1.1  Bakgrund

I regeringsprogrammet för 2015–2019 fanns ett mål om att reformera de lagar som reglerar markanvändning och planering och utlänningars fastighetsköp samt att stärka tillsynen över fastighetsinnehav genom bestämmelser om statens förköpsrätt och genom stiftandet av en ny inlösningslag med ett mer omfattande tillämpningsområde. Laghelheten godkändes den 29 mars 2019 och de lagar som ingick i den trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom lagarna förbättrades myndigheternas möjligheter att övervaka fastighetsinnehav i Finland. 

Lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv (470/2019, nedan tillståndslagen) och lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden (469/2019, nedan statens förköpslag), vilka hörde till helheten, trädde i kraft den 1 januari 2020. Riksdagens försvarsutskott konstaterade i sitt utlåtande (betänkande FsUB 6/2018 rd – RP 253/2018 rd) om regeringens proposition med förslag till en laghelhet som gäller tillsyn över fastighetsinnehavet att man bör göra en helhetsbedömning av de nya bestämmelserna inom två år från det att lagarna trätt i kraft. Försvarsutskottet föreslog att försvarsministeriet lämnar en utredning om saken till försvarsutskottet före utgången av 2021. I utredningen skulle man koncentrera sig på lagens funktion ur olika synvinklar och även lyfta fram eventuella ändringsbehov. Denna utredning lämnades till försvarsutskottet den 14 december 2021. 

I utredningen konstaterades att lagen avsevärt har förbättrat myndigheternas lägesbild av sådant fastighetsinnehav där ägaren kommer från ett land utanför EU/EES-området och skapat möjligheter att ingripa i sådant fastighetsinnehav som äventyrar Finlands säkerhet. I utredningen lyftes också fram sådana behov av att utveckla laghelheten, som identifierats under tillämpningstiden. Försvarsutskottet lämnade sitt utlåtande om utredningen den 16 februari 2012 (FsUU 1/2022 rd) och i utlåtandet gavs ett starkt stöd för inledandet av beredningen av en regeringsproposition. 

1.2  Beredning

Försvarsministeriet tillsatte den 2 maj 2022 en arbetsgrupp för att utreda behovet av att utveckla lagstiftningen om övervakning av fastighetsinnehav och bereda ett förslag till en reform av lagstiftningen. I arbetsgruppen ingick förutom företrädare för försvarsministeriet också företrädare för justitieministeriet, inrikesministeriet, arbets- och näringsministeriet, utrikesministeriet, finansministeriet, Försörjningsberedskapscentralen, Centralkriminalpolisen, Lantmäteriverket, huvudstaben, Gränsbevakningsväsendet, Senatfastigheter och Skyddspolisen. Arbetsgruppens mandatperiod var 2.5–20.10.2022. Arbetsgruppen överlämnade sitt betänkande till försvarsministeriet den 23 juni 2022. Arbetsgruppens utkast till regeringsproposition var på remiss 23.6.2022–29.7.2022 i tjänsten utlåtande.fi och den fortsatta beredningen har utförts som tjänsteuppdrag vid försvarsministeriet. Utlåtande begärdes av ministerierna samt av dem som var företrädda i arbetsgruppen och av andra väsentliga myndigheter. 

De handlingar som gäller lagstiftningsprojektet finns i statsrådets tjänst för projektinformation med projektkoden PLM005:00/2022. 

2.1  Lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv

Allmänt 

I lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv finns bestämmelser om tillståndsplikt för förvärv av en fastighet om förvärvaren är en sammanslutning som har sin hemort i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en medborgare i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Tillståndspliktig är också en sammanslutning som har sin hemort i en medlemsstat i Europeiska unionen eller en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, men i vilken en i 1 § 1 mom. 1 punkten avsedd fysisk person eller sammanslutning innehar minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiska inflytande. Enligt 2 § 1 mom. får en fysisk person eller en sammanslutning som avses i lagen förvärva en fastighet inom finska statens territorium, med undantag för landskapet Åland, endast om försvarsministeriet beviljar tillstånd för förvärvet. 

Enligt 5 § 1 mom. i tillståndslagen kan tillstånd för förvärv av en fastighet beviljas, om förvärvet inte bedöms försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. I centrum för tillståndsprövningen ligger den helhet som utgörs av fastighetens läge, fastighetens avsedda användningsändamål och sökanden. Försvarsministeriet ska begära ett utlåtande om ansökan av den myndighet inom vars ansvarsområde skötseln av uppgifter kan påverkas av fastighetsförvärvet, om det inte är uppenbart onödigt att begära utlåtande. Försvarsministeriet kan också inhämta andra behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. Om förvärvet av fastigheten inte anses äventyra ovannämnda funktioner, kan tillstånd för förvärv av fastigheten beviljas. 

Försvarsministeriet får uppgifter om alla fastighetsköp som sker i Finland av Lantmäteriverket. Privatpersoner och sammanslutningar påminns om att de ska ansöka om tillstånd, om de inte har gjort det på eget initiativ. 

Faktiskt inflytande 

I 1 § i tillståndslagen anges lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. 2 punkten i paragrafen tillämpas lagen på förvärv av en fastighet inom finska statens territorium, om förvärvaren är en sammanslutning som har sin hemort i en medlemsstat i Europeiska unionen eller en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, men i vilken en i 1 punkten avsedd fysisk person eller sammanslutning innehar minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiska inflytande. Definitionen av faktiskt inflytande har dock i praktiken varit oklar och svårtolkad, varför bestämmelsen behöver preciseras till denna del. 

Privatpersoners ägarandelar 

Den första tiden den aktuella lagstiftningen var i kraft tog försvarsministeriet emot direkta förfrågningar om lagens yttre ramar och möjliga sätt att kringgå lagen. Enligt 2 § behövs tillstånd inte, om makarna, samborna eller partnerna i ett registrerat partnerskap tillsammans förvärvar en fastighet och den ena av dem inte behöver tillstånd enligt lagen. Varken i lagen eller i motiveringen till lagen har dock angetts närmare vilka andelar som gäller när privatpersoner förvärvar en fastighet tillsammans. Försvarsministeriet får därför förfrågningar om sådana fastighetsköp som görs tillsammans med en make, maka, sambo eller partner i ett registrerat partnerskap som har medborgarskap i EU- eller EES-området och om storleken på den ägarandel som behövs. Bakom förfrågningarna ligger sannolikt en strävan att undvika det administrativa förfarandet och den tillståndsavgift som tas ut. Lagstiftningen har till denna del i praktiken upplevts vara inexakt och lämna rum för tolkning i förhållande till exempelvis bulvanbestämmelsen i den aktuella lagen. 

Tillståndsplikt vid inlösen av del av fastighet i samband med äktenskapsskillnad, upplösning av samboförhållande eller upplösning av registrerat partnerskap 

Vid tillämpningen av lagen har det i vissa situationer ansetts oskäligt att en person som redan bott i fastigheten och redan ägt en del av fastigheten i samband med äktenskapsskillnad, upplösning av samboförhållande eller upplösning av registrerat partnerskap blir tvungen att ansöka om tillstånd i en situation där han eller hon löser in den andel av fastigheten som tillhört maken, makan, sambon eller partnern i det registrerade partnerskapet. I tillämpningspraxis har det till denna del uppkommit ett behov av att ändra lagstiftningen. 

Utredande av tillståndsplikt 

I 3 § i tillståndslagen föreskrivs om rätten för överlåtaren och förvärvaren att på förhand begära information av försvarsministeriet om huruvida det behövs ett tillstånd enligt 2 § för förvärvet. I lagen har det dock inte skrivits in någon skyldighet för försvarsministeriet att på tjänstens vägnar utreda tillståndsplikten för fastighetsköp som ministeriet har fått kännedom om utan att någon tillståndsansökan har lämnats till ministeriet. Det är nödvändigt att utreda tillståndsplikten i situationer där någon har för avsikt att inte följa lagens bestämmelser. I vissa fall är den som är skyldig att ansöka om tillstånd inte nödvändigtvis själv medveten om att tillstånd behövs, varför tillstånd inte söks förrän ministeriet har påpekat detta. En skyldighet för försvarsministeriet att utreda tillståndsplikten för ett förvärv stärker också uppnåendet av syftet med lagens bulvanbestämmelse. I 4 § 1 mom. föreskrivs att försvarsministeriet också kan kräva att tillstånd ska sökas om det är uppenbart att fastigheten förvärvats för en sådan sammanslutnings eller persons räkning som avses i 1 § 1 mom. i syfte att undgå skyldigheten att ansöka om tillstånd. 

Nationell säkerhet 

I 5 § i tillståndslagen finns det bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Tillstånd för förvärv av en fastighet kan beviljas, om förvärvet inte bedöms försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. En fastighet kan dock vara riskfritt belägen i förhållande till de objekt som omfattas av det nuvarande tillämpningsområdet, men trots detta äventyra den nationella säkerheten. En fastighet kan användas t.ex. för förberedelse till en terroristisk gärning eller för organiserad brottslighet, som också kan ha statlig anknytning. Bestämmelsen i 5 § i tillståndslagen om förutsättningarna för beviljande av tillstånd gör det således inte möjligt att avslå en ansökan om tillstånd på grund av hot mot den nationella säkerheten. Man kan således bli tvungen att bevilja tillstånd för förvärv av en fastighet, även om det i bakgrunden finns misstankar om att fastigheten av en förvärvare som kommer från en stat utanför EU/EES-området kommer att användas på ett sätt som hotar Finlands nationella säkerhet. 

När lagen stiftades ansåg grundlagsutskottet (GrUU 57/2018 rd) att lagens tillämpningsområde var omfattande och att tillståndsvillkoren var mycket allmänt formulerade. I praktiken har det dock visat sig att avsaknaden av nationell säkerhet i lagen betydligt inskränker lagens tillämpningsområde. Också utbytet av information mellan försvarsförvaltningen och inrikesförvaltningen vore naturligare, om den nationella säkerheten som ett intresse som ska skyddas beaktas självständigt vid sidan av säkerställandet av landets försvar, gränssäkerheten och försörjningsberedskapen.  

I t.ex. 4 § 4 mom. i lagen om centralen för utredning av penningtvätt (445/2017) föreskrivs att uppgifterna i penningtvättsregistret oberoende av sekretessbestämmelserna får användas och lämnas ut endast för att förhindra, avslöja och utreda samt till undersökning föra penningtvätt och finansiering av terrorism och det brott genom vilket den egendom eller den vinning har fåtts eller kan fås som är föremål för penningtvätt eller finansiering av terrorism och för att skydda den nationella säkerheten. Riksdagens ekonomiutskott föreslog i sitt betänkande (EkUB 43/2018 rd ─ RP 167/2018, s. 9) i samband med förslaget till ändring av lagen om centralen för utredning av penningtvätt att nationell säkerhet ska fogas till 4 §, där det föreskrivs om centralens rätt att få, använda och lämna ut uppgifter, för att rätten att lämna ut uppgifter till skyddspolisen ska bli mer entydig än i dag. Även andra myndigheter än skyddspolisen kan svara för säkerställandet av den nationella säkerheten, varför det på lagnivå bör vara möjligt att lämna ut uppgifter för detta ändamål. 

Rätt att få information 

I 8 § i tillståndslagen finns bestämmelser om försvarsministeriets rätt att få information. Enligt paragrafen har försvarsministeriet oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få sådana uppgifter som är nödvändiga för fullgörandet av uppgifter enligt den lagen endast av Lantmäteriverket. En mer omfattande rätt att få information har visat sig vara en absolut förutsättning för att säkerställa att tillståndsprocessen fungerar. Det är dock viktigt att rätten att få information preciseras också i fråga om uppgifter av andra myndigheter som är väsentliga med tanke på tillståndsprocessen i enlighet med dessa uppgifters betydelse för tillståndsprövningen och uppnåendet av lagens syften. En utmaning är att informationen är utspridd i stället för att den centraliserat skulle stå till förfogande för den myndighet som utför tillståndsprövningen. 

Kommunikationsutskottet (KoUU 39/2018) konstaterade när lagen stiftades att det inte finns möjligheter inom alla förvaltningsområden att övervaka fastighetsaffärer som görs i närheten av strategiskt viktiga objekt, varför det är motiverat med centraliserad övervakning av ägarbyten. Även om samarbetet mellan olika förvaltningsområden fungerar och försvarsministeriet tillämpar ett förfarande med begäran om utlåtande, kan försvarsministeriet i egenskap av tillståndsmyndighet i vissa situationer bli tvunget att fatta sina beslut med bristfälliga uppgifter, eftersom rätten att få information i nuläget direkt gäller endast Lantmäteriverket. Även annan lagstiftning kan förhindra att vissa uppgifter lämnas till försvarsministeriet, även om dessa skulle vara väsentliga för fattandet av tillståndsbeslutet. 

