1.1  Bakgrund

Kommissionens initiativ till ett paket om ren energi från november 2016 innehöll förslag till ändring av reglerna för den inre marknaden för el. Som ett resultat av två års förhandlingar trädde Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/943 om den inre marknaden för el (nedan elmarknadsförordningen) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (nedan elmarknadsdirektivet) i kraft i juli 2019. Syftet med dem är att stärka den europeiska inre marknaden för el.  

Av dessa rättsakter skapar elmarknadsförordningen ett nytt europeiskt förfarande för bedömning av resurstillräcklighet. Bestämmelserna i förordningen förutsätter att medlemsstaterna förenhetligar sina nationella processer. Förordningen fastställer gemensamma regler för bedömning av behovet av kapacitetsmekanismer samt kriterier och principer för utformning av kapacitetsmekanismerna, om en kapacitetsmekanism anses nödvändig för att det konstaterats resurstillräcklighetsproblem. Elmarknadsförordningen tillämpas från och med den 1 januari 2020. Bestämmelserna om resurstillräcklighet i kapitel IV i förordningen förutsätter ändringar i lagen om en effektreserv som säkerställer balansen mellan elproduktion och elförbrukning (117/2011, nedan lagen om en effektreserv).  

Syftet med elmarknadsförordningen är att identifiera snedvridning av marknaden och marknadsmisslyckanden samt att främja en enhetlig bedömning av försörjningstryggheten i Europa och förbättra marknadens funktion. Målet är att kapacitetsmekanismer och andra marknadsinterventioner till slut ska bli onödiga. Förordningen skapar gemensamma europeiska bedömningskriterier för resurstillräcklighet som ska tillämpas för att bedöma behovet av kapacitetsmekanismer på medlemsstatsnivå. Om det vid bedömningen av resurstillräcklighet konstateras ett resurstillräcklighetsproblem, ska medlemsstaten utveckla en genomförandeplan för antagande av åtgärder för att säkerställa resurstillräckligheten. Den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet kan kompletteras med en nationell bedömning av resurstillräcklighet. Förordningen betonar kommissionens exklusiva behörighet att bedöma hur kapacitetsmekanismerna lämpar sig för marknaden som en del av reglerna för statligt stöd.  

Syftet med förslaget är att ändra lagen om en effektreserv så att den överensstämmer med de krav som i elmarknadsförordningen ställs på bedömningen av resurstillräcklighet och på kapacitetsmekanismerna. Samtidigt granskas också andra förändringar på reglerkraftsmarknaden som förutsätter ändringar i lagen samt anmäls effektreservsystemet som statligt stöd. I klimat- och energistrategin från 2017 drogs det upp riktlinjer om att det för att säkerställa en tillräcklig effekt är nödvändigt att bevara det nuvarande effektreservsystemet och göra det flexiblare. 

1.2  Beredning

3.1  Det nuvarande effektreservsystemet

Det nuvarande effektreservsystemet baserar sig på lagen om en effektreserv. Syftet med effektreservsystemet är att trygga elleveranssäkerheten i Finland när den inhemska elproduktionen och elimporten inte räcker till för att täcka efterfrågan på el. Enligt den lagen fastställer Energimyndigheten behovet av en effektreserv och svarar för anskaffningen av effektreserver i ett öppet förfarande. I effektreservsystemet kan godkännas sådana kraftverksenheter och objekt med förmåga till flexibel elförbrukning som uppfyller uppställda krav. När Energimyndigheten har fattat ett upphandlingsbeslut ingår den systemansvariga stamnätsinnehavaren med innehavarna av de kraftverksenheter eller av de objekt med förmåga till flexibel elförbrukning som i ett upphandlingsförfarande godkänts för effektreservsystemet ett avtal om användningen av enheterna. Energimyndigheten fastställer reglerna för användningen av effektreserven samt grunderna för fastställande av de avgifter som tas ut för finansiering av effektreservsystemet. De bestämmelser i kapitel IV i elmarknadsförordningen som gäller resurstillräcklighet förutsätter en komplettering av den nationella lagstiftningen. 

Bedömning av behovet av en effektreserv

Energimyndigheten har enligt 4 § i lagen om en effektreserv till uppgift att minst vart fjärde år fastställa behovet av en effektreserv. Effektreserven ska dimensioneras så att den främjar upprätthållandet av en hög elleveranssäkerhet i situationer med förbrukningstoppar och under störningar i elimporten. Uppskattningen av effektreserven har baserat sig på en uppskattning av förväntad förlorad last (timmar per år) och förväntad energi ej levererad (megawattimmar per år) under de kommande åren. Den förväntade förlorade lasten bedömdes i den senaste utredningen till ca 3,6 h/a och den förväntade energin ej levererad till 1200 MWh. Variationen mellan perioderna har varit liten.  

I praktiken har Energimyndigheten uppskattat den kapacitet som behövs med två eller tre års mellanrum. Energimyndigheten ordnar ett hörande om sin uppskattning av behovet av effektreserv, vilket gör det möjligt för branschen att framföra sina anmärkningar om denna. Vid anskaffning av effektreserven ska den mängd kapacitet som uppfyller kraven samt anskaffningskostnaderna för effektreserven beaktas. Energimyndigheten kan av grundad anledning i upphandlingsbeslutet avvika från sin tidigare uppskattning av behovet av effektreserver. Anskaffningen av effektreserver ska enligt 5 § i lagen om en effektreserv grunda sig på ett öppet förfarande som baseras på offentliggjorda kriterier och den ska göras på ett jämlikt och icke-diskriminerande sätt. Lagen om en effektreserv ska med anledning av elmarknadsförordningen ändras så att behovet av effektreserv i fortsättningen ska fastställas utifrån de europeiska och nationella bedömningar av resurstillräcklighet som avses i artiklarna 23 och 24 i elmarknadsförordningen. Effektreservsperioden kommer också att förkortas till ett eller två år på det sätt som förutsätts i det beslut om statligt stöd som gäller effektreserven. 

Deltagande i effektreserven

En kraftverksinnehavare kan erbjuda effektreservsystemet en separat kraftverksenhet som anslutits till det finska elsystemet och en elförbrukare kan erbjuda systemet ett objekt med förmåga till flexibel elförbrukning när de förutsättningar som anges i 8 och 9 § i lagen om en effektreserv uppfylls. Aktiveringstiden för en enhet som ingår i effektreserven ska vara högst 12 timmar mellan den 1 december och den 28 februari, enheten ska kunna öka effekten med 10 megawatt eller flexibiliteten i elförbrukningen inom 10 minuter från det att order om detta getts och enheten ska ha beredskap för en drifttid på minst 200 timmar med full effekt enligt driftsavtalet mellan den 1 december och den 28 februari.  

För kraftverksenheter gäller dessutom villkoret att miljötillstånden och miljökraven inte får hindra att enheten används i enlighet med systemet under driftsavtalets giltighetstid. Bestämmelserna om kraftverk tillämpas i enlighet med 19 § i lagen om en effektreserv också på andelar i en enhet vid ett andelskraftverk och dess innehavare. En elanvändare kan däremot erbjuda systemet en enhet som anslutits till det finska elsystemet och som har förmåga till flexibel elförbrukning antingen som en självständig enhet eller som en kombination av enheter för efterfrågeflexibilitet, dvs. som aggregering.  

I lagen om en effektreserv definieras inte närmare vad som avses med en separat kraftverksenhet. Energimyndigheten har vid upphandlingsförfarandet ställt vissa krav på att kraftverksenheten ska vara separat. Energimyndigheten har ansett att en separat kraftverksenhet ska vara oberoende av annan el- och värmeproduktion och att kraftverksenhetens produktion inte ska påverka den övriga produktionen. En separat kraftverksenhet ska bilda en sådan självständig helhet att den kan producera el självständigt. Också marknadsdomstolen har genom sitt avgörande (MAO:240/18) fastställt att Energimyndigheten får kräva att en separat kraftverksenhet ska kunna producera el självständigt och att ett kraftverk som godkänns för systemet och vars elproduktion baserar sig på elproduktion från en ångturbingenerator ska ha en egen kraftpanna, ångturbin och generator som är åtskild från den övriga produktionen för att säkerställa den åtskillnad som förutsätts i lagen om en effektreserv.  

Marknadsdomstolen har i samma avgörande bedömt att man med en i 19 § i lagen om en effektreserv avsedd andel i ett andelskraftverk avser en bråkdel av ett självständigt kraftverk. Enligt marknadsdomstolen ska den tekniska åtskillnaden i förhållande till den övriga produktionen i fråga om ett andelskraftverk bedömas ur hela andelskraftverkets synvinkel. Det ska anses tillräckligt att andelskraftverket har komponenterna för elproduktion och att innehavaren av en andel i ett andelskraftverk självständigt kan bestämma om sin egen andel av kraftverket och dess totala produktion. 

De principer för utformning av kapacitetsmekanismerna som avses i artikel 22 i elmarknadsförordningen förutsätter att effektreserven är öppen för deltagande också av energilagringslösningar och aggregering av alla enheter som tillhandahåller effektreserv. Dessutom behöver de tekniska kraven för deltagande i effektreserven förenhetligas på det sätt som förutsätts i reglerna för statligt stöd och anbudsstorleken sänkas från 10 megawatt till 1 megawatt för att möjliggöra en bredare deltagarbas. Enheterna ska i enlighet med kraven i utformningsprinciperna i 22 i elmarknadsförordningen uppfylla de angivna gränsvärdena för koldioxidutsläpp, som dock med beaktande av de korta drifttiderna inte anses begränsa deltagandet jämfört med nuläget. 

Gränsöverskridande deltagande

En effektreservenhet ska vara ansluten till det finska elsystemet. Enligt regeringens proposition (RP 299/2010 rd) förutsätts för att effektreservsystemet ska fungera att de kraftverksenheter som ingår i systemet kan styras av den stamnätsinnehavare som påförts systemansvar i Finland. Detta krav uppfylls inte i fråga om kraftverk som styrs av systemansvariga stamnätsinnehavare i andra länder. Energimyndigheten har gjort en bedömning av om kravet uppfylls i samband med ett anbud från en åländsk kraftverksenhet. Enligt Energimyndighetens beslut kunde den åländska kraftverksenheten inte godkännas för effektreservsystemet eftersom den omfattas av styrningsrätten för stamnätsinnehavaren i landskapet Åland. Inom ramen för det nuvarande systemet ska ett kraftverk som finns utomlands eller i landskapet Åland och är direkt anslutet till det finska elsystemet kunna godkännas i systemet, om kraftverket uppfyller de krav som ställs på kraftverken och kan styras i enlighet med det finska systemansvaret. 

Lagen om en effektreserv ska ändras så att gränsöverskridande deltagande från landskapet Åland och andra EU-medlemsstater i fortsättningen ska vara möjligt i enlighet med artikel 26 i elmarknadsförordningen, om energitillsynsmyndigheten bedömer att gränsöverskridande deltagande är tekniskt möjligt.  

Driftsregler

Enligt 10 § i lagen om en effektreserv ingår den systemansvariga stamnätsinnehavaren ett driftsavtal med innehavarna av de enheter som godkänts för effektreservsystemet. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren fastställer i driftsavtalet reglerna om upprätthållandet av effektreservenhetens driftsberedskap, drivandet av enheten samt utbjudandet på marknaden av den el som produceras eller den flexibilitet i elförbrukningen som tillhandahålls av enheten. Energimyndigheten har 2019 fastställt de senaste driftsreglerna som den systemansvariga stamnätsinnehavaren utarbetat för den effektreservsperiod som inleds i juli 2020. Det finns egna regler för kraftverksenheter och enheter som erbjuder efterfrågeflexibilitet.  

Av de kraftverksenheter som utgör effektreserv bildar stamnätsinnehavaren vintertid ett anbud på dagen före-marknaden för handel med el för vissa timmar. Om anbuden på marknadsvillkor inte räcker till för att uppnå effektbalans, aktiveras erbjudandet om effektreserv och elbörsen fastställer ett pris för effektreservkapaciteten som motsvarar pristaket på dagen före-marknaden. Elbörsen meddelar stamnätsinnehavaren den aktiverade effektreservmängden. Stamnätsinnehavarna i Finland och Sverige samarbetar när det gäller användningen av effektreservsystemen. Effektreservkapaciteten aktiveras inom ramen för den tillgängliga överföringskapaciteten i förhållande till den effektreservkapacitet som länderna erbjuder. Finlands stamnätsinnehavare kan begära att en kraftverksenhet startas antingen för effektreservsystemets behov eller för andra behov som hänför sig till skötseln av systemansvaret, och då är innehavaren av kraftverksenheten skyldig att aktivera kraftverksenheten. När stamnätsinnehavaren begär att innehavaren av en kraftverksenhet ska aktivera enheten, ingås ett fast avtal till det pris som anges i driftsreglerna.  

När en kraftverksenhet är i drift är innehavaren skyldig att på reglerkraftsmarknaden tillhandahålla den uppregleringskapacitet som är tillgänglig i enheten. Anbudet ska lämnas som ett anbud på effektreserv.  

En enhet med förmåga till flexibel elförbrukning som utgör effektreserv är vintertid skyldig att på reglerkraftsmarknaden lämna anbud på hela sin uppregleringskapacitet. Anbuden lämnas in med ett pris som motsvarar pristaket på dagen före-marknaden eller till ett sådant högre pris med vilket enheten har deltagit i ett anbudsförfarande som Energimyndigheten ordnat (lastpris). Stamnätsinnehavaren beslutar om aktivering av anbuden, om anbuden på marknadsvillkor inte räcker till för att balansera utbud och efterfrågan. 

Elmarknadsförordningen förutsätter att den praxis som tillämpas i fråga om effektreservsystemet ses över. Driftsreglerna ska fastställas i enlighet med kraven i elmarknadsförordningen så att de inte utan grund påverkar utbjudandet av el och fastställandet av elpriset på marknaden, och valet av i vilken ordningsföljd enheterna ska tas i drift ska göras utifrån en totalekonomisk bedömning. Utformningsprinciperna i elmarknadsförordningen förutsätter dessutom att effektreserven i fortsättningen får användas endast om stamnätsinnehavaren sannolikt kommer att uttömma sina balansresurser för att upprätta jämvikt mellan tillgång och efterfrågan. Dessutom ska obalanser avräknas till minst värdet av förlorad last eller till ett värde som är högre än den tekniska prisgränsen på intradagsmarknaden, beroende på vad som är högre. Effektreserven får inte erhålla ersättning från grossistmarknaderna för el eller från balansmarknader och effektreservenheterna ska hållas utanför marknaden åtminstone under avtalets löptid. 

Skälig ersättning

Den systemansvariga stamnätsinnehavaren betalar de enheter som utgör effektreserv ersättning för fullgörandet av skyldigheten att tillhandahålla offentliga tjänster i enlighet med Energimyndighetens upphandlingsbeslut. Enligt driftsreglerna får enheter som utgör effektreserv ersättning för upprätthållande av driftsberedskap under vinterperioden. Ersättningen betalas för vinterperioden. Kraftverksenheterna får dessutom ersättning för energimängden i ett anbud som aktiverats på dagen före-marknaden till ett belopp som motsvarar de rörliga kostnader som fastställts enligt driftsreglerna, till vilket fogas kostnaderna för att starta enheten. Också fasta avtal som ingås när en enhet startas på stamnätsinnehavarens begäran prissätts på samma sätt. För ett sådant anbud från en kraftverksenhet som aktiverats på reglerkraftsmarknaden betalar stamnätsinnehavaren enligt de rörliga kostnaderna. För en höjning av driftsberedskapen för en kraftverksenhet som ingår i effektreserven betalar stamnätsinnehavaren under vinterperioden en fast kostnad för höjningen av driftsberedskapen och en separat kostnad för upprätthållandet av driftsberedskapen. En effektreservenhet med förmåga till flexibel elförbrukning får utöver en ersättning för upprätthållande av driftsberedskapen dessutom lastpriset för ett anbud som aktiverats på reglerkraftsmarknaden.  

Det nuvarande effektreservsystemet finansieras med särskilda avgifter för elförbrukningen, som grundar sig på utnyttjandet av elsystemet och stamnätet och som den stamnätsinnehavare som påförts systemansvar har rätt att samla in av användarna av överföringstjänster. Med avgifterna kan täckas de skäliga kostnader som den stamnätsinnehavare som påförts systemansvar orsakas av fullgörandet av de skyldigheter som följer av lagen om en effektreserv samt en skälig ersättning för skötseln av systemet. Grunderna för bestämmande av avgifterna ska vara objektiva och icke-diskriminerande. Enligt Energimyndighetens beslut för perioden 2020–2022 ska effektreservavgift tas ut i december–februari i form av energibaserade avgifter baserade på elförbrukningen vardagar kl. 7–21. Effektreservavgift kan också tas ut andra tider än under vinterperioden, om effektreserven medför kostnader. De kostnader för förvaltningen av effektreserven som ska täckas med avgifterna består av ersättningar för upprätthållande av effektreserven (fast ersättning till de enheter som ingår i effektreservsystemet) och driftsersättningar (kostnader för användning av enheterna) samt kostnader för skötseln av systemet (kostnader för stamnätsinnehavaren) och en skälig ersättning till stamnätsinnehavaren. 

Enligt 20 § i lagen om en effektreserv ska den stamnätsinnehavare som påförts systemansvar särredovisa skötseln av systemet för upprätthållandet av en effektreserv från övriga affärsverksamheter som företaget bedriver. Skötseln av systemet kan också anförtros ett dotterbolag som i sin helhet ägs av den stamnätsinnehavare som påförts systemansvar. Bestämmelser om särredovisning av elaffärsverksamheter finns i 12 kap. i elmarknadslagen (588/2013) och i arbets- och näringsministeriets förordning om särredovisning av elaffärsverksamheter (1305/2019). Effektreservsystemet förvaltas av den systemansvariga stamnätsinnehavaren Fingrid Abp:s dotterbolag Finextra Oy.  

Enligt den gällande lagen om en effektreserv är upprätthållandet av en effektreserv en skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster som innehavaren av effektreservenheten förbinder sig till frivilligt. Skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster är en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI-tjänst) enligt artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. När kriterierna i Altmark Trans-domen (C-280/00) uppfylls ska reglerna för statligt stöd, inklusive förfarandet med förhandsanmälan, inte tillämpas på skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Det nuvarande effektreservsystemet uppfyller de s.k. Altmarkkriterierna, och reglerna för statligt stöd tillämpas inte på det.  

Elmarknadsförordningen förutsätter att effektreserven anmäls som statligt stöd. På grund av detta behöver det i lagen om en effektreserv tas in bestämmelser om särskilda förutsättningar för betalning av ersättning till företag i svårigheter i enlighet med riktlinjerna för statligt stöd samt i fortsättningen hänvisas till de allmänna bestämmelserna om statligt stöd. 

3.2  Andra bestämmelser om leveranssäkerhet

Tryggande av försörjningsberedskapen under undantagsförhållanden

Bestämmelser om tryggande av försörjningsberedskapen med tanke på undantagsförhållanden och allvarliga störningar som kan jämföras med undantagsförhållanden finns i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992). I statsrådets beslut om målen med försörjningsberedskapen (1048/2018) fastställs nivån på upprätthållandet av försörjningsberedskapen. Enligt beslutet är det strategiska målet för den nationella försörjningsberedskapen att trygga funktionen av sådan infrastruktur, produktion och service som är av en väsentlig betydelse för att befolkningens, näringslivets och försvarets grundläggande behov ska kunna tillgodoses under alla förhållanden.  

Målet för försörjningsberedskapsarbetet är att de mest allvarliga undantagsförhållandena ska gå att hantera med nationella åtgärder. För att trygga försörjningsberedskapen bedrivs dock också internationellt samarbete. Målet är att fördjupa det bilaterala samarbetet med Sverige och Norge inom ramen för existerande bilaterala avtal och vid behov genom nya arrangemang. Utöver det bilaterala samarbetet utvecklas dessutom ett mer omfattande nordiskt beredskapssamarbete. Andra bilaterala relationer i syfte att främja försörjningsberedskapsarbetet kan utvecklas både från fall till fall och inom ramen för nya, mer omfattande bilaterala avtal eller arrangemang. Det att Europeiska unionens inre marknad och säkerhetskonstruktioner fungerar har en väsentlig betydelse för Finlands försörjningsberedskapsåtgärder. 

Tryggandet av den kritiska infrastrukturens funktion i försörjningsberedskapsverksamheten blir allt viktigare, och tryggandet av energiförsörjningen är en särskild prioritering när det gäller tryggandet av den kritiska infrastrukturens funktion. Utgångspunkten i beredskapen inom energisektorn är fungerande energimarknader, en klar och långsiktig energipolitik som uppmuntrar till investeringar samt energieffektivitet. Försörjningstryggheten i fråga om energi ska baseras på mångsidiga energikällor och bränslen, energiproduktion som med tanke på produktionen av el och värme är tillräcklig och decentraliserad samt på leveranssäkra överförings- och distributionssystem. För att bekämpa klimatförändringen övergår man inom elproduktionen till att i större utsträckning använda förnybara, väderberoende former av energiproduktion, vilket i framtiden framhäver behovet av reglerkraft och ska beaktas vid utvecklingen av elsystemet.  

I statsrådets beslut bedöms det att det kommer att uppstå underskott i den inhemska elproduktionskapaciteten vid förbrukningstoppar under kommande vintrar. Tryggandet av en tillräcklig självförsörjningsgrad inom den inhemska elproduktionen är av yttersta vikt ur energiförsörjningssynvinkel, och samtidigt bör ett tillräckligt antal elöverföringsförbindelser och deras funktion tryggas. Den eventuella reservkapacitet som kompletterar elmarknaden får inte störa marknadens funktion eller medföra ojusta konkurrensfördelar för marknadsaktörerna.  

Under undantagsförhållanden är det i allmänhet fråga om frågor som hör till den nationella säkerheten och som ur EU-rättens synvinkel i princip hör till medlemsstaternas eget ansvar. Självförsörjningen i fråga om den inhemska elproduktionen och effektens tillräcklighet, inklusive effektreserven, är av betydelse med tanke på energiförsörjningen. Kapacitetsmekanismerna är dock strikt reglerade på EU-nivå. De nya bestämmelserna om kapacitetsmekanismer i elmarknadsförordningen ger medlemsstaterna möjlighet att avvika från den inre marknadens principer för att säkerställa försörjningstryggheten, men medlemsstatens handlingsutrymme är mycket knappt. Av denna anledning behöver lagen om en effektreserv ses över.  

Förordningen om riskberedskap inom elsektorn (EU) 2019/941

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/941 om riskberedskap inom elsektorn och om upphävande av direktiv 2005/89/EG (nedan riskberedskapsförordningen) innehåller bestämmelser om bedömning av risker för en trygg elförsörjning och beredskap för kriser också mellan grannländer. 

Enligt artikel 4 i riskberedskapsförordningen ska den behöriga myndigheten i en medlemsstat samarbeta med de systemansvariga för överföringssystemen, de systemansvariga för distributionssystemen, tillsynsmyndigheterna, Entso för el, de regionala samordningscentrumen och andra berörda parter, enligt behov för att säkerställa att alla relevanta risker som rör en trygg elförsörjning bedöms. Bedömningen ska vara förenlig med de regler för resurstillräcklighet som fastställs i elmarknadsförordningen. 

3.3  Europeiska unionens regler för statligt stöd

EU:s regler för statligt stöd grundar sig på artiklarna 107–109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF). Enligt artikel 107.1 i FEUF är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna, om inte annat föreskrivs i fördragen. Enligt artikel 107.3 c i FEUF kan kommissionen som förenligt med den inre marknaden emellertid anse stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.  

Kommissionen har utfärdat riktlinjer för statligt stöd till miljöskydd och energi för 2014–2020 (2014/C 200/01, nedan riktlinjerna), i vilka det fastställs på vilka villkor energi- och miljöstöd kan anses vara förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c i FEUF. Tillämpningsperioden för riktlinjerna har förlängts till utgången av 2021. Meddelande från kommissionen (2020/C 224/02), 8.7.2020, EUT C 224/2. I avsnitt 3.1 i riktlinjerna föreskrivs det om gemensamma bedömningsprinciper och i avsnitt 3.2 om allmänna bestämmelser om förenlighet med den inre marknaden. I avsnitt 3.9 i riktlinjerna fastställs villkoren för stöd till tillräcklig produktionskapacitet. Villkoren gäller säkerställande av att den statliga stödåtgärden har ett mål av gemensamt intresse, att det statliga stödet är behövligt och lämpligt, att det har en stimulanseffekt, att stödet är proportionellt och öppet och att otillbörliga negativa effekter på handel och konkurrens undviks. Kommissionen har meddelat att den utfärdar nya riktlinjer mot slutet av 2021. 

Enligt artikel 108.3 i FEUF ska kommissionen underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Syftet med anmälningsförfarandet är att säkerställa att stöden är förenliga med den gemensamma marknaden. Enligt artikel 108.2 i FEUF ska kommissionen, om den finner att stöd som lämnas av en stat eller med statliga medel inte är förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107, eller att sådant stöd missbrukas, besluta om att staten i fråga ska upphäva eller ändra dessa stödåtgärder inom den tidsfrist som kommissionen fastställer. Innan kommissionen fattar ett beslut ska den ge berörda parter tillfälle att yttra sig. 

Upprätthållandet av den nuvarande effektreserven är en skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster som innehavaren av effektreservenheten förbinder sig till frivilligt. Skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster är en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI-tjänst) enligt artikel 106.2 i FEUF. När kriterierna i Altmark Trans-domen (C-280/00) uppfylls ska reglerna för statligt stöd, inklusive förfarandet med förhandsanmälan, inte tillämpas på skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Det nuvarande effektreservsystemet uppfyller de s.k. Altmarkkriterierna, och reglerna för statligt stöd har inte tillämpats på det.  

Elmarknadsförordningen förutsätter att effektreserven anmäls som statligt stöd. På grund av detta måste lagen om en effektreserv ändras så att effektreservsystemet uppfyller kraven enligt riktlinjerna för statligt stöd. Tysklands och Belgiens nuvarande strategiska reserver, som anmälts till kommissionen, påminner i stora drag om Finlands effektreserv. Elmarknadsförordningen förutsätter dock att man säkerställer att de befintliga kapacitetsmekanismerna uppfyller de nya kraven i elmarknadsförordningen. 

3.4  Bedömning av resurstillräcklighet

Integrationen av de europeiska elmarknaderna har stärkt elleveranssäkerheten genom enhetliga regler för överföring av el över statsgränserna. En ny utmaning för elsystemet är ökningen av den varierande produktionen, vilken skapar ett större behov av flexibilitet och nya innovationer, samt driver handeln i riktning mot realtidsmarknaden. Den pågående globala förändringen i produktions- och förbrukningssystemen för energi, dvs. energiomställningen, har gett upphov till ett behov av att flytta tyngdpunkten i regleringen från skapandet av marknadsstrukturer till en mer omfattande harmonisering.  

Varje medlemsstat bär för sin del ansvaret för att energin räcker till och för att bygga ut elproduktionskapaciteten. I sista hand ansvarar varje medlemsstat inom sitt territorium för att elen räcker till. Den nya europeiska regleringen fastställer dock metoder och kriterier för bedömningen av elens tillräcklighet. Den reglerar också de åtgärder genom vilka resurstillräcklighetsproblem i medlemsstaterna kan lösas. Effektreservarrangemanget ska uppfylla kraven i elmarknadsförordningen för att metoden ska kunna användas i syfte att garantera en tillräcklig nivå på elleveranssäkerheten. 

I regeringens klimat- och energistrategi på lång sikt som överlämnades till riksdagen i form av en redogörelse 2008 har det slagits fast att Finlands eltillförsel också i fortsättningen i första hand bör grunda sig på den egna produktionskapaciteten och att denna bör kunna täcka förbrukningen också under perioder av toppförbrukning samt eventuella störningar i importen. Hittills har målet inte uppnåtts, även om effektbalansen förväntas förbättras betydligt efter det att den tredje kärnkraftverksenheten i Olkiluoto har färdigställts. I den nationella energi- och klimatstrategin från 2016 fastställdes för sin del åtgärder med vilka Finland ska uppnå de mål för 2030 som då hade skrivits in i regeringsprogrammet för statsminister Sipiläs regering (2015–2019) och som avtalats gemensamt inom Europeiska unionen och vara planenligt på väg mot målet att minska växthusgasutsläppen med 80–95 procent fram till 2050. När det gäller effektreservsystemet konstateras det i strategin att det är nödvändigt att bevara systemet för att säkerställa en tillräcklig effekt och att det bör göras flexiblare. 

I Finland är elförbrukningen vanligen som störst under de kalla vintermånaderna. Den högsta elförbrukningen har under 2011–2019 varierat mellan 13 500 megawatt och 15 100 megawatt per timme. År 2020 var den högsta elförbrukningen den lägsta på 2000-talet (12 400 megawatt) på grund av den exceptionellt milda vintern, medan den 2019 uppgick till mer än 14 500 megawatt. Energimyndigheten har dock uppskattat att de högsta elförbrukningstopparna under de närmaste åren kan uppgå till 15 300–15 500 megawatt under en kall vinterdag i och med den ökade elförbrukningen. Vintern 2020‒2021 inföll toppförbrukningen i januari 2021 då den uppgick till ca 14 200 megawatt. Energimyndigheten har inte ännu offentliggjort sin prognos för toppförbrukningen för vinterperioden 2021‒2022. 

Den elproduktionskapacitet som finns tillgänglig i Finland är betydligt mindre än toppförbrukningen av el. Finlands elproduktionskapacitet uppgick vid utgången av 2019 till ca 17 600 megawatt, och av denna mängd utgjorde vindkraften ca 2 300 megawatt. Under toppförbrukningen vintern 2019–2020 användes 12 300 megawatt. I perioder med toppförbrukning under vintern har tillgången på vindkraft uppskattats till ca 120 megawatt med en kapacitetskoefficient på sex procent. Entso för el uppskattade däremot i sin tillräcklighetsbedömning 2019 att skillnaden mellan Finlands toppförbrukning och produktionen under toppförbrukningen är 3 200 megawatt. En negativ effektbalans gör den finska elmarknaden mottaglig för störningar i elimporten.  

Finland har elöverföringsförbindelser till grannländerna till en kapacitet av sammanlagt ca 5 100 megawatt, varav ca 1 400 megawatt till Ryssland. Transmissionskapaciteten mellan Finland och norra Sverige begränsas med ca 300 megawatt i och med att den tredje kraftverksenheten i Olkiluoto blir färdig. Enligt den nuvarande bedömningen tas den tredje kraftverksenheten i Olkiluoto i drift i början av 2022. Stamnätsbolagen i Finland och Sverige har beslutat att stärka växelströmsförbindelsen mellan länderna senast 2025 genom en ny förbindelse på 800 megawatt från Sverige till Finland och 900 megawatt från Finland till Sverige. Tills vidare finns det inga uppgifter om några andra betydande förändringar i överföringskapaciteten under de närmaste åren. Energimyndigheten har också bedömt att den produktionskapacitet som tas ur drift i Sverige, särskilt i prisområdet SE3, påverkar den förväntade förlorade lasten och behovet av effektreserv. En situation i vilken elimporten från antingen Ryssland eller Sverige avbryts orsakar i sig inte något större problem i fråga om elens tillräcklighet, men om elimporten från båda länderna avbröts samtidigt skulle det redan föreligga en betydande risk för effektbrist. En sådan situation bedöms dock kunna inträffa sällan och vara bara en kort tid.  

Enligt Energimyndighetens beslut om behovet av effektreserv 2019 har färdigställandet av den tredje kraftverksenheten i Olkiluoto en betydande positiv inverkan på eleffektens tillräcklighet i Finland. När kraftverket är i drift under vintermånaderna finns det knappast någon risk för effektbrist, medan det i en motsatt situation är befogat att vara oroad över resurstillräckligheten.  

Den förväntade förlorade lasten har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10 åren som effektreservarrangemanget tillämpats. Effektbalansen inom elproduktionen är fortfarande knapp i Finland, och därför finns det fortfarande ett behov av effektreservsystemet. Den effektreserv för elproduktionen som har upprätthållits har varierat mellan 299 megawatt och 729 megawatt åren 2012–2020 beroende på Energimyndighetens behovskalkyl för varje reservperiod, prisnivån och tillgången på den kapacitet som deltagit i anbudsförfarandet.  

I en situation där det förekommer effektbrist i elsystemet är det dock tekniskt inte möjligt att skilja de elförbrukare som har skött sitt balansansvar pålitligt från dem vilkas elleverantörer inte kan fullgöra sina leveransskyldigheter. Om man till följd av effektbrist blir tvungen att begränsa elanvändningen, inriktas begränsningar med undantag av livsviktiga funktioner på alla de elförbrukare som inte har tillräckligt med reservkraft till sitt förfogande. Om elanvändningen måste begränsas, orsakar detta stora kostnader för samhället, näringslivet och konsumenterna. 

Den stora effektbristen i det finska elsystemet under kommande vintrar samt det kraftiga beroendet av elimporten från grannländerna, som är en följd av det förstnämnda, utgör en stark grund för förlängning av giltigheten av systemet med en effektreserv för elproduktionen i syfte att balansera produktionen och förbrukningen av el. En fortsatt tillämpning av effektreservsystemet minskar avsevärt risken för att man måste införa begränsningar i elförbrukningen i en situation med störningar i elimporten eller vid andra betydande störningar i elsystemet. Elmarknadsförordningen förutsätter en noggrannare bedömning än tidigare av resurstillräckligheten och behovet av effektreserv i enlighet med de metoder som anges i förordningen.  

Till lagen om en effektreserv ska fogas bestämmelser om den europeiska och nationella bedömningen av resurstillräcklighet, fastställande av nivån på den nationella leveranssäkerheten samt beaktande av den nationella genomförandeplanens inverkan på effektreserven. Som ett led i beredningen av anmälan om statligt stöd har ministeriet våren 2021 låtit göra en nationell bedömning av resurstillräcklighet. Statsrådet har dessutom genom ett principbeslut av den 8 juli 2021 i enlighet med Energimyndighetens förslag som målnivå för elleveranssäkerheten fastställt en tillförlitlighetsnorm enligt vilken den förväntade energin ej levererad i det finska elsystemet är högst 1800 megawattimmar per år och den förväntade förlorade lasten högst tre timmar per år. Statsrådets principbeslut om en målnivå för elleveranssäkerheten (tillförlitlighetsnorm), TEM/2021/117, https://tem.fi/paatos?decisionId=0900908f8073fb57 

4.1  De viktigaste förslagen

Fastställande av en målnivå för leveranssäkerheten

Det föreslås att målnivån för elleveranssäkerheten fastställs genom beslut av statsrådet utifrån Energimyndighetens förslag. Beslutet ska fattas vid statsrådets allmänna sammanträde. 

Hittills har ingen allmän målnivå för leveranssäkerheten fastställts i Finland, utan Energimyndigheten har vid anskaffningen av effektreserven fastställt den nivå på basis av vilken effektreserven har dimensionerats. Artikel 25 i elmarknadsförordningen förutsätter att en medlemsstat fastställer en nivå på försörjningstryggheten när medlemsstaten tillämpar en kapacitetsmekanism, för Finlands del en effektreserv. Tillförlitlighetsnormen, som anger nivån för leveranssäkerheten, ska grunda sig på de metoder som anges i förordningen och beräknas med hjälp av minst värdet av förlorad last och kostnaden för ny resurs för en viss tidsram och ska uttryckas som förväntad energi ej levererad och förväntad förlorad last. Energimyndigheten ska beakta målnivån för leveranssäkerheten vid upphandlingen av effektreserven som en faktor som dimensionerar effektreserven. 

Enligt 67 § 1 mom. i grundlagen avgörs de ärenden som hör till statsrådet vid statsrådets allmänna sammanträde eller vid det ministerium som saken gäller. Vid allmänt sammanträde avgörs vittsyftande och principiellt viktiga ärenden samt sådana andra ärenden vars betydelse kräver det. Närmare bestämmelser om grunderna för hur statsrådets beslutanderätt organiseras utfärdas genom lag. 

Enligt 12 § i lagen om statsrådet (175/2003) finns bestämmelser om ärenden som ska avgöras vid statsrådets allmänna sammanträde i grundlagen, i annan lag eller i statsrådsförordning. Ärenden som ska avgöras vid statsrådets allmänna sammanträde är utöver de som räknas upp i 12 § 2 mom. även övriga ärenden vars samhällspolitiska eller ekonomiska betydelse förutsätter det. I och med att samhället är allt mer beroende av tillgången på el kan fastställandet av en målnivå för elleveranssäkerheten betraktas som en fråga av samhällspolitisk och ekonomisk betydelse. 

Bedömning av resurstillräcklighet

För att komplettera den europeiska bedömning av resurstillräcklighet som krävs enligt elmarknadsförordningen föreslås det att det i Finland görs en nationell bedömning av resurstillräckligheten i elsystemet minst vartannat år. Vid bedömningen kan medlemsstaten ta hänsyn till särdrag i den nationella efterfrågan och tillgången på el som komplement till den bedömning som görs av Entso för el. Uppgiften ska skötas av Energimyndigheten. Energimyndigheten ska vid behov begära ett utlåtande av Acer om huruvida avvikelserna mellan den nationella bedömningen av resurstillräcklighet och den europeiska bedömningen av resurstillräcklighet är motiverade.  

Gränsöverskridande deltagande

I lagen om en effektreserv föreslås en bestämmelse om gränsöverskridande deltagande i enlighet med kraven i artikel 26 i elmarknadsförordningen. Energimyndigheten ska vid upphandlingen av en effektreserv alltid bedöma om det är tekniskt möjligt att i effektreserven ta med sådana resurser som finns i landskapet Åland, Sverige, Estland eller Norge.  

Sänkt tröskel för att ingå i effektreserven

Det föreslås att möjligheten att ingå i effektreservsystemet ska utvidgas till att också gälla energilagringsanläggningar. Dessutom ska alla aktörer som tillhandahåller resurser kunna erbjuda sina resurser aggregerade. Också de tekniska krav som ställs på enheter som ingår i effektreserven förenhetligas i fråga om produktionsanläggningar, objekt med förmåga till flexibel elförbrukning och energilager. Anbudsstorleken sänks till 1 megawatt, vilket gör det möjligt för ett större antal marknadsaktörer att ingå i effektreserven. Enheten ska också uppfylla de utsläppsgränser som anges i artikel 22.4 i elmarknadsförordningen.  

Driftsregler för effektreserven

Elmarknadsförordningen förutsätter att en kapacitetsmekanism inte utan grund påverkar utbjudandet av el och fastställandet av elpriset på marknaden. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren ska fastställa driftsreglerna för effektreserven så att mekanismen inte utan grund påverkar utbjudandet av el och fastställandet av elpriset. Driftsreglerna ska också beakta de krav som i artiklarna 21, 22 och 26 i elmarknadsförordningen ställs på kapacitetsmekanismer. Förordningen förutsätter i fråga om strategiska reserver att resurserna får aktiveras endast om balansresurserna sannolikt kommer att uttömmas. Dessutom ska obalanser avräknas till minst värdet av förlorad last eller till ett värde som är högre än den tekniska prisgränsen på intradagsmarknaden, beroende på vad som är högre. De resurser som ingår i den strategiska reserven får inte heller erhålla ersättning från grossistmarknaderna för el eller från balansmarknader och resurserna ska hållas utanför marknaden, åtminstone under avtalets löptid. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Konsekvenser för elproducenter och andra aktörer på elmarknaden

Den effektreserv för elproduktionen som har upprätthållits har åren 2012–2020 varierat mellan 299 megawatt och 729 megawatt. Kostnaderna för systemet har under de tre senaste upphandlingsperioderna varit ca 2 miljoner euro per 100 megawatt. För effektreservsperioden 2020–2022 är effektreserven 611 megawatt och kostnaderna förblev på samma nivå som tidigare.  

Beloppet av de totala kostnaderna för effektreserven påverkas av storleken på den reserv som upphandlas, de anbud som lämnats av innehavarna av de kraftverk, energilager och enheter med förmåga till flexibel elförbrukning som deltar i anbudsförfarandet, antalet enheter som erbjuds systemet samt löptiden för avtalen om effektreserv. En sänkning av anbudsstorleken från 10 megawatt till 1 megawatt och möjliggörandet av lagring och aggregering bedöms vara ägnade att minska kostnaderna för systemet i och med att anbudsunderlaget blir större. En förkortning av upphandlingsperioden bedöms i betydande grad öka den administrativa börda som den nuvarande effektreserven orsakar Energimyndigheten, den systemansvariga stamnätsinnehavaren och dem som tillhandahåller reserver. En kortare upphandlingsperiod skulle öka osäkerheten hos innehavarna av de enheter som ingår i reserven om framtida intäkter, vilket skulle göra det mindre lockande att ingå i reserven. På grund av en kortare upphandlingsperiod skulle innehavarna av de enheter som ingår i reserven dessutom bli tvungna att på kortare tid samla in de kostnader som behövs för upprätthållandet av reserven, vilket kan öka kostnaderna. 

Målnivån för leveranssäkerheten, utifrån vilken effektreserven dimensioneras, fastställs i enlighet med förslaget genom beslut av statsrådet utifrån Energimyndighetens förslag. Fastställandet av målnivån för leveranssäkerheten baserar sig på kraven i elmarknadsförordningen och bidrar till att minska det nationella handlingsutrymmet i fråga om bedömningen av behovet av effektreserv och dimensioneringen av effektreserven. Också den europeiska och nationella bedömningen av resurstillräcklighet formaliserar och styr medlemsstaterna i fråga om bedömningen av behovet och dimensioneringen av effektreserven. Dessutom förutsätts av medlemsstaterna en handlingsplan som beskriver de åtgärder för att förbättra elmarknadens funktion som medlemsstaten förbinder sig att vidta för att säkerställa att reserven inte används permanent, utan att reserven kan frångås genom att man med andra nationella åtgärder förbättrar resurstillräckligheten i medlemsstaten. Finland har i juli 2020 lämnat in sin handlingsplan till kommissionen, som gav sitt yttrande i oktober 2020. Finland har uppdaterat sin handlingsplan i januari 2021. Planen har också publicerats i enlighet med elmarknadsförordningen. Det bedöms att effektreserven kommer att behövas i samband med energiomställningen för att säkerställa resurstillräckligheten under vinterperioderna när det finns risk för effektbrist.  

De nya principerna för utformning av kapacitetsmekanismer påverkar i betydande grad driftsreglerna för effektreserven och användningen av effektreserven i fortsättningen. Hittills har man genom nationella åtgärder kunnat minimera effektreservens negativa konsekvenser för marknaden och Energimyndigheten har vid upphandlingen säkerställt att systemets negativa konsekvenser för elmarknaden blir så små som möjligt. I fortsättningen aktiveras alla effektreservresurser på reglerkraftsmarknaden, när kraftverksanbuden hittills har lämnats till dagen före-marknaden under vintersäsongen. Ändringen bedöms inte ha någon betydande inverkan på elmarknaden, eftersom anbuden på effektreserv hålls åtskilda från övriga anbud på reglerkraftsmarknaden.  

Den största förändringen med tanke på elmarknaden är utformningsprincipen enligt vilken obalanser på marknaden i fråga om de timmar under vilka effektreserven aktiveras ska avräknas till minst värdet av förlorad last (VoLL) eller till ett värde som är högre än den tekniska prisgränsen på intradagsmarknaden, beroende på vad som är högre. I fortsättningen stiger alltså obalanspriset under de timmar då effektreserven aktiveras till minst 10 000 euro per megawattimme. Tillämpningen av prisgränsen kan bidra till att öka den marknadsbaserade flexibiliteten på intradagsmarknaden och reglerkraftsmarknaden. En förutsättning för aktivering av den marknadsbaserade flexibiliteten är då att ett eventuellt hot om effektbrist är känt i tillräckligt god tid på förhand.  

Förutsägbarheten påverkas av utformningsprincipen, enligt vilken effektreserven kan aktiveras endast om balansresurserna sannolikt kommer att uttömmas. Därför bör stamnätsinnehavarens praxis för bedömning av om balansresurserna är tillräckliga vara väl känd. Om principen tillämpas på ett icke-transparent sätt, kan anbud på marknadsvillkor bli oanvända på reglerkraftsmarknaden när det råder brist på el. Detta bidrar i sin tur till att höja elpriset på grund av de nya grunderna för prissättning av en obalans. En tillräcklig förutsägbarhet i verksamheten kan däremot ha en positiv inverkan på resurstillräckligheten och leveranssäkerheten, om förbrukningsflexibiliteten kan aktiveras på marknadsvillkor. Prissättningen av en obalans kan också leda till alltför stor försiktighet och till att man skapar ett överskott i den egna energibalansen för säkerhets skull. 

Det kan i fortsättningen vara möjligt att ingå i effektreserven från landskapet Åland och från de grannländer som hör till EU och EES, om Energimyndigheten bedömer att sådant gränsöverskridande deltagande är tekniskt möjligt. Redan i nuläget kan resurser i Sveriges effektreserv aktiveras för Finlands behov, om det anses vara systemtekniskt förnuftigt. Ett egentligt gränsöverskridande deltagande, så att t.ex. ett svenskt kraftverk ingår i Finlands effektreserv, förutsätter dock tillräcklig säkerhet om att kapaciteten står till förfogande i perioder med toppförbrukning under vintern, och att överföringsförbindelserna inte begränsar utnyttjandet av resursen för Finlands behov. Om ett gränsöverskridande deltagande anses vara möjligt och det finns intresse för ett gränsöverskridande deltagande i Finlands reserv, skulle det öka antalet resurser som lämpar sig för effektreserven, vilket i sin tur kan ha en positiv inverkan på resurstillräckligheten och prisnivån på reserven. I den nuvarande marknadsmodellen utnyttjas överföringsförbindelserna dock så noggrant som möjligt till förmån för marknaden, och därför är det mycket osannolikt att gränsöverskridande överföringskapacitet skulle finnas tillgänglig i ett land med effektbrist i en situation där det råder brist på kapacitet. 

Konsekvenser för den systemansvariga stamnätsinnehavaren

De ändringar som föreslås i lagen om en effektreserv har konsekvenser för den systemansvariga stamnätsinnehavaren. Den frekventare bedömningen av effektreserven och upphandlingen av effektreserv samt de andra föreslagna ändringarna bedöms medföra extra arbete för den systemansvariga stamnätsinnehavaren. 

Konsekvenser för hushållen och företagen som elförbrukare

Kostnaderna för effektreserven tas ut i stamnätstarifferna under vintersäsongen. De årliga kostnaderna för den el som förbrukas i Finland har varit ca 0,01 cent per kilowattimme. Andelen utgör ungefär en promille av det totala pris som en småförbrukare betalar för elen. Kostnadsnivån för effektreservsystemet beräknas förbli på samma nivå. I praktiken bedöms de eventuella ändringar i systemets kostnadsnivå som följer av förslaget inte ha någon nämnvärd inverkan på slutsumman i elräkningen för hushållen.  

Tröskeln för att kunna ingå i effektreserven görs lägre i och med att gränsen för anbudsstorleken sänks från 10 megawatt till 1 megawatt och reserven utvidgas så att den omfattar även energilager och aggregering av alla typer av reserver. Ändringarna bedöms öka konkurrensen vid upphandlingen av reserven och på så sätt minska kostnaderna för effektreservsystemet. Hittills har de anläggningar för efterfrågeflexibilitet som valts till effektreserven varit stora värmepumpar. En sänkning av anbudsstorleken kan leda till att resurserna överförs från den konkurrensutsatta marknaden till effektreserven. För de aktörer som deltar i effektreserven och som också har möjlighet att vara verksamma på en konkurrensutsatt marknad är det fråga om att välja mellan kompensation på marknadsvillkor och den nytta som fås genom effektreservsystemet. Då ska det genom driftsreglerna och villkoren för effektreserven i tillräcklig utsträckning säkerställas att läckaget från den konkurrensutsatta marknaden till effektreserven är litet. Effektreserven ska inte inverka på elmarknadens funktion. Dessutom förbättras leveranssäkerheten inte av att resurserna överförs från den konkurrensutsatta marknaden till effektreserven, om resursen i fråga inte avser avsluta sin verksamhet. 

I fortsättningen är det mycket höga pris som betalas för obalanser som uppstår under användningen av effektreserven teoretiskt detsamma eller högre än värdet på el för kunden. I teorin lönar det sig alltså inte för den som är ansvarig för obalansen att skaffa den avsedda mängden el. Detta ger kunderna eller deras balansansvariga en mycket stark signal om att ombesörja balans eller överskott vid dessa tidpunkter och styr elanvändarnas verksamhet i högre grad än tidigare. 

Konsekvenser för samhällsekonomin

Propositionen bedöms inte i sig ha några betydande samhällsekonomiska konsekvenser. Som en alternativ kostnad för systemet kan dock anses de kostnader som utan de föreslagna åtgärderna skulle förorsakas samhället, näringslivet och konsumenterna av att elanvändningen begränsas i en eventuell situation med effektbrist. Dessa kostnader är ansenliga och överskrider mångfalt kostnadseffekterna av systemet samt verkningarna på elmarknadspriset. Ändringarna i elmarknadsförordningen i fråga om prisbildningen för en obalans lär kunna påverka stora elanvändares beteende när de minskar sin elförbrukning under dyra timmar och detta kan ha en liten negativ inverkan på nationalprodukten.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Fastställande av en nivå för leveranssäkerheten

Enligt artikel 25.2 i elmarknadsförordningen fastställs tillförlitlighetsnormen av medlemsstaten eller en behörig myndighet som har utsetts av medlemsstaten, på förslag av tillsynsmyndigheten. En tillförlitlighetsnorm ska på ett transparent sätt ange den nödvändiga nivån för medlemsstatens försörjningstrygghet. Fastställandet av en nivå på elleveranssäkerheten utgör grunden för införandet av kapacitetsmekanismen. Ett alternativ till detta är att medlemsstaten överlämnar fastställandet av nivån för leveranssäkerheten till den behöriga myndighet som den anser lämplig och som godkänner förslaget på förslag av tillsynsmyndigheten. I bägge fallen ska tillförlitlighetsnormen baseras på den metod som anges i artikel 23.6 i elmarknadsförordningen. Fastställandet av en målnivå för leveranssäkerheten kan dock betraktas som en del av säkerställandet av den nationella leveranssäkerheten och till sin karaktär som ett sådant politiskt beslut att det finns skäl att genom ett beslut av statsrådet fastställa tillförlitlighetsnormen.  

Gränsöverskridande deltagande

Artikel 26 i elmarknadsförordningen förutsätter att de strategiska reserverna ska vara öppna för direkt gränsöverskridande deltagande av kapacitetsleverantörer i en annan medlemsstat, om det är tekniskt genomförbart. Medlemsstaterna kan dock enligt artikel 26.2 i förordningen kräva att den utländska kapaciteten är lokaliserad i en medlemsstat som har direkt nätanslutning med den medlemsstat som tillämpar mekanismen. 

Ändringssökande

Lagen innehåller inga bestämmelser om begäran om omprövning. De beslut som meddelats med stöd av lagen anses vara sådana där ärendet på grund av sin natur utreds särskilt grundligt redan i det första förvaltningsförfarandet. En omprövningsfas kan således i onödan förlänga den totala behandlingstiden. 

5.2  Handlingsmodeller som används eller planeras i andra medlemsstater

Sverige

Det system med effektreserver som används i Sverige baserar sig på lagen om effektreserv (2003:436). Lagens giltighetstid har förlängts till den 15 mars 2025 genom lag 2016:422, och av den anledningen kan Sverige göra en underrättelse om statligt stöd till Europeiska kommissionen senare än Finland. Den systemansvariga stamnätsmyndigheten Svenska Kraftnät ansvarar med stöd av lagen för ordnandet av effektreserven. Stamnätsmyndigheten skapar en effektreserv om högst 2000 megawatt genom att den ingår avtal med elproducenter om ökning av produktionskapaciteten och genom att avtala om minskning av elförbrukningen med dem som förmår göra det. Kostnaderna för effektreservsystemet täcks med avgifter som de balansansvariga betalar till stamnätsmyndigheten. Avgiftens storlek baserar sig på omfattningen av balansansvaret enligt avtalet mellan den balansansvarige och den systemansvariga myndigheten och omfattningen av den balansansvariges obalans under betalningsperioden. Stamnätsmyndigheten beslutar om avgiften. 

Sverige har för avsikt att komplettera lagen om effektreserv så att den överensstämmer med bestämmelserna i elmarknadsförordningen https://www.regeringen.se/493729/contentassets/eebaea6369864871b1e88878c6ed66d1/energimarknadsinspektionens-rapport-med-forslag-for-genomforande-av-eu-lagstiftning-pa-elmarknadsomradet-samt-for-genomforande-av-vissa-delar-av-det-omarbetade-fornybartd-i-rektivet. Till lagen fogas en bestämmelse som klargör att den svenska lagen innehåller kompletterande bestämmelser om artiklarna 20–24 i förordningen. I lagen förtydligas att den systemansvariga myndigheten endast som en sista utväg, för att undanröja resurstillräcklighetsproblem, får säkerställa att en effektreserv finns tillgänglig. Lagen ändras så att den systemansvariga myndigheten kan skapa en effektreserv genom att ingå avtal om ytterligare produktionskapacitet också med en ägare av en energilagringsanläggning. Till lagen fogas också begränsningar enligt vilka en anläggning som ingår i effektreserven inte samtidigt får erhålla ersättning från grossistmarknaden för el eller delta på balans- eller elmarknaderna. 

Bestämmelserna om effektreserver kompletteras genom förordningen om effektreserv (2016:423). Det föreslås att det till förordningen fogas ett krav enligt elmarknadsförordningen på miljökonsekvenserna av de anläggningar som ingår i effektreserven. Till förordningen fogas en begränsning enligt vilken en produktionsanläggning, som tagits i drift senast den 4 juli 2019 och har utsläpp på mer än 550 gram CO2/kWh, inte får ingå i effektreserven. Från och med den 1 juli 2025 får en produktionsanläggning som tagits i drift före den 4 juli 2019 och med utsläpp på mer än 550 g CO2/kWh och mer än 350 kg koldioxid i genomsnitt årligen per installerad kilowatt inte ingå i effektreserven.  

Danmark

I Danmark har stamnätsinnehavaren Energinet enligt elförsörjningslagen (Lov om elforsyning) Kapitel 5, § 27 a: https://www.retsinformation.dk/eli/lta/2020/119 ansvaret för att upprätthålla leveranssäkerheten i elsystemet. Trots att Danmark ännu inte har någon strategisk reserv har Energinet aktivt förespråkat att en sådan tas i bruk i östra Danmark (DK2) för den femårsperiod som inleds efter 2025. Diskussioner om behovet av en strategisk reserv har förts med intressentgrupperna och energiförvaltningen redan i några år, men tills vidare har man inte kommit överens om att inrätta en reserv. Danmark har inte ansett att alternativa kapacitetsmekanismer är användbara i Danmark för att trygga elleveranssäkerheten.  

Belgien

Belgien har tillgång till en strategisk reserv som kommissionen har godkänt som statligt stöd fram till utgången av mars 2022. Bestämmelser om kapacitetsmekanismer finns i en lag som gäller ordnande av elmarknaden, där bl.a. förfarandena för fastställande av nivån för leveranssäkerheten, fastställande av den strategiska reserv som behövs för vintersäsongen och upphandling av reserven fastställs. Belgien har fattat beslut om att lägga ned alla sina kärnkraftverk senast 2025, och har därför stannat för att bereda införandet av en kapacitetsmekanism som omfattar hela marknaden. Europeiska kommissionen har godkänt den mekanism som Belgien avser införa. Avsikten är att kapacitetsmekanismen ska tas i bruk 2025 så att konkurrensutsättningen av kapaciteten för den första upphandlingsperioden kan inledas redan hösten 2021.  

Tyskland

I Tyskland finns bestämmelser om en effektreserv utanför elmarknaden och fastställande av effektreserven i 13e och 13h § i energimarknadslagen (EnWG). Effektreserven tas i bruk enbart på begäran av överföringsnätsinnehavaren och både produktionsanläggningar, energilager och tillhandahållare av flexibilitet får delta i den. Reserven ska bildas minst vartannat år genom konkurrensutsättning och ska från och med den 1 oktober 2020 uppgå till 2 000 megawatt. Regleringen av effektreserver är ny i Tyskland, och detta är första gången som en reserv bildas. Tysklands ministerium för ekonomi- och energi (BMWi) bedömer minst vartannat år om effektreserven är tillräcklig för att trygga elleveranssäkerheten. Kostnaderna för effektreserven tas i form av nätavgifter ut av slutförbrukarna av el. Dessa bestämmelser om effektreserven kompletteras genom förordningen om effektreserv (KapResV).  

I Tyskland används också tre andra system som kan betraktas som sådana kapacitetsmekanismer som omfattas av elmarknadsförordningen. Nätreserven (Netzreserve) är avsedd att lösa långvariga situationer med effektbrist och består av produktionsanläggningar som tagits ur bruk och av anläggningar som ännu inte är färdiga att användas. Laster som kan kopplas bort (abschaltbaren Lasten) är däremot laster som snabbt kan kopplas bort från elsystemet under kortvariga förbrukningstoppar. Avsikten är att systemet i framtiden ska utvecklas i riktning mot större förbrukningsflexibilitet. Målet är en mekanism med hjälp av vilken man strävar efter att överföra brunkolskraftverken till en säkerhetsreserv (Sicherheitsbereitschaft), i första hand för att minska utsläppen, men också för att garantera leveranssäkerheten i situationer där resurserna är otillräckliga. Också Tyskland är tvunget att anpassa sin kapacitetsmekanism till kraven i elmarknadsförordningen. 

11.1  Samband med andra propositioner

Det finns inga andra propositioner under behandling i riksdagen som har samband med denna proposition. 

11.2  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2022 och avses bli behandlad i samband med den. 

Den föreslagna propositionen medför behov av tilläggsanslag för domstolsväsendet till ett belopp av 46 000 euro per år från och med 2023. Avsikten är att detta behov av tilläggsanslag ska täckas med en överföring från moment 32.01.01 (Arbets- och näringsministeriets omkostnader) under arbets- och näringsministeriets huvudtitel till moment 25.10.03 (Omkostnader för övriga domstolar) under justitieministeriets huvudtitel från och med 2023.