6.1
Pekingkonventionen
Artikel 1. Artikel 1 i Pekingkonventionen förpliktar parterna att kriminalisera de rättsstridiga och uppsåtliga handlingar som beskrivs i konventionen. Allmänt taget täcker den finska strafflagstiftningen väl de brott som avses i artikeln. Ser man närmare på artikeln bör det noteras att även om det är brott med terroristisk karaktär som är föremål för konventionen, anges terroristiskt syfte uttryckligen endast i punkt 1 led i. Trots detta kan de terroristbrott som är straffbara enligt 34 a kap. i strafflagen (39/1889), som gäller terroristbrott, ha betydelse vid bedömningen av konventionsbestämmelserna ur den finska strafflagstiftningens perspektiv.
Artikel 1.1
I punkterna 1 a och b finns det bestämmelser om handlingar där våldsanvändning, förstöring eller skadegörelse medför en viss fara. Brotten i fråga är straffbara med stöd av 34 kap. 2 § (trafiksabotage), 3 § (grovt sabotage) och 11 § (kapning) i strafflagen.
I punkt 1 c är det delvis fråga om handlingar där en sådan anordning eller ett sådant ämne placeras ombord på ett luftfartyg som är ägnat att förstöra luftfartyget eller tillfoga det skada. Det är fråga om en sådan handling av försökskaraktär där åtgärder för verkställighet av ett brott redan har vidtagits. Försök till trafiksabotage och försök till grovt sabotage är straffbart. Led c gäller också handlingar som medför att anordningen eller ämnet i fråga placeras i ett luftfartyg. Ett sådant vållande kan närmast ses som medgärningsmannaskap enligt 5 kap. 3 § i strafflagen som utgår från att förövarna agerar i samförstånd eller som anstiftan enligt 5 §.
Punkterna 1 d och e handlar om handlingar där anläggningar för flygtrafiktjänst förstörs eller skadas eller där verksamheten vid en sådan anläggning störs eller där man på ett sätt som är ägnat att äventyra säkerheten för luftfartyg lämnar upplysningar med vetskap om att de är falska. Sådana handlingar är straffbara som trafiksabotage eller grovt sabotage.
Punkt 1 f omfattar en handling där ett luftfartyg används i avsikt att förorsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller avsevärd skada på egendom eller miljön. Straffbara handlingar som kan komma i fråga bland brotten i kapitel 21 i strafflagen är dråp (1 §), mord (2 §) och grov misshandel (6 §) samt i fråga om brott som orsakar skada grov skadegörelse (35 kap. 2 §) och grov miljöförstöring (48 kap. 2 §).
I punkt 1 g och h är det delvis fråga om handlingar som hänför sig biologiska vapen, kemiska vapen eller kärnvapen eller explosiva, radioaktiva eller liknande ämnen med vilka man vållar sådana följder som redan nämnts i punkt 1 f. Avseende leden g och h är förutom de bestämmelser i strafflagen som nämns i samband med punkt 1 f också bestämmelserna i 11 kap. 8 och 9 § (brott mot förbudet mot kemiska vapen och brott mot förbudet mot biologiska vapen) samt 34 kap. 6 § (kärnladdningsbrott) av betydelse.
Punkt 1 led i gäller transport av vissa farliga eller för farligt bruk avsedda ämnen, utrustning eller annat med vetskap om deras användningsändamål eller art samt orsakande eller främjande av sådan transport. Till den del det är fråga om de två sistnämnda blir bestämmelserna om medgärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp (5 kap. 3, 5 och 6 § i strafflagen) tillämpliga på de brott som nämns nedan.
Punkt 1 i.1 gäller handlingar i terroristiskt syfte som hänför sig till explosivt eller radioaktivt material och som är straffbara som brott som begåtts i terroristiskt syfte eller som brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 och 1 a § i strafflagen).
Medveten transport av ett biologiskt vapen, kemiskt vapen eller kärnvapen enligt punkt 1 i.2 är straffbar som brott mot förbudet mot kemiska vapen, som brott mot förbudet mot biologiska vapen eller som kärnladdningsbrott.
Punkterna 1 i.3 och 1 i.4 gäller transport av vissa slags ämnen och utrustning med vetskap om att de är avsedda att användas i verksamhet med kärnladdning eller för biologiska vapen, kemiska vapen eller kärnvapen. I fråga om de sistnämnda förutsätts det ytterligare att utrustningen, materialet, programvaran eller relaterad teknik avsevärt bidrar till utformningen, tillverkningen eller spridningen av vapnen utan lagenligt tillstånd. Det är dock inte fråga om sådana transportbrott som avses i dessa led när det finns en grund för transporten enligt ett icke-spridningsavtal. Brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen som är straffbart enligt 44 kap. 13 § i strafflagen gäller endast farliga ämnen i sig och förutsätter att transporten är ägnad att orsaka fara för någon annans liv eller hälsa eller orsakar fara för någon annans egendom. Dessa förutsättningar för straffbarhet innebär att denna paragraf inte helt täcker de handlingar som avses i leden i fråga.
Transport i sådana fall som avses i punkterna 1 i.3 och 1 i.4 kan också vara en straffbar handling som främjar brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen eller kärnladdningsbrott. Om ett sådant brott eller ett straffbart försök till ett sådant brott begås, kan transporten betraktas som medhjälp enligt 5 kap. 6 § i strafflagen. Om det är fråga om genomförande av en gemensam på förhand uppgjord plan, kan föraren av ämnena eller utrustningen också betraktas som en medgärningsman enligt 5 kap. 3 § i strafflagen.
Även om transport handlingen enligt punkten inte behöver ske i terroristiskt syfte, är konventionen inriktad på förebyggande av sådana handlingar. Således kan också bestämmelsen i 34 a kap. 2 § i strafflagen om förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte vara av betydelse. Enligt 1 punkten i den paragrafen är det straffbart redan att komma överens med någon annan om att begå eller gör upp en plan för att begå ett sådant brott. Transporthandlingen kan ingå i den i den punkten avsedda planen för att begå ett brott som begås i terroristiskt syfte eller ett brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte. Utan terroristiskt syfte kan det i handlingen som helhet vara fråga om förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa, eftersom sådana handlingar som hänför sig till kärnladdningar eller till biologiska och kemiska vapen i regel är mycket farliga eller skadliga. Den finska strafflagstiftningen kan anses i tillräcklig utsträckning täcka handlingar enligt punkterna 1 i.3 och 1 i.4, även om det till många delar inte är fråga om en straffbestämmelse som uttryckligen gäller en transporthandling.
Artikel 1.2
Punkterna 2 a och b gäller rättsstridiga och uppsåtliga våldshandlingar som begås med hjälp av en anordning, ett ämne eller ett vapen, handlingar som orsakar förstörelse eller allvarlig skada på egendom och handlingar som stör verksamheten på en trafikflygplats. Det brott som avses i punkt 2 a är en sådan våldshandling mot en person som befinner sig på en trafikflygplats som förorsakar eller är ägnad att förorsaka allvarlig kroppsskada eller dödsfall. Det brott som avses i punkt 2 b kan vara riktat mot lokaler eller utrustning på en flygplats eller mot luftfartyg på flygplatsen som inte är i trafik. En ytterligare förutsättning är att handlingen äventyrar eller är ägnad att äventyra säkerheten på flygplatsen.
Våldshandlingar samt handlingar som orsakar förstörelse och skada är enligt 21 kap. i strafflagen straffbara som brott mot liv eller hälsa (misshandelsbrott som kan komma i fråga är i praktiken utöver grov misshandel även misshandel som är straffbar enligt 21 kap. 5 § i strafflagen) och som skadegörelsebrott, närmast som grov skadegörelse som är straffbar enligt 35 kap. 2 § i strafflagen, oberoende av om handlingarna orsakar eller är ägnade att orsaka sådan fara som avses i punkten. Eftersom de straffbestämmelser som gäller dessa brott inte förutsätter att det uppstår en viss fara eller skada, sträcker sig straffbarheten i Finland till dessa delar utöver kraven i konventionen.
I viss mån är det oklart vad som ingår i störande av flygplatstjänster, vilket å andra sidan möjliggör flexibilitet i fullgörandet av fördragsförpliktelsen när det gäller denna handling. I 23 kap.16 a § i strafflagen föreskrivs det om störande av trafik. Enligt bestämmelsen ska den som avsevärt stör flygtrafikens gång, dömas för detta brott. Straffbestämmelsen i fråga ska skydda smidigheten i trafiken och i enlighet med ordalydelsen i bestämmelsen är orsakande av väsentlig olägenhet för trafikens gång, till exempel i form av fördröjningar, straffbart (se regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av strafflagen och vissa andra lagar, vilka hör till det andra skedet i totalrevideringen av strafflagstiftningen, RP 94/1993 rd, s. 157/I, nedan kallad propositionen om det andra skedet i totalrevideringen av strafflagstiftningen, och regeringens proposition till riksdagen med förslag till revidering av strafflagens bestämmelser om brott som äventyrar hälsa och säkerhet och av vissa lagar som har samband med dem, RP 17/2001 rd, s. 25/I). Denna bestämmelse i strafflagen är tillräcklig i detta sammanhang.
Artikel 1.3
Punkt 3 a förpliktar till att kriminalisera hot om att begå ett brott som avses i punkt 1 a−d och f−h eller i punkt 2. Punkt 3 b gäller å sin sida att rättsstridigt och uppsåtligen låta någon ta emot ett sådant hot. En ytterligare förutsättning avseende båda dessa led är att hotet sker under omständigheter som tyder på att det är trovärdigt.
I 25 kap. 7 § i strafflagen kriminaliseras olaga hot. Den gör sig skyldig till detta brott som lyfter vapen mot någon eller på något annat sätt hotar någon med brott under sådana omständigheter att den hotade har grundad anledning att frukta för att hans egen eller någon annans personliga säkerhet eller egendom är i allvarlig fara. Ordet ”allvarlig” i bestämmelsen hänför sig till farans sannolikhet och till den eventuella skadans storlek (propositionen om det andra skedet i totalrevideringen av strafflagstiftningen, s. 108/II). Det framgår redan av ordalydelsen i 25 kap. 7 § i strafflagen att någon måste få kännedom om hotet, men denna någon behöver inte vara den vars personliga säkerhet eller egendom allvarligt äventyras.
När denna punkt granskas i ljuset av 25 kap. 7 § i strafflagen uppfyller enbart ett hot som ingen får kännedom om inte brottsrekvisitet. Eftersom det i punkten görs åtskillnad mellan att hota (a) och att låta någon ta emot ett hot (b), kan punkten tolkas så att redan ett hot som inte ges till någons kännedom ska vara straffbart. Detta torde dock inte avses, eftersom det i praktiken är meningslöst med ett hot som ingen får kännedom om. Ett straffbart olaga hot kan också anses innefatta att hotet är trovärdigt (credible) på det sätt som anges i slutet av punkten. En betydande del av brotten enligt konventionen kan anses rikta sig antingen mot den personliga säkerheten eller mot egendomen som skyddas genom 25 kap. 7 § i strafflagen.
Betydelsefullt med avseende på punkten är sådant falskt alarm som är straffbart enligt 34 kap. 10 § i strafflagen. Enligt bestämmelsen är det straffbart att beträffande en bomb, en eldsvåda, sjönöd, en storolycka eller annan sådan nöd eller fara göra en grundlös anmälan som är ägnad att utlösa räddnings- eller säkerhetsåtgärder eller väcka panik. Även om handlingen enligt rekvisitet inte måste innehålla ett hot, kan den dock i vissa situationer ses som en handling med karaktären av hot. Den som tar emot ett alarm kan uppleva det som allvarligt hotande till exempel när det grundlöst meddelas att en bomb redan har placerats ut eller i framtiden kommer att placeras ut i ett visst luftfartyg.
Utifrån det som konstaterats kan det i strafflagstiftningen inte fastställas något sådant underskott i fråga om de i denna punkt avsedda handlingarna som innefattar hot att strafflagstiftningen skulle behöva kompletteras.
Artikel 1.4
Enligt punkt 4 a ska försök till handlingar enligt punkterna 1 och 2 vara straffbara. I strafflagen är försök till följande brott enligt de hänvisade punkterna straffbart: trafiksabotage, grovt sabotage, kapning, dråp, mord, misshandel, grov misshandel, grov skadegörelse, kärnladdningsbrott, brott som begås i terroristiskt syfte eller brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
Försök till följande brott enligt de hänvisade punkterna är inte straffbart: brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen och störande av trafik. Inte heller försök till medgärningsmannaskap, anstiftan eller medhjälp till något av dessa brott är straffbart. Inte heller försök till förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa eller till förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte är straffbart.
För att Finland ska kunna tillträda konventionen krävs det att försök till vissa brott kriminaliseras åtminstone i de situationer som hänför sig till de aktuella punkterna i konventionen. Vad för det första gäller eventuell kriminalisering av försök till handlingar enligt punkterna 1 c och 1 i.3 och 1 i.4 som avser medgärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp, kan den aktuella punkten inte anses förutsätta eller avse detta. En medgärningsman döms enligt 5 kap. 3 § i strafflagen för ett redan begånget brott såsom gärningsman. Enligt 5 kap. 5 § i strafflagen hänför sig anstiftan till ett redan begånget eller ett straffbart försök till brott, och anstiftaren döms såsom gärningsman. När det gäller medgärningsmannaskap och anstiftan blir förövaren alltså ansvarig redan utifrån huvudgärningen så att försökets straffbarhet inte har någon särskild betydelse. När det gäller medhjälp är det svårt att se att syftet med punkten kunde vara att förutsätta att försök till medhjälp kriminaliseras i sådana fall där en handling som enligt konventionen ska kriminaliseras nationellt kan betraktas som medhjälp till ett annat brott. I fråga om de två ovan nämnda förberedelsebrotten handlar det å sin sida om att redan den verksamhet som föregår ett försök är straffbar. Vid beredningen av konventionen har man knappast kunnat fästa uppmärksamhet vid alla sådana detaljkonsekvenser av bestämmelserna och till alla delar komma fram till konsekventa regleringslösningar. När man ytterligare beaktar den ringa betydelse som medgärningsmannaskap, anstiftan, medhjälp och förberedelsebrott har i denna helhet av straffrättsliga bestämmelser finns det till dessa delar inte skäl att ändra lagstiftningen om försök.
När det kommer till nationell prövning att kriminalisera försök till något brott iakttas de riktlinjer som dragits upp i regeringens proposition om revidering av lagstiftningen om straffrättens allmänna läror (RP 44/2002 rd, s. 133/II, nedan kallad propositionen om straffrättens allmänna läror). De säger att det är desto större skäl att kriminalisera försök till ett brott ju allvarligare brottet är. Försökets straffbarhet är motiverad när en gärning framskrider så att den kan delas in i flera objektivt iakttagbara delgärningar. För att försökströskeln ska överskridas krävs det i Finland konkret fara, vilket innebär att den nedre gränsen för försök inte är låg i Finland.
I samband med genomförandet av internationella förpliktelser blir man ibland tvungen att kriminalisera också sådana försök till brott som enligt en rent nationell prövning inte hade straffbelagts. Det är också möjligt att avgränsa straffbarheten för försök till ett brott till försök till vissa gärningsformer av brottet.
När Finland förbinder sig till konventionen måste försök till brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen och störande av trafik straffbeläggas åtminstone i de fall som förutsätts i de aktuella punkterna i artikel 1 i konventionen. Det går att hitta grunder för att straffbelägga försök också i de riktlinjer som dragits upp i samband med de allmänna straffrättsliga lärorna (brottens allvarlighetsgrad och särskiljande av delgärningar). De maximala straffen för brott mot förbudet mot kemiska vapen och förbudet mot biologiska vapen är fängelse i sex år, för brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen och för störande av trafik fängelse i sex månader. Det finns inget klart behov av att koppla straffbart försök till endast sådana fall som avses i konventionen. Det är också möjligt att avgränsning av försök på ett sådant sätt är förknippad med problem, med beaktande av kravet enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen på att straffbart beteende ska avgränsas så noggrant som möjligt. Följaktligen är den mest motiverade lösningen att allmänt föreskriva försök till brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen och störande av trafik som straffbara. När det gäller brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen och störande av trafik gäller straffbarheten för försök alla de transport- och trafikformer som avses i bestämmelserna i fråga. Eftersom ett brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen är straffbart också om det begås av grov oaktsamhet och eftersom det enligt 5 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen är möjligt att utsträcka straffbarheten för försök till ett brott endast till uppsåtliga brott, ska endast försök till uppsåtligt brott mot transportbestämmelserna vara straffbart.
Enligt punkt 4 b ska det vara straffbart att organisera ett brott eller styra andra att begå ett brott som avses i punkterna 1–3 och 4 a. Handlingar som har att göra med att organisera eller styra ett brott är anstiftan enligt 5 kap. 5 § eller medhjälp enligt 6 § i strafflagen. Enligt 5 kap. 5 § i strafflagen är det som anstiftan straffbart att förmå någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga. Enligt 5 kap. 6 § i strafflagen gäller straffbarheten också för medhjälp till uppsåtligt brott eller försök till uppsåtligt brott. Eftersom de punkter det hänvisas till i detta led gäller uppsåtliga brott och straffbara försök till dessa brott, uppfyller den finska lagstiftningen till denna del kraven i konventionen.
Punkt 4 c förutsätter att det ska vara är straffbart att medverka som medgärningsman till ett brott som avses i punkterna 1–3 och 4 a. I 5 kap. 3 § i strafflagen föreskrivs att om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott, var och en bestraffas som gärningsman. Eftersom de brott som avses i punkterna 1–3 är uppsåtliga brott, täcks de av strafflagens bestämmelse om medgärningsmannaskap. När det gäller hänvisningen till punkt 4 a ska var och en som gjort sig skyldig till försök till brott straffas för försök till brott enligt 5 kap. 6 § i strafflagen. Det kan anses vara tillräckligt med tanke på detta led, även om medgärningsmannaskap i detta led i konventionen på ett egenartat sätt kopplas samman med försök.
Enligt punkt 4 d ska det vara straffbart att rättsstridigt och uppsåtligen hjälpa någon annan att undvika undersökning, åtal eller straff, med vetskap om att personen har begått ett brott som avses i punkterna 1–3 eller 4 a–c eller är efterlyst för att åtalas för ett sådant brott eller har dömts för ett sådant brott.
I 15 kap. 11 § i strafflagen kriminaliseras skyddande av brottsling. Enligt paragrafens 1 mom. gör sig den skyldig till brott som efter att ha fått veta att ett brott har begåtts hjälper gärningsmannen att undkomma eller förstör bevis och därigenom hindrar eller försöker hindra att gärningsmannen ställs till ansvar för brottet. I 16 kap. 15 § i strafflagen straffbeläggs olaga befriande av fånge och i 16 § fångrymning. Enligt 5 kap. 6 § i strafflagen är medhjälp till fångrymning straffbart.
I 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen föreskrivs om begränsningar av straffbarheten i fråga om skyddande av brottsling. Enligt bestämmelsen gäller vad som bestäms i 1 mom. inte den som är delaktig i brottet eller den som står i ett sådant förhållande till gärningsmannen som nämns i 10 § 2 mom. och inte heller brott för vilket inte bestäms strängare straff än fängelse i sex månader. I det hänvisade15 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen definieras en viss krets av närstående till gärningsmannen (bland annat make och släktingar i uppstigande och nedstigande led).
