2.1  Internationell rätt och EU-rätt

Konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö (FördrS 29/1986, nedan Bernkonventionen ) har ingåtts för skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö. Konventionens primära mål är att skydda hotade arter och deras livsmiljöer. I konventionen ägnas särskild uppmärksamhet åt skyddet av arter och naturområden som kräver samarbete mellan ett flertal stater. De fördragsslutande parterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att bevara beståndet av vilda djur och växter på eller anpassa det till en nivå som motsvarar i synnerhet ekologiska, vetenskapliga och kulturella krav. Hänsyn ska då tas till ekonomiska och rekreationsmässiga krav, samt behoven för underarter, varieteter eller former som lokalt är i riskzonen.  

Konventionen ingicks 1979 och trädde i kraft i Finland 1986. Vargens skyddsstatus har ändrats genom att arten flyttats från bilaga II (strängt skyddade djurarter) till bilaga III (skyddade djurarter). Ändringen av bilagorna trädde i kraft den 7 mars 2025. Enligt artikel 12 i Bernkonventionen kan de fördragsslutande parterna vidta strängare åtgärder för att skydda vilda djur och växter samt deras naturliga livsmiljö än vad som föreskrivs i konventionen. EU är part i Bernkonventionen. EU har genomfört Bernkonventionen genom habitatdirektivet och fågeldirektivet. Bilaga II till Bernkonventionen motsvarar bilaga IV till habitatdirektivet, medan bilaga III till konventionen motsvarar bilaga V till direktivet. 

Rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, nedan habitatdirektivet , gäller vilda djur och växter samt livsmiljöer. Enligt artikel 1 i habitatdirektivet anses en arts bevarandestatus vara gynnsam om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö och artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid och det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.  

Enligt artikel 2.1 i habitatdirektivet är syftet med direktivet att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden bland annat genom bevarande av arter. Enligt artikel 2.2 ska de åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet syfta till att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos arterna. Enligt artikel 2.3 ska åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. 

I habitatdirektivet finns bestämmelser om skydd av arter i artiklarna 12–16. Arterna specificeras i bilagorna till direktivet enligt deras bevarandestatus. Enligt artikel 12 i habitatdirektivet omfattas de djurarter som finns förtecknade i bilaga IV a av ett strikt skyddssystem i deras naturliga utbredningsområde. Medlemsstaterna ska bland annat införa förbud mot att avsiktligt fånga eller döda exemplar av dessa arter i naturen och att avsiktligt störa dessa arter, särskilt under deras parnings-, uppfödnings-, övervintrings- och flyttningsperioder. Till strikt skyddade viltarter enligt bilaga IV a hör i Finland björn, lodjur och utter. 

I artikel 14 i habitatdirektivet finns bestämmelser om de arter som förtecknas i bilaga V, som inte är lika strikt skyddade som arterna i bilaga IV. Habitatdirektivet tillåter i princip jakt på de arter som förtecknas i bilaga V. Artikel 14 i direktivet förutsätter dock att bevarandestatusen för arterna i bilaga V aktivt övervakas. Om det mot bakgrund av övervakningen anses vara nödvändigt, ska medlemsstaten vidta nödvändiga åtgärder för att trygga bevarandestatusen. Sådana åtgärder kan bland annat vara tillståndssystem, kvoter, fredningstider samt lokal eller tillfällig fredning. Viltarter enligt bilaga V är i Finland varg, europeisk bäver, gråsäl, knubbsäl, östersjövikare, iller, skogsmård och skogshare. 

I artikel 16 i habitatdirektivet föreskrivs det om undantag från skyddet i artiklarna 12 och 14. Undantag får göras förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av de berörda arterna i deras naturliga utbredningsområde. Dessutom förutsätts det till exempel att det finns behov av att undvika allvarlig skada eller att det finns en säkerhetsgrund (se artikel 16.1 a–d i habitatdirektivet). Med stöd av artikel 16.1 e i habitatdirektivet får undantag från skyddet också göras för att under strängt kontrollerade förhållanden selektivt och i begränsad omfattning tillåta insamling av vissa exemplar av arterna i en begränsad mängd som fastställs av de behöriga nationella myndigheterna. Det handlar då om så kallad stamvårdande jakt. 

