7
Specialmotivering
7.1
Polislagen
4 kap.
Teknisk övervakning och rätt att få information
3 §.Rätt att få information av privata sammanslutningar och personer.
Paragrafens
1 mom.
ändras så att polisen oberoende av att en sammanslutnings medlemmar, revisorer, verkställande direktör, styrelsemedlemmar eller arbetstagare är bundna av företags-, bank- eller försäkringshemlighet har rätt att på begäran av en polisman som hör till befälet av privata sammanslutningar och personer få information som behövs för att förebygga, avslöja eller utreda brott, för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa eller för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas.
I momentet ändras ”för förhindrande av brott” till ”för att förebygga brott”. Den nya formuleringen motsvarar ordalydelsen i 1 kap. 1 § i polislagen. Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i polislagen avses med förhindrande av brott åtgärder som syftar till att förhindra brott, försök till brott och förberedelse till brott, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet finns grundad anledning att anta att personen i fråga kommer att göra sig skyldig till brott, samt åtgärder som syftar till att avbryta ett redan påbörjat brott eller begränsa den direkta skada eller fara som brottet medför. Det är fråga om att förhindra ett brott när detta kan ske innan sådana åtgärder har vidtagits som uppfyller brottsrekvisiten (RP 224/2010 rd, s. 92–93). Det förebyggande av brott som avses i 1 kap. 1 § i polislagen är dock som begrepp mer vidsträckt än förhindrande av brott. Förebyggande av brott inbegriper också förhindrande av brott. Enligt förarbetena till polislagen från 1995 är brottsbekämpningen en på polisen ankommande helhetsbetonad verksamhet där det inte är möjligt att skilja mellan förebyggande åtgärder och åtgärder för utredning av brott (RP 57/1994 rd, s. 63). I kommentaren betonas komplexiteten för och den stora omfattningen av polisens verksamhetsfält. Syftet med brottsförebyggande verksamhet är i första hand preventivitet, där man påverkar potentiella gärningsmän redan innan brottet har skett. Den av polisen som myndighetssamarbete genomförda verksamhetsmodellen Ankkuri är ett exempel på sådant säkerhetsarbete i ett tidigt skede (RP 242/2018 rd, s. 67).
Dessutom tas i momentet in avslöjande av brott. I samband med den reform av polislagen som trädde i kraft 2014 har till polisens uppgifter utöver förebyggande och utredning av brott fogats även avslöjande av brott, som nu tas in i bestämmelsen om rätt att få information av privata sammanslutningar och personer. Enligt 5 kap. 1 § 3 mom. i polislagen avses med avslöjande av brott åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. I motiveringen till momentet i fråga (RP 224/2010 rd, s. 93) sägs det att med avslöjande av brott avses gråzonen mellan förhindrande respektive utredning av brott. Som exempel nämns den situationen att man fått tips om att ett brott redan har begåtts men det inte finns någon konkret grund för misstanken, det vill säga ett i den föreslagna förundersökningslagens 3 kap. 3 § 1 mom. avsett skäl för att misstänka brott finns inte. Syftet med avslöjande av brott är att få reda på sådana relevanta omständigheter om ett redan begånget brott som kan läggas till grund för att inleda förundersökning, till exempel om element som ingår i brottsrekvisiten samt om gärningsmannen, gärningstidpunkten och gärningsplatsen. Det är sålunda inte fråga om brottsutredning eftersom förutsättningar för inledande av förundersökning saknas, men det är inte heller fråga om förhindrande av brott, eftersom det antas att brottet redan har begåtts. Genom att avslöjande av brott tas in i 1 mom. avhjälps en klar brist i lagstiftningen och förenhetligas till denna del också bestämmelserna om polisens rätt att få information med bestämmelserna som gäller Tullen och Gränsbevakningsväsendet. Polisen är en allmänbehörig förundersökningsmyndighet och det är inte motiverat att polisens rätt att få information till denna del är snävare än de andra förundersökningsmyndigheternas.
I momentet tas också in rätt att få information för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa. I farliga situationer har polisen som mål att utreda identiteten hos den eller de personer som orsakar fara eller som är i fara och att lokalisera personen eller personerna i fråga. Polisen kan i en sådan situation begära information till exempel om ett nätmeddelandes IP-adress för att utreda en skribents identitet. När polisen känner till IP-adressen har polisen möjlighet att med stöd av paragrafen ytterligare utreda uppgifter om den som använder IP-adressen. Polisen kan med stöd av den gällande lagstiftningen för lokalisering av en person i akuta farliga situationer som hotar liv eller hälsa använda till exempel så kallad nödpositionering (321 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation) eller eventuellt teleövervakning (5 kap. 8 § 3 mom. i polislagen). Rätt att få information i farliga situationer gör det möjligt att till exempel varna den som är i fara eller att reagera på något annat sätt i situationer där en persons liv eller hälsa bedöms vara i fara.
Polisens rätt att få information av privata sammanslutningar och personer ska möjliggöras också i situationer där polisen behöver information för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas. En polisman har med stöd av 2 kap. 3 § i polislagen rätt att gripa en efterlyst person som enligt en behörig myndighets efterlysning ska häktas eller tas i förvar. En polisman har rätt att gripa också andra personer som en domstol har bestämt att ska hämtas till domstolen, häktas eller tas i förvar. I lagen finns inga bestämmelser om definitionen av efterlysning, trots att begreppet efterlysning används i flera lagar som gäller myndigheternas verksamhet. Enligt förarbetena till polislagen avses med en efterlysning som utfärdas av polisen ett meddelande som är baserat på en behörig polismyndighets beslut och som med hjälp av polisens register delges myndigheterna med begäran om information som behövs för att påträffa en viss person. Syftet med efterlysningen är att en i den angiven tjänsteåtgärd ska kunna riktas mot den efterlyste eller mot egendom i dennes besittning. I samband med efterlysningsåtgärder och gripande av efterlysta är det viktigt att beakta de principer som föreskrivs i polislagens 1 kap., i synnerhet proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet (RP 224/2010 rd, s. 78–79). I 2 kap. 3 § i polislagen handlar det inte om en fristående åtgärd, utan om verkställighet av en åtgärd som riktas mot en persons frihet och som meddelats av den behöriga polismyndighet eller andra myndighet som utfärdat efterlysningen. Efterlysning är inte ett fristående tvångsmedel, utan ett sätt att nå en person som på laglig grund ska berövas friheten (RP 275/2022 rd, s. 7).
I praktiken kan det vara fråga om till exempel att spåra en efterlyst person genom att begära information om användningen av bankkort. Polisen kan ha ett motiverat behov av att begära information om användningen av bankkort till exempel i situationer där en person har efterlysts när personen inte har återvänt från fångpermission, personen utan tillstånd har avlägsnat sig från ett öppet fängelse eller personen inte har anmält sig för att avtjäna ett fängelsestraff. I dessa situationer kan Brottspåföljdsmyndigheten efterlysa personen med stöd av 2 kap. 2 a § i fängelselagen. Om det är fråga om fångrymning som avses i 16 kap. 16 § i strafflagen, kan polisen få information redan med stöd av de gällande bestämmelserna för att utreda brott.
Första meningen i paragrafens
2 mom.
ändras så att polisen i enskilda fall på begäran har rätt att av kommunikationsförmedlare och av tillhandahållare av informationssamhällets tjänster få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning eller information som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter, om informationen behövs för ett polisuppdrag. Andra meningen i momentet ändras inte. Bakgrunden till de föreslagna ändringarna är förändringar i omvärlden, i synnerhet digitaliseringen av samhället och den därmed anslutna tekniska utvecklingen, till följd av vilka de gällande bestämmelserna inte längre till alla delar motsvarar de praktiska behoven. I en servicekedja kan det ingå flera olika tillhandahållare av tjänster som har olika uppgifter och roll i tjänsteproduktionen, även om en tillhandahållare av tjänster inte i sig förmedlar kommunikationen.
Föremål för begäran om information kan i fortsättningen vara kommunikationsförmedlare och tillhandahållare av informationssamhällets tjänster i stället för teleföretag och sammanslutningsabonnenter som i nuläget nämns i bestämmelsen. Den nya formuleringen omfattar således ett större antal olika aktörer än tidigare samt alla olika aktörer som deltar i tillhandahållandet av en tjänst och av vilka polisen kan få information för utförande av sina uppdrag. Med kommunikationsförmedlare avses enligt 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ett teleföretag, en sammanslutningsabonnent och en sådan annan aktör som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål. Enligt förarbetena till den lagen (RP 221/2013 rd, s. 93) betraktas som kommunikationsförmedlare dock inte aktörer som tillhandahåller nätmeddelanden (inklusive nätpublikationer) eller bedriver publikationsverksamhet enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003, nedan
yttrandefrihetslagen
). Sålunda betraktas exempelvis tillhandahållande av kommunikation för ett allmänt diskussionsforum eller annan kommunikation för allmänheten på internet inte som kommunikationsförmedlingsverksamhet, utan som annat tillhandahållande av informationssamhällets tjänster, om komponenterna i begreppet föreligger. Med tillhandahållare av informationssamhällets tjänster avses en tillhandahållare av tjänster som tillhandahåller informationssamhällets tjänster som avses i 3 § 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Med informationssamhällets tjänster avses enligt den ovannämnda punkten elektroniska tjänster som utförs på individuell begäran av en mottagare, på distans och vanligtvis mot ersättning.
Polisen ska liksom i nuläget ha rätt att få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning. Dessutom ska det av paragrafen i fortsättningen klart framgå att polisen har rätt att få information som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter. Med användare avses enligt 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en fysisk person som i egenskap av abonnent eller annars använder kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Med abonnent avses enligt 3 § 30 punkten i den lagen en juridisk eller fysisk person som för något annat ändamål än televerksamhet har ingått avtal om leverans av kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Polisen kan med stöd av en begäran om information få sådan behövlig information som gör det möjligt att identifiera en användare eller abonnent. Genom tillägget förtydligas nuläget och i praktiken är det fråga om motsvarande information som polisen får redan med stöd av de gällande bestämmelserna.
Med information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent avses till exempel IP-adresser och vid behov även till ärendet ansluten information om utgångsport och tidsstämpel, det vill säga datum och klockslag, eller tekniska motsvarigheter till dessa identifierare och därmed ansluten information. IP-adresser samt anslutningsnummer och därmed ansluten information är avgörande till exempel vid brottsutredningar där den misstänktes identitet inte är känd. Omvänt kan det också vara fråga om en situation där den till brottet anslutna IP-adressen och eventuella tidsstämpeln samt portinformationen redan har skaffats med hjälp av andra tvångsmedel, till exempel teleövervakning, eller där brottsoffret i egenskap av part i kommunikationen har lämnat identifieringsuppgifter som gäller kommunikationen till polisen och målet enbart är att för förundersökningen identifiera den andra parten i kommunikationen i en av polisen känd kommunikationssession. I båda exemplen är det fråga om att utreda identiteten hos den brottsmisstänkte. Utan möjlighet att identifiera användare och abonnenter av kommunikationstjänster som har ett centralt samband till brott, har polisen ingen faktisk möjlighet att utreda brott som begåtts i informationsnät eller genom att utnyttja dem. Syftet med en begäran om information är således att utreda identiteten hos endast en viss användare av en tjänst.
Genom en begäran om information enligt paragrafen får polisen inte de uppgifter som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 5 kap. 8 § i polislagen, utan endast information som behövs för att identifiera en användare. Enligt 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 5 kap. 8 § i polislagen avses i dessa lagar med förmedlingsuppgifter sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent och som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden. För att befogenheter som gäller teleavlyssning och teleövervakning ska kunna utövas, ska det enligt ovannämnda bestämmelser vara fråga om uppgifter om ett meddelande. Till exempel inloggning i en nättjänst ska inte betraktas som sådant sändande av meddelanden som avses i de bestämmelser om teleavlyssning och teleövervakning som finns i tvångsmedelslagen. När det gäller information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent är det inte fråga om information om ett meddelandes innehåll eller förmedlingsuppgifter eller inhämtande av lokaliseringsdata, och genom en begäran om information enligt 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen kan förutsättningarna för utövande av andra befogenheter inte kringgås.
Inhämtande av information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent kan dock förutsätta behandling av förmedlingsuppgifter, eftersom en kommunikationsförmedlare kan behöva behandla dem för att identifiera den person som begäran om information gäller. Polisen kan dock inte med stöd av paragrafen få information om förmedlingsuppgifter som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 5 kap. 8 § i polislagen eller information om innehållet i kommunikationen eller dess andra parter. För att inhämta denna information kan polisen använda teleövervakning eller teleavlyssning enligt tvångsmedelslagen eller polislagen när de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Bestämmelser om befogenheterna för teleövervakning och teleavlyssning finns i 10 kap. 3 och 6 § i tvångsmedelslagen och 5 kap. 5 och 8 § i polislagen.
I vissa fall kan den information som behövs för att identifiera en användare också innehålla information om flera användare. Detta är fallet i situationer där tillhandahållaren av en tjänst är tvungen att i tjänsterna dela samma IP-adress till flera olika användare samtidigt. En begäran om information ska dock alltid göras med så specificerade uppgifter som möjligt så att onödiga uppgifter om utomstående inte fås till följd av begäran.
Begäran enligt 1 och 2 mom. gäller ett teleföretags kunduppgifter eller de uppgifter som företaget lagrar för sina egna ändamål. Information som behövs för att identifiera en användare är ofta nödvändig för att teletvångsmedel ska kunna riktas mot en viss person. En begäran om information enligt paragrafen kan inte gälla sådana uppgifter som ett teleföretag lagrar med stöd av 157 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, om inte det brott som utreds uppfyller förutsättningarna enligt 157 § 1 mom. De uppgifter som ska lagras får användas endast för att utreda och åtalspröva brott som avses i 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. I en situation där en begäran om information inte kan riktas till uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten, riktas begäran till de uppgifter som teleföretaget behandlar på någon annan grund.
Till paragrafen fogas också ett nytt
4 mom.
enligt vilket polisen har rätt att få den information som avses i 1 och 2 mom. avgiftsfritt, om inte något annat föreskrivs i lag. I praktiken får polisen redan i nuläget den information som polisen begärt med stöd av 1 och 2 mom. avgiftsfritt, med vissa enstaka undantag. Tullen och Gränsbevakningsväsendet har också rätt att få motsvarande information avgiftsfritt (2 kap. 14 § 4 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen och 29 § 1 mom. i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag. I fråga om till exempel ersättningar till teleoperatörer i anslutning till teletvångsmedel har det föreskrivits särskilt om saken. Utgångspunkten i bestämmelsen är att själva informationen ska vara avgiftsfri. Den aktör som lämnar ut information kan med andra ord inte fakturera polisen för den information som lämnas ut och som behövs för att polisen ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter. Polisen kan dock delta i kostnaderna för dataöverföringen på ett sätt som det avtalats om särskilt, om detta i övrigt medför kostnader som avviker från det normala för den aktör som lämnar ut informationen.
4 §.Vite.
Paragrafen är ny jämfört med den gällande lagen. Enligt paragrafen kan polisen meddela ett åläggande om att den i 3 § 1 och 2 mom. avsedda informationen ska lämnas inom en skälig tid. Polisen kan förena åläggandet med vite. Beslutet om föreläggande av vite ska iakttas även om ändring i beslutet söks. Vite får dock inte föreläggas om det finns skäl att misstänka den som saken gäller för brott och det begärda materialet har samband med brottsmisstanken. Vid föreläggande av vite ska vad som föreskrivs om vite i viteslagen (1113/1990) iakttas.
Syftet med bestämmelsen är att effektivisera erhållandet av behövlig information i enskilda fall samt att förhindra eventuell uppsåtlig eller avsiktlig tredska vid utlämnandet av information. Bestämmelsen är ägnad att uppmuntra polisen och de aktörer som lämnar ut information att redan på förhand avtala om de sätt att utbyta information som för vardera parten minst stör annan verksamhet. Bestämmelsen motsvarar 2 kap. 14 § 5 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen och 21 § i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag. Liksom i polisens övriga verksamhet, ska vid begäran om information och föreläggande av vite principerna enligt 1 kap. i polislagen iakttas, i synnerhet proportionalitetsprincipen (3 §), principen om minsta olägenhet (4 §) och principen om ändamålsbundenhet (5 §).
5 §.Rätt att få information av social- och hälsovården.
Paragrafen är ny. I paragrafen föreskrivs det om polisens rätt att på begäran av en polisman som hör till befälet trots sekretessbestämmelserna av en tjänstetillhandahållare som avses i kunduppgiftslagen eller av en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och information om personens identitet. Genom bestämmelsen dels förtydligas nuläget, dels görs det möjligt för polisen att få information i vissa situationer där information inte har kunnat fås med stöd av de gällande bestämmelserna.
Enligt vedertagen tolkning är redan information om att en person har varit patient vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården en sådan i 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen avsedd uppgift om en persons hälsotillstånd eller hälsovård denne har erhållit som enligt den paragrafen är sekretessbelagd (till exempel HFD 2018:93). Polisen har med stöd av sin rätt att få information enligt 4 kap. 2 § i polislagen inte kunnat få information om en persons närvaro i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården vid utredning av andra än de allvarligaste brotten, eftersom sådan information i egenskap av information inom en konfidentiell vårdrelation har ansetts höra till tillämpningsområdet för förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt 17 kap. 14 § i rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 14 § i rättegångsbalken får en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) eller i en förordning som utfärdats med stöd av den inte vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj och som han eller hon har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till det. Domstolen får enligt 17 kap. 14 § 2 mom. i rättegångsbalken ålägga en person som avses i 1 mom. att vittna i ett mål där åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Förbudet att vittna gäller med stöd av 17 kap. 22 § 2 mom. i rättegångsbalken också andra personer som är anställda hos eller biträder hälso- och sjukvården. I förundersökningslagens 7 kap. 8 §, i vilken det föreskrivs om skyldigheten för den som förhörs att berätta vad den vet och om därmed anslutna begränsningar, hänvisas det till förbuden att vittna i rättegångsbalken. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2025:11 ansett det vara uppenbart att förbudet att vittna inte är avsett att tillämpas i så stor utsträckning att information om vilken vårdrelation som helst är en sådan känslig uppgift om en persons hälsotillstånd som avses i rättegångsbalken. Enligt högsta förvaltningsdomstolen ska det från fall till fall bedömas också hur känslig informationen om en vårdrelation är i och med att det är fråga om uppgifter om en persons hälsotillstånd.
Även uppgifter om en klient hos socialvården är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen. Enligt 4 § i kunduppgiftslagen är kunduppgifterna inom social- och hälsovården permanent sekretessbelagda. Undantag från tystnadsplikten och sekretessen får enligt 6 § i kunduppgiftslagen göras med kundens samtycke eller om det föreskrivs om det i kunduppgiftslagen eller någon annan lag. Uppgifter om en klient hos socialvården omfattas inte av förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt rättegångsbalken. Skyddet för konfidentialiteten i en klientrelation inom socialvården utgörs i huvudsak av bestämmelserna i kunduppgiftslagen, där det föreskrivs om polisens rätt att få uppgifter i 62 och 63 §. Uppgifter om en klient hos socialvården är i konstitutionellt hänseende känsliga uppgifter, men inte sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i dataskyddsförordningen och dataskyddslagen avseende brottmål.
I paragrafen föreskrivs det om polisens rätt att trots sekretessbestämmelserna av en tjänstetillhandahållare som avses i kunduppgiftslagen eller av en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och information om personens identitet. Informationen fås på begäran av en polisman som hör till befälet. Rätt att få information föreligger om informationen är nödvändig i de situationer som räknas upp i paragrafen.
Med tjänstetillhandahållare avses i enlighet med definitionen i 3 § i kunduppgiftslagen myndigheter, offentligrättsliga samfund, enskilda näringsidkare, samfund eller stiftelser som ordnar eller tillhandahåller socialservice eller hälso- och sjukvårdstjänster samt arbetsgivare som ordnar företagshälsovårdstjänster på det sätt som avses i 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om företagshälsovård (1383/2001). En tjänstetillhandahållares lokal definieras inte i lagen. Med en tjänstetillhandahållares lokaler avses i den föreslagna bestämmelsen vilken lokal som helst där tjänstetillhandahållaren tillhandahåller sina kunder lagstadgade social- och hälsovårdstjänster. Avsikten är att begreppet lokal ska tolkas i vid bemärkelse så att det avser alla lokaler i vilka en tjänstetillhandahållare tillhandahåller sina kunder tjänster och även omfattar situationer där tjänstetillhandahållaren till exempel temporärt arbetar någon annanstans än i sina egna lokaler. Begreppet lokal kan dock inte tolkas i så vid bemärkelse att med det avses patientens eller klientens hem till exempel när hemsjukvården tillhandahåller sina tjänster där. Med lokaler avses lokaler som ordnats för tjänstetillhandahållarens verksamhet, till exempel ett sjukhus, en hälsovårdscentral eller en ambulans. En lokal kan också omfattas av hemfriden enligt 10 § 1 mom. i grundlagen, om till exempel en läkare utövar sitt yrke och tar emot patienter hemifrån. Polisens begäran möjliggör inte heller i sådana situationer utlämnande av annan information än information om en persons identitet och information om en persons närvaro i en viss lokal under en viss tid. Polisen kan inte med stöd av paragrafen få mer detaljerad information som omfattas av hemfriden till exempel om en boendes levnadsvanor eller mänskliga relationer.
Med stöd av paragrafen kan polisen av en tjänstetillhandahållare begära information om huruvida en viss person vid en angiven tidpunkten har varit i vissa av tjänstetillhandahållarens lokaler. Information kan begäras också om identiteten hos en person som befunnit sig i eller befinner sig i lokalerna i situationer där polisen redan känner till personens närvaro, men det råder oklarhet om personens identitet. Polisen kan inte med stöd av paragrafen begära en förteckning över alla personer som under en viss tid har befunnit sig eller befinner sig i tjänstetillhandahållarens lokaler. Utöver personens namn kan polisen även få den tilläggsinformation som behövs för att säkerställa en persons identitet, till exempel födelsedatum, namnet på boendekommunen eller personbeteckning, om tjänstetillhandahållaren har sådan information. Bestämmelsen hindrar inte en tjänstetillhandahållare eller en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter att dessutom lämna ut annan information om en händelse.
Närvaro kan beroende på situationen avse antingen formell eller fysisk närvaro. Oftast är det dock fråga om fysisk närvaro. Med formell (baserad på en vårdperiod) närvaro avses att en person antecknas i en tjänstetillhandahållares register så att personen har en gällande vård- eller serviceperiod och personen inte tillfälligt har avförts ur registret (till exempel långvarig semester). Med fysisk närvaro (baserad på närvaro på plats) avses däremot en persons fysiska vistelse i en tjänstetillhandahållares lokaler vid en begärd enskild tidpunkt på det sätt som skäligen kan verifieras i tjänstetillhandahållarens interna registreringar eller system eller på något annat sätt.
Polisens begäran om information ska gälla en viss tidpunkt. Med detta avses att tidpunkten ska avgränsas på ett rimligt sätt, till exempel till en viss dag eller någon annan kort tidsperiod. Tidpunkten ska vara en enskild tidpunkt och begäran kan inte till exempel i större utsträckning gälla en persons besökshistoria eller kommande besök inom social- och hälsovården, eftersom sådan information i onödigt stor utsträckning avslöjar känsliga uppgifter som hör till personens privatliv.
Det är inte uteslutet att enbart information om att en person befinner sig till exempel på en viss sjukhusavdelning kan innehålla uppgifter som avslöjar känsliga uppgifter om personens hälsotillstånd enligt 17 kap.14 § i rättegångsbalken (se HFD 2025:11). Polislagens 4 kap. 5 § möjliggör att information om närvaro och identitet lämnas ut till polisen också i dessa situationer. I sådana fall har polisen ofta redan information om en persons närvaro på en viss plats, om till exempel en annan kund har gjort en polisanmälan om ett brott som kunden fallit offer för. I detta fall behöver polisen för att utreda brottet information om den misstänkta gärningsmannens identitet. Den information som lämnas ut får inte innehålla uppgifter om diagnoser, vårdens innehåll, vårdåtgärder eller andra motsvarande uppgifter om hälsotillstånd, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag.