Artikel 21.4 b i konventionen gör det möjligt för en part i konventionen att förklara att den avser tillämpa bestämmelserna i punkt 4 d i enlighet med de principer i dess straffrätt som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer. Även för Finland är det skäl att lämna en sådan förklaring vid tillträdet till konventionen. Möjligheten att avge en förklaring gäller dock inte de begränsningar av straffbarheten som avses i 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen och som gäller status för den som är delaktig i ett brott och det straff som föreskrivs för brottet. Av artikeltexten går det inte att sluta sig till om den i praktiken gör det möjligt att lämna den som varit delaktig i ett brott utanför straffansvaret. I samband med att detta moment stiftades ansågs en sådan begränsning av straffansvaret vara självklar (regeringens proposition till riksdagen med förslag till revidering av stadgandena om brott mot rättskipning, myndigheter och allmän ordning samt om sexualbrott, RP 6/1997 rd, s. 45/I). Det kan antas att en sådan aspekt även hänför sig till punkt 4 d, även om den inte direkt framgår av artikeltexten.
För ett av de brott som behandlas ovan har det inte föreskrivits strängare straff än fängelse i sex månader. Detta brott är störande av trafik som är straffbart enligt 23 kap. 11 a § i strafflagen och vars maximistraff är fängelse i sex månader. Med beaktande av omfattningen av artikel 1 i konventionen när det gäller brott som ska kriminaliseras är en avvikelse som gäller ett enda brott mycket liten. Detsamma kan antas gälla avvikelsens praktiska betydelse. Det kan inte anses nödvändigt och inte heller motiverat att ändra maximistraffet, när straffskalan för brottet ska bestämmas utifrån det straffvärde som uttrycker hur klandervärt brottet i fråga är.
Artikel 1.5
Punkt 5 ålägger en part, om uppsåt föreligger, en skyldighet att, oavsett om någon verkligen begår eller försöker begå något av de brott som avses i punkterna 1–3, kriminalisera handlingen om förövaren antingen
a) med en eller flera andra personer kommer överens om att begå ett brott som avses i punkterna 1−3 och, om så krävs enligt nationell lagstiftning, som inbegriper en handling som någon av deltagarna företar i syfte att främja genomförandet av överenskommelsen, eller
b) på något annat sätt medverkar till att en grupp personer som handlar med ett gemensamt syfte begår ett brott som avses i punkterna 1–3, så att medverkan sker antingen i) i syfte att främja gruppens allmänna brottsliga verksamhet eller ändamål, eller ii) med vetskap om gruppens avsikt att begå brottet i fråga.
Denna punkt kan tolkas så att det är möjligt att välja antingen ett tillvägagångssätt enligt punkt 5 a eller enligt 5 b och dessutom, vid val av tillvägagångssättet enligt punkt 5 b, endast den ena av de främjandegärningar som där avses (i eller ii).
En handling enligt punkt 5 a är av typen stämplingsbrott eller förberedelsebrott. Det finns ingen bestämmelse i strafflagen som straffbelägger stämpling, men det finns motsvarande bestämmelser som gäller vissa brott (såsom 32 kap. 8 § i strafflagen om stämpling till grov penningtvätt och 45 kap. 24 § om stämpling i syfte att begå farligt militärt brott).
Utöver dessa bestämmelser om stämpling som inte är tillämpliga på punkt 5 a finns det dock flera straffbestämmelser som gäller förberedelse av brott och som är betydelsefulla i detta sammanhang. I 21 kap. 6 a § i strafflagen straffbeläggs förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa. Enligt bestämmelsen är det straffbart till exempel att gärningsmannen kommer överens med någon annan om att begå eller gör upp en plan för att begå ett brott som avses i 1–3 eller 6 § i kapitlet i fråga. I de paragrafer det hänvisas till straffbeläggs dråp, mord, dråp under förmildrande omständigheter och grov misshandel. Förberedelse till allmänfarligt brott som är straffbart enligt 34 kap. 9 § i strafflagen omfattar å sin sida sådana handlingar som hänför sig till bomber, sprängladdningar, farliga anordningar eller ämnen samt kärnladdningar och som kan gälla bland annat förberedelse till trafiksabotage och grovt sabotage och där förberedande åtgärder också kan vidtas av personer som agerar i samförstånd.
Även om det i punkt 5 a inte uttryckligen anges att personer som agerar i samförstånd måste handla i terroristiskt syfte, måste konventionen i fråga likväl till sin karaktär betraktas som en konvention mot terrorism och de handlingar som avses i konventionen som ofta begångna i terroristiskt syfte. Därför är också förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte som är straffbart enligt 34 a kap. 2 § i strafflagen av betydelse. Den omfattar överenskommelse om ett brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § i kapitlet och brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 a § i kapitlet. När de som kommit överens om att begå ett brott har ett terroristiskt syfte sträcker sig straffbarheten enligt 34 a kap. 2 § i strafflagen till ett stort antal brott enligt punkt 1–3 i paragrafen. När man dessutom beaktar de övriga förberedelsekriminaliseringarna som nämnts, kan det anses att redan bestämmelserna om förberedelse i tillräcklig utsträckning täcker de brott som avses i punkt 5 a och som vanligen är förenade med att man kommer överens om dem på förhand.
När det gäller punkt 5 a måste dock ytterligare noteras att det enligt det alternativet, om nationell lag så kräver, kan förutsättas att någon av deltagarna företar en handling i syfte att främja genomförandet av överenskommelsen. Punkten lämnar det öppet och till partens övervägande vad som i detta sammanhang ska avses med en främjandegärning. Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen har en gärning framskridit till ett försök när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. Enligt förarbetena till lagen handlar det om att gärningsmannen har vidtagit konkreta åtgärder i syfte att begå ett brottsbeskrivningsenligt brott och att det ska vara faktiskt möjligt att fullborda brottet (propositionen om straffrättens allmänna läror, s. 137/II och 138/II). Utifrån lagen och dess förarbeten kan tröskeln för försök till brott anses vara relativt låg.
Med beaktande av de omständigheter som konstaterats ovan kan det anses att det med stöd av den nationella lagstiftningen är möjligt att förutsätta att åtminstone en av de personer som kommit överens om att begå ett brott redan har gjort sig skyldig till ett försök till brott, även om inledningen till punkt 5 i princip utesluter ett krav på försök. I ett sådant fall kan de som har kommit överens om att begå ett brott, men som inte har deltagit i en försöksgärning bli skyldiga till anstiftan eller medhjälp (5 kap. 5 och 6 § i strafflagen) på den grunden att den som gjort sig skyldig till försöket har övertalats till det eller före brottet genom råd eller på något annat sätt fått hjälp att göra försöket. Dessa förutsättningar uppfylls inte i alla fall som hänför sig till försök, och försök till handlingar enligt punkt 3 behöver inte vara straffbara, men dessa bestämmelser som hänför sig till försök kompletterar vid fullgörandet av konventionsförpliktelsen bestämmelserna om förberedelse till brott.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att den finska strafflagstiftningen i tillräcklig utsträckning uppfyller kraven enligt punkt 5 a med beaktande av för vilket slag av brott det i allmänhet vidtas förberedande åtgärder utifrån en gemensam överenskommelse och det faktum att gärningsmännen i fråga om de brott som hör till konventionens område ofta har ett terroristiskt syfte.
En handling enligt punkt 5 b gäller brott som begås i en kriminell grupps verksamhet. Av detta led framgår inte hur många personer som åtminstone ska höra till en grupp, det kan alltså anses ingå i partens prövning.
I 17 kap. 1 a § i strafflagen straffbeläggs deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet. I 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen fastställs att en sådan sammanslutning ska bestå av minst tre personer. I den förstnämnda paragrafen kriminaliseras ett stort antal gärningar som främjar en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (bland annat att grunda, utrusta med explosiva varor, ordna utbildning och samla in tillgångar för att finansiera verksamheten). Med några få undantag är det straffbart att en grupp agerar för att begå brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år. Enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen förutsätter straffbarhet dessutom att ett sådant brott eller ett straffbart försök till ett sådant brott som gruppen har som syfte begås.
Strafflagens 17 kap. 1 a § uppfyller inte kriminaliseringsskyldigheterna enligt punkt 5 b i fråga om någondera av alternativen i led b. Flera av brotten enligt punkterna 1–3 är sådana att det inte har föreskrivits något maximistraff på minst fyra år för dem. Sådana brott är misshandel, brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen, störande av trafik, olaga hot och falskt alarm. I avvikelse till led b kräver straffbarheten för en gärning enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen dessutom att en grupps verksamhet omfattar ett sådant brott eller ett straffbart försök till ett sådant brott.
Medverkan till brott kan i enlighet med punkt 5 b ii också betraktas som ett sådant främjande av ett brott som begåtts av någon annan att bestämmelsen om medhjälp i 5 kap. 6 § i strafflagen kan bli tillämpligt. Medhjälp kan gälla både brott som begås inom ramen för en grupps verksamhet och brott som begås av en enskild person. Eftersom det för att medhjälp ska vara straffbart krävs att det brott som främjas eller ett försök till det brott som främjas begås, är bestämmelsen om medhjälp inte heller tillämplig på de situationer som avses i punkt 5 b.
I fråga om punkt 5 b kan det tänkas att man när det gäller deltagande i en kriminell sammanslutnings verksamhet breddar den krets av brott som anges i 6 kap. 5 § 2 mom. i strafflagen, även om bestämmelsen klart utgår från att det enda syftet för en sådan kriminell sammanslutnings verksamhet ska vara att begå allvarliga brott. En principiellt mycket betydelsefull lösning vore dock att man överlag eller ens i fråga om vissa brott frångår den förutsättning för straffbarhet som anges i 17 kap. 1 a § i strafflagen att en kriminell sammanslutning också måste begå eller försöka begå det brott som är målet för gruppens verksamhet. När deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet kriminaliserades ansågs det strida mot de allmänna principerna i den finska straffrätten att bestraffa delaktighet i en kriminell sammanslutnings verksamhet trots att ingen huvudgärning begås (regeringens proposition till riksdagen med förslag till bestämmelser om att göra deltagande i kriminella organisationers verksamhet till ett brott, RP 183/1999 rd). I samband med behandlingen av den regeringspropositionen ansågs bland annat villkoret att det så som huvudgärning gällande brottet faktiskt begås vara av betydelse med tanke på kravet på exakta straffbestämmelser som kan härledas ur den grundlagsfästa straffrättsliga legalitetsprincipen (GrUU 10/2000 rd och FvUU 18/2000 rd). Förutsättningarna för att medhjälp ska vara straffbart tangerar kärnan i finsk straffrätt och därför måste man i fråga om vissa brott förhålla sig mycket reserverat till beredning av särskilda bestämmelser härvidlag och negativt till ändring av den allmänna bestämmelsen om medhjälp (5 kap. 6 § i strafflagen).
Handlingar enligt punkt 5 b som hänför sig till en kriminell grupps verksamhet kan i vissa fall vara sådant främjande av en terroristgrupps verksamhet som avses i 34 a kap. 4 § i strafflagen, om syftet är att främja en terroristgrupps verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 § i det kapitlet. Detta förutsätter att det brott som främjas har ett terroristiskt syfte, vilket flera av de handlingar som avses i konventionen i sig kan antas ha. Denna reglering täcker dock inte i sig skyldigheten enligt konventionen i samma utsträckning som de bestämmelser som beskrivs ovan i samband med punkt 5 a. Genomförandet av punkt 5 kan följaktligen anses grunda sig uttryckligen på det alternativ som anges i den sistnämnda punkten och på det sättet att inga lagstiftningsändringar behöver göras i detta sammanhang.
Artikel 2. I artikeln definieras de uttryck som används i Pekingkonventionen. För det första fastställs det när ett luftfartyg anses vara under flygning och när det anses vara i trafik (punkterna a och b). Ett luftfartyg anses vara under flygning från det ögonblick då alla dess ytterdörrar stängs efter ombordstigning till det ögonblick då någon av ytterdörrarna öppnas för avstigning. Vid nödlandning ska flygningen anses fortsätta till dess att de behöriga myndigheterna tar över ansvaret för luftfartyget och för personer och egendom ombord. Denna definition motsvarar definitionen i Montrealkonventionen. Ett luftfartyg anses vara i trafik från det ögonblick då markpersonal eller besättning börjar förbereda luftfartyget för en viss bestämd flygning till dess att tjugofyra timmar har förflutit efter landning. Den tid ett luftfartyg är i trafik ska dock alltid omfatta hela den tid det anses vara under flygning enligt punkt a. Även denna definition motsvarar definitionen i Montrealkonventionen. Enligt punkt c anses en anläggning för flygtrafiktjänst omfatta signaler, data, information eller system som behövs för att navigera ett luftfartyg.
Luftfartslagen innehåller ingen definition av flygning. Pekingkonventionen förpliktar inte heller till att införa en definition av flygning i nationell lag så därför krävs det inte några ändringar i lagstiftningen i detta avseende. Nedan i samband med artikel II i Montrealprotokollet behandlas definitionen av flygning närmare, eftersom definitionen är särskilt relevant när det gäller passagerares skyldigheter och störande beteende.
Punkterna d−g innehåller vissa definitioner av farliga ämnen. Som giftig kemikalie anses en kemikalie som genom sin kemiska inverkan på livsprocesserna kan förorsaka dödsfall, tillfällig funktionsnedsättning eller bestående skada på människor eller djur. Giftiga kemikalier är alla sådana kemikalier, oavsett ursprung eller framställningssätt och oavsett om de framställs i anläggningar, i krigsmateriel eller någon annanstans. Radioaktivt ämne anses utgöra kärnämne eller annat radioaktivt ämne som innehåller nuklider, vilka genomgår spontan klyvning (en process där det förekommer joniserande strålning av ett eller flera slag, såsom alfa-, beta-, neutron- eller gammastrålning) och som på grund av sina radiologiska eller fissila egenskaper kan förorsaka dödsfall, allvarlig kroppsskada eller avsevärd skada på egendom eller miljön. Kärnämne anses utgöra plutonium, undantaget plutonium vars koncentration av isotopen plutonium 238 överstiger 80 procent; uran 233; uran anrikat med uran 235 eller 233; uran i annan form än som malm eller malmavfall som innehåller den blandning av isotoper som förekommer i naturen; och varje produkt som innehåller en eller flera av de nämnda ämnena. ”Uran anrikat med uran 235 eller 233” anses utgöra uran som innehåller isotopen uran 235 eller 233 eller båda i så stor mängd att mängdförhållandet mellan summan av dessa isotoper och isotop 238 är större än förhållandet mellan isotopen 235 och isotop 238 i naturligt uran.
I punkt h definieras det i konventionen använda uttrycket ”biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen”. Det avser för det första biologiska vapen enligt punkt h a i som anses vara mikrobiella eller andra biologiska medel, eller toxiner oavsett ursprung och framställningssätt, av sådana typer och i sådana mängder som inte har berättigande för profylaktiska, skyddande eller andra fredliga ändamål, eller enligt punkt h a ii vapen, utrustning eller deras bärare avsedda att användas för sådana medel eller toxiner för fientliga ändamål eller i väpnad konflikt. Med biologiska medel eller agenser avses inom medicinen verkande kraft, ämne eller princip. I samband med dessa fördrag torde lämpligaste synonym vara ämne.
I punkt h b definieras kemiska vapen som, tillsammans eller var för sig, utgör giftiga kemikalier och deras utgångsämnen, utom när de är avsedda för A) jordbruks- eller forskningsändamål eller industriella, medicinska, farmaceutiska eller andra fredliga ändamål, eller B) skyddande ändamål, det vill säga ändamål med direkt anknytning till skydd mot giftiga kemikalier och skydd mot kemiska vapen, eller C) militära ändamål som inte är förbundna med användning av kemiska vapen och som inte är beroende av användningen av kemikaliers giftiga egenskaper som en metod för krigföring, eller D) åtgärder för brottsbekämpning, inbegripet kravallbekämpning inom landet, så länge typerna och mängderna är förenliga med sådana ändamål (punkt h b i).
Kemiska vapen är också ammunition och anordningar som är särskilt utformade för att förorsaka dödsfall eller annan skada till följd av de giftiga egenskaperna hos de giftiga kemikalier som anges i punkt b i och som skulle släppas ut vid användning av ammunitionen eller anordningarna (punkt h b ii) samt utrustning som är särskilt utformad för att användas i direkt anslutning till användning av den ammunition och de anordningar som anges i punkt b ii (punkt h b iii). Biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen är enligt punkt h c också kärnämnen och andra kärnladdningar.
Enligt punkt i anses utgångsämne omfatta varje kemisk reaktant som i något skede utgör del av tillverkningen, oavsett metod, av en giftig kemikalie. Detta innefattar varje nyckelkomponent i ett kemiskt system av binär eller flerkomponenttyp. Enligt punkt j anses begreppen atområbränsle och särskilt klyvbart material ha samma betydelse som i den i New York den 26 oktober 1956 antagna stadgan för Internationella atomenergiorganet (IAEA). IAEA:s stadga trädde i Finland i kraft 1958 (FördrS 2/1958). Enligt artikel 20.3 i stadgan betyder uttrycket ”atområbränsle”: uran innehållande den i naturen förekommande blandningen av isotoper; uran utarmad på isotopen 235; torium; något av de nyssnämnda bränslena i form av metall, legering, kemisk förening eller koncentrat; varje annat råbränsle innehållande en eller flera av de nyssnämnda råbränslena i sådan koncentration som styrelsen vid varje tidpunkt bestämmer; samt sådana andra råbränslen styrelsen vid varje tidpunkt bestämmer. Dessutom betyder enligt artikel 20.1 uttrycket ”klyvbart material”: plutonium 239; uran 233; uran anrikat på isotoperna 235 eller 233; material innehållande ett eller flera av de nyssnämnda materialen; samt sådana andra klyvbara ämnen som Internationella atomenergiorganets styrelse vid varje tidpunkt bestämmer, dock att uttrycket ”klyvbart material” icke innefattar atområbränslen.
Artikel 3. Artikeln förpliktar parterna att belägga de brott som avses i artikel 1 med stränga straff.
Straffskalan för de brott som har behandlats i samband med artikel 1 är i Finland följande:
– trafiksabotage (34 kap. 2 § i strafflagen; fängelse i fyra månader–fyra år),
– grovt sabotage (34 kap. 3 § i strafflagen; fängelse i två–tio år),
– kapning (34 kap. 11 § i strafflagen; fängelse i två–tio år),
– dråp (21 kap. 1 § i strafflagen; fängelse i åtta–tolv år),
– mord (21 kap. 1 § i strafflagen; fängelse på livstid).
