1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och utvärdering av nuläget

2.2  Lagen om smittsamma sjukdomar

De viktigaste begreppen, myndighetsaktörer och för vilka uppgifter de svarar

Enligt 1 § är syftet med lagen om smittsamma sjukdomar att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem samt deras negativa konsekvenser för människor och samhället. Enligt 2 § tillämpas lagen när bekämpningen av smittsamma sjukdomar ordnas och genomförs samt på planering, styrning, uppföljning och övervakning av arbetet.  

Enligt definitionsparagrafen i lagen (3 §) avses med exceptionell epidemi en pandemi som utlysts av Världshälsoorganisationen samt andra smittsamma sjukdomsepidemier som utgör ett betydande hot mot folkhälsan och hälso- och sjukvårdstjänsternas tillräcklighet. Coronavirusepidemin är en exceptionell epidemi, och Världshälsoorganisationen har deklarerat att den är en pandemi. 

Enligt 4 § indelas de smittsamma sjukdomarna i allmänfarliga, övervakningspliktiga och andra smittsamma sjukdomar. En smittsam sjukdom är allmänfarlig om smittsamheten är stor, sjukdomen är farlig och sjukdomsspridning kan förhindras med hjälp av åtgärder som riktas mot den som har eller med fog misstänks ha insjuknat eller utsatts för sjukdomsalstrare. En svår infektion som orsakas av en ny typ av coronavirus har definierats som en allmänfarlig smittsam sjukdom genom statsrådets förordning (69/2020). 

Enligt lagen om smittsamma sjukdomar har sjukvårdsdistrikten, kommunerna och samkommunerna behörighet och ansvar för beredning, prövning och beslutsfattande på regional nivå. Också regionförvaltningsverket har särskilt föreskrivna uppgifter och ansvar för tillsyn över verksamheten. I landskapet Åland har landskapet och dess myndigheter huvudansvaret för de uppgifterna. Institutet för hälsa och välfärd är nationell styrande sakkunnigmyndighet. 

Enligt 6 § ska de statliga myndigheter och sakkunniginrättningar som avses i lagen samt kommunerna och samkommunerna systematiskt bekämpa smittsamma sjukdomar och förbereda sig på störningar inom hälso- och sjukvården. De ska inom sitt verksamhetsområde vidta omedelbara åtgärder efter att ha fått vetskap om förekomsten av eller risken för en smittsam sjukdom som kräver bekämpningsåtgärder.  

Enligt 7 § 1 mom. hör den allmänna planeringen, styrningen och övervakningen av bekämpningen av smittsamma sjukdomar till social- och hälsovårdsministeriet. Ministeriet ansvarar för den rikstäckande beredskapen för störningar inom hälso- och sjukvården eller för hot om sådana, och för ledarskapet i dessa situationer. Coronavirusepidemin utgör en störningssituation inom hälso- och sjukvården. Enligt den gällande lagen om smittsamma sjukdomar leder därför social- och hälsovårdsministeriet de åtgärder coronavirusepidemin förutsätter i Finland.  

I lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs om Institutet för hälsa och välfärds uppgifter för bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Enligt 7 § 2 mom. är Institutet för hälsa och välfärd nationell sakkunniginrättning för bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Genom sin sakkunskap stöder det social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverken, upprätthåller riksomfattande epidemiologiska uppföljningssystem som betjänar bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt styr och stödjer bekämpningen av smittsamma sjukdomar i kommunerna, samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården. Institutet för hälsa och välfärd ansvarar med stöd av sin sakkunskap för att bedöma smittrisken utifrån ett områdes epidemiologiska läge samt ger anvisningar och stöd för de andra hälsovårdsmyndigheternas verksamhet vid deras olika riskbaserade åtgärder och i fråga om kriterier och alternativ. THL ska producera data om riskernas svårighetsgrad och art och bedöma behovet av åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar för att avvärja risker, liksom kriterier för den medicinska bedömningen av situationsbundna åtgärder. I det arbetet ska institutet också bedöma och ta ställning till verkningsfullheten hos anvisningar och rekommendationer samt kostnadseffektiviteten på riksomfattande nivå. 

I lagen föreskrivs också om andra myndigheters uppgifter och skyldigheter vid bekämpningen av smittsamma sjukdomar. 

Enligt 8 § ska regionförvaltningsverket samordna och övervaka bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom sitt område. Regionförvaltningsverket övervakar att samkommunerna för sjukvårdsdistrikten har regional beredskap för störningar inom hälso- och sjukvården. Regionförvaltningsverket övervakar att bekämpningsarbetet genomförs enligt bestämmelserna samt att de nationella planerna och social- och hälsovårdsministeriets beslut verkställs. Dessutom har verket befogenhet att fatta vissa beslut. Enligt 15 § kan regionförvaltningsverket bestämma att en hälsogranskning ska ordnas för dem som vistas på en ort eller en viss arbetsplats, en inrättning, ett fordon eller någon annan motsvarande plats inom dess område, om en granskning behövs för att hindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Enligt 16 § kan regionförvaltningsverket också besluta att det är obligatoriskt att delta i hälsogranskningen, om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en smittsam sjukdom som med fog misstänks vara allmänfarlig. I 58 § föreskrivs det om begränsningar som gäller vissa offentliga utrymmen och offentliga tillställningar när behovet av dem överskrider kommungränserna. Regionförvaltningsverkets huvudsakliga uppgift är att övervaka att sjukvårdsdistrikten, andra samkommuner och kommunerna uppfyller sina skyldigheter för bekämpning av smitta enligt lagen om smittsamma sjukdomar enligt substansstyrningen från Institutet för hälsa och välfärd. Verket är inte i sig en myndighet som styr substansen i bekämpningen av smittsamma sjukdomar. Tillsynsuppgiften innefattar dock en skyldighet att styra tillsynsobjekten i fråga om vad lagstiftningen, rättspraxis och substanssyrningen från Institutet för hälsa och välfärd kräver. Det gäller också innehållet i annan tillämplig social- och hälsovårdslagstiftning. Basen för verkets prövning för dess egna beslut bestäms enligt data och anvisningar som produceras av Institutet för hälsa och välfärd, med beaktande av den noggrannare områdesbild sjukvårdsdistriktet skapar och andra regionala åtgärder. 

Samkommunen för sjukvårdsdistriktet styr och stöder kommunerna och verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården med sin medicinska sakkunskap inom bekämpning av smittsamma sjukdomar, utvecklar regionalt diagnostiken och behandlingen av smittsamma sjukdomar och utreder epidemier tillsammans med kommunerna. Sjukvårdsdistriktet förbereder bekämpning av och vård och behandling vid exceptionella epidemier samt har hand om utvecklingen av bekämpningen av vårdrelaterade infektioner vid verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården i sitt område. Sjukvårdsdistrikten ska klarlägga bilden av det epidemiologiska läget inom sitt område och dra slutsatser utifrån den samt utifrån data och anvisningar från Institutet för hälsa och välfärd. I enlighet med det ska sjukvårdsdistriktet ge kommunerna på sitt område närmare anvisningar om åtgärdernas innehåll och genomföra dem enligt överenskommen arbetsfördelning med kommunerna. Sjukvårdsdistriktet ska också utifrån sin sakkunskap sörja för att åtgärderna för bekämpning av smittsamma sjukdomar på dess område är samordnade i fråga om innehållet. 