2.2  Nationell lagstiftning

Habitatdirektivet har i fråga om de djurarter som avses i 5 § i jaktlagen satts i kraft nationellt genom jaktlagen (615/1993). 

I 37 § i jaktlagen föreskrivs det om fredning av viltart. Om det behövs för att bevara ett viltbestånd eller trygga en störningsfri fortplantning inom ett viltbestånd, ska viltarten i fråga fredas för en bestämd tid eller tills vidare. Bestämmelser om vilka viltarter som ska fredas och om fredningstiderna utfärdas genom förordning av statsrådet. Varg, brunbjörn, utter, järv, lodjur och knubbsäl är dock alltid fridlysta direkt med stöd av lag. Under fredningstiden får vilt inte jagas eller skadas, inte heller spel, häckning eller ungar störas. 

I 38 § i jaktlagen föreskrivs det om begränsning av jakt. Om ett viltbestånd försvagas tillfälligt eller permanent inom hela eller en del av det område där den berörda arten förekommer, får bestämmelser om begränsning eller förbud av jakten på viltarten i fråga utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Jakten på en viltart kan begränsas eller förbjudas också när den spridning av viltarten som eftersträvas eller en ändamålsenlig organisering av jakten kräver det. En begränsning av jakten kan även avse en skyldighet att förse fångsten med identifieringsmärkning. Enligt 50 § 2 mom. i jaktlagen kan genom förordning av statsrådet ett icke fredat djur fredas eller fångst och dödande av ett icke fredat djur begränsas. 

Enligt 41 § i jaktlagen kan Finlands viltcentral bevilja dispens från fredning, förbud eller begränsning enligt 37 och 38 § samt 50 § 2 mom. under de förutsättningar som anges i lagens 41 a–41 c §. Vid dispensprövning kan hänsyn tas till de förvaltningsplaner som gäller viltarter och deras livsmiljöer och genom åtgärderna i planerna tas hänsyn till artikel 2 i rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet). Finlands viltcentral kan även vid andra tidpunkter än under sådan fredningstid som avses i 37 §, under de förutsättningar som anges i 41 a § 1 mom., 41 b § 1 mom. och 41 c §, bevilja dispens för att störa, fånga eller döda vilt eller icke fredade djur. 

I 41 a § i jaktlagen föreskrivs det om förutsättningar för dispens i fråga om vissa viltarter. Om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och beslutet inte inverkar menligt på möjligheterna att upprätthålla eller uppnå en gynnsam bevarandestatus inom artens naturliga utbredningsområde, kan dispens enligt 41 § beviljas för att fånga eller döda järv, varg, brunbjörn, utter, lodjur, europeisk bäver, gråsäl, knubbsäl, östersjövikare, iller, skogsmård och skogshare 

1) i syfte att bevara vilda djur eller växter, 

2) i syfte att förebygga allvarlig skada på odlingar, boskapsuppfödning, skogsbruk, fiskerinäring, renhushållning, vattendrag eller annan egendom, 

3) på grund av tvingande skäl med hänsyn till folkhälsan, den allmänna säkerheten eller något annat mycket viktigt allmänt intresse, inbegripet ekonomiska och sociala skäl, och om ett tillstånd till undantag medför synnerligen betydande nytta för miljön, eller 

4) i forsknings-, utbildnings-, omplacerings- och utplanteringssyfte eller för att förebygga djursjukdomar när det gäller arterna i fråga. 

Enligt 41 a § 3 mom. i jaktlagen kan dispens i fråga om varg, brunbjörn, utter och lodjur även beviljas för att under strängt övervakade förhållanden, selektivt och begränsat fånga eller döda vissa djur. En förutsättning för beviljande av dispens för sådan stamvårdande jakt som avses i momentet är att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och att dispensen inte inverkar menligt på möjligheterna att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå för de berörda arterna inom deras naturliga utbredningsområde. 