– misshandel (21 kap. 5 § i strafflagen; böter–fängelse i två år),
– grov misshandel (21 kap. 5 § i strafflagen; fängelse i ett–tio år),
– grov skadegörelse (35 kap. 2 § i strafflagen; fängelse i fyra månader–fyra år),
– brott mot förbudet mot kemiska vapen (11 kap. 8 § i strafflagen; fängelse i fyra månader–sex år),
– brott mot förbudet mot biologiska vapen (11 kap. 9 § i strafflagen; fängelse i fyra månader–sex år),
– kärnladdningsbrott (34 kap. 6 § i strafflagen; fängelse i två–tio år),
– brott som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 § i strafflagen; den lindrigaste straffskalan fängelse i fyra månader–tre år),
– brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte (34 a kap. 1 a § i strafflagen; fängelse i fyra månader–åtta år),
– brott mot bestämmelserna om transport av farliga ämnen (44 kap. 13 § i strafflagen; böter–fängelse i två år),
– störande av trafik (23 kap. 11 a § i strafflagen; böter–fängelse i sex månader),
– olaga hot (25 kap. 7 § i strafflagen; böter–fängelse i två år),
– falskt alarm (34 kap. 10 § i strafflagen; böter–fängelse i ett år),
– skyddande av brottsling (15 kap. 11 § i strafflagen; böter–fängelse i ett år),
– olaga befriande av fånge (16 kap. 15 § i strafflagen; böter–fängelse i två år),
– förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (21 kap. 6 a § i strafflagen; fängelse i fjorton dagar–fyra år),
– förberedelse till allmänfarligt brott (34 kap. 9 § i strafflagen; böter–fängelse i två år) och
– förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte (34 a kap. 2 § i strafflagen; böter–fängelse i tre år).
Enligt 5 kap. 3 § i strafflagen bestraffas medgärningsmän var och en som gärningsman. Enligt 5 § i samma kapitel döms anstiftare såsom gärningsman. Enligt 6 kap. 8 § i strafflagen ska straffet för medhjälp och för försök bestämmas enligt en lindrigare straffskala, varvid får dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala fängelse- eller bötesstraff som föreskrivs för brottet och lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet. I övrigt styr bestämmelserna om bestämmande av straff i 6 kap. i strafflagen vilket straffet inom ramen för de straffskalor som föreskrivits för brottet blir i ett konkret fall. I sin allmänna karaktär lämnar artikel 3 rum för flexibilitet. Av det som sagts ovan framgår att det i strafflagen för de aktuella brotten föreskrivs sådana straffskalor som motsvarar brottens allmänna allvarlighetsgrad, alltså farlighet och skadlighet, och som för alla brott enligt konventionen också gör det möjligt att döma ut fängelsestraff. Den finska lagstiftningen kan anses uppfylla det krav som ställs i artikeln.
Artikel 4. Enligt punkt 1 får varje part, i överensstämmelse med sina nationella rättsprinciper, vidta de åtgärder som fordras för att möjliggöra att en juridisk person som befinner sig inom dess territorium eller är bildad i enlighet med dess lagstiftning ställs till ansvar när en person som är ansvarig för ledningen eller kontrollen av denna juridiska person, i den egenskapen, har begått ett sådant brott som avses i artikel 1. Ansvaret kan vara straffrättsligt, civilrättsligt eller administrativt.
Denna punkt kräver alltså inte att en juridisk person ska ställas till ansvar och förutsätter följaktligen inte att lagstiftningen ändras eller andra åtgärder vidtas i samband med tillträdet till konventionen.
Det civilrättsliga ansvar som avses i punkten är skadeståndsansvar. I Finland kan en juridisk person enligt bestämmelserna i skadeståndslagen (412/1974) bli skadeståndsskyldig för skada som orsakats genom brott i dess verksamhet.
Flera av de brott som avses i artikel 1 är i Finland också förknippade med juridiska personers straffansvar. Enligt 9 kap. 1 § i strafflagen kan sådant ansvar komma i fråga, om det i strafflagen föreskrivs en sådan påföljd för brottet. För brotten enligt artikeln i fråga gäller straffansvaret för juridiska personer följande: olaga hot under vissa ytterligare förutsättningar enligt 25 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen, kärnladdningsbrott, förberedelse till allmänfarligt brott enligt 34 kap. 9 § 2 mom. i strafflagen, brott som begåtts i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte.
Följaktligen anses det inte finnas något behov av att utvidga den juridiska personens straffrättsliga ansvar eller något annat ansvar heller från vad det i enlighet med vad som konstateras ovan för närvarande är i Finland.
Enligt punkt 2 är en juridisk persons ansvar och det straffrättsliga ansvaret hos de enskilda personer som i dess verksamhet har begått brotten separata. Detta gäller, liksom också följande punkt, situationer där en part i enlighet med punkt 1 har tagit på sig en juridisk persons ansvar.
I finsk strafflagstiftning föreskrivs det inte uttryckligen om separat straffrättsligt ansvar för juridiska personer och fysiska personer som gjort sig skyldiga till brott. Det är klart att ansvaret är separat även utan en uttrycklig bestämmelse, vilket utöver det straffrättsliga ansvaret också gäller skadeståndsansvaret. Dessutom framgår det indirekt av vissa bestämmelser att ansvaret är separat. I 5 kap. 8 § i strafflagen föreskrivs att vissa personer kan dömas för ett brott som har begåtts i den juridiska personens verksamhet trots att han eller hon inte uppfyller de särskilda brottsbeskrivningsenliga villkor som gäller för gärningsmän, om den juridiska personen uppfyller dem. Åtskillnaden i straffansvar mellan juridiska personer och dem som gjort sig skyldiga till brott i deras verksamhet framgår också av 9 kap. 2 § 2 mom. i strafflagen, enligt vilket samfundsbot döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. Inte heller denna punkt kräver några ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 ska en part, om den vidtar de åtgärder som fordras för att göra en juridisk person ansvarig i enlighet med punkt 1, sträva efter att se till att de straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa påföljder som tillämpas är effektiva, proportionella och avskräckande. Påföljderna kan också vara ekonomiska.
Enligt 9 kap. 5 § i strafflagen är samfundsbotens lägsta belopp 850 euro och det högsta beloppet 850 000 euro. Enligt de grunder för fastställande av samfundsbot som anges i kapitlets 6 § påverkas storleken av en samfundsbot i konkreta fall av många olika omständigheter, bland annat enligt brottets art och svårighetsgrad. Det civilrättsliga ansvaret är det skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen som behandlats ovan. Inte heller artikel 4.3 kräver därmed några ändringar av lagstiftningen.
Artikel 5. I punkt 1 avgränsas konventionens tillämpningsområde så att konventionen inte tillämpas på luftfartyg som används för militära ändamål eller inom tull- eller polisväsendet. Punkten kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 2 ska konventionen i de fall som avses i artikel 1.1 a, b, c, e, f, g, h och i, oavsett om luftfartyget är under flygning i internationell eller inrikes trafik, tillämpas endast om a) luftfartygets faktiska eller avsedda start- eller landningsplats är belägen utanför luftfartygets registreringsstat, eller b) brottet begås inom en annan stats territorium än luftfartygets registreringsstat. De tillämpningssituationer som avses i artikel 1.1 omfattar alla de brott som avses i artikel 1.1, frånsett artikel 1.1 d enligt vilken den begår en brottslig handling som rättsstridigt och uppsåtligen förstör eller skadar en anläggning för flygtrafiktjänst eller stör verksamheten vid en sådan anläggning, om en sådan handling är ägnad att äventyra säkerheten för ett luftfartyg under flygning.
Enligt punkt 3 ska konventionen tillämpas i de fall som avses i artikel 1.1 a, b, c, e, f, g, h och i, även om den som begått brottet eller misstänks för brottet påträffas i en annan stat än luftfartygets registreringsstat. Även här har artikel 1.1 d uteslutits.
Enligt punkt 4 ska konventionen inte tillämpas i fråga om de parter som avses i artikel 15 och i de fall som avses i artikel 1.1 a, b, c, e, f, g, h och i, om de platser som avses i punkt 2 a är belägna inom en och samma stats territorium och denna stat är en sådan stat som avses i artikel 15, om inte brottet begåtts i eller den som begått brottet eller misstänks för brottet påträffas i en annan stat.
I punkt 5 föreskrivs det att konventionen ska tillämpas i de fall som avses i artikel 1.1 d endast om anläggningen för flygtrafiktjänst används för internationell flygtrafik.
Enligt punkt 6 ska bestämmelserna i punkterna 2, 3, 4 och 5 i artikeln även tillämpas i de fall som avses i artikel 1.4, till exempel i samband med försök till brott (artikel 1.4 a), organisering eller styrning av brott (artikel 1.4 b), medverkan till ett brott (artikel 1.4 c) eller hjälp till en misstänkt person (artikel 1.4 d).
Artikel 6. I artikeln definieras konventionens förhållande till annan internationell rätt. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen. Enligt punkt 1 ska inget i konventionen inverka på de andra rättigheter, skyldigheter och ansvar som stater och enskilda har enligt internationell rätt, i synnerhet enligt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga (FördrS 1/1956), konventionen angående internationell civil luftfart och internationell humanitär rätt. Avgränsningen framhäver konventionens straffrättsliga karaktär.
Enligt första delen av punkt 2 reglerar konventionen inte väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt som regleras av internationell humanitär rätt, med den innebörd dessa termer har i sådan rätt. Den första hänvisningen till humanitär rätt är nödvändig för att de handlingar som avses i konventionen under inga omständigheter ska förbli ostraffade. Bestämmelsens formulering garanterar att inte sådana brott blir utanför konventionens tillämpningsområde som har begåtts under en väpnad konflikt på vilken bestämmelserna i humanitär rätt inte är tillämpliga. En sådan situation kan uppstå till exempel för att handlingarna i fråga inte har något samband med konflikten. Med tanke på eventuella meningsskiljaktigheter om definitioner konstateras det i artikeln att begreppen ”väpnade styrkors verksamhet” och ”väpnad konflikt” ska ges den etablerade innebörd dessa termer har i humanitär rätt.
Enligt samma punkt gäller konventionen inte heller den verksamhet som utövas av en stats försvarsmakt då den fullgör sina officiella uppgifter, i den utsträckning som verksamheten regleras av andra regler i internationell rätt Avgränsningen av de officiella uppgifterna utesluter verksamhet som bedrivs av statliga väpnade styrkor från konventionens tillämpningsområde även under andra förhållanden än sådana som är föremål för en väpnad konflikt som erkänns i internationell humanitär rätt, förutsatt att den då omfattas av annan internationell rätt.
Enligt punkt 3 ska bestämmelserna i föregående punkt inte tolkas så att annars olagliga handlingar tolereras eller betraktas som lagenliga, eller så att väckande av åtal med stöd av annan lagstiftning utesluts.
Artikel 7. Enligt artikeln ska inget i konventionen påverka de rättigheter, skyldigheter och ansvar som tillkommer de stater som undertecknat det i London, Moskva och Washington den 1 juli 1968 undertecknade fördraget om förhindrande av spridning av kärnvapen (icke-spridningsfördraget), den i London, Moskva och Washington den 10 april 1972 undertecknade konventionen om förbud mot utveckling, framställning och lagring av bakteriologiska (biologiska) vapen och toxinvapen samt om deras förstörande (nedan kallad konventionen om förbud mot biologiska vapen, FördrS 14 och 15/1975) eller den i Paris den 13 januari 1993 undertecknade konventionen om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (nedan kallad konventionen om förbud mot kemiska vapen, FördrS 18 och 19/1997).
Finland är part i alla tre ovannämnda fördrag: icke-spridningsfördraget, konventionen om förbud mot biologiska vapen och konventionen om förbud mot kemiska vapen. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 8. Enligt punkt 1 ska varje part vidta nödvändiga åtgärder för att utsträcka sin jurisdiktion till de brott som avses i artikel 1 i följande fall:
a) när brottet begåtts inom den statens territorium,
b) när brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg registrerat i den staten,
c) när det luftfartyg ombord på vilket brottet har begåtts landar inom den statens territorium med den misstänkte alltjämt ombord,
d) när brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg som hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten.
e) när brottet har begåtts av en medborgare i den staten.
Bestämmelser om tillämpningsområdet för finsk straffrätt finns i 1 kap. i strafflagen. I överensstämmelse med punkt 1 a föreskrivs det i 1 § 1 mom. i kapitlet att finsk lag tillämpas på brott som har begåtts i Finland.
Med tanke på punkt 1 b är för det första 1 kap. 2 § i strafflagen av betydelse. Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas finsk lag på brott som har begåtts ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg, om brottet har begåtts 1) när fartyget befann sig på öppna havet eller inom ett område som inte tillhör någon stat eller när luftfartyget befann sig inom eller ovanför ett sådant område, eller 2) när fartyget befann sig inom en främmande stats område, eller när luftfartyget befann sig inom eller ovanför ett sådant område, och brottet har förövats av fartygets befälhavare eller en medlem av besättningen eller en passagerare eller någon som annars har medföljt fartyget. Enligt 2 mom. tillämpas finsk lag även på brott som befälhavaren för eller en medlem av besättningen ombord på ett finskt fartyg eller luftfartyg förövat utanför Finland, om gärningsmannen genom sin gärning brutit mot en särskild skyldighet som enligt lag åvilar honom i egenskap av befälhavare eller medlem av besättningen.
Såsom framgår av 1 kap. 2 § i strafflagen omfattas inte alla brott som begåtts ombord på ett finskt luftfartyg av tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Utanför blir till exempel brott som har begåtts ombord på ett luftfartyg av en person som hör till flygplatspersonalen på en flygplats belägen på en annan stats territorium. I praktiken är de begränsningar av tillämpningsområdet för finsk straffrätt som paragrafen medför av mycket ringa betydelse. Detta har konstaterats i samband med det nationella ikraftsättandet av flera internationella förpliktelser. Till denna del kan man till exempel hänvisa till vad som konstaterats i samband med godkännandet av FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, den så kallade Palermokonventionen (regeringens proposition till riksdagen om godkännande av Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och med förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen och till lag om ändring av 17 kap. 1 a § strafflagen, RP 32/2003 rd, s. 24/I, FördrS 18–20/2004) och med ändringen av bestämmelserna om människohandel, koppleri och barnpornografi (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av strafflagen och vissa lagar som har samband med den, RP 34/2004 rd, s. 66/II och s. 67/I) och andra bestämmelser om sexualbrott mot barn (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om godkännande av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp och till lagar som har samband med den, RP 282/2010 rd, s. 63/I, FördrS 87 och 88/2011). Enligt den principen är det inte heller här nödvändigt att ändra 1 kap. 2 § i strafflagen till den del det är fråga om ett brott som begåtts ombord på ett finskt luftfartyg.
Samtidigt kan 1 kap. 2 § i strafflagen anses gälla brott som begåtts mot ett finskt luftfartyg, om ett sådant brott begåtts ombord på luftfartyget. En del av de brott i artikel 1 som hänför sig till luftfartyg är sådana att de samtidigt begås ombord på ett luftfartyg och riktar sig mot luftfartyget. Detta gäller dock inte alla brott. I 1 kap. 5 § i strafflagen finns bestämmelser om brott som riktar sig mot finska medborgare. Enligt den bestämmelsen tillämpas på brott som har begåtts utanför Finland och som riktar sig mot en finsk medborgare, ett finskt samfund, en finsk stiftelse eller någon annan finsk juridisk person eller en i Finland varaktigt bosatt utlänning finsk lag, om på gärningen enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Ett brott mot ett luftfartyg kan på det sätt som avses i bestämmelsen samtidigt rikta sig mot finländare. Kravet på ett maximistraff på över sex månader är inte problematiskt, eftersom det enda brottet som ligger under den gränsen är störande av trafik som i samband med denna konvention enligt artikel 1.2 b inte direkt rör brott mot luftfartyg.
Det bör i sig noteras att finsk lag enligt 1 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen kan tillämpas med stöd av 5 § i kapitlet endast om gärningen är straffbar också enligt lagen på gärningsorten. Eftersom det är fråga om sådana brott som inte endast motsvarar kriminaliseringsskyldigheterna i denna konvention, utan även i flera andra i stor utsträckning ratificerade internationella fördrag, är flera av dessa brott extensivt kriminaliserade internationellt. På dessa grunder kan det anses att eventuella begränsningar av tillämpningsområdet för finsk straffrätt i fråga om brott mot ett finskt luftfartyg i praktiken är av mindre betydelse och att det inte heller utifrån denna behörighetsgrund föreligger något nödvändigt behov av ändringar i lagstiftningen.
Vad gäller punkterna c och d kräver behörighetsgrunderna för en landningsstat och en operatörsstat att bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen ändras. Ändringsalternativen är att ändra 1 kap. 2 § i strafflagen eller att i 1 kap. 7 § i strafflagen eller i förordningen om tillämpningen av denna paragraf (627/1996) föreskriva att brotten i fråga är internationella brott. Att föreskriva brotten enligt konventionen som internationella brott innebär att de omfattas av tillämpningsområdet för finsk straffrätt oberoende av gärningsmannen, gärningsorten, gärningsmannens vistelseort eller lagstiftningen på gärningsorten.
I princip är ett alternativ en ändring av 1 kap. 2 § i strafflagen så att behörigheten som grundar sig på landningsstaten eller operatörsstaten endast gäller brott enligt konventionen. I de allmänna bestämmelserna om behörighetsgrunder i 1 kap. i strafflagen är det dock inte brukligt att föreskriva undantagsbestämmelser som gäller vissa brott, med undantag för bestämmelserna om kravet på dubbel straffbarhet i 11 § i kapitlet. Dessutom bör det beaktas att det finns en motsvarande bestämmelse också i artikel VII i Pekingprotokollet som beskrivs närmare nedan. Även den nya punkten 2 a i artikel 3 i Tokyokonventionen som ersätts av artikel IV i Montrealprotokollet förpliktar till att under vissa förutsättningar införa dessa nya behörighetsgrunder, och den genom protokollet ändrade konventionen gäller i enlighet med artikel 1.1 a brott som strider mot strafflagen. Särskilt det sistnämnda talar för att man ska gå in för en sådan lösning som inte begränsar behörighetsgrunderna för landningsstaten och operatörsstaten till att gälla endast brott enligt konventionen, utan att ändringen i enlighet med den princip som följs i 1 kap. i strafflagen ska gälla alla brott.
Det bör också noteras att ett breddande av de nya behörighetsgrunderna till att allmänt omfatta alla brott som begås ombord på ett luftfartyg sannolikt inte har någon nämnvärd betydelse, eftersom man kan anta att de brott som kommer till de finska förundersökningsmyndigheternas kännedom och för utredning, och som i detta sammanhang i praktiken är relevanta, uttryckligen är sådana som enligt Pekingkonventionen ska kriminaliseras. Även i övrigt är de nya behörighetsgrundernas praktiska betydelse troligtvis liten. När ett luftfartyg landar i Finland eller när det handlar om en finländsk operatör blir ofta de i 1 kap. i strafflagen nu gällande behörighetsgrunderna tillämpliga på gärningen. Om så inte är fallet, har någon annan stat eller några andra stater utan undantag behörighet att handlägga brottmålet på grundval av de behörighetsgrunder som allmänt står stater till buds. Inte heller de nya behörighetsgrunderna förpliktar till att uttryckligen i Finland utreda ett misstänkt brott som omfattas av dem.
Om de aktuella behörighetsgrunderna läggs till, kan det leda till att flera stater har en grund för behörighet att behandla samma brottmål. Detta är dock inte exceptionellt heller i fråga om de nuvarande behörighetsgrunderna enligt 1 kap. 2 § i strafflagen, och behörighetskonflikter avgörs i samråd. Bestämmelser om förfarandet i sådana fall finns i artikel 9.4 i Pekingkonventionen, i artikel 6.4 i Haagkonventionen som ska ersättas med artikel IX i Pekingprotokollet och i artikel 3 a i Tokyokonventionen som ska ersättas med artikel V i Montrealprotokollet.
Alternativet att föreskriva brott som internationella brott är motiverat närmast i det fallet att en internationell förpliktelse direkt förutsätter det eller när 1 kap. i strafflagen på grund av en förpliktelse måste ändras i större omfattning. Det är det inte fråga om här. Att föreskriva brott som internationella brott har också använts när en konvention innehåller en bestämmelse om att ”utlämna eller lagföra”, så som artikel 10 i Pekingkonventionen eller artikel 7 i Haagkonventionen. Någon sådan bestämmelse ingår dock inte i Tokyokonventionen som ändras genom Montrealprotokollet och som i sin ändrade lydelse förutsätter att de nya behörighetsgrunderna utsträcks till alla brott i strafflagen. Att föreskriva brotten som internationella brott löser således inte frågan i fråga om Montrealprotokollet. Dessutom måste praktiska aspekter beaktas. Särskilt på grund av det stora antalet brott är det också lagstiftningstekniskt sett synnerligen krävande att i 1 kap. 7 § i strafflagen eller i förordningen om tillämpningen av den paragrafen föreskriva att brotten i fråga ska betraktas som internationella brott, särskilt med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen som förutsätter att bestämmelserna är exakta och noggrant avgränsade.
För att genomföra skyldigheterna enligt punkterna 1 c och d i artikel 8 i Pekingkonventionen är det i enlighet med vad som konstateras ovan nödvändigt att till 1 kap. 2 § i strafflagen foga ett nytt 3 mom. enligt följande: ”Finsk lag tillämpas även på brott som har begåtts
1) ombord på ett luftfartyg som landar på finskt territorium och där den brottsmisstänkte fortfarande befinner sig,
2) mot ett sådant luftfartyg eller ombord på ett sådant luftfartyg som har hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i Finland.
Enligt punkt 1 e ska en grund för behörighet också vara att brottet har begåtts av en medborgare i staten i fråga. Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag på brott som en finsk medborgare har begått utanför Finland. Har brottet förövats inom ett område som inte tillhör någon stat, är en förutsättning för straffbarheten att på brottet enligt finsk lag kan följa fängelse i över sex månader. Dessutom är enligt 1 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen är en förutsättning för att finsk lag ska kunna tillämpas när ett brott har begåtts av en finsk medborgare utanför Finland att brottet också är straffbart enligt lagen på gärningsorten, om inte gärningen är ett sådant brott som avses i paragrafens 2 mom.
Inte heller i de fall som avses i punkt 1 e är kravet på ett maximistraff på över sex månader problematiskt, eftersom det enda brott som faller under gränsen är störande av trafik vilket i samband med denna konvention enligt punkt 2 b gäller brott som begåtts på eller mot flygplatser och således inte brott som begåtts på områden som inte tillhör någon stat. Eftersom det är fråga om sådana brott som inte endast motsvarar kriminaliseringsskyldigheterna i denna konvention, utan även i flera andra i stor utsträckning ratificerade internationella fördrag, är flera av dessa brott extensivt kriminaliserade internationellt. På dessa grunder är det inte nödvändigt att ändra lagstiftningen om denna behörighetsgrund.
Enligt punkt 2 får parterna, om de så önskar, utsträcka sin jurisdiktion till fall där a) brottet har begåtts mot en medborgare i den staten eller b) brottet har begåtts av en statslös person som har sin vanliga vistelseort inom den statens territorium.
Bestämmelsen i 1 kap. 5 § i strafflagen om brott som riktar sig mot finska medborgare har redan behandlats ovan. Den som vid gärningstidpunkten eller när rättegången inleds är varaktigt bosatt i Finland jämställs enligt 1 kap. 6 § 3 mom. 1 punkten med en finsk medborgare. Dessa personer omfattas alltså av det som ovan konstaterats om tillämpningen av finsk straffrätt på finska medborgare.
Punkt 3 förpliktar en part att vidta nödvändiga åtgärder för att utsträcka sin straffrättsliga jurisdiktion till de brott som avses i artikel 1 i de fall då den misstänkte befinner sig inom dess territorium och parten inte med stöd av artikel 12 utlämnar personen för brott.
I 1 kap. i strafflagen finns ingen allmän tillämpningsgrund för finsk straffrätt av denna typ. Med finsk medborgare jämställs dock enligt 6 § 3 mom. 2 punkten i kapitlet den som påträffas i Finland och som när rättegången inleds är medborgare eller varaktigt bosatt i Danmark, Island, Norge eller Sverige. Inte heller i den punkten är behörighetsgrunden kopplad till utlämning.
Punkten uttrycker principen ”utlämna eller lagföra” (aut dedere aut judicare) som egentligen gäller artikel 10. Det som är av betydelse avseende punkten och den nämnda artikeln är för det första att finsk jurisdiktion i enlighet med förpliktelserna i konventionen omfattar de brott som avses i konventionen och att förundersökningsmyndigheter och åklagare är skyldiga att vidta straffprocessuella åtgärder när ett brott omfattas av tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen (805/2011) ska förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Enligt 1 kap. 6 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) ska åklagaren väcka åtal för ett misstänkt brott, om åklagaren finner att 1) brottet i lag har föreskrivits vara straffbart, 2) brottets åtalsrätt inte har preskriberats, och 3) det finns sannolika skäl för att den misstänkte är skyldig till brottet. I förundersökningslagen och lagen om rättegång i brottmål föreskrivs att det under vissa förutsättningar är möjligt att inte göra eller att lägga ned en förundersökning och att fatta beslut om åtalseftergift, men dessa kan endast sällan komma i fråga för brott av den allvarlighetsgrad som brotten enligt konventionen.
I de fall där man i Finland inte vidtar åtgärder som leder till att den som misstänks för brottet döms här, möjliggör lagstiftningen i Finland i stor utsträckning utlämning för brott på grund av de aktuella brotten. Enligt finsk lagstiftning är utlämning för brott i flera fall möjlig när det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i minst ett år. Mellan Finland och de övriga nordiska länderna är det tillräckligt med ett sådant brott för vilket kan dömas till frihetsstraff enligt lagstiftningen i det nordiska land som gjort framställningen. Ett sådant brott är ett brott vars straffskala ger möjlighet att döma till frihetsstraff (regeringens proposition till riksdagen med förslag till godkännande av konventionen om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott (Nordisk arresteringsorder) samt till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen samt till vissa lagar som har samband med konventionen, RP 51/2007 rd, s. 17/I, FördrS 71 och 72/2012). Närmare bestämmelser om förutsättningarna och villkoren för utlämning finns i 2–12 § i lagen om utlämning för brott (456/1970), i 2–10 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003) och i 2–7 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007).
Trots kopplingen till principen ”utlämna eller lagföra” och till artikel 10 kan det anses att det i denna punkt är fråga om en självständig straffrättslig behörighetsgrund som hänför sig till den misstänktes närvaro inom en sådan stats territorium som är part i konventionen. Ordalydelsen i punkten (establish its jurisdiction) och placeringen i en punkt som är skild från artikel 10 stöder en sådan tolkning. Å andra sidan möjliggör punkten också en sådan tolkning att den grund för behörighet som beror på närvaro kan kopplas till situationer där den berörda parten annars har behörighet att behandla brottet i fråga med stöd av föregående punkter och där den misstänkte dessutom befinner sig inom partens territorium, och att punkten endast uttrycker och förstärker principen ”utlämna eller lagföra” i artikel 10. Enligt det behövs alltså inte någon särskild behörighetsgrund föreskriven i lag. På det senare sättet har motsvarande punkter ofta tolkats vid genomförandet av konventionsbestämmelser. I det hänseendet kan det hänvisas till exempel till artikel 25 stycke 7 i Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp, artikel 31.3 i Europarådets konvention om bekämpande av människohandel (FördrS 43 och 44/2012) samt till artikel 44.5 i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (FördrS 52 och 53/2015). Det är skäl att också i detta sammanhang omfatta denna tolkning som punkten möjliggör.
Enligt punkt 4 är syftet med konventionen inte att utesluta utövande av straffrättslig jurisdiktion i enlighet med nationell lag.
Artikel 9. Enligt punkt 1 ska varje part inom vars territorium den som har eller misstänks ha begått ett brott befinner sig, efter att ha förvissat sig om att omständigheterna motiverar det, gripa personen eller vidta andra åtgärder för att säkerställa personens närvaro. Enligt denna punkt ska gripandet och andra åtgärder följa lagen i den berörda staten men åtgärderna får pågå endast under den tid som krävs för att inleda ett eventuellt förfarande avseende straffansvar eller utlämning.
Till den del det enligt bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen är fråga om ett brott som omfattas av Finlands straffrättsliga behörighet och som utreds i Finland, kan bestämmelserna i 2 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011) om gripande, anhållande och häktning bli tillämpliga i enlighet med vad som i den lagen närmare bestäms om förutsättningarna för användning av dem. Med dessa tvångsmedel kan en persons närvaro tryggas på det sätt som förutsätts i punkten i syfte att trygga straffprocessen. I 2 kap. 1 § i tvångsmedelslagen föreskrivs närmare om förutsättningarna för gripande (bland annat gripande av en person som är misstänkt för brott och som anträffas på bar gärning eller flyende fot eller en person som har förklarats anhållen eller häktad). Tvångsmedelslagens 2 kap. 5 och 11 § i möjliggör anhållande och gripande utan något villkor som gäller det misstänkta brottets allvarlighetsgrad till exempel när det finns skäl att misstänka att den som på sannolika skäl är misstänkt för brott inte har stadigvarande bostad i Finland och det är sannolikt att han eller hon genom att lämna landet drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff. Principen om minsta olägenhet enligt tvångsmedelslagen (1 kap. 3 §), utsättande av tid för väckande av åtal (3 kap. 14 §), ny behandling av ett häktningsärende (3 kap. 15 §), bestämmelserna om frigivning av en häktad (3 kap. 17 §) och möjligheten att anföra klagan (3 kap. 19 §) säkerställer att en häktning inte fortsätter utan fog och utan grund.
I stället för anhållande och häktning kan i enlighet med principen om minsta olägenhet det reseförbud som föreskrivs i 5 kap. i tvångsmedelslagen tillgripas som en lindrigare åtgärd med avseende på målpersonens rättsliga ställning. Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i kapitlet får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott meddelas reseförbud, om det för brottet föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst ett år och det på grund av den misstänktes personliga förhållanden eller andra omständigheter finns anledning att misstänka att personen flyr eller på något annat sätt drar sig undan förundersökning, rättegång eller verkställighet av straff. Under de förutsättningar som anges i kapitlets 1 a § kan den häktade eller den som begärts häktad i stället för att häktas meddelas förstärkt reseförbud som övervakas med tekniska anordningar. Bestämmelserna om hävning av reseförbud och om reseförbuds giltighetstid finns i 5 kap. 8 och 9 § i tvångsmedelslagen.
Lagstiftningen om utlämning för brott möjliggör gripande och tagande i förvar av den som begärs utlämnad. Bestämmelser om dessa åtgärder finns i 19–22 § i lagen om utlämning för brott (456/1970), i 16–19 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003) och i 13–16 § i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna (1383/2007). Viktigt med tanke på rättsskyddet för den som tagits i förvar är att tingsrätten per automatik ska pröva om det föreligger förutsättningar för tagande i förvar. Klagan över tingsrättens avgörande om hållande i förvar får anföras hos högsta domstolen. Denna punkt förutsätter inga ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 2 ska den stat som avses i punkt 1 omedelbart inleda en förundersökning i ärendet. Eftersom punkt 1 avser frihetsberövande och åtgärder som vidtas i stället för det, är det i denna punkt uppenbarligen fråga om att utreda de fakta som ligger till grund för en sådan åtgärd och samtidigt huruvida villkoren för en sådan åtgärd föreligger. När det gäller utredning av ett brott ska enligt 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen förundersökningsmyndigheten göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts. Enligt 3 kap. 11 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökning göras utan ogrundat dröjsmål.
Om det är fråga om ett gripande före ett anhållande, ska en anhållningsberättigad tjänsteman enligt 2 kap. 1 § 3 mom. i tvångsmedelslagen inom 24 timmar efter gripandet besluta om den gripne ska friges eller anhållas. Om gripandet varar i mer än 12 timmar måste det finnas förutsättningar för anhållande. Enligt 3 kap. 4 § i tvångsmedelslagen ska ett yrkande att en anhållen ska häktas framställas hos domstolen utan dröjsmål och senast före klockan tolv den tredje dagen efter gripandet. Enligt 5 § 1 mom. i samma kapitel ska ett häktningsyrkande tas upp vid domstol utan dröjsmål. Ett yrkande att en anhållen ska häktas ska tas upp senast fyra dygn efter gripandet. Giltighetstiden för ett reseförbud som meddelats av en anhållningsberättigad tjänsteman får föras till domstol för prövning, och en sådan begäran ska tas upp till behandling inom en vecka från det att den inkommit till domstolen (5 kap. 8 § 3 mom. i tvångsmedelslagen). På tingsrättsbehandlingen av tagande i förvar tillämpas tidsfristerna för behandlingen av häktningsärenden (20 § 1 mom. i lagen om utlämning för brott, 18 § 1 mom. i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen samt 15 § 1 mom. i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna). Inte heller denna punkt kräver några ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 ska en person som har gripits med stöd av punkt 1 omedelbart få hjälp att sätta sig i förbindelse med närmaste behöriga representant för den stat där personen är medborgare. Bestämmelsen motsvarar artikel 36 i Wienkonventionen om konsulära förbindelser (FördrS 49 och 50/1980), där det föreskrivs om konsulära beskickningars rätt att hålla kontakt med sina medborgare. Enligt artikel 36 ska vederbörande myndigheter i den mottagande staten, när en medborgare i den sändande staten inom konsulatsdistriktet anhålls, sätts i fängelse eller i häkte i avvaktan på rättegång eller tas i förvar på något annat sätt, utan dröjsmål underrätta konsulatet, om han begär det. Vidare ska konsulära tjänstemän ha rätt att besöka en medborgare i den sändande staten som är frihetsberövad, att samtala och brevväxla med honom och att ombesörja att han får rättsligt biträde. Dessa rättigheter ska utövas inom ramen för gällande lagar och förordningar i den mottagande staten. Dessutom har Finland avtal med vissa enskilda stater om konsulära förbindelser med motsvarande bestämmelser om den sändande statens rätt att hålla kontakt med en medborgare som är häktad. Sådana avtal har vi med Ryssland (FördrS 32 och 33/1966, artikel 30), Ungern (FördrS 40 och 41/1972, artiklarna 30 och 32), Polen (FördrS 45 och 46/1972, artiklarna 30 och 32) och Rumänien (FördrS 18 och 19/1973, artiklarna 22 och 23).
Enligt punkt 4 ska en part, om den har gripit någon med stöd av artikeln, omedelbart underrätta de parter som har utsträckt sin jurisdiktion till brottet i enlighet med artikel 8.1 och som har utsträckt sin jurisdiktion till brottet och underrättat depositarien i enlighet med artikel 21.4 a och, om den finner det lämpligt, alla andra berörda stater om att personen har gripits och om de omständigheter som motiverar gripandet. Den part som verkställer förundersökningen enligt punkt 2 i artikeln ska utan dröjsmål underrätta de nämnda parterna om undersökningsresultatet och ange huruvida den avser utöva sin jurisdiktion.
Om en gärningsman lyder under flera staters behörighet är det sedvanlig praxis att en stat övertar ärendet och underrättar de övriga berörda staterna om saken på behövligt sätt. Varje myndighet ska vid behandlingen av ett ärende sköta de kontakter som behövs med andra stater i enlighet med den lagstiftning som gäller för den myndigheten. Behöriga myndigheter är till exempel i utredningsskedet polisen och senare i åtals- och rättegångsfasen åklagarmyndigheterna. Bestämmelser om förundersökning av brott finns i förundersökningslagen och om polisens verksamhet i allmänhet i polislagen (872/2011). Enligt 5 § i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019) är det åklagardistriktets uppgift att bland annat sköta myndighetssamarbetet. Dessutom ska riksåklagarens byrå enligt 4 § 1 mom. 5 punkten sköta det nationella och internationella samarbetet inom sitt verksamhetsområde.
Den befintliga lagstiftningen och det etablerade samarbetet mellan myndigheterna i olika länder täcker de bestämmelser som krävs för det nationella genomförandet av bestämmelsen i artikeln och artikeln kräver följaktligen inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 10. Artikeln innehåller principen ”utlämna eller lagföra” (aut dedere aut judicare) som är allmän i konventioner, protokoll och liknande inom internationell straffrätt. Enligt artikeln ska den part inom vars territorium den misstänkte påträffas, om den inte utlämnar personen ifråga, vara skyldig att överlämna ärendet till sina behöriga myndigheter för lagföring. I fall av icke-utlämning ska ärendet undantagslöst och oberoende av om brottet har begåtts inom dess territorium lämnas över till myndigheterna. Myndigheterna ska fatta sitt beslut på samma sätt som i fråga om vilket allvarligt brott som helst enligt lagen i den staten. Så som framgår av vad som konstaterats ovan i samband med artikel 8.3 möjliggör lagstiftningen i Finland, i de fall där man i Finland inte vidtar åtgärder som leder till att den som misstänks för brottet döms här, i stor utsträckning utlämning för brott på grund av de aktuella brotten. Utöver de internationella förpliktelser som ligger till grund för denna lagstiftning har Finland också bilaterala utlämningsavtal. Efter de lagstiftningsändringar som krävs enligt artikel 8.1 möjliggör, å andra sidan, 1 kap. i strafflagen det i större utsträckning och på det sätt som förutsätts i konventionen att behandla ett brottmål i Finland oberoende av var brottet har begåtts. Med ytterligare beaktande av de i samband med artikel 8.3 nämnda bestämmelserna i 3 kap. 3 § 1 mom. i förundersökningslagen och 1 kap. 6 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål kräver artikeln inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 11. I artikeln föreskrivs att den som grips eller är föremål för andra åtgärder eller förfaranden med stöd av konventionen ska garanteras en rättvis behandling och åtnjuta alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat där personen befinner sig och med tillämpliga bestämmelser i internationell rätt, däribland internationell rätt om de mänskliga rättigheterna.
Bestämmelser om rättigheter för dem som deltar i förundersökning och om tryggande av dessa rättigheter finns i 4 kap. i förundersökningslagen. Till dessa hör till exempel en misstänkt persons rätt att inte medverka till utredningen av sitt brott (3 §) och att anlita biträde och hålla kontakt med sitt biträde (10 och 11 §). Kapitlet innehåller dessutom bestämmelser om de underrättelser som ska delges misstänkta personer och som tryggar tillgodoseendet av deras rättigheter (16 och 17 §).
Bestämmelser om behandlingen av en häktad person som är misstänkt för brott finns i häktningslagen (768/2005). Lagen utgår enligt 1 kap. 5 § 1 mom. från att häktade ska bemötas rättvist och med aktning för människovärdet.
Det är också värt att notera att det för närvarande pågår ett projekt för att utreda behoven att ändra lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006) och andra lagar som har samband till den (bland annat lagen om behandling av berusade, 461/1973). Målet är en totalreform, där lagstiftningen om behandlingen av personer i förvar hos polisen ska förtydligas och uppdateras. (Material om reformen (på finska) finns att tillgå på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med numret SM014:00/2015).