Endast en polisman som hör till befälet får begära information. Tjänsteställningen för den som begär information har avgränsats på motsvarande sätt i de gällande 4 kap. 2 § 1 och 2 mom. och 3 § 1 mom. i polislagen. I förarbetena till den upphävda polislagen från 1995 (RP 57/1994 rd, s. 38) konstaterades det att när polisens befogenheter enligt lagen endast får användas av polismän som hör till befälet är det fråga om avgöranden som kräver särskild utbildning, erfarenhet och ansvar av den som fattar dem, för att han ska kunna bedöma rätt de lagliga förutsättningarna för polisåtgärderna och på vilket sätt de ska vidtas. Kravet på tjänsteställning som innebär funktionell behörighet utgör för sin del en begränsning av rätten att få information. I praktiken kan polisen begära information per e-post, genom att ringa eller genom att besöka verksamhetsstället. Största delen av begäran görs per e-post, varvid en blankett som gäller ärendet skickas per e-post, eller om en sådan inte hinner utarbetas i brådskande fall, ska alla behövliga uppgifter framgå av e-posten.
Med beaktande av att principen om konfidentialitet accentueras inom social- och hälsovården, definieras i paragrafen noggrant de användningsändamål för vilka information kan fås. Rätten att få information ska också vara bunden till vad som är nödvändigt med tanke på användningsändamålet. Kravet på nödvändighet innebär att tröskeln för utlämnande av uppgifter är hög. Kravet på att informationen är nödvändig med tanke på användningsändamålet förutsätter att det för att nå målet, såsom att avslöja eller utreda ett brott, inte finns möjlighet att använda medel som ingriper mindre i de grundläggande fri- och rättigheterna. Polisen ska motivera begäran om information med tillräcklig noggrannhet.
Enligt
1 punkten
i paragrafen har polisen rätt att få den information som avses i paragrafen, om informationen är nödvändig för att avslöja eller utreda ett sådant brott för vilket det strängaste straffet enligt lag är fängelse i minst två år. Bestämmelsen ger således inte rätt att få information om vilket brott som helst. Flera av de brott som kan leda till fängelse är sådana för vilkas del det straffmaximum på sex år som avses i 17 kap.14 § 2 mom. i rättegångsbalken inte uppfylls, men där utredningsintresset trots det är betydande med beaktande av kränkningen av de grundläggande fri- och rättigheterna för den som fallit offer för gärningen.
Enligt huvudregeln ska polisen alltså med stöd av 1 punkten ha rätt att få den information som avses i paragrafen för att avslöja och utreda ett brott, om det strängaste straffet för gärningen enligt lag är fängelse i minst två år. Eftersom det med stöd av 1 punkten är möjligt att få information endast i mycket begränsad utsträckning (uppgifter om närvaro eller identitet) och det inte är fråga om att vittna i ett ärende, är tröskeln enligt huvudregeln betydligt lägre än den maximistrafftröskel på minst sex år som behövs för att förbudet att vittna enligt 17 kap.14 § i rättegångsbalken inte ska gälla. I praktiken kan den information som fås med stöd av huvudregeln ha betydelse till exempel vid utredning av misshandel, olagliga hot, narkotikabrott, grovt rattfylleri, grov stöld samt sexualbrott. När det gäller avslöjande kan informationen ha betydelse till exempel vid narkotikabrott, skjutvapenbrott, utpressning, koppleri och dopingbrott.
Polisen ska ha rätt att få information också för att avslöja och utreda de brott som nämns särskilt i 2 punkten och för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i mindre än två år. Enligt 2 punkten ska polisen ha rätt att få den information som avses i paragrafen, om den är nödvändig för att avslöja eller utreda ett brott som avses i 20 kap. 6, 8 eller 18 §, 21 kap. 7, 10 eller 15 § eller 23 kap. 1 eller 3 § i strafflagen. I 20 kap. i strafflagen föreskrivs det om sexualbrott och i 21 kap. om brott mot liv och hälsa. Oberoende av straffskalan kan den skada och det lidande som offren för dessa brott orsakas vara mycket allvarliga. De brott enligt 20 kap. i strafflagen som inte leder till straff som når upp till straffmaximum på två år sexuellt antastande (6 §), utnyttjande av person som är föremål för sexhandel (8 §) och lockande av barn i sexuella syften (18 §). De brott enligt 21 kap. i strafflagen som inte leder till straff som når upp till straffmaximum på två år är lindrig misshandel (7 §), vållande av personskada (10 §) och försummande av räddningsåtgärd (15 §). Brotten enligt 20 och 21 kap. i strafflagen kränker de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 7 § i grundlagen. Det är således proportionellt att en persons identitetsuppgifter och uppgifter om en persons närvaro i social- och hälsovårdens lokaler vid en viss enskild tidpunkt kan lämnas ut till polisen för avslöjande och utredning av brott.
När det gäller trafikbrott nämns i bestämmelsen särskilt äventyrande av trafiksäkerheten och rattfylleri (23 kap. 1 och 3 § i strafflagen). Vid dessa brottstyper sker gärningen i sig inte i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster, utan i praktiken är det i allmänhet fråga om till exempel att en polis som har fått ett larmuppdrag utreder orsaken till en bilolycka som orsakat fara för andra människors liv eller hälsa. I detta fall kan den person som har kört bilen ha sökt vård till exempel på ett sjukhus i närområdet. Trafikbrott kan lätt leda till att offret dör eller skadas allvarligt, vilket innebär en särskilt betydande kränkning av rättigheterna enligt 7 § i grundlagen. Vid de grova gärningsformerna av dessa brott är maximistraffet fängelse i två år, vilket innebär att i fråga om dem kan information fås redan med stöd av huvudregeln enligt 1 punkten. På basis av den information som polisen har i det inledande skedet av utredningen av brottet är det dock inte nödvändigtvis uppenbart om det är fråga om en grov gärningsform. Att gärningsmän nås och att det förhindras att en gärning upprepas är därför viktigt med tanke på både offrets enskilda intresse och ett vägande allmänt intresse.
Utöver information om de brott mot liv och hälsa, sexualbrott och trafikbrott som nämns ovan är det enligt
3 punkten
i paragrafen möjligt att få information också för att avslöja och utreda de brott som avses i 17 kap. 6 §, 28 kap. 1, 3 eller 4 §, 35 kap. 1 § eller 41 kap. 7 § i strafflagen. I dessa situationer ska gärningen dock ha riktat sig mot en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster eller en person som sköter ärenden eller arbetar hos tillhandahållaren. I fråga om dessa gärningar har en avgränsning ansetts behövlig så att bestämmelserna inte hindrar att människor söker vård. Sökande av vård kan hindras till exempel i en situation där polisen kan utreda lindriga brott som begåtts någon annanstans (till exempel snatteri) genom att begära information av social- och hälsovården. I denna punkt avses med personer som sköter ärenden hos tillhandahållaren personer som har varit närvarande i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster, inte enbart kunder inom social- och hälsovården.
I 17 kap. 6 § i strafflagen föreskrivs det om motstånd mot person som upprätthåller ordningen. Med person som upprätthåller ordningen avses i detta sammanhang framför allt en väktare som avses i lagen om privata säkerhetstjänster (1085/2015). I det föreslagna 4 kap. 5 § 1 mom. i polislagen avses situationer där en väktare som arbetar i en tjänstetillhandahållares lokaler utsätts för till exempel våld eller hot om våld i sitt arbete. När polisen har fått en anmälan om situationen kan polisen begära information om gärningsmannens identitet och närvaro i lokalerna. I denna situation är det fråga om de i 7 § i grundlagen skyddade rättigheterna för en person som arbetar som väktare, det vill säga rätt till liv, personlig frihet och integritet, och för skydd av vilka det är proportionellt att polisen kan få information om våldsverkarens eller den hotande personens identitet oberoende av dennes vård- eller kundrelation. Hotande av och motstånd mot väktare har på ett betydande sätt samband också med andra personers säkerhet, eftersom en väktares arbetsuppgift är att sörja för säkerheten.
Av egendomsbrott nämns i bestämmelsen särskilt stöld, snatteri och förskingring (28 kap. 1, 3 och 4 § i strafflagen) samt skadegörelse (35 kap. 1 § i strafflagen). I situationer där någons egendom stjäls eller skadas i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster och det görs en polisanmälan om saken, kan polisen begära information om den misstänkta gärningsmannens identitet. Gärningarna kränker egendomsskyddet enligt 15 § grundlagen. Om det är fråga om till exempel att den offentliga hälso- och sjukvårdens lokaler skadas eller att egendom som finns i dem stjäls, är det fråga om ett allmänt intresse. Om gärningarna riktar sig mot en enskild persons egendom, kränks ett enskilt intresse. I dessa situationer känner polisen i allmänhet redan färdigt till att gärningsmannen har varit i lokalerna i fråga, och polisen begär endast uppgifter om identiteten. Polisen har således redan genom polisanmälan fått veta att gärningsmannen har varit i lokalerna vid en viss tidpunkt och således har polisen redan information om närvaron.
I 41 kap. 7 § i strafflagen föreskrivs det om innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan. Innehav av ett föremål som lämpar sig för att skada någon annan, såsom ett eggvapen, till exempel i hälso- och sjukvårdens lokaler kan äventyra de närvarandes liv eller hälsa. I sådana lokaler finns det många personer i utsatt ställning som inte förmår försvara eller skydda sig själva, om ett farligt föremål eller ämne orsakar en farlig situation i lokalerna. Polisen ska effektivt kunna ingripa i innehav av ett sådant föremål eller ämne. Polisen kan på basis av en anmälan få information om att det i social- och hälsovårdens lokaler finns en person som innehar sådana föremål eller ämnen. Polisen kan med stöd av den föreslagna paragrafen begära information om en persons identitet och närvaro för att få tag på personen. De brott som avses i 41 kap. 7 § i strafflagen kan i värsta fall kränka andra människors rättigheter enligt 7 § i grundlagen. Dessa brott har lätt också samband med andra brott, och avslöjande och utredning av dem kan hjälpa polisen att utreda och förebygga även mer allvarliga brott.
Bestämmelserna i paragrafens 1–3 punkt påverkar inte utövandet av polisens övriga befogenheter vid avslöjande eller utredning av brott. Polisen kan få information också med stöd av annan lagstiftning.
Enligt
4 punkten
i paragrafen har polisen rätt att få information för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller för att förebygga brott, om en person genom sitt uppförande i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster orsakar fara som hotar liv, hälsa eller egendom. Till exempel på sjukhus är patienterna ofta personer i utsatt ställning, och de ska kunna lita på att de inte behöver vara rädda för våld i ett sjukhus lokaler och att myndigheterna, om ett sådant hot uppstår, effektivt kan ingripa i det. Också i dessa situationer kan information begäras endast när det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet eller för att förebygga brott. I praktiken kan polisen få information om dessa situationer till exempel genom att en person som är på plats anmäler en hotande situation till nödcentralen. Paragrafens 4 punkt har också samband med bestämmelserna i kunduppgiftslagen. I 62 § i kunduppgiftslagen föreskrivs det om möjligheten för en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster eller en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter att oberoende av skyldigheten att iaktta sekretess till polisen anmäla uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av ett hot mot liv eller hälsa eller för förhindrande av en hotande gärning. I bestämmelsen i kunduppgiftslagen är det dock fråga om enbart utlämnande av information på eget initiativ, vilket innebär att bestämmelsen inte möjliggör att polisen kan begära information. Bestämmelsen möjliggör inte heller att polisen kan begära tilläggsinformation, även om polisen med stöd av paragrafen har fått kännedom om en hotande situation. Den föreslagna 4 kap. 5 § 4 punkten i polislagen möjliggör att polisen på begäran kan få för förebyggande av ett brott nödvändig information om en persons identitet och om att en person har befunnit sig i social- och hälsovårdens lokaler vid en viss tidpunkt.
I
5 punkten
i paragrafen möjliggörs att skyddspolisen får information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och information om personens identitet för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den. Också här är en allmän förutsättning för rätt att få information att den är nödvändig. Skyddspolisen kan således få denna information endast när det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten mot verksamhet som utgör ett allvarlig hot mot den. I 10 § i polisförvaltningslagen (110/1992) sägs det att skyddspolisen har till uppgift att skydda den nationella säkerheten, och detta är en allmän förutsättning för skyddspolisens behandling av personuppgifter. I 1 kap. 1 § 1 mom. i polislagen föreskrivs det allmänt att polisen, inte enbart skyddspolisen, har till uppgift att skydda den nationella säkerheten, men med uttrycket ”verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den” betonas det att med stöd av denna bestämmelse får information lämnas ut endast till skyddspolisen i syfte att skydda den nationella säkerheten. Syftet med rätten att få information är att trygga skyddspolisens rätt att få information för att identifiera eller nå en person som är föremål för civil underrättelseinhämtning eller för att utreda rörligheten för en sådan person, när detta är nödvändigt för att avvärja i 5 a kap. 3 § i polislagen avsedd verksamhet som utgör ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. I praktiken är det fråga om inhämtande av information som gör det möjligt att identifiera, nå eller utreda rörligheten för en person som deltar i verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning.
När det gäller skyddspolisen utgör bakgrunden till bestämmelserna den snabba förändringen och försämringen av den säkerhetspolitiska miljön. Säkerhetsmyndigheterna bör ha förmåga att svara på denna förändring. Den person som är föremål för skyddspolisens inhämtning av information kan befinna sig i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster och skyddspolisen kan ha behov av att få information om denna närvaro. Ett sådant behov kan komma i fråga särskilt när det gäller terrorismbekämpning. Behovet kan hänföra sig exempelvis till lokalisering av en person som är föremål för terrorismbekämpning. Skyddspolisen ska i enlighet med principen om minsta olägenhet och proportionalitetsprincipen alltid för inhämtandet av information använda den metod som ingriper minst i privatlivet. Lagstadgad rätt att få information av en annan myndighet eller en privat aktör ingriper i princip mindre i privatlivet än till exempel de hemliga metoder för inhämtande av information som skyddspolisen har tillgång till.
Skyddspolisen har till uppgift att inhämta information för att skydda den nationella säkerheten, det vill säga att inhämta information om sådan verksamhet som kan hota den nationella säkerheten. Centrala nationella säkerhetshot av civil natur är terrorism, spionage eller underrättelseinhämtning som främmande makter riktar mot Finland och dess intressen, strävan att sprida massförstörelsevapen och produkter med dubbla användningsområden samt sådan internationell organiserad brottslighet som försöker påverka det samhälleliga beslutsfattandet eller infiltrera statliga strukturer. Rätt att få information om vistelse i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster kan komma i fråga i synnerhet när det gäller terrorhot och därmed anslutna målpersoner, men också när det gäller andra hot, såsom personer som har anknytning till främmande makters underrättelseverksamhet. Information om närvaro eller identitet kan ha en central ställning när det gäller att utreda ett hot mot den nationella säkerheten och på så sätt för att förhindra de allvarligaste följderna. Trots att informationen innehåller känsliga uppgifter kan den vara nödvändig med tanke på ett sådant hot mot den nationella säkerheten. Rätten att få information som avses i paragrafen är förenlig med proportionalitetsprincipen när det gäller utförande av skyddspolisens uppgifter, med beaktande av den nationella säkerhetens betydelse som ett viktigt skyddsintresse som ska skyddas av staten.
Enligt
6 punkten
i paragrafen har polisen rätt att få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster, om det är nödvändigt för att nå en person för verkställigheten av ett fängelsestraff eller för hämtning till domstol av svaranden i ett brottmål. I praktiken begärs information i dessa situationer i allmänhet av polisen, som försöker nå en efterlyst person. När en person söks för verkställigheten av en dom, har personen redan dömts till fängelse för ett brott. Enligt 2 kap. 2 a § i fängelselagen får Brottspåföljdsmyndigheten efterlysa den dömde för inledande av verkställigheten om 1) den dömde inte påträffas och hans eller hennes vistelseort inte kan utredas, 2) den dömde inte iakttar en uppmaning som gäller hörande, 3) den dömde inte infinner sig i fängelset vid den utsatta anmälningstidpunkten, 4) den dömde uppenbart drar sig undan verkställigheten. Brottspåföljdsmyndigheten får efterlysa en fånge för att fortsätta verkställigheten om fången 1) rymmer eller utan tillstånd avlägsnar sig från fängelset, den förläggningsplats som avses i 8 kap. 9 § 2 mom. eller den vårdplats som avses i 10 kap. 2–4 §, 2) har befunnit sig utanför fängelset med stöd av ett tillstånd som beviljats enligt 8 kap. 6 § eller 9 § 1 eller 3 mom. eller 14 kap. och inte återvänder vid den tidpunkt som anges i villkoren för tillståndet eller i övrigt bryter mot villkoren i fråga. Vid hämtning till domstol är det däremot fråga om situationer där domstolen har bestämt att en person ska hämtas till rättens sammanträde (8 kap. 4 och 5 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997).
Enligt
7 punkten
i paragrafen har polisen rätt att få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster, om informationen är nödvändig för att hitta en person som är försvunnen, misstänks vara försvunnen eller vars liv eller hälsa eventuellt är i fara. Till denna del förtydligar bestämmelserna nuläget. I fallet HFD 2024:80 ansåg högsta förvaltningsdomstolen att polisen i det aktuella fallet hade rätt att få information om huruvida en person med minnessjukdom som misstänktes vara försvunnen befann sig på ett sjukhus. Med tanke på det allmänna intresset var det enligt högsta förvaltningsdomstolens uppfattning behövligt att få information för att åtgärderna för att söka efter den försvunna personen skulle kunna riktas rätt och genomföras effektivt. Samtidigt tjänade utlämnandet av information skyddet av den försvunna personens liv och hälsa. Den rätt att få information som fastställs i 7 punkten har betydelse till exempel i situationer där polisen innan omfattande sökningsåtgärder inleds kontrollerar om personen i fråga eventuellt befinner sig till exempel på ett sjukhus. Informationen är av stor betydelse såtillvida att polisen, andra myndigheter och frivilliga inte behöver binda betydande resurser vid sökningsåtgärder, om det är känt att personen är i säkerhet till exempel på ett sjukhus. Det är således inte fråga enbart om polisens resurser, utan om samhällets resurser i större utsträckning, eftersom omfattande sökningsåtgärder utöver polisens resurser kan binda också till exempel Gränsbevakningsväsendets och räddningsväsendets resurser samt personer i frivilliga organisationer. När polisen får kännedom om att en person är i säkerhet till exempel på ett sjukhus, avslutas eftersökningen och polisutredningen i ärendet läggs ner. Polisen berättar i princip inte för till exempel en försvunnen persons anhöriga var personen befinner sig, även om polisen får information om vistelseorten. Ett undantag utgör dock situationer där den försvunna personen är till exempel ett barn eller en äldre person i dåligt skick.
7 kap.
Tystnadsplikt, tystnadsrätt och utlämnande av information
Kapitlets rubrik ändras så att den motsvarar innehållet i kapitlet.
2 §. Utlämnande av information.
Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar den nya formuleringen i paragrafen. I paragrafen föreskrivs det om utlämnande i enskilda fall av information som polisen innehar. Bestämmelser om användning och utlämnande av information i polisens register finns dessutom i polisens personuppgiftslag. Vid utlämnande enligt polisens personuppgiftslag är utlämnandet av personuppgifter i princip regelbundet återkommande och sker eventuellt via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, medan bestämmelserna i 7 kap. i polislagen ska tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enskilda fall på motsvarande sätt som i nuläget. Bestämmelser om användning och utlämnande av information i polisens register finns också till exempel i migrationsförvaltningens personuppgiftslag och i lagen om nödcentralsverksamhet (692/2010). Personuppgifter i polisens register får lämnas ut endast under förutsättningarna enligt den allmänna dataskyddslagstiftningen. På utlämnande av information tillämpas beroende på ändamålet med behandlingen antingen dataskyddslagen avseende brottmål eller den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som kompletterar förordningen. Om den information som lämnas ut med stöd av 7 kap. 2 § i polislagen innehåller personuppgifter, ska utöver den allmänna dataskyddslagstiftningen beaktas också bestämmelserna i polisens personuppgiftslag, särskilt lagens 15 § om behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Enligt nämnda 15 § får polisen behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter endast om det är nödvändigt för ändamålet med behandlingen. Vid utlämnandet ska också iakttas de begränsningar som i lag ställs på de tillåtna ändamålen med behandlingen av informationen.
Enligt
1 mom.
får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra uppgifter än de som avses i 1 § 1 mom., om utlämnandet av uppgifterna behövs i enskilda fall på grund av en uppgift som ankommer på polisen, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag. Dessutom får polisen lämna ut uppgifter till andra myndigheter och den som sköter ett offentligt uppdrag, om det är nödvändigt på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse. Andra meningen i momentet ändras inte. I momentet föreskrivs det inte längre enbart om undantag från tystnadsplikten, utan om polisens rätt att lämna ut information trots sekretessbestämmelserna. Termen sekretessbestämmelse kan avse handlingssekretess eller tystnadsplikt. Enligt förarbetena till offentlighetslagen (RP 30/1998 rd, s. 107) gäller det som sägs om handlingssekretess vanligen också i fråga om tystnadsplikten, och därför täcker handlingssekretessen och tystnadsplikten varandra praktiskt taget helt. Tystnadsplikten gäller dock också för uppgifter som inte har registrerats. Enligt 32 § i offentlighetslagen gäller vad som bestäms om sekretessbelagda handlingar i tillämpliga delar även en uppgift för vilken tystnadsplikt gäller. Detta gäller också utlämnande av information.
Bestämmelsen ger dock inte rätt att avvika från den särskilda tystnadsplikten enligt 7 kap. 1 § 1 mom., och bestämmelserna motsvarar till denna del nuläget. Den nämnda tystnadsplikten gäller uppgifter som avslöjar identiteten hos en person som har lämnat information konfidentiellt eller deltagit i bevisprovokation genom köp eller en täckoperation, om utlämnandet av informationen kan äventyra dessa personers eller deras närståendes säkerhet eller pågående eller framtida inhämtande av information. Bestämmelser om skyldigheten att vägra vittna om uppgifter som avses i 7 kap. 1 § 1 mom. i polislagen finns i 17 kap. 12 § 3 mom. i rättegångsbalken.
Av det föreslagna momentet framgår tydligare än tidigare att utlämnande av information som avses i bestämmelsen är tillåtet oberoende av sekretessbestämmelserna. I rättspraxis har den gällande ordalydelsen inte ansetts utgöra en grund för utlämnande av information, även om lagstiftaren har avsett detta. Högsta domstolen har i sitt avgörande HD 2023:24 konstaterat att det gällande 7 kap. 2 § 1 mom. i polislagen utifrån sin ordalydelse gäller endast undantag från den på lag baserade tystnadsplikten, och enligt högsta domstolen har det i momentet inte föreskrivits om polisens rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet, även om detta varit avsikten enligt förarbetena till lagen (RP 224/2010 rd, s. 152).
Ordalydelsen i momentet preciseras också så att det av bestämmelsen tydligt framgår att det med stöd av bestämmelsen i fråga är möjligt att lämna ut information på grund av en uppgift som ankommer på polisen, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag. I momentet tas dessutom in en möjlighet att lämna ut information på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse, när det är nödvändigt. Ett viktigt allmänt intresse kan hänföra sig till exempelvis bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan. Ett viktigt enskilt intresse kan däremot hänföra sig till exempelvis att utlämnandet av information kan anses ligga i ett barns eller en ung persons intresse vid till exempel samarbete mellan flera myndigheter.
Informationen om att en person hör till en organiserad kriminell sammanslutning har åtminstone under vissa omständigheter ansetts vara sekretessbelagd med stöd av 24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen (Helsingfors hovrätts avgörande 16.9.2022 22/135096, ärendenummer R 21/1104 samt riksdagens justitieombudsmans avgörande 23.11.2018, EOAK/4963/2017). Enligt punkten i fråga är, om inte något annat föreskrivs särskilt, sekretessbelagda myndighetshandlingar bland annat handlingar som innehåller uppgifter om en persons levnadssätt, deltagande i föreningsverksamhet eller fritidssysselsättningar, familjeliv eller andra med dem jämförbara personliga förhållanden. Högsta förvaltningsdomstolen har dock i sitt avgörande HFD 2021:170 ansett att information om att en brottsmisstänkt person misstänks höra till en organiserad kriminell sammanslutning inte kunde anses vara sådana sekretessbelagda uppgifter som avses i 24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen, åtminstone inte när det var fråga om att uppgifterna i förundersökningsprotokollen om att brottsmisstänkta personer misstänks höra till en organiserad kriminell sammanslutning hade varit av betydelse med tanke på förundersökningen och de ärenden som utretts i den. De förundersökningsprotokoll som avses i den begäran om handlingar som lämnats till centralkriminalpolisen gällde en brottshelhet som hänför sig till en viss organiserad kriminell sammanslutning. Eftersom informationen inte var sekretessbelagd var centralkriminalpolisens beslut att inte lämna ut förundersökningsprotokoll i fråga om namnen på de personer som var misstänkta för brott och som polisen misstänkte höra till en organiserad kriminell sammanslutning lagstridigt.
Genom ändringarna förbättras polisens möjligheter att lämna ut information till exempel i situationer med administrativ brottsbekämpning. Med administrativ brottsbekämpning avses samarbete mellan myndigheter och andra aktörer inom den offentliga sektorn och åtgärder genom vilka organiserad brottslighet förebyggs och bekämpas. Administrativ brottsbekämpning är en av de viktigaste metoderna att bekämpa organiserad brottslighet. I myndighetsförfarandena är det av största vikt att identifiera eventuella kopplingar till organiserad brottslighet i anslutning till ett ärende, vilket förutsätter tillräcklig kännedom om organiserad brottslighets verksamhet. Detta i sin tur förutsätter informationsutbyte mellan myndigheterna, och polisen står i centrum för informationsutbytet som ansvarig myndighet för bekämpningen av organiserad brottslighet. Det kan vara fråga om till exempel information som polisen har och enligt vilken aktörer med anknytning till organiserad brottslighet är involverade i ett ärende som behandlas hos en annan myndighet och att ärendet som behandlas hos myndigheten, om det genomförs, stärker verksamhetsförutsättningarna för organiserad brottslighet och på detta sätt skadar säkerheten i samhället. En situation där utlämnande av information kan vara viktigt med tanke på ett allmänt intresse, men det inte är fråga om en annan myndighets uppgift enligt lag, kan gälla till exempel en myndighets privaträttsliga hyresavtal eller försäljning av en fastighet.
Det uttryckliga omnämnandet i momentet av utlämnande av information om en persons tillförlitlighet eller lämplighet för ett uppdrag slopas som onödigt. I momentet föreskrivs det om utlämnande av information trots sekretessbestämmelserna, och bestämmelsen omfattar därför också utan något särskilt omnämnande även sådan sekretessbelagd information som gäller en persons tillförlitlighet och lämplighet. Enligt de tidigare förarbetena till lagen (RP 57/1994 rd, s. 86) har omnämnandet haft betydelse särskilt i tillståndsärenden där tillförlitligheten, lämpligheten eller någon annan liknande egenskap hos den som söker eller innehar ett tillstånd har stadgats som förutsättning för att tillstånd ska kunna beviljas eller vara i kraft. Heltäckande bestämmelser om rätt att få information i tillståndsärenden finns i nuläget i den lagstiftning som gäller tillståndsärenden. När det är fråga om tillståndsärenden som hör till polisens behörighet, finns bestämmelser om behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga i polisens personuppgiftslag.
Formuleringen i paragrafens
2 mom.
ändras på motsvarande sätt som i 1 mom. Polisen får trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra än i 1 § 1 mom. avsedda uppgifter som i enskilda fall av vägande skäl behövs i de situationer som räknas upp i momentet. Det i momentet använda uttrycket ”för att trygga statens säkerhet”, ändras till formen ”för att skydda den nationella säkerheten”, vilken nuförtiden i allmänhet används i samma syfte. Avsikten är inte att genom denna ändring ändra på nuläget. Till förteckningen över situationer som nämns i momentet fogas skydd av något annat viktigt allmänt eller enskilt intresse. Också här kan på motsvarande sätt som i 1 mom. skyddet av ett viktigt allmänt intresse ha samband med till exempel bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan och skyddet av ett viktigt enskilt intresse kan ha samband med till exempel att utlämnande av information kan anses ligga i ett barns eller en ung persons intresse. Det kan finnas vägande skäl för att lämna ut sekretessbelagda uppgifter inte bara för att skydda ett viktigt allmänt intresse utan också för att skydda ett viktigt enskilt intresse till exempel när utlämnandet av information kan förhindra ett allvarligt brott. Vägande skäl för att skydda ett viktigt enskilt intresse kan också finnas i en situation där information lämnas ut exempelvis till en organisationsanställd om ett barn eller en ung person som efterspanas, om detta kan bidra till att hitta ett barn eller en ung person i utsatt ställning.
På motsvarande sätt som enligt de gällande bestämmelserna är mottagarna av information inte begränsade i detta moment och information kan med stöd av detta moment således lämnas ut även till privata aktörer. Detta är viktigt, eftersom det till exempel vid brottsbekämpning kan uppstå situationer där endast en enskild person eller aktör kan förhindra att ett brott begås eller där även en enskild persons eller aktörs åtgärder behövs för att förhindra ett brott. I annat fall återstår för polisen enbart att utreda det brott som begåtts, vilket inte ligger i allmänt intresse, om gärningen skulle ha kunnat förhindras genom utlämnande av information. Bestämmelsen kan vara av betydelse till exempel när det gäller att förhindra grovt bedrägeri, eller när det gäller serier av yrkesmässigt genomförda butiksstölder som kan stoppas genom att lämna ut information. Det är viktigt att möjliggöra utlämnande av information utan att begränsa mottagarna av informationen också därför att information ska kunna lämnas ut exempelvis till den som är i fara eller till en aktör som genom sina åtgärder kan förhindra att faran realiseras. I dessa situationer kan utlämnandet av information i bästa fall rädda människoliv.
Till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
enligt vilket polisen trots sekretessbestämmelserna får lämna ut uppgifter till en kritisk aktör som avses i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (310/2025) eller en aktör som avses i 3 § i cybersäkerhetslagen (124/2025), om utlämnandet av uppgifterna behövs för att utföra en uppgift som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av motståndskraften och som ankommer på polisen eller aktören i fråga. Polisen får med stöd av detta moment lämna ut uppgifter till aktörer med anknytning till kritisk infrastruktur, med en lägre tröskel än enligt 2 mom. I en föränderlig säkerhetspolitisk omgivning är det nödvändigt att polisen och de kritiska aktörerna kan samarbeta smidigt för att trygga säkerheten i samhället. Om ett objekt i den kritiska infrastrukturen drabbas av en störning i den allmänna ordningen eller säkerheten, eller om det är fråga om förebyggande, avbrytande eller utredning av brott, är det fråga om ett polisuppdrag. Ansvaret för att skydda objekt och områden som ingår i kritisk infrastruktur ligger dock i första hand hos deras ägare och dem som är verksamma i objekten (RP 205/2024 rd, s. 33). Genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft har Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2557 om kritiska entiteters motståndskraft och om upphävande av rådets direktiv 2008/114/EG (nedan
CER-direktivet
) genomförts. CER-direktivets tillämpningsområde omfattar elva sektorer och de är energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, dricksvatten, avloppsvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, rymden samt produktion, bearbetning och distribution av livsmedel. Enligt 4 § 3 punkten i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft avses med kritisk infrastruktur en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, eller en del av en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, som krävs för tillhandahållandet av en samhällsviktig tjänst. Med samhällsviktig tjänst avses för sin del en tjänst som är avgörande för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner, ekonomisk verksamhet, folkhälsa och allmän säkerhet, eller miljön (4 § 2 punkten). Lagen innehåller också bestämmelser om identifiering av kritiska aktörer. Ett ärende som gäller identifiering av en kritisk aktör ska avgöras av det ministerium till vars ansvarsområde den aktuella aktören hör. Genom cybersäkerhetslagen har för sin del Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2555 om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 och direktiv (EU) 2018/1972 och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148 (
NIS 2-direktivet
) genomförts. De aktörer som den lagen tillämpas på anges i 3 §. I 41 § i cybersäkerhetslagen sägs det att tillsynsmyndigheten för i fråga om sitt tillsynsområde en förteckning över aktörerna. Med stöd av 7 kap. 2 § 3 mom. i polislagen får information lämnas ut också till ovannämnda aktörer. Möjligheten att lämna ut information också till dessa aktörer för att utföra ett uppdrag som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft är viktig, eftersom informations- och kommunikationstekniken och de därmed anslutna tjänsterna utgör en central del av det moderna samhället och dess kritiska infrastruktur.
Till paragrafen fogas också ett nytt
4 mom.
i vilket det sägs att de uppgifter som avses i 1–3 mom. kan lämnas ut på begäran och på eget initiativ. Dessutom fastställs det i momentet att beslut om utlämnande av uppgifter med stöd av 1–3 mom. fattas av en polisman som hör till befälet. En annan polisman kan utan beslut av en polisman som hör till befälet lämna ut uppgifter när det på grund av att ärendet är brådskande är nödvändigt att uppgifter lämnas ut omedelbart. Tjänsteställningen för den som beslutar om utlämnande av uppgifter har här avgränsats på motsvarande sätt som tjänsteställningen för den som begär information har avgränsats i de gällande 4 kap. 2 § 1 och 2 mom. och 3 § 1 mom. i polislagen. I förarbetena till den upphävda polislagen från 1995 (RP 57/1994 rd, s. 38) konstaterades det att när polisens befogenheter enligt lagen endast får användas av polismän som hör till befälet är det fråga om avgöranden som kräver särskild utbildning, erfarenhet och ansvar av den som fattar dem, för att han ska kunna bedöma rätt de lagliga förutsättningarna för polisåtgärderna och på vilket sätt de ska vidtas. Kravet på tjänsteställning vilket innebär funktionell behörighet utgör för sin del en begränsning av utlämnandet av information.
Särskilt i samband med brottsbekämpning kan det uppstå situationer där en myndighet för att förhindra ett brott måste förmedla information på eget initiativ till en annan myndighet. Detsamma gäller också i övrigt utlämnande av information för utförande av uppgifter som ankommer på en annan myndighet (RP 224/2010 rd, s. 152). Utlämnande av information på eget initiativ kan gälla till exempel polisens samarbete med en annan myndighet eller mer allmänt situationer där polisen gör iakttagelser i ett ärende som hör till en annan myndighets lagstadgade uppgifter och behörighet. En annan myndighet vet inte alltid att polisen kan ha sådan information som är väsentlig med tanke på myndighetens uppgifter, och av denna anledning begärs information inte. Vid utlämnande av information på eget initiativ är den myndighet som lämnar ut information tvungen att bedöma om informationen behövs med tanke på den mottagande myndighetens uppgifter. Polisens möjlighet att lämna ut information med stöd av 7 kap. 2 § i polislagen begränsas inte av vad som i någon annan lag föreskrivs om andra myndigheters rätt att få information, men den myndighet som tar emot informationen ska ha lagstadgad rätt att behandla den information som lämnas ut. Genom utlämnande av information på eget initiativ kan inte exempelvis ett förfarande som föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen ersättas, såsom ett förfarande enligt säkerhetsutredningslagen eller ett remissförfarande enligt någon annan lag. Polisen kan vid behov utifrån prövning från fall till fall till exempel på eget initiativ lämna ut information om de tillgångar som en person som är föremål för en polisåtgärd har till en utsökningsmyndighet. Till denna del bör det dock beaktas att polisen inte har någon allmän behörighet att omhänderta eller beslagta de pengar som polisen stöter på i sitt arbete, utan det ska alltid finnas en laglig grund för ett sådant förfarande, som i varje enskilt fall ska övervägas noggrant (biträdande justitieombudsmannens avgörande 20.6.2018 EOAK/4783/2017). Med tanke på utsökning kan också sådana situationer vara av betydelse där utsökningsmyndigheten av polisen får information om till exempel utmätningsgäldenärens eller dennes närmaste krets förmögenhet och ekonomiska verksamhet. Som exempel på samarbete mellan flera myndigheter, där möjligheten att lämna ut information på eget initiativ är av central betydelse, kan nämnas bekämpning av grå ekonomi, ekonomisk brottslighet och arbetsrelaterat utnyttjande samt administrativ brottsbekämpning. Polisen kan lämna ut information på eget initiativ också till privata aktörer i de situationer som avses i 2 och 3 mom.
6 §.Hänvisningsbestämmelse om utlämnande av information.
Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. En hänvisning till polisens personuppgiftslag finns i fortsättningen i 2 § 5 mom. Hänvisningen i den gällande paragrafen till att bestämmelser om utlämnande av information till utlandet finns i polisens personuppgiftslag är onödig, eftersom begreppet myndighet i offentlighetslagen, som iakttas som en allmän lag, medför att också i bestämmelserna om utlämnande av information i 7 kap. i polislagen avses med myndighet en finsk myndighet. Särskilda bestämmelser om utlämnande av information till myndigheter i utlandet finns uttryckligen i polisens personuppgiftslag.
7.2
Lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet
16 §
.
Polisens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem.
I
1 mom.
stryks vad som föreskrivs om sättet att få information, det vill säga i momentet föreskrivs inte längre om rätt att få information genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Sådana bestämmelser om sättet att lämna ut information har blivit onödiga i och med att informationshanteringslagen trädde i kraft. Informationshanteringslagen trädde i kraft den 1 januari 2020 och den tillämpas som en allmän lag när det är fråga om rätt att få information via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Enligt 22 § i informationshanteringslagen ska myndigheterna genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen. Regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information kan genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. En myndighet kan också i andra situationer öppna ett tekniskt gränssnitt för en myndighet som har rätt till information. Det föreskrivs särskilt om överföring av handlingar och information på annat sätt. Enligt 23 § i informationshanteringslagen kan en myndighet öppna en elektronisk förbindelse till en annan myndighet till sådan information i ett informationslager som den mottagande myndigheten har rätt att få tillgång till. I 16 § 1 mom. i polisens personuppgiftslag föreskrivs det om polisens rätt att få uppgifter också ur vissa privata aktörers register. I fråga om dessa är det även i fortsättningen möjligt att överföra uppgifter elektroniskt på det sätt det avtalas om tillvägagångssättet med den personuppgiftsansvarige. Bestämmelserna förpliktar dock inte till att öppna tekniska gränssnitt.
Det inledande stycket i 1 mom. ändras också så att i momentet används i stället för begreppet personregister i fortsättningen begreppet register som används i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är till denna del fråga om enbart en teknisk ändring.
Paragrafens 1 mom.
9 punkt
ändras så att formuleringen ”av teleföretag” ersätts med formuleringen ”av kommunikationsförmedlare”. Genom den terminologiska ändringen beaktas de ändringar som gjorts i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och i 5 kap. 8 § i polislagen genom lagarna 452/2023 och 492/2023.
Punkten i slutet av 1 mom.
15 punkten
ändras till ett semikolon i den finska versionen och till ett kommatecken i den svenska versionen, eftersom en ny 16 punkt fogas till förteckningen.
Till 1 mom. fogas en ny
16 punkt
, i vilken det föreskrivs om polisens rätt att trots sekretessbestämmelserna av civiltjänstcentralen få de uppgifter ur civiltjänstregistret som är nödvändiga för utredning av hinderslöshet hos sökande och innehavare av ett tillstånd enligt passlagen eller lagen om identitetskort. Enligt 8 § i passlagen ska en värnpliktig vid ansökan om pass lägga fram en utredning om att det inte föreligger något sådant hinder för utfärdande av pass som avses i 14 § 5 mom. eller 15 § 1 mom. 3 punkten. På motsvarande sätt ska en värnpliktig enligt 12 § i lagen om identitetskort vid ansökan om identitetskort lägga fram utredning om att det inte föreligger något sådant hinder för utfärdande av identitetskort som avses i 17 § 1 mom. 3 punkten eller 19 § 4 mom. För en värnpliktig kan pass eller identitetskort utfärdas högst till utgången av det år då han fyller 28 år, om inte den värnpliktige visar att skyldigheten att försvara landet inte utgör ett hinder för utfärdande av pass eller identitetskort för längre tid eller om inte särskilt vägande skäl ger anledning till något annat. Pass eller identitetskort kan också förvägras en person som är värnpliktig och har fyllt 28 år, till utgången av det år då han fyller 30 år, om han inte visar att skyldigheten att försvara landet inte utgör hinder för utfärdande av pass eller identitetskort. Det intyg genom vilket en värnpliktig kan visa att det inte föreligger något hinder för utfärdande av pass eller identitetskort kan utöver de handlingar som nämns i 8 § i passlagen och 12 § i lagen om identitetskort också vara ett civiltjänstgöringsintyg.
Det föreslås nu att polisen uttryckligen ska ha rätt att få de uppgifter ur civiltjänstregistret som är nödvändiga för utredning av hinderslöshet. Polisen har med stöd av 16 § 1 mom. 12 punkten i polisens personuppgiftslag rätt att få motsvarande information också av Försvarsmakten. I praktiken innebär rätten att få information att nödvändig information kan fås direkt ur civiltjänstregistret via ett tekniskt gränssnitt och att den värnpliktige eller polisen inte nödvändigtvis längre behöver kontakta civiltjänstcentralen för utlåtanden om hinderslöshet. Bestämmelsen har bedömts vara behövlig eftersom information om att en person har fullgjort civiltjänst av hävd har ansetts vara sekretessbelagd, eftersom fullgörandet av civiltjänst är ett val som baserar sig på övertygelse (24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen). Polisen har med stöd av bestämmelsen rätt att få endast information som är nödvändig för utredning av hinderslöshet. Polisen får ur civiltjänstregistret inte till exempel civiltjänstgöringsintyg, information om hälsotillstånd eller information om huruvida en person är befriad från tjänstgöring eller om en person har ansökt om civiltjänst direkt eller först efter militärtjänsten. Polisen får information endast om huruvida en person vad gäller civiltjänst kan beviljas pass eller identitetskort.
I
2 mom.
föreskrivs det på motsvarande sätt som i nuläget om att information ska fås avgiftsfritt, men i momentet tas det in ett omnämnande av att polisen har rätt att få de uppgifter som avses i 1 mom. även utan dröjsmål.
Paragrafens
3 mom.,
i vilket det sägs att när polisen har fått personuppgifter av en personuppgiftsansvarig med stöd av 1 mom. ska polisen på begäran lämna den personuppgiftsansvarige information om behandlingen av de utlämnade personuppgifterna, upphävs som onödigt.
17 §
.
Uppgifter som andra myndigheter lämnar ut till polisen genom registrering via direkt anslutning.
Även om bestämmelserna om sättet att lämna ut information i och med ikraftträdande av informationshanteringslagen i huvudsak kan slopas, har det bedömts att bestämmelsen om utlämnande av personuppgifter till polisen genom registrering via direkt anslutning ännu behövs, eftersom bestämmelserna om tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser i informationshanteringslagen och sätten att lämna ut information på enligt 16 § i offentlighetslagen inte täcker de situationer som avses i paragrafen. Paragrafens rubrik ändras så att omnämnandet av utlämnande av uppgifter för registrering som en datamängd stryks. Detta omnämnande stryks också i det inledande stycket som onödigt.
I det inledande stycket i
1 mom.
används i fortsättningen i stället för begreppet personregister begreppet register som används i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är fråga om en ändring av teknisk natur.
Enligt den gällande 1 mom.
4 punkten
får utrikesministeriet och finska beskickningar till polisens register genom en direkt anslutning för registrering lämna ut bland annat uppgifter för skötseln av utrikesministeriets och finska beskickningars uppgifter enligt passlagen. Punkten ändras så att i den beaktas utrikesministeriets och finska beskickningars behov av att lämna ut uppgifter genom en direkt anslutning för registrering också för skötseln av utrikesministeriets och finska beskickningars uppgifter enligt lagen om identitetskort. Bestämmelser om ansökan om identitetskort hos en finsk beskickning finns i 9 § i lagen om identitetskort. Enligt 31 § i lagen om identitetskort ska polisen föra ett identitetskortsregister för utförande av de uppgifter som enligt lagen om identitetskort ankommer på polisen och finska beskickningar.
Punkten i slutet av 1 mom.
8 punkten
ändras till ett semikolon i den finska versionen och till ett kommatecken i den svenska versionen, eftersom en ny 9 punkt fogas till förteckningen.
Till 1 mom. fogas en ny
9 punkt
som ger Institutet för hälsa och välfärd möjlighet att föra in uppgifter om utredning av dödsorsak direkt i polisens register. Institutet för hälsa och välfärd har en på 14 § i lagen om utredande av dödsorsak (459/1973) baserad skyldighet att till polisen lämna ut uppgifter om utredning av dödsorsak. Registrering är möjlig för att fullgöra nämnda skyldighet. Detta innebär i praktiken att de sakkunnigläkare vid Institutet för hälsa och välfärd som har med tanke på en utredning väsentliga uppgifter i fortsättningen kan föra in dem direkt i polisens register i uppgifterna om det aktuella fallet. Uppgifter om försvunna personer och okända avlidna behandlas i registret i form av standardiserade blanketter som har utarbetats av Internationella kriminalpolisorganisationen (Interpol) och i registret finns egna blanketter för uppgifter som lämnas av Institutet för hälsa och välfärds rättsläkare, rättstandläkare och patologer.
Paragrafens
2 mom.
i vilket det sägs att när polisen har fått personuppgifter av en personuppgiftsansvarig med stöd av 1 mom. ska polisen på begäran lämna den personuppgiftsansvarige information om behandlingen av de utlämnade personuppgifterna, upphävs som onödigt.
21 §.Utlämnande av personuppgifter till en annan behörig myndighet som avses i dataskyddslagen avseende brottmål.
På motsvarande sätt som ovan i 16 § slopas i paragrafen vad som föreskrivs om sättet att lämna ut uppgifter, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Momentet preciseras så att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget. Utlämnande av uppgifter på eget initiativ behandlas i avsnitt 2 (Nuläge och bedömning av nuläget) samt i avsnitt 7.1 (7 kap. i polislagen).
22 §.Övrigt utlämnande av personuppgifter till myndigheter.
På motsvarande sätt som ovan i 16 och 21 § slopas i paragrafens
1 mom.
vad som föreskrivs om sättet att lämna ut uppgifter, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Momentet preciseras så att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget.
I början av 1 mom. tas det in ett omnämnande av att uppgifter får lämnas ut med stöd av momentet utöver vad som föreskrivs någon annanstans i lag. Genom tillägget förtydligas det att bestämmelser om polisens möjlighet att lämna ut uppgifter till andra myndigheter finns också annanstans i lagstiftningen, och att förteckningen i 1 mom. inte är uttömmande och inte begränsar tillämpningen av de bestämmelser om utlämnande av uppgifter eller rätt att få uppgifter som finns någon annanstans i lag. I det nämnda momentet är det fråga om situationer där utlämnandet av personuppgifter i regel är regelbundet återkommande, medan bestämmelserna i 7 kap. i polislagen tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enskilda fall på motsvarande sätt som i nuläget.
Det föreslås att 1 mom.