Bestämmelser om jaktlicens och regional kvot finns i 10 § i jaktlagen. Om jakt kan medföra skada på beståndet av någon annan än en i 26 § nämnd viltart (hjortdjur) eller om en ändamålsenlig jakt i fråga om en viltart kräver det, ska den som bedriver jakt ha jaktlicens eller iaktta en regional kvot som fastställs av jord- och skogsbruksministeriet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs närmare om viltarter som jagas med stöd av jaktlicens eller regional kvot, om villkoren för beviljande av jaktlicens eller regional kvot, om det förfarande som ska iakttas vid beviljandet och om andra omständigheter som gäller jaktlicens samt om anmälan av det byte som erhållits med stöd av jaktlicens eller regional kvot. 

Den årliga tillåtna bytesmängden vid jakt med stöd av jaktlicens eller regional kvot kan begränsas. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet kan närmare bestämmelser utfärdas om vilka viltarter som begränsningen avser, största tillåtna bytesmängder, de jaktbara djurens kön och ålder samt det område som begränsningarna gäller. 

Finlands viltcentral beviljar jaktlicens och ansvarar för övervakningen av jakt som är tillåten med stöd av regional kvot. Finlands viltcentral kan, på framställning av polisen eller gränsbevakningsväsendet, återkalla en i 10 eller 26 § avsedd jaktlicens, om jaktlicensenshavaren bryter mot jaktlagen eller mot bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Detsamma gäller om jaktlicenshavaren i väsentlig grad bryter mot villkoren i jaktlicensen. Under samma jaktår beviljas inte den vars jaktlicens har återkallats någon ny motsvarande jaktlicens förrän återkallandet har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft eller återkallandet har upphävts. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att den bestämmelse enligt vilken vargen är fridlyst året om stryks ur 37 § 3 mom. i jaktlagen. Fredningstiden för varg ska enligt förslaget regleras i jaktförordningen. Samtidigt föreslås det ändringar som förbättrar jaktlagens tekniska kvalitet och tydlighet. I lagen tas det dessutom in bestämmelser om omständigheter som hänför sig till de praktiska arrangemangen vid jakt på varg. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Slopandet av fredningen av varg möjliggör vid sidan av 41 och 41 a § i jaktlagen jakt på arten med stöd av 10 § i jaktlagen, vilket gör att målen för förvaltningen av vargstammen och hanteringen de socioekonomiska konsekvenserna av vargen kan uppnås smidigare. 

De socioekonomiska konsekvenserna av vargstammen har hittills kunnat hanteras endast genom skade- och säkerhetsbaserade dispenser. Även om dessa dispenser efter den senaste statsrådsförordningen om ändring av statsrådets förordning om dispens enligt jaktlagen (479/2024) beviljas effektivare än under tidigare år, har vargstammen fortsatt att växa och sprida sig till nya områden. Dessa dispenser har inte haft någon inverkan på vargstammens storlek eller tillväxttakt. Därför har vargens negativa konsekvenser för invånarnas vardag och fårhushållningen i vargområdena ökat och spridit sig till nya områden. Vi befinner oss i denna situation eftersom stamvårdande dispenser för varg inte har kunnat verkställas på grund av besvär och rättspraxis i anslutning till 41 a § i jaktlagen. 

Genom att fredningen av varg slopas och en jakttid för arten fastställs kan förvaltningen av vargstammen i fortsättningen möjliggöras under jakttiden i ett förfarande enligt 10 § i jaktlagen. Detta är inte förenat med de strikta undantagskriterierna i artikel 16 i habitatdirektivet, vilka under de senaste åren har lett till att också stamvårdande jakt på björn och lodjur har förhindrats. I fortsättningen ska dispenser – i praktiken skade- och säkerhetsbaserade sådana – användas främst i akuta fall. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Ett möjligt alternativ är att vargen fortfarande skulle vara fridlyst året om, men då skulle situationen inte förändras jämfört med nuläget, eftersom de strikta undantagskriterierna i artikel 16 i habitatdirektivet ändå fortfarande tillämpas. 

