1.1  Bakgrund

1.2  Beredning

Revideringen av 89 § i miljöskyddslagen och bestämmelserna om säkerhet för avfallsbehandling har beretts som ett tjänsteuppdrag vid miljöministeriet alltsedan våren 2020. Diskussioner om behoven att se över bestämmelserna har förts vid årsskiftet 2020—2021 med miljövårdsmyndigheterna och under våren 2021 med representanter för näringslivet. Frågan diskuterades under de förhandlingsdagar som miljöministeriet hösten 2020 anordnade för de statliga miljövårdsmyndigheterna. Den 16 februari 2021 anordnades ett offentligt samråd på nätet där alla som ville fick kommentera de preliminära förslagen till bestämmelser. Representanter för närings-, trafik- och miljöcentralerna, regionförvaltningsverket, Finlands kommunförbund r.f., Finlands naturskyddsförbund r.f. och Finlands Näringsliv r.f. hade förberett kommentarer som de framförde under samrådet. 

De förslag som gäller förbränningen av kött- och benmjöl började beredas i januari 2021. Beredningen har utförts som ett tjänsteuppdrag vid miljöministeriet. Beredningen har gjorts i samarbete med jord- och skogsbruksministeriet och Livsmedelsverket. 

Förslagen om offentliggörande av gamla beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har beretts som ett tjänsteuppdrag i samarbete mellan miljöministeriet och justitieministeriet. 

Regeringens propositionsutkast har varit ute på remiss via webbplatsen utlåtande.fi under perioden 18.8—17.9.2021. Sammanlagt 45 aktörer ombads lämna ett yttrande om propositionen: NTM-centralerna, regionförvaltningsverken, flera ministerier, näringslivsorganisationer, miljöorganisationer samt förvaltningsdomstolar. Även parter utanför distributionslistan hade möjlighet att lämna ett yttrande om propositionen. Sammanlagt 34 aktörer lämnade ett yttrande. 

Propositionen har behandlats av delegationen för kommunal ekonomi och kommunal förvaltning den 7 december 2021. 

Handlingarna i anslutning till beredningen av regeringspropositionen finns i den offentliga webbtjänsten på adressen https://valtioneuvosto.fi/sv/projekt, kod YM005:00/2020. 

2.1  Lagstiftning och praxis

2.2  Bedömning av nuläget

3.1  Ändring av miljötillstånd

Enligt de uppgifter som fåtts från miljövårdsmyndigheterna har det vid tillämpningen av 89 § uppdagats problem, som ska avhjälpas genom denna proposition. Särskilt i fråga om tillämpningen av det initiativförfarande som ingår i paragrafens 2 mom. har det konstaterats vara ett problem att tillståndsmyndigheten inte alltid får tillräckliga utredningar av verksamhetsutövaren för att kunna behandla initiativ som tagits av tillsynsmyndigheten, varför behandlingen av ärenden ibland har förfallit hos tillståndsmyndigheten. När initiativförfarandet enligt 89 § i framtiden fungerar bättre blir det bland annat lättare att uppdatera tillståndsvillkor som fastställts vid olika tidpunkter, vilket i sin tur stöder utvecklingen av miljöskyddsnivån och ett jämlikt bemötande av verksamhetsutövarna. 

3.2  Säkerhet för avfallsbehandling

Syftet med ändringen av bestämmelserna om säkerhet för avfallsbehandling är att stöda uppdateringen av säkerhetsbeloppen för avfallsbehandling och säkerheternas tillräcklighet i eventuella situationer där säkerheter behöver realiseras, så att myndigheten till exempel vid en konkurs inte behöver använda medel ur statsbudgeten för att nödvändiga avfallshanteringsåtgärder ska kunna vidtas. Till denna del överensstämmer propositionen också med det som i regeringsprogrammet för statsminister Marins regering nämns om att förbättra miljöskyddet inom gruvdriften: ”bestämmelserna om säkerheter kommer att utvecklas så att det miljömässiga ansvaret kan tryggas i alla situationer”. Ett annat syfte med de föreslagna bestämmelserna om ändring av tillståndsvillkoren för säkerheter, liksom med ändringen av bestämmelsen om tillämpningsområdet i fråga om säkerheter, är att stöda ett jämlikt bemötande av verksamhetsutövarna, i och med att både säkerhetsbeloppen och tolkningarna av tillämpningsområdet i fråga om säkerheter förenhetligas.  

3.3  Förbränning av kött- och benmjöl

När det gäller förbränningen av kött- och benmjöl syftar propositionen till att säkerställa att de miljöskyddskrav som gäller förbränningen av kött- och benmjöl samt tillsynsmyndigheternas behörighet är tydliga. Syftet med propositionen är också att på lagnivå föreskriva om den övergångsperiod i anslutning till förbränning av kött- och benmjöl som genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter möjliggör, för att undvika oklarheter kring vilken miljömyndighet som är behörig att bevilja en övergångsperiod i sådana situationer där verksamheten inte kräver miljötillstånd. 

3.4  Offentliggörande av gamla beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen och personuppgifter som ingår i dessa i det allmänna datanätet

Syftet med bestämmelserna är att främja tillgången till miljöinformation och att trygga skyddet av personuppgifter om parterna i gamla beslut genom att begränsa offentliggörandet av personuppgifter som kan ses via det allmänna nätet endast till sådana uppgifter som är nödvändiga. Syftet är att förtydliga den gällande lagstiftningen genom att till miljöskyddslagen och vattenlagen foga behövliga bestämmelser om offentliggörande av gamla beslut och nödvändiga personuppgifter som ingår i dessa i det allmänna datanätet. Med gamla beslut avses beslut som har meddelats med stöd av den miljöskyddslag (86/2000) som föregick den gällande miljöskyddslagen, och beslut om vattenhushållningsärenden som meddelats före den 1 maj 2019.  

Syftet med den föreslagna bestämmelsen om anteckning av ett inlett vattenhushållningsärende är att förtydliga den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Trots att systemen med säkerheter hör till det så kallade primära miljöansvaret har säkerhetssystem som ingår i olika länders miljölagstiftning behandlats som en del av en jämförelse av olika finansieringslösningar i utredningen ”TOVARAMA — Toissijaisen ympäristövahinkovastuun rahoitusmallien vertailu” (en jämförelse av finansieringslösningar för sekundärt miljöskadeansvar) (Jouko Tuomainen, Mari Pihalehto, Petrus Kautto, Kai Kokko, Tuula Linna, Emmi Vähä, Outi Pyy; Publikationsserie för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet 2020:14; länk: https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162131. Endast på finska.).  

I Kanada måste verksamhetsutövare som driver gruvor med stöd av provinsernas lagstiftning ställa en säkerhet för att trygga fullgörandet av återställnings- och efterbehandlingsskyldigheterna i anslutning till sin gruvdrift (t.ex. i situationer med insolvens). Aktörer som bedriver verksamhet med olje- och gasrör får välja om de vill delta i säkerhetsfonder som aktörerna i branschen grundat gemensamt (pooled fund). Utöver olje- och gasindustrin samt gruvindustrin ska även andra verksamhetsutövare som riskerar att förorena miljön (exempelvis de som bedriver avfallsbehandling) i syfte att garantera fullgörandet av sina miljöförpliktelser ställa sådana säkerheter som provinsernas miljölagstiftning kräver. 

I Australien förutsätts de som bedriver gruvdrift ställa en säkerhet som täcker kostnaderna för upphörande av gruvdriften. Som undantag kan nämnas att Västaustralien har infört en återställningsfond för alla gruvor (Mining Rehabilitation Fund), och har därmed beslutat att slopa alla tidigare gruvspecifika säkerheter som täcker upphörande av gruvdriften. I Queensland har man reviderat systemet med säkerheter för gruv- och energiindustrin (Financial Provisioning Scheme; Mineral and Energy Resources (Financial Provisioning) Act). Systemet går ut på att verksamhetsutövarna ska ställa en säkerhet som utifrån den risknivå som fastställs för verksamheten antingen ska betalas till en gemensam fond (pooled fund) eller ställas som en finansiell säkerhet (t.ex. bankgaranti eller försäkring). Säkerhetens storlek fastställs enligt en kalkylmodell som utvecklats utifrån de uppskattade iståndsättningskostnaderna. För administrationen och övervakningen av systemet med säkerheter ansvarar en ny tillsynsmyndighet som utnämnts för detta syfte (scheme manager). 

I Frankrike krävs säkerhet i fråga om IPPC-anläggningar och anläggningar för avfallsbehandling, ”SEVESO”-anläggningar, avstjälpningsplatser, gruvor och internationella avfallstransporter. De säkerheter som ska ställas av miljötillståndspliktiga anläggningar omfattas av en förordning som utfärdats den 5 maj 2012, enligt vilken en säkerhet också kan bestå av en gemensam fond för aktörerna i branschen. Vidare kan den administrativa myndigheten (prefekt) kräva en extra säkerhet i händelse av sådan förorening av mark eller grundvatten som kan ske i samband med olyckor och som inte omedelbart kan avhjälpas under verksamheten, såsom ett läckage under en byggnad.  

Enligt 39 a § i den danska miljöskyddslagen (Lov om miljøbeskyttelse) ska verksamhetsutövare som behandlar avfall ställa en säkerhet för att undvika att myndigheterna blir tvungna att stå för kostnaderna för bortskaffande av avfallet. I Danmark tillämpas dessutom ett system med en gemensam säkerhetsfond inom bilfragmenterings- och återvinningsbranschen samt bland företag som producerar el- och elektronikskrot (WEEE).  

I Flandern i Belgien tryggas finansieringen av iståndsättande av mark av en saneringssäkerhet som krävs enligt lagstiftningen om skydd av jordmånen. Denna säkerhet ska ställas när ett område som är eller riskerar att vara förorenat (saneringsprocessen har ännu inte slutförts) byter ägare. Säkerheten ska då täcka kostnaderna för marksanering, om den som ansvarar för saneringen senare inte klarar av att fullgöra sina saneringsskyldigheter.  

I Nederländerna ska aktörer som driver bränslestationer med underjordiska oljecisterner med stöd av en förordning om verksamhet som är betydande för miljön (Activiteitenbesluit milieubeheer) ställa en säkerhet som täcker kostnaderna för åtgärder som vidtas för att bekämpa förorening av marken och marksanering. Aktörerna i branschen kan ansluta sig till en gemensamt upprättad säkerhetsfond i syfte att fullgöra sin lagstadgade skyldighet att ställa säkerhet. 

Nätverket European Union Network for the Implementation and Enforcement of Environmental Law har analyserat olika alternativ för att genomföra och finansiera system med säkerheter samt systemens lämplighet för olika branscher i sitt utredningsprojekt Financial Provision for Environmental Liabilities — Practical Guide 2017/22 (länk: https://www.impel.eu/wp-content/uploads/2019/01/FR-2017-22-Financial-Provisions-for-Environmental-Liability-A-Practical-Guide-updated-November-2018.pdf ). Europeiska kommissionen har våren 2021 gett ut anvisningar om åtgärder för upphörande av gruvdrift samt om uträkning och regelbunden uppdatering av säkerheter (länk: https://op.europa.eu/fr/publication-detail/-/publication/cdb0af5d-8b8d-11eb-b85c-01aa75ed71a1 ). I anvisningarna behandlas bland annat i detalj vilka kostnadsposter som ska tas i beaktande vid uträkningen av säkerheter samt exempel på kostnadsbelopp. 

6.1  Ändring av miljötillstånd

Vasa förvaltningsdomstol ansåg att det förslag som gäller 89 § 2 mom. 2 punkten i miljöskyddslagen är förenligt med bestämmelserna om förbud mot förorening i lagens 16—18 § och understödde därmed förslaget. Vissa remissinstanser uppskattade att den ändrade ordalydelsen i bestämmelsen (”verksamheten kan ha konsekvenser som är förbjudna enligt denna lag”) kommer att sänka tröskeln för att ändra tillstånd (bland annat arbets- och näringsministeriet), och många remissinstanser befarade att villkoret för tillståndsändringen i fråga kommer att bli mer flertydigt och att tillämpningen av det blir mer oförutsägbar ur verksamhetsutövarens synvinkel. Utrikesministeriet ansåg i sitt yttrande att ändringen medför en viss risk med tanke på CETA-avtalet. Ministeriet påpekade att ändringen kan leda till att en åtgärd som vidtagits med stöd av bestämmelsen kan tolkas som godtycklig och/eller dålig behandling som strider mot skyldigheterna enligt Finlands och Europeiska unionens investeringsavtal eller, beroende på situationen, som indirekt expropriation, vilket från fall till fall kan leda till talan enligt ett investeringsskyddsavtal och till eventuella ersättningskrav. Vissa remissinstanser fäste vikt vid listan över de aktörer som kan ta initiativ till att ändra ett miljötillstånd, i synnerhet initiativrätten för dem som orsakats olägenhet eller registrerade föreningar. 

Som exempel på brott mot skyldigheten att ge en rättvis och skälig behandling, som ingår i bestämmelserna om investeringsskydd i CETA-avtalet, nämns bland annat uppenbart godtycklig behandling (artikel 8.10.2). I ett förvaltningsförfarande kan man dock anse att bland annat den laglighetsprincip som tryggas i 2 § 3 mom. i vår grundlag, rättsprinciperna inom förvaltningen (6 § i förvaltningslagen) samt bestämmelserna om tjänsteansvar, vars efterlevnad i sista hand övervakas av de högsta laglighetsövervakarna, skyddar mot godtycklighet. Dessutom har den nationella regleringsrätten bekräftats i avtalet även genom en preciserad definition på expropriation (avtalsartikel 8.12, samt bilaga 8 A), som innebär att nationell lagstiftning inte kan betraktas som indirekt expropriation. Utifrån remissvaren preciserades motiveringarna till bestämmelsen bland annat när det gäller motiveringarna till lagens 16—18 § och rättspraxis samt tillämpningen av de allmänna principerna i lagen (bland annat principen om förebyggande och försiktighet). 

De flesta remissinstanserna ansåg att förslaget till ett nytt 89 § 3 mom. är motiverat och kan understödas bland annat med tanke på genomförandet av regeringsprogrammet och målet att förtydliga rättsläget. Vissa remissinstanser ifrågasatte huruvida en ny bestämmelse om översyn av tillståndsvillkor som gäller säkerhet är nödvändig, eftersom det redan med stöd av gällande 89 § 2 mom. 1 och 5 punkten är möjligt att ändra villkoret, och dessutom kan säkerheten också kontrolleras i samband med tillämpningen av 29 § (YTP ry, Gruvindustri rf). I remissvaren påpekades också att förslaget i kombination med de ändringar som föreslås i 59 § och 61 § kan leda till att verksamhetsutövarens kostnader och tillståndsmyndighetens administrativa börda ökar. Begränsningen av rätten till initiativ kritiserades för att vara både för strikt (även de som anges i 2 mom. och de som orsakats olägenhet bör beaktas med tanke på iakttagandet av 20 § 2 mom. i grundlagen) och för lindrigt (rätten till initiativ kunde begränsas endast till tillsynsmyndigheten). När det gäller förslaget om ändringen av indexbunden säkerhet frågade några remissinstanser vilket förfarande som ska tillämpas och på vems initiativ det ska inledas. Vidare föreslogs att bestämmelsen eventuellt skulle passa bättre i anslutning till 61 § (justitieministeriet, NTM-centralen i Nyland). Vidare poängterades att det också kan bli nödvändigt att minska säkerhetens belopp enligt index.  

Såsom det konstateras i motiveringarna till bestämmelsen kan de myndigheter som avses i bestämmelsen om ändring av tillståndsvillkor om säkerhet utifrån de uppgifter om verksamheten i fråga som de har till sitt förfogande anses ha de bästa förutsättningarna att kunna bedöma säkerhetens tillräcklighet. Den som orsakats olägenhet eller en i 186 § avsedd registrerad förening eller stiftelse kan meddela observationer om eventuell otillräcklig säkerhet eller andra observerade brister i säkerheten till tillsynsmyndigheten, som vid behov kan lägga fram ett initiativ om säkerhetens tillståndsvillkor hos tillståndsmyndigheten. Eftersom tillståndsändringsgrunden för initiativförfarandet är mycket begränsad och med beaktande av de ovannämnda omständigheterna kan förslaget inte anses stå i konflikt med vare sig grundlagens 20 § eller Finlands internationella förpliktelser (i synnerhet Århuskonventionen). Utgående från remissvaren flyttades bestämmelsen om indexjustering till 61 §, och samtidigt kompletterades den föreslagna bestämmelsen och motiveringarna till den i fråga om det förfarande som ska tillämpas i ärendet och den text som beskriver index. 

När det gäller de föreslagna bestämmelserna i det nya 89 § 4 mom. fästes i första hand vikt vid utredningsskyldigheten för dem som väcker initiativ och utredningar som verksamhetsutövaren tidigare lämnat in, samtidigt som det poängterades att lagens 40 § 2 mom. sällan tillämpas, vilket kan tyda på att inhämtandet av utredningar är förknippat med vissa praktiska utmaningar. Många remissinstanser ansåg att de föreslagna ändringarna i momentet behövs för att behandlingen av initiativ ska framskrida. Förhållandet mellan verksamhetsutövarens skyldighet och förvaltningstvånget enligt lagens 175 § förblir enligt vissa remissinstanser oklart i propositionen. Som hot vid försummad skyldighet att lämna in utredningar föreslogs också att tillståndet kan förfalla (NTM-centralen i Tavastland, regionförvaltningsverken) eller ändras till ett tidsbegränsat tillstånd (regionförvaltningsverken, Kansalaisten kaivosvaltuuskunta). Därtill föreslog regionförvaltningsverken i sitt gemensamma yttrande också att det skulle kunna göras möjligt för tillståndsmyndigheterna att tillämpa förvaltningstvång eller för tillsynsmyndigheterna att förplikta tillståndshavaren till att lämna in utredningar. I den fortsatta beredningen av propositionen ansågs förslagen att låta tillståndet förfalla eller ändra det till ett tidsbegränsat tillstånd utgöra ett så långtgående ingripande i tillståndets varaktighet, bland annat med tanke på specialvillkoren enligt grundlagen, att de inte kan genomföras. Förslaget att ändra tillståndsmyndighetens befogenheter i förvaltningstvångsärenden förutsätter i sin tur en så betydande ändring i lagens nuvarande systematik att det i detta skede inte ansågs vara genomförbart. Förslaget om förpliktande av verksamhetsutövaren har behandlats i avsnitt 5.1.1. Till det nya 4 mom. fogades ett omnämnande av rimlig tidsfrist, och därtill kompletterades motiveringarna till bestämmelsen med en beskrivning av bestämmelsens förhållande till lagens 175 § (1 och 3 punkten). Vidare flyttades den senare delen av momentet, som gäller inhämtande av utredningar, till 5 mom. 

Flera remissinstanser ansåg att förslaget om hörande om beslutsutkast (nya 89 § 5 mom.) är ett bra alternativ särskilt när det gäller att korrigera eventuella fel, och det föreslogs att förfarandet skulle kunna tillämpas också i andra tillståndsärenden (bland annat Ek ry, Energiateollisuus ry, Finavia Abp, NTM-centralen i Nyland). I vissa remissvar poängterades att det kunde finnas en risk för att förfarandet leder till att olika parter behandlas ojämlikt, om till exempel verksamhetsutövaren vid hörande ges en bättre ställning än den part som orsakats olägenhet (högsta förvaltningsdomstolen, justitieministeriet, NTM-centralen i Tavastland, SLL Lapin piiri ry). Justitieministeriet ställde sig kritiskt till huruvida förslaget är förenligt med vårt lagstiftningssystem och hänvisade till procedurbestämmelserna i den gällande miljöskyddslagen och förvaltningslagen. Därtill hänvisade ministeriet till offentlighetslagen, enligt vilken handlingar i anslutning till beredning i regel inte är offentliga, samt till 31 § i förvaltningslagen, där det föreskrivs om myndighetens utredningsskyldighet. Vidare uttrycktes en oro över att förfarandet kan leda till att parterna måste höras flera gånger, om utkastet ändras på basis av hörande, och till ett ökat ändringssökande (regionförvaltningsverken, högsta förvaltningsdomstolen, Gruvindustri rf). Överhuvudtaget förutsatte remissinstanserna att det ska finnas vägande grunder för bestämmelser om ett förvaltningsförfarande som anses avvika från det normala (justitieministeriet, högsta förvaltningsdomstolen). Den föreslagna bestämmelsen korrigerades utifrån remissvaren så att den tydligare anger vilka aktörer som ska höras och bland annat beskriver förhållandet till tillämpningen av de allmänna lagarna om förvaltning. Syftet är att på lika grunder höra alla de parter om beslutsförslaget som även annars hörs med stöd av 96 §, som tillämpas på initiativförfarandet. 

Högsta förvaltningsdomstolen och NTM-centralen i Tavastland ansåg dessutom i sina remissvar att de ändringar som föreslås i propositionen inte löser de problem som har uppstått i och med att förfarandet med periodisk översyn av tillstånd frångicks. Regionförvaltningsverken önskade att förfarandet för behovsprövad översyn av tillståndsvillkor skulle återinföras i reviderad form och föreslog att förfarandet skulle kunna inledas exempelvis på yrkande av tillsynsmyndigheten. Vasa förvaltningsdomstol ansåg att syftet med de föreslagna ändringarna skulle kunna uppnås redan med hjälp av de gällande bestämmelserna, och justitieministeriet betonade att det finns ringa erfarenhet om hur paragrafen ska tillämpas. MTK ry hänvisade också till den bedömning av miljöskyddslagens funktion som håller på att utarbetas. Kommunförbundet ansåg att ändringarna som helhet är motiverade och att de förtydligar och förenhetligar tillämpningen av lagen. 

6.2  Säkerhet för avfallsbehandling

Flera remissinstanser understödde idén om att precisera tillämpningsområdet för säkerheten för avfallsbehandling i det föreslagna 59 § 1 mom. (bl.a. Kemiindustrin rf, YTP ry, NTM-centralen i Norra Österbotten, Syke, NTM-centralen i Nyland, regionförvaltningsverken). Vissa ansåg dock att det begränsade tillämpningsområdet för säkerheten måste lyftas fram ännu tydligare i paragrafen (bl.a. Finlands Näringsliv EK rf, Energiateollisuus ry). Justitieministeriet, Teknologiindustrin rf och Skogsindustrin rf förhöll sig kritiska till den föreslagna bestämmelsen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bestämmelsen kan orsaka förvirring med avseende på begreppen och systematiken. NTM-centralen i Nyland och Vasa förvaltningsdomstol föreslog att bestämmelsen ska ändras så att säkerhet ska krävas på grundval av avfall som uppstår eller bildas i verksamheten. Därtill föreslog Vasa förvaltningsdomstol att lagringen ska nämnas i paragrafen. Bestämmelsen ändrades utifrån remissvaren så att den tydligare nämner uppkomsten av avfall i tillståndspliktig verksamhet på någon annan grund. Vidare justerades motiveringarna till bestämmelsen så att preciseringen av tillämpningsområdet gäller behandling av betydande avfallsmängder som bildas i verksamhetsutövarens egen verksamhet genom lagring eller på något annat sätt så att det kan anses vara fråga om, förutom yrkesmässig behandling av avfall eller behandling av avfall i en anläggning, även annan avfallshanteringsverksamhet som kräver säkerhet på grund av avfallets mängd eller farliga karaktär. 

NTM-centralen i Kajanaland och SLL Lapin piiri ry tog i sina remissvar ställning till förslaget att utvidga tillämpningsområdet för säkerheten för avfallsbehandling så att det även omfattar sådan verksamhet som inte direkt anknyter till avfallshantering och som ändå har (betydande) miljökonsekvenser, om verksamhetsutövaren inte månar om att förebygga och minska dessa konsekvenser. Som exempel nämndes i synnerhet vissa åtgärder som föranleds av gruvdrift, såsom säkerställande av miljösäkerheten i fråga om dagbrott och underjordiska gruvor i samband med återdeponering av utvinningsavfall och förslutande, miljökonsekvenser som orsakas av bräddvatten från dagbrott och underjordiska gruvor efter avslutad verksamhet, om vattnet inte behandlas på ändamålsenligt sätt, samt förorenade marksubstanser i gruvområdet, som inte är en direkt konsekvens av avfallshantering. NTM-centralen i Kajanaland ansåg av denna anledning att de föreslagna ändringarna i 59—61 § inte räcker till för att garantera att gruvornas säkerheter som helhet omfattar alla gruvors kostnader för förslutande. NTM-centralen i Kajanaland hänvisar i sitt remissvar till de anvisningar som Europeiska kommissionen publicerade våren 2021, ”Guidelines for Mine Closure Activities and Calculation and Periodic Adjustment of Financial Guarantees”, som innehåller anvisningar och rekommendationer om förslutande av gruvor och regelbunden uppdatering av säkerheter. SLL och Kansalaisten kaivosvaltuuskunta påpekade i sina remissvar att säkerheterna borde omfatta behandlingen av utvinningsavfall så att ingen förorening av yt- eller grundvatten, jordmån eller luft och ingen annan miljöförorening uppstår, och så att de miljökvalitetsnormer som ingår i ramdirektivet för vatten inte överskrids ens på lång sikt. Vasa förvaltningsdomstol föreslog att bestämmelserna i 60 § kunde utvidgas till att omfatta kostnader för åtgärder som vidtas för att förhindra att vatten filtreras ut från deponier av utvinningsavfall och sprids i miljön och kostnader för behandling av bräddvatten från gruvor. Många av de ovannämnda omständigheterna i anslutning till gruvors säkerheter ska behandlas i den utredning om utvidgning av säkerheten för avfallsbehandling inom gruvdriften som ska genomföras som en del av statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet (2021—2022).  

Regionförvaltningsverken fäste i sitt remissvar vikt vid att ämnen och föremål som inte utgör avfall medan verksamheten bedrivs huvudsakligen faller utanför bestämmelserna om säkerheter. Många industrianläggningar använder stora mängder farliga kemikalier, som kan bilda avfall när verksamheten upphör. Vissa remissinstanser (bland annat Kemiindustrin rf, YTP ry) har betonat att det system för sekundärt miljöskadeansvar som är under beredning borde samordnas med säkerheterna. NTM-centralen i Birkaland konstaterar att behov av att inleda ett förfarande för realisering av säkerhet ofta uppstår på grund av att verksamhetsutövaren bedriver verksamhet som strider mot lag eller villkoren för miljötillstånd. Det är inte möjligt att inom ramen för den gällande lagstiftningen realisera säkerheten i dessa situationer, och NTM-centralen föreslår att lagstiftningen i fortsättningen ska utvecklas så att också denna aspekt beaktas. SLL och Kansalaisten kaivosvaltuuskunta anser att en del av säkerheten för avfallsbehandling borde reserveras för oförutsägbara kostnader, varvid säkerheten delvis kan användas till att täcka även kostnaderna för sanering och rening av övergivna eller stängda gruvor.  

I utvecklingen av lagstiftningen om säkerheter gäller det att beakta att säkerhetens användningsändamål ställer vissa villkor på vilka typer av kostnader säkerheten kan täcka. Kostnaderna ska kunna förutses i samband med att säkerheten ställs eller ändras. Av denna anledning kan inte heller sådana åtgärder som strider mot lag eller tillståndsvillkoren täckas med säkerheten, utan dessa ska i fortsättningen omfattas av det ersättningssystem för sekundärt miljöskadeansvar (TOVA) som är under beredning, om förutsättningarna för ersättning i övrigt uppfylls i fallet i fråga. Under samma förutsättningar ska TOVA-systemet också omfatta bland annat sådana fall där ämnen som förblivit oanvända inom processindustrin, såsom kemikalier, blir avfall på grund av att verksamheten plötsligt upphör. 

Det föreslagna 59 § 2 mom., där det föreskrivs om vilka kostnader säkerheten ska omfatta, ansågs i många remissvar vara motiverat (SLL, NTM-centralen i Kajanaland, Kommunförbundet, Skogsindustrin rf, YTP ry, NTM-centralen i Norra Österbotten, Centralförbundet för fiskerihushållning, NTM-centralen i Nyland). Samtidigt framhöll Vasa förvaltningsdomstol att beslut om anläggande av deponier för utvinningsavfall tills vidare inte innehåller detaljerade bestämmelser om stängning av en deponi och tillhörande åtgärder, och att momentet därför i praktiken på grund av brister i tillståndsbeslutet kan visa sig begränsa användningen av säkerheten. Justitieministeriet påpekade att realiseringen regleras i övrigt i den föreslagna 61 a §. Regionförvaltningsverken påpekade i sin tur att förslaget leder till ett behov av att allt noggrannare granska tillstånden med avseende på vilka kostnader som kan täckas med säkerheten i anslutning till den aktuella verksamheten. Regionförvaltningsverken önskade att det i motiveringarna ska definieras vilken typ av åtgärder det är meningen att säkerheten för avfallsbehandling ska täcka. Utifrån remissvaren beslutades att det föreslagna 59 § 2 mom. slopas, dock så att det i den nya 61 b §, som gäller realisering av säkerheter, konstateras att säkerheten kan användas till att täcka kostnader för åtgärder i samband med tvångsutförande. Vidare konstateras det i motiveringarna till ändringen av 61 §, som gäller ställande av säkerhet, att grunderna för beräkning av säkerheten bör föras fram tydligt i motiveringarna till tillståndsvillkoret om säkerhet. 

Även om många remissinstanser förhöll sig positiva till den föreslagna ändringen i lagens 60 § 1 mom., enligt vilket det i fastställande av säkerhetsbeloppet ska beaktas huruvida åtgärderna vidtas av någon annan än verksamhetsutövaren eller myndigheten, var lika många remissinstanser negativt inställda till ändringen. Eftersom momentet innehåller relativt detaljerade bestämmelser beslutades det utifrån remissvaren att momentet ska strykas ur lagen. I stället tas denna aspekt i anslutning till ställande av säkerhet in i motiveringarna till ändringen av 61 §. 

Även den föreslagna ändringen av 61 § 1 mom., som gäller den periodiska översynen av säkerhetens tillräcklighet och riktighet samt eventuella ändringar av tillståndsvillkoret om säkerhet som följer av detta, gav upphov till delade åsikter bland remissinstanserna. Vasa förvaltningsdomstol tvivlade på att anmälningsplikten är nödvändig, eftersom de ändringar som kan leda till att säkerhetens storlek ändras väsentligt enligt förvaltningsdomstolen i praktiken är sådana ändringar som verksamhetsutövaren redan på basis av andra bestämmelser måste anmäla till tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten ska bedöma situationen i sin regelmässiga övervakning och föreslå en ändring med stöd av 89 §, och när det gäller gruvdrift kontrolleras säkerheten i samband med framläggandet av utvinningsavfallsplanen. Även YTP ry konstaterade att otillräcklighet inte i alla situationer ska leda till inledande av tillståndsändring, eftersom indexjusteringar och tillståndsändringar som beror på en väsentlig ändring redan täcker en del av dessa situationer. Remissinstanserna förde också fram åsikter om lämpliga översynsintervall; vissa ansåg att fem år, som ges som exempel i motiveringarna, är ett för långt intervall medan andra ansåg att det krävs ett längre intervall. Vissa frågade också vilka konsekvenser försummad anmälningsplikt ska leda till (justitieministeriet, Finanssiala ry). Därtill föreslog NTM-centralen i Nyland att det även i fortsättningen ska vara möjligt att i tillståndet bestämma att ett förslag till ändring av säkerhet kan lämnas till tillståndsmyndigheten på basis av en bedömning. Kommunförbundet ansåg i sitt remissvar att periodiska bedömningar av säkerhetsbelopp ökar tillsynsmyndighetens arbetsbörda. Förbundet ansåg ändå att anmälningsplikten är motiverad, eftersom tillsynsmyndigheten på grund av resursbrist inte alltid klarar av att upptäcka ökande avfallsmängder.  

Det hör till tillståndsmyndighetens prövning att dimensionera säkerhetsbeloppen så att de står i rätt proportion till miljöriskerna i verksamheten, och det är viktigt att säkerhetens storlek justeras när riskerna i verksamhetsutövarens verksamhet förändras. Det är inte alltid möjligt att dimensionera säkerheten rätt i tillståndsbeslutet: riskerna i verksamheten kan ibland i sig vara svåra att förutse i det praktiska myndighetsarbetet, och i vissa fall har det först efter att tillståndet beviljats varit möjligt att identifiera risker i anslutning till ämnen som använts i olika verksamhetsmetoder eller processer och som bildar avfall. Det hör redan i nuläget till tillsynsmyndigheternas regelbundna övervakningsarbete att bedöma säkerhetens tillräcklighet, och därför har inga tilläggsuppgifter till denna del föreslagits för myndigheterna. Det föreslås att bestämmelser om initiativ för ändring av tillståndsvillkoret om säkerhet ska ingå i 89 § 3 mom., och det ansågs inte vara nödvändigt att föreskriva om något annat ändringsförfarande. Med anledning av remissvaren fogades till motiveringarna till bestämmelsen ett omnämnande av dels de förvaltningstvångsåtgärder som följer av försummad bedömningsskyldighet, dels vikten av att justeringar av säkerheten som görs för att planen för hantering av utvinningsavfall uppdaterats beaktas i tillämpningen av bestämmelsen.  

Flera remissinstanser begärde att det i motiveringarna till förslaget ska förtydligas vad som ska betraktas som grundad anledning till fastställande av en sådan form av säkerhet som anges i lagens 61 § (Kemiindustrin rf, YTP rf, högsta förvaltningsdomstolen). Dessutom poängterade flera remissinstanser verksamhetsutövarens möjlighet att yttra sig i samband med att denna form av säkerhet fastställs (Gruvindustri rf, regionförvaltningsverken) samt det behov av ändringssökande som kommer att uppstå av att en eventuellt dyrare form av säkerhet fastställs. (YTP ry). NTM-centralen i Nyland föreslog att bestämmelsen skulle kunna kompletteras med en möjlighet att även fastställa andra villkor för säkerheten, i synnerhet när det gäller uppsägningstiden för säkerheten. Utifrån remissvaren kompletterades bestämmelsen med en möjlighet att av grundad anledning också fastställa andra villkor för säkerheten, och i motiveringarna till bestämmelsen förklaras att den grundade anledningen i synnerhet anknyter till verksamhetens karaktär när det gäller föroreningsrisken. 

Den föreslagna 61 a §, som gäller förfarandet för realisering av säkerheter, ansågs i remissvaren överlag vara en bra ändring. Högsta förvaltningsdomstolen och justitieministeriet ansåg att 1 mom., där det föreskrivs om realisering, inte är helt begripligt. Bland annat förhållandet mellan en uppmaning och åtgärder enligt 175 § förblev oklart enligt remissinstanserna. Enligt regionförvaltningsverkens gemensamma remissvar får bestämmelserna inte leda till att förfarandet enligt 175 § i miljöskyddslagen fördröjer realiseringen av säkerheten i onödan: till exempel om säkerheten preskriberas kan det uppstå ett behov av att framställa krav redan tidigare, innan alla nödvändiga beslut har fattats. Enligt justitieministeriet bör också alternativet att dela upp paragrafen i två separata paragrafer övervägas, eftersom paragrafen enligt förslaget ska gälla två vitt skilda frågor: realisering av säkerhet och frigörande av säkerhet. 

Utgående från remissvaren ändrades paragrafindelningen så att det i den nya 61 a § föreskrivs om säkerhetens giltighet och frigörande av säkerheten, medan 61 b § gäller realisering av säkerheter. Vidare ändrades bestämmelsen om realisering så att realiseringen ska grunda sig på försummelse av de åtgärder som avses i 59 §. Innan realiseringen genomförs ska ett förvaltningstvångsbeslut fattas med hot om tvångsutförande, och hotet om tvångsutförande ska täckas av säkerheten. I motiveringarna till bestämmelsen redogörs närmare bland annat för användningen av uppmaningar inför vidtagande av förvaltningstvångsmetoder samt för insolvens som en orsak som eventuellt kan leda till realisering av säkerheten. Ett förvaltningstvångsbeslut anses i regel vara nödvändigt för att en säkerhet ska kunna börja realiseras. 

Även förslaget att frigörandet av en säkerhet kan delegeras till tillsynsmyndigheten (det föreslagna 61 a § 2 mom.) ansågs huvudsakligen vara bra. NTM-centralen i Nyland och justitieministeriet ansåg att påståendet att förfarandet blir lättare inte helt håller streck ur alla parters synvinkel. NTM-centralen i Nyland ansåg också att delegering till tillsynsmyndigheten bör beläggas med avgift enligt lag och föreslog som alternativ att delegeringen utvidgas så att det i tillståndsvillkoret är möjligt att bestämma att säkerheten i de situationer som nämns i förslaget ska frigöras och återställas helt och hållet utan ansökningsförfarande. Bestämmelsen och dess motiveringar ändrades så att tillsynsmyndigheten kan frigöra säkerheten även utan ansökan när det gäller sådana beslut som avses i bestämmelsen. Även bedömningen av vilka konsekvenser bestämmelsen får för myndigheterna ändrades så att den bättre motsvarar konsekvenserna av bestämmelsen och ändringen av den.  

Många remissinstanser förde fram möjligheten att kräva säkerhet för avfallsbehandling även när det gäller försöksverksamhet som går ut på avfallsbehandling (NTM-centralen i Tavastland, NTM-centralen i Egentliga Finland, NTM-centralen i Norra Österbotten, NTM-centralen i Nyland, regionförvaltningsverken). Av denna anledning fogades till propositionen ett förslag till ändring av lagens 122 §. Regionförvaltningsverken ansåg att frigörandet av säkerhet även till denna del kan delegeras till tillsynsmyndigheten. Följaktligen föreslogs att beslut om försöksverksamhet ska ingå också i det nya 61 a § 2 mom. 

6.3  Förbränning av kött- och benmjöl

I de positiva remissvaren konstaterades huvudsakligen att det inte finns något att anmärka om i propositionen eller att propositionen kan understödas (Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK ry, Gruvindustri rf, Livsmedelsverket, Skogsindustrin rf, Finlands miljöcentral). Dessutom konstaterade jord- och skogsbruksministeriet att de föreslagna paragraferna om användningen av kött- och benmjöl som bränsle är korrekta och förenliga med lagstiftningen om animaliska biprodukter, som hör till jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde. 

Finlands naturskyddsförbund rf konstaterade i sitt remissvar att det med tanke på elimineringen av hälsorisker kan löna sig att utreda dammkonsekvenserna och de smittorisker som följer av dessa, t.ex. sjukdomen BSE. Inga ändringar gjordes i propositionen med anledning av remissvaret. Bestämmelserna om förbränningsförhållanden och utsläpp från förbränning är förenliga med genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter, vars syfte är att bekämpa djursjukdomar. Till övriga delar hör bekämpningen av djursjukdomar till tillämpningsområdet för lagen om animaliska biprodukter.  

Finlands Kommunförbund rf konstaterade i sitt remissvar att den kommunala miljövårdsmyndighetens skyldighet att erbjuda experthjälp är en ny uppgift, vilket innebär att den finansieringsprincip som gäller kommunerna ska iakttas. Enligt remissvaret är det inte möjligt att erbjuda experthjälp utan att ha tillräcklig kompetens om frågor som gäller förbränning av kött- och benmjöl, vilket förutsätter statsfinansierad utbildning. Kommunförbundet anser att det till 205 § i miljöskyddslagen bör fogas en bestämmelse som gör det möjligt för den kommunala miljövårdsmyndigheten att ta ut en avgift för handräckning som den ger en annan myndighet, om handräckningen medför kostnader som är större än ringa. Enligt Kommunförbundet är det också möjligt att den tillsynsmyndighet enligt lagen om animaliska biprodukter som får handräckning hör till en organisation inom välfärdsområdet. Inga ändringar gjordes i propositionen med anledning av remissvaret. Med anledning av remissvaret kompletterades i den fortsatta beredningen bedömningen av propositionens konsekvenser för myndigheterna. Enligt bedömningen medför experthjälpen inget sådant arbete för den kommunala miljövårdsmyndigheten som kräver ny kompetens, och dessutom är det mycket osannolikt att det i praktiken överhuvudtaget blir aktuellt med handräckning. Av denna anledning ansågs det inte vara ändamålsenligt att ändra 205 §, där det föreskrivs om avgifter. Kommunerna ska dessutom föreskriva närmare om avgiftsbelagda prestationer i sina taxor, vilket inte heller bedöms vara ändamålsenligt med tanke på att verksamheten i fråga bedrivs i synnerligen begränsad omfattning i Finland. 

Justitieministeriet och högsta förvaltningsdomstolen framförde i sina utlåtanden vissa lagstiftningstekniska kommentarer. Med anledning av dessa kommentarer ändrades propositionen i samband med den fortsatta beredningen med avseende på 221 d § i miljöskyddslagen och ikraftträdandebestämmelserna i lagen. 

Vasa förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen fäste i sina remissvar vikt vid skäl 5 i förordning (EU) 2020/735, enligt vilket förordningen inte får påverka de skyldigheter som anges i industriutsläppsdirektivet. Enligt remissinstanserna hör kött- och benmjöl trots de föreslagna bestämmelserna till avfallslagstiftningens tillämpningsområde, och som begrepp betraktas kött- och benmjöl som avfall. Enligt Vasa förvaltningsdomstol betraktas förbränning av avfallsmaterial i miljö- och avfallslagstiftningens systematik som energiproduktion endast om de förutsättningar för klassificering som biprodukt som anges i 5 a § i avfallslagen uppfylls och biprodukten kan jämföras med bränsle, eller om avfallet i enlighet med 5 b § har upphört att klassificeras som avfall och måste betraktas som bränsle. Enligt Vasa förvaltningsdomstol ska förbränningen av kött- och benmjöl bedömas med avseende på dess acceptabilitet även ur perspektivet för den prioritetsordning som anges i avfallslagen. Enligt högsta förvaltningsdomstolen torde det till den del förordningen om avfallsförbränning även i övrigt ska tillämpas på verksamheten inte vara möjligt att kraven i förordningen om avfallsförbränning inte ska tillämpas på förbränning av kött- och benmjöl. Enligt Vasa förvaltningsdomstol är ett uppenbart syfte med propositionen att befria förbränningen av kött- och benmjöl från behovet av miljötillstånd på den grund att verksamheten ska betraktas som avfallsförbränning, och detta bör tydligt framgå av propositionen. Även högsta förvaltningsdomstolen lyfte fram slopandet av miljötillståndsplikten. Vasa förvaltningsdomstol anser att det lagstiftningstekniskt sett vore tydligare att slopa miljötillståndsplikten genom att ändra 32 § i miljöskyddslagen. Enligt Vasa förvaltningsdomstol bör bestämmelserna om att förebygga spridningen av djursjukdomar i förordningen om animaliska biprodukter inte åsidosätta utfärdandet av bestämmelser som behövs för att förhindra förorening av miljön och undvika oskälig miljöbelastning. Vasa förvaltningsdomstol anser att den bedömning av förläggningsplatsens lämplighet och tillståndsprövning från fall till fall som ingår i miljöskyddslagen bör bibehållas i fråga om alla anläggningar som bränner kött- och benmjöl.  

Vasa förvaltningsdomstols och högsta förvaltningsdomstolens remissvar ledde inte till någon ändring av propositionen. I den fortsatta beredningen konstaterades att skäl 5 i förordning (EU) 2020/735 inte har beaktats i artiklarna i förordningen, och att skäl som används i EU-lagstiftningen inte är bindande lagstiftning. Genom propositionen genomförs på nationell nivå förordning (EU) 2020/735, där det föreskrivs att när förbränning av kött- och benmjöl bedrivs med iakttagande av de krav som ställs i förordningen förutsätts det inte att lagstiftningen om avfallsförbränning iakttas. Förutsättningarna för när kött- och benmjöl ska klassificeras som avfall ändras inte genom propositionen. Förbränning av kött- och benmjöl i en panna där även andra avfallsbränslen bränns kan alltjämt förutsätta iakttagande av lagstiftningen om avfallsförbränning. Vidare kan förbränning av kött- och benmjöl alltjämt förutsätta miljötillstånd bland annat med stöd av 27 § i miljöskyddslagen eller punkt 3 i tabell 2 i bilaga 1 till lagen. Med anledning av förvaltningsdomstolarnas remissvar kompletterades i samband med den fortsatta beredningen motiveringarna till 221 c § i miljöskyddslagen.  

6.4  6.4 Offentliggörande av gamla beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen och personuppgifter som ingår i dessa i det allmänna datanätet

När det gäller förslagen till bestämmelser om offentliggörande av gamla beslut konstaterades att de förtydligar rättsläget i fråga om offentliggörande av beslut och att detaljerna kring skyddet av personuppgifter har beaktats i tillräcklig mån. Flera remissinstanser ansåg att det är bra att bestämmelserna ger myndigheterna prövningsrätt när det gäller offentliggörande av beslut. Några remissinstanser ansåg det vara nödvändigt att lagen föreskriver om grunderna för beslut som ska offentliggöras i syfte att styra myndighetsprövningen, säkerställa en enhetlig nationell tillämpningspraxis och genomföra de internationella förpliktelserna på ett ändamålsenligt sätt. En remissinstans föreslog att lagen ska innehålla tydliga bestämmelser om den inbördes arbetsfördelningen mellan närings-, trafik- och miljöcentralerna och regionförvaltningsverken när det gäller offentliggörande av gamla beslut. 

Små preciseringsbehov framfördes bland annat med avseende på hur propositionen kommer att påverka gamla offentliggjorda beslut om sanering av förorenad mark eller rening av förorenat grundvatten (s.k. PIMA-beslut) och behandlingen av dessa. Försvarsministeriet ansåg det vara nödvändigt att det i 50 a §, som innehåller bestämmelser om tillstånds- och anmälningsförfaranden som gäller upplag av kemikalier för försvarsmaktens behov, ska föreskrivas om tillämpningsbegränsningen i fråga om offentliggörandet av gamla beslut på samma sätt som det har föreskrivits om en begränsning av tillämpningen av 85 och 85 a §. Därtill föreslogs vissa preciseringsbehov i fråga om motiveringarna till lagstiftningsordningen. Justitieministeriet fäste i sitt remissvar vikt vid grunden för behandling av personuppgifter och poängterade att det är viktigt att säkerställa att de föreslagna bestämmelserna inte bildar lagstiftning som möjliggör massökning.  

I den fortsatta beredningen gjordes ett tekniskt tillägg i 50 a § i miljöskyddslagen i anslutning till den föreslagna begränsningen i fråga om tillämpningen av 85 b §. Motiveringarna till 85 b § i miljöskyddslagen kompletterades med en beskrivning av den praxis som tillämpas i fråga om PIMA-beslut.  

I den del av propositionen som gäller lagstiftningsordningen justerades den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter och kompletterades grundlagsutskottets utlåtandepraxis efter dataskyddsförordningens ikraftträdande med avseende på förvaringstiderna för personuppgifter. Det föreslås att inga nya bestämmelser om sökning av uppgifter ska tas in i lagen. Till den del gamla beslut förs in i informationstjänsten för miljötillståndsärenden eller i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden kan besluten sökas i enlighet med sökvillkoren för de nämnda tjänsterna. Till den del gamla beslut läggs ut på en myndighets allmänna webbsidor är det inte möjligt enligt den gällande lagstiftningen att integrera en söktjänst som tjänar detta syfte i webbsidorna. 

I den fortsatta beredningen har det inte ansetts vara ändamålsenligt att i lagen ange kriterier för val av beslut som ska offentliggöras. Syftet med att offentliggöra beslut är att främja tillgången till miljöinformation, vilket talar för att beslut bör offentliggöras i bred utsträckning. Detta är dock av resursrelaterade skäl inte möjligt. Myndigheterna har de bästa förutsättningarna att bedöma vilka beslut som på ett representativt sätt återspeglar praxisen för tillämpning av bestämmelserna eller vilka beslut det i övrigt kan anses vara motiverat att offentliggöra. I och för sig kan det konstateras att det med tanke på tillgången till miljöinformation kan anses vara ändamålsenligt att de beslut som offentliggörs representerar så många olika projekt av varierande omfattning och typ som möjligt, och att dessa är förlagda i olika förhållanden. Beträffande påpekandet om fördelningen av behörighet myndigheterna emellan konstateras att 3 och 6 § i lagen om införande av lagstiftningen om statens regionförvaltningsreform (903/2009) måste anses vara tillräckliga. 

7.1  Miljöskyddslagen

50 a §. Tillstånds- och anmälningsförfaranden som gäller upplag av kemikalier för försvarsmaktens behov. Till 1 mom. fogas i syfte att förtydliga lagstiftningen en tillämpningsbegränsning i fråga om offentliggörandet av gamla beslut, enligt vilken den föreslagna 85 b § inte ska tillämpas på tillstånds- och anmälningsförfaranden som gäller upplag av kemikalier för försvarsmaktens behov. Det är fråga om en ändring av teknisk karaktär. Syftet med 50 a § i miljöskyddslagstiftningen är att säkerställa att målsättningarna för miljöskyddslagen kan genomföras även i objekt som är avsedda att tjäna försvarsmaktens behov utan att de lagenliga förfaranden äventyrar hemlighållandet av objekt som ska ges särskilt skydd med tanke på landets försvar.  

Ytterligare skulle i paragrafens 1 mom. göras några språkvårdliga korrigeringar som inte påverkar innehållet i regleringen. 

59 §.Säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet. Det föreslås att till paragrafen ska fogas en bestämmelse om att skyldigheten att ställa säkerhet även gäller utövare av annan tillståndspliktig verksamhet, i vars verksamhet det uppstår betydande mängder avfall. Bestämmelsen gäller sådan verksamhet där avfallsbehandling inte är den huvudsakliga grunden för att verksamheten ska anses vara tillståndspliktig. Syftet är att säkerheten ska täcka kostnaderna för ordnande av avfallshantering för det avfall som uppstår i verksamheten. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga det rådande rättsläget. 

I handledningen om säkerheter inom avfallshantering konstateras att yrkesmässig behandling av avfall eller behandling av avfall i en anläggning kan ingå i miljötillståndspliktig verksamhet även på annan grund. Detta gäller ofta till exempel gruvdrift. Säkerhet kan således krävas även för sådan verksamhet i vilken behandling av avfall förekommer, även om det primära syftet med verksamheten inte är att bedriva yrkesmässig behandling av avfall. 

Syftet med den bestämmelse som föreslås ingå i paragrafen är att precisera att säkerhet för avfallsbehandling kan krävas även till den del det avfall som uppstår i verksamheten hör till produktionsverksamhet och det inte är fråga om avstjälpningsplatsverksamhet. Efter att avfallet har uppkommit ska det förvaras eller i övrigt behandlas i området på det sätt som därom föreskrivs i tillståndet för ordnande av avfallshantering. Denna typ av avfallsbehandling kan ingå bland annat i gruvors och gjuteriers verksamhet, i skogsindustrin samt i processindustri, där kemikalier återvinns eller tillverkas (avfallet kan bestå t.ex. av avloppsslam eller aska). Med betydande mängder avfall som behandlas hänvisas i första hand till sådan verksamhet som i sig uppfyller kriteriet för yrkesmässig behandling eller behandling i anläggning och som av denna anledning måste betraktas som verksamhet som kräver säkerhet för avfallsbehandling. Därtill kan säkerhet krävas även i fråga om sådan övrig lagring eller övrig behandling som omfattar en stor mängd avfall, då avfallet till synnerligen stor del kräver yrkesmässig behandling eller åtgärder som föregår yrkesmässig behandling, eller då avfallsbehandlingen är särskilt krävande på grund av att det är fråga om farligt avfall. Bedömningen av vad som kan betraktas som en betydande mängd avfall är således också beroende av den risk för förorening som avfallet orsakar, såsom de egenskaper som hör till farliga avfall. Säkerheten kan även gälla tillfällig lagring på det område där verksamheten bedrivs, som i allmänhet berörs av den maximala varaktighet som fastställts i tillståndsvillkoren och skyldigheten att transportera bort avfallspartiet i fråga till en ändamålsenlig behandlingsplats, såvida inte tillståndet innefattar en skyldighet att omedelbart transportera bort avfallet från området.  

Den säkerhet som krävs för behandling av avfall ska inte utvidgas till att omfatta ämnen som förblir oanvända i processen, såsom de kemikalier som används vid en ytbehandlingsanläggning, om vilkas omvandling till avfall det inte finns någon förhandsinformation vid tidpunkten för tillståndsförfarandet. Dessa kemikalier kan omvandlas till avfall främst i sådana fall där verksamheten plötsligt läggs ner exempelvis på grund av insolvens. När en kemikalie som inte längre används i en process omvandlas till avfall kan det däremot krävas att säkerhet ska ställas för att säkerställa en ändamålsenlig behandling av även denna typ av avfall, om avfall uppstår i betydande mängder på det sätt som avses i bestämmelsen. 

61 §.Ställande av säkerhet. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar de ändringar som föreslås i paragrafen. Paragrafen ska endast föreskriva om omständigheter som gäller ställande av säkerhet, och särskilda bestämmelser om säkerhetens giltighet ska ingå i den nya 61 a §. 

Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att till momentet fogas en ny bestämmelse om att det i tillståndet kan bestämmas att verksamhetsutövaren regelbundet ska bedöma säkerhetens tillräcklighet för de kostnader som orsakas av åtgärder som avses i 59 § och meddela om detta till tillsynsmyndigheten. Tillståndsmyndigheten kan överväga om den avfallsbehandlingsverksamhet för vilken säkerheten har bestämts är av sådan natur att det finns skäl att separat bedöma säkerhetens tillräcklighet med jämna mellanrum. Om det är fråga om en säkerhet för avfallsbehandling som krävs i ett miljötillstånd för gruvor kan myndigheten i sin prövning ge akt på skyldigheten enligt 114 § om att regelbundet se över planen för hantering av utvinningsavfall och eventuella behov av att ändra miljötillståndet till följd av ändringar i planen, i samband med vilket även säkerheten för avfallsbehandling vid behov kan justeras. Ett lämpligt intervall mellan bedömningarna av säkerhetens tillräcklighet kan vara till exempel fem år. Tillsynsmyndigheten kan enligt lagens 175 § vid behov utnyttja förvaltningstvång, om verksamhetsutövaren försummar den anmälningsplikt som avses i den föreslagna bestämmelsen. Vidare föreskrivs i informativt syfte att tillståndsvillkoret om säkerhet vid behov ska ändras i enlighet med 89 § 3 mom. Det ska dock noteras att tillståndsvillkoret om säkerhet vid behov ska ses över också i andra fall än enbart på basis av en sådan bedömning som avses i 61 §, om ett ärende inleds hos tillståndsmyndigheten med stöd av 89 § 3 mom. av någon annan orsak på initiativ av en tillsynsmyndighet eller den myndighet som bevakar allmänt intresse. Dessutom föreslås en liten lagteknisk ändring i ordalydelsen i momentets första mening. 

Redan den gällande lagstiftningen förutsätter att det i motiveringarna till det tillståndsvillkor som gäller säkerheten till behövliga delar specificeras hur säkerhetens storlek har beräknats och vilka kostnadsposter som har beaktats. I beräkningen av säkerhetens storlek ska det också beaktas att de åtgärder som säkerheten är avsedd att täcka vidtas av någon annan än verksamhetsutövaren eller en myndighet. Om till exempel verksamhetsutövaren går i konkurs måste miljövårdsmyndigheten ofta låta en utomstående aktör utföra alla nödvändiga avfallshanteringsåtgärder. Då kan myndigheten inte utnyttja verksamhetsutövarens egna avtalsrelationer och prislistor som baserar sig på dessa. Säkerheten ska vara tillräcklig för att åtgärderna ska kunna vidtas av en utomstående aktör som myndigheten anlitar. Vid behov ska lagstiftningen om upphandling iakttas vid upphandlingen. 

Det föreslås att paragrafen ska innehålla ett nytt 2 mom. enligt vilket möjligheten att ändra säkerhetens storlek enbart på grund av en indexjustering vid behov kan beaktas redan i tillståndsvillkoren. Eftersom denna typ av justering av säkerhetens storlek anknyter till en indexbunden ändring av priserna på de åtgärder som är avsedda att täckas av säkerheten kan tillsynsmyndigheten genomföra den utan att tillståndsvillkoret om säkerhet behöver ändras. Tillsynsmyndigheten kan godkänna ändringen av säkerhetens storlek antingen på eget eller på tillståndshavarens initiativ. Säkerhetsbeloppet kan ökas eller minskas, om detta är nödvändigt på basis av index. I tillståndsvillkoret specificeras vilka index som ska användas till att justera säkerhetens storlek. Vid behov kan det i tillståndet också bestämmas hur ofta och på grund av hur stora prisändringar säkerhetens storlek ska justeras. Ändringen av säkerhetens storlek ska godkännas genom ett utlåtande av tillsynsmyndigheten, och inget separat överklagbart beslut fattas således om ändringen. Detta är möjligt eftersom det handlar om att genomföra ett synnerligen noggrant avgränsat tillståndsvillkor om justering av en indexbunden säkerhet, som inte innefattar rättslig prövning och som således inte medför något behov av rättsskydd. Det föreslås att denna bestämmelse fogas till det nya momentet för tydlighetens skull, trots att denna typ av tillståndsvillkor har använts redan med stöd av den gällande lagen. Som index kan användas till exempel Statistikcentralens byggnadskostnadsindex och kostnadsindexet för avfallstransport. 

Den senare delen av nuvarande 1 mom., som gäller godtagbara säkerhetsformer, blir ett nytt 3 mom. Det föreslås att det till det nya 3 mom. om godtagbara säkerhetsformer ska fogas en bestämmelse om att det av grundad anledning i tillståndet kan bestämmas närmare om godtagbara säkerhetsformer och om andra villkor för säkerheten. Den grundade anledningen ska anknyta till verksamhetens beskaffenhet och till en särskild risk för förorening som denna ger upphov till samt till ett accentuerat behov av att säkerställa en så omedelbar tillgång till säkerheten som möjligt. Till exempel kan användning av så kallad on first demand-säkerhet i vissa fall förutsättas av grundad anledning. Även om det i 61 b § föreskrivs i fråga om realisering av säkerhet att realiseringen ska föregås av ett förvaltningstvångsbeslut, kan det ändå anses att särskilt denna typ av säkerhet tryggar en snabb utbetalning ur säkerheten. Denna typ av villkor har redan nu i vissa fall ställts i tillståndsvillkoren. Syftet med bestämmelsen är att på lagnivå förtydliga att tillståndsmyndigheten kan agera på detta sätt. Möjligheten att vid behov bestämma vilken typ av säkerhet som är godtagbar bidrar också till att trygga det i 60 § 1 mom. angivna kravet på att säkerhetens tillräcklighet ska säkerställas.  

Likaså är det möjligt att av grundad anledning i tillståndet fastställa även andra villkor om säkerheten. Uppsägningstiden för säkerheten är ett exempel på villkor som kan vara nödvändigt att fastställa i tillståndet. Om den som ställer säkerheten säger upp en tills vidare gällande säkerhet ska tillsynsmyndigheten ges tillräckligt med tid att reagera på ändringarna i säkerhetssituationen och att eventuellt gå in för att realisera säkerheten innan uppsägningstiden löper ut, om de avfallshanteringsåtgärder som täcks av säkerheten har försummats. I vissa fall lönar det sig att av grundad anledning föreskriva närmare om uppsägningstiden i tillståndsvillkoret om säkerhet. Den grundande anledningen kan anknyta till en särskild risk för förorening som orsakas av verksamheten på det sätt som beskrivs ovan. 

Paragrafens nuvarande 2 mom. blir ett nytt 4 mom. Paragrafens nuvarande 3 och 4 mom. flyttas till den nya 61 a §. 

61 a §. Säkerhetens giltighet och frigörande av säkerhet. Det föreslås att en ny 61 a § om säkerhetens giltighet och frigörande av säkerhet ska fogas till lagen.  

Till paragrafens 1 mom. föreslås flyttas den bestämmelse om säkerhetens giltighet som ingår i gällande 61 § 3 mom. 

Det föreslås att den bestämmelse om frigörande av säkerhet som ingår i 61 § 4 mom. i den gällande lagen flyttas till 2 mom. I momentet föreskrivs vidare att i ett beslut om att tillståndet förfaller eller verksamheten upphör och i ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om verksamhet av försöksnatur kan det bestämmas att tillsynsmyndigheten får frigöra en säkerhet när verksamhetsutövaren har uppfyllt sina skyldigheter. Nuvarande praxis är att verksamhetsutövaren efter ett beslut om att tillståndet förfaller eller verksamheten upphör och ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om verksamhet av försöksnatur ska lämna en separat ansökan om frigörande av säkerhet till tillståndsmyndigheten, som fattar ett separat beslut om frigörande av säkerhet. I syfte att förenkla förfarandet föreslås det att beslut om frigörande av säkerhet i dessa beslut ska kunna delegeras till tillsynsmyndigheten även utan separat ansökan, eftersom det helt klart är fråga om att verksamheten läggs ned och behovet av säkerhet samtidigt upphör. Eftersom tillståndsmyndigheten redan har föreskrivit om frigörande av säkerheten tillräckligt tydligt i det tillståndsvillkor som myndigheten meddelat och det är fråga om att frigöra en (återstående) säkerhet på grund av att en verksamhet av försöksnatur eller någon annan verksamhet upphört eller ett tillstånd förfallit, kan tillsynsmyndigheten besluta om frigörande av säkerheten utgående från en inspektion som myndigheten utför efter att verksamheten har upphört. Frigörandet och motiveringarna till det ska antecknas tydligt i inspektionsprotokollet. Inget separat överklagbart beslut behöver fattas om ärendet. 

61 b §.Realisering av säkerhet. Det föreslås att en ny 61 b § om realisering av säkerhet ska fogas till lagen. 

I paragrafen föreskrivs om det förfarande som ska iakttas vid realisering av säkerhet. Den gällande lagen innehåller ingen separat bestämmelse om detta, utan vid ställande av säkerhet har 175 § om åtgärder vid överträdelser och försummelser och 179 § om myndighetsåtgärder vid lagstridiga förfaranden iakttagits. Det föreslås att en ny bestämmelse om detta ska fogas till 61 b § för tydlighetens skull.  

En säkerhet kan realiseras, om genomförandet av de åtgärder som säkerheten är avsedd att täcka har försummats. Försummelsen kan bero på att verksamhetsutövaren har blivit insolvent, dvs. en situation där verksamhetsutövaren har försatts i konkurs eller där ett sådant saneringsförfarande som avses i lagen om företagssanering (47/1993) har inletts. En säkerhet kan också realiseras av annan orsak, om åtgärder som är föremål för säkerheten försummas. Enligt handledningen om säkerheter inom avfallshantering är syftet med säkerheten för avfallsbehandling inte enbart att säkerställa att de avfallsrelaterade skyldigheterna uppfylls om verksamhetsutövaren blir insolvent, utan att garantera att skyldigheterna uppfylls som sig bör i alla situationer. Även om det är möjligt att realisera en säkerhet också i det fall att verksamhetsutövaren fortsätter med sin verksamhet kan man anta att det vanligtvis blir aktuellt med realisering av säkerhet efter att verksamhetsutövaren har blivit insolvent. Då är det sannolikt att verksamhetsutövaren inte längre klarar av att uppfylla sina skyldigheter som sig bör.  

För ibruktagande av borgen och pantsatt insättning förutsätts enligt handledningen dessutom att huvudförpliktelsen förfallit till betalning (till exempel när det gäller borgen, 24 § 1 mom. i lagen om borgen och tredjemanspant). När det gäller säkerheter för avfallsbehandling kan de avfallsbehandlingsåtgärder som säkerheten täcker betraktas som huvudförpliktelse. I regel ska det krävas genom ett separat beslut att åtgärderna ska ha vidtagits innan säkerheten kan realiseras. Ett förvaltningstvångsbeslut som gäller uppfyllande av avfallshanteringsskyldigheter ska innehålla en förteckning över alla de åtgärder som krävs för att återställa läget så att det är förenligt med lagen. Genom ett lagakraftvunnet förvaltningstvångsbeslut är det på så sätt möjligt att bevisligen ”säga upp” huvudförpliktelsen. Behovet av förvaltningstvångsbeslut är inte lika entydigt när det gäller on first demand-garantier, eftersom det hör till den säkerhetsformens natur att möjligheten att realisera säkerheten inte är beroende av att huvudförpliktelsen ska ha förfallit. Enligt handledningen är det med tanke på god förvaltningssed ändå tydligast att ärendet framskrider via förvaltningstvång även när det är fråga om on first demand-säkerhet. Förvaltningstvångsbeslutet ska vid behov förenas med ett förordnande om verkställighet, så att beslutet kan verkställas även om det ännu inte hunnit vinna laga kraft. Krav på att en säkerhet ska realiseras ska framställas till den som ställt säkerheten under den tidsbegränsade säkerhetens giltighetstid. 

Även det förfarande som anges i den nya 61 b § utgår från att tillsynsmyndigheten ska fatta ett förvaltningstvångsbeslut, varefter säkerheten kan realiseras. I praktiken ska tillsynsmyndigheten först uppmana verksamhetsutövaren att vidta de avfallshanteringsåtgärder som täcks av säkerheten samt höra verksamhetsutövaren och konkursboet om uppfyllande av skyldigheterna. Om uppmaningen inte iakttas ska tillsynsmyndigheten fatta ett förvaltningstvångsbeslut och vid behov höra verksamhetsutövaren, om denne inte har hörts tidigare. Förvaltningstvångsbeslutet ska förenas med hot om tvångsutförande, vilket innebär att om föreläggandet inte iakttas kommer åtgärderna att vidtas på verksamhetsutövarens bekostnad så att kostnaderna betalas ur säkerheten (184 § i miljöskyddslagen, 14 § i viteslagen 1113/1990). Beslutet är överklagbart, och om ärendet är brådskande kan det förenas med ett föreläggande om verkställighet trots överklagande (200 § i miljöskyddslagen). Tillsynsmyndigheten ska kontrollera i samband med en inspektion om de skyldigheter som fastställts i beslutet har iakttagits. Om verksamhetsutövaren inte vidtar avfallshanteringsåtgärder till följd av förvaltningstvångsbeslutet ska tillsynsmyndigheten besluta att säkerheten ska realiseras. I praktiken är det fråga om ett beslut om verkställighet med hot om tvångsutförande (15 § i viteslagen), enligt vilket myndigheten låter vidta de försummade avfallshanteringsåtgärderna och pengarna för detta tas ur säkerheten. Säkerheten kan realiseras när ett beslut om verkställighet med hot om tvångsutförande är verkställbart. Även detta beslut kan förenas med ett förordnande om verkställighet trots överklagande. Dessutom bekräftas det i bestämmelsen att säkerheten kan användas till att täcka kostnader för åtgärder i samband med tvångsutförande. Med åtgärder i samband med tvångsutförande avses de åtgärder som anges i 59 §, vars försummelse har lett till realisering. 

Om verksamheten fortsätter ska verksamhetsutövaren eller konkursboet samtidigt förpliktas till att ställa en ny säkerhet. Säkerheten kan realiseras också i sådana situationer som avses i 182 a § 1 mom. 1 punkten, dvs. när genomförandet av åtgärderna inte kan säkerställas genom det förfarande som avses i 175 § i denna lag på grund av att den som svarar för verksamheten saknar faktisk handlingsförmåga.  

85 b §.Offentliggörande av gamla beslut. Det föreslås att till lagen fogas en ny 85 b §, där det föreskrivs om offentliggörande av gamla beslut i det allmänna datanätet. Med gamla beslut avses beslut som meddelats med stöd av den miljöskyddslag (86/2000) som föregick den gällande miljöskyddslagen.  

De myndigheter som avgjort ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har i syfte att förbättra tillgången till miljöinformationen alltsedan 2004 på sina egna webbplatser och på miljöförvaltningens gemensamma webbplats offentliggjort beslut som de fattat med stöd av miljöskyddslagen och vattenlagen, inklusive ansökningshandlingarna. I de beslut som offentliggjorts i det allmänna datanätet har personuppgifter om andra än verksamhetsutövaren i regel dolts. Den föreslagna nya paragrafen förtydligar bestämmelserna om offentliggörande av gamla beslut och tryggar tillgången till meddelade beslut för de berörda parterna och för andra aktörer som behöver besluten. Genom bestämmelserna säkerställs dessutom att parternas behov av personuppgiftsskydd uppfylls och att de personuppgifter som ingår i besluten behandlas som sig bör.  

Enligt den föreslagna 85 b § kan ett beslut som har meddelats med stöd av miljöskyddslagen från 2000 (86/2000) offentliggöras på webbplatsen för den myndighet som meddelat beslutet eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats. Jämfört med 85 a § i miljöskyddslagen får myndigheten mer omfattande prövningsrätt när det gäller att avgöra vilka beslut som behöver läggas fram till påseende i det allmänna datanätet i syfte att främja tillgången till miljöinformation.  

I och med att tillämpnings- och rättspraxisen i anslutning till miljöskyddslagen har utvecklats har äldre avgöranden inte samma betydelse som nyare avgöranden. En ändamålsenlig lösning vore att myndigheten ur ärendematerialet väljer ut vilka avgöranden som ska offentliggöras i det allmänna datanätet. Om offentliggörandet av ett beslut till exempel har betydelse i mer än ett enskilt fall kan det vara ändamålsenligt att offentliggöra beslutet i det allmänna datanätet. När det gäller gamla beslut är det ändamålsenligt att endast besluten i sig offentliggörs i det allmänna datanätet, eftersom de uppgifter som är viktiga med tanke på tillgången till miljöinformation framgår av dessa. Andra handlingar som gäller gamla beslut, såsom ansökningshandlingar, kan vid behov fås till påseende genom en begäran om uppgifter som lämnas till den behöriga myndigheten. 

Beslut som offentliggörs i det allmänna datanätet kan oberoende av vad som föreskrivs i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen innehålla personuppgifter som är nödvändiga med tanke på tillgången till information, såsom verksamhetsutövarens namn och uppgifter om verksamhetens geografiska läge. Denna bestämmelse är en specialbestämmelse i förhållande till 16 § 3 mom. i offentlighetslagen. Bestämmelsen om undantag från 16 § 3 mom. i offentlighetslagen behövs, eftersom personuppgifter som publiceras i handlingar kan ingå i myndighetens personregister. När uppgifterna lämnas ut via det allmänna datanätet kan myndigheten inte förvissa sig om mottagarens rätt att använda personuppgifterna eller om det ändamål för vilket uppgifterna senare kommer att användas, eftersom vem som helst som använder det allmänna datanätet har tillgång till uppgifterna. 

Verksamhetsutövarens namn och uppgifter om förläggningsorten kan betraktas som nödvändiga uppgifter, utifrån vilka ett ärende enligt miljöskyddslagen kan specificeras tillräckligt och med hjälp av vilka de berörda parterna och allmänheten kan bedöma hur projektet påverkar den omgivande miljön. Om verksamhetsutövaren till exempel är en privatperson som idkar verksamhet under en firma eller i form av ett personbolag, är namnet en personuppgift. Förläggningsorten för verksamheten kan vara samma ort där personen bor och på så sätt utgöra en uppgift utifrån vilken personen kan identifieras. Det bör dock noteras att även om det är fråga om identifikationsuppgifter om en fysisk person, är denna uppgift alltid förknippad med näringsverksamhet, och därmed kan dessa uppgifter offentliggöras i det allmänna datanätet i enlighet med beslutsförslaget. Däremot kan det inte anses vara nödvändigt att i beslut som offentliggörs i det allmänna datanätet inkludera namn på andra berörda parter, såsom eventuella personer som orsakats olägenhet, och beteckningar och namn på deras fastigheter, med beaktande av principen om uppgiftsminimering i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (2016/679), enligt vilken personuppgifter ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. Myndigheten ska vid offentliggörande av uppgifter fästa särskild vikt vid att inga sekretessbelagda uppgifter offentliggörs i det allmänna datanätet. 

Personuppgifter som ingår i ett beslut ska raderas ur det allmänna datanätet efter att verksamheten har upphört. En annan förutsättning för att personuppgifter som ingår i ett tillståndsbeslut ska kunna raderas är att de åtgärder för avslutande av verksamheten som anges i 94 § i den gällande miljöskyddslagen har genomförts. När det gäller sådan sanering av mark och grundvatten som avses i 14 kap. i miljöskyddslagen kan verksamheten anses ha upphört och åtgärderna ha vidtagits när fältarbetet i anslutning till saneringen av mark och grundvatten har utförts och verksamhetsutövaren har lämnat en slutrapport till NTM-centralen. 

Informationstjänsten för miljötillståndsärenden innehåller en sökfunktion, med vilken uppgifter kan sökas genom avgränsad sökning med ärendets identifikationsuppgifter, verksamhetsutövarens namn, projekttypen, kommunen i fråga eller ett visst tidsintervall som sökkriterium. Sökfunktionen kan också användas för sökning av uppgifter i sådana i den föreslagna paragrafen avsedda beslut som förts in i informationstjänsten. Ingen motsvarande typ av sökfunktion finns vare sig på miljöförvaltningens gemensamma webbplats eller på myndighetens egen webbplats, utan på dessa kan beslut sökas i enlighet med webbplatsens katalogstruktur eller med hjälp av en allmän sökfunktion som finns på webbplatsen. I den allmänna sökfunktionen kan sökningen avgränsas till handlingens ämne, innehåll, område, tidpunkt och utgivare. Sökfunktionen möjliggör dock inga så kallade massökningar. 

89 §.Ändring av tillstånd. Det föreslås att 2 mom. 2 punkten ska preciseras så att tillståndsmyndigheten på initiativ av en tillsynsmyndighet, den myndighet som bevakar allmänt intresse, den som orsakats olägenhet eller en i 186 § avsedd registrerad förening eller stiftelse ska ändra tillståndet, om verksamheten kan ha konsekvenser som är förbjudna enligt denna lag. Bestämmelser om de förbjudna konsekvenser som avses i lagrummet, dvs. absoluta förbud mot förorening av mark, grundvatten och hav, finns i lagens 16—18 §. Enligt dessa bestämmelser är redan en sådan verksamhet som kan orsaka en i paragraferna avsedd konsekvens förbjuden. Det är således förbjudet att ens orsaka en risk för förorening, vilket har konstaterats i motiveringarna till motsvarande bestämmelser i den tidigare miljöskyddslagen (lag 86/2000, 7—9 §) (RP 84/1999, s. 45—46). Sakläget har bekräftats också i högsta förvaltningsdomstolens rättspraxis, se till exempel HFD:2010:28 och HFD:2018:41, som uttryckligen handlar om att i tillräcklig grad eliminera föroreningsrisken. Syftet med denna precisering är att förtydliga formuleringen i den gällande 89 § 2 mom. 2 punkten så att den bättre motsvarar innehållet i de ovannämnda lagrummen. Syftet är inte att ändra det gällande rättsläget. 

Bestämmelser om beaktande av risken för förorening ingår också i övrigt i de allmänna bestämmelserna i miljöskyddslagen. Verksamhetsutövaren är med stöd av 6 § i miljöskyddslagen skyldig att vara konsekvensmedveten och bland annat känna till verksamhetens konsekvenser för miljön, verksamhetens risker för miljön och hanteringen av dem. Vidare är verksamhetsutövaren skyldig enligt lagens 7 § att ordna sin verksamhet så att förorening av miljön kan förebyggas och begränsas och enligt lagens 8 § att förebygga förorening av miljön exempelvis genom kontroller och genom att se till att bästa tillgängliga teknik används i verksamheten. Verksamhet som regleras i miljöskyddslagen och som orsakar risk för förorening av miljön omfattas också av den allmänna principen om försiktighet och aktsamhet som ingår i lagen (20 §). Enligt denna princip ska en förorening om möjligt hindras redan innan det med full säkerhet har bevisats att det finns ett orsakssamband mellan vissa verksamheter och miljöolägenheter. Aktsamhetsprincipen förutsätter, vid sidan av förebyggande åtgärder och minimering av olägenheter, att en verksamhet ska bedrivas så att miljöskyddet ständigt beaktas (RP 84/1999 rd, 42—43). Exempelvis i högsta förvaltningsdomstolens avgörande om Finnpulp Oy:s bioproduktfabrik HFD:2019:166 konstaterades det att även försiktighetsprincipen enligt 20 § 1 punkten i miljöskyddslagen ska beaktas i bedömningen av hur sannolikt det är att en verksamhet som medför risk för förorening av miljön ska få konsekvenser för miljön och hur skadliga konsekvenser det är fråga om. I avgörandet tolkades den förbjudna betydande förorening som avses i 49 § 2 punkten i miljöskyddslagen på det sätt som förutsätts enligt de unionsrättsliga skyldigheterna och försiktighetsprincipen. 

Principerna har också nära samband med varandra bland annat när det gäller beredskapsskyldigheten och försiktighetsprincipen. Även principen om bästa tillgängliga teknik går hand i hand med förebyggande åtgärder och aktsamhetsprincipen, eftersom det ska kunna krävas att den teknik som är bäst med tanke på miljön ska användas, även om man ännu inte tillräckligt noggrant känner till vilka konsekvenser verksamheten kan få. Vidare ingår skyldigheten att vara konsekvensmedveten i aktsamhetsprincipen (RP 84/1999 rd, s. 42). Enligt lagens 52 § 3 mom. ska tillståndsvillkoren om utsläppsgränsvärde och förebyggande och begränsning av utsläpp grunda sig på bästa tillgängliga teknik. I 53 § föreskrivs dessutom om de omständigheter som ska beaktas i bedömningen av bästa tillgängliga teknik, bland annat den tid som krävs för ibruktagande av bästa tillgängliga tid, betydelsen av den planerade tidpunkten för inledandet av verksamheten samt kostnaderna för och nyttan av att förebygga och begränsa utsläpp. 

Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, varvid nuvarande 3 mom. blir 4 mom. I det nya 3 mom. föreskrivs om tillståndsmyndighetens skyldighet att på initiativ av tillsynsmyndigheten eller den myndighet som bevakar allmänt intresse ändra tillståndet om tillståndsmyndigheten bedömer att den säkerhet som fastställts för avfallsbehandlingsverksamheten i tillståndet inte är tillräcklig för att sköta de åtgärder som avses i 59 § eller säkerheten i övrigt inte uppfyller kraven enligt 59—61 §. Nuvarande 89 § innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om ändring av säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet, och det har varit något oklart om bestämmelsen kan tillämpas för det ändamålet. Detta tillägg till bestämmelsen förtydligar rättsläget på så sätt att det är möjligt att ändra ett tillstånd även i syfte att ändra tillståndsvillkoret om säkerhet. Rätten till initiativ begränsas i bestämmelsen till att gälla endast tillsynsmyndigheten och den myndighet som bevakar allmänt intresse, till exempel den statliga tillsynsmyndigheten i ett ärende som hör till den kommunala miljövårdsmyndighetens behörighet eller, i en motsatt situation, den kommunala miljövårdsmyndigheten samt hälsoskyddsmyndigheten. Dessa myndigheter kan utifrån de uppgifter de har till sitt förfogande anses ha de bästa förutsättningarna att kunna bedöma säkerhetens tillräcklighet. Den som orsakats olägenhet eller en i 186 § avsedd registrerad förening eller stiftelse kan meddela observationer om eventuell otillräcklig säkerhet eller andra observerade brister i säkerheten till tillsynsmyndigheten, som vid behov kan lägga fram ett initiativ om säkerhetens tillståndsvillkor hos tillståndsmyndigheten.  

Det föreslås att paragrafen också ska innehålla vissa tilläggsmetoder för inhämtande av sådana utredningar som behövs i det initiativförfarande som avses i 2 och 3 mom. Verksamhetsutövaren omfattas av den ovannämnda allmänna skyldigheten att vara medveten om de miljökonsekvenser som verksamheten kan leda till. Tillståndsmyndigheten omfattas i sin tur av en utredningsskyldighet (31 § 1 mom. i förvaltningslagen), på basis av vilken myndigheten kan begära att verksamhetsutövaren ska lämna in uppgifter som behövs för behandlingen av ett initiativ. I den tillsyn som följer efter att tillstånd beviljats och i förfarandet för tillståndsändring är både tillsyns- och tillståndsmyndigheten beroende av att verksamhetsutövaren bistår med inhämtandet av nödvändiga utredningar. Tillståndsmyndigheten ska dessutom ha även andra metoder för att inhämta utredningar som behövs för behandling av ett initiativ om tillståndsändring, om verksamhetsutövaren själv inte är beredd att lämna utredningarna. 

Paragrafens tidigare 3 mom. blir ett nytt 4 mom. Det föreslås att momentet ändras så att tillståndsmyndigheten vid hörande av verksamhetsutövaren gällande ett initiativ ska ålägga denna att inom en skälig tid ge in behövliga redogörelser för bedömning av grunden för och behovet av att ändra tillståndet. Tidsfristens skälighet påverkas av ärendets beskaffenhet och omfattning samt bland annat av om redogörelserna kan inhämtas endast under en viss årstid (exempelvis naturutredningar medan marken inte är frusen). Dessutom ändras momentets nuvarande svenskspråkiga ordalydelse till en liten del. 

Den skyldighet som avses i bestämmelsen ska inte blandas ihop med de i 175 § avsedda förelägganden som tillsynsmyndigheten kan använda. Verksamhetsutövaren kan genom förvaltningstvång förpliktas till att ansöka om tillstånd endast med stöd av 29 §, när det är fråga om en väsentlig ändring av verksamheten. När det gäller sådan tillståndsändring som aves i 89 § kan verksamhetsutövaren inte förpliktas att ansöka om ändring av tillstånd genom förvaltningstvång. Om en verksamhet som beviljats tillstånd däremot får sådana konsekvenser som avses i 2 mom. 2 punkten, ska myndigheten ingripa i verksamheten direkt med stöd av 175 §. Vidare kan tillsynsmyndigheten med stöd av 175 § 1 mom. 3 punkten bestämma att verksamhetsutövaren ska vidta tillräckliga åtgärder för att utreda verksamhetens miljökonsekvenser, om det finns grundad anledning att misstänka att verksamheten orsakar sådan miljöförorening som strider mot denna lag. Bestämmelsen anknyter till lagens 6 §, som gäller verksamhetsutövarens skyldighet att vara konsekvensmedveten. De utredningar som behövs för behandling av ett initiativ om tillståndsändring kan dock gälla även andra uppgifter än sådana uppgifter som gäller verksamhetens miljökonsekvenser, och 175 § lämpar sig således dåligt för inhämtandet av utredningar som behövs i initiativförfarandet. 

I det nya 5 mom. ska det föreskrivas att om avgörandet av ett i 4 mom. avsett ärende är av betydelse för allmänintresset eller om vägande skäl kräver det, kan verksamhetsutövaren åläggas att inhämta utredning som behövs för att initiativet ska kunna avgöras vid äventyr att utredning inhämtas på verksamhetsutövarens bekostnad. Med allmänintresse avses ett allmänt intresse inom miljöskyddet, i enlighet med vilket målet är att förebygga sådan förorening av miljön som anges i 5 § 1 mom. 2 punkten. Bland de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 49 § utgör bland annat en i 5 § 1 mom. 2 punkten avsedd följd, eller risk för sådan, samt konsekvenser som är förbjudna enligt 16—18 § en central del av den prövning av allmänt intresse som görs i tillståndsförfarandet. Ärendets betydelse med tanke på allmänintresset kan bedömas i synnerhet i situationer där tillståndsmyndigheten ska bedöma huruvida en i 89 § 2 mom. 1—4 punkten avsedd grund för ändring av tillstånd uppfylls. De vägande skäl som avses i bestämmelsen kan gälla till exempel en miljöföroreningsrisk som orsakas av verksamheten och som är särskilt skadlig. I övrigt föreskrivs det i 40 § 2 mom. om inhämtande av behövliga utredningar på sökandens bekostnad i ett tillståndsärende för att ärendet ska kunna avgöras.  

Vidare föreskrivs i det nya 5 mom. om tillståndsmyndighetens möjlighet att i ett initiativförfarande enligt 2 eller 3 mom. höra verksamhetsutövaren även om sitt beslutsutkast som en del av handlingarna i anslutning till hörande, om det behövs för att klargöra ärendet. När verksamhetsutövaren hörs kan denne lägga fram den utredning som behövs för behandlingen av initiativet. Via beslutsutkastet får verksamhetsutövaren redan under tillståndsändringsprocessen reda på vad tillståndsmyndigheten preliminärt anser till exempel om behövliga tilläggsåtgärder för begränsning av utsläppen. Samtidigt ska även andra aktörer höras, på samma sätt som i initiativförfarandet enligt det gällande 2 mom. Förslaget att beslutsutkast ska användas uttryckligen i fråga om initiativ enligt 89 § 2 och 3 mom. och inte mer allmänt i det tillståndsförfarande som avses i 5 kap. grundar sig på att det i ett tillståndsändringsärende som grundar sig på initiativ inte på samma sätt ligger i verksamhetsutövarens eget intresse att lämna behövliga utredningar jämfört med ett tillståndsärende som verksamhetsutövaren själv har inlett. På grund av bristfälliga utredningar har tillståndsändringsärenden ibland behandlats av tillståndsmyndigheten utan att det lett till något beslut. De behov av tillståndsändring som anges i 89 § beror inte på förändringar i verksamheten utan på förändringar i förhållandena utanför verksamheten eller på att verksamheten har fått andra typer av konsekvenser än vad som uppskattats vid tidpunkten för beviljandet av tillståndet. Tryggandet av allmänintresset i anslutning till miljöskyddsfrågor förutsätter i dessa situationer att tillståndet ändras, men tröskeln till detta måste vara tillräckligt hög. 

Beslutsutkastet ska i praktiken innefatta tillståndsmyndighetens preliminära bedömning i ärendet, så att beslutsfattandet ännu inte binds av utkastet. Tillståndsmyndigheten kan bli tvungen att göra ändringar i utkastet på grund av fakta som framkommit i samband med hörandet. Tillståndsvillkoren i beslutsutkastet ska formuleras med iakttagande av bland annat den i lagen angivna försiktighetsprincipen och kravet på att använda bästa tillgängliga teknik (20 §). Beslutsutkastet ska innehålla väsentliga fakta som påverkar de olika aktörernas rättigheter och skyldigheter, dvs. i praktiken åtminstone de tillståndsvillkor som gäller för verksamheten. 

Med anledning av de uppgifter som behövs för utarbetandet av beslutsutkastet kan förfarandet i praktiken oftast bli aktuellt i en situation där myndigheterna inleder ett initiativ, eftersom det för beslutsutkastet behövs tillräckliga uppgifter om verksamheten i fråga, den ändring i verksamheten som krävs samt motiveringarna till ändringskravet. Vidare kan inkludering av beslutsutkastet i handlingarna i anslutning till hörande i praktiken komma i fråga särskilt inom sådana tillståndspliktiga branscher där den process eller teknik som används inom olika verksamheter inte skiljer sig från varandra i någon betydande grad. Tillståndsvillkoren i beslutsutkastet kan i det fallet till stor del sammanställas på basis av de uppgifter som ingår i initiativet och utgående från tillståndsmyndighetens erfarenhet av de krav som vanligtvis ställs på branschen i fråga. Frågor som dock ska beaktas enligt normal praxis i ärendet är vilka skyldigheter som i lag ställs på tillståndspliktiga verksamheter och bland annat hur prövningen av tillståndsvillkoren påverkas av var verksamheten är förlagd. Förfarandet ställer också innehållsmässiga krav på tillsynsmyndighetens initiativ till tillståndsändring. 

Om tillståndsmyndigheten överväger att utnyttja hörande av beslutsutkast som stöd för hörandet i ett ärende ska den höra förutom verksamhetsutövaren även den aktör som väckt initiativet samt de parter som anges i 43 § om initiativet och utkastet för att garantera jämlika rättigheter till deltagande. Hörande om beslutsutkast och initiativ ska genomföras på samma sätt som hörande om initiativ med stöd av 89 § 4 mom. i den gällande lagen genomförs med stöd av 96 §, dock så att verksamhetsutövaren ska höras samtidigt med de övriga aktörerna. Verksamhetsutövaren kan i samband med hörandet lämna behövliga utredningar i ärendet samt även i övrigt framföra sina åsikter om beslutsutkastet. Tillståndsmyndigheten ska även innan ärendet avgörs begära utlåtanden om initiativet och beslutsutkastet av de aktörer som avses i 42 §, om det behövs för att klargöra ärendet eller för att bevaka ett allmänt intresse som en ovannämnd aktör representerar. Myndigheten ska informera om initiativet och beslutsutkastet på det sätt som anges i 44 §, såvida det inte är fråga om ett så obetydligt ärende eller ett ärende av sådan natur att de berörda parterna kan informeras om ansökan på annat sätt. Om ärendet inte påverkar något annat än sökandens rättighet eller intresse behöver ingen delges eller informeras om ärendet. Inget överklagbart beslut sammanställs om tillståndsmyndighetens bedömning av tillämpningen av förfarandet, och det går således inte att söka ändring i bedömningen.  

I behandlingen av ärendet ska dessutom iakttas 96 § 1 mom. 5—8 punkten, som gäller beslutets innehåll samt delgivning av och information om beslut, samt 96 § 2 och 3 mom. Om det är fråga om en sådan ändring av tillstånd som kräver ett bredare allmänt deltagande än enbart de berörda parterna ska normalt med stöd av 96 § 3 mom. bland annat hörande enligt 43 § 2 mom. tillämpas på ärendet (allmänheten ska ges tillfälle att uttrycka sin åsikt).  

Sett ur perspektivet för lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), som hör till de allmänna förvaltningslagarna, är det vid tillämpning av beslutsutkast fråga om något annat än i 5 § 3 mom. 2 punkten avsedda minnesanteckningar eller sådana utkast som ännu inte har lämnats in för föredragning eller någon annan behandling av ett ärende och som har gjorts av den som är anställd hos en myndighet eller den som är verksam på uppdrag av en myndighet. Eftersom det inte är meningen att beslutsutkastet ska förbli minnesanteckningar som används endast inom myndigheten i fråga utan användningen av beslutsutkastet i sinom tid ska leda till ett slutligt beslut i ärendet, ska utkastet betraktas som en myndighetshandling, på vilken offentlighetslagen i regel ska tillämpas. Enligt lagens 9 § 2 mom. är utlämnande av uppgifter ur en handling som enligt 6 och 7 § ännu inte är offentlig beroende av myndighetens prövning. Enligt 6 § 1 mom. 8 punkten, som det hänvisas till, blir en handling som upprättats av en myndighet offentlig när exempelvis beslutet har undertecknats eller bekräftats på motsvarande sätt. Vidare föreskrivs det i 11 § 2 mom. i offentlighetslagen om myndighetshandlingar som faller utanför partsoffentligheten. Handlingar som enligt 3 punkten i momentet faller utanför partsoffentligheten är bland annat föredragningspromemorior eller förslag till avgörande, så länge myndigheten ännu behandlar ärendet. Med stöd av lagens 9 § 2 mom. kan det anses att utlämnandet av information om det beslutsutkast som här avses och som enligt 6 § ännu inte är en offentlig handling är beroende av miljötillståndsmyndighetens prövning. Utlämnandet av information om ett beslutsutkast kan exempelvis inte anses äventyra det slutliga beslutsfattandet, eftersom det de facto fortfarande kan bearbetas utifrån hörandet av olika parter och således ännu inte kan betraktas som ett sådant färdig förslag till avgörande som ska behandlas genom föredragningsförfarande. Av denna anledning kan beslutsutkastet inte heller betraktas som en sådan myndighetshandling som avses i 11 § 2 mom. 3 punkten och som inte omfattas av partsoffentligheten. 

Enligt 34 § i förvaltningslagen ska en part innan ärendet avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Liksom det konstaterats ovan lämpar sig användningen av beslutsutkast främst för sådana fall där initiativet redan innehåller största delen av den information om verksamheten och om omständigheterna i anslutning till tillståndsändringen som tillståndsmyndigheten behöver för att kunna upprätta ett beslutsutkast. Initiativet ska således innehålla en synnerligen täckande utredning om ärendet. Med stöd av 34 § i förvaltningslagen kan verksamhetsutövaren slutligen också ge ett bemötande om anmärkningar, åsikter och eventuella utlåtanden som erhållits i samband med hörandet. Samtidigt ska verksamhetsutövaren ombes ge ett bemötande, om det i beredningen av beslutet med anledning av utredningar som verksamhetsutövaren lämnat in, samråd och eventuella utlåtanden uppstår ett behov av att avvika från beslutsutkastet. Detta gäller särskilt situationer där en ändring i beslutsutkastet innebär att ärendet utvecklas i en riktning som ur tillståndssökandens synvinkel är sämre och går in på frågor som tillståndssökanden inte har kunnat uttala sig om i det bemötande som denne gett om tillståndsutkastet och om framställda utlåtanden, anmärkningar och åsikter. Om det utifrån hörandet om beslutsutkastet och utlåtanden som fåtts om utkastet framkommer ett behov av att till väsentliga delar ändra beslutsutkastet, ska även de berörda parterna enligt 43 § höras om det nya utkastet enligt normal praxis.  

Den gällande lagens 89 § 4 mom. blir på grund av de moment som fogas till paragrafen ett nytt 6 mom. Samtidigt preciseras bestämmelsens ordalydelse något. I enlighet med bestämmelsen tillämpas 96 § på alla tillståndsändringssituationer enligt 89 §. 

107 §.Tillämpningsområde. Det föreslås att 2 mom. 4 punkten, som gäller tillämpningsområdet för specialbestämmelserna om avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar, även ska omfatta sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle som omfattas av 221 c—221 f §. Genom ändringen tydliggörs att lagstiftningen om avfallsförbränning inte behöver iakttas i fråga om denna typ av förbränning av kött- och benmjöl. Samtidigt ändras lagrummets nuvarande svenskspråkiga ordalydelse till en liten del. 

122 §.Behandling av anmälan. Det föreslås att till 1 mom. ska fogas en bestämmelse om att ett beslut som meddelas med anledning av en anmälan om sådan verksamhet av försöksnatur som avses i 119 § vid behov också ska innehålla behövliga villkor om i 59 § avsedd säkerhet för avfallsbehandling och ställandet av sådan säkerhet. Om verksamheten av försöksnatur gäller avfallsbehandling eller om betydande mängder avfall uppkommer i verksamheten på det sätt som avses i 59 § ska även i detta fall en tillräcklig säkerhet för avfallsbehandling ställas för verksamheten. Det föreslås att bestämmelsen ska fogas till momentet så att förvaltningspraxisen förenhetligas och rättsläget förtydligas. 

200 §.Verkställighet av beslut trots omprövningsbegäran eller överklagande. Det föreslås att till paragrafen ska fogas ett beslut enligt 182 a § om vidtagande av nödvändiga åtgärder för att förebygga eller begränsa miljöförorening i en situation där en verksamhet som orsakar risk för miljöförorening orsakar eller riskerar att orsaka allvarlig fara eller allvarlig olägenhet för hälsan eller miljön. Dessa beslut innefattar villkor om sådana åtgärder för förebyggande av omedelbar risk för miljöförorening som i allmänhet kräver att det ska vara möjligt att omedelbart börja verkställa ett beslut trots eventuellt överklagande. 

221 c §. Särskilda krav och myndighetsförfaranden vid användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl. Av denna anledning ändras paragrafens rubrik och sakinnehåll. 

De föreslagna ändringarna i 221 c §—221 f § i fråga om förbränning av kött- och benmjöl ska tillämpas på alla energiproducerande enheter med en bränsleeffekt på högst 50 megawatt, även om enheten i fråga utgör en del av en energiproducerande anläggning, vars sammanlagda bränsleeffekt överstiger 50 megawatt. 

I 1 mom. föreslås ändringar som leder till att bestämmelserna om avfallsförbränning och annan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning inte ska tillämpas på sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle vid en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. Genom ändringarna i 1 mom. införlivas dessutom de i förordning (EU) 2020/735 angivna kraven på utsläpp från förbränningen av kött- och benmjöl i bestämmelserna i miljöskyddslagen. I och med ändringarna kräver förbränning av kött- och benmjöl i en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt inte längre miljötillstånd på grundval av avfallsförbränning eller yrkesmässig behandling av avfall eller behandling av avfall i anläggning. Det innebär att en energiproducerande enhet som förbränner kött- och benmjöl kan bli registreringsskyldig i stället för tillståndspliktig. Den energiproducerande enheten kan dock fortfarande behöva ett miljötillstånd på grundval av bränsleeffekten med stöd av punkt 3 a) i tabell 2 i bilaga 1 till miljöskyddslagen. Därtill kan en energiproducerande enhet som är registreringsskyldig på andra grunder förutsätta ett miljötillstånd med stöd av 30 § i miljöskyddslagen. I det inledande stycket i momentet ändras den gällande lagens struktur ”det är fråga om” mera detaljerat till ”den ovan avsedda” strukturen i författningstexten. 

Sådan användning av kött- och benmjöl som bränsle som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter innefattar i enlighet med punkt D led 2 antingen kött- och benmjöl som sådant eller en blandning av kött- och benmjöl, renderat fett och naturgödsel. Om en energiproducerande enhet i kombination med kött- och benmjöl förbränner andra bränslen som ska klassificeras som avfall förutom de som nämns ovan, är verksamheten inte förenlig med punkt D. Då tillämpas inte heller 221 c—221 f § på verksamheten, utan på verksamheten tillämpas i stället bestämmelserna om avfallsförbränning och annan behandling av avfall som sker yrkesmässigt eller i en anläggning.  

Det föreslås att till 1 mom. 2 punkten ska fogas, när det gäller kravet i fråga om hjälpbrännare, en hänvisning också till i kapitel V.D punkt 3 b led ii i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. I den nuvarande 1 mom. 2 punkten hänvisas på motsvarande sätt, i fråga om sådan naturgödsel från produktionsdjur som avses i kapitel V.C i bilaga III till förordningen, till det krav som anges i kapitel V.B punkt 3 b led ii i bilaga III. De två ovannämnda punkterna i genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter är i praktiken identiska med avseende på innehåll och kravnivå, men eftersom kapitlen V.B och V.D gäller förbränning av olika animaliska biprodukter (kapitel V.B gäller förbränning av naturgödsel från fjäderfä, och dessa bestämmelser tillämpas till denna del på grundval av punkt 3 även i fråga om naturgödsel från sådana produktionsdjur som avses i kapitel V.C, och kapitel V.D gäller förbränning av kött- och benmjöl), anses det vara nödvändigt att till paragrafen foga en hänvisning i synnerhet när det gäller förbränning av kött- och benmjöl. 

221 d §. Undantag från särskilda krav vid användning av naturgödsel som bränsle. Det föreslås att 1 punkten, som gäller en övergångsperiod på sex år i fråga om kraven på förbränningsförhållandena vid förbränning av naturgödsel, ska flyttas till lagens ikraftträdande- och övergångsbestämmelser, där den med tanke på sitt sakinnehåll ska finnas. Med anledning av ändringarna blir 2 och 3 punkten nya 1 och 2 punkten i paragrafen. I paragrafens inledande stycke föreslås dessutom en liten lagteknisk ändring av ordalydelsen. 

221 e §. Utsläppsgränsvärden för användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle i flerbränsleenheter. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl. Av denna anledning ändras paragrafens rubrik och sakinnehåll.  

Till 1 mom. ska fogas en bestämmelse om sådan förbränning av kött- och benmjöl vid en energiproducerande enhet på högst 50 megawatt som avses i kapitel V.D i bilaga III till genomförandeförordningen till förordningen om animaliska biprodukter. Genom tillägget förtydligas att när kött- och benmjöl bränns tillsammans med andra bränslen ska de allmänna beräkningsreglerna för flerbränsleenheters gränsvärden för utsläpp tillämpas. Enligt skäl 10 i ingressen till förordning (EU) 2020/735 hindrar inte lagstiftningen om animaliska biprodukter att medlemsstaterna tillämpar de relevanta beräkningsreglerna för gränsvärden för utsläpp i direktiv (EU) 2015/2193 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från medelstora förbränningsanläggningar, när kött- och benmjöl förbränns tillsammans med andra bränslen eller annat avfall. De beräkningsregler som beskrivs i paragrafen överensstämmer med beräkningsreglerna enligt direktiv (EU) 2015/2193. Dessutom ändras den nuvarande svenskspråkiga ordalydelse i det inledande stycket i 1 mom. till en liten del. 

221 f §. Tillsyn vid användning av naturgödsel och kött- och benmjöl som bränsle. Det föreslås att paragrafens bestämmelser om förbränning av naturgödsel ska utvidgas till att gälla förbränning av kött- och benmjöl genom att kött- och benmjöl nämns i paragrafens rubrik. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga myndigheternas arbetsfördelning när det gäller tillsynen över förbränningen av kött- och benmjöl och att säkerställa en tillräcklig sakkunskap inom miljötillsynen i sådana situationer där den energiproducerande enheten som förbränner kött- och benmjöl är så liten att den inte kräver vare sig registrering eller miljötillstånd. Den experthjälp som avses i 2 mom. hänför sig till att säkerställa att de i miljöskyddslagen angivna miljöförpliktelserna gällande förbränningen av kött- och benmjöl iakttas, och den som erbjuder experthjälp förutsätts inte behärska lagstiftningen om animaliska biprodukter. Den kompetens som behövs för att kunna erbjuda experthjälp kan jämföras med annan kompetens som behövs i miljötillsynen över energiproduktionen. 

7.2  Vattenlagen

11 kap. Ansökningsförfarande 

2 §.Anhängiggörande av ett ansökningsärende. Det föreslås att till 2 §, som gäller anhängiggörande av ett ärende, fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om anteckning av inledda ärenden i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden. När det gäller tillgången till miljöinformation är det i allmänhet och särskilt med tanke på både de berörda parternas och andra aktörers tillgång till information behövligt att ett projekt som inletts vid tillståndsmyndigheten framkommer av den tjänst som finns i det allmänna datanätet. 

En bestämmelse med motsvarande sakinnehåll ingår i 85 a § i den gällande miljöskyddslagen. Med stöd av den bestämmelsen ska inledda sambehandlingsprojekt, som alltså kräver tillstånd enligt både miljöskyddslagen och vattenlagen, antecknas i datasystemet för miljövårdsinformation. Det kan inte anses vara motiverat att lämna projekt som enbart förutsätter tillstånd enligt vattenlagen utanför bestämmelserna om anteckning av inledda ärenden, och därför behövs den föreslagna bestämmelsen i syfte att förenhetliga registrens datainnehåll. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska de uppgifter som är nödvändiga med tanke på de olika aktörernas tillgång till information framgå av anteckningen, bland annat vem som ansvarar för projektet, projekttypen, datum för när ärendet inleddes och var projektet är beläget. I fråga om projektets läge ska det anses vara tillräckligt att kommunen och eventuellt området specificeras, men specificeringen behöver inte göras så att den enskilda fastigheten kan identifieras. 

Informationen om den som ansvarar för projektet är en personuppgift, och på offentliggörandet av den uppgiften i informationstjänsten tillämpas med stöd av en hänvisningsbestämmelse i momentet det som föreskrivs i 18 kap. 19 § 2 mom. om offentliggörandet av uppgifter som ingår i ett beslut och om radering av personuppgifter. Enligt det lagrummet får uppgifterna offentliggöras om inte annat följer av sekretessbestämmelserna, och de får offentliggöras oberoende av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Uppgifterna om att projektet har inletts och att det pågår är behövliga tills behandlingen av ärendet upphör vid myndigheten. Efter att myndigheten har meddelat ett beslut om ärendet kan uppgifterna om att projektet har inletts och att det pågår raderas. 

18 kap. Särskilda bestämmelser 

19 a §. Offentliggörande av gamla beslut. Det föreslås att till 18 kap. fogas en ny 19 a §, där det föreskrivs om offentliggörande av sådana beslut om vattenhushållningsärenden i det allmänna datanätet som har meddelats före den 1 maj 2019. Genom lagändringen 505/2019, som trädde i kraft den 1 maj 2019, fogades en ny 19 § till 18 kap. i vattenlagen, där det föreskrivs om publicering av beslut i ett vattenhushållningsärende i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden. Enligt den paragrafen ska tillståndsmyndigheten i regel efter det att den föreskrivna tiden för sökande av ändring har löpt ut på sin webbplats publicera sitt beslut i ett vattenhushållningsärende, om publicering inte med beaktande av ärendets betydelse ska anses vara onödigt.  

Syftet med 18 kap. 19 § i vattenlagen är att förbättra tillgången till miljöinformation och trygga skyddet av de berörda parternas personuppgifter genom att begränsa tillgången till personuppgifter via webbplatser så att endast nödvändiga personuppgifter publiceras. I beslutet får namnet på den projektansvarige samt namnen och fastighetsbeteckningarna på fastigheterna inom projektets influensområde offentliggöras. I paragrafen föreskrivs också om skyldigheten att radera personuppgifter och om de kriterier med vilka uppgifter kan sökas i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden. 

De myndigheter som avgjort ärenden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen har i syfte att förbättra tillgången till miljöinformationen sedan 2004 på sina egna webbplatser och på miljöförvaltningens gemensamma webbplats offentliggjort sådana beslut av mer allmän betydelse som fattats med stöd av miljöskyddslagen och vattenlagen. I de beslut som offentliggjorts på webbplatser har personuppgifter om andra än verksamhetsutövaren i regel dolts. 

Efter att 18 kap. 19 § i vattenlagen trädde i kraft har det förekommit oklarhet om huruvida den nämnda bestämmelsen om beslut som ska offentliggöras i informationstjänsten gäller även beslut som meddelats före lagens ikraftträdande. I syfte att förtydliga regleringssituationen föreslås det att bestämmelser om att i det allmänna datanätet offentliggöra beslut som meddelats före den 1 maj 2019 fogas till den nya 19 a §. 

Enligt den föreslagna nya 19 a § får ett beslut om ett vattenhushållningsärende som har meddelats före den 1 maj 2019 offentliggöras på den myndighets webbplats som har meddelat beslutet eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats. Paragrafen gäller beslut som meddelats med stöd av den gällande vattenlagen (587/2011) och den föregående vattenlagen (264/1961). Besluten kan gälla olika typer av vattenbyggnadsprojekt, vattentäktsprojekt, dikning, projekt som syftar till att ändra medelvattenståndet, reglering, byggande av vattenkraftverk, timmerflottning, farleder och andra sjötrafikområden, ersättningsärenden som gäller vattenhushållningsprojekt samt ärenden som gäller begäran om omprövning eller undersökningstillstånd. 

Jämfört med 18 kap. 19 § i vattenlagen får myndigheten mer omfattande prövningsrätt när det gäller att avgöra vilka beslut som behöver offentliggöras i det allmänna datanätet i syfte att främja tillgången till miljöinformation. I och med att tillämpnings- och rättspraxisen i anslutning till vattenlagen har utvecklats har äldre avgöranden inte samma betydelse som nyare avgöranden. Därför är det inte meningsfullt att sträva efter att paragrafen ska vara lika omfattande som 19 §. En ändamålsenlig lösning vore att myndigheten ur ärendematerialet väljer ut vilka avgöranden som ska offentliggöras i det allmänna datanätet. På publiceringen av personuppgifter som ingår i dessa tillämpas motsvarande bestämmelser som i fråga om nya beslut. 

I beslutet får namnet på den projektansvarige samt namnen och fastighetsbeteckningarna på fastigheterna inom projektets influensområde offentliggöras. Uppgifterna får offentliggöras om inte annat följer av sekretessbestämmelserna, och de får offentliggöras oberoende av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Personuppgifter som ingår i ett beslut ska raderas från webbplatsen efter att projektet har upphört. 

Införandet av beslut som meddelats före den 1 maj 2019 i informationstjänsten för vattenhushållningsärenden kan vara förknippat med datatekniska utmaningar, och det kan därför vara ändamålsenligast att dessa beslut offentliggörs på en annan plattform. Av denna anledning föreslås det att det i paragrafen ska föreskrivas att avgörandet kan offentliggöras antingen på myndighetens egen webbplats eller på miljöförvaltningens gemensamma webbplats. 

Informationstjänsten för vattenhushållningsärenden innehåller en sökfunktion, med vilken uppgifter kan sökas genom avgränsad sökning med ärendets identifikationsuppgifter, den projektansvariges namn, projekttypen, kommunen i fråga eller tidpunkten då beslutet fattats som sökkriterium. Sökfunktionen kan också användas för sökning av uppgifter i sådana i den föreslagna paragrafen avsedda beslut som förts in i informationstjänsten. Ingen motsvarande typ av sökfunktion finns på miljöförvaltningens gemensamma webbplats, utan på den kan beslut sökas i enlighet med katalogstrukturen eller med hjälp av en allmän sökfunktion som finns på webbplatsen. I den allmänna sökfunktionen kan sökningen avgränsas till handlingens ämne, innehåll, område, tidpunkt och utgivare. Sökfunktionen möjliggör dock inga så kallade massökningar. 

10.1  Systemet med säkerheter för gruvor

Systemet med säkerheter för gruvor består dels av en säkerhet enligt gruvlagen (621/2011), dels av en säkerhet för avfallsbehandling enligt miljöskyddslagen. Pekka Vihervuoris utredning, som använts som bakgrundsmaterial för revideringen av gruvlagen, fokuserade på säkerheterna för gruvor, deras omfattning och tillräcklighet (”Kaivostoimintaa ohjaavan lainsäädännön toimivuuden arviointi”; arbets- och näringsministeriets publikationer 2019:44; länk: https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/161678. Endast på finska.). I utredningen konstateras att ett användningsändamål som inte endast garanterar en omedelbar säkerhet utan som är mer omfattande saknas i fråga om säkerheter enligt gruvlagen, och att denna situation bör avhjälpas. Vidare beställde arbets- och näringsministeriet år 2020 en utredning om de avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder som säkerheterna enligt gruvlagen ska täcka (Ramboll, 15.5.2020; länk: https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/162443. Endast på finska.).  

Arbets- och näringsministeriet bereder för närvarande en reform av gruvlagen. I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ingår ett mål att förbättra miljöskyddet i anslutning till gruvor. Enligt regeringsprogrammet ska gruvlagstiftningen revideras. Utgångspunkten för revideringen bör enligt regeringsprogrammet vara att höja miljöskyddsnivån, säkerställa verksamhetsförutsättningarna för gruvor och öka acceptansen och möjligheterna att påverka på det lokala planet. Arbets- och näringsministeriet tillsatte den 15 oktober 2019 ett lagberedningsprojekt för ändring av gruvlagen (länk: https://tem.fi/sv/reformen-av-gruvlagen ). Lagberedningen har genomförts som ett tjänsteuppdrag vid arbets- och näringsministeriet, men till stöd för beredningsarbetet tillsattes en arbetsgrupp, vars mandatperiod pågick till utgången av år 2021. Inom projektet bereds en regeringsproposition, som ska lämnas till riksdagen våren 2022. I revideringen beaktas det som anges i regeringsprogrammet, inklusive målet att utveckla bestämmelserna om säkerheter, samt de synpunkter som framgår av ekonomiutskottets betänkande om medborgarinitiativet Gruvlagen nu! och de uttalanden i frågan som ingår i riksdagens skrivelse av den 16 oktober 2020. 

Bestämmelserna om säkerheter för gruvor som helhet och i synnerhet gränsytorna mellan säkerheter enligt miljöskyddslagen och säkerheter enligt gruvlagen har setts över alltsedan hösten 2020 i samarbete mellan miljöministeriet och arbets- och näringsministeriet, och denna granskning fortsätter till behövliga delar även i fortsättningen.  

Hösten 2021 har det inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet (VN TEAS) inletts ett projekt om miljöskyddskonsekvenserna och kostnaderna för en utvidgning av säkerheten för avfallsbehandling inom gruvdriften (”Kaivosten jätevakuuden alan laajentamisen ympäristönsuojelullinen vaikuttavuus ja kustannukset”). Projektet syftar till att uppfylla det mål att utveckla bestämmelserna om säkerheter som anges i statsminister Marins regeringsprogram. I projektet utreds möjligheten att utvidga säkerheten för avfallsbehandling till att omfatta även gruvornas vattenbehandling samt åtgärder i anslutning till miljöövervakningen av gruvornas influensområde. 

10.2  Subsidiära miljöansvarssystem

Syftet med de subsidiära miljöansvarssystemen (s.k. TOVA-system) är att få beredskap inför hanteringen av miljörisker, ersättning av miljöskador samt genomförande av bekämpnings- och återställningsåtgärder, då den som ansvarar för åtgärderna är insolvent, okänd eller onåbar. Genom systemen säkerställs tillgången till medel som i sådana situationer som systemen täcker behövs för att förebygga miljöförorening eller risk för miljöförorening, för begränsnings-, bekämpnings- och iståndsättningsåtgärder samt för ersättning av miljöskador. Exempel på TOVA-system enligt den gällande lagstiftningen är ersättningar som betalas ur oljeskyddsfonden samt miljöskadeförsäkringen. I ett pågående TOVA-lagstiftningsprojekt bereds för närvarande ett nytt subsidiärt ansvarssystem. Mandatperioden för styrgruppen för projektet löpte ut den 31 oktober 2021, och syftet är att regeringens proposition ska lämnas till riksdagen hösten 2022 (länk: https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=YM033:00/2019 . 

TOVA- och säkerhetssystemen har olika ändamål. Säkerheten för avfallsbehandlingsverksamhet enligt miljöskyddslagen, liksom även gruvsäkerheten enligt gruvlagen, utgör en metod för att realisera skadegörarens ansvar när verksamheten avslutas. Genom säkerheterna förbereder man sig på att täcka vissa lagstadgade och i tillståndsprövningen förutsebara avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder som följer av avslutande av tillståndspliktig verksamhet i situationer där verksamhetsutövaren själv av någon orsak inte vidtar dessa åtgärder. Syftet med TOVA-systemen är i sin tur att, jämfört med säkerheter, mer allmänt få beredskap inför hanteringen av miljörisker, ersättning av miljöskador samt genomförande av bekämpnings- och återställningsåtgärder, då den som ansvarar för åtgärderna är insolvent, okänd eller onåbar. TOVA-systemens tillämpningsområde omfattar även tillståndspliktig verksamhet, överraskande miljöskador samt okända och onåbara aktörers ansvar. Utvecklingen av det gällande systemet med säkerheter kunde emellertid utredas som en möjlig metod att minska de kostnader som ska täckas med TOVA-systemen, dock med beaktande av skillnaderna mellan systemen. 

10.3  Övriga ärenden

Behovet av att ändra ett miljötillstånd i syfte att uppnå miljömålen för vattenvården har analyserats i utredningsprojektet ”Vesienhoidon ympäristötavoitteiden toteuttaminen: ympäristöllisten lupien muutettavuus (Lupamuutos)” under perioden 1.11.2018—15.12.2019 (länk: https://valtioneuvosto.fi/sv/projektet?tunnus=YM039:00/2018. Endast på finska.). En separat utredning har sammanställts om detta: ”Ympäristöllisten lupien muuttaminen vesienhoidon ympäristötavoitteiden perusteella — Lainsäädännön kehittäminen ja sen valtiosääntöoikeudelliset perusteet” (Finlandsd miljöcentrals rapporter 26/2019; länk: https://helda.helsinki.fi/bitstream/handle/10138/304634/SYKEra_26_2019.pdf?sequence=1&isAllowed=y ). Behoven av att till denna del se över bestämmelserna om ändring av miljötillstånd granskas i fortsättningen separat. 

Jord- och skogsbruksministeriet bereder ändringar i anslutning till förbränning av kött- och benmjöl i lagen om animaliska biprodukter. Regeringspropositionen ska lämnas till riksdagen våren 2022. 

11.1  Ändring av miljötillstånd och bestämmelser om säkerhet för avfallsbehandling

11.2  Förbränning av kött- och benmjöl

Förslagen till bestämmelser om förbränning av kött- och benmjöl i miljöskyddslagen är betydande med tanke på 18 § 1 mom. samt 20 §, 80 § och 121 § i grundlagen.  

11.3  Offentliggörande av gamla beslut enligt miljöskyddslagen och vattenlagen och personuppgifter som ingår i dessa i det allmänna datanätet

De bestämmelser i miljöskyddslagen och vattenlagen som gäller offentliggörande av gamla beslut och som är föremål för lagförslagen är relevanta i synnerhet med tanke på grundlagens 10 § 1 mom., som gäller skydd för privatliv, 12 § 2 mom. som gäller handlingar som innehas av myndigheter, 20 § 1 mom. som gäller den grundläggande rättigheten i fråga om miljön och 20 § 2 mom. som gäller rätten att delta.