Vidare är bestämmelserna i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7 och 8/1976) av betydelse, till exempel artiklarna 6–7 (rätt till liv och förbud mot tortyr) och artiklarna 9 och 10 om anhållande och frihetsberövande. Betydelse har också bestämmelserna i konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (FördrS 59 och 60/1989), till exempel artiklarna 6 (häktningstid), 7 (rättvis behandling) och 11 (se över förhörsregler, instruktioner, metoder och rutiner liksom procedurer för fängsligt förvar och behandling av personer som blir föremål för någon form av gripande, kvarhållande eller frihetsberövande). Betydelse har likaledes bestämmelserna i Europakonventionen (FördrS 18 och 19/1990; sådan den lyder ändrad genom FördrS 71 och 72/1994, FördrS 85 och 86/1998, FördrS 8 och 9/2005, FördrS 6 och 7/2005 samt FördrS 50 och 51/2010), såsom artikel 2 (rätt till liv), artikel 3 (förbud mot tortyr), artikel 5 (rätt till frihet och personlig säkerhet), artikel 6 (rätt till en rättvis rättegång), artikel 7 (ej straff utan lag) och bestämmelserna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artiklarna 2–4, artiklarna 2–4 och 28).
Artikel 12. Artikeln innehåller bestämmelser om utlämning för brott av motsvarande slag som i ett flertal internationella instrument och som gäller att brott enligt artikel 1 i konventionen ska betraktas som utlämningsbara brott i avtal om utlämning mellan parterna (punkt 1), att konventionen ska anses utgöra grund för utlämning i avsaknad av avtal om utlämning mellan parterna (punkt 2), att de brott som avses i konventionen ska betraktas som utlämningsbara brott i de fall där en part inte ställer ett avtal mellan parterna som villkor för utlämning (punkt 3), att varje brott när det gäller utlämning för brott mellan parter ska behandlas som om det hade begåtts inte bara på den plats där det ägde rum, utan även inom de parters territorium som förutsätts utsträcka sin jurisdiktion till brottet i fråga i enlighet med artikel 8.1 b, c, d eller e och som har utsträckt sin jurisdiktion till brottet i fråga i enlighet med artikel 8.2 (punkt 4) och att de brott som avses i artikel 1.5 a och b vid utlämning för brott mellan parter ska behandlas som likvärdiga (punkt 5). Lagstiftningen om utlämning för brott behandlas ovan i samband med artikel 8.3. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Mellan Europarådets medlemsstater tillämpas den europeiska konventionen om utlämning för brott (FördrS 32/1971). Även vissa stater utanför Europarådet, såsom Israel, Republiken Korea och Sydafrika, har anslutit sig till konventionen.
Utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater grundar sig i Finland på rådets rambeslut 2002/584/RIF om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, som har genomförts i Finland genom lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen, och på det kompletterande rambeslutet 2009/299/RIF, som har genomförts i Finland genom lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om överföring av dömda personer inom Europeiska unionen och om tillämpning av rambeslutet (1169/2011).
Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige ingick den 15 december 2005 en konvention om överlämnande mellan de nordiska staterna på grund av brott.
Finland har dessutom ingått bilaterala avtal om utlämning, såsom överenskommelsen mellan Finland och Amerikas förenta stater om utlämning för brott (FördrS 15/1980) och tillhörande protokoll (FördrS 3 och 4/2010), överenskommelsen mellan Finland och Kanada om utlämning för brott (FördrS 6/1985) samt överenskommelsen mellan Finland och Australien om utlämning för brott (FördrS 24/1985) och ändringsprotokollet till den (FördrS 14/1986).
Artikel 13. Artikeln innehåller en skyldighet att inte betrakta de brott som avses i konventionen som politiska brott, brott förknippade med politiska brott eller brott inspirerade av politiska motiv. Följaktligen får en framställning om utlämning för brott eller om ömsesidig rättslig hjälp inte avslås endast på den grund att framställningen avser ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. Motsvarande bestämmelser ingår i flera internationella konventioner, särskilt i konventioner mot terrorism. Som exempel kan nämnas artikel 20.1 i Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (FördrS 48 och 49/2008) och artikel 3 i europeiska utlämningskonventionen.
I 6 § 1 mom. i lagen om utlämning för brott förbjuds utlämning för politiskt brott. Ett motsvarande förbud finns inte ens som beroende av prövning i bestämmelserna om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater eller mellan de nordiska länderna. I 13 § 1 mom. 1 punkten i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden (4/1994) nämns brottets politiska karaktär som en vägransgrund beroende av prövning. Trots bestämmelsen lämnas rättshjälp dock enligt vad som särskilt har avtalats (30 § 2 mom. i den sistnämnda lagen).
När brotten enligt konventionen uppfyller rekvisiten i strafflagen är de inte politiska brott, inte heller på det sätt som avses i 6 § 1 mom. i lagen om utlämning för brott. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 14. Artikeln innehåller en bestämmelse som är typisk för internationella konventioner, enligt vilken inget i konventionen ska tolkas så att skyldighet att utlämna för brott eller att lämna ömsesidig rättslig hjälp uppkommer om den anmodade parten har grundad anledning att misstänka att begäran har framställts i syfte att åtala eller straffa en person på grund av personens ras, religion, nationalitet, etniska härkomst, politiska åsikter eller kön, eller att bifall till begäran skulle vara till men för den personens ställning av något av dessa skäl.
Enligt 7 § i lagen om utlämning för brott ska en framställning om utlämning inte bifallas, om den, vars utlämning begärs, på grund av ras, nationalitet, religion, politisk uppfattning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp eller till följd av politiska förhållanden löper risk att efter utlämnandet utsättas för mot hans liv eller frihet riktad eller annan förföljelse. Enligt 5 § 1 mom. 6 punkten i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen föreligger en ovillkorlig vägransgrund, om det finns grundad anledning att misstänka att den, som begärs utlämnad, på grund av ursprung, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, religion, övertygelse eller politisk åsikt blir utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans eller hennes liv eller frihet eller annan förföljelse. En absolut vägransgrund som helt motsvarar den sistnämnda finns i 4 § 1 mom. 6 punkten i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Sådana bestämmelser finns inte i lagstiftningen som gäller ömsesidig rättslig hjälp.
Artikeln förpliktar enligt sin ordalydelse inte till att föreskriva några bestämda vägransgrunder för utlämning för brott eller för ömsesidig rättslig hjälp, utan konstaterar att det i de situationer som avses i artikeln inte finns någon skyldighet att utlämna för brott eller att lämna inbördes rättshjälp. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 15. Enligt artikeln ska de parter som för utförande av flygtransport bildar sådana gemensamma organisationer eller internationella företag som använder luftfartyg införda i gemensamma eller internationella register på ett ändamålsenligt sätt för varje luftfartyg fastställa vilken av dessa stater som ska utöva jurisdiktion och anses vara registreringsstat vid tillämpning av Pekingkonventionen och meddela detta till Internationella civila luftfartsorganisationens generalsekreterare, som ska delge alla parter i denna konvention detta meddelande.
Enligt 16 § i luftfartslagen ska ett luftfartyg för att få finsk nationalitet införas i trafik- och transportregistret eller det militära luftfartsregistret i Finland, om inte något annat föreskrivs i den lagen. Transport- och kommunikationsverket ska ge luftfartyget en registreringsbeteckning och som intyg över registreringen av ett luftfartyg utfärda ett registreringsbevis och ett interimistiskt registreringsbevis över en interimistisk registrering av ett luftfartyg. Dessutom ska luftfartyget märkas med nationalitets- och registreringsbeteckningar. Transport- och kommunikationsverket meddelar föreskrifter av teknisk natur om nationalitets- och registreringsbeteckningarna och märkningen av dem.
Enligt 121 § i lagen om transportservice (320/2017) ska de luftfartyg som lufttrafikföretag använder registreras i luftfartygsregistret i Finland. Transport- och kommunikationsverket kan tillåta att ett enskilt luftfartyg som ett lufttrafikföretag använder registreras i en annan EU-medlemsstat, om dess flygsäkerhet kan övervakas på ett ändamålsenligt sätt. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 16. Enligt punkt 1 ska parterna i enlighet med internationell och nationell rätt sträva efter att vidta alla praktiskt möjliga åtgärder för att förhindra de brott som avses i artikel 1.
Enligt 1 kap. 1 § i polislagen är det polisens uppgift att trygga rätts- och samhällsordningen, skydda den nationella säkerheten, upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga, avslöja och utreda brott och föra brott till åtalsprövning. Polisen samarbetar med övriga myndigheter och sköter det internationella samarbete som deras uppgifter omfattar. I förundersökningslagen föreskrivs det om förundersökning av brott och i tvångsmedelslagen om tvångsmedel i samband med förundersökning av brott. I 9 kap. 9 § i polislagen föreskrivs det om polisens internationella samarbete.
I artikel 16.2 föreskrivs att när en flygning har fördröjts eller avbrutits till följd av något av de brott som avses i artikel 1, ska de parter inom vars territorium luftfartyget, passagerare eller besättning befinner sig underlätta för passagerarna och besättningen att så snart som möjligt fortsätta resan, och utan dröjsmål återställa luftfartyget och dess gods till dess rättmätiga innehavare. Det är fråga om en exceptionell situation, om landningen är oplanerad. Exempelvis luftfartsmyndigheten, alltså Transport- och kommunikationsverket, eller en myndighet som ansvarar för frågor som gäller inresa, såsom Tullen och Gränsbevakningsväsendet, kan vara skyldig att agera på det sätt som avses i artikeln. I praktiken kan artikeln innebära att myndigheten försöker bidra till att exempelvis flygbolag tillfälligt kan inkvartera passagerare och besättning på hotell nära flygplatsen. På basis av befintlig nationell lagstiftning och vedertagen praxis anses artikeln inte kräva några ändringar i lagstiftningen.
Artikel 17. Enligt artikel 17.1 ska parterna lämna varandra så omfattande bistånd som möjligt i straffrättsliga förfaranden som gäller de brott som avses i artikel 1. I samtliga fall ska den anmodade statens lagstiftning tillämpas.
Enligt artikel 17.2 ska bestämmelserna i punkt 1 inte påverka skyldigheterna enligt något annat bilateralt eller multilateralt avtal som helt eller delvis reglerar eller kommer att reglera ömsesidig rättslig hjälp i brottmål.
Punkt 1 förpliktar inte till ny lagstiftning för lämnande av ömsesidig rättslig hjälp, utan förpliktar till ett effektivt genomförande av befintlig lagstiftning. Nationell lagstiftning som huvudsakligen grundar sig på internationella förpliktelser finns i synnerhet i lagen om internationell rättshjälp i straffrättsliga ärenden, lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater och tillämpning av konventionen (148/2004), lagen om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial (540/2005) och lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (430/2017). Utgångspunkten såväl i den nationella lagstiftningen som i de internationella förpliktelser som ligger till grund för den är att rättshjälp lämnas i enlighet med lagstiftningen i den anmodade staten.
Artikel 18. Enligt artikeln ska varje part som har anledning att befara att ett brott som avses i artikel 1 kommer att begås, i enlighet med sin nationella lagstiftning, lämna alla tillgängliga upplysningar av betydelse till de parter den förmodar är de stater som avses i artikel 8.1 och 8.2
De stater som enligt bestämmelsen avses i artikel 8.1 är sådana parter som har jurisdiktion i de fall där brottet har begåtts inom respektive stats territorium, brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg registrerat i den staten, det luftfartyg ombord på vilket brottet har begåtts landar inom den statens territorium med den misstänkte alltjämt ombord, brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg som hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten, eller brottet har begåtts av en medborgare i den staten. Vidare får enligt artikel 8.2 varje part utsträcka sin jurisdiktion till att omfatta också fall där brottet har begåtts mot en medborgare i den staten, eller när brottet har begåtts av en statslös person som har sin vanliga vistelseort inom den statens territorium.
Informationsutbytet mellan myndigheterna ingår i deras normala verksamhet. Artikeln medför alltså inga nya skyldigheter, endast en skyldighet att iaktta befintlig nationell lagstiftning om utlämnande av uppgifter inom ramen för vilken myndigheterna kan utbyta information. Till exempel i fråga om polisen föreskrivs det i 1 kap. 1 § i polislagen att polisen ska sköta det internationella samarbete som hör till dess uppgifter. I 5 a kap. 54 § i samma lag föreskrivs om samarbete med militärunderrättelsemyndigheterna, i 55 § om samarbete med andra myndigheter och med företag och sammanslutningar och i 57 § om internationellt samarbete. Dessa paragrafer innehåller också bestämmelser om utlämnande av uppgifter. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 19. Enligt artikeln ska varje part, i enlighet med sin nationella lagstiftning, så snart som möjligt lämna Internationella civila luftfartsorganisationens råd alla tillgängliga upplysningar av betydelse som gäller a) omständigheterna kring brottet eller b) de åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 16.2 när en flygning har fördröjts eller avbrutits till följd av något av brotten enligt konventionen och som syftar till att underlätta för passagerarna och besättningen att så snart som möjligt fortsätta resan och utan dröjsmål återställa luftfartyget och dess gods till dess rättmätiga innehavare. Enligt punkt c ska varje part också lämna uppgifter om de åtgärder som vidtagits gentemot den som har eller misstänks ha begått brottet samt, i synnerhet, utgången av alla utlämningsförfaranden och andra rättsliga förfaranden.
Transport- och kommunikationsverket (Traficom) är den behöriga luftfartsmyndighet som meddelats ICAO i enlighet med 3 § 2 och 3 mom. i luftfartslagen (864/2014) och 2 § 3 mom. 2 punkten i lagen om Transport- och kommunikationsverket (935/2018). Transport- och kommunikationsverket ska lämna de uppgifter enligt artikeln som det fått i sin besittning till ICAO. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 20. I artikel 20 i konventionen föreskrivs om meningsskiljaktigheter mellan parterna i fråga om tolkningen och tillämpningen av konventionen. Enligt punkt 1 ska en tvist mellan två eller flera parter som inte kan lösas genom samråd hänskjutas till skiljeförfarande, om någon av dem begär det. Om inte parterna inom sex månader från det att begäran om skiljeförfarande framställts kan enas om hur skiljeförfarandet ska ordnas, kan vilken part som helst hänskjuta tvisten till Internationella domstolen genom ansökan i enlighet med domstolens stadga.
Enligt punkt 2 får varje stat vid undertecknande, ratifikation, godtagande eller godkännande av konventionen eller vid anslutning till den förklara att den inte anser sig vara bunden av föregående punkt. Föregående punkt är inte bindande för de andra parterna gentemot en part som har gjort ett sådant förbehåll. Enligt punkt 3 får varje part som har gjort ett förbehåll i enlighet med föregående punkt när som helst återta förbehållet genom en underrättelse till depositarien.
Finland har inte för avsikt att göra något sådant förbehåll som avses i punkt 2. Skiljeförfarandet kan vara ett skiljeförfarande inom ramen för den permanenta skiljedomstolen i Haag (FördrS 11/1924) eller något annat skiljeförfarande, om de stater som är parter kommer så överens. Internationella domstolens behörighet bestäms i enlighet med dess stadga (FördrS 1/1956). Finland har den 25 juni 1958 avgett en förklaring i enlighet med artikel 36.2 i stadgan enligt vilken Finland erkänner Internationella domstolens behörighet i tvistemål som gäller Finland självt. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artiklarna 21–25. Artiklarna 21–25 innehåller de sedvanliga slutbestämmelserna i fördrag. I artikel 21 föreskrivs om undertecknande (punkt 1), ratifikation, godtagande och godkännande (punkt 2) samt anslutning till konventionen (punkt 3). Finland har för avsikt att ansluta sig till konventionen i enlighet med denna punkt 3.
Vidare föreskrivs det i punkt 4 att varje part som förbinder sig till konventionen a) ska underrätta depositarien om den jurisdiktion som den med stöd av sin nationella lagstiftning har fastställt i enlighet med artikel 8.2 och omedelbart underrätta depositarien om eventuella ändringar, och b) får förklara att den avser tillämpa bestämmelserna i artikel 1.4 d i enlighet med de principer i sin straffrätt som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer. I fråga om dessa bestämmelser hänvisas det till de motiveringar som har lagts fram ovan. Således föreslås det i propositionen att riksdagen godkänner att Finland ger en sådan underrättelse som avses i artikel 21.4 a i konventionen, enligt vilken Finland med stöd av artikel 8.2 i konventionen utsträcker sin jurisdiktion till fall där brottet riktar sig mot en finsk medborgare och till fall där brottet har begåtts av en statslös person som har sin vanliga vistelseort inom finskt territorium. Dessutom föreslås att riksdagen godkänner en sådan förklaring som avses i artikel 21.4 b, enligt vilken Finland avser tillämpa bestämmelserna i artikel 1.4 d med iakttagande av de principer i sin straffrätt som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer.
I artikel 22 föreskrivs det om konventionens ikraftträdande och i artikel 23 om uppsägning av konventionen. Enligt artikel 24 ska konventionen i förhållandet mellan parterna ha företräde framför följande instrument:
a) konventionen om förebyggande av olagliga handlingar mot säkerheten inom den civila luftfarten, undertecknad i Montreal den 23 september 1971, och
b) tilläggsprotokollet för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik till den i Montreal den 23 september 1971 ingångna konventionen om förebyggande av olagliga handlingar mot säkerheten inom den civila luftfarten, undertecknad i Montreal den 24 februari 1988.
Finland har anslutit sig till den konvention som avses i a-punkten samt till det kompletterande protokollet som avses i b-punkten (FördrS 43/1998). Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel 25 innehåller den sedvanliga bestämmelsen om depositariens (ICAO:s generalsekreterare) skyldighet att meddela parterna uppgifter om konventionen.
6.2
Pekingprotokollet
Artikel I. Enligt artikel I kompletterar protokollet den i Haag den 16 december 1970 ingångna konventionen om förhindrande av olagligt besittningstagande av luftfartyg.
Artikel II. Artikeln ersätter artikel 1 i Haagkonventionen om de brott som parterna ska belägga med straff.
Punkt 1 i den nya artikeln motsvarar i stort artikel 1 i Pekingkonventionen. Det är fråga om handlingar där luftfartyg i trafik rättsstridigt och uppsåtligen tas i besittning eller under kontroll genom våld eller hot om våld, genom tvång eller med hjälp av tekniska medel.
Enligt 34 kap. 11 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen handlar det i sådana fall fråga om kapning, om gärningen äventyrar flygsäkerheten. I paragrafens 3 mom. konstateras att om en sådan kapning som avses i 2 punkten endast har medfört obetydlig fara för flygsäkerheten och brottet, med beaktande av våldets eller hotets art, arten av något annat obehörigt tillvägagångssätt som använts vid gärningen eller andra omständigheter vid gärningen, även bedömt som en helhet är ringa, ska gärningsmannen inte dömas för kapning utan för de andra brott som gärningen innefattar. Som sådana brott kommer främst de brott mot liv och hälsa som är straffbara enligt 21 kap. i strafflagen i fråga, i synnerhet misshandel och grov misshandel (5 och 6 §) samt olaga hot och olaga tvång (25 kap. 7 och 8 § i strafflagen).
Enligt punkt 2 ska det vara straffbart att hota med att begå ett sådant brott som avses i punkt 1 eller att rättsstridigt och uppsåtligen låta någon ta emot ett sådant hot. En ytterligare förutsättning är att omständigheterna ska tyda på att hotet är trovärdigt.
En motsvarande bestämmelse finns i artikel 1.3 i Pekingkonventionen. Därför kan det hänvisas till det som konstateras ovan i motiveringen till den punkten. Av betydelse är i synnerhet 25 kap. 7 § i strafflagen (olaga hot), men som en gärning av typen hot finns det skäl att fästa uppmärksamhet också vid falskt alarm som är straffbart enligt 34 kap. 10 § i strafflagen. Slutsatserna är också desamma som i samband med punkten i konventionen.
Enligt punkt 3 a ska försök till sådana brott som avses i punkt 1 vara straffbara. Enligt 34 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen är försök till kapning straffbart. Enligt 3 mom. ska gärningsmannen under vissa omständigheter inte dömas för kapning utan för de andra brott som gärningen innefattar. Av dem är exempelvis försök till misshandel och till grov misshandel straffbara med stöd av 21 kap. 5 § 2 mom. och 6 § 2 mom. i strafflagen. Försök till olaga hot och till olaga tvång är däremot inte straffbara. Detta underskott kan dock anses ringa, eftersom gärningar enligt 1 punkten i praktiken kan antas bli straffbara uttryckligen som kapning eftersom inte bägge förutsättningar enligt 3 mom. (endast obetydlig fara för flygsäkerheten och brottet bedömt som en helhet är ringa) uppfylls.
Enligt punkt 3 b ska det vara straffbart att organisera eller att styra någon att begå ett brott enligt punkt 1, 2 eller 3 a. Såsom har konstaterats ovan i samband med artikel 1.4 b i Pekingkonventionen är sådana gärningar som har att göra med att organisera ett brott anstiftan enligt 5 kap. 5 § eller medhjälp enligt 6 § i strafflagen.
Punkt 3 c förutsätter att medverkan som medgärningsman i sådana brott som avses i punkt 1, 2 eller 3 a ska vara straffbar. I det avseendet kan det hänvisas till det som konstaterats i samband med artikel 1.4 c i Pekingkonventionen. I 5 kap. 3 § i strafflagen föreskrivs att om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott, var och en bestraffas som gärningsman. I fråga om hänvisade artikel 1.3 a räcker det att var och en som gjort sig skyldig till brottet ifråga straffas för försök till brott med stöd av 5 kap. 6 § i strafflagen.
Enligt punkt 3 d ska det vara straffbart att rättsstridigt och uppsåtligen hjälpa någon annan att undvika undersökning, åtal eller straff, med vetskap om att personen har begått ett brott som avses i punkt 1, 2, 3 a, 3 b eller 3 c eller att personen är efterlyst för att åtalas för ett sådant brott eller har dömts för ett sådant brott. En motsvarande skyldighet finns i artikel 1.4 d i Pekingkonventionen som behandlas ovan. I 15 kap. 11 § i strafflagen föreskrivs det om straff för skyddande av brottsling och i 16 kap. 15 och 16 § om olaga befriande av fånge och om fångrymning. Medhjälp till fångrymning är straffbar med stöd av 5 kap. 6 § i strafflagen. Enligt 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen ska inte den straffas som är delaktig i brottet eller den som står i ett bestämt förhållande till gärningsmannen. Protokollet gör det emellertid möjligt att med avseende på punkt 3 d avge en förklaring enligt vilken en part tillämpar punkten med beaktande av de principer i dess straffrätt som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer (se motiveringen till artikel XXII b nedan). Till skillnad från Pekingkonventionen finns det i fråga om denna punkt i protokollet inga sådana problem beträffande brottets allvarlighetsgrad som hänför sig till 15 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen, eftersom alla brott som kommer i fråga är sådana att det för dem har föreskrivits strängare straff än fängelse i sex månader.
Punkt 4 förpliktar, liksom artikel 1.5 i Pekingkonventionen, till att kriminalisera antingen överenskommelse om att begå ett sådant brott som avses i punkt 1 eller 2 i artikeln (a) eller medverkan i en grupps verksamhet för att begå dem (b). Inte heller i detta fall får det förutsättas att det brott man kommer överens om eller främjar eller ett straffbart försök till brottet faktiskt begås. Det går att tolka punkt 4 b så att det är möjligt att välja endast den ena av de främjandegärningar som anges (i eller ii). Enligt vad som konstateras ovan är det i handlingar enligt 1 punkten närmast fråga om kapning, i fråga om vissa handlingar, som bedömda som en helhet är ringa, om misshandelsbrott, olaga hot eller olaga tvång. Handlingar enligt punkt 2 är olaga hot och falskt alarm.
När det gäller punkt 4 a är det fråga om ett brott av typen stämplingsbrott eller förberedelsebrott, på motsvarande sätt som i artikel 1.5 i Pekingkonventionen. I strafflagen finns det ingen separat bestämmelse om stämpling som är tillämplig på denna punkt. Eftersom Haagkonventionen till sin karaktär måste kategoriseras som en konvention mot terrorism och de gärningar som avses i konventionen ofta har begåtts i terroristiskt syfte, är även i detta fall förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte, som är straffbart enligt 34 a kap. 2 § i strafflagen, av betydelse. Det omfattar sådan överenskommelse om brott som begåtts i terroristiskt syfte som avses i 1 § i kapitlet. Enligt den sistnämnda paragrafen kan man i terroristiskt syfte exempelvis begå olaga hot, falskt alarm, grov misshandel och kapning. Misshandel och olaga tvång hör inte till de brott som kan begås i terroristiskt syfte och för vilka förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte kan begås, men detta underskott kan anses ringa, eftersom det vid brott enligt punkt 1 knappast kan vara fråga om mindre brott än kapning.
När det gäller punkt 4 a måste det dock ytterligare noteras att det, om så krävs enligt nationell lagstiftning, kan förutsättas att någon av deltagarna företar en handling i syfte att främja genomförandet av överenskommelsen. Även här lämnas det i punkten öppet och till konventionspartens övervägande vad som i detta sammanhang ska avses med en främjandegärning. Således kan ett sådant försök till brott som avses i 5 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen behöva beaktas på samma sätt som i artikel 1.5 i Pekingkonventionen, trots att inledningen till punkt 4 i princip utesluter ett krav på försök. I ett sådant fall kan de som har kommit överens om att begå ett brott, men som inte har deltagit i en försöksgärning bli skyldiga till anstiftan eller till medhjälp enligt 5 kap. 6 § i strafflagen på den grunden att den som gjort sig skyldig till försöket har övertalats till det eller före försöket genom råd eller på något annat sätt fått hjälp att göra det. Försök till alla sådana brott som avses i punkt 1 och 2 är inte straffbara, men de bestämmelser som hänför sig till försök kompletterar här i vilket fall som helst bestämmelserna i 34 a kap 2 §.
Punkt 4 b gäller brott som begås i en kriminell sammanslutnings verksamhet. Ovan har redan i samband med artikel 1.5 i Pekingkonventionen behandlats deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet som är straffbart enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen. Inte heller i detta fall uppfyller strafflagens bestämmelse kriminaliseringsskyldigheterna i fråga om någondera av de alternativ som avses i punkten. Med några få undantag är det straffbart att delta i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet i vilken syftet är att begå brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år. Eftersom de brott som avses i punkt 1 huvudsakligen är kapningar för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i tio år, finns här ingen nämnvärd avvikelse. I fråga om brott enligt punkt 2 uppfylls inte kravet på maximistraff, eftersom maximistraffet för olaga hot är fängelse i två år och för falskt alarm fängelse i ett år. Enligt 17 kap. 1 a i strafflagen förutsätter straffbarhet för deltagande i en kriminell sammanslutnings verksamhet dessutom att ett sådant brott eller ett straffbart försök till ett sådant brott som sammanslutningen har som syfte begås. Det är möjligt att betrakta främjande av ett brott som begåtts av någon annan som medhjälp enligt 5 kap. 6 § i strafflagen, men också här förutsätter straffbarheten att det brott eller straffbara försök till brottet som främjas begås. Genomförandet av den nya artikel 1.4 grundar sig därför på det alternativ som anges i led a och på det sättet att inga lagstiftningsändringar trots de konstaterade underskotten i detta sammanhang behöver göras.
Artikel III. Artikeln ersätter artikel 2 i Haagkonventionen enligt följande: ”Varje part förbinder sig att belägga de brott som avses i artikel 1 med stränga straff.” Den tidigare formuleringen lyder: ”Varje fördragsslutande stat förbinder sig att belägga brottet med stränga straff.” Någon större förändring sker alltså inte.
För kapning döms till fängelse i minst två och högst tio år, för olaga hot till böter eller fängelse i högst två år och för falskt alarm till böter eller fängelse i högst ett år. För de andra brott utöver kapning som har lagts till artikel 1.1 döms till böter eller till fängelse i högst två år (misshandel och olaga tvång) och till fängelse i minst ett år och högst tio år (grov misshandel).
När det gäller straffbarheten för en handling som begås av en medgärningsman, en anstiftare, en medhjälpare eller en person som gjort sig skyldig till ett försök till ett brott hänvisas till det som konstaterats ovan i samband med artikel 3 i Pekingkonventionen. Även i detta fall lämnar artikeln rum för flexibilitet. För brotten i fråga har det föreskrivits straffskalor som motsvarar hur allvarliga de är rent allmänt, alltså hur farliga och skadliga de är. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel IV. Genom artikeln införs en ny artikel 2a i Haagkonventionen.
Enligt punkt 1 i den nya artikeln får varje part i överensstämmelse med sina nationella rättsprinciper vidta åtgärder för att ställa en juridisk person till ansvar när en person som är ansvarig för ledningen eller kontrollen av denna juridiska person har begått ett sådant brott som avses i artikel 1. Ansvaret kan vara straffrättsligt, civilrättsligt eller administrativt. Enligt punkt 2 ska sådant ansvar inte inverka på förövarnas straffrättsliga ansvar.
I punkt 3 konstateras att om en part vidtar de åtgärder som fordras för att göra en juridisk person ansvarig i enlighet med punkt 1, ska den sträva efter att se till att de straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa påföljder som tillämpas är effektiva, proportionella och avskräckande. Påföljderna får innefatta ekonomiska påföljder.”
En motsvarande punkt finns i artikel 4 i Pekingkonventionen, där det som konstaterats i motiveringen huvudsakligen gäller även här. Denna artikel förutsätter alltså inte heller att en juridisk person ska ställas till ansvar och följaktligen inte att lagstiftningen ändras eller andra åtgärder vidtas i samband med tillträdet till konventionen. Som ett komplement till det som konstaterats i samband med artikel 4 i Pekingkonventionen kan konstateras att straffansvaret för juridiska personer för brott enligt artikel 1 i Haagkonventionen, i dess ändrade lydelse enligt protokollet, i Finland endast hänför sig till olaga hot under vissa ytterligare förutsättningar som anges i 25 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen.
Artikel V. Enligt artikeln ersätts artikel 3.1 i Haagkonventionen med en ny artikel 3.1. Enligt den anses ett luftfartyg vid tillämpning av konventionen vara i trafik från det ögonblick då markpersonal eller besättning börjar förbereda luftfartyget för en viss bestämd flygning till dess att tjugofyra timmar har förflutit efter landning. Vid nödlandning ska flygningen anses fortsätta till dess att de behöriga myndigheterna tar över ansvaret för luftfartyget och för personer och egendom ombord. Enligt bestämmelsens tidigare ordalydelse anses ett luftfartyg vara under flygning från det alla ytterdörrar efter embarkering stängts till dess någon av dessa dörrar har öppnats för debarkering. Definitionen av läget vid nödlandning är oförändrad.
Enligt punkt 2 ersätts i den engelska versionen av artikel 3.3 ordet ”registration” med ordet ”registry” till konventionen. I den svenska versionen ersätts ”den stat[s område], där luftfartyget är registrerat” med ”luftfartygets registreringsstat”.
Enligt punkt 3 ersätts i artikel 3.4 ”vilka nämnes” med ”som avses”.
Enligt punkt 4 ersätts artikel 3.5 i konventionen med följande: ”5. Trots bestämmelserna i punkt 3 och 4 tillämpas artiklarna 6, 7, 7a, 8, 8a, 8b och 10 oberoende av luftfartygets startplats eller faktiska landningsplats, om den som har eller misstänks ha begått brottet påträffas i en annan stat än luftfartygets registreringsstat.” Genom ändringen fogas till konventionstexten de artiklar 7a, 8a och 8b som har lagts till genom protokollet.
Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel VI. Genom artikeln införs som artikel 3a i Haagkonventionen en bestämmelse som definierar konventionens förhållande till annan internationell rätt. Enligt punkt 1 ska inget i konventionen inverka på de andra rättigheter, skyldigheter och ansvar som stater och enskilda har enligt internationell rätt, särskilt ändamålen och grundsatserna i Förenta nationernas stadga, konventionen angående internationell civil luftfart och internationell humanitär rätt.
Enligt punkt 2 gäller konventionen inte väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt som regleras av internationell humanitär rätt, med den innebörd dessa termer har i internationell humanitär rätt, och inte heller verksamhet som utövas av en stats väpnade styrkor då de fullgör sina officiella uppgifter, i den utsträckning verksamheten regleras av andra regler i internationell rätt.
Enligt punkt 3 ska bestämmelserna i punkt 2 inte tolkas så att annars olagliga handlingar tolereras eller betraktas som lagenliga, eller så att väckande av åtal med stöd av annan lagstiftning utesluts.
Artikeln motsvarar artikel 6 i Pekingkonventionen, här hänvisas således till det som konstaterats i samband med den. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel VII. Artikeln ersätter artikel 4 i Haagkonventionen om parternas straffrättsliga behörighet.
Enligt punkt 1 i den nya artikeln ska varje part vidta nödvändiga åtgärder att utsträcka sin jurisdiktion till de brott som avses i artikel 1 och till alla andra sådana våldshandlingar mot passagerare eller besättning som den misstänkte förövaren har begått i samband med brotten i följande fall:
a) när brottet har begåtts inom den statens område,
b) när brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg registrerat i den staten,
c) när det luftfartyg ombord på vilket brottet har begåtts landar inom den statens område med den misstänkte alltjämt ombord,
d) när brottet har begåtts mot eller ombord på ett luftfartyg som hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten,
e) när brottet har begåtts av en medborgare i den staten.
Punkt 1 motsvarar nästan helt artikel 8.1 i Pekingkonventionen. Med avvikelse från det sistnämnda gäller bestämmelsen utöver de brott som avses i artikel 1 alla våldshandlingar som har samband med de brott som den misstänkte förövaren har riktat mot passagerare eller besättning. Till dessa delar är det närmast fråga om misshandelsbrott eller andra brott mot liv eller hälsa som är straffbara enligt 21 kap. i strafflagen. På grund av likheterna i behörighetsgrunderna gäller det som konstaterats ovan i samband med artikel 8 i Pekingkonventionen.
När det gäller punkterna 1 c och 1 d förutsätter behörighetsgrunderna för landningsstat och operatörsstat också i detta fall att lagstiftningen ändras. De olika alternativen och därtill hörande frågor har behandlats ovan i samband med artikel 8 i Pekingkonventionen.
Enligt punkt 2 får varje part också utsträcka sin jurisdiktion till sådana brott i följande fall:
a) när brottet begåtts mot en medborgare i den staten,
b) när brottet har begåtts av en statslös person som har sin vanliga vistelseort inom den statens område.
När det gäller denna punkt kan det hänvisas till det som konstaterats ovan i samband med artikel 8.2 i Pekingkonventionen och till motiveringen till artikel XXII som redogörs nedan.
I enlighet med punkt 3 ska varje part även vidta nödvändiga åtgärder för att utsträcka sin jurisdiktion till de brott som avses i artikel 1 i de fall då den misstänkte befinner sig inom dess område och parten inte med stöd av artikel 8 utlämnar personen för brott till någon av de parter som i enlighet med tillämpliga punkter i denna artikel har utsträckt sin jurisdiktion till dessa brott. Vad gäller denna punkt kan det hänvisas till det som konstaterats ovan i samband med artikel 8.3 i Pekingkonventionen.
Enligt punkt 4 utesluter konventionen inte utövande av straffrättslig jurisdiktion i enlighet med nationell lag. Bestämmelsen motsvarar artikel 8.4 i Pekingkonventionen och här hänvisas således till det som konstaterats ovan i samband med den.
Artikel VIII. Artikeln ersätter artikel 5 i Haagkonventionen. Enligt nya artikel 5 ska de parter som för utförande av flygtransport bildar sådana gemensamma organisationer eller internationella företag som använder luftfartyg införda i gemensamma eller internationella register på ett ändamålsenligt sätt för varje luftfartyg fastställa vilken av dessa stater som ska utöva jurisdiktion och anses vara registreringsstat vid tillämpningen av konventionen och meddela detta till Internationella civila luftfartsorganisationens generalsekreterare, som ska delge alla parter i denna konvention detta meddelande.
I praktiken ändras inte bestämmelsens innehåll, ändringarna gäller främst ordalydelse och formulering. Den nya artikeln har samma innehåll som artikel 15 i Pekingkonventionen och här hänvisas således till vad som konstaterats ovan i samband med den artikeln.
Artikel IX. Artikeln ersätter artikel 6.4 i Haagkonventionen. Enligt nya punkt 4 ska en part, om den har gripit en person med stöd av artikel 6, omedelbart underrätta de parter som har utsträckt sin jurisdiktion till brottet i enlighet med artikel 4.1 och som har utsträckt sin jurisdiktion till brottet och underrättat depositarien i enlighet med artikel 4.2 och, om den finner det lämpligt, alla andra berörda stater om att personen har gripits och om de omständigheter som motiverar gripandet. Den part som verkställer den preliminära undersökning som avses i punkt 2 ska utan dröjsmål underrätta nämnda parter om undersökningsresultatet och ange huruvida den avser utöva sin jurisdiktion.
En motsvarande bestämmelse finns i artikel 9 i Pekingkonventionen, här hänvisas således till det som konstaterats ovan i samband med den.
Enligt den punkt 4 som ersätts ”har stat i enlighet med artikeln tagit någon i förvar, ska till den stat, där luftfartyget är registrerat, till den i 1 punkten (c) av artikel 4 nämnda staten (när brottet har begåtts ombord på ett luftfartyg som hyrts ut utan besättning till en person som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten), den stat i vilken den omhändertagna är medborgare, samt, om förstnämnda stat finner det lämpligt, den stat vars medborgare tagits i förvar och, om den anser det lämpligt, till varje annan stat som saken berör omedelbart lämnas underrättelse om att vederbörande tagits i förvar och om de omständigheter som berättigar därtill. Den stat som verkställer i 2 punkten av denna artikel avsedd preliminär undersökning ska utan dröjsmål lämna ovan nämnda stater meddelande om undersökningsresultaten och om huruvida den har för avsikt att utöva domsrätt.”