Regionförvaltningsverket och samkommunerna för sjukvårdsdistrikten inom dess verksamhetsområde ska samarbeta för att bekämpa smittsamma sjukdomar. Regionförvaltningsverket ska fatta de administrativa beslut som föreskrivs i denna lag genom att utnyttja den sakkunskap som finns i samkommunen för sjukvårdsdistriktet, i specialupptagningsområdet och vid Institutet för hälsa och välfärd. Den regionala beredskapen och beredskapsplaneringen för bekämpning av smittsamma sjukdomar ska genomföras så som föreskrivs i 38 § i hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) med beaktande också av verksamheten inom företagshälsovården och den privata hälso- och sjukvården. 

I 9 § föreskrivs om bekämpning i kommunerna. Kommunerna är skyldiga att på sina områden organisera bekämpande av smittsamma sjukdomar, som omfattar förebyggande, tidigt konstaterande och uppföljning av smittsamma sjukdomar, behövliga åtgärder för utredning eller bekämpning av epidemier samt undersökning, vård och medicinsk rehabilitering av den som insjuknat eller misstänks ha insjuknat i en smittsam sjukdom samt bekämpning av vårdrelaterade infektioner. Kommunerna och samkommunerna ska utifrån information, bedömningar och anvisningar från Institutet och hälsa och välfärd och sjukvårdsdistriktet samt grundat på gemensamma bedömningar och slutsatser med sjukvårdsdistriktet besluta om och genomföra de åtgärder de svarar för. 

Figur 1. Hantering av coronavirussituationen i regionerna.  

Inom ramen för sitt ledningsmandat för störningssituationer i hälso- och sjukvården har social- och hälsovårdsministeriet den 10 september 2020 uppmanat sjukvårdsdistrikt, kommuner och samkommuner, Institutet för hälsa och välfärd, regionförvaltningsverken samt Ålands landskapsregering att bereda sig på att fortsätta med åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar på sina områden för att förhindra spridningen av den infektion som orsakas av coronaviruset. Sjukvårdsdistrikten skulle utan dröjsmål inleda åtgärder för att organisera samarbetet mellan myndigheterna på sitt område samt bereda sig på de åtgärder situationen kräver. Regionförvaltningsverken ska i egenskap av tillsynsmyndigheter inom sina områden sörja för förberedelser för och organiseringen av prövning och beslutsfattande. Dessutom har de uppmanats att delta i åtgärderna i enlighet med sitt lagstadgade ansvar. Institutet för hälsa och välfärd deltar i den regionala organiseringen inom sina ansvarsområden, liksom också kommuner och samkommuner.  

Enligt social- och hälsovårdsministeriets anvisningar ska det regionala beslutsfattandet basera sig på den epidemiologiska lägesbilden som uppdateras varje vecka, epidemins fasbedömning och övrig expertinformation som regionen tillhandahåller. Besluten ska motiveras med regionala behov, och de ska innehålla en helhetsbedömning av åtgärdernas epidemiologiska och samhälleliga konsekvenser. Det är viktigt att de regionala myndigheterna vid behov också överväger att koppla närings-, trafik- och miljöcentralerna i regionen till myndighetssamarbetet. Likaså är det viktigt att kommunerna och regionförvaltningsverken överväger att koppla den bredare sakkunskapen inom sina olika sektorer till myndighetssamarbetet. Dessa myndigheter och deras sakkunskap behövs vid bedömningen av de vidare samhälleliga konsekvenserna av de åtgärder det eventuellt besluts om. En effektiv bekämpning av epidemin samt tryggandet av människornas hälsa och jämlikhet förutsätter en enhetlig tolkning och tillämpning av lagen om smittsamma sjukdomar i hela landet utifrån nationell sakkunskap och nationella anvisningar samt den regionala situationen. Institutet för hälsa och välfärd och regionförvaltningsverken ska inom ramen för sina befogenheter se till att de principerna iakttas. Sjukvårdsdistrikten, kommunerna och samkommunerna ska fullgöra de lagstadgade skyldigheterna i sin verksamhet och vid ledningen av den. 

Vid social- och hälsovårdsministeriet finns ett kärnteam med uppgift att rekommendationer och restriktioner enligt hybridstrategin genomförs regionalt med tyngdpunkt på uppföljning av beslutsfattandet och styrning av servicesystemet enligt behov (beslut om tillsättande 9.10.2020, VN/22220/2020). Till gruppen rapporteras det om de regionala beslut som THL sammanställer på sin webbplats, och som följer och inom ramen för sin befogenhet vid behov styr myndigheterna. Det bidrar till att säkerställa att de beslut som fattas på regional nivå bildar en rationell och enhetlig helhet, och att bekämpningen av epidemin som helhet är verkningsfull. 

Arbetshälsoinstitutet är sakkunniginrättning för bedömningen av arbetsrelaterade smittrisker samt för planering och genomförande av arbetsrelaterade bekämpningsåtgärder. 

Karantän och isolering

Enligt 60 § i lagen om smittsamma sjukdomar kan den läkare som i kommunen eller sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar besluta att den som konstaterats eller med fog misstänks ha utsatts för en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom ska hållas i karantän i högst en månad. Karantänen ska i regel genomföras i samförstånd med den person som utsatts för smitta. Läkaren kan fatta beslut om karantän också oberoende av personens vilja. 

Enligt 63 § i lagen om smittsamma sjukdomar kan den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar besluta att den som med fog misstänks ha insjuknat i en allmänfarlig smittsam sjukdom eller i en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom ska hållas isolerad på en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, om risken för att sjukdomen ska spridas är uppenbar och sjukdomsspridning inte kan förhindras med hjälp av andra åtgärder. Läkaren kan besluta om isolering också oberoende av den persons vilja som avses i 1 mom. 

Enligt bestämmelserna om karantän i lagen genomförs karantänen i personens bostad eller på någon annan plats som den som fattar beslutet godkänner eller anvisar. Ett beslut om isolering kan genomföras vid en verksamhet inom hälso- och sjukvården. Praktiken har visat att den skillnad mellan karantänsplatser och isoleringsplatser som görs i lagen om smittsamma sjukdomar inte är nödvändig i praktiken i fråga om alla smittsamma sjukdomar, eftersom alla smittsamma sjukdomar inte kräver vård vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. En smittsam sjukdom kan vara allmänfarlig utan att personen behöver sjukhusvård. Ett drag hos coronavirussjukdomen är till exempel att det inte är farligt för alla att insjukna, och för många är sjukdomens symptom lindriga, men de som smittats kan ändå sprida en sjukdom som är farlig för andra. Det är motiverat att också det också till exempel vid enheter inom socialvården som tillhandahåller tjänster dygnet runt kan ordna vård för dem som bor där utan att de i onödan behöver flyttas till en enhet inom hälso- och sjukvården för att socialvården saknar behörighet. I de flesta fall möjliggör utrymmena att karantän och isolering genomförs med beaktande av hälsan och säkerheten för den som försätts i karantän eller isolering och andra personer. Vid enheter inom socialvården finns redan personer som ansvarar för läkemedelsvården, men vid behov bör de kompletteras med den sakkunskap situationen med en smittsam sjukdom förutsätter. Det är motiverat att tillåta att isolering genomförs i personens hem för att till exempel en minderårig med lindriga symptom ska kunna vara isolerad i sitt hem eller till exempel i en institution för barnskydd, om den är den minderåriges bostad. Vården bör i alla händelser basera sig på bästa möjliga sakkunskap. När lagen ändras är det motiverat att samtidigt precisera bestämmelserna om karantänsplatser och föreskriva om dem på ett sätt som är i linje med bestämmelserna om isoleringsplatser. 