7 punkten
ändras arbets- och näringsmyndigheterna till livskraftscentralerna. Arbets- och näringslivsbyråerna har lagts ned och från och med den 1 januari 2025 överfördes behandlingen av uppehållstillstånd för arbetstagare helt och hållet till Migrationsverket (lag 389/2023). Likaså överförs närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter från och med den 1 januari 2026 (lag 582/2025) till livskraftscentralerna, det vill säga livskraftscentralerna fattar delbeslut om uppehållstillstånd för företagare. Ändringen är författningsteknisk och genom den görs de ändringar i polisens personuppgiftslag som inte har gjorts i samband med de ovannämnda lagarna. Ändringen påverkar inte myndighetsuppgifterna och inte heller resurserna för dem.
Enligt den gällande 1 mom.
8 punkten
får polisen lämna ut personuppgifter till utrikesministeriet och finska beskickningar bland annat för behandling av ärenden som hör till deras behörighet och som gäller pass eller något annat resedokument. Finska beskickningar beviljar utöver identitetskort som används som resedokument även identitetskort utan reserätt. Det föreslås därför att punkten preciseras så att i den föreskrivs om polisens rätt att lämna ut personuppgifter till utrikesministeriet och finska beskickningar också för behandling av ärenden som hör till deras behörighet och som gäller identitetskort.
Punkten i slutet av 1 mom.
17 punkten
ändras till ett semikolon i den finska versionen och till ett kommatecken i den svenska versionen, eftersom en ny 18 punkt fogas till förteckningen.
Till 1 mom. fogas en ny
18 punkt
, i vilken det föreskrivs om utlämnande av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd för genomförande av kliniska prövningar samt för skötseln av uppgifter som hänför sig till rättsmedicin och rättspsykiatri. Dessa uppgifter lämnas i nuläget ut med stöd av 22 § 3 mom. i polisens personuppgiftslag, och separata avtal om utlämnande av uppgifter har ingåtts mellan Institutet för hälsa och välfärd och polisenheterna. I lagförslag 2 föreslås att det ovannämnda 22 § 3 mom. upphävs, vilket innebär att det är behövligt att föreskriva om utlämnande uttryckligen i 1 mom.
Polisundersökning och förundersökning har ett nära samband med rättsmedicinska undersökningar av i synnerhet brottsmisstänkta eller andra parter, och utlämnandet av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd är därför regelbundet återkommande. De vanligaste undersökningar som görs vid förundersökning är blodprov på dem som misstänks för rattfylleri och blodprovens syfte är att fastställa mängden alkohol eller narkotika den misstänkte använt vid tidpunkten för gärningen. Utredning av dödsorsaken som utförs som en polisundersökning har ett nära samband med en rättsmedicinsk obduktion. Ansvaret för att ordna kliniska rättsmedicinska forsknings- och provtagningstjänster och lämnande av handräckning till en undersökande eller övervakande myndighet ankommer på välfärdsområdena med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) och hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010), samt med stöd av tullagen på Tullen i fråga om de uppgifter som ankommer på den. Institutet för hälsa och välfärd och välfärdsområdena har avtalat om att välfärdsområdena av Institutet för hälsa och välfärd köper de kliniska rättsmedicinska undersökningar som omfattas av deras lagstadgade skyldighet att ge handräckning. Enligt 2 § 2 mom. i lagen om Institutet för hälsa och välfärd (668/2008) kan Institutet för hälsa och välfärd producera rättsmedicinska tjänster då sådan verksamhet direkt anknyter till dess forsknings-, expert- och utvecklingsverksamhet. Dessutom har Institutet för hälsa och välfärd enligt 12 b § i lagen om utredande av dödsorsak ansvaret för den rättsmedicinska obduktionsverksamheten.
Paragrafens
3 mom.
upphävs. I det gällande 3 mom. föreskrivs det om att polisen av grundad anledning trots sekretessbestämmelserna genom en teknisk anslutning eller som en datamängd till en myndighet får lämna ut personuppgifter som är nödvändiga för att utföra en uppgift som i lag föreskrivits för myndigheten också i andra situationer än dem som räknas upp i 1 mom. När de bestämmelser om sättet att lämna ut information som finns i polisens personuppgiftslag och som överlappar den allmänna lagstiftningen slopas, blir momentet i fråga onödigt. I nuläget har information med stöd av momentet i fråga lämnats ut till Institutet för hälsa och välfärd, och det ska i fortsättningen föreskrivas om utlämnande av uppgifter till Institutet i 1 mom. I enlighet med informationshanteringslagen kan tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser utnyttjas också om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om att en annan myndighet har rätt att få information som innehas av polisen.
Paragrafens
4 mom.
upphävs. I det gällande 4 mom. sägs det att innan personuppgifter lämnas ut ska mottagaren av uppgifterna för den personuppgiftsansvarige lägga fram tillförlitlig utredning om att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. Syftet med momentet har varit att säkerställa skyddet av uppgifterna i samband med utlämnande av uppgifter genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, om de därmed anslutna förutsättningarna och om informationssäkerhet finns i informationshanteringslagen. Dessutom ska de bestämmelser som föreslås i 22 § i fortsättningen inte vara bundna till något visst sätt att lämna ut uppgifter på.
Paragrafens
5 mom.
upphävs. Enligt det gällande 5 mom. ska kvaliteten på de uppgifter som lämnas ut i den mån det är möjligt bekräftas och uppgifterna ska vid behov förses med information som gör det möjligt för mottagaren att bedöma hur korrekta, fullständiga, aktuella och tillförlitliga uppgifterna är. Om det framgår att felaktiga uppgifter har lämnats ut eller att uppgifter lämnats ut i strid med lag, ska detta utan dröjsmål meddelas mottagaren. Bestämmelserna i momentet överlappar den allmänna lagstiftningen om dataskydd.
32 §.Beslut om utlämnande av uppgifter.
I
1 mom.
sägs det att beslut om rätten att lämna ut uppgifter ur polisens register via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse samt om rätten för myndigheter som avses i 3 kap. att lämna ut uppgifter till polisens informationssystem via ett tekniskt gränssnitt eller genom registrering via direkt anslutning fattas av den personuppgiftsansvarige eller av en annan polisenhet som den personuppgiftsansvarige har förordnat till uppgiften. Momentet motsvarar de gällande bestämmelserna, men ändras så att det motsvarar terminologin i informationshanteringslagen. Begreppen teknisk anslutning och datamängd ersätts med begreppen tekniskt gränssnitt och elektronisk förbindelse. I momentet används dessutom i stället för begreppet personregister begreppet register som används i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är fråga om ändringar av teknisk natur och ändringarna syftar inte till att ändra nuläget.
Avtal om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt ska således liksom i nuläget alltid ingås särskilt mellan den personuppgiftsansvarige och den som lämnar ut eller tar emot uppgifter. Bestämmelserna i 4 kap. i polisens personuppgiftslag medför på så sätt inte i sig exempelvis rätt för en mottagare att få polisens personuppgifter via ett tekniskt gränssnitt utan ett särskilt beslut (RP 242/2018 rd, s. 92). Den personuppgiftsansvarige kan i varje enskilt fall separat bedöma om det är motiverat att öppna ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Också informationshanteringslagen möjliggör detta. Också i de fall när utlämnandet av uppgifter är regelbundet återkommande och standardiserat kan elektronisk överföring av information i enlighet med informationshanteringslagen genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt.
Paragrafens
2 mom.
kompletteras så att när beslut om utlämnande fattas ska i fråga om de uppgifter som lämnas ut utöver uppgifternas art också uppgifternas omfattning beaktas.
7.3
Lagen om behandling av personuppgifter vid Gränsbevakningsväsendet
20 §.Rätt att få uppgifter av privata sammanslutningar och personer
. I
1 mom.
ges Gränsbevakningsväsendet rätt att på begäran av en anhållningsberättigad tjänsteman få uppgifter av privata sammanslutningar och personer inte bara för att förebygga, avslöja eller utreda brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet utan också för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa eller för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas. Uppgifter kan på motsvarande sätt som i nuläget fås trots att en sammanslutnings medlemmar, revisorer, verkställande direktör, styrelsemedlemmar eller arbetstagare är bundna av företagshemlighet, bankhemlighet eller försäkringshemlighet. De föreslagna ändringarna motsvarar i huvudsak de ändringar som föreslås i 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen.
Gränsbevakningsväsendet kan med stöd av den gällande lagstiftningen i nödsituationer som involverar sjöräddning använda så kallad nödpositionering (321 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation). Ett teleföretags skyldighet att lämna ut uppgifter baserar sig på det nödmeddelande som gjorts om situationen. Gränsbevakningsväsendet har dessutom rätt att bedriva radioteknisk övervakning för att lokalisera en person som befinner sig i uppenbar nöd eller i omedelbar fara (29 a § i gränsbevakningslagen). Den föreslagna bestämmelsen kompletterar den ovannämnda lagstiftningen. I och med ändringarna kan Gränsbevakningsväsendet i farliga situationer utreda identiteten hos den eller de personer som orsakar fara eller som är i fara samt lokalisera personen eller personerna i fråga. I en sådan situation kan Gränsbevakningsväsendet begära information till exempel om ett nätmeddelandes IP-adress för att utreda skribentens identitet. När Gränsbevakningsväsendet känner till IP-adressen har Gränsbevakningsväsendet möjlighet att med stöd av 2 mom. ytterligare utreda uppgifter om den som använder IP-adressen. Ändringen gör det möjligt att till exempel varna personer vars liv eller hälsa är i fara eller att Gränsbevakningsväsendet reagerar på situationen på något annat sätt.
Gränsbevakningsväsendets rätt att få information av privata sammanslutningar och personer ska möjliggöras också i situationer där Gränsbevakningsväsendet behöver information för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas. En gränsbevakningsman har med stöd av 37 § i gränsbevakningslagen rätt att gripa en person som enligt en behörig myndighets efterlysning ska gripas, anhållas, häktas eller tas i förvar. En person som gripits ska utan dröjsmål lämnas till polisen om han eller hon inte omedelbart ska friges. I lagen finns inga bestämmelser om definitionen av efterlysning, trots att begreppet efterlysning används i flera lagar som gäller myndigheternas verksamhet. Enligt förarbetena till gränsbevakningslagen har en gränsbevakningsman rätt att gripa personer som efterlysts av vilken behörig myndighet som helst. Detta gäller även personer som efterlysts av Gränsbevakningsväsendet (RP 220/2013 rd). I den situation som avses i paragrafen handlar det inte om en fristående åtgärd, utan om verkställighet av en åtgärd som riktas mot en persons frihet och som meddelats av den behöriga myndighet som utfärdat efterlysningen. Efterlysning är inte ett fristående tvångsmedel, utan ett sätt att nå en person som på laglig grund ska berövas friheten (RP 275/2022 rd, s. 7). I praktiken kan det vara fråga om till exempel att spåra en efterlyst person genom att begära information om användningen av bankkort. Gränsbevakningsväsendet kan ha ett motiverat behov av att begära information om användningen av bankkort till exempel i situationer där man för att nå en person utreder hur personen rör sig så att personen kan lokaliseras och gripas.
Paragrafens
2 mom.
ändras så att föremål för Gränsbevakningsväsendets begäran om information i fortsättningen kan vara kommunikationsförmedlare och tillhandahållare av informationssamhällets tjänster i stället för teleföretag och sammanslutningsabonnenter som i nuläget nämns i bestämmelsen. Rätten att få information gäller även i fortsättningen uppgifter som behövs för utförande av ett uppdrag som ankommer på Gränsbevakningsväsendet. Bakgrunden till de föreslagna ändringarna är förändringar i omvärlden, i synnerhet digitaliseringen av samhället och den därmed anslutna tekniska utvecklingen, till följd av vilka de gällande bestämmelserna inte längre till alla delar motsvarar de praktiska behoven. Den nya formuleringen omfattar ett större antal olika aktörer än tidigare samt alla olika aktörer som deltar i tillhandahållandet av en tjänst och av vilka Gränsbevakningsväsendet kan få information för utförande av sina uppdrag. I en servicekedja kan det ingå flera olika tillhandahållare av tjänster som har olika uppgifter och roll i tjänsteproduktionen, även om en tillhandahållare av tjänster inte i sig förmedlar kommunikationen.
Med kommunikationsförmedlare avses enligt 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation ett teleföretag, en sammanslutningsabonnent och en sådan annan aktör som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål. Enligt förarbetena till den lagen (RP 221/2013 rd, s. 93) betraktas som kommunikationsförmedlare dock inte aktörer som tillhandahåller nätmeddelanden (inklusive nätpublikationer) eller bedriver publikationsverksamhet enligt yttrandefrihetslagen. Sålunda betraktas exempelvis tillhandahållande av kommunikation för ett allmänt diskussionsforum eller annan kommunikation för allmänheten på internet inte som kommunikationsförmedlingsverksamhet, utan som annat tillhandahållande av informationssamhällets tjänster, om komponenterna i begreppet föreligger. Med tillhandahållare av informationssamhällets tjänster avses en tillhandahållare av tjänster som tillhandahåller informationssamhällets tjänster som avses i 3 § 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Med informationssamhällets tjänster avses enligt den ovannämnda punkten elektroniska tjänster som utförs på individuell begäran av en mottagare, på distans och vanligtvis mot ersättning.
Gränsbevakningsväsendet ska liksom i nuläget ha rätt att få kontaktuppgifter om en sådan teleadress som inte är upptagen i en offentlig katalog eller uppgifter som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning. Dessutom ska det av paragrafen i fortsättningen klart framgå att Gränsbevakningsväsendet har rätt att få uppgifter som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter. Med användare avses enligt 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en fysisk person som i egenskap av abonnent eller annars använder kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Med abonnent avses enligt 3 § 30 punkten i den lagen en juridisk eller fysisk person som för något annat ändamål än televerksamhet har ingått avtal om leverans av kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Gränsbevakningsväsendet kan med stöd av en begäran om information få sådan behövlig information som gör det möjligt att identifiera en användare eller abonnent. Genom tillägget förtydligas nuläget och i praktiken är det fråga om motsvarande information som Gränsbevakningsväsendet får redan med stöd av de gällande bestämmelserna.
Med information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent avses till exempel IP-adresser och vid behov även till ärendet ansluten information om utgångsport och tidsstämpel, det vill säga datum och klockslag, eller tekniska motsvarigheter till dessa identifierare och därmed ansluten information. IP-adresser samt anslutningsnummer och därmed ansluten information är avgörande till exempel vid brottsutredningar där den misstänktes identitet inte är känd. Omvänt kan det också vara fråga om en situation där den till brottet anslutna IP-adressen och eventuella tidsstämpeln samt portinformationen redan har skaffats med hjälp av andra tvångsmedel, till exempel teleövervakning, eller där brottsoffret i egenskap av part i kommunikationen har lämnat identifieringsuppgifter som gäller kommunikationen till Gränsbevakningsväsendet och målet enbart är att för förundersökningen identifiera den andra parten i kommunikationen i en av Gränsbevakningsväsendet känd kommunikationssession. I båda exemplen är det fråga om att utreda identiteten hos den brottsmisstänkte. Utan möjlighet att identifiera användare och abonnenter av kommunikationstjänster som har ett centralt samband till brott, har Gränsbevakningsväsendet ingen faktisk möjlighet att utreda brott som begåtts i informationsnät eller med hjälp av dem. Syftet med en begäran om information är således att utreda identiteten hos endast en viss användare av en tjänst.
Genom en begäran om information enligt paragrafen får Gränsbevakningsväsendet inte de uppgifter som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen, utan endast information som behövs för att identifiera en användare. Enligt 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 16 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet avses i dessa lagar med förmedlingsuppgifter sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent och som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden. För att befogenheter som gäller teleavlyssning och teleövervakning ska kunna utövas, ska det enligt ovannämnda bestämmelser vara fråga om uppgifter om ett meddelande. Till exempel inloggning i en nättjänst ska inte betraktas som sådant sändande av meddelanden som avses i de bestämmelser om teleavlyssning och teleövervakning som finns i tvångsmedelslagen. När det gäller information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent är det inte fråga om information om ett meddelandes innehåll eller förmedlingsuppgifter eller inhämtande av lokaliseringsdata, och genom en begäran om information enligt Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag kan förutsättningarna för utövande av andra befogenheter inte kringgås.
Inhämtande av information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent kan dock förutsätta behandling av förmedlingsuppgifter, eftersom en kommunikationsförmedlare kan behöva behandla dem för att identifiera den person som begäran om information gäller. Gränsbevakningsväsendet kan dock inte med stöd av paragrafen få information om ett meddelandes förmedlingsuppgifter som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 16 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet, om innehållet i kommunikationen eller om dess andra parter. För att inhämta denna information kan Gränsbevakningsväsendet använda teleövervakning eller teleavlyssning enligt tvångsmedelslagen eller lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) när de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Bestämmelser om befogenheterna för teleövervakning och teleavlyssning finns i 10 kap. 3 och 6 § i tvångsmedelslagen och i 16 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet.
I vissa fall kan den information som behövs för att identifiera en användare också innehålla information om flera användare. Detta är fallet i situationer där tillhandahållaren av en tjänst är tvungen att i tjänsterna dela samma IP-adress till flera olika användare samtidigt. En begäran om information ska dock alltid göras med så specificerade uppgifter som möjligt så att onödiga uppgifter om utomstående inte fås till följd av begäran.
Begäran enligt paragrafen gäller ett teleföretags kunduppgifter eller de uppgifter som företaget lagrar för egna ändamål. Information som behövs för att identifiera en användare är ofta nödvändig för att teletvångsmedel ska kunna riktas mot en viss person. En begäran om information enligt paragrafen kan inte gälla sådana uppgifter som ett teleföretag med stöd av 157 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation lagrar för myndighetsbehov, om inte det brott som utreds uppfyller förutsättningarna enligt 157 § 1 mom. De nämnda uppgifter som ska lagras får endast användas för att utreda och åtalspröva brott som avses i 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. I en situation där en begäran om information inte kan riktas till uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten, riktas begäran till de uppgifter som teleföretaget behandlar på någon annan grund.
20 a §.Rätt att få information av social- och hälsovården
. Paragrafen är ny. I paragrafen föreskrivs det om Gränsbevakningsväsendets rätt att på begäran av en anhållningsberättigad tjänsteman trots sekretessbestämmelserna av en tjänstetillhandahållare som avses i kunduppgiftslagen eller av en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och information om personens identitet. Genom bestämmelsen dels förtydligas nuläget, dels görs det möjligt för Gränsbevakningsväsendet att få information i vissa situationer där information inte har kunnat fås med stöd av de gällande bestämmelserna. Paragrafen kompletterar bland annat bestämmelserna i 19 §.
Enligt vedertagen tolkning är redan information om att en person har varit patient vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården en sådan i 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen avsedd uppgift om en persons hälsotillstånd eller hälsovård denne har erhållit som enligt den paragrafen är sekretessbelagd (till exempel HFD 2018:93). Gränsbevakningsväsendet har med stöd av sin rätt att få information enligt 19 § i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag inte kunnat få information om en persons närvaro i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården vid utredning av andra än de allvarligaste brotten, eftersom sådan information i egenskap av information inom en konfidentiell vårdrelation har ansetts höra till tillämpningsområdet för förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt 17 kap. 14 § i rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 14 § i rättegångsbalken får en läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som avses i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller i en förordning som utfärdats med stöd av den inte vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj och som han eller hon har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift, om inte den till vars förmån tystnadsplikten har föreskrivits ger sitt samtycke till det.
Domstolen får enligt 17 kap. 14 § 2 mom. i rättegångsbalken ålägga en person som avses i 1 mom. att vittna i ett mål där åklagaren utför åtal för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst sex år. Förbudet att vittna gäller med stöd av 17 kap. 22 § 2 mom. i rättegångsbalken också andra personer som är anställda hos eller biträder hälso- och sjukvården. I förundersökningslagens 7 kap. 8 §, i vilken det föreskrivs om skyldigheten för den som förhörs att berätta vad den vet och om därmed anslutna begränsningar, hänvisas det till förbuden att vittna i rättegångsbalken. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2025:11 ansett det vara uppenbart att förbudet att vittna inte är avsett att tillämpas i så stor utsträckning att information om vilken vårdrelation som helst är en sådan känslig uppgift om en persons hälsotillstånd som avses i rättegångsbalken. Enligt högsta förvaltningsdomstolen ska det från fall till fall bedömas också hur känslig informationen om en vårdrelation är i och med att det är fråga om uppgifter om en persons hälsotillstånd.
Även uppgifter om en klient hos socialvården är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen. Uppgifter om en klient hos socialvården omfattas inte av förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt rättegångsbalken. Skyddet för konfidentialiteten i en klientrelation inom socialvården utgörs i huvudsak av bestämmelserna i kunduppgiftslagen. Gränsbevakningsväsendets rätt att få information grundar sig på den lagens 63 § i vilken det föreskrivs om rätten att lämna ut uppgifter, om det är nödvändigt på grund av ett barns intresse eller ett synnerligen viktigt allmänt eller enskilt intresse. För utredande av ett brott får enligt 63 § uppgifter lämnas ut endast till polisen, en åklagarmyndighet och en domstol. Enligt 4 § i kunduppgiftslagen är kunduppgifterna inom social- och hälsovården permanent sekretessbelagda. Undantag från tystnadsplikten och sekretessen får enligt 6 § i kunduppgiftslagen göras med kundens samtycke eller om det föreskrivs om det i kunduppgiftslagen eller någon annan lag. Uppgifter om en klient hos socialvården är i konstitutionellt hänseende känsliga uppgifter, men inte sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i dataskyddsförordningen och dataskyddslagen avseende brottmål.
Med tjänstetillhandahållare avses i enlighet med definitionen i 3 § i kunduppgiftslagen myndigheter, offentligrättsliga samfund, enskilda näringsidkare, samfund eller stiftelser som ordnar eller tillhandahåller socialservice eller hälso- och sjukvårdstjänster samt arbetsgivare som ordnar företagshälsovårdstjänster på det sätt som avses i 7 § 1 mom. 2 punkten i lagen om företagshälsovård. En tjänstetillhandahållares lokal definieras inte i lagen. Med en tjänstetillhandahållares lokaler avses i den föreslagna bestämmelsen vilken lokal som helst där tjänstetillhandahållaren tillhandahåller sina kunder lagstadgade social- och hälsovårdstjänster. Avsikten är att begreppet lokal ska tolkas i vid bemärkelse så att det avser alla lokaler i vilka en tjänstetillhandahållare tillhandahåller sina kunder tjänster och även omfattar situationer där tjänstetillhandahållaren till exempel temporärt arbetar någon annanstans än i sina egna lokaler. Med lokaler avses lokaler som ordnats för tjänstetillhandahållarens verksamhet, till exempel ett sjukhus, en hälsovårdscentral eller en ambulans. En lokal kan också omfattas av hemfriden enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Till exempel en läkare kan utöva sitt yrke hemifrån. Gränsbevakningsväsendets begäran möjliggör inte heller i dessa situationer utlämnande av annan information än information om en persons identitet och information om en persons närvaro i en viss lokal under en viss tid. Gränsbevakningsväsendet kan inte med stöd av paragrafen få information som omfattas av hemfriden till exempel om en boendes levnadsvanor eller mänskliga relationer.
Med stöd av paragrafen kan Gränsbevakningsväsendet av en tjänstetillhandahållare begära information om huruvida en viss person vid en angiven tidpunkt har varit i vissa av tjänstetillhandahållarens lokaler. Information kan begäras också om identiteten hos en person som befunnit sig i eller befinner sig i lokalerna i situationer där Gränsbevakningsväsendet redan känner till personens närvaro, men det råder oklarhet om personens identitet. Gränsbevakningsväsendet kan inte med stöd av paragrafen begära en förteckning över alla personer som under en viss tid har befunnit sig eller befinner sig i tjänstetillhandahållarens lokaler. Utöver en persons namn kan Gränsbevakningsväsendet även få den tilläggsinformation som behövs för att säkerställa en persons identitet, till exempel födelsedatum, personbeteckning eller namnet på boendekommunen, om tjänstetillhandahållaren har sådan information. Bestämmelsen hindrar inte en tjänstetillhandahållare eller en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter att dessutom lämna ut annan information om en händelse.