Att denna punkt ersätts med ny text medför inga betydande ändringar i konventionens innehåll. I den punkt som ersätts uppräknas mer detaljerat än i den nya texten alla de stater som i en sådan situation ska underrättas om vidtagna åtgärder. I den text som ersätts nämndes dock att också andra stater än de uppräknade ska underrättas, om detta anses lämpligt. I den nya texten ingår fortfarande alternativet att underrätta också andra stater man finner lämpligt. Det sker således ingen innehållsmässig ändring och fortfarande underrättas alla stater man finner lämpligt. På det sätt som konstateras i samband med artikel 9.4 i Pekingkonventionen kräver artikeln inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel X. Genom artikeln införs en ny artikel 7a i Haagkonventionen. Enligt den ska den som grips eller är föremål för andra åtgärder eller förfaranden med stöd av konventionen garanteras en rättvis behandling och åtnjuta alla rättigheter och garantier i enlighet med lagstiftningen i den stat där personen befinner sig och med tillämpliga bestämmelser i internationell rätt, däribland internationell rätt om de mänskliga rättigheterna. En motsvarande bestämmelse ingår också i artikel 11 i Pekingkonventionen och därför hänvisas här till de synpunkter som framförts ovan i motiveringen till artikel 11.
Artikel XI. Genom artikeln görs ändringar av teknisk natur i artikel 8 i Haagkonventionen. Artikeln innehåller samma bestämmelser om utlämning för brott som i artikel 12 i Pekingkonventionen och därför kan det hänvisas till de synpunkter som framförts ovan i motiveringen till den artikeln.
Innehållet i artikelns bestämmelser förblir i övrigt oförändrat, men till artikeln fogas en ny punkt 5, där det preciseras att de brott som avses i artikel 1.4 a och b vid utlämning för brott mellan parter ska behandlas som likvärdiga. Ändringarna kräver inga ändringar i finsk lagstiftning.
Artikel XII. Genom artikeln införs en ny artikel 8a i Haagkonventionen. Den ålägger en skyldighet att inte betrakta något av de brott som avses i artikel 1 som ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv när det gäller utlämning för brott eller ömsesidig rättslig hjälp. Följaktligen får en begäran om utlämning för brott eller ömsesidig rättslig hjälp med anledning av ett sådant brott inte avslås endast av det skälet att den gäller ett politiskt brott, ett brott förknippat med ett politiskt brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 13 i Pekingkonventionen, så här hänvisas det till vad som sagts i samband med den artikeln. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XIII. Genom artikeln införs en ny artikel 8b i Haagkonventionen. Enligt den ska inget i konventionen tolkas så att skyldighet att utlämna för brott eller att lämna ömsesidig rättslig hjälp uppkommer om den anmodade parten har grundad anledning att misstänka att begäran om utlämning för sådana brott som avses i artikel 1 eller om ömsesidig rättslig hjälp i fråga om sådana brott har framställts i syfte att åtala eller straffa en person på grund av personens ras, religion, nationalitet, etniska härkomst, politiska åsikter eller kön, eller att bifall till begäran skulle vara till men för den personens ställning av något av dessa skäl. En motsvarande bestämmelse ingår i artikel 14 i Pekingkonventionen, så här hänvisas det till vad som konstaterats i samband med den artikeln.
Artikel XIV. Artikeln ersätter artikel 9.1 i Haagkonventionen enligt följande: ”När någon av de handlingar som avses i artikel 1.1 har skett eller är på väg att ske, ska parterna vidta alla lämpliga åtgärder för att återföra kontrollen över luftfartyget till dess lagliga befälhavare eller för att vidmakthålla befälhavarens kontroll över luftfartyget.”
Enligt den tidigare lydelsen av artikel 9.1 ska ”de fördragsslutande staterna, har i a punkten av artikel 1 nämnd handling skett eller håller sådan på att ske, vidtaga alla vederbörliga åtgärder för att återföra kontrollen över luftfartyget till dess lagliga befälhavare eller för att vidmakthålla dennes kontroll över fartyget.” Skillnaden mellan den nya bestämmelsen och den tidigare ordalydelsen är språklig och behandlas närmare i samband med artikel XVII.2. Den andra ändringen gäller bestämmelsen i artikel XVII.1 om den term som ska användas om parterna och också den ändringen är språklig.
Den tredje ändringen gäller endast den finska versionen av protokollet.
Enligt 56 § i luftfartslagen utövar befälhavaren den högsta myndigheten ombord. Om ordning, säkerhet eller något annat nödvändigt skäl kräver det har befälhavaren rätt att vägra ta ombord och av tvingande skäl före starten avlägsna eller, om flygningen påbörjats, vid den första lämpliga landningsplatsen landsätta en medlem av besättningen, passagerare eller gods. Enligt 60 § har luftfartygets befälhavare, om ett luftfartyg är i fara eller om passagerarnas eller besättningens säkerhet annars kräver det, rätt att gripa eller visitera personer eller granska eller omhänderta gods för att återställa ordningen eller för att avvärja en fara som hotar säkerheten. Befälhavaren har för gripandet, visiteringen, granskningen eller omhändertagandet rätt att använda sådana nödvändiga maktmedel som utifrån en helhetsbedömning kan anses försvarliga med hänsyn till hur stor faran är och situationen också i övrigt. De nuvarande bestämmelserna i luftfartslagen ger luftfartygets befälhavare tillräckliga befogenheter och medel för att hålla luftfartyget under kontroll, så artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XV. Artikeln ersätter artikel 10.1 i konventionen. Enligt nya punkt 1 ska parterna lämna varandra så omfattande bistånd som möjligt i samband med straffrättsliga förfaranden som inletts med anledning av de brott som avses i artikel 1 och andra handlingar som avses i artikel 4. I samtliga fall ska den anmodade statens lagstiftning tillämpas.
Enligt den punkt 1 som ersätts ska ”de fördragsslutande staterna giva varandra så omfattande bistånd som möjligt i samband med straffrättsliga förfaranden i anledning av brottet och andra i artikel 4 nämnda handlingar. I samtliga fall ska tillämpas lagen i den stat, av vilken bistånd begäres.” Här är det fråga om en språklig ändring som på svenska snarast är en fråga om modernisering av språket.
En innehållsmässigt motsvarande bestämmelse finns i artikel 17.1 i Pekingkonventionen, således hänvisas här till de motiveringar som redogörs i samband med den artikeln. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XVI. Genom artikeln fogas en ny bestämmelse till konventionen som artikel 10a enligt vilken varje part som har anledning att befara att ett brott som avses i artikel 1 kommer att begås ska, i enlighet med sin nationella lagstiftning, lämna alla tillgängliga upplysningar av betydelse till de parter som den förmodar är de stater som avses i artikel 4.1 och 4.2. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 18 i Pekingkonventionen, och därför hänvisas här till vad som redogörs i samband med den artikeln. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XVII. Enligt punkt 1 ska i Haagkonventionen alla hänvisningar till ”fördragsslutande stat” och ”fördragsslutande stater” (t.ex. engl. Contracting State) ersättas med hänvisningar till ”part” och ”parter” (State Party).
Enligt punkt 2 ska alla hänvisningar i konventionen till ”han” och ”honom” ersättas med hänvisningar till ”personen”. I den engelska protokollstexten lyder bestämmelsen: ”All references in the Convention to “him” and “his” shall be replaced by “that person” and “that person's” respectively.” I den konventionstext som ändras hänvisas det till exempel till befälhavaren med pronomenet han, medan det i protokollet som ersättande uttryck används substantivet ”person” för att undvika en ton som syftar på kön i språk med skilda pronomina för män och kvinnor (såsom han och hon). I finskan har denna ändring ingen betydelse. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artiklarna XVIII–XXI och XXIII–XXV. Artiklarna innehåller de för statsfördrag typiska slutbestämmelserna. I artiklarna föreskrivs om de olika språkversionernas lika giltighet (artikel XVIII), att konventionen och protokollet ska tolkas som ett enda instrument som kallas Haagkonventionen i dess ändrade lydelse enligt 2010 års Pekingprotokoll (artikel XIX), om undertecknande (artikel XX), ratifikation, godtagande eller godkännande av protokollet och om anslutning till det samt om protokollets depositarie (artikel XXI), ikraftträdande (artikel XXIII), uppsägning (artikel XXIV) och andra sedvanliga slutbestämmelser (artikel XXV). Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XXII. Vid ratifikation, godtagande eller godkännande av detta protokoll eller vid anslutning till protokollet, enligt artikeln,
a) ska varje part underrätta depositarien om den jurisdiktion staten med stöd av sin nationella lagstiftning har fastställt i enlighet med artikel 4.2 i Haagkonventionen i dess ändrade lydelse enligt 2010 års Pekingprotokoll, och omedelbart underrätta depositarien om eventuella förändringar, och
b) får varje part förklara att den avser att tillämpa bestämmelserna i artikel 1.3 d i Haagkonventionen i dess ändrade lydelse enligt 2010 års Pekingprotokoll, i enlighet med de principer i dess straffrätt som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer.
I detta sammanhang hänvisas till de beskrivna motiveringarna till artikel VII i protokollet (dvs. artikel 4.3 i Haagkonventionen) och till artikel II (dvs. artikel 1.2 d i Haagkonventionen). Bestämmelsen motsvarar dessutom artikel 21.4 i Pekingkonventionen, vars motiveringar också redogörs ovan. Följaktligen föreslås det i propositionen att riksdagen godkänner att Finland ger en underrättelse enligt artikel XXII.1 a i protokollet, enligt vilken Finland i enlighet med artikel 4.2 i Haagkonventionen i dess ändrade lydelse enligt 2010 års Pekingprotokoll utsträcker sin jurisdiktion till fall där brottet riktar sig mot en finsk medborgare och till fall där brottet har begåtts av en statslös person som har sin vanliga vistelseort inom finskt territorium. Dessutom föreslås det att riksdagen godkänner en förklaring enligt artikel XXII.1 b i protokollet, enligt vilken Finland tillämpar bestämmelserna i artikel 1.3 d i Haagkonventionen i dess ändrade lydelse enligt 2010 års Pekingprotokoll, med iakttagande av de principer i straffrätten som rör ansvarsfrihet på grund av familjerelationer.
6.3
Montrealprotokollet
Artikel I. I artikeln fastställs det avtal som ändras genom Montrealprotokollet. Genom protokollet ändras den i Tokyo den 14 september 1963 ingångna konventionen om brott och vissa andra handlingar, begångna ombord på luftfartyg. Tokyokonventionen har för Finlands del trätt i kraft den 1 juli 1971 (FördrS 22/1971). Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel II. Artikeln ersätter artikel 1.3 i Tokyokonventionen. I nya punkt 3 a definieras begreppet luftfartyg under flygning vid tillämpning av konventionen. Ett luftfartyg anses vara under flygning från det ögonblick då alla dess ytterdörrar stängs efter ombordstigning till det ögonblick då någon av ytterdörrarna öppnas för avstigning. Vid nödlandning ska flygningen anses fortsätta till dess att de behöriga myndigheterna tar över ansvaret för luftfartyget och för personer och egendom ombord. I punkt 3 b föreskrivs det att när operatörens stat inte är samma stat som den stat där luftfartyget är registrerat, anses termen ”registreringsstat” i artikel 4 och uttrycket ”den stat, där luftfartyget är registrerat” i artiklarna 5 och 13 i denna konvention syfta på operatörens stat.
Enligt konventionens tidigare definition ”bör luftfartyg anses vara under flygning från det ögonblick då motorernas effekt ökas för att bringa fartyget att lyfta till det ögonblick då landningsrörelsen avslutats.” Genom ändringen ändras alltså definitionen av flygning så att flygningen omfattar en längre tid. När en flygning enligt den tidigare definitionen inleddes från det att motorernas effekt ökas och avslutades vid utgången av landningsrörelsen, anses framöver början och slutet på en flygning vara kopplade till det ögonblick då ytterdörrarna stängs respektive öppnas.
Artikel 2 i Pekingkonventionen innehåller en definition av en flygning som motsvarar definitionen i Montrealprotokollet. Ovan i samband med artikel 2 i Pekingkonventionen har det redan konstaterats att det i luftfartslagen (genom vilken Tokyokonventionen har genomförts i Finland) inte finns någon definition av flygning. Tokyokonventionen gäller störningar ombord på luftfartyg och ställer minimikrav på den nationella lagstiftningen. Konventionen utgår från att personer som gjort sig skyldiga till störande beteende ska ställas till straffansvar. Detta bottnar i tanken att straffen för störande beteende ska ha en förebyggande effekt. I 59 § i luftfartslagen finns det bestämmelser om passagerares skyldigheter under flygning. Enligt paragrafen får passagerarna inte äventyra flygningens, besättningens eller passagerarnas säkerhet. Passagerarna ska följa de påbud som besättningen utfärdar för att upprätthålla säkerheten och ordningen under flygningen. I paragrafen tas det inte ställning till huruvida en eventuell förbjuden verksamhet sker först mellan det att motorernas effekt ökas och det att landningsrörelsen avslutats i enlighet med den definition som ska ersättas eller mellan det att dörrarna stängs respektive öppnas i enlighet med den nya definitionen. Tillämpningsområdet för bestämmelsen i luftfartslagen har alltså inte begränsats till ett luftfartyg under flygning, så som i den ursprungliga Tokyokonventionen, och tillämpningsområdet för bestämmelsen i luftfartslagen är alltså mer omfattande än definitionen av flygning i den ursprungliga Tokyokonventionen. Inte heller den nu aktuella artikel II i Montrealprotokollet ålägger parterna att föreskriva om en definition av flygning i den nationella lagstiftningen, och följaktligen krävs det inga ändringar i lagstiftningen i detta hänseende.
Artikel III. Artikeln ersätter artikel 2 i Tokyokonventionen som begränsar konventionens tillämpningsområde. Utan denna bestämmelse i artikel 2 skulle Tokyokonventionen i enlighet med artikel 1.1 a tillämpas på alla straffbelagda handlingar. Enligt nya artikel 2 ska dock inga bestämmelser i konventionen anses medföra befogenhet eller skyldighet att vidta åtgärder med anledning av handlingar som utgör brott enligt lagar av politisk natur eller lagar som grundar sig på diskriminering av någon orsak såsom ras, religion, nationalitet, etnisk härkomst, politiska åsikter eller kön, om inte en sådan åtgärd påkallas av hänsyn till luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer eller egendom ombord, utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i artikel 4. Enligt denna artikel 4 i Tokyokonventionen får ”en fördragsslutande stat som icke är registreringsstat för luftfartyget icke ingripa mot luftfartyget medan detta är under flygning i syfte att utöva straffrättslig jurisdiktion med anledning av brott, förövat ombord på luftfartyget, utom i följande fall:
a) brottet har verkningar inom denna stats territorium;
b) brottet har begåtts av eller är riktat mot någon som är medborgare eller stadigvarande bosatt i denna stat;
c) brottet är riktat mot denna stats säkerhet;
d) brottet består i överträdelse av i denna stat gällande regler eller föreskrifter beträffande flygning eller manövrering av luftfartyg;
e) utövandet av jurisdiktion är nödvändigt till säkerställande av att denna stats förpliktelser enligt multilateralt internationellt fördrag fullgörs.”
Den tidigare ordalydelsen i Tokyokonventionens artikel 2 är följande: ”Utom i fall som avses i artikel 4 får icke någon bestämmelse i denna konvention anses medföra befogenhet eller skyldighet att vidtaga åtgärder med anledning av brott av politisk natur eller handling som utgör brott enligt lagstiftning grundad på ras- eller religionsdiskriminering, såframt sådan åtgärd ej påkallas av hänsyn till luftfartygets säkerhet eller säkerheten för ombordvarande personer eller egendom.” I denna tidigare bestämmelse nämns ras och religion som diskrimineringsgrunder, medan den nya bestämmelsen breddar förteckningen över förbjudna diskrimineringsgrunder till att utöver de nämnda även omfatta nationalitet, etniskt ursprung, politisk åsikt och kön. Den nya bestämmelsen anger också att förteckningen är riktgivande, vilket innebär att också diskriminering utifrån någon annan orsak kan betraktas som sådan förbjuden diskriminering som avses i artikel 2 i Montrealprotokollet.
Den nya ordalydelsen i bestämmelsen medför inte några egentliga nya skyldigheter, snarast handlar det om en uppdatering av ordalydelsen som redan tidigare gäller brott mot lagar av politisk natur eller lagar som grundar sig på diskriminering. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel IV. Artikeln ersätter artikel 3 i Tokyokonventionen om grunderna för straffrättslig jurisdiktion.
I punkt 1 i den nya artikeln fastställs vilken stat som har rätt att utöva jurisdiktion över brott och andra handlingar begångna ombord på ett luftfartyg. Enligt denna punkt har den stat där ett luftfartyg är registrerat rätt att utöva jurisdiktion. Punkten motsvarar i sak den tidigare ordalydelsen i bestämmelsen.
Enligt punkt 1a har en stat även rätt att utöva jurisdiktion a) i egenskap av landningsstat, när det luftfartyg ombord på vilket brottet eller handlingen begås landar inom dess område med den misstänkte alltjämt ombord, och b) i egenskap av operatörsstat, när det luftfartyg där brottet eller gärningen begås har hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten.
I punkt 2 i den artikel som ska ersättas föreskrivs att ”fördragsslutande stat åligger att vidtaga de åtgärder som fordras för att den ska kunna utöva sin jurisdiktion i egenskap av registreringsstat beträffande brott, förövade ombord på luftfartyg, som är registrerat i denna stat.” I punkt 3 i samma artikel fastställs det att konventionen inte utesluter utövande av straffrättslig jurisdiktion enligt nationell lag.
Den nya artikel 3 avviker till innehåll och struktur från artikel 8 i Pekingkonventionen och artikel VII i Pekingprotokollet som har behandlats tidigare. Enligt punkt 1 är den stat där ett luftfartyg är registrerat behörig i förhållande till brott som begås ombord. Enligt punkt 1a har en stat även rätt att utöva jurisdiktion när staten är landningsstat eller operatörsstat. Vad gäller de sistnämnda är det fråga om sådana behörighetsgrunder där artikel 8 i Pekingkonventionen och artikel VII i Pekingprotokollet förpliktar parterna att upprätta behörighet i fråga om de brott som avses i de fördragen, medan punkt 1a i denna artikel ger rätt att upprätta behörighet utan att binda den till vissa brott. Med stöd av denna punkt kan behörighet upprättas avseende alla brott som strider mot strafflagen, med beaktande av artikel 1.1 a i Tokyokonventionen. Punktens innebörd torde ligga i att parterna med stöd av den senare i artikeln kan åläggas att upprätta en behörighetsgrund för sådana fall och att behörigheten i egenskap av landningsstat kan upprättas mer allmängiltigt utan att binda den till de tilläggsvillkor som anges i 2a punkten.
Punkt 2 i den nya artikeln ålägger de fördragsslutande staterna att vidta nödvändiga åtgärder för att i egenskap av registreringsstat för ett luftfartyg utsträcka sin jurisdiktion till brott begångna ombord på luftfartyg som är registrerade i den staten. Med avseende på den behörighetsgrunden kan det hänvisas till vad som konstaterats i samband med artikel 8.1 b i Pekingkonventionen. Såsom framgår av 1 kap. 2 § i strafflagen omfattas inte alla brott som begås ombord på finska luftfartyg av tillämpningsområdet för finsk straffrätt. I praktiken är de begränsningar av tillämpningsområdet för finsk straffrätt som följer av paragrafen av mycket ringa betydelse och har i samband med genomförandet av motsvarande internationella förpliktelser inte ansetts orsaka behov att ändra lagstiftningen.
Enligt punkt 2a ska varje fördragsslutande stat även vidta nödvändiga åtgärder för att utsträcka sin jurisdiktion till brott begångna ombord på luftfartyg, antingen i egenskap av landningsstat eller av operatörsstat. Denna punkt gäller med stöd av artikel 1.1 a i Tokyokonventionen alla brott som begås ombord på luftfartyg och som strider mot strafflagen. Jurisdiktion i egenskap av landningsstat ska utövas när det luftfartyg ombord på vilket brottet begås senast har avgått från eller avses göra sin följande landning inom statens område och luftfartyget därefter landar inom statens område med den misstänkte alltjämt ombord, och när luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer eller egendom ombord eller god ordning och disciplin ombord äventyras. Jurisdiktion i egenskap av operatörsstat ska utövas när brottet begås ombord på ett luftfartyg som hyrts ut utan besättning till en hyrestagare som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller, om ett sådant saknas, sin vanliga vistelseort i den staten.
Jämfört med motsvarande bestämmelser i Pekingkonventionen och i Pekingprotokollet förutsätter punkt 2a, som genom artikel IV i Montrealprotokollet fogats till Tokyokonventionen, att det upprättas behörighet avseende landningsstaten under vissa tilläggsvillkor som gäller resans gång samt äventyrande av säkerhet, ordning och disciplin ombord. Punkt 2a led a i förpliktar till att upprätta behörighet utifrån status som landningsstat när brottet begås ombord på ett luftfartyg som landar inom statens territorium med den misstänkte alltjämt ombord. Även artikel 8.1 c i Pekingkonventionen och artikel 4.1 c i Haagkonventionen, som ska ersättas med artikel VII i Pekingprotokollet, förpliktar till att införa en sådan behörighetsgrund. Också bestämmelserna i Montrealprotokollet om nya obligatoriska behörighetsgrunder kräver en ändring av bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen. De olika alternativen och frågor i samband med dem har redan behandlats ovan i samband med artikel 8 i Pekingkonventionen.
Enligt punkt 2b ska en fördragsslutande stat när den utövar jurisdiktion i egenskap av landningsstat beakta huruvida handlingen i fråga också är ett brott i operatörsstaten. Punktens innebörd är oklar, eftersom den inte förutsätter andra åtgärder än ”beaktande” och alltså inte klart förutsätter en sådan behörighetsgrund i lagstiftningen som är beroende av att handlingen är straffbar även i operatörsstaten. Således kan det inte heller anses att denna punkt förutsätter ändringar i lagstiftningen.
Enligt punkt 3 utesluter konventionen inte utövande av straffrättslig jurisdiktion i enlighet med nationell lag.
Artikel V. Till Tokyokonventionen fogas genom artikeln som en ny artikel 3a en bestämmelse om samordning av åtgärder mellan parter med jurisdiktion. Om en fördragsslutande stat som utövar sin jurisdiktion enligt artikel 3 har blivit informerad om eller annars fått kännedom om att en eller flera andra fördragsslutande stater har inlett en utredning eller ett rättsligt förfarande eller väckt åtal beträffande samma brott eller handlingar, ska den fördragsslutande staten vid behov rådgöra med dessa andra fördragsslutande stater i syfte att samordna åtgärderna.
Förpliktelserna enligt artikeln påverkar inte en fördragsslutande stats förpliktelser enligt artikel 13. I artikel 13 i Tokyokonventionen föreskrivs om parters rättigheter och skyldigheter bland annat i samband med mottagande och överlämnande, tagande i förvar och preliminär undersökning av personer misstänkta för brott.
En bestämmelse med motsvarande innehåll ingår också i artikel 9.4 i Pekingkonventionen och i artikel IX i Pekingprotokollet. På grund av likheterna mellan bestämmelserna hänvisas här till det som tidigare konstaterats i samband med artikel 9 i Pekingkonventionen.
Artikel VI. Genom bestämmelsen stryks artikel 5.2 i Tokyokonventionen som gäller definitionen av flygning. Genom artikel II i Montrealprotokollet införs en definition av flygning i artikel 1.3 i Tokyokonventionen.
Artikel VII. Artikeln ersätter helt artikel 6 i Tokyokonventionen och i punkterna 2, 3 och 4 i artikeln tas det in hänvisningar till säkerhetsvakter ombord (in-flight security officer, IFSO, som på engelska också kallas sky marshal).
I punkt 1 i den nya artikeln föreskrivs det att en befälhavare för ett luftfartyg har rätt att vidta skäliga åtgärder, inbegripet gripande, om befälhavaren har grundad anledning att förmoda att någon person har begått eller är i färd att begå ett sådant brott eller en sådan handling som avses i artikel 1.1 i konventionen. Sådana skäliga åtgärder ska vara nödvändiga för att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer eller egendom ombord eller för att upprätthålla god ordning och disciplin ombord. Åtgärder kan också vidtas för att befälhavaren ska kunna överlämna personen till behöriga myndigheter eller avlägsna personen från luftfartyget i enlighet med bestämmelserna i kapitel III i konventionen. Punkt 1 motsvarar till sitt innehåll den tidigare ordalydelsen i artikel 6 i konventionen.
I punkt 2 föreskrivs det att en befälhavare för ett luftfartyg får ålägga eller bemyndiga andra besättningsmedlemmar att lämna bistånd. Enligt punkten kan befälhavaren också uppmana eller bemyndiga, men inte ålägga, säkerhetsvakter eller passagerare ombord att bistå vid gripande av en person som befälhavaren är behörig att gripa. Likaså har varje besättningsmedlem eller passagerare rätt att vidta skäliga förebyggande åtgärder utan sådant bemyndigande, om de har grundad anledning att förmoda att sådana åtgärder är omedelbart nödvändiga för att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer eller egendom ombord.
Punkt 3 handlar om säkerhetsvakters rätt att på eget initiativ ingripa i en situation. Jämfört med rätten för passagerare förutsätts det dock att en säkerhetsvakt ska ha grundad anledning att förmoda att sådana åtgärder är omedelbart nödvändiga för att skydda luftfartyget eller personer ombord mot olagliga störande handlingar och, om det fördrag eller arrangemang som ligger till grund för säkerhetspersonalens verksamhet tillåter det, mot allvarliga brott.
Enligt punkt 4 ska inget i konventionen anses förplikta en fördragsslutande stat till att inrätta ett program för säkerhetsvakter ombord eller att ingå ett bilateralt eller multilateralt avtal eller arrangemang som tillåter utländsk säkerhetspersonal ombord att bedriva verksamhet inom statens område.
Enligt 58 § i luftfartslagen är ett luftfartygs befälhavare och besättning skyldiga att dra försorg om luftfartyget samt passagerare och gods som transporteras i fartyget. Om ett luftfartyg råkar i nöd, ska befälhavaren och besättningen med till buds stående medel skydda fartyget samt personer och gods ombord.
Enligt 56 § i samma lag har befälhavaren, om ordning, säkerhet eller något annat nödvändigt skäl kräver det, rätt att vägra ta ombord och av tvingande skäl före starten avlägsna eller, om flygningen påbörjats, vid den första lämpliga landningsplatsen landsätta en medlem av besättningen, passagerare eller gods.
Lagens 60 § bemyndigar en befälhavare för ett luftfartyg att gripa eller visitera personer eller granska eller omhänderta gods för att återställa ordningen eller för att avvärja en fara som hotar säkerheten, om luftfartyget är i fara eller om passagerarnas eller besättningens säkerhet annars kräver det.
Befälhavaren har för gripandet, visiteringen, granskningen eller omhändertagandet rätt att använda sådana nödvändiga maktmedel som utifrån en helhetsbedömning kan anses försvarliga med hänsyn till hur stor faran är och situationen också i övrigt. Bestämmelser om excess i samband med användning av maktmedel finns i 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen. Dessa medel får användas högst till dess att ärendet kan överföras på en behörig myndighet.
Tokyokonventionens förbud för passagerare att uppträda störande finns i 59 § i den gällande luftfartslagen. Ovan i samband med artikel II i Montrealprotokollet redogörs det för definitionen av flygning och för hur länge passagerarnas skyldigheter varar. I 59 § i luftfartslagen tas det inte ställning till huruvida en eventuell förbjuden verksamhet sker först mellan det att motorernas effekt ökas och det att landningsrörelsen avslutats i enlighet med den definition som ska ersättas eller mellan det att dörrarna stängs respektive öppnas i enlighet med den nya definitionen. Tillämpningsområdet för bestämmelsen i luftfartslagen har alltså inte begränsats till ett luftfartyg under flygning, så som i den ursprungliga Tokyokonventionen, och tillämpningsområdet för bestämmelsen i luftfartslagen är alltså mer omfattande än definitionen av flygning i den ursprungliga Tokyokonventionen. Störande beteende hos passagerare är straffbart som luftfartsförseelse enligt 178 § 11 punkten i luftfartslagen och kan bestraffas med böter. Bestämmelser som gäller landtrafiken ingår i lagen om upprätthållande av ordning i kollektivtrafik (472/1977). I lagen om privata säkerhetstjänster (1085/2015) finns det för sin del i 26 § en bestämmelse om sjöfart enligt vilken ordningsvakter får utses för fartyg. Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på luftfart. I luftfartslagen finns inga särskilda bestämmelser om säkerhetspersonal ombord eller om upprätthållande av ordning.
Artikel VIII. Artikeln ersätter artikel 9 i Tokyokonventionen. Enligt punkt 1 i den nya artikeln får befälhavaren för ett luftfartyg till de behöriga myndigheterna hos en fördragsslutande stat, inom vars område luftfartyget landar, överlämna en person som befälhavaren har grundad anledning att förmoda har begått en sådan handling ombord på luftfartyget som enligt befälhavarens åsikt utgör ett allvarligt brott. Enligt artikelns tidigare ordalydelse ska det brott som leder till överlämnandet enligt befälhavarens åsikt utgöra ett allvarligt brott enligt strafflagstiftningen i den stat där luftfartyget är registrerat. I den nya bestämmelsen hänvisas det alltså inte längre till lagen i registreringsstaten.
Enligt nya punkt 2 ska befälhavaren för ett luftfartyg så snart det låter sig göra, och om möjligt innan luftfartyget landar inom en fördragsslutande stats område med en sådan person ombord som befälhavaren avser överlämna i enlighet med föregående punkt, underrätta den fördragsslutande statens myndigheter om sin avsikt att överlämna en sådan person och om anledningen till det. Innehållet i punkt 2 förändras inte.
Enligt nya punkt 3 ska befälhavaren för ett luftfartyg tillhandahålla de myndigheter till vilka en brottsmisstänkt person överlämnas i enlighet med bestämmelserna i artikeln den bevisning och de upplysningar som befälhavaren har i sin rättmätiga besittning. Enligt artikelns tidigare ordalydelse skulle befälhavaren tillhandahålla den bevisning och de upplysningar som var i hans besittning enligt lagen i den stat där luftfartyget är registrerat, men i den nya bestämmelsen, liksom i punkt 1, hänvisas det inte längre uttryckligen till lagen i registreringsstaten.
Befälhavarens rätt att efter eget gottfinnande överlämna en person till de behöriga myndigheterna hos den part inom vars territorium luftfartyget landar grundar sig på den inom luftfarten förekommande utgångspunkten att befälhavaren utövar den högsta myndigheten ombord på ett luftfartyg, till exempel under flygning. I Finland finns det bestämmelser om detta i 56 § i luftfartslagen, enligt vilken befälhavaren, om ordning, säkerhet eller något annat nödvändigt skäl kräver det, har rätt att vägra ta ombord och av tvingande skäl före starten avlägsna eller, om flygningen påbörjats, vid den första lämpliga landningsplatsen landsätta en medlem av besättningen, passagerare eller gods.
Den nya 1 punkten gäller avlägsnande av en sådan person från ett luftfartyg som befälhavaren har grundad anledning att förmoda har begått en sådan handling ombord på luftfartyget som enligt befälhavarens åsikt utgör ett allvarligt brott. Den subjektiva prövningsrätten ger befälhavaren relativt omfattande befogenheter att bedöma situationen. Det bör också noteras att i och med att artikel IV i Montrealprotokollet utöver den stat där luftfartyget är registrerat även ger landningsstaten och operatörsstaten straffrättslig behörighet, är befälhavarens prövningsrätt med stöd av nya artikel 9 inte längre bunden till lagstiftningen i någon bestämd stat. I praktiken kommer dock lagstiftningen i registreringsstaten i det här avseendet även framöver att vara mest betydelsefull. En bedömning som baserar sig på en befälhavares subjektiva uppfattning kan i enskilda fall ur individens synvinkel leda till en konfliktsituation, om exempelvis kulturella skillnader inverkar på en sådan bedömning. Detta kan dock inte anses sannolikt, eftersom det inte heller ligger i flygbolagets intresse. Dessutom begränsas befälhavarens prövning av den begränsning av avtalets tillämpningsområde som anges i artikel 2 i Tokyokonventionen (i dess ändrade lydelse enligt artikel III i Montrealprotokollet) och av den nedan beskrivna artikel IX i Montrealprotokollet (som ersätter artikel 10 i Tokyokonventionen) om att ställa befälhavaren till ansvar. Ändringarna i artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel IX. Artikeln ersätter artikel 10 i Tokyokonventionen. Artikeln innehåller ett förbud mot att i en rättegång göra luftfartygets befälhavare, andra medlemmar av besättningen, passagerare, säkerhetsvakter ombord, luftfartygets ägare eller operatör eller den för vars räkning flygningen har utförts ansvariga för åtgärder som vidtagits i överensstämmelse med konventionen när behandlingen av den person som varit föremål för åtgärderna behandlas.
Enligt den tidigare ordalydelsen i artikel 10 i Tokyokonventionen får för åtgärden, som vidtagits i överensstämmelse med konventionen, varken befälhavaren, annan medlem av besättningen, passagerare, luftfartygets ägare eller innehavare eller den, för vars räkning flygningen utförts, göras ansvarig i rättegång rörande behandlingen av den, mot vilken åtgärderna riktats. Ändringen gäller således den grupp personer som omfattas av artikelns tillämpningsområde: artikeln breddas till att omfatta även säkerhetsvakter ombord. Dessutom ändras ”luftfartygets innehavare” till ”luftfartygets operatör”.
Artikeln gör det möjligt att inte lagföra personer som har vidtagit sådana åtgärder enligt konventionen som gäller störande passagerare. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel X. I artikeln införs som artikel 15a en bestämmelse om att varje fördragsslutande stat uppmuntras att vidta sådana åtgärder som kan vara nödvändiga för att inleda lämpliga straffrättsliga, administrativa eller andra rättsliga förfaranden mot personer som ombord på ett luftfartyg har begått ett sådant brott eller en sådan annan handling som avses i artikel 1.1, i synnerhet fysiskt våld eller hot om fysiskt våld mot en medlem av besättningen, eller vägran att följa sådana lagliga instruktioner av befälhavaren för luftfartyget eller för befälhavarens räkning som syftar till att skydda luftfartygets säkerhet eller säkerheten för personer eller egendom ombord (punkt 1). Inget i konventionen påverkar rätten för varje fördragsslutande stat att i sin nationella lagstiftning ta in eller behålla bestämmelser om lämpliga åtgärder för att bestraffa sådana handlingar begångna ombord som är störande eller som äventyrar disciplinen (punkt 2).
Parterna handlar på detta sätt med stöd av sin behörighet på villkor att det är motiverat att vidta åtgärder i just den staten. Flera konventionsstater kan ha behörighet att vidta åtgärder. Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XI. Artikeln ersätter artikel 16.1 i Tokyokonventionen. Där föreskrivs om utlämning för brott mellan de fördragsslutande staterna. Brott begångna ombord på luftfartyg ska i fråga om utlämning för brott behandlas som om de hade begåtts inte bara på den plats där de ägde rum, utan även inom de fördragsslutande staters område som förutsätts utsträcka sin jurisdiktion till brottet i fråga i enlighet med artikel 3.2 och 3.2a.
Bestämmelsen skiljer sig avsevärt från den punkt 1 som ska ersättas, enligt vilken nämligen ”brott som är begångna ombord på luftfartyg, registrerat i fördragsslutande stat, ska i fråga om utlämning bedömas som om de hade begåtts icke blott på den ort, där de förövats, utan även inom den stats område där luftfartyget är registrerat.” Den nya bestämmelsen beaktar förutom registreringsstaten också de nya behörighetsgrunderna (landnings- och operatörsstat). Med andra ord ska utöver registreringsstaten också landnings- och operatörsstaten i fråga om utlämning för brott agera på samma sätt som i situationer där ett brott begås på deras territorium.
Artikel XII. Artikeln ersätter artikel 17 i Tokyokonventionen. I punkt 1 i den nya artikeln föreskrivs att de fördragsslutande staterna ska ta tillbörlig hänsyn till flygtrafikens säkerhet och övriga intressen och förfara på ett sådant sätt att onödig försening av luftfartyg och dess passagerare, besättning eller gods undviks vid åtgärder för utredning eller anhållande eller annat utövande av jurisdiktion beträffande brott begångna ombord på ett luftfartyg.
Enligt nya punkt 2 ska varje fördragsslutande stat, när den fullgör sina skyldigheter eller utövar sin prövningsrätt enligt konventionen, förfara i enlighet med staters förpliktelser och ansvar enligt internationell rätt. I detta avseende ska varje fördragsslutande stat beakta principerna om rättssäkerhet och rättvis behandling.
I den artikel 17 som ersätts föreskrivs att ”i fråga om vidtagande av åtgärder för utredning eller frihetsberövande eller annat utövande av jurisdiktion beträffande brott, begånget ombord på luftfartyg, ska fördragsslutande stat ta tillbörlig hänsyn till flygtrafikens säkerhet och övriga intressen samt förfara på ett sådant sätt, att onödig försening av flygfartyget, dess passagerare, besättning eller last undviks.”
Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.
Artikel XIII. Genom artikeln fogas som artikel 18a en ny bestämmelse till Tokyokonventionen enligt vilken inget i konventionen ska utesluta rätten att med stöd av nationell lag kräva ersättning för uppkomna skador av en person som i enlighet med artikel 8 eller 9 har avlägsnats från ett luftfartyg eller överlämnats.
I Finland är det skadeståndslagen som kommer i fråga. Enligt 2 kap. 1 § ska den som uppsåtligen eller av vållande förorsakar annan skada ersätta den, såvida inte annat följer av vad i den lagen stadgas.
Enligt 5 kap. 1 § i skadeståndslagen omfattar skadeståndet gottgörelse för person- och sakskada samt, under de förutsättningar som anges i 4 a och 6 §, för lidande. Om skadan orsakats genom en straffbar handling eller vid myndighetsutövning eller om det i andra fall finns synnerligen vägande skäl, omfattar skadeståndet gottgörelse även för sådan ekonomisk skada som inte står i samband med en person- eller sakskada.
Enligt skadeståndslagen kan alltså ersättning för ekonomisk skada, exempelvis ekonomisk förlust på grund av försenat flyg, vara möjlig på den grunden att skadan har orsakats genom en straffbar gärning. Följaktligen krävs inga ändringar i lagstiftningen för denna artikel.
Artiklarna XIV–XX. I artiklarna ingår de sedvanliga slutbestämmelserna: om konventionens lika giltiga språkversioner (artikel XIV), konventionens namn (artikel XV), undertecknande (artikel XVI), ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning (artikel XVII), ikraftträdande (artikel XVIII), uppsägning (artikel XIX) samt depositariens meddelanden (artikel XX). Artikeln kräver inga ändringar i lagstiftningen.