Åtgärder vid omfattande smittrisk

Enligt 58 § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar kan vissa utrymmen som anges i lagen stängas samt allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förbjudas om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom såsom covid-19. I 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs det om mycket omfattande befogenheter. Med beaktande av förarbetena ger bestämmelsen dock inte tillräckliga rättsliga grunder för att ingripa i annan verksamhet och andra utrymmen än de som anges i paragrafen. Därför har det också föreskrivits särskilt bland annat om åtgärder som gäller restaurangers verksamhet och utrymmen. Det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar eller regionförvaltningsverket fattar besluten. Det är fråga om en betydande möjlighet att ingripa dels i användningen av utrymmen hos verksamhetsenheter inom social- och hälsovården, läroanstalter och daghem och andra motsvarande utrymmen, dels i möjligheten att ordna enskilda tillställningar. Det kan utgöra och utgör ofta näringsverksamhet, vars frihet tryggas i 18 § i grundlagen. Många tillställningar omfattas också av den mötes- och föreningsfrihet som tryggas i 13 § i grundlagen. Bestämmelserna har också en koppling till egendomsskyddet som tryggas i 15 § i grundlagen. Privata verksamhetsenheter för kommunal och samkommunal social- och hälsovård, småbarnspedagogik och förundervisning hade 2019 en omsättning på 3,53 miljarder euro. Statistikcentralens statistik Kommunekonomi. 

Den aktuella bestämmelsen i lagen om smittsamma sjukdomar har stiftats 2016 med grundlagsutskottets medverkan. Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (GrUU 11/2016 rd) att lagförslaget i fråga om 58 § finns det skäl att precisera bestämmelsen så att de avsedda åtgärderna, när det är frågan om andra lokaler än offentliga lokaler, kopplas till exempel till nödvändigheten av att förhindra spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Social- och hälsovårdsutskottet gjorde en sådan precisering och sade i sitt betänkande (ShUB 24/2016 rd) att det med stöd av grundlagsutskottets utlåtande föreslås att 1 mom. preciseras så att bestämmelsen gäller stängning av de lokaler som nämns och förbud mot evenemang. Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslog utskottet vidare att 1 och 2 mom. kompletteras med att åtgärderna måste vara nödvändiga för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom.  

Bakgrunden till den gällande 58 § är 14 § i den tidigare lagen om smittsamma sjukdomar (583/1986), enligt vilken det organ som i kommunen ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar inom sitt verksamhetsområde bland annat kunde förordna om isolering av bostäder och vårdanstalter samt om stängning av läroanstalter och daghem ävensom förbjuda folksamlingar eller utfärda bestämmelser som begränsar sådana då allmänfarlig smittsam sjukdom som medför smittorisk har konstaterats eller med fog kan väntas yppa sig. Vid sin behandling av ändringen av 14 § sade grundlagsutskottet i sitt utlåtande 2003 (GrUU 6/2003 rd) att det, eftersom det allmänna enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska främja befolkningens hälsa, i de grundläggande fri- och rättigheterna finns tungt vägande godtagbara grunder för de föreslagna bestämmelserna om möjligheterna att begränsa individens grundläggande rättigheter för att förhindra smittsamma sjukdomar att spridas. Enligt grundlagsutskottet uppfyller lagstiftningen de krav på noggrann avgränsning och exakthet som grundlagsutskottet gått in för i sin praxis. Enligt grundlagsutskottet är regleringen inte heller ur ett proportionalitetsperspektiv olämplig med hänsyn till hur olika de smittsamma sjukdomarna är och den stora variationen mellan åtgärder som behövs för att hindra dem från att spridas. Efter normal rätt att söka ändring i besluten föreslogs, ansåg grundlagsutskottet att individens gavs ett fullgott rättsskydd. Till den delen påverkade bestämmelserna inte lagstiftningsordningen. 

Enligt den gällande 58 § kan kommunen eller regionförvaltingsverket när en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en vad som med fog misstänks vara en sådan har konstaterats fatta beslut om att stänga verksamhetsenheter inom socialvården och hälso- och sjukvården, läroanstalter, daghem, bostäder och motsvarande lokaler och förbjuda allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. Regionförvaltningsverken har med stöd av lagen om smittsamma sjukdomar utfärdat direktiv genom vilka läroinrättningars utrymmen har stängts och offentliga tillställningar har begränsats. Kommunerna har bland annat fattat beslut om stängning av verksamhetsenheter inom socialvården. I de situationerna har det varit nödvändigt att ordna de tjänster klienterna behöver på annat sätt. En utmaning vid tolkningen av 58 § har varit att dess ordalydelse endast tyder på stängning av vissa utrymmen, och inte uttryckligen till exempel delvis stängning eller andra restriktioner avseende de utrymmena. Föreskrivna metoder för att begränsa närkontakt har varit de så kallade restriktionerna för sammankomster enligt lagen om smittsamma sjukdomar, genom vilka allmänna sammankomster och offentliga tillställningar har förbjudits eller begränsats. Vidare har besök vid sådana enheter inom socialvården och hälso- och sjukvården som bedömts utgöra riskobjekt begränsats med stöd av 17 § i lagen om smittsamma sjukdomar.  

Det har uppdagats behov av precisering av bestämmelserna i synnerhet till de delar de gäller sådana restriktioner för sammankomster. I 58 § definieras inte särskilt allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar, utan de baserar sig på definitionerna i lagen om sammankomster (530/1999). Att använda begrepp som härleds ur lagen om sammankomster som legaltermer leder till tolkningssvårigheter och situationer när tillämpningen av bestämmelserna kan leda till en slutsats som inte är i linje med bestämmelsernas syfte. Vidare föreskrivs det i 58 § uttryckligen endast om förbud mot sådana tillställningar, och enligt ordalydelsen gäller paragrafen inte alls fortlöpande näringsverksamhet eller stängning av annan verksamhet än verksamhetsenheter för social- och hälsovård, läroanstalter, daghem, bostäder och andra motsvarande utrymmen. Bestämmelserna har inte berört bland annat idrott och motion eller nöjesparkers verksamhet. Sådana tillställningar som hör till den sedvanliga verksamhet i religionssamfund, som ordnas för offentlig religionsutövning i samfundets egna eller andra motsvarande utrymmen, har inte heller ansetts vara sådana offentliga tillställningar som avses i 58 §. 

Bestämmelserna om bekämpning av smittsamma sjukdomar bör utvecklas så att de bättre förverkligar syftet att på ett enhetligt och jämlikt sätt begränsa närkontakter vid olika tillställningar där ett stort antal människor har relativt nära kontakt sinsemellan, vilket ökar risken för smittspridning. Det är fråga om bestämmelser av betydelse för näringsfriheten, religionsfriheten, egendomsskyddet samt mötes- och föreningsfriheten som tryggas i grundlagen. När nya bestämmelser bereds bör de vara exakta och noga avgränsade i fråga om restriktionernas sakliga, tidsmässiga och geografiska utsträckning samt i fråga om beslutsmekanismer. 