De faktiska alternativen gäller därför om det ska krävas jaktlicens för varg under jakttiden eller om jakt ska möjliggöras med stöd av en regional kvot. Bestämmelser om saken utfärdas genom förordning av statsrådet. 

5.2  Lagstiftning i utlandet

I vissa medlemsländer, där vargarna sedan tidigare har hört till bilaga V, förvaltas de som viltart (i till exempel Estland, Lettland och Litauen). I vissa medlemsstater, där vargarna helt eller delvis har ingått i bilaga V, är populationerna strikt skyddade genom nationell lagstiftning (i till exempel Polen och Slovakien). När det gäller Estland, Lettland och Litauen lades vargen till i bilaga V till habitatdirektivet 2004, då länderna anslöt sig till Europeiska unionen. 

I Estland baserar sig jakten på varg på jaktlagen (Jahiseadus) och jaktförordningen (Jahieeskiri). Estlands miljöverk (Keskkonnaagentuur) utarbetar årligen en rapport om uppföljningen av viltbestånden. Rapporten innehåller en beskrivning av viltbeståndens tillstånd och förändringar i det, av prognostiseringens framtida utveckling och av riskfaktorerna i bedömningen. Rapporten innehåller också rekommendationer om jaktkvoter och jaktformer. Miljönämnden (Keskkonnaamet) fastställer årligen jaktkvoterna för varg och andra stora rovdjur på basis av rapporten och jaktkommitténs förslag. Under jaktsäsongen 2024–2025 var kvoten 134 vargar, varav 119 fälldes. Enligt jaktförordningen får varg jagas från ingången av november till utgången av februari. Dessutom kan miljönämnden bevilja skadebaserade dispenser utanför den egentliga jaktsäsongen. 

I Lettland hör vargen till de begränsade villebråden enligt jaktlagen (Medību likums), i fråga om vilka jakten regleras genom kvoter. Enligt jaktreglerna (Medību noteikumi) får varg jagas från den 15 juli tills den jaktmängd som statens skogsförvaltning fastställt har förbrukats, dock högst till den 31 mars. Enligt statens skogsförvaltnings föreskrift av den 11 juli 2024 fick 300 vargar fällas under jaktsäsongen 2024/2025. Kvoten fastställs utifrån ändamålsenlighetsaspekter i fråga om skyddet av stora rovdjur och förhindrandet av allvarlig skada på husdjur. 

I Republiken Litauens jaktlag (Lietuvos respublikos medziokles istatymas) finns allmänna bestämmelser om jakt. Enligt den litauiska jaktstadgan hör vargen till de villebråd i fråga om vilka jakten är begränsad. Litauens miljöministerium fastställer årligen en kvot för jakt på varg baserat på uppföljningsuppgifter om vargstammen och på vetenskapliga undersökningar och rekommendationer. Under jaktsäsongen 2024–2025 var jaktkvoten 341 vargar, varav 326 fälldes. Enligt Republiken Litauens jaktregler får vargar jagas mellan den 15 oktober och den 31 mars. Om den fastställda jaktkvoten förbrukas tidigare, upphör ändå vargjaktsäsongen när kvoten fylls. 

I Sverige regleras systemet i jaktlagen (1987:259) och jaktförordningen (1987:905). Naturvårdsverket svarar för de allmänna riktlinjerna för förvaltningen av vargstammen och kan besluta att delegera beslut om licensjakt inom registrerade områden till länsstyrelserna. Licenserna är undantag som det föreskrivs om i 23 c § i jaktförordningen och som grundar sig på artikel 16.1 e i habitatdirektivet. Utöver licensjakten fälls vargar i Sverige genom det som kallas skyddsjakt, som motsvarar Finlands skade- och säkerhetsbaserade dispenser. 

Länsstyrelserna beviljar i praktiken alltid licenser för en viss flock i syfte att helt avlägsna flocken. När licenser beviljas beaktas det att jakten inte ska inriktas på en flock där det finns en genetiskt viktig individ. En genetiskt viktig individ är en varg som man vet att har invandrat till Skandinavien från Finland eller Ryssland eller en ättling till en sådan varg. 

Den stamvårdande jakten på varg är etablerad i Sverige sedan ungefär tio år tillbaka. Under jaktsäsongen 2023–2024 beviljades licenser för jakt på totalt 36 vargar, varav 35 fälldes. Jakten gällde sex olika flockar i fem län. Under jaktsäsongen 2024–2025 beviljades licenser för jakt på totalt 30 vargar, och bytet blev 25 individer. Jakten gällde fem olika flockar i fem län. Hur jakten dimensioneras och riktas fastställs årligen länsvis på basis av en uppskattning av stammen och DNA-uppföljning. 

I den svenska modellen kombineras regionalt beslutsfattande, strikt tillsyn och nationellt ansvar. DNA-uppföljning och öppen rapportering är en del av den årliga beredningen av besluten om kvoterna vid licensjakten. Enligt den svenska regeringens promemoria om att vargen flyttas till en annan bilaga (Ändring av direktiv om skyddsstatus för varg (Fakta-pm om EU-förslag 2024/25:FPM27 : COM(2025) 106) | Sveriges riksdag) kommer ändringen inte att leda till några lagstiftningsändringar i fråga om jakt på varg i Sverige. Licensjakten i Sverige baserar sig även i fortsättningen på 23 c § i jaktförordningen och är därmed förenlig med bilaga V till habitatdirektivet. 

10.1  Den grundläggande rätten till miljön

Enligt 20 § 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Enligt förarbetena till paragrafen (se RP 309/1993, s. 70) riktar sig ansvaret såväl till det allmänna som till privata fysiska och juridiska personer. Det ansvar som bestämmelsen avser gäller såväl den levande naturen (djur och växter), den livlösa naturen (vattendrag, atmosfär, jord- och berggrund) som kulturmiljön, vilken är en följd av mänsklig verksamhet (byggnader, konstruktioner och landskap). Bestämmelsen omfattar både förhindrande av ödeläggning av miljön eller miljöförstöring och aktiva åtgärder för att gagna miljön. Bestämmelsen uttrycker således människornas alltomfattande ansvar för en sådan helhetslinje för den ekonomiska och samhälleliga verksamheten att den levande och livlösa naturens mångfald kan bevaras. 

Enligt habitatdirektivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur som finns förtecknade i bilaga V och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem. Genom propositionen fullgörs denna skyldighet. Enligt jaktlagen ska jakt bedrivas i enlighet med principerna för bärkraftigt nyttjande och så att viltbestånden inte äventyras. Genom propositionen slopas den bestämmelse i jaktlagen som innebär att vargen är fridlyst året om, men en hållbar jakt tryggas genom att det på förordningsnivå föreskrivs om fredning för viss tid och om en kvot vid jakten, som baserar sig på Naturresursinstitutets aktuella uppskattning av stammen. Lagförslaget är således förenligt med 20 § i grundlagen. 

10.2  Bemyndiganden att utfärda förordning

Enligt 80 § i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag ska dock utfärdas genom lag. Om det inte särskilt anges vem som ska utfärda en förordning, utfärdas den av statsrådet. 

Enligt föreslagna ändringar i 10 § ska det genom förordning av statsrådet föreskrivas om andra omständigheter som gäller regional kvot samt om tidsfristen för sändande av DNA-prov. Bestämmelser om grunderna för den regionala kvoten och för skyldigheten att sända DNA-prov utfärdas i lag. Enligt förslaget utvidgas bemyndigandet att utfärda förordning i 30 § 2 mom. så att bestämmelser om hur jaktledare och vice jaktledare anmäls till den behöriga jaktvårdsföreningen eller Finlands viltcentral utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordningarna ska det föreskrivas om sådana detaljer som det av hävd föreskrivs om genom förordning av statsrådet. Till exempel utfärdas närmare bestämmelser om andra omständigheter som gäller jaktlicens enligt den gällande jaktlagen genom förordning av statsrådet. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.