Närvaro kan beroende på situationen avse antingen formell eller fysisk närvaro. Oftast är det dock fråga om fysisk närvaro. Med formell (baserad på en vårdperiod) närvaro avses att en person antecknas i en tjänstetillhandahållares register så att personen har en gällande vård- eller serviceperiod och personen inte tillfälligt har avförts ur registret (till exempel långvarig semester). Med fysisk närvaro (baserad på närvaro på plats) avses däremot en persons fysiska vistelse i en tjänstetillhandahållares lokaler vid en begärd enskild tidpunkt på det sätt som skäligen kan verifieras i tjänstetillhandahållarens interna registreringar eller system eller på något annat sätt.
Gränsbevakningsväsendets begäran om information ska gälla en viss tidpunkt. Med detta avses att tidpunkten ska avgränsas på ett rimligt sätt, till exempel till en viss dag eller någon annan kort tidsperiod. Tidpunkten ska vara en enskild tidpunkt och begäran kan inte till exempel i större utsträckning gälla en persons besökshistoria eller kommande besök inom social- och hälsovården, eftersom sådan information i onödigt stor utsträckning avslöjar känsliga uppgifter som hör till personens privatliv. Det är inte uteslutet att enbart information om att en person befinner sig till exempel på en viss sjukhusavdelning kan innehålla uppgifter som avslöjar känsliga uppgifter om personens hälsotillstånd enligt 17 kap.14 § i rättegångsbalken (se HFD 2025:11). Paragrafen möjliggör att information om närvaro och identitet lämnas ut till Gränsbevakningsväsendet också i dessa situationer. Den information som lämnas ut får inte innehålla uppgifter om diagnoser, vårdens innehåll, vårdåtgärder eller andra motsvarande uppgifter om hälsotillstånd, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag.
Endast en anhållningsberättigad tjänsteman får begära information. Rätten att begära sekretessbelagda uppgifter har begränsats på motsvarande sätt i de gällande 19 och 20 §. Bestämmelser om anhållningsberättigade tjänstemän vid Gränsbevakningsväsendet finns i 2 kap. 9 § 1 mom. 3 punkten i tvångsmedelslagen. Rätten gäller antingen en viss tjänsteställning eller en viss utbildning. I praktiken kan Gränsbevakningsväsendet begära information per e-post, genom att ringa eller genom att besöka verksamhetsstället. Om begäran görs per e-post, ska alla behövliga uppgifter framgå av e-postmeddelandet.
Gränsbevakningsväsendet ska ha rätt att få de uppgifter som avses i paragrafen, om de är nödvändiga för att avslöja och utreda ett brott för vilket det strängaste straffet enligt lag är fängelse i minst två år. Kravet på nödvändighet innebär att tröskeln för utlämnande av uppgifter är hög. Kravet på att informationen är nödvändig med tanke på användningsändamålet förutsätter att det för att avslöja eller utreda ett brott inte kan användas ett medel som ingriper mindre i de grundläggande fri- och rättigheterna. Till exempel vid förundersökning kan det finnas ett nödvändigt behov av att få uppgifter om en persons vistelseort och bekräftelse av en persons identitet när den brottsmisstänkte har försvunnit och man försöker nå honom eller henne eller när man försöker kontrollera om det som den brottsmisstänkte berättat är sant. Sådana informationsbehov kan finnas i flera brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet, och de varierar enligt utredning. Gränsbevakningsväsendet ska motivera begäran om information med tillräcklig noggrannhet.
Bestämmelser om brott som det ankommer på Gränsbevakningsväsendet att undersöka finns i 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet. Det kan vara fråga om till exempel ordnande av olaglig inresa (17 kap. 8 och 8 a § i strafflagen), människohandel (25 kap. 3 och 3 a § i strafflagen), förfalskning (33 kap. 1 och 2 § i strafflagen) och andra brott som riktar sig mot friheten (25 kap. i strafflagen). I de brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet begås gärningen i sig inte nödvändigtvis i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster. Med undantag för grovt ordnande av olaglig inresa och människohandel uppfylls inte heller det straffmaximum på sex år som avses i 17 kap.14 § 2 mom. i rättegångsbalken. Intresset att utreda dessa brott är trots det betydande för att trygga brottsoffers rättigheter som skyddas enligt 7 § i grundlagen samt med tanke på det allmänna intresset. Av denna orsak är det proportionellt att Gränsbevakningsväsendet kan få information om en persons identitet oberoende av om personen är i en vård- eller kundrelation. I de brott som undersöks av Gränsbevakningsväsendet är det i huvudsak fråga om utredning av ärenden som gäller utlänningar eller personer med utländsk bakgrund. Vid utredning av brott som gäller ordnande av olaglig inresa och människohandel kan det också förekomma situationer där kriminella eller kriminella organisationer har fört brottsoffren till hälso- och sjukvårdens serviceställen för vård.
21 §
.
Vite
. Paragrafen ändras så att Gränsbevakningsväsendet kan meddela ett åläggande om att de i 20 § 1 och 2 mom. avsedda uppgifterna ska lämnas inom en skälig tid. I bestämmelsen ska uppgifterna inte längre begränsas till endast uppgifter som behövs för att förebygga eller utreda ett brott som Gränsbevakningsväsendet undersöker. De föreslagna ändringarna beror på de ändringar som föreslås i 20 § och bestämmelsen motsvarar den 4 kap. 4 § i polislagen som föreslås i denna proposition och 2 kap. 14 § 5 mom. i den nu gällande Tullens personuppgiftslag.
22 §.Rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem
. Hänvisningen i
1 mom.
5 punkten till den upphävda lagen om justitieförvaltningens riksomfattande informationssystem (372/2010) ändras till en hänvisning till lagen om justitieförvaltningens nationella informationsresurs (955/2020).
29 §.Lämnande av uppgifter till Gränsbevakningsväsendet
. I
1 mom.
föreskrivs det på motsvarande sätt som i nuläget om att information ska fås avgiftsfritt, men i momentet tas det in en bestämmelse om att Gränsbevakningsväsendet har rätt att få de uppgifter som avses i 3 kap. utan dröjsmål, om inte något annat föreskrivs i lag.
I
1 mom.
stryks som onödiga bestämmelsen om att uppgifterna kan fås genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Informationshanteringslagen tillämpas som en allmän lag när uppgifter fås via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Enligt 22 § i informationshanteringslagen ska myndigheterna genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen. Regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information kan genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. En myndighet kan också i andra situationer öppna ett tekniskt gränssnitt för en myndighet som har rätt till information. Det föreskrivs särskilt om överföring av handlingar och information på annat sätt. Enligt 23 § i informationshanteringslagen kan en myndighet öppna en elektronisk förbindelse till en annan myndighet till sådan information i ett informationslager som den mottagande myndigheten har rätt att få tillgång till. I 20 § i lagen föreskrivs det om Gränsbevakningsväsendets rätt att få uppgifter även av privata sammanslutningar och personer. I fråga om dessa är det även i fortsättningen möjligt att överföra uppgifter elektroniskt enligt överenskommelse om tillvägagångssättet med den personuppgiftsansvarige. Bestämmelserna förpliktar dock inte till att öppna tekniska gränssnitt.
Paragrafens
2 mom.
om skyldigheten för Gränsbevakningsväsendet att på begäran till en personuppgiftsansvarig som lämnat ut uppgifter lämna information om behandlingen av de personuppgifter som det har fått genom en teknisk anslutning, som en datamängd eller genom registrering via direkt anslutning, upphävs som onödigt.
32 §.Utlämnande av personuppgifter till en annan behörig myndighet som avses i dataskyddslagen avseende brottmål
. I
1 mom.
slopas det omnämnande av att uppgifter får lämnas ut genom en teknisk anslutning eller som en datamängd, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Momentet preciseras så att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget. Utlämnande av information på eget initiativ behandlas närmare i samband med de ändringar som föreslås i 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag.
33 §.Övrigt utlämnande av personuppgifter till myndigheter
. I det inledande stycket i
1 mom.
slopas det omnämnande av att uppgifter får lämnas ut genom en teknisk anslutning eller som en datamängd, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Det preciseras dessutom att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget. Utlämnande av information på eget initiativ behandlas närmare i samband med de ändringar som föreslås i 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag.
Det föreslås att 1 mom.
10 punkten
ändras arbets- och näringsmyndigheterna till livskraftscentralerna. Arbets- och näringslivsbyråerna har lagts ned och från och med den 1 januari 2025 överfördes behandlingen av uppehållstillstånd för arbetstagare helt och hållet till Migrationsverket (lag 389/2023). Likaså överförs närings-, trafik- och miljöcentralernas uppgifter från och med den 1 januari 2026 (lag 582/2025) till livskraftscentralerna, det vill säga livskraftscentralerna fattar delbeslut om uppehållstillstånd för företagare. Ändringen är författningsteknisk och genom den görs de ändringar i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag som inte har gjorts i samband med de ovannämnda lagarna. Ändringen påverkar inte myndighetsuppgifterna och inte heller resurserna för dem.
Punkten i slutet av 1 mom.
13 punkten
ändras till ett semikolon i den finska versionen och till ett kommatecken i den svenska versionen, eftersom en ny 14 punkt fogas till förteckningen.
Till 1 mom. fogas för tydlighetens skull en ny
14 punkt
om utlämnande av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd för genomförande av kliniska prövningar samt för skötseln av uppgifter som hänför sig till rättsmedicin. Dessa uppgifter kan i nuläget lämnas ut antingen med stöd av 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag eller med stöd av 3 mom. i denna paragraf, vilket i denna proposition föreslås bli upphävt. Förundersökning har ett nära samband med rättsmedicinska undersökningar av i synnerhet brottsmisstänkta eller andra parter, och utlämnandet av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd är därför regelbundet återkommande. De vanligaste undersökningar som görs vid förundersökning är blodprov på dem som misstänks för rattfylleri eller fylleri i sjötrafik och blodprovens syfte är att fastställa den mängd alkohol eller narkotika som den misstänkte använt vid tidpunkten för gärningen. Ansvaret för att ordna kliniska rättsmedicinska undersöknings- och provtagningstjänster och lämnande av handräckning till en undersökande eller övervakande myndighet ankommer på välfärdsområdena med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård och hälso- och sjukvårdslagen. Institutet för hälsa och välfärd och välfärdsområdena har avtalat om att välfärdsområdena av Institutet för hälsa och välfärd köper de kliniska rättsmedicinska undersökningar som omfattas av deras lagstadgade skyldighet att ge handräckning. Enligt 2 § 2 mom. i lagen om Institutet för hälsa och välfärd kan Institutet för hälsa och välfärd producera rättsmedicinska tjänster då sådan verksamhet direkt anknyter till dess forsknings-, expert- och utvecklingsverksamhet.
Paragrafens
2 mom.
upphävs. I det gällande 2 mom. föreskrivs det om Gränsbevakningsväsendets rätt att av grundad anledning trots sekretessbestämmelserna genom en teknisk anslutning eller som en datamängd till en myndighet lämna ut sådana personuppgifter som är nödvändiga för utförandet av en uppgift som myndigheten har enligt lag också i andra situationer än de som räknas upp i 1 mom. När de bestämmelser om sättet att lämna ut information som överlappar den allmänna lagstiftningen slopas, blir momentet i fråga onödigt. I enlighet med informationshanteringslagen kan tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser utnyttjas också om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om att en annan myndighet har rätt att få information som innehas av Gränsbevakningsväsendet.
35 §.Utlämnande av personuppgifter till brottsbekämpande myndigheter i Europeiska unionens medlemsstater och i stater som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
. Paragrafens
3 mom.
om utlämnande av uppgifter som en datamängd upphävs som onödigt.
36 §.Utlämnande av personuppgifter inom Europeiska unionens gränskontrollsamarbete
. Paragrafens
2 mom.
om utlämnande av uppgifter som en datamängd upphävs som onödigt.
38 §.Övrigt utlämnande av uppgifter till utlandet
. Paragrafens
4 mom.
om utlämnande av uppgifter som en datamängd upphävs som onödigt.
39 §.Förfarande när uppgifter lämnas ut
. Enligt
1 mom.
fattar den personuppgiftsansvarige eller den förvaltningsenhet som den personuppgiftsansvarige har förordnat till uppgiften beslut om rätten att lämna ut personuppgifter i Gränsbevakningsväsendets registerföring genom ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Momentet motsvarar de gällande bestämmelserna, men ändras så att det motsvarar terminologin i informationshanteringslagen. Avtal om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt ska liksom i nuläget alltid ingås särskilt mellan den personuppgiftsansvarige och den som lämnar ut eller tar emot uppgifter. Bestämmelserna i 4 kap. i lagen ger alltså inte som sådana mottagaren rätten att få personuppgifter som behandlas av Gränsbevakningsväsendet till exempel genom en teknisk anslutning utan ett separat beslut (RP 241/2018 rd, s. 65). Den personuppgiftsansvarige kan i varje enskilt fall separat bedöma om det är motiverat att öppna ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Också i de fall där utlämnandet av uppgifter är regelbundet återkommande och standardiserat kan elektronisk överföring av information i enlighet med informationshanteringslagen genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt.
Paragrafens
2 mom.
kompletteras i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen så att när beslut om utlämnande fattas ska i fråga om de uppgifter som lämnas ut utöver uppgifternas art också uppgifternas omfattning beaktas. I momentet slopas meningen i vilken det sägs att innan personuppgifter lämnas ut genom en teknisk anslutning eller som en datamängd ska mottagaren av uppgifterna för den personuppgiftsansvarige lägga fram tillförlitlig utredning om att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, om de därmed anslutna förutsättningarna och om informationssäkerhet finns i informationshanteringslagen.
Bestämmelserna i
3 mom.
om att kvaliteten på och felfriheten hos de uppgifter som lämnas ut ska bekräftas upphävs som onödiga, eftersom de överlappar den allmänna dataskyddslagstiftningen.
7.4
Lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning
17 a §.Utlämnande av uppgifter
. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar den nya formuleringen i paragrafen. I paragrafen föreskrivs det om utlämnande i enskilda fall av information som Gränsbevakningsväsendet innehar. Bestämmelser om utlämnande av personuppgifter finns dessutom i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag. Vid utlämnande enligt Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag är utlämnandet av personuppgifter i princip regelbundet återkommande och sker eventuellt via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, medan bestämmelserna i 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag ska tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enskilda fall på motsvarande sätt som i nuläget. Bestämmelser om utlämnande av personuppgifter i Gränsbevakningsväsendets registerföring finns också till exempel i migrationsförvaltningens personuppgiftslag och lagen om nödcentralsverksamhet. Personuppgifter får lämnas ut endast under de förutsättningar som anges i den allmänna dataskyddslagstiftningen. På utlämnande av information tillämpas beroende på ändamålet med behandlingen antingen dataskyddslagen avseende brottmål eller den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som kompletterar förordningen. Om den information som lämnas ut med stöd av 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag innehåller personuppgifter, ska utöver den allmänna dataskyddslagstiftningen beaktas också bestämmelserna i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag, särskilt lagens 4 § om behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Gränsbevakningsväsendet får enligt nämnda 4 § behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av uppgifter endast om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ändamålet med behandlingen.
Enligt
1 mom.
får Gränsbevakningsväsendet trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra uppgifter än de som avses i 17 § 1 mom. till myndigheter och sammanslutningar som sköter offentliga uppdrag, om utlämnandet av uppgifterna behövs i enskilda fall på grund av en uppgift som ankommer på Gränsbevakningsväsendet, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag. Dessutom får Gränsbevakningsväsendet lämna ut uppgifter till andra myndigheter och den som sköter ett offentligt uppdrag, om det är nödvändigt på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse. I momentet föreskrivs det inte längre enbart om undantag från tystnadsplikten, utan om Gränsbevakningsväsendets rätt att lämna ut information trots sekretessbestämmelserna. Termen sekretessbestämmelse kan avse handlingssekretess eller tystnadsplikt. Enligt förarbetena till offentlighetslagen (RP 30/1998 rd, s. 107) gäller det som sägs om handlingssekretess vanligen också i fråga om tystnadsplikten, och därför täcker handlingssekretessen och tystnadsplikten varandra praktiskt taget helt. Tystnadsplikten gäller dock också för uppgifter som inte har registrerats. Enligt 32 § i offentlighetslagen gäller vad som bestäms om sekretessbelagda handlingar i tillämpliga delar även en uppgift för vilken tystnadsplikt gäller. Detta gäller också utlämnande av information.
Bestämmelsen ger dock inte rätt att avvika från den särskilda tystnadsplikten enligt 17 § 1 mom., och bestämmelserna motsvarar till denna del nuläget. Den nämnda tystnadsplikten gäller uppgifter som avslöjar identiteten hos en person som har lämnat information konfidentiellt eller deltagit i en täckoperation som genomförs uteslutande i datanät eller bevisprovokation genom köp som genomförs uteslutande i datanät, om röjandet av informationen skulle äventyra denna persons eller för denne närstående personers säkerhet eller pågående eller framtida inhämtande av information. Bestämmelser om skyldigheten att vägra vittna om uppgifter som avses i 17 § finns i 17 kap. 12 § 3 mom. i rättegångsbalken.
Av det föreslagna momentet framgår tydligare än tidigare att utlämnande av information som avses i bestämmelsen är tillåtet oberoende av sekretessbestämmelserna. I rättspraxis har den gällande ordalydelsen inte ansetts utgöra en grund för utlämnande av information, även om lagstiftaren har avsett detta. Högsta domstolen har i sitt avgörande som gäller polisen HD 2023:24 konstaterat att det gällande 7 kap. 2 § 1 mom. i polislagen utifrån sin ordalydelse gäller endast undantag från den på lag baserade tystnadsplikten, och enligt högsta domstolen har det i momentet inte föreskrivits om polisens rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en annan myndighet, även om detta varit avsikten enligt förarbetena till lagen (RP 224/2010 rd, s. 152). Den gällande 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag motsvarar till sin ordalydelse den ovannämnda bestämmelsen i polislagen och avses bli tillämpad på samma sätt.
Ordalydelsen i momentet preciseras också så att det av bestämmelsen tydligt framgår att det med stöd av bestämmelsen i fråga är möjligt att lämna ut information på grund av en uppgift som ankommer på Gränsbevakningsväsendet, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag. I momentet tas dessutom in en möjlighet att lämna ut information på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse, när det är nödvändigt. Ett viktigt allmänt intresse kan hänföra sig till exempelvis bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan. Det kan däremot handla om ett viktigt enskilt intresse i olika situationer som gäller samarbete mellan flera myndigheter.
Informationen om att en person hör till en organiserad kriminell sammanslutning har åtminstone under vissa omständigheter ansetts vara sekretessbelagd med stöd av 24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen (Helsingfors hovrätts avgörande 16.9.2022 22/135096, ärendenummer R 21/1104 samt riksdagens justitieombudsmans avgörande 23.11.2018, EOAK/4963/2017). Enligt punkten i fråga är, om inte något annat föreskrivs särskilt, sekretessbelagda myndighetshandlingar bland annat handlingar som innehåller uppgifter om en persons levnadssätt, deltagande i föreningsverksamhet eller fritidssysselsättningar, familjeliv eller andra med dem jämförbara personliga förhållanden. Högsta förvaltningsdomstolen har dock i sitt avgörande HFD 2021:170 ansett att information om att en brottsmisstänkt person misstänks höra till en organiserad kriminell sammanslutning inte kunde anses vara sådana sekretessbelagda uppgifter som avses i 24 § 1 mom. 32 punkten i offentlighetslagen, åtminstone inte när det var fråga om att uppgifterna i förundersökningsprotokollen om att brottsmisstänkta personer misstänks höra till en organiserad kriminell sammanslutning hade varit av betydelse med tanke på förundersökningen och de ärenden som utretts i den. De förundersökningsprotokoll som avses i den begäran om handlingar som lämnats till centralkriminalpolisen gällde en brottshelhet som hänför sig till en viss organiserad kriminell sammanslutning. Eftersom informationen inte var sekretessbelagd var centralkriminalpolisens beslut att inte lämna ut förundersökningsprotokoll i fråga om namnen på de personer som var misstänkta för brott och som polisen misstänkte höra till en organiserad kriminell sammanslutning lagstridigt.
Genom ändringarna förbättras Gränsbevakningsväsendets möjligheter att lämna ut information till exempel i situationer med administrativ brottsbekämpning. Med administrativ brottsbekämpning avses samarbete mellan myndigheter och andra aktörer inom den offentliga sektorn och åtgärder genom vilka organiserad brottslighet förebyggs och bekämpas. Administrativ brottsbekämpning är en av de viktigaste metoderna att bekämpa organiserad brottslighet. I myndighetsförfarandena är det av största vikt att identifiera eventuella kopplingar till organiserad brottslighet i anslutning till ett ärende, vilket förutsätter tillräcklig kännedom om organiserad brottslighets verksamhet. Detta i sin tur förutsätter informationsutbyte mellan myndigheterna. Det kan vara fråga om till exempel information som Gränsbevakningsväsendet har och enligt vilken aktörer med anknytning till organiserad brottslighet är involverade i ett ärende som behandlas hos en annan myndighet och att ärendet som behandlas hos myndigheten, om det genomförs, stärker verksamhetsförutsättningarna för organiserad brottslighet och på detta sätt skadar säkerheten i samhället.
Det uttryckliga omnämnandet i momentet av utlämnande av information om en persons tillförlitlighet eller lämplighet för ett uppdrag slopas som onödigt. I momentet föreskrivs det om utlämnande av information trots sekretessbestämmelserna, och bestämmelsen omfattar därför också utan något särskilt omnämnande även sådan sekretessbelagd information som gäller en persons tillförlitlighet och lämplighet. Tidigare har omnämnandet haft betydelse särskilt i tillståndsärenden där tillförlitligheten, lämpligheten eller någon annan liknande egenskap hos den som söker eller innehar ett tillstånd har varit en förutsättning för att tillstånd ska kunna beviljas eller vara i kraft. Heltäckande bestämmelser om rätt att få information i tillståndsärenden finns i nuläget i den lagstiftning som gäller tillståndsärenden. När det är fråga om tillståndsärenden som hör till Gränsbevakningsväsendets behörighet, finns bestämmelser om behandling av personuppgifter för andra ändamål än det ursprungliga i Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag.
Formuleringen i paragrafens
2 mom.
ändras på motsvarande sätt som i 1 mom. Gränsbevakningsväsendet får trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra än i 17 § 1 mom. avsedda uppgifter som i enskilda fall av vägande skäl behövs i de situationer som räknas upp i momentet. Det i momentet använda uttrycket ”för att trygga statens säkerhet”, ändras till formen ”för att skydda den nationella säkerheten”, vilken nuförtiden i allmänhet används i samma syfte. Avsikten är inte att genom denna ändring ändra på nuläget. Till förteckningen över situationer som nämns i momentet fogas skydd av något annat viktigt allmänt eller enskilt intresse. Även här kan på motsvarande sätt som i 1 mom. skydd av ett viktigt allmänt intresse hänföra sig till exempelvis bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan. Det kan finnas vägande skäl för att lämna ut sekretessbelagda uppgifter inte bara för att skydda ett viktigt allmänt intresse utan också för att skydda ett viktigt enskilt intresse till exempel när utlämnandet av information kan förhindra ett allvarligt brott.
På motsvarande sätt som i de gällande bestämmelserna är mottagarna av uppgifter inte begränsade i momentet. Uppgifter kan således med stöd av momentet också lämnas ut till privata aktörer. Till exempel vid brottsbekämpning kan det uppstå situationer där endast en enskild person eller aktör kan förhindra att ett brott begås eller där även en enskild persons eller aktörs åtgärder behövs för att förhindra ett brott. I annat fall återstår det för Gränsbevakningsväsendet enbart att utreda det brott som begåtts, vilket inte ligger i allmänt intresse, om gärningen skulle ha kunnat förhindras genom utlämnande av information. Bestämmelsen kan vara av betydelse till exempel i en situation där utlämnande av information till en trafikutövare, en huvudman för en trafikplats eller en researrangör kan förhindra till exempel ordnande av olaglig inresa eller människohandel. Det kan vara nödvändigt att lämna ut information även exempelvis till den som är i fara eller till en aktör som genom sina åtgärder kan förhindra att faran realiseras. I dessa situationer kan utlämnandet av information i bästa fall rädda människoliv.
Till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
enligt vilket Gränsbevakningsväsendet trots sekretessbestämmelserna får lämna ut uppgifter till en kritisk aktör som avses i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft eller en aktör som avses i 3 § i cybersäkerhetslagen, om utlämnandet av uppgifterna behövs för att utföra en uppgift som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft och som ankommer på Gränsbevakningsväsendet eller aktören i fråga. Gränsbevakningsväsendet får med stöd av 3 mom. lämna ut uppgifter till aktörer med anknytning till kritisk infrastruktur, med en lägre tröskel än enligt 2 mom. I en föränderlig säkerhetspolitisk omgivning är det nödvändigt att Gränsbevakningsväsendet och de kritiska aktörerna kan samarbeta smidigt för att trygga säkerheten i samhället. Gränsbevakningsväsendet har en central roll särskilt när det gäller att upptäcka och identifiera störningar som riktas mot i havsområden belägna objekt inom den kritiska infrastrukturen. Ansvaret för att skydda objekt och områden som ingår i kritisk infrastruktur ligger dock i första hand hos deras ägare och dem som är verksamma i objekten (RP 205/2024 rd, s. 33).
Genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft har CER-direktivet genomförts. CER-direktivets tillämpningsområde omfattar elva sektorer och de är energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, dricksvatten, avloppsvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, rymden samt produktion, bearbetning och distribution av livsmedel. Enligt 4 § 3 punkten i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft avses med kritisk infrastruktur en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, eller en del av en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, som krävs för tillhandahållandet av en samhällsviktig tjänst. Med samhällsviktig tjänst avses för sin del en tjänst som är avgörande för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner, ekonomisk verksamhet, folkhälsa och allmän säkerhet, eller miljön (4 § 2 punkten). Lagen innehåller också bestämmelser om identifiering av kritiska aktörer. Ett ärende som gäller identifiering av en kritisk aktör ska avgöras av det ministerium till vars ansvarsområde den aktuella aktören hör.
Genom cybersäkerhetslagen har för sin del NIS 2-direktivet genomförts. De aktörer som den lagen tillämpas på anges i 3 §. I 41 § i cybersäkerhetslagen sägs det att tillsynsmyndigheten för i fråga om sitt tillsynsområde en förteckning över aktörerna. Med stöd av 17 a § 3 mom. i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag får information lämnas ut också till ovannämnda aktörer. Möjligheten att lämna ut information också till dessa aktörer för att utföra ett uppdrag som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft är viktig, eftersom informations- och kommunikationstekniken och de därmed anslutna tjänsterna utgör en central del av det moderna samhället och dess kritiska infrastruktur.
Till paragrafen fogas ett nytt
4 mom.
enligt vilket de uppgifter som avses i 1–3 mom. kan lämnas ut på begäran eller på eget initiativ. Särskilt i samband med brottsbekämpning kan det uppstå situationer där det för att förhindra ett brott är behövligt att på eget initiativ förmedla information till en annan myndighet. Detsamma gäller också i övrigt utlämnande av information för utförande av uppdrag som ankommer på en annan myndighet. Utlämnande av information på eget initiativ kan gälla till exempel Gränsbevakningsväsendets samarbete med en annan myndighet eller mer allmänt situationer där Gränsbevakningsväsendet gör iakttagelser i ett ärende som hör till en annan myndighets lagstadgade uppgifter och behörighet. En annan myndighet vet inte alltid att Gränsbevakningsväsendet kan ha sådan information som är väsentlig med tanke på myndighetens uppgifter, och av denna anledning begärs information inte.
Vid utlämnande av information på eget initiativ är den myndighet som lämnar ut information tvungen att bedöma om informationen behövs med tanke på den mottagande myndighetens uppgifter. Gränsbevakningsväsendets möjlighet att lämna ut information med stöd av 17 a § i Gränsbevakningsväsendets förvaltningslag begränsas inte av vad som i någon annan lag föreskrivs om andra myndigheters rätt att få information, men den myndighet som tar emot informationen ska ha lagstadgad rätt att behandla den information som lämnas ut. Genom utlämnande av information på eget initiativ kan inte heller ett förfarande som föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen ersättas, såsom ett förfarande enligt säkerhetsutredningslagen eller ett remissförfarande enligt någon annan lag. Gränsbevakningsväsendet kan vid behov utifrån prövning från fall till fall exempelvis på eget initiativ till en utsökningsmyndighet lämna ut information om de tillgångar som innehas av en person som är föremål för en av Gränsbevakningsväsendets åtgärder. Till denna del bör det dock beaktas att Gränsbevakningsväsendet inte har någon allmän behörighet att omhänderta eller beslagta de pengar som Gränsbevakningsväsendet stöter på i sitt arbete, utan det ska alltid finnas en laglig grund för ett sådant förfarande, som i varje enskilt fall ska övervägas noggrant. Med tanke på utsökning kan också sådana situationer vara av betydelse där utsökningsmyndigheten av Gränsbevakningsväsendet får information om till exempel utmätningsgäldenärens eller dennes närmaste krets förmögenhet och ekonomiska verksamhet. Som exempel på samarbete mellan flera myndigheter, där möjligheten att lämna ut information på eget initiativ är av central betydelse, kan nämnas bekämpning av grå ekonomi, ekonomisk brottslighet och arbetsrelaterat utnyttjande samt administrativ brottsbekämpning. Gränsbevakningsväsendet kan lämna ut information på eget initiativ också till privata aktörer i de situationer som avses i 2 och 3 mom.
De ändringar som föreslås i paragrafen motsvarar i huvudsak de ändringar som föreslås i 7 kap. 2 § i polislagen.
18 §.Hänvisning till bestämmelser om utlämnande av uppgifter
. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. En hänvisning till Gränsbevakningsväsendets personuppgiftslag finns i fortsättningen i 17 a § 5 mom.
7.5
Lagen om brottsbekämpning inom Tullen
2 kap.
Tullens befogenheter vid tullbrottsbekämpning
14 §.Rätt till information av privata och offentliga sammanslutningar eller personer
. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 4 kap. 3 § i polislagen. Paragrafens
1 mom.
ändras så att Tullen i fortsättningen oberoende av att en sammanslutnings medlemmar, revisorer, verkställande direktör, styrelsemedlemmar eller arbetstagare är bundna av företags-, bank- eller försäkringshemlighet har rätt att av privata och offentliga sammanslutningar eller personer få inte bara information som behövs för att förebygga, avslöja eller utreda tullbrott utan också information som behövs för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa eller för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas.
I farliga situationer bör Tullen kunna utreda identiteten hos den eller de personer som orsakar fara eller som är i fara och lokalisera personen eller personerna i fråga. I en sådan situation kan Tullen begära information till exempel om ett nätmeddelandes IP-adress för att utreda skribentens identitet. När Tullen känner till IP-adressen har Tullen möjlighet att med stöd av paragrafens 2 mom. ytterligare utreda uppgifter om den som använder IP-adressen. Tullen kan med stöd av den gällande lagstiftningen använda teleövervakning för lokalisering av en person i akuta farliga situationer som hotar liv eller hälsa (3 kap. 4 § 3 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen). Rätten att få information i farliga situationer gör det möjligt att till exempel varna den som är i fara eller att reagera på något annat sätt i situationer där en persons liv eller hälsa bedöms vara i omedelbar fara. De föreslagna bestämmelserna kompletterar bestämmelserna i 3 kap. 4 § 3 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen.
Första meningen i
2 mom.
ändras så att Tullen i enskilda fall på begäran har rätt att av kommunikationsförmedlare och av andra tillhandahållare av informationssamhällets tjänster få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning eller information som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter, om informationen behövs för att förhindra, avslöja eller utreda tullbrott eller för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa. Andra meningen i momentet ändras inte. De föreslagna ändringarna motsvarar delvis de ändringar som föreslås i 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen. Bakgrunden till de föreslagna ändringarna är behovet av att göra det möjligt för Tullen att i akuta farliga situationer utreda identiteten hos den eller de personer som orsakar fara eller som är i fara och att lokalisera personen eller personerna i fråga. Bakgrunden till ändringarna är även, liksom i fråga om motsvarande ändringar som föreslås i polislagen, förändringar i förundersökningsmyndigheternas omvärld och i synnerhet digitaliseringen av samhället och den därmed anslutna tekniska utvecklingen, till följd av vilka de gällande bestämmelserna inte längre till alla delar motsvarar förundersökningsmyndigheternas praktiska behov. Till dessa delar gäller i fråga om de ändringar som föreslås i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (kommunikationsförmedlare eller tillhandahållare av informationssamhällets tjänster) samma motivering som i fråga om förslaget till ändring av 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen.
Tullen ska liksom i nuläget ha rätt att få kontaktuppgifter för teleadresser som inte är upptagna i en offentlig katalog eller information som specificerar en teleadress eller teleterminalutrustning. Dessutom ska det av paragrafen i fortsättningen klart framgå att Tullen på motsvarande sätt som polisen har rätt att få uppgifter som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter. Med användare avses enligt 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en fysisk person som i egenskap av abonnent eller annars använder kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Med abonnent avses enligt 3 § 30 punkten i den lagen en juridisk eller fysisk person som för något annat ändamål än televerksamhet har ingått avtal om leverans av kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Tullen kan med stöd av en begäran om information få sådan behövlig information som gör det möjligt att identifiera en användare eller abonnent. Genom tillägget förtydligas nuläget och i praktiken är det fråga om motsvarande information som Tullen får redan med stöd av de gällande bestämmelserna. Ändringen motsvarar den motsvarande ändring som föreslås i 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen och på de ändringar som föreslås i lagen om brottsbekämpning inom Tullen tillämpas till dessa delar samma specialmotivering som i fråga om 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen vad gäller de uppgifter som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter.
Liksom polisen får inte heller Tullen genom en begäran om information enligt paragrafen de i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 3 kap. 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen avsedda uppgifter som omfattas av definitionen av förmedlingsuppgifter, utan endast information som behövs för att identifiera en användare. Enligt 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 3 kap. 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen avses i dessa lagar med förmedlingsuppgifter sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent och som behandlas i kommunikationsnäten för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden. För att befogenheter som gäller teleavlyssning och teleövervakning ska kunna utövas, ska det enligt ovannämnda bestämmelser vara fråga om uppgifter om ett meddelande. Till exempel inloggning i en nättjänst ska inte betraktas som sådant sändande av meddelanden som avses i de bestämmelser om teleavlyssning och teleövervakning som finns i tvångsmedelslagen. När det gäller information som behövs för att identifiera en användare eller abonnent är det inte fråga om information om ett meddelandes innehåll eller förmedlingsuppgifter eller inhämtande av lokaliseringsdata, och genom en begäran om information enligt 4 kap. 3 § 2 mom. i polislagen kan förutsättningarna för utövande av andra befogenheter inte kringgås.
Liksom polisen kan inte heller Tullen med stöd av paragrafen få information om sådana förmedlingsuppgifter om ett meddelande som avses i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och 3 kap. 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen eller information om innehållet i kommunikation eller om dess andra parter. För att inhämta denna information kan Tullen använda teleövervakning eller teleavlyssning enligt tvångsmedelslagen eller lagen om brottsbekämpning inom Tullen när de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Bestämmelser om befogenheterna för teleövervakning och teleavlyssning finns i 10 kap. 3 och 6 § i tvångsmedelslagen (806/2011) och i 3 kap. 4 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen.
Begäran enligt 1 och 2 mom. gäller ett teleföretags kunduppgifter eller de uppgifter som företaget lagrar för sina egna ändamål. Information som behövs för att identifiera en användare är ofta nödvändig för att teletvångsmedel ska kunna riktas mot en viss person. En begäran om information enligt paragrafen kan inte gälla sådana uppgifter som ett teleföretag lagrar med stöd av 157 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, om inte det brott som utreds uppfyller förutsättningarna för teleövervakning. Sökningar i uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten begränsas av 157 § 1 mom. i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation, i vilket det hänvisas till brott som avses i 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. I en situation där en begäran om information inte kan riktas till uppgifter som omfattas av lagringsskyldigheten, riktas begäran till de uppgifter som teleföretaget behandlar på någon annan grund.
14 a §.Rätt att få information av social- och hälsovården
. Paragrafen är ny jämfört med den gällande lagen. I paragrafen föreskrivs det om Tullens rätt att få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och om personens identitet. Genom bestämmelsen dels förtydligas nuläget, dels görs det möjligt för Tullen att få information i vissa situationer där det inte är möjligt att få information med stöd av de gällande bestämmelserna.
Enligt vedertagen tolkning är redan information om att en person har varit patient vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården en sådan i 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen avsedd uppgift om en persons hälsotillstånd eller hälsovård denne har erhållit som enligt den paragrafen är sekretessbelagd. Till exempel polisen har med stöd av sin rätt att få information enligt 4 kap. 2 § i polislagen inte kunnat få information om en persons närvaro i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården vid utredning av andra än de allvarligaste brotten, eftersom sådan information i egenskap av information inom en konfidentiell vårdrelation har ansetts höra till tillämpningsområdet för förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt 17 kap. 14 § i rättegångsbalken.
Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande HFD 2025:11 ansett det vara uppenbart att förbudet att vittna inte är avsett att tillämpas i så stor utsträckning att information om vilken vårdrelation som helst är en sådan känslig uppgift om en persons hälsotillstånd som avses i rättegångsbalken. Enligt högsta förvaltningsdomstolen ska det från fall till fall bedömas också hur känslig informationen om en vårdrelation är i och med att det är fråga om uppgifter om en persons hälsotillstånd.
Även uppgifter om en klient hos socialvården är sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 25 punkten i offentlighetslagen. Uppgifter om en klient hos socialvården omfattas inte av förbudet att vittna för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården enligt rättegångsbalken. Skyddet för konfidentialiteten i en klientrelation inom socialvården utgörs i huvudsak av bestämmelserna i kunduppgiftslagen.
I paragrafen föreskrivs det om Tullens rätt att trots sekretessbestämmelserna av en tjänstetillhandahållare som avses i kunduppgiftslagen eller av en person som utför tjänstetillhandahållarens uppgifter få information om en persons närvaro i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster under en viss tid och information om personens identitet. Uppgifter ska begäras av en anhållningsberättigad tullman. Tullen har rätt att få uppgifter, om de är nödvändiga för att avslöja och utreda ett tullbrott för vilket det strängaste straffet enligt lag är fängelse i minst två år. Vad som avses med tillhandahållare av tjänster och tjänstetillhandahållares lokaler beskrivs i specialmotiveringen till 4 kap. 5 § i polislagen. För Tullen är det nödvändigt att få information till exempel för förundersökning och användning av tvångsmedel i anslutning till den. Som en exempelsituation kan nämnas bland annat när man försöker nå en person genom att kräva personens närvaro till exempel vid husrannsakan, vid åtgärder i samband med beslag samt vid delgivning av olika beslut och avgöranden. Tullens rätt att få information kan vara viktig också med tanke på en persons rättsskydd. Ett exempel på beslut som ska delges är beslut om husrannsakan och den därmed anslutna närvarorätten. En person har rätt att söka ändring i husrannsakan och även i andra beslut, till exempel i anslutning till beslag. Vid förundersökning kan det finnas ett nödvändigt behov av att få kännedom om en persons vistelseort och bekräftelse på personens identitet när den brottsmisstänkte har försvunnit och man försöker nå honom eller henne eller när man försöker kontrollera om det som den brottsmisstänkte berättat är sant.
Sådana nödvändiga informationsbehov kan finnas i flera brott som utreds av förundersökningsmyndigheterna, också Tullen, och som ett exempel på sådana brott kan lyftas fram narkotikabrott som undersöks som tullbrott och även nya brott som gäller sanktioner i vilka export av läkemedel och medicinska produkter har en mycket betydande roll och det är nödvändigt att Tullen får uppgifter. När det gäller bland annat Subutex som används i substitutionsbehandling vid opioidberoende och motsvarande narkotiska läkemedelssubstanser försöker aktörerna få in dem i landet genom att dessa läkemedel och medicinska produkter kamoufleras på olika sätt som åtgärder och varupartier som har anknytning till hälso- och sjukvård och medicinering. Tullen bör i dessa situationer ha rätt att få heltäckande information för att man på ett tillförlitligt sätt ska kunna utreda importens eller exportens laglighet. Dessutom kan det som ett exempel konstateras att personer som smugglar narkotiska ämnen inuti kroppen kan tas in på sjukhus antingen genom myndighetsåtgärder eller på eget initiativ så länge som de främmande föremålen befinner sig inuti den misstänktes kropp. Det är ofta fråga om situation där tvångsmedel används, men samtidigt också om en vårdrelation mellan sjukhuset och den misstänkte personen. Hindren för Tullens tillgång till information kan i dessa fall leda till ohållbara och till och med farliga situationer.
Enligt 1 kap. 2 § 1 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen avses med tullbrott brott som innebär överträdelse av en sådan bestämmelse i tullagen eller någon annan lag vars iakttagande Tullen ska övervaka eller som Tullen ska verkställa, mot tullman riktat hindrande av tjänsteman enligt 16 kap. 3 § och tredska mot tullman enligt 16 kap. 4 b § i strafflagen (39/1889), olaga befattningstagande med infört gods enligt 46 kap. 6 och 6 a § i strafflagen, eller sådant brott i vilket ingår import, export eller transitering genom Finland av egendom.
Rätt att få information av social- och hälsovården är på ovannämnda grunder viktig för Tullen till exempel i fråga om narkotikabrott (50 kap. 1 och 2 § i strafflagen), smuggling (46 kap. 4 § i strafflagen), grovt tullredovisningsbrott (46 kap. 8 § i strafflagen), sanktionsbrott och grovt sanktionsbrott (46 kap. 3 a och 3 b § i strafflagen) som betraktas som tullbrott. Inte heller i fråga om brott som undersöks av Tullen begås gärningen i sig i lokalerna hos en tillhandahållare av social- eller hälsovårdstjänster, men trots det är intresset att utreda brotten i dessa fall betydande med tanke på det allmänna intresset. Det är därför motiverat att också Tullen kan få information om att en person som misstänks för tullbrott befinner sig i lokalerna hos en tillhandahållare av social- och hälsovårdstjänster och om personens identitet.
Med stöd av paragrafen kan Tullen av en tjänstetillhandahållare begära information om huruvida en viss person vid en angiven tidpunkt har befunnit sig i vissa av tjänstetillhandahållarens lokaler. Tullen kan begära information också om identiteten hos en person som befunnit sig i eller befinner sig i lokalerna i situationer där Tullen redan känner till personens närvaro, men det råder oklarhet om personens identitet. Utöver personens namn kan Tullen få den ytterligare information som behövs för att säkerställa en persons identitet, till exempel födelsedatum eller personbeteckning. Med person avses en person som befinner sig eller har befunnit sig i lokalerna oberoende av om personen befinner sig i lokalerna som kund inom social- och hälsovården eller i något annat syfte. Den gällande lagen hindrar inte i sig att uppgifter om andra personer än de kunder som avses i kunduppgiftslagen lämnas ut till Tullen, eftersom andra personer inte är i en vård- eller kundrelation inom social- och hälsovården och således inte omfattas av vård- eller kundrelationens konfidentialitet.
Tullens begäran ska gälla en viss tidpunkt och tidpunkten ska avgränsas på ett rimligt sätt, till exempel till en viss dag eller någon annan kort tidsperiod. Tidpunkten ska vara en enskild tidpunkt och begäran kan inte gälla till exempel en persons hela besökshistoria inom social- och hälsovården, eftersom sådan information i onödigt stor utsträckning avslöjar känsliga uppgifter som hör till personens privatliv. Även enbart information till exempel om att en person befinner sig på en viss sjukhusavdelning kan innehålla uppgifter som avslöjar känsliga uppgifter om personens hälsotillstånd enligt 17 kap.14 § i rättegångsbalken (se HFD 2025:11). Den nya paragrafen möjliggör att information om närvaro och identitet lämnas ut till Tullen också i dessa situationer.
Med beaktande av att principen om konfidentialitet accentueras inom social- och hälsovården, definieras i paragrafen noggrant de användningsändamål för vilka information kan fås. Rätten att få information ska också i fråga om Tullen vara bunden även till vad som är nödvändigt med tanke på användningsändamålet. Enligt paragrafen har Tullen rätt att få de uppgifter som avses i paragrafen, om de är nödvändiga för att avslöja eller utreda ett tullbrott för vilket det strängaste straffet enligt lag är fängelse i minst två år. Kravet på nödvändighet innebär att tröskeln för utlämnande av uppgifter är hög. Kravet på att informationen är nödvändig med tanke på användningsändamålet förutsätter att det för att avslöja eller utreda ett brott inte kan användas ett medel som ingriper mindre i de grundläggande fri- och rättigheterna. Den nya 14 a § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen motsvarar delvis den nya 4 kap. 5 § som föreslås i polislagen.
4 kap.
Tystnadsplikt, tystnadsrätt och utlämnande av information
Kapitlets rubrik ändras så att den motsvarar innehållet i kapitlet.
2 §.Utlämnande av uppgifter
. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar den nya formuleringen i paragrafen. I paragrafen föreskrivs det om utlämnande i enskilda fall av information som Tullen innehar. Bestämmelser om utlämnande av personuppgifter finns dessutom i Tullens personuppgiftslag. Vid utlämnande enligt Tullens personuppgiftslag är utlämnandet av personuppgifter i princip regelbundet återkommande och sker eventuellt via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, medan bestämmelserna i 4 kap. 2 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen ska tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enskilda fall på motsvarande sätt som i nuläget. Personuppgifter i Tullens register får lämnas ut endast under de förutsättningar som anges i den allmänna dataskyddslagstiftningen. På utlämnande av information tillämpas enligt ändamålet med behandlingen antingen dataskyddslagen avseende brottmål eller den allmänna dataskyddsförordningen och den kompletterande dataskyddslagen. Om den information som lämnas ut med stöd av 4 kap. 2 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen innehåller personuppgifter, ska utöver den allmänna dataskyddslagstiftningen beaktas också bestämmelserna i Tullens personuppgiftslag, särskilt lagens 1 kap. 4 § om behandling av uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Enligt nämnda 4 § får Tullen behandla uppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter endast om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ändamålet med behandlingen. Vid utlämnandet ska också iakttas de begränsningar som i lag ställs på de tillåtna ändamålen med behandlingen av informationen.
Enligt
1 mom.
får Tullen trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra uppgifter än de som avses i 1 § 1 mom., om utlämnandet av uppgifterna behövs i enskilda fall på grund av en uppgift som ankommer på Tullen, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag. Dessutom får Tullen lämna ut uppgifter till andra myndigheter och den som sköter ett offentligt uppdrag, om det är nödvändigt eller på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse. I momentet föreskrivs det inte längre enbart om undantag från tystnadsplikten, utan om Tullens uttryckliga rätt att lämna ut information trots sekretessbestämmelserna. Den föreslagna ändringen motsvarar den ändring som föreslås i 7 kap. 2 § i polislagen och motiveringen är densamma.
