1.1 Lagen om militär underrättelseverksamhet
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om lagens tillämpningsområde. Den underrättelseinhämtning som avses i denna lag utförs av Försvarsmakten och kallas för militär underrättelseinhämtning. Målet med underrättelseverksamheten är att i ett tidigt skede inhämta sådan information i anslutning till Försvarsmaktens uppgifter som möjliggör att man har beredskap för och kan påverka hot, risker, eventuella händelseförlopp och förändringar. Den militära underrättelseinhämtningens allmänna uppgift är att skapa en militärstrategisk lägesbild genom att följa utvecklingen i Finlands säkerhetspolitiska miljö, fastställa förändringar i den och producera information om det rådande läget. I lagen föreskrivs det om syftet med den militära underrättelseinhämtningen, om myndigheternas uppgifter och befogenheter, om beslutsfattande samt om styrningen av den militära underrättelseinhämtningen och övervakningen av den militära underrättelseinhämtningen inom försvarsförvaltningen. Lagen innehåller också bestämmelser om det tekniska genomförandet av underrättelseinhämtning som avser datatrafik för skyddspolisens räkning.
2 §.Förhållande till annan lagstiftning. I 1 mom. föreskrivs det om lagens förhållande till annan verksamhet som har nära samband med militär underrättelseverksamhet.
I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av polislagen (RP /2017) föreslås att det till polislagen ska fogas ett nytt 5 a kap. enligt vilket skyddspolisen sköter uppgifter som gäller civil underrättelseinhämtning.
Enligt RP /2017 ska det i 5 a kap. fastställas att tillämpningsområdet för metoderna för underrättelseinhämtning är den underrättelseinhämtning som utförs av skyddspolisen och som används för att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Genom regleringen betonas det att skyddspolisen är den enda civila underrättelsemyndighet som har rätt att använda de metoder som avses i 5 a kap. i polislagen.
I tillämpningsområdet för 5 a kap. ska det enligt RP /2017 finnas en hänvisning till lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. En befogenhet inom civil underrättelseinhämtning är enligt 5 a kap. informationsinhämtning som avses i en särskild lag och riktas mot den datatrafik som rör sig i de telekommunikationskablar som överskrider den finska gränsen.
Det tekniska genomförandet av inhämtande av information om datatrafik som rör sig i de telekommunikationskablar som överskrider den finska gränsen är koncentrerat till en aktör inom Försvarsmakten som är skyldig att fullgöra de uppdrag som skyddspolisen ger den och som gäller denna metod för inhämtande av information. Bestämmelser om vem som ansvarar för det tekniska genomförandet ska finnas i lagen om militär underrättelseverksamhet.
Militär underrättelseinhämtning ska enligt 2 mom. åtskiljas från Försvarsmaktens förebyggande, avslöjande och utredning av brott som det finns bestämmelser om i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). Enligt 86 § 1 mom. i den lagen sörjs det vid försvarsmaktens förebyggande och avslöjande av brott för att brott som anknyter till underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finland på det militära försvarets område och till sådan verksamhet som äventyrar syftet med det militära försvaret förebyggs och avslöjas. I 89 § 2 mom. i samma lag fastställs det vid avslöjandet av vilka brott hemliga metoder för inhämtande av information får användas. Tillämpningsområdet för den brottsbekämpning som avses i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten har samband med begreppet brott och detta begrepp ska skiljas från hot och verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning samt utvecklingen av dessa hot och denna verksamhet. Befogenheterna enligt den lagen utövas av Huvudstabens underrättelseavdelning. Eftersom befogenheterna till brottsbekämpning delvis är likadana som de befogenheter som föreslås i denna proposition, men utövas för olika syften, ska särskild uppmärksamhet fästas vid att befogenheterna till militär underrättelseinhämtning och befogenheterna till brottsbekämpning inte utövas av samma personer.
I denna regeringsproposition föreslås det också att lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten ska ändras så att man skiljer på personer som utövar befogenheter till underrättelseinhämtning och personer som utövar befogenheter till brottsbekämpning. Dessutom ska den myndighet som utför förundersökning av brott enligt den lagen ändras i och med att skyddspolisen avstår från sina befogenheter till förundersökning.
I 3 mom. föreskrivs det om tillämpningen av lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. En hänvisningsbestämmelse har ansetts behövlig eftersom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ska tillämpas på behandlingen av personuppgifter om det inte finns en särskild hänvisningsbestämmelse. En informativ hänvisning till allmänna lagar, såsom lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), har inte ansetts vara behövlig.
På grund av underrättelseverksamhetens art ska särskild uppmärksamhet ägnas åt övervakningen av denna verksamhet. I Europadomstolens avgörandepraxis har det betonats att övervakningen ska vara oberoende och inte höra till underrättelsemyndighetens förvaltningsområde. Den rättsliga övervakning som står utanför underrättelseverksamheten ska vara koncentrerad till underrättelseombudsmannen, som det föreskrivs särskilt om.
3 §. Syftet med den militära underrättelseinhämtningen. I paragrafen definieras syftet med den militära underrättelseinhämtningen. Enligt 1 mom. är syftet med den militära underrättelseinhämtningen begränsat så att det gäller vissa av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter samt stödjande av den högsta statsledningens beslutsfattande. Paragrafen har en genomgripande betydelse för hela lagen. Med stöd av paragrafen kan det också bedömas om underrättelseinhämtning om en viss verksamhet hör till den militära eller den civila underrättelseinhämtningens ansvarsområde. Den militära underrättelseinhämtningen och metoderna för underrättelseinhämtning ska möjliggöra att militärunderrättelsemyndigheten tillräckligt effektivt kan inhämta information om de företeelser och verksamheter som mest hotar samhället och dess existens.
Försvarsmaktens uppgifter omfattar i stor utsträckning också den högsta statsledningens beslutsfattande och att informera den högsta statsledningen om förändringar i den säkerhetspolitiska omgivningen. Dessutom förutsätter t.ex. beslutsfattandet om och prövningen av Försvarsmaktens internationella uppdrag alltid beslutsfattande av den högsta statsledningen. Trots att den högsta statsledningens beslutsfattande utgör en väsentlig del av Försvarsmaktens verksamhet ska stödjande av den högsta statsledningens beslutsfattande nämnas särskilt i paragrafen. Omnämnandet är informativt.
I det förslag som är under behandling föreslås dessutom att det nedan ska föreskrivas om styrningen av den militära underrättelseinhämtningen. En central del av denna styrning utgörs av det gemensamma mötet mellan statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott och republikens president samt den begäran om information som endast vissa utrikes- och säkerhetspolitiskt betydelsefulla finska aktörer kan lämna till militärunderrättelsemyndigheten. Av de orsaker som beskrivs ovan är det inte ändamålsenligt att den högsta statsledningen i Finland nämns särskilt eftersom den högsta statsledningen är en viktig mottagare av underrättelseinformation.
De åtgärder som vidtas på basis av den information som inhämtats och analyserats kan vara av många slag. Åtgärderna kan inbegripa t.ex. förbättring av lägesuppfattningen hos människor som befinner sig på finskt territorium och satsningar på utbildning, såsom vid desinformationsoperationer, samt i extremfall mobilisering. I det första exemplet lämnar den högsta statsledningen underrättelseinformationen till de behöriga myndigheterna. Det är dock inte i alla situationer nödvändigtvis statsledningen som sprider informationen vidare till de behövliga aktörerna, utan i fall där t.ex. avancerade sabotageprogram identifierats kan information om ett sabotageprogram lämnas direkt till de berörda företagen för att säkerställa att statsledningens beslutsfattande tryggas.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är enligt paragrafen bundet till vissa av Försvarsmaktens uppgifter som avses i lagen om försvarsmakten. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om försvarsmakten hör det militära försvaret av Finland till försvarsmaktens uppgifter. Det militära försvaret av Finland innefattar enligt 1 punkten underpunkt a övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten. Enligt 1 punkten underpunkt b innefattar det militära försvaret av Finland också tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen.
Försvarsmaktens första lagstadgade uppgift har ansetts innebära att Försvarsmakten ska skydda Finland mot yttre hot. Ett yttre hot inbegriper dock inte nödvändigtvis sådan verksamhet utanför Finlands gränser som riktar sig mot Finland, utan strävan kan också vara att ett hot ska förverkligas på finskt territorium. En utländsk aktör kan försöka förbereda och organisera militär verksamhet med hjälp av t.ex. personer som befinner sig i Finland.
Genom militär underrättelseinhämtning försöker man reda ut vilka aktörer som ligger bakom denna typ av hot och hur de försöker påverka Finland och t.ex. Finlands militära försvar. Verksamhet som sker i Finland kan också syfta till att påverka de krishanteringsinsatser som Finland deltar i eller utgöra hybridpåverkan i Finland. Av betydelse är att en främmande stat eller utländsk aktör ligger bakom verksamheten.
Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten också deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt deltagande i territorialövervakningssamarbete eller i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet.
I enlighet med 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten ska Finlands militära försvar stärkas genom internationellt samarbete. Samarbete idkas inom EU och med andra stater och internationella organisationer, såsom FN och Nato, samt med olika grupper av länder. Internationellt bistånd kan i enlighet med 3 punkten ges en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation t.ex. i situationer som inkluderar EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd eller vid territorialövervakning på det sätt som föreskrivs i lagen om försvarsmakten. Som exempel på annan internationell verksamhet som avses i bestämmelsen kan nämnas samverkan som utgår från Finlands egna behov.
Enligt 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om försvarsmakten hör till försvarsmaktens uppgifter också deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering.
Det kan utöver vad som föreskrivs ovan dessutom också bli aktuellt att indirekt stödja andra myndigheter. Som en sådan särskild situation kan betraktas den handräckning som Försvarsmakten ger polisen. Trots att stödjande av andra myndigheter inte nämns i paragrafen kan militär underrättelseinhämtning indirekt bli aktuell i situationer där handräckning ges. Om t.ex. polisen begär handräckning av Försvarsmakten utomlands kan man bli tvungen att använda militär underrättelseinhämtning för endast försvarsmaktens egen verksamhet. Det är i detta fall inte fråga om underrättelseverksamhet som utförs för polisens räkning. Underrättelseinformationen stöder Försvarsmaktens verksamhet och lämnas i dessa fall inte ut till polisen.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är att i ett tillräckligt tidigt skede inhämta korrekt och oberoende information till stöd för den högsta militära ledningens beslutsfattande avseende de av Försvarsmaktens uppgifter som anges i 2 § i lagen om försvarsmakten samt i sista hand till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Information får inhämtas endast om de föremål för militär underrättelseinhämtning som anges i denna lag. Den information som inhämtats genom militär underrättelseinhämtning möjliggör att den högsta militära ledningen och den högsta statsledningen i rättidigt kan fatta beslut som grundar sig på korrekt information och att en strategisk, operativ och taktisk förvarning kan ges. Informationen möjliggör också att de tillgängliga myndighetsresurserna används effektivt och att myndighetsresurserna planeras, utvecklas, upprätthålls och utökas effektivt i tillräckligt god tid, om situationen kräver det.
Inhämtandet av information inbegriper också kartläggning av yttre hot som riktar sig mot Finland. Det är alltså fråga om att t.ex. följa upp utvecklingen av den säkerhetspolitiska miljön för att kunna skapa en lägesbild. Begreppet inhämtande av information täcker också fortgående inhämtande av information om föremål för militär underrättelseinhämtning. Inhämtandet av information kan inte i sig begränsas tidsmässigt eftersom underrättelseverksamhet ofta måste pågå under en lång tid och vara systematisk, utan att den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning nödvändigtvis behöver utgöra en överhängande fara under den tid underrättelseinhämtningen pågår. Till denna del kan det hänvisas till justitieministeriets betänkande om en ändring av grundlagen (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 49).
Händelseförlopp och verksamheter kan till en början verka vara något annat än verksamhet som utgör ett konkret hot. Att man i ett tillräckligt tidigt skede får information om dessa händelser och denna verksamhet möjliggör att man kan identifiera målet med dem och reda ut vem som har intresse och nytta av dem. Detta möjliggör också att det kan göras en tillräcklig riskbedömning och utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk bedömning av hur sannolikt det är att Finland blir och i vilka situationer Finland kan bli föremål för denna typ av händelseförlopp och verksamhet. Vid identifieringen av hot är det viktigt att reda ut vilken aktör som ligger bakom hotet och med vilka resurser hotet kan förverkligas.
Ett viktigt föremål för militär underrättelseinhämtning är t.ex. militär verksamhet. Militär verksamhet kan vara ett yttre hot mot Finland som en statlig eller icke-statlig aktör ligger bakom (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 48). I samband med militär verksamhet förflyttas ofta stora truppenheter och vapensystem. Placeringen av truppenheter och vapensystem ger information om den militära aktörens insatsberedskap under fredstid t.ex. vid militära övningar.
Underrättelseinhämtning om hot täcker också t.ex. framtagning av det målidentifieringsstöd och de geografiska uppgifter och uppgifter om förhållanden som Försvarsmakten behöver.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningens inhämtande av information är inte att påverka själva verksamheten utan att inhämta information om den och de avsikter och drivfjädrar som ligger bakom den. En verksamhet kan t.ex. vara helt normal, men organiseringen av den kan ha sitt ursprung i en främmande stats försök att påverka verksamheten i ett demokratiskt samhälle. I sådana situationer är det mycket viktigt att inhämta information om huruvida en främmande stat utövar inflytande över ledarna för en intern konflikt eller styr den eller om en främmande stat själv bör ansvara för denna typ av verksamhet. Verksamheten kan utgöra ett led i en främmande stats krigsplaner eller en första fas i en främmande stats användning av militära maktmedel.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är inte att ingripa i t.ex. sådan privat verksamhet av internationell karaktär som kan anses vara helt normal, såsom konkurrens på marknadsvillkor eller lagliga rättsprocesser och immaterialrättigheter. Föremål för underrättelseinhämtning kan också i dessa fall bli de faktorer som ligger bakom verksamheten, såsom en främmande stats beslut att förbjuda export till Finland av en produkt eller råvara som är livsviktig för Finland och som produceras av bolag som den främmande staten äger och att på detta sätt försöka påverka den fria verksamheten i det finländska samhället. Också i dessa situationer behöver Försvarsmakten inte nödvändigtvis vidta konkreta åtgärder utifrån den erhållna informationen, utan informationen om de faktorer som ligger bakom verksamheten kan om ett hot är tillräckligt allvarligt lämnas till de centrala aktörer som kan vidta behövliga åtgärder för att begränsa hotets konsekvenser och rätta till situationen.
Paragrafens betydelse framgår också av det faktum att vid militär underrättelseverksamhet syftar inhämtandet av information alltid till att genomföra vissa av de uppgifter som Försvarsmakten har enligt lagen om försvarsmakten. De nedan angivna föremålen för den militära underrättelseinhämtningen ska alltid basera sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen, och de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 4 kap. kan användas endast för Försvarsmaktens uppgifter som räknas upp i den föreslagna paragrafen och utförande av ett underrättelseuppdrag som baserar sig på föremålen för den militära underrättelseinhämtningen.
4 §. Föremål för den militära underrättelseinhämtningen. I paragrafen föreskrivs det om vilken verksamhet som information kan inhämtas om med den militära underrättelseinhämtningens metoder för underrättelseinhämtning. Bestämmelser om metoder för underrättelseinhämtning finns i 4 kap. Genom militär underrättelseinhämtning inhämtas alltid den information som behövs för att genomföra Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter enligt 3 §. Paragrafen har betydelse för den som framställer en begäran om information, den som delar ut ett underrättelseuppdrag och den som framför ett yrkande på att en metod för underrättelseinhämtning ska användas samt den aktör som fattar beslut på basis av yrkandet eller den som beviljar tillstånd. Beslutsfattarens prövning av respektive fall omfattar huruvida t.ex. underrättelseinhämtning som avser datatrafik kan användas för att inhämta information om en främmande stats verksamhet som kan äventyra det finska försvaret.
I paragrafen anges det ingen geografisk begränsning för var den verksamhet som underrättelseinhämtningen gäller ska ske. Det är inte ändamålsenligt att en underrättelseoperation inleds utanför Finlands gränser och att operationen måste avbrytas när den aktör som är föremål för underrättelseinhämtning anländer till Finland.
Verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning är verksamhet som ännu inte utgör förberedande av brott eller som inte är straffbar. Den verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning kan således vara fullt laglig. En verksamhet kan dock i vissa fall utvecklas till en olaglig verksamhet som avser utredning av brott i takt med att den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning framskrider. De ovan avsedda situationer som avser utredning av brott ska inte längre höra till den militära underrättelseinhämtningens ansvarsområde utan det är i detta fall fråga om på misstanke om brott grundat militärt kontraspionage eller bekämpning eller utredning av brott.
Föremålen för inhämtande av information inom den militära underrättelseinhämtningen räknas uttömmande upp i paragrafen. Punkterna utesluter inte nödvändigtvis varandra. De kan också vara överlappande och vara aktuella samtidigt.
Ett underrättelseuppdrag som avses i 9 § ska alltid basera sig på de punkter som räknas upp i paragrafen. Ett underrättelseuppdrag kan basera sig på en eller flera punkter som nämns i paragrafen. Det är upp till beslutsfattaren att bedöma om det i en viss situation är motiverat att använda en specifik metod för underrättelseinhämtning och i vilken utsträckning det är motiverat att använda denna metod.
Bestämmelserna i paragrafen styr utarbetandet av underrättelseuppdrag för den militära underrättelseinhämtningen samt användningen av metoder för underrättelseinhämtning. I de bestämmelser om beslutsfattande som det redogörs för nedan förutsätts det att den verksamhet som underrättelseinhämtningen gäller kan preciseras och motiveras. Vid beslutsfattande om metoder för underrättelseinhämtning och genomförande av underrättelseinhämtning ska man dessutom alltid beakta de allmänna principerna, såsom proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet samt förbudet mot diskriminering.
Alla föremål för underrättelseinhämtning kan inte klart och tydligt delas in i verksamhet som till sin art är militär och verksamhet som till sin art är civil. Av denna orsak är det ändamålsenligt att den militära och den civila underrättelseinhämtningen kan inhämta information om delvis samma mål. Inhämtandet av information inom den militära och den civila underrättelseinhämtningen kan gälla samma större hotbilder eller helheter, men båda aktörerna ska inhämta information om sitt eget delområde. Om underrättelsemyndigheterna samarbetar kan den högsta statsledningen ges en mer övergripande bild av den helhet som är föremål för observation. Bakgrunden till i synnerhet verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning kan vara en främmande stats avsikt att för att nå sina mål påverka en annan stat så att eventuella militära metoder som anses vara traditionella inte behöver användas. En främmande stats påverkan kan också genomföras på så sätt att åtgärderna läggs ut på en aktör utanför den egentliga statliga aktören eller på så sätt att verksamheten som en del av en större krigslist kamoufleras så att den verkar vara brottslig eller terroristisk verksamhet. I synnerhet i dessa situationer kan föremålen för militär och civil underrättelseinhämtning överlappa, och dessutom kan inom samma verksamhetsfält delta också brottsbekämpande myndigheter till följd av sådant inhämtande av information som avser utredning av brott. Detta förutsätter att inhämtandet av information samordnas mellan olika underrättelsemyndigheter. Bestämmelser om militärunderrättelsemyndigheternas samarbete med skyddspolisen och andra myndigheter finns i 16–18 §.
Enligt Europadomstolens etablerade avgörandepraxis ska en lag som begränsar de rättigheter som tryggas i artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ha bl.a. effekter som kan förutses. Förutsebarhet innebär framför allt att lagen är tillräckligt exakt så att det tydligt framgår i vilka förhållanden och under vilka förutsättningar medborgarna kan bli föremål för hemliga myndighetsåtgärder (Weber och Saravia mot Tyskland, punkt 96 och 97).
Europadomstolen har dock ofta påpekat att det redan av ett ärendes karaktär följer att hot mot den nationella säkerheten till sin natur är annorlunda och ibland också oförutsebara, och därför kan det vara svårt att på förhand definiera dessa hot (Kennedy mot Förenade kungariket, punkt 159). Europadomstolens avgörandepraxis behandlas närmare i allmänna motiveringen. Ärendet behandlas närmare i allmänna motiveringen (Europakonventionen).
Strävan med förteckningen över föremål för militär underrättelseinhämtning är att samordna kravet på att lagen ska vara förutsebar och exakt samt behovet av att kunna inhämta information också om nya hot. Europadomstolens ställningstaganden har beaktats när förteckningen utarbetades och det föreslås att bestämmelserna om föremålen för den militära underrättelseinhämtningen ska vara så detaljerade och omfattande som möjligt.
Vilka metoder som kan användas vid inhämtandet av information förutsätter alltid prövning från fall till fall och att den aktör som är föremål för informationsinhämtning identifieras antingen som en statlig aktör eller en annan aktör.
En förutsättning för att en metod för underrättelseinhämtning ska kunna användas är inte att den aktör som ligger bakom verksamheten har identifierats då metoden för underrättelseinhämtning börjar användas. Metoder för underrättelseinhämtning kan användas för att upptäcka hot och identifiera de aktörer som ligger bakom dem. Föremål för en metod för underrättelseinhämtning kan också vara en person eller grupp av personer som kan antas ha samband med verksamhet som avses i denna paragraf.
Tillämpningsområdet för militär underrättelseinhämtning begränsas i 1 mom. till inhämtande av information om verksamhet som till sin art är militär, vilket innebär att verksamheten till sin art inte behöver vara sådan att den utgör ett konkret hot.
Begreppet ”verksamhet som till sin art är militär” definieras inte i lagstiftningen och inte heller i den rättsvetenskapliga litteraturen. Militär verksamhet har granskats i regeringens proposition (RP 172/1999 rd) om ändring av den nu upphävda lagen om försvarsmakten (402/1974) med avseende på vilka ärenden som är militära kommandomål och vilka administrativa mål.
Typiskt för militär verksamhet är stora truppenheter, förberedelser för och ledning av militära åtgärder, militär organisering, deltagande i militär utbildning och militär upprustning i större utsträckning än med stöd av vanliga maktmedelsredskap. Militär verksamhet kräver dessutom ofta omfattande ekonomiska resurser. Det är i allmänhet en stat som ligger bakom en sådan verksamhet.
Militär verksamhet kan bedrivas också av andra än stater. I detta fall ska uppmärksamhet fästas vid verksamhetens planmässighet, ekonomiska resurser och organisering samt vilken form av maktmedel aktören i fråga eventuellt kan tillgripa. En militär icke-statlig aktör kan t.ex. vara en aktör som definierar sig själv som en stat, som andra stater inte har erkänt, eller en separatistgrupp vars verksamhet i betydande grad har samband med en väpnad konflikt. Till exempel en militär styrka utan beteckningar som avses i 2 § i territorialövervakningslagen (755/2000) anses också vara en icke-statlig aktör, och enligt den paragrafen avses med en sådan styrka en grupp som är jämförbar med militära avdelningar och agerar för en främmande stats räkning eller med en främmande stats samtycke, som är militärt organiserad, utrustad eller beväpnad, och vars statliga ursprung inte kan identifieras. I takt med att tekniken utvecklas kan militära hot riktas mot Finland också från mer avlägsna områden än Finlands närområde.
Enligt 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen får med en metod för underrättelseinhämtning inhämtas information om verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara organiserade trupper samt förberedelse för sådan verksamhet. Verksamheten ska till sin art vara militär i enlighet med det inledande stycket i momentet.
Den verksamhet som avses i punkten är inte begränsad så att den gäller särskilt verksamhet som riktar sig mot Finland. Försvarsmakten ska i stor utsträckning kunna inhämta information om verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara trupper och om utvecklingen av denna verksamhet, trots att verksamheten inte kan anses utgöra ett direkt militärt hot mot Finland. På basis av den information som inhämtats om verksamheten kan det finländska samhället och Försvarsmakten bättre förbereda sig på fientlig verksamhet och denna verksamhets eventuella konsekvenser för Finland.
Verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara trupper inbegriper militära maktmedel och förberedelser för dem, samt militära planer och avsikter. Det som nämns ovan påverkar i väsentlig grad vilken form av reellt hot mot Finland eller andra aktörer som denna verksamhet eventuellt kan utgöra. Ett lyckat inhämtande av information ger mer tid för förberedelser för ett hot. En militär förvarning förutsätter att man ingående kan bedöma olika händelseförlopp. Information om dessa kan t.ex. fås från militär verksamhet på andra håll i världen och granskningar av hur den militära aktören agerar eller har agerat i olika konflikter.
Den förberedelse för verksamhet som nämns i punkten omfattar militärpolitisk och militär utveckling samt militärpolitiska och militära planer. Förberedelser för verksamhet inbegriper t.ex. krigsplaner, gruppering av trupper och utveckling och införskaffning av vapensystem. Utifrån den information som inhämtats försöker man strukturera och minska olika osäkerhetsfaktorer i den säkerhetspolitiska omgivningen samt även utnyttja dem vid försvaret och beredskapen för kriser.
Den verksamhet som avses i punkten är också krig mellan främmande stater eller hot om krig, vilket i väsentlig grad kan påverka också Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska relationer eller försvåra Finlands möjligheter att delta i internationellt samarbete.
Till Försvarsmaktens uppgifter hör att som en del av det militära försvaret av Finland trygga den territoriella integriteten. Försvarsmakten ska trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt vid behov försvara den lagliga samhällsordningen med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland.
Den verksamhet som avses i punkten omfattar situationer där en främmande stat försöker påverka den demokratiska samhällsordningen i Finland. Med denna verksamhet avses sådana försök att upphäva och förändra samhällsordningen som eventuellt inbegriper våldsamma metoder, hot om våldsamma metoder eller andra förfaranden som strider mot grundlagen.
Hotfull verksamhet kan ta sig uttryck t.ex. som en plan på att använda vapenmakt för att genomföra en intern statskupp eller revolution eller en plan på att göra Finland till en del av en främmande stat. Som hotfull verksamhet kan också anses t.ex. försök att med våld hindra riksdagen att utöva sin lagstiftningsbehörighet eller tvinga personer som utövar regeringsmakt att göra eller låta bli att göra något i sina statliga uppgifter. Bakgrunden till hotfull verksamhet kan vara en främmande stats strävanden, och hotfull verksamhet kan inbegripa drag av militär verksamhet, t.ex. metoder för hybridpåverkan. Information kan inhämtas t.ex. om vilka planer en aktör som ligger bakom de strävanden som nämns ovan har eller vilka förberedelser aktören har vidtagit och vilka personer som från Finland eller utlandet deltar i denna verksamhet.
Till Försvarsmaktens uppgifter hör att skydda Finland mot yttre hot. Detta innebär också att Försvarsmakten inte kan ingripa i Finlands interna ärenden, såsom bl.a. konflikter inom staten och medborgarnas på eget initiativ utövade påverkan i ett demokratiskt samhälle, i form av t.ex. en generalstrejk. Det som nämns ovan ska dock skiljas från en situation som ser ut som en intern konflikt, men som organiseras och stöds av en främmande stat.
Den verksamhet som avses i punkten är också en främmande stats militära och utrikes- och säkerhetspolitiska planer eller verksamhet som kan orsaka skada för Finlands internationella relationer eller andra viktiga intressen. Med en främmande stats verksamhet som orsakar skada avses t.ex. verksamhet som syftar till att på ett fientligt sätt påverka beslutsfattandet i Finland. En främmande stats urval av medel för fientlig påverkan kan vara omfattande och variera i enlighet med det världspolitiska läget mellan allt från politiska och ekonomiska metoder och informationspåverkan till taktisk försummelse av myndighetsverksamhet eller exceptionell aktivering som de faktiska förhållandena inte ger anledning till.
Denna verksamhet har samband med 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkt b i lagen om försvarsmakten och enligt den punkten hör till försvarsmaktens uppgifter tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen. En främmande stat kan försöka påverka statsledningens beslutsfattande genom politiska och ekonomiska påtryckningar samt desinformationsoperationer som kan leda till att en främmande makt tillgriper militära maktmedel mot Finland. Genom militär underrättelseinhämtning försöker man reda ut de verkliga avsikterna med denna verksamhet och vilka aktörer som ligger bakom den. Utredning av bakgrunden till olika påtryckningsmetoder har ett direkt samband med att det ska kunna ges en förvarning om att ett militärt hot håller på att utvecklas. Betydelsen av rättidig och objektiv information accentueras vid förberedelser för politiska och ekonomiska påtryckningsmetoder och desinformationsoperationer samt vid förberedelser för det militära hot som eventuellt följer på dessa metoder och operationer. Rättidig och objektiv information möjliggör dessutom att statsledningen kan agera obehindrat när dessa påtryckningsmetoder riktas mot Finland samt hjälper till att förutse utvecklingen av hotet.
En främmande stat kan sträva efter att genomföra sina åtgärder så att målstaten inte kan vara säker på om det är fråga om en målinriktad operation som styrs av en främmande stat eller inte. Sådan verksamhet kan t.ex. vara att man försöker påverka den finska och utländska medborgaropinionen genom att systematiskt sprida felaktig information om Finlands politik i offentligheten. I detta fall kan information inhämtas om huruvida bakgrunden till den informationspåverkan som riktar sig mot Finland är militära strävanden samt om målsättningarna med denna verksamhet.
Verksamhet enligt punkten kan också vara t.ex. en statskupp eller revolution som har inletts eller är inom synhåll i en annan stat, och som ger upphov till ett intresse för hur det politiska läget i den staten utvecklas. Utvecklingen av det politiska läget kan ha betydande konsekvenser för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska läge.
Enligt 1 mom. 2 punkten i den föreslagna paragrafen kan inhämtande av information gälla underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finlands försvar.
Enligt den allmänna principen i internationell rätt åtnjuter alla suveräna stater territoriell integritet och politiskt oberoende i förhållande till andra stater. Varje stat beslutar själv om den tillåter och på vilka villkor den tillåter utländska tjänstemän att arbeta inom statens territorium. I allmänna motiveringen konstateras det att de flesta stater de facto upp till en viss gräns tolererar eller till och med godkänner att främmande staters underrättelsemyndigheter är verksamma inom deras territorium. Det kan vara fråga om att informationsutbytet gagnar båda parterna eller att den främmande maktens öppna inhämtande av information om de allmänna förhållandena i målstaten inte äventyrar målstatens eller någon annan aktörs intressen. Under andra förhållanden kan målstaten förhålla sig avvisande till den verksamhet som en främmande stats myndigheter utför inom målstatens territorium. Verksamheten kan också i vissa fall uppfylla rekvisitet för en gärning som är straffbar enligt strafflagstiftningen i målstaten. Verksamhetens straffbarhet kan beroende på målstaten påverkas av t.ex. vem som inhämtar information, vilken information som inhämtas och vilken metod som används för att inhämta information.
Om underrättelseverksamheten riktar sig mot försvaret och om den är framgångsrik, kan denna verksamhet äventyra de intressen som hör till det militära försvaret av Finland och som avses i denna proposition.
Med främmande staters underrättelseinhämtning avses en främmande stats verksamhet som syftar till att främja den egna statens intressen eller att till skada för Finland eller en annan främmande stat inhämta information som målstaten har ett särskilt intresse av att hålla hemlig. Föremål för en främmande stats inhämtande av information kan vara t.ex. Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, såsom utvecklingen av Finlands försvar, grunderna för beslutsfattandet, beslutsfattandet på strategisk nivå och militär förmåga, Finlands militära beredskap, samhällets krishanteringsförmåga, försörjningsberedskapen samt teknik på hög nivå och forskning och produktutveckling av den. Utöver informationsinhämtning kan syftet med främmande staters underrättelseverksamhet också vara att påverka bl.a. beslutsfattandet om de ärenden som avses ovan för att främja en främmande stats intressen eller för att skada Finland eller en annan främmande stat.
Med underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finlands försvar avses utländsk underrättelseverksamhet där föremål för underrättelseinhämtning är bl.a. organiseringen av försvaret, försvarsförmågan eller den militära teknik som används. De föremål för underrättelseinhämtning som avses ovan har i väsentlig grad också samband med ett intresse av sekretess eftersom strävan kan vara att utifrån den inhämtade informationen på förhand försvaga föremålen för en främmande stats underrättelseinhämtning och de vid behov kan elimineras. Hänvisningen till försvaret medför också att det görs en åtskillnad på föremål för militär underrättelseinhämtning och annan underrättelseverksamhet som traditionellt hör till skyddspolisens behörighet.
Med stöd av de metoder för underrättelseinhämtning som anges nedan kan information inhämtas t.ex. om hur en främmande stats underrättelseinhämtning fungerar med tanke på Finlands försvar, vem som arbetar för eller till förmån för en utländsk underrättelsetjänst eller vilka öppna och hemliga metoderna för inhämtande av information dessa aktörer använder och mot vad metoderna riktar sig. Inhämtandet av information kan gälla också t.ex. vilka mål och prioriteringar för inhämtande av information om Finland en främmande stats underrättelsetjänst har fastställt. Med metoder för underrättelseinhämtning kan man också upptäcka och identifiera personer som för en främmande stats underrättelsetjänst avslöjar sekretessbelagd information som är viktig med tanke på försvaret, och personer som en främmande stats underrättelsetjänst försöker rekrytera för sin verksamhet eller som i enlighet med de order och anvisningar de fått från en främmande stats underrättelsetjänst försöker påverka beslutsfattandet till skada för Finland.
Främmande makter och utländska aktörer kan för eget bruk och på ett annat sätt än ett normalt sätt försöka inhämta information om industriellt kunnande som har nära samband med Finlands försvar. Inhämtande av information genom militär underrättelseinhämtning kan gälla t.ex. situationer av detta slag samt utredning av vilken aktör som för eget bruk försöker inhämta information om den finländska försvarsindustrins kunnande.
Underrättelseverksamhet omfattar också situationer där underrättelseinhämtning görs via datanät med hjälp av avancerade sabotageprogram. Underrättelseverksamhet ska ses som teknikneutral och den omfattar alla situationer där målet med verksamheten är att inhämta information om t.ex. de föremål för underrättelseinhämtning som beskrivs ovan och som en främmande stat har intresse av.
Olika stater kan ha organiserat sin underrättelseverksamhet på många olika sätt, såsom framgår av den internationella jämförelsen. Av denna orsak kan det inte anses ändamålsenligt att specificera vilken typ av underrättelsetjänst man kan inhämta information om genom militär underrättelseinhämtning.
Med en metod för underrättelseinhämtning får enligt 1 mom. 3 punkten i den föreslagna paragrafen information inhämtas om planering, tillverkning, spridning och användning av massförstörelsevapen, såsom kemiska och biologiska vapen, toxinvapen samt kärnvapen och radiologiska vapen. Verksamheten ska vara militär till sin art.
Kärnvapen och deras roll vid användningen av maktmedel är på nytt aktuella i den säkerhetspolitiska diskussionen. Spridning av andra massförstörelsevapen och farliga material som hör ihop med dem samt kunnande om dessa vapen och material utgör också ett hot.
Kemiska vapen definieras bl.a. i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (FördrS 19/1997). Bestämmelser om biologiska vapen och toxinvapen finns i protokollet rörande förbud för användning i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser samt av bakteriologiska krigsmetoder (FördrS 23/1929), som upprättades i Genève 1925. Bestämmelser om kärnvapen finns bl.a. i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 11/1970), dvs. det så kallade icke-spridningsavtalet. Definitioner av radiologiska vapen finns t.ex. i den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (FördrS 59/2002).
Föremål för underrättelseinhämtning som avser massförstörelsevapen kan vara såväl en person eller grupp av personer som en statlig aktör. Det kan t.ex. vara fråga om inhämtande av information om tillverkning, införskaffning, lagring, innehav eller transport av massförstörelsevapen någon annanstans än i Finland.
En typisk risk som är förknippad med massförstörelsevapen är möjligheten att en mycket stor skada sker. En risk kan anses vara allvarlig också på grund av att skadan är långvarig. En sådan risk orsakas t.ex. av en explosion som sprider ut radioaktiva ämnen i miljön på ett tätt bebott område.
Massförstörelsevapen utgör inte nödvändigtvis ett direkt hot mot Finland, men man ska kunna förbereda sig för det hot som de orsakar. Den information som fås om massförstörelsevapen kan dock påverka Finlands möjligheter att agera i internationella forum.
Genom inhämtande av information säkerställs att det finns tillräckliga möjligheter att bekämpa de skador som massförstörelsevapen orsakar. Utifrån den information som inhämtats kan man förbereda sig för att agera i internationella forum och för Försvarsmaktens eventuella deltagande i internationell verksamhet eller militär krishantering.
Att den internationella säkerheten rubbas kan indirekt ha betydelse också för säkerhetssituationen i Finland.
Enligt 1 mom. 4 punkten i den föreslagna paragrafen får med en metod för underrättelseinhämtning information inhämtas om en främmande stats utvecklande och spridning av militärmateriel. Information som inhämtats om den verksamhet som avses i punkten har samband med Försvarsmaktens uppgifter som räknas upp i detaljmotiveringen till paragrafen om syftet med den militära underrättelseinhämtningen.
Information kan inhämtas om såväl en statlig som en icke-statlig aktör eller grupp av aktörer. Det har ingen betydelse vem som utvecklar militärmateriel, utan det är fråga om för vilket ändamål militärmateriel utvecklas. Den verksamhet som avses i punkten är tydligast när den produkt som utvecklas inte kan användas för något annat än militär verksamhet, såsom en missil med tillhörande robotsystem. En situation är dock tydlig också när t.ex. en främmande stats väpnade styrkor har gett en privat aktör i uppdrag att utveckla en viss produkt.
Det är svårare att få klarhet om situationen när en främmande stat inte direkt beställer hela vapensystemet, inklusive alla därmed anslutna delar, av en enskild aktör, utan har delat upp vapensystemets olika delar på flera aktörer. I detta fall ska man bedöma situationen som en helhet och på basis av den erhållna informationen försöka bedöma om alla de delprojekt som fördelats på olika aktörer har samband med utvecklande av ett vapensystem.
Med den militärmateriel som avses i punkten avses teknik som inte utvecklas för att köpas av enskilda personer, utan användarna av militärmateriel är i princip statliga eller med dem jämställbara aktörer som har tillräckliga resurser att skaffa den teknik som avses ovan.
Utvecklande av vapensystem utgör inte nödvändigtvis ett direkt hot mot Finland. Den information som fås om utvecklande av vapensystem har dock en stor betydelse med tanke på Försvarsmaktens verksamhet så att man vid behov effektivt kan skydda sig mot vapensystemen och om hotet realiseras minimera de skador som vapensystemen orsakar.
När underrättelseverksamheten baserar sig på det utvecklande av militärmateriel som avses i denna punkt ska uppmärksamhet alltid fästas vid vilken aktör som utvecklar militärmateriel. Utvecklande av den militärmateriel som behövs vid militär verksamhet kan ske på uppdrag av den privata sektorn. I detta fall är förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning strängare än när det gäller en statlig aktörs arbete med att utveckla militärmateriel. Man ska också beakta huruvida en stat har direkt bestämmanderätt över en privat aktör som utvecklar militärmateriel och i hur stor grad staten kan styra den aktör som utför utvecklingsarbetet. Ett vanligt kommersiellt avtal mellan en statlig aktör och ett privat bolag kan i princip inte anses vara ett avtal på basis av vilket den privata aktören kan anses vara en statlig aktör.
Spridning av militärmateriel tyder på att vissa aktörer kan sprida militärmateriel vidare också till små grupperingar som inte nödvändigtvis har resurser att skaffa militärmateriel direkt av tillverkarna. Den information som inhämtas om spridning av militärmateriel har betydelse också i samband med internationellt bistånd och deltagande i militära krishanteringsinsatser. Den inhämtade informationen har i dessa situationer betydelse med tanke på den utrustning som de trupper som skickas till området behöver och deras förberedelser för den verksamhet som sker i området.
Den militärmateriel som avses i punkten samt utvecklande och spridning av den har betydelse för skapande av en militärstrategisk lägesbild samt utvecklande av Finlands säkerhetspolitiska miljö och beredskap för de hot som utvecklandet och spridningen av militärmateriel utgör. Spridningen av militärmateriel höjer risken för att det i en viss stat håller på att bildas en militär aktör eller att en militär aktör i en viss stat blir starkare och äventyrar internationell fred. Spridning av militärmateriel inbegriper också transitering.
Försvarsmaktens uppgifter och militära underrättelseinhämtning gäller dock inte förebyggande och bekämpning av internationell brottslighet, såsom olaglig vapenhandel.
Enligt 5 punkten får det vid militär underrättelseinhämtning inhämtas information om en kris som hotar internationell fred och säkerhet.
Underrättelseinhämtning är med stöd av denna punkt tillåten oberoende av om den som orsakar krisen eller en part i krisen är en statlig eller icke-statlig aktör. Vid sidan av de statliga aktörerna har det uppkommit en expanderande grupp icke-statliga aktörer, vars mål och verksamhetssätt kan utgöra ett hot mot den internationella säkerheten eller enskilda länders och deras invånares säkerhet. Inhämtande av information på basis av denna punkt kan på så sätt förutom verksamhet som eskalerat till en väpnad konflikt gälla också sådan verksamhet som bara är ett förebud om ett hot mot internationell fred. En kris som äventyrar internationell fred och säkerhet och därigenom påverkar behovet av information kan också orsakas av sådana aktörer i olika delar av världen som strävar efter att begränsa de demokratiska institutionernas verksamhet samt inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och aktiviteten på sociala medier.
Finland deltar i internationell krishantering bl.a. för att förebygga och begränsa kriser, avhjälpa de skador som kriserna orsakat och återställa samhällen så att de fungerar ostört samt lindra skador som orsakats av storolyckor eller naturkatastrofer. Förebyggande av konflikter och proaktiv verksamhet ges i nuläget större betydelse. I punkten tillåts av denna orsak underrättelseinhämtning om verksamhet som eventuellt äventyrar krishanteringsinsatser eller personer som deltar i dem. Information kan inhämtas t.ex. på förhand om förhållandena i ett område där en krishanteringsinsats planeras och om faktorer som påverkar säkerheten för de sakkunniga som sänds till området. Inhämtande av information om dessa omständigheter får självfallet fortgå också under insatsen i enlighet med 6 punkten.
Enligt 6 punkten kan föremål för militär underrättelseinhämtning vara verksamhet som hotar säkerheten vid internationella krishanteringsinsatser. Det inhämtande av information som avses i punkten baserar sig på 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om försvarsmakten och 1 § i lagen om militär krishantering (211/2006), och enligt dem kan Finland delta i militär krishantering bl.a. för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller för att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen. Bestämmelser om civil krishantering finns i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004).
Information kan inhämtas i synnerhet om förhållandena i området där en krishanteringsinsats utförs och om faktorer som påverkar säkerheten för finländska krishanteringsstyrkor, såsom om en våldsam attack hotar finländska sakkunnig som deltar i en krishanteringsinsats och om var, när och på vems uppdrag eventuella våldsdåd kommer att utföras. Inhämtande av information i anslutning till en militär krishanteringsinsats ska ske i enlighet med föreskrifter och anvisningar från den organisation som leder krishanteringsinsatsen.
Inhämtande av information om vilka förhållanden som råder under en krishanteringsinsats kan också ske på förhand, vilket innebär att man till stöd för beslutsfattandet om deltagande i en krishanteringsinsats inhämtar information om förhållandena i området.
Momentets 7 punkt har samband med 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten. Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i den lagen deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt deltagande i territorialövervakningssamarbete eller i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. Enligt 12 § i lagen om försvarsmakten kan statsledningen besluta om lämnande av bistånd till en annan stat i vissa situationer, såsom till följd av en terrorattack, naturkatastrof, storolycka eller någon annan motsvarande händelse.
Trots att information i första hand fås av den aktör som framställer en begäran om hjälp finns det behov av att information kan inhämtas t.ex. för att kartlägga området där en naturkatastrof inträffat och för att det bistånd som lämnas ska nå fram på ett ändamålsenligt sätt och så säkert som möjligt. Dessutom kan det handla om krävande multinationella evakueringsoperationer, i synnerhet när det är fråga om evakuering av EU-medborgare och evakueringen i övrigt inte kan genomföras t.ex. med hjälp av internationell räddningsverksamhet.
Situationerna kan också inbegripa användning av Europeiska unionens stridsgrupper och Natos snabbinsatsstyrkor i samband med annan krishantering än militär krishantering. Användning av dessa grupper och styrkor är möjlig i alla typer av kriser, också naturolyckor eller olyckor som orsakats av människan.
Militär underrättelseinhämtning kan i enlighet med punkten utföras också i internationellt samarbete vid bekämpning av en väpnad attack till stöd för beslutsfattande enligt klausulen om ömsesidigt bistånd i Lissabonfördraget. Försvarsmakten kan på förhand inhämta information om omständigheter som gäller deltagande i en insats innan beslut fattas om deltagande i en insats som utförs utanför Finlands gränser.
Med den information som inhämtas försöker man också stödja andra finländska myndigheter i deras internationella verksamhet.
Som ett exempel på situationer som avses i punkten kan nämnas att sända finländska specialsakkunniga på specialuppdrag utomlands. Finland kan vid behov sända specialsakkunnig på internationella uppdrag för att förstöra massförstörelsevapen samt analysera användningen av dem. Informationen om utvecklande och spridning av vapen ger Finland en möjlighet att också i framtiden ligga i den internationella toppen i fråga om förstöring och analysering av massförstörelsevapen samt att utveckla detta specialkunnande.
I specialinsatser som gäller förstöring av massförstörelsevapen finns det i den fas när insatsen förbereds ett särskilt behov av underrättelseinformation om t.ex. verksamhetsmiljön och säkerhetshot. När en insats inletts kan man genom underrättelseinformation dessutom säkerställa att målen med insatsen uppnås, t.ex. i fråga om utvecklingen av säkerhetshot som riktar sig mot material som ska förstöras.
En begäran om bistånd kan också gälla deltagande i samarbete med myndigheterna i andra stater för att inhämta information. I dessa situationer kan det vara fråga om en attack som riktar sig mot en stor grupp människor, om attacken kan anses vara militär till sin art. Närmare bestämmelser om internationellt samarbete finns nedan. I dessa situationer ska lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017) beaktas.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen får det med militär underrättelseinhämtning inhämtas information om verksamhet som allvarligt hotar det finska försvaret eller samhällets vitala funktioner. Den verksamhet som räknas upp i momentet är till sin art verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten i Finland och som inte entydigt är militär verksamhet.
Med begreppet ”nationell säkerhet” avses att den hotfulla verksamhet som nämns i bestämmelsen inte i första hand gäller en enskild individ utan mer allmänt samhället och den mänskliga gemenskapen. Också t.ex. våldsdåd som riktar sig till enskilda personer kan emellertid påverka den nationella säkerheten, om dåden till sin omfattning eller betydelse är relevanta med tanke på den nationella säkerheten och således kan utgöra ett hot mot den. Det är uppenbart att t.ex. hot som riktar sig mot statsledningen eller personer som sköter basfunktionerna i samhället eller mot personer som ansvarar för deras säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Definitionen av nationell säkerhet behandlas närmare i regeringens proposition som gäller ändring av 10 § 3 mom. i grundlagen. I den allmänna motiveringen behandlas hur Europadomstolen i sin avgörandepraxis har förhållit sig till nationell säkerhet och hot mot den samt detta begrepps föränderliga och ibland också oförutsebara karaktär.
Med den hänvisning till det finska försvaret som finns i momentet avses försvaret som helhet genom vilket medborgarnas levnadsmöjligheter och säkerhet tryggas mot yttre hot som orsakas av andra stater eller mot andra hot samt i sista hand Finlands statliga självständighet.
Verksamhet som allvarligt hotar försvaret är verksamhet som t.ex. är så omfattande att den äventyrar Finlands möjligheter att fungera effektivt i en krissituation. Sådan verksamhet kan vara t.ex. ett omfattande och långvarigt angrepp mot datanät för att lamslå Finlands energiförsörjningssystem och till följd av vilket samhället inte kan fungera i en krissituation, vilket försvagar försvarsberedskapen.
Som en del av det finska försvaret betraktas också deltagande i internationella krishanteringsinsatser och givande av internationellt bistånd. Ett undantag från verksamhet som avses i 1 mom. 6 och 7 punkten och 2 mom. kan vara verksamhet som en statlig eller därmed jämförbar aktör inte ligger bakom och som inte kan anses vara militär. Internationella krishanteringsinsatser kan utföras i områden där det inte finns några samhällsstrukturer. I dessa situationer kan en krishanteringsinsats bli föremål för hot, såsom terrorism. Denna typ av verksamhet är inte nödvändigtvis militär till sin art, men den kan ha mycket stor betydelse med tanke på en insats säkerhet.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan militär underrättelseinhämtning också gälla verksamhet som allvarligt hotar samhällets vitala funktioner. Detta har ett väsentligt samband med 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkt b i lagen om försvarsmakten, och enligt den punkten hör till försvarsmaktens uppgifter tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen. Samhällets vitala funktioner är förvaltningsövergripande, för samhället nödvändiga helheter som ska vara tryggade i alla situationer. Försvarsmakten ska dessutom också enligt 4 § i lagen om försvarsmakten trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt försvara den lagliga samhällsordningen vid behov med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland.
Helheten vitala funktioner inbegriper bl.a. ledningen av staten, internationell verksamhet, militärt försvar av riket, upprätthållande av den interna säkerheten och en fungerande ekonomi och infrastruktur. Verksamhet som äventyrar dessa vitala funktioner är t.ex. verksamhet vars syfte är att i betydande grad försvaga eller lamslå dessa funktioner. Information kan således inhämtas om t.ex. verksamhet som försöker avbryta eller förstöra denna typ av för samhället viktiga funktioner, såsom elproduktion, datakommunikation och datasystem, transportlogistik, samhällsteknik, livsmedelsförsörjning eller finansierings- och betalningssystem.
Allvarliga angrepp mot datatekniska system kan påverka de offentliga tjänsterna, affärslivet och förvaltningen och således hela samhället på ett så betydelsefullt och omfattande sätt att deras konsekvenser i vissa fall kan jämföras med ett väpnat angrepp. Information kan inhämtas t.ex. om förändringar i ägarförhållanden som äventyrar Finlands försörjningsberedskap eller om verksamhet där en främmande stat i datanät kartlägger strukturen på och tekniska sårbarheter i det datatekniska styrsystemet för det europeiska nätverket för energidistribution i syfte att eventuellt utnyttja informationen för att lamslå elnätet.
I verksamhet som allvarligt hotar vitala funktioner kan det vara fråga om t.ex. sabotageprogram som sprids av en privat tjänsteleverantör till de datasystem som myndigheterna använder. Inledande av inhämtande av information om detta kan basera sig på en observation av ett sabotageprogram som gjorts i en annan stat och på basis av vilken den militära underrättelseinhämtningen inhämtar information om huruvida sabotageprogrammet också i Finland har spridits till de datasystem som myndigheterna använder. Dessutom kan information inhämtas om vilken aktör som ligger bakom verksamheten och denna aktörs eventuella avsikter att använda sabotageprogrammet så att det lamslår de datasystem som de finska myndigheterna använder.
Största delen av Finlands kritiska telekommunikationsinfrastruktur och dess tjänster ägs och produceras av den privata sektorn, och därför är den privata sektorns betydelse vid tryggandet av samhällets vitala funktioner viktig. Detta accentueras också vid tryggandet av Finlands försvar. Inhämtande av information gör det möjligt att trygga statsledningens handlingsfrihet samt försvara den lagliga samhällsordningen. Försvarsmakten har specialkunnande om undantagsförhållanden och detta kunnande kan för att säkerställa beredskapen under också andra förhållanden än undantagsförhållanden utnyttjas i de situationer som avses i denna punkt.
Verksamhet som hotar samhällets vitala funktioner riktar sig i första hand inte mot en enskild individ, utan mer allmänt mot staten eller samhället. Till exempel våldsdåd som riktar sig mot enskilda personer kan dock utgöra sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om dåden till sin omfattning och betydelse är relevanta med tanke på samhällets kollektiva säkerhetsintressen och således kan utgöra ett hot mot dem. Med uttrycket hot avses situationer där Finlands säkerhet inte omedelbart håller på att äventyras. Militär verksamhet behöver emellertid inte hota Finlands nationella säkerhet för att bli tillämplig enligt denna bestämmelse. Militär verksamhet kan ha samband med flera av punkterna i paragrafen och med militär verksamhet avses både statlig och icke-statlig verksamhet (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 48 och 49). En militär icke-statlig aktör kan vara t.ex. en terroristorganisation vars verksamhet i betydande grad är kopplad till en väpnad konflikt eller ett inbördeskrig.
5 §. Proportionalitetsprincipen. Enligt paragrafen ska militärunderrättelsemyndighetens åtgärder vara försvarbara i förhållande till hur viktig informationsinhämtningen är. Målet med proportionalitetsprincipen är att med hänsyn till ett ärendes art begränsa ingripandet i de rättigheter som personer som är föremål för informationsinhämtning har, men att samtidigt rikta myndighetsresurserna på ett ändamålsenligt sätt. Proportionalitetsprincipen styr för sin del all underrättelseverksamhet. Proportionalitetsprincipen inbegriper att man vid dimensioneringen av åtgärderna för inhämtande av information och ingripandet i en persons rättigheter ska beakta hotets betydelse för försvaret och den nationella säkerheten samt sannolikheten för att hotet förverkligas. Det är ändamålsenligt att metoder som i större grad och mer kännbart ingriper i rättigheter används för att inhämta information om ett sådant allvarligt hot mot det finska försvaret eller den nationella säkerheten som sannolikt förverkligas.
En åtgärd för inhämtande av information ska bedömas i förhållande till det eftersträvade målet för åtgärden. Dimensioneringen av åtgärder för inhämtande av information påverkas av t.ex. hur stor betydelse en viss åtgärd har med tanke på inhämtandet av information om ett hot.
Proportionalitetsprincipen inbegriper också kravet enligt grundlagen på att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ska tillgodoses. Målen med inhämtande av information ska respektera de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för personer som har samband med föremålet för informationsinhämtning. Att underrättelseinhämtningen riktas så bra som möjligt realiserar proportionalitetsprincipen. Underrättelseinhämtningen ska alltid vara så riktad som möjligt och respektera de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Den prövning som görs med stöd av lagstiftningen om militär underrättelseverksamhet ska alltid beakta de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
I enlighet med proportionalitetsprincipen ska när en helhetsprövning görs uppmärksamhet fästas vid verksamhetens eller hotets allvarlighet och den skada verksamheten eller hotet eventuellt kan orsaka samt den kränkning av privatlivet eller hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden som underrättelseverksamheten innebär.
Vid prövningen av användningen av en åtgärd för inhämtande av information kan det också beaktas hur länge ingripandet i de rättigheter som den person som är föremål för åtgärderna har ska pågå. Om en militärunderrättelsemyndighet redan har information om ett specifikt mål, kan det bli aktuellt med en metod som ingriper mer i en persons rättigheter, om användningen av andra metoder i sig ingriper mindre i personens rättigheter, men samtidigt utgör ett långvarigare ingripande i rättigheterna.
I fråga om proportionalitetsprincipen ska det beaktas att den inte har samma betydelse när det gäller statliga aktörer som vid underrättelseinhämtning som riktar sig mot en militär aktör. Kommunikationen i en främmande stats myndighetsorganisation åtnjuter inget skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Proportionalitetsprincipen kan dock ha betydelse när det görs en helhetsprövning av hur mycket annan kommunikation än myndighetskommunikation som blir föremål för underrättelseinhämtning i respektive fall av inhämtande av information.
Proportionalitetsprincipen har nära samband med principen om minsta olägenhet i och med att båda principerna syftar till ett så litet ingripande i en persons rättigheter som möjligt.
6 §. Principen om minsta olägenhet. Principen om minsta olägenhet har samma inverkan som proportionalitetsprincipen. Enligt den princip om minsta olägenhet som avses i paragrafen får det genom användning av underrättelseinhämtningens befogenheter inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för utförande av uppdraget. Militär underrättelseinhämtning får inte heller orsaka någon onödig skada eller olägenhet. För att uppnå målet med inhämtandet av information ska myndigheten i första hand utöva den befogenhet som minst ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Det ska alltid från fall till fall bedömas om befogenheten är tillräcklig.
I enlighet med principen om minsta olägenhet ska av informationsinhämtningens befogenheter alltid i första hand väljas den som bäst kan riktas till ett föremål för underrättelseinhämtning, om vilket det kan inhämtas information som är ändamålsenlig med avseende på underrättelseuppdragets syfte. När principen tillämpas ska också inriktningen av utövandet av en befogenhet beaktas. En så riktad informationsinhämtning som möjligt förhindrar dessutom negativa konsekvenser för utomstående, såsom rädsla för att deras privatliv ska kränkas.
Genom principen om minsta olägenhet tillgodoses för sin del de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna innebär också att myndigheternas prövningsrätt tydligare än tidigare blir en del av en myndighets prövning i en situation där befogenheter utövas. Principen om minsta olägenhet och de andra principerna begränsar militärunderrättelsemyndighetens egenmäktighet.
Också i fråga om minsta olägenhet ska skillnaderna mellan en statlig och en icke-statlig aktör beaktas i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. En främmande stats myndighetsorganisation kan inte anses åtnjuta skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Av denna orsak får en identifierad främmande stats myndighetsorganisation vara föremål för mer omfattande metoder för underrättelseinhämtning än en enskild person. I helhetsprövningen ska det dock beaktas i vilken utsträckning användningen av en metod för underrättelseinhämtning riktar sig till andra aktörer än en främmande stats myndighetsorganisation. Dessutom kan en företrädare för en främmande stats myndighetsorganisation också en del av tiden vara en enskild person, vilket innebär att personens grundläggande fri- och rättigheter ska tryggas.
7 §. Principen om ändamålsbundenhet. Enligt paragrafen får den militära underrättelseinhämtningens befogenheter endast utövas för de syften som anges i denna lag.
Principen har att göra med att utövandet av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter ska basera sig på en uttrycklig bestämmelse. När man ingriper i en individs rättigheter eller skyldigheter ska det finnas en bestämmelse om detta i lag. Principen om ändamålsbundenhet gäller all militär underrättelseverksamhet.
Principen om ändamålsbundenhet inbegriper ett förbud mot att missbruka makt. Myndigheternas befogenheter får utövas endast för de syften som de har utfärdats för. Enligt principen om ändamålsbundenhet får metoder för underrättelseinhämtning användas endast i underrättelsesyfte för att utföra ett underrättelseuppdrag som avser syftet med och föremålen för den militära underrättelseinhämtningen. Vid brottsbekämpning kan den information som fåtts genom att använda en metod för underrättelseinhämtning användas endast i enlighet med vad som föreskrivs särskilt.
Principen om ändamålsbundenhet accentuerar att en myndighets befogenheter alltid ska basera sig på lag. Detta fullgör för sin del kravet på lagenlighet som följer av grundlagen samt det krav på att begränsningar ska basera sig på lag som är en förutsättning för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Dessutom fullgör principen om ändamålsbundenhet kravet på förutsebarhet eftersom den begränsar utövandet av befogenheterna till endast de situationer som utövandet av befogenheterna är avsett för.
Principen om ändamålsbundenhet har betydelse när proportionaliteten i användningen av metoder för underrättelseinhämtning säkerställs. När användningen av metoder för underrättelseinhämtning begränsas till endast det föreskrivna syftet kan användningen av metoderna inte utvidgas så att de föreskrivna gränserna överskrids.
8 §. Förbud mot diskriminering. I lagen ska det tas in en princip som är ny i förhållande till de gällande bestämmelserna om andra myndigheters befogenheter. I 8 § föreskrivs det om principen om icke-diskriminering. Principen kan anses motiverad inom underrättelseverksamheten på grund av dess karaktär. Principen innebär dessutom att likställighetsprincipen enligt 6 § 2 mom. i grundlagen stärks inom underrättelseverksamheten.
Enligt paragrafen ska inriktningen av åtgärderna inom den militära underrättelseinhämtningen göras på ett så icke-diskriminerande sätt som möjligt så att underrättelseverksamheten inte enbart får grunda sig på uppgifter om en persons ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politiska verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden eller sexuella läggning. Vid inriktningen ska alltid andra uppgifter om vissa personer eller grupper av personer användas. Underrättelseverksamheten ska i princip alltid inriktas på en viss person eller grupp av personer, och då kan inriktningen inte göras på grunder som avser en stor grupp människor.
Inriktning med stöd av de uppgifter som avses ovan kan dock i vissa situationer vara nödvändig, såsom inriktning med stöd av uppgifter om medborgarskap. Detta förutsätter dock objektiva och tillräckliga grunder.
Genom förbudet förhindras diskriminering av minoriteter och den förödmjukelse och känsla av stämpling som detta innebär för representanter för minoriteter.
9 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen i lagen. I 1 punkten i paragrafen definieras begreppet den som utför en koppling. Med den som utför en koppling avses en sådan tillhandahållare av nät- och infrastrukturtjänster som avses i 6 § i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015), dvs. aktiebolaget Suomen Erillisverkot Oy, eller ett dotterbolag som helt ägs av tillhandahållaren, dvs. Suomen Turvallisuusverkko Oy. Aktiebolaget ägs helt och hållet av staten med stöd av den paragraf som nämns ovan.
Den som utför en koppling har uppgifter som gäller verkställande av tillstånd för underrättelseinhämtning som avser datatrafik enligt vad som anges nedan, dvs. den som utför en koppling styr datatrafiken från en sådan del av ett kommunikationsnät som avses i ett tillstånd som avses i detta kapitel till Försvarsmaktens underrättelsetjänst, efter vilket Försvarsmaktens underrättelsetjänst i enlighet med tillståndet inhämtar uppgifter om datatrafiken.
Den som utför en koppling kan under verksamhetens gång och utvecklingen av den beräknas få sådan heltäckande information om finska kommunikationsnät och verksamheten i dem som andra aktörer inte kan anses ha. Av denna orsak ska det betonas att den som utför en koppling inte får använda denna information i sin andra verksamhet. Enligt annan lagstiftning som gäller den som utför en koppling är detta inte heller möjligt och enligt den lagstiftningen får den som utför en koppling inte generera företagsekonomisk vinst.
I 2 punkten i paragrafen definieras lokaliseringsuppgift. Definitionen motsvarar 3 § 18 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). Med lokaliseringsuppgift avses information från ett kommunikationsnät eller en terminalutrustning som anger ett abonnemangs eller en terminalutrustnings geografiska position och som används för annat än för att förmedla meddelanden. Lokaliseringsuppgifter kan också fås från en terminalutrustning för att det inte ska bli oklart huruvida bestämmelserna som gäller lokaliseringsuppgifter tillämpas också på t.ex. satellitbaserad lokalisering. Med lokaliseringsuppgifter kan man ange bl.a. en anslutnings eller terminalutrustnings latitud, longitud och höjd, färdriktning, lokaliseringens noggrannhet, den del av nätet där anslutningen eller terminalutrustningen lokaliseras vid en viss tidpunkt samt tidpunkten då lokaliseringsuppgiften sparas. Förmedlingsuppgifter inbegriper också t.ex. lokaliseringsuppgifter enligt basstation. Huruvida en uppgift som anger läge anses vara en förmedlingsuppgift eller en lokaliseringsuppgift avgörs på basis av ändamålet med uppgifterna. Om en uppgift som anger läge används för kommunikation är det fråga om en förmedlingsuppgift. I detta fall är uppgiften som anger en anslutnings eller terminalutrustnings läge nödvändig för att genomföra kommunikationen.
I 3 punkten i paragrafen definieras teleföretag. Definitionen är fristående och motsvarar 3 § 27 punkten i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Med teleföretag avses en aktör som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dvs. som bedriver allmän televerksamhet. I den föreslagna definitionen av teleföretag fastställs ett teleföretags ställning utifrån verksamhetens art. Med tanke på ett teleföretags ställning har det ingen betydelse om det är fråga om ett företag eller t.ex. en stad. Att verksamheten utförs mot vederlag har inte heller någon betydelse.
Med allmän televerksamhet avses också i fortsättningen tillhandahållande av nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Vid bedömningen av om en grupp av användare är avgränsad eller inte ska man beakta t.ex. nätets och tjänstens art, omfattningen av nätet och gruppen av användare och hur restriktiva förutsättningarna för att bli en användare är.
En kommunikationstjänst som ett företag eller en annan sammanslutning upprätthåller för sitt eget behov kan anses vara avsedd för en grupp av användare som tydligt har avgränsats på förhand. De tjänster som t.ex. ett företag erbjuder sina arbetstagare och en skola erbjuder sina elever kan oberoende av hur stor gruppen av användare är eller hur omfattande nätet är inte anses som allmän televerksamhet.
Andra exempel på en avgränsad grupp av användare är en taxicentrals och taxibilars interna kommunikationstjänst för att förmedla taxibilar eller busstrafikens motsvarande interna kommunikationstjänst. I de exempel som beskrivs ovan har tillhörighet till en grupp av användare ett tydligt samband med medlemskap i en sammanslutning som är strängt avgränsad. Av exemplen framgår det också tydligt att orsaken till att man tillhör sammanslutningen inte är kommunikationstjänsten.
De exempel som avses ovan är alltså inte sådana teleföretag som avses i denna lag och de skyldigheter som anges i denna lag gäller således inte dessa aktörer.
Om en grupp av användare av en tjänst däremot utgörs av en sammanslutning som är mycket omfattande eller som man relativt fritt kan gå med i, kan gruppen av användare inte anses ha avgränsats på förhand. En kommunikationstjänst som t.ex. ett café eller hotell erbjuder sina kunder gäller en grupp kunder som i sig väljs ut mycket fritt, men gruppen av användare är i dessa fall så liten att som helhet kan tillhandahållandet av tjänsten vanligen inte anses vara allmän televerksamhet. Till exempel det faktum att en kommunikationstjänst endast fungerar med en viss applikation eller en viss terminalutrustning innebär däremot i princip inte att gruppen av användare är avgränsad på förhand. Det faktum att ett nät eller en tjänst är tillgänglig endast inom ett visst geografiskt område kan likaså inte i sig anses vara kännetecknande för en grupp av användare som har avgränsats på förhand på det sätt som avses i lagen. Kommunikationstjänster som är bundna till en viss applikation är typiska för t.ex. internetbaserade samtals- och snabbmeddelandetjänster och användarna kan på samma sätt som i fråga om andra produkter fritt skaffa produkterna. Till exempel kommunikationstjänster som hör till en terminalutrustning och är oberoende av mobilföretag ska bedömas på samma sätt, och dessa kan vara t.ex. snabbmeddelanden, e-post och text- och multimediameddelanden.
Nära samband med kommunikationstjänster som är bundna till applikationer har webbforums och sociala mediers olika kommunikationstjänster till vilka man i den grad fritt kan ansluta sig som användare att enbart medlemskap i gemenskapen inte kan anses som att gruppen av användare har avgränsats på förhand.
Man kan med tanke på näten bli tvungen att i fråga om en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand bedöma gruppens geografiska täckning i små nät eller förvaltningen av den i nya nät. Till exempel lokalnät, såsom WLAN-nät, som erbjuder internetaccesstjänster kan regionalt erbjuda tjänster inom ett mycket begränsat område, men om lokalnätens användare väljs ut fritt medför en begränsad geografisk täckning inte i sig att gruppen av användare har avgränsats på förhand.
När teleföretag i masskommunikationsnät definieras är bedömningen av en på förhand avgränsad grupp av användare inte på samma sätt en tolkningsfråga som vid målkommunikation eftersom en kommunikationstjänst för masskommunikation, dvs. överföring eller sändning av program, redan till sin art i princip är icke avgränsad. I masskommunikationsnät blir man däremot tvungen att bedöma televerksamheten och innehållet i programverksamheten, dvs. gränsdragningen mellan televisions- eller radioverksamhet och en beställningsprogramtjänst.
I 4 punkten i paragrafen definieras dataöverförare. Med dataöverförare avses den som äger eller innehar en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Definitionen har betydelse för att säkerställa att de i denna lag föreslagna skyldigheterna att bistå myndigheterna vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik riktas till rätt aktör. Skyldigheterna att bistå vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik gäller å ena sidan den i 95 § i denna lag föreslagna skyldigheten att utan ogrundat dröjsmål lämna Försvarsmaktens underrättelsetjänst de uppgifter som man innehar och som behövs för inriktningen av underrättelseinhämtningen som avser datatrafik. Å andra sidan är det fråga om den i 94 § angivna samarbetsskyldighet som säkerställer att det i en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns, i praktiken en datakommunikationsförbindelse, kan byggas en så kallad accesspunkt, dvs. en punkt för att genomföra underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Via accesspunkter kan det från den del av kommunikationsnätet som avses i domstolens tillstånd överföras datatrafik till Försvarsmaktens underrättelsetjänst för fortsatt behandling. Att göra en koppling och den därpå följande överföringen av datatrafik utgör en del av det tekniska genomförandet av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska man i det yrkande på tillstånd som framförs till domstolen nämna den dataöverförare som äger eller innehar den del av ett kommunikationsnät från vilken datatrafiken styrs till Försvarsmaktens underrättelsetjänst.
I definitionen används definitionen av kommunikationsnät och därför är definitionen av dataöverförare teknikneutral. Begreppet kommunikationsnät definieras i 11 punkten.
Begreppet dataöverförare omfattar både den som äger en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns och den som innehar en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Med innehavare avses ett sådant inhemskt eller utländskt företag eller en sådan inhemsk eller utländsk sammanslutning som de facto innehar ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns eller en del av ett sådant nät, t.ex. genom att hyra det av det företag eller den sammanslutning som äger nätet. En dataöverförare anses således vara en aktör som har tekniska förutsättningar att besluta om i vilken del av ett kommunikationsnät en viss datatrafik sker. Datatekniskt sett är dataöverföraren den part som styr nättrafiken på den nivå som beskrivs av de två lägsta skikten, dvs. det fysiska skiktet och datalänkskiktet, i den så kallade OSI-modellen (Open Systems Interconnection Reference Model). Begreppet dataöverförare omfattar sålunda inte ett företag eller en sammanslutning som av en dataöverförare har hyrt dataöverföringskapacitet utan datateknisk möjlighet att självständigt påverka i vilken del av nätet respektive del av datatrafiken transporteras.
Definitionen är mer detaljerad än t.ex. definitionen av kommunikationsförmedlare i 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dataöverförare omfattar inte t.ex. företag som erbjuder olika elektroniska tjänster och definitionen omfattar kvantitativt sett färre olika aktörer, vilka när denna proposition överlämnades uppgick till cirka ett tiotal.
Enligt 5 punkten i den föreslagna paragrafen avses med metod för underrättelseinhämtning de befogenheter som militärunderrättelsemyndigheterna har enligt 4 kap. Vid militär underrättelseinhämtning används också andra sådana metoder för inhämtande av information som klassificeras som metoder för underrättelseinhämtning, såsom underrättelseinhämtning ur öppna källor, bildunderrättelser och geografisk underrättelseinhämtning, och som det inte behöver föreskrivas om särskilt.
I 6 punkten i paragrafen definieras underrättelseuppdrag. Utövandet av de befogenheter som anges i lagen baserar sig på utförande av ett visst underrättelseuppdrag och inhämtande av information om det. Med underrättelseuppdrag avses ett uppdrag som Huvudstabens underrättelsechef ger en militärunderrättelsemyndighet för att inhämta underrättelseinformation. Genom underrättelseuppdraget inriktas och avgränsas utövandet av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter. Dessutom accentueras underrättelseuppdragets betydelse när det konkretiseras.
Inom militär underrättelseverksamhet syftar underrättelseinhämtningen alltid till ett visst slutresultat, i sista hand till att syftet med den militära underrättelseinhämtningen enligt 3 § förverkligas. Underrättelseuppdraget återspeglar också att verksamheten inte enbart syftar till att inhämta information för informationsinhämtningens skull, utan att underrättelseprocessen alltid ska bidra till ett visst slutresultat, såsom en lägesbild.
Syftet med ett underrättelseuppdrag är alltid att inhämta information om ett föremål för militär underrättelseinhämtning som avses i 4 §. Ett underrättelseuppdrag kan grunda sig på ett eller flera av de föremål som avses i 4 §.
I enlighet med syftet med den militära underrättelseinhämtningen ska det vid militär underrättelseinhämtning inhämtas information om yttre hot för att Försvarsmakten ska kunna utföra vissa av sina uppgifter enligt 2 § i lagen om försvarsmakten samt till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Underrättelsebehov som grundar sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen är Försvarsmaktens interna behov och de baserar sig på Försvarsmaktens uppgifter.
Ett underrättelseuppdrag kan också grunda sig på en annan myndighets begäran om information som det föreskrivs om nedan.
Genom underrättelseuppdraget definieras i mer detalj de konkreta objekt som det ska inhämtas information om så att man kan svara på t.ex. en begäran om information. Genom underrättelseuppdraget definieras med tanke på fullgörandet av ett underrättelseuppdrag mer konkret de ärenden som det ska inhämtas information om samt behoven av information och inriktningen av underrättelseinhämtningen Syftet med ett underrättelseuppdrag kan t.ex. vara utredning av en viss verksamhet som sker inom ett omfattande geografiskt område eller någon annan motsvarande verksamhet som man kan antas behöva information om t.ex. för att svara på en begäran om information.
Ett underrättelseuppdrag ska planeras av Huvudstaben. Den militärunderrättelsemyndighet som utför underrättelseinhämtningen ska inhämta informationen, behandla den inhämtade informationen och analysera den. Huvudstaben deltar med stöd av den inhämtade informationen också i analyseringen av den inhämtade informationen samt svaret på begäran om information.
I underrättelseuppdraget definieras föremålen för användningen av en metod för underrättelseinhämtning inte i detalj på t.ex. personnivå eller i fråga om ett visst utrymme eller område, utan den militärmyndighet som utför inhämtandet av information fastställer dem utifrån underrättelseuppdraget när den verksamhet som inleds på basis av underrättelseuppdraget börjar. Med stöd av underrättelseuppdraget och de mer konkreta föremålen för underrättelseinhämtning fastställer militärunderrättelsemyndigheten från fall till fall de befogenheter som ska utövas för att inhämta den information som behövs.
Militär underrättelseinhämtning tar längre tid än sådant inhämtande av information som avser utredning av brott och t.ex. brottsbekämpning, och underrättelseuppdragen är i princip noga planerade på förhand. Syftet med ett underrättelseuppdrag kan t.ex. vara att samla in information om den verksamhet som utförs av målstatens väpnade styrkor och därmed anslutna omständigheter. Om ett i 4 § avsett föremål för ett underrättelseuppdrag är betydande kan underrättelseuppdraget ta också mycket lång tid.
Trots att själva underrättelseuppdraget kan ta lång tid påverkar detta inte hur länge metoderna för underrättelseinhämtning får användas. Det ska alltid föreskrivas särskilt om användningen av olika metoder för underrättelseinhämtning och deras giltighetstid.
Avsikten med underrättelseinhämtning är inte att förhindra eller reda ut ett enskilt brott utan att samla in information i ett tidigt skede för att få en helhetsbild och säkerställa att en förvarning kan ges.
Enligt definitionen i 7 punkten i den föreslagna paragrafen avses med underrättelseinhämtning som avser datatrafik teknisk informationsinhämtning riktad mot datatrafik i kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Väsentliga element i definitionen är för det första att underrättelseinhämtningen som avser datatrafik är riktad mot datatrafik som överskrider Finlands gräns och för det andra att gränsen överskrids i ett kommunikationsnät.
Med datatrafik som överskrider Finlands gräns avses att datatrafiken de facto överskrider riksgränsen på så sätt att den överförs från ett finskt kommunikationsnät till ett utländskt kommunikationsnät eller vice versa. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska tekniskt utföras nära de punkter där Finlands kommunikationsnät och ett utländskt fast nät eller satellitnät är kopplade till varandra och datatrafiken överskrider riksgränsen.
Datatrafik som är avsedd att stanna inom Finlands gränser kan på grund av internets natur slumpmässigt dirigeras via ett utländskt kommunikationsnät. I enlighet med definitionen omfattar denna typ av datatrafik underrättelseinhämtning som avser datatrafik. För att säkerställa att man med underrättelseinhämtning som avser datatrafik trots detta inte inhämtar information om kommunikation som till sitt sakinnehåll är inhemsk ska det nedan föreskrivas om ett förbud mot underrättelseinhämtning som gäller inhemsk kommunikation och enligt vilket underrättelseinhämtning som avser datatrafik bl.a. inte får riktas mot meddelanden vars sändare och mottagare finns i Finland.
I 8 punkten i den föreslagna paragrafen definieras datatrafikens tekniska data. Med datatrafikens tekniska data avses andra uppgifter om datatrafiken än de som hör till innehållet i ett meddelande.
Datatrafikens tekniska data är bl.a. förmedlingsuppgifter om ett meddelande. Begreppet datatrafikens tekniska data är således mer omfattande än begreppet identifieringsuppgifter som definieras nedan. Med förmedlingsuppgifter avses information som kan kopplas till en juridisk eller fysisk person och som den som förmedlar kommunikationen behandlar för att förmedla meddelanden. Vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik tolkas som innehåll det semantiska innehåll som avsändaren skickar till mottagaren, medan teknisk data avser t.ex. ett meddelandes styrinformation som inbegriper anvisningar, kommandon eller annan metadata som är avsedda för datanätet samt det avsändande och mottagande datasystemet och som påverkar transporten och styrningen av meddelandet i nätet och datasystemet. Datatrafikens andra tekniska data är uppgifter om den kommunikation som kan kopplas ihop med en abonnent eller användare och vilka behandlas i kommunikationsnätet för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden samt lokaliseringsuppgifter som fås från ett kommunikationsnät eller en terminalutrustning och som anger ett abonnemangs eller en terminalutrustnings geografiska position och används för annat än för att förmedla meddelanden.
En specialfråga när det gäller datatrafik utgör signaleringstrafik inom ett nät, direkt angreppstrafik samt styrningstrafik som gäller det så kallade sakernas internet. I ett datakommunikationsnät är det alltså de facto inte fråga om enbart ett kommunikationsnät där endast meddelandeinnehåll transporteras, utan i nätet transporteras också signalbudskap som påverkar nätverksdriften, styrtrafik för andra digitala system samt direkt angreppstrafik vars syfte är att lamslå nätverksdriften. De viktigaste principerna för utvecklande av internetnät är effektivitet och feltolerans. All trafik, både kommunikation och signalering inom ett nät, transporteras med trafikprotokoll som fastställts i enlighet med samma referensram. Signalbudskap är t.ex. protokoll som används över internet för att signalera olika kontrollfunktioner (ICMP) och genom vilka nätutrustning kan ge varandra lägesrapporter om att en viss länk för datatrafik är överbelastad och om förfrågningar om domännamn genom vilka en meddelandeapplikation reder ut till vilken webbadress ett meddelande som är avsett för ett visst domännamn ska skickas. Det är uppenbart att signaleringstrafik inte kan anses vara kommunikation som åtnjuter skydd för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Det är kännetecknande för signaleringstrafik att den kan kännas igen på basis av rubrikuppgifterna.
Sakernas internet medför att ett nät inbegriper styrtrafik som inte heller den i sig kan anses vara kommunikation. Man kan dock inte dra den slutsatsen att den datatrafik som sker mellan utrustning och program utan mänsklig medverkan aldrig utgör kommunikation. Ett typiskt exempel på kommunikation mellan program är ett robotprogram som bedriver börshandel och vars transaktioner har samband med en persons intention att hålla kommunikationen hemlig. Därför har man för styrtrafik som gäller saker i denna lag inte velat ta in en undantagsbestämmelse som möjliggör innehållssökning.
Datatrafikens tekniska data omfattar också i vissa situationer andra tekniska uppgifter, såsom olika krypteringstekniker. I synnerhet stora organisationer som kan vara viktiga med tanke på underrättelseinhämtning kan ha utvecklat sådana egna tekniker för att kryptera datatrafik som används av endast den organisation som har utvecklat tekniken. Uppgifter om krypteringsteknik ger i sig inte information om ett meddelandes betydelsebärande innehåll, utan inbegriper tekniska uppgifter om meddelandet.
Med ett meddelandes betydelsebärande innehåll avses i detta sammanhang den förståeliga texten i meddelandet som man får fram t.ex. genom att dekryptera ett meddelande så att det uttrycks i en språkligt förståelig och läsbar form.
I 9 punkten i den föreslagna paragrafen definieras identifieringsuppgifter. Definitionen av identifieringsuppgifter motsvarar i sak definitionen i den gällande polislagen. Identifieringsuppgifter definieras som sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent. Begreppet identifieringsuppgifter avviker således från de förmedlingsuppgifter som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.
I 10 punkten i paragrafen definieras statlig aktör. Med statlig aktör avses en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör. Dessutom omfattar definitionen den som är i en statlig aktörs eller en med en sådan jämställbar aktörs tjänst eller lyder under och styrs av denne. Såsom det har konstaterats tidigare i denna proposition åtnjuter en främmande stats myndighet inget skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det kan uppkomma en sådan situation t.ex. när kommunikation sker med utrustning som är avsedd för skötseln av en myndighets myndighetsuppgifter. Om en tjänsteman använder utrustningen för sin privata kommunikation riskerar han eller hon samtidigt att den andra parten i kommunikationen också blir föremål för användning av en metod för underrättelseinhämtning. Utgångspunkten är att utrustning som är avsedd för myndigheternas användning används endast för kommunikation mellan myndigheter.
En aktör som är jämställbar med en myndighet i en främmande stat är också t.ex. en aktör som inte kan identifieras som en myndighet, men som sköter statens ärenden som en myndighet. En aktör kan bedömas t.ex. i fråga om huruvida Finland eller en finsk myndighet kan ingå ett avtal med aktören eller om aktören kan delta i en internationell organisations verksamhet.
En statlig aktör kan dock också vara en privat aktör, såsom ett företag, en annan sammanslutning eller till och med en enskild person. I dessa fall är det fråga om en aktör som agerar på uppdrag av en myndighet, dvs. en så kallad mellanhand, och arbetar för en statlig aktörs räkning. I detta fall är det viktigt att bedöma t.ex. om denna aktör lyder under och styrs av staten eller om staten själv tar ansvar för denna aktörs verksamhet. Till exempel de skyldigheter som ett företag har gentemot en statlig aktör och som baserar sig på ett kommersiellt privaträttsligt avtal kan inte anses vara sådana att ett företag kan anses vara en statlig aktör. Det bör beaktas t.ex. vilken form av faktisk bestämmanderätt staten har över företaget och vilken möjlighet staten har att styra företaget och hur konkret staten kan bestämma om företagets verksamhet.
I fråga om andra sammanslutningar ska uppmärksamhet utöver vid det som nämns ovan också fästas vid hur organiserad verksamheten är, och hur betydande resurser sammanslutningen har till sitt förfogande t.ex. för att genomföra ett väpnat angrepp, och om konsekvenserna av ett sådant angrepp kan jämställas med ett angrepp av en främmande stat samt om sammanslutningen strävar efter att agera på samma sätt som en stat.
Det är en självklarhet att en statlig aktör på förhand ska ha identifierats som en statlig aktör. Detta innebär t.ex. att militärunderrättelsemyndigheten när den fattar beslut om användning av en metod för underrättelseinhämtning eller utarbetar ett tillståndskrav har förhandsuppgifter om att föremålet för underrättelseinhämtning är en statlig aktör som under den tid metoden för underrättelseinhämtning används agerar i denna roll. Under den tid ett underrättelseuppdrag pågår kan användningen av en metod för underrättelseinhämtning till en början vara något annat än informationsinhämtning som riktar sig mot en statlig aktör, men kan i en senare fas med stöd av den information som fåtts genom metoden för underrättelseinhämtning fortsätta som användning av en metod för underrättelseinhämtning som riktar sig mot en statlig aktör, om det framgår att aktören har samma status som en statlig aktör. I sista hand är det den som fattar beslut som ska avgöra om det som stöd för ett yrkande har lagts fram tillräckliga bevis för att den aktör som är föremål för underrättelseinhämtningen kan anses vara en statlig aktör.
Enligt 11 punkten i den föreslagna paragrafen avses med kommunikationsnät ett system som består av sammankopplade ledningar och av anordningar och som är avsett för överföring eller distribution av meddelanden via ledning, med radiovågor, optiskt eller på något annat elektromagnetiskt sätt.
Väsentligt med tanke på definitionen är att systemet är avsett för överföring eller distribution av meddelanden och att det verkställs tekniskt på ett elektromagnetiskt sätt och att det är teknikneutralt. Till ett kommunikationsnät hör t.ex. överföringssystem samt utrustning för koppling och dirigering och andra verktyg – också nätdelar som inte är aktiva. Definitionen är ett överordnat begrepp för de andra kommunikationsnät som används i lagen och som enligt förslaget är masskommunikationsnät, markbundna masskommunikationsnät, kabeltelevisionsnät och mobilnät.
Enligt 12 punkten i den föreslagna paragrafen avses med sammanslutningsabonnent en i 3 § 41 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd sammanslutningsabonnent. Med sammanslutningsabonnent avses enligt 3 § 41 punkten i den lagen ett företag eller en organisation som abonnerar på kommunikationstjänster eller mervärdestjänster och som i sitt kommunikationsnät behandlar meddelanden från användare samt förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter.
10 §. Militärunderrättelsemyndigheter. I 1 mom. definieras militärunderrättelsemyndigheter. Huvudstaben svarar för den militära underrättelseinhämtningen i sin helhet och ledningen av den samt styrningen av den inom Försvarsmakten. Försvarsmaktens organisationsstruktur grundar sig på lagen om försvarsmakten, försvarsministeriets förordning om försvarsministeriets arbetsordning samt andra författningar. Enligt Huvudstabens arbetsordning svarar Huvudstabens underrättelseavdelning för skötseln av uppdragshelheten militär underrättelseinhämtning.
Till ansvarsområdet militär underrättelseinhämtning hör militär underrättelseinhämtning samt militärt kontraspionage som inbegriper inhämtande av information, behandling av information samt rapportering. Huvudstaben leder Försvarsmaktens underrättelsetjänst och försvarsgrenarnas underrättelseinhämtning samt det nationella och internationella samarbetet inom den militära underrättelseverksamheten.
Användningen och inriktningen av den militära underrättelseinhämtningens resurser styrs i första hand av de riktlinjer som dragit upp vid det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. På basis av prioriteringarna beslutar Huvudstaben om behandlingen av en enskild begäran om information som lämnats av den högsta statsledningen eller den militära ledningen. Huvudstaben deltar i analyseringen av och rapporteringen om den information som inhämtats med metoder för underrättelseinhämtning.
Den myndighet som utövar den militära underrättelseinhämtningens befogenheter är Huvudstaben, dvs. Huvudstabens underrättelseavdelning, och Försvarsmaktens underrättelsetjänst som med olika metoder för underrättelseinhämtning inhämtar behövlig information, analyserar den samt rapporterar den vidare. Försvarsmaktens underrättelsetjänst är en militär inrättning som är direkt underställd Huvudstaben och som styrs av Huvudstaben.
Huvudstabens underrättelseavdelning utövar redan i nuläget befogenheter i anslutning till brottsbekämpning med stöd av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten. De metoder för inhämtande av information som används vid brottsbekämpning är delvis jämförbara med de befogenheter som föreslås i denna lag. Denna erfarenhet kan utnyttjas i den nya militära underrättelseverksamheten, dock så att den militära underrättelseverksamheten differentieras från brottsbekämpning.
Militärunderrättelsemyndigheten utför informationsinhämtning som baserar sig på ett underrättelseuppdrag som grundar sig på en begäran om information samt utreder och analyserar den information som inhämtats. Militärunderrättelsemyndigheterna lämnar utifrån detta Huvudstaben en slutprodukt som uppfyller kraven i begäran om information och som Huvudstaben efter att ha behandlat lämnar vidare till den myndighet som begärt information.
Huvudstabens underrättelsechef och i synnerhet för uppdraget förordnade och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning förtrogna tjänstemän beslutar i stor utsträckning om utövandet av de befogenheter som föreskrivs i denna lag.
Militärunderrättelsemyndigheterna får annat stöd för underrättelseinhämtning än stöd för användning av metoder för underrättelseinhämtning också av andra enheter inom Försvarsmakten och av gränsbevakningsväsendet. Försvarsgrenarnas och gränsbevakningsväsendets stöd baserar sig på i synnerhet den information som inhämtas för att utföra deras territorialövervakningsuppdrag och den information som behövs för den underrättelseinhämtning som inhämtas inom den egna verksamheten. Inom flygvapnet och marinen stöder territorialövervakningen underrättelseverksamheten och vice versa. Också Försvarshögskolan och Försvarsmaktens forskningsanstalt utför forskning och analyser som är till nytta för militär underrättelseinhämtning. Dessutom kan militärunderrättelsemyndigheten få viktig information av t.ex. Försvarsmaktens logistikverk, vars anställda arbetar aktivt med upphandling av krigsmateriel. Det är inte fråga om egentlig underrättelseinhämtning, utan information som är betydelsefull med tanke på underrättelseinhämtning fås vid sidan av de normala arbetsuppgifterna.
I fråga om gränsbevakningsväsendet bör det dessutom beaktas att om försvarsberedskapen kräver det kan gränsbevakningsväsendets gränstrupper eller delar av dem anslutas till Försvarsmakten genom förordning av republikens president. I dessa situationer utgör gränsbevakningsväsendet en del av Försvarsmaktens organisation och när gränsbevakningsväsendet deltar i militär underrättelseverksamhet blir bestämmelserna i denna lag tillämpliga.
I vissa situationer är det ändamålsenligt att Försvarsmaktens trupper som fått specialutbildning används i underrättelseinhämtningens biträdande uppgifter. Dessa trupper har specialutbildning i användning av metoder för underrättelseinhämtning och trupperna är i dessa uppgifter underordnande militärunderrättelsemyndigheten. En militärunderrättelsemyndighet som använder dessa trupper är ansvarig för en trupps verksamhet.
Också reservister ska kunna användas i vissa fall. Under värnpliktstjänsten utbildas en del av de värnpliktiga i uppgifter inom militär underrättelseinhämtning. Reservister kan i större utsträckning användas främst i situationer där man fått information som stöder en sådan effektivisering eller höjning av beredskapsläget som ännu inte kräver att andra reservister än reservister som är utbildade för underrättelseinhämtning inkallas till en repetitionsövning, men där det behövs tilläggsresurser för militär underrättelseinhämtning för att inhämta information om utvecklingen av en verksamhet som hotar Finland. Det föreskrivs nedan om reservisters deltagande.
I enlighet med 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan försvarsgrenarna använda radiosignalspaning i det syfte som avses i denna lag, såsom föreskrivs nedan. På beslutsfattandet tillämpas dock samma bestämmelser som i övrigt gäller för utövandet av befogenheter. I situationer där försvarsgrenarna utför militär underrättelseinhämtning sker verksamheten under ledning och övervakning av militärunderrättelsemyndigheterna. Försvarsgrenarna ska lämna vidare den information de samlat in till Huvudstaben som analyserar den och vidarebefordrar den till den myndighet som begärt information.
11 §. Allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. I 1 mom. föreskrivs det om en för alla metoder för underrättelseinhämtning gemensam förutsättning för användning, dvs. att ”det med fog kan antas att man genom metoden kan få information med avseende på ett underrättelseuppdrag”. Det är fråga om ett krav på resultat som förutsätter en motivering, vilket innebär att väntevärdet för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är dess användbarhet för att få information om den verksamhet som är föremål för den militära underrättelseinhämtningens underrättelseuppdrag. Användbarheten i fråga om användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska i varje enskilt fall kunna motiveras, vilket uttrycks med begreppet ”med fog”. Motiveringen kan gälla t.ex. varför uttryckligen en viss person eller grupp av personer eller ett visst utrymme eller någon annan plats ska kunna övervakas och varför man på detta sätt kan antas få nyttig information. Med verksamhet som är föremål för den militära underrättelseinhämtningens underrättelseuppdrag avses verksamhet enligt 4 § (föremål för den militära underrättelseinhämtningen).
Inom militär underrättelseinhämtning kan ett underrättelseuppdrag basera sig på verksamhet som till sin art är militär och avses i 4 § 1 mom. Den verksamhet som räknas upp i momentet behöver inte utgöra ett hot mot Finland eller den nationella säkerheten. Som grund för användningen av en metod för underrättelseinhämtning räcker i detta fall att man genom metoden får information om verksamheten.
Till skillnad från det som nämns ovan utgör den verksamhet som avses i det föreslagna 4 § 2 mom. ett allvarligt hot mot Finlands nationella säkerhet. Som grund för användningen av en metod för underrättelseinhämtning räcker i dessa situationer inte enbart ett abstrakt hot utan det ska i varje enskilt fall kunna visas att den verksamhet som avses i 4 § 2 mom. verkligen hotar eller kan antas hota den nationella säkerheten. I fråga om t.ex. ett sabotageprogram som kan lamslå energiinfrastrukturen och som observerats någon annanstans än i Finland kan det i många fall antas att verksamheten kan utvidgas också till Finlands territorium.
Uttrycket ”det med fog kan antas” motsvarar i fråga om graden av sannolikhet uttrycket ”finns skäl att anta” eller ”finns skäl/anledning att misstänka” som i nuläget används i samband med befogenheter som avser utredning av brott och som anger graden av sannolikhet för att bl.a. hemliga tvångsmedel ska få användas. Den minsta graden av sannolikhet beskrivs i nuläget av uttrycket ”finns skäl att anta” som t.ex. i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen beskriver förutsättningar för beslag. Ett uttryck som används parallellt med ”finns skäl att anta” är t.ex. uttrycket ”finns anledning att misstänka” som används i tvångsmedelslagens 6 kap. 1 § som gäller förutsättningar för kvarstad. Detta alternativa uttryck används då det är fråga om mänsklig verksamhet som antingen redan har inträffat (t.ex. ett brott) eller som antas kunna inträffa i framtiden (t.ex. undvikande av förundersökning). I förundersökningslagens 3 kap. 3 § 1 mom. som gäller skyldighet att göra förundersökning används uttrycket ”finns skäl att misstänka”. Enligt motiveringen (s. 16) till regeringens proposition (RP 14/1985 rd) som gäller den lagen finns det skäl att misstänka ett brott när en omsorgsfull person på grund av sina iakttagelser kommer till en sådan slutsats.
Användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska dessutom kunna riktas så exakt som möjligt. Detta krav beror på de allmänna principerna för militär underrättelseinhämtning, i synnerhet principen om minsta olägenhet. Inriktningen ska dessutom motiveras separat i det beslut eller tillstånd som gäller en metod för underrättelseinhämtning, vilket det föreskrivs om nedan.
Förutsättningarna för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är graderade. Särskilda förutsättningar fastställs separat för varje metod för underrättelseinhämtning. Att förutsättningarna för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är graderade motsvarar det som i 89 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten och i 5 kap. 2 § i polislagen föreskrivs om hemliga metoder för inhämtande av information.
I fråga om användningen av metoder för underrättelseinhämtning som kraftigt begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna för den person som är föremål för underrättelseinhämtning föreskrivs ytterligare förutsättningar separat för varje metod för underrättelseinhämtning. Till skillnad från de gällande bestämmelserna ska det separat för varje metod för underrättelseinhämtning föreskrivas om särskilda förutsättningar för utövandet av befogenheter. Att särskilda förutsättningar anges enligt befogenhet förtydligar systematiken i bestämmelserna och ger lagtillämparen en tydligare bild av förutsättningarna för utövandet av en befogenhet.
Användningen av metoder för underrättelseinhämtning kan inledas med att lindrigare metoder för underrättelseinhämtning används och att metoder som ingriper mer i de grundläggande fri- och rättigheterna börjar användas enligt behov i takt med att inhämtandet av information framskrider.
Om militärunderrättelsemyndigheten däremot har tillgång till tillräckligt exakta uppgifter om föremålet för underrättelseinhämtning när ett underrättelseuppdrag inleds kan det redan i utgångsläget bli aktuellt med utövande av befogenheter som ingriper mer i de grundläggande fri- och rättigheterna.
När användningen av metoder för underrättelseinhämtning övervägs ska också de allmänna principerna samt förbudet mot diskriminering alltid beaktas. Användningen av en metod för underrättelseinhämtning kan redan i utgångsläget i betydande grad ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna för den aktör som är föremål för underrättelseinhämtning, men metoden kan vara acceptabel med tanke på de allmänna principerna, om den i övrigt orsakar föremålet och utomstående mindre skada.
När metoder för underrättelseinhämtning används har principerna för militär underrättelseinhämtning en accentuerad betydelse då föremålet för underrättelseinhämtning är en aktör som åtnjuter skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, proportionalitet och strävan efter minsta olägenhet är alla viktiga principer också när metoder för underrättelseinhämtning används. Att dessa principer iakttas säkerställer i sig att tolkningen av förutsättningarna för användningen av metoder för underrättelseinhämtning håller sig inom de tillåtna gränserna och styr militärunderrättelsemyndigheten så att den använder den metod för underrättelseinhämtning som är mest ändamålsenlig.
Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden (GrUU 32/2013 rd, s. 4 och GrUU 33/2013 rd, s. 4) ansett att de allmänna principerna i polislagen och tvångsmedelslagen liksom även de allmänna och särskilda förutsättningarna för användning av hemliga metoder för inhämtande av information och av hemliga tvångsmedel ska vägas in såväl när tillstånd söks som när det beviljas av domstol (se även HD 2007:7 och HD 2009:54). Till skillnad från i de lagar som avses ovan är det inte möjligt att gradera förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning på basis av hur allvarliga brotten är eftersom underrättelseverksamheten inte gäller brott. Detta gör att beslutsfattaren i större utsträckning måste bedöma villkoren i ett tillstånd som gäller rätt att inhämta information. För att beslutsfattaren i dessa fall ska ha möjlighet att noggrant överväga behovet av att bevilja tillstånd och tillståndets omfattning ska beslutsfattaren ha tillgång till tillräcklig information. Dessutom betonas vikten av extern övervakning.
När tillstånd beviljas och befogenheter utövas ska i sista hand en helhetsbedömning tillämpas där också proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet ska ges betydelse.
Användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska alltid basera sig på ett underrättelseuppdrag som beskrivs närmare i detaljmotiveringen till 9 §. Ett underrättelseuppdrag ska alltid ha samband med prioriteringarna i den militära underrättelseinhämtningen och föremålen för militär underrättelseinhämtning. Utöver de förutsättningar som avses ovan ska det särskilt för varje enskild metod för underrättelseinhämtning föreskrivas om hur länge metoden för underrättelseinhämtning får användas samt om de omständigheter som ska anges i en tillståndsansökan eller ett beslut. I t.ex. en tillståndsansökan för teleavlyssning ska för domstolen läggas fram bl.a. de fakta som utgör grund för förutsättningarna för teleavlyssning eller för det inhämtande av information som utförs i stället för teleavlyssning samt inriktningen av teleavlyssning.
Vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning accentueras betydelsen av de allmänna principerna enligt lagen om militär underrättelseverksamhet. Utöver den grundlagsenliga respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna är också proportionalitetsprincipen, strävan till minsta olägenhet, principen om ändamålsbundenheten och förbudet mot diskriminering alla viktiga principer när metoder för underrättelseinhämtning används. Att dessa principer iakttas vid militär underrättelseinhämtning säkerställer att tolkningen av förutsättningarna för användningen av metoder för underrättelseinhämtning håller sig inom de tillåtna gränserna.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om de särskilda förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning som ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden när föremålet för underrättelseinhämtning är en verksamhet som avses i 4 § 2 mom. Utöver de särskilda förutsättningar som räknas upp i momentet ska det separat för varje metod för underrättelseinhämtning dessutom föreskrivas om förutsättningarna för användning.
En förutsättning för att de metoder för underrättelseinhämtning som avses i momentet ska kunna användas är att den verksamhet som avses i 4 § 2 mom. utgör ett ”allvarligt hot” mot den nationella säkerheten. Detta krav följer direkt av 10 § 3 mom. i grundlagen. Detta moment i grundlagen innebär att kravet på allvarlighet höjer tröskeln för att tillämpa metoder som ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden när arten av ett kvalificerat hot fastställs. Enbart verksamhet som utgör någon form av hot mot den nationella säkerheten uppfyller således inte ännu det krav som ställs i bestämmelsen. Ett hots allvarlighetsgrad är också förenat med de i 4 § 2 mom. behandlade innehållsliga definitioner av hurdan den verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning ska vara för att utgöra ett hot mot den nationella säkerheten.
Uttrycket ”nationell säkerhet” innebär att den hotfulla verksamhet som avses i bestämmelsen inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen. Också t.ex. våldsdåd som riktar sig mot enskilda personer kan dock utgöra en sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om dåden till sin omfattning eller betydelse är relevanta med tanke på den nationella säkerheten och således kan utgöra ett allvarligt hot mot den. Det är uppenbart att t.ex. hot som riktar sig mot statsledningen eller personer som sköter grundläggande samhällsfunktioner eller mot personer som svarar för deras säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Definitionen av nationell säkerhet behandlas närmare i regeringens proposition som gäller ändring av 10 § i grundlagen. I den allmänna motiveringen behandlas hur Europadomstolen i sin avgörandepraxis har förhållit sig till nationell säkerhet och hot mot den samt detta begrepps föränderliga och ibland också oförutsebara karaktär.
Som grund för användningen av de metoder för underrättelseinhämtning som avses i momentet räcker dock inte enbart ett abstrakt hot utan det ska i varje enskilt fall på reell nivå kunna visas att en verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning utgör ett allvarligt hot eller kan antas utgöra ett allvarlig hot mot den nationella säkerheten. Med uttrycket ”hot” avses att det i bestämmelsen inte förutsätts att den nationella säkerheten direkt äventyras. På så sätt kan den användning av metoder för underrättelseinhämtning som avses i bestämmelsen gälla en verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning och som om den tillåts fortgå allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det förutsätts dock att ett hot är på något sätt nära förestående eller så bör det åtminstone indirekt ha en koppling till Finlands nationella säkerhet.
Utöver i fråga om teknisk avlyssning, teleavlyssning av någon annan än en statlig aktör, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning av någon annan än en statlig aktör, kopiering av en försändelse och underrättelseinhämtning som avser någon annan aktörs datatrafik än en statlig aktörs datatrafik är också förutsättningarna för användning av kopiering strängare när kopieringen riktas mot ett meddelande. Med ett meddelande avses de förtroliga meddelanden som skyddas i 10 § i grundlagen. Kopiering riktas mot ett meddelande t.ex. när ett brev som lämnats på ett bord eller ett e-postmeddelande på en datorskärm är föremål för kopiering. En förutsättning för att ett foto ska få tas eller någon annan form av kopiering ska få göras är i dessa fall det som föreskrivs i första meningen i momentet.
Liksom det konstateras nedan är tröskeln lägre för användning av sådana metoder för underrättelseinhämtning som riktas mot en statlig aktör. Användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska kunna riktas mot kommunikationen mellan två statliga aktörer som inte åtnjuter skydd för förtroliga meddelanden enligt grundlagen. En sådan situation kan uppkomma t.ex. om kommunikationen sker i ett myndighetsnät. Om en tjänsteman använder ett myndighetsnät för att ringa privata samtal så riskerar han eller hon samtidigt att den så kallade B-abonnenten, dvs. en aktör som inte är föremål för användningen av en metod för underrättelseinhämtning, också blir föremål för underrättelseinhämtning. Utgångspunkten är att myndighetsnät används för kommunikation mellan myndigheter.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen fastställs det att metoderna för underrättelseinhämtning enligt denna lag får användas i hemlighet för dem som är föremål för metoderna. Med detta avses att en myndighet som använder en metod för underrättelseinhämtning inte separat behöver meddela föremålet för underrättelseinhämtning eller utomstående om att det t.ex. på ett område eller i ett utrymme utförs militär underrättelseinhämtning. Om en person utan grund eller i övrigt har blivit föremål för användning av metoder för underrättelseinhämtning ska denna underrättas om detta i efterhand på det sätt som föreskrivs i 86 §. En person har dessutom tillgång till de metoder att bevaka sina rättigheter som avses i lagen om övervakning av underrättelseverksamhet.
Enligt 4 mom. i den föreslagna lagen ska användningen av en metod för underrättelseinhämtning avslutas före utgången av den tid som anges i beslutet, eller tillståndet så snart syftet med användningen har nåtts det inte längre finns förutsättningar för användningen av metoden. Metoder för underrättelseinhämtning får under inga omständigheter användas under en längre tid än vad som är nödvändigt trots att tillståndet ännu är i kraft. Det säger sig självt att användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska avslutas senast då tillståndets giltighetstid upphör.
2 kap. Styrning av och tillsyn över den militära underrättelseinhämtningen
12 §. Styrning och ledning av den militära underrättelseinhämtningen. I 1 mom. föreskrivs det om styrning av den militära underrättelseinhämtningen med hjälp av de prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. De årliga prioriteringarna ska behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
I det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president deltar utöver republikens president också andra aktörer som är viktiga med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken. Ledamöter i utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet är enligt 25 § 1 mom. i reglementet för statsrådet statsministern, utrikesministern, försvarsministern samt fyra andra ministrar som statsrådet förordnar. Enligt 2 mom. i den paragraf som avses ovan inbjuds också inrikesministern till mötet om frågor som har samband med ministerns ansvarsområde behandlas.
Med de prioriteringar som behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president avses långsiktiga utvecklingslinjer som med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga för Finland och som det behövs närmare information om till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Prioriteringarna kan gälla t.ex. ett visst område eller en viss ärendehelhet. Det är inte fråga om enstaka militära hot eller sporadisk militär verksamhet eller enstaka hot som äventyrar Finlands nationella säkerhet.
Prioriteringarna kan också påverkas av kortvariga händelser och utvecklingstrender. Om denna typ av utvecklingstrender har konsekvenser kan prioriteringarna vid behov anpassas genom att de nya prioriteringarna behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
De prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president ska av försvarsministeriet behandlas på samma sätt som man hittills gjort med de ärenden som behandlats vid dessa möten. Arbetsformerna ändras inte till denna del.
I prioriteringarna tas det inte ställning till hur och med stöd av vilka befogenheter information inhämtas. Till följd av de allmänna principer som styr militärunderrättelsemyndighetens verksamhet och bestämmelserna om inriktning av utövandet av befogenheter är verksamheten inom den militära underrättelseinhämtningen noggrant avgränsad genom lag. Detta betyder också t.ex. att om sammansättningen i det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president ändras på grund av en förändring i det politiska läget i Finland påverkar det inte hur, varifrån och under vilka förutsättningar information kan inhämtas genom militär underrättelseinhämtning. Dessutom ska justitiekanslerns roll i ärenden som gäller tillsynen över statsrådet beaktas när det gäller både principiella och vittomfattande ärenden. I sista hand ansvarar Huvudstabens underrättelsechef och militärunderrättelsemyndigheterna för att man vid den militära underrättelseinhämtningen har agerat lagenligt.
I fråga om styrningen gäller utöver det som nämns ovan också det som i 31 och 32 § i lagen om försvarsmakten föreskrivs om beslutsfattandet i militära kommandomål.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen styr försvarsministeriet den militära underrättelseinhämtningen administrativt. Trots att försvarsministeriets styrande roll baserar sig på lagen om statsrådet och reglementet för statsrådet (262/2003) är det på grund av den militära underrättelseverksamhetens betydelse och omfattning ändamålsenligt att det uttryckligen föreskrivs om detta. Avsikten med bestämmelsen är inte att påverka försvarsministeriets normala styrning av Försvarsmakten. Försvarsministeriet styr också i fortsättningen Försvarsmakten samt den militära underrättelseinhämtningen som en del av Försvarsmakten genom ekonomi-, resurs- och budgetstyrning samt författningsstyrning.
Dessutom har försvarsministeriet en betydande roll vid övervakningen av förvaltningsområdet militär underrättelseinhämtning och behandlingen av den militära underrättelseinhämtningens årliga prioriteringar. Försvarsmakten lyder under försvarsministeriet i enlighet med 24 § i lagen om försvarsmakten.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen underrättar försvarsministeriet också Försvarsmakten om de prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. Det är fråga om en intern föreskrift för förvaltningsområdet genom vilken prioriteringarna fastställs. Efter det att försvarsministeriet har utfärdat föreskriften är Försvarsmakten skyldig att iaktta prioriteringarna.
I enlighet med de prioriteringar som behandlats förberedelsevis kan de myndigheter som avses i den paragraf som det föreskrivs om nedan lämna en begäran om information om en viss fråga till Huvudstaben. På basis av begäran om information utarbetar militärunderrättelsemyndigheterna mer detaljerade underrättelseuppdrag som kan utföras med användning av bl.a. metoder för underrättelseinhämtning.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ledningen av den militära underrättelseinhämtningen som enligt paragrafen leds av Huvudstaben. Huvudstaben svarar i praktiken för ledningen av den militära underrättelseinhämtningen genom att mellan militärunderrättelsemyndigheterna dela upp de underrättelseuppdrag som de ska utföra. Bestämmelser om begäran om information finns nedan. Huvudstaben har också ansvar för att den militära underrättelseverksamheten och underrättelseuppdragen överensstämmer med de prioriteringar i underrättelseinhämtningen som den högsta statsledningen har fastställt.
Huvudstaben svarar i fråga om ledningen också för att den praktiska verksamhet som behövs vid underrättelseinhämtningen samordnas med den civila underrättelsemyndigheten och andra myndigheter.
13 §. Begäran om information. Enligt 1 mom. kan information om föremålen för den militära underrättelseinhämtningen begäras av Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska högsta statsledning, vars behov av att få information tillgodoses genom den militära underrättelseinhämtningen. En begäran om information enligt paragrafen har samband med de föremål för militär underrättelseinhämtning som avses i 4 § i lagen och de prioriteringar som avses i 12 §.
I begäran om information ska myndigheten ge en så exakt beskrivning som möjligt av behovet av information samt beskriva hur behovet av information motsvarar de prioriteringar som har behandlats av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
Huvudstabens underrättelsechef ger på basis av en begäran om information ett underrättelseuppdrag till militärunderrättelsemyndigheten som närmare ska bestämma med vilka metoder för underrättelseinhämtning den behövliga informationen kan inhämtas på det mest ändamålsenliga sättet. Med stöd av den information som inhämtats utarbetar militärunderrättelsemyndigheten en utredning som överensstämmer med begäran om information och som Huvudstaben lämnar till den som begärt information.
Militärunderrättelsemyndigheten kan också till behövliga delar använda den rapport som utarbetats för att svara på begäran om information som grund för den utredning som ska utarbetas om den militära underrättelseverksamheten och lämnas till det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
Huvudstabens underrättelsechef fastställer på