1.1  Bakgrund

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering genomför regeringen en helhetsöversyn av lagstiftningen om försörjningsberedskap för att säkerställa att lagstiftningen är uppdaterad. Arbets- och näringsministeriet tillsatte en förvaltningsövergripande arbetsgrupp för mandatperioden 15 januari 2024–31 december 2025.  

Utgångspunkten har varit att försörjningsberedskapsfonden ska bevaras som en fond utanför statsbudgeten och att den i fortsättningen ska täcka kostnader för den materiella beredskapen och de investeringar som den förutsätter, ersättningar som betalas med stöd av speciallagstiftning, utgifter för Försörjningsberedskapscentralens programverksamhet och andra investeringar än sådana som hänför sig till den materiella beredskapen samt kostnader för oförutsedda krisåtgärder. Försörjningsberedskapsavgiften intäktsförs i försörjningsberedskapsfonden för att täcka fondens utgifter. 

Den underarbetsgrupp för finansiering som arbetsgruppen tillsatt har bland annat haft till uppgift att omvärdera bestämningsgrunderna för försörjningsberedskapsavgiften samt ändringbehoven i bestämmelser som hänför sig till bestämningsgrunderna. Under beredningen har det utifrån en politisk bedömning fastställts att den försörjningsberedskapsavgift i samband med energibeskattningen som tas ut för drivmedel och uppvärmningsbränslen samt för elström bevaras och nivån på den höjs och att skatteintäkterna av försörjningsberedskapsavgiften fortfarande intäktsförs i försörjningsberedskapsfonden som öronmärkt skatt. I stället för uppskattningsvis cirka 36 miljoner euro 2026 utan förändringar är det årliga intäktsmålet för avgiften 91,9 miljoner euro, vilket 2023 motsvarade de kostnader som fonden kommer att betala efter den reform som träder i kraft i 2026. I enlighet med de politiska riktlinjerna kan fondens medel dessutom vid behov kompletteras med medel ur statsbudgeten.  

Regeringen har vid budgetförhandlingarna för 2026 fattat beslut om hur höjningen av försörjningsberedskapsavgiften ska riktas. I enlighet med beslutet gäller höjningen elström och sätts i kraft den 1 april 2026. 

Bibehållandet av försörjningsberedskapsavgiften förutsätter samtidigt att försörjningsberedskapsavgiften ändras så att den blir mer enhetlig med bestämningsgrunderna för energibeskattningen. De ändringar som gäller försörjningsberedskapsavgiften ska genomföras genom denna regeringsproposition, eftersom bestämmelserna om avgiften ingår i den energiskattelagstiftning som hör till finansministeriets beredningsansvar och avgiften tas ut i samband med energibeskattningen. Till övriga delar ingår förslagen till totalreform av försörjningsberedskapslagstiftningen i regeringens proposition (RP 145/2025 rd) utifrån arbets- och näringsministeriets beredning. 

1.2  Beredning

Ärendet har beretts vid finansministeriet. 

Propositionen var på remiss i tjänsten utlåtande.fi mellan den 15 oktober och den 26 november 2025. Utlåtanden begärdes av de ministerier och myndigheter, aktörer inom näringslivet och andra berörda grupper som är centrala med tanke på propositionen. Begäran om utlåtande publicerades också på finansministeriets offentliga webbplats.  

Begäran om utlåtande, ett sammandrag av utlåtandena och de utlåtanden som kom in finns tillgängliga i den offentliga tjänsten på adressen https://vm.fi/sv/projekt med projektkoden VM101:00/2025. 

Beredningsunderlaget för den övergripande granskningen av lagstiftningen om försörjningsberedskapen finns tillgängligt i den offentliga tjänsten på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoden TEM085:00/2023. 

2.1  Nationell lagstiftning

Grunderna för försörjningsberedskapsavgiften

I lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992) föreskrivs bland annat om finansieringen av försörjningsberedskapen. Enligt lagen ska Försörjningsberedskapscentralen sköta försörjningsberedskapsfonden som står utanför statsbudgeten och till vilken försörjningsberedskapsavgiften bokförs som inkomst. 

Närmare bestämmelser om avgiften finns i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994), nedan bränsleskattelagen, och i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996), nedan elskattelagen. Enligt de ovannämnda lagarna tas det ut försörjningsberedskapsavgift för drivmedel och uppvärmningsbränslen samt för elström i samband med energibeskattningen och som en del av den totala skattesatsen för energibeskattningen (här i fortsättningen ”skattenivå” som är den term som fortfarande används i den här lagstiftningen nationellt). Från ingången av 1997 utvidgades tillämpningsområdet för försörjningsberedskapsavgiften till att inte bara omfatta punktskatt på flytande bränslen utan också punktskatt på elström och vissa bränslen och samtidigt sänktes försörjningsberedskapsavgiften för de flytande bränslen som redan tidigare omfattades av försörjningsberedskapsavgiften. Efter det har nya produkter inkluderats i försörjningsberedskapsavgiften, senast vid ingången av 2023. 

Försörjningsberedskapsavgiften gäller den skattepliktiga förbrukningen av bränslen och el, varvid den inte omfattar exempelvis processanvändningen inom industrin, bränslen för den kommersiella flyg- och sjötrafiken, fast biomassa samt bränslen för elproduktion. Avgiften gäller inte heller tallolja eller torv. Försörjningsberedskapsavgiften gäller både fossila bränslen och biodrivmedel.  

Trots sitt namn är försörjningsberedskapsavgiften en skatt. I enlighet med 1 § i bränsleskattelagen och 1 § i elskattelagen intäktsförs avgiftsintäkterna inte i statsbudgeten utan i en försörjningsberedskapsfond utanför statsbudgeten. Skatteförvaltningen tar ut försörjningsberedskapsavgiften i samband med annan energibeskattning och intäktsför den i försörjningsberedskapsfonden. 

Avgiftens storlek

Bestämmelser om försörjningsberedskapsavgiftens storlek för olika bränslen och för el finns i skattetabellerna i bilagorna till bränsleskattelagen och elskattelagen på samma sätt som i fråga om den övriga energibeskattningen. Försörjningsberedskapsavgiftens storlek är inte för närvarande logisk när det gäller förhållandet mellan olika energiprodukter eller mellan energiprodukterna och elen. Försörjningsberedskapsavgiftens storlek är i fråga om energiprodukter följande: motorbensin och ersättande biobränslen 0,68 cent per liter, lätt brännolja och dieselolja och ersättande biobränslen 0,35 cent per liter, tung brännolja 0,28 cent per kilogram, flytgas och bioflytgas 0,11 cent per kilogram, stenkol 1,18 euro per ton samt naturgas och biogas 0,084 euro per megawattimme. Skatten på el har på basis av användningsändamålet för elen indelats i två skatteklasser, där försörjningsberedskapsavgiften i båda skatteklasserna är 0,013 cent per kilowattimme.  

Försörjningsberedskapsavgiften är enhetsbaserad och följer inte priserna på elström eller energiprodukter. Försörjningsberedskapsavgiftens andel av priserna varierar avsevärt både över tid samt mellan energiprodukter och elström beroende på att nivån på försörjningsberedskapsavgiften är olika. 

Av den totala skatten på fossil motorbensin är försörjningsberedskapsavgiften 0,9 procent, medan den är endast 0,6 procent av skatten på fossil dieselolja. Förutom att ingen försörjningsberedskapsavgift tas ut för torv och tallolja är avgiften i förhållande till den totala skattenivån minst för flytgas och flygpetroleum. När det gäller energiprodukter är försörjningsberedskapsavgiften högst för förnybar biobrännolja som används vid uppvärmning och för förnybar biogas. I den lägre elskatteklassen är försörjningsberedskapsavgiftens andel mer än en femtedel av den totala skattenivån. 

Försörjningsberedskapsavgiftens andel av de effektiva totala skattenivåerna kan bli mångfaldig när energiskattenivån har sänkts, såsom vid samproduktion av el och värme, eller till exempel vid återbäring av energiskatt inom jordbruket. Sänkningarna och skatteåterbäringarna gäller i sådana fall inte försörjningsberedskapsavgiften, utan den ska betalas till fullt belopp. 

Avgiftens storlek är inte heller logisk till exempel med tanke på energiinnehållet i olika energiprodukter. Såsom framgår av figur 1 är försörjningsberedskapsavgiften för drivmedel högst för sådana bränslen som ersätter fossil motorbensin och fossilt diesel och som ofta är biobaserade. Försörjningsberedskapsavgifterna för naturgas och elström som används i trafiken är låga. När det är fråga om bränslen för uppvärmning är försörjningsberedskapsavgiften högst för oljeprodukter och lägst för flytgas, naturgas och biogas samt torv, på vilken det inte tas ut någon försörjningsberedskapsavgift. Försörjningsberedskapsavgiften för elström är låg per energienhet också jämfört med många uppvärmningsbränslen, såsom brännolja. 

Figur 1: Försörjningsberedskapsavgiftens storlek per energienhet 2025 

2.2  Lagstiftningen i EU

Energiskattedirektivet

Beskattningen av drivmedel har förenhetligats i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet. Energiprodukter enligt energiskattedirektivet är bland annat motorbensin, dieselolja, flytande biodrivmedel, lätt och tung brännolja, naturgas, stenkol och el.  

Enligt energiskattedirektivet ska det på energiprodukter som släpps för förbrukning tas ut en minimiskatt för olika energiprodukter som medlemsstaterna, om de så önskar, får överskrida.  

Punktskattedirektivet

Bestämmelser om det system för punktskatt som ska tillämpas i EU finns i rådets direktiv (EU) 2020/262 om allmänna regler för punktskatt, nedan punktskattedirektivet. Enligt artikel 1.2 i punktskattedirektivet får medlemsstaterna för särskilda ändamål påföra andra indirekta skatter på varor som omfattas av den harmoniserade punktbeskattningen, förutsatt att dessa skatter är förenliga med unionens regler om punktskatt eller mervärdesskatt i fråga om bestämning av skattebas, skatteberäkning, skattskyldighet och övervakning, men inte innefattar bestämmelser om undantag från skatteplikt. Försörjningsberedskapsavgiften infördes som en avgift som tas ut i samband med bränslebeskattningen innan det gällande finländska energiskattesystemet, som grundar sig på energiinnehåll och koldioxidutsläpp och som har EU:s godkännande, infördes. 

2.3  Bedömning av nuläget

Grunderna för försörjningsberedskapsavgiften

Skattenivåerna för försörjningsberedskapsavgiften för olika bränslen och elström som tas ut i samband med energibeskattningen har fastställts före det nuvarande energiskattesystem som baserar sig på bränslenas energiinnehåll och koldioxidutsläpp under livscykeln. Avgiften har varit ett medel för finansiering av försörjningsberedskapen. Grunderna för försörjningsberedskapsavgiften, hur avgiften riktas och hur ändamålsenlig den är ur denna synvinkel har inte granskats under de senaste årtiondena. Det ingick ingen bedömning i exempelvis i statsrådets parlamentariskt beredda redogörelse om försörjningsberedskapen (Statsrådets publikationer 2022:59) eller i statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (568/2024).  

Finland har ansetts vara ett föregångsland inom energibeskattningen i huvudsak på grund av att energibeskattningen objektivt sett bygger på bränslenas energiinnehåll (energiinnehållsskatt) och koldioxidutsläpp under livscykeln (koldioxidskatt). Den tredje komponenten i skattenivåerna, försörjningsberedskapsavgiften, är unik i EU och exceptionell i och med öronmärkningen av inkomsterna av avgiften i anslutning till annan finansiering än sådan som hänför sig till energiförbrukningen eller energimarknadens funktion. 

Bestämningsgrunderna för försörjningsberedskapsavgiften följer inte heller någon viss logik som bygger på energiprodukternas egenskaper på samma sätt som vid annan energibeskattning. Skattenivån för försörjningsberedskapsavgiften varierar slumpmässigt mellan olika produkter. Exempelvis är avgiften för biobränsle högre i förhållande till energiinnehållet än avgiften för fossila bränslen. Å andra sidan varierar försörjningsberedskapsavgiftens andel av den totala skattenivån. I exempelvis den lägre elskatteklassen är försörjningsberedskapsavgiftens andel över en femtedel av den totala skattenivån. Försörjningsberedskapsavgiften följer således inte de klimat-, miljö- och energipolitiska mål som ställts för energibeskattningen. Samtidigt innebär detta att avgiften för närvarande inte uppfyller förutsättningarna enligt punktskattedirektivet när den fastställs på andra grunder än energibeskattningen. En förutsättning för att bibehålla försörjningsberedskapsavgiften som en del av den totala energiskattenivån är därmed att bestämningsgrunderna för försörjningsberedskapsavgiften ändras så att de blir mer enhetliga med bestämningsgrunderna för energibeskattningen. 

Riktande av försörjningsberedskapsavgiften

Med tanke på försörjningsberedskapen hänför sig försörjningsberedskapsavgiften inte i någon särskilt omfattande utsträckning till produkter som är av betydelse med tanke på försörjningsberedskapen, utan den har utifrån finansieringsbehovet bara varit en finansieringsmetod.  

I samband med att försörjningsberedskapsavgiften utvidgades till att gälla också produkter som avses i elskattelagen (RP 225/1996 rd) konstaterades det att det är motiverat att ta ut försörjningsberedskapsavgift för de funktioner som tryggas med hjälp av i huvudsak de insamlade medlen. Trots detta tas försörjningsberedskapsavgift fortfarande ut endast för energiförbrukningen. Skattebasen för försörjningsberedskapsavgiften är dock inte den totala energiförbrukningen utan endast den skattepliktiga energiförbrukningen. Därför omfattas en betydande del av energiförbrukningen inte av insamlingen av finansieringen av försörjningsberedskapsavgiften. Skattefri energiförbrukning är till exempel primär användning inom industrin, bränslen för elproduktion, kommersiell flyg- och sjötrafik såväl internationellt som inom Finland, användning av biomassa för uppvärmning, en del av användningen av torv för uppvärmning samt småskalig produktion av biogas och el. Skattebasen för energibeskattningen, och därmed också för försörjningsberedskapsavgiften, fastställs utifrån energiskattedirektivet samt nationella energi- och klimatpolitiska val och andra politiska val. Däremot har finansieringen av försörjningsberedskapen inte varit en faktor som bestämmer skattebasen för energibeskattningen i Finland.  

Av den energiförbrukning som försörjningsberedskapsavgiften gäller varierar dess andel avsevärt mellan olika energiprodukter och el och är ologisk med tanke på försörjningsberedskapens finansieringsbehov, vilket fortfarande inverkar på vem som betalar försörjningsberedskapsavgiften och därmed finansierar försörjningsberedskapen. 

Trafikens andel av skatteintäkterna av försörjningsberedskapsavgiften är för närvarande nästan 60 procent. Industrins andel är cirka 15 procent och hushållens andel av annan energiförbrukning än trafik cirka 10 procent. 

Intäkter av försörjningsberedskapsavgiften

Intäkterna av försörjningsberedskapsavgiften var som högst på 2010-talet, nästan 48 miljoner euro på årsnivå. Intäkterna har ökat och sjunkit beroende på mängden skattepliktig förbrukning av olika energiprodukter och el. År 2024 uppgick intäkterna till 38 miljoner euro och enligt finansministeriets prognos kommer intäkterna år 2026 att vara något över 36 miljoner euro. Intäkterna av försörjningsberedskapsavgiften har under de senaste tio åren minskat reellt med mer än en fjärdedel. Utifrån finansministeriets prognoser om förbrukningen av olika energiprodukter minskar intäkterna till drygt 33 miljoner euro fram till 2030 enligt de nuvarande avgiftsgrunderna.  

Försörjningsberedskapsavgiften tas ut endast för skattepliktig förbrukning av bränslen och el, varvid finansieringsbeloppet för försörjningsberedskapen ändras beroende på hur hushållen eller näringslivet förbrukar den energi som enligt energibeskattningen är skattepliktig och hur stor försörjningsberedskapsavgiften är vid respektive energiförbrukning. Skattebasen för försörjningsberedskapsavgiften minskar i takt med att energieffektiviteten förbättras, och intäkterna minskar i och med att förbrukningen sjunker till en nivå där försörjningsberedskapsavgiften är lägre eller där ingen avgift tas ut. I fråga om uppvärmningsbränslen minskar skatteutfallet av försörjningsberedskapsavgiften till exempel när andelen fast biomassa som står utanför energibeskattningen ökar. Skatteutfallet minskar också när värmeproduktionen övergår till värmeproduktion som inte baserar sig på förbränning, såsom värmepumpar, eftersom försörjningsberedskapsavgiften för elström är lägre än för bränslen. När det gäller flytande drivmedel ökas å andra sidan intäkterna av försörjningsberedskapsavgiften av övergången från fossila bränslen till förnybara bränslen, eftersom försörjningsberedskapsavgiften per energienhet för förnybara bränslen är större än för fossila bränslen. Då leder alltså till exempel den ökade distributionsskyldigheten för biodrivmedel till ökade intäkter av försörjningsberedskapsavgiften.  

Den försörjningsberedskapsavgift som är bunden till den skattepliktiga energiförbrukningen innebär att beloppet av finansieringen av försörjningsberedskapen varierar enligt förändringarna i den skattepliktiga energiförbrukningen och inte till följd av finansieringsbehoven inom försörjningsberedskapen. Den skattepliktiga energiförbrukningen är beroende av ekonomiska konjunkturer (i synnerhet el i den lägre elskatteklassen) samt till exempel vädret (i synnerhet el i den allmänna elskatteklassen och bränslen för värmeproduktion), energipriserna, energi-, trafik- och miljöpolitiska lösningar samt utvecklingen av energieffektiviteten och den övriga tekniska utvecklingen. Av tabell 1 framgår att de årliga förändringarna inom energiskattebasen är stora och att intäkterna av försörjningsberedskapsavgiften inte är stabila. 

Tabell 1: Utvecklingen av poster som är centrala med tanke på skattebasen för försörjningsberedskapsavgiften 

Den framtida utvecklingen av energiskattebasen är förenad med stor osäkerhet. Den största osäkerheten gäller hur den totala elförbrukningen kommer att utvecklas, men också utvecklingen av förbrukningen av skattepliktiga bränslen är förenad med osäkerhet. Osäkerhetsnivån kan beskrivas till exempel genom att jämföra stamnätsbolaget Fingrids prognos från september 2025 för elförbrukningen 2030 och 2035. Enligt det scenario som ligger till grund för Fingrids nätplanering är den totala elförbrukningen 159 terawattimmar år 2035. I det scenario med lägre känslighet som baserar sig på gjorda investeringar och anslutningsavtal, är den totala elförbrukningen 104 terawattimmar år 2035. Skillnaden i den totala elförbrukningen mellan scenarierna är 53 procent år 2035. 

Avvikelserna i prognoserna för energiskatteinkomsterna under budgetåret och ramperioden jämfört med utfallet har i regel varit små på samma sätt som i fråga om övriga punktskatter. Detta beror i huvudsak på att även om de årliga ändringarna i skattebasen för energibeskattningen, på det sätt som beskrivs ovan, är ganska stora, är de i huvudsak förutsebara på kort sikt. Dessutom följs skattebasen samt förbrukningen av olika energiprodukter och el upp, bedöms och förutspås i realtid på en mycket detaljerad nivå. Däremot är prognoserna på längre sikt oundvikligen förenade med betydande osäkerhetsfaktorer. När det gäller energiprodukter kommer skattebasen enligt prognoserna att som helhet klart minska på lång sikt. Däremot kommer skattebasen för el att öka. Som helhet innebär prognoserna att skatteintäkterna från den nuvarande försörjningsberedskapsavgiften sannolikt kommer att minska både nominellt och reellt på medellång sikt.  

Utvecklingen av energiskattebasen kommer bland annat att påverkas av den kommande utsläppshandel för bränsledistributörer som ökar kostnaderna för användningen av fossila uppvärmnings- och drivmedel.  

Öronmärkning av försörjningsberedskapsavgiften

Försörjningsberedskapsavgiften är en öronmärkt skatt vars intäkter inte inflyter i statsbudgeten, utan avgiften intäktsförs direkt i försörjningsberedskapsfonden som står utanför budgeten. Enligt den starka huvudprincipen för statsbudgeteringen är skatteinkomsterna icke-öronmärkta, vilket innebär att öronmärkningen av försörjningsberedskapsavgiftens inkomster utgör ett undantag från detta.  

Öronmärkningen av inkomsterna leder till att beslutsfattandet och budgeteringen blir mindre effektiva och flexibla och att riksdagens budgetmakt försvagas, eftersom de öronmärkta skatteintäkterna inte upptas i statsbudgeten. Öronmärkningen gör också uppföljningen av utgifterna otydlig och förhindrar en bedömning av anslagsbehovet i situationer som förändras snabbt. I ett normalt förfarande fattas detaljerade beslut på anslagssidan separat från beslut som hänför sig till beskattningen. När skatteinkomsterna ökar eller sjunker, ökar eller sjunker den öronmärkta finansieringen på motsvarande sätt, vilket ofta inte är önskvärt eller ändamålsenligt. Intäkterna av den på förhand fastställda öronmärkta skatten kan avvika från det uppskattade och motsvarar således inte finansieringsbehovet. Öronmärkningen kan också leda till att skattehöjningarna dimensioneras genom anslagsbehovet, vilket inte nödvändigtvis är ändamålsenligt med tanke på målen för skatten till exempel de politiska mål som ställts för energibeskattningen.  

Effektiviteten och flexibiliteten i beslutsfattandet och budgeteringen försvagas ytterligare av att den öronmärkta inkomstbasen för försörjningsberedskapsavgiften inte har ett direkt samband med de försörjningsberedskapsbehov som uppstår och som finansieras med hjälp av den, på det sätt som beskrivs ovan. 

4.1  Förslagen

Skattetabellerna i bilagorna till bränsleskattelagen och elskattelagen ändras i fråga om försörjningsberedskapsavgiften. Enligt förslaget ska storleken på försörjningsberedskapsavgiften för drivmedel och uppvärmningsbränslen fastställas utifrån energiinnehållet i de olika bränslena, varvid den motsvarar grunden för den energiinnehållsskatt som ska tillämpas vid energibeskattningen. I likhet med skillnaden i annan energibeskattning föreslås det att försörjningsberedskapsavgiften för uppvärmningsbränslen är lägre än för drivmedel så att försörjningsberedskapsavgiften för uppvärmningsbränslen blir cirka 0,10 euro och för drivmedel cirka 0,61 euro per megawattimme. Den föreslagna skattenivån för försörjningsberedskapsavgiften utgör då cirka en procent av energiinnehållsskatten enligt energiskattestrukturen för respektive bränsle. Förslaget medför ändringar i skattenivåerna för enskilda energiprodukter, men i sin helhet oförändrade intäkter från försörjningsberedskapsavgiften för trafik- och uppvärmningsbränslen. I tabell 2 finns en förteckning över exempel på propositionens konsekvenser för skattenivåerna för vissa energiprodukter och för el. Detta leder exempelvis till att försörjningsberedskapsavgiften för fossil motorbensin och de biodrivmedel som ersätter den sjunker med 23 procent, medan den fossila dieseln och de biodrivmedel som ersätter den ökar med 66 procent, vilket förklaras av att dieseln har ett högre energiinnehåll än bensin per liter bränsle och därmed sedan tidigare en låg skattenivå på försörjningsberedskapsavgiften. I fråga om uppvärmningsbränslen minskar till exempel försörjningsberedskapsavgiften för lätt brännolja, men avgiften för naturgas, flytgas och biogas stiger. På torv ska på samma sätt som på andra uppvärmningsbränslen tas ut en försörjningsberedskapsavgift. Beskattningen av tallolja ska fortfarande bestämmas på basis av den totala skattenivån för tung brännolja och det föreslås inte att försörjningsberedskapsavgift tas ut för den.  

Höjningen av försörjningsberedskapsavgiften ska enligt förslaget riktas till el, varvid försörjningsberedskapsavgiften för båda elskatteklasserna höjs från 0,013 cent till 0,085 cent per kilowattimme. Energiskattenivån för den lägre elskatteklassen sänktes 2021 till miniminivån enligt energiskattedirektivet 0,05 cent per kilowattimme så att en försörjningsberedskapsavgift dessutom skulle betalas när den totala skattenivån var 0,063 cent per kilowattimme. Om propositionen genomförs stiger den totala skattenivån för den lägre elskatteklassen till 0,135 cent per kilowattimme och försörjningsberedskapsavgiften blir därmed högre än övrig energiskatt. 

Tabell 2: Förslagets inverkan på skattenivåerna för vissa energiprodukter och el 1.4–31.12.2026. Värdet på koldioxidskatten på trafikbränsle sjunker vid ingången av 2027 i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om ändring av bränsleskattelagen 1052/2025. 

På motsvarande sätt som för närvarande ska det i skattetabellerna i bilagorna till bränsleskattelagen och elskattelagen också föreskrivas om den totala nivå på energibeskattningen av olika energiprodukter som också omfattar försörjningsberedskapsavgiften. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Ekonomiska konsekvenser

Den föreslagna höjningen av försörjningsberedskapsavgiften ökar i enlighet med prestationsprincipen den årliga skatteintäkten 2026 med cirka 56 miljoner euro. År 2026 blir skatteintäkterna dock mindre på grund av att ikraftträdandet sker senare än i början av året. Sammanlagt ökar skatteintäkterna av försörjningsberedskapsavgiften till cirka 92 miljoner euro. Intäkterna ska dock inte intäktsföras i statsbudgeten utan i en försörjningsberedskapsavgiftsfond som står utanför statsbudgeten. Försörjningsberedskapsfondens ekonomi har under de senaste åren uppvisat ett litet underskott, och höjningen skulle leda till ett litet överskott i fondens ekonomi. 

I det fall att de ökade skatteintäkterna till följd av den höjda försörjningsberedskapsavgiften inte används till ökade utgifter för försörjningsberedskapsfonden, stärker höjningen av försörjningsberedskapsavgiften statsfinanserna som helhet och minskar statens skuldsättning. Om skatteförhöjningen däremot används till ökade utgifter för försörjningsberedskapsfondens, minskar behovet av att finansiera utgiftsökningen på något annat sätt. Den föreslagna höjningen av försörjningsberedskapsavgiften har dock en negativ inverkan på statens budgetekonomi, eftersom en höjning av försörjningsberedskapsavgiften för el minskar intäkterna från andra skatter, genom de övergripande ekonomiska konsekvenserna, ökar statens indexbundna utgifter med cirka tio miljoner euro genom en höjningen av elpriset utan att skatteintäkterna av försörjningsberedskapsavgiften inflyter i statsbudgeten. Den föreslagna ändringen ökar dessutom exempelvis de elskatter som staten betalar. Den höjning av elpriset som riktas till ämbetsverken ökar inte underskottet i budgetekonomin, om anslagen inte höjs på motsvarande sätt, utan kostnadsökningen bör täckas med befintliga anslag och sparas in någon annanstans. 

I tabell 3 visas skatteintäkterna under 2024 samt en uppskattning av skatteintäkterna av försörjningsberedskapsavgiften enligt förslaget 2026 grupperade enligt produktkategori. I uppskattningarna har man beaktat utvecklingen av den skattepliktiga bränsleförbrukningen enligt finansministeriets prognos för energiskatteinkomster. 

Tabell 3: Faktiskt skatteutfall 2024 samt uppskattat skatteutfall enligt propositionen 2026, miljoner euro 

*omfattar ersättande biobränslen 

Såsom framgår av tabell 4 riktar sig nästan hälften av den skatteförhöjning som de föreslagna ändringarna medför till industrin och ungefär en fjärdedel till hushållen. Cirka en femtedel av skatteförhöjningen riktas till servicesektorn. Efter ändringarna är trafikens andel av försörjningsberedskapsavgiftens skatteintäkter något under 30 procent, medan andelen för närvarande är över hälften. Det föreslås att industrins andel i fortsättningen är något över 30 procent. 

Tabell 4: Förändringen av försörjningsberedskapsavgiften per sektor, miljoner euro. 

De föreslagna ändringarna beräknas ha en direkt inflationsverkan på sammanlagt 0,02 procent, dvs. det förutspås att ändringen i konsumentprisindex blir 0,02 procentenheter högre på grund av ändringarna. 

Konsekvenser för hushållen

Den totala beskattningen av drivmedel och uppvärmningsbränslen ändras i genomsnitt inte och priskonsekvenserna av de bränslespecifika ändringarna är små. Det genomsnittliga priset inklusive mervärdesskatt på till exempel dieselolja och biodrivmedel som ersätter dieselolja föreslås stiga med cirka 0,31 cent per liter, det vill säga med cirka 0,2 procent. De genomsnittliga årliga bränslekostnaderna för personbilar blir enligt förslaget några euro mindre för bensinbilar och några euro större för dieselbilar.  

Utifrån Statistikcentralens prisuppgifter för juni 2025 stiger det totala elpriset som omfattar elenergi, nättjänstavgift och skatter i genomsnitt med cirka en halv procent för hushållen, beroende på elförbrukningen. Årskostnaderna för ett eluppvärmt egnahemshus stiger med cirka 18 euro per år utifrån antagandet att den årliga elförbrukningen är 20 000 kilowattimmar. I en bostad utan bastu i ett flervåningshus där den årliga elförbrukningen är 2 000 kilowattimmar blir den årliga prisstegringen ett par euro.  

Enligt förslaget sjunker bränslekostnaderna för ett egnahemshus med oljeuppvärmning med i genomsnitt cirka sex euro per år, medan konsumentpriset på lätt brännolja sjunker med cirka 0,3 cent per liter. Konsekvenserna för priset på fjärrvärme är små och i ringa utsträckning prishöjande i områden där naturgas eller torv används vid fjärrvärmeproduktionen. 

Konsekvenser för företagen

Eftersom konsekvenserna för priserna till följd av de bränslespecifika ändringarna är små blir också konsekvenserna för företagen små. Som en följd av de föreslagna skatteändringarna stiger till exempel de årliga drivmedelskostnaderna för en dieseldriven lastbil med en genomsnittlig dieselbränsleblandning med 160 euro, under antagandet att den genomsnittliga bränsleförbrukningen är 48 liter per 100 kilometer och det årliga antalet körda kilometer är 125 000 kilometer. Såsom beskrivs ovan riktar sig nästan hälften av skattehöjningen till industrin. Den låga elskatten för industrin har motiverats förutom med främjandet av elektrifieringen också med faktorer som hänför sig till den internationella konkurrenskraften. Utifrån Statistikcentralens prisuppgifter för juni 2025 stiger det totala elpriset som omfattar elenergi, nättjänstavgift och skatter till följd av de föreslagna ändringarna med cirka två procent vid en årsförbrukning på över 20 000 megawattimmar. 

Miljökonsekvenser

Genom en höjning av försörjningsberedskapsavgiften som gäller el försämrar propositionen elens ställning jämfört med de bränslen för vilka ändringarna är små. Samtidigt försvagar propositionen i viss mån konkurrenskraften för teknik som inte baserar sig på förbränning. Som i fråga om många andra konsekvenser är dock konsekvenserna små. 

Konsekvenser för medborgarnas ställning

De föreslagna ändringarna minskar hushållens disponibla inkomster med i genomsnitt cirka 0,01 procentenheter. Effekten är av samma storleksklass i alla inkomstdeciler. Vid granskningen har det beaktats att skattelättnaden ökar de indexbundna förmåner vars indexjusteringar inte har frysts, vilket minskar sänkningen av disponibla inkomster särskilt bland pensionstagare och mottagare av utkomststöd. Det finns skäl att betrakta kalkylen som riktgivande, eftersom kalkylen baserar sig på en konsumtionsundersökning från 2022. 

Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

De föreslagna ändringarna påverkar inte Skatteförvaltningens verksamhet på annat sätt än i form av engångskostnader för informationssystem. Enligt förslaget ska kostnaderna täckas med befintliga anslag.