterna lika mycket. Eftersom cirka 80 procent av kostnaderna för reformen riktar sig till läromedels-, transport-, inkvarterings- och studentexamensutgifterna, som för närvarande betalas av enskilda medborgare, är reformens samhälleliga pris cirka 20 miljoner euro. Det har inte föreslagits några alternativ till förlängningen av läroplikten med motsvarande samhälleliga kostnader. 

Eftersom de offentliga utgifterna för förlängningen av läroplikten till så stor del ersätter privata utgifter, kan förlängningen av läroplikten genomföras som en helhet tillsammans med alternativa metoder så att de samhälleliga kostnaderna i stor utsträckning är desamma som för de alternativa metoderna. De samhälleliga kostnaderna för reformen kan upptas som kostnader för den offentliga sektorn genom att ändra skatte- eller förmånssystemet så att de befolkningsgrupper som har nytta av avgiftsfria material och resor i stället betalar mera skatt eller får mindre andra sociala förmåner. 

Alternativa sätt att begränsa avgiftsfriheten

Det har ansetts motiverat att utsträcka den avgiftsfrihet för utbildning på andra stadiet som hänför sig till utvidgningen av läroplikten så att den i princip omfattar avläggandet av hela examen på andra stadiet. Alternativet skulle ha varit att utsträcka avgiftsfriheten endast till läropliktstiden. Kostnaderna för utvidgningen av läroplikten enligt detta alternativ skulle ha varit ungefär 2/3 av de nu föreslagna kostnaderna, eftersom rätten till avgiftsfri utbildning skulle ha varat i medeltal cirka två år i stället för propositionens i medeltal tre år. Alternativet skulle emellertid ha varit problematiskt med avseende på målet att varje ung person ska avlägga examen på andra stadiet, om rätten till avgiftsfri utbildning skulle upphöra mitt under avläggandet av examen. Om avgiftsfriheten upphör på 18-årsdagen skulle det dessutom försätta de studerande i ojämlik ställning beroende på när de har födelsedag, vilket skulle strida mot kraven på jämlik behandling. 

I propositionen föreslås det att rätten till avgiftsfria skolskjutsar ska genomföras inom ramen för det nuvarande systemet med stöd för skolresor. Alternativet hade varit att föreskriva om skyldighet för anordnarna av utbildning på andra stadiet att ordna skolskjutsar, på samma sätt som det i lagen om grundläggande utbildning föreskrivs att det är en uppgift för anordnarna av grundläggande utbildning. Detta alternativ ansågs ändå inte fungera i utbildningen på andra stadiet. Eleverna i grundläggande utbildning bor i regel inom den kommun som ordnar den grundläggande utbildningen, men för studerande i utbildning på andra stadiet kan boningsorten och därmed skolresorna variera mycket. I utbildning på andra stadiet har Folkpensionsanstalten redan ett fungerande system för beviljande av stöd för skolresor, som med rimliga förändringar kan tas i bruk även för helt avgiftsfria skolresor. 

Enligt lagen om grundläggande utbildning har en elev som har längre än fem kilometer till skolan har rätt till fri transport. Enligt den gällande lagen om stöd för skolresor förutsätts åter att skolresan är minst 10 kilometer. I läropliktsutbildningen enligt grundlagen ingår också rätt till avgiftsfria skolresor. I det utkast till regeringsproposition som var ute på remiss föreslogs det att gränsen för skolresa skulle sänkas till fem kilometer i överensstämmelse med lagen om grundläggande utbildning. I remissvaren önskade man att utbildningens avgiftsfrihet skulle ses över på nytt. I detta sammanhang bedömdes också propositionens kilometergräns grundlagsenlighet i förhållande till kravet på avgiftsfria skolresor inom läropliktsutbildningen. I propositionen föreslås att gränsen för avgiftsfria skolresor sätts till sju kilometer, eftersom det inte anses rimligt att en studerande ska färdas en daglig skolresa som överstiger sju kilometer avgiftsfritt, till exempel till fots. 

5.1.2  Alternativa sätt att ordna utbildning i övergångsskedet

Det finns flera olika sätt att genomföra och reformera utbildningarna i övergångsskedet. Det första alternativet vore att behålla utbildningarna i övergångsskedet ungefär som i nuläget. Problemet i nuläget är emellertid att samtliga tre utbildningsalternativ i övergångsskedet tillhandahålls bara i stora städer. Dessutom är de olika utbildningarna i övergångsskedet förenade med olika specialvillkor, som påverkar bland annat elevantagningen. I små kommuner tillhandahålls vanligtvis bara någon av dessa utbildningar eller så kommer ingen till utbildningarna i övergångsskedet, eftersom man kommer in på gymnasiet med mycket lågt medelbetyg. En ung person hänvisas ofta till utbildning i övergångsskedet enligt utbudet i närregionen, och inte enligt den för honom eller henne lämpligaste utbildningen. Nuläget borde framför allt utvecklas så att även andra än studerande med främmande språk som modersmål vid behov kunde delta i utbildning som förbereder för gymnasieutbildning. Påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildning kan åter upplevas som att man stampar på stället, inte som att man går vidare på utbildningsvägen. 

Det andra alternativet att utveckla utbildningarna i övergångsskedet vore att ta bort påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildning från utbildningssystemet och ha kvar två utbildningar i övergångsskedet, av vilka den ena skulle förbereda och handleda för gymnasieutbildning och den andra för yrkesutbildning. Påbyggnadsutbildningen inom den grundläggande utbildningen skulle inte längre behövas, om det i samarbete med anordnarna av grundläggande utbildning vore möjligt att höja vitsorden från den grundläggande utbildningen i de handledande utbildningarna. Fördelen med detta alternativ vore att bägge återstående utbildningarna i övergångsskedet skulle vara på samma nivå inom referensramen för examina och övriga samlade kompetenser (NQF), det vill säga nivå 3. Å andra sidan kunde övergångsskedesutbildningarnas roll som stöd vid handledning till fortsatta studier försvagas, om den studerande alltid måste välja mellan utbildning som handleder för antingen gymnasieutbildning eller yrkesutbildning, och inte har ett neutralt alternativ, såsom påbyggnadsundervisningen inom den grundläggande utbildning, för att få klarhet i sina fortsatta studieplaner. Handledningen till fortsatta studier kunde emellertid breddas så att man inom bägge utbildningarna skulle bygga upp gemensamma utbildningsdelar som kan ingå i vardera utbildningen. 

Det tredje alternativet vore att helt och hållet avstå från utbildningarna i övergångsskedet. Då skulle de unga övergå direkt från den grundläggande utbildningen till examensinriktad utbildning på andra stadiet. Utgångspunkten för detta alternativ är att alla elever får de färdigheter och det kunnande som behövs i utbildning på andra stadiet redan under den grundläggande utbildningen, och att eleverna handleds så effektivt att de är beredda att träffa utbildningsval som avser de fortsatta studierna i det skede då den grundläggande utbildningen avslutas. Fördelen vore att den studerande antas direkt till examensinriktad utbildning, varvid den studerande integreras i de fortsatta studierna på ett naturligt sätt. För dem som har sämre färdigheter kunde man bygga en individuell studieväg för att stärka färdigheterna. Ett problem med alternativet är emellertid att en del av eleverna inom den grundläggande utbildningen har svårt att uppnå de färdigheter och det kunnande som behövs för fortsatta studier under den grundläggande utbildningen och de behöver påbyggnadsundervisning för att förbättra sina vitsord och få önskad fortsatt studieplats. Dessutom är en del av dem som avslutar den grundläggande utbildningen osäkra på var de vill fortsätta studera. Dessa studerande behöver mera information och mera tid på sig för att välja. En del av de studerande kan behöva träning också för att hantera sitt liv och vardagen innan studier på andra stadiet är möjliga. Om dessa studerande i fortsättningen blir tvungna att övergå direkt till examensutbildning på andra stadiet, måste man inom examensutbildningen förbereda sig på mera stöd för lärandet än nu och i början av utbildningen eventuellt också på studier som stödjer studiefärdigheterna och valen, och som innehållsmässigt åtminstone i någon mån motsvarar de nuvarande utbildningarna i övergångsskedet och förlänger studietiden. Det skulle sannolikt också vara flera än nu som byter examen. 

Den modell som föreslås i propositionen och som går ut på att slå samma de nuvarande separata utbildningarna i övergångsskedet till en flexibel utbildningshelhet har betraktats som det bästa alternativet, som kan lösa de missförhållanden som hänför sig till den nuvarande situationen. Den föreslagna modellen ökar den jämlika tillgången till utbildning i övergångsskedet regionalt och ger unga som avslutar den grundläggande utbildningen bättre möjligheter än nu att förvärva färdigheter för fortsatta studier samt övergå till gymnasieutbildning och yrkesutbildning. Modellen garanterar också möjligheter att genuint överväga alternativen beträffande fortsatta studier i övergångsskedet, eftersom den unga inte behöva bestämma utbildningsriktning ännu när han eller hon söker till utbildning i övergångsskedet. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Allmänt om läroplikten i världen

I detta avsnitt används allmänt benämningen läroplikt för utbildning som är obligatorisk för individen eller skyldighet att förvärva kunnande. Utbildningen på grundskolestadiet omfattas av läroplikt i nästan alla länder. I de flesta utvecklade länder sträcker sig individens läropliktsålder på samma sätt som i Finland till ungefär 16 års ålder. Läroplikten sträcker sig till utbildning på andra stadiet i åtminstone Belgien, Portugal, Österrike, Holland, England, Tyskland, Israel och Ryssland samt i vissa delstater i Kanada, Australien och Förenta staterna. Förpliktelsen har genomförts i läropliktssystemen under de senaste tio åren antingen genom att föreskriva att utbildning på andra stadiet är obligatorisk eller genom att läroplikten förlängts genom speciallagstiftningen för till exempel 16—17-åringar och på något annat sätt för dem som är yngre än så (Seuri, Uusitalo och Virtanen, 2018). 

Inom Europa skiljer sig den grundläggande utbildningen och lagstiftningsalternativen i anslutning till avläggandet av den grundläggande utbildningen från varandra eftersom utbildningssystemen är olika. I flera europeiska länder har begreppet läroplikt delats upp i heltidsläroplikt och deltidsläroplit. Till skillnad från en del andra europeiska länder har Finland inte delat upp begreppet läroplikt i heltidsläroplikt och deltidsläroplikt. Med heltidsläroplikt avses den period då alla elever förutsätts delta i heltidsundervisning. Denna period är lagstadgad och bestäms enligt elevernas ålder. Vanligtvis fullgörs heltidsläroplikten i skolor eller läroanstalter. Med deltidsläroplikt avses att unga som fullgjort heltidsläroplikten är skyldiga att delta i deltidsutbildning upp till en viss ålder. Inom vissa utbildningssystem genomförs vissa utbildningsvägar som ingår i läroplikten som en kombination av deltidsstudier och inlärning i arbete på deltid (s.k. dualsystem). 

