7.1
Lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter
29 §.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs det att ägaren av egendom som ska inlösas är berättigad att få full ersättning för ekonomiska förluster till följd av inlösen. Det föreslås att en ändring av språkdräkten görs genom att begreppet inlösningsersättning, som står inom parentes, flyttas till slutet av momentet. Ändringen påverkar inte i sak bestämmandet av ersättningen.
I 2 mom. föreskrivs det om ersättningsslagen (ersättning för föremål, ersättning för men och skadestånd). Det föreslås inte att ändringar görs i dessa, men att hänvisningen till 36 §, som föreslås bli upphävd, stryks ur momentet. Ersättningen för föremål bestäms för det område som inlöses eller det område som är målet för användningsrätten och den egendom som finns på området såsom trädbestånd, byggnader och konstruktioner. Ersättning för men bestäms för men av bestående natur som orsakas annan egendom än den egendom som i inlösningsprojektet är föremål för inlösningen. Menet kan exempelvis bestå av att förlängd färdled, splittrade ägor eller buller- och dammpåverkan till följd av projektet. Skadeersättningar kan bestämmas till exempel till följd av avverkning av trädbestånd i förtid, förlust av plantskog, vindfälle, förlust av skörd, flyttkostnader eller en annan förlust av engångsnatur. Gränsdragningen mellan ersättningsslagen är inte i alla avseenden entydig, vilket betyder att det kan förekomma skillnader i förrättningspraxis vid klassificeringen av intresseförlusten på de olika ersättningsslagen.
Enligt det nuvarande 3 mom. ska när inlösningsersättning bestämmes, hänsyn tas till de regleringar av ägor och enskilda vägar som gjorts vid inlösningsförrättningen samt till åtgärderna för avhjälpande av skador. I princip omfattar bedömningen av ändringen av ägarens förmögenhetsställning i fråga om den egendom som inlöses redan i sig ett beaktande av de försvagande och förbättrande förändringarna i förmögenhetsställningen till följd av inlösen. Därmed kan bestämmelsen inte anses vara nödvändig.
I 3 mom. föreslås det föreskrifter om de bestämmelser som ska tillämpas på sådan ersättning för begränsningar i nyttjandet som bestäms av annan lag än inlösningslagen. Det finns föreskrifter och beslut som begränsar ägarens nyttjandebefogenhet utan att det är fråga om egentlig expropriation i flera speciallagar. Speciallagarna kan innehålla bestämmelser om ersättning för begränsning av nyttjandet, men ofta stöder sig speciallagarna delvis eller helt på bestämmelserna i inlösningslagen.
Det förekommer ofta bestämmelser om att det men som begränsning av nyttjandet orsakar ska ersättas. Med detta avses dock inte det men som utgör ett ersättningsslag i inlösningslagen, utan det men som ska ersättas enligt en speciallag jämställs med ekonomisk förlust enligt inlösningslagen. Ersättningen för detta kan utöver den ersättning för föremål som bestäms till följd av begränsningen av den egendom som är föremål för begränsningen också bestå av ersättning för men som orsakas den egendom som blir utanför begränsningen samt ersättning av övriga skador som begränsningen orsakar. Vid bestämmande av inlösningsersättning till följd av begränsning av nyttjande består ersättningen på det sätt som avses i andra momentet av ersättning för föremål och ersättning för men samt skadestånd.
Det föreslagna nya 3 mom. är inte en självständig ersättningsgrund. Ägaren till en fastighet som är belagd med begränsning av nyttjande har med stöd av denna bestämmelse inte rätt att få ersättning för ekonomisk förlust på grund av begränsning av nyttjandet grundad exempelvis på markanvändnings- och bygglagen eller naturvårdslagen, utan bestämmandet av ersättningen grundar sig på ersättningsskyldighet föreskriven på annat håll i lagstiftningen.
30 §.
Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen ska för egendom som inlöses full ersättning bestämmas enligt egendomens gängse pris. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att ersättningen som betalas för den egendom som inlöses grundar sig på föremålets marknadsvärde i stället för gängse värdet. Enligt de allmänna teorierna och värderingsstandarderna inom fastighetsvärdering ska marknadsvärdet bestämmas enligt det bästa och lönsammaste nyttjandet av egendomen. Med det bästa och lönsammaste nyttjandet avses det allra mest sannolika nyttjandet av fastigheten som är fysiskt möjligt, ändamålsenligt övervägt, lagligen tillåtet, ekonomiskt genomförbart och leder till det högsta värdet på fastigheten.
Endast sådana alternativa nyttjandesätt och möjligheterna att genomföra dessa som är synliga vid granskningstidpunkten kan beaktas. En alternativ nyttjandeform för området kräver ofta tillstånd eller beslut beviljat av myndighet. Detta kan dock inte anses vara en förutsättning för att ersättning ska beviljas, om det i övrigt är möjligt att på ett trovärdigt sätt förutse att nyttjandeformen är tillåten. Inom rättspraxis har exempelvis Högsta domstolen för möjligheten till jordtäkt ansett att det inte krävdes ett tillstånd i ärendet för att beakta den nyttjanderätten. I princip kan en sådan nyttjandemöjlighet som har nekats genom beslut av myndighet anses vara orealiserbar. Härvid bör man dock beakta att det är möjligt att projektet eller användningsmöjligheten genomförs på ett annat sätt.
Det finns inget hinder för beaktande av en nyttjandemöjlighet som sträcker sig flera år in i framtiden, om detta är klart förutsebart vid värderingstidpunkten. Det är inte möjligt att ge en tidsgräns för hur långt in i framtiden nyttjandemöjligheter kan beaktas. Det är dock inte möjligt att lägga vikt vid eventuella spekulativa nyttjandemöjligheter som eventuellt aktualiseras om flera decennier. Till följd av diskonteringen av värdet kan ett användningsändamål som aktualiseras långt i framtiden inte heller i övrigt annat än undantagsvis vara det lönsammaste sättet.
Det är inte möjligt att kräva absolut säkerhet för att en alternativ nyttjandemöjlighet ska realiseras, men ingen vikt får läggas vid en nyttjandemöjlighet där realiseringen är osäker eller direkt spekulativ. Det är inte möjligt att ge ett entydigt svar på hur stor sannolikhet som krävs för att det alternativa användningsändamålet ska realiseras. Detta ska avgöras skilt för varje fall. Det är fråga om huruvida rationellt agerande parter på marknaden skulle vara beredda att betala ett tilläggspris för existensen av en alternativ nyttjandemöjlighet.
I vissa situationer är föremålet för inlösen sådant till sin karaktär att det i praktiken inte finns någon marknad för det. Exempelvis i bandlika inlösningsprojekt består de enheter som ska inlösas typiskt av ett stort antal områden som hör till olika fastigheter. I praktiken finns det ingen marknad för områden av det här slaget, vilket betyder att ersättningen till exempel bestäms i förhållandet till den ägda andelen. Om inlösen för exempelvis ett kraftledningsområde gäller ett skogsområde kan värdet på det föremål som ska inlösas bestämmas med summavärdesmetoden utgående från skogsuppgifterna om objektet.
Vid inlösningsförrättningen sker utredningen av alternativen enligt myndighetsprincipen och utgående från de krav och utredningar som sakägaren presenterar. På tjänstens vägnar ska minst de alternativa nyttjandesätt som den gällande lagstiftningen möjliggör beaktas. Om det alternativa nyttjandesätt som sakägaren presenterar inte anses vara sannolikt bör avgörandet gällande detta motiveras i beslutet om inlösen.
Enligt 1 mom. i den nuvarande paragrafen används köpeskillingsmetoden i princip för bestämning av värdet på det objekt som är föremål för inlösen. Om det så uträknade värdet inte motsvarar överlåtarens hela förlust ska egendomen värderas enligt avkastnings- eller kostnadsvärdemetoden. Enligt förslaget finns det inte längre bestämmelser om vid värderingen godkända metoder eller deras inbördes ordning i lagen, utan bestämmelser om slutresultatet av värderingen. Ersättningens storlek påverkas inte av att preferensordningen för värderingsmetoderna frångås eftersom det redan i nuläget är etablerad praxis att den för objektet bäst lämpade värderingsmetoden väljs. Vid bedömningen av marknadsvärdet används samtliga huvudmetoder inom fastighetsförmedling, det vill säga köpeskillings-, avkastnings- och kostnadsvärdemetoden samt olika tillämpningar och kombinationer av dessa. I varje enskilt fall ska metoden väljas så att den på det mest tillförlitliga sättet leder till ett marknadsvärde som garanterar full ersättning. Vid värderingen av krävande objekt är det skäl att sträva efter att göra värderingsberäkningarna med flera än en metod.
Det föreslås att det nuvarande 2 mom. gällande övergående variationer i prisförhållandena ska upphävas. Bestämmelsen har främst tillämpats i situationer där något konkret projekt eller evenemang har påverkat prisnivån i området på ett sätt som på förhand bedömt är övergående (till exempel effekterna på köpeskillingsstatistiken av en bostadsmässa som arrangeras på orten) Däremot har det visat sig vara utmanande att identifiera och beakta förändringar i den allmänna prisnivån till följd av exempelvis konjunkturväxlingar.
Eftersom bestämmandet av värdet baserat på marknadsvärdet täcker också förändringar i prisnivån till följd av övergående faktorer ändrar upphävning av momentet inte rättsläget. Det är så gott som omöjligt att på förhand göra en bedömning av om förändringarna i prisförhållandena är övergående. Om prisförändringen är övergående framgår detta av objektets marknadsvärde. En rationell köpare eller säljare beaktar den övergående karaktären vid värderingen av egendomen. Därmed är det onödigt att inkludera en separat bedömning av förändrade prisförhållanden i grunderna för inlösningsersättningen.
Placeringen av 3 mom. i samband med bestämmelsen om ersättning för föremål har orsakat oklarhet i om den uttryckligen gäller ersättningen för föremål eller inlösningsersättningen som helhet. Enligt Högsta domstolen (HD 1997:210) gäller den i 3 mom. föreskrivna principen inlösningsersättningen som helhet. Det föreslås därmed att den aktuella bestämmelsen flyttas till 44 §, som allmänt gäller värdet vid tidpunkten för avkunnandet av inlösningsbeslutet.
31 §.
I paragrafen föreskrivs det om beaktande av det företag för vars genomförande inlösen sker vid bestämmande av värdet på föremålet för inlösen. Det föreslås att termen företag som används i paragrafen ändras till formen projekt. Syftet är inte att ändra det rådande rättsläget utan att förtydliga språkdräkten i bestämmelsen så att den motsvarar den nuvarande terminologin inom miljö- och fastighetsrätten.
Observeras bör att det i 31 § i grunden är fråga om ett undantag till bestämmelsen om egendomens marknadsvärde i 30 §. Genom den förstnämnda bestämmelsen kan man därmed beroende av projektets påverkan antingen sänka eller höja en ersättning som i övrigt grundar sig på marknadsvärdet. I synnerhet i sådana situationer där tillämpning av 31 § avser sänkning av ersättningen bör en grundlagsvänlig tolkning eftersträvas så att den rätt till full ersättning som avses i 15 § 2 mom. i grundlagen inte äventyras. I dessa situationer bör en utvidgning av tillämpningsområdet för bestämmelsen inte eftersträvas genom tolkning. Av de olika tolkningsalternativen för bestämmelsen bör å andra sidan det alternativ väljas som bäst främjar genomförandet av full ersättning.
När inlösningslagen stiftades var tolkningen av termen företag i första momentet förknippad med oklarhet gällande om planläggning och den förändring i fastighetens värde som är kopplad till denna räknas som ett företag, som med stöd av bestämmelsen ska elimineras ur ersättningen för föremål (RP 179/1975 II rd s. 1). Senare har det inom rättspraxis tagits ställning till frågan, där detaljplanering inte har ansetts vara ett sådant företag som avses i inlösningslagen (HD 1990:98 och HD 2013:89). Däremot har det allmänna område som ingår i detaljplanen ansetts vara ett sådant företag som avses i bestämmelsen. Syftet med de föreslagna ändringarna i terminologin är inte att ändra rättsläget.
Det föreslås att kravet på att förändringen ska vara betydande för att den ska beaktas stryks ur första momentet. Det har i praktiken varit svårt att fastställa tröskeln, även om projektets påverkan på egendomen i sig har varit uppenbar. Efter förändringen ska också påverkan på värdet av den egendom som inlöses som är mindre än betydande beaktas.
Det föreslås att en bestämmelse införs som näst sista mening i första momentet, vars syfte är att främja sådan jämlikhet mellan de fastighetsägare som angränsar till inlösen och de fastighetsägare som råkar ut för inlösen som avses i 6 § i grundlagen. I enlighet med ordalydelsen i bestämmelsen ska projektets inverkan på det allmänna värdet i området beaktas vid bedömningen av ersättningen för föremål. Syftet är att avlägsna det med inlösen förknippade missförhållande där en nedsättning av värdestegringen görs för den som råkat ut för inlösen, medan de fastighetsägare som angränsar till inlösningsprojektet, men finns inom det område som influeras av värdeförändringarna, kan tillgodoräkna sig värdestegringen.
Som exempel på tillämpning av bestämmelsen kan anges beaktande av effekterna av ett landsvägsprojekt på de fastigheter som inlöses och de fastigheter som angränsar till inlösningsprojektet vid bestämmande av ersättning. En ny landsväg genom en tätort kan höja värdet på ett mer utbrett område, exempelvis som en stegring av värdet på skogsbruksland. I så fall bestäms värdet på den fastighet som ligger under landsvägen och därmed blir inlöst inte som skogsbruksland utan enligt det högre värde som allmänt råder i området till följd av vägprojektet. Om vägprojektet däremot orsakar någon särskild värdestegring för en specifik fastighet som inlöses elimineras differensen mellan detta särskilda värde och den allmänna värdestegringen ur inlösningsersättningen. Ett sådant särskilt värde kan orsakas exempelvis av att en plats anvisas vid en väganslutning för en servicestation (tomt), vars värde i hög grad bildas av vägprojektet.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att bestämmelserna om värdenedsättning stryks. Upphävandet av bestämmelserna om värdenedsättning kan leda till oklarhet om huruvida planläggning ska betraktas som ett sådant i 1 mom. avsett projekt vars inverkan ska beaktas när storleken på inlösningsersättning fastställs. Som en orsak till att bestämmelserna om värdenedsättning intogs i inlösningslagen nämndes den oklarhet kring frågan som förekom under expropriationslagens tid (RP 179/1975 II rd s. 1). Därför föreslås det en uttrycklig bestämmelse i 2 mom. om att paragrafens 1 mom. inte tillämpas på inlösen som sker i syfte att för en kommuns räkning förvärva fast egendom eller ständig särskild rättighet för byggande av samhälle.
I det gällande 3 mom. föreskrivs det om längden på den tid under vilken en värdestegring lämnas obeaktad vid värdenedsättning. På grund av att bestämmelserna om värdenedsättning i 2 mom. upphävs, blir 3 mom. obehövligt, och det föreslås därför att det upphävs.
32 §.
I paragrafen föreskrivs det om den så kallade bostads- och näringsgarantin. Syftet med paragrafen har varit att kompensera för ett eventuellt underskott i inlösningsersättningen till följd av att 31 § tillämpas. Det föreslås att tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till att gälla alla ersättningssituationer. Därmed tillämpas bestämmelsen alltid när inlösen riktas mot egendom som dess ägare huvudsakligen använder för sitt boende eller för utövande av sitt yrke.
Om användningsändamålet för egendomen är det som avses i bestämmelsen saknar det betydelse för bestämmelsens tillämpningsområde om föremålet formellt ägs av en fysisk eller juridisk person. Av finansierings- och beskattningsskäl utövas yrkesverksamhet i allt högre grad i bolagsform. Som exempel omfattas jord- och skogsbruksegendom som förvaltas i bolagsform samt den därmed förknippade egendomen i bisyssla av bestämmelsen, om det är fråga om att delägarna utövar sitt yrke.
Eftersom tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas till alla inlösningssituationer föreslås det att den egendom för utövande av näring som för tillfället finns i bestämmelsen ersätts med egendom som används för utövande av yrke. Egendom av placeringstyp omfattas inte av specialbestämmelsen. Om inlösen exempelvis hänför sig till skogsegendomen i ett bolag med ett stort antal delägare, som utövar placeringsverksamhet, är det inte fråga om utövande av yrke i den bemärkelse som bestämmelsen avser.
Enligt paragrafen ska ersättningen för föremål oberoende av marknadsvärdet bestämmas åtminstone till ett så stort belopp som erfordras för anskaffning av motsvarande egendom i den inlösta egendomens ställe. Därmed innehåller paragrafen en från 30 § avvikande ersättningsgrund, där den ersättning som bestäms i vissa fall kan överskrida föremålets marknadsvärde.
Vid bestämmandet av ersättningen kan man exempelvis beakta de skatter som ägaren blir tvungen att betala till följd av inlösen samt eventuella lagfartskostnader och andra transaktionskostnader. Efter beskattningen bör ägaren ha tillgång till ett sådant belopp med vilket motsvarande bostad kan förvärvas med beaktande också av den överlåtelseskatt och andra eventuella skatter som tas ut på förvärvet av bostad samt offentligrättsliga avgifter. Syftet är att stärka ägarens ställning vid inlösen i de fall då det är fråga om dennes bostad eller egendom som används för utövande av yrke. Både den fastighet som används som ägarens permanenta bostad och en fritidsfastighet ska omfattas av bestämmelsen.
Egenskaperna och läget på den egendom som inlöses har betydelse vid bedömningen av motsvarigheten. I princip ska det motsvarande föremålet finnas i samma kommun och om möjligt i samma del av kommunen i ett liknande område. När det exempelvis är fråga om en byggnad avser egenskaperna till exempel fastighetens lägenhetsfördelning, areal och material.
När det är fråga om en fysisk person kan även skälighetsaspekter i anknytning till individen ges betydelse. För exempelvis en äldre person kan nyttjandevärdet för en byggnad vara högt även om marknadsvärdet är lågt till följd av de reparationsskulder som ingår i det värdet. Om reparationsskulden dock inte realiseras under ägarens livs- eller förvaltningstid kan egendomen ha ett högre nyttjandevärde för sin innehavare än det pris som kan fås för egendomen på marknaden. Vid bedömningen bör det därför också vara möjligt att beakta faktorer i anknytning till ägaren som individ, såsom ålder, samt sociala och ekonomiska förhållanden. Även om det är möjligt att beakta skälighetsaspekterna vid bestämmandet av storleken på ersättningen är syftet inte att ersätta de subjektiva förlusterna för ägaren till den fastighet som inlöses.
Såsom i nuläget har överlåtaren och inlösaren möjlighet att på det sätt som föreskrivs i 40 § och 47 § komma överens om betalning av ersättningen antingen delvis eller helt med annan egendom än pengar. Om inlösen exempelvis gäller en fastighet som används för boende behöver den motsvarande egendomen inte till sin karaktär vara en fastighet, utan den kan exempelvis vara en sådan äganderätt till en aktie som berättigar till förvaltning över en lägenhet som inlösaren köper på marknaden.
36 §.
Den gällande paragrafen föreskriver om att den bestående nyttan av inlösen ska beaktas vid bestämmandet av ersättningen. Bestämmelsen är förknippad med tolkningssvårigheter bland annat gällande vad som bör anses vara bestående nytta. Bestämmelsen behandlar också personer i olika ekonomisk ställning olika eftersom det enligt 2 mom. inte är tillåtet att göra nedsättning av nyttan i den utsträckning som det minskar innehavare av panträtts rätt till ersättning. Med beaktande av att betydelsen av bestämmelsen i praktiken har visat sig vara ringa föreslås det att paragrafen upphävs som obehövlig.
38 a §.
I paragrafen föreskrivs det om en förhöjning av inlösningsersättningen. Syftet med förhöjningen är att minska den risk för att kravet på full ersättning inte ska uppfyllas som osäkerhetsfaktorerna vid tillämpningen av fastighetsvärderingsmetoderna orsakar. Det jämförelsematerial som används som grund för värderingsarbetet kan exempelvis vara begränsat eller datainnehållet i det kan innehålla brister eller sådana fel som försvårar bestämmandet av prisnivån och värdet på det föremål som inlöses.
Expropriationsförbehållet i 15 § 2 mom. i grundlagen utgör ett undantag till det tryggade egendomsskyddet. Ur detta perspektiv bör bestämmelserna om ersättning i inlösningslagen tillämpas på ett sätt som gynnar de grundläggande fri- och rättigheterna och som inte i något läge lägger bördan med riskerna förknippade med värderingen på ägaren till den egendom som inlöses. Det faktum att inlösaren, som i princip har rätten att besluta om att inlösen vidtas, får bära risken bör anses vara en lösning som främjar verkställandet av 15 § i grundlagen.
De situationer som är förknippade med bedömning av ersättningen varierar avsevärt och tillämpningspraxis är inte fullt enhetlig. Bland annat föremålets egenskaper och tillgängligt jämförelsematerial påverkar noggrannheten i bedömningen. I bästa fall kan man vid bedömningen uppnå en noggrannhet om cirka +/-10 procent för utmanande föremål kan noggrannhetsnivån i bedömningen vara avsevärt mycket sämre. Det föreslås därför att till inlösningslagen fogas en bestämmelse enligt vilken inlösningsersättningen bestäms med en förhöjning om 25 procent. En fast förhöjningsprocent identifierar inte osäkerhetsfaktorerna kopplade till en specifik värderingssituation, vilket betyder att en förhöjning om 25 procent inte nödvändigtvis täcker all osäkerhet kring värderingen av utmanande föremål. Det är dock inte möjligt att fastställa förhöjningsprocenten utgående från de allra mest utmanande föremålen eftersom detta för sin del i övriga situationer skulle leda till ersättningar som betydligt överskrider kravet på full ersättning.
Förhöjningen ska betalas på ersättningen för föremål och ersättningen för men. Skadeersättningarna är inte förknippade med liknande osäkerhet kring bedömningen av värdet på föremålet som ersättningen för föremål och ersättningen för men. Tillämpningspraxis för grupperingen av ersättningarna i de olika ersättningsslagen är inte enhetlig, utan det har hänt att ersättning som utbetalas för en likadan förlust vid olika förrättningar har ansetts höra till olika ersättningsslag. För att undvika en oenhetlig tillämpningspraxis och säkerställa jämlik behandling av markägarna bör särskild uppmärksamhet i fortsättningen fästas vid de olika ersättningsslagen. Förhöjningen betalas inte på intressebevakningskostnader eller på ett avtal om ersättning mellan sakägare fastställt vid inlösningsförrättningen.
40 §.
I paragrafen föreskrivs det om sakägares möjlighet att avtala om inlösningsersättning. Enligt den gällande lagstiftningen ska inlösningskommissionen fastställa avtalet, såvida inte den överenskomna ersättningen är uppenbart lägre än den som annars borde bestämmas Om inlösningskommissionen inte kan fastställa avtalet ska ersättningen bestämmas i enlighet med grunderna i inlösningslagen.
Såsom inlösningslagen möjliggör också 70 § i lagen om trafiksystem och landsvägar, 60 § i banlagen och 201 § i fastighetsbildningslagen avtalande om ersättningar. I motsats till inlösningslagen utgör en granskning av inlösningskommissionen inte en förutsättning för att avtalet ska vara giltigt enligt de nämnda lagarna. Om ersättningen avtalas till ett lägre belopp än den skulle ha uppgått till vid bestämning enligt ersättningsgrunderna kan detta försvaga pantinnehavarens ställning. Pantinnehavarens ställning kan dock tryggas genom ersättningsansvar i efterhand. Enligt 82 § i lagen om trafiksystem och landsvägar har innehavaren av panträtt rätt att av väghållaren få ersättning för skadan, om den ersättningsberättigade har avstått från ersättningen eller en uppenbarligen för låg ersättning avtalats. En bestämmelse med motsvarande innehåll finns i 72 § i banlagen.
I och för sig är en motsvarande lösning möjlig också vid en inlösningsförrättning. Det bör dock anses att den bedömning av storleken på ersättningen som inlösningskommissionen gör är en lösning som främjar pantmottagarens rättsskydd. Därför föreslås det att 1 mom. ska föreskriva om sakägarnas möjlighet att avtala om ersättningen. Avtalet får dock inte kränka rätten för den som har föremålet för inlösen som säkerhet för en fordran. Situationen ändras jämfört med den gällande lagstiftningen, eftersom sakägarna i nuläget inte kan avtala om en ersättning som är uppenbart lägre än vad som följer av ersättningsgrunderna i inlösningslagen.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om inlösningskommissionens skyldighet att undersöka att avtalet följer 1 mom. Om avtalet inte inkräktar på pantinnehavarens rätt kan avtalet fastställas. I annat fall ska avtalet inte fastställas och ersättningen bestämmas i enlighet med grunderna i inlösningslagen.
42 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om värdering av det föremål som ska inlösas. Enligt 1 mom. ska varje föremål för inlösen samt av inlösningen härflytande men och skada av olika slag ävensom nytta särskilt beskrivas och uppskattas. Det har i praktiken visat sig vara administrativt tungt att uppfylla kravet på en utförlig uppskattning speciellt i situationer där det föremål som inlöses eller det men eller den skada som orsakas av inlösen är uppenbart ringa och där utredningen av detta har varit anmärkningsvärt arbetsdryg i förhållande till storleken på ersättningen.
Det föreslås att det till 1 mom. läggs till bestämmelser som möjliggör avvikelser från kravet på detaljerad uppskattning. Det är möjligt att låta blir att göra en detaljerad uppskattning om det inte finns någon tillförlitlig utredning att tillgå om föremålets värde eller men eller skadans belopp utan orimliga kostnader och svårigheter. I så fall ska ersättningen baserat på en bedömning bestämmas till minst så stor som det krävs för full ersättning.
Bestämmelsen gäller i praktiken föremål som saknar marknad eller marknadsvärdet inte kan anses representera det fulla värdet på föremålet. Inlösen kan exempelvis hänföra sig till ett område som tillhör en begravningsplats på vilken det till följd av begränsningarna i begravningslagen i praktiken inte kan finnas efterfrågan. I en sådan exempelsituation kan ersättningen till exempel uppskattas enligt vad kostnaden är för anskaffning av land för användning som begravningsplats på den typen av plats och det slags kostnader som uppstår för beredning av området för användning som begravningsplats.
Det föreslås att den sista meningen i det nuvarande 1 mom. gällande beaktande av verkställda regleringar av enskilda vägar samt åtgärder som bör vidtagas för avhjälpande av skador placeras i 2 mom. Samtidigt flyttas det nuvarande 2 mom. till 3 mom.
43 §.
Den gällande paragrafen innehåller bestämmelser om en värdeskillnadsmetod, som avser ett undantag till kravet på detaljerad uppskattning i 42 § 1 mom. Värdeskillnadsmetoden har knappt alls använts vid uppskattning av inlösningsersättning och genom det föreslagna tillägget till 42 § 1 mom. finns det inte längre något behov av värdeskillnadsmetoden. Det föreslås att paragrafen upphävs som obehövlig. Det finns inte heller i övrigt några bestämmelser om uppskattningsmetod i lagen utan endast om ett uppställt mål för värdet som leder till full ersättning.
44 §.
Paragrafen föreskriver om den tidpunkt enligt vilken möjligheterna till nyttjande av den egendom som inlöses ska uppskattas och den tidpunkt enligt vilken värdet på ersättningen ska bestämmas. Som regel görs uppskattningen av egendomen enligt tidpunkten för inlösningsbeslutet. Om sökande har beviljats tillstånd till förhandsbesittningstagande ska egendomen dock uppskattas enligt tidpunkten för förhandsbesittningstagandeförrättningen. Det föreslås inga ändringar i bestämmelserna om tidpunkten för fastställande av värdet. Det föreslås dock att de nuvarande 1 och 2 mom. sammanfogas till ett nytt 1 mom. och att en ändring till ett mera precist och tydligare skrivsätt samtidigt görs.
Det föreslås att bestämmelserna i det nuvarande 30 § 3 mom., som gäller beaktande av stegring av den allmänna prisnivån vid fastställande av inlösningsersättning i de fall då inlösaren har betalat förhandsersättning, flyttas till ett nytt 2 mom. i denna paragraf.
46 §.
I paragrafen föreskrivs det om klassificering av inlösningsersättningen som ersättning för föremål, ersättning för men och skadestånd. Det föreslås att hänvisningen till 36 § i inlösningslagen, som föreslås upphävas, stryks ur 1 mom. 1 punkten i paragrafen.