7.1
Räddningslagen
2 a §.Definitioner. Det föreslås att det till 1 mom. i paragrafen fogas en ny 7 punkt där begreppet samarbetsområde för räddningsverksamheten definieras. Indelningen i samarbetsområden ska motsvara den indelning som gäller samarbetsområden för social- och hälsovården. Det är fråga om fem olika samarbetsområden.
Det föreslås att det till 1 mom. i paragrafen också fogas en ny 8 punkt där räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten definieras. Med räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten avses ett räddningsverk i ett sådant välfärdsområde som avses i 34 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård där det finns ett universitetssjukhus. Bestämmelser om planeringen av räddningsverksamheten och beredskapen i ett samarbetsområde finns i 45 § och bestämmelser om ledningen av räddningsverksamhet i 34 §.
6 §.Att göra upp öppen eld. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen får lägereld eller annan öppen eld inte göras upp under den tid för vilken Meteorologiska institutet har utfärdat varning för skogsbrand eller gräsbrand, eller om förhållandena på grund av torka eller vind eller av någon annan orsak är sådana att risken för skogsbrand, gräsbrand eller annan eldsvåda är uppenbar. Det föreslås att 31 § i lagen ska ändras så att det i stället för skogsbrand eller gräsbrand ska talas om terrängbrand. Det föreslås en motsvarande teknisk ändring i 1 mom. i denna paragraf.
Enligt motiveringen till 1 mom. i den gällande paragrafen avses med öppen eld i bestämmelsen förutom lägereldar även annan motsvarande användning av eld, då det är möjligt att elden kommer lös via marken eller genom gnistor. Som sådan öppen eld som avses i bestämmelsen anses enligt den motiveringen inte grillar som är isolerade från marken eller eldstäder som är tillverkade av tegel eller stenmaterial och inte anordningar som motsvarar de föregående och från vilka elden inte kan komma åt att sprida sig via marken eller på grund av gnistor. Användningen av grillar av lätt konstruktion som placeras direkt på marken och som lätt fälls av vinden och andra motsvarande eldstäder betraktas enligt motiveringen som sådan öppen eld enligt bestämmelsen som är förbjuden när brandrisken är uppenbar.
Risken för skogsbrand, gräsbrand eller annan eldsvåda ska betraktas som uppenbar när det råder varning för terrängbrand. I den förra ändringen av 1 mom. i paragrafen (lagen om ändring av räddningslagen, 1353/2018), preciserades förbudet i 1 mom. mot att göra upp eld så att det enligt momentet alltid är förbjudet att göra upp lägereld eller annan öppen eld under den tid för vilken Meteorologiska institutet har utfärdat varning för skogsbrand eller gräsbrand. I tillämpningspraxis har paragrafen i vissa fall tolkats så att all användning av eld är förbjuden under den tid för vilken varning för terrängbrand har utfärdats. Paragrafen är emellertid inte avsedd att vara ett ovillkorligt förbud mot att göra upp eld under den tid varning för terrängbrand råder.
Det föreslås att den definition av öppen eld som ingår i motiveringen till paragrafen för tydlighetens skull och för förenhetligande av tillämpningspraxis flyttas in i 1 mom. i själva paragrafen. Det är inte meningen att bestämmelsen i sig ska förbjuda en kontrollerad användning av eld, så länge särskild försiktighet iakttas. Tillåtelse av eller förbud mot olika former av uppgörande av eld under den tid varning för terrängbrand har utfärdats bör bedömas utifrån huruvida det är möjligt att en eldsvåda bryter ut via marken, t.ex. på grund av eldstadens konstruktion eller med anledning av gnistbildning på grund av det bränsle som används eller den vindstyrka som råder.
På samma sätt som tidigare betraktas som sådan öppen eld som avses i bestämmelsen inte grillar eller motsvarande anordningar som är isolerade från marken eller eldstäder som är tillverkade av tegel eller stenmaterial och inte heller anordningar som motsvarar de föregående och från vilka elden inte kan komma åt att sprida sig via marken eller på grund av gnistor. Säkerheten vid användningen av eldplatser utomhus ska bedömas från fall till fall. I fråga om eldstäder och andra eldplatser som är i gemensam användning ska ägarens anvisningar och ordningsregler följas.
Utöver bedömningen av eldstäders och eldplatsers konstruktion ska det också göras en bedömning av var eldstaden eller eldplatsen finns. På områden med enhetlig bebyggelse, såsom gårdar eller på vattenområden, kan risken för spridning av eld vara mindre än i skog eller på andra markområden. Vid bedömningen ska nivån på den egna beredskapen och olika slags försiktighetsåtgärder beaktas, såsom beredskap för räddnings- och släckningsåtgärder på eget initiativ. Skyldigheten att ha egen beredskap enligt 14 § i räddningslagen gäller utöver byggnader också verksamhet som bedrivs någon annanstans än i en byggnad samt offentliga tillställningar. I 1 och 3 § i statsrådets förordning om räddningsväsendet (407/2011) ingår det bestämmelser om när en räddningsplan ska göras upp för den självständiga beredskapen.
På samma sätt som för närvarande ska användningen av grillar av lätt konstruktion som placeras direkt på marken och som lätt fälls av vinden och andra motsvarande eldstäder betraktas som sådan öppen eld enligt bestämmelsen som är förbjuden när brandrisken är uppenbar.
Även om det är tillåtet att göra upp eld med stöd av 6 §, ska sådana bestämmelser om förebyggande av bränder som finns någon annanstans i lag iakttas. Enligt 4 § 1 mom. i räddningslagen ska var och en vara aktsam så att brandrisk eller risk för någon annan olycka samt skada undviks. Enligt 5 § i 1 mom. i räddningslagen ska eld och lättantändliga, explosiva eller annars farliga ämnen hanteras varsamt och med iakttagande av tillräcklig försiktighet. Enligt 106 § 1 mom. 2 punkten i räddningslagen ska den som väsentligt åsidosätter skyldigheten enligt 4 § 1 mom. att visa aktsamhet i syfte att undvika brandrisk eller risk för någon annan olycka och skada, om inte gärningen ska betraktas som ringa eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för räddningsförseelse dömas till böter.
17 §.Brandvarnare. Paragrafen gäller brandvarnare i bostäder, inkvarteringslokaler och service- och stödboenden.
Enligt det föreslagna 1 mom. är ägaren till en byggnad skyldig att se till att bostaden förses med ett tillräckligt antal brandvarnare eller andra anordningar som ger minst motsvarande skydd och som så tidigt som möjligt upptäcker en begynnande eldsvåda och varnar dem som finns i bostaden. Själva upptäckandet av bränder och varnandet av de närvarande kan beroende på utrymmet genomföras med hjälp av olika tekniska lösningar, såsom t.ex. en brandlarmanläggning. För att en brand ska upptäckas så tidigt som möjligt krävs det i allmänhet att detektorer som reagerar på rök- och brandgaser används. För att de närvarande personerna ska varnas krävs det å sin sida att larmet från anordningen hörs i de utrymmen i bostaden där personerna normalt vistas. I fråga om grupper med särskilda behov ska varningen vid behov ges också på något annat sätt än med ljudsignal. I inkvarteringslokaler, vårdinrättningar samt service- och stödboenden ska varningen genomföras så att de som befinner sig i fara hör eller ser varningen. I vårdinrättningar kan det dock i vissa fall vara mer ändamålsenligt att varningssignalen från anordningen dirigeras till utrymmen där personalen hör den och omedelbart kan vidta åtgärder för att varna och rädda dem som är i fara. Med byggnadens ägare avses också bland annat bostadsaktiebolag, sammanslutningar som äger bostadsrätter och ägare till hyreshus. I den gällande räddningslagen vilar motsvarande ansvar för anskaffningen av brandvarnare på innehavaren av en lägenhet. I nya bostadshus installeras brandvarnare som är anslutna till elnätet redan i byggnadsskedet med stöd av miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet. En brandvarnare som är ansluten till elnätet är integrerat i byggnadens gemensamma elsystem.
I 12 § i räddningslagen föreskrivs det om en allmän skyldighet att hålla sådana branddetektorer som krävs enligt författningar eller föreskrivs av myndigheterna i funktionsdugligt skick och att underhålla och inspektera dem på behörigt sätt. Enligt 12 § 2 mom. ska ägaren och innehavaren av en byggnad och en verksamhetsidkare för egen del svara för detektorernas skick i fråga om allmänna utrymmen och sådana arrangemang som tjänar hela byggnaden samt innehavaren av en lägenhet i fråga om utrymmen i hans eller hennes besittning. I det föreslagna nya 2 mom. i 17 § ska skyldigheten att hålla brandvarnare och andra anordningar som installerats i stället för brandvarnare i funktionsdugligt skick specificeras i det avseendet att ansvaret för detta ska vila på byggnadens ägare. Den boende ska i sin tur svara för att meddela ägaren om fel på en brandvarnare och andra anordningar, såsom att batteriet är slut, så snart den boende märker det. Med den boende avses såväl personer som bor i husbolag som personer som t.ex. bor på hyra i småhus.
Att hålla brandvarnare i funktionsdugligt skick innebär i praktiken att byta batteri i brandvarnarna och förnya dem när deras livslängd går ut eller om det uppstår fel i dem. Brandvarnare ska alltid hållas i funktionsdugligt skick, så när batteriet tar slut eller fel uppstår i en brandvarnare, ska korrigerande åtgärder vidtas så snart som möjligt. Också brandvarnare som är kopplade till elnätet har ett batteri för att garantera varnarens funktion. I praktiken är det mest ändamålsenliga att regelbundet byta batterier i brandvarnarna och att förnya dem planenligt. En brandvarnare har i allmänhet en livslängd på högst 10 år.
I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som för närvarande om verksamhetsidkarens skyldighet att utrusta inkvarteringslokaler, vårdinrättningar service- och stödboende med brandvarnare. Dessutom preciseras det i bestämmelsen att verksamhetsidkaren ansvarar för att hålla brandvarnare i funktionsdugligt skick.
Enligt 4 mom. har ägaren till en byggnad eller dennes representant rätt att få tillträde till en lägenhet, när det är nödvändigt för uppfyllandet av en skyldighet som gäller anskaffning av brandvarnare och uppfyllandet av skyldigheten att hålla dem i skick. Besöket i lägenheten ska enligt den föreslagna bestämmelsen ordnas inom rimlig tid och vid en tidpunkt som passar lägenhetsinnehavaren, om inte arbetet är brådskande eller av en sådan art att det kräver något annat. Bestämmelsen i momentet motsvarar det som i vissa gällande lagar om boende föreskrivs om rätten för den som äger en byggnad eller en representant för denne att i vissa fall få tillträde till en bostad.
Enligt 8 kap. 1 § i lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) har en ledamot i bolagets styrelse och disponenten samt den som har bemyndigats av styrelsen eller disponenten rätt att få tillträde till en aktielägenhet, när detta behövs för tillsynen över aktielägenhetens skick och skötsel eller för underhålls- eller ändringsarbeten i aktielägenheten eller tillsynen över dessa. Besöket i aktielägenheten ska ske vid en tidpunkt som är lämplig för aktieägaren och aktielägenhetens innehavare, om detta inte hindras av att arbetet är brådskande eller av dess art.
Enligt 26 § i lagen om bostadsrättsbostäder (393/2021) har en representant för den sammanslutning som äger bostadsrättshuset rätt att få tillträde till lägenheten då det är behövligt med tanke på övervakningen av lägenhetens skötsel, skick eller underhålls- eller ändringsarbeten eller för att utföra reparationer. Besöket i lägenheten ska ske inom skälig tid vid en tidpunkt som är lämplig för bostadsrättshavaren, om inte arbetets brådskande natur eller art kräver något annat.
Lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) tillämpas på ett avtal genom vilket en byggnad eller en del av en byggnad (lägenhet) hyrs ut för att användas som bostad (hyresavtal för bostadslägenhet). Enligt 22 § i den lagen ska hyresgästen utan dröjsmål låta hyresvärden komma in i lägenheten vid en lämplig tid för att övervaka lägenhetens skick och vård.
Avsikten är att den skyldighet som föreslås i paragrafen ska gälla alla bostäder och boendeformer även när det inte finns särskilda bestämmelser om skyldigheten i den speciallagstiftning som gäller boendeformen i fråga. Därför är det motiverat att heltäckande bestämmelser om rätten till tillträde finns i räddningslagen.
Enligt 78 § i räddningslagen ska räddningsverket inom sitt område övervaka att bestämmelserna i 2 och 3 kap. i lagen iakttas. För tillsynen ska räddningsverket förrätta brandsyn och vidta andra åtgärder som tillsynsuppgiften förutsätter. Den föreslagna 17 § i räddningslagen har placerats i 3 kap., vilket innebär att den omfattas av tillsynsskyldigheten enligt 78 §. Vid tillsynsuppgifter enligt räddningslagen iakttas förvaltningslagen bland annat i fråga om parter, hörande och delgivning.
Eftersom skyldigheten enligt 17 § i räddningslagen gäller byggnadens ägare, är denne en sådan i 11 § i förvaltningslagen avsedd part vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller, och de rättigheter som avses i 39 § 1 mom. i förvaltningslagen blir därmed tillämpliga på byggnadens ägare.
I 5 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning på motsvarande sätt som för närvarande. Närmare bestämmelser om ett tillräckligt antal brandvarnare, en ändamålsenlig placering av dem och deras funktionsduglighet finns i den förordning av inrikesministeriet (239/2009) som trädde i kraft den 1 januari 2010. Förordningen har utfärdats med stöd av den upphävda räddningslagen (468/2003) och förordningen har förblivit i kraft genom en övergångsbestämmelse i den gällande räddningslagen.
När det gäller ändringarna i upphandlings- och underhållsansvaret föreslås det en övergångsperiod på två år för ikraftträdandet av bestämmelserna. Övergångsperioden behövs för att de som är ägare av en byggnad, såsom husbolag, ska ha möjlighet att planera hur ändringen ska genomföras i praktiken. Om det t.ex. finns batteribrandvarnare i bostäderna har husbolaget i allmänhet inte någon information om hurudana brandvarnare det finns i bostaden och inte heller om det finns ett tillräckligt antal brandvarnare. Det kan också vara nödvändigt att förnya brandvarnarna. Med tanke på underhållsansvaret är det i praktiken lättare om det i bostäderna finns brandvarnare som husbolaget har skaffat och installerat, eftersom de då är likadana och lika gamla i samtliga bostäder i bolaget.
23 a §. Delegationen för civil beredskap. Med stöd av 9 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet ska det finnas en delegation för räddningsväsendet. Uppgifterna för delegationen för räddningsväsendet ska gälla hur det räddningsväsende som ett välfärdsområde enligt lagen om välfärdsområden (611/2021) har organiseringsansvar för ordnas, utvecklas, styrs och övervakas. Det föreslås att en ny 23 a § med bestämmelser om en delegation för civil beredskap ska tas in i räddningslagen. Enligt 1 mom. ska inrikesministeriet för planering, utveckling och uppföljning av räddningsväsendet bistås av en delegation för civil beredskap. Den föreslagna delegationen är tänkt att vara ett samarbetsorgan som har till uppgift att främja samarbetet mellan inrikesministeriet och de övriga ministerierna och ansvarsområdena och att främja den övergripande utvecklingen när det gäller räddningsväsendet. Den delegation för civil beredskap som nu föreslås bli inrättad ska ha en riksomfattande och mer omfattande uppgift som också ska inbegripa andra aktörer inom räddningsväsendet än välfärdsområdena.
Enligt det föreslagna 2 mom. utfärdas bestämmelser om delegationens uppgifter, sammansättning, mandatperiod och sektioner genom förordning av statsrådet.
27 §.Uppgifter för välfärdsområdets räddningsväsende och för räddningsverket. Enligt det gällande 4 mom. i paragrafen kan avtalsbrandkårer eller andra sammanslutningar som är verksamma inom räddningsbranschen anlitas som hjälp vid räddningsverksamhet enligt 32 § i räddningslagen enligt vad välfärdsområdet avtalar med dem. Enligt 9 § 1 mom. i lagen om välfärdsområden får ett välfärdsområde, om inte något annat föreskrivs genom lag, producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. Avsikten är dock inte att genom räddningslagen begränsa välfärdsområdets beslutanderätt vid valet av produktionssätt. Därför föreslås det att momentet ändras och får följande lydelse: Välfärdsområdet kan självt producera de tjänster som hör till räddningsverksamheten eller enligt avtal skaffa dem av avtalsbrandkårer eller andra sammanslutningar som är verksamma inom räddningsbranschen, dock inte i uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt. Den föreslagna bestämmelsen är informativ och bestämmelser om beslut om produktionssättet ska ingå i lagen om välfärdsområden.
31 §.Ansvaret för spaning efter skogsbränder och utfärdande av varning för terrängbrand Enligt 2 mom. i den gällande paragrafen ska Meteorologiska institutet utfärda varning för skogsbrand eller gräsbrand för områden där den torra markytan och väderleksförhållandena bedöms medföra uppenbar fara för skogsbrand eller gräsbrand. Det föreslås att momentet ändras så att begreppet varning för skogsbrand eller gräsbrand slås samman till en varning för enbart terrängbrand. Den föreslagna ändringen inverkar dock inte på de skyldigheter eller det ansvar som följer av varningen. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt.
31 a §. Lägesbildsverksamheten Det föreslås att det ska fogas en ny bestämmelse om lägesbildsverksamheten inom räddningsväsendet till räddningslagen. Varje aktör som ansvarar för räddningsverksamhet och ledningen av den ska ansvara för sammanställande, upprätthållande och distribueringen av den egna lägesbilden. Lägesbilden ska sammanställas i välfärdsområdena och i samarbetsområdena för räddningsverksamheten och på riksnivå. Syftet med verksamheten vid läges- och ledningscentraler är att stödja den räddningsmyndighet som leder räddningsverksamheten.
Utöver en lägesbild som utgör en reaktion på en olycka bör även en lokal, regional och nationell lägesbild upprätthållas kontinuerligt och den bör proaktivt beskriva beredskapen och prestationsförmågan inom räddningsverksamheten. Lägesbilden ska innehålla uppgifter om hotande eller inträffade olyckor och sådana störningssituationer, andra händelser och hot om sådana som kan inverka på uppgifterna eller beredskapen inom räddningsverksamheten och uppgifter om servicesystemet för räddningsverksamheten, som innehåller uppgifter om bl.a. själva verksamheten och belastningen på den, personal- och materielresurserna och stödtjänsternas verksamhet.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska räddningsväsendets myndigheter för beredskapen för räddningsverksamhet, regleringen av beredskapen inom räddningsväsendet och tryggandet av produktionen av tjänster inom räddningsväsendet ordna lägesbildsverksamhet. Med räddningsväsendets myndigheter avses inrikesministeriet, regionförvaltningsverken och räddningsväsendet i välfärdsområdena.
Enligt 2 mom. ska inrikesministeriet svara för ordnandet av den riksomfattande lägesbildverksamheten inom räddningsväsendet i samverkan med det välfärdsområdes räddningsverk som svarar för ordnandet av den riksomfattande lägesbilden för räddningsverksamheten i välfärdsområdena. Enligt 23 § 1 mom. i räddningslagen svarar inrikesministeriet för räddningsväsendets förberedelser och organisering i hela landet. I anslutning till denna uppgift ska inrikesministeriet också svara för den riksomfattande lägesbildsverksamheten.
Enligt det föreslagna 3 mom. ska regionförvaltningsverken stödja inrikesministeriet i den uppgift som föreskrivs i 2 mom. Regionförvaltningsverken ska dock inte vara skyldiga att ordna sådan lägesbildsverksamhet i anknytning till räddningsverksamheten som avses i denna paragraf. Regionförvaltningsverken ska dock för sin del komplettera lägesbilden genom att ge en expertbedömning enligt 14 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet och genom att sörja för rapporteringen till inrikesministeriet om tillgången till och nivån på räddningsväsendets tjänster med stöd av 5 § 1 punkten i statsrådets förordning om räddningsväsendet (407/2011).
Det föreslagna 4 mom. är en informativ bestämmelse. Enligt momentet finns bestämmelser om samlandet av de riksomfattande och regionala arrangemangen för läges- och ledningscentraler till större helheter som ordnas av ett eller flera välfärdsområden i 5 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet. Den regionala lägescentralen kan producera ledningscentraltjänster och lägesbildstjänster också för de övriga räddningsverken i samarbetsområdet för räddningsväsendet. Detta kan bli aktuellt när det t.ex. inte är ändamålsenligt för de minsta räddningsverken att upprätthålla en kontinuerligt fungerande egen läges- och ledningscentral.
Enligt det föreslagna 5 mom. svarar räddningsverket för ordnandet av välfärdsområdets lägesbildsverksamhet inom räddningsväsendet i samverkan med de övriga räddningsverken i samarbetsområdet för räddningsverksamheten.
Enligt det föreslagna 6 mom. får närmare bestämmelser om lägesbildens innehåll och om sammanställande, analys, upprätthållande och distribuering av den utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. Enligt vad som närmare föreskrivs genom förordning av inrikesministeriet ska de regionala läges- och ledningscentralerna bilda och upprätthålla en kontinuerlig lägesbild över olyckor och sådana störningssituationer, andra händelser och hot om sådana inom sitt ansvarsområde som kan inverka på räddningsverksamhetens uppgifter eller beredskap samt sammanställa och upprätthålla en lägesbild som beskriver beredskapen, belastningen och personal- och materielresurserna inom servicesystemet för räddningsverksamheten och stödtjänstverksamheten och utan hinder av sekretessbestämmelserna distribuera den information som den riksomfattande läges- och ledningscentralen och inrikesministeriets räddningsmyndighet behöver för att sköta sina uppgifter.
34 §.Ledning av räddningsverksamhet. Enligt föreslaget ska ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen där det föreskrivs om ledningen av räddningsverksamheten i ett samarbetsområde för räddningsverksamheten. Paragrafens gällande 3 och 4 mom. blir 4 och 5 mom.
I princip är räddningsmyndigheten i det välfärdsområde där olyckan eller tillbudet har uppstått räddningsledare enligt 34 § 1 mom. i räddningslagen. Välfärdsområdena kan trots det komma överens om något annat i fråga om räddningsledaren. En ändamålsenlig och effektiv regional ledning av räddningsverksamheten förutsätter beredskap för ömsesidigt bistånd mellan räddningsverken och planering av detta. Enligt den ändring som föreslås i 45 § i räddningslagen ska räddningsverken bereda sig på att vid behov bistå ett annat räddningsverk i samarbetsområdet för räddningsverksamheten och vid behov också ett räddningsverk i ett annat samarbetsområde för räddningsverksamheten. Enligt det nya 2 mom. som föreslås i 47 § i räddningslagen ska räddningsverken i samverkan och under ledning av de räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten göra upp planer för den ledning av räddningsverksamheten och det lämnande av bistånd som behövs inom samarbetsområdet för räddningsverksamheten. Avtal om regional ledning av räddningsverksamheten och beredskap för lämnande av bistånd samt förhandsplanering av dessa åtgärder är primärt vid förberedelser inför ledning och samordning av räddningsverksamheten, t.ex. i sådana situationer där stormar, packad snö och andra extrema väderfenomen orsakar omfattande och allvarliga följder i samarbetsområdet och situationen kräver att användningen av räddningsverksamhetens resurser samordnas och att uppgifterna ställs i prioritetsordning.
Det är ändå nödvändigt att säkerställa ledningen av räddningsverksamheten också i sådana situationer som det inte har gått att bereda sig inför på förhand. Därför kan räddningsmyndigheten vid det räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten enligt det föreslagna 3 mom. överta ledningen i samarbetsområdet, om det är nödvändigt för att samordna räddningsverksamheten i samarbetsområdet. Inrikesministeriet kan dessutom vid behov också bestämma något annat i fråga om den regionala räddningsledaren.
I 4 mom. föreslås en precisering av uppgifterna för inrikesministeriets räddningsmyndighet vid ledningen av räddningsverksamheten. Inrikesministeriets räddningsmyndighet kan överta ledningen av en situation, om det är nödvändigt på grund av de riksomfattande arrangemang som krävs eller av olyckans art eller omfattning. Detta kan också komma i fråga t.ex. när Gränsbevakningsväsendets eller Försvarsmaktens rikstäckande kapacitet samtidigt behövs i flera välfärdsområden. Inrikesministeriets räddningsmyndighet ansvarar för uppdateringen av lägesbilden och för samordningen av verksamheten. Inrikesministeriets räddningsmyndighet har enligt bestämmelsen dessutom rätt att ge order om räddningsverksamheten och att bestämma något annat om räddningsledaren och dennes verksamhetsområde än det som föreskrivs i 1 eller 3 mom. Inrikesministeriet kan i en situation som omfattar hela landet, t.ex. för att upprätta en ändamålsenlig ledningshorisont, bestämma att räddningsmyndigheterna vid de räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten ska leda räddningsverksamheten inom sitt samarbetsområde. Denna befogenhet kan också bli aktuell t.ex. i en situation där en olycka har inträffat utanför Finlands territorium, men verkningarna av olyckan visar sig i Finland eller situationen utvidgas till ett annat samarbetsområde. Denna befogenhet finns redan nämnd i den gällande lagen och kan också utövas när inrikesministeriets räddningsmyndighet inte tar det egentliga ledningsansvaret.
De föreslagna bestämmelserna i 3 och 4 mom. är ett undantag från huvudregeln och den används när det gäller bestämmandet av vilken instans som leder räddningsverksamheten och görs utifrån en nödvändighetsbedömning. I de föreslagna momenten föreskrivs det under vilka förhållanden ledningsansvaret kan överföras till samarbetsområdets eller inrikesministeriets räddningsmyndighet. I den gällande räddningslagen finns inga bestämmelser om vad ledningen av räddningsverksamheten ska innefatta. Det är inte heller motiverat att föreskriva särskilt om vad ledningen av räddningsväsendet för räddningsmyndigheten vid det räddningsverk som svarar för ordnandet av samarbetet inom räddningsverksamheten eller för inrikesministeriets räddningsmyndighets del innefattar, utan det bestäms även i fortsättningen utifrån behoven i varje ledningssituation.
Separata bestämmelser om den allmänna ledningen i situationer som omfattar flera myndigheter finns dock i gällande 35 § i räddningslagen, där det även fastställs vad den allmänna ledningen innefattar: Om myndigheter från flera verksamhetsområden deltar i räddningsverksamheten, är räddningsledaren i den situationen allmän ledare. Den allmänna ledaren ansvarar för uppdateringen av lägesbilden och för samordningen av verksamheten. Enheterna från de olika ansvarsområdena handlar under egen ledning så att deras åtgärder som en helhet främjar en effektiv bekämpning av följderna av olyckan eller situationen. Bestämmelser om olika myndigheters skyldighet att delta i räddningsverksamhet finns i 46 § i räddningslagen. I den paragrafen hänvisas det informativt till varje myndighets uppgifter när de deltar i räddningsverksamhet. I räddningslagen finns inga bestämmelser om uppgifterna för övriga myndigheter som deltar i räddningsverksamheten, utan det föreskrivs alltid särskilt i den lagstiftning som gäller myndigheten i fråga vad denna myndighet ska göra när den deltar i räddningsverksamhet.
Enligt det gällande 34 § 4 mom. ska räddningsledaren fatta ett uttryckligt beslut om inledande eller avslutande av räddningsverksamhet om det behövs för att klarlägga det ansvar och de befogenheter som olika myndigheter och aktörer har. Berörda myndigheter och parter ska underrättas om beslutet så snart som möjligt. På begäran ska beslutet bekräftas skriftligt.
Ett beslut om avslutande av räddningsverksamheten kan enligt vad som nämnts ovan vara ett förvaltningsbeslut. När en myndighet fattar ett förvaltningsbeslut ska den tillämpa lagstiftningen i det enskilda fallet. Det är i allmänhet fråga om ensidig utövning av offentlig makt som ingriper i rättigheter, skyldigheter eller intressen för personer utanför förvaltningen. Myndigheten beslutar om behandlingen av ett förvaltningsärende genom att fatta ett förvaltningsbeslut.
Enligt 43 § i förvaltningslagen (434/2003) ska förvaltningsbeslut ges skriftligen. Ett beslut kan ges muntligen, om det är nödvändigt på grund av att ärendet är brådskande. Ett muntligt beslut ska utan dröjsmål också ges skriftligen tillsammans med en anvisning om hur man begär omprövning eller en besvärsanvisning. Fristen för begäran om omprövning eller sökande av ändring börjar löpa från delfåendet av det skriftliga beslutet, enligt vad som föreskrivs särskilt. I det gällande 40 § 1 mom. i räddningslagen föreskrivs det att när situationen inte längre kräver åtgärder från räddningsverkets sida är den som äger objektet skyldig att svara för efterröjning och efterbevakning efter en eldsvåda. Tidpunkten avgörs av räddningsledaren. Räddningsledaren ska enligt det gällande 34 § 4 mom. fatta beslut om avslutande av räddningsverksamheten och underrätta den som äger objektet om detta.
Den faktiska förvaltningsverksamheten har ingen direkt inverkan på enskildas rättigheter eller skyldigheter, på det sätt förvaltningsbeslut har, utan den är mer konkret verksamhet. Största delen av de uppgifter som hör till räddningsverksamheten är till sin natur faktisk förvaltningsverksamhet. Räddningsverket rycker t.ex. ut för att släcka en terrängbrand och situationen påverkar inte rättigheter, skyldigheter eller fördelar för personer utanför förvaltningen.
Det föreslås att bestämmelsen ändras så att beslutet förutom att det ska bekräftas skriftligt på begäran också ska bekräftas skriftligt vid behov. Beslutet behöver meddelas skriftligt när beslutet inverkar på en annan persons, en myndighets eller annan aktörs rättigheter eller skyldigheter, såsom skyldigheten att svara för efterröjning och efterbevakning efter en eldsvåda och för efterbehandling efter en oljeskada.
35 §.Ledning vid samverkan. Enligt det gällande 3 mom. ska en sakkunnig inom miljöskyddet kallas till den ledningsgrupp som inrättas för räddningsverksamheten vid oljeskador och kemikalieolyckor eller ges tillfälle att bli hörd. Det kan vara motiverat att höra en sakkunnig inom miljöskyddet också vid mindre skador då det inte nödvändigtvis behöver inrättas någon ledningsgrupp. Det föreslås att momentet kompletteras så, att den sakkunniga vid behov ska höras eller ges tillfälle att bli hörd också när någon ledningsgrupp inte inrättas. Genom ändringen stärks rollen för sakkunniga inom miljöskyddet vid den räddningsverksamhet som gäller olje- och kemikalieolyckor, och samtidigt säkerställs det att miljöaspekterna beaktas i tillräcklig utsträckning.
En sakkunnig inom miljöskyddet kan behöva höras på grund av exempelvis särskilda naturförhållanden i olycksområdet eller om det skadliga ämnets verkningar inte är kända. Med särskilda naturförhållanden i ett olycksområde avses t.ex. situationer där skadan berör eller hotar att drabba ett grundvattenområde eller något annat område som använts för uttag av vatten eller där skadan sker invid ett rinnande vattendrag, inom ett Naturaområde eller i dess omedelbara närhet. Under den egentliga räddningsverksamheten kan hörandet dessutom behövas när det är nödvändigt att bedöma alternativa bekämpningsmetoder eller när områden som kräver åtgärder på grund av omfattande skadeverkningar ska ställas i prioritetsordning. Sakkunnighet kan behövas när miljöskyddsaspekter ska beaktas, t.ex. när det gäller beslut om avslutande av räddningsverksamheten i enlighet med 40 § 1 mom. I fråga om mer allmänt återkommande uppgifter inom räddningsverksamheten är det däremot inte nödvändigt att höra en sakkunnig inom miljöskyddet. Räddningsverket och en sakkunnig inom miljöskyddet kan i samband med den planering som avses i 47 § bestämma närmare om i vilka situationer hörande behövs. Företrädesvis är det närings-, trafik- och miljöcentralen som fungerar som sakkunnig inom miljöskyddet. Beroende på situationen kan även den behöriga miljöskyddsmyndigheten eller någon annan myndighet i kommunen eller ett forskningsinstitut, såsom Finlands miljöcentral, Naturresursinstitutet eller Meteorologiska institutet, höras som sakkunnig.
36 §.Räddningsmyndighetens befogenheter Det föreslås att det till paragrafen för tydlighetens skull ska fogas ett nytt 4 mom. enligt vilket de befogenheter som avses i paragrafen kan utövas också vid en uppenbart överhängande olycka, om det är nödvändigt. Detta kan behövas t.ex. i en situation där en olycka eller någon annan händelse som kräver att räddningsmyndigheter skrider till åtgärder ännu inte har inträffat rent konkret, men det är uppenbart att olyckan eller händelsen kommer att inträffa och de åtgärder som krävs kommer att ta tid. Ett sådant behov kan uppstå vid ett förordnande utifrån 36 § 1 mom. 4 punkten att ställa skyddsrum i funktionsdugligt skick. Befogenheterna kan förutom av räddningsledaren även utövas av andra räddningsmyndigheter. Det föreslås därför att paragrafens rubrik preciseras.
36 b §.Åtgärder som gäller ett fartyg och dess last. I den gällande 36 b § i räddningslagen finns det bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets möjlighet att i fråga om fartyget eller dess last vidta sådana räddningsåtgärder eller andra åtgärder som det anser nödvändiga för att förebygga eller begränsa förorening av vattnet.
I det nya 11 a kap. i sjölagen (674/1994) finns det bestämmelser om ansvaret för avlägsnande av ett vrak som orsakats av en sjöolycka med stöd av den så kallade Nairobikonventionen om avlägsnande av vrak, som Finland har ratificerat. Enligt 11 a kap. 5 § i sjölagen är Transport- och kommunikationsverket ansvarig myndighet i fråga om vrak. Med fara avses enligt artikel 1.5 i Nairobikonventionen om avlägsnande av vrak varje tillstånd eller förhållande som utgör fara eller hinder för sjöfart, eller som rimligen kan väntas medföra betydande skadliga följder för havsmiljön eller skada på kusten eller berörda intressen för en eller flera stater. Bestämmelsen i 36 b § i räddningslagen gäller inte fartyg som har blivit vrak. För att förtydliga arbetsfördelningen och ansvaret föreslås det att det till 1 mom. i paragrafen fogas en hänvisning enligt vilken 11 a kap. i sjölagen ska tillämpas i fråga om vrak.
37 §.Skyldighet att delta i räddningsverksamhet. I 2 mom. föreslås det att hänvisningen till den upphävda 25 § stryks.
45 §.Bistånd mellan räddningsverken. Enligt den gällande paragrafen ska räddningsverket vid behov bistå ett annat räddningsverk vid räddningsverksamhet och i samarbete göra upp behövliga samarbetsplaner för räddningsverken om biståndsberedskap och om begäran om och lämnande av bistånd. Det föreslås att paragrafen ska preciseras så att räddningsverken inom samarbetsområdet och enligt samarbetsplanen ska vara skyldiga att vid behov bistå varandra vid räddningsverksamhet. De ska också bereda sig på att bistå ett räddningsverk som hör till ett annat samarbetsområde. Det kan bli aktuellt t.ex. när det inom samarbetsområdet finns riskobjekt som kan hota områden som till sin geografiska utsträckning är större än samarbetsområdet. Behovet av bistånd kan förutom på situationens omfattning också på grunda sig på dess långvarighet. Samarbetsområdena för räddningsväsendet definieras i den nya 2 a § 1 mom. 7 punkten enligt vilken med ett samarbetsområde för räddningsverksamheten avses ett geografiskt område enligt 35 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Bestämmelser om planer för räddningsverksamheten finns i 47 §. Om ett räddningsverk bistår ett annat räddningsverk med materiel och manskap eller på något annat sätt, ska det mottagande verket med stöd av 98 § betala full ersättning, om inte något annat avtalas.
47 §.Planer för räddningsverksamheten. Enligt förslaget ska nya bestämmelser om behövligt bistånd vid räddningsverksamhet inom ett samarbetsområde för räddningsverksamheten, om ledningen av räddningsverksamheten på riksnivå och om planeringen av samarbetet tas in i 2 och 3 mom. i paragrafen. Nuvarande 2–5 mom. blir 4–7 mom.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om regional planering av räddningsverksamheten. Räddningsverken ska enligt förslaget i samverkan och under ledning av de räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten göra upp planer för den ledning av räddningsverksamheten och det lämnande av bistånd som behövs inom samarbetsområdet för räddningsverksamheten.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om planering av räddningsverksamheten på riksnivå. Enligt förslaget ska de planer som gäller ledningen av och samverkan inom räddningsväsendet på riksnivå göras upp under ledning av inrikesministeriet och i samarbete med räddningsverken.
53 §.Hälsoundersökningar för dem som hör till avtalsbrandkårer och andra motsvarande sammanslutningar. Det föreslås i paragrafen att hänvisningen till den upphävda 25 § stryks.
54 §.Arbetarskydd för dem som hör till avtalsbrandkårer och för frivillig personal. I 1 mom. föreslås det att hänvisningen till den upphävda 25 § stryks.
57 §.Behörighetsvillkor för räddningsväsendets personal. Enligt förslaget fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen där det föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer och anges informativt om beslutsfattandet i samband med detta. Enligt den föreslagna bestämmelsen uppfylls de examensfordringar som avses i 1 mom. också av en person som har ett beslut enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer om en motsvarande behörighet som grundar sig på bevis på formella kvalifikationer och som förvärvats i en annan EU- eller EES-stat. Bestämmelser om beslutsfattandet finns i lagen om Räddningsinstitutet. Paragrafens gällande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom.
63 §.Behörighet för sotare. Enligt förslaget fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen där det föreskrivs om erkännande av yrkeskvalifikationer och anges informativt om beslutsfattandet i samband med detta. Enligt den föreslagna bestämmelsen uppfylls de examensfordringar som avses i 1 mom. också av en person som har ett beslut enligt lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer om en motsvarande behörighet som grundar sig på bevis på formella kvalifikationer och som förvärvats i en annan EU- eller EES-stat. Bestämmelser om beslutsfattandet finns i lagen om Räddningsinstitutet.
81 §.Föreläggande att avhjälpa brister och avbrytande av verksamheten. Det föreslås att 1 mom. ska preciseras när det gäller att reagera på brister som upptäcks i samband med tillsynen. Om den lokala räddningsmyndigheten i samband med tillsynen konstaterar brister i fråga om uppfyllandet av förpliktelser som föreskrivs i räddningslagen, ska myndigheten ingripa i dem. Detta avser såväl brandsyn och andra inspektionsbesök som dokumentkontroller. Om bristerna är små eller av mindre betydelse och genast avhjälps, behöver ett skriftligt föreläggande om korrigerande åtgärder inte alltid utfärdas. Enligt 80 § 4 mom. ska det över brandsynen dock upprättas ett protokoll där bristerna och de korrigerande åtgärder som vidtagits antecknas. Om bristerna inte kan avhjälpas genast, ska det liksom för närvarande utfärdas ett föreläggande att avhjälpa dem, och en tidsfrist ska sättas ut för avhjälpandet. Vid förfarandet ska förvaltningslagen och kraven på god förvaltning iakttas.
81 a §.Inspektion medan ett byggprojekt pågår. Det föreskrivs i paragrafen om inspektioner som räddningsmyndigheten får förrätta medan ett byggprojekt pågår. Paragrafen är ny.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan välfärdsområdets räddningsmyndighet förrätta inspektion av ett byggnadsobjekt medan byggprojektet pågår, om byggnadstillsynsmyndigheten och räddningsmyndigheten bedömer att inspektionen är nödvändig för tillsynen över att tillståndsbestämmelser, planer eller bestämmelser som gäller byggande efterlevs. Det finns inget behov av att företa inspektioner av alla byggnadsobjekt under byggprojektets gång, utan behovet av en inspektion bedöms tillsammans med byggnadstillsynen och beslut om förrättande av inspektion kan liksom för närvarande fattas flexibelt i samband med behandlingen av tillstånd för byggande.
I praktiken är det ändamålsenligt att komma överens om tillvägagångssättet t.ex. vid sådana förhandlingar mellan välfärdsområdet och kommunerna som avses i 14 § i lagen om välfärdsområden. Detta innebär i första hand gemensamma, på förhand överenskomna tillvägagångssätt för vid vilka olika typer av byggprojekt eller ärenden det kan behövas en inspektion utförd av räddningsmyndigheten. Inspektionerna och de resurser som används för dem ska dessutom beaktas i beslutet om räddningsväsendets servicenivå och räddningsverkets tillsynsplan.
Tyngdpunkten i räddningsmyndighetens inspektion ska ligga på styrning av och tillsyn över sådana krav i författningar och i tillståndsvillkoren för byggande som gäller utrymningssäkerheten, brandsäkerhetsanordningar, förutsättningarna för räddningsverksamheten och skyddsrum. Det är inte fråga om inspektioner av besiktningstyp, utan bara om kontroll av att minimikraven uppfylls. Dessa kontroller genomförs i form av stickprov och kontroll av dokument.
En inspektion som utförs på byggplatsen under byggprojektets gång avviker i fråga om syfte och innehåll delvis från den brandsyn och andra åtgärder som ingår i räddningsmyndighetens tillsynsuppgift enligt 78 § i räddningslagen och som gäller byggnader och utrymmen som redan är i användning. En inspektion som förrättas medan byggprojektet pågår ska utgöra en del av tillståndsbehandlingen vid byggandet, och de brister som eventuellt uppdagas vid inspektionen ska behandlas i tillståndsprocessen för byggandet och inte i separata förelägganden om att avhjälpa brister.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska det om inspektionen utarbetas ett skriftligt utlåtande till byggnadstillsynsmyndigheten, som på det sätt som anges i markanvändnings- och bygglagen beslutar om eventuella åtgärder som behövs med anledning av utlåtandet. Dessutom ska utlåtandet delges den som påbörjar ett byggprojekt i den mening som avses i markanvändnings- och bygglagen.
Räddningsmyndighetens utlåtande ska föras in i det övervakningsregister som avses i 93 § i räddningslagen.
Eftersom räddningsmyndighetens utlåtande ingår i den tillståndsbehandling som gäller för byggande, kan utlåtandet inte överklagas separat, utan ett överklagbart beslut meddelas av byggnadstillsynsmyndigheten.
På räddningsmyndighetens befogenheter och rätt att få uppgifter och på den avgift som tas ut för inspektion tillämpas i övrigt räddningslagen. Räddningsverket kan ta ut en avgift för inspektionen i enlighet med 96 § 1 mom. 1 punkten i räddningslagen, om inspektioner medan byggprojektet pågår ingår i räddningsverkets tillsynsplan. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sitt syfte 150 a § i markanvändnings- och bygglagen, där det föreskrivs om de myndighetsinspektioner som kan utföras under byggnadsarbetet och som byggnadstillsynsmyndigheten kan bestämma om ifall detta behövs för att övervaka att tillståndsbestämmelserna, beskrivningarna eller de bestämmelser och föreskrifter som gäller byggande iakttas.
89 §.Rätt att få uppgifter för räddningsverksamhet och tillsynsuppgifter. Det föreslås att 2 mom. 3 punkten ändras så att räddningsmyndigheten har rätt att få uppgifter ur Säkerhets- och kemikalieverkets register för att sköta tillsynsuppgifter och för att planera och fullgöra räddningsverksamheten. Genom ändringen säkerställs tillgången till behövliga uppgifter när registren ändras. För att kunna sköta sina lagfästa uppgifter behöver räddningsmyndigheterna uppgifter bl.a. ur Säkerhets- och kemikalieverkets register för tillsyn över kemikalieanläggningar och ur kemikalieproduktregistret.
Det föreslås också att det till 2 mom. fogas en ny 11 punkt med bestämmelser om räddningsmyndighetens rätt att av Nödcentralsverket få uppgifter om brandlarm och om anläggningar vars brandlarm har anslutits till nödcentralerna. För att kunna sköta sina lagfästa uppgifter behöver räddningsmyndigheterna uppgifter bl.a. om anläggningens innehavare, läge och kontaktpersoner, uppgifter om byggnadens position samt identifikations- och kontaktuppgifter, anläggningens typ och innehavare samt de kontaktpersoner som kan nås i larmsituationer. Räddningsmyndigheten kan behöva kontaktuppgifterna till anläggningens innehavare också för fakturering av falska brandlarm.
Uppgifterna i anslutningsavtalen bildar ett personregister som förs av Nödcentralsverket. Uppgifterna i registret används för fakturering av avtalsenliga tjänster, testning av anläggningar och för att skicka driftsmeddelanden. Räddningsmyndigheten behöver information om anläggningar som anslutits till nödcentralerna för att kunna sköta ett tillsynsuppdrag enligt räddningslagen och lagen om anordningar inom räddningsväsendet samt för räddningsverksamhet, planering av räddningsverksamheten och fastställande av objektspecifik larmrespons. I fråga om en anläggning kan innehavaren av anläggningen lämna dessa uppgifter direkt till räddningsverket i samband med lämnandet av de övriga uppgifter som finns på byggnadens objektskort, men enligt den föreslagna ändringen ska uppgifterna i fortsättningen kunna fås direkt från Nödcentralsverket.
91 §.Åtgärdsregister. I 3 mom. föreslås det att hänvisningen till den upphävda 25 § ändras till en hänvisning till 27 § 4 mom.
92 §.Register över beredskapsuppgifter. I 92 § i räddningslagen finns det bestämmelser om registret över beredskapsuppgifter. Enligt 92 § 1 mom. i räddningslagen ska räddningsverket och sådana sammanslutningar som i enlighet med 46 § är skyldiga att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten och sköta sina lagstadgade uppgifter i samband med räddningsverksamhet och att förbereda sig på skötseln av dessa uppgifter under normala förhållanden och undantagsförhållanden, för skötseln av sina uppgifter och beredskapen för dem upprätta ett personregister över personer och resurser som avsatts för uppgifterna.
Eftersom det för närvarande är frivilligt att upprätta ett sådant register, varierar det från räddningsverk till räddningsverk huruvida ett sådant register förs eller inte. Registret och dess datainnehåll tjänar inte de nationella behoven. Bristen på ett enhetligt och likställigt register försvårar i betydande grad bedömningen av situationen på nationell nivå i fråga om personalresurserna inom räddningsväsendet och hos andra centrala aktörer som deltar i räddningsverksamhet. I praktiken möjliggör separata register inte heller t.ex. att uppgifter om dem som förordnas för att fullgöra befolkningsskyddsplikt plockas ut centraliserat som registerkörning på nationell nivå. Att registerföringen blir obligatorisk möjliggör bättre än för närvarande bedömning och utnyttjande av tillgängliga resurser och ger registrerade personer förutsättningar att ta reda på vilka skyldigheter och förbehåll som gäller dem. Det föreslås därför att det blir obligatoriskt att föra ett register över beredskapsuppgifter.
93 §.Övervakningsregister. I 1 mom. föreslås det ett tillägg om att det i övervakningsregistret får föras in också de uppgifter om hygges- eller halmbränning som avses i 8 §. För försummelse av en sådan anmälan kan för räddningsförseelse dömas till böter med stöd av 106 § 1 mom. 5 punkten.
Det föreslås att det bland de uppgifter som ska föras in i övervakningsregistret också ska ingå uppgifter som enligt lagen om anordningar inom räddningsväsendet ska lämnas till den lokala räddningsmyndigheten och från och med den 1 januari 2023 till välfärdsområdets räddningsmyndighet. Enligt 13 § i lagen om anordningar inom räddningsväsendet ska besiktningsorgan som utför besiktning av branddetektorer och automatiska släckanläggningar underrätta välfärdsområdets räddningsmyndighet om sådana allvarliga brister i anläggningarna som de upptäcker i sin besiktningsverksamhet. Med hjälp av besiktningsorganens inspektionsprotokoll kan välfärdsområdets räddningsmyndighet rikta tillsynen utifrån riskerna och beakta besiktningsorganens iakttagelser vid övervakningen av att skyldigheten att underhålla anordningar enligt 12 § i räddningslagen fullgörs.
Enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005), nedan kemikaliesäkerhetslagen, utövar välfärdsområdets räddningsmyndighet tillsyn över liten industriell hantering, upplagring och förvaring av farliga kemikalier. Till tillsynsuppgiften enligt kemikaliesäkerhetslagen hör också övervakning av upplagring och överlåtelse av fyrverkeripjäser avsedda för enskild konsumtion till kunder i samband med handel samt övervakning av användningen av specialeffekter vid offentliga tillställningar. Enligt 24 § i kemikaliesäkerhetslagen får liten industriell hantering och upplagring av farliga kemikalier bedrivas endast om anmälan om detta görs.
Enligt 63 § i kemikaliesäkerhetslagen ska upplagring i samband med handel av fyrverkeripjäser som har godkänts för enskild konsumtion och andra pyrotekniska artiklar av liten farlighetsgrad anmälas till räddningsmyndigheten innan upplagringen inleds. Enligt 81 § i kemikaliesäkerhetslagen ska räddningsmyndigheten underrättas om användningen av explosiva varor eller farliga kemikalier som specialeffekter vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar senast 14 dygn innan tillställningen arrangeras.
Enligt propositionen kan räddningsmyndigheten i sitt övervakningsregister föra in uppgifter som den fått med stöd av kemikaliesäkerhetslagen, anmälningar om tillsynsobjekt och beslut i anslutning till dem samt uppgifter om inspektioner.
I övervakningsregistret får dessutom föras in räddningsmyndighetens utlåtande enligt 81 a §.
94 §.Personregister över dem som deltar i räddningsverksamhet med stöd av avtal. I 1 mom. föreslås det att hänvisningen till den upphävda 25 § stryks.
95 §.Ansvar för räddningsväsendets kostnader. I paragrafen föreslås ett nytt2 mom., där det hänvisas till lagen om välfärdsområdenas finansiering. Enligt det föreslagna momentet finns bestämmelser om finansieringen av kostnaderna för det räddningsväsende som ingår i välfärdsområdenas organiseringsansvar i lagen om välfärdsområdenas finansiering. Bestämmelsen är informativ. Utgångspunkten är enligt lagen om välfärdsområdenas finansiering att den statliga finansieringen ska täcka skötseln av alla uppgifter som det åligger välfärdsområdena att ordna (1 §). Varje välfärdsområde beviljas statlig finansiering till ett belopp som fås genom addering av de kalkylerade kostnaderna för social- och hälsovården och de kalkylerade kostnaderna för räddningsväsendet (3 §). Finansieringen har allmän täckning och välfärdsområdet beslutar hur den statliga finansieringen ska fördelas för skötseln av dess uppgifter (4 §). Som grund för den statliga finansieringen används välfärdsområdenas driftskostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet, finansieringskostnaderna samt avskrivningarna enligt plan och nedskrivningarna (5 §). Nivån på den statliga finansieringen för varje finansår baserar sig på välfärdsområdenas kalkylerade kostnader föregående år (6 §).
När nivån för den statliga finansieringen bestäms för finansåret beaktas förändringen i kostnadsnivån i enlighet med prisindexet för välfärdsområdena (8§). När nivån för den statliga finansieringen bestäms för finansåret beaktas en ändring i omfattningen eller arten av de uppgifter för vilka välfärdsområdena har organiseringsansvaret till fullo, om ändringen följer av en lag eller förordning som gäller uppgiften i fråga, av sådana föreskrifter från en statlig myndighet som grundar sig på lag eller förordning eller av statsbudgeten. Den statliga finansieringen kan höjas eller sänkas utifrån ändringar i uppgifternas omfattning eller art (9 §). När nivån för den statliga finansieringen för finansåret bestäms beaktas årligen i efterhand de i 5 § avsedda kostnader enligt de bokslutsuppgifter som välfärdsområdena lämnat till Statskontoret för året före det år som föregått finansåret (faktiska kostnader) så att skillnaden mellan de kalkylerade kostnaderna och de faktiska kostnaderna för året i fråga läggs till finansieringen eller dras av från finansieringen (10 §).
Alla kostnader för välfärdsområdenas räddningsväsende ska i princip täckas med denna kalkylerade finansiering.
Om nivån på finansieringen annars äventyrar ordnandet av tjänster i anslutning till de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 7, 15 och 20 § i grundlagen, har välfärdsområdet rätt att utöver vad som föreskrivs ovan av staten få finansiering till det belopp som behövs för att trygga de nämnda räddningsväsendets tjänster (tilläggsfinansiering) med beaktande av välfärdsområdets förutsättningar att ordna övriga lagstadgade uppgifter (11 §). Behovet av tilläggsfinansiering till ett välfärdsområde bör bedömas så att välfärdsområdenas skyldighet att ordna ovannämnda tjänster enligt grundlagen inte äventyras. Bedömningen ska grunda sig på en helhetsbedömning där man utnyttjar den information som fåtts i processen för styrning av välfärdsområdena samt annan aktuell information om välfärdsområdets ekonomi och verksamhet. Inrikesministeriet ska med stöd av 10 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet årligen förhandla separat med varje välfärdsområde om genomförandet av de uppgifter inom räddningsväsendet som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. Ministeriet ska med stöd av 15 § i den lagen årligen upprätta en riksomfattande redogörelse för bedömning av genomförandet av ett räddningsväsende som motsvarar behoven och riskerna samt för bedömning av finansieringens tillräcklighet. Om det bedöms att de problem som lyfts fram inte beror på att nivån på finansieringen till välfärdsområdet i princip skulle vara för låg, utan att välfärdsområdet genom sina egna beslut kan trygga ordnandet av tjänsterna, bör välfärdsområdet styras till att vidta sådana åtgärder som konstaterats i styrnings- och förhandlingsprocessen mellan staten och välfärdsområdena och som är möjliga att genomföra i välfärdsområdena samt nödvändiga för att kontrollera kostnaderna samt eventuella övriga åtgärder.
Dessutom kan ett välfärdsområde beviljas statsunderstöd i enlighet med statsunderstödslagen (688/2001). Det vore ändamålsenligt om statsunderstöd beviljas särskilt för sådana ändamål där det inte är fråga om finansiering av välfärdsområdenas permanenta uppgifter, utan t.ex. för ersättande av kostnader för tidsbegränsade projekt eller uppgifter som annars tillfälligt orsakar exceptionella kostnader. Statsunderstödsfinansiering kan användas för kostnader av exceptionell och tillfällig karaktär i enskilda fall, till exempel när en storolycka inträffar i ett enskilt välfärdsområde.
97 §.Statens deltagande i upprätthållandet av beredskapen. Paragrafen innehåller bestämmelser om statens deltagande i upprätthållandet av den beredskap som räddningsväsendet behöver. Detta kan gälla anskaffning av specialmateriel eller finansiering av sådan verksamhet som det av någon särskilt anledning kan anses vara ändamålsenligt att finansiera med statsmedel. Finansiering av materiel med statsmedel kan vara ändamålsenligt t.ex. när materielen betjänar en stor del av välfärdsområdena och det därmed inte är ändamålsenligt att räddningsverken skaffar det som gemensam upphandling och sådana fall då materielen kan användas också för uppgifter som hör till den internationella räddningsverksamheten.
Med stöd av 1 mom. kan man med statsmedel skaffa materiel, utrustning och material som uttryckligen betjänar räddningsverksamheten också under undantagsförhållanden och det internationella räddningsväsendet. Utöver materielanskaffning är det möjligt att med stöd av bestämmelsen också finansiera funktioner som omfattar stora områden när det gäller upprätthållandet av beredskapen, såsom planering av bekämpningen av exceptionella olyckor och upprätthållande av bekämpningsberedskapen.
Enligt 27 § 3 mom. 2 punkten i räddningslagen ska välfärdsområdets räddningsverk delta i upprätthållandet av den beredskap som krävs för att vid räddningsinsatser lämna sådant bistånd till utlandet och vid räddningsinsatser ta emot sådant internationellt bistånd som avses i 38 §. Uppgifter som hör till välfärdsområdena och som anknyter till upprätthållandet av den beredskap som krävs för internationellt bistånd till utlandet och som tas emot i Finland kan med stöd av 5 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet koncentreras till ett eller flera välfärdsområden. Ett sådant upprätthållande kan t.ex. innebära uppgifter som hänför sig till underhåll och lagring av materiel och utrustning samt planering av logistiska arrangemang som behövs för internationellt bistånd.
Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen enligt vilken sådan materiel som lämpar sig för det internationella räddningsväsendet och som skaffats med statsmedel kan överlåtas i välfärdsområdets besittning och för dess användning under förutsättning att den materiel som överlåtits placeras och förvaras så att den utan dröjsmål kan användas för lämnande av sådant i 38 § avsett bistånd till utlandet vid räddningsinsatser. Välfärdsområdena ansvarar för lagringen och underhållet av den utrustning och den materiel som de innehar och som utnyttjas vid internationellt bistånd så att denna specialberedskap, inbegripet personalens kompetens, vid behov kan användas för internationella uppdrag i enlighet med inrikesministeriets beslut på det sätt som krävs i de avtal och förbindelser som är bindande för Finland.
98 §.Ersättning för bistånd vid räddningsverksamhet. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket ett räddningsverk som har fått bistånd är skyldigt att betala full ersättning också för bistånd som baserar sig på en samarbetsplan eller på ett förordnande av räddningsmyndigheten vid det räddningsverk som ansvarar för samarbetet inom räddningsverksamheten. När bistånd ges ska detta i första hand basera sig på den beredskap och den samarbetsplan som gäller samarbetsområdet. Kostnaderna för bistånd inom samarbetsområdet ska beaktas i välfärdsområdenas finansiering.
104 §.Ändringssökande. Enligt 58 § i räddningslagen kan inrikesministeriet av särskilda skäl bevilja dispens från de behörighetsvillkor för en tjänst eller en uppgift vid räddningsverket som föreskrivs i lagen.
Enligt 104 § 1 mom. i den gällande räddningslagen får omprövning av sådana beslut av statliga myndigheter som avses i 102 § och i 96 § 1 mom. i räddningslagen begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen (434/2003).
Omprövning av ett beslut som inrikesministeriet fattat med stöd av 58 § i räddningslagen får enligt 104 § inte begäras, utan ändring söks direkt hos förvaltningsdomstolen.
Det föreslås att det i 104 § 1 mom. i räddningslagen också nämns sådana dispensbeslut enligt 58 § som gäller avgöranden i vilka omprövning kan begäras. Omprövningsbegäran kan anses vara ett enklare förfarande ur den sökandes synvinkel och införandet av en sådan möjlighet skulle sannolikt öka den sökandes rättsskydd.
Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2024. De bestämmelser som ingår i 2 a § 1 mom., 27 § 4 mom. och 95 § 2 mom. i lagen föreslås dock träda i kraft den 1 januari 2023 eller så snart som möjligt efter det. Dessa bestämmelser har samband med inrättandet av välfärdsområden och överföringen av organiseringsansvaret för räddningsväsendet från kommunerna till välfärdsområdena från och med den 1 januari 2023.
Skyldigheten enligt 17 § för ägare av en byggnad att skaffa brandvarnare och hålla dem i funktionsdugligt skick träder enligt förslaget i kraft två år efter ikraftträdandet av lagen, dvs. den 1 januari 2026.
Enligt förslaget ska de planer för räddningsväsendet som avses i 47 § 2 och 3 mom. uppdateras och vid behov förnyas inom ett år från ikraftträdandet av lagen.
Det föreslås också att den som enligt författningar som gällde vid ikraftträdandet av lagen har varit behörig att sköta uppgifter som avses i 57 § 1 mom. och 63 § fortfarande ska vara behörig att sköta uppgifterna efter ikraftträdandet av lagen.
Likaså ska den som före ikraftträdandet av den föreslagna lagen har fått ett villkorligt beslut av Utbildningsstyrelsen om erkännande av yrkeskvalifikationer för uppgifterna i fråga och senast den 31 december 2025 får ett slutligt beslut om erkännande av yrkeskvalifikationer vara behörig att sköta uppgifter som avses i 57 § 1 mom. och 63 § i den lag som ändras.