Trots att uppgifter om fastighetsköp i Finland är offentliga uppgifter, får myndigheterna bl.a. med stöd av EU:s dataskyddsbestämmelser utbyta personuppgifter endast av synnerligen motiverade skäl och i princip får uppgifterna endast användas för det ändamål för vilket de har samlats in. Centrala utmaningar när det gäller delningen av information är således utlämnandet av personuppgifter samt avgränsningen av användningen av uppgifterna. De i lag angivna grunderna för utlämnande av personuppgifter får dock inte äventyra tillsynen över sådana fastighetsköp som är problematiska med tanke på Finlands säkerhet.  

Det har också önskats preciseringar i lagstiftningen i fråga om de uppgifter som lämnas av sökanden. Sökanden ska som obligatoriska bilagor till ansökan lämna köpebrevet, ett utkast till köpebrev eller ett godkänt köpeanbud samt köparnas passkopior eller, när det gäller företag och sammanslutningar, uppgifter om ägarstrukturen och utövarna av faktiskt inflytande. Dessutom kan ministeriet begära behövliga ytterligare utredningar av sökanden för att ärendet ska kunna avgöras. För att få tillstånd ska den som ansöker om tillstånd i tillståndsprocessen aktivt medverka till behandlingen av sitt ärende. Det har förekommit fall där sökanden inte sänder alla behövliga handlingar eller inte vill besvara de frågor som ställts och som är väsentliga för avgörandet av ärendet. Detta kan i princip gälla vilket skede som helst av ansökan, allt från personuppgifter och medborgarskap och i fråga om företag och sammanslutningar ägarstrukturen, till fastighetens användningsändamål eller i fråga om personer som är bosatta i landet giltighetstiden för uppehållstillståndet. Om en kund upprepade gånger och trots flera påminnelser uppsåtligen försummar sina egna skyldigheter i processen för ansökan om tillstånd, ska försvarsministeriet efter en skälig tid kunna avgöra ärendet genom att avslå ansökan om tillstånd. Dessutom ska grunden för avslag på ansökan om tillstånd kunna vara att sökanden uppsåtligen eller i vilseledande syfte lämnat försvarsministeriet oriktiga uppgifter. 

Identifiering av kunden 

I vissa situationer utgör också identifieringen av kunden en utmaning. Försvarsministeriet har beviljat flera tillstånd till personer vars medborgarskap inte fullständigt har kunnat verifieras av andra myndigheter. I dessa fall har personen som medel för identifiering haft t.ex. ett främlingspass eller resedokument utfärdat av något land. Hittills har försvarsministeriet inte stött på situationer där man för identifiering skulle använda pass från ett sådant land vars pass Finland inte erkänner som officiella medel för identifiering. Det är viktigt att i tillståndslagen föreskriva en automatisk skyldighet att ansöka om tillstånd för personer som saknar medborgarskap och personer vars medborgarskap inte annars kan fastställas på ett tillförlitligt sätt. På detta sätt kan olika tolkningssituationer undvikas samtidigt som lagen är tydlig också ur kundens synvinkel. 

Personer som vistas olagligt i landet eller som fått utvisningsbeslut 

Migrationsverket bedömer personens rätt att vistas i landet och om verket i sin bedömning har kommit fram till att personen inte har rätt att vistas i Finland, ska tillstånd för förvärv av en fastighet inte heller beviljas. Om fastigheten ägs av en sådan person och personen avlägsnas ur landet, sköts fastigheten inte längre. Detta ökar risken för att aktörer som genom verksamhet på fastigheten kan äventyra Finlands säkerhet kan försöka utnyttja en fastighet som personen äger. Det är mycket svårt att lösa in en fastighet i en situation där fastighetens ägare inte kan kontaktas. I en sådan situation ska försvarsministeriet ha rätt att avslå ansökan om tillstånd.  

Oskötta fastigheter som står tomma är ett problem också på grund av att de förfaller och med tanke på förfaranden för hörande i anslutning till planläggning. Riksdagens miljöutskott har i sitt utlåtande (MiUU 44/2018 rd) konstaterat att utländskt fastighetsinnehav i nuläget ofta är förknippat med rent konkreta svårigheter, eftersom det inte går att få kontakt med ägarna exempelvis för att höra dem och att detta medför till och med betydande dröjsmål för byggprojekt. 

Att det inte går att få kontakt med ägaren bör enligt utskottet inte få hindra att ett projekt genomförs. Det kan finnas förfallet byggnadsbestånd som utgör en risk eller faktorer som ökar risken för miljöförorening. I dessa fall måste man enligt utskottet kunna ingripa effektivt. 

Fastighetens användningsändamål 

Försvarsministeriet har fått vissa ansökningar där fastighetens läge i sig inte utgör ett hot mot försvaret, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen på det sätt som avses i 5 § i tillståndslagen. Men det användningsändamål som uppgetts i ansökan har dock i övrigt varit uppenbart icke trovärdigt och på så sätt gett upphov till en misstanke om att fastigheten ska användas för något helt annat ändamål än det som uppgetts i ansökan. I sådana fall har försvarsministeriet på grundval av myndighetens rådgivningsplikt meddelat sökanden att den föreslagna verksamheten eller det föreslagna användningsändamålet av olika skäl inte är möjlig på fastigheten i fråga. Försvarsministeriet har dock inte inom ramen för den gällande lagen möjlighet att förvägra tillstånd för förvärv av en fastighet, om det t.ex. utifrån de uppgifter och omständigheter som uppgetts i köpebrevet eller andra omständigheter är uppenbart att fastigheten kommer att användas för något annat ändamål än det som uppgetts i ansökan, och kunden inte går med på att komplettera sin ansökan. 

Vidareöverlåtelse av fastighet 

I 6 § 1 mom. i tillståndsagen föreskrivs att om tillstånd för förvärv av en fastighet inte beviljas, ska förvärvaren överlåta fastigheten inom ett år från det att beslutet om förvägrande av tillstånd vunnit laga kraft. Om tillstånd inte har sökts inom den tid som försvarsministeriet satt ut med stöd av 4 § 1 mom., räknas tidsfristen på ett år för överlåtelsen av fastigheten från det att ansökan om tillstånd för förvärv av fastigheten borde ha lämnats till försvarsministeriet. Vid tillämpningen av lagen har det ansetts att ett år är en för lång tid att fortsätta med verksamhet som eventuellt är skadlig med tanke på de intressen som skyddas genom tillståndslagen. 

Om köparen ansöker om tillstånd för sitt fastighetsköp, börjar den nuvarande tidsfristen på ett år löpa från den dag då beslutet om att tillstånd förvägras har vunnit laga kraft. Om köparen förhåller sig passiv, börjar den nuvarande tidsfristen på ett år löpa fyra månader efter att fastighetsöverlåtelsen har bestyrkts. Den lagstridiga situationen kan för närvarande bli klart över ett år, och ytterligare förlängas av ändringssökande. En onödigt lång tid för överlåtelse av fastigheten kan leda till att de intressen som skyddas genom tillståndslagen äventyras. 

Ersättning för kostnader 

I 7 § i tillståndslagen finns det bestämmelser om ersättning för kostnader. I 1 mom. anges att om tillstånd för förvärv av en fastighet inte beviljas, ska staten ersätta förvärvaren för de finansieringskostnader och andra behövliga kostnader som uppkommit på grund av förvärvet samt för de behövliga kostnaderna för besittning, skötsel och underhåll av fastigheten. 

Detta kan bli ett problem t.ex. i en situation där förvärvaren har gjort stora investeringar i fastigheten innan tillstånd för förvärvet har beviljats. Detta gör det möjligt att en person avsiktligen kan skjuta upp ansökan om tillstånd och samtidigt fakturera för sådana planer och arbeten i anslutning till fastigheten som sedan ska betalas av staten. 

Finansieringen av köpet 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU 2019/452) om upprättande av en ram för granskning av utländska direktinvesteringar i unionen började tillämpas fullt ut i Finland i oktober 2020. Förordningen förpliktar medlemsländerna att underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om alla utländska direktinvesteringar som kan inverka på säkerheten eller den allmänna ordningen. Fastighetsförvärv anses i Finland omfattas av underrättelseskyldigheten. Förordningen förpliktar att redogöra för finansieringen av sådana investeringar. I tillståndslagen finns dock inte för närvarande någon bestämmelse om utredande av finansieringen av ett köp och på basis av tillämpningen av förordningen är det ändamålsenligt att foga finansieringen av köpet som en obligatorisk uppgift i ansökan om tillstånd. 

2.2  Lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden

Allmänt 

I lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden finns det bestämmelser om statens förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten behövs för ordnande av landets försvar eller gränsbevakningen, för säkerställande av gränssäkerheten eller för övervakning och tryggande av den territoriella integriteten. 

Statens förköpsrätt gäller vid fastighetsköp inom de förköpsrättszoner som fastställts med stöd av den lagen. Förköpszonerna uppdateras och fastställs officiellt 1–2 gånger per år bl.a. på grund av ändringar i antalet fastigheter som ägs av Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet samt ändringar i fastighetsbeteckningarna. 

Lantmäteriverket ska underrättas om utnyttjandet av statens förköpsrätt inom tre månader från köpet. Tiden för utnyttjande av statens förköpsrätt är således densamma som tiden för utnyttjande av kommunens förköpsrätt, om vilken det föreskrivs i 9 § i förköpslagen (608/1977). 

När förköpsrätten utnyttjas anses staten ha trätt i stället för köparen på de villkor som avtalats vid köpet. Om det genom samma köpebrev har sålts flera fastigheter av vilka staten endast är intresserad av en, gäller förköpet dock alla fastigheter. Bland annat i dessa situationer kan man dock försöka få till stånd en frivillig transaktion, som vore en lösning som gagnar alla parter. Vid förköp kommer finansieringen ur finansministeriets budget, medan finansieringen vid en frivillig transaktion i regel kommer från det förvaltningsområde som har föreslagit förköp. 

Genom ett frivilligt arrangemang köper staten fastigheten, ersätter överlåtelseskatten och eventuella andra bevisliga kostnader i ärendet, såsom t.ex. köpvittnesarvodet. Betalningen sker vid köpslutet. Om en frivillig transaktion inte genomförs, fattar finansministeriet beslut på framställning av försvarsministeriet eller inrikesministeriet. Ändring i ett beslut som gäller utnyttjande av förköpsrätt kan sökas i enlighet med lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). 

Begäran om utlåtande 

I 5 § i tillståndslagen föreskrivs att försvarsministeriet ska begära ett utlåtande om ansökan av den myndighet inom vars ansvarsområde skötseln av uppgifter kan påverkas av fastighetsförvärvet, om det inte är uppenbart onödigt att begära utlåtande. Försvarsministeriet kan också inhämta andra behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. 

I statens förköpslag finns dock ingen motsvarande bestämmelse om skyldighet för försvarsministeriet att begära utlåtande som i 5 § i tillståndslagen. Försvarsministeriet och inrikesministeriet behöver emellertid få utlåtanden om behovet av att utnyttja förköpsrätten av bl.a. Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, varför det är nödvändigt att föreskriva om rätten att begära utlåtanden i lagen. Behovet av att begära utlåtanden gäller också andra myndigheter vars utlåtanden ger grunder för försvarsministeriets och inrikesministeriets helhetsprövning när det gäller förköpsrätten. 

Gränser för en förköpszon 

Det geografiska tillämpningsområdet för förköpsrätten är 500-1000 meter, beroende på Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets objekt. Vid tillämpningen av lagen är det dock i praktiken inte alltid entydigt att fastställa i vilken punkt i 2 § 1 mom. i statens förköpslag varje objekt ska placeras. Därför är det nödvändigt att förenhetliga det geografiska tillämpningsområdet så att tolkningen ska vara så enkel och förutsägbar som möjligt för såväl myndigheterna som parterna i fastighetsköpet. 

Företräde när det gäller utnyttjandet av statens och kommunens förköpsrätt 

Enligt 1 § i statens förköpslag har staten förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten behövs för ordnande av landets försvar eller gränsbevakningen, för säkerställande av gränssäkerheten eller för övervakning och tryggande av den territoriella integriteten. I förköpslagen har det föreskrivits förköpsrätt för kommunen. Kommunen kan utnyttja sin förköpsrätt för samhällsbyggande samt för rekreations- och skyddsändamål. Kommunen kan dock inte utnyttja sin förköpsrätt, om köparen är staten. Staten kan inte heller utnyttja sin förköpsrätt, om köparen är en kommun.  