Av momentet framgår tydligare än tidigare grunden för utlämnande av information som avses i bestämmelsen och att utlämnande är tillåtet oberoende av sekretessbestämmelserna. I rättspraxis har den gällande ordalydelsen inte ansetts utgöra en grund för utlämnande av information, även om lagstiftaren har avsett detta. Ordalydelsen i momentet preciseras också så att det av bestämmelsen tydligt framgår att det med stöd av bestämmelsen i fråga är möjligt att lämna ut information på grund av en uppgift som ankommer på Tullen, någon annan myndighet eller den som sköter ett offentligt uppdrag, när det är nödvändigt. I momentet tas dessutom in en möjlighet att lämna ut information på grund av ett viktigt allmänt eller enskilt intresse. Ett viktigt allmänt intresse kan hänföra sig till exempelvis bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan. Det kan däremot handla om ett viktigt enskilt intresse i olika situationer som gäller samarbete mellan flera myndigheter.
Genom ändringarna förbättras Tullens möjligheter att lämna ut information till exempel i situationer med administrativ brottsbekämpning. Med administrativ brottsbekämpning avses samarbete mellan myndigheter och andra aktörer inom den offentliga sektorn och åtgärder genom vilka organiserad brottslighet förebyggs och bekämpas. I myndighetsförfarandena är det av största vikt att identifiera eventuella kopplingar till organiserad brottslighet i anslutning till ett ärende, vilket förutsätter tillräcklig kännedom om organiserad brottslighets verksamhet. Detta i sin tur förutsätter informationsutbyte mellan myndigheterna. Tullen är en viktig myndighet vid bekämpning av organiserad brottslighet inom sitt eget verksamhetsområde.
Formuleringen i paragrafens
2 mom.
ändras på motsvarande sätt som i 1 mom. Tullen får trots sekretessbestämmelserna lämna ut andra än i 1 § 1 mom. avsedda uppgifter som i enskilda fall av vägande skäl behövs i de situationer som räknas upp i momentet. Det i momentet använda uttrycket ”för att trygga statens säkerhet”, ändras till formen ”för att skydda den nationella säkerheten”, vilken nuförtiden i allmänhet används i samma syfte. Avsikten med ändringen är inte att ändra nuläget. Till förteckningen över situationer som nämns i momentet fogas skydd av något annat viktigt allmänt eller enskilt intresse. Även här kan på motsvarande sätt som i 1 mom. skydd av ett viktigt allmänt intresse hänföra sig till exempelvis bekämpning av allvarlig och organiserad brottslighet och skydd av samhället mot kriminella sammanslutningars verksamhet eller påverkan. Det kan även finnas vägande skäl för att lämna ut sekretessbelagda uppgifter för att skydda ett viktigt enskilt intresse till exempel när utlämnandet av information kan förhindra ett allvarligt brott.
Till paragrafen fogas ett nytt
3 mom.
enligt vilket Tullen trots sekretessbestämmelserna får lämna ut uppgifter till en kritisk aktör som avses i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft eller en aktör som avses i 3 § i cybersäkerhetslagen, om utlämnandet av uppgifterna behövs för att utföra ett uppdrag som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft och som ankommer på Tullen eller den kritiska aktören i fråga. Tullen får med stöd av detta moment lämna ut uppgifter till aktörer med anknytning till kritisk infrastruktur, med en lägre tröskel än enligt 2 mom. I den förändrade säkerhetspolitiska omgivningen är det viktigt att också Tullen och de ovannämnda kritiska aktörerna (bland annat hamnarna) kan samarbeta sinsemellan för att trygga säkerheten i samhället och skydda den kritiska infrastrukturen.
Genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft har CER-direktivet genomförts. CER-direktivets tillämpningsområde omfattar elva sektorer och de är energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, dricksvatten, avloppsvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, rymden samt produktion, bearbetning och distribution av livsmedel. Enligt 4 § 3 punkten i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft avses med kritisk infrastruktur en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, eller en del av en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, som krävs för tillhandahållandet av en samhällsviktig tjänst. Med samhällsviktig tjänst avses för sin del en tjänst som är avgörande för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner, ekonomisk verksamhet, folkhälsa och allmän säkerhet, eller miljön (4 § 2 punkten). Lagen innehåller också bestämmelser om identifiering av kritiska aktörer. Ett ärende som gäller identifiering av en kritisk aktör ska avgöras av det ministerium till vars ansvarsområde den aktuella aktören hör.
Genom cybersäkerhetslagen har för sin del NIS 2-direktivet genomförts. De aktörer som den lagen tillämpas på anges i 3 §. I 41 § i cybersäkerhetslagen sägs det att tillsynsmyndigheten för i fråga om sitt tillsynsområde en förteckning över aktörerna. Med stöd av 4 kap. 2 § 3 mom. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen får information lämnas ut också till ovannämnda aktörer. Möjligheten att lämna ut information också till dessa aktörer för att utföra ett uppdrag som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft är viktig, eftersom informations- och kommunikationstekniken och de därmed anslutna tjänsterna utgör en central del av det moderna samhället och dess kritiska infrastruktur.
Till paragrafen fogas också ett nytt
4 mom.
i vilket det sägs att de uppgifter som avses i 1–3 mom. kan lämnas ut på begäran och på eget initiativ. Särskilt i samband med brottsbekämpning kan det uppstå situationer där en myndighet för att förhindra ett brott måste förmedla information på eget initiativ till en annan myndighet. Detsamma gäller också i övrigt utlämnande av information för utförande av uppdrag som ankommer på en annan myndighet. Utlämnande av information på eget initiativ kan gälla till exempel Tullens samarbete med en annan myndighet eller mer allmänt situationer där Tullen gör iakttagelser i ett ärende som hör till en annan myndighets lagstadgade uppgifter och behörighet. En annan myndighet vet inte alltid att Tullen kan ha sådan information som är väsentlig med tanke på myndighetens uppgifter, och av denna anledning begärs information inte alltid av Tullen. Vid utlämnande av information på eget initiativ är den myndighet som lämnar ut information tvungen att bedöma om informationen behövs med tanke på den mottagande myndighetens uppgifter. Tullens möjlighet att lämna ut information med stöd av 4 kap. 2 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen begränsas inte av vad som i någon annan lag föreskrivs om andra myndigheters rätt att få information, men den myndighet som tar emot informationen ska ha lagstadgad rätt att behandla den information som lämnas ut. Genom utlämnande av information på eget initiativ kan inte exempelvis ett förfarande som föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen ersättas, såsom ett förfarande enligt säkerhetsutredningslagen eller ett remissförfarande enligt någon annan lag. Tullen kan vid behov utifrån prövning från fall till fall exempelvis på eget initiativ till en utsökningsmyndighet lämna ut information om de tillgångar som innehas av en person som är föremål för en av Tullens åtgärder. Till denna del bör det dock i fråga om Tullen beaktas att Tullen inte har någon allmän behörighet att omhänderta eller beslagta de pengar som Tullen stöter på i sitt arbete, utan det ska alltid finnas en laglig grund för ett sådant förfarande, som i varje enskilt fall ska övervägas noggrant. Som exempel på samarbete mellan flera myndigheter, där möjligheten att Tullen lämnar ut information på eget initiativ är av stor betydelse, kan nämnas bekämpning av grå ekonomi och ekonomisk brottslighet samt administrativ brottsbekämpning. Tullen kan lämna ut information på eget initiativ också till privata aktörer i de situationer som avses i 2 och 3 mom.
7.6
Lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen
16 §.Tullens rätt att få uppgifter ur vissa register och informationssystem
. I
1 mom.
stryks vad som föreskrivs om sättet att få information, det vill säga i momentet föreskrivs inte längre om rätt att få information genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Sådana bestämmelser om sättet att lämna ut information har blivit onödiga i och med att informationshanteringslagen trädde i kraft. Informationshanteringslagen tillämpas som en allmän lag när uppgifter fås via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Enligt 22 § i informationshanteringslagen ska myndigheterna genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen. Regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information kan genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. En myndighet kan också i andra situationer öppna ett tekniskt gränssnitt för en myndighet som har rätt till information. Det föreskrivs särskilt om överföring av handlingar och information på annat sätt. Enligt 23 § i informationshanteringslagen kan en myndighet öppna en elektronisk förbindelse till en annan myndighet till sådan information i ett informationslager som den mottagande myndigheten har rätt att få tillgång till. I 16 § 1 mom. i Tullens personuppgiftslag föreskrivs det om Tullens rätt att få uppgifter också ur vissa privata aktörers register. I fråga om dessa är det även i fortsättningen möjligt att överföra uppgifter elektroniskt på det sätt som avtalas om tillvägagångssättet med den personuppgiftsansvarige. Bestämmelserna förpliktar dock inte till att öppna tekniska gränssnitt. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 16 § i polisens personuppgiftslag.
Det inledande stycket i 1 mom. ändras också så att i momentet används i stället för begreppet personregister i fortsättningen begreppet register som används i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är till denna del fråga om en teknisk ändring.
I 1 mom.
10 punkten
görs en teknisk ändring där det beaktas att lagen om justitieförvaltningens riksomfattande informationssystem (372/2010) har upphävts genom lagen om justitieförvaltningens nationella informationsresurs (955/2020).
Paragrafens 1 mom.
14 punkt
ändras så att formuleringen ”av teleföretag” ersätts med formuleringen ”av kommunikationsförmedlare”. Genom den terminologiska ändringen beaktas de ändringar som gjorts i 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen och i 3 kap. 4 och 60 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen genom lagarna 452/2023 och 120/2024.
I
2 mom.
föreskrivs på motsvarande sätt som i nuläget om att uppgifterna ska fås avgiftsfritt. I momentet tas det in ett omnämnande av att Tullen har rätt att få de uppgifter som avses i 1 mom. utan dröjsmål.
Paragrafens
3 mom.
upphävs som onödigt.
17 §.Uppgifter som andra myndigheter lämnar ut till Tullen genom registrering via direkt anslutning
. Även om bestämmelserna om sättet att lämna ut information i och med ikraftträdande av informationshanteringslagen i huvudsak kan slopas, har det bedömts att bestämmelsen om utlämnande av personuppgifter till Tullen genom registrering via direkt anslutning ännu behövs också i fråga om Tullen, eftersom bestämmelserna om tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser i informationshanteringslagen och sätten att lämna ut information enligt 16 § i offentlighetslagen inte täcker de situationer som avses i paragrafen. Omnämnandet av utlämnande av uppgifter för registrering som en datamängd stryks som onödigt. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 17 § i polisens personuppgiftslag.
I det inledande stycket i
1 mom.
används i fortsättningen i stället för begreppet personregister begreppet register som används i den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är fråga om en ändring av teknisk natur.
Paragrafens
2 mom.
upphävs som onödigt.
20 §.Utlämnande av personuppgifter till en annan behörig myndighet som avses i dataskyddslagen avseende brottmål.
På motsvarande sätt som ovan i 16 § slopas i paragrafens
1 mom.
vad som föreskrivs om sättet att lämna ut uppgifter, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Momentet preciseras så att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 21 § i polisens personuppgiftslag.
21 §.Övrigt utlämnande av personuppgifter till myndigheter.
På motsvarande sätt som ovan i 16 och 20 § slopas i paragrafens
1 mom.
vad som föreskrivs om sättet att lämna ut uppgifter, vilket har blivit onödigt i och med ikraftträdandet av informationshanteringslagen. Momentet preciseras så att det är möjligt att lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ. Genom preciseringen ändras inte nuläget. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 22 § i polisens personuppgiftslag.
I början av 1 mom. tas det in ett omnämnande av att uppgifter får lämnas ut med stöd av momentet utöver vad som föreskrivs någon annanstans i lag. Genom tillägget förtydligas det att bestämmelser om Tullens möjlighet att lämna ut uppgifter till andra myndigheter finns också annanstans i lagstiftningen, och att förteckningen i 1 mom. inte är uttömmande och inte begränsar tillämpningen av de bestämmelser om utlämnande av och rätt att få uppgifter som finns någon annanstans i lag. I det nämnda momentet är det fråga om situationer där utlämnandet av personuppgifter i regel är regelbundet återkommande, medan bestämmelserna i 4 kap. i lagen om brottsbekämpning inom Tullen tillämpas på utlämnande av personuppgifter i enskilda fall på motsvarande sätt som i nuläget.
Punkten i slutet av 1 mom.
16 punkten
ändras till ett semikolon i den finska versionen och till ett kommatecken i den svenska versionen, eftersom en ny 17 punkt fogas till förteckningen.
Till 1 mom. fogas en ny
17 punkt
i vilken det föreskrivs om utlämnande av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd för genomförande av kliniska prövningar samt för skötseln av uppgifter som hänför sig till rättsmedicin. Dessa uppgifter lämnas i nuläget ut med stöd av 21 § 2 mom. i Tullens personuppgiftslag, och separata avtal om utlämnande av uppgifter har ingåtts mellan Institutet för hälsa och välfärd och Tullen. Det föreslås att det ovannämnda 21 § 2 mom. upphävs, vilket innebär att det är behövligt att föreskriva om utlämnande uttryckligen i 1 mom. Förundersökning har ett nära samband med rättsmedicinska undersökningar av i synnerhet brottsmisstänkta eller andra parter, och utlämnandet av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd är därför regelbundet återkommande. För Tullens del är den vanligaste undersökningen i anslutning till förundersökning undersökning, som det har ingåtts ett avtal om mellan Institutet för hälsa och välfärd och Tullen, av en person som misstänks för smuggling av narkotika eller andra produkter som omfattas av förbud eller begränsningar. Förslaget förtydligar och stärker bestämmelserna om informationsutbytet mellan Tullen och Institutet för hälsa och välfärd. En uttrycklig bestämmelse om utlämnande av uppgifter till Institutet för hälsa och välfärd stärker också kraven på laglig behandling enligt artikel 6 i den allmänna dataskyddsförordningen och 4 § i dataskyddslagen avseende brottmål.
Ansvaret för att ordna kliniska rättsmedicinska forsknings- och provtagningstjänster och lämnande av handräckning till en undersökande eller övervakande myndighet ankommer på välfärdsområdena med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård och hälso- och sjukvårdslagen, samt med stöd av tullagen på Tullen i fråga om de uppgifter som ankommer på den. Institutet för hälsa och välfärd och välfärdsområdena har avtalat om att välfärdsområdena av Institutet för hälsa och välfärd köper de kliniska rättsmedicinska undersökningar som omfattas av deras lagstadgade skyldighet att ge handräckning. Enligt 2 § 2 mom. i lagen om Institutet för hälsa och välfärd kan Institutet för hälsa och välfärd producera rättsmedicinska tjänster då sådan verksamhet direkt anknyter till dess forsknings-, expert- och utvecklingsverksamhet. Dessutom har Institutet för hälsa och välfärd enligt 12 b § i lagen om utredande av dödsorsak ansvaret för den rättsmedicinska obduktionsverksamheten.
Paragrafens
2 mom.
upphävs. I det gällande 2 mom. föreskrivs det om Tullens rätt att av grundad anledning trots sekretessbestämmelserna genom en teknisk anslutning eller som en datamängd till en myndighet lämna ut personuppgifter som är nödvändiga för utförande av en uppgift som i lag föreskrivits för myndigheten också i andra situationer än de som räknas upp i 1 mom. När de bestämmelser om sättet att lämna ut information som finns i Tullens personuppgiftslag och som överlappar den allmänna lagstiftningen slopas, blir momentet i fråga onödigt. I nuläget har information med stöd av momentet i fråga lämnats ut till Institutet för hälsa och välfärd, och det ska i fortsättningen föreskrivas om utlämnande av information till Institutet i 1 mom. I enlighet med informationshanteringslagen kan tekniska gränssnitt och elektroniska förbindelser utnyttjas också om det någon annanstans i lagstiftningen föreskrivs om att en annan myndighet har rätt att få information som Tullen innehar.
Paragrafens
3 mom.
upphävs. I det gällande 3 mom. sägs det att innan personuppgifter lämnas ut ska mottagaren av uppgifterna för den personuppgiftsansvarige lägga fram en tillförlitlig utredning om att uppgifterna skyddas på behörigt sätt. Syftet med momentet har varit att säkerställa skyddet av uppgifterna i samband med utlämnande av uppgifter genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse, om de därmed anslutna förutsättningarna och om informationssäkerhet finns i informationshanteringslagen. Dessutom ska de bestämmelser som föreslås i 22 § i fortsättningen inte vara bundna till något visst sätt att lämna ut uppgifter.
Paragrafens
4 mom.
upphävs som onödigt, eftersom bestämmelserna överlappar den allmänna dataskyddslagstiftningen.
26 §.Beslut om utlämnande av uppgifter
. De föreslagna ändringarna motsvarar i tillämpliga delar de ändringar som föreslås i 32 § i polisens personuppgiftslag. I
1 mom.
sägs det att beslut om rätten att lämna ut uppgifter ur Tullens register via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse samt om rätten för myndigheter som avses i 3 kap. i Tullens personuppgiftslag att lämna ut uppgifter till Tullens informationssystem via ett tekniskt gränssnitt eller genom registrering via direkt anslutning fattas av den personuppgiftsansvarige eller av en sådan verksamhetsenhet inom Tullen som den personuppgiftsansvarige har förordnat till uppgiften. Momentet motsvarar de gällande bestämmelserna, men ändras så att det motsvarar terminologin i informationshanteringslagen. Begreppen teknisk anslutning och datamängd ersätts med begreppen tekniskt gränssnitt och elektronisk förbindelse. I momentet används dessutom i stället för begreppet personregister begreppet register i enlighet med den allmänna dataskyddslagstiftningen. Det är fråga om ändringar av teknisk natur.
Avtal om utlämnande av uppgifter via ett tekniskt gränssnitt ska således liksom i nuläget alltid ingås särskilt mellan den personuppgiftsansvarige och den som lämnar ut eller tar emot uppgifter. Bestämmelserna i 4 kap. i Tullens personuppgiftslag medför på så sätt inte i sig exempelvis rätt för en mottagare att få Tullens personuppgifter via ett tekniskt gränssnitt utan ett särskilt beslut. Den personuppgiftsansvarige kan i varje enskilt fall separat bedöma om det är motiverat att öppna ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Också i de fall när utlämnandet av uppgifter är regelbundet återkommande och standardiserat kan elektronisk överföring av information i enlighet med informationshanteringslagen genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. Också informationshanteringslagen möjliggör detta.
Paragrafens
2 mom.
kompletteras så att när beslut om utlämnande fattas ska i fråga om de uppgifter som lämnas ut utöver uppgifternas art också uppgifternas omfattning beaktas.
7.7
Lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten
112 §.Rätt att få information av privata eller offentliga sammanslutningar eller personer
. Det föreslås att
1 mom.
för det första ändras så att i momentet tas in rätt för Huvudstaben att av en privat eller offentlig sammanslutning eller person få information också för avslöjande av brott. Ursprungligen ingick rätt att få information även för avslöjande av brott i regeringens proposition om lagen (RP 82/2023 rd), men vid utskottsbehandlingen av propositionen konstaterade försvarsutskottet i sitt betänkande (FsUB 2/2024 rd) att grundlagsutskottet hade konstaterat att enligt polislagen kan information fås endast för förhindrande och utredning av brott. I de föreslagna bestämmelserna gällde i fråga om informationen dock kravet på nödvändighet i motsats till i polislagen. Enligt grundlagsutskottets uppfattning var motiveringen till den föreslagna rätten att få också information som är nödvändig för avslöjande av brott inte tillräcklig. Det var alltså ändamålsenligt att i bestämmelsen stryka omnämnandet av rätt att få information för avslöjande av brott. Försvarsutskottet föreslog att omnämnandet av rätt att få information för avslöjande av brott skulle strykas i 1 mom.
Huvudstaben ska enligt 93 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten på det militära försvarets område upptäcka, förhindra och avslöja olaglig militär underrättelseverksamhet samt sådana brott som annars kan hota försvaret, statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Uppgiften är inte ny och den har länge traditionellt i enlighet med Huvudstabens arbetsordning hört till uppgifterna för den organisation som lyder under Huvudstabens underrättelseavdelning och som ansvarar för att förebygga och avslöja brott inom militärt kontraspionage. Huvudstaben ska enligt 88 § i samma lag dessutom vidta åtgärder för att avslöja militära brott. Före den reform av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten som träder i kraft den 1 december 2025 hade uppgiften att avslöja militära brott inte ålagts någon aktör. Trots att polisen med stöd av sina allmänna befogenheter i anslutning till brottsbekämpning har möjlighet att även förhindra och avslöja militära brott ansågs det vara mer ändamålsenligt med tanke på myndigheternas resurser och genomförandet av brottsbekämpningsåtgärder att de olika uppgifterna och faserna i brottsbekämpningen inte i stor utsträckning är splittrade mellan olika myndigheter. Eftersom Huvudstaben har till uppgift att utreda militära brott, ansågs det att samma myndighet vid behov också kan avslöja och utreda ett brott som hör till samma helhet.
Med avslöjande av brott avses åtgärder som syftar till att klarlägga om det för inledande av förundersökning finns en i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen avsedd grund, när det utifrån iakttagelser av en persons verksamhet eller utifrån annan information om en persons verksamhet kan antas att ett brott har begåtts. Syftet vid avslöjandet av brott är att få reda på sådana relevanta omständigheter om ett redan begånget brott som kan läggas till grund för att inleda förundersökning, såsom om element som ingår i brottsrekvisiten samt om gärningsmannen, gärningstidpunkten och gärningsplatsen. Det är sålunda inte fråga om brottsutredning eftersom förutsättningar för att inleda förundersökning saknas, men det är inte heller fråga om att förhindra brott, eftersom det antas att brottet redan har begåtts.
I den regeringsproposition som nu behandlas föreslås det att 4 kap. 3 § 1 mom. i polislagen ändras så att även polisen ska ha motsvarande rätt att få information också för avslöjande av brott. Tullen och Gränsbevakningsväsendet har redan motsvarande rätt att få information. Eftersom Huvudstaben enligt lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten har till uppgift att avslöja brott, är det för att dessa uppgifter ska kunna genomföras av största vikt att myndigheten har samma rätt att få information som myndigheten redan har i fråga om förhindrande och utredning av brott.
I 1 mom. tas dessutom in rätt för Huvudstaben att få information även för att avvärja en fara som hotar liv eller hälsa. Behovet av att få information kan bli aktuellt till exempel i en situation som avses i 188 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten, där en annan myndighet ber Huvudstaben vidta en åtgärd för att avvärja en fara. Behovet kan vara av betydelse i synnerhet i brådskande fall som avses i 2 mom., där Huvudstaben vidtar en åtgärd på eget initiativ. Målet kan vara att utreda identiteten hos en eller flera personer som orsakar fara eller som är i fara. Huvudstaben ska kunna begära information till exempel om ett nätmeddelandes IP-adress och med stöd av paragrafen vidare utreda uppgifter om den som använder IP-adressen. Tillgången till information i akuta farliga situationer gör det möjligt att också till exempel varna den som är i fara eller att reagera på något annat sätt i situationer där en persons liv eller hälsa bedöms vara i fara.
Verksamhet under undantagsförhållanden ställer dessutom krav som avviker från de normala förhållandena på Försvarsmaktens egen verksamhet, men också på samarbetet mellan myndigheterna. De behöriga myndigheterna kan då bli tvungna att till exempel inom ramen för uppgifterna och befogenheterna göra en annan slags viktning eller prioritering inom respektive myndighets uppgiftsområde. Även behovet och betydelsen av lika rättigheter – och samtidigt självfallet skyldigheter – i anslutning till myndigheternas rätt att få information och informationsutbyte ökar då avsevärt.
Det föreslås att det i 1 mom. tas in ett omnämnande av att information ska fås också för att nå en efterlyst person som ska anhållas, häktas eller gripas. I synnerhet under undantagsförhållanden är det nödvändigt att myndigheterna i bland annat de situationer som avses i 188 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten kan samarbeta smidigt och inte heller i situationer under normala förhållanden är det ändamålsenligt att alla ärenden överförs från Försvarsmakten till exempelvis polisen. Försvarsmakten kan vid behov begära att det ska utfärdas en efterlysning av en person och därefter utföra en aktiv sökning för att nå personen, till exempel genom att begära bankuppgifter. Dessutom är det ändamålsenligt att Försvarsmakten (Huvudstaben) i samband med en uppgiftsöverföring från en myndighet till en annan redan färdigt kan lämna den myndighet som sköter uppgiften så bra information som möjligt för skötseln av uppgiften.
Information kan på motsvarande sätt som enligt de gällande bestämmelserna fås trots att en sammanslutnings medlemmar, revisorer, verkställande direktör, styrelsemedlemmar eller arbetstagare är bundna av företags-, bank- eller försäkringshemlighet. Rätten att få information omfattas dock i alla ovan beskrivna situationer av kravet på nödvändighet. Det kan vara nödvändigt att få information till exempel i en situation där en myndighet planerar att använda hemliga metoder för inhämtande av information och vill försäkra sig om att användningen av dem från fall till fall kan riktas mot rätt målperson.
Paragrafens
2 mom.
ändras så att föremål för Huvudstabens begäran om information i fortsättningen kan vara tillhandahållare av informationssamhällets tjänster i stället för sammanslutningsabonnenter som i nuläget nämns i bestämmelsen. Med informationssamhällets tjänster avses i 3 § 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedda informationssamhällets tjänster såsom elektroniska tjänster som utförs på individuell begäran av en mottagare, på distans och vanligtvis mot ersättning. Med tillhandahållare av informationssamhällets tjänster avses på motsvarande sätt en tillhandahållare av tjänster som tillhandahåller informationssamhällets tjänster som avses i 3 § 29 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Sådana tillhandahållare kan vara till exempel tillhandahållare av molntjänster eller olika datacentralstjänster eller andra tillhandahållare av digital infrastruktur, såsom internetbaserade marknadsplatser eller sökmotorer, eller olika plattformar för sociala nätverkstjänster.
Information kan således lämnas ut till Huvudstaben för förhindrande, avslöjande och utredning av brott. Bakgrunden till de föreslagna ändringarna är förändringar i omvärlden, i synnerhet digitaliseringen av samhället och den därmed anslutna tekniska utvecklingen, till följd av vilka de gällande bestämmelserna inte längre till alla delar motsvarar de praktiska behoven. Den nya formuleringen omfattar ett större antal olika aktörer än tidigare samt alla olika aktörer som deltar i tillhandahållandet av en tjänst och av vilka Huvudstaben kan få information för utförande av sina uppdrag. I en servicekedja kan det ingå flera olika tillhandahållare av tjänster som har olika uppgifter och roll i tjänsteproduktionen, även om en tillhandahållare av tjänster inte i sig förmedlar kommunikationen.
Dessutom ändras 2 mom. så att det av momentet klart framgå att Huvudstaben har rätt att få uppgifter som behövs för att identifiera en tjänsts användare eller abonnenter. Med användare avses enligt 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation en fysisk person som i egenskap av abonnent eller annars använder kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Med abonnent avses enligt 3 § 30 punkten i den lagen en juridisk eller fysisk person som för något annat ändamål än televerksamhet har ingått avtal om leverans av kommunikationstjänster eller mervärdestjänster. Huvudstaben kan med stöd av en begäran om information få sådan behövlig information som gör det möjligt att identifiera en användare eller abonnent.
Den i paragrafen fastställda rätten att få information gäller även i fortsättningen uppgifter som behövs för utförandet av ett brottsbekämpningsuppdrag vid Huvudstaben. Enligt 89 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten har Huvudstaben till uppgift att förhindra, avslöja och utreda bland annat brott som behandlas som ett militärt rättegångsärende eller i ett militärdisciplinförfarande. Till dessa brott hör enligt 2 § i militära rättegångslagen (326/1983) till exempel allvarliga brott mot liv och hälsa, såsom dråp, mord och dråp under förmildrande omständigheter. Huvudstaben svarar dessutom enligt 93 § i den förstnämnda lagen på det militära försvarets område för att upptäcka, förhindra och avslöja sådana brott som kan hota försvaret, statsskicket och samhällsordningen eller rikets inre eller yttre säkerhet. Sådana gärningar kan vara till exempel landsförräderibrott och högförräderibrott enligt 12 och 13 kap. i strafflagen.
Förvaltningsutskottet har i sitt betänkande FvUB 1/2024 rd samt i sina tidigare ställningstaganden (FvUU 37/2022 rd, FvUB 42/2022 rd, FvUB 3/2023 rd) ansett att det till exempel i fråga om hemliga metoder för inhämtande av information är motiverat att bestämmelserna revideras på ett enhetligt sätt och att innehållet i bestämmelserna är så lika som möjligt. Det är enligt utskottets uppfattning inte ändamålsenligt att det finns ogrundade skillnader i bestämmelser om i sak samma metoder. Exempelvis enhetliga bestämmelser om hemliga metoder för inhämtande av information är viktiga med tanke på ett fungerande myndighetssamarbete. Tydliga och konsekventa bestämmelser ökar inte bara effektiviteten i behandlingen utan också likabehandlingen av objekten. På motsvarande sätt bör det beaktas att bestämmelserna har samma innehåll också när det gäller olika brottsbekämpningsmyndigheters rätt att få information samt under vissa förutsättningar också när det gäller deras rätt att dela och förmedla den information de fått till andra myndigheter.
Paragrafens
4 mom.
preciseras så att det är möjligt att få information utan dröjsmål.
7.8
Lagen om försvarsmakten
17 a §.Utlämnande av uppgifter
. Det föreslås att en ny 17 a § om utlämnande av uppgifter fogas till lagen om försvarsmakten. Enligt
1 mom.
får Försvarsmakten trots sekretessbestämmelserna på begäran eller på eget initiativ lämna ut uppgifter till en kritisk aktör som avses i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (310/2025) eller en aktör som avses i 3 § i cybersäkerhetslagen (124/2025), om utlämnandet av uppgifterna behövs för att utföra en uppgift som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft och som ankommer på Försvarsmakten eller den ovannämnda aktören.
Försvarsmakten kan med stöd av denna bestämmelse lämna ut uppgifter till aktörer som har anknytning till den kritiska infrastrukturen. I en föränderlig säkerhetspolitisk omgivning är det nödvändigt att Försvarsmakten och de kritiska aktörerna kan samarbeta smidigt för att trygga säkerheten i samhället. Ansvaret för att skydda objekt och områden som ingår i kritisk infrastruktur ligger dock i första hand hos deras ägare och dem som är verksamma i objekten (RP 205/2024 rd, s. 33). Genom lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft har CER-direktivet genomförts. CER-direktivets tillämpningsområde omfattar elva sektorer och de är energi, transport, bankverksamhet, finansmarknadsinfrastruktur, hälso- och sjukvård, dricksvatten, avloppsvatten, digital infrastruktur, offentlig förvaltning, rymden samt produktion, bearbetning och distribution av livsmedel. Enligt 4 § 3 punkten i lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft avses med kritisk infrastruktur en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, eller en del av en tillgång, en anläggning, utrustning, ett nätverk eller ett system, som krävs för tillhandahållandet av en samhällsviktig tjänst. Med samhällsviktig tjänst avses för sin del en tjänst som är avgörande för att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner, ekonomisk verksamhet, folkhälsa och allmän säkerhet, eller miljön (4 § 2 punkten). Lagen innehåller också bestämmelser om identifiering av kritiska aktörer. Ett ärende som gäller identifiering av en kritisk aktör ska avgöras av det ministerium till vars ansvarsområde den aktuella aktören hör.
Genom cybersäkerhetslagen har för sin del NIS 2-direktivet genomförts. De aktörer som den lagen tillämpas på anges i 3 §. I 41 § i cybersäkerhetslagen sägs det att tillsynsmyndigheten för i fråga om sitt tillsynsområde en förteckning över aktörerna. Med stöd av den nu föreslagna paragrafen kan Försvarsmakten lämna ut information också till ovannämnda aktörer. Möjligheten att lämna ut information också till dessa aktörer för att utföra ett uppdrag som gäller skydd av den kritiska infrastrukturen eller stärkande av samhällets motståndskraft är viktig i den nuvarande säkerhetspolitiska omgivningen, eftersom informations- och kommunikationstekniken och de därmed anslutna tjänsterna utgör en central del av det moderna samhället och dess kritiska infrastruktur.
Enligt
2 mom.
beslutar inom Försvarsmakten Huvudstaben om utlämnande av uppgifter med stöd av 1 mom. i enlighet med Försvarsmaktens internt fastställda processer. Huvudstaben är på det sätt som anges i 3 kap. 26 § i lagen om försvarsmakten en myndighet som hör till statens centralförvaltning och är försvarsmaktens ledningsstab och huvudstaben leder och övervakar utförandet av de uppgifter som ankommer på försvarsmakten, om inte något annat följer av behörigheten för kommendören för försvarsmakten. Bestämmelser om huvudstabens närmare sammansättning och uppgifter finns i statsrådets förordning om försvarsmakten (1319/2007).
Enligt 2 § i statsrådets förordning om försvarsmakten är huvudstaben uppdelad på avdelningar och vid behov på andra verksamhetsenheter för att huvudstabens uppgifter ska kunna skötas ändamålsenligt och bestämmelser om avgörande av ärenden vid huvudstaben finns i 3 § i den förordningen. Andra på huvudstaben ankommande ärenden än sådana som är betydelsefulla med tanke på försvarsmakten kan med stöd av 26 § i lagen om försvarsmakten delegeras till huvudstabens tjänstemän och närmare föreskrifter till exempel om avdelningarnas uppgifter och till uppgifterna anslutna avgöranderättigheter kan meddelas i huvudstabens arbetsordning. Avdelningarnas och de andra verksamhetsenheternas uppgifter enligt arbetsordningen bestämmer i stor utsträckning vilka aktörer vid Huvudstaben som har uppgifter där information kan behandlas till exempel för att skydda samhällets kritiska infrastruktur, stärka samhällets motståndskraft eller annars i anslutning till cybermiljön. Beslutsfattandet i anslutning till utlämnande av information är alltså beroende av de uppgifter som varje avdelning eller verksamhetsenhet har fastställts för aktören samt av Huvudstabens chefs beslutanderätt och delegering av den.
I speciallagstiftningen som gäller Huvudstabens verksamhet kan det dessutom finnas bestämmelser om den behöriga myndighetens rätt att lämna ut information bland annat till myndigheter eller vissa privata aktörer. Till exempel i 74 § i lagen om militär underrättelseverksamhet föreskrivs det om militärunderrättelsemyndigheternas rätt att trots sekretessbestämmelserna till ett företag, en sammanslutning eller myndighet lämna ut särskilt uppgifter som inhämtats med hjälp av underrättelseinhämtning som avser datatrafik och som gäller ett skadligt datorprogram och dess verkningar, om utlämnandet av uppgifterna behövs med avseende på det militära försvaret, för att skydda den nationella säkerheten eller trygga företagets eller sammanslutningens intressen. Paragrafen gäller uttryckligen endast utlämnande av information som fåtts med en enskild metod för underrättelseinhämtning och är begränsad till utlämnande av information endast till de aktörer som anges i paragrafen. Därför bör militärunderrättelsemyndigheterna ha rätt att på eget initiativ lämna ut också sådan information som avses i den föreslagna paragrafen och som till exempel specialbestämmelserna i lagen om militär underrättelseverksamhet inte gäller. Beslut om utlämnande av information kan i enlighet med arbetsordningen då fattas av Huvudstabens underrättelsechef eller av en av denne förordnad tjänsteman som sköter militära underrättelseuppdrag.
7.9
Lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten
29 §.Rätt att lämna ut personuppgifter för fullgörande av lagstadgade uppgifter.
Det inledande stycket i paragrafen ändras så att till det fogas ett omnämnande av att Försvarsmakten på begäran och på eget initiativ får lämna ut uppgifter som avses i paragrafen till en annan myndighet och till en sammanslutning som tillsatts för att sköta ett offentligt uppdrag.
Särskilt i samband med brottsbekämpning kan det uppstå situationer där en myndighet för att förhindra ett brott måste förmedla information på eget initiativ till en annan myndighet. Detsamma gäller också i övrigt utlämnande av information för utförande av uppgifter som ankommer på en annan myndighet (RP 224/2010 rd, s. 152). Utlämnande av information på eget initiativ kan gälla till exempel Försvarsmaktens samarbete med en annan myndighet eller mer allmänt situationer där Försvarsmakten i sin egen verksamhet gör iakttagelser i ett ärende som hör till en annan myndighets lagstadgade uppgifter och behörighet. Till exempel i 191 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten sägs det att en tjänsteman vid Huvudstaben som sköter brottsbekämpningsuppdrag och som har fått kännedom om ett brott ska utan onödigt dröjsmål underrätta den brottsbekämpningsmyndighet till vars uppgiftsområde brottet hör, om anmälan är nödvändig för att förhindra ett allvarligt brott, för att inleda en undersökning av ett sådant brott eller om anmälan behövs av någon annan särskild orsak. Fullgörandet av den anmälningsskyldighet som avses i paragrafen i fråga kan innebära att det i samband med anmälan är behövligt att exempelvis till polisen lämna ut också personuppgifter som Försvarsmakten innehar.
En annan myndighet vet inte nödvändigtvis alltid att Försvarsmakten kan ha sådan information som är väsentlig med tanke på myndighetens uppgifter, och av denna anledning begärs information inte. Vid utlämnande av information på eget initiativ är den myndighet som lämnar ut information tvungen att bedöma om informationen behövs med tanke på den mottagande myndighetens uppgifter. Försvarsmaktens möjlighet att lämna ut information med stöd av 29 § i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten begränsas inte av vad som i någon annan lag föreskrivs om andra myndigheters rätt att få information, men den myndighet som tar emot informationen ska ha lagstadgad rätt att behandla den information som lämnas ut. Genom utlämnande av information på eget initiativ kan inte exempelvis ett förfarande som föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen ersättas, såsom ett förfarande enligt säkerhetsutredningslagen eller ett remissförfarande enligt någon annan lag. Bestämmelserna ger naturligtvis inte Försvarsmakten rätt att lämna ut information utan grund och utlämnande av information på eget initiativ får inte utgöra huvudregeln.
Det föreslås att i det inledande stycket i paragrafen stryks som onödig bestämmelsen om att information lämnas ut genom en teknisk anslutning eller som en datamängd. Informationshanteringslagen tillämpas som en allmän lag när uppgifter fås via ett tekniskt gränssnitt eller en elektronisk förbindelse. Enligt 22 § i informationshanteringslagen ska myndigheterna genomföra regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information mellan informationssystem via tekniska gränssnitt, om den mottagande myndigheten enligt lag har rätt till informationen. Regelbundet återkommande och standardiserad elektronisk överföring av information kan genomföras på något annat sätt, om det inte är tekniskt eller ekonomiskt ändamålsenligt att genomföra eller använda ett tekniskt gränssnitt. En myndighet kan också i andra situationer öppna ett tekniskt gränssnitt för en myndighet som har rätt till information. Det föreskrivs särskilt om överföring av handlingar och information på annat sätt. Enligt 23 § i informationshanteringslagen kan en myndighet öppna en elektronisk förbindelse till en annan myndighet till sådan information i ett informationslager som den mottagande myndigheten har rätt att få tillgång till.
Paragrafens
1 mom. 2 punkt underpunkt b
ändras så att i den tas in ett omnämnande av att polisen har till uppgift att skydda den nationella säkerheten. Uppgiften att skydda den nationella säkerheten fogades till polisens uppgifter enligt 1 kap. 1 § 1 mom. i den gällande polislagen i samband med att de bestämmelser om civil underrättelseinhämtning som finns i polislagen ändrades. Eftersom lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten trädde i kraft den 1 april 2019, det vill säga något före ikraftträdandet av lagarna om militär underrättelseinhämtning och civil underrättelseinhämtning, var det inte möjligt att i bestämmelserna i den beakta den nya uppgift som hör till skyddspolisens uppgifter, och bestämmelserna om utlämnande av personuppgifter blev i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten i fråga om civilunderrättelsemyndighetens uppgifter således bristfälliga.
Enligt 17 § i lagen om militär underrättelseverksamhet (590/2019) ska militärunderrättelsemyndigheten och civilunderrättelsemyndigheten samarbeta. Militärunderrättelsemyndigheterna ska enligt den paragrafen agera i samarbete med skyddspolisen för att underrättelsemyndigheternas uppgifter ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt och i detta syfte, trots vad som föreskrivs om sekretess, ge skyddspolisen behövliga uppgifter. Eftersom det på grund av personuppgifternas karaktär har ansetts behövligt att föreskriva särskilt om utlämnande av personuppgifter också i underrättelseuppdrag, är det motiverat att underpunkten ändras så att Försvarsmakten trots sekretessbestämmelserna på eget initiativ får lämna ut sådana personuppgifter som avses i 29 § 1 mom. 2 punkten underpunkt b till polisen även för att skydda den nationella säkerheten.
7.10
Lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen
13 §.Annan rätt att få uppgifter
. Det föreslås att de ändringar som Migrationsverkets och polisens informationsutbyte i fråga om efterlysningar och efterlysta personer förutsätter görs i 13 § i migrationsförvaltningens personuppgiftslag, eftersom paragrafen i fråga gäller Migrationsverkets rätt att få uppgifter av andra än personuppgiftsansvariga för ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden. Polisen är i sig personuppgiftsansvarig för ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden i fråga om vissa utlänningsärenden, vilket det dock inte är fråga om vid efterlysningar.
Till paragrafen fogas ett nytt
5 mom.
enligt vilket Migrationsverket trots sekretessbestämmelserna har rätt att av polisen få de uppgifter om efterlysningar som behövs för att medverka till att en efterlyst person ska kunna nås och som gäller gripande, anhållande eller häktning av en utlänning som på grund av behandling av dennes eget ärende som gäller inresa, utresa, vistelse, arbete eller finskt medborgarskap personligen besöker Migrationsverkets lokaler.
När det gäller att nå dessa personer som är föremål för efterlysning är det fråga om ett vägande allmänt intresse, såsom gripande av en person som misstänks för ett brott, har dömts för ett brott eller har rymt från ett fängelse. Rätt att få information föreligger inte till exempel i fråga om efterlysningar som enbart gäller egendom. Syftet med rätten att få information är att göra det möjligt för Migrationsverket att på ett lagligt sätt kontrollera om en person som besöker Migrationsverkets lokaler på grund av dennes eget ärende som hör till Migrationsverkets uppgifter är efterlyst enligt informationssystemet för polisärenden.
I praktiken är det fråga om situationer där en utlänning fysiskt besöker Migrationsverkets serviceställe för att sköta sitt eget ärende. Ärenden definieras i vid bemärkelse så att de omfattar alla slags förvaltningsärenden där det är fråga om sådana uppgifter enligt utlänningslagen, andra lagar om uppehållstillstånd eller medborgarskapslagen som ankommer på Migrationsverket. Det kan vara fråga om till exempel en person som ansöker om uppehållstillstånd, resedokument, uppehållskort, uppehållstillståndskort eller finskt medborgarskap och som besöker Migrationsverkets serviceställe för att inleda ärendet i fråga, lämna fingeravtryck eller identifiera sig eller av någon annan orsak som kräver fysisk närvaro och har samband med behandlingen av ett ärende.
Med ett eget ärende avses förutom att personen är part i ärendet också att det är fråga om ett ärende där det fattas ett beslut som gäller uttryckligen personen i fråga. Detta utesluter till exempel en familjemedlem eller arbetsgivare som eventuellt är med i lokalen, och vilka i vissa situationer kan betraktas som parter beroende exempelvis på grunden för ansökan om uppehållstillstånd. I praktiken handlar det om situationer där Migrationsverket för behandling av ärendet ska kontrollera identiteten hos personen på plats och tjänstemannen utifrån identiteten i fråga gör en sökning i informationssystemet för polisärenden för att kontrollera eventuella efterlysningsuppgifter. Migrationsverket ska göra en sådan sökning regelbundet i alla de situationer där identiteten ska kontrolleras, eftersom verket inte har förutsättningar att på förhand eller i en persons närvaro bedöma vilka av verkets kunder som eventuellt är efterlysta. Om en efterlysning hittas, kan verket ur sina uppgifter kontrollera om efterlysningen har gjorts för gripande, anhållande eller häktning av personen i fråga och således omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.
Migrationsverket ska ha rätt att få uppgifter om en efterlysning för att det ska kunna medverka till att en efterlyst person kan nås. Syftet med rätten att få information är att möjliggöra medverkande till att polisen kan utföra de i bestämmelsen uppräknade uppgifter som ankommer på polisen och som ligger till grund för efterlysningen. I avsnitt 7.1 redogörs det för begreppet efterlysning och polisens därmed anslutna befogenheter.
Det föreslås att i samma moment tas också in en skyldighet för Migrationsverket att underrätta polisen om det i fråga om en person som befinner sig i verkets lokaler hittas en efterlysning som utfärdats i ovannämnda syfte. Enligt den föreslagna bestämmelsen är Migrationsverket efter att ha fått kännedom om att en person är efterlyst skyldigt att trots sekretessbestämmelserna utan dröjsmål lämna polisen uppgifter om den efterlysta personens identitet och närvaro i Migrationsverkets lokaler så att personen ska kunna gripas, anhållas eller häktas.
Det är fråga om en anmälningsskyldighet som inte innefattar prövning eller en särskild tröskel för utlämnande av uppgifter, om det är fråga om efterlysning för gripande, anhållande eller häktning av en person. Med beaktande av syftet med bestämmelsen ska Migrationsverket utan dröjsmål underrätta polisen om personen och dennes närvaro, så att polisen kan överväga vilka åtgärder som behövs för att personen fortfarande ska kunna nås i verkets lokaler. Ämbetsverket och polisförvaltningen ska ha möjlighet att sinsemellan komma överens och ge anvisningar om de mest ändamålsenliga tillvägagångssätten för att möjliggöra detta, vid behov också enligt serviceställe.
Bestämmelsen ska utformas i enlighet med principerna om uppgiftsminimering och ändamålsbegränsning så att verket inte förmedlar sådan information till polisen som inte behövs för att utföra en uppgift som ankommer på polisen. Polisen ska få veta vilken person som Migrationsverkets meddelande gäller samt att personen vid tidpunkten i fråga befinner sig i verkets lokaler. Polisen får med stöd av den föreslagna bestämmelsen däremot inte information om till exempel vilket ansökningsärende eller annat ärende som personen har skött i verkets lokaler eller den information personen i detta sammanhang har lämnat till verket. Om polisen behöver sådan mer omfattande information om en person för att kunna utföra sina uppgifter i anslutning till en efterlysning eller andra uppgifter, kan polisen begära eller via datakommunikationsförbindelser skaffa informationen i enlighet med sin nuvarande rätt att få information.
De förordningar genom vilka EU:s gemensamma informationssystem inrättas är direkt tillämplig rätt. Den föreslagna bestämmelsen påverkar inte Migrationsverkets rätt att få åtkomst till Schengens informationssystem (SIS) i enlighet med SIS-förordningarna som avses i 3 § 2 punkten i polisens personuppgiftslag. I SIS-förordningarna finns det noggrant avgränsade bestämmelser om under vilka förutsättningar de behöriga nationella myndigheterna har rätt att få åtkomst till uppgifterna i SIS (se FvUB 14/2022 rd, s. 27). Förordningarnas bestämmelser om de behöriga myndigheternas åtkomst till uppgifter kompletteras nationellt av 26 § i polisens personuppgiftslag, och enligt paragrafen får polisen trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter ur det nationella systemet inom Schengens informationssystem till bland annat Migrationsverket med iakttagande av bestämmelserna i SIS-förordningarna. Genom bestämmelsen ändras inte heller Migrationsverkets rätt att lämna ut uppgifter till det i SIS-förordningarna avsedda Sirenekontoret på det sätt som förutsätts i förordningarna.