Tidpunkten när läroplikten börjar och dess längd varierar mycket. I största delen av länderna upphör läroplikten vid 16 års ålder. Flera länder har beslutat att förlänga läroplikten till efter 16 års ålder som ett svar på arbetsmarknadens ökade kompetenskrav och för att förebygga utslagning av unga. Förpliktande modeller för 17-, 18- och rentav 19-åringar har nyligen tagits i bruk i flera europeiska länder, men också i flera delstater i Förenta staterna, Kanada och Australien. Också i Asien och Sydamerika sträcker sig läroplikten över 16 års ålder. Också i rapporten från Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken granskar man vissa länders läropliktsmodeller och deras effekter. Enligt forskarnas summering tyder de flesta forskningsresultat på att en förlängning av läroplikten till 15 eller 16 års ålder har inverkat positivt på individers avläggande av examen, sysselsättning och förvärvsinkomster samt att den minskat användningen av sociala förmåner och till och med brottsligheten. Den verksamhet som kan ingå i så kallad obligatorisk utbildning är ofta vagt definierad, men i praktiken handlar det om utbildning eller annan inlärning och träning som främjar framsteg inom det formella utbildningssystemet, arbetspraktik eller annan motsvarande verksamhet som främjar inlärning och är kopplad till utbildningen. Sanktionerna för försummad läroplikt varierar i olika länder, vanligtvis handlar det om böter för vårdnadshavarna. Också den unga själv kan bestraffas i form av till exempel samhällstjänst eller böter. 

I flera europeiska länder har man också försökt beakta hur eventuell sjukdom hos en elev påverkar läropliktens längd. Trots att de europeiska utbildningssystemen avviker från varandra kan man göra vissa generaliseringar beträffande de lagstiftningsalternativ som har använts för att stödja en elevs fullgörande av läroplikten när eleven har insjuknat under fullgörandet av läroplikten. Det vanligaste sättet har varit bestämmelser som har gjort det möjligt att fortsätta skolgången till en viss ålder även efter den ålder som förpliktar till skolgång. I stället för att sätta en åldersgräns har läroplikten kunnat förlängas med ett eller två år. Det är också vanligt att eleven har möjlighet att fullgöra läroplikten eller fortsätta med studier som hör till den grundläggande utbildningen till exempel i läroanstalter som tillhandahåller vuxenutbildning. 

Läroplikten i Norden

I Sverige föreskrivs det om skolplikt i skollagen (2010:800). Skolplikten varar sammanlagt 10 år och den består av ett år i förskola och nio år i grundskolan. I specialskolor upphör skolplikten först på årskurs 10. För den elev som inte gått ut grundskolan när skolplikten annars skulle ha upphört, upphör skolplikten i stället ett år senare. Skolplikten upphör dock senast när eleven fyller 18 år. Kommunen är skyldig att tillhandahålla barn som vårdas på sjukhus undervisning på sjukhuset. Undervisningen ska då så långt det är möjligt motsvara den undervisning som ordnas i skolan. Den förlängning av utbildningen som genomfördes i Sverige på 1960-talet till följd av grundskolereformen tycks inte ha haft någon stor inverkan på den genomsnittliga sysselsättningen eller inkomsterna för de åldersklasser som berördes av förändringen. Å andra sidan hade till exempel enligt Meghirs och Palmes (2005) undersökning förlängningen av utbildningen till följd av grundskolereformen en positiv inverkan på lågutbildade föräldrars barns utbildning och inkomster i Sverige. 

I Norge börjar läroplikten det år då barnet fyller 6 år. Grundskolan är indelad i två stadier. De första sju åren i grundskolan (klass 1—7) kallas barneskole och de tre följande åren (klass 8-10) kallas ungdomsskole. Läroplikten upphör när barnet slutfört årskurs 10, då är eleven i regel 16 år gammal. Om barnet insjuknar och därför inte kan delta i undervisningen, hindrar den norska lagstiftningen inte barnet från att fullgöra sin läroplikt. I en sådan situation kan undervisningen beroende på omständigheterna ges till exempel hemma eller på sjukhuset. Om barnet har passerat läropliktsåldern men på grund av en långvarig sjukdom ändå inte har kunnat fullgöra läroplikten, kan undervisning som uppfyller läroplikten ges som vuxenundervisning. I Norge har man positiva forskningsresultat om nyttan med förlängd utbildning. Enligt norska undersökningar har förlängningen av läroplikten på grund av den norska grundskolereformen på 1960-talet har en betydande 8—10 procent inverkan på individens förvärvsinkomster per varje ytterligare utbildningsår. 

I Danmark rådet det inte skoltvång, men alla barn i läropliktsåldern har rätt att få undervisning och skyldighet att fullgöra läroplikten. Läroplikten varar tio år och börjar den 1 augusti det kalenderår då barnet fyller sex år. I grundskolan ingår en ettårig förskola (nollklass) samt grundskolans första till nionde klass. Dessutom är det möjligt att gå en ettårig frivillig tionde klass. Ett barn kan få läropliktsundervisning i avgiftsfria grundskolor, avgiftsbelagda privatskolor eller alternativt som hemundervisning. Läroplikten består av ett års förskola och nio års grundskola. Läroplikten upphör härmed i regel vid 16 års ålder. Den kan förlängas genom att man fortsätter till klass 10, men detta är valfritt. På grund av sjukdom har en elev möjlighet att gå om samma klass. Eleven kan dock inte fortsätta i den grundläggande utbildningen efter det att han eller hon har fyllt 18 år. 

I Island börja läroplikten vid 6 års ålder och upphör vid 16 års ålder. Läropliktens längd är 10 år. Den tidpunkt då läroplikten börjar fullgöras kan senareläggas eller fördröjas på föräldrarnas initiativ, till exempel i situationer där en elev behöver särskilt stöd. 

I de nordiska länderna föreskrivs det om läropliktens längd i lag. I alla andra nordiska länder börjar man fullgöra läroplikten som 6-åring, medan man i Finland börjar fullgöra läroplikten som 7-åring, vilket föregås av förskoleundervisning som är förpliktande för barnen. I alla nordiska länder upphör läroplikten vid 16 års ålder. I Finland ändrades lagen om grundläggande utbildning 2015 så att förskoleundervisningen blev förpliktande för barnen. Den förpliktande förskoleundervisningen är inte en del av läroplikten, med undantag av dem som omfattas av förlängd läroplikt, för vilka förskoleundervisningen är en del av läroplikten. 

I alla andra nordiska länder upphör läroplikten i regel vid 16 års ålder. I Finland avslutas fullgörandet av läroplikten i regel när den unga är 16 år, men senast vid utgången av läsåret det år då den läropliktiga fyller 17 år. I alla nordiska länder har allvarlig sjukdom hos eleven, som har kunnat avbryta eller fördröja fullgörandet av läroplikten, beaktats i den tidpunkt när läroplikten upphör eller i läropliktens längd. I dessa situationer har man också individuellt kunnat fortsätta att fullgöra läroplikten till en viss ålder, läroplikten har kunnat förlängas en viss tid eller eleven har kunnat avlägga innehåll som hör till den grundläggande utbildningen till exempel i vuxenutbildning. I Finland förlängs fullgörandet av läroplikten av så kallad förlängd läroplikt. En elev som passerat läropliktsåldern har kunnat fortsätta att avlägga den grundläggande utbildningens innehåll i grundläggande utbildning för vuxna, om eleven inte har fått avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen inom föreskriven tid. Läroplikten kan också fullgöras i så kallad sjukhusundervisning. 

Läroplikten i Europa

Den internationella jämförelsen i anslutning till läropliktens längd har i huvudsak inriktats på europeiska stater, eftersom de har liknande utbildningssystem och samhällsstrukturer. Alla länder i Europeiska unionen har någon slags obligatorisk utbildning för individen, som i regel börjar genomföras vid 7 års ålder. I granskningen bör man beakta att individuellt kan ett barn börja genomföra den obligatoriska utbildningen även tidigare eller senare, och därför är granskningen fokuserad på den vanligaste åldern då läroplikten börjar och upphör. Också i Finland kan fullgörandet av läroplikten tidigare- eller senareläggas på lagstadgade grunder. 

I Europa varierar tidpunkten då läroplikten börjar tämligen mycket. I största delen av de europeiska staterna börjar läroplikten vid 6 års ålder. Åldern då läroplikten börjar kan som mest variera 4 år. I Frankrike och Ungern är barnen yngst när de börjar fullgöra läroplikten, 3 år. I Estland och Finland är barnen äldst när de börjar fullgöra läroplikten, 7 år. I Finland föregås inledandet av läroplikten i regel av obligatorisk förskoleundervisning, som inleds vid 6 års ålder. Förskoleundervisningen anses ändå inte höra till läroplikten. 

I Europa upphör fullgörandet av läroplikten i regel vid 16 års ålder. Vid en jämförelse av de europeiska länderna variera den ålder då fullgörandet av läroplikten upphör som mest med 5 år. Läroplikten upphör vid 14—19 års ålder. De yngsta som avslutar läroplikten finns i Serbien, där läroplikten kan upphöra redan vid 14 års ålder. I Tyskland (i fem delstater) och i Nordmakedonien kan läroplikten upphöra först vid 19 års ålder. 

Läroplikten varar 8—13 år beroende på stat. Kortast är läroplikten i Kroatien, där den varar åtta år. Längst är läroplikten i Tyskland, Frankrike, Ungern och Nordmakedonien, där läroplikten varar 13 år. I Finland varar läroplikten nio år för de elever som studerar enligt den allmänna läroplikten, men den kan också vara 10 år. Ett extra års läroplikt garantera att eleven fortfarande är läropliktig fast han eller hon skulle stanna på klassen en gång. Inte heller elever som omfattas av förlängd läroplikt använder alltid 11 år för att fullgöra läroplikten. Den som omfattas av förlängd läroplikt kommer upp till 11 år ifall han eller hon börjar i förskoleundervisning som hör till läroplikten som 6-åring och utnyttjar den lagstadgade möjligheten att få förskoleundervisning två år. 

I alla europeiska länder omfattar den undervisning som hör till läroplikten den så kallade grundskolan, men till exempel i Tyskland och Frankrike sträcker sig läroplikten också till utbildning på andra stadiet. I flera europeiska länder kan elevens läroplikt också upphöra senare än vad som föreskrivit på grund av elevens sjukdom eller inlärningssvårigheter. I flera länder har utbildning som hör till läroplikten också kunnat genomföras på sjukhus eller i rehabilitering. Också i Finland kan grundläggande utbildning som hör till läroplikten genomföras i så kallad sjukhusundervisning. I den närmare landsvisa granskningen har man försökt beakta läropliktsutvecklingen på senare tid samt olika sätt att föreskriva om läropliktens längd eller sättet att fullgöra läroplikten i olika utbildningsformer. 

I Tyskland varierar läropliktens längd mellan de olika delstaterna, varav den i elva är 12 år och i fem 13 år. I Tyskland tillämpas ett så kallat dualsystem, där utbildningen äger rum i två olika miljöer; praktisk yrkesskicklighet fås på arbetsplatser medan teoretisk yrkesundervisning och undervisning i allmänna ämnen ordnas i yrkesskolor. I dessa utbildningskanaler bedöms den studerande med avseende på hur han eller hon klarar sig både i skolan som i arbetet. 

I Frankrike har läroplikten från och med september 2019 börjat vid 3 års ålder. Läroplikten upphör när eleven fyller 16 år och varar således 13 år. Läroplikten kommer emellertid att förlängas ytterligare. Från och med september 2020 kommer läroplikten i Frankrike att vara 15 år och således beröra även 16—18-åriga elever. Då har Frankrike den längsta läroplikten i Europa. 

I Förenade Konungariket England, Wales och Nordirland har barn skyldighet att delta i heltidsundervisning från och med femårsdagen tills de fyller 16 år. De två följande åren kan en elev delta i antingen skolundervisning eller praktik. Undervisningen eller praktiken kan dock vara på deltid. De lokala myndigheterna är skyldiga att tillhandahålla sjukhusundervisning för barn i läropliktsåldern som inte kan delta i undervisningen av medicinska orsaker. Det är fråga om heltidsundervisning som också kan vara på deltid, om barnets kondition kräver det. 

I Österrike upphör läroplikten vid 15 års ålder. År 2016 infördes en lag enligt vilken 15—18-åringar är skyldiga att delta i utbildning eller handledande utbildning. Systemet är separat från den egentliga läroplikten, som upphör vid 15 års ålder. 

I Italien börjar läroplikten vid 6 års ålder och upphör vid 16 års ålder så att den varar 10 år. Det är möjligt att genomföra de två sista åren av läroplikten i utbildning på högre stadiet eller i regional yrkesutbildning eller inom ett praktiksystem. Barn som tillfälligt inte kan delta i skolan av hälsomässiga skäl kan fortsätta sin utbildning utan avbrott genom att delta i undervisningen i form av fristående kursdelar i rehabiliteringscenter eller på sjukhus, vilka ordnas i samarbete mellan skolförvaltningen, de lokala hälsomyndigheterna samt privata och offentliga hälsocentraler. Till kurser som ordnas på sjukhus antas elever som vårdas på sjukhus längre än 30 dagar. Sjukhusundervisningen riktas till alla elever på olika klasser vilka lider av allvarliga sjukdomar eller är patienter på sjukhus. 

I Spanien varar läroplikten tio år och den obligatoriska undervisningen är uppdelad i två nivåer: undervisning för barn i åldern 6—12 år samt undervisning för barn i åldern 12—16 år. Det spanska utbildningssystemet har garanterat rätt till utbildning för dem som inte kan delta i undervisningen genom att utveckla bestämmelser om distansundervisning samt genom att skapa utbildningsmässiga stödåtgärder. Elever som blir sjuka har två alternativ. Det första alternativet är sjukhusundervisning, som är avsedd för elever vars sjukdom kräver långvarig sjukhusvård. De är inskrivna i en normal skola, men skolan upprättar en stödenhet på sjukhuset. Det andra alternativet är ett hemundervisningsprogram för barn i läropliktsåldern som av medicinska orsaker är tvungna att stanna hemma och därför inte kan delta i undervisningen i skolan. 

I Estland börjar läroplikten vid 7 års ålder. Den obligatoriska läroplikten pågår tills eleverna har fullgjort en nio år lång grundläggande utbildning eller fyllt 17 år. 

I Tjeckien börjar läroplikten vid 5 års ålder och upphör i regel vid 15 års ålder, dock senast vid utgången av de läsår då eleven fyller 17 år. Läroplikten upphör således när eleven fyllt 17 år, trots att han eller hon inte har hunnit slutföra klass nio (eleven har till exempel gått om någon klass). Läroplikten kan också upphöra tidigare, om eleven till exempel har genomförts grundskolans innehåll i snabbare takt. Trots att den obligatoriska läroplikten upphör vid 17 års ålder, kan man på vårdnadshavarens begäran och med skoldirektörens samtycke fortsätta att genomföra grundskolan genom att stanna kvar i skolan till utgången av det läsår då eleven fyller 18 år. 

I Slovenien varar läroplikten i regel nio år. Barnen börjar i skolan som 6-åringar och avslutar den som 15-åringar. Elever som inte fullgör läroplikten inom de föreskrivna nio åren kan fortsätta i skolan under ytterligare två år. Det är också möjligt att förlänga läroplikten för elever som kräver särskilt stöd, och som deltar i anpassade eller särskilda skolprogram. Läroplikten upphör när eleven fyllt 16 år. Läroplikten varar alltså sammanlagt 13 år. För elever som kräver särskilt stöd kan läroplikten förlängas, och då upphör den först vid utgången av det år då eleven fyller 23 år. 

I Slovakien börjar läroplikten vid 6-års ålder och upphör vid 16 års ålder. Skoldirektören kan tillåta att en elev som fyllt 16 år slutför grundskolan, om eleven förväntas kunna slutföra den sista årskursens lärokurs det läsår då eleven fyller 17 år. Dessutom kan skoldirektören tillåta att en elev som har en sjukdom eller skada deltar i undervisningen till utgången av det läsår då eleven fyller 18 år. 

I Polen har läroplikten från och med 2017 varat nio år och innehållet ett års förskoleundervisning och åtta års grundläggande utbildning. Den grundläggande utbildning är på heltid under läroplikten, varefter den fortsätter på deltid de följande tre åren, då det kan vara fråga om skola eller undervisning i någon annan miljö. Läroplikten upphör när eleven slutfört grundskolan (normalt vid 15 års ålder), men senast när eleven fyllt 18 år. En elev som inte lyckas slutföra grundskolan före 18 års ålder kan slutföra utbildningen till exempel i en skola för vuxna. Utbildning efter grundskolan är inte obligatorisk. Om elev är frånvarande från skolan till exempel på grund av sjukdom, tillåts han eller hon i de flesta fall slutföra den påbörjade utbildningen, trots att han eller hon har hunnit fylla 18 år. 

Läropliktens längd i Europa 

 

Begynnelseålder 

Slutålder 

Läropliktens längd 

Albanien 

15 

Nederländerna 

16 

11 

Belgien 

18 

12 

Bosnien och Hercegovina 

15 

Bulgarien 

16 

11 

Irland 

16 

10 

Österrike 

15 

10 

Sverige 

16 

10 

Norge 

16 

10 

Grekland 

15 

11 

Kroatien 

15 

Lettland 

16 

11 

Liechtenstein 

15 

Litauen 

16 

10 

Luxemburg 

16 

12 

Malta 

16 

11 

Montenegro 

15 

Danmark 

16 

10 

Island 

16 

10 

Italien 

16 

10 

Spanien 

16 

10 

Nordmakedonien 

17/19 

11/13 

Portugal 

18 

12 

Polen 

15 

11 

Frankrike 

16 

13 

Rumänien 

17 

11 

Tyskland 5 delstater 

19 

13 

Tyskland 11 delstater 

18 

12 

Serbien 

14 

Slovakien 

16 

10 

Slovenien 

15 

Schweiz 

15 

11 

UK – England 

16 

11 

UK- Nordirland 

16 

12 

Tjeckien 

15 

10 

Turkiet 

17 

12 

Ungern 

16 

13 

Estland 

16 

Källa: EU: Compulsory education in Europe. 2019/20. 

Remissvar

6.1  Remissbehandling

Utkastet till regeringens proposition var på remiss 30.4.—15.6.2020. Det kom sammanlagt 262 yttranden om utkastet till proposition. 

Propositionens mål om höjd utbildningsnivå och jämlika utbildningsmöjligheter understöddes i stor utsträckning i utlåtandena. Strävandena att minska antalet som avbryter sin utbildning och höja utbildnings- och kompetensnivån ansågs vara mycket aktuella och värda att understödas. I yttrandena framfördes emellertid att propositionens mål kan nås även på andra sätt än genom att förlänga läroplikten, till exempel genom att satsa på handledning och tjänster för unga. I yttrandena föreslår man att anslagen borde riktas till exempelvis förvärvande av tillräckliga färdigheter för fortsatta studier inom den grundläggande utbildningen, utbildning på andra stadiet, studiehandledning samt studerandevård och andra social- och hälsovårdstjänster för unga i stället för läromedel och skolresor. 

De andra satsningar för att förbättra de ungas ställning som framförts i remissvaren är viktiga och värda att understödas. Under regeringsperioden riktas tilläggsanslag även till andra åtgärder, och dessa andra åtgärder och utvidgningen av läroplikten bildar tillsammans en helhet. 

I remissvaren framfördes kritiska synpunkter på kostnadsberäkningarna. I synnerhet de tilläggsanslag som reserverats för läromedel ansågs underdimensionerade. Till exempel enligt uppskattningen i Kommunförbundets yttrande skulle kostnaderna för läromedel vara 15 miljoner och handledningskostnaderna 4,4 miljoner högre än vad som uppskattats i propositionsutkastet. Flera kommuner hänvisade till Kommunförbundets beräkningar i sina yttranden. Kritiken mot kostnadsberäkningarnas korrekthet var dock i regel på allmän nivå, och inga detaljerade alternativa kostnadsberäkningar har framförts i yttrandena. Utifrån remissvaren var skillnaderna i kostnadsberäkningarna störst i fråga om gymnasieutbildningens läromedelskostnader. Kostnadsberäkningarna för läromedel i utkastet till regeringens proposition ansågs trots remissvaren i princip motiverade, men utifrån remissvaren justerades den upphandlings- och återvinningseffektivitet som använts i kostnadsberäkningarna för gymnasieutbildningens material något, och anslaget för gymnasieutbildningen steg med cirka två miljoner euro. 

I flera kommuners yttranden betonas att kommunerna måste ersättas fullt ut för kostnaderna. I yttrandena konstateras att om det inte riktas tillräckligt med resurser till reformen, blir utbildningsanordnarna tvungna att göra inbesparingar på annat håll, till exempel genom att minska undervisningsvolymen och stödåtgärderna samt öka undervisningsgruppernas storlek. I flera yttranden lyfte man fram coronapandemins inverkningar på kommunernas ekonomi. I yttrandena hänvisade man också till tidigare sparåtgärder inom utbildningen och konstaterade att innan nya skyldigheter införs måste underskottet i yrkesutbildningens basfinansiering rättas till och den permanenta nedskärningen i priset per enhet i gymnasiet slopas. I yttrandena önskade man dessutom att möjligheterna att minska kostnaderna till exempel genom att gallra bland förmånerna enligt propositionen skulle utredas ytterligare. Det ansågs också viktigt att följa de faktiska kostnaderna. I enlighet med regeringens proposition kommer kommunerna att ersättas för kostnaderna fullt ut och till 100 procent med statlig finansiering. De faktiska kostnaderna för gymnasieutbildningen och yrkesutbildningen kommer att följas årligen även i fortsättningen. 

I vissa yttranden konstaterades det att i propositionsutkastet har inte beaktats alla nya uppgifter för utbildningsanordnarna, som följer av till exempel upphandling, förvaring, underhåll, återanvändning och utdelning av läromedel, och inte kostnaderna för de nya anmälnings- och tillsynsuppgifterna. I yttrandena framfördes också att i kostnadsberäkningarna har inte beaktats ökningen av antalet studerande till följd av utvidgningen av läroplikten. På grund av remissvaren har kostnadseffekterna av regeringens proposition höjts med cirka två miljoner euro för upphandling och förvaring av läromedel och andra motsvarande åtgärder. I fråga om anmälnings- och tillsynsskyldigheterna samt de administrativa förpliktelserna i anslutning till dem ändrades inte kostnadsberäkningarna på grund av remissvaren. På det sätt som konstaterats i propositionens konsekvensbedömningar kan det växande antalet studerande delta i utbildningen inom ramen för de nuvarande anslagen och de anslag som hänför sig till utvidgningen av läroplikten, och propositionens kostnadsberäkningar justerades inte heller i detta avseende. 

Målgruppen för avgiftsfri utbildning och avgiftsfrihetens längd understöddes i huvudsak. I yttrandena framfördes emellertid också att avgiftsfriheten borde vara en kortare tid och att avgiftsfriheten skulle begränsas endast till läroplikten särskilt för skolresornas del. Dessutom framfördes åsikter enligt vilka avgiftsfriheten borde baseras på familjens ekonomiska ställning, till exempel genom ett inkomstrelaterat läromaterialstöd. Det ställdes också frågor i anslutning till avgiftsfriheten, till exempel får en studerande byta studieområde flera gånger och får en studerande studera mera än minimiomfattning. I vissa yttranden var man rädd för att avgiftsfriheten skulle förlänga studietiderna särskilt i gymnasiet. På grund av remissvaren bedömdes de grundlagsenliga ramvillkoren för avgiftsfria skolresor på nytt, och utifrån denna bedömning höjdes gränsen för avgiftsfria skolresor från fem till sju kilometer. Till följd av denna ändring minskade behovet av tilläggsanslag för stödet för skolresor med ungefär åtta miljoner euro. 

I yttrandena önskade man att bestämmelserna om avgiftsfrihet skulle förtydligas till exempel beträffande vad som är avgiftsfria läromedel i gymnasier med en särskild utbildningsuppgift. I regel understödde man att redskap för särskilda intressen ställs utanför avgiftsfriheten. Avgiftsfriheten för de läropliktigas frivilliga studieresor fick mycket kritik och den upplevdes krympa möjligheterna att ordna mångsidig utbildning och internationell verksamhet. Strävan har varit att förtydliga bestämmelsen om avgiftsfria läromedel med exempel i motiveringen. På grund av remissvaren bedömdes de grundlagsenliga ramvillkoren för frivilliga studieresor och andra liknande aktiviteter på nytt och utifrån denna bedömning beslöt man att ändra propositionen så att avgifter för frivilliga studieresor andra liknande aktiviteter som kompletterar studierna kan tas ut även av läropliktiga. Den kostnadssänkande inverkan av denna ändring var cirka två miljoner euro. 

Det ansågs i huvudsak motiverat att skolresorna ersätts via Folkpensionsanstaltens stöd för skolresor. I yttrandena påpekades också att det saknas kollektivtrafik på landsbygden och andra glesbygdsområden, så det faktiska ordnandet av skolresor vilar på de studerandes eller familjernas ansvar. Enligt propositionen ersätts skolresorna antingen i motsvarighet till biljettpriset eller som en penningersättning för eget färdsätt, om det inte är möjligt att anlita kollektivtrafik. Även grundlagsexperter har ansett att denna ersättningsmetod är godtagbar, så det ansågs inte nödvändigt att ändra propositionen i detta avseende. 

I kollektivtrafikproducenternas yttranden framfördes synpunkter på ersättningsgrunden för stödet för skolresor. Enligt HRT:s yttrande borde kostnaderna för stödet för skolresor ersättas med det icke-subventionerade priset som motsvarar kollektivtrafikens produktionskostnader. TVV lippu- ja maksujärjestelmä Oy ansåg åter att det borde finnas en enhetlig bevillningsgrund för alla resor oberoende av längd i enlighet med den nuvarande modellen, så att man i första hand skulle fortsätta att använda den nuvarande taxaförordningen som grund och vid behov skulle ersättningsbeloppen i taxaförordningen för korta resor ses över särskilt. Propositionens ersättningsgrunder för stödet för skolresor motsvarar i huvudsak nuläget, och det ansågs inte motiverat att ändra dem trots remissvaren. 

De föreslagna ändringarna i förfarandena för beviljande av stöd för skolresor understöddes i huvudsak. Enligt Folkpensionsanstaltens yttrande borde den ändring i anslutning till verkställigheten som innebär att ansökan lämnas direkt till Folkpensionsanstalten skjutas fram så att den träder i kraft först den 1 augusti 2023. Regeringens proposition har ändrats till denna del på det sätt som Folkpensionsanstalten föreslog i sitt yttrande. 

I flera yttranden föreslogs det att rese- och inkvarteringsersättningarna enligt läropliktslagen skulle börja skötas av Folkpensionsanstalten. I yttrandena framfördes dessutom att kostnaderna borde ersättas utbildningsanordnarna till fullt belopp. I reformens inledande skede är avsikten att genomföra finansieringen av rese- och inkvarteringsersättningarna till utbildningsanordnarna genom förhöjningar enligt prövning i gymnasieutbildningens och yrkesutbildningens finansieringssystem, och propositionens motivering har preciserats till denna del. Det är skäl att överväga en övergång till en kalkylerad ersättningsgrund i fortsättningen, när man får uppgifter om ersättningarnas faktiska storlek. På längre sikt är det dessutom möjligt att utreda om Folkpensionsanstalten kunde börja sköta utbetalningen av ersättningar. 

I folkhögskolornas yttranden framfördes att antalet studerande i läropliktsutbildning inte borde bindas till det nuvarande antalet studerande under 18 år och inte heller begränsas på något annat sätt. Finansieringen får inte heller sjunka fast antalet studerande överskrids och den nya läropliktsutbildningen bör inte minska folkhögskolornas övriga studerandevolym. Enligt yttrandena finns det många fler som vill tillhandahålla läropliktsutbildning än vad som nu planerats. I detta skede ansågs det inte motiverat att höja propositionens antal studerande i folkhögskolornas läropliktsutbildning, eftersom avsikten inte är att kännbart utöka antalet studerande i övergångsskedet, utan att främja de studerandes övergång till examensinriktad utbildning. För vissa grupper av studerande är det motiverat med utbildning i övergångsskedet just i folkhögskola och avsikten är också att utöka volymen från nuvarande cirka 500 studerande i läropliktsåldern till 650. Den föreslagna finansieringsmodellen motsvarar finansieringsmodellen för integrationsutbildningen för invandrare, som också är statsandelsfinansierad till 100 procent. 

I yttrandena påpekades också behovet av att fullgöra läroplikten i utbildning enligt integrationsplanen för invandrare inom det fria bildningsarbetet särskilt när det inte ordnas grundläggande utbildning för vuxna i den läropliktigas boendekommun. På grund av remissvaren har utkastet till proposition ändrats så att det är möjligt att fullgöra läroplikten även i utbildning för invandrare inom det fria bildningsarbetet, om den läropliktiga inte har tillräckliga kunskaper i finska eller svenska för att delta i examensinriktad utbildning. 

Den fria rätten att söka till utbildning på andra stadiet ansågs viktig. I yttrandena konstaterades att den regionala tillgången på utbildning behöver säkerställas genom tillstånd att ordna utbildning, men trots detta uttrycktes det ändå oro för regionala skillnader i tillgången på utbildning. I yttrandena nämndes också att den avgiftsfria utbildningen eventuellt kan påverka studerandeströmmen, man frågade till exempel om de större städerna kommer att locka fler studerande i fortsättningen. I yttrandena påpekades också eventuell avsaknad av förbindelser och vikten av elevhem. När tillstånd att ordna utbildning beviljas är avsikten även i fortsättningen att beakta den regionala och riksomfattande tillgången på olika utbildningsformer. 

Handlednings- och tillsynsansvarets princip om ”ledsagad växling” fick stort understöd i yttrandena och bestämmelserna om överföring av ansvar ansågs i huvudsak vara tydliga. I yttrandena betonades behovet av ett riksomfattande informationssystem för att genomföra handlednings- och tillsynsansvaret. Regeringens proposition har också utökats med bestämmelser om ett läropliktsregister som förs av Utbildningsstyrelsen och i vilket det förs in uppgifter om fullgörande av läroplikten och eventuellt avbrytande av fullgörandet av läroplikten samt handlednings- och tillsynsansvaret i läropliktslagen. 

I yttrandena påpekades att den bestämmelse som föreslås i 8 § i läropliktslagen är problematisk, eftersom i bestämmelsen ålades en läropliktig att genomföra sina studier under en avstängning för viss tid utan att han eller hon skulle ha haft egentlig studierätt. På grund av remissvaren har bestämmelsen preciserats så att en läropliktig som har avstängts för viss tid har rätt att få sådan undervisning och handledning som möjliggör att studierna framskrider också under avstängningen för viss tid, och dessutom rätt till studerandevårdstjänster. Saken beaktas på motsvarande sätt också i den finansiering som beviljas utbildningsanordnaren. 

På grund av remissvaren har bland annat 7 § i läropliktslagen om avbrytande av fullgörandet av läroplikten preciserats i fråga om avbrytande tills vidare, till 15 § om anvisade av studieplats i den lagen har fogats bestämmelser om hörande av studerande och delgivning av beslutet till den studerande, och bestämmelserna om beviljande av inkvarterings- och reseersättning har preciserats vad gäller språkliga rättigheter och andra specialsituationer liksom motiveringen till bestämmelsen om vårdnadshavarens tillsynsansvar och ordalydelsen i sanktionsbestämmelsen om vårdnadshavarens tillsynsansvar. På grund av remissvaren har till läropliktslagen också fogats en bestämmelse om skyldighet att höra lärarna i samband med anskaffningen av läromedel, och propositionens motivering har preciserats i fråga om lärarens roll vid produktion av läromedel. 

På grund av remissvaren har i propositionen också preciserats ställningen för utbildning som genomförs på Åland i fullgörandet av läroplikten. Propositionen har också ändrats så att samer kan fullgöra sin läroplikt i studier i samiska och samisk kultur vid Sameområdets utbildningscentral, och rätten till inkvarterings- och reseersättning har utvidgats för samer som bor inom samernas hembygdsområde medan de studerar vid Sameområdets utbildningscentral. 

Utbildningen som handleder för examensutbildning och sammanslagningen av utbildningarna i övergångsskedet till en ny enhetlig utbildningshelhet understöddes i huvudsak i yttrandena. Reformen ansågs förtydliga och förenhetliga övergångsskedet. I huvudsak understödde man också att finansieringssystemen förblir separata, men konstaterade att det är nödvändigt att förenhetliga finansieringsnivån i samband med reformen. 

I vissa yttranden framfördes att det är tekniskt utmanande att tillämpa lagstiftningen om handledande utbildning. Till exempel riksdagens justitieombudsman konstaterade i sitt yttrande att det är utmanande att den nya lagens bestämmelser innehåller rikligt med hänvisningar till bestämmelser som i sin tur innehåller nya hänvisningar. Dessutom konstaterade justitieombudsmannen att det också kan uppstå tillämpningsproblem genom att det stöd, den respons och den bedömning som ges en studerande bestäms enligt vilken aktör som är utbildningsanordnare och vilka studier den studerande avlägger. Lagförslaget som gäller handledande utbildning har också utökats med bestämmelser om tillstånd att ordna utbildning i stället för hänvisningar och dessutom har strävan varit att förtydliga hänvisningsbestämmelserna. Utbildning som handleder för examensutbildning ordnas dock alltid i samband med en annan utbildningsform, så även med tanke på dem som ska tillämpa lagen har det ansetts som en fungerande lösning att på den handledande utbildningen, till exempel i fråga om respons, bedömning, stöd och disciplinåtgärder, tillämpa uttryckligen samma bestämmelser som på den huvudsakliga utbildningsformen, och inte separata bestämmelser i lagen om handledande utbildning. 

Enligt yttrandena betraktades det också som problematiskt att de stödåtgärder och studiesociala förmåner som utbildningsanordnaren erbjuder samt rätten till särskilt stöd varierar enligt vilken aktör som anordnar den handledande utbildningen. I samband med reformen av den handledande utbildningen ansågs det vid beredningen av propositionen motiverat att utsträcka skyldigheten att ordna särskilt stöd även till anordnare av gymnasieutbildning, varvid en studerande som behöver särskilt stöd har tillgång till ett jämlikt anordnarnätverk för att delta i handledande utbildning. I fråga om studiesociala förmåner ansågs det däremot som en mer fungerande lösning att bevara nuläget, varvid utbildningsanordnarna inte behöver ta i bruk nya förfaranden för studerande i handledande utbildning, som utgör bara en liten grupp av utbildningsanordnarnas totala antal studerande. En studerande ska dock ha rätt att få likadana tjänster antingen genom utbildningsanordnarens skyldighet att ordna utbildning eller andra tjänster för studerande med funktionsnedsättning, såsom handikappservicelagen och lagen om tolkningstjänst. 

I yttrandena om utbildningen som handleder för examensutbildning påpekades att i utbildningen i övergångsskedet måste man även i fortsättningen beakta också andra målgrupper, såsom invandrare och vuxna. De olika målgrupperna beaktas när grunderna för utbildningen utarbetas. Systemet baserat på tillstånd att ordna utbildning ansågs i regel vara bra. I yttrandena frågades å andra sidan hur man kan säkerställa tillräcklig tillgång på utbildning när det är frivilligt att ansöka om tillstånd att ordna utbildning. Det förfarande baserat på frivilliga tillstånd att ordna utbildning som föreslagits i samband med beredningen av propositionen har dock fortfarande ansetts motiverat. Det är möjligt att ändra lagstiftningen och tillstånden att ordna utbildning i en mera förpliktande riktning, om det blir problem med tillgången på utbildning. I yttrandena påpekades också behovet av att säkerställa tillgången på handledande utbildning på svenska. Den föreslagna reformen förbättrar också tillgången på handledande utbildning på svenska, eftersom det i fortsättningen kan ordnas enhetlig handledande utbildning inom alla utbildningsformer. 

I synnerhet anordnarna av yrkesutbildning motsatte sig i sina yttranden att bestämmelser om veckoantalet undervisningstimmar skulle ingå i lagstiftningen om handledande utbildning, eftersom det borde vara möjligt att ordna utbildningen smidigt med hänsyn till den studerandes individuella behov och färdigheter. Å andra sidan ansåg andra remissinstanser att det är viktigt med bestämmelser om antalet undervisningstimmar, som säkerställer den studerandes rätt att få tillräcklig undervisning. Trots de motargument som framförts i yttrandena ansågs det motiverat att föreskriva om antalet undervisningstimmar, eftersom studerande i handledande utbildning vanligtvis behöver undervisning och handledning, och med tanke på den handledande utbildningens natur är självstudier i regel inte ett ändamålsenligt sätt för den studerande att genomföra utbildningen. Det ska dock vara möjligt att avvika från det lagstadgade antalet undervisningstimmar i enlighet med den studerandes individuella behov. 

I fråga om den handledande utbildningen nämndes det också som en brist att remissversionen inte innehöll några förslag till bestämmelser om lärarnas behörighetskrav inom den handledande utbildningen. Avsikten är att ett utkast till förordning om behörighetsvillkor ska beredas för remissbehandling hösten 2020 efter det att regeringens proposition överlämnats, och att förordningen ska utfärdas genast efter det att lagen stadfästs. 

I vissa yttranden föreslogs det att bestämmelserna om stöd för lärandet och bestämmelserna om stöd- och specialundervisning skulle slås samman, så att de läropliktiga skulle ha ett sammanhängande kontinuum av stödformer när de övergår från den grundläggande utbildningen till andra stadiet. I samband med beredningen av propositionen ansågs det ändå inte nödvändigt med någon större reform av stödåtgärderna på grund av utvidgningen av läroplikten, och av tidtabellsorsaker ansågs det inte heller möjligt att utreda och bereda de eventuella ändringsbehov som framförts i remissvaren. Nationella centret för utbildningsutvärdering håller i enlighet med sin utvärderingsplan för 2020—23 på med en utvärdering av ordnandet av särskilt stöd inom yrkesutbildningen som en del av utvärderingen av genomförandet av individuella utbildningsvägar. I samband med utvärderingen kommer man också att bedöma behovet av ett stöd på tre nivåer inom yrkesutbildningen. NCUs utvärdering blir klar våren 2021. 

För att säkerställa kontinuiteten i stödformerna utvidgas i propositionen skyldigheten att överföra uppgifter som är nödvändiga för ordnandet av utbildning till att gälla all läropliktsutbildning när en läropliktig övergår från en utbildningsanordnare till en annan samt åläggs anordnare av handledande utbildning att bedöma den läropliktigas stödbehov utifrån det beslut om särskilt stöd som fattats inom den grundläggande utbildningen. På grund av remissvaren har propositionen utökats med en bestämmelse om rektorns och lärares rätt att få uppgifter av studerandevårdsaktörer. 

I justitieministeriets yttrande påpekades att det finns behov av att se över alla disciplinbestämmelser i anslutning till läroplikten i deras helhet. I propositionen ansågs det nödvändigt att förenhetliga bestämmelserna om längden på avstängning för viss tid, men i detta skede sågs inga andra oundgängliga behov av att förenhetliga bestämmelserna. Disciplinbestämmelserna för den grundläggande utbildningen och för läropliktsutbildningen på andra stadiet skiljer sig delvis från varandra, men dessa olikheter beror på att studierna har olika karaktär och på att de läropliktiga är i olika ålder i den grundläggande utbildningen i utbildningen på andra stadiet. Bestämmelserna om sökande av ändring i läropliktslagen och lagen om utbildning som handleder för examensutbildning har preciserats på grund av justitieministeriets yttrande. Dessutom företogs det vissa andra i huvudsak tekniska ändringar på grund av justitieministeriets yttrande. 

I några yttranden påpekades att hänvisningen i 4 § i lagen om grundläggande utbildning till 2 § i läropliktslagen förändrar det rådande rättsläget så att rätten till avgiftsfri grundläggande utbildning är beroende av varaktig bosättning. På grund av remissvaren ändrades 4 § i lagen om grundläggande utbildning så att kommunens skyldighet att ordna utbildning gäller alla i läropliktsåldern som fullgör den grundläggande utbildningens lärokurs oberoende av var de är varaktigt bosatta på samma sätt som i nuläget. I andra bestämmelser i lagen om grundläggande utbildning företogs tekniska ändringar. 

På grund av remissvaren har lagen om yrkesutbildning utökats med bestämmelser om bedömning av mängden undervisning och handledning i samband med utarbetande av den personliga utvecklingsplanen för kunnandet med ett bemyndigande att utfärda bestämmelser om de principer som ska tillämpas vid denna bedömning genom förordning av statsrådet. 

Lagen om fritt bildningsarbete ändrades i enlighet med remissvaren så att även folkhögskolor som delvis ger utbildning för studerande med funktionsnedsättning kan avvika från utbildningens längd enligt 25 b §, och alla studerande med svår funktionsnedsättning har då jämlik ställning. I lagförslaget som gäller fritt bildningsarbete företogs dessutom tekniska ändringar särskilt på grund av justitieministeriets yttrande. 

I justitieministeriets yttrande påpekades brister i motiveringen i utkastet till regeringens proposition och eventuella problem i förhållande till mängden undervisning som ska betraktas som grundläggande utbildning och dess relation till 16 § 1 mom. i grundlagen med avseende på jämlikheten och konventionen om barnets rättigheter. I justitieministeriets yttranden framfördes behov av att precisera propositionens motivering i fråga om läropliktigas och icke-läropliktigas olika ställning och språkliga rättigheter samt bestämmelser om rätt att få uppgifter och behandling av personuppgifter. Samma omständigheter uppmärksammades också i riksdagens justitieombudsmans yttrande och det konstaterades allmänt att konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna behandlas mycket snävt i utkastet till proposition och att formuleringarna är delvis problematiska. I riksdagens justitieombudsmans yttrande framfördes behov av att precisera propositionens motivering och konsekvensbedömning i fråga om till exempel jämlikhet, rättigheter för personer med funktionsnedsättning, religionsfrihet, rörelsefrihet och överförande av offentliga förvaltningsuppgifter på andra myndigheter. Dessutom ansåg justitieombudsmannen att det är viktigt att i propositionen ingående och synligt behandla dess konsekvenser för barn. Även andra remissinstanser fäste uppmärksamhet vid den knapphändiga bedömningen av konsekvenserna för barn samt vid propositionens motivering i anslutning till ställningen för personer med funktionsnedsättning. Propositionens motivering och konsekvensbedömning har preciserats i fråga om de saker som det anmärkts på i yttrandena. 

I yttrandena framfördes också synpunkter på den grundlagsenliga bedömningen av avgiftsfri utbildning. Propositionens gränser för avgiftsfrihet betraktades i regel tillräckliga på det sätt som grundlagen förutsätter. Riksdagens justitieombudsman ansåg dock i sitt yttrande att det att rätten till måltider knyts endast till närundervisningsdagar och att redskap i utbildningar med fokus på särskilda intressen ställs utanför avgiftsfriheten potentiellt kan vara problematiskt med tanke på grundlagen. I justitieministeriets utlåtande bedömdes det åter som motiverat att redskap för utbildningar med fokus på särskilda intressen ställs utanför avgiftsfriheten. I riksdagens justitieombudsmans yttrande konstaterades det också att man inte ur avgörandet som gäller avgiftsfria studieresor inom den grundläggande utbildningen (EOAK/1120/2018) kan härleda skyldighet att föreskriva om avgiftsfrihet för utbildning på andra stadiet på samma sätt som det föreskrivs om den grundläggande utbildningen. 

En stor del av remissinstanserna föreslog att ikraftträdandet av utvidningen av läroplikten skulle skjutas fram med ett år till hösten 2022, så att den utvidgade läroplikten skulle träda i kraft samtidigt som den nya handledande utbildningshelheten. Särskilt kommunerna anser att i den nuvarande situationen med coronapandemin borde man inte utöka kommunernas uppgifter och skyldigheter. Det är i huvudsak coronasituationen som används som motivering till att skjuta fram ikraftträdandet, men i vissa yttranden nämns också reservering av tid och resurser som grund för framskjutande, såsom utvecklande av rutiner för tillsyn och handledning samt anskaffning av läromedel och redskap. I enstaka yttranden föreslås att ikraftträdandet ska skjutas fram ännu längre än till 2022. 

Regeringens proposition har beretts sedan hösten 2019 med utgångspunkten att reformen träder i kraft hösten 2021, något som också utbildningsanordnarna känt till. Reformen träder i kraft för en åldersklass i gången, vilket avtrappar verkställigheten av reformen även för utbildningsanordnarnas del. Ett centralt mål för propositionen är att höja sysselsättningsgraden, så om ikraftträdandet av reformen skjuts fram, skjuts också propositionens sysselsättningseffekter fram. 

6.2  Yttrande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen har gett ett yttrande om utkastet till proposition den 23 september 2020. Enligt bedömningsrådet har utkastet till propositionen beretts på ett högklassigt sätt och det är välskrivet. Det ger en bra uppfattning om lagens syften och de viktigaste förslagen, och beskrivningen av nuläget är enligt yttrandet exceptionellt välgjord. Även forskning, utredningar och statistisk har utnyttjats med stor skicklighet i propositionen. Enligt yttranden var konsekvensbedömningarna heltäckande och i bedömningsrådets yttrande föreslogs bara några tillägg till dem. 

Enligt yttrandet gällde de största bristerna och utvecklingsbehoven i propositionen bedömningen av alternativa handlingsvägar beträffande propositionens målsättning, det vill säga att förhindra avbrytandet av utbildningen på andra stadiet. Enligt yttrandet borde andra alternativ och nyttan av och kostnaderna för dem bedömas i propositionen och jämföras med kostnaderna för och nyttan av utvidgningen av läroplikten. Dessutom fäste bedömningsrådet uppmärksamhet vid efterhandsbedömningen av lagen. Enligt yttrandet förutsätter en trovärdig efterhandsbedömning av konsekvenserna att regeringens proposition innehåller en plan för genomförandet av efterhandsbedömningen och bedömningssättet. 

Regeringens proposition har kompletterats i fråga om de brister och utvecklingsbehov som konstaterats i bedömningsrådets yttrande. Bedömningen av alternativa handlingsvägar har utvidgats och kompletterats särskilt med avseende på kostnads-nyttoanalysen. Dessutom har propositionen kompletterats med en noggrannare plan för genomförandet av efterhandsbedömningen och bedömningssättet. På grund av yttrandet har också propositionens konsekvenser för kommunerna samt de totala konsekvenserna för myndigheterna preciserats. 

Specialmotivering

7.1  Läropliktslag

7.1.1  1 kap. Allmänna bestämmelser

Kapitlet innehåller bestämmelser om läropliktens mål. Dessutom innehåller kapitlet bestämmelser om när läroplikten börjar och upphör. 

1 §.Läropliktens mål. I 1 mom. föreskrivs om läropliktens mål. Enligt den föreslagna bestämmelsen har läroplikten som mål att för alla trygga de grundläggande kunskaper och den bildning som behövs i livet och samhället samt att främja lika möjligheter att utveckla sig själv enligt förmåga och behov. Därtill har läroplikten enligt förslaget till 2 mom. som mål att höja utbildnings- och kompetensnivån, minska skillnaderna i lärande och öka likabehandlingen och jämlikheten i utbildningen. 

Enligt förslaget till 3 mom. föreskrivs det särskilt i fråga om målen för den undervisning och den utbildning som hör till läroplikten. Bestämmelser om målen för den undervisning och den utbildning som hör till läroplikten ingår i fråga om gymnasieutbildningen i gymnasielagen, i fråga om yrkesinriktade examina samt utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv i lagen om yrkesutbildning, i fråga om utbildning som handleder för examensutbildning i lagen om den utbildningen, i fråga om folkhögskolornas långa linjer som riktar sig till läropliktiga i lagen om fritt bildningsarbete samt i fråga om grundläggande utbildning för vuxna i lagen om grundläggande utbildning. 

2 §.När läroplikten börjar och upphör. I 1 mom. föreslås det att barn som har sin vanliga vistelseort i Finland ska vara läropliktiga. Paragrafens 1 mom. om tillämpningsområdet för läroplikten motsvarar den gällande ordalydelsen i 25 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning. Ett barn anses ha sin vanliga vistelseort i Finland, om han eller hon har i lagen om hemkommun (201/1994) avsedd hemkommun i Finland. Enligt 4 § 1 mom. i lagen om hemkommun ska hemkommunen och bostaden där för en person som har kommit till Finland och som bor här bestämmas enligt lagen om hem kommun, om han eller hon 1) är finsk medborgare, 2) har ett i utlänningslagen (301/2004) avsett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till kontinuerlig eller permanent vistelse, 3) är medborgare i en medlemsstat i Europeiska unionen, Island, Liechtenstein, Norge eller Schweiz och har registrerat sin uppehållsrätt i enlighet med utlänningslagen, om sådan registrering krävs av honom eller henne, 4) är familjemedlem till en sådan person som har i denna lag avsedd hemkommun i Finland, eller 5) har ett i utlänningslagen avsett giltigt uppehållstillstånd som ger rätt till minst ett års tillfällig vistelse och dessutom med beaktande av förhållandena som helhet har för avsikt att stadigvarande bosätta sig i Finland. Läroplikten enligt läropliktslagen gäller inte dem som är bosatta på Åland, för enligt 18 § 14 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om bland annat undervisning och läroavtal. 

Läropliktslagen ska inte omfatta sådana barn som inte anses vara stadigvarande bosatta i Finland enligt lagen om hemkommun. Till dem hör till exempel asylsökande som ännu inte har beviljats uppehållstillstånd eller barn som bor tillsammans med sin familj under en kort arbetskommendering i Finland och vars föräldrar inte uppfyller villkoren enligt lagen om hemkommun. Andra än sådana som är stadigvarande bosatta i Finland ska emellertid i enlighet med nuvarande praxis ha rätt till grundläggande utbildning som avses i lagen om grundläggande utbildning samt möjlighet att söka till annan utbildning genom den fria rätten att söka till utbildning. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om när läroplikten börjar. Läroplikten börjar vid ingången av läsåret det år då barnet fyller sju år. Den föreslagna bestämmelsen om när läroplikten börjar motsvarar nuläget i fråga om när läroplikten i praktiken börjar fullgöras. I enlighet med den gällande regleringen börjar läroplikten det år då barnet fyller sju år. I praktiken börjar en läropliktig genomföra den grundläggande utbildningen vid ingången av det läsår då den läropliktige fyller sju år. Det föreslås att bestämmelsens ordalydelse preciseras så att den börjar motsvara denna faktiska praxis. Den tidpunkt då skolarbetet börjar och avslutas kan variera lokalt inom ramen för lagen och förordningen om grundläggande utbildning. Enligt 23 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning börjar läsåret i den grundläggande utbildningen den 1 augusti och avslutas den 31 juli. Enligt 7 § i förordningen om grundläggande utbildning avslutas läsårets skolarbete den sista vardagen vecka 22. Läsåret har 190 arbetsdagar. Om förlorade arbetsdagar med stöd av 23 § 3 mom. lagen om grundläggande utbildning måste ersättas, avslutas dock skolarbetet vid den tidpunkt som utbildningsanordnaren bestämmer.  

I 3 mom. föreskrivs det om förlängd läroplikt. Enligt den föreslagna bestämmelsen börjar läroplikten ett år tidigare än vad som anges i 2 mom., om barnet på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom uppenbart inte på nio år kan nå de mål som ställts för den grundläggande utbildningen. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar regleringen enligt 25 § 2 mom. i den gällande lagen om grundläggande utbildning, och situationen förändras inte för barn som omfattas av förlängd läroplikt. Den som har fått ett beslut om förlängd läroplikt innan läroplikten börjar har, liksom för närvarande, enligt lagen om grundläggande utbildning rätt att få förskoleundervisning som 5-åring. 

I 4 mom. föreslås en bestämmelse om när läroplikten upphör. I momentet föreslås det att upphörandet av läroplikten knyts till den tidpunkt då den läropliktige blir myndig, alltså fyller 18 år, eller när den läropliktige för det med godkänt resultat har avlagt studentexamen som avses i lagen om studentexamen eller en sådan examen som avses i lagen om yrkesutbildning. Läroplikten upphör antingen när den studerande blir myndig eller avlägger examen beroende på vilket som infaller först. Enligt 25 § i lagen om studentexamen ger International Baccalaureate-examen, Reifeprüfung-examen eller Deutsche Internationale Abitur-examen som har avlagts som avslutning på sådan utbildning som avses i gymnasielagen samt europeisk studentexamen vid Europaskolorna ger samma rättigheter som studentexamen enligt lagen i fråga. Med yrkesinriktad examen avses i praktiken yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen, men enligt bestämmelsens ordalydelse kan läroplikten också upphöra genom avläggande av specialyrkesexamen, om någon som är under 18 år undantagsvis har avlagt specialyrkesexamen. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen upphör läroplikten också i och med en utbildning som genomförts på Åland eller utomlands och som motsvarar en examen på andra stadiet. Situationen kan vara denna för till exempel en person som är varaktigt bosatt utomlands eller en invandrare som har flyttat till Finland nära läropliktsålderns utgång. Om en person redan har genomgått utbildning utomlands som motsvarar studentexamen eller yrkesinriktad examen är han eller hon inte längre läropliktig. 

7.1.2  2 kap. Fullgörande av läroplikten

I kapitlet ingår bestämmelser om olika alternativa sätt att fullgöra läroplikten. Enligt de föreslagna bestämmelserna fullgörs läroplikten först i grundläggande utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning samt i examensinriktad utbildning på andra stadiet efter den grundläggande utbildningen eller i olika utbildningar i övergångsskedet. I kapitlet ingår också bestämmelser om tillräckliga framsteg i studierna, avbrytande av fullgörandet av läroplikten samt om fullgörande av läroplikten under tiden för förlust av studierätt för viss tid. 

3 §.Fullgörande av läroplikten i den grundläggande utbildningen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om fullgörande av läroplikten i den grundläggande utbildningen. Enligt förslaget ska läropliktiga delta i grundläggande utbildning på det sätt som föreskrivs i 26 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning. Bestämmelser om när en elev ska börja och sluta delta i grundläggande utbildning som hör till läroplikten finns i 26 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning. Man ska även i fortsättningen kunna delta i ordnad grundläggande utbildning eller inhämta kunskaper som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs på något annat sätt. 

I 2 mom. föreslås det att ett barn som omfattas av förlängd läroplikt ska fullgöra sin läroplikt genom att delta i förskoleundervisning enligt 26 a § i lagen om grundläggande utbildning det år läroplikten börjar. Ett barn som omfattar av förlängd läroplikt har också rätt att delta i förskoleundervisning det år då barnet fyller fem år. I fråga om det som föreskrivs i 2 mom. förändras inte situationen för kommunens skyldighet att ordna undervisning eller för barn som omfattas av förlängd läroplikt jämfört med nuläget. 

I 3 mom. föreslås det dessutom att en läropliktig kan fullgöra läroplikten genom att delta i sådan förberedande undervisning som avses i 5 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning. Undervisningen är avsedd för invandrare så att de får tillräckliga färdigheter att delta i den grundläggande utbildningens allmänna undervisning. Undervisningen motsvarar ett års lärokurs. 

4 §.Fullgörande av läroplikten efter slutförande av den grundläggande utbildningen. I paragrafen föreskrivs om de utbildningar där läroplikten kan fullgöras efter att den grundläggande utbildningen slutförts. Läroplikten efter den grundläggande utbildningen fullgörs i regel i gymnasieutbildning eller yrkesutbildning så att målet är att avlägga examen på andra stadiet. Bestämmelser om detta finns i 1 mom. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska läropliktiga efter slutförande av den i lagen om grundläggande utbildning avsedda grundläggande utbildningens lärokurs fullgöra gymnasieutbildningens lärokurs enligt gymnasielagen och studentexamen som avläggs som avslutning på gymnasieutbildningen eller yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen enligt lagen om yrkesutbildning. 

Gymnasiets lärokurs kan avläggas enligt lärokursen för unga eller för vuxna. Enligt gymnasielagen kan en sökande som är under 18 år antas för att avlägga lärokursen för gymnasieutbildning för vuxna endast av grundad anledning som har samband med sökandens hälsotillstånd eller personliga livssituation. Också avläggande av studentexamen enligt lagen om studentexamen innebär fullgörande av läroplikten. 

I yrkesutbildning kan läroplikten fullgöras genom att avlägga yrkesinriktad grundexamen eller yrkesexamen. I praktiken avlägger största delen av de läropliktiga i yrkesutbildningen yrkesinriktad grundexamen. De yrkesinriktade grundexamina riktar sig till dem som kommer ut i arbetslivet. I dem ska den studerande visa att han eller hon har breda grundläggande yrkesfärdigheter för olika uppgifter inom en bransch samt mer specialiserat kunnande och sådan yrkesskicklighet som arbetslivet kräver inom minst ett delområde med anknytning till en samlad verksamhet inom arbetslivet. Yrkesexamina är i regel avsedda för personer som redan är verksamma i branschen för förvärvande av riktat kunnande i enlighet med arbetslivets behov, så av yrkesexamina kommer i första hand på fråga sådana examina som fungerar som inkörsport till en bransch och som inte förutsätter tidigare förvärvat kunnande i arbetslivet. 

Läroplikten kan också fullgöras genom att förvärva kunnande i läroavtalsutbildning för avläggande av yrkesinriktad examen. Yrkesinriktad examen som avläggs som läroavtalsutbildning är ett ändamålsenligt sätt att fullgöra läroplikten för sådana unga som vill övergå till arbetslivet genast efter avslutad grundläggande utbildning. 

I läropliktslagen föreskrivs inte om sätten att fullgöra läroplikten. Inom såväl gymnasieutbildningen som yrkesutbildning är det möjligt att fullgöra läroplikten utan att delta i undervisningen. I gymnasieutbildningen kan läroplikten fullgöras utan att delta i undervisningen i form av särskild examen enligt 36 § i gymnasielagen. Det föreslås att 36 § i gymnasielagen utökas med ett nytt moment där det föreskrivs om fullgörande av läroplikten i form av särskild examen. I särskild examen enligt gymnasielagen förvärvar den studerande de kunskaper och färdigheter som behövs för att fullgöra gymnasiets lärokurs på något annat sätt som han eller hon själv väljer än i undervisning som utbildningsanordnaren ordnar och deltar i prov för särskild examen. Utbildningsanordnaren svarar för verkställandet och bedömningen av proven. 

I yrkesutbildningen är åter avläggandet av yrkesinriktad examen i enlighet med den gällande lagstiftningen inte beroende av sättet att förvärva kunnandet. Den som antagits som studerande kan avlägga examensdelar eller hela examen utan att delta i examensutbildningen, om han eller hon förvärvar eller har förvärvat det kunnande som krävs för att avlägga examen eller en del av den på något annat sätt. Lagstiftningen om yrkesexamen gör det alltså möjligt att fullgöra läroplikten även utan att delta i examensutbildningen. Om en läropliktig till exempel har förvärvat eller förvärvar kunnande i familjens näringsverksamhet, kan han eller hon visa sitt kunnande genom att gå direkt till yrkesprov. 

Om en läropliktig vill avlägga en yrkesinriktad examen utan att delta i examensutbildning, ska den läropliktige komma överens om detta med den som ordnar yrkesutbildningen. Den läropliktige ska ta kontakt med en sådan anordnare av yrkesutbildning som har rätt att ordna den examen som den läropliktige vill avlägga självständigt. Enligt 52 § 6 mom. i lagen om yrkesutbildning ska utbildningsanordnaren erbjuda möjlighet att avlägga examen eller en examensdel även utan deltagande i examensutbildning. För den läropliktige utarbetas en personlig utvecklingsplan för kunnandet där den studerandes tidigare kunnande utreds och identifieras samt planeras hur det kunnande och den yrkesskicklighet som behövs ska visas. Den läropliktige svarar själv för att förvärva det kunnande som behövs. 

För en ung som slutfört den grundläggande utbildningen är det sällan ändamålsenliga utbildningsformer att i första hand avlägga särskild examen i gymnasiet eller yrkesinriktad examen utan att delta i examensutbildningen. De gör det ändå möjligt att fullgöra läroplikten efter den grundläggande utbildningen utan att delta i undervisningen, om den läropliktige och dennes vårdnadshavare vill det. På samma sätt som enligt tillämpningspraxis i fråga om lagen om grundläggande utbildning har den som fullgör sin läroplikt självständigt inte rätt att få avgiftsfria läromedel eller lagstadgade studiesociala förmåner. Självständigt fullgörande av läroplikten är en fritt valbart alternativ och den läropliktige svarar då själv för att förvärva det kunnande som behövs och skaffa det material och de redskap som behövs för att förvärva kunnandet. Den läropliktige har alltid möjlighet att välja att fullgöra sin läroplikt genom att delta i examensutbildning. 

Det ska göras skillnad mellan fullgörande av läroplikten på det sätt som avses ovan utan att alls delta i undervisningen och den gällande lagstiftningens möjligheter att delvis genomföra gymnasieutbildning och yrkesutbildning självständigt. Enligt 25 § 1 mom. i gymnasielagen kan en studerande på ansökan beviljas tillstånd att genomföra en del av studierna självständigt. På motsvarande sätt kan man inom yrkesutbildningen i den studerandes personliga utvecklingsplan för kunnandet komma överens om att den studerande förvärvar en del av kunnandet på något annat sätt än genom att delta i examensutbildningen. I dessa situationer är det inte fråga om sådant fullgörande av läroplikten utan att delta i undervisningen som hindrar att man få de förmåner som ingår i avgiftsfri utbildning samt studiesociala förmåner. Utbildningsanordnaren är emellertid inte skyldig att tillhandahålla den studerande till exempel arbetsredskap och arbetsdräkter i anslutning till yrkesutbildningen, om han eller hon vill förvärva kunnandet någon annanstans än i en av utbildningsanordnaren anvisad lärmiljö, där arbetsredskap och arbetsdräkter står till den studerandes förfogande. 

Enligt 26 § 3 mom. i lagen om grundläggande utbildning ska den kommun där en läropliktig är bosatt övervaka den läropliktiges framsteg om han eller hon inte deltar i utbildning som ordnas med stöd av lagen i fråga. I studier på andra stadiet svarar dock i enlighet med förslaget till 12 § 2 mom. i läropliktslagen den utbildningsanordnare som handhar verkställandet av prov för en särskild examen eller som tar emot yrkesproven för övervakningen av självständigt fullgörande av läroplikten. 

I 2 mom. föreskrivs om fullgörande av läroplikten i annan utbildning än examensutbildning. Enligt 1 punkten kan läroplikten fullgöras i utbildning som handleder för examensutbildning. Utbildning som handleder för examensutbildning föreslås att ordna från och med den 1 augusti 2022. Enligt en övergångsbestämmelse som föreslås i läropliktslagen kan läroplikten läsåret 2021—2022 fullgöras även i påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen, utbildning som förbereder för gymnasieutbildning och utbildning som handleder för yrkesutbildning. 

Enligt 2 mom. 2 punkten kan läroplikten fullgöras i utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv enligt lagen om yrkesutbildning. Detta är ett sätt att fullgöra läroplikten för sådana studerande med svår funktionsnedsättning som inte har färdigheter att genomföra examensutbildning. 

Enligt 2 mom. 3 punkten kan läroplikten fullgöras i utbildning för läropliktiga som ordnas av folkhögskolor och som avses i 7 a kap. i lagen om fritt bildningsarbete. Sådan utbildning kan bidra till att fullgöra läroplikten under endast ett år. Detta betyder att om en läropliktig har studerat ett år i en folkhögskola i utbildning som riktar sig till läropliktiga, kan den läropliktige inte fortsätta att fullgöra sin läroplikt genom att studera ytterligare ett år i samma utbildning. Undantag från att utbildningen får vara högst ett år kan dock medges, om folkhögskolans huvudmans utbildningsuppgift enligt tillståndet att driva läroanstalt i huvudsak eller delvis är att ordna utbildning för personer med svår funktionsnedsättning. Enligt den bestämmelse som föreslås i lagen om fritt bildningsarbete kan utbildningen pågå högst tre år när en studerande studerar i utbildning för personer med svår funktionsnedsättning. I sådan utbildning kan också mer än ett år av läroplikten fullgöras, man kan alltså i princip studera i sådan utbildning tills läroplikten upphör. 

I 2 mom. 4 punkten föreskrivs att samer kan fullgöra läroplikten i utbildning i samiska och samisk kultur enligt lagen om Sameområdets utbildningscentral som varar minst en termin. Studier i samiska och samisk kultur kan vara ett motiverat sätt att fullgöra läroplikten, om den läropliktige behöver färdigheter att övergå till fortsatta studier på samiska. Andra än samer kan inte fullgöra sin läroplikt i utbildning i samiska och samisk kultur i Sameområdets utbildningscentral. En läropliktig konstateras vara same utifrån den studerandes eller vårdnadshavarens egen anmälan om att den läropliktige kommer från en samisk familj eller släkt. 

Enligt 4 § i lagen om Sameområdets utbildningscentral utarbetar rektorn och lärarkåren en plan för studiehelheterna för samiska och den samiska kulturen, deras omfattning, undervisningens mål samt centrala innehåll och uppläggning samt bedömningen av de studerande. Direktionen godkänner planen. I 7 § i lagen om utbildningscentralen föreskrivs om antagning av studerande som studerar samiska och samisk kultur samt om de studerandes rätt till en trygg studiemiljö. I 8 § föreskrivs om de studerandes studiesociala förmåner. Enligt bestämmelsen har de studerande som studerar samiska och samisk kultur i en utbildning som räcker minst en termin rätt till avgiftsfria måltider på det sätt som föreskrivs i 100 § i lagen om yrkesutbildning samt till en plats på utbildningsanordnarens internatboende på det sätt som föreskrivs i 103 § 2 mom. i den lagen. Av andra studerande får avgifter för material, måltider och inkvartering tas ut. Undervisningen är avgiftsfri. Utbildning som godkänns som fullgörande av läroplikten föreslås räcka minst en termin, så en läropliktig studerande ska alltid ha rätt även till studiesociala förmåner enligt lagen om Sameområdets utbildningscentral. 

I 2 mom. 5 punkten föreskrivs det att läroplikten kan fullgöras även i grundläggande utbildning för vuxna enligt 46 § i lagen om grundläggande utbildning eller i utbildning som avses i lagen om fritt bildningsarbete på det sätt som föreskrivs i 5 § i läropliktslagen. I 5 § föreskrivs närmare om de situationer där en läropliktig kan fullgöra sin läroplikt i de nämnda utbildningarna. 

I 3 mom. föreslås en definitionsbestämmelse, enligt vilken vad som i denna lag föreskrivs om utbildningsanordnare tillämpas också på utbildningsanordnare och huvudmän för läroanstalter. En anordnare av utbildning enligt lagen om grundläggande utbildning kallas enligt etablerad praxis utbildningsanordnare och en aktör som erhållit tillstånd att vara huvudman för en folkhögskola kallas huvudman för en läroanstalt. I läropliktslagen föreslås dock att utbildningsanordnare används som allmänt begrepp, så att det tillämpas på de ovannämnda anordnarna av utbildning, om inte något annat föreskrivs i denna lag. 

I 4 mom. föreskrivs det att en läropliktig anses fullgöra sin läroplikt också om han eller hon studerar i utbildning som motsvarar utbildning enligt denna lag på Åland eller utomlands. Bestämmelsens syfte är att göra det möjligt för en person i läropliktsåldern som har sin vanliga vistelseorti Finland att, om han eller hon så vill, studera även på Åland eller utomlands, eftersom det inte är motiverat att ålägga personer i läropliktsåldern att studera endast i läroanstalter som lyder under finsk lagstiftning, om studier någon annanstans motsvarar utbildning enligt läropliktslagen. På Åland studerar i synnerhet svenskspråkiga samt sådana som studerar inom sjöfartsutbildning. Studier utomlands kan vara möjliga i synnerhet för dem som bor i gränstrakterna mellan Finland, Sverige och Norge samt under en tillfällig utlandsvistelse, varvid den läropliktige fortfarande har sin vanliga vistelseort i Finland. För samer ska det vara möjligt att fullgöra läroplikten i grannländerna Sverige och Norge också när utbildningen hänför sig till samiska språket, den samiska kulturen eller samernas näringar. 

Om en person i läropliktsåldern som har sin vanliga vistelseort i Finland studerar på Åland eller utomlands, ska han eller hon underrätta boendekommunen, som har handlednings- och tillsynsansvaret för fullgörandet av läroplikten, om när studierna inleds och avbryts. I övrigt gäller de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i läropliktslagen inte studier på Åland eller utomlands. Den studerande har rätt till studiestödsförmåner enligt lagen om studiestöd och till bland annat läromaterialsstöd, om villkoren för erhållande uppfylls i övrigt. 

5 §.Fullgörande av läroplikten i vissa situationer. Enligt den bestämmelse som föreslås i 1 mom. kan läropliktiga som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller motsvarande studier men som saknar tillräckliga kunskaper i finska eller svenska för att genomgå utbildning efter den grundläggande utbildningen fullgöra läroplikten genom att delta i grundläggande utbildning för vuxna. Den föreslagna bestämmelsen gäller i praktiken läropliktiga som utomlands har slutfört studier som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs, men som saknar tillräckliga kunskaper i finska eller svenska för att genomgå examensinriktad utbildning eller handledande utbildning. Med stöd av bestämmelsen kan en läropliktig delta i grundläggande utbildning för vuxna som avses i 46 § i lagen om grundläggande utbildning, i praktiken i huvudsak i den undervisning i läskunnighetsfasen som ingår i den, för att stärka sina språkkunskaper i enlighet med den individuella studieplanen. 

Det föreslås att ordalydelsen i 46 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning ändras så att man i princip kan delta i grundläggande utbildning för vuxna efter att fullgörandet av den grundläggande utbildningen enligt 26 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning har upphört. Enligt förslaget ska grundläggande utbildning för vuxna enligt 46 § i lagen om grundläggande utbildning alltså i princip vara avsedd för sådana som fyllt 17 år, men med stöd av den bestämmelse som föreslås i 5 § 1 mom. i läropliktslagen kan till grundläggande utbildning för vuxna antas även yngre personer som har slutfört studier som motsvarar den grundläggande utbildningens lärokurs, men som saknar tillräckliga kunskaper i finska eller svenska för att genomgå utbildning efter den grundläggande utbildningen. 

I 2 mom. föreskrivs det om situationer där en läropliktig, som har slutfört den grundläggande utbildning som avses i 26 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning och som saknar tillräckliga kunskaper i finska eller svenska för att genomgå utbildning efter den grundläggande utbildningen, kan fullgöra läroplikten i folkhögskolornas utbildning för invandrare. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska läroplikten då kunna fullgöras i sådan utbildning där man följer de grunder i läroplanen för integrationsutbildningen för vuxna invandrare som avses i 20 § 2 mom. i lagen om främjande av integration (1386/2010) eller den rekommendation till läroplan för utbildning för invandrare som Utbildningsstyrelsen har utarbetat. Med stöd av ett bemyndigande i integrationslagen har Utbildningsstyrelsen utfärdat Grunderna för läroplanen för integrationsutbildning av vuxna invandrare (Utbildningsstyrelsens föreskrifter och anvisningar 2012:1, dnr 1/011/2012). Dessutom har Utbildningsstyrelsen utarbetat Rekommendation för läroplan för utbildning i grundläggande litteracitet inom fritt bildningsarbete 2017, som följs i den utbildning i läs- och skrivkunnighet som folkhögskolorna ordnar. 

De föreslagna undantag att fullgöra läroplikten som det föreskrivs om i 1 och 2 mom. gäller i praktiken sådana invandrarunga som nyss har anlänt till Finland, som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller vars skyldighet enligt 26 § 1 mom. att slutföra den grundläggande utbildningen har upphört men vars kunskaper i finska eller svenska inte har hunnit utvecklas tillräckligt för att de ska klara av utbildningar som leder till examen på andra stadiet eller utbildningar i övergångsskedet. Dessa läropliktiga hänvisas antingen till den inledande fasen i grundläggande utbildning för vuxna eller till folkhögskolornas integrationsutbildning i finska eller svenska eller läskunnighet inom fritt utbildningsarbete, där man följer Utbildningsstyrelsens grunder för läroplanen eller rekommendation för läroplan. I folkhögskolornas utbildning studerar invandrarunga i praktiken i samma undervisningsgrupper som de som studerar i den integrationsutbildning som lyder under arbets- och näringsförvaltningen. 

I 3 mom. föreskrivs om fullgörande av läroplikten i en situation där skyldigheten att fullgöra läroplikten i den grundläggande utbildningen har upphört enligt lagen om grundläggande utbildning utan att personen i fråga har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan den läropliktige då fullgöra läroplikten genom att delta i antingen grundläggande utbildning för vuxna eller i sådan annan utbildning som avses i 4 § i läropliktslagen. 

Vid antagning av studerande tillämpas vad som föreskrivs om grunder för antagning av studerande i den lag som gäller utbildningen i fråga. Enligt 38 § 1 mom. i lagen om yrkesutbildning kan som studerande antas en sökande som har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs eller en motsvarande tidigare lärokurs eller som utbildningsanordnaren i övrigt anser ha tillräckliga förutsättningar att förvärva det kunnande eller avlägga den examen som eftersträvas. Enligt 21 § 1 mom. i gymnasielagen kan som studerande av vägande skäl även antas den som inte har slutfört den grundläggande utbildningens lärokurs men som utbildningsanordnaren annars anser ha tillräckliga förutsättningar att klara av studierna. En motsvarande bestämmelse föreslås i 8 § i lagen om utbildning som handleder för examensutbildning. Slutförande av den grundläggande utbildningens lärokurs är alltså inte alltid ett absolut villkor för att börja i examensinriktad eller handledande utbildning. Om en i bestämmelsen avsedd läropliktig inte vill söka till eller inte antas som studerande till examensinriktad eller handledande utbildning, kan den läropliktige med stöd av bestämmelsen fullgöra läroplikten även i grundläggande utbildning för vuxna. 

6 §.Tillräckliga framsteg i studierna. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska framstegen i de studier som omfattas av läroplikten vara tillräckliga. Bestämmelser om tillräckliga framsteg i studierna finns i den lag som gäller utbildningen i fråga. I läropliktslagen föreskrivs det inte om separata prestationer utifrån studiepoäng eller kompetenspoäng för att följa att framstegen i studierna är tillräckliga. I 12 § 3 mom. föreskrivs det om utbildningsanordnarens skyldighet att övervaka att studierna framskrider. 

Enligt 14 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning beslutar statsrådet om de allmänna riksomfattande målen för den utbildning som avses i lagen om grundläggande utbildning samt om hur den tid som används för grundläggande utbildning ska fördelas mellan undervisning i olika ämnen, ämnesgrupper och elevhandledning (timfördelning). Enligt 9 och 24 § i lagen om grundläggande utbildning omfattar den grundläggande utbildningens lärokurs nio år och om omfattningen på den grundläggande utbildning som ges eleverna per dag och per vecka bestäms genom förordning. Målen för grunderna för läroplanen och timfördelningen per årskurs anger det målsatta genomförandet av den grundläggande utbildningen för respektive årskurs. Undervisningen ordnas med hänsyn till elevernas olika förutsättningar och den kan utgå från olika omfattande lärokurser. Det främsta målet är att stödja elevens studier så att det är möjligt att nå målen för den allmänna lärokursen i alla läroämnen. Inlärningen kan stödjas med olika stödformer enligt lagen om grundläggande utbildning eller så kan läroämnets lärokurs individualiseras. 

Enligt 10 § i gymnasielagen utgör gymnasieutbildningen en lärokurs vars målsatta tid är tre år. Enligt 23 § i gymnasielagen har den studerande rätt att slutföra gymnasieutbildningens lärokurs på högst fyra år, om inte utbildningsanordnaren beviljar den studerande extra tid för slutförande av studierna på grund av sjukdom, skada eller någon annan särskild orsak. Den gymnasieutbildning som ingår i läroplikten borde alltså framskrida så att lärokursen slutförs inom den tid som anges i gymnasielagen. 

Enligt 15 § i lagen om yrkesutbildning ska Utbildningsstyrelsen sammanställa grunderna för de yrkesinriktade grundexamina så att examina till sin omfattning motsvarar tre års studier. I lagen föreskrivs ändå inte någon tidsgräns för avläggande av yrkesinriktad examen, utan tiden för avläggande av examen planeras för varje studerande i samband med den personliga utvecklingsplanen för kunnandet. En läropliktig studerande ska ändå i princip studera på heltid. Det föreslås att till 44 § i lagen om yrkesutbildning fogas en bestämmelse enligt vilken för läropliktiga ska den personliga utvecklingsplanen för kunnandet utarbetas så att tiden för avläggande av yrkesinriktad examen enligt planen är högst fyra år. Den föreslagna tiden motsvarar tiden för genomförande av gymnasiets lärokurs enligt gymnasielagen. Framstegen i de studier som hör till läroplikten anses vara tillräckliga när den läropliktige följer sin personliga utvecklingsplan för kunnandet. 

Enligt en bestämmelse om föreslås i lagen om utbildning som handleder för examensutbildning är tiden för genomförande av utbildningen i fråga ett år, om inte utbildningsanordnaren beviljar den studerande extra tid för slutförande av studierna på grund av sjukdom, skada eller av någon annan särskild orsak. Handledande utbildning som hör till läroplikten borde alltså genomföras i sådan takt att den kan genomföras på ett år, om inte tiden har förlängts. Också den lagstadgade tiden för genomförande av utbildning som handleder för yrkesutbildning och utbildning som förbereder för gymnasieutbildning är ett år, om inte utbildningsanordnaren har beviljat extra tid. Påbyggnadsundervisning inom den grundläggande utbildningen ges under minst 1 100 timmar per år och påbyggnadsundervisningen pågår ett år. 

Tiden för genomförande av utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv kan vara högst tre år. Tiden bestäms utifrån den studerandes individuella mål och färdigheter. Framstegen i de studier som hör till läroplikten anses vara tillräckliga när den läropliktige följer sin personliga utvecklingsplan för kunnandet. 

I lagen om fritt bildningsarbete föreslås bestämmelser om utbildning som ordnas av folkhögskolor och som riktar sig till läropliktiga. Utbildning som riktar sig till läropliktiga ska omfatta minst 34 studerandeveckor och utbildningen får räcka högst ett år. För en studerande utarbetas en personlig studieplan. Framstegen i de studier som hör till läroplikten anses vara tillräckliga när den läropliktige följer sin personliga studieplan. 

7 §.Avbrytande av fullgörandet av läroplikten. I paragrafen föreskrivs det om grunder för avbrytande av fullgörandet av läroplikten. Bestämmelsen ska tillämpas inom både den grundläggande utbildningen och sådan annan utbildning efter den grundläggande utbildningen som hör till läroplikten. I lagen om grundläggande utbildning föreskrivs det inte för närvarande uttryckligen om avbrytande av fullgörandet av läroplikten, utan grunderna för avbrytande bygger på tillämpningspraxis. Genom bestämmelsen förenhetligas och klarläggs rättsläget när det gäller avbrytande av fullgörandet av läroplikten. Utgångspunkt är grundlagens bestämmelse om varje läropliktigs rätt till undervisning och studier. Läroplikten kan avbrytas endast på basis av den läropliktiges eller dennes vårdnadshavares viljeyttring, alltså ansökan, inte i något fall på en myndighets initiativ. 

I 1 mom. anges grunderna för att fullgörandet av läroplikten kan avbrytas. Fullgörandet av läroplikten avbryts i princip alltid för en viss tid, som grundar sig på den tid som den omständighet som hindrar fullgörandet av läroplikten varar. Efter att tiden gått ut ska den läropliktige fortsätta att fullgöra läroplikten. Om en läropliktig som fullgjort den grundläggande utbildningens lärokurs saknar studieplats, ska han eller hon ansöka om studieplats före utgången av den period då läroplikten varit avbruten. 

Enligt förslaget till 1 mom. 1 punkten kan fullgörandet av läroplikten avbrytas på grund av en långvarig sjukdom eller skada som hindrar fullgörandet av läroplikten. Bestämmelsen ska inte tillämpas på kortvarig frånvaro på grund av sjukdom. Det görs alltid en bedömning om sjukdomen eller skadan i fråga hindrar fullgörandet av läroplikten. För att bedöma saken används till exempel läkar