I varkendera lagen anges emellertid om det är kommunens eller statens förköpsrätt som ska ha företräde. Det är därför möjligt att både kommunen och staten är intresserade av samma fastighet och att bägges grunder för utnyttjande av den egna förköpsrätten uppfylls. Det bör föreskrivas att statens förköpsrätt ska ges företräde i förhållande till kommunens förköpsrätt, eftersom syftet med statens förköpsrätt är att skydda hela landets intressen, dvs. landets försvar, gränsbevakningen och gränssäkerheten samt övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten samt den nationella säkerheten. 

Tidsfristen för förköpsrätten 

Enligt 5 § 3 mom. ska utnyttjandet av statens förköpsrätt delges Lantmäteriverket inom tre månader från köpet. Tiden för utnyttjande av statens förköpsrätt är densamma som tiden för utnyttjande av kommunens förköpsrätt. I de förköpsfall som varit under beredning har tidsfristen på tre månader på statsnivå visat sig vara mycket snäv och i vissa fall kan det visa sig vara utmanande att skaffa olika utredningar i anslutning till köpet inom denna tidsfrist. Inhämtandet av information går ofta långsamt. I samband med förköpsprövningen hör de olika parterna av denna anledning ofta rätt sent om utnyttjandet av förköpsrätten, i praktiken endast några veckor innan finansministeriet fattar sitt beslut om den framställning som gjorts. En längre beredningstid inte bara förbättrar möjligheterna att inhämta de uppgifter som behövs för att fatta rätt beslut, utan ger också mer tid för att förmedla information till parterna i köpet. Då finns det också mer tid för att försöka få till stånd en frivillig transaktion. 

Rätt att få information 

I 13 § i statens förköpslag finns det bestämmelser om försvarsministeriets, inrikesministeriets och finansministeriets rätt att få information. Enligt den paragrafen har försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få sådana uppgifter av Lantmäteriverket som är nödvändiga för fullgörandet av uppgifter enligt denna lag. Ministerierna behöver dock som stöd för prövningen av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas få uppgifter också av andra myndigheter. I vissa situationer kan man bli tvungen att fatta beslut om utnyttjande av förköpsrätten med bristfälliga uppgifter, eftersom rätten att få uppgifter enligt den nuvarande formuleringen endast gäller uppgifter av Lantmäteriverket. Även annan lagstiftning kan förhindra att vissa uppgifter lämnas till ministerierna, även om dessa uppgifter skulle vara väsentliga när beslut om förköp fattas. 

2.3  Förköpslagen

I förköpslagen (608/1977) föreskrivs om kommunens förköpsrätt vid köp som gäller fastigheter i kommunen. Enligt 2 § avses med förköpsrätt en kommuns rätt att inlösa en såld fastighet. Då kommunen utnyttjar sin förköpsrätt (förköp) anses den, sedan förköpet slutförts, vid tidpunkten för köpslutet ha trätt i stället för den i överlåtelsebrevet angivna köparen, på de vid köpet avtalade villkoren. 

I 5 § 1 mom. 3 punkten anges att kommunen inte har förköpsrätt om köparen är staten, ett statligt affärsverk eller en annan statlig inrättning. I 3 § 2 punkten i statens förköpslag anges emellertid att staten inte har förköpsrätt om köparen är en kommun eller en församling. De motstridiga bestämmelserna i lagarna har försvårat tolkningen av lagarna vid den praktiska tillämpningen på det sätt som anges ovan i avsnitt 2.2 (Företräde när det gäller utnyttjandet av statens och kommunens förköpsrätt). 

4.1  De viktigaste förslagen

Tillståndslagen 

I propositionen föreslås det att tillämpningsområdet för lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv preciseras. Enligt propositionen ska lagen i fortsättningen inte bara tillämpas på en sammanslutning som har sin hemort i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en medborgare i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet utan också på en person som saknar medborgarskap, vars medborgarskap är okänt eller vars medborgarskap inte har verifierats på ett tillförlitligt sätt. Genom ändringen avgörs oklarheterna i det nuvarande rättsläget, vilket innebär att tillståndsplikten för en person som saknar medborgarskap eller vars medborgarskap är svår att verifiera i fortsättningen är tydlig. Dessutom föreslås det att 1 mom. 2 punkten preciseras i fråga om annat faktiskt inflytande så att det motsvarande faktiska inflytandet gäller en annan sammanslutning eller rörelse. Genom den föreslagna ändringen avgörs den nuvarande oklarheten i tillämpningspraxis i fråga om vad som avses med faktiskt inflytande. 

Genom propositionen preciseras också bestämmelsen om när tillstånd för fastighetsförvärv inte behövs. Till 2 § fogas ett nytt 3 mom. där det föreskrivs att tillstånd inte behövs om överlåtaren är förvärvarens tidigare make, maka eller sambo eller partner i ett registrerat partnerskap, förvärvaren sedan tidigare äger en andel av den fastighet som är föremål för överlåtelsen och överlåtelsen sker senast två månader efter upplösningen av äktenskapet, samboförhållandet eller det registrerade partnerskapet. Genom den föreslagna ändringen görs lagstiftningen rimligare till den del att en person som redan delvis äger en fastighet inte i samband med en separation i fortsättningen behöver ansöka om tillstånd för att av sin tidigare make lösa in den andra andelen av den fastighet som han eller hon redan delvis äger. Dessutom preciseras det i lagen i fråga om 2 § 2 mom. 3 punkten att tillstånd inte behövs om makarna, samborna eller partnerna i ett registrerat partnerskap tillsammans förvärvar en fastighet och den ena av dem inte behöver tillstånd enligt denna lag och hans eller hennes andel av den fastighet som förvärvas är minst en tiondel. Genom ändringen förtydligas rättsläget, eftersom det i nuvarande tillämpningspraxis har uppstått oklarhet om hur stora ägarandelar som krävs för att fysiska personer ska kunna skaffa en fastighet utan att tillstånd behövs. 

Det föreslås att det till 4 § 2 mom. fogas en bestämmelse om att försvarsministeriet kan be sökanden lägga fram utredning om finansieringen av fastighetsförvärvet och finansieringens ursprung samt be sökanden lämna andra uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan om tillstånd. Skyldigheten att utreda finansieringen och finansieringens ursprung skrivs in i lagen för tydlighetens skull, trots att Europaparlamentets och rådets förordning (EU 2019/452) redan som sådan är direkt tillämplig lagstiftning i Finland. 

Det föreslås att förutsättningarna för beviljande av tillstånd ändras. Det föreslås att 5 § 2 mom. ersätts med en ny bestämmelse enligt vilken en ansökan om tillstånd för förvärv av en fastighet kan avslås om det är uppenbart att den fastighet som förvärvas inte i verkligheten lämpar sig för det användningsändamål som angetts i ansökan. I 2 mom. föreslås dessutom att tillståndsansökan ska kunna avslås om förvärvaren är en person som med stöd av 149 § i utlänningslagen (301/2004) har fått ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut och som vistas olagligt i landet. Genom ändringen förebyggs situationer där fastigheter som står tomma kan missbrukas för att äventyra Finlands säkerhet. En person som utvisats ur landet kan inte heller sköta fastigheten, vilket försvårar planläggningen och kan orsaka att fastigheten förfaller och orsaka miljöskador. Enligt 2 mom. kan tillstånd också förvägras om förvärvaren trots påminnelse från försvarsministeriet upprepade gånger försummar sin skyldighet att lämna behövlig utredning eller uppsåtligen lämnar oriktiga väsentliga uppgifter om ärendet. 

Det föreslås att 5 § 2 mom. i den gällande lagen flyttas till 4 § och blir ett nytt 3 mom. i syfte att förbättra paragrafernas innehållsmässiga konsekvens.  

Det föreslås att 6 § 1 mom. ändras så att tiden för vidareöverlåtelse av en fastighet i situationer där tillstånd inte beviljas eller tillstånd inte har sökts inom utsatt tid förkortas från ett år till sex månader. Syftet med ändringen är att den risk som användningen av fastigheten eventuellt medför för den nationella säkerheten till följd av avslag på tillståndsansökan eller underlåtelse att ansöka om tillstånd ska minska och förkortas jämfört med nuläget.  

Det föreslås att det till 7 § 1 mom. fogas att staten ska ersätta förvärvaren för de skäliga finansieringskostnader och andra behövliga kostnader som uppkommit på grund av förvärvet. Syftet med ändringen är att staten inte ska orsakas oskäliga kostnader i samband med avslagsbeslut. I värsta fall kan kostnaden till och med inverka på tillståndsprövningen. 

Försvarsministeriets rätt att få information föreslås bli preciserad och utvidgad. Det föreslås att 8 § ändras så att där räknas upp de myndigheter som i samband med begäran om utlåtande ska lämna försvarsministeriet uppgifter för skötseln av de uppgifter som föreskrivs i denna lag. Enligt förslaget ska försvarsministeriet trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter ha rätt att avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter för utredande av tillståndsplikten för förvärv av en fastighet och utredande av förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Genom preciseringen av rätten att få information förbättras tillståndsprocessens funktion och säkerställs framför allt att avgörandena är korrekta samt förbättras möjligheterna för myndigheterna att utbyta information. 

Till 8 § fogas dessutom enligt förslaget ett nytt 2 mom. där det föreskrivs att försvarsministeriet till de myndigheter som avses i 1 mom. och till dem som lämnar utlåtande enligt 5 § 2 mom. i lagen avgiftsfritt får lämna ut sådana uppgifter om tillståndsansökningar och beslut som gäller förvärv av fastigheter som är nödvändiga för skötseln av deras uppgifter. Syftet med förslaget är att göra det möjligt att lämna ut uppgifter och att säkerställa lagligheten i utlämnandet till de myndigheter som nämns i paragrafen, om dessa behöver uppgifterna för skötseln av sina lagstadgade uppgifter. 

Till förutsättningarna för beviljande av tillstånd föreslås bli fogat att förvärvet inte får hota den nationella säkerheten. För närvarande kan tillstånd för förvärv av en fastighet enligt 5 § 1 mom. i lagen beviljas, om förvärvet inte bedöms försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. En fastighet kan dock vara riskfritt belägen i förhållande till de objekt som omfattas av det nuvarande tillämpningsområdet, men trots detta äventyra den nationella säkerheten. Det föreslås att momentet ändras så att tillstånd för förvärv av en fastighet kan beviljas, om förvärvet inte därtill bedöms hota den nationella säkerheten. Genom bestämmelsen utvidgas lagens tillämpningsområde och stöds lagens syfte. Dessutom förbättras och görs samarbetet mellan försvars- och inrikesförvaltningen flexiblare. 

Vidare föreslås det att den föråldrade hänvisningen till förvaltningsprocesslagen i bestämmelsen om ändringssökande rättas till. 

Statens förköpslag 

I lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden föreslås en precisering om att statens förköpsrätt ska ha företräde i förhållande till kommunens förköpsrätt i de situationer som avses i lagen. Genom ändringen förtydligas det nuvarande rättsläget i en situation där både kommunen och staten har ett intresse av att utnyttja förköpsrätten i fråga om samma fastighet. Genom ändringen säkerställs dessutom tillgodoseendet av landets försvar, gränsbevakningen och gränssäkerheten samt övervakningen av och säkerheten i fråga om den territoriella integriteten. 

I 1 § föreslås ett tillägg om att staten ska ha förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten behövs för att säkerställa den nationella säkerheten. Genom att den nationella säkerheten inkluderas i tillämpningsområdet för statens förköpslag förenhetligas tillämpningsområdet med tillämpningsområdet för tillståndslagen. Till följd av ändringen kan uppgifter för bedömning av behovet av att utnyttja förköpsrätten fås t.ex. av centralkriminalpolisen bättre än tidigare. 

Enligt propositionen förenhetligas det geografiska tillämpningsområdet för förköpsrätten så att det geografiska tillämpningsområdet för förköpsrätten i fortsättningen alltid är 1 000 meter från Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets objekt. Det nuvarande tillämpningsområdet är 500–1000 meter beroende på objekt, och genom ändringen av gränsen görs tolkningen av lagen mindre komplicerad och mer förutsägbar både för den som tillämpar lagen och för parterna i fastighetsförvärvet. 

Det föreslås att det till 4 § 1 mom. fogas att om det i ansökan nämnda planerade överlåtelseobjektet har samband med skötseln av uppgifter inom inrikesministeriets förvaltningsområde, ska försvarsministeriet begära utlåtande om ansökan av inrikesministeriet. Genom ändringen preciseras faserna i förköpsprocessen, och dessutom preciseras och förtydligas inrikesministeriets roll i processen för prövning av utnyttjandet av statens förköpsrätt. Samtidigt stärks inrikesministeriets rätt att få information, när närmare bestämmelser än tidigare om dess uppgifter finns i lag. 

Det föreslås att 5 § 3 mom. ändras så att staten ska fatta beslutet om utnyttjande av förköpsrätt inom fyra månader i stället för nuvarande tre månader. En beredningstid på fyra månader inte bara förbättrar möjligheten att inhämta de uppgifter som behövs för att fatta rätt beslut utan ger också mer tid för att förmedla information till parterna i köpet. Dessutom ger ändringen mer tid för att försöka få till stånd en frivillig transaktion. 

Det föreslås en skyldighet för försvarsministeriet och inrikesministeriet att begära utlåtande om behovet av att utnyttja förköpsrätten. Försvarsministeriet och inrikesministeriet ska enligt förslaget också kunna inhämta andra behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. Genom den föreslagna ändringen får ministeriet motsvarande rätt att begära utlåtande som enligt tillståndslagen och därigenom en mer omfattande rätt att få information av andra myndigheter för processen för prövning av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas eller inte. 

Dessutom föreslås det att försvarsministeriets, inrikesministeriets och finansministeriets rätt att få information utvidgas och preciseras. I 13 § i den gällande lagen föreskrivs att försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet oberoende av sekretessbestämmelserna har rätt att avgiftsfritt få sådana uppgifter av Lantmäteriverket som är nödvändiga för fullgörandet av uppgifter enligt denna lag. Ministerierna har dock behov av att få uppgifter också av andra myndigheter som bakgrund för ett förköpsbeslut. Av denna anledning föreslås det att det i paragrafen ska föreskrivas om en mer exakt och omfattande rätt för försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet att få uppgifter än tidigare. I paragrafen räknas upp de myndigheter som ska lämna ministerierna uppgifter för skötseln av de uppgifter som anges i lagen. Enligt förslaget ska ministerierna ha rätt att avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter för utredande av förköpsrätten och behovet av att utnyttja den och för utredande av begränsningarna i fråga om förköpsrätten. Genom utvidgningen av rätten att få information förbättras den prövningsprocess som gäller utnyttjandet av förköpsrätten och säkerställs att avgörandet är korrekt. 

Vidare föreslås det att den föråldrade hänvisningen till förvaltningsprocesslagen i bestämmelsen om ändringssökande rättas till. 

Förköpslagen 

Det föreslås att det till 1 § i förköpslagen fogas en informativ hänvisning till statens förköpslag. Enligt hänvisningen finns bestämmelser om statens förköpsrätt i lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Ekonomiska konsekvenser 

En utvidgning av förköpszonerna innebär naturligtvis att fler fastigheter omfattas av förköpsrätten, vilket kan leda till fler fall då det behöver prövas huruvida förköpsrätten ska utnyttjas samt öka antalet fastigheter som lämnas vilande. Finansministeriets behov av finansiering för finansiering av förköpsfall kommer att vara något större än för närvarande, men utvidgningen av zonerna bedöms inte ha några betydande ekonomiska konsekvenser.  

I nuläget har prövningen av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas haft mycket liten inverkan på omsättningen av fastigheter och i ljuset av detta anses ändringen dock inte ha några betydande följder för omsättningen av fastigheter. 

Konsekvenser för myndigheterna 

Preciseringarna av tillämpningsområdet för både tillståndslagen och statens förköpslag förtydligar rättsläget och myndigheternas prövningsprocesser. Genom att den nationella säkerheten fogas till lagarnas tillämpningsområde förbättras också samarbetet mellan myndigheterna, när t.ex. informationsutbytet för skötseln av uppgifterna underlättas. Fogandet av den nationella säkerheten till tillämpningsområdet inverkar dock inte direkt på fastställandet av förköpszonerna, utan de bestäms även i fortsättningen utifrån Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets objekt. 

Fastställandet av att statens förköpsrätt ska ha företräde i förhållande till kommunens förköpsrätt förtydligar det nuvarande rättsläget i situationer där både staten och kommunen har förköpsrätt till samma områden. Förtydligandet av vilken förköpsrätt som ska ha företräde förtydligar myndigheternas utrednings- och prövningsprocess. 

Också de föreslagna ändringar som gäller utvidgad och preciserad rätt att få information för ministerierna till stöd för tillståndsprövningen och prövningen av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas underlättar och förtydligar samarbetet mellan myndigheterna. 

Konsekvenser för dataskyddet 

De föreslagna ändringarna, enligt vilka försvarsministeriet ska kunna få uppgifter som är nödvändiga för skötseln av de uppgifter som anges i lagen av de myndigheter som nämns i paragrafen om rätt att få information, har konsekvenser för dataskyddet, eftersom försvarsministeriet i och med den föreslagna ändringen eventuellt i fortsättningen kan få mer personuppgifter än tidigare. Försvarsministeriet får dock redan med stöd av den gällande lagstiftningen utlåtanden för behandlingen av tillståndsärenden som gäller fastighetsförvärv, vilka också innehåller personuppgifter till behövliga delar. Försvarsministeriet har redan med stöd av 5 § 2 mom. i den gällande tillståndslagen rätt att inhämta behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. Dessutom ska försvarsministeriet med stöd av det föreslagna 8 § 2 mom. i tillståndslagen få lämna ut nödvändiga uppgifter om tillståndsansökningar och beslut som gäller förvärv av fastigheter. Genom att rätten att få information preciseras och begränsas så att den endast gäller nödvändiga uppgifter beaktas kraven i dataskyddslagstiftningen bättre än för närvarande. 

Det föreslås att rätten att få information ska utvidgas och preciseras också i fråga om inrikesministeriet och finansministeriet i statens förköpslag. Enligt förslaget ska inrikesministeriet och försvarsministeriet få rätt att begära utlåtanden och behövliga redogörelser om behovet av att utnyttja förköpsrätten. Dessutom ska ministerierna med stöd av den föreslagna paragrafen om rätt att få information få nödvändiga uppgifter för utredande av förköpsrätten och behovet av att utnyttja den och för utredande av begränsningarna i fråga om förköpsrätten, samt för skötseln av andra lagstadgade uppgifter. Också genom dessa preciseringar förtydligas och stärks lagenligheten i informationsutbytet.  

Övriga konsekvenser 

Genom den föreslagna ändringen i anslutning till överlåtelse av fastigheter minskar den risk för den nationella säkerheten som kan uppstå till följd av att en fastighet används på önskat sätt under den tid då förvärvaren måste avstå från fastigheten. Att tiden förkortas från ett år till sex månader kan i vissa situationer försvåra förvärvarens möjligheter att för fastigheten få ett pris som motsvarar köpeskillingen, framför allt i områden eller särskilda objekt där försäljningstiderna för fastigheter i regel är längre än normalt. Förvärvaren (den som ansöker om tillstånd) kan dock skydda sig mot den risk som är förenad med fastighetsköpet bl.a. genom att ansöka om tillstånd för förvärv av fastigheten före fastighetsköpet. Således är en tidsfrist på sex månader för överlåtelse av en fastighet inte oskälig ur förvärvarens synvinkel. Med tanke på den nationella säkerheten kan processen från förvägran av tillstånd till överlåtelse av fastigheten bli längre än sex månader bl.a. på grund av ändringssökande.  

7.1  Lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv

1 §. Lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen finns bestämmelser om lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. I 1 mom. 1 punkten anges att lagen tillämpas på förvärv av en fastighet inom finska statens territorium, om förvärvaren är en sammanslutning som har sin hemort i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en medborgare i en stat som inte är medlemsstat i Europeiska unionen eller hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I 1 mom. 1 punkten föreslås ett tillägg om att lagen också ska tillämpas på en person som saknar medborgarskap, vars medborgarskap är okänt eller vars medborgarskap inte har verifierats på ett tillförlitligt sätt. Den föreslagna ändringen förtydligar rättsläget och utredningen av tillståndsplikten såväl för den myndighet som behandlar tillstånd som för kunden. 

Med att medborgarskapet inte verifierats på ett tillförlitligt sätt avses i detta sammanhang att den handling som anger personens medborgarskap inte i Finland erkänns som ett officiellt medel för identifiering, utifrån vilket medborgarskapet kunde verifieras, t.ex. ett främlingspass utfärdat av ett annat land. När medborgarskapet är okänt kan personen ha ett medborgarskap, men det är inte känt av de finska myndigheterna. Det kan också hända att en person inte alls har något medborgarskap. 

I 1 mom. 2 punkten anges att lagen tillämpas på förvärv av en fastighet inom finska statens territorium, om förvärvaren är en sammanslutning som har sin hemort i en medlemsstat i Europeiska unionen eller en stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, men i vilken en i 1 punkten avsedd fysisk person eller sammanslutning innehar minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiska inflytande. I punkten föreslås ett tillägg om att motsvarande faktiska inflytande ska utövas i en annan sammanslutning eller rörelse.  

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om beaktandet av den nationella säkerheten i områdesanvändningen och i fastighetsinnehav har det i fråga om 1 § 1 mom. 2 punkten i lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv konstaterats att lagens tillämpningsområde vad gäller personer huvudsakligen ska motsvara det som föreskrivs i 2 § 3 punkten i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012) och avsikten är att dimensioneringen av tillståndsplikten vad gäller personer ska tillämpas på motsvarande sätt som i nämnda lag. I 2 § 3 punkten i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp har i fråga om motsvarande faktiska inflytande föreskrivits att det gäller faktiskt inflytande i en annan sammanslutning eller rörelse. 

Ändringen förtydligar tolkningen av lagen, eftersom det på basis av den nuvarande ordalydelsen har förekommit viss oklarhet om vad som avses med faktiskt inflytande i bestämmelsen. Efter ändringen framgår det tydligt av lagen att det i lagen hänvisas till en situation där en person utövar faktiskt inflytande i en annan sammanslutning eller rörelse.  

Faktiskt inflytande kan utövas t.ex. i form av finansiering eller olika offentliga eller hemliga avtal. Faktiskt inflytande kan också utövas genom utpressning eller påtryckning. I vissa situationer vill man av olika orsaker ofta undanhålla den som utövar det faktiska inflytandet, det kan t.ex. vara fråga om maskering av personägandet eller kringgående av sanktioner som av olika skäl påförts av olika länder. 

Med sammanslutning avses privat- och offentligrättsliga juridiska personer, t.ex. fysiska personer eller dödsbon som bedriver näringsverksamhet, öppna bolag, kommanditbolag, aktiebolag, andelslag, föreningar, stiftelser och andra privaträttsliga juridiska personer, staten och statliga inrättningar, kommuner, samkommuner, församlingar och andra religionssamfund samt andra offentligrättsliga juridiska personer, utländska organisationers eller stiftelsers filialer i Finland eller andra juridiska personer som avses i 3 § 1 mom. i företags- och organisationsdatalagen (244/2001). I enskilda fall kan även truster omfattas av denna definition. I rättspraxis t.ex. i avgörandet HFD 2015:9 har en i Förenta staterna registrerad trust av typen Delaware Statutory Trust jämställts med ett finskt publikt aktiebolag. 

2 §. Tillståndspliktigt fastighetsförvärv. I 1 mom. föreskrivs att en fysisk person eller en sammanslutning som avses i 1 § 1 mom. får förvärva en fastighet inom finska statens territorium endast om försvarsministeriet beviljar tillstånd för förvärvet. I 2 mom. 1 punkten anges att tillstånd inte behövs om den som överlåter fastigheten är förvärvarens make, maka eller sambo eller partner i ett registrerat partnerskap. 

Det föreslås att ett nytt 3 mom. ska fogas till paragrafen där det föreskrivs att tillstånd för förvärv av en fastighet inte heller behövs om överlåtaren är förvärvarens tidigare make, maka eller sambo eller partner i ett registrerat partnerskap, förvärvaren sedan tidigare äger en andel av den fastighet som är föremål för överlåtelsen och överlåtelsen sker senast två månader efter upplösningen av äktenskapet, samboförhållandet eller det registrerade partnerskapet. 

Ändringen täcker sådana situationer där den ena parten i ett äktenskap, ett samboförhållande eller ett registrerat partnerskap i samband med äktenskapsskillnad, upplösning av samboförhållandet eller upplösning av det registrerade partnerskapet vill köpa också den andra hälften av fastigheten. Tack vare ändringen kan man undvika oskäliga situationer där en person i samband med äktenskapsskillnad, upplösning av ett samboförhållande eller upplösning av ett registrerat partnerskap blir tvungen att ansöka om tillstånd för förvärv av den fastighet som han eller hon redan delvis äger sedan tidigare.  

Enligt 3 § i äktenskapslagen (234/1926) upplöses äktenskapet när den ena maken avlider eller dödförklaras eller när domstol dömer till äktenskapsskillnad mellan makarna. I 7 i lagen om registrerat partnerskap föreskrivs att ett registrerat partnerskap upplöses då den ena parten i partnerskapet avlider eller dödförklaras eller genom domstolsbeslut. 

Enligt 3 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011) avses med sambo i den lagen en part i ett parförhållande (samboförhållande) där parterna bor i gemensamt hushåll. Parterna ska ha bott i gemensamt hushåll i minst fem år eller ha eller ha haft ett gemensamt barn eller ha eller ha haft gemensam vårdnad om ett barn. Med sambo avses dock inte en person som är gift. Enligt förarbetena till lagen kommer bestämmelserna om upplösning av gemensamt hushåll sannolikt främst att komma i fråga när sambor separerar eller när den ena sambon avlider, varvid samtliga faktorer i definitionen samboförhållande (parförhållande, samboende och gemensamt hushåll) i allmänhet upphör samtidigt. I princip är det tillräckligt att endast en faktor saknas för att definitionen av samboförhållande inte längre ska gälla och samboförhållandet betraktas som avslutat i lagens mening. Ett vanligt liv innebär dock situationer där en sambo tillfälligt bor ifrån den övriga familjen (t.ex. på grund av studier, arbete eller sjukhusvård), utan att samborna har för avsikt att avbryta parförhållandet eller avsluta sammanflätningen av ekonomin. I dessa lägen anses samboförhållandet fortgå tills antingen den gemensamma ekonomin eller parförhållandet avslutas (RP 37/2010 rd, s. 21). 

Tillstånd behövs alltså inte om ägarbytet sker i samband med äktenskapsskillnad, upplösning av samboförhållande eller upplösning av registrerat partnerskap. Överlåtelsen ska dock ske inom två månader från äktenskapsskillnaden, upplösningen av samboförhållandet eller upplösningen av det registrerade partnerskapet. . En fastighet kan alltså inte utan tillstånd förvärvas av en person som förvärvar fastigheten av sin tidigare make, maka eller sambo eller partner i ett registrerat partnerskap sedan en längre tid tillbaka. 

Enligt 2 mom. 3 punkten behövs tillstånd för fastighetsförvärv inte heller, om makarna, samborna eller partnerna i ett registrerat partnerskap tillsammans förvärvar en fastighet och den ena av dem inte behöver tillstånd enligt denna lag. Det föreslås att punkten ändras så att den person som inte behöver tillstånd för att förvärva fastigheten dessutom ska förvärva minst en tiondel av den fastighet som köpet gäller. 

I lagen anges för närvarande inte närmare vilka ägarandelar som gäller när privatpersoner förvärvar en fastighet tillsammans och därför har bestämmelsen varit oklar såväl för dem som ansöker om tillstånd som för de myndigheter som svarar för beviljandet av tillstånd. I praktiken har det förekommit situationer där den andra partens ägarandel i den fastighet som förvärvas är mycket liten. Detta motsvarar inte den tanke om samägande som ligger bakom undantaget. Den person som enligt lagen inte behöver ansöka om tillstånd för förvärv av fastigheten ska enligt förslaget i fortsättningen förvärva minst tio procent av den fastighet som är föremål för köpet, för att tillstånd inte ska behövas. En ägarandel på en tiondel motsvarar också villkoret i 1 § 2 mom. i lagen om minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför. Samma gräns på en tiondel finns också i lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012). Exempelvis i 2 § i den lagen föreskrivs att med utländsk köpare avses en sammanslutning eller stiftelse som har sin hemort i någon av EU:s eller EFTA:s medlemsstater men i vilken en utlänning som avses i a-punkten eller en sammanslutning eller stiftelse som avses i b-punkten innehar minst en tiondel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiskt inflytande i en annan sammanslutning eller rörelse. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. där det anges vad som avses med sambor i den föreslagna lagen. Enligt momentet avses med sambor personer som inte är gifta med varandra, men som stadigvarande lever i gemensamt hushåll under äktenskapsliknande förhållanden. En nästan motsvarande definition av samboförhållande används i 5 § 1 mom. i folkpensionslagen (568/2007). Enligt den paragrafen avses med samboförhållande att två personer som inte är gifta med varandra stadigvarande lever i gemensamt hushåll under äktenskapsliknande förhållanden. I den nu föreslagna lagen förutsätts det alltså inte av ett samboförhållande att personerna har bott tillsammans i minst fem år eller att de har ett gemensamt barn eller ett barn som de har gemensam vårdnad om, såsom förutsätts i 3 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll, för att förhållandet ska kunna definieras som ett samboförhållande. 

Bestämmelserna i den föreslagna lagen ska alltså tillämpas på personer som stadigvarande lever i gemensamt hushåll och som lever under äktenskapsliknande förhållanden. Exempelvis två vänner som bor tillsammans är enligt den föreslagna bestämmelsen inte sambor. Bestämmelsen ska dock kunna tillämpas t.ex. på två personer i ett parförhållande som skaffar sig sin första gemensamma bostad för stadigvarande boende. 

4 §. Ansökan om tillstånd. I paragrafen föreskrivs det om förvärvarens skyldighet att hos försvarsministeriet ansöka om tillstånd för fastighetsförvärvet innan fastigheten överlåts eller inom två månader från det att överlåtelsen av fastigheten bestyrkts eller från det då köpet har slutits i det elektroniska handelssystem som avses i 9 a kap. i jordabalken (540/1995). Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras och att nya 3 och 4 mom. fogas till paragrafen. 

I 2 mom. föreslås det att försvarsministeriet ska kunna be sökanden lägga fram utredning om finansieringen av fastighetsförvärvet och finansieringens ursprung samt be sökanden lämna andra uppgifter som behövs för behandlingen av ansökan om tillstånd. Utredningen av finansieringen och finansieringens ursprung grundar sig på Europaparlamentets och rådets förordning (EU 2019/452). Förordningen förpliktar medlemsländerna att underrätta kommissionen och övriga medlemsstater om alla utländska direktinvesteringar som kan inverka på säkerheten eller den allmänna ordningen. Fastighetsförvärv anses i Finland omfattas av underrättelseskyldigheten. För tydlighetens skull skrivs i lagen in en skyldighet att redogöra för finansieringens ursprung vid köp av fastighet trots att förordningen redan i sig är direkt tillämplig lagstiftning i Finland. 

Enligt artikel 9.1 i förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att de uppgifter som är föremål för underrättelse enligt artikel 6.1 eller begärs av kommissionen och andra medlemsstater enligt artiklarna 6.6 och 7.5 görs tillgängliga för kommissionen och begärande medlemsstater utan onödigt dröjsmål. Enligt artikel 9.2 e ska de uppgifter som avses i punkt 1 inbegripa finansieringen av investeringen och finansieringskällan, på grundval av de bästa uppgifter som är tillgängliga för medlemsstaten. 

I 2 mom. föreslås det därtill att närmare bestämmelser om innehållet i ansökan ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. Bemyndigandet att utfärda förordning är detsamma som i den gällande lagen, men den finska ordalydelsen har ändrats så att den motsvarar formkraven på författningars ordalydelse. Det föreslagna 2 mom. motsvarar också i övrigt den gällande bestämmelsen, eftersom det i gällande 2 mom. redan nu föreskrivs att förvärvaren på försvarsministeriets begäran också ska ge andra uppgifter som behövs för att ansökan om tillstånd ska kunna behandlas. 

I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. som motsvarar 5 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt momentet ska försvarsministeriet begära ett utlåtande om ansökan av den myndighet inom vars ansvarsområde skötseln av uppgifter kan påverkas av fastighetsförvärvet, om det inte är uppenbart onödigt att begära utlåtande. Försvarsministeriet kan också inhämta andra behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. Bestämmelsen flyttas från 5 § till 4 § i syfte att förbättra bestämmelsernas innehållsmässiga konsekvens. I lagens 4 § föreskrivs om ansökan om tillstånd och tillståndsprocessen, medan det i lagens 5 § föreskrivs om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. 

En myndighet ska enligt 31 § 1 mom. i förvaltningslagen se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Det föreslagna 3 mom. är i och för sig överlappande reglering med förvaltningslagen, som är en allmän lag, och momentet är delvis informativt. Bestämmelsen stärker dock försvarsministeriets föreslagna rätt att få information enligt 8 § och andra myndigheters möjlighet att dela information med försvarsministeriet. Den föreslagna bestämmelsen fastställer också försvarsministeriets skyldighet att vid behov begära utlåtanden av andra myndigheter, vilket kan ses som ett förtydligande av regleringen och tryggande av andra myndigheters rättigheter. 

5 §. Förutsättningar för beviljande av tillstånd. I 1 mom. föreskrivs för närvarande att tillstånd för förvärv av en fastighet kan beviljas, om förvärvet inte bedöms försvåra ordnandet av landets försvar, övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten eller säkerställandet av gränsbevakningen, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen. Det föreslås att momentet ändras så att tillstånd för förvärv av en fastighet kan beviljas, om förvärvet inte därtill bedöms hota den nationella säkerheten. 

Exempelvis i 5 a kap. 4 § i polislagen (872/2011) föreskrivs att en allmän förutsättning för användning av en metod för civil underrättelseinhämtning är att användningen av den är nödvändig för att få viktig information om sådan verksamhet som är föremål för civil underrättelseinhämtning och som allvarligt hotar den nationella säkerheten. I motiveringen till paragrafen (RP 202/2017 rd) konstateras att ordet ”hotar” betyder att bestämmelsen inte kräver att den nationella säkerheten ska vara direkt äventyrad. 

Det kan vara svårt att konstatera ett hot mot ordnandet av försvaret, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen vid tidpunkten för beviljande av tillstånd, eftersom hotet kan konkretiseras på lång sikt. Detsamma gäller användningen av statens förköpsrätt, då man inom endast tre månader måste kunna identifiera de förvärv på vilka staten behöver använda sin förköpsrätt. Orsaken till att detta är utmanande beror ofta på att särskilt inhämtandet av information går långsamt, samtidigt som ett fastighetsköp inte aktivt kan fördröjas genom tillståndsprocessen och inte heller tidsfristen på tre månader för utnyttjande av möjligheten till förköp överskridas. Inhämtandet av information är särskilt långsamt om avsikten är att inhämta information från utlandet. En möjlighet till inlösen för säkerställande av den nationella säkerheten finns dock om det visar sig att de uppgifter som erhållits i samband med tillståndsprocessen eller förköpsprövningen inte har möjliggjort en korrekt hotbedömning. Bestämmelser om inlösen finns i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten (468/2019). Grunden för inlösen ska dock vara starka bevis på att säkerheten äventyras genom fastighetsinnehavet och användning av fastigheten. 

I 10 § i grundlagen föreskrivs om skyddet för privatlivet. I 4 mom. i den paragrafen anges det att det genom lag kan föreskrivas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden, vid rättegång, vid säkerhetskontroll och under frihetsberövande samt för att inhämta information om militär verksamhet eller sådan annan verksamhet som allvarligt hotar den nationella säkerheten. Enligt förarbetena till grundlagen i samband med ändringen av paragrafen (RP 198/2017 rd) betyder uttrycket ”nationell säkerhet” att den hotfulla verksamhet som avses i bestämmelsen inte i första hand riktar sig mot en viss individ utan mer allmänt mot samhället och den mänskliga gemenskapen. Också t.ex. våldsdåd som riktar sig mot enskilda personer kan emellertid utgöra en sådan verksamhet som avses i bestämmelsen, om de till sin omfattning eller betydelse är av betydelse med tanke på den nationella säkerheten och således enligt förarbetena kan utgöra ett allvarligt hot mot den. Enligt förarbetena är det uppenbart att t.ex. hot som riktar sig mot statsledningen eller personer som sköter grundläggande samhällsfunktioner liksom personer som svarar för deras säkerhet kan utgöra ett allvarligt hot mot den nationella säkerheten. 

Enligt förarbetena till grundlagen har staterna rätt omfattande prövningsmarginal i fråga om hurdan verksamhet de anser utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. På basis av Europadomstolens avgörandepraxis omfattas åtminstone det militära försvaret, bekämpningen av terrorism och bekämpningen av olovlig underrättelseverksamhet av den nationella säkerheten (bl.a. Weber och Saravia mot Tyskland, 29.6.2006; Klass m.fl. mot Tyskland, 6.9.1978). Den nationella säkerheten kan emellertid utsättas för många slags hot som är svåra att förutse eller definiera på förhand. Av detta följer enligt domstolen att begreppet nationell säkerhet i första hand ska preciseras utifrån nationell praxis (Kennedy mot Förenade kungariket, 18.5.2010). 

Enligt förarbetena till grundlagen nämns nationell säkerhet uttryckligen i artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och har av tradition godtagits i EU-domstolens rättspraxis som ett mål som berättigar till begränsningar av de grundläggande rättigheterna (t.ex. dom kommissionen mot Finland, C-284/05, punkterna 45, 47 och 49). 