3  Målsättningar

Ett viktigt syfte med lagen är att stärka de lokala och regionala myndigheternas möjligheter att med framförhållning och snabbt vidta nödvändiga och proportionerliga åtgärder för att förhindra spridning av coronaviruset och därmed skydda befolkningen mot sjukdomen covid-19. I hela Europa och i Finland håller epidemiläget på att ta en mycket bekymmersam vändning, och därför behövs restriktioner som kan genomföras snabbt, är exakta och riktade samt klart baserade på lag, som uppfyller de allmänna och särskilda, rättighetsspecifika förutsättningarna för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. Det finns behov av att föreskriva i lagen om smittsamma sjukdomar om olika aktörers skyldigheter och myndigheternas befogenheter till den del det finns luckor i gällande bestämmelser. De föreslagna bestämmelserna syftar i huvudsak uttryckligen till att förhindra spridningen av coronaviruset så att de myndighetsåtgärder det regionala smittläget förutsätter möjliggörs inom olika samhällssektorer under den pågående epidemin. Det är möjligt att utnyttja den beredning som gjorts vid beredningen av lagstiftning om smittsamma sjukdomar och eventuella bestående bestämmelser i beredskapslagstiftningen enligt den normala lagberedningsprocessen sedan den nuvarande epidemin upphört.  

Ett mål är också att bidra till att trygga social- och hälsovårdssystemets bärkraft. Syftet med propositionen är i synnerhet att skydda den grundlagsfästa rätten till liv och att genomföra skyldigheten för det allmänna att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa och verka för att alla tillförsäkras en sund miljö.  

Genom propositionen genomförs delvis statsrådets hybridstrategi och handlingsplan samt genomförs regeringens riktlinjer från den 9 juni 2020 för behövliga ändringar i lagen om smittsamma sjukdomar. I handlingsplanen betonas åtgärdernas relation till det rådande epidemiologiska läget samt att åtgärdernas stegras stegvis enligt smittläget. Vidare betonas i planen att åtgärderna i regel ska vara lokala och regionala, och att syftet är att på regional och nationell nivå förhindra att epidemin tar fart på nytt. Propositionens syfte är att föreskriva om förelägganden och restriktioner för näringsverksamhet och annan samhällelig verksamhet på ett sådant sätt att kraftigare befogenheter kan tas i bruk endast om de tidigare åtgärderna inte är tillräckliga. I handlingsplanen betonas också behovet av åtgärder som i viss mening är förebyggande, till följd av virusets egenskaper. I fråga om kraftigare åtgärder med avseende på näringsverksamhet, religionsutövning och annan samhällelig verksamhet föreslås inga direkta bestämmelser i lagen om framtida restriktioner, utan om befogenheter för kommunen och regionförvaltningsverket att beslut om vissa åtgärder om områdets smittläge förutsätter det och nödvändighetskriteriet också annars uppfylls. 

Syftet med de temporära bestämmelser som gäller vänt- och kundutrymmen som används för näringsverksamhet samt utrymmen avsedda för dem som deltar i annan verksamhet än näringsverksamhet, till exempel hobbyverksamhet, är att förhindra att i synnerhet covid-19-epidemin sprids och att omfattande smittkedjor uppkommer. Det föreslås att de allmänna hygienåtgärderna ska vara påbjudna i alla kundutrymmen, med vissa undantag. Syftet är att förebygga att coronavirusepidemin sprids och att sjukdomsläget förvärras i hela landet. Syftet är också att fästa uppmärksamheten hos näringsidkare och andra som vistas i sådana utrymmen på att allmänna hygienåtgärder fortfarande ska iakttas. 

Om det regionala sjukdomsläget kräver det, kan kommunen eller regionförvaltningsverket fatta ett beslut i vilket det förutsätts att en näringsidkare eller någon annan verksamhetsidkare vidtar åtgärder för att förhindra närkontakt i kundutrymmena. Som en yttersta åtgärd föreslås myndigheterna också få befogenhet att förbjuda användningen av kundutrymmen som används för vissa i lagen definierade verksamheter. Syftet är att ge myndigheterna effektiva befogenheter för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom när läget kräver det.  

I de föreslagna bestämmelserna beaktas i synnerhet de forskningsrön som i nuläget är tillgängliga om spridningen av covid-19-epidemin och THL:s rekommendationer. Föreläggandena och restriktionerna syftar till att upprätthålla hygienen och undvika fysisk kontakt. Samtidigt är syftet att minimera de negativa effekterna för näringsidkarna, som också direkt påverkar sysselsättningens utveckling. Å andra sidan gör bestämmelserna det också möjligt att fortsätta näringsverksamheten, eftersom sådan näringsverksamhet som förutsätter kundkontakter möjliggörs genom bestämmelser om lindrigare restriktioner än stängning och om successivt kraftigare åtgärder samt genom att spridningen av den smittsamma sjukdomen i samhället dämpas. Syftet är att säkerställa att kunderna också under vovid-19-epidemin kan uträtta sina ärenden på ett tryggt sätt.  

Skyldigheten att upprätthålla hygienen gäller också persontrafiken, och dessutom kan myndigheterna besluta om begränsning av antalet passagerare i ett fordon. Syftet med bestämmelserna om persontrafik och begränsning av antalet passagerare är att öka människornas förtroende för persontrafiken samt trygga en så omfattande och fungerande persontrafik som möjligt, vilket är nödvändigt för att garantera jämlika och miljömässigt hållbara kommunikationer. I fråga om persontrafiken är propositionens syfte också att på hela landets nivå trygga ett säkert resande och att enhetliga metoder tillämpas för att upprätthålla hälsan och förhindra smitta. Syftet är också att verka för att bevara en fungerande persontrafik i ett exceptionellt epidemiläge genom att förutsätta särskilda hygienåtgärder i trafiken. Förslagets syfte är också att i situationer när det är nödvändigt att se till att det finns tillräckligt med utrymme i allmänna trafikmedel genom att säkerställa att passagerare och personal håller tillräckliga avstånd till varandra. För den händelse att dessa åtgärder inte räcker till för att förhindra att den smittsamma sjukdomen sprids föreskrivs det om begränsning av antalet passagerare. Genom begränsning av antalet passagerare kan syftet vara att förbättra passagerarsäkerheten i persontrafiken när trafikvolymerna ökar i och med att sådana restriktioner som minskar behovet att resa, såsom distansarbete och ett begränsat utbud av kulturtjänster, upphävs i samhället. Propositionens syfte är alltså att skydda befolkningen och hindra att en exceptionell epidemi sprids i Finland genom persontrafiken genom att säkerställa att den behöriga myndigheten, Transport- och kommunikationsverket, har tillgång till en mångsidig uppsättning åtgärder. 

Syftet med den föreslagna bestämmelse i lagen om smittsamma sjukdomar enligt vilken regionförvaltningsverket får besluta om förelägganden för anordnare och producenter av social- och hälsovårdstjänster är att trygga servicesystemets funktion samt klienternas och patienternas rätt till social- och hälsovårdstjänster i ett läge när servicesystemets funktionsförmåga till följd av covid-19-epidemin har försvagats väsentligt.  

För att det ska vara möjligt att ingripa vid åsidosättande av de förelägganden och restriktioner som nämns ovan föreslås det också bestämmelser om tillsyn och myndigheternas befogenheter i lagen. Syftet är att trygga en effektiv verkställighet av bestämmelserna.  

Vidare föreslås i lagen om smittsamma sjukdomar vissa bestående ändringar i fråga om verkställighet av karantän och isolering samt myndigheternas rätt till information. Syftet med de föreslagna ändringarna i fråga om verkställighet av karantän och isolering är att göra det möjligt att verkställa isolering på ett mer ändamålsenligt sätt med beaktande av covid-19-sjukdomens art och det potentiellt stora antalet personer som ska isoleras, det vill säga till exempel i personens hem. Syftet med de föreslagna preciseringarna i fråga om myndigheternas rätt till information är att göra det möjligt att spåra kontakter. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Ett utkast till proposition publicerades i den elektroniska tjänsten utlåtande.fi på finska den 11  september 2020. Dessutom sändes en begäran om utlåtande till flera mottagare. Svarstiden löpte ut den 27 september 2020. Ett svenskspråkigt utkast till proposition var ute på remiss från den 16 september till den 1 oktober 2020. 

Det kom in 166 remissvar. Utlåtanden gavs av ministerier, statliga myndigheter, kommuner, aktörer inom social- och hälsovården samt andra instanser, såsom olika medborgarorganisationer.  

Propositionens motiveringar har kompletterats som tjänstearbete under remissrundan och utifrån remissvaren. 

I flera remissvar fästes vikt vid resurstilldelningen av myndigheternas uppgifter. Avsikten är att merkostnaden för myndigheterna till följd av de föreslagna bestämmelserna ska beaktas vid beredningen av tilläggsbudgeter för 2021.  

I kommunernas utlåtanden lyftes det fram att propositionens konsekvenser för kommunerna bör bedömas närmare. En del utlåtanden förutsattes också att näringsidkare ska kompenseras för kostnader till följd av eventuella myndighetsåtgärder. Det föreslås inga bestämmelser om särskilda ersättningar för myndighetsåtgärder enligt denna proposition. I avsnitt 4.11 beskrivs närmare de understöd som redan riktats till olika branscher till följd av coronapandemin.  

I en del utlåtanden ansågs det att befogenheterna enligt 9 a § är alltför omfattande eller inte tillräckligt exakta och att bestämmelsen till sin art motsvarar beredskapslagen. De kommuner som uttalade sig om propositionen ansåg det viktigt att kommunerna hörs när beslut fattas enligt den föreslagna 9 a §. I synnerhet flera företrädare för kommunsektorn ansåg också att staten bör kompensera kommunerna för kostnaderna för beslut enligt 9 a §. Enligt Kommunförbundets åsikt bör dessutom skyldigheten att kompensera andra ekonomiska förluster som orsakas privata serviceproducenter strykas i propositionen, och att kostnader bör kompenseras enligt gällande avtal. De remissinstanser som företräder privata serviceproducenter betonade att privata serviceproducenter inte kan påföras skyldigheter utan att kostnaderna kompenseras, och underströk att avtalsenliga arrangemang är primära.  

Kommunförbundet och flera kommuner ansåg att 79 § 2 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar bör kvarstå oförändrat, och i propositionen föreslås ingen ändring i det. 

En del remissinstanser fäste vikt vid att religionsutövning inte omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Efter remissrundan ordnade undervisnings- och kulturministeriet en tillställning dit företrädare för religionssamfund bjöds in för att diskutera inkluderandet av religionsutövning i 58 c, 58 d och 58 g §. Utifrån tillställningen beslöts det att tillämpningsområdet för 58 och 58 d § utsträcks till att också omfatta religionsutövning. Däremot ansågs det till denna del inte proportionerligt att utöka tillämpningsområdet för 58 g § med beaktande av skyddet för religionsfriheten enligt 11 § i grundlagen och de internationella människorättsförpliktelser som binder Finland samt att de verksamheter som avses i den bestämmelsen inte berör religionsutövning.  

I en del utlåtanden påpekades behovet av bestående, allmänna preciseringar av bestämmelserna om smittsamma sjukdomar. Inom den givna beredningstidtabellen och medan en akut epidemi fortfarande pågår har det inte varit möjligt att bereda alla behövliga ändringar i bestämmelserna. Sådana ändringsbehov i lagen om smittsamma sjukdomar bör bedömas i en normal lagstiftningsprocess sedan coronavirusepidemin mattats av.  

En del remissinstanser motsatte sig den föreslagna 58 g §, det vill säga bestämmelsen om temporär stängning av utrymmen för kunder eller deltagare. Den ansågs innebära en sådan inskränkning i näringsverksamheten som inte är godtagbar. I en del utlåtanden ansågs dock de föreslagna möjligheterna till restriktioner välgrundade.  

I fråga om paragraferna om tillsyn framförde flera remissinstanser att de behöriga myndigheterna i kommunen bör anges närmare i paragraferna, samt framfördes vissa andra behov av precisering av befogenheterna för olika kommunala myndigheter. I en del utlåtanden önskades det att det liksom i vissa andra lagar ska föreskrivas om möjligheten att delegera befogenheter till enskilda tjänsteinnehavare. Bestämmelserna preciserades till denna del bland annat genom att den nya 59 d § fogades till propositionen. 

I justitiekanslersämbetets utlåtande ingick en uppmaning att överväga i vilken utsträckning det är befogat att inkludera bestående ändringar i lagstiftningen i samma proposition som sådan lagstiftning som är avsedd att vara temporär, så att riksdagen som lagstiftare kan garanteras faktiskt prövningsutrymme. Till den delen har propositionen ändrats så att endast de allra mest nödvändiga bestämmelserna som är avsedda att vara i kraft tills vidare ingår, och avsikten är att bereda övriga bestämmelser som är avsedda att vara i kraft tills vidare särskilt. 

Remissinstansernas förslag till precisering av bestämmelserna har beaktats i propositionen, och propositionens motiveringar och konsekvensbedömningar har setts över till följd av utlåtandena. 

7  Specialmotivering

3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen av isolering i 5 punkten ändras så att omnämnandet av en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som isoleringsplats stryks. Detaljerade bestämmelser om isoleringsplatser finns i det föreslagna 63 § 3 mom. Inte heller i artikel 1 (Definitioner) i Världshälsoorganisationens (WHO) internationella hälsoreglemente, i definitionen av isolering i punkt 1, nämns isoleringsplatsen. Det föreslås också att definitionen ändras så att ett alternativ utöver att en person vårdas är att personens hälsotillstånd följs, eftersom alla personer som försätts i isolering inte nödvändigtvis behöver vård för en smittsam sjukdom. En stor del av dem som insjuknat i coronavirussjukdom behöver till exempel inte sjukhusvård, utan yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan följa den insjuknades hälsotillstånd medan personen vistas hemma eller någon annanstans.  

9 a §.Utvidgning av social- och hälsovårdsverksamheten. I den nya 9 a § föreslås bestämmelser om befogenheter för regionförvaltningsverken och social- och hälsovårdsministeriets att fatta beslut i syfte att styra social- och hälsovårdens servicesystem när covid-19-epidemin har spritt sig eller hotar sprida sig på ett sätt som väsentligt inverkar på social- och hälsovårdens servicesystems funktion.  

Det är fråga om en bestämmelse som i sista hand möjliggör bindande styrning, och som blir tillämplig när det inte annars genom social- och hälsovårdens servicesystems egna åtgärder eller de behöriga myndigheternas normala styrning är möjligt att vid rätt tidpunkt och i rätt omfattning säkerställa nödvändiga tjänster. 

Vid tillämpningen av bestämmelsen bör det vara uppenbart att covid-19-epidemin försvagar servicesystemets funktionsförmåga på ett sätt om väsentligt äventyrar tillgången till tjänster, eller finnas en grundad misstanke om att en sådan situation håller på att uppstå. En ytterligare förutsättning är att de åtgärder som redan vidtagits inte är tillräckliga för att trygga tillräcklig tillgång till social- och hälsovårdstjänster. Exempelvis en mindre rusning till tjänster på grund av en pandemi eller någon annan rusning eller köbildning som bör anses normal uppfyller som sådana inte tillämpningskriteriet.  

Covid-19-sjukdomens spridning kan på flera sätt försvaga social- och hälsovårdssystemets funktionsförmåga. Omsorgen om klienter och vården av patienter kan väsentligt äventyras eller social- och hälsovårdssystemet kan överbelastas av flera skäl. Behovet av sjukhusvård och intensivvård kan betydligt lokalt och regionalt eller tillgången till social- och hälsovårdspersonal kan äventyras snabbt lokalt eller regionalt till följd av sjukdomsfall eller karantän. Bestämmelsernas syfte är att genom myndighetsbeslut trygga befolkningens hälsa, rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt i sista hand också rätten till liv så att åtgärderna står i rätt proportion till syftet, det vill säga i förhållande till myndigheternas skyldighet att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Servicesystemet kan belastas av olika skäl. Utöver att det kan bli brist på sjukhusplatser och intensivvårdsplatser om smittläget förvärras kan tillräcklig tillgång till social- och hälsovårdspersonal bli ett problem redan i ett tidigare skede. Sjukdomsfall eller karantänsfall bland personalen kan äventyra tillgången till tjänster, om covid-19-epidemin får okontrollerad spridning. Också till exempel förflyttning av personal från deras normala uppgifter till smittspårningsuppgifter eller i framtiden till vaccineringsuppgifter kan försvåra tillgången till tjänster.  

Covid-19-koordinationsgruppen bedömer för intensivvårdens del (9.11.2020) att intensivvårdsavdelningarna i nuläget har kapacitet att ge intensivvård till följande antal covid-19-patienter utan att det förutsätter stora ändringar i sjukhusets normala verksamhet: 

Sjukhusen i HUS specialupptagningsområde sammanlagt: 26 patienter 

Sjukhusen i TAYS specialupptagningsområde sammanlagt: 9 patienter 

Sjukhusen i ÅUCS specialupptagningsområde sammanlagt: 12 patienter 

Sjukhusen i OYS specialupptagningsområde sammanlagt: 9 patienter 

Sjukhusen i KYS specialupptagningsområde sammanlagt: 11 patienter 

Sammanlagt: 67 patienter 

Ålands hälso- och sjukvård har en intensivvårdsavdelning med 4 patientplatser. 

Intensivvårdsavdelningarnas beredskap påverkas av hur många andra patienter som för närvarande vårdas och vårdens svårighetsgrad samt eventuell sjukfrånvaro bland personalen. Därför bör siffrorna betraktas som riktgivande uppskattningar. 

För att ett sådant patientantal ska kunna vårdas utan störningar för sjukhusens övriga verksamhet krävs det att patienterna fördelas jämnt på sjukhusen. Om det i någon region finns många patienter, kan det bli nödvändigt att minska den icke-brådskande operationsverksamheten för att öka intensivvårdskapaciteten trots att antalet intensivvårdspatienter i hela landet bedöms som skäligt. 

För vård av ett större antal patienter krävs att antalet intensivvårdsplatser och personalen vid intensivvårdsavdelningarna utökas. Personal som klarar att arbeta i intensivvården fås främst från operations- och anestesiavdelningar, uppvakningsenheter och andra övervakningsenheter. Vid behov bör personal flyttas från dessa andra verksamhetsenheter till intensivvårdsavdelningar, eftersom nödvändig vård för att avvärja omedelbar livsfara bör prioriteras framom mindre brådskande vård. Det innebär dock att sjukhusens övriga verksamhet, i synnerhet icke-brådskande operationsverksamhet, minskas vilket fördröjer vården av många sjukdomar.  

Om operationsverksamheten begränsas så att endast jourbaserade och brådskande operationer genomförs, och den personal som friställs överförs till intensivvårdsarbete, kan intensivvårdskapaciteten ökas temporärt. Då kan högst följande antal intensivvårdsplatser ordnas för covid-19-patienter: 

Sjukhusen i HUS specialupptagningsområde sammanlagt: 128 patienter 

Sjukhusen i TAYS specialupptagningsområde sammanlagt: 35 patienter 

Sjukhusen i ÅUCS specialupptagningsområde sammanlagt: 40 patienter 

Sjukhusen i OYS specialupptagningsområde sammanlagt: 40 patienter 

Sjukhusen i KYS specialupptagningsområde sammanlagt: 42 patienter 

Sammanlagt: 285 patienter 

Ett sådant patientantal innebär dock ett mycket högt tryck på sjukhusen och försämrar allvarligt vården av andra sjukdomar.  

Enligt 1 mom. kan regionförvaltningsverkets beslut gälla en kommun eller samkommun. Dessutom kan beslutet riktas till en privat producent av social- och hälsovårdstjänster som producerar social- och hälsovårdstjänster för den som har organiseringsansvaret, det vill säga en privat serviceproducent som avses i lagen om privat hälso- och sjukvård (152/1990), lagen om privat socialservice (922/2011) och som med stöd av avtal producerar social- och hälsovårdstjänster för en kommun eller samkommun. I synnerhet i produktionen av socialservice deltar ett betydande antal privata serviceproducenter. I en del kommuner produceras till exempel alla mentalvårds- och rusvårdstjänster inom socialservicen av privata sektorn. Privata serviceproducenter producerar också t.ex. ca 80 % av barnskyddsanstaltstjänsterna. Det finns också kommuner som i mycket stor omfattning har beställt social- och hälsovårdstjänster som hör till deras organiseringsansvar av privata producenter, inklusive så kallad total utläggning. Tjänster som hör till det offentliga organiseringsansvaret produceras då inom ramen för det offentliga servicesystemet. Därför är det motiverat att skyldigheterna kan riktas såväl till offentliga anordnare och producenter som till de privata producenter som nämns ovan, så att befolkningens social- och hälsovårdstjänster kan tryggas i situationer när funktionsdugligheten är försvagad på ett sätt som väsentligt äventyrar tillgången till tjänster. 

Regionförvaltningsverkens befogenhet att ålägga de aktörerna att erbjuda tjänster eller annars styra tjänsteutbudet föreslås inte enbart gälla hälso- och sjukvård för vård av sjukdomen covid-19 eller behov av social- och hälsovårdstjänster som direkt beror på spridning av sjukdomen covid-19. Befogenheterna gör det också möjligt att fatta beslut som mer allmänt beror på ett behov att styra social- och hälsovården till följd av spridning av sjukdomen covid-19 eller vård och förebyggande av den, eller till exempel lindra de negativa konsekvenserna av personalbrist till följd av insjuknanden för social- och hälsovårdsservicen i vidare bemärkelse. 

Med stöd av 1 mom. 1 punkten kan regionförvaltningsverket ålägga en kommun eller samkommun eller en privat serviceproducent som producerar social- och hälsovårdstjänster för dem att öka antalet vårdplatser eller att vårda andra patienter än de som normalt vårdas vid enheten. Med stöd av den befogenheten kan en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården åläggas att ändra sin verksamhet till exempel så att till där vårdas patienter med sjukdomen covid-19 från ett visst område, eller att en enhet där patienter med sjukdomen covid-19 inte tidigare vårdats åläggs att ta emot sådana patienter eftersom andra verksamhetsenheter inte längre har tillräcklig kapacitet för vård av dem. Tillämpningen av punkten begränsas inte enbart till arrangemang för vård av patienter med smittsamma sjukdomar, utan med stöd av den kan det till exempel fattas beslut när vården av patienter med sjukdomen covid-19 påverkar tillgången till vårdplatser och kapacitet i övrigt i hälso- och sjukvården i vidare bemärkelse och tillgången till eller placeringen av vårdplatser för andra patienter behöver ordnas. Genom ett beslut med stöd av punkten kan också till exempel vissa operationer koncentreras till en verksamhetsenhet inom ett visst område.  

Med stöd av 1 mom. 2 punkten kan regionförvaltningsverket ålägga en kommun eller samkommun eller en privat serviceproducent som producerar socialvårdstjänster för dem att utöka antalet klientplatser vid en boendeserviceenhet eller verksamhetsenhet för institutionsvård inom socialvården eller tillhandahålla tjänster för andra klienter än de som normalt tillhandahålls tjänster vid enheten. Med stöd av punkten kan regionförvaltningsverket till exempel ålägga en boendeserviceenhet eller verksamhetsenhet för institutionsvård att tillhandahålla social- eller hälsovårdstjänster för sådana klientgrupper vars hemvård, hemsjukvård eller hemsjukhusvård eller övriga socialvårdstjänster annars tillhandahålls någon annanstans än vid en verksamhetsenhet inom socialvården. Bestämmelsen gäller också till exempel klienter med personlig assistans. Befogenhetens syfte är att göra det möjligt, om till exempel större personalbrist än vanligt till följd av en epidemi medför att tjänsterna bör koncentreras till boendeservice- eller institutionsenheter inom socialvården, att ålägga en enhet att temporärt också ge service till sådana klienter vilkas service annars tillhandahålls i hemmet eller någon annanstans än vid en verksamhetsenhet inom socialvården. Klienten eller patienten kan då temporärt flyttas till en boendeserviceenhet. Dock är det klart att klienten inte får flyttas mot sin vilja. Skyldigheterna som gäller hörande bör på lämpligt sätt fullgöras ör de klienters del som är i direkt partsställning, det vill säga vars ställning och rättigheter besluten kan inverka på. Vid sådana förflyttningar är det viktigt att till exempel se till att sådana klienter som har symptom på eller har utsatts för en smittsam sjukdom inte flyttas till enheten eller dess smittfria avdelning, så att sjukdomen inte börjar sprida sig inom enheten.  

En möjlig förflyttning får inte innebära att klientens avgift enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) höjs, om det inte senare framgår att det ligger i klientens intresse att vården och omsorgen ges vid enheten i fråga också framöver. En sådan situation föreligger om situationen för en person som har kommit till en boendeenhet har försvagats i sådan mån att det till exempel inte längre är möjligt att skicka hem personen för hemvård utan personen blir kvar i effektiverat serviceboende. Sedan en bedömning av ändringen i servicebehov har gjorts kan ett nytt beslut om klientavgift för serviceboende fattas. Ett nytt beslut om klientavgift kan dock inte fattas retroaktivt.  

Med stöd av punkten kan också någon enhets verksamhet ändras så att en eller flera enheter inom ett område centraliserat sköter de klienter och patienter som försatts i karantän eller isolering. 

Vid enheter för boendeservice baserar sig boendet i regel på ett hyresavtal enligt lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995), vilket begränsar möjligheterna att placera nya personer i enhetens utrymmen. Det är klart att andra socialvårdsklienter inte kan placeras i en persons bostad utan invånarens samtycke. Med stöd av beslutet kan invånare placeras i lediga rum. Dock får de inte åläggas att betala hyra, utan endast de klientavgifter de normalt betalar får tas ut av dem. 

Enligt 1 mom. 3 punkten kan i beslutet en boendeserviceenhet eller verksamhetsenhet för institutionsvård åläggas att i enlighet med beslutet delta i tillhandahållandet av hälso- och sjukvård för patienterna. Befogenhetens syfte är i synnerhet att förhindra att verksamhetsenheterna i hälso- och sjukvården överbelastas, vilket sker om patienter i stor omfattning flyttas från socialvårdens verksamhetsenheter till hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter och kapaciteten vid hälso- och sjukvårdens verksamhetsenheter på grund av covid-19-smittläget i regionen behövs mer för vård av covid-19-patienter och andra patienter. Patienter kan vårdas i socialvårdens enheter, om det är möjligt med tanke på patienternas symptom och behövliga vårdåtgärder samt säkerställandet av behörig personal. En läkare ansvarar dock för vården av patienterna, och i arrangemangen ska det ses till att tillräcklig dejour och konsultering av läkare är tillgänglig. Sjukhusvård ska dock alltid ordnas om medicinska skäl och situationen förutsätter det. Vård kan också genomföras vid socialvårdens enheter med stöd av hemsjukvård, hemsjukhusvård och mobil sjukvårdspersonal samt första delvård.  

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att ålägga en kommun eller samkommun att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster för sådana klienter och patienter som inte omfattas av kommunens eller samkommunens organiseringsansvar. Utgångspunkten i folkhälsolagen, lagen om specialiserad sjukvård, hälsovårdslagen och socialvårdslagen är att kommunen ordnar tjänsterna enligt kommunallagen (410/2015) för kommunens invånare. Med stöd av punkten kan en viss kommun eller samkommun åläggas att ge service till klienter eller patienter som omfattas av en annan kommuns eller samkommuns organiseringsansvar.  

Ett beslut kan till exempel fattas när en viss samkommuns intensivvårdsplatser är fulla eller håller på att fyllas och patienter bör flyttas till specialsjukvårdsenheter hos andra samkommuner. Ett beslut kan fattas om kommunerna eller samkommunerna inte tillräckligt snabbt kan avtala sinsemellan om vården för patienter som hör till en annan kommuns eller samkommuns organiseringsansvar. Med stöd av punkten kan beslut också fattas till exempel när platserna för effektiverat serviceboende är fulla på ett visst område, men kommunen till exempel på grund av sjukfrånvaro eller karantänsfrånvaro hos kommunens egen personal inte förmår utöka sin kapacitet för serviceboende genom egen serviceproduktion eller genom att köpa tilläggskapacitet av privata serviceproducenter. Ett beslut kan också fattas då ett avtal mellan en offentlig anordnare och en privat serviceproducent inte omfattar tilläggsplatser, men kommunen och den privata tjänsteproducenten inte når ett avtal om villkoren för att utöka kapaciteten. I praktiken kan det antas att det går att avtala med den privata tjänsteproducenten om köp av tilläggstjänster, och på grund av paragrafens karaktär är det primära alternativet att avtala om saken utan några förpliktande beslut. Besluten bör fattas med avseende på bestämda patient- eller klientgrupper eller delar av dem, och de bör alltså inte till exempel gälla vissa namngivna personer.  

Enligt 3 mom. får befogenheterna enligt 1 och 2 mom. utövas endast om nödvändighetskriteriet uppfylls, det vill säga om föreläggandet är nödvändigt för att trygga tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Bestämmelsen avser en situation när spridningen eller den hotande spridningen av sjukdomen covid-19 avsevärt påverkar social- och hälsovårdssystemet och åtgärder av kommuner, samkommuner och andra aktörer med organiseringsansvar inte är tillräckliga för att behärska situationen. En sådan situation föreligger när coronavirussjukdomen har spritts i stor omfattning på ett visst område eller nationellt, och det offentliga social- och hälsovårdssystemet inte längre förmår svara mot klienternas och patienternas behov på ett tillräckligt sätt eller risken att en sådan situation ska uppkomma är betydande, om inga beslut fattas.  

Enligt 4 mom. kan beslutet fattas oberoende av vad samkommunen eller kommunen och en serviceproducent har kommit överens om gällande tjänsteproduktionen, vad samkommunerna har kommit överens om i ett avtal om ordnande enligt 43 § i hälso- och sjukvårdslagen eller vad kommunerna och samkommunerna sinsemellan har kommit överens om i ett annat avtal om ordnande eller produktion av social- och hälsovårdstjänster. I ett avtal om ordnande enligt 43 § i hälso- och sjukvårdslagen kommer samkommunerna för sjukvårdsdistrikten inom ett specialupptagningsområde överens om samordning av den specialiserade sjukvården. Kommuner och samkommuner kan också ha andra avtal om hur tjänsterna ska ordnas och produceras.  

Det är dock alltid primärt att servicesystemet med sina tillgängliga metoder och befogenheter förmår ändra sin verksamhet enligt behovet och avtala om samarbete internt och med privata producenter. Det är också primärt att de styrande myndigheterna såsom Institutet för hälsa och välfärd, regionförvaltningsverken samt social- och hälsovårdsministeriet stöder serviceproducenterna i det arbetet med normala styrmedel. De föreslagna bindande befogenheterna får endast utövas om sådana medel inte är tillräckliga eller tidsmässigt lämpliga för att uppnå syftet. Nödvändighetskravet bör bedömas i relation till befogenhetens art.  

I 5 mom. föreskrivs det om att en privat serviceproducent får producera tjänster enligt 1 mom. trots att de inte direkt omfattas av ett tillstånd för eller en anmälan om privat social- och hälsovård. Beslutet kan ge rätt att tillfälligt tillhandahålla sådana tjänster som annars förutsätter att en privat serviceproducent ansöker om ändring av sitt tillstånd eller ansöker om ett helt nytt tillstånd hos regionförvaltningsverket eller Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården. En förutsättning är dock att verksamheten i övrigt uppfyller skyldigheterna enligt lagen om privat hälso- och sjukvård och lagen om privat socialservice, till exempel bestämmelsen enligt vilken en serviceproducent ska ha sådan ändamålsenligt utbildad personal som verksamheten förutsätter.  

Ett beslut som fattas med stöd av paragrafen ger inte rätt att avvika från gällande lagstiftning i något annat avseende än i fråga om utvidgning av organiseringsansvaret. Beslutet eller det praktiska genomförandet av det får till exempel inte avvika från vad som föreskrivs någon annanstans i lag om tjänsteproduktion, klienters och patienters rättigheter, skyldigheterna för och tillsynen över yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och socialvården eller förvaltningsförfarandet. Exempelvis i fråga om socialvårdens klienter bör förvaltningsförfarandena bland annat för hörande, beslutsfattande och andra förfaranden iakttas före beslutet verkställs för en enskild persons del.  

Med stöd av besluten är det inte heller möjligt att avvika från villkoren i de anställdas arbets- eller tjänsteförhållanden, eller till exempel från arbetstidslagstiftningen eller bestämmelserna om semester, utan i personalfrågor iakttas gällande lagstiftning, kollektivavtal och tjänstekollektivavtal samt arbetsavtal med beaktande av arbetsgivarens direktionsrätt. Ett beslut som fattas med stöd av paragrafen inverkar inte heller på vem som enligt lagstiftningen har organiseringsansvaret, utan beslut avseende den som har organiseringsansvaret gäller den instansens sätt att genomföra tjänsterna. Privata producenter av social- och hälsovårdstjänster får inte heller genom beslutet åläggas att utföra andra offentliga förvaltningsuppgifter eller andra offentliga uppgifter än sådana som en privat serviceproducent med stöd av lagstiftningen kan sköta. Det är inte möjligt att med stöd av beslutet överföra nya offentliga förvaltningsuppgifter på privata serviceproducenter eller överföra offentlig makt, eftersom offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen endast kan överföras endast genom lag eller med stöd av lag. Privata serviceproducenter har rätt att utföra offentliga förvaltningsuppgifter eller utöva offentlig makt endast i den omfattning som det enligt gällande lagstiftning är möjligt. Beslutet inverkar alltså inte till exempel på förutsättningarna för vilka beslut som endast kan fattas av en tjänsteinnehavare enligt mentalvårdslagen (1116/1990) eller lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977). 

Enligt 6 mom. får beslutet inte äventyra klienternas och patienternas rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster eller klient- och patientsäkerheten. När beslut fattas och verkställs bör alla klient- och patientgrupper beaktas, såväl de som redan omfattas av tjänsterna i fråga som de vilkas servicebehov åtgärderna enligt beslutet syftar till att uppfylla. Beslutet eller verkställigheten av det får inte heller inverka oskäligt negativt på verksamheten hos den privata serviceproducent som berörs av beslutet. Om en tjänsteproducent på grund av beslutet blir tvungen att bryta mot ett avtal med en instans som har organiseringsansvar, får avvikelsen från avtalet inte leda till en sanktion för brott mot det ursprungliga avtalet. Om beslutet leder till att en privat serviceproducent till exempel blir tvungen att bryta mot ett avtal med en annan privat aktör och betala avtalsvite för det, ska sådana kostnader omfattas av ersättningsansvaret enligt 79 a §. 

Ett beslut som gäller en enhets verksamhet kan ha en betydande inverkan på hela enhetens verksamhet. Därför bör när beslut fattas särskilt beaktas enhetens faktiska möjlighet att ändra sin verksamhet, hur social- och hälsovårdstjänsterna och vården för befintliga klienter och patienter i verksamhetsenheten ska genomföras samt vilka social- och hälsovårdstjänster som normalt tillhandahålls vid enheten. I praktiken innebär det en skyldighet för den myndighet som fattar beslutet att utreda enhetens situation, i den mån det är möjligt om situationen är brådskande. Med skyldigheten att beakta enhetens möjlighet att ändra sin verksamhet avses i synnerhet kartläggning av enhetens tillgängliga vård- och klientplatser, vårdutrustning och andