7.1
Miljöskyddslagen
50 a §. Tillstånds- och anmälningsförfaranden som gäller upplag av kemikalier för försvarsmaktens behov. Till 1 mom. fogas i syfte att förtydliga lagstiftningen en tillämpningsbegränsning i fråga om offentliggörandet av gamla beslut, enligt vilken den föreslagna 85 b § inte ska tillämpas på tillstånds- och anmälningsförfaranden som gäller upplag av kemikalier för försvarsmaktens behov. Det är fråga om en ändring av teknisk karaktär. Syftet med 50 a § i miljöskyddslagstiftningen är att säkerställa att målsättningarna för miljöskyddslagen kan genomföras även i objekt som är avsedda att tjäna försvarsmaktens behov utan att de lagenliga förfaranden äventyrar hemlighållandet av objekt som ska ges särskilt skydd med tanke på landets försvar.
Ytterligare skulle i paragrafens 1 mom. göras några språkvårdliga korrigeringar som inte påverkar innehållet i regleringen.
59 §.Säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet. Det föreslås att till paragrafen ska fogas en bestämmelse om att skyldigheten att ställa säkerhet även gäller utövare av annan tillståndspliktig verksamhet, i vars verksamhet det uppstår betydande mängder avfall. Bestämmelsen gäller sådan verksamhet där avfallsbehandling inte är den huvudsakliga grunden för att verksamheten ska anses vara tillståndspliktig. Syftet är att säkerheten ska täcka kostnaderna för ordnande av avfallshantering för det avfall som uppstår i verksamheten. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga det rådande rättsläget.
I handledningen om säkerheter inom avfallshantering konstateras att yrkesmässig behandling av avfall eller behandling av avfall i en anläggning kan ingå i miljötillståndspliktig verksamhet även på annan grund. Detta gäller ofta till exempel gruvdrift. Säkerhet kan således krävas även för sådan verksamhet i vilken behandling av avfall förekommer, även om det primära syftet med verksamheten inte är att bedriva yrkesmässig behandling av avfall.
Syftet med den bestämmelse som föreslås ingå i paragrafen är att precisera att säkerhet för avfallsbehandling kan krävas även till den del det avfall som uppstår i verksamheten hör till produktionsverksamhet och det inte är fråga om avstjälpningsplatsverksamhet. Efter att avfallet har uppkommit ska det förvaras eller i övrigt behandlas i området på det sätt som därom föreskrivs i tillståndet för ordnande av avfallshantering. Denna typ av avfallsbehandling kan ingå bland annat i gruvors och gjuteriers verksamhet, i skogsindustrin samt i processindustri, där kemikalier återvinns eller tillverkas (avfallet kan bestå t.ex. av avloppsslam eller aska). Med betydande mängder avfall som behandlas hänvisas i första hand till sådan verksamhet som i sig uppfyller kriteriet för yrkesmässig behandling eller behandling i anläggning och som av denna anledning måste betraktas som verksamhet som kräver säkerhet för avfallsbehandling. Därtill kan säkerhet krävas även i fråga om sådan övrig lagring eller övrig behandling som omfattar en stor mängd avfall, då avfallet till synnerligen stor del kräver yrkesmässig behandling eller åtgärder som föregår yrkesmässig behandling, eller då avfallsbehandlingen är särskilt krävande på grund av att det är fråga om farligt avfall. Bedömningen av vad som kan betraktas som en betydande mängd avfall är således också beroende av den risk för förorening som avfallet orsakar, såsom de egenskaper som hör till farliga avfall. Säkerheten kan även gälla tillfällig lagring på det område där verksamheten bedrivs, som i allmänhet berörs av den maximala varaktighet som fastställts i tillståndsvillkoren och skyldigheten att transportera bort avfallspartiet i fråga till en ändamålsenlig behandlingsplats, såvida inte tillståndet innefattar en skyldighet att omedelbart transportera bort avfallet från området.
Den säkerhet som krävs för behandling av avfall ska inte utvidgas till att omfatta ämnen som förblir oanvända i processen, såsom de kemikalier som används vid en ytbehandlingsanläggning, om vilkas omvandling till avfall det inte finns någon förhandsinformation vid tidpunkten för tillståndsförfarandet. Dessa kemikalier kan omvandlas till avfall främst i sådana fall där verksamheten plötsligt läggs ner exempelvis på grund av insolvens. När en kemikalie som inte längre används i en process omvandlas till avfall kan det däremot krävas att säkerhet ska ställas för att säkerställa en ändamålsenlig behandling av även denna typ av avfall, om avfall uppstår i betydande mängder på det sätt som avses i bestämmelsen.
61 §.Ställande av säkerhet. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar de ändringar som föreslås i paragrafen. Paragrafen ska endast föreskriva om omständigheter som gäller ställande av säkerhet, och särskilda bestämmelser om säkerhetens giltighet ska ingå i den nya 61 a §.
Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att till momentet fogas en ny bestämmelse om att det i tillståndet kan bestämmas att verksamhetsutövaren regelbundet ska bedöma säkerhetens tillräcklighet för de kostnader som orsakas av åtgärder som avses i 59 § och meddela om detta till tillsynsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten kan överväga om den avfallsbehandlingsverksamhet för vilken säkerheten har bestämts är av sådan natur att det finns skäl att separat bedöma säkerhetens tillräcklighet med jämna mellanrum. Om det är fråga om en säkerhet för avfallsbehandling som krävs i ett miljötillstånd för gruvor kan myndigheten i sin prövning ge akt på skyldigheten enligt 114 § om att regelbundet se över planen för hantering av utvinningsavfall och eventuella behov av att ändra miljötillståndet till följd av ändringar i planen, i samband med vilket även säkerheten för avfallsbehandling vid behov kan justeras. Ett lämpligt intervall mellan bedömningarna av säkerhetens tillräcklighet kan vara till exempel fem år. Tillsynsmyndigheten kan enligt lagens 175 § vid behov utnyttja förvaltningstvång, om verksamhetsutövaren försummar den anmälningsplikt som avses i den föreslagna bestämmelsen. Vidare föreskrivs i informativt syfte att tillståndsvillkoret om säkerhet vid behov ska ändras i enlighet med 89 § 3 mom. Det ska dock noteras att tillståndsvillkoret om säkerhet vid behov ska ses över också i andra fall än enbart på basis av en sådan bedömning som avses i 61 §, om ett ärende inleds hos tillståndsmyndigheten med stöd av 89 § 3 mom. av någon annan orsak på initiativ av en tillsynsmyndighet eller den myndighet som bevakar allmänt intresse. Dessutom föreslås en liten lagteknisk ändring i ordalydelsen i momentets första mening.
Redan den gällande lagstiftningen förutsätter att det i motiveringarna till det tillståndsvillkor som gäller säkerheten till behövliga delar specificeras hur säkerhetens storlek har beräknats och vilka kostnadsposter som har beaktats. I beräkningen av säkerhetens storlek ska det också beaktas att de åtgärder som säkerheten är avsedd att täcka vidtas av någon annan än verksamhetsutövaren eller en myndighet. Om till exempel verksamhetsutövaren går i konkurs måste miljövårdsmyndigheten ofta låta en utomstående aktör utföra alla nödvändiga avfallshanteringsåtgärder. Då kan myndigheten inte utnyttja verksamhetsutövarens egna avtalsrelationer och prislistor som baserar sig på dessa. Säkerheten ska vara tillräcklig för att åtgärderna ska kunna vidtas av en utomstående aktör som myndigheten anlitar. Vid behov ska lagstiftningen om upphandling iakttas vid upphandlingen.
Det föreslås att paragrafen ska innehålla ett nytt 2 mom. enligt vilket möjligheten att ändra säkerhetens storlek enbart på grund av en indexjustering vid behov kan beaktas redan i tillståndsvillkoren. Eftersom denna typ av justering av säkerhetens storlek anknyter till en indexbunden ändring av priserna på de åtgärder som är avsedda att täckas av säkerheten kan tillsynsmyndigheten genomföra den utan att tillståndsvillkoret om säkerhet behöver ändras. Tillsynsmyndigheten kan godkänna ändringen av säkerhetens storlek antingen på eget eller på tillståndshavarens initiativ. Säkerhetsbeloppet kan ökas eller minskas, om detta är nödvändigt på basis av index. I tillståndsvillkoret specificeras vilka index som ska användas till att justera säkerhetens storlek. Vid behov kan det i tillståndet också bestämmas hur ofta och på grund av hur stora prisändringar säkerhetens storlek ska justeras. Ändringen av säkerhetens storlek ska godkännas genom ett utlåtande av tillsynsmyndigheten, och inget separat överklagbart beslut fattas således om ändringen. Detta är möjligt eftersom det handlar om att genomföra ett synnerligen noggrant avgränsat tillståndsvillkor om justering av en indexbunden säkerhet, som inte innefattar rättslig prövning och som således inte medför något behov av rättsskydd. Det föreslås att denna bestämmelse fogas till det nya momentet för tydlighetens skull, trots att denna typ av tillståndsvillkor har använts redan med stöd av den gällande lagen. Som index kan användas till exempel Statistikcentralens byggnadskostnadsindex och kostnadsindexet för avfallstransport.
Den senare delen av nuvarande 1 mom., som gäller godtagbara säkerhetsformer, blir ett nytt 3 mom. Det föreslås att det till det nya 3 mom. om godtagbara säkerhetsformer ska fogas en bestämmelse om att det av grundad anledning i tillståndet kan bestämmas närmare om godtagbara säkerhetsformer och om andra villkor för säkerheten. Den grundade anledningen ska anknyta till verksamhetens beskaffenhet och till en särskild risk för förorening som denna ger upphov till samt till ett accentuerat behov av att säkerställa en så omedelbar tillgång till säkerheten som möjligt. Till exempel kan användning av så kallad on first demand-säkerhet i vissa fall förutsättas av grundad anledning. Även om det i 61 b § föreskrivs i fråga om realisering av säkerhet att realiseringen ska föregås av ett förvaltningstvångsbeslut, kan det ändå anses att särskilt denna typ av säkerhet tryggar en snabb utbetalning ur säkerheten. Denna typ av villkor har redan nu i vissa fall ställts i tillståndsvillkoren. Syftet med bestämmelsen är att på lagnivå förtydliga att tillståndsmyndigheten kan agera på detta sätt. Möjligheten att vid behov bestämma vilken typ av säkerhet som är godtagbar bidrar också till att trygga det i 60 § 1 mom. angivna kravet på att säkerhetens tillräcklighet ska säkerställas.
Likaså är det möjligt att av grundad anledning i tillståndet fastställa även andra villkor om säkerheten. Uppsägningstiden för säkerheten är ett exempel på villkor som kan vara nödvändigt att fastställa i tillståndet. Om den som ställer säkerheten säger upp en tills vidare gällande säkerhet ska tillsynsmyndigheten ges tillräckligt med tid att reagera på ändringarna i säkerhetssituationen och att eventuellt gå in för att realisera säkerheten innan uppsägningstiden löper ut, om de avfallshanteringsåtgärder som täcks av säkerheten har försummats. I vissa fall lönar det sig att av grundad anledning föreskriva närmare om uppsägningstiden i tillståndsvillkoret om säkerhet. Den grundande anledningen kan anknyta till en särskild risk för förorening som orsakas av verksamheten på det sätt som beskrivs ovan.
Paragrafens nuvarande 2 mom. blir ett nytt 4 mom. Paragrafens nuvarande 3 och 4 mom. flyttas till den nya 61 a §.
61 a §. Säkerhetens giltighet och frigörande av säkerhet. Det föreslås att en ny 61 a § om säkerhetens giltighet och frigörande av säkerhet ska fogas till lagen.
Till paragrafens 1 mom. föreslås flyttas den bestämmelse om säkerhetens giltighet som ingår i gällande 61 § 3 mom.
Det föreslås att den bestämmelse om frigörande av säkerhet som ingår i 61 § 4 mom. i den gällande lagen flyttas till 2 mom. I momentet föreskrivs vidare att i ett beslut om att tillståndet förfaller eller verksamheten upphör och i ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om verksamhet av försöksnatur kan det bestämmas att tillsynsmyndigheten får frigöra en säkerhet när verksamhetsutövaren har uppfyllt sina skyldigheter. Nuvarande praxis är att verksamhetsutövaren efter ett beslut om att tillståndet förfaller eller verksamheten upphör och ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om verksamhet av försöksnatur ska lämna en separat ansökan om frigörande av säkerhet till tillståndsmyndigheten, som fattar ett separat beslut om frigörande av säkerhet. I syfte att förenkla förfarandet föreslås det att beslut om frigörande av säkerhet i dessa beslut ska kunna delegeras till tillsynsmyndigheten även utan separat ansökan, eftersom det helt klart är fråga om att verksamheten läggs ned och behovet av säkerhet samtidigt upphör. Eftersom tillståndsmyndigheten redan har föreskrivit om frigörande av säkerheten tillräckligt tydligt i det tillståndsvillkor som myndigheten meddelat och det är fråga om att frigöra en (återstående) säkerhet på grund av att en verksamhet av försöksnatur eller någon annan verksamhet upphört eller ett tillstånd förfallit, kan tillsynsmyndigheten besluta om frigörande av säkerheten utgående från en inspektion som myndigheten utför efter att verksamheten har upphört. Frigörandet och motiveringarna till det ska antecknas tydligt i inspektionsprotokollet. Inget separat överklagbart beslut behöver fattas om ärendet.
61 b §.Realisering av säkerhet. Det föreslås att en ny 61 b § om realisering av säkerhet ska fogas till lagen.
I paragrafen föreskrivs om det förfarande som ska iakttas vid realisering av säkerhet. Den gällande lagen innehåller ingen separat bestämmelse om detta, utan vid ställande av säkerhet har 175 § om åtgärder vid överträdelser och försummelser och 179 § om myndighetsåtgärder vid lagstridiga förfaranden iakttagits. Det föreslås att en ny bestämmelse om detta ska fogas till 61 b § för tydlighetens skull.
En säkerhet kan realiseras, om genomförandet av de åtgärder som säkerheten är avsedd att täcka har försummats. Försummelsen kan bero på att verksamhetsutövaren har blivit insolvent, dvs. en situation där verksamhetsutövaren har försatts i konkurs eller där ett sådant saneringsförfarande som avses i lagen om företagssanering (47/1993) har inletts. En säkerhet kan också realiseras av annan orsak, om åtgärder som är föremål för säkerheten försummas. Enligt handledningen om säkerheter inom avfallshantering är syftet med säkerheten för avfallsbehandling inte enbart att säkerställa att de avfallsrelaterade skyldigheterna uppfylls om verksamhetsutövaren blir insolvent, utan att garantera att skyldigheterna uppfylls som sig bör i alla situationer. Även om det är möjligt att realisera en säkerhet också i det fall att verksamhetsutövaren fortsätter med sin verksamhet kan man anta att det vanligtvis blir aktuellt med realisering av säkerhet efter att verksamhetsutövaren har blivit insolvent. Då är det sannolikt att verksamhetsutövaren inte längre klarar av att uppfylla sina skyldigheter som sig bör.
För ibruktagande av borgen och pantsatt insättning förutsätts enligt handledningen dessutom att huvudförpliktelsen förfallit till betalning (till exempel när det gäller borgen, 24 § 1 mom. i lagen om borgen och tredjemanspant). När det gäller säkerheter för avfallsbehandling kan de avfallsbehandlingsåtgärder som säkerheten täcker betraktas som huvudförpliktelse. I regel ska det krävas genom ett separat beslut att åtgärderna ska ha vidtagits innan säkerheten kan realiseras. Ett förvaltningstvångsbeslut som gäller uppfyllande av avfallshanteringsskyldigheter ska innehålla en förteckning över alla de åtgärder som krävs för att återställa läget så att det är förenligt med lagen. Genom ett lagakraftvunnet förvaltningstvångsbeslut är det på så sätt möjligt att bevisligen ”säga upp” huvudförpliktelsen. Behovet av förvaltningstvångsbeslut är inte lika entydigt när det gäller on first demand-garantier, eftersom det hör till den säkerhetsformens natur att möjligheten att realisera säkerheten inte är beroende av att huvudförpliktelsen ska ha förfallit. Enligt handledningen är det med tanke på god förvaltningssed ändå tydligast att ärendet framskrider via förvaltningstvång även när det är fråga om on first demand-säkerhet. Förvaltningstvångsbeslutet ska vid behov förenas med ett förordnande om verkställighet, så att beslutet kan verkställas även om det ännu inte hunnit vinna laga kraft. Krav på att en säkerhet ska realiseras ska framställas till den som ställt säkerheten under den tidsbegränsade säkerhetens giltighetstid.
Även det förfarande som anges i den nya 61 b § utgår från att tillsynsmyndigheten ska fatta ett förvaltningstvångsbeslut, varefter säkerheten kan realiseras. I praktiken ska tillsynsmyndigheten först uppmana verksamhetsutövaren att vidta de avfallshanteringsåtgärder som täcks av säkerheten samt höra verksamhetsutövaren och konkursboet om uppfyllande av skyldigheterna. Om uppmaningen inte iakttas ska tillsynsmyndigheten fatta ett förvaltningstvångsbeslut och vid behov höra verksamhetsutövaren, om denne inte har hörts tidigare. Förvaltningstvångsbeslutet ska förenas med hot om tvångsutförande, vilket innebär att om föreläggandet inte iakttas kommer åtgärderna att vidtas på verksamhetsutövarens bekostnad så att kostnaderna betalas ur säkerheten (184 § i miljöskyddslagen, 14 § i viteslagen 1113/1990). Beslutet är överklagbart, och om ärendet är brådskande kan det förenas med ett föreläggande om verkställighet trots överklagande (200 § i miljöskyddslagen). Tillsynsmyndigheten ska kontrollera i samband med en inspektion om de skyldigheter som fastställts i beslutet har iakttagits. Om verksamhetsutövaren inte vidtar avfallshanteringsåtgärder till följd av förvaltningstvångsbeslutet ska tillsynsmyndigheten besluta att säkerheten ska realiseras. I praktiken är det fråga om ett beslut om verkställighet med hot om tvångsutförande (15 § i viteslagen), enligt vilket myndigheten låter vidta de försummade avfallshanteringsåtgärderna och pengarna för detta tas ur säkerheten. Säkerheten kan realiseras när ett beslut om verkställighet med hot om tvångsutförande är verkställbart. Även detta beslut kan förenas med ett förordnande om verkställighet trots överklagande. Dessutom bekräftas det i bestämmelsen att säkerheten kan användas till att täcka kostnader för åtgärder i samband med tvångsutförande. Med åtgärder i samband med tvångsutförande avses de åtgärder som anges i 59 §, vars försummelse har lett till realisering.
Om verksamheten fortsätter ska verksamhetsutövaren eller konkursboet samtidigt förpliktas till att ställa en ny säkerhet. Säkerheten kan realiseras också i sådana situationer som avses i 182 a § 1 mom. 1 punkten, dvs. när genomförandet av åtgärderna inte kan säkerställas genom det förfarande som avses i 175 § i denna lag på grund av att den som svarar för verksamheten saknar faktisk handlingsförmåga.
85 b §.Offentliggörande av gamla beslut. Det föreslås att till lagen fogas en ny 85 b §, där det föreskrivs om offentliggörande av gamla beslut i det allmänna datanätet. Med gamla beslut avses beslut som meddelats med stöd av den miljöskyddslag (86/2000) som föregick den gällande miljöskyddslagen.
De myndigheter som avgjort ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har i syfte att förbättra tillgången till miljöinformationen alltsedan 2004 på sina egna webbplatser och på miljöförvaltningens gemensamma webbplats offentliggjort beslut som de fattat med stöd av miljöskyddslagen och vattenlagen, inklusive ansökningshandlingarna. I de beslut som offentliggjorts i det allmänna datanätet har personuppgifter om andra än verksamhetsutövaren i regel dolts. Den föreslagna nya paragrafen förtydligar bestämmelserna om offentliggörande av gamla beslut och tryggar tillgången till meddelade beslut för de berörda parterna och för andra aktörer som behöver besluten. Genom bestämmelserna säkerställs dessutom att parternas behov av personuppgiftsskydd uppfylls och att de personuppgifter som ingår i besluten behandlas som sig bör.
Enligt den föreslagna 85 b § kan ett beslut som har meddelats med stöd av miljöskyddslagen från 2000 (86/2000) offentliggöras på webbplatsen för den myndighet som meddelat beslutet eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats. Jämfört med 85 a § i miljöskyddslagen får myndigheten mer omfattande prövningsrätt när det gäller att avgöra vilka beslut som behöver läggas fram till påseende i det allmänna datanätet i syfte att främja tillgången till miljöinformation.
I och med att tillämpnings- och rättspraxisen i anslutning till miljöskyddslagen har utvecklats har äldre avgöranden inte samma betydelse som nyare avgöranden. En ändamålsenlig lösning vore att myndigheten ur ärendematerialet väljer ut vilka avgöranden som ska offentliggöras i det allmänna datanätet. Om offentliggörandet av ett beslut till exempel har betydelse i mer än ett enskilt fall kan det vara ändamålsenligt att offentliggöra beslutet i det allmänna datanätet. När det gäller gamla beslut är det ändamålsenligt att endast besluten i sig offentliggörs i det allmänna datanätet, eftersom de uppgifter som är viktiga med tanke på tillgången till miljöinformation framgår av dessa. Andra handlingar som gäller gamla beslut, såsom ansökningshandlingar, kan vid behov fås till påseende genom en begäran om uppgifter som lämnas till den behöriga myndigheten.
Beslut som offentliggörs i det allmänna datanätet kan oberoende av vad som föreskrivs i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen innehålla personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information, såsom verksamhetsutövarens namn och uppgifter om verksamhetens geografiska läge. Denna bestämmelse är en specialbestämmelse i förhållande till 16 § 3 mom. i offentlighetslagen. Bestämmelsen om undantag från 16 § 3 mom. i offentlighetslagen behövs, eftersom personuppgifter som publiceras i handlingar kan ingå i myndighetens personregister. När uppgifterna lämnas ut via det allmänna datanätet kan myndigheten inte förvissa sig om mottagarens rätt att använda personuppgifterna eller om det ändamål för vilket uppgifterna senare kommer att användas, eftersom vem som helst som använder det allmänna datanätet har tillgång till uppgifterna.
Verksamhetsutövarens namn och uppgifter om förläggningsorten kan betraktas som nödvändiga uppgifter, utifrån vilka ett ärende enligt miljöskyddslagen kan specificeras tillräckligt och med hjälp av vilka de berörda parterna och allmänheten kan bedöma hur projektet påverkar den omgivande miljön. Om verksamhetsutövaren till exempel är en privatperson som idkar verksamhet under en firma eller i form av ett personbolag, är namnet en personuppgift. Förläggningsorten för verksamheten kan vara samma ort där personen bor och på så sätt utgöra en uppgift utifrån vilken personen kan identifieras. Det bör dock noteras att även om det är fråga om identifikationsuppgifter om en fysisk person, är denna uppgift alltid förknippad med näringsverksamhet, och därmed kan dessa uppgifter offentliggöras i det allmänna datanätet i enlighet med beslutsförslaget. Däremot kan det inte anses vara nödvändigt att i beslut som offentliggörs i det allmänna datanätet inkludera namn på andra berörda parter, såsom eventuella personer som orsakats olägenhet, och beteckningar och namn på deras fastigheter, med beaktande av principen om uppgiftsminimering i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (2016/679), enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Myndigheten ska vid offentliggörande av uppgifter fästa särskild vikt vid att inga sekretessbelagda uppgifter offentliggörs i det allmänna datanätet.
Personuppgifter som ingår i ett beslut ska raderas ur det allmänna datanätet efter att verksamheten har upphört. En annan förutsättning för att personuppgifter som ingår i ett tillståndsbeslut ska kunna raderas är att de åtgärder för avslutande av verksamheten som anges i 94 § i den gällande miljöskyddslagen har genomförts. När det gäller sådan sanering av mark och grundvatten som avses i 14 kap. i miljöskyddslagen kan verksamheten anses ha upphört och åtgärderna ha vidtagits när fältarbetet i anslutning till saneringen av mark och grundvatten har utförts och verksamhetsutövaren har lämnat en slutrapport till NTM-centralen.
Informationstjänsten för miljötillståndsärenden innehåller en sökfunktion, med vilken uppgifter kan sökas genom avgränsad sökning med ärendets identifikationsuppgifter, verksamhetsutövarens namn, projekttypen, kommunen i fråga eller ett visst tidsintervall som sökkriterium. Sökfunktionen kan också användas för sökning av uppgifter i sådana i den föreslagna paragrafen avsedda beslut som förts in i informationstjänsten. Ingen motsvarande typ av sökfunktion finns vare sig på miljöförvaltningens gemensamma webbplats eller på myndighetens egen webbplats, utan på dessa kan beslut sökas i enlighet med webbplatsens katalogstruktur eller med hjälp av en allmän sökfunktion som finns på webbplatsen. I den allmänna sökfunktionen kan sökningen avgränsas till handlingens ämne, innehåll, område, tidpunkt och utgivare. Sökfunktionen möjliggör dock inga så kallade massökningar.
89 §.Ändring av tillstånd. Det föreslås att 2 mom. 2 punkten ska preciseras så att tillståndsmyndigheten på initiativ av en tillsynsmyndighet, den myndighet som bevakar allmänt intresse, den som orsakats olägenhet eller en i 186 § avsedd registrerad förening eller stiftelse ska ändra tillståndet, om verksamheten kan ha konsekvenser som är förbjudna enligt denna lag. Bestämmelser om de förbjudna konsekvenser som avses i lagrummet, dvs. absoluta förbud mot förorening av mark, grundvatten och hav, finns i lagens 16—18 §. Enligt dessa bestämmelser är redan en sådan verksamhet som kan orsaka en i paragraferna avsedd konsekvens förbjuden. Det är således förbjudet att ens orsaka en risk för förorening, vilket har konstaterats i motiveringarna till motsvarande bestämmelser i den tidigare miljöskyddslagen (lag 86/2000, 7—9 §) (RP 84/1999, s. 45—46). Sakläget har bekräftats också i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis, se till exempel HFD:2010:28 och HFD:2018:41, som uttryckligen handlar om att i tillräcklig grad eliminera föroreningsrisken. Syftet med denna precisering är att förtydliga formuleringen i den gällande 89 § 2 mom. 2 punkten så att den bättre motsvarar innehållet i de ovannämnda lagrummen. Syftet är inte att ändra det gällande rättsläget.
Bestämmelser om beaktande av risken för förorening ingår också i övrigt i de allmänna bestämmelserna i miljöskyddslagen. Verksamhetsutövaren är med stöd av 6 § i miljöskyddslagen skyldig att vara konsekvensmedveten och bland annat känna till verksamhetens konsekvenser för miljön, verksamhetens risker för miljön och hanteringen av dem. Vidare är verksamhetsutövaren skyldig enligt lagens 7 § att ordna sin verksamhet så att förorening av miljön kan förebyggas och begränsas och enligt lagens 8 § att förebygga förorening av miljön exempelvis genom kontroller och genom att se till att bästa tillgängliga teknik används i verksamheten. Verksamhet som regleras i miljöskyddslagen och som orsakar risk för förorening av miljön omfattas också av den allmänna principen om försiktighet och aktsamhet som ingår i lagen (20 §). Enligt denna princip ska en förorening om möjligt hindras redan innan det med full säkerhet har bevisats att det finns ett orsakssamband mellan vissa verksamheter och miljöolägenheter. Aktsamhetsprincipen förutsätter, vid sidan av förebyggande åtgärder och minimering av olägenheter, att en verksamhet ska bedrivas så att miljöskyddet ständigt beaktas (RP 84/1999 rd, 42—43). Exempelvis i högsta förvaltningsdomstolens avgörande om Finnpulp Oy:s bioproduktfabrik HFD:2019:166 konstaterades det att även försiktighetsprincipen enligt 20 § 1 punkten i miljöskyddslagen ska beaktas i bedömningen av hur sannolikt det är att en verksamhet som medför risk för förorening av miljön ska få konsekvenser för miljön och hur skadliga konsekvenser det är fråga om. I avgörandet tolkades den förbjudna betydande förorening som avses i 49 § 2 punkten i miljöskyddslagen på det sätt som förutsätts enligt de unionsrättsliga skyldigheterna och försiktighetsprincipen.
Principerna har också nära samband med varandra bland annat när det gäller beredskapsskyldigheten och försiktighetsprincipen. Även principen om bästa tillgängliga teknik går hand i hand med förebyggande åtgärder och aktsamhetsprincipen, eftersom det ska kunna krävas att den teknik som är bäst med tanke på miljön ska användas, även om man ännu inte tillräckligt noggrant känner till vilka konsekvenser verksamheten kan få. Vidare ingår skyldigheten att vara konsekvensmedveten i aktsamhetsprincipen (RP 84/1999 rd, s. 42). Enligt lagens 52 § 3 mom. ska tillståndsvillkoren om utsläppsgränsvärde och förebyggande och begränsning av utsläpp grunda sig på bästa tillgängliga teknik. I 53 § föreskrivs dessutom om de omständigheter som ska beaktas i bedömningen av bästa tillgängliga teknik, bland annat den tid som krävs för ibruktagande av bästa tillgängliga tid, betydelsen av den planerade tidpunkten för inledandet av verksamheten samt kostnaderna för och nyttan av att förebygga och begränsa utsläpp.
Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, varvid nuvarande 3 mom. blir 4 mom. I det nya 3 mom. föreskrivs om tillståndsmyndighetens skyldighet att på initiativ av tillsynsmyndigheten eller den myndighet som bevakar allmänt intresse ändra tillståndet om tillståndsmyndigheten bedömer att den säkerhet som fastställts för avfallsbehandlingsverksamheten i tillståndet inte är tillräcklig för att sköta de åtgärder som avses i 59 § eller säkerheten i övrigt inte uppfyller kraven enligt 59—61 §. Nuvarande 89 § innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om ändring av säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet, och det har varit något oklart om bestämmelsen kan tillämpas för det ändamålet. Detta tillägg till bestämmelsen förtydligar rättsläget på så sätt att det är möjligt att ändra ett tillstånd även i syfte att ändra tillståndsvillkoret om säkerhet. Rätten till initiativ begränsas i bestämmelsen till att gälla endast tillsynsmyndigheten och den myndighet som bevakar allmänt intresse, till exempel den statliga tillsynsmyndigheten i ett ärende som hör till den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet eller, i en motsatt situation, den kommunala miljövårdsmyndigheten samt hälsoskyddsmyndigheten. Dessa myndigheter kan utifrån de uppgifter de har till sitt förfogande anses ha de bästa förutsättningarna att kunna bedöma säkerhetens tillräcklighet. Den som orsakats olägenhet eller en i 186 § avsedd registrerad förening eller stiftelse kan meddela observationer om eventuell otillräcklig säkerhet eller andra observerade brister i säkerheten till tillsynsmyndigheten, som vid behov kan lägga fram ett initiativ om säkerhetens tillståndsvillkor hos tillståndsmyndigheten.
Det föreslås att paragrafen också ska innehålla vissa tilläggsmetoder för inhämtande av sådana utredningar som behövs i det initiativförfarande som avses i 2 och 3 mom. Verksamhetsutövaren omfattas av den ovannämnda allmänna skyldigheten att vara medveten om de miljökonsekvenser som verksamheten kan leda till. Tillståndsmyndigheten omfattas i sin tur av en utredningsskyldighet (31 § 1 mom. i förvaltningslagen), på basis av vilken myndigheten kan begära att verksamhetsutövaren ska lämna in uppgifter som behövs för behandlingen av ett initiativ. I den tillsyn som följer efter att tillstånd beviljats och i förfarandet för tillståndsändring är både tillsyns- och tillståndsmyndigheten beroende av att verksamhetsutövaren bistår med inhämtandet av nödvändiga utredningar. Tillståndsmyndigheten ska dessutom ha även andra metoder för att inhämta utredningar som behövs för behandling av ett initiativ om tillståndsändring, om verksamhetsutövaren själv inte är beredd att lämna utredningarna.
Paragrafens tidigare 3 mom. blir ett nytt 4 mom. Det föreslås att momentet ändras så att tillståndsmyndigheten vid hörande av verksamhetsutövaren gällande ett initiativ ska ålägga denna att inom en skälig tid ge in behövliga redogörelser för bedömning av grunden för och behovet av att ändra tillståndet. Tidsfristens skälighet påverkas av ärendets beskaffenhet och omfattning samt bland annat av om redogörelserna kan inhämtas endast under en viss årstid (exempelvis naturutredningar medan marken inte är frusen). Dessutom ändras momentets nuvarande svenskspråkiga ordalydelse till en liten del.
Den skyldighet som avses i bestämmelsen ska inte blandas ihop med de i 175 § avsedda förelägganden som tillsynsmyndigheten kan använda. Verksamhetsutövaren kan genom förvaltningstvång förpliktas till att ansöka om tillstånd endast med stöd av 29 §, när det är fråga om en väsentlig ändring av verksamheten. När det gäller sådan tillståndsändring som aves i 89 § kan verksamhetsutövaren inte förpliktas att ansöka om ändring av tillstånd genom förvaltningstvång. Om en verksamhet som beviljats tillstånd däremot får sådana konsekvenser som avses i 2 mom. 2 punkten, ska myndigheten ingripa i verksamheten direkt med stöd av 175 §. Vidare kan tillsynsmyndigheten med stöd av 175 § 1 mom. 3 punkten bestämma att verksamhetsutövaren ska vidta tillräckliga åtgärder för att utreda verksamhetens miljökonsekvenser, om det finns grundad anledning att misstänka att verksamheten orsakar sådan miljöförorening som strider mot denna lag. Bestämmelsen anknyter till lagens 6 §, som gäller verksamhetsutövarens skyldighet att vara konsekvensmedveten. De utredningar som behövs för behandling av ett initiativ om tillståndsändring kan dock gälla även andra uppgifter än sådana uppgifter som gäller verksamhetens miljökonsekvenser, och 175 § lämpar sig således dåligt för inhämtandet av utredningar som behövs i initiativförfarandet.
I det nya 5 mom. ska det föreskrivas att om avgörandet av ett i 4 mom. avsett ärende är av betydelse för allmänintresset eller om vägande skäl kräver det, kan verksamhetsutövaren åläggas att inhämta utredning som behövs för att initiativet ska kunna avgöras vid äventyr att utredning inhämtas på verksamhetsutövarens bekostnad. Med allmänintresse avses ett allmänt intresse inom miljöskyddet, i enlighet med vilket målet är att förebygga sådan förorening av miljön som anges i 5 § 1 mom. 2 punkten. Bland de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 49 § utgör bland annat en i 5 § 1 mom. 2 punkten avsedd följd, eller risk för sådan, samt konsekvenser som är förbjudna enligt 16—18 § en central del av den prövning av allmänt intresse som görs i tillståndsförfarandet. Ärendets betydelse med tanke på allmänintresset kan bedömas i synnerhet i situationer där tillståndsmyndigheten ska bedöma huruvida en i 89 § 2 mom. 1—4 punkten avsedd grund för ändring av tillstånd uppfylls. De vägande skäl som avses i bestämmelsen kan gälla till exempel en miljöföroreningsrisk som orsakas av verksamheten och som är särskilt skadlig. I övrigt föreskrivs det i 40 § 2 mom. om inhämtande av behövliga utredningar på sökandens bekostnad i ett tillståndsärende för att ärendet ska kunna avgöras.
Vidare föreskrivs i det nya 5 mom. om tillståndsmyndighetens möjlighet att i ett initiativförfarande enligt 2 eller 3 mom. höra verksamhetsutövaren även om sitt beslutsutkast som en del av handlingarna i anslutning till hörande, om det behövs för att klargöra ärendet. När verksamhetsutövaren hörs kan denne lägga fram den utredning som behövs för behandlingen av initiativet. Via beslutsutkastet får verksamhetsutövaren redan under tillståndsändringsprocessen reda på vad tillståndsmyndigheten preliminärt anser till exempel om behövliga tilläggsåtgärder för begränsning av utsläppen. Samtidigt ska även andra aktörer höras, på samma sätt som i initiativförfarandet enligt det gällande 2 mom. Förslaget att beslutsutkast ska användas uttryckligen i fråga om initiativ enligt 89 § 2 och 3 mom. och inte mer allmänt i det tillståndsförfarande som avses i 5 kap. grundar sig på att det i ett tillståndsändringsärende som grundar sig på initiativ inte på samma sätt ligger i verksamhetsutövarens eget intresse att lämna behövliga utredningar jämfört med ett tillståndsärende som verksamhetsutövaren själv har inlett. På grund av bristfälliga utredningar har tillståndsändringsärenden ibland behandlats av tillståndsmyndigheten utan att det lett till något beslut. De behov av tillståndsändring som anges i 89 § beror inte på förändringar i verksamheten utan på förändringar i förhållandena utanför verksamheten eller på att verksamheten har fått andra typer av konsekvenser än vad som uppskattats vid tidpunkten för beviljandet av tillståndet. Tryggandet av allmänintresset i anslutning till miljöskyddsfrågor förutsätter i dessa situationer att tillståndet ändras, men tröskeln till detta måste vara tillräckligt hög.
Beslutsutkastet ska i praktiken innefatta tillståndsmyndighetens preliminära bedömning i ärendet, så att beslutsfattandet ännu inte binds av utkastet. Tillståndsmyndigheten kan bli tvungen att göra ändringar i utkastet på grund av fakta som framkommit i samband med hörandet. Tillståndsvillkoren i beslutsutkastet ska formuleras med iakttagande av bland annat den i lagen angivna försiktighetsprincipen och kravet på att använda bästa tillgängliga teknik (20 §). Beslutsutkastet ska innehålla väsentliga fakta som påverkar de olika aktörernas rättigheter och skyldigheter, dvs. i praktiken åtminstone de tillståndsvillkor som gäller för verksamheten.
Med anledning av de uppgifter som behövs för utarbetandet av beslutsutkastet kan förfarandet i praktiken oftast bli aktuellt i en situation där myndigheterna inleder ett initiativ, eftersom det för beslutsutkastet behövs tillräckliga uppgifter om verksamheten i fråga, den ändring i verksamheten som krävs samt motiveringarna till ändringskravet. Vidare kan inkludering av beslutsutkastet i handlingarna i anslutning till hörande i praktiken komma i fråga särskilt inom sådana tillståndspliktiga branscher där den process eller teknik som används inom olika verksamheter inte skiljer sig från varandra i någon betydande grad. Tillståndsvillkoren i beslutsutkastet kan i det fallet till stor del sammanställas på basis av de uppgifter som ingår i initiativet och utgående från tillståndsmyndighetens erfarenhet av de krav som vanligtvis ställs på branschen i fråga. Frågor som dock ska beaktas enligt normal praxis i ärendet är vilka skyldigheter som i lag ställs på tillståndspliktiga verksamheter och bland annat hur prövningen av tillståndsvillkoren påverkas av var verksamheten är förlagd. Förfarandet ställer också innehållsmässiga krav på tillsynsmyndighetens initiativ till tillståndsändring.
Om tillståndsmyndigheten överväger att utnyttja hörande av beslutsutkast som stöd för hörandet i ett ärende ska den höra förutom verksamhetsutövaren även den aktör som väckt initiativet samt de parter som anges i 43 § om initiativet och utkastet för att garantera jämlika rättigheter till deltagande. Hörande om beslutsutkast och initiativ ska genomföras på samma sätt som hörande om initiativ med stöd av 89 § 4 mom. i den gällande lagen genomförs med stöd av 96 §, dock så att verksamhetsutövaren ska höras samtidigt med de övriga aktörerna. Verksamhetsutövaren kan i samband med hörandet lämna behövliga utredningar i ärendet samt även i övrigt framföra sina åsikter om beslutsutkastet. Tillståndsmyndigheten ska även innan ärendet avgörs begära utlåtanden om initiativet och beslutsutkastet av de aktörer som avses i 42 §, om det behövs för att klargöra ärendet eller för att bevaka ett allmänt intresse som en ovannämnd aktör representerar. Myndigheten ska informera om initiativet och beslutsutkastet på det sätt som anges i 44 §, såvida det inte är fråga om ett så obetydligt ärende eller ett ärende av sådan natur att de berörda parterna kan informeras om ansökan på annat sätt. Om ärendet inte påverkar något annat än sökandens rättighet eller intresse behöver ingen delges eller informeras om ärendet. Inget överklagbart beslut sammanställs om tillståndsmyndighetens bedömning av tillämpningen av förfarandet, och det går således inte att söka ändring i bedömningen.
I behandlingen av ärendet ska dessutom iakttas 96 § 1 mom. 5—8 punkten, som gäller beslutets innehåll samt delgivning av och information om beslut, samt 96 § 2 och 3 mom. Om det är fråga om en sådan ändring av tillstånd som kräver ett bredare allmänt deltagande än enbart de berörda parterna ska normalt med stöd av 96 § 3 mom. bland annat hörande enligt 43 § 2 mom. tillämpas på ärendet (allmänheten ska ges tillfälle att uttrycka sin åsikt).
Sett ur perspektivet för lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), som hör till de allmänna förvaltningslagarna, är det vid tillämpning av beslutsutkast fråga om något annat än i 5 § 3 mom. 2 punkten avsedda minnesanteckningar eller sådana utkast som ännu inte har lämnats in för föredragning eller någon annan behandling av ett ärende och som har gjorts av den som är anställd hos en myndighet eller den som är verksam på uppdrag av en myndighet. Eftersom det inte är meningen att beslutsutkastet ska förbli minnesanteckningar som används endast inom myndigheten i fråga utan användningen av beslutsutkastet i sinom tid ska leda till ett slutligt beslut i ärendet, ska utkastet betraktas som en myndighetshandling, på vilken offentlighetslagen i regel ska tillämpas. Enligt lagens 9 § 2 mom. är utlämnande av uppgifter ur en handling som enligt 6 och 7 § ännu inte är offentlig beroende av myndighetens prövning. Enligt 6 § 1 mom. 8 punkten, som det hänvisas till, blir en handling som upprättats av en myndighet offentlig när exempelvis beslutet har undertecknats eller bekräftats på motsvarande sätt. Vidare föreskrivs det i 11 § 2 mom. i offentlighetslagen om myndighetshandlingar som faller utanför partsoffentligheten. Handlingar som enligt 3 punkten i momentet faller utanför partsoffentligheten är bland annat föredragningspromemorior eller förslag till avgörande, så länge myndigheten ännu behandlar ärendet. Med stöd av lagens 9 § 2 mom. kan det anses att utlämnandet av information om det beslutsutkast som här avses och som enligt 6 § ännu inte är en offentlig handling är beroende av miljötillståndsmyndighetens prövning. Utlämnandet av information om ett beslutsutkast kan exempelvis inte anses äventyra det slutliga beslutsfattandet, eftersom det de facto fortfarande kan bearbetas utifrån hörandet av olika parter och således ännu inte kan betraktas som ett sådant färdig förslag till avgörande som ska behandlas genom föredragningsförfarande. Av denna anledning kan beslutsutkastet inte heller betraktas som en sådan myndighetshandling som avses i 11 § 2 mom. 3 punkten och som inte omfattas av partsoffentligheten.
Enligt 34 § i förvaltningslagen ska en part innan ärendet avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Liksom det konstaterats ovan lämpar sig användningen av beslutsutkast främst för sådana fall där initiativet redan innehåller största delen av den information om verksamheten och om omständigheterna i anslutning till tillståndsändringen som tillståndsmyndigheten behöver för att kunna upprätta ett beslutsutkast. Initiativet ska således innehålla en synnerligen täckande utredning om ärendet. Med stöd av 34 § i förvaltningslagen kan verksamhetsutövaren slutligen också ge ett bemötande om anmärkningar, åsikter och eventuella utlåtanden som erhållits i samband med hörandet. Samtidigt ska verksamhetsutövaren ombes ge ett bemötande, om det i beredningen av beslutet med anledning av utredningar som verksamhetsutövaren lämnat in, samråd och eventuella utlåtanden uppstår ett behov av att avvika från beslutsutkastet. Detta gäller särskilt situationer där en ändring i beslutsutkastet innebär att ärendet utvecklas i en riktning som ur tillståndssökandens synvinkel är sämre och går in på frågor som tillståndssökanden inte har kunnat uttala sig om i det bemötande som denne gett om tillståndsutkastet och om framställda utlåtanden, anmärkningar och åsikter. Om det utifrån hörandet om beslutsutkastet och utlåtanden som fåtts om utkastet framkommer ett behov av att till väsentliga delar ändra beslutsutkastet, ska även de berörda parterna enligt 43 § höras om det nya utkastet enligt normal praxis.
Den gällande lagens 89 § 4 mom. blir på grund av de moment som fogas till paragrafen ett nytt 6 mom. Samtidigt preciseras bestämmelsens ordalydelse något. I enlighet med bestämmelsen tillämpas 96 § på alla tillståndsändringssituationer enligt 89 §.
107 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att 2 mom. 4 punkten, som gäller tillämpningsområdet för specialbestämmelserna om avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar, även ska omfatta sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle som omfattas av 221 c—221 f §. Genom ändringen tydliggörs att lagstiftningen om avfallsförbränning inte behöver iakttas i fråga om denna typ av förbränning av kött- och benmjöl. Samtidigt ändras lagrummets nuvarande svenskspråkiga ordalydelse till en liten del.
122 §.Behandling av anmälan. Det föreslås att till 1 mom. ska fogas en bestämmelse om att ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om sådan verksamhet av försöksnatur som avses i 119 § vid behov också ska innehålla behövliga villkor om i 59 § avsedd säkerhet för avfallsbehandling och ställandet av sådan säkerhet. Om verksamheten av försöksnatur gäller avfallsbehandling eller om betydande mängder avfall uppkommer i verksamheten på det sätt som avses i 59 § ska även i detta fall en tillräcklig säkerhet för avfallsbehandling ställas för verksamheten. Det föreslås att bestämmelsen ska fogas till momentet så att förvaltningspraxisen förenhetligas och rättsläget förtydligas.
200 §.Verkställighet av beslut trots omprövningsbegäran eller överklagande. Det föreslås att till paragrafen ska fogas ett beslut enligt 182 a § om vidtagande av nödvändiga åtgärder för att förebygga eller begränsa miljöförorening i en situation där en verksamhet som orsakar risk för miljöförorening orsakar eller riskerar att orsaka allvarlig fara eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön. Dessa beslut innefattar villkor om sådana åtgärder för förebyggande av omedelbar risk för miljöförorening som i allmänhet kräver att det ska vara möjligt att omedelbart börja verkställa ett beslut trots eventuellt överklagande.
221 c §. Särskilda krav och myndighetsförfaranden vid användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl. Av denna anledning ändras paragrafens rubrik och sakinnehåll.
De föreslagna ändringarna i 221 c §—221 f § i fråga om förbränning av kött- och benmjöl ska tillämpas på alla energiproducerande enheter med en bränsleeffekt på högst 50 megawatt, även om enheten i fråga utgör en del av en energiproducerande anläggning, vars sammanlagda bränsleeffekt överstiger 50 megawatt.
I 1 mom. föreslås ändringar som leder till att bestämmelserna om avfallsförbränning och annan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning inte ska tillämpas på sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle vid en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. Genom ändringarna i 1 mom. införlivas dessutom de i förordning (EU) 2020/735 angivna kraven på utsläpp från förbränningen av kött- och benmjöl i bestämmelserna i miljöskyddslagen. I och med ändringarna kräver förbränning av kött- och benmjöl i en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt inte längre miljötillstånd på grundval av avfallsförbränning eller yrkesmässig behandling av avfall eller behandling av avfall i anläggning. Det innebär att en energiproducerande enhet som förbränner kött- och benmjöl kan bli registreringsskyldig i stället för tillståndspliktig. Den energiproducerande enheten kan dock fortfarande behöva ett miljötillstånd på grundval av bränsleeffekten med stöd av punkt 3 a) i tabell 2 i bilaga 1 till miljöskyddslagen. Därtill kan en energiproducerande enhet som är registreringsskyldig på andra grunder förutsätta ett miljötillstånd med stöd av 30 § i miljöskyddslagen. I det inledande stycket i momentet ändras den gällande lagens struktur ”det är fråga om” mera detaljerat till ”den ovan avsedda” strukturen i författningstexten.
Sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter innefattar i enlighet med punkt D led 2 antingen kött- och benmjöl som sådant eller en blandning av kött- och benmjöl, renderat fett och naturgödsel. Om en energiproducerande enhet i kombination med kött- och benmjöl förbränner andra bränslen som ska klassificeras som avfall förutom de som nämns ovan, är verksamheten inte förenlig med punkt D. Då tillämpas inte heller 221 c—221 f § på verksamheten, utan på verksamheten tillämpas i stället bestämmelserna om avfallsförbränning och annan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning.
Det föreslås att till 1 mom. 2 punkten ska fogas, när det gäller kravet i fråga om hjälpbrännare, en hänvisning också till i kapitel V.D punkt 3 b led ii i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. I den nuvarande 1 mom. 2 punkten hänvisas på motsvarande sätt, i fråga om sådan naturgödsel från produktionsdjur som avses i kapitel V.C i bilaga III till förordningen, till det krav som anges i kapitel V.B punkt 3 b led ii i bilaga III. De två ovannämnda punkterna i genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter är i praktiken identiska med avseende på innehåll och kravnivå, men eftersom kapitlen V.B och V.D gäller förbränning av olika animaliska biprodukter (kapitel V.B gäller förbränning av naturgödsel från fjäderfä, och dessa bestämmelser tillämpas till denna del på grundval av punkt 3 även i fråga om naturgödsel från sådana produktionsdjur som avses i kapitel V.C, och kapitel V.D gäller förbränning av kött- och benmjöl), anses det vara nödvändigt att till paragrafen foga en hänvisning i synnerhet när det gäller förbränning av kött- och benmjöl.
221 d §. Undantag från särskilda krav vid användning av naturgödsel som bränsle. Det föreslås att 1 punkten, som gäller en övergångsperiod på sex år i fråga om kraven på förbränningsförhållandena vid förbränning av naturgödsel, ska flyttas till lagens ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, där den med tanke på sitt sakinnehåll ska finnas. Med anledning av ändringarna blir 2 och 3 punkten nya 1 och 2 punkten i paragrafen. I paragrafens inledande stycke föreslås dessutom en liten lagteknisk ändring av ordalydelsen.
221 e §. Utsläppsgränsvärden för användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle i flerbränsleenheter. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl. Av denna anledning ändras paragrafens rubrik och sakinnehåll.
Till 1 mom. ska fogas en bestämmelse om sådan förbränning av kött- och benmjöl vid en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. Genom tillägget förtydligas att när kött- och benmjöl bränns tillsammans med andra bränslen ska de allmänna beräkningsreglerna för flerbränsleenheters gränsvärden för utsläpp tillämpas. Enligt skäl 10 i ingressen till förordning (EU) 2020/735 hindrar inte lagstiftningen om animaliska biprodukter att medlemsstaterna tillämpar de relevanta beräkningsreglerna för gränsvärden för utsläpp i direktiv (EU) 2015/2193 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar, när kött- och benmjöl förbränns tillsammans med andra bränslen eller annat avfall. De beräkningsregler som beskrivs i paragrafen överensstämmer med beräkningsreglerna enligt direktiv (EU) 2015/2193. Dessutom ändras den nuvarande svenskspråkiga ordalydelse i det inledande stycket i 1 mom. till en liten del.
221 f §. Tillsyn vid användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl genom att kött- och benmjöl nämns i paragrafens rubrik. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga myndigheternas arbetsfördelning när det gäller tillsynen över förbränningen av kött- och benmjöl och att säkerställa en tillräcklig sakkunskap inom miljötillsynen i sådana situationer där den energiproducerande enheten som förbränner kött- och benmjöl är så liten att den inte kräver vare sig registrering eller miljötillstånd. Den experthjälp som avses i 2 mom. hänför sig till att säkerställa att de i miljöskyddslagen angivna miljöförpliktelserna gällande förbränningen av kött- och benmjöl iakttas, och den som erbjuder experthjälp förutsätts inte behärska lagstiftningen om animaliska biprodukter. Den kompetens som behövs för att kunna erbjuda experthjälp kan jämföras med annan kompetens som behövs i miljötillsynen över energiproduktionen.
7.2
Vattenlagen
11 kap. Ansökningsförfarande
2 §.Anhängiggörande av ett ansökningsärende. Det föreslås att till 2 §, som gäller anhängiggörande av ett ärende, fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om anteckning av inledda ärenden i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden. När det gäller tillgången till miljöinformation är det i allmänhet och särskilt med tanke på både de berörda parternas och andra aktörers tillgång till information behövligt att ett projekt som inletts vid tillståndsmyndigheten framkommer av den tjänst som finns i det allmänna datanätet.
En bestämmelse med motsvarande sakinnehåll ingår i 85 a § i den gällande miljöskyddslagen. Med stöd av den bestämmelsen ska inledda sambehandlingsprojekt, som alltså kräver tillstånd enligt både miljöskyddslagen och vattenlagen, antecknas i datasystemet för miljövårdsinformation. Det kan inte anses vara motiverat att lämna projekt som enbart förutsätter tillstånd enligt vattenlagen utanför bestämmelserna om anteckning av inledda ärenden, och därför behövs den föreslagna bestämmelsen i syfte att förenhetliga registrens datainnehåll.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska de uppgifter som är nödvändiga med tanke på de olika aktörernas tillgång till information framgå av anteckningen, bland annat vem som ansvarar för projektet, projekttypen, datum för när ärendet inleddes och var projektet är beläget. I fråga om projektets läge ska det anses vara tillräckligt att kommunen och eventuellt området specificeras, men specificeringen behöver inte göras så att den enskilda fastigheten kan identifieras.
Informationen om den som ansvarar för projektet är en personuppgift, och på offentliggörandet av den uppgiften i informationstjänsten tillämpas med stöd av en hänvisningsbestämmelse i momentet det som föreskrivs i 18 kap. 19 § 2 mom. om offentliggörandet av uppgifter som ingår i ett beslut och om radering av personuppgifter. Enligt det lagrummet får uppgifterna offentliggöras om inte annat följer av sekretessbestämmelserna, och de får offentliggöras oberoende av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Uppgifterna om att projektet har inletts och att det pågår är behövliga tills behandlingen av ärendet upphör vid myndigheten. Efter att myndigheten har meddelat ett beslut om ärendet kan uppgifterna om att projektet har inletts och att det pågår raderas.
18 kap. Särskilda bestämmelser
19 a §. Offentliggörande av gamla beslut. Det föreslås att till 18 kap. fogas en ny 19 a §, där det föreskrivs om offentliggörande av sådana beslut om vattenhushållningsärenden i det allmänna datanätet som har meddelats före den 1 maj 2019. Genom lagändringen 505/2019, som trädde i kraft den 1 maj 2019, fogades en ny 19 § till 18 kap. i vattenlagen, där det föreskrivs om publicering av beslut i ett vattenhushållningsärende i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden. Enligt den paragrafen ska tillståndsmyndigheten i regel efter det att den föreskrivna tiden för sökande av ändring har löpt ut på sin webbplats publicera sitt beslut i ett vattenhushållningsärende, om publicering inte med beaktande av ärendets betydelse ska anses vara onödigt.
Syftet med 18 kap. 19 § i vattenlagen är att förbättra tillgången till miljöinformation och trygga skyddet av de berörda parternas personuppgifter genom att begränsa tillgången till personuppgifter via webbplatser så att endast nödvändiga personuppgifter publiceras. I beslutet får namnet på den projektansvarige samt namnen och fastighetsbeteckningarna på fastigheterna inom projektets influensområde offentliggöras. I paragrafen föreskrivs också om skyldigheten att radera personuppgifter och om de kriterier med vilka uppgifter kan sökas i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden.
De myndigheter som avgjort ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har i syfte att förbättra tillgången till miljöinformationen sedan 2004 på sina egna webbplatser och på miljöförvaltningens gemensamma webbplats offentliggjort sådana beslut av mer allmän betydelse som fattats med stöd av miljöskyddslagen och vattenlagen. I de beslut som offentliggjorts på webbplatser har personuppgifter om andra än verksamhetsutövaren i regel dolts.
Efter att 18 kap. 19 § i vattenlagen trädde i kraft har det förekommit oklarhet om huruvida den nämnda bestämmelsen om beslut som ska offentliggöras i informationstjänsten gäller även beslut som meddelats före lagens ikraftträdande. I syfte att förtydliga regleringssituationen föreslås det att bestämmelser om att i det allmänna datanätet offentliggöra beslut som meddelats före den 1 maj 2019 fogas till den nya 19 a §.
Enligt den föreslagna nya 19 a § får ett beslut om ett vattenhushållningsärende som har meddelats före den 1 maj 2019 offentliggöras på den myndighets webbplats som har meddelat beslutet eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats. Paragrafen gäller beslut som meddelats med stöd av den gällande vattenlagen (587/2011) och den föregående vattenlagen (264/1961). Besluten kan gälla olika typer av vattenbyggnadsprojekt, vattentäktsprojekt, dikning, projekt som syftar till att ändra medelvattenståndet, reglering, byggande av vattenkraftverk, timmerflottning, farleder och andra sjötrafikområden, ersättningsärenden som gäller vattenhushållningsprojekt samt ärenden som gäller begäran om omprövning eller undersökningstillstånd.
Jämfört med 18 kap. 19 § i vattenlagen får myndigheten mer omfattande prövningsrätt när det gäller att avgöra vilka beslut som behöver offentliggöras i det allmänna datanätet i syfte att främja tillgången till miljöinformation. I och med att tillämpnings- och rättspraxisen i anslutning till vattenlagen har utvecklats har äldre avgöranden inte samma betydelse som nyare avgöranden. Därför är det inte meningsfullt att sträva efter att paragrafen ska vara lika omfattande som 19 §. En ändamålsenlig lösning vore att myndigheten ur ärendematerialet väljer ut vilka avgöranden som ska offentliggöras i det allmänna datanätet. På publiceringen av personuppgifter som ingår i dessa tillämpas motsvarande bestämmelser som i fråga om nya beslut.
I beslutet får namnet på den projektansvarige samt namnen och fastighetsbeteckningarna på fastigheterna inom projektets influensområde offentliggöras. Uppgifterna får offentliggöras om inte annat följer av sekretessbestämmelserna, och de får offentliggöras oberoende av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Personuppgifter som ingår i ett beslut ska raderas från webbplatsen efter att projektet har upphört.
Införandet av beslut som meddelats före den 1 maj 2019 i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden kan vara förknippat med datatekniska utmaningar, och det kan därför vara ändamålsenligast att dessa beslut offentliggörs på en annan plattform. Av denna anledning föreslås det att det i paragrafen ska föreskrivas att avgörandet kan offentliggöras antingen på myndighetens egen webbplats eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats.
Informationstjänsten för vattenhushållningsärenden innehåller en sökfunktion, med vilken uppgifter kan sökas genom avgränsad sökning med ärendets identifikationsuppgifter, den projektansvariges namn, projekttypen, kommunen i fråga eller tidpunkten då beslutet fattats som sökkriterium. Sökfunktionen kan också användas för sökning av uppgifter i sådana i den föreslagna paragrafen avsedda beslut som förts in i informationstjänsten. Ingen motsvarande typ av sökfunktion finns på miljöförvaltningens gemensamma webbplats, utan på den kan beslut sökas i enlighet med katalogstrukturen eller med hjälp av en allmän sökfunktion som finns på webbplatsen. I den allmänna sökfunktionen kan sökningen avgränsas till handlingens ämne, innehåll, område, tidpunkt och utgivare. Sökfunktionen möjliggör dock inga så kallade massökningar.