Den nationella säkerheten kan äventyras på många sätt, och det är inte möjligt att på förhand föreställa sig alla situationer. Den nationella säkerheten kan äventyras t.ex. i en situation där en fastighet förvärvas av en statlig aktör på en med tanke på försvaret, gränssäkerheten eller försörjningsberedskapen ofarlig plats, som nu omfattas av tillämpningsområdet, men där t.ex. omfattande olaglig underrättelseinhämtning dock kan bedrivas i fråga om andra centrala samhällsfunktioner. En fastighet kan också förvärvas av någon annan sådan aktör vars verksamhet på fastigheten direkt kan äventyra Finlands säkerhet eller Finlands internationella ställning. Sådan verksamhet kan vara t.ex. förberedelse till sabotage eller terroristbrott. 

Tillstånd för förvärv av en fastighet kan för att skydda den nationella säkerheten förvägras också t.ex. när föremålet för förvärvet är ett markområde som är strategiskt betydelsefullt med tanke på land- eller sjötrafiken och köparen verkar vara en bulvan, och förvärvets verkliga utländska förmånstagare eller utövare av beslutanderätt inte med säkerhet kan identifieras. Det finns också skäl att förvägra tillstånd i en situation där en misstänkt aktör köper en fastighet där hyresgästen i en byggnad är en myndighet som är central med tanke på den nationella säkerheten. Ägaren kunde på så sätt få lagstadgade rättigheter att inspektera byggnaden eller att avsluta hyresförhållandet på ett överraskande sätt. Även någon statlig aktör eller privatperson kunde förvärva en fastighet eller ett markområde t.ex. i omedelbar närhet av befolkningslokaler och skyddsutrymmen som är avsedda för ledning av ministerierna och staten, vilket kunde äventyra den nationella säkerheten. Den nationella säkerheten kan dessutom äventyras om en aktör som äventyrar Finlands nationella säkerhet har för avsikt att förvärva en fastighet i anslutning till vilken det finns andra befolkningslokaler och skyddsutrymmen som kan vara av kritisk betydelse på lokal nivå. Detsamma kan från fall till fall gälla också den omedelbara närheten av energiproduktionsanläggningar, eldistributionsnät, vattentjänster, telenätsfunktioner eller andra centrala samhällsfunktioner.  

Det föreslås att innehållet i 5 § 2 mom. i den gällande lagen flyttas till den föreslagna 4 § och blir ett nytt 3 mom. i syfte att förbättra paragrafernas innehållsmässiga konsekvens. Som ett nytt 2 mom. i 5 § föreslås en bestämmelse enligt vilken försvarsministeriet ska kunna avslå en ansökan om tillstånd om det är uppenbart att den fastighet som är föremål för förvärvet inte lämpar sig för det användningsändamål som angetts i ansökan. Med detta avses situationer där det angivna användningsändamålet för fastigheten uppenbart är icke trovärdigt med tanke på fastighetens lämplighet, t.ex. på grund av områdets planläggning eller infrastruktur, och på så sätt ger upphov till en misstanke om att fastigheten ska användas för något helt annat ändamål än det som uppgetts i ansökan. Om det t.ex. utifrån de uppgifter och omständigheter som uppgetts i köpebrevet samt andra omständigheter är uppenbart att fastigheten kommer att användas för något annat ändamål än det som uppgetts i ansökan och kunden inte går med på att komplettera sin ansökan eller lägga fram en trovärdig plan för hur verksamheten ska möjliggöras, kan försvarsministeriet fatta ett avslagsbeslut i ärendet. Försvarsministeriet ska dock inte ingripa i situationer där användningsändamålet kan förverkligas t.ex. genom ombyggnad och det läggs fram en ovannämnd trovärdig plan för detta. 

I 2 mom. föreslås dessutom en bestämmelse om att tillståndsansökan ska kunna avslås också om förvärvaren är en person som med stöd av 149 § i utlänningslagen (301/2004) har fått ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut och som vistas olagligt i landet.  

Enligt 149 § 1 mom. i utlänningslagen får en utlänning som har haft uppehållstillstånd eller som har förlorat sitt finska medborgarskap utvisas ur landet, om 1) han eller hon vistas i landet utan uppehållstillstånd, när ett sådant krävs, 2) han eller hon konstaterats ha gjort sig skyldig till ett brott för vilket det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst ett år, eller om han eller hon konstaterats ha gjort sig skyldig till upprepade brott, 3) han eller hon genom sitt uppträdande har visat att han eller hon är farlig för andras säkerhet, eller om 4) han eller hon i Finland har bedrivit, eller det med hänsyn till hans eller hennes tidigare verksamhet eller annars finns grundad anledning att misstänka att han eller hon i Finland börjar bedriva verksamhet som äventyrar den nationella säkerheten. 

Laglig vistelse enligt 40 § i utlänningslagen är 1) vistelse med uppehållstillstånd eller visering för längre vistelse som beviljats av en finsk myndighet, 2) vistelse utan uppehållstillstånd i högst tre månader, om utlänningen kommer från en stat av vars medborgare inte krävs uppehållstillstånd, 3) vistelse utan visum i högst tre månader inom en period av sex månader räknat från inresan till Schengenområdet, om utlänningen kommer från en stat av vars medborgare inte krävs visum, 4) vistelse med visering för kortare vistelse i högst 90 dagar under en period av 180 dagar, 5) vistelse med visering för längre vistelse som utfärdats av en annan Schengenstat i högst 90 dagar under en period av 180 dagar, 6) vistelse i högst tre månader med uppehållstillstånd som beviljats av en Schengenstat, samt 7) vistelse under pågående, i 52 b § avsedd betänketid i fråga om ett offer för människohandel och en i 52 d § avsedd tredjelandsmedborgare som vistats och arbetat olagligt i landet. 

Den föreslagna ändringen gäller situationer där en person förvärvar en fastighet först efter det att han eller hon har fått ett utvisningsbeslut och när grunderna för hans eller hennes lagliga vistelse i landet har upphört. Genom den föreslagna ändringen kan man förhindra att en fastighet som står tom används av sådana personer som t.ex. kan behöva tillstånd enligt tillståndslagen för förvärv av en fastighet. Även aktörer som genom verksamhet på fastigheten kan äventyra Finlands säkerhet kan försöka utnyttja fastigheten. 

I vissa fall kan ägandet av en fastighet bidra till beviljandet av uppehållstillstånd. Dessutom kan någon försöka använda ägandet av en fastighet som grund för inresa, om personens inresa av någon anledning har begränsats. 

Genom ändringen förebyggs också att fastigheter står tomma, vilket kunde medföra problem när det gäller sådana förfaranden för hörande som hänför sig till planläggningen. Samtidigt kan man undvika att fastigheter förfaller och miljön förorenas när fastighetsägaren har möjlighet att sköta den fastighet som han eller hon förvärvat. 

I 2 mom. föreslås också en 3 punkt där det föreskrivs att försvarsministeriet ska kunna meddela ett avslagsbeslut i ärendet om förvärvaren trots påminnelse från försvarsministeriet upprepade gånger försummar sin skyldighet att lämna behövlig utredning eller uppsåtligen lämnar oriktiga väsentliga uppgifter om ärendet. En förutsättning för beviljande av tillstånd är att myndigheten har tillställts tillräckliga uppgifter för utredande av om förutsättningar för beviljande av tillstånd föreligger och för avgörande av ärendet. Om sökanden inte lämnar nämnda uppgifter till myndigheten, ska myndigheten avslå ansökan. 

Sökanden ska som obligatoriska bilagor till ansökan lämna köpebrevet, ett utkast till köpebrev eller ett godkänt köpeanbud samt köparnas passkopior eller, när det gäller företag och sammanslutningar, uppgifter om ägarstrukturen och utövarna av faktiskt inflytande. Dessutom kan ministeriet begära behövliga ytterligare utredningar av sökanden för att ärendet ska kunna avgöras. För att få tillstånd ska den som ansöker om tillstånd i tillståndsprocessen aktivt medverka till behandlingen av sitt ärende. Även i 31 § 2 mom. i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs att parten ska medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har inlett. 

Lämnande av oriktiga uppgifter är inte i sig en automatisk grund för ett avslag på ansökan om tillstånd, utan uppgifterna ska vara väsentligen oriktiga och lämnas uppsåtligen. Då är det inte fråga om oriktiga uppgifter som lämnats av misstag eller av oaktsamhet. Tillståndsmyndigheten ska alltså fatta ett avslagsbeslut, om uppgifterna enligt myndighetens bedömning klart har lämnats i syfte att vilseleda myndigheten. 

6 §. Vidareöverlåtelse av fastighet. I 6 § 1 mom. i den gällande lagen föreskrivs att om tillstånd för förvärv av en fastighet inte beviljas, ska förvärvaren överlåta fastigheten inom ett år från det att beslutet om förvägrande av tillstånd vunnit laga kraft. Om tillstånd inte har sökts inom den tid som försvarsministeriet satt ut med stöd av 4 § 1 mom., räknas tidsfristen på ett år för överlåtelsen av fastigheten från det att ansökan om tillstånd för förvärv av fastigheten borde ha lämnats till försvarsministeriet. Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrad så att den nuvarande tidsfristen för överlåtelse av fastigheten förkortas från ett år till sex månader i situationer där tillstånd inte beviljas eller tillstånd inte har sökts inom utsatt tid.  

I 4 § 1 mom. föreskrivs att förvärvaren hos försvarsministeriet ska ansöka om tillstånd för fastighetsförvärvet innan fastigheten överlåts eller inom två månader från det att överlåtelsen av fastigheten bestyrkts eller från det då köpet har slutits i det elektroniska handelssystem som avses i 9 a kap. i jordabalken (540/1995). Om förvärvaren inte inom denna tid har ansökt om tillstånd för sitt förvärv, ska försvarsministeriet underrätta förvärvaren om skyldigheten att ansöka om tillstånd och sätta ut en tidsfrist på högst två månader för ansökan om tillstånd. 

Syftet med regleringssystemet har varit att köparen på förhand ska ta reda på om han eller hon för sitt fastighetsförvärv behöver ett sådant tillstånd som avses i denna lag och vid behov skaffa sig tillståndet innan köpet avslutas. Vid ansökan om tillstånd först sedan fastighetsförvärvet har avslutats tar köparen en medveten risk för att tillståndet eventuellt inte beviljas. I så fall är köparen skyldig att avstå från sin fastighet, vilket kan göras genom att fastigheten överlåts till någon som har rätt att förvärva den. I vissa situationer kan det också vara möjligt att häva fastighetsköpet, varvid äganderätten återgår till säljaren.  

Beroende på objekt och marknadssituation kan försäljningstiderna för fastigheterna vara till och med mycket långa. Men med tanke på att fastighetssystemet ska vara klart och tydligt och med tanke på den nationella säkerheten kan det dock inte anses acceptabelt att en lagstridig situation pågår mycket länge.  

Om köparen ansöker om tillstånd för sitt fastighetsköp, börjar den nuvarande tidsfristen på ett år löpa från den dag då beslutet om att tillstånd förvägras har vunnit laga kraft. Om köparen förhåller sig passiv, börjar den nuvarande tidsfristen på ett år löpa fyra månader efter att fastighetsöverlåtelsen har bestyrkts. Den lagstridiga situationen kan för närvarande bli klart över ett år, och ytterligare förlängas av ändringssökande. Detta kan leda till en med tanke på den nationella säkerheten onödigt förhöjd risk, där fastighetsägaren har möjlighet att fortsätta med sådan verksamhet som är icke-önskvärd med tanke på den nationella säkerheten. För att hantera denna risk är det med tanke på den nationella säkerheten nödvändigt att förkorta tidsfristen för överlåtelse av fastigheten från ett år till sex månader. Detta ger också ett starkt incitament att ansöka om tillstånd för förvärv av fastigheten före det egentliga fastighetsköpet, eftersom den ekonomiska risken för att fastigheten måste överlåtas till ett lägre pris än vid tidpunkten för köpet ökar på grund av den kortare tiden för överlåtelse. Eftersom köparens ekonomiska risker kan hanteras med nuvarande bestämmelser, är en tidsfrist på sex månader för överlåtelse fastigheten inte oskälig för köparen. Utgångspunkten bör också vara att köparen är medveten om den gällande tillståndslagstiftningen. Till följd av ändringen minskar risken för den nationella säkerheten klart jämfört med nuläget, något som inte helt skulle förverkligas t.ex. med en tidsfrist på åtta eller tio månader. 

7 §. Ersättning för kostnader. I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs att om tillstånd för förvärv av en fastighet inte beviljas, ska staten ersätta förvärvaren för de finansieringskostnader och andra behövliga kostnader som uppkommit på grund av förvärvet samt för de behövliga kostnaderna för besittning, skötsel och underhåll av fastigheten. I paragrafen föreslås ett tillägg enligt vilket de finansieringskostnader och andra behövliga kostnader som uppkommit på grund av förvärvet och som ersätts ska vara skäliga. 

