3.1  Inledning

Den gällande nationella lagstiftningen innehåller ingen särskild reglering om omedelbara betalningar, utan sådana betalningar omfattas av bestämmelserna om gireringar. Vissa betaltjänstleverantörer har tagit fram egna system för omedelbara betalningar och tillhandahållit sådana i flera år. En del aktörer erbjuder endast möjligheten att ta emot omedelbara betalningar. Andra betaltjänstleverantörer erbjuder för närvarande inga tjänster som möjliggör omedelbara betalningar.  

Finlands Banks betalningsråd har samordnat arbetet med att ta fram en finländsk lösning för omedelbara betalningar i en särskild arbetsgrupp Finlands Bank, främjande av omedelbara betalningar i Finland: https://www.suomenpankki.fi/sv/pengar-och-betalningar/pikamaksamisen-edistaminen-suomessa/?epslanguage=sv . Arbetsgruppen har berett ett koncept för en sådan lösning som är förenligt med de europeiska betalningssystemen samt en regelbok med tillvägagångssätt, procedurer och processer som var och en av de aktörer som deltar i lösningen åtar sig att följa på basis av självreglering.  

För att kunna överblicka nuläget är det nödvändigt att gå igenom i vilken omfattning den nationella lagstiftningen behöver ändras till följd av de ändringar i EU:s förordningar och direktiv som följer av förordningen om omedelbara betalningar.  

3.2  Sepa-förordningen

Genom artikel 1 i förordningen om omedelbara betalningar ändras Sepa-förordningen.  

Definitioner som gäller omedelbara betalningar tas in i artikel 2 i Sepa-förordningen. I huvudsak föranleder tilläggen inga ändringsbehov i nationell lagstiftning. Det finns dock skäl att ta in en definition av omedelbara betalningar i betaltjänstlagen (290/2010).  

Till Sepa-förordningen fogas de nya artiklarna 5a–5d som innehåller bestämmelser om omedelbara betalningstransaktioner, avgifter för betalningar, kontroll av betalningsmottagare samt kontroll av betaltjänstanvändare i syfte att upptäcka sådana användare som är föremål för riktade finansiella restriktiva åtgärder. På grund av artikel 5a behöver informativa hänvisningar fogas till betaltjänstlagen. Med hänvisningarna preciseras vilka bestämmelser som ska tillämpas på omedelbara betalningar i situationer där betaltjänstlagen står i strid med artikel 5a i Sepa-förordningen. Artiklarna 5b–5d förutsätter inga nationella ändringar. 

Till artikel 11.1a i Sepa-förordningen fogas en skyldighet enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelse av artiklarna 5a–5d. Dessa sanktioner ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. När det gäller sanktioner för överträdelser av artikel 5d ska medlemsstaterna enligt artikel 11.1b utfärda bestämmelser om högsta sanktionsbelopp. De nya bestämmelserna i artikeln föranleder ändringar i nationell lagstiftning. I punkt 1c preciseras det att sanktioner inte ska tillämpas om de betalkonton som behövs för omedelbara betalningar inte är nåbara på grund av planerat underhåll. Punkt 1d innehåller en precisering avsedd för medlemsstater vars rättssystem inte omfattar några administrativa sanktioner.  

Till nya artikel 15.2 i Sepa-förordningen fogas en skyldighet för kommissionen att utvärdera lagstiftningen på nytt 2028. I artikel 15.3 åläggs betaltjänstleverantörer att till sina behöriga myndigheter lämna in vissa uppgifter. Enligt artikel 15.4 ska den behöriga myndigheten vidarebefordra denna information till kommissionen och Europeiska bankmyndigheten. Enligt artikel 15.5 ska Europeiska bankmyndigheten utarbeta tekniska standarder för genomförande av punkt 3. Enligt artikel 15.6 ska kommissionen år 2027 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om de hinder som återstår när det gäller tillgång till och användning av omedelbara betalningar. Till artikel 16 i Sepa-förordningen fogas dessutom en bestämmelse som gäller medlemsstater som inte har euron som valuta. Dessa artiklar i förordningen förutsätter ingen nationell reglering.  

3.3  Förordningen om gränsöverskridande betalningar i unionen

Genom artikel 2 i förordningen om omedelbara betalningar ändras förordningen om gränsöverskridande betalningar i unionen.  

I artikel 3 i förordningen om gränsöverskridande betalningar i unionen tas det in en precisering beträffande avgiftsbelopp med anledning av nya artikel 5b i Sepa-förordningen. Tillägget gäller avgifter som betaltjänstleverantörer tar ut för omedelbara betalningar i medlemsstater som inte har euron som valuta. I artikel 6.2 görs dessutom en ändring som förtydligar bestämmelsens ordalydelse. Dessa ändringar förutsätter ingen kompletterande nationell reglering.  

3.4  Avvecklingsdirektivet

Genom artikel 4 i förordningen om omedelbara betalningar ändras avvecklingsdirektivet. 

Enligt motiveringen till förordningen om omedelbara betalningar behöver avvecklingsdirektivet ändras därför att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar för närvarande inte ingår i förteckningen över enheter som omfattas av definitionen av institut i direktivet. Det innebär att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar i praktiken hindras från att delta i de system som medlemsstaterna betecknat i enlighet med direktivet. Det faktum att sådana institut av förenämnda anledning inte kan delta i betalningssystem av denna typ kan hindra dem från att tillhandahålla omedelbara betalningar i euro på ett effektivt och konkurrenskraftigt sätt. 

Därför ändras artikel 2 b så att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar inkluderas i definitionen av institut. Likaså ändras direktivets artikel 2 f som gäller definitionen av deltagare.  

Bestämmelser om deltagare i avvecklingssystem finns i lagen om vissa villkor vid värdepappers- och valutahandel samt avvecklingssystem (1084/1999, nedan nettningslagen ). Enligt 2 § 4 mom. i den lagen avses med deltagare i avvecklingssystem den som upprätthåller ett avvecklingssystem och en sammanslutning som deltar i avvecklingssystemets verksamhet samt andra därmed jämförbara deltagare. Definitionen i sin nuvarande lydelse omfattar ett brett fält av deltagare i avvecklingssystem och därmed jämförbara deltagare. Med stöd av nationell lagstiftning kan betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar räknas som sådana enheter som avses i lagen, så lagen behöver inte ändras med anledning av de ändringar som gjorts i direktivet.  

Artikel 2 f i direktivet omfattar en medlemsstatsoption som gör det möjligt att begränsa indirekta deltagares ansvar. Eftersom deltagare kan ingå ömsesidiga överenskommelser om ansvarsfördelning och eventuella begränsningar av ansvar är det inte motiverat att använda optionen. Följaktligen föreslås det inte att optionen ska användas.  

3.5  Andra betaltjänstdirektivet

Genom artikel 3 i förordningen om omedelbara betalningar ändras andra betaltjänstdirektivet.  

Enligt motiveringen till förordningen om omedelbara betalningar behöver andra betaltjänstdirektivet ändras i fråga om betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som ansöker om deltagande eller deltar i betalningssystem som har betecknats enligt avvecklingsdirektivet. Bestämmelserna som ändras gäller skydd av användarnas medel, styrsystem och arrangemang för verksamhetens driftskontinuitet.  

Till artikel 10.1 i andra betaltjänstdirektivet, som innehåller bestämmelser om skyddskrav, fogas hänvisningar till institut för elektroniska pengar. Ändringen förutsätter ingen översyn av nationell lagstiftning eftersom 26 § i lagen om betalningsinstitut (297/2010), som gäller skyddande av kundmedel, omfattar institut för elektroniska pengar.  

Artikel 35 i direktivet gäller tillträde till betalningssystem. Artikel 35.2 ändras så att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar ges möjlighet att delta i avvecklingssystem enligt avvecklingsdirektivet. En motsvarande ändring behöver göras i 41 § i lagen om betalningsinstitut. I artikel 35.3 görs en ändring av ordalydelsen som beaktar ändringen i artikel 35.2 men som inte förutsätter några åtgärder.  

Till direktivet fogas en ny artikel 35a där det fastställs villkor för att ansöka om deltagande i betecknade betalningssystem när det är fråga om betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar. Villkoren i artikel 35a.1 gäller skydd av betaltjänstanvändarnas medel, styrsystem och interna kontrollmekanismer samt avvecklingsplaner.  

Enligt artikel 35a.2 ska medlemsstaterna fastställa det nationella förfarande genom vilket efterlevnaden av punkt 1 ska bedömas. Detta förfarande kan ta formen av en självbedömning, ett krav på ett uttryckligt beslut av den behöriga myndigheten eller något annat förfarande som syftar till att säkerställa att de berörda betalningsinstituten och instituten för elektroniska pengar uppfyller villkoren i punkt 1. Medlemsstaterna har med andra ord getts nationellt handlingsutrymme i fråga om bedömningsförfarandet enligt punkt 2, men villkoren i punkt 1 ska införlivas direkt i lagstiftningen. Detta förutsätter att nya bestämmelser fogas till 6 kap. i lagen om betalningsinstitut, som gäller förfaranden.  

4.1  De viktigaste förslagen

Den viktigaste ändring som föranleds av förordningen om omedelbara betalningar är bestämmelser om nationella påföljder för överträdelse av artiklarna 5a–5d i Sepa-förordningen. Det föreslås att påföljderna ska vara administrativa påföljder enligt 4 kap. i lagen om Finansinspektionen (878/2008). Medlemsstaterna har nationellt handlingsutrymme i fråga om hurdana påföljder som föreskrivs för brott mot artiklarna 5a–5c i Sepa-förordningen. I fråga om dessa artiklar föreslås det att påföljden ska vara ordningsavgift enligt 38 § i lagen om Finansinspektionen.  

Bestämmelser om påföljdsavgift för överträdelse av artikel 5d och om påföljdsavgiftens maximibelopp föreslås i 40 och 41 a § i lagen om Finansinspektionen. För överträdelse eller försummelse av artikeln ska en administrativ påföljdsavgift fastställas vars lägsta möjliga maximibelopp anges i förordningen om omedelbara betalningar. Det nationella handlingsutrymme som ges är alltså litet. För juridiska personer är påföljdsavgiftens lägsta möjliga maximibelopp 10 procent av omsättningen för föregående räkenskapsperiod. För fysiska personer är det lägsta möjliga maximibeloppet fem miljoner euro. Det föreslås att de nationella maximibeloppen för påföljdsavgiften ska motsvara dessa i förordningen nämnda undre gränser.  

Det föreslås att behövliga hänvisningar som gäller omedelbar betalning ska tas in i betaltjänstlagen och lagen om betalningsinstitut. Den definition av omedelbar betalning som föreslås bli fogad till betaltjänstlagen stämmer överens med definitionen i förordningen om omedelbara betalningar. Till betaltjänstlagen fogas dessutom behövliga informativa hänvisningar till artikel 5a i Sepa-förordningen.  

I fråga om betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar behöver ändringar göras som gäller deltagande i avvecklingssystem. Till lagen om betalningsinstitut fogas bland annat bestämmelser om det förfarande som föreskrivs i artikel 35a i andra betaltjänstdirektivet för bedömning av ansökningar om deltagande i avvecklingssystem. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Påföljdsbestämmelser

I förordningen om omedelbara betalningar ges endast ett begränsat nationellt handlingsutrymme. Den viktigaste frågan att bedöma har varit hur de administrativa påföljder som föreskrivs i förordningen ska införlivas i nationell lagstiftning. Enligt förordningen om omedelbara betalningar ska påföljderna för överträdelse av de nya artiklarna 5a–5d i Sepa-förordningen vara effektiva, proportionella och avskräckande. Att påföljden ska ha karaktär av högsta straffavgift, i praktiken en påföljdsavgift enligt lagen om Finansinspektionen, föreskrivs dock endast i fråga om artikel 5d. I fråga om artiklarna 5a–5c har påföljdernas art och omfattning lämnats öppna.  

Vid beredningen har man studerat om påföljden i fråga om artiklarna 5a–5c bör vara straffrättsliga böter enligt 85 a § i betaltjänstlagen eller en administrativ ordningsavgift enligt 38 § i lagen om Finansinspektionen. Aspekter som bör beaktas när man bedömer förutsättningarna för införande av en administrativ sanktion är karaktären hos den gärning eller försummelse som sanktionen gäller samt sanktionens förhållande till andra administrativa och straffrättsliga påföljder. I lagstiftningen ska det inte tas in bestämmelser om starkare styrnings- och tillsynsmetoder än vad överträdelsens allvarlighetsgrad och andra relevanta omständigheter gör nödvändigt i varje enskilt fall.  

Betaltjänstlagens 85 a § har utfärdats med stöd av Sepa-förordningens artikel 11 om påföljder. I paragrafen specificeras de artiklar i Sepa-förordningen som omfattas av bestämmelsen om påföljder enligt artikeln. Den som försummar dessa artiklar ska dömas till böter för betaltjänstförseelse. Det vore möjligt att ta in bestämmelser om påföljderna för överträdelse av de nya artiklarna 5a–5c i Sepa-förordningen i 85 a §. Den regleringsmodell som tillämpats i betaltjänstlagens 85 a § utgör emellertid ett tydligt undantag från huvudregeln. I finansmarknadslagstiftningen påförs vanligtvis en administrativ påföljd för sådana försummelser eller förseelser.  

Frågan huruvida administrativa sanktioner är tillräckliga jämfört med straffrättsliga påföljder ska utvärderas om föremålet för försummelse eller förseelse är ett betydande rättsintresse, förseelsen är särskilt klandervärd och utredningen av gärningen förutsätter utredningsbefogenheter som kan jämställas med brottsutredning. Artiklarna 5a–5c innehåller emellertid inga aspekter som skulle innebära att de är av särskilt betydande karaktär. I enlighet med ultima ratio-principen ska straffrättsliga påföljder tillgripas först som sista utväg. Därför är administrativa sanktioner en mer konsekvent och proportionell påföljd för överträdelse av artiklarna 5a–5c.  

Att påföra en administrativ ordningsavgift för överträdelse av artiklarna 5a–5c ligger också i linje med gällande bestämmelser. Enligt 38 § 1 mom. 8 punkten i lagen om Finansinspektionen ska ordningsavgift påföras den som bryter mot skyldigheter i fråga om egenskaper hos betalkonton med grundläggande funktioner eller tillhandahållande av tjänster enligt 15 kap. 6 a § i kreditinstitutslagen. Överträdelser av artiklarna 5a–5c som innehåller bestämmelser om egenskaperna hos omedelbara betalningar påminner till sin karaktär om brott mot 15 kap. 6 a § i kreditinstitutslagen. Enligt 38 § 4 mom. i lagen om Finansinspektionen kan det i stället för ordningsavgift påföras en påföljdsavgift om gärningen eller försummelsen är särskilt klandervärd. Genom detta kan en proportionerlig sanktion säkerställas också för allvarligare överträdelser av artiklarna 5a–5c.  

5.2  Bedömning av förutsättningar för deltagande i avvecklingssystem

Nationellt handlingsutrymme ges också i fråga om förfarandet för bedömning av ansökningar om deltagande i avvecklingssystem. Enligt förordningen kan förfarandet ta formen av självbedömning, ett krav på ett uttryckligt beslut av den behöriga myndigheten eller något annat förfarande som syftar till att säkerställa att de berörda betalningsinstituten och instituten för elektroniska pengar uppfyller villkoren i artikel 35a i andra betaltjänstdirektivet.  

Förfarandet föreslås ta formen av självbedömning och det föreslås vara Finansinspektionen som bedömer om den är tillräcklig. Enbart självbedömning anses inte vara tillräckligt med beaktande av att nettningssystemen baserade på betalningars slutgiltighet är systemviktiga. En förhandsbedömning behövs för att det ska råda säkerhet om tillförlitligheten hos aktörerna i systemet.  

5.3  Ansvar för deltagare i avvecklingssystem

Vid beredningen har man också övervägt den nationella option som ingår i avvecklingsdirektivet. Enligt artikel 2 f i avvecklingsdirektivet får en medlemsstat besluta att betrakta en indirekt deltagare som en deltagare om detta är motiverat av systemriskskäl. Detta ska dock inte begränsa ansvaret för den deltagare genom vilken den indirekta deltagaren utför överföringsuppdrag till systemet. En sådan ansvarsbegränsning har dock inte ansetts vara behövlig, eftersom aktörerna genom ömsesidig överenskommelse kan bestämma det lämpligaste sättet att fördela ansvaret.  

7.1  Betaltjänstlagen

1 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att omedelbar betalning nämns i 2 mom. 2 punkten . Enligt förslaget tillämpas betaltjänstlagen också på genomförande av betalningstransaktioner genom omedelbar betalning.  

I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom . som innehåller en informativ hänvisning till EU:s Sepa-förordning. Bestämmelser om omedelbara betalningar ingår förutom i betaltjänstlagen också i Sepa-förordningen, som utgör direkt gällande rätt.  

6 §.Tillämpningsområdet för bestämmelserna om betalningens giltighet gentemot utomstående och dess rätta tidpunkt. Enligt förslaget fogas betalningstransaktioner som genomförs genom omedelbar betalning till de befintliga alternativen girering och direktdebitering i 1 mom. Därigenom utvidgas tillämpningsområdet för momentet samt för lagens 81 och 82 § till att omfatta omedelbar betalning.  

8 §.Definitioner. Det föreslås att en ny 6 a-punkt som gäller omedelbar betalning fogas till 1 mom . Termen omedelbar betalning definieras på samma sätt som i förordningen om omedelbara betalningar som en girering som genomförs omedelbart, 24 timmar om dygnet och varje kalenderdag. Omedelbara betalningar utgör alltså en ny underkategori av gireringar och omfattas i stor utsträckning av samma reglering som gireringar.  

39 §. Tidpunkten för mottagande av betalningsuppdrag. Paragrafen föreslås bli utökad med ett nytt 4 mom. enligt vilket tidpunkten för mottagandet av en omedelbar betalning bestäms enligt artikel 5a.3 i EU:s Sepa-förordning.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan betaltjänstanvändaren och dennes tjänsteleverantör avtala att betalningsuppdraget ska genomföras en viss dag. I sådana fall ska den dagen betraktas som den dag då betalningsuppdraget togs emot. Enligt artikel 5a.3 andra stycket i Sepa-förordningen är däremot tidpunkten för mottagande av betalningsordern för en omedelbar betalning den avtalade tidpunkten, oavsett timme eller kalenderdag.  

I gällande 3 mom. föreskrivs att om den tidpunkt som avses i 1 eller 2 mom. inte är en bankdag för betalarens tjänsteleverantör, ska tjänsteleverantören anses ha tagit emot betalningsuppdraget under följande bankdag. I artikel 5a.3 första stycket i Sepa-förordningen föreskrivs dock att mottagandetidpunkten för en betalningsorder för en omedelbar betalning ska vara den tidpunkt då den har mottagits av betalarens betaltjänstleverantör, oavsett timme eller kalenderdag. 

46 §.Avgifter för genomförande av betalningstransaktioner. Hänvisningen till EU:s Sepa-förordning i 2 mom. föreslås bli uppdaterad. Eftersom förordningen nämns i nya 1 § 4 mom. behöver inte hänvisningen omfatta förordningens hela namn.  

47 §. Genomförandetid som ska iakttas av betalarens tjänsteleverantör. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 2 mom. enligt vilket den genomförandetid som ska iakttas av betalarens tjänsteleverantör bestäms enligt artikel 5a.4 b i EU:s Sepa-förordning, om betalningsuppdraget genomförs som omedelbar betalning.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska betalarens tjänsteleverantör betala betalningstransaktionens belopp till betalningsmottagarens tjänsteleverantörs konto senast följande bankdag efter mottagandet av betalningsuppdraget eller, om transaktionen har initierats på papper, den andra bankdagen efter mottagandet.  

Om betalningsuppdraget genomförs som omedelbar betalning ska betaltjänstleverantören dock agera omedelbart. Enligt artikel 5a.4 b i Sepa-förordningen ska betalarens betaltjänstleverantör, omedelbart efter mottagandetidpunkten för en betalningsorder för en omedelbar betalning, kontrollera om alla nödvändiga villkor för att hantera betalningstransaktionen är uppfyllda och om nödvändiga medel finns tillgängliga, reservera eller debitera beloppet för betalningstransaktionen från betalarens konto och omedelbart sända betalningstransaktionen till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.  

49 §. Genomförandetid som ska iakttas av betalningsmottagarens tjänsteleverantör. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 3 mom. enligt vilket den genomförandetid som ska iakttas av betalningsmottagarens tjänsteleverantör bestäms enligt artikel 5a.4 c i EU:s Sepa-förordning, om betalningsuppdraget genomförs som omedelbar betalning. Enligt artikel 5a.4 c i Sepa-förordningen ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör utföra sådana betalningsuppdrag som gäller omedelbar betalning inom tio sekunder.  

51 §. Valuteringsdag . Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 3 mom. enligt vilket valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto bestäms enligt artikel 5a.4 d i EU:s Sepa-förordning.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens tjänsteleverantörs konto. Nya 3 mom. innehåller en hänvisning till artikel 5a.4 d i EU:s Sepa-förordning, där det preciseras det att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto ska oberoende av bankdagar vara samma dag som den dag då betalningsmottagarens betaltjänstleverantör krediterar betalningsmottagarens konto med betalningstransaktionens belopp.  

64 §. Ansvar för icke genomförda, felaktigt genomförda eller sent genomförda betalningstransaktioner som initierats av betalaren. Till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken artikel 5a.5 i EU:s Sepa-förordning ska tillämpas när det är fråga om en omedelbar betalning.  

I artikel 5a.5 preciseras att betalarens betaltjänstleverantör, om denne inte har mottagit ett meddelande från betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som bekräftar att medlen gjordes tillgängliga på betalningsmottagarens betalkonto inom tio sekunder efter mottagandetidpunkten, omedelbart ska återställa betalarens betalkonto till den ställning som skulle ha förelegat om transaktionen inte hade ägt rum. Nytt jämfört med gällande nationell lagstiftning är skyldigheten att omedelbart återställa kontot kontoställning till vad den skulle ha varit om transaktionen inte hade ägt rum. Enligt gällande 1 mom. ska kontot återställas till den tidigare kontoställningen utan obefogat dröjsmål. I förordningen om omedelbara betalningar föreskrivs alltså en stramare tidsgräns jämfört med momentet.  

I 3 mom. föreslås en precisering av den tidsfrist som ska tillämpas i varje situation, tidsfristen enligt 47 § 1 eller tidsfristen enligt 47 § 2 mom. När det är fråga om en omedelbar betalning bestäms tidsfristen enligt nya 47 § 2 mom. I fråga om andra betaltjänster förblir rättsläget oförändrat, det vill säga de omfattas av 47 § 1 mom.  

79 §. Villkor för återbetalning . I paragrafens 3 mom. föreslås en ändring av teknisk natur. Hänvisningen till Sepa-förordningen ändras till den mer exakta lydelsen EU:s Sepa-förordning.  

7.2  Lagen om betalningsinstitut

1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att omedelbar betalning nämns i 2 mom. 2 punkten . Enligt förslaget ska lagen om betalningsinstitut också tillämpas på genomförande av betalningstransaktioner genom omedelbar betalning enligt vad som avses i betaltjänstlagen.  

40 a §. Krav för ansökan som gäller deltagande i betalningssystem. Paragrafen är ny och genom den genomförs nya artikel 35a.1 första stycket som fogats till andra betaltjänstdirektivet. I paragrafen beskrivs de åtgärder som krävs av betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar som villkor för deltagande i avvecklingssystem.  

40 b §. Krav för beskrivningar som gäller skyddande av kundmedel. Paragrafen är ny och genom den genomförs nya artikel 35a.1 andra stycket som fogats till andra betaltjänstdirektivet.  

40 c §. Krav för beskrivningar av styrsystem. Paragrafen är ny och genom den genomförs nya artikel 35a.1 tredje stycket som fogats till andra betaltjänstdirektivet.  

40 d §. Krav för avvecklingsplaner. Paragrafen är ny och genom den genomförs nya artikel 35a.1 fjärde stycket som fogats till andra betaltjänstdirektivet.  

40 e § . Bedömning av ansökan om deltagande i betalningssystem. Paragrafen är ny och genom den genomförs nya artikel 35a.2 som fogats till andra betaltjänstdirektivet. Enligt artikel 35a.2 ska medlemsstaterna fastställa det förfarande genom vilket efterlevnaden av 35a.1 ska bedömas.  

Detta nationella förfarande föreslås vara en självbedömning som betalningsinstitutet eller institutet för elektroniska pengar gör. Enligt förslaget är det Finansinspektionen som bedömer om självbedömningen är tillräcklig. Den som gör självbedömningen ska utarbeta de handlingar som avses i 40 a § och utvärdera hur handlingarna uppfyller kraven i 40 a–40 d §. Finansinspektionen ska bedöma om de inlämnade handlingarna och redogörelserna är tillräckliga. Enligt förslaget ska självbedömningen anses vara tillräcklig om de givna uppgifterna uppfyller kraven i 40 a–40 d §.  

Enligt 2 mom. kan Finansinspektionen begära ytterligare upplysningar om självvärderingen är bristfällig. Om betalningsinstitutet eller institutet för elektroniska pengar låter bli att lämna ytterligare upplysningar eller om de ytterligare upplysningar som lämnats inte åtgärdar de påtalade bristerna, kan Finansinspektionen på grundval av bristfällig självbedömning förbjuda betalningsinstitutet eller institutet för elektroniska pengar att delta i betalningssystemen.  

41 §. Undantag från rätten att delta i betalningssystem . Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrat så att det motsvarar ändringen i artikel 35.2 i andra betaltjänstdirektivet. I nationell lagstiftning medför den föreslagna ändringen att betalningsinstitut och institut för elektroniska pengar får delta i de avvecklingssystem som avses i nettningslagen.  

Rätten att delta är dock inte absolut, utan aktörerna i fråga ska i vilket fall som helst uppfylla de krav som ställs för deltagande i betalningssystemet. Enligt 40 § 1 mom. i lagen om betalningsinstitut får dessa krav dock inte vara ogrundade, oskäliga eller diskriminerande.  

48 a §. Påföljdsavgift. Enligt förslaget fogas till paragrafen ett nytt 4 mom . som innehåller en informativ hänvisning. Enligt hänvisningen finns bestämmelser om påföljdsavgifter som påförs med stöd av Sepa-förordningen i lagen om Finansinspektionen.  

7.3  Lag om Finansinspektionen

38 §. Ordningsavgift. Enligt förslaget ska en ny 13 punkt fogas till 1 mom. Genom punkten utfärdas i enlighet med artikel 11.1a i Sepa-förordningen bestämmelser om påföljderna för överträdelse av artiklarna 5a–5c. I 12 punkten görs en teknisk ändring som föranleds av ovannämnda ändring.  

I enlighet med artikel 11.1c ska ordningsavgift dock inte påföras i situationer där det i artikel 5a.1 andra stycket föreskrivna kravet på nåbarhet överträds på grund av planerat underhåll.  

40 §. Påföljdsavgift . Enligt förslaget ska en ny 14 punkt fogas till 2 mom . Genom punkten utfärdas i enlighet med artikel 11.1a i Sepa-förordningen bestämmelser om påföljderna för överträdelse av artikel 5d. I 13 punkten görs en teknisk ändring som föranleds av ovannämnda ändring.  

41 a §. Påföljdsavgiftens maximibelopp i vissa fall. Ett nytt 23 mom. föreslås bli fogat till paragrafen. Momentet innehåller bestämmelser om påföljderna för överträdelse av artikel 5d enligt vad som föreskrivs i artikel 11.1b i Sepa-förordningen. Nuvarande 23 mom. blir av denna anledning 24 mom. 

7.4  Lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism

2 §.Tillämpningsområde. Penningtvättslagen tillämpas enligt 1 kap. 2 § 1 mom. 12 punkten på advokater enligt lagen om advokater (496/1958) och på dem som biträder advokaterna, till den del det är fråga om att de handlar i en klients namn eller för en klients räkning vid finansiella transaktioner eller transaktioner avseende fast egendom eller att de i en klients namn deltar i planering eller genomförande av sådana transaktioner som anges mer ingående i lagen. Ordalydelsen i penningtvättslagen hänvisar till advokater endast som personer, men av praktiska skäl har tillsynen de facto omfattat kollektiv som bedriver advokatverksamhet.  

Enligt 1 kap. 4 § 1 mom. 5 punkten i penningtvättslagen avses med rapporteringsskyldiga dock sammanslutningar och näringsidkare enligt 2 § 1 mom. Den bestämmelsen stämmer inte överens med 1 kap. 2 § 1 mom. 12 punkten som gäller advokater, i vilken advokatbolag inte nämns över huvud taget.  

De åligganden som föreskrivs i penningtvättslagen gäller uttryckligen rapporteringsskyldiga. För att tillämpningsområdet för de skyldigheter och påföljder som hänför sig till rapporteringsskyldigheten ska vara det rätta är det viktigt att det entydigt definieras vem som är rapporteringsskyldig, advokaten personligen eller advokatbyrån som bolag. En del advokater är visserligen enskilda näringsidkare, men en betydande andel advokater arbetar vid en advokatbyrå i aktiebolagsform. De är alltså inte är sådana näringsidkare som avses i penningtvättslagen, utan de är verksamma som arbetstagare, ägare eller ansvariga i ett advokatbolag. Enligt förslaget ska sådana bolag vara rapporteringsskyldiga enligt penningtvättslagen. 

I penningtvättslagen gäller olika villkor för advokater och för andra som tillhandahåller juridiska tjänster. Enligt 1 kap. 2 § 1 mom. 13 punkten i penningtvättslagen tillämpas den lagen på andra som affärs- eller yrkesmässigt tillhandahåller juridiska tjänster till den del det är fråga om att de handlar i en klients namn eller för en klients räkning vid finansiella transaktioner eller transaktioner avseende fast egendom eller att de i en klients namn deltar i planering eller genomförande av i lagen uppräknade transaktioner. Med andra ord är det juridiska personer, till exempel advokatbyråer, som betraktas som rapporteringsskyldiga, inte enskilda jurister. Det är inte konsekvent att man i penningtvättslagen har kommit fram till en annorlunda lösning för advokater jämfört med andra som tillhandahåller juridiska tjänster.  

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (nedan fjärde penningtvättsdirektivet ) införlivades nationellt genom penningtvättslagen. I direktivets artikel 2.1.3 förtecknas fysiska eller juridiska personer vid utövandet av deras yrkesmässiga verksamhet. Enligt led b omfattar dessa notarier och andra oberoende jurister.  

Tillämpningsområdet enligt artikel 2 i penningtvättsdirektivet, som omfattar oberoende jurister, har satts i kraft med 1 kap. 2 § 1 mom. 12 och 13 punkten i penningtvättslagen, av vilka 12 punkten gäller advokater. Enligt 12 punkten tillämpas penningtvättslagen på advokater och deras biträden och enligt 13 punkten på andra som affärs- eller yrkesmässigt tillhandahåller juridiska tjänster.  

I fråga om denna reglering stämmer inte det nuvarande nationella genomförandet enligt penningtvättslagen överens med fjärde penningtvättsdirektivet, eftersom bestämmelsen om tillämpningsområde i lagen avviker från direktivet när det gäller advokater. I penningtvättslagen har tillämpningen av lagen skrivits in på olika sätt för advokater och för andra tillhandahållare av juridiska tjänster, medan det föreskrivs på samma sätt för dem båda i fjärde penningtvättsdirektivet. Det nuvarande nationella genomförandet enligt penningtvättslagen inskränker tillämpningsområdet för fjärde penningtvättsdirektivet när det gäller advokater, genom att dessa är rapporteringsskyldiga endast personligen.  

I förarbetena till den gällande penningtvättslagen (RP 228/2016 rd s. 91) tas det inte ställning till hur advokaters rapporteringsskyldighet ska tolkas. Inte heller förarbetena till den upphävda lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008), som upphävdes genom den gällande penningtvättslagen, innehåller något omnämnande av att advokater avsiktligt skulle ha definierats som personligen rapporteringsskyldiga. Andra som tillhandahåller juridiska tjänster, till exempel advokatbyråer, övervakas uttryckligen som näringsidkare och inte som enskilda jurister.  

Fjärde penningtvättsdirektivet, som införlivats nationellt genom penningtvättslagen, samt de ändringar till direktivet som gjorts i femte penningtvättsdirektivet utgör ett s.k. minimiharmoniseringsdirektiv. Direktivets minimikrav har underskridits i Finland eftersom advokater anses vara rapporteringsskyldiga endast personligen, alltmedan både juridiska och fysiska personer är rapporteringsskyldiga enligt direktivet. 

I den nya EU-lagstiftningen mot penningtvätt föreskrivs rapporteringsskyldighet för notarier, advokater och andra självständiga jurister på motsvarande sätt som i fjärde penningtvättsdirektivet. Enligt artikel 3.3 b i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1624 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism (nedan penningtvättsförordningen ) ska fysiska eller juridiska personer vid utövande av deras yrkesmässiga verksamhet – inbegripet till exempel notarier, advokater och andra oberoende jurister – anses vara ansvariga enheter det vill säga rapporteringsskyldiga där de på en klients vägnar och för dennes räkning deltar i finansiella transaktioner eller transaktioner avseende fast egendom eller bistår vid planering eller utförande av sådana transaktioner som förtecknas i förordningen. Enligt ordalydelsen i förordningen omfattar rapporteringsskyldigheten alltså både fysiska och juridiska personer.  

I skäl 42 till penningtvättsförordningen konstateras följande: ” På motsvarande sätt bör enskilda personer som bedriver verksamhet som omfattas av denna förordning inte betraktas som ansvariga enheter i sig om dessa verksamheter utförs inom ramen för deras anställning hos en ansvarig enhet, till exempel när det gäller advokater eller revisorer som är anställda vid en advokatbyrå eller ett revisionsföretag” . Penningtvättsförordningen trädde i kraft den 9 juli 2024 och tillämpas från och med den 10 juli 2027. Den nya penningtvättsförordningen ger inte utrymme för den reglering som råder i nuläget, enligt vilken advokater är personligen rapporteringsskyldiga.  

Finlands Advokatförbund, vars firma fr.o.m. den 1 januari 2025 är Finlands Advokater, utövar med stöd av 7 kap. 1 § 2 mom. i penningtvättslagen tillsyn över efterlevnaden av penningtvättslagen med avseende på advokater. Med stöd av 8 kap. i penningtvättslagen har Finlands Advokater behörighet att göra framställningar till Regionförvaltningsverket i Södra Finland om administrativa påföljder för advokater.  

Helsingfors förvaltningsdomstol har i sitt beslut 3077/2024 av den 21 maj 2024 tagit ställning till hur bestämmelsen om tillämpningsområdet för penningtvättslagen ska tolkas. I det fall som avgjordes i förvaltningsdomstolen hade en advokat påförts ordningsavgift. Skälen till påförandet av ordningsavgift var att advokaten i egenskap av verkställande direktör för en advokatbyrå hade försummat sin skyldighet enligt 2 kap. 3 § 1 och 2 mom. i penningtvättslagen att göra en riskbedömning, eftersom advokatbyråns riskbedömning var bristfällig och föråldrad, samt sin skyldighet enligt 9 kap. 1 § i penningtvättslagen att ge personalen utbildning, i den omfattning i vilken advokatbyrån inte hade fullgjort sin utbildningsskyldighet. 

Förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut att rapporteringsskyldiga enligt penningtvättslagen i advokatverksamhet är advokaten och advokatens biträde. I det överklagade beslutet hade domstolen emellertid inte bedömt skyldigheterna eller brottet mot dem ur den synvinkeln att den verkställande direktören-advokaten personligen och i sin egen verksamhet som advokat skulle ha försummat sina skyldigheter enligt penningtvättslagen. Den första frågan som enligt förvaltningsdomstolen måste bedömas i målet var huruvida bolagets verkställande direktör hade kunnat vara föremål för ett beslut om påförande av ordningsavgift på grund av brister i bolagets verksamhet. 

Förvaltningsdomstolen konstaterade att det inte finns några bestämmelser i penningtvättslagen enligt vilka den verkställande direktören för en advokatbyrå i aktiebolagsform har ansvar för att penningtvättslagstiftningen iakttas i byråns verksamhet.  

Med beaktande av att grunderna för en skyldighet att betala administrativa påföljdsavgifter av sanktionskaraktär, inklusive bestämmandet av betalningsskyldigheten, måste vara exakta föreskrivna i lag kunde inte Finlands Advokaters vägledande regler om god advokatsed, som i och för sig är bindande för advokater, ges någon avgörande betydelse i ett ärende som gäller påförande av ordningsavgift enligt penningtvättslagen. Bestämmelsen i 2 kap. 3 § 3 mom. i penningtvättslagen, som gäller ledningens ansvar när den rapporteringsskyldiga är en juridisk person, är inte heller tillämplig på den ifrågavarande situationen där en påföljd enligt penningtvättslagen har meddelats en fysisk person som rapporteringsskyldig. Det att ordningsavgiften med avvikelse från lagens ordalydelse meddelades advokatbyråns verkställande direktör kunde inte heller anses grundat av de ändamålsenlighetsskäl som regionförvaltningsmyndigheten nämnde i sitt utlåtande.  

På basis av förenämnda resonemang ansåg förvaltningsdomstolen att påförandet av en i penningtvättslagen avsedd ordningsavgift på den verkställande direktören-advokaten personligen på grund av eventuella brister i advokatbyråns verksamhet saknade grund i lag. Därmed upphävdes det överklagade beslutet och den ordningsavgift som hade påförts den verkställande direktören-advokaten undanröjdes. Beslutet har ännu inte vunnit laga kraft. Regionförvaltningsverket i Södra Finland ansökte om besvärstillstånd hos högsta förvaltningsdomstolen i juni 2024. Ärendet är fortfarande under behandling. 

Enligt ordalydelsen i penningtvättslagen samt förvaltningsdomstolens beslut är inte advokatbyråer i aktiebolagsform rapporteringsskyldiga enligt vad som avses i penningtvättslagen. Därför omfattas de inte av skyldigheterna enligt penningtvättslagen och kan inte heller vara föremål för sanktioner enligt 8 kap. i den lagen. Det råder oklarhet om huruvida man vid en advokatbyrå i bolagsform kan för byrån göra en sådan bedömning av riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism som avses i 2 kap. 3 § i penningtvättslagen samt definiera verksamhetsprinciper och förfaranden för att minska och effektivt hantera riskerna för penningtvätt och finansiering av terrorism, eller om varje advokat som arbetar vid byrån ska göra en egen, personlig riskbedömning. Om en gemensam riskbedömning trots detta skulle göras avseende en advokatbyrå, är det oklart vilken betydelse den skulle ha för hur en enskild advokat fullföljer sina skyldigheter.  

I Finland finns det hundratals advokatbyråer där två eller fler advokater bedriver advokatverksamhet i bolagsform. Att tolka rättsläget så att varje advokat som arbetar vid en advokatbyrå är personligen rapporteringsskyldig, och att varje enskild advokat vid byrån därmed är skyldig att göra en egen riskbedömning avseende riskerna för penningtvätt, är ohållbart. Antalet advokater är cirka 2 300, varav 42 procent arbetar vid de 20 största advokatbyråerna. Detta skulle innebära att man i stället för 20 gemensamma riskbedömningar skulle måsta göra 966 riskbedömningar.  

Advokatverksamhet bedrivs i bolagsform under ledning av advokatdelägare, som äger aktier, och en av delägarna utsedd verkställande direktör. Den enskilda advokaten i advokatbolaget är inte företagare. En advokat som inte är delägare är arbetstagare. En sådan enskild advokat det vill säga arbetstagare har inga större möjligheter att påverka till exempel hur en stor advokatbyrå bedriver sin affärsverksamhet, hur riskhanteringen sköts eller vilka uppdrag som tas emot. Den enskilda advokatens möjligheter att påverka byråns gemensamma riskbedömning är likaså små. Det är i praktiken omöjligt att varje advokat vid en advokatbyrå skulle göra upp en riskbedömning som gäller endast den advokatens arbete. Finlands Advokater kan inte heller övervaka de stora advokatbyråerna genom att gå igenom varje enskild advokats egen riskbedömning och övervaka vars och ens verksamhet i bolaget. Detta kan inte heller anses vara lagstiftarens avsikt.  

Oklarhet rådet dessutom om huruvida advokatbyråer är skyldiga att ordna de kontroller som avses i 2 kap. 3 § i penningtvättslagen för att skyldigheterna enligt lagen ska anses fullgjorda och vem som vid en advokatbyrå i aktiebolagsform ska ansvara för att utarbeta riskbedömningar, verksamhetsprinciper och förfaranden samt ordna kontroller. 

Vidare föreskrivs det i 2 kap. 3 § 3 mom. i penningtvättslagen att om den rapporteringsskyldiga är en juridisk person ska styrelsen, en ansvarig bolagsman eller någon annan person i motsvarande ställning som hör till den högsta ledningen godkänna de verksamhetsprinciper, förfaranden och kontroller som avses i 2 mom. samt följa och utveckla de åtgärder som anknyter till dem. Om det anses att en advokatbyrå i aktiebolagsform inte är rapporteringsskyldig enligt penningtvättslagen, är det enligt den lagens bestämmelser inte möjligt för advokatbyråns styrelse att godkänna ovannämnda verksamhetsprinciper och förfaranden eller ordna ovannämnda kontroller, eller att följa och utveckla de åtgärder som anknyter till dem, utan det är varje advokat som för egen del ska se till att de utarbetas, utvecklas och följs.  

Enligt en bokstavlig tolkning är advokatbyrån inte heller skyldig att inrätta en sådan kanal för rapportering av misstankar om överträdelser som avses i 7 kap. 8 § i penningtvättslagen eller skyldig att se till att de anställda får utbildning och skydd så som avses i 9 kap. 1 § i den lagen.  

Med beaktande av ovanstående föreslås det att 1 kap. 2 § 1 mom. 12 punkten i penningtvättslagen ändras genom att det till punkten fogas en hänvisning till advokatbolag, så att det uttryckligen är advokatbolaget som rapporteringsskyldigheten gäller om advokatverksamhet bedrivs i bolagsform. Med advokatbolag avses enligt förslaget alla bolagsformer i vilka advokatverksamhet kan bedrivas. Advokatverksamhet kan med tillstånd av Finlands Advokaters styrelse bedrivas i aktiebolagsform och aktiebolag är den vanligaste bolagsformen för advokatverksamhet. Advokatverksamhet kan dock också bedrivas i öppet bolag och kommanditbolag samt som enskild näringsidkare. Det föreslås dessutom att omnämnandet av dem som biträder advokaterna stryks som onödigt.  

Genom ändringen korrigeras det nationella genomförandet av fjärde penningtvättsdirektivet och oklarheterna i gällande lag undanröjs i fråga om tillämpligheten på advokater av den rapporteringsskyldighet som avses i penningtvättslagen.