1.1
Lagen om militär underrättelseverksamhet
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om lagens tillämpningsområde. Den underrättelseinhämtning som avses i denna lag utförs av Försvarsmakten och kallas för militär underrättelseinhämtning. Målet med underrättelseverksamheten är att i ett tidigt skede inhämta sådan information i anslutning till Försvarsmaktens uppgifter som möjliggör att man har beredskap för och kan påverka hot, risker, eventuella händelseförlopp och förändringar. Den militära underrättelseinhämtningens allmänna uppgift är att skapa en militärstrategisk lägesbild genom att följa utvecklingen i Finlands säkerhetspolitiska miljö, fastställa förändringar i den och producera information om det rådande läget. I lagen föreskrivs det om syftet med den militära underrättelseinhämtningen, om myndigheternas uppgifter och befogenheter, om beslutsfattande samt om styrningen av den militära underrättelseinhämtningen och övervakningen av den militära underrättelseinhämtningen inom försvarsförvaltningen. Lagen innehåller också bestämmelser om det tekniska genomförandet av underrättelseinhämtning som avser datatrafik för skyddspolisens räkning.
2 §.Förhållande till annan lagstiftning. I 1 mom. föreskrivs det om lagens förhållande till annan verksamhet som har nära samband med militär underrättelseverksamhet.
I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av polislagen (RP /2017) föreslås att det till polislagen ska fogas ett nytt 5 a kap. enligt vilket skyddspolisen sköter uppgifter som gäller civil underrättelseinhämtning.
Enligt RP /2017 ska det i 5 a kap. fastställas att tillämpningsområdet för metoderna för underrättelseinhämtning är den underrättelseinhämtning som utförs av skyddspolisen och som används för att inhämta information om verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Genom regleringen betonas det att skyddspolisen är den enda civila underrättelsemyndighet som har rätt att använda de metoder som avses i 5 a kap. i polislagen.
I tillämpningsområdet för 5 a kap. ska det enligt RP /2017 finnas en hänvisning till lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik. En befogenhet inom civil underrättelseinhämtning är enligt 5 a kap. informationsinhämtning som avses i en särskild lag och riktas mot den datatrafik som rör sig i de telekommunikationskablar som överskrider den finska gränsen.
Det tekniska genomförandet av inhämtande av information om datatrafik som rör sig i de telekommunikationskablar som överskrider den finska gränsen är koncentrerat till en aktör inom Försvarsmakten som är skyldig att fullgöra de uppdrag som skyddspolisen ger den och som gäller denna metod för inhämtande av information. Bestämmelser om vem som ansvarar för det tekniska genomförandet ska finnas i lagen om militär underrättelseverksamhet.
Militär underrättelseinhämtning ska enligt 2 mom. åtskiljas från Försvarsmaktens förebyggande, avslöjande och utredning av brott som det finns bestämmelser om i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014). Enligt 86 § 1 mom. i den lagen sörjs det vid försvarsmaktens förebyggande och avslöjande av brott för att brott som anknyter till underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finland på det militära försvarets område och till sådan verksamhet som äventyrar syftet med det militära försvaret förebyggs och avslöjas. I 89 § 2 mom. i samma lag fastställs det vid avslöjandet av vilka brott hemliga metoder för inhämtande av information får användas. Tillämpningsområdet för den brottsbekämpning som avses i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten har samband med begreppet brott och detta begrepp ska skiljas från hot och verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning samt utvecklingen av dessa hot och denna verksamhet. Befogenheterna enligt den lagen utövas av Huvudstabens underrättelseavdelning. Eftersom befogenheterna till brottsbekämpning delvis är likadana som de befogenheter som föreslås i denna proposition, men utövas för olika syften, ska särskild uppmärksamhet fästas vid att befogenheterna till militär underrättelseinhämtning och befogenheterna till brottsbekämpning inte utövas av samma personer.
I denna regeringsproposition föreslås det också att lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten ska ändras så att man skiljer på personer som utövar befogenheter till underrättelseinhämtning och personer som utövar befogenheter till brottsbekämpning. Dessutom ska den myndighet som utför förundersökning av brott enligt den lagen ändras i och med att skyddspolisen avstår från sina befogenheter till förundersökning.
I 3 mom. föreskrivs det om tillämpningen av lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten. En hänvisningsbestämmelse har ansetts behövlig eftersom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning) ska tillämpas på behandlingen av personuppgifter om det inte finns en särskild hänvisningsbestämmelse. En informativ hänvisning till allmänna lagar, såsom lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), har inte ansetts vara behövlig.
På grund av underrättelseverksamhetens art ska särskild uppmärksamhet ägnas åt övervakningen av denna verksamhet. I Europadomstolens avgörandepraxis har det betonats att övervakningen ska vara oberoende och inte höra till underrättelsemyndighetens förvaltningsområde. Den rättsliga övervakning som står utanför underrättelseverksamheten ska vara koncentrerad till underrättelseombudsmannen, som det föreskrivs särskilt om.
3 §. Syftet med den militära underrättelseinhämtningen. I paragrafen definieras syftet med den militära underrättelseinhämtningen. Enligt 1 mom. är syftet med den militära underrättelseinhämtningen begränsat så att det gäller vissa av Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter samt stödjande av den högsta statsledningens beslutsfattande. Paragrafen har en genomgripande betydelse för hela lagen. Med stöd av paragrafen kan det också bedömas om underrättelseinhämtning om en viss verksamhet hör till den militära eller den civila underrättelseinhämtningens ansvarsområde. Den militära underrättelseinhämtningen och metoderna för underrättelseinhämtning ska möjliggöra att militärunderrättelsemyndigheten tillräckligt effektivt kan inhämta information om de företeelser och verksamheter som mest hotar samhället och dess existens.
Försvarsmaktens uppgifter omfattar i stor utsträckning också den högsta statsledningens beslutsfattande och att informera den högsta statsledningen om förändringar i den säkerhetspolitiska omgivningen. Dessutom förutsätter t.ex. beslutsfattandet om och prövningen av Försvarsmaktens internationella uppdrag alltid beslutsfattande av den högsta statsledningen. Trots att den högsta statsledningens beslutsfattande utgör en väsentlig del av Försvarsmaktens verksamhet ska stödjande av den högsta statsledningens beslutsfattande nämnas särskilt i paragrafen. Omnämnandet är informativt.
I det förslag som är under behandling föreslås dessutom att det nedan ska föreskrivas om styrningen av den militära underrättelseinhämtningen. En central del av denna styrning utgörs av det gemensamma mötet mellan statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott och republikens president samt den begäran om information som endast vissa utrikes- och säkerhetspolitiskt betydelsefulla finska aktörer kan lämna till militärunderrättelsemyndigheten. Av de orsaker som beskrivs ovan är det inte ändamålsenligt att den högsta statsledningen i Finland nämns särskilt eftersom den högsta statsledningen är en viktig mottagare av underrättelseinformation.
De åtgärder som vidtas på basis av den information som inhämtats och analyserats kan vara av många slag. Åtgärderna kan inbegripa t.ex. förbättring av lägesuppfattningen hos människor som befinner sig på finskt territorium och satsningar på utbildning, såsom vid desinformationsoperationer, samt i extremfall mobilisering. I det första exemplet lämnar den högsta statsledningen underrättelseinformationen till de behöriga myndigheterna. Det är dock inte i alla situationer nödvändigtvis statsledningen som sprider informationen vidare till de behövliga aktörerna, utan i fall där t.ex. avancerade sabotageprogram identifierats kan information om ett sabotageprogram lämnas direkt till de berörda företagen för att säkerställa att statsledningens beslutsfattande tryggas.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är enligt paragrafen bundet till vissa av Försvarsmaktens uppgifter som avses i lagen om försvarsmakten. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om försvarsmakten hör det militära försvaret av Finland till försvarsmaktens uppgifter. Det militära försvaret av Finland innefattar enligt 1 punkten underpunkt a övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet samt tryggande av den territoriella integriteten. Enligt 1 punkten underpunkt b innefattar det militära försvaret av Finland också tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen.
Försvarsmaktens första lagstadgade uppgift har ansetts innebära att Försvarsmakten ska skydda Finland mot yttre hot. Ett yttre hot inbegriper dock inte nödvändigtvis sådan verksamhet utanför Finlands gränser som riktar sig mot Finland, utan strävan kan också vara att ett hot ska förverkligas på finskt territorium. En utländsk aktör kan försöka förbereda och organisera militär verksamhet med hjälp av t.ex. personer som befinner sig i Finland.
Genom militär underrättelseinhämtning försöker man reda ut vilka aktörer som ligger bakom denna typ av hot och hur de försöker påverka Finland och t.ex. Finlands militära försvar. Verksamhet som sker i Finland kan också syfta till att påverka de krishanteringsinsatser som Finland deltar i eller utgöra hybridpåverkan i Finland. Av betydelse är att en främmande stat eller utländsk aktör ligger bakom verksamheten.
Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten också deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt deltagande i territorialövervakningssamarbete eller i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet.
I enlighet med 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten ska Finlands militära försvar stärkas genom internationellt samarbete. Samarbete idkas inom EU och med andra stater och internationella organisationer, såsom FN och Nato, samt med olika grupper av länder. Internationellt bistånd kan i enlighet med 3 punkten ges en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation t.ex. i situationer som inkluderar EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd eller vid territorialövervakning på det sätt som föreskrivs i lagen om försvarsmakten. Som exempel på annan internationell verksamhet som avses i bestämmelsen kan nämnas samverkan som utgår från Finlands egna behov.
Enligt 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om försvarsmakten hör till försvarsmaktens uppgifter också deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering.
Det kan utöver vad som föreskrivs ovan dessutom också bli aktuellt att indirekt stödja andra myndigheter. Som en sådan särskild situation kan betraktas den handräckning som Försvarsmakten ger polisen. Trots att stödjande av andra myndigheter inte nämns i paragrafen kan militär underrättelseinhämtning indirekt bli aktuell i situationer där handräckning ges. Om t.ex. polisen begär handräckning av Försvarsmakten utomlands kan man bli tvungen att använda militär underrättelseinhämtning för endast försvarsmaktens egen verksamhet. Det är i detta fall inte fråga om underrättelseverksamhet som utförs för polisens räkning. Underrättelseinformationen stöder Försvarsmaktens verksamhet och lämnas i dessa fall inte ut till polisen.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är att i ett tillräckligt tidigt skede inhämta korrekt och oberoende information till stöd för den högsta militära ledningens beslutsfattande avseende de av Försvarsmaktens uppgifter som anges i 2 § i lagen om försvarsmakten samt i sista hand till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Information får inhämtas endast om de föremål för militär underrättelseinhämtning som anges i denna lag. Den information som inhämtats genom militär underrättelseinhämtning möjliggör att den högsta militära ledningen och den högsta statsledningen i rättidigt kan fatta beslut som grundar sig på korrekt information och att en strategisk, operativ och taktisk förvarning kan ges. Informationen möjliggör också att de tillgängliga myndighetsresurserna används effektivt och att myndighetsresurserna planeras, utvecklas, upprätthålls och utökas effektivt i tillräckligt god tid, om situationen kräver det.
Inhämtandet av information inbegriper också kartläggning av yttre hot som riktar sig mot Finland. Det är alltså fråga om att t.ex. följa upp utvecklingen av den säkerhetspolitiska miljön för att kunna skapa en lägesbild. Begreppet inhämtande av information täcker också fortgående inhämtande av information om föremål för militär underrättelseinhämtning. Inhämtandet av information kan inte i sig begränsas tidsmässigt eftersom underrättelseverksamhet ofta måste pågå under en lång tid och vara systematisk, utan att den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning nödvändigtvis behöver utgöra en överhängande fara under den tid underrättelseinhämtningen pågår. Till denna del kan det hänvisas till justitieministeriets betänkande om en ändring av grundlagen (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 49).
Händelseförlopp och verksamheter kan till en början verka vara något annat än verksamhet som utgör ett konkret hot. Att man i ett tillräckligt tidigt skede får information om dessa händelser och denna verksamhet möjliggör att man kan identifiera målet med dem och reda ut vem som har intresse och nytta av dem. Detta möjliggör också att det kan göras en tillräcklig riskbedömning och utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk bedömning av hur sannolikt det är att Finland blir och i vilka situationer Finland kan bli föremål för denna typ av händelseförlopp och verksamhet. Vid identifieringen av hot är det viktigt att reda ut vilken aktör som ligger bakom hotet och med vilka resurser hotet kan förverkligas.
Ett viktigt föremål för militär underrättelseinhämtning är t.ex. militär verksamhet. Militär verksamhet kan vara ett yttre hot mot Finland som en statlig eller icke-statlig aktör ligger bakom (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 48). I samband med militär verksamhet förflyttas ofta stora truppenheter och vapensystem. Placeringen av truppenheter och vapensystem ger information om den militära aktörens insatsberedskap under fredstid t.ex. vid militära övningar.
Underrättelseinhämtning om hot täcker också t.ex. framtagning av det målidentifieringsstöd och de geografiska uppgifter och uppgifter om förhållanden som Försvarsmakten behöver.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningens inhämtande av information är inte att påverka själva verksamheten utan att inhämta information om den och de avsikter och drivfjädrar som ligger bakom den. En verksamhet kan t.ex. vara helt normal, men organiseringen av den kan ha sitt ursprung i en främmande stats försök att påverka verksamheten i ett demokratiskt samhälle. I sådana situationer är det mycket viktigt att inhämta information om huruvida en främmande stat utövar inflytande över ledarna för en intern konflikt eller styr den eller om en främmande stat själv bör ansvara för denna typ av verksamhet. Verksamheten kan utgöra ett led i en främmande stats krigsplaner eller en första fas i en främmande stats användning av militära maktmedel.
Syftet med den militära underrättelseinhämtningen är inte att ingripa i t.ex. sådan privat verksamhet av internationell karaktär som kan anses vara helt normal, såsom konkurrens på marknadsvillkor eller lagliga rättsprocesser och immaterialrättigheter. Föremål för underrättelseinhämtning kan också i dessa fall bli de faktorer som ligger bakom verksamheten, såsom en främmande stats beslut att förbjuda export till Finland av en produkt eller råvara som är livsviktig för Finland och som produceras av bolag som den främmande staten äger och att på detta sätt försöka påverka den fria verksamheten i det finländska samhället. Också i dessa situationer behöver Försvarsmakten inte nödvändigtvis vidta konkreta åtgärder utifrån den erhållna informationen, utan informationen om de faktorer som ligger bakom verksamheten kan om ett hot är tillräckligt allvarligt lämnas till de centrala aktörer som kan vidta behövliga åtgärder för att begränsa hotets konsekvenser och rätta till situationen.
Paragrafens betydelse framgår också av det faktum att vid militär underrättelseverksamhet syftar inhämtandet av information alltid till att genomföra vissa av de uppgifter som Försvarsmakten har enligt lagen om försvarsmakten. De nedan angivna föremålen för den militära underrättelseinhämtningen ska alltid basera sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen, och de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 4 kap. kan användas endast för Försvarsmaktens uppgifter som räknas upp i den föreslagna paragrafen och utförande av ett underrättelseuppdrag som baserar sig på föremålen för den militära underrättelseinhämtningen.
4 §. Föremål för den militära underrättelseinhämtningen. I paragrafen föreskrivs det om vilken verksamhet som information kan inhämtas om med den militära underrättelseinhämtningens metoder för underrättelseinhämtning. Bestämmelser om metoder för underrättelseinhämtning finns i 4 kap. Genom militär underrättelseinhämtning inhämtas alltid den information som behövs för att genomföra Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter enligt 3 §. Paragrafen har betydelse för den som framställer en begäran om information, den som delar ut ett underrättelseuppdrag och den som framför ett yrkande på att en metod för underrättelseinhämtning ska användas samt den aktör som fattar beslut på basis av yrkandet eller den som beviljar tillstånd. Beslutsfattarens prövning av respektive fall omfattar huruvida t.ex. underrättelseinhämtning som avser datatrafik kan användas för att inhämta information om en främmande stats verksamhet som kan äventyra det finska försvaret.
I paragrafen anges det ingen geografisk begränsning för var den verksamhet som underrättelseinhämtningen gäller ska ske. Det är inte ändamålsenligt att en underrättelseoperation inleds utanför Finlands gränser och att operationen måste avbrytas när den aktör som är föremål för underrättelseinhämtning anländer till Finland.
Verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning är verksamhet som ännu inte utgör förberedande av brott eller som inte är straffbar. Den verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning kan således vara fullt laglig. En verksamhet kan dock i vissa fall utvecklas till en olaglig verksamhet som avser utredning av brott i takt med att den verksamhet som är föremål för underrättelseinhämtning framskrider. De ovan avsedda situationer som avser utredning av brott ska inte längre höra till den militära underrättelseinhämtningens ansvarsområde utan det är i detta fall fråga om på misstanke om brott grundat militärt kontraspionage eller bekämpning eller utredning av brott.
Föremålen för inhämtande av information inom den militära underrättelseinhämtningen räknas uttömmande upp i paragrafen. Punkterna utesluter inte nödvändigtvis varandra. De kan också vara överlappande och vara aktuella samtidigt.
Ett underrättelseuppdrag som avses i 9 § ska alltid basera sig på de punkter som räknas upp i paragrafen. Ett underrättelseuppdrag kan basera sig på en eller flera punkter som nämns i paragrafen. Det är upp till beslutsfattaren att bedöma om det i en viss situation är motiverat att använda en specifik metod för underrättelseinhämtning och i vilken utsträckning det är motiverat att använda denna metod.
Bestämmelserna i paragrafen styr utarbetandet av underrättelseuppdrag för den militära underrättelseinhämtningen samt användningen av metoder för underrättelseinhämtning. I de bestämmelser om beslutsfattande som det redogörs för nedan förutsätts det att den verksamhet som underrättelseinhämtningen gäller kan preciseras och motiveras. Vid beslutsfattande om metoder för underrättelseinhämtning och genomförande av underrättelseinhämtning ska man dessutom alltid beakta de allmänna principerna, såsom proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet samt förbudet mot diskriminering.
Alla föremål för underrättelseinhämtning kan inte klart och tydligt delas in i verksamhet som till sin art är militär och verksamhet som till sin art är civil. Av denna orsak är det ändamålsenligt att den militära och den civila underrättelseinhämtningen kan inhämta information om delvis samma mål. Inhämtandet av information inom den militära och den civila underrättelseinhämtningen kan gälla samma större hotbilder eller helheter, men båda aktörerna ska inhämta information om sitt eget delområde. Om underrättelsemyndigheterna samarbetar kan den högsta statsledningen ges en mer övergripande bild av den helhet som är föremål för observation. Bakgrunden till i synnerhet verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning kan vara en främmande stats avsikt att för att nå sina mål påverka en annan stat så att eventuella militära metoder som anses vara traditionella inte behöver användas. En främmande stats påverkan kan också genomföras på så sätt att åtgärderna läggs ut på en aktör utanför den egentliga statliga aktören eller på så sätt att verksamheten som en del av en större krigslist kamoufleras så att den verkar vara brottslig eller terroristisk verksamhet. I synnerhet i dessa situationer kan föremålen för militär och civil underrättelseinhämtning överlappa, och dessutom kan inom samma verksamhetsfält delta också brottsbekämpande myndigheter till följd av sådant inhämtande av information som avser utredning av brott. Detta förutsätter att inhämtandet av information samordnas mellan olika underrättelsemyndigheter. Bestämmelser om militärunderrättelsemyndigheternas samarbete med skyddspolisen och andra myndigheter finns i 16–18 §.
Enligt Europadomstolens etablerade avgörandepraxis ska en lag som begränsar de rättigheter som tryggas i artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ha bl.a. effekter som kan förutses. Förutsebarhet innebär framför allt att lagen är tillräckligt exakt så att det tydligt framgår i vilka förhållanden och under vilka förutsättningar medborgarna kan bli föremål för hemliga myndighetsåtgärder (Weber och Saravia mot Tyskland, punkt 96 och 97).
Europadomstolen har dock ofta påpekat att det redan av ett ärendes karaktär följer att hot mot den nationella säkerheten till sin natur är annorlunda och ibland också oförutsebara, och därför kan det vara svårt att på förhand definiera dessa hot (Kennedy mot Förenade kungariket, punkt 159). Europadomstolens avgörandepraxis behandlas närmare i allmänna motiveringen. Ärendet behandlas närmare i allmänna motiveringen (Europakonventionen).
Strävan med förteckningen över föremål för militär underrättelseinhämtning är att samordna kravet på att lagen ska vara förutsebar och exakt samt behovet av att kunna inhämta information också om nya hot. Europadomstolens ställningstaganden har beaktats när förteckningen utarbetades och det föreslås att bestämmelserna om föremålen för den militära underrättelseinhämtningen ska vara så detaljerade och omfattande som möjligt.
Vilka metoder som kan användas vid inhämtandet av information förutsätter alltid prövning från fall till fall och att den aktör som är föremål för informationsinhämtning identifieras antingen som en statlig aktör eller en annan aktör.
En förutsättning för att en metod för underrättelseinhämtning ska kunna användas är inte att den aktör som ligger bakom verksamheten har identifierats då metoden för underrättelseinhämtning börjar användas. Metoder för underrättelseinhämtning kan användas för att upptäcka hot och identifiera de aktörer som ligger bakom dem. Föremål för en metod för underrättelseinhämtning kan också vara en person eller grupp av personer som kan antas ha samband med verksamhet som avses i denna paragraf.
Tillämpningsområdet för militär underrättelseinhämtning begränsas i 1 mom. till inhämtande av information om verksamhet som till sin art är militär, vilket innebär att verksamheten till sin art inte behöver vara sådan att den utgör ett konkret hot.
Begreppet ”verksamhet som till sin art är militär” definieras inte i lagstiftningen och inte heller i den rättsvetenskapliga litteraturen. Militär verksamhet har granskats i regeringens proposition (RP 172/1999 rd) om ändring av den nu upphävda lagen om försvarsmakten (402/1974) med avseende på vilka ärenden som är militära kommandomål och vilka administrativa mål.
Typiskt för militär verksamhet är stora truppenheter, förberedelser för och ledning av militära åtgärder, militär organisering, deltagande i militär utbildning och militär upprustning i större utsträckning än med stöd av vanliga maktmedelsredskap. Militär verksamhet kräver dessutom ofta omfattande ekonomiska resurser. Det är i allmänhet en stat som ligger bakom en sådan verksamhet.
Militär verksamhet kan bedrivas också av andra än stater. I detta fall ska uppmärksamhet fästas vid verksamhetens planmässighet, ekonomiska resurser och organisering samt vilken form av maktmedel aktören i fråga eventuellt kan tillgripa. En militär icke-statlig aktör kan t.ex. vara en aktör som definierar sig själv som en stat, som andra stater inte har erkänt, eller en separatistgrupp vars verksamhet i betydande grad har samband med en väpnad konflikt. Till exempel en militär styrka utan beteckningar som avses i 2 § i territorialövervakningslagen (755/2000) anses också vara en icke-statlig aktör, och enligt den paragrafen avses med en sådan styrka en grupp som är jämförbar med militära avdelningar och agerar för en främmande stats räkning eller med en främmande stats samtycke, som är militärt organiserad, utrustad eller beväpnad, och vars statliga ursprung inte kan identifieras. I takt med att tekniken utvecklas kan militära hot riktas mot Finland också från mer avlägsna områden än Finlands närområde.
Enligt 1 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen får med en metod för underrättelseinhämtning inhämtas information om verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara organiserade trupper samt förberedelse för sådan verksamhet. Verksamheten ska till sin art vara militär i enlighet med det inledande stycket i momentet.
Den verksamhet som avses i punkten är inte begränsad så att den gäller särskilt verksamhet som riktar sig mot Finland. Försvarsmakten ska i stor utsträckning kunna inhämta information om verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara trupper och om utvecklingen av denna verksamhet, trots att verksamheten inte kan anses utgöra ett direkt militärt hot mot Finland. På basis av den information som inhämtats om verksamheten kan det finländska samhället och Försvarsmakten bättre förbereda sig på fientlig verksamhet och denna verksamhets eventuella konsekvenser för Finland.
Verksamhet som bedrivs av en främmande stats väpnade styrkor och av med dem jämförbara trupper inbegriper militära maktmedel och förberedelser för dem, samt militära planer och avsikter. Det som nämns ovan påverkar i väsentlig grad vilken form av reellt hot mot Finland eller andra aktörer som denna verksamhet eventuellt kan utgöra. Ett lyckat inhämtande av information ger mer tid för förberedelser för ett hot. En militär förvarning förutsätter att man ingående kan bedöma olika händelseförlopp. Information om dessa kan t.ex. fås från militär verksamhet på andra håll i världen och granskningar av hur den militära aktören agerar eller har agerat i olika konflikter.
Den förberedelse för verksamhet som nämns i punkten omfattar militärpolitisk och militär utveckling samt militärpolitiska och militära planer. Förberedelser för verksamhet inbegriper t.ex. krigsplaner, gruppering av trupper och utveckling och införskaffning av vapensystem. Utifrån den information som inhämtats försöker man strukturera och minska olika osäkerhetsfaktorer i den säkerhetspolitiska omgivningen samt även utnyttja dem vid försvaret och beredskapen för kriser.
Den verksamhet som avses i punkten är också krig mellan främmande stater eller hot om krig, vilket i väsentlig grad kan påverka också Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska relationer eller försvåra Finlands möjligheter att delta i internationellt samarbete.
Till Försvarsmaktens uppgifter hör att som en del av det militära försvaret av Finland trygga den territoriella integriteten. Försvarsmakten ska trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt vid behov försvara den lagliga samhällsordningen med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland.
Den verksamhet som avses i punkten omfattar situationer där en främmande stat försöker påverka den demokratiska samhällsordningen i Finland. Med denna verksamhet avses sådana försök att upphäva och förändra samhällsordningen som eventuellt inbegriper våldsamma metoder, hot om våldsamma metoder eller andra förfaranden som strider mot grundlagen.
Hotfull verksamhet kan ta sig uttryck t.ex. som en plan på att använda vapenmakt för att genomföra en intern statskupp eller revolution eller en plan på att göra Finland till en del av en främmande stat. Som hotfull verksamhet kan också anses t.ex. försök att med våld hindra riksdagen att utöva sin lagstiftningsbehörighet eller tvinga personer som utövar regeringsmakt att göra eller låta bli att göra något i sina statliga uppgifter. Bakgrunden till hotfull verksamhet kan vara en främmande stats strävanden, och hotfull verksamhet kan inbegripa drag av militär verksamhet, t.ex. metoder för hybridpåverkan. Information kan inhämtas t.ex. om vilka planer en aktör som ligger bakom de strävanden som nämns ovan har eller vilka förberedelser aktören har vidtagit och vilka personer som från Finland eller utlandet deltar i denna verksamhet.
Till Försvarsmaktens uppgifter hör att skydda Finland mot yttre hot. Detta innebär också att Försvarsmakten inte kan ingripa i Finlands interna ärenden, såsom bl.a. konflikter inom staten och medborgarnas på eget initiativ utövade påverkan i ett demokratiskt samhälle, i form av t.ex. en generalstrejk. Det som nämns ovan ska dock skiljas från en situation som ser ut som en intern konflikt, men som organiseras och stöds av en främmande stat.
Den verksamhet som avses i punkten är också en främmande stats militära och utrikes- och säkerhetspolitiska planer eller verksamhet som kan orsaka skada för Finlands internationella relationer eller andra viktiga intressen. Med en främmande stats verksamhet som orsakar skada avses t.ex. verksamhet som syftar till att på ett fientligt sätt påverka beslutsfattandet i Finland. En främmande stats urval av medel för fientlig påverkan kan vara omfattande och variera i enlighet med det världspolitiska läget mellan allt från politiska och ekonomiska metoder och informationspåverkan till taktisk försummelse av myndighetsverksamhet eller exceptionell aktivering som de faktiska förhållandena inte ger anledning till.
Denna verksamhet har samband med 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkt b i lagen om försvarsmakten och enligt den punkten hör till försvarsmaktens uppgifter tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen. En främmande stat kan försöka påverka statsledningens beslutsfattande genom politiska och ekonomiska påtryckningar samt desinformationsoperationer som kan leda till att en främmande makt tillgriper militära maktmedel mot Finland. Genom militär underrättelseinhämtning försöker man reda ut de verkliga avsikterna med denna verksamhet och vilka aktörer som ligger bakom den. Utredning av bakgrunden till olika påtryckningsmetoder har ett direkt samband med att det ska kunna ges en förvarning om att ett militärt hot håller på att utvecklas. Betydelsen av rättidig och objektiv information accentueras vid förberedelser för politiska och ekonomiska påtryckningsmetoder och desinformationsoperationer samt vid förberedelser för det militära hot som eventuellt följer på dessa metoder och operationer. Rättidig och objektiv information möjliggör dessutom att statsledningen kan agera obehindrat när dessa påtryckningsmetoder riktas mot Finland samt hjälper till att förutse utvecklingen av hotet.
En främmande stat kan sträva efter att genomföra sina åtgärder så att målstaten inte kan vara säker på om det är fråga om en målinriktad operation som styrs av en främmande stat eller inte. Sådan verksamhet kan t.ex. vara att man försöker påverka den finska och utländska medborgaropinionen genom att systematiskt sprida felaktig information om Finlands politik i offentligheten. I detta fall kan information inhämtas om huruvida bakgrunden till den informationspåverkan som riktar sig mot Finland är militära strävanden samt om målsättningarna med denna verksamhet.
Verksamhet enligt punkten kan också vara t.ex. en statskupp eller revolution som har inletts eller är inom synhåll i en annan stat, och som ger upphov till ett intresse för hur det politiska läget i den staten utvecklas. Utvecklingen av det politiska läget kan ha betydande konsekvenser för Finlands utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska läge.
Enligt 1 mom. 2 punkten i den föreslagna paragrafen kan inhämtande av information gälla underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finlands försvar.
Enligt den allmänna principen i internationell rätt åtnjuter alla suveräna stater territoriell integritet och politiskt oberoende i förhållande till andra stater. Varje stat beslutar själv om den tillåter och på vilka villkor den tillåter utländska tjänstemän att arbeta inom statens territorium. I allmänna motiveringen konstateras det att de flesta stater de facto upp till en viss gräns tolererar eller till och med godkänner att främmande staters underrättelsemyndigheter är verksamma inom deras territorium. Det kan vara fråga om att informationsutbytet gagnar båda parterna eller att den främmande maktens öppna inhämtande av information om de allmänna förhållandena i målstaten inte äventyrar målstatens eller någon annan aktörs intressen. Under andra förhållanden kan målstaten förhålla sig avvisande till den verksamhet som en främmande stats myndigheter utför inom målstatens territorium. Verksamheten kan också i vissa fall uppfylla rekvisitet för en gärning som är straffbar enligt strafflagstiftningen i målstaten. Verksamhetens straffbarhet kan beroende på målstaten påverkas av t.ex. vem som inhämtar information, vilken information som inhämtas och vilken metod som används för att inhämta information.
Om underrättelseverksamheten riktar sig mot försvaret och om den är framgångsrik, kan denna verksamhet äventyra de intressen som hör till det militära försvaret av Finland och som avses i denna proposition.
Med främmande staters underrättelseinhämtning avses en främmande stats verksamhet som syftar till att främja den egna statens intressen eller att till skada för Finland eller en annan främmande stat inhämta information som målstaten har ett särskilt intresse av att hålla hemlig. Föremål för en främmande stats inhämtande av information kan vara t.ex. Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, såsom utvecklingen av Finlands försvar, grunderna för beslutsfattandet, beslutsfattandet på strategisk nivå och militär förmåga, Finlands militära beredskap, samhällets krishanteringsförmåga, försörjningsberedskapen samt teknik på hög nivå och forskning och produktutveckling av den. Utöver informationsinhämtning kan syftet med främmande staters underrättelseverksamhet också vara att påverka bl.a. beslutsfattandet om de ärenden som avses ovan för att främja en främmande stats intressen eller för att skada Finland eller en annan främmande stat.
Med underrättelseverksamhet som riktar sig mot Finlands försvar avses utländsk underrättelseverksamhet där föremål för underrättelseinhämtning är bl.a. organiseringen av försvaret, försvarsförmågan eller den militära teknik som används. De föremål för underrättelseinhämtning som avses ovan har i väsentlig grad också samband med ett intresse av sekretess eftersom strävan kan vara att utifrån den inhämtade informationen på förhand försvaga föremålen för en främmande stats underrättelseinhämtning och de vid behov kan elimineras. Hänvisningen till försvaret medför också att det görs en åtskillnad på föremål för militär underrättelseinhämtning och annan underrättelseverksamhet som traditionellt hör till skyddspolisens behörighet.
Med stöd av de metoder för underrättelseinhämtning som anges nedan kan information inhämtas t.ex. om hur en främmande stats underrättelseinhämtning fungerar med tanke på Finlands försvar, vem som arbetar för eller till förmån för en utländsk underrättelsetjänst eller vilka öppna och hemliga metoderna för inhämtande av information dessa aktörer använder och mot vad metoderna riktar sig. Inhämtandet av information kan gälla också t.ex. vilka mål och prioriteringar för inhämtande av information om Finland en främmande stats underrättelsetjänst har fastställt. Med metoder för underrättelseinhämtning kan man också upptäcka och identifiera personer som för en främmande stats underrättelsetjänst avslöjar sekretessbelagd information som är viktig med tanke på försvaret, och personer som en främmande stats underrättelsetjänst försöker rekrytera för sin verksamhet eller som i enlighet med de order och anvisningar de fått från en främmande stats underrättelsetjänst försöker påverka beslutsfattandet till skada för Finland.
Främmande makter och utländska aktörer kan för eget bruk och på ett annat sätt än ett normalt sätt försöka inhämta information om industriellt kunnande som har nära samband med Finlands försvar. Inhämtande av information genom militär underrättelseinhämtning kan gälla t.ex. situationer av detta slag samt utredning av vilken aktör som för eget bruk försöker inhämta information om den finländska försvarsindustrins kunnande.
Underrättelseverksamhet omfattar också situationer där underrättelseinhämtning görs via datanät med hjälp av avancerade sabotageprogram. Underrättelseverksamhet ska ses som teknikneutral och den omfattar alla situationer där målet med verksamheten är att inhämta information om t.ex. de föremål för underrättelseinhämtning som beskrivs ovan och som en främmande stat har intresse av.
Olika stater kan ha organiserat sin underrättelseverksamhet på många olika sätt, såsom framgår av den internationella jämförelsen. Av denna orsak kan det inte anses ändamålsenligt att specificera vilken typ av underrättelsetjänst man kan inhämta information om genom militär underrättelseinhämtning.
Med en metod för underrättelseinhämtning får enligt 1 mom. 3 punkten i den föreslagna paragrafen information inhämtas om planering, tillverkning, spridning och användning av massförstörelsevapen, såsom kemiska och biologiska vapen, toxinvapen samt kärnvapen och radiologiska vapen. Verksamheten ska vara militär till sin art.
Kärnvapen och deras roll vid användningen av maktmedel är på nytt aktuella i den säkerhetspolitiska diskussionen. Spridning av andra massförstörelsevapen och farliga material som hör ihop med dem samt kunnande om dessa vapen och material utgör också ett hot.
Kemiska vapen definieras bl.a. i konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (FördrS 19/1997). Bestämmelser om biologiska vapen och toxinvapen finns i protokollet rörande förbud för användning i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser samt av bakteriologiska krigsmetoder (FördrS 23/1929), som upprättades i Genève 1925. Bestämmelser om kärnvapen finns bl.a. i fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (FördrS 11/1970), dvs. det så kallade icke-spridningsavtalet. Definitioner av radiologiska vapen finns t.ex. i den internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (FördrS 59/2002).
Föremål för underrättelseinhämtning som avser massförstörelsevapen kan vara såväl en person eller grupp av personer som en statlig aktör. Det kan t.ex. vara fråga om inhämtande av information om tillverkning, införskaffning, lagring, innehav eller transport av massförstörelsevapen någon annanstans än i Finland.
En typisk risk som är förknippad med massförstörelsevapen är möjligheten att en mycket stor skada sker. En risk kan anses vara allvarlig också på grund av att skadan är långvarig. En sådan risk orsakas t.ex. av en explosion som sprider ut radioaktiva ämnen i miljön på ett tätt bebott område.
Massförstörelsevapen utgör inte nödvändigtvis ett direkt hot mot Finland, men man ska kunna förbereda sig för det hot som de orsakar. Den information som fås om massförstörelsevapen kan dock påverka Finlands möjligheter att agera i internationella forum.
Genom inhämtande av information säkerställs att det finns tillräckliga möjligheter att bekämpa de skador som massförstörelsevapen orsakar. Utifrån den information som inhämtats kan man förbereda sig för att agera i internationella forum och för Försvarsmaktens eventuella deltagande i internationell verksamhet eller militär krishantering.
Att den internationella säkerheten rubbas kan indirekt ha betydelse också för säkerhetssituationen i Finland.
Enligt 1 mom. 4 punkten i den föreslagna paragrafen får med en metod för underrättelseinhämtning information inhämtas om en främmande stats utvecklande och spridning av militärmateriel. Information som inhämtats om den verksamhet som avses i punkten har samband med Försvarsmaktens uppgifter som räknas upp i detaljmotiveringen till paragrafen om syftet med den militära underrättelseinhämtningen.
Information kan inhämtas om såväl en statlig som en icke-statlig aktör eller grupp av aktörer. Det har ingen betydelse vem som utvecklar militärmateriel, utan det är fråga om för vilket ändamål militärmateriel utvecklas. Den verksamhet som avses i punkten är tydligast när den produkt som utvecklas inte kan användas för något annat än militär verksamhet, såsom en missil med tillhörande robotsystem. En situation är dock tydlig också när t.ex. en främmande stats väpnade styrkor har gett en privat aktör i uppdrag att utveckla en viss produkt.
Det är svårare att få klarhet om situationen när en främmande stat inte direkt beställer hela vapensystemet, inklusive alla därmed anslutna delar, av en enskild aktör, utan har delat upp vapensystemets olika delar på flera aktörer. I detta fall ska man bedöma situationen som en helhet och på basis av den erhållna informationen försöka bedöma om alla de delprojekt som fördelats på olika aktörer har samband med utvecklande av ett vapensystem.
Med den militärmateriel som avses i punkten avses teknik som inte utvecklas för att köpas av enskilda personer, utan användarna av militärmateriel är i princip statliga eller med dem jämställbara aktörer som har tillräckliga resurser att skaffa den teknik som avses ovan.
Utvecklande av vapensystem utgör inte nödvändigtvis ett direkt hot mot Finland. Den information som fås om utvecklande av vapensystem har dock en stor betydelse med tanke på Försvarsmaktens verksamhet så att man vid behov effektivt kan skydda sig mot vapensystemen och om hotet realiseras minimera de skador som vapensystemen orsakar.
När underrättelseverksamheten baserar sig på det utvecklande av militärmateriel som avses i denna punkt ska uppmärksamhet alltid fästas vid vilken aktör som utvecklar militärmateriel. Utvecklande av den militärmateriel som behövs vid militär verksamhet kan ske på uppdrag av den privata sektorn. I detta fall är förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning strängare än när det gäller en statlig aktörs arbete med att utveckla militärmateriel. Man ska också beakta huruvida en stat har direkt bestämmanderätt över en privat aktör som utvecklar militärmateriel och i hur stor grad staten kan styra den aktör som utför utvecklingsarbetet. Ett vanligt kommersiellt avtal mellan en statlig aktör och ett privat bolag kan i princip inte anses vara ett avtal på basis av vilket den privata aktören kan anses vara en statlig aktör.
Spridning av militärmateriel tyder på att vissa aktörer kan sprida militärmateriel vidare också till små grupperingar som inte nödvändigtvis har resurser att skaffa militärmateriel direkt av tillverkarna. Den information som inhämtas om spridning av militärmateriel har betydelse också i samband med internationellt bistånd och deltagande i militära krishanteringsinsatser. Den inhämtade informationen har i dessa situationer betydelse med tanke på den utrustning som de trupper som skickas till området behöver och deras förberedelser för den verksamhet som sker i området.
Den militärmateriel som avses i punkten samt utvecklande och spridning av den har betydelse för skapande av en militärstrategisk lägesbild samt utvecklande av Finlands säkerhetspolitiska miljö och beredskap för de hot som utvecklandet och spridningen av militärmateriel utgör. Spridningen av militärmateriel höjer risken för att det i en viss stat håller på att bildas en militär aktör eller att en militär aktör i en viss stat blir starkare och äventyrar internationell fred. Spridning av militärmateriel inbegriper också transitering.
Försvarsmaktens uppgifter och militära underrättelseinhämtning gäller dock inte förebyggande och bekämpning av internationell brottslighet, såsom olaglig vapenhandel.
Enligt 5 punkten får det vid militär underrättelseinhämtning inhämtas information om en kris som hotar internationell fred och säkerhet.
Underrättelseinhämtning är med stöd av denna punkt tillåten oberoende av om den som orsakar krisen eller en part i krisen är en statlig eller icke-statlig aktör. Vid sidan av de statliga aktörerna har det uppkommit en expanderande grupp icke-statliga aktörer, vars mål och verksamhetssätt kan utgöra ett hot mot den internationella säkerheten eller enskilda länders och deras invånares säkerhet. Inhämtande av information på basis av denna punkt kan på så sätt förutom verksamhet som eskalerat till en väpnad konflikt gälla också sådan verksamhet som bara är ett förebud om ett hot mot internationell fred. En kris som äventyrar internationell fred och säkerhet och därigenom påverkar behovet av information kan också orsakas av sådana aktörer i olika delar av världen som strävar efter att begränsa de demokratiska institutionernas verksamhet samt inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna och mänskliga rättigheterna, yttrandefriheten och aktiviteten på sociala medier.
Finland deltar i internationell krishantering bl.a. för att förebygga och begränsa kriser, avhjälpa de skador som kriserna orsakat och återställa samhällen så att de fungerar ostört samt lindra skador som orsakats av storolyckor eller naturkatastrofer. Förebyggande av konflikter och proaktiv verksamhet ges i nuläget större betydelse. I punkten tillåts av denna orsak underrättelseinhämtning om verksamhet som eventuellt äventyrar krishanteringsinsatser eller personer som deltar i dem. Information kan inhämtas t.ex. på förhand om förhållandena i ett område där en krishanteringsinsats planeras och om faktorer som påverkar säkerheten för de sakkunniga som sänds till området. Inhämtande av information om dessa omständigheter får självfallet fortgå också under insatsen i enlighet med 6 punkten.
Enligt 6 punkten kan föremål för militär underrättelseinhämtning vara verksamhet som hotar säkerheten vid internationella krishanteringsinsatser. Det inhämtande av information som avses i punkten baserar sig på 2 § 1 mom. 4 punkten i lagen om försvarsmakten och 1 § i lagen om militär krishantering (211/2006), och enligt dem kan Finland delta i militär krishantering bl.a. för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller för att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen. Bestämmelser om civil krishantering finns i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004).
Information kan inhämtas i synnerhet om förhållandena i området där en krishanteringsinsats utförs och om faktorer som påverkar säkerheten för finländska krishanteringsstyrkor, såsom om en våldsam attack hotar finländska sakkunnig som deltar i en krishanteringsinsats och om var, när och på vems uppdrag eventuella våldsdåd kommer att utföras. Inhämtande av information i anslutning till en militär krishanteringsinsats ska ske i enlighet med föreskrifter och anvisningar från den organisation som leder krishanteringsinsatsen.
Inhämtande av information om vilka förhållanden som råder under en krishanteringsinsats kan också ske på förhand, vilket innebär att man till stöd för beslutsfattandet om deltagande i en krishanteringsinsats inhämtar information om förhållandena i området.
Momentets 7 punkt har samband med 2 § 1 mom. 3 punkten i lagen om försvarsmakten. Till försvarsmaktens uppgifter hör enligt 2 § 1 mom. 3 punkten i den lagen deltagande i stöd och bistånd som grundar sig på artikel 222 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen samt deltagande i territorialövervakningssamarbete eller i annat internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. Enligt 12 § i lagen om försvarsmakten kan statsledningen besluta om lämnande av bistånd till en annan stat i vissa situationer, såsom till följd av en terrorattack, naturkatastrof, storolycka eller någon annan motsvarande händelse.
Trots att information i första hand fås av den aktör som framställer en begäran om hjälp finns det behov av att information kan inhämtas t.ex. för att kartlägga området där en naturkatastrof inträffat och för att det bistånd som lämnas ska nå fram på ett ändamålsenligt sätt och så säkert som möjligt. Dessutom kan det handla om krävande multinationella evakueringsoperationer, i synnerhet när det är fråga om evakuering av EU-medborgare och evakueringen i övrigt inte kan genomföras t.ex. med hjälp av internationell räddningsverksamhet.
Situationerna kan också inbegripa användning av Europeiska unionens stridsgrupper och Natos snabbinsatsstyrkor i samband med annan krishantering än militär krishantering. Användning av dessa grupper och styrkor är möjlig i alla typer av kriser, också naturolyckor eller olyckor som orsakats av människan.
Militär underrättelseinhämtning kan i enlighet med punkten utföras också i internationellt samarbete vid bekämpning av en väpnad attack till stöd för beslutsfattande enligt klausulen om ömsesidigt bistånd i Lissabonfördraget. Försvarsmakten kan på förhand inhämta information om omständigheter som gäller deltagande i en insats innan beslut fattas om deltagande i en insats som utförs utanför Finlands gränser.
Med den information som inhämtas försöker man också stödja andra finländska myndigheter i deras internationella verksamhet.
Som ett exempel på situationer som avses i punkten kan nämnas att sända finländska specialsakkunniga på specialuppdrag utomlands. Finland kan vid behov sända specialsakkunnig på internationella uppdrag för att förstöra massförstörelsevapen samt analysera användningen av dem. Informationen om utvecklande och spridning av vapen ger Finland en möjlighet att också i framtiden ligga i den internationella toppen i fråga om förstöring och analysering av massförstörelsevapen samt att utveckla detta specialkunnande.
I specialinsatser som gäller förstöring av massförstörelsevapen finns det i den fas när insatsen förbereds ett särskilt behov av underrättelseinformation om t.ex. verksamhetsmiljön och säkerhetshot. När en insats inletts kan man genom underrättelseinformation dessutom säkerställa att målen med insatsen uppnås, t.ex. i fråga om utvecklingen av säkerhetshot som riktar sig mot material som ska förstöras.
En begäran om bistånd kan också gälla deltagande i samarbete med myndigheterna i andra stater för att inhämta information. I dessa situationer kan det vara fråga om en attack som riktar sig mot en stor grupp människor, om attacken kan anses vara militär till sin art. Närmare bestämmelser om internationellt samarbete finns nedan. I dessa situationer ska lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017) beaktas.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen får det med militär underrättelseinhämtning inhämtas information om verksamhet som allvarligt hotar det finska försvaret eller samhällets vitala funktioner. Den verksamhet som räknas upp i momentet är till sin art verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten i Finland och som inte entydigt är militär verksamhet.
Med begreppet ”nationell säkerhet” avses att den hotfulla verksamhet som nämns i bestämmelsen inte i första hand gäller en enskild individ utan mer allmänt samhället och den mänskliga gemenskapen. Också t.ex. våldsdåd som riktar sig till enskilda personer kan emellertid påverka den nationella säkerheten, om dåden till sin omfattning eller betydelse är relevanta med tanke på den nationella säkerheten och således kan utgöra ett hot mot den. Det är uppenbart att t.ex. hot som riktar sig mot statsledningen eller personer som sköter basfunktionerna i samhället eller mot personer som ansvarar för deras säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Definitionen av nationell säkerhet behandlas närmare i regeringens proposition som gäller ändring av 10 § 3 mom. i grundlagen. I den allmänna motiveringen behandlas hur Europadomstolen i sin avgörandepraxis har förhållit sig till nationell säkerhet och hot mot den samt detta begrepps föränderliga och ibland också oförutsebara karaktär.
Med den hänvisning till det finska försvaret som finns i momentet avses försvaret som helhet genom vilket medborgarnas levnadsmöjligheter och säkerhet tryggas mot yttre hot som orsakas av andra stater eller mot andra hot samt i sista hand Finlands statliga självständighet.
Verksamhet som allvarligt hotar försvaret är verksamhet som t.ex. är så omfattande att den äventyrar Finlands möjligheter att fungera effektivt i en krissituation. Sådan verksamhet kan vara t.ex. ett omfattande och långvarigt angrepp mot datanät för att lamslå Finlands energiförsörjningssystem och till följd av vilket samhället inte kan fungera i en krissituation, vilket försvagar försvarsberedskapen.
Som en del av det finska försvaret betraktas också deltagande i internationella krishanteringsinsatser och givande av internationellt bistånd. Ett undantag från verksamhet som avses i 1 mom. 6 och 7 punkten och 2 mom. kan vara verksamhet som en statlig eller därmed jämförbar aktör inte ligger bakom och som inte kan anses vara militär. Internationella krishanteringsinsatser kan utföras i områden där det inte finns några samhällsstrukturer. I dessa situationer kan en krishanteringsinsats bli föremål för hot, såsom terrorism. Denna typ av verksamhet är inte nödvändigtvis militär till sin art, men den kan ha mycket stor betydelse med tanke på en insats säkerhet.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan militär underrättelseinhämtning också gälla verksamhet som allvarligt hotar samhällets vitala funktioner. Detta har ett väsentligt samband med 2 § 1 mom. 1 punkten underpunkt b i lagen om försvarsmakten, och enligt den punkten hör till försvarsmaktens uppgifter tryggande av befolkningens livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet samt försvar av den lagliga samhällsordningen. Samhällets vitala funktioner är förvaltningsövergripande, för samhället nödvändiga helheter som ska vara tryggade i alla situationer. Försvarsmakten ska dessutom också enligt 4 § i lagen om försvarsmakten trygga Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt försvara den lagliga samhällsordningen vid behov med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland.
Helheten vitala funktioner inbegriper bl.a. ledningen av staten, internationell verksamhet, militärt försvar av riket, upprätthållande av den interna säkerheten och en fungerande ekonomi och infrastruktur. Verksamhet som äventyrar dessa vitala funktioner är t.ex. verksamhet vars syfte är att i betydande grad försvaga eller lamslå dessa funktioner. Information kan således inhämtas om t.ex. verksamhet som försöker avbryta eller förstöra denna typ av för samhället viktiga funktioner, såsom elproduktion, datakommunikation och datasystem, transportlogistik, samhällsteknik, livsmedelsförsörjning eller finansierings- och betalningssystem.
Allvarliga angrepp mot datatekniska system kan påverka de offentliga tjänsterna, affärslivet och förvaltningen och således hela samhället på ett så betydelsefullt och omfattande sätt att deras konsekvenser i vissa fall kan jämföras med ett väpnat angrepp. Information kan inhämtas t.ex. om förändringar i ägarförhållanden som äventyrar Finlands försörjningsberedskap eller om verksamhet där en främmande stat i datanät kartlägger strukturen på och tekniska sårbarheter i det datatekniska styrsystemet för det europeiska nätverket för energidistribution i syfte att eventuellt utnyttja informationen för att lamslå elnätet.
I verksamhet som allvarligt hotar vitala funktioner kan det vara fråga om t.ex. sabotageprogram som sprids av en privat tjänsteleverantör till de datasystem som myndigheterna använder. Inledande av inhämtande av information om detta kan basera sig på en observation av ett sabotageprogram som gjorts i en annan stat och på basis av vilken den militära underrättelseinhämtningen inhämtar information om huruvida sabotageprogrammet också i Finland har spridits till de datasystem som myndigheterna använder. Dessutom kan information inhämtas om vilken aktör som ligger bakom verksamheten och denna aktörs eventuella avsikter att använda sabotageprogrammet så att det lamslår de datasystem som de finska myndigheterna använder.
Största delen av Finlands kritiska telekommunikationsinfrastruktur och dess tjänster ägs och produceras av den privata sektorn, och därför är den privata sektorns betydelse vid tryggandet av samhällets vitala funktioner viktig. Detta accentueras också vid tryggandet av Finlands försvar. Inhämtande av information gör det möjligt att trygga statsledningens handlingsfrihet samt försvara den lagliga samhällsordningen. Försvarsmakten har specialkunnande om undantagsförhållanden och detta kunnande kan för att säkerställa beredskapen under också andra förhållanden än undantagsförhållanden utnyttjas i de situationer som avses i denna punkt.
Verksamhet som hotar samhällets vitala funktioner riktar sig i första hand inte mot en enskild individ, utan mer allmänt mot staten eller samhället. Till exempel våldsdåd som riktar sig mot enskilda personer kan dock utgöra sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om dåden till sin omfattning och betydelse är relevanta med tanke på samhällets kollektiva säkerhetsintressen och således kan utgöra ett hot mot dem. Med uttrycket hot avses situationer där Finlands säkerhet inte omedelbart håller på att äventyras. Militär verksamhet behöver emellertid inte hota Finlands nationella säkerhet för att bli tillämplig enligt denna bestämmelse. Militär verksamhet kan ha samband med flera av punkterna i paragrafen och med militär verksamhet avses både statlig och icke-statlig verksamhet (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 41/2016 s. 48 och 49). En militär icke-statlig aktör kan vara t.ex. en terroristorganisation vars verksamhet i betydande grad är kopplad till en väpnad konflikt eller ett inbördeskrig.
5 §. Proportionalitetsprincipen. Enligt paragrafen ska militärunderrättelsemyndighetens åtgärder vara försvarbara i förhållande till hur viktig informationsinhämtningen är. Målet med proportionalitetsprincipen är att med hänsyn till ett ärendes art begränsa ingripandet i de rättigheter som personer som är föremål för informationsinhämtning har, men att samtidigt rikta myndighetsresurserna på ett ändamålsenligt sätt. Proportionalitetsprincipen styr för sin del all underrättelseverksamhet. Proportionalitetsprincipen inbegriper att man vid dimensioneringen av åtgärderna för inhämtande av information och ingripandet i en persons rättigheter ska beakta hotets betydelse för försvaret och den nationella säkerheten samt sannolikheten för att hotet förverkligas. Det är ändamålsenligt att metoder som i större grad och mer kännbart ingriper i rättigheter används för att inhämta information om ett sådant allvarligt hot mot det finska försvaret eller den nationella säkerheten som sannolikt förverkligas.
En åtgärd för inhämtande av information ska bedömas i förhållande till det eftersträvade målet för åtgärden. Dimensioneringen av åtgärder för inhämtande av information påverkas av t.ex. hur stor betydelse en viss åtgärd har med tanke på inhämtandet av information om ett hot.
Proportionalitetsprincipen inbegriper också kravet enligt grundlagen på att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ska tillgodoses. Målen med inhämtande av information ska respektera de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för personer som har samband med föremålet för informationsinhämtning. Att underrättelseinhämtningen riktas så bra som möjligt realiserar proportionalitetsprincipen. Underrättelseinhämtningen ska alltid vara så riktad som möjligt och respektera de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Den prövning som görs med stöd av lagstiftningen om militär underrättelseverksamhet ska alltid beakta de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna.
I enlighet med proportionalitetsprincipen ska när en helhetsprövning görs uppmärksamhet fästas vid verksamhetens eller hotets allvarlighet och den skada verksamheten eller hotet eventuellt kan orsaka samt den kränkning av privatlivet eller hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden som underrättelseverksamheten innebär.
Vid prövningen av användningen av en åtgärd för inhämtande av information kan det också beaktas hur länge ingripandet i de rättigheter som den person som är föremål för åtgärderna har ska pågå. Om en militärunderrättelsemyndighet redan har information om ett specifikt mål, kan det bli aktuellt med en metod som ingriper mer i en persons rättigheter, om användningen av andra metoder i sig ingriper mindre i personens rättigheter, men samtidigt utgör ett långvarigare ingripande i rättigheterna.
I fråga om proportionalitetsprincipen ska det beaktas att den inte har samma betydelse när det gäller statliga aktörer som vid underrättelseinhämtning som riktar sig mot en militär aktör. Kommunikationen i en främmande stats myndighetsorganisation åtnjuter inget skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Proportionalitetsprincipen kan dock ha betydelse när det görs en helhetsprövning av hur mycket annan kommunikation än myndighetskommunikation som blir föremål för underrättelseinhämtning i respektive fall av inhämtande av information.
Proportionalitetsprincipen har nära samband med principen om minsta olägenhet i och med att båda principerna syftar till ett så litet ingripande i en persons rättigheter som möjligt.
6 §. Principen om minsta olägenhet. Principen om minsta olägenhet har samma inverkan som proportionalitetsprincipen. Enligt den princip om minsta olägenhet som avses i paragrafen får det genom användning av underrättelseinhämtningens befogenheter inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för utförande av uppdraget. Militär underrättelseinhämtning får inte heller orsaka någon onödig skada eller olägenhet. För att uppnå målet med inhämtandet av information ska myndigheten i första hand utöva den befogenhet som minst ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Det ska alltid från fall till fall bedömas om befogenheten är tillräcklig.
I enlighet med principen om minsta olägenhet ska av informationsinhämtningens befogenheter alltid i första hand väljas den som bäst kan riktas till ett föremål för underrättelseinhämtning, om vilket det kan inhämtas information som är ändamålsenlig med avseende på underrättelseuppdragets syfte. När principen tillämpas ska också inriktningen av utövandet av en befogenhet beaktas. En så riktad informationsinhämtning som möjligt förhindrar dessutom negativa konsekvenser för utomstående, såsom rädsla för att deras privatliv ska kränkas.
Genom principen om minsta olägenhet tillgodoses för sin del de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna innebär också att myndigheternas prövningsrätt tydligare än tidigare blir en del av en myndighets prövning i en situation där befogenheter utövas. Principen om minsta olägenhet och de andra principerna begränsar militärunderrättelsemyndighetens egenmäktighet.
Också i fråga om minsta olägenhet ska skillnaderna mellan en statlig och en icke-statlig aktör beaktas i skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna. En främmande stats myndighetsorganisation kan inte anses åtnjuta skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Av denna orsak får en identifierad främmande stats myndighetsorganisation vara föremål för mer omfattande metoder för underrättelseinhämtning än en enskild person. I helhetsprövningen ska det dock beaktas i vilken utsträckning användningen av en metod för underrättelseinhämtning riktar sig till andra aktörer än en främmande stats myndighetsorganisation. Dessutom kan en företrädare för en främmande stats myndighetsorganisation också en del av tiden vara en enskild person, vilket innebär att personens grundläggande fri- och rättigheter ska tryggas.
7 §. Principen om ändamålsbundenhet. Enligt paragrafen får den militära underrättelseinhämtningens befogenheter endast utövas för de syften som anges i denna lag.
Principen har att göra med att utövandet av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter ska basera sig på en uttrycklig bestämmelse. När man ingriper i en individs rättigheter eller skyldigheter ska det finnas en bestämmelse om detta i lag. Principen om ändamålsbundenhet gäller all militär underrättelseverksamhet.
Principen om ändamålsbundenhet inbegriper ett förbud mot att missbruka makt. Myndigheternas befogenheter får utövas endast för de syften som de har utfärdats för. Enligt principen om ändamålsbundenhet får metoder för underrättelseinhämtning användas endast i underrättelsesyfte för att utföra ett underrättelseuppdrag som avser syftet med och föremålen för den militära underrättelseinhämtningen. Vid brottsbekämpning kan den information som fåtts genom att använda en metod för underrättelseinhämtning användas endast i enlighet med vad som föreskrivs särskilt.
Principen om ändamålsbundenhet accentuerar att en myndighets befogenheter alltid ska basera sig på lag. Detta fullgör för sin del kravet på lagenlighet som följer av grundlagen samt det krav på att begränsningar ska basera sig på lag som är en förutsättning för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna. Dessutom fullgör principen om ändamålsbundenhet kravet på förutsebarhet eftersom den begränsar utövandet av befogenheterna till endast de situationer som utövandet av befogenheterna är avsett för.
Principen om ändamålsbundenhet har betydelse när proportionaliteten i användningen av metoder för underrättelseinhämtning säkerställs. När användningen av metoder för underrättelseinhämtning begränsas till endast det föreskrivna syftet kan användningen av metoderna inte utvidgas så att de föreskrivna gränserna överskrids.
8 §. Förbud mot diskriminering. I lagen ska det tas in en princip som är ny i förhållande till de gällande bestämmelserna om andra myndigheters befogenheter. I 8 § föreskrivs det om principen om icke-diskriminering. Principen kan anses motiverad inom underrättelseverksamheten på grund av dess karaktär. Principen innebär dessutom att likställighetsprincipen enligt 6 § 2 mom. i grundlagen stärks inom underrättelseverksamheten.
Enligt paragrafen ska inriktningen av åtgärderna inom den militära underrättelseinhämtningen göras på ett så icke-diskriminerande sätt som möjligt så att underrättelseverksamheten inte enbart får grunda sig på uppgifter om en persons ålder, ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, politiska verksamhet, fackföreningsverksamhet, familjeförhållanden eller sexuella läggning. Vid inriktningen ska alltid andra uppgifter om vissa personer eller grupper av personer användas. Underrättelseverksamheten ska i princip alltid inriktas på en viss person eller grupp av personer, och då kan inriktningen inte göras på grunder som avser en stor grupp människor.
Inriktning med stöd av de uppgifter som avses ovan kan dock i vissa situationer vara nödvändig, såsom inriktning med stöd av uppgifter om medborgarskap. Detta förutsätter dock objektiva och tillräckliga grunder.
Genom förbudet förhindras diskriminering av minoriteter och den förödmjukelse och känsla av stämpling som detta innebär för representanter för minoriteter.
9 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen i lagen. I 1 punkten i paragrafen definieras begreppet den som utför en koppling. Med den som utför en koppling avses en sådan tillhandahållare av nät- och infrastrukturtjänster som avses i 6 § i lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015), dvs. aktiebolaget Suomen Erillisverkot Oy, eller ett dotterbolag som helt ägs av tillhandahållaren, dvs. Suomen Turvallisuusverkko Oy. Aktiebolaget ägs helt och hållet av staten med stöd av den paragraf som nämns ovan.
Den som utför en koppling har uppgifter som gäller verkställande av tillstånd för underrättelseinhämtning som avser datatrafik enligt vad som anges nedan, dvs. den som utför en koppling styr datatrafiken från en sådan del av ett kommunikationsnät som avses i ett tillstånd som avses i detta kapitel till Försvarsmaktens underrättelsetjänst, efter vilket Försvarsmaktens underrättelsetjänst i enlighet med tillståndet inhämtar uppgifter om datatrafiken.
Den som utför en koppling kan under verksamhetens gång och utvecklingen av den beräknas få sådan heltäckande information om finska kommunikationsnät och verksamheten i dem som andra aktörer inte kan anses ha. Av denna orsak ska det betonas att den som utför en koppling inte får använda denna information i sin andra verksamhet. Enligt annan lagstiftning som gäller den som utför en koppling är detta inte heller möjligt och enligt den lagstiftningen får den som utför en koppling inte generera företagsekonomisk vinst.
I 2 punkten i paragrafen definieras lokaliseringsuppgift. Definitionen motsvarar 3 § 18 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014). Med lokaliseringsuppgift avses information från ett kommunikationsnät eller en terminalutrustning som anger ett abonnemangs eller en terminalutrustnings geografiska position och som används för annat än för att förmedla meddelanden. Lokaliseringsuppgifter kan också fås från en terminalutrustning för att det inte ska bli oklart huruvida bestämmelserna som gäller lokaliseringsuppgifter tillämpas också på t.ex. satellitbaserad lokalisering. Med lokaliseringsuppgifter kan man ange bl.a. en anslutnings eller terminalutrustnings latitud, longitud och höjd, färdriktning, lokaliseringens noggrannhet, den del av nätet där anslutningen eller terminalutrustningen lokaliseras vid en viss tidpunkt samt tidpunkten då lokaliseringsuppgiften sparas. Förmedlingsuppgifter inbegriper också t.ex. lokaliseringsuppgifter enligt basstation. Huruvida en uppgift som anger läge anses vara en förmedlingsuppgift eller en lokaliseringsuppgift avgörs på basis av ändamålet med uppgifterna. Om en uppgift som anger läge används för kommunikation är det fråga om en förmedlingsuppgift. I detta fall är uppgiften som anger en anslutnings eller terminalutrustnings läge nödvändig för att genomföra kommunikationen.
I 3 punkten i paragrafen definieras teleföretag. Definitionen är fristående och motsvarar 3 § 27 punkten i den gällande lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Med teleföretag avses en aktör som tillhandahåller nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand, dvs. som bedriver allmän televerksamhet. I den föreslagna definitionen av teleföretag fastställs ett teleföretags ställning utifrån verksamhetens art. Med tanke på ett teleföretags ställning har det ingen betydelse om det är fråga om ett företag eller t.ex. en stad. Att verksamheten utförs mot vederlag har inte heller någon betydelse.
Med allmän televerksamhet avses också i fortsättningen tillhandahållande av nättjänster eller kommunikationstjänster för en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Vid bedömningen av om en grupp av användare är avgränsad eller inte ska man beakta t.ex. nätets och tjänstens art, omfattningen av nätet och gruppen av användare och hur restriktiva förutsättningarna för att bli en användare är.
En kommunikationstjänst som ett företag eller en annan sammanslutning upprätthåller för sitt eget behov kan anses vara avsedd för en grupp av användare som tydligt har avgränsats på förhand. De tjänster som t.ex. ett företag erbjuder sina arbetstagare och en skola erbjuder sina elever kan oberoende av hur stor gruppen av användare är eller hur omfattande nätet är inte anses som allmän televerksamhet.
Andra exempel på en avgränsad grupp av användare är en taxicentrals och taxibilars interna kommunikationstjänst för att förmedla taxibilar eller busstrafikens motsvarande interna kommunikationstjänst. I de exempel som beskrivs ovan har tillhörighet till en grupp av användare ett tydligt samband med medlemskap i en sammanslutning som är strängt avgränsad. Av exemplen framgår det också tydligt att orsaken till att man tillhör sammanslutningen inte är kommunikationstjänsten.
De exempel som avses ovan är alltså inte sådana teleföretag som avses i denna lag och de skyldigheter som anges i denna lag gäller således inte dessa aktörer.
Om en grupp av användare av en tjänst däremot utgörs av en sammanslutning som är mycket omfattande eller som man relativt fritt kan gå med i, kan gruppen av användare inte anses ha avgränsats på förhand. En kommunikationstjänst som t.ex. ett café eller hotell erbjuder sina kunder gäller en grupp kunder som i sig väljs ut mycket fritt, men gruppen av användare är i dessa fall så liten att som helhet kan tillhandahållandet av tjänsten vanligen inte anses vara allmän televerksamhet. Till exempel det faktum att en kommunikationstjänst endast fungerar med en viss applikation eller en viss terminalutrustning innebär däremot i princip inte att gruppen av användare är avgränsad på förhand. Det faktum att ett nät eller en tjänst är tillgänglig endast inom ett visst geografiskt område kan likaså inte i sig anses vara kännetecknande för en grupp av användare som har avgränsats på förhand på det sätt som avses i lagen. Kommunikationstjänster som är bundna till en viss applikation är typiska för t.ex. internetbaserade samtals- och snabbmeddelandetjänster och användarna kan på samma sätt som i fråga om andra produkter fritt skaffa produkterna. Till exempel kommunikationstjänster som hör till en terminalutrustning och är oberoende av mobilföretag ska bedömas på samma sätt, och dessa kan vara t.ex. snabbmeddelanden, e-post och text- och multimediameddelanden.
Nära samband med kommunikationstjänster som är bundna till applikationer har webbforums och sociala mediers olika kommunikationstjänster till vilka man i den grad fritt kan ansluta sig som användare att enbart medlemskap i gemenskapen inte kan anses som att gruppen av användare har avgränsats på förhand.
Man kan med tanke på näten bli tvungen att i fråga om en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand bedöma gruppens geografiska täckning i små nät eller förvaltningen av den i nya nät. Till exempel lokalnät, såsom WLAN-nät, som erbjuder internetaccesstjänster kan regionalt erbjuda tjänster inom ett mycket begränsat område, men om lokalnätens användare väljs ut fritt medför en begränsad geografisk täckning inte i sig att gruppen av användare har avgränsats på förhand.
När teleföretag i masskommunikationsnät definieras är bedömningen av en på förhand avgränsad grupp av användare inte på samma sätt en tolkningsfråga som vid målkommunikation eftersom en kommunikationstjänst för masskommunikation, dvs. överföring eller sändning av program, redan till sin art i princip är icke avgränsad. I masskommunikationsnät blir man däremot tvungen att bedöma televerksamheten och innehållet i programverksamheten, dvs. gränsdragningen mellan televisions- eller radioverksamhet och en beställningsprogramtjänst.
I 4 punkten i paragrafen definieras dataöverförare. Med dataöverförare avses den som äger eller innehar en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Definitionen har betydelse för att säkerställa att de i denna lag föreslagna skyldigheterna att bistå myndigheterna vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik riktas till rätt aktör. Skyldigheterna att bistå vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik gäller å ena sidan den i 95 § i denna lag föreslagna skyldigheten att utan ogrundat dröjsmål lämna Försvarsmaktens underrättelsetjänst de uppgifter som man innehar och som behövs för inriktningen av underrättelseinhämtningen som avser datatrafik. Å andra sidan är det fråga om den i 94 § angivna samarbetsskyldighet som säkerställer att det i en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns, i praktiken en datakommunikationsförbindelse, kan byggas en så kallad accesspunkt, dvs. en punkt för att genomföra underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Via accesspunkter kan det från den del av kommunikationsnätet som avses i domstolens tillstånd överföras datatrafik till Försvarsmaktens underrättelsetjänst för fortsatt behandling. Att göra en koppling och den därpå följande överföringen av datatrafik utgör en del av det tekniska genomförandet av underrättelseinhämtning som avser datatrafik. Vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska man i det yrkande på tillstånd som framförs till domstolen nämna den dataöverförare som äger eller innehar den del av ett kommunikationsnät från vilken datatrafiken styrs till Försvarsmaktens underrättelsetjänst.
I definitionen används definitionen av kommunikationsnät och därför är definitionen av dataöverförare teknikneutral. Begreppet kommunikationsnät definieras i 11 punkten.
Begreppet dataöverförare omfattar både den som äger en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns och den som innehar en del av ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Med innehavare avses ett sådant inhemskt eller utländskt företag eller en sådan inhemsk eller utländsk sammanslutning som de facto innehar ett kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns eller en del av ett sådant nät, t.ex. genom att hyra det av det företag eller den sammanslutning som äger nätet. En dataöverförare anses således vara en aktör som har tekniska förutsättningar att besluta om i vilken del av ett kommunikationsnät en viss datatrafik sker. Datatekniskt sett är dataöverföraren den part som styr nättrafiken på den nivå som beskrivs av de två lägsta skikten, dvs. det fysiska skiktet och datalänkskiktet, i den så kallade OSI-modellen (Open Systems Interconnection Reference Model). Begreppet dataöverförare omfattar sålunda inte ett företag eller en sammanslutning som av en dataöverförare har hyrt dataöverföringskapacitet utan datateknisk möjlighet att självständigt påverka i vilken del av nätet respektive del av datatrafiken transporteras.
Definitionen är mer detaljerad än t.ex. definitionen av kommunikationsförmedlare i 3 § 36 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Dataöverförare omfattar inte t.ex. företag som erbjuder olika elektroniska tjänster och definitionen omfattar kvantitativt sett färre olika aktörer, vilka när denna proposition överlämnades uppgick till cirka ett tiotal.
Enligt 5 punkten i den föreslagna paragrafen avses med metod för underrättelseinhämtning de befogenheter som militärunderrättelsemyndigheterna har enligt 4 kap. Vid militär underrättelseinhämtning används också andra sådana metoder för inhämtande av information som klassificeras som metoder för underrättelseinhämtning, såsom underrättelseinhämtning ur öppna källor, bildunderrättelser och geografisk underrättelseinhämtning, och som det inte behöver föreskrivas om särskilt.
I 6 punkten i paragrafen definieras underrättelseuppdrag. Utövandet av de befogenheter som anges i lagen baserar sig på utförande av ett visst underrättelseuppdrag och inhämtande av information om det. Med underrättelseuppdrag avses ett uppdrag som Huvudstabens underrättelsechef ger en militärunderrättelsemyndighet för att inhämta underrättelseinformation. Genom underrättelseuppdraget inriktas och avgränsas utövandet av den militära underrättelseinhämtningens befogenheter. Dessutom accentueras underrättelseuppdragets betydelse när det konkretiseras.
Inom militär underrättelseverksamhet syftar underrättelseinhämtningen alltid till ett visst slutresultat, i sista hand till att syftet med den militära underrättelseinhämtningen enligt 3 § förverkligas. Underrättelseuppdraget återspeglar också att verksamheten inte enbart syftar till att inhämta information för informationsinhämtningens skull, utan att underrättelseprocessen alltid ska bidra till ett visst slutresultat, såsom en lägesbild.
Syftet med ett underrättelseuppdrag är alltid att inhämta information om ett föremål för militär underrättelseinhämtning som avses i 4 §. Ett underrättelseuppdrag kan grunda sig på ett eller flera av de föremål som avses i 4 §.
I enlighet med syftet med den militära underrättelseinhämtningen ska det vid militär underrättelseinhämtning inhämtas information om yttre hot för att Försvarsmakten ska kunna utföra vissa av sina uppgifter enligt 2 § i lagen om försvarsmakten samt till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Underrättelsebehov som grundar sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen är Försvarsmaktens interna behov och de baserar sig på Försvarsmaktens uppgifter.
Ett underrättelseuppdrag kan också grunda sig på en annan myndighets begäran om information som det föreskrivs om nedan.
Genom underrättelseuppdraget definieras i mer detalj de konkreta objekt som det ska inhämtas information om så att man kan svara på t.ex. en begäran om information. Genom underrättelseuppdraget definieras med tanke på fullgörandet av ett underrättelseuppdrag mer konkret de ärenden som det ska inhämtas information om samt behoven av information och inriktningen av underrättelseinhämtningen Syftet med ett underrättelseuppdrag kan t.ex. vara utredning av en viss verksamhet som sker inom ett omfattande geografiskt område eller någon annan motsvarande verksamhet som man kan antas behöva information om t.ex. för att svara på en begäran om information.
Ett underrättelseuppdrag ska planeras av Huvudstaben. Den militärunderrättelsemyndighet som utför underrättelseinhämtningen ska inhämta informationen, behandla den inhämtade informationen och analysera den. Huvudstaben deltar med stöd av den inhämtade informationen också i analyseringen av den inhämtade informationen samt svaret på begäran om information.
I underrättelseuppdraget definieras föremålen för användningen av en metod för underrättelseinhämtning inte i detalj på t.ex. personnivå eller i fråga om ett visst utrymme eller område, utan den militärmyndighet som utför inhämtandet av information fastställer dem utifrån underrättelseuppdraget när den verksamhet som inleds på basis av underrättelseuppdraget börjar. Med stöd av underrättelseuppdraget och de mer konkreta föremålen för underrättelseinhämtning fastställer militärunderrättelsemyndigheten från fall till fall de befogenheter som ska utövas för att inhämta den information som behövs.
Militär underrättelseinhämtning tar längre tid än sådant inhämtande av information som avser utredning av brott och t.ex. brottsbekämpning, och underrättelseuppdragen är i princip noga planerade på förhand. Syftet med ett underrättelseuppdrag kan t.ex. vara att samla in information om den verksamhet som utförs av målstatens väpnade styrkor och därmed anslutna omständigheter. Om ett i 4 § avsett föremål för ett underrättelseuppdrag är betydande kan underrättelseuppdraget ta också mycket lång tid.
Trots att själva underrättelseuppdraget kan ta lång tid påverkar detta inte hur länge metoderna för underrättelseinhämtning får användas. Det ska alltid föreskrivas särskilt om användningen av olika metoder för underrättelseinhämtning och deras giltighetstid.
Avsikten med underrättelseinhämtning är inte att förhindra eller reda ut ett enskilt brott utan att samla in information i ett tidigt skede för att få en helhetsbild och säkerställa att en förvarning kan ges.
Enligt definitionen i 7 punkten i den föreslagna paragrafen avses med underrättelseinhämtning som avser datatrafik teknisk informationsinhämtning riktad mot datatrafik i kommunikationsnät som överskrider Finlands gräns. Väsentliga element i definitionen är för det första att underrättelseinhämtningen som avser datatrafik är riktad mot datatrafik som överskrider Finlands gräns och för det andra att gränsen överskrids i ett kommunikationsnät.
Med datatrafik som överskrider Finlands gräns avses att datatrafiken de facto överskrider riksgränsen på så sätt att den överförs från ett finskt kommunikationsnät till ett utländskt kommunikationsnät eller vice versa. Underrättelseinhämtning som avser datatrafik ska tekniskt utföras nära de punkter där Finlands kommunikationsnät och ett utländskt fast nät eller satellitnät är kopplade till varandra och datatrafiken överskrider riksgränsen.
Datatrafik som är avsedd att stanna inom Finlands gränser kan på grund av internets natur slumpmässigt dirigeras via ett utländskt kommunikationsnät. I enlighet med definitionen omfattar denna typ av datatrafik underrättelseinhämtning som avser datatrafik. För att säkerställa att man med underrättelseinhämtning som avser datatrafik trots detta inte inhämtar information om kommunikation som till sitt sakinnehåll är inhemsk ska det nedan föreskrivas om ett förbud mot underrättelseinhämtning som gäller inhemsk kommunikation och enligt vilket underrättelseinhämtning som avser datatrafik bl.a. inte får riktas mot meddelanden vars sändare och mottagare finns i Finland.
I 8 punkten i den föreslagna paragrafen definieras datatrafikens tekniska data. Med datatrafikens tekniska data avses andra uppgifter om datatrafiken än de som hör till innehållet i ett meddelande.
Datatrafikens tekniska data är bl.a. förmedlingsuppgifter om ett meddelande. Begreppet datatrafikens tekniska data är således mer omfattande än begreppet identifieringsuppgifter som definieras nedan. Med förmedlingsuppgifter avses information som kan kopplas till en juridisk eller fysisk person och som den som förmedlar kommunikationen behandlar för att förmedla meddelanden. Vid underrättelseinhämtning som avser datatrafik tolkas som innehåll det semantiska innehåll som avsändaren skickar till mottagaren, medan teknisk data avser t.ex. ett meddelandes styrinformation som inbegriper anvisningar, kommandon eller annan metadata som är avsedda för datanätet samt det avsändande och mottagande datasystemet och som påverkar transporten och styrningen av meddelandet i nätet och datasystemet. Datatrafikens andra tekniska data är uppgifter om den kommunikation som kan kopplas ihop med en abonnent eller användare och vilka behandlas i kommunikationsnätet för att överföra, distribuera eller tillhandahålla meddelanden samt lokaliseringsuppgifter som fås från ett kommunikationsnät eller en terminalutrustning och som anger ett abonnemangs eller en terminalutrustnings geografiska position och används för annat än för att förmedla meddelanden.
En specialfråga när det gäller datatrafik utgör signaleringstrafik inom ett nät, direkt angreppstrafik samt styrningstrafik som gäller det så kallade sakernas internet. I ett datakommunikationsnät är det alltså de facto inte fråga om enbart ett kommunikationsnät där endast meddelandeinnehåll transporteras, utan i nätet transporteras också signalbudskap som påverkar nätverksdriften, styrtrafik för andra digitala system samt direkt angreppstrafik vars syfte är att lamslå nätverksdriften. De viktigaste principerna för utvecklande av internetnät är effektivitet och feltolerans. All trafik, både kommunikation och signalering inom ett nät, transporteras med trafikprotokoll som fastställts i enlighet med samma referensram. Signalbudskap är t.ex. protokoll som används över internet för att signalera olika kontrollfunktioner (ICMP) och genom vilka nätutrustning kan ge varandra lägesrapporter om att en viss länk för datatrafik är överbelastad och om förfrågningar om domännamn genom vilka en meddelandeapplikation reder ut till vilken webbadress ett meddelande som är avsett för ett visst domännamn ska skickas. Det är uppenbart att signaleringstrafik inte kan anses vara kommunikation som åtnjuter skydd för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. Det är kännetecknande för signaleringstrafik att den kan kännas igen på basis av rubrikuppgifterna.
Sakernas internet medför att ett nät inbegriper styrtrafik som inte heller den i sig kan anses vara kommunikation. Man kan dock inte dra den slutsatsen att den datatrafik som sker mellan utrustning och program utan mänsklig medverkan aldrig utgör kommunikation. Ett typiskt exempel på kommunikation mellan program är ett robotprogram som bedriver börshandel och vars transaktioner har samband med en persons intention att hålla kommunikationen hemlig. Därför har man för styrtrafik som gäller saker i denna lag inte velat ta in en undantagsbestämmelse som möjliggör innehållssökning.
Datatrafikens tekniska data omfattar också i vissa situationer andra tekniska uppgifter, såsom olika krypteringstekniker. I synnerhet stora organisationer som kan vara viktiga med tanke på underrättelseinhämtning kan ha utvecklat sådana egna tekniker för att kryptera datatrafik som används av endast den organisation som har utvecklat tekniken. Uppgifter om krypteringsteknik ger i sig inte information om ett meddelandes betydelsebärande innehåll, utan inbegriper tekniska uppgifter om meddelandet.
Med ett meddelandes betydelsebärande innehåll avses i detta sammanhang den förståeliga texten i meddelandet som man får fram t.ex. genom att dekryptera ett meddelande så att det uttrycks i en språkligt förståelig och läsbar form.
I 9 punkten i den föreslagna paragrafen definieras identifieringsuppgifter. Definitionen av identifieringsuppgifter motsvarar i sak definitionen i den gällande polislagen. Identifieringsuppgifter definieras som sådana uppgifter om ett meddelande som kan förknippas med en i 3 § 7 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd användare eller med en i 30 punkten i den paragrafen avsedd abonnent. Begreppet identifieringsuppgifter avviker således från de förmedlingsuppgifter som avses i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation.
I 10 punkten i paragrafen definieras statlig aktör. Med statlig aktör avses en identifierad myndighet i en främmande stat eller en med en sådan jämställbar aktör. Dessutom omfattar definitionen den som är i en statlig aktörs eller en med en sådan jämställbar aktörs tjänst eller lyder under och styrs av denne. Såsom det har konstaterats tidigare i denna proposition åtnjuter en främmande stats myndighet inget skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Det kan uppkomma en sådan situation t.ex. när kommunikation sker med utrustning som är avsedd för skötseln av en myndighets myndighetsuppgifter. Om en tjänsteman använder utrustningen för sin privata kommunikation riskerar han eller hon samtidigt att den andra parten i kommunikationen också blir föremål för användning av en metod för underrättelseinhämtning. Utgångspunkten är att utrustning som är avsedd för myndigheternas användning används endast för kommunikation mellan myndigheter.
En aktör som är jämställbar med en myndighet i en främmande stat är också t.ex. en aktör som inte kan identifieras som en myndighet, men som sköter statens ärenden som en myndighet. En aktör kan bedömas t.ex. i fråga om huruvida Finland eller en finsk myndighet kan ingå ett avtal med aktören eller om aktören kan delta i en internationell organisations verksamhet.
En statlig aktör kan dock också vara en privat aktör, såsom ett företag, en annan sammanslutning eller till och med en enskild person. I dessa fall är det fråga om en aktör som agerar på uppdrag av en myndighet, dvs. en så kallad mellanhand, och arbetar för en statlig aktörs räkning. I detta fall är det viktigt att bedöma t.ex. om denna aktör lyder under och styrs av staten eller om staten själv tar ansvar för denna aktörs verksamhet. Till exempel de skyldigheter som ett företag har gentemot en statlig aktör och som baserar sig på ett kommersiellt privaträttsligt avtal kan inte anses vara sådana att ett företag kan anses vara en statlig aktör. Det bör beaktas t.ex. vilken form av faktisk bestämmanderätt staten har över företaget och vilken möjlighet staten har att styra företaget och hur konkret staten kan bestämma om företagets verksamhet.
I fråga om andra sammanslutningar ska uppmärksamhet utöver vid det som nämns ovan också fästas vid hur organiserad verksamheten är, och hur betydande resurser sammanslutningen har till sitt förfogande t.ex. för att genomföra ett väpnat angrepp, och om konsekvenserna av ett sådant angrepp kan jämställas med ett angrepp av en främmande stat samt om sammanslutningen strävar efter att agera på samma sätt som en stat.
Det är en självklarhet att en statlig aktör på förhand ska ha identifierats som en statlig aktör. Detta innebär t.ex. att militärunderrättelsemyndigheten när den fattar beslut om användning av en metod för underrättelseinhämtning eller utarbetar ett tillståndskrav har förhandsuppgifter om att föremålet för underrättelseinhämtning är en statlig aktör som under den tid metoden för underrättelseinhämtning används agerar i denna roll. Under den tid ett underrättelseuppdrag pågår kan användningen av en metod för underrättelseinhämtning till en början vara något annat än informationsinhämtning som riktar sig mot en statlig aktör, men kan i en senare fas med stöd av den information som fåtts genom metoden för underrättelseinhämtning fortsätta som användning av en metod för underrättelseinhämtning som riktar sig mot en statlig aktör, om det framgår att aktören har samma status som en statlig aktör. I sista hand är det den som fattar beslut som ska avgöra om det som stöd för ett yrkande har lagts fram tillräckliga bevis för att den aktör som är föremål för underrättelseinhämtningen kan anses vara en statlig aktör.
Enligt 11 punkten i den föreslagna paragrafen avses med kommunikationsnät ett system som består av sammankopplade ledningar och av anordningar och som är avsett för överföring eller distribution av meddelanden via ledning, med radiovågor, optiskt eller på något annat elektromagnetiskt sätt.
Väsentligt med tanke på definitionen är att systemet är avsett för överföring eller distribution av meddelanden och att det verkställs tekniskt på ett elektromagnetiskt sätt och att det är teknikneutralt. Till ett kommunikationsnät hör t.ex. överföringssystem samt utrustning för koppling och dirigering och andra verktyg – också nätdelar som inte är aktiva. Definitionen är ett överordnat begrepp för de andra kommunikationsnät som används i lagen och som enligt förslaget är masskommunikationsnät, markbundna masskommunikationsnät, kabeltelevisionsnät och mobilnät.
Enligt 12 punkten i den föreslagna paragrafen avses med sammanslutningsabonnent en i 3 § 41 punkten i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation avsedd sammanslutningsabonnent. Med sammanslutningsabonnent avses enligt 3 § 41 punkten i den lagen ett företag eller en organisation som abonnerar på kommunikationstjänster eller mervärdestjänster och som i sitt kommunikationsnät behandlar meddelanden från användare samt förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter.
10 §. Militärunderrättelsemyndigheter. I 1 mom. definieras militärunderrättelsemyndigheter. Huvudstaben svarar för den militära underrättelseinhämtningen i sin helhet och ledningen av den samt styrningen av den inom Försvarsmakten. Försvarsmaktens organisationsstruktur grundar sig på lagen om försvarsmakten, försvarsministeriets förordning om försvarsministeriets arbetsordning samt andra författningar. Enligt Huvudstabens arbetsordning svarar Huvudstabens underrättelseavdelning för skötseln av uppdragshelheten militär underrättelseinhämtning.
Till ansvarsområdet militär underrättelseinhämtning hör militär underrättelseinhämtning samt militärt kontraspionage som inbegriper inhämtande av information, behandling av information samt rapportering. Huvudstaben leder Försvarsmaktens underrättelsetjänst och försvarsgrenarnas underrättelseinhämtning samt det nationella och internationella samarbetet inom den militära underrättelseverksamheten.
Användningen och inriktningen av den militära underrättelseinhämtningens resurser styrs i första hand av de riktlinjer som dragit upp vid det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. På basis av prioriteringarna beslutar Huvudstaben om behandlingen av en enskild begäran om information som lämnats av den högsta statsledningen eller den militära ledningen. Huvudstaben deltar i analyseringen av och rapporteringen om den information som inhämtats med metoder för underrättelseinhämtning.
Den myndighet som utövar den militära underrättelseinhämtningens befogenheter är Huvudstaben, dvs. Huvudstabens underrättelseavdelning, och Försvarsmaktens underrättelsetjänst som med olika metoder för underrättelseinhämtning inhämtar behövlig information, analyserar den samt rapporterar den vidare. Försvarsmaktens underrättelsetjänst är en militär inrättning som är direkt underställd Huvudstaben och som styrs av Huvudstaben.
Huvudstabens underrättelseavdelning utövar redan i nuläget befogenheter i anslutning till brottsbekämpning med stöd av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten. De metoder för inhämtande av information som används vid brottsbekämpning är delvis jämförbara med de befogenheter som föreslås i denna lag. Denna erfarenhet kan utnyttjas i den nya militära underrättelseverksamheten, dock så att den militära underrättelseverksamheten differentieras från brottsbekämpning.
Militärunderrättelsemyndigheten utför informationsinhämtning som baserar sig på ett underrättelseuppdrag som grundar sig på en begäran om information samt utreder och analyserar den information som inhämtats. Militärunderrättelsemyndigheterna lämnar utifrån detta Huvudstaben en slutprodukt som uppfyller kraven i begäran om information och som Huvudstaben efter att ha behandlat lämnar vidare till den myndighet som begärt information.
Huvudstabens underrättelsechef och i synnerhet för uppdraget förordnade och med användningen av metoder för underrättelseinhämtning förtrogna tjänstemän beslutar i stor utsträckning om utövandet av de befogenheter som föreskrivs i denna lag.
Militärunderrättelsemyndigheterna får annat stöd för underrättelseinhämtning än stöd för användning av metoder för underrättelseinhämtning också av andra enheter inom Försvarsmakten och av gränsbevakningsväsendet. Försvarsgrenarnas och gränsbevakningsväsendets stöd baserar sig på i synnerhet den information som inhämtas för att utföra deras territorialövervakningsuppdrag och den information som behövs för den underrättelseinhämtning som inhämtas inom den egna verksamheten. Inom flygvapnet och marinen stöder territorialövervakningen underrättelseverksamheten och vice versa. Också Försvarshögskolan och Försvarsmaktens forskningsanstalt utför forskning och analyser som är till nytta för militär underrättelseinhämtning. Dessutom kan militärunderrättelsemyndigheten få viktig information av t.ex. Försvarsmaktens logistikverk, vars anställda arbetar aktivt med upphandling av krigsmateriel. Det är inte fråga om egentlig underrättelseinhämtning, utan information som är betydelsefull med tanke på underrättelseinhämtning fås vid sidan av de normala arbetsuppgifterna.
I fråga om gränsbevakningsväsendet bör det dessutom beaktas att om försvarsberedskapen kräver det kan gränsbevakningsväsendets gränstrupper eller delar av dem anslutas till Försvarsmakten genom förordning av republikens president. I dessa situationer utgör gränsbevakningsväsendet en del av Försvarsmaktens organisation och när gränsbevakningsväsendet deltar i militär underrättelseverksamhet blir bestämmelserna i denna lag tillämpliga.
I vissa situationer är det ändamålsenligt att Försvarsmaktens trupper som fått specialutbildning används i underrättelseinhämtningens biträdande uppgifter. Dessa trupper har specialutbildning i användning av metoder för underrättelseinhämtning och trupperna är i dessa uppgifter underordnande militärunderrättelsemyndigheten. En militärunderrättelsemyndighet som använder dessa trupper är ansvarig för en trupps verksamhet.
Också reservister ska kunna användas i vissa fall. Under värnpliktstjänsten utbildas en del av de värnpliktiga i uppgifter inom militär underrättelseinhämtning. Reservister kan i större utsträckning användas främst i situationer där man fått information som stöder en sådan effektivisering eller höjning av beredskapsläget som ännu inte kräver att andra reservister än reservister som är utbildade för underrättelseinhämtning inkallas till en repetitionsövning, men där det behövs tilläggsresurser för militär underrättelseinhämtning för att inhämta information om utvecklingen av en verksamhet som hotar Finland. Det föreskrivs nedan om reservisters deltagande.
I enlighet med 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan försvarsgrenarna använda radiosignalspaning i det syfte som avses i denna lag, såsom föreskrivs nedan. På beslutsfattandet tillämpas dock samma bestämmelser som i övrigt gäller för utövandet av befogenheter. I situationer där försvarsgrenarna utför militär underrättelseinhämtning sker verksamheten under ledning och övervakning av militärunderrättelsemyndigheterna. Försvarsgrenarna ska lämna vidare den information de samlat in till Huvudstaben som analyserar den och vidarebefordrar den till den myndighet som begärt information.
11 §. Allmänna förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning. I 1 mom. föreskrivs det om en för alla metoder för underrättelseinhämtning gemensam förutsättning för användning, dvs. att ”det med fog kan antas att man genom metoden kan få information med avseende på ett underrättelseuppdrag”. Det är fråga om ett krav på resultat som förutsätter en motivering, vilket innebär att väntevärdet för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är dess användbarhet för att få information om den verksamhet som är föremål för den militära underrättelseinhämtningens underrättelseuppdrag. Användbarheten i fråga om användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska i varje enskilt fall kunna motiveras, vilket uttrycks med begreppet ”med fog”. Motiveringen kan gälla t.ex. varför uttryckligen en viss person eller grupp av personer eller ett visst utrymme eller någon annan plats ska kunna övervakas och varför man på detta sätt kan antas få nyttig information. Med verksamhet som är föremål för den militära underrättelseinhämtningens underrättelseuppdrag avses verksamhet enligt 4 § (föremål för den militära underrättelseinhämtningen).
Inom militär underrättelseinhämtning kan ett underrättelseuppdrag basera sig på verksamhet som till sin art är militär och avses i 4 § 1 mom. Den verksamhet som räknas upp i momentet behöver inte utgöra ett hot mot Finland eller den nationella säkerheten. Som grund för användningen av en metod för underrättelseinhämtning räcker i detta fall att man genom metoden får information om verksamheten.
Till skillnad från det som nämns ovan utgör den verksamhet som avses i det föreslagna 4 § 2 mom. ett allvarligt hot mot Finlands nationella säkerhet. Som grund för användningen av en metod för underrättelseinhämtning räcker i dessa situationer inte enbart ett abstrakt hot utan det ska i varje enskilt fall kunna visas att den verksamhet som avses i 4 § 2 mom. verkligen hotar eller kan antas hota den nationella säkerheten. I fråga om t.ex. ett sabotageprogram som kan lamslå energiinfrastrukturen och som observerats någon annanstans än i Finland kan det i många fall antas att verksamheten kan utvidgas också till Finlands territorium.
Uttrycket ”det med fog kan antas” motsvarar i fråga om graden av sannolikhet uttrycket ”finns skäl att anta” eller ”finns skäl/anledning att misstänka” som i nuläget används i samband med befogenheter som avser utredning av brott och som anger graden av sannolikhet för att bl.a. hemliga tvångsmedel ska få användas. Den minsta graden av sannolikhet beskrivs i nuläget av uttrycket ”finns skäl att anta” som t.ex. i 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen beskriver förutsättningar för beslag. Ett uttryck som används parallellt med ”finns skäl att anta” är t.ex. uttrycket ”finns anledning att misstänka” som används i tvångsmedelslagens 6 kap. 1 § som gäller förutsättningar för kvarstad. Detta alternativa uttryck används då det är fråga om mänsklig verksamhet som antingen redan har inträffat (t.ex. ett brott) eller som antas kunna inträffa i framtiden (t.ex. undvikande av förundersökning). I förundersökningslagens 3 kap. 3 § 1 mom. som gäller skyldighet att göra förundersökning används uttrycket ”finns skäl att misstänka”. Enligt motiveringen (s. 16) till regeringens proposition (RP 14/1985 rd) som gäller den lagen finns det skäl att misstänka ett brott när en omsorgsfull person på grund av sina iakttagelser kommer till en sådan slutsats.
Användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska dessutom kunna riktas så exakt som möjligt. Detta krav beror på de allmänna principerna för militär underrättelseinhämtning, i synnerhet principen om minsta olägenhet. Inriktningen ska dessutom motiveras separat i det beslut eller tillstånd som gäller en metod för underrättelseinhämtning, vilket det föreskrivs om nedan.
Förutsättningarna för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är graderade. Särskilda förutsättningar fastställs separat för varje metod för underrättelseinhämtning. Att förutsättningarna för användningen av en metod för underrättelseinhämtning är graderade motsvarar det som i 89 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten och i 5 kap. 2 § i polislagen föreskrivs om hemliga metoder för inhämtande av information.
I fråga om användningen av metoder för underrättelseinhämtning som kraftigt begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna för den person som är föremål för underrättelseinhämtning föreskrivs ytterligare förutsättningar separat för varje metod för underrättelseinhämtning. Till skillnad från de gällande bestämmelserna ska det separat för varje metod för underrättelseinhämtning föreskrivas om särskilda förutsättningar för utövandet av befogenheter. Att särskilda förutsättningar anges enligt befogenhet förtydligar systematiken i bestämmelserna och ger lagtillämparen en tydligare bild av förutsättningarna för utövandet av en befogenhet.
Användningen av metoder för underrättelseinhämtning kan inledas med att lindrigare metoder för underrättelseinhämtning används och att metoder som ingriper mer i de grundläggande fri- och rättigheterna börjar användas enligt behov i takt med att inhämtandet av information framskrider.
Om militärunderrättelsemyndigheten däremot har tillgång till tillräckligt exakta uppgifter om föremålet för underrättelseinhämtning när ett underrättelseuppdrag inleds kan det redan i utgångsläget bli aktuellt med utövande av befogenheter som ingriper mer i de grundläggande fri- och rättigheterna.
När användningen av metoder för underrättelseinhämtning övervägs ska också de allmänna principerna samt förbudet mot diskriminering alltid beaktas. Användningen av en metod för underrättelseinhämtning kan redan i utgångsläget i betydande grad ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna för den aktör som är föremål för underrättelseinhämtning, men metoden kan vara acceptabel med tanke på de allmänna principerna, om den i övrigt orsakar föremålet och utomstående mindre skada.
När metoder för underrättelseinhämtning används har principerna för militär underrättelseinhämtning en accentuerad betydelse då föremålet för underrättelseinhämtning är en aktör som åtnjuter skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna. Respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, proportionalitet och strävan efter minsta olägenhet är alla viktiga principer också när metoder för underrättelseinhämtning används. Att dessa principer iakttas säkerställer i sig att tolkningen av förutsättningarna för användningen av metoder för underrättelseinhämtning håller sig inom de tillåtna gränserna och styr militärunderrättelsemyndigheten så att den använder den metod för underrättelseinhämtning som är mest ändamålsenlig.
Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden (GrUU 32/2013 rd, s. 4 och GrUU 33/2013 rd, s. 4) ansett att de allmänna principerna i polislagen och tvångsmedelslagen liksom även de allmänna och särskilda förutsättningarna för användning av hemliga metoder för inhämtande av information och av hemliga tvångsmedel ska vägas in såväl när tillstånd söks som när det beviljas av domstol (se även HD 2007:7 och HD 2009:54). Till skillnad från i de lagar som avses ovan är det inte möjligt att gradera förutsättningarna för användning av metoder för underrättelseinhämtning på basis av hur allvarliga brotten är eftersom underrättelseverksamheten inte gäller brott. Detta gör att beslutsfattaren i större utsträckning måste bedöma villkoren i ett tillstånd som gäller rätt att inhämta information. För att beslutsfattaren i dessa fall ska ha möjlighet att noggrant överväga behovet av att bevilja tillstånd och tillståndets omfattning ska beslutsfattaren ha tillgång till tillräcklig information. Dessutom betonas vikten av extern övervakning.
När tillstånd beviljas och befogenheter utövas ska i sista hand en helhetsbedömning tillämpas där också proportionalitetsprincipen och principen om minsta olägenhet ska ges betydelse.
Användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska alltid basera sig på ett underrättelseuppdrag som beskrivs närmare i detaljmotiveringen till 9 §. Ett underrättelseuppdrag ska alltid ha samband med prioriteringarna i den militära underrättelseinhämtningen och föremålen för militär underrättelseinhämtning. Utöver de förutsättningar som avses ovan ska det särskilt för varje enskild metod för underrättelseinhämtning föreskrivas om hur länge metoden för underrättelseinhämtning får användas samt om de omständigheter som ska anges i en tillståndsansökan eller ett beslut. I t.ex. en tillståndsansökan för teleavlyssning ska för domstolen läggas fram bl.a. de fakta som utgör grund för förutsättningarna för teleavlyssning eller för det inhämtande av information som utförs i stället för teleavlyssning samt inriktningen av teleavlyssning.
Vid användningen av metoder för underrättelseinhämtning accentueras betydelsen av de allmänna principerna enligt lagen om militär underrättelseverksamhet. Utöver den grundlagsenliga respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna är också proportionalitetsprincipen, strävan till minsta olägenhet, principen om ändamålsbundenheten och förbudet mot diskriminering alla viktiga principer när metoder för underrättelseinhämtning används. Att dessa principer iakttas vid militär underrättelseinhämtning säkerställer att tolkningen av förutsättningarna för användningen av metoder för underrättelseinhämtning håller sig inom de tillåtna gränserna.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om de särskilda förutsättningar för användning av metoder för underrättelseinhämtning som ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden när föremålet för underrättelseinhämtning är en verksamhet som avses i 4 § 2 mom. Utöver de särskilda förutsättningar som räknas upp i momentet ska det separat för varje metod för underrättelseinhämtning dessutom föreskrivas om förutsättningarna för användning.
En förutsättning för att de metoder för underrättelseinhämtning som avses i momentet ska kunna användas är att den verksamhet som avses i 4 § 2 mom. utgör ett ”allvarligt hot” mot den nationella säkerheten. Detta krav följer direkt av 10 § 3 mom. i grundlagen. Detta moment i grundlagen innebär att kravet på allvarlighet höjer tröskeln för att tillämpa metoder som ingriper i skyddet för förtroliga meddelanden när arten av ett kvalificerat hot fastställs. Enbart verksamhet som utgör någon form av hot mot den nationella säkerheten uppfyller således inte ännu det krav som ställs i bestämmelsen. Ett hots allvarlighetsgrad är också förenat med de i 4 § 2 mom. behandlade innehållsliga definitioner av hurdan den verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning ska vara för att utgöra ett hot mot den nationella säkerheten.
Uttrycket ”nationell säkerhet” innebär att den hotfulla verksamhet som avses i bestämmelsen inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen. Också t.ex. våldsdåd som riktar sig mot enskilda personer kan dock utgöra en sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om dåden till sin omfattning eller betydelse är relevanta med tanke på den nationella säkerheten och således kan utgöra ett allvarligt hot mot den. Det är uppenbart att t.ex. hot som riktar sig mot statsledningen eller personer som sköter grundläggande samhällsfunktioner eller mot personer som svarar för deras säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. Definitionen av nationell säkerhet behandlas närmare i regeringens proposition som gäller ändring av 10 § i grundlagen. I den allmänna motiveringen behandlas hur Europadomstolen i sin avgörandepraxis har förhållit sig till nationell säkerhet och hot mot den samt detta begrepps föränderliga och ibland också oförutsebara karaktär.
Som grund för användningen av de metoder för underrättelseinhämtning som avses i momentet räcker dock inte enbart ett abstrakt hot utan det ska i varje enskilt fall på reell nivå kunna visas att en verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning utgör ett allvarligt hot eller kan antas utgöra ett allvarlig hot mot den nationella säkerheten. Med uttrycket ”hot” avses att det i bestämmelsen inte förutsätts att den nationella säkerheten direkt äventyras. På så sätt kan den användning av metoder för underrättelseinhämtning som avses i bestämmelsen gälla en verksamhet som är föremål för militär underrättelseinhämtning och som om den tillåts fortgå allvarligt hotar den nationella säkerheten. Det förutsätts dock att ett hot är på något sätt nära förestående eller så bör det åtminstone indirekt ha en koppling till Finlands nationella säkerhet.
Utöver i fråga om teknisk avlyssning, teleavlyssning av någon annan än en statlig aktör, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teleövervakning av någon annan än en statlig aktör, kopiering av en försändelse och underrättelseinhämtning som avser någon annan aktörs datatrafik än en statlig aktörs datatrafik är också förutsättningarna för användning av kopiering strängare när kopieringen riktas mot ett meddelande. Med ett meddelande avses de förtroliga meddelanden som skyddas i 10 § i grundlagen. Kopiering riktas mot ett meddelande t.ex. när ett brev som lämnats på ett bord eller ett e-postmeddelande på en datorskärm är föremål för kopiering. En förutsättning för att ett foto ska få tas eller någon annan form av kopiering ska få göras är i dessa fall det som föreskrivs i första meningen i momentet.
Liksom det konstateras nedan är tröskeln lägre för användning av sådana metoder för underrättelseinhämtning som riktas mot en statlig aktör. Användningen av metoder för underrättelseinhämtning ska kunna riktas mot kommunikationen mellan två statliga aktörer som inte åtnjuter skydd för förtroliga meddelanden enligt grundlagen. En sådan situation kan uppkomma t.ex. om kommunikationen sker i ett myndighetsnät. Om en tjänsteman använder ett myndighetsnät för att ringa privata samtal så riskerar han eller hon samtidigt att den så kallade B-abonnenten, dvs. en aktör som inte är föremål för användningen av en metod för underrättelseinhämtning, också blir föremål för underrättelseinhämtning. Utgångspunkten är att myndighetsnät används för kommunikation mellan myndigheter.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen fastställs det att metoderna för underrättelseinhämtning enligt denna lag får användas i hemlighet för dem som är föremål för metoderna. Med detta avses att en myndighet som använder en metod för underrättelseinhämtning inte separat behöver meddela föremålet för underrättelseinhämtning eller utomstående om att det t.ex. på ett område eller i ett utrymme utförs militär underrättelseinhämtning. Om en person utan grund eller i övrigt har blivit föremål för användning av metoder för underrättelseinhämtning ska denna underrättas om detta i efterhand på det sätt som föreskrivs i 86 §. En person har dessutom tillgång till de metoder att bevaka sina rättigheter som avses i lagen om övervakning av underrättelseverksamhet.
Enligt 4 mom. i den föreslagna lagen ska användningen av en metod för underrättelseinhämtning avslutas före utgången av den tid som anges i beslutet, eller tillståndet så snart syftet med användningen har nåtts det inte längre finns förutsättningar för användningen av metoden. Metoder för underrättelseinhämtning får under inga omständigheter användas under en längre tid än vad som är nödvändigt trots att tillståndet ännu är i kraft. Det säger sig självt att användningen av en metod för underrättelseinhämtning ska avslutas senast då tillståndets giltighetstid upphör.
2 kap. Styrning av och tillsyn över den militära underrättelseinhämtningen
12 §. Styrning och ledning av den militära underrättelseinhämtningen. I 1 mom. föreskrivs det om styrning av den militära underrättelseinhämtningen med hjälp av de prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. De årliga prioriteringarna ska behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
I det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president deltar utöver republikens president också andra aktörer som är viktiga med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken. Ledamöter i utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet är enligt 25 § 1 mom. i reglementet för statsrådet statsministern, utrikesministern, försvarsministern samt fyra andra ministrar som statsrådet förordnar. Enligt 2 mom. i den paragraf som avses ovan inbjuds också inrikesministern till mötet om frågor som har samband med ministerns ansvarsområde behandlas.
Med de prioriteringar som behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president avses långsiktiga utvecklingslinjer som med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken är viktiga för Finland och som det behövs närmare information om till stöd för den högsta statsledningens beslutsfattande. Prioriteringarna kan gälla t.ex. ett visst område eller en viss ärendehelhet. Det är inte fråga om enstaka militära hot eller sporadisk militär verksamhet eller enstaka hot som äventyrar Finlands nationella säkerhet.
Prioriteringarna kan också påverkas av kortvariga händelser och utvecklingstrender. Om denna typ av utvecklingstrender har konsekvenser kan prioriteringarna vid behov anpassas genom att de nya prioriteringarna behandlas förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
De prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president ska av försvarsministeriet behandlas på samma sätt som man hittills gjort med de ärenden som behandlats vid dessa möten. Arbetsformerna ändras inte till denna del.
I prioriteringarna tas det inte ställning till hur och med stöd av vilka befogenheter information inhämtas. Till följd av de allmänna principer som styr militärunderrättelsemyndighetens verksamhet och bestämmelserna om inriktning av utövandet av befogenheter är verksamheten inom den militära underrättelseinhämtningen noggrant avgränsad genom lag. Detta betyder också t.ex. att om sammansättningen i det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president ändras på grund av en förändring i det politiska läget i Finland påverkar det inte hur, varifrån och under vilka förutsättningar information kan inhämtas genom militär underrättelseinhämtning. Dessutom ska justitiekanslerns roll i ärenden som gäller tillsynen över statsrådet beaktas när det gäller både principiella och vittomfattande ärenden. I sista hand ansvarar Huvudstabens underrättelsechef och militärunderrättelsemyndigheterna för att man vid den militära underrättelseinhämtningen har agerat lagenligt.
I fråga om styrningen gäller utöver det som nämns ovan också det som i 31 och 32 § i lagen om försvarsmakten föreskrivs om beslutsfattandet i militära kommandomål.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen styr försvarsministeriet den militära underrättelseinhämtningen administrativt. Trots att försvarsministeriets styrande roll baserar sig på lagen om statsrådet och reglementet för statsrådet (262/2003) är det på grund av den militära underrättelseverksamhetens betydelse och omfattning ändamålsenligt att det uttryckligen föreskrivs om detta. Avsikten med bestämmelsen är inte att påverka försvarsministeriets normala styrning av Försvarsmakten. Försvarsministeriet styr också i fortsättningen Försvarsmakten samt den militära underrättelseinhämtningen som en del av Försvarsmakten genom ekonomi-, resurs- och budgetstyrning samt författningsstyrning.
Dessutom har försvarsministeriet en betydande roll vid övervakningen av förvaltningsområdet militär underrättelseinhämtning och behandlingen av den militära underrättelseinhämtningens årliga prioriteringar. Försvarsmakten lyder under försvarsministeriet i enlighet med 24 § i lagen om försvarsmakten.
Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen underrättar försvarsministeriet också Försvarsmakten om de prioriteringar som behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. Det är fråga om en intern föreskrift för förvaltningsområdet genom vilken prioriteringarna fastställs. Efter det att försvarsministeriet har utfärdat föreskriften är Försvarsmakten skyldig att iaktta prioriteringarna.
I enlighet med de prioriteringar som behandlats förberedelsevis kan de myndigheter som avses i den paragraf som det föreskrivs om nedan lämna en begäran om information om en viss fråga till Huvudstaben. På basis av begäran om information utarbetar militärunderrättelsemyndigheterna mer detaljerade underrättelseuppdrag som kan utföras med användning av bl.a. metoder för underrättelseinhämtning.
I 3 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ledningen av den militära underrättelseinhämtningen som enligt paragrafen leds av Huvudstaben. Huvudstaben svarar i praktiken för ledningen av den militära underrättelseinhämtningen genom att mellan militärunderrättelsemyndigheterna dela upp de underrättelseuppdrag som de ska utföra. Bestämmelser om begäran om information finns nedan. Huvudstaben har också ansvar för att den militära underrättelseverksamheten och underrättelseuppdragen överensstämmer med de prioriteringar i underrättelseinhämtningen som den högsta statsledningen har fastställt.
Huvudstaben svarar i fråga om ledningen också för att den praktiska verksamhet som behövs vid underrättelseinhämtningen samordnas med den civila underrättelsemyndigheten och andra myndigheter.
13 §. Begäran om information. Enligt 1 mom. kan information om föremålen för den militära underrättelseinhämtningen begäras av Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska högsta statsledning, vars behov av att få information tillgodoses genom den militära underrättelseinhämtningen. En begäran om information enligt paragrafen har samband med de föremål för militär underrättelseinhämtning som avses i 4 § i lagen och de prioriteringar som avses i 12 §.
I begäran om information ska myndigheten ge en så exakt beskrivning som möjligt av behovet av information samt beskriva hur behovet av information motsvarar de prioriteringar som har behandlats av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
Huvudstabens underrättelsechef ger på basis av en begäran om information ett underrättelseuppdrag till militärunderrättelsemyndigheten som närmare ska bestämma med vilka metoder för underrättelseinhämtning den behövliga informationen kan inhämtas på det mest ändamålsenliga sättet. Med stöd av den information som inhämtats utarbetar militärunderrättelsemyndigheten en utredning som överensstämmer med begäran om information och som Huvudstaben lämnar till den som begärt information.
Militärunderrättelsemyndigheten kan också till behövliga delar använda den rapport som utarbetats för att svara på begäran om information som grund för den utredning som ska utarbetas om den militära underrättelseverksamheten och lämnas till det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president.
Huvudstabens underrättelsechef fastställer på basis av begäran om information underrättelseuppdragen och militärunderrättelsemyndigheten fattar på basis av begäran beslut om vilka metoder för underrättelseinhämtning som ska användas för att inhämta informationen. Militärunderrättelsemyndigheten skaffar de i denna lag närmare angivna tillstånd och beslut som behövs för att befogenheterna ska kunna utövas. Det som nämns ovan bör dock inte blandas ihop med ett av en civil underrättelsemyndighet framlagt uppdrag om användning av underrättelseinhämtning som avser datatrafik, vilket det föreskrivs särskilt om nedan.
Den förvaltning som lyder under de myndigheter som räknas upp i paragrafen får inte på egen hand lägga fram en begäran om information utan den ska alltid gå via de myndigheter som nämns i paragrafen. På så sätt säkerställs det att den förvaltning som lyder under myndigheterna inte använder en begäran om information för att kringgå sina egna befogenheter för att inhämta information om sina enskilda uppgifter. På detta sätt säkerställs det dessutom att en begäran om information också är tillräckligt viktig.
Avsikten med paragrafen är inte att påverka det normala myndighetssamarbetet och utbytet av information inom ramen för detta samarbete.
De militära kommandon som republikens president ger som Försvarsmaktens överbefälhavare ska åtskiljas från de begäranden om information som avses i paragrafen. Avsikten är inte att genom den lagstiftning som är under beredning ingripa i förfarandet för beslutsfattande om militära kommandon. Förfarandet i fråga om militära kommandon har behandlats i den allmänna motiveringen till denna proposition. Dessutom ska Försvarsmaktens interna behov av information, dvs. de underrättelseuppdrag som baserar sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen, åtskiljas från begärandena om information.
14 §. Samordning av underrättelseverksamheten. Enligt 1 mom. ska det genom samordningen av underrättelseinhämtningen säkerställas att man reagerar på sådana begäranden om information som har utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser för underrättelseinhämtningen, beaktar synpunkterna hos de olika förvaltningsområden som har samband med underrättelseverksamheten samt informerar de behöriga aktörerna om det synsätt som man enats om vid denna process.
Funktionellt sett är det vid samordningen fråga om påvisande och koordinering av prioriteringarna i underrättelseinhämtningen samt fördelning av underrättelseverksamhetens uppgifter mellan den militära och den civila underrättelseinhämtningen på basis av en ändamålsenlighetsprövning av föremålen för underrättelseinhämtning och hotets art. I samband med denna prövning kan det göras en bedömning av t.ex. de utrikespolitiska dimensioner och konsekvenser som militär underrättelseinhämtning och civil underrättelseinhämtning som utförs annanstans än i Finland eventuellt har för Finlands internationella relationer.
Vid samordning av underrättelseverksamheten är det däremot inte fråga om övervakning av underrättelseinhämtningen eller styrning som inbegriper den operativa verksamheten, såsom beslut om användning av metoder för underrättelseinhämtning.
Enligt 1 mom. ska den militära och den civila underrättelseverksamheten samordnas mellan republikens president, statsrådets kansli, utrikesministeriet, försvarsministeriet och inrikesministeriet. Samordningen kan göras i samma sammansättning som i statsrådets samordningsgrupp för frågor som gäller lägesbilden. Till samordningsgruppen hör statssekreteraren vid statsrådets kansli, utrikesministeriets statssekreterare, inrikesministeriets och försvarsministeriets kanslichefer och kanslichefen vid republikens presidents kansli samt som sakkunnigledamöter chefen för skyddspolisen och Huvudstabens underrättelsechef. De aktörer som deltar i samordningen får behövligt administrativt stöd av de myndigheter som de representerar.
Vid samordningen av underrättelseinhämtningen preciseras vid behov de begäranden om information som lämnats till Huvudstaben.
Med stöd av 2 mom. i den föreslagna paragrafen kan begäranden om information som inbegriper utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser samt utövande av befogenheter behandlas i styrande och samordnande syfte vid samordningen av underrättelseinhämtningen. Denna typ av ärenden kan vara i synnerhet sådana operationer för att inhämta information som förutsätter särskilda befogenheter, eller operationer som kan anses vara utrikespolitiskt känsliga. Den samordning av underrättelseinhämtning som avses i momentet inbegriper inte ärenden som gäller övervakning och inte heller operativt beslutsfattande, utan vid samordningen ska beaktas t.ex. olika förvaltningsområdens ståndpunkter i situationer där underrättelseverksamhet t.ex. kan skada eller ha andra konsekvenser för Finlands internationella relationer.
Vid samordningen av underrättelseinhämtning kan det också från fall till fall göras en granskning av de befogenheter som ska utövas för att genomföra en begäran om information och en bedömning av de politiska riskerna med utövandet av befogenheterna. De ärenden som behandlas vid samordningen är inte begäranden om information eller underrättelseuppdrag som kan anses vara vanliga.
Samordningen av underrättelseinhämtning säkerställer också att informationen lämnas till de behöriga aktörerna t.ex. när det gäller underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden. Vid samordningen kan den behöriga myndigheten dock få information som är viktig med tanke på dess verksamhet samt stöd för sitt operativa beslutsfattande.
De underrättelseärenden som avgörs som militära kommandomål behöver inte samordnas, utan de betraktas direkt som militära kommandon. Avsikten med lagen om militär underrättelseverksamhet är inte att ändra förfarandet för beslutsfattande om militära kommandomål.
15 §. Tillsynen över den militära underrättelseinhämtningen. Enligt 1 mom. är försvarsministeriet skyldigt att minst en gång per år ge det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president en redogörelse för den informationsinhämtning som gjorts på basis av prioriteringarna i underrättelseinhämtningen till den del som informationsinhämtningen hör till militärunderrättelsemyndighetens ansvarsområde.
Om den information som inhämtats om föremålen för underrättelseinhämtning enligt prioriteringarna förutsätter det kan en redogörelse ges också oftare på begäran av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president eller på försvarsministeriets eget initiativ. I de senare situationerna kan det vara fråga om t.ex. information som har betydelse för skötseln av Finlands utrikespolitik eller för Finlands internationella relationer.
I den redogörelse som ska lämnas är det inte fråga om laglighetsövervakning utan om resultaten av den informationsinhämtning som inletts på basis av de prioriteringar som har behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. Redogörelsen kan innehålla en genomgång av t.ex. säkerhetsläget i Finland och de faktorer som påverka det, om detta avses i prioriteringarna. På så sätt säkerställs det att den högsta statsledningen har kännedom om den säkerhetspolitiska miljön i Finland och om förändringarna i den.
Enligt 2 mom. är Huvudstaben skyldig att årligen eller på begäran av försvarsministeriet ge försvarsministeriet en redogörelse för underrättelseverksamheten. Bestämmelsen är viktig med tanke på den allmänna styrningen av försvarsministeriets förvaltningsområde, uppföljningen av resultaten och tillsynen över lagenligheten.
Den redogörelse som lämnas till försvarsministeriet ska vara mer omfattande än den redogörelse som lämnas till det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president. Av redogörelsen ska framgå alla underrättelseuppdrag som utförts med stöd av de prioriteringar som har behandlats förberedelsevis av det gemensamma mötet mellan utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet och republikens president samt de svar på olika myndigheters begäranden om information som getts med stöd av prioriteringarna.
Vid den uppföljning som utförs av försvarsministeriet och avses i momentet är det inte fråga om laglighetsövervakning, som det föreskrivs om nedan.
3 kap. Samverkan med andra myndigheter och internationellt samarbete
16 §. Samarbete med skyddspolisen. De ökande riskerna och nya typerna av hot förutsätter kontinuerlig beredskap och förberedelser av hela samhället. Dessutom stärks det övergripande säkerhetstänkandet nationellt samt inom EU och i det internationella samarbetet.
Det är inte nödvändigtvis självklart att militära hot eller hot mot Finlands nationella säkerhet utgör primära föremål för inhämtande av information inom den militära eller den civila underrättelseinhämtningen. Hoten kan till sin art vara sådana att de med tiden och i takt med att händelsekedjorna framskrider kan utgöra t.ex. militära hot. Underrättelsemyndigheterna ska smidigt kunna utbyta information och överföra ett underrättelseuppdrag till en annan underrättelsemyndighet, om det visar sig att föremålet för inhämtande av information snarare är ett föremål för civil underrättelseinhämtning än militär underrättelseinhämtning.
Enligt paragrafen ska en militärunderrättelsemyndighet agera i samarbete med skyddspolisen för att underrättelsemyndigheternas uppgifter ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt och i detta syfte, trots vad som föreskrivs om sekretess, ge skyddspolisen behövliga uppgifter.
I 10 § i förvaltningslagen (434/2003) finns det en allmän bestämmelse om samarbete mellan myndigheterna och deras skyldighet att sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna, vilket preciseras genom den bestämmelse som behandlas i denna proposition. För att målen med informationsinhämtningen ska uppnås och informationsinhämtningen ska kunna inriktas på ett exakt och ändamålsenligt sätt förutsätts det att underrättelsemyndigheterna samarbetar. Dessutom främjar samarbete att gemensamma förfaranden och praxis utformas.
Det samarbete som avses i förvaltningslagen omfattar inte rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheterna, och därför föreskrivs det i slutet på paragrafen uttryckligen om utlämnande av dessa uppgifter mellan militärunderrättelsemyndigheterna och skyddspolisen.
Genom samarbetet mellan myndigheterna säkerställs det också att militärunderrättelsemyndigheten och civil underrättelsemyndigheten är tillräckligt medvetna om den informationsinhämtning som utförs av den andra parten så att t.ex. underrättelseoperationer inte äventyras eller hindras på grund av en annan myndighets verksamhet. Dessutom kan det med tanke på myndigheternas resurser inte anses ändamålsenligt att underrättelsemyndigheterna inte kan dela sin materiel och sitt kunnande med en annan underrättelsemyndighet.
Vid samarbetet ska det dock särskilt beaktas att underrättelseinhämtningen hålls åtskild från verksamhet som avser utredning av brott. Ändamålet med och förutsättningarna för dessa befogenheter avviker i betydande grad från varandra. I 76 och 77 § föreskrivs det på ett heltäckande sätt om utlämnande av uppgifter för förundersökning och brottsbekämpning.
Genom paragrafen regleras inte behandlingen och utlämnandet av personuppgifter utan mer allmänt förutsättningarna för samarbete. I lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten föreskrivs det i enlighet med hänvisningen i 2 § i denna lag särskilt om utlämnande av personuppgifter.
17 §.Samarbete med andra myndigheter och sammanslutningar. Enligt 1 mom. ska militärunderrättelsemyndigheterna enligt behov agera i samarbete med andra myndigheter för att den militära underrättelseinhämtningen ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt.
Att samarbetet mellan myndigheterna fungerar har en central betydelse för att målen med den militära underrättelseinhämtningen ska kunna uppnås. Samarbetet omfattar utvecklande av datasystem, skapande av en lägesbild över säkerhetshot och förändringar i verksamhetsmiljön, gemensamma handlingsplaner, ömsesidig handräckning samt utbildningssamarbete.
Det är också fråga om den taktiska verksamhet mellan myndigheter som sker inom ramen för andra myndigheters normala uppgifter och som inte gäller användning av metoder för underrättelseinhämtning. Viktiga myndigheter med tanke på militärunderrättelsemyndigheten är i synnerhet gränsbevakningsväsendet och Tullen. Det kan vara fråga om att med stöd av praktiska arrangemang t.ex. förhindra att en täckoperation eller informationskälla avslöjas.
Enligt 2 mom. kan militärunderrättelsemyndigheterna för att genomföra sitt uppdrag agera i samarbete med sammanslutningar samt till andra myndigheter och sammanslutningar trots sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter, om utlämnandet av uppgifterna är nödvändigt med avseende på försvaret av landet eller för att skydda den nationella säkerheten.
I samband med militär underrättelseinhämtning kan det uppkomma situationer där det för att skydda försvaret av landet eller den nationella säkerheten är behövligt att på eget initiativ eller på begäran lämna ut information till en annan myndighet. Detsamma gäller i övrigt utlämnande av information till en annan myndighet för att den ska kunna sköta sina uppgifter. Det är fråga om utlämnande av andra uppgifter än sådana uppgifter som avses i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten, vilket det föreskrivs om i den lagen.
I de situationer som avses i momentet ska utlämnandet av information höra till syftet med den militära underrättelseinhämtningen enligt 3 § i denna lag. Militärunderrättelsemyndigheten ska göra en inledande prövning av utlämnandet av information i anslutning till sitt eget uppgiftsområde. Utlämnandet av uppgifter ska dessutom vara nödvändigt. På så sätt betonas det att tröskeln för att lämna ut uppgifter ska vara hög. Uppgifter får inte lämnas ut i några andra fall än de fall som uppfyller de förutsättningar som anges i momentet.
Samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheten och sammanslutningar kan också ha samband med ett företags säkerhet och förhindrande av företagsspioneri. I dessa situationer ska särskild uppmärksamhet också fästas vid vilken ställning ett företag har när det gäller försvaret och om företaget t.ex. deltar i upprätthållandet av samhällets vitala funktioner.
I 3 mom. finns en hänvisningsbestämmelse till 76 och 77 § där det föreskrivs om utlämnande av information till centralkriminalpolisen i vissa fall.
18 §. Samordning av hemlig informationsinhämtning. I paragrafen föreskrivs det om samordningen av hemlig informationsinhämtning mellan militärunderrättelsemyndigheten, skyddspolisen, centralkriminalpolisen och en annan myndighet. Det är fråga om en specialbestämmelse i förhållande till de bestämmelser om samarbete som föreslås ovan.
I synnerhet överlappande operationer som utförs av myndigheter som utför hemligt inhämtande av information och av militärunderrättelsemyndigheterna kan utgöra en allvarlig arbetssäkerhetsrisk, om myndigheterna agerar utan kännedom om varandra.
När det finns flera myndigheter som har rätt att använda hemlig informationsinhämtning kan detta i vissa fall medföra en risk för att både säkerhetsmyndigheternas roller och enskilda operationer överlappar. För att det ska gå att på förhand förhindra denna typ av situationer och förhindra eventuella olycksfall i arbetet kan det från fall till fall vara nödvändigt att dessa myndigheter sinsemellan samordnar användningen av hemlig informationsinhämtning.
19 §.Internationellt samarbete. I paragrafen föreskrivs det om militärunderrättelsemyndigheternas internationella samarbete. Med samarbete avses allt internationellt samarbete mellan underrättelse- och säkerhetsmyndigheter samt samarbete mellan militärunderrättelsemyndigheterna och andra länders motsvarande organ. Paragrafen gäller inte det utbyte av personuppgifter som det föreskrivs särskilt om, utan det är fråga om annat samarbete, såsom operativt samarbete och t.ex. utbildningssamarbete. Med internationellt samarbete avses t.ex. utbyte av information, givande av tekniskt stöd, utbildningssamarbete, tjänstemannautbyte och internationell kontaktpersonverksamhet. Med gemensamma underrättelseoperationer avses gemensamt inhämtande av information där de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 4 kap. i denna lag används. Internationellt samarbete ska alltid överensstämma med Finlands nationella intressen.
Inom området för underrättelseinhämtning gäller inga internationella juridiskt bindande konventioner. Stater, inklusive Finland, har ingått arrangemang som tangerar ämnet, men som högst kan anses vara samförståndsprotokoll och som varken är folkrättsligt bindande eller förpliktande. En orsak till detta är det primära syftet med underrättelseverksamheten, vilket är att främja det egna landets nationella intressen. Detta betyder dock inte att ett nationellt intresse inte kan överensstämma med andra staters nationella intressen och bäst uppnås genom samarbete mellan olika staters underrättelsemyndigheter.
Militärunderrättelsemyndigheten ska också i det internationella samarbetet beakta de allmänna principerna för militär underrättelseverksamhet samt Europakonventionen och lagstiftningen i Europeiska unionen och Finland.
Europeiska unionens behörighet gäller inte den nationella säkerheten. Trots detta ska man när t.ex. personuppgifter lämnas ut till i synnerhet stater utanför Europeiska unionen beakta Europeiska unionens rättsakter om dataskydd samt rättspraxis vid Europeiska unionens domstol i den utsträckning som krävs. Europeiska unionens domstol har bl.a. ansett att allmän överföring av personuppgifter kränker det centrala innehållet i den grundläggande rättigheten som gäller respekten för privatlivet, om de nationella bestämmelserna i den stat som tar emot personuppgifterna möjliggör att myndigheterna har allmän tillgång till innehållet i elektronisk kommunikation utan att myndigheternas rätt att använda eller bevara personuppgifter är begränsad, och om de nationella bestämmelserna i den mottagande staten inte möjliggör att individer utnyttjar rättsmedel i egen sak. Bestämmelser om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten finns i lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten.
Avsikten med det internationella samarbete som avses i paragrafen är inte att ingripa t.ex. i försvarsgrenarnas internationella samarbete, vars författningsgrund finns i 42 § i territorialövervakningslagen. Försvarsgrenarna får för skötseln av sina uppgifter information om t.ex. de krigsfartyg som används av en annan stat, vilket kan vara intressant information för en utländsk samarbetspart också med tanke på denna stats underrättelsemyndigheter. Den information som utbyts kan i detta avseende dock inte betraktas som underrättelseinformation, utan information utbyts som en del av territorialövervakningssamarbetet. Om de befogenheter som avses i denna lag behövs för att inhämta information, ska informationen behandlas och utbytas i enlighet med denna lag.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen kan militärunderrättelsemyndigheterna i enlighet med Finlands nationella intressen i anknytning till sina uppgifter delta i internationellt samarbete. Hot mot den militära underrättelseinhämtningens uppgifter är ofta internationella till sin karaktär och därför har utländska underrättelsetjänster och säkerhetstjänster möjlighet att få information om dessa hot.
Med nationella intressen avses att internationellt samarbete har bedömts ligga i Finlands intressen och inte medföra att de olika delområdena i det finska samhället försvagas. Det ligger t.ex. inte i Finlands nationella intressen att ett visst finskt företags företagshemligheter utlämnas till militärunderrättelsemyndighetens utländska samarbetsparter. Vid bedömningen av Finlands nationella intressen ska uppmärksamhet också fästas vid människorättssituationen i den mottagande eller utlämnande staten och hur denna stat iakttar internationella konventioner om mänskliga rättigheter. De sistnämnda aspekterna ska beaktas i prövningen till följd av de bestämmelser som förpliktar militärunderrättelsemyndighetens tjänstemän, såsom grundlagen och förvaltningslagen samt de allmänna principer som föreslås i denna proposition.
Enligt 1 punkten i momentet kan militärunderrättelsemyndigheterna utbyta underrättelseuppgifter med utländska underrättelsetjänster och säkerhetsmyndigheter. De uppgifter som militärunderrättelsemyndigheterna inhämtat kan utöver för tryggandet av Finlands försvar och den nationella säkerheten ha stor betydelse internationellt t.ex. med tanke på utvecklingen av militära hot och kriser. När uppgifter lämnas ut ska bestämmelserna om behandling av personuppgifter samt internationella avtal om utlämnande av uppgifter och därmed ansluten rättspraxis alltid tas i beaktande.
Militärunderrättelsemyndigheterna har endast rätt att lämna ut sådan information som den innehar i enlighet med sina uppgifter. Den information som lämnas ut ska alltid ha samband med de föremål för militär underrättelseinhämtning och hot som avses i 4 §. Den information som lämnas ut får inte vara överflödig information eller annan information som genererats vid inhämtandet av information och som militärunderrättelsemyndigheterna inte egentligen haft rätt att inhämta eller använda, utan militärunderrättelsemyndigheterna ska också själva kunna använda informationen för sina egna syften. Utbyte av information kan gälla t.ex. en främmande stats vapenindustri.
Militärunderrättelsemyndigheterna kan av utländska underrättelsetjänster och säkerhetsmyndigheter ta emot information som gäller myndighetens uppgifter. Hot mot den militära underrättelseinhämtningens uppgifter är ofta till sin art internationella och också utländska underrättelse- och säkerhetstjänster har möjlighet att få sådan information om dessa hot som militärunderrättelsemyndigheten inte har kunnat få med stöd av sina egna befogenheter. Dessutom är det särskilt när det gäller personbaserad underrättelseinhämtning fråga om en långvarig och planmässig verksamhet som en militärunderrättelsemyndighet ännu inte har haft möjligheter till eller ännu inte har erfarenhet av. Militärunderrättelsemyndigheterna kan med stöd av det internationella samarbetet t.ex. få viktig information som behövs för att myndigheten ska kunna inleda sin egen personbaserade underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden eller börja utöva någon annan befogenhet.
Det kan också vara fråga om teknik och taktik som gäller metoder för underrättelseinhämtning, information om sabotageprogram eller analyser av säkerhetshot eller annan sådan information som det ligger i Finlands intressen att lämna ut. Utlämnande av information ska dock alltid ligga i det nationella intresset. Detta intresse omfattar t.ex. information om Finlands politiska eller ekonomiska relationer med en annan stat, information om den militära eller den civila underrättelseinhämtningen eller det militära försvaret eller information för att trygga det internationella underrättelsesamarbetet.
De situationer som avses i punkten kan vara t.ex. den underrättelseinhämtning som utförs i internationella militära krishanteringsinsatser i fråga om hot som riktar sig mot operationer, men information som är viktig för beslut om deltagande i en insats kan också fås med hjälp av det internationella samarbetet.
Den information som lämnas ut ska bedömas som en helhet utifrån de ovan nämnda aspekterna och vid bedömningen ska beaktas också egenskaperna hos den information som lämnas ut samt den aktör som tar emot informationen.
Det internationella samarbetet i fråga om underrättelseverksamhet är alltid förenat med osäkerhet när det gäller hur tillförlitlig den information som utbyts är. Kvaliteten på de uppgifter som militärunderrättelsemyndigheterna lämnar ut och på uppgifter om en viss person ska alltid verifieras och uppgifterna ska, om möjligt, förses med information som gör det möjligt för mottagaren att bedöma hur korrekta, fullständiga, aktuella och tillförlitliga uppgifterna är. Om det framgår att t.ex. felaktiga personuppgifter har lämnats ut eller att uppgifter har lämnats ut på ett lagstridigt sätt, ska mottagaren utan dröjsmål meddelas om detta. En bedömning av uppgifternas tillförlitlighet ska göras redan när de inhämtade uppgifterna analyseras.
Det kan anses höra till underrättelseverksamhetens grundkaraktär att den inbegriper osäkerhetsfaktorer, inexaktheter och mångtydighet. Detta betyder dock inte att informationen inte får användas, utan att militärunderrättelsemyndigheterna i fråga om i synnerhet uppgifter som gäller personer enligt behov ska säkerställa att uppgifterna faktiskt är korrekta genom att t.ex. inleda en underrättelseoperation.
Enligt 2 punkten i momentet kan militärunderrättelsemyndigheterna delta i internationellt samarbete i anknytning till inhämtande och bedömning av underrättelseuppgifter. I 4 § nämns som vissa föremål för den militära underrättelseinhämtningen också internationella insatser och händelser. De finska militärunderrättelsemyndigheterna kan som en del av dessa delta i internationellt samarbete som baserar sig på det internationella bistånd som en EU-medlemsstat begär med stöd av ett grundfördrag.
I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om situationer där tjänstemän vid militärunderrättelsemyndigheterna på en annan stats territorium deltar i samarbetet mellan militärunderrättelsemyndigheterna och en utländsk underrättelse- eller säkerhetsmyndighet. Om gemensam informationsinhämtning genomförs i samarbete med den stat på vars territorium metoder för underrättelseinhämtning är avsedda att användas, ska militärunderrättelsemyndigheternas tjänstemän iaktta de begränsningar och villkor för verksamheten som staten i fråga ställer. Militärunderrättelsemyndigheternas tjänstemän kan när de deltar i samarbetet i en annan stat i detta fall med den statens samtycke använda de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 4 kap. eller motsvarande metoder. Metoder för underrättelseinhämtning kan i detta fall användas endast i den utsträckning och på det sätt som staten i fråga tillåter. Bestämmelsen gäller alltså samarbetet med territorialstaten i fråga. Uttrycket ”i samarbete med” kan anses täcka också sådant samarbete som baserar sig på en territorialstats samtycke och som territorialstaten inte själv deltar i. Om samarbetet däremot utförs på en tredjestats territorium så ska på de metoder för underrättelseinhämtning som militärunderrättelsemyndigheten använder tillämpas det som föreskrivs om underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden.
En militärunderrättelsemyndighets tjänsteman är också vid samarbete utomlands underställd militärunderrättelsemyndighetens styrning samt intern och extern tillsyn, och tjänstemannen har samma rättigheter och skyldigheter som i annan underrättelseinhämtning som avser utländska förhållanden.
I 3 mom. fastställs det att en behörig tjänsteman från en främmande stat med ett beslut av Huvudstabens underrättelsechef har rätt att på finskt territorium för skötsel av militärunderrättelsemyndigheternas uppgifter eller tryggande av Finlands nationella säkerhet samarbeta med en tjänsteman vid en militärunderrättelsemyndighet samt under dennes uppsikt och övervakning använda de metoder för underrättelseinhämtning som avses i 20, 22, 41, 45, 49 och 63 §.
Till skillnad från 2 mom. tillåts det med stöd av detta moment att en tjänsteman från en annan stat deltar i samarbete på finskt territorium. I samarbetet ska en tjänsteman från en främmande stat handla på Finlands ansvar, under Finlands uppsikt och ledning samt i enlighet med den finska lagstiftningen. När en tjänsteman från en främmande stat är verksam i Finland ska tjänstemannen följa de anvisningar som militärunderrättelsemyndigheten ger honom eller henne och de begränsningar som militärunderrättelsemyndigheten ställer för honom eller henne.
Dessa metoder för underrättelseinhämtning innebär endast ett litet ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna och ingen av metoderna inkräktar på hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. En tjänsteman från en främmande stat kan använda dessa metoder för underrättelseinhämtning under uppsikt och övervakning av en tjänsteman vid militärunderrättelsemyndigheten, vilket innebär att militärunderrättelsemyndigheten ansvarar för den gemensamma operationen och de metoder för underrättelseinhämtning som används inom ramen för denna operation. Systematisk observation kan utföras både i den reella världen och i datanät. I synnerhet vid observation av datanät kan det behövas hjälp av en sådan tjänsteman från en annan stat som har en egenskap eller ett kunnande som tjänstemännen vid militärunderrättelsemyndigheten inte har, såsom språkkunskaper eller kunskaper om kultur. Ett motsvarande behov av samarbete kan uppkomma i anslutning till täckoperationer, bevisprovokation genom köp eller styrd användning av informationskällor. Det är fråga om att en tjänsteman från en främmande stat har en biträdande roll i militärunderrättelsemyndighetens informationsinhämtningsoperation. En utländsk tjänsteman kan ha ett kunnande eller andra färdigheter som en finsk tjänsteman inte har och som behövs för att ett underrättelseuppdrag ska kunna utföras framgångsrikt.
Enligt 4 mom. fattas beslutar Huvudstabens underrättelsechef om deltagande i internationellt samarbete.
Ett beslut om deltagande i samarbete ska basera sig på syftet med den militära underrättelseinhämtningen eller tryggande av Finlands nationella säkerhet. Om verksamheten baserar sig på tryggande av den nationella säkerheten i samarbete med t.ex. en annan stat på den statens territorium ska samarbetet åtminstone indirekt tangera tryggande av Finlands nationella säkerhet. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när det är behövligt att få information om den verksamhet som en aktör som är verksam på den andra statens territorium bedriver och det kan antas att denna verksamhet påverkar eller kommer att påverka Finlands nationella säkerhet.
Också beslut om att en tjänsteman från en främmande stat kan använda vissa metoder för underrättelseinhämtning som det föreskrivs särskilt om i denna paragraf ska fattas av Huvudstabens underrättelsechef. En tjänsteman från en främmande stat kan delta i samarbete i Finland endast när det är tillåtet enligt lagstiftningen i den stat som sänder ut tjänstemannen.
I fråga om beslutsfattande om det internationella samarbete som avses i paragrafen ska det som föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd (418/2017) också beaktas.
I 5 mom. avses med internationella förpliktelser främst internationella fördrag som gäller informationssäkerhet och som Finland redan har ingått med flera betydande samarbetsparter.
Dessutom finns det i bestämmelsen en hänvisning till lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004), som har företräde i förhållande till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Den lag som nämns ovan tillämpas på utländska säkerhetsklassificerade uppgifter som ska skyddas med stöd av internationella överenskommelser om informationssäkerhet. I momentet finns också en informativ hänvisning till lagen om behandling av personuppgifter inom Försvarsmakten.
4 kap. Metoder för underrättelseinhämtning
I kapitlet föreskrivs det om sådana allmänna befogenheter till informationsinhämtning som är av samma typ som polisens och Försvarsmaktens gällande befogenheter till informationsinhämtning för att förebygga brott.
Utöver de befogenheter som föreskrivs i kapitlet har militärunderrättelsemyndigheten också tillgång till sådana metoder för inhämtande av information som kan användas utan särskilda bestämmelser om befogenheter. Dessa metoder är underrättelseinhämtning ur öppna källor, bildunderrättelser och geografisk underrättelseinhämtning. Det är fråga om informationsinhämtning som inte kan anses kränka skyddet för privatlivet. Underrättelseinhämtning ur öppna källor kan inte anses vara en myndighetsverksamhet som enligt grundlagen ska regleras genom lag.
Med underrättelseinhämtning ur öppna källor avses bl.a. militärunderrättelsemyndighetens inhämtande av information ur offentliga medier, offentliga myndighetsregister, offentligt tillgängliga databaser samt uttalanden som har framförts i offentligheten. Information ur öppna källor består av uppgifter som varje enskild person har laglig tillgång till t.ex. på begäran eller genom att själv göra observationer. Typiska informationskällor är litteratur, statistik, kartor, tidningar, publikationer, televisions- och radiosändningar riktade till allmänheten samt myndigheter och sociala medier. Vid underrättelseinhämtning ur öppna källor uppfattas internet inte som en egen informationskälla, utan som en kanal via vilken information inhämtas. Underrättelseinhämtning ur öppna källor kan delas in i inhämtande av information samt mediebevakning vars huvudsakliga syfte är att stödja att det skapas en lägesbild för underrättelseinhämtningen.
Underrättelseinhämtning ur öppna källor används som stöd för andra metoder för inhämtande av information eller som en fristående metod för underrättelseinhämtning. Kännetecknande för inhämtande av information ur öppna källor är den stora mängden information samt möjligheten till desinformation. Till fördelarna med denna typ av informationsinhämtning hör däremot att den är snabb, billig och geografiskt obegränsad samt att information kan samlas in om kommande händelser. Underrättelseinformation som baserar sig endast på öppna källor har en lägre skyddsnivå än annan underrättelseinformation, varvid också sätten att använda information är mångsidigare.
I samband med bildunderrättelser kan militärunderrättelsemyndigheten t.ex. med elektro-optiska metoder och radarbilder inhämta information om ett område, utvecklingen av området och den verksamhet som bedrivs på området. Bildunderrättelser innebär att inhämta information för att kunna skapa en lägesbild på strategisk nivå, dvs. det är inte fråga om inhämtande av information om en enskild individ. Information inhämtas om stora områden och utvecklingen av dem och denna utveckling kan ha betydelse med tanke på Försvarsmaktens verksamhet, såsom förändringar i placeringen av en främmande stats trupper.
Bildunderrättelser är nödvändiga för att oberoende och självständigt kunna bedöma bl.a. säkerhetspolitiskt betydande händelser. Den information som militärunderrättelsemyndigheten inhämtat på detta sätt stöder direkt Finlands utrikespolitik bl.a. när det gäller vilka stater som sprider massförstörelsevapen. Bildunderrättelser kan användas också t.ex. för att trygga säkerheten för finska krishanteringsstyrkor (egenskydd, dvs. force protection). Med bildunderrättelser inhämtas inte information om enskilda personer och bildunderrättelser kan inte riktas mot ärenden som omfattas av skyddet för privatlivet.
Med geografisk underrättelseinhämtning kan militärunderrättelsemyndigheten få en mer omfattande bild av t.ex. en främmande stats geografiska förhållanden och verksamhetsmiljön i ett område. Syftet med geografisk underrättelseinhämtning är att beskriva, bedöma och presentera vissa objekt, områden, naturfenomen och förhållanden. Vid geografisk underrättelseinhämtning utnyttjas bl.a. nationellt och internationellt geografiskt informationsmaterial och bildmaterial, uppgifter om förhållanden samt statistiska uppgifter. Militärunderrättelsemyndigheten kan även beställa sådan information av utomstående aktörer som stöd för sin egen underrättelseinhämtning.
Militärunderrättelsemyndigheten får utöver genom de metoder för inhämtande av information som avses ovan också den information som behövs för underrättelseinhämtningen av t.ex. Försvarsmaktens andra enheter. Framtagande av denna typ av information utgör en del av Försvarsmaktens normala verksamhet. Information som behövs för militär underrättelseinhämtning kan vara ett resultat av t.ex. Försvarshögskolans forskning eller territorialövervakningen. Dessutom kan information fås via myndighetssamarbete.
Med personbaserad underrättelseinhämtning avses informationsinhämtning som baserar sig på personkontakt eller personligt iakttagande av en person eller ett annat objekt. Personbaserad underrättelseinhämtning kan utföras t.ex. med hjälp av sociala medier. Vid personbaserad underrättelseinhämtning inriktas informationsinhämtningen på människor och de dokument och elektroniska upptagningar som de innehar, och på grund av detta ska det uttryckligen i lag finnas bestämmelser om den personbaserade underrättelseinhämtningens befogenheter.
Med hjälp av personbaserad underrättelseinhämtning kan man inhämta viktig information om den säkerhetspolitiska miljön och om exempelvis väpnade styrkors, underrättelsetjänsters, enskilda personers eller organisationers verksamhet och om de frågor med anknytning till Finlands försvar som är föremål för dessa aktörers intresse. Informationen kan gälla också t.ex. dokument, planer, den allmänna sinnesstämningen eller relationerna mellan personer. Personbaserad underrättelseinhämtning kan med stöd av de befogenheter som fastställs i detta kapitel gälla också utländska aktörer i Finland vid sidan av den verksamhet som bedrivs utomlands. Den personbaserade underrättelseinhämtningens befogenheter till informationsinhämtning är t.ex. systematisk observation, teknisk observation och användning av informationskällor. Genom personbaserad underrättelseinhämtning kan det tas fram sådan detaljerad och mångsidig information av högsta skyddsnivå som det är svårt eller omöjligt att inhämta med andra typer av underrättelseinhämtning. Med hjälp av personbaserad underrättelseinhämtning kan det skapas förutsättningar för att effektivt utnyttja också andra typer av underrättelseinhämtning.
Med den personbaserade underrättelseinhämtningens metoder för inhämtande av information försöker man aktivt inhämta information om t.ex. väpnade styrkors, underrättelsetjänsters, enskilda personers eller organisationers verksamhet och om de frågor med anknytning till Finlands försvar som är föremål för dessa aktörers intresse.
De befogenheter till underrättelseinhämtning som utövas vid personbaserad underrättelseinhämtning motsvarar till många delar de befogenheter till hemligt inhämtande av information som anges i 5 kap. i polislagen och som också Försvarsmakten i nuläget redan delvis utövar. I princip föreskrivs det i 5 kap. i den gällande polislagen uttömmande om metoder för inhämtande av information, vilket innebär att de befogenheter som tidigare etablerats i riksdagsbehandlingen inte behöver ändras i fråga om underrättelseinhämtningen. I fråga om bestämmelserna om befogenheter är dessutom grundlagsutskottets tolkningspraxis etablerad och omfattande och bestämmelserna har utarbetats med grundlagsutskottets medverkan.
Trots att befogenheterna de facto motsvarar de befogenheter som anges i 5 kap. i polislagen avviker de från det kapitlet vad gäller skrivsättet och utövandet. Trösklarna för utövande är desamma när befogenheterna anpassas till underrättelseverksamheten.
Med avvikelse från 5 kap. i polislagen har det i bestämmelserna om befogenheter i det 4 kap. som föreslås i denna proposition tagits in särskilda förutsättningar för och särskilda förbud mot utövande av en befogenhet, såsom förbud mot att rikta informationsinhämtning mot ett utrymme som används för stadigvarande boende. Syftet med denna författningstekniska lösning är att förtydliga regleringen av befogenheter så att regleringen av utövandet av en befogenhet har