För att verifiera kostnaderna kan en opartisk värderingsman användas. Syftet med ändringen är dock inte att äventyra det egendomsskydd som garanteras i 15 § i grundlagen. Avsikten är att säkerställa att det inte uppkommer en större ersättningsskyldighet för staten än de ersättningsbelopp som etablerats inom rättspraxis. Bestämmelsen hindrar inte att högre kostnader ersätts, om förvärvaren lägger fram en godtagbar utredning om att kostnaderna är nödvändiga. Syftet med bestämmelsen är att staten inte ska behöva ersätta kostnader för sådana åtgärder som fastighetsköparen på egen risk har beslutat att genomföra trots att han eller hon har varit medveten om risken för att ansökan om tillstånd kan avslås. Som sådana kostnader kan betraktas t.ex. stora investeringar i markområdet innan tillståndsbeslutet fattats. Som skäliga kostnader kan inte heller betraktas förväntad avkastning för framtida användning. 

Det föreslås att 1 mom. ändras också lagtekniskt. Enligt den gällande lagen ska på ersättningarna betalas ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) räknat från betalningsdagen för förvärvarens respektive prestation. Bestämmelsens ordalydelse ändras lagtekniskt så att på ersättningarna ska betalas ränta som avses i 3 § 2 mom. i räntelagen. 

8 §. Rätt att få information. Enligt den gällande paragrafen har försvarsministeriet oberoende av sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt få sådana uppgifter av Lantmäteriverket som är nödvändiga för fullgörandet av uppgifter enligt denna lag. Försvarsministeriet har dock behov av att via utlåtandeprocessen få information också av andra myndigheter som bakgrund för tillståndsbeslutet. Av denna anledning föreslås i paragrafen en mer omfattande rätt än tidigare för försvarsministeriet att få information så att de andra myndigheterna i samband med utlåtandeprocessen kan utnyttja sitt informationsmaterial. 

I paragrafen föreslås att försvarsministeriet trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter ska ha rätt att för utredande av tillståndsplikten för förvärv av en fastighet och utredande av förutsättningarna för beviljande av tillstånd, samt för skötseln av andra uppgifter som anges i denna lag, avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter av Lantmäteriverket, Migrationsverket, centralkriminalpolisen ur det penningtvättsregister som avses i 3 § i lagen om centralen för utredning av penningtvätt (445/2017), Patent- och registerstyrelsen, Försörjningsberedskapscentralen, Gränsbevakningsväsendet, Försvarsmakten och Skatteförvaltningen samt dessutom av kommunen de uppgifter om planer som gäller fastigheten och andra planer som gäller markanvändningen. 

Enligt förslaget ska försvarsministeriet ha rätt att trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter få uppgifter som är nödvändiga för att ministeriet ska kunna sköta sina uppgifter. Genom bestämmelsen fastställs försvarsministeriets rätt att av andra myndigheter begära och ta emot uppgifter som klassificerats som sekretessbelagda för utredande av tillståndsplikten för förvärv av en fastighet och utredande av förutsättningarna för beviljande av tillstånd, dvs. för utförande av ministeriets nödvändiga lagstadgade uppgifter. Den föreslagna bestämmelsen gör det alltså möjligt även för andra myndigheter att till behövliga delar till försvarsministeriet lämna ut uppgifter som är sekretessbelagda. I praktiken sker erhållandet av uppgifter i enlighet med nuvarande praxis med hjälp av utlåtandeförfarandet genom en begäran om uppgifter. 

Redan i den gällande lagen har försvarsministeriet ålagts en skyldighet att begära utlåtande av den myndighet inom vars ansvarsområde ärenden kan påverkas av fastighetsförvärvet. Det är nödvändigt att precisera rätten att få information till denna del på grund av kravet på att lagstiftningen ska vara noggrant avgränsad. Genom preciseringen kan man alltså säkerställa att försvarsministeriet får tillgång till den information som möjliggör en helhetsbetonad prövning av tillståndsbeslutet och därmed fattandet av rätt beslut. Den föreslagna bestämmelsen låter den som lämnar ut uppgifter bedöma från vilka register uppgifter samlas in och i vilken form uppgifterna lämnas ut till den som begärt utlåtande. Den som lämnar ut uppgifter kan således själv bedöma vilka uppgifter som i den aktuella situationen ska anses nödvändiga för tillståndsprövningen i anslutning till fastighetsförvärvet. Försvarsministeriet ska alltså i princip inte ha direkt tillgång till myndigheternas egna register, utan ministeriet ska ha rätt att på begäran få uppgifter som är nödvändiga för tillståndsprövningen i form av ett utlåtande av myndigheterna. 

Enligt 29 § 1 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) kan en myndighet till en annan myndighet lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om det i lag särskilt har tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. I och med att försvarsministeriets rätt att få information utvidgas och preciseras kan till ministeriet lämnas ut mer noggrant avgränsade uppgifter som ministeriet behöver för att främja tillståndsprocessen. Syftet med bestämmelsen är att effektivisera uppnåendet av syftet med bulvanbestämmelsen i 4 § 1 mom. I 1 mom. i den paragrafen föreskrivs att försvarsministeriet också kan kräva att tillstånd ska sökas om det är uppenbart att fastigheten förvärvats för en sådan sammanslutnings eller persons räkning som avses i 1 § 1 mom. i syfte att undgå skyldigheten att ansöka om tillstånd. 

Genom en lagstadgad rätt att få information undviks en situation där en myndighet t.ex. på grund av dataskyddsbestämmelser inte kan lämna ut uppgifter till försvarsministeriet, eftersom någon laglig grund inte finns. Enligt 4 § 2 punkten i dataskyddslagen (1050/2018) får personuppgifter behandlas i enlighet med artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen om behandlingen behövs och är proportionell i en myndighets verksamhet för utförande av en uppgift av allmänt intresse. Enligt artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen (EU 2016/679) är behandlingen laglig om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. 

I 3 § i lagen om centralen för utredning av penningtvätt finns bestämmelser om penningtvättsregistret. Enligt 1 mom. i den paragrafen är registret för förhindrande, avslöjande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism ett permanent personregister (penningtvättsregistret) som används av centralen för utredning av penningtvätt och förs med hjälp av automatisk databehandling. Centralen för utredning av penningtvätt är registeransvarig. Enligt 6 mom. har de registrerade inte rätt till annan insyn i registret än till uppgifter i anslutning till de frysningsbeslut som avses i 2 § 1 mom. 7 punkten. Dataombudsmannen kan på begäran av en registrerad kontrollera att behandlingen av uppgifterna om den registrerade är lagenlig i enlighet med 29 § i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). Bestämmelser om de registrerades rättigheter finns dessutom i 4 kap. i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten. 

I 4 § 4 mom. i lagen om centralen för utredning av penningtvätt föreskrivs att uppgifterna i penningtvättsregistret oberoende av sekretessbestämmelserna får användas och lämnas ut endast för att förhindra, avslöja och utreda samt till undersökning föra penningtvätt och finansiering av terrorism och det brott genom vilket den egendom eller den vinning har fåtts eller kan fås som är föremål för penningtvätt eller finansiering av terrorism samt brott som avses i bilaga I till Europolförordningen och för att skydda den nationella säkerheten. Ur penningtvättsregistret kan uppgifter således lämnas ut också till försvarsministeriet när man vid tillståndsförfarandet kartlägger om ett visst förvärv äventyrar den nationella säkerheten. Ur penningtvättsregistret kan det t.ex. framgå om köparen har råd att förvärva en dyr fastighet. Om så inte är fallet, kan det uppstå en misstanke om att det är fråga om en bulvan och om bakgrundsaktörernas motiv. 

I 2 § 1 mom. 2 punkten i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet (616/2019) föreskrivs att om inte något annat föreskrivs i denna lag tillämpas på rätten till information och annat utlämnande av personuppgifter ur myndigheternas personregister vad som föreskrivs om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Enligt 22 § 3 mom. i den lagen får polisen av grundad anledning trots sekretessbestämmelserna genom en teknisk anslutning eller som en datamängd till en myndighet lämna ut personuppgifter som är nödvändiga för att utföra en uppgift som i lag föreskrivits för myndigheten. 

Försvarsministeriet får inte rätt att behandla sekretessbelagda eller annars begränsade uppgifter som lämnats ut av myndigheter, t.ex. polisen, i större utsträckning än vad t.ex. polisen skulle ha rätt att behandla dem när den utför ett liknande uppdrag. Dessutom kan partsoffentligheten i fråga om sekretessbelagda uppgifter som lämnats ut, såsom uppgifter som centralkriminalpolisen lämnat ut ur penningtvättsregistret, begränsas med stöd av 11 § 2 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). I 11 § 1 mom. i den lagen föreskrivs att den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) har rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. I 2 mom. 1 punkten i paragrafen föreskrivs att en part, hans ombud eller hans biträde inte har den i 1 mom. avsedda rätten när utlämnande av uppgifter ur handlingen skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse, ett barns intresse eller ett annat synnerligen viktigt enskilt intresse. I fråga om uppgifter som lämnas ut ur penningtvättsregistret blir bestämmelsen i fråga tillämplig, eftersom utlämnande av uppgifter till en part skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse, i detta fall skyddet av den nationella säkerheten. I förarbetena till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (RP 30/1998 rd, s. 67) har det ansetts att bevarandet av statens säkerhet och skötseln av de utrikespolitiska relationerna är exempel på synnerligen viktiga allmänna intressen. 

Bestämmelsen i 15 § 1 mom. i offentlighetslagen anger att om någon hos en myndighet begär att få ta del av en handling som har upprättats av någon annan myndighet eller gäller ett ärende som behandlas av en annan myndighet, kan myndigheten för avgörande överföra begäran om att få ta del av handlingen till den myndighet som har upprättat handlingen eller som ärendet i sin helhet hör till. Bestämmelsen i 15 § 3 mom. anger att om någon hos en myndighet begär att få ta del av en handling i vilken det enligt lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen ska göras en anteckning om säkerhetsklass i fråga om de informationssäkerhetskrav som ska uppfyllas vid hantering av handlingen och som har upprättats av en annan myndighet, ska myndigheten för avgörande överföra ärendet till den myndighet som har upprättat handlingen. Ett ärende som gäller en säkerhetsklassificerad handling enligt lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) ska överföras till den myndighet till vilken avtalsparten har givit handlingen. Utgångspunkten är alltså att försvarsministeriet inte själv till tredje parter kan lämna ut sekretessbelagda uppgifter som ministeriet har fått av andra myndigheter via utlåtandeförfarandet, utan beslut om utlämnande av sådana uppgifter fattas av den myndighet som lämnat dem. 

I paragrafen föreslås också ett nytt 2 mom. med bestämmelser om försvarsministeriets rätt att till de myndigheter som nämns i 1 mom. och till dem som lämnar utlåtande enligt 4 § 3 mom. avgiftsfritt lämna ut sådana uppgifter om tillståndsansökningar och beslut som gäller förvärv av fastigheter som är nödvändiga för skötseln av deras uppgifter. Uppgifter ska få lämnas ut ur ministeriets tillståndsregister trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter. Försvarsministeriet ska ha rätt att få uppgifterna avgiftsfritt av de nämnda myndigheterna i enlighet med den gällande paragrafen. 

9 §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det att bestämmelser om sökande av ändring finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). I paragrafen görs en teknisk ändring och hänvisningen till förvaltningsprocesslagen (586/1996) ändras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (802/2019). På ändringssökande tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden som trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom den upphävdes förvaltningsprocesslagen. Det föreslås också att omnämnandet av att ett beslut av förvaltningsdomstolen får överklagas genom besvär endast, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd ska strykas i paragrafen. Bestämmelser om detta finns i 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, så för att undvika dubbel reglering är det skäl att stryka omnämnandet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll den gällande paragrafen om ändringssökande, men paragrafen ändras till en lagtekniskt bättre form. 

7.2  Lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden

1 §. Statens förköpsrätt. I den gällande paragrafen föreskrivs att staten har förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet av fastigheten behövs för ordnande av landets försvar eller gränsbevakningen, för säkerställande av gränssäkerheten eller för övervakning och tryggande av den territoriella integriteten. Det föreslås att 1 mom. ändras så att staten har förköpsrätt oberoende av vad som i 1 § förköpslagen (608/1977) föreskrivs om kommunens förköpsrätt. 

Enligt 1 § i förköpslagen har kommunen förköpsrätt vid köp som gäller fastigheter i kommunen. Det ligger dock i statens intresse att trygga tillgodoseendet av landets försvar, gränsbevakningen och gränssäkerheten samt övervakningen av och säkerheten i fråga om den territoriella integriteten, varför det har föreskrivits förköpsrätt för staten i situationer där ovannämnda intressena är hotade. Varken i lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden eller i förköpslagen anges det dock exakt vilkendera som har förköpsrätt i det fall att både staten och kommunen är intresserade av samma fastighet. Syftet med statens förköpsrätt är att skydda hela landets intressen, och därför bör statens förköpsrätt ha företräde i en konfliktsituation. Om staten inte utnyttjar sin förköpsrätt, ska kommunen kunna besluta om den utnyttjar sin förköpsrätt eller inte. 

I 1 mom. föreslås också ett tillägg om att staten ska ha förköpsrätt vid fastighetsköp, om förvärvet behövs för att säkerställa den nationella säkerheten. I paragrafen föreskrivs enligt förslaget att staten har förköpsrätt vid fastighetsköp, oberoende av vad som i 1 § i förköpslagen (608/1977) föreskrivs om kommunens förköpsrätt, om förvärvet av fastigheten behövs för att säkerställa försvaret, gränsbevakningen eller gränssäkerheten, för att övervaka och trygga den territoriella integriteten eller för att säkerställa den nationella säkerheten. 

I och med förslaget fogas säkerställande av den nationella säkerheten till kriterierna för utnyttjande av statens förköpsrätt, och därmed kan uppgifter för bedömning av behovet av att utnyttja förköpsrätten fås bättre än tidigare av t.ex. centralkriminalpolisen. Det går inte att entydigt fastställa en förköpszon för den nationella säkerheten, utan i detta sammanhang skyddas den nationella säkerheten i praktiken genom försvaret, gränsbevakningen och gränssäkerheten samt övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten. Därtill förenhetligar tillägget av den nationella säkerheten tillämpningsområdet med tillståndslagen. 

Försvarsministeriet och inrikesministeriet ska fortfarande vara de ministerier som framställer förslag om utnyttjande av förköpsrätten, även om den nationella säkerheten inkluderas i lagens tillämpningsområde. Genom den nationella säkerheten fastställs inga förköpszoner, utan zonerna ska fortfarande fastställas via objekt inom försvarsministeriets och inrikesministeriets förvaltningsområden. 

2 §. Geografiskt tillämpningsområde för förköpsrätt. I paragrafen anges det geografiska tillämpningsområdet för statens förköpsrätt, som är 500-1000 meter beroende på Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets objekt. I praktiken är det inte alltid entydigt att fastställa i vilken punkt i 2 § 1 mom. varje objekt ska placeras, eftersom det till fastigheten kan ansluta objekt och egenskaper som talar för både 500 och 1 000 meter och på basis av vilka det geografiska tillämpningsområdet ska fastställas. Det är mer entydigt såväl för myndigheter som för fastighetsägare och fastighetsköpare att gränsen är 1 000 meter i fråga om alla moment i den aktuella paragrafen. Därför föreslås det att 1 mom. ändras så att gränsen oberoende av objekt går vid 1 000 meter. Försvarsmaktens fastigheter finns oftast på ett i lag angivet område som reserverats för myndigheten i fråga och där zonavgränsningen är 500 meter. På fastigheten kan det dessutom finnas en signal- eller radarstation, varvid zonen är 1 000 meter. Då kan det vara utmanande att fastställa förköpszonen. Exempelvis i 1 mom. 2 punkten föreskrivs att staten har förköpsrätt till fastigheter som helt eller delvis är belägna på högst 1 000 meters avstånd från sådana signalstationer, radarstationer, flygplatser eller hamnar eller motsvarande mindre objekt som betjänar Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets sjötrafik eller luftfart under normala förhållanden, vid störningar under normala förhållanden eller i undantagsförhållanden. 

4 §. Förhandsbesked om utnyttjande av förköpsrätt. Det föreslås att det till 1 mom. fogas att om det i ansökan nämnda planerade överlåtelseobjektet har samband med skötseln av uppgifter inom inrikesministeriets förvaltningsområde, ska försvarsministeriet begära utlåtande om ansökan av inrikesministeriet. 

En fastighetsägare kan höra sig för om fastigheten är belägen inom förköpszonen. Av denna förfrågan framgår det dock inte om förköpszonen fastställs på basis av Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets objekt. Med tanke på en fastighetsägare är det klart och tydligt om han eller hon kan begära förhandsbesked om ett ställe, oberoende av om det är fråga om försvarsförvaltningens eller inrikesförvaltningens objekt. I och med ändringen blir hanteringen av förfrågningar om förhandsbesked klarare, och samtidigt säkerställs att Gränsbevakningsväsendets objekt beaktas bättre än tidigare.  

Genom den föreslagna ändringen preciseras också de olika skedena i prövningsprocessen för utnyttjande av statens förköpsrätt, och dessutom preciseras inrikesministeriets roll i processen. Samtidigt stärks inrikesministeriets rätt att få information, när närmare bestämmelser än tidigare om dess uppgifter finns i lag. 

5 §. Beslut om utnyttjande av förköpsrätt. Det föreslås att 3 mom. ändras så att beslutet om utnyttjande av förköpsrätt ska fattas och det ska delges Lantmäteriverket inom fyra månader från det att överlåtelsen har bestyrkts eller köpet har slutits i det elektroniska handelssystem som avses i 9 a kap. i jordabalken (540/1995). Enligt den gällande bestämmelsen ska utnyttjandet av förköpsrätten delges inom tre månader från det att överlåtelsen har bestyrkts eller köpet har slutits i det elektroniska handelssystemet. Den nuvarande tidsfristen på tre månader har dock konstaterats vara otillräcklig med tanke på myndigheternas verksamhet när behovet av att utnyttja förköpsrätten utreds. 

Det går ofta långsamt att inhämta information och göra nödvändiga utredningar och beslutet med motivering blir ofta klart endast några veckor eller rentav dagar innan tidsfristen på tre månader löper ut. Betänketiden för utnyttjande av kommunens förköpsrätt är tre månader, men i statens fall inhämtas information av olika myndigheter för att beslutet och motiveringen till det ska uppfylla de ställda kraven och för att rätt beslut ska kunna fattas. Fyra månader ger jämfört med den nuvarande regleringen mer tid att bereda beslutet och också mer tid än för närvarande för att underrätta parterna i köpet om beslutet i sådana fall då förköp allvarligt övervägs. Dessutom finnas mer tid för att försöka få till stånd en frivillig transaktion.  

Till paragrafen föreslås också bli fogat ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att försvarsministeriet och inrikesministeriet är skyldiga att innan förslag om utnyttjande av förköpsrätten framställs begära ett utlåtande om behovet att utnyttja förköpsrätten av den myndighet inom vars ansvarsområde skötseln av uppgifter kan påverkas av fastighetsköpet, om det inte är uppenbart onödigt att begära utlåtande. Försvarsministeriet och inrikesministeriet föreslås också kunna inhämta andra behövliga utlåtanden och redogörelser i ärendet. 

I lagen finns ingen motsvarande bestämmelse om skyldighet för försvarsministeriet att begära utlåtande som i 5 § i tillståndslagen. Försvarsministeriet och inrikesministeriet behöver få utlåtanden av bl.a. Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, varför det är nödvändigt att i lagen föreskriva om skyldigheten att begära utlåtanden. Behovet av att begära utlåtanden gäller också andra myndigheter vars utlåtanden ger grunder för försvarsministeriets och inrikesministeriets helhetsprövning när det gäller förköpsrätten. 

13 §. Rätt att få information. I den gällande paragrafen föreskrivs att försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet oberoende av sekretessbestämmelserna har rätt att avgiftsfritt få sådana uppgifter av Lantmäteriverket som är nödvändiga för fullgörandet av uppgifter enligt denna lag. Ministerierna har dock behov av att få uppgifter också av andra myndigheter som bakgrund för ett förköpsbeslut. Av denna anledning föreslås det att det i paragrafen ska föreskrivas om en mer omfattande rätt att få uppgifter för försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet än tidigare. 

Det föreslås att paragrafen ändras så att försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter ska ha rätt att för utredande av förköpsrätten och behovet av att utnyttja den och för utredande av begränsningarna i fråga om förköpsrätten, samt för skötseln av andra uppgifter som anges i denna lag, avgiftsfritt få nödvändiga uppgifter av Lantmäteriverket, Migrationsverket, Patent- och registerstyrelsen, centralkriminalpolisen ur det penningtvättsregister som avses i 3 § i lagen om centralen för utredning av penningtvätt (445/2017), Försörjningsberedskapscentralen, Gränsbevakningsväsendet, Försvarsmakten och Skatteförvaltningen samt dessutom av kommunen de uppgifter om planer som gäller fastigheten och andra planer som gäller markanvändningen. 

Det har för försvarsministeriet och inrikesministeriet redan i den gällande lagen fastställts en skyldighet att göra förköpsprövningen inom den tidsfrist på tre månader som anges i lagen, inom vilken också finansministeriet ska fatta beslut om utnyttjande av förköpsrätten. För att fullgöra denna uppgift är det viktigt att ministerierna kan begära utlåtanden och därmed uppgifter även av andra myndigheter än Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet, vilkas objekt lagen gäller. Prövningen av huruvida förköpsrätten ska utnyttjas inbegriper förutom läget också alltid en prövning av köparens bakgrund och kontakter till t.ex. statliga aktörer och andra aktörer som kan utnyttja den förvärvade fastigheten för sina egna ändamål som äventyrar Finlands säkerhet. Denna information kan inte fås om försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet inte har preciserade rättigheter att få information. Det är nödvändigt att precisera rätten att få information till denna del även på grund av kravet att lagstiftningen ska vara noggrant avgränsad. Genom preciseringen kan man alltså säkerställa att ministerierna får tillgång till information som möjliggör en helhetsbetonad prövning av förköpsbeslutet och därmed fattandet av rätt beslut. Finansministeriet behöver information för att bereda det slutliga beslutet till den del som information inte fås från försvarsministeriet eller inrikesministeriet. 

På motsvarande sätt som tillståndslagens 8 § som gäller rätten att få information låter den föreslagna bestämmelsen den som lämnar ut uppgifter bedöma från vilka register uppgifter samlas in och i vilken form uppgifterna lämnas ut till den som begärt utlåtande. Den som lämnar ut uppgifter kan således själv bedöma vilka uppgifter som i den aktuella situationen ska anses nödvändiga för tillståndsprövningen i anslutning till fastighetsförvärvet. Försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet ska alltså i regel inte ha direkt tillgång till myndigheternas egna register, utan ministerierna ska ha rätt att på begäran få uppgifter som är nödvändiga för tillståndsprövningen i form av ett utlåtande av myndigheterna. 

På motsvarande sätt ska centralkriminalpolisen via utlåtandeförfarandet kunna lämna ut uppgifter ur penningtvättsregistret till ministerierna för att skydda den nationella säkerheten i processen för prövning av huruvida statens förköpsrätt ska utnyttjas. Ministerierna får inte rätt att behandla sekretessbelagda eller annars begränsade uppgifter som lämnats ut av myndigheter, t.ex. polisen, i större utsträckning än vad t.ex. polisen skulle ha rätt att behandla dem när den utför ett liknande uppdrag. Dessutom kan partsoffentligheten i fråga om sekretessbelagda uppgifter som lämnats ut, såsom uppgifter som centralkriminalpolisen lämnat ut ur penningtvättsregistret, begränsas med stöd av 11 § 2 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). 

Utgångspunkten är alltså att ministerierna inte heller själv till tredje parter kan lämna ut sekretessbelagda uppgifter som de har fått av andra myndigheter via utlåtandeförfarandet, utan beslut om utlämnande av sådana uppgifter fattas av den myndighet som lämnat dem på det sätt som avses i 15 § i offentlighetslagen. 

Försvarsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet ska ha rätt att få uppgifterna avgiftsfritt av de nämnda myndigheterna i enlighet med den gällande paragrafen. 

14 §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det att bestämmelser om sökande av ändring finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). I paragrafen görs en teknisk ändring och hänvisningen till förvaltningsprocesslagen (586/1996) ändras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (802/2019). På ändringssökande tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden som trädde i kraft den 1 januari 2020. Genom den upphävdes förvaltningsprocesslagen. Det föreslås också att omnämnandet av att ett beslut av förvaltningsdomstolen får överklagas genom besvär endast, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd ska strykas i paragrafen. Bestämmelser om detta finns i 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, så för att undvika dubbel reglering är det skäl att stryka omnämnandet. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll den gällande paragrafen om ändringssökande, men paragrafen ändras till en lagtekniskt bättre form. 

7.3  Förköpslagen

1 §. Till 1 § 1 mom. i förköpslagen fogas en informativ hänvisning till statens förköpslag, genom vilken förhållandet mellan förköpslagen och kommunens förköpsrätt å ena sidan och statens förköpsrätt å andra sidan förtydligas. Till momentet fogas att bestämmelser om statens förköpsrätt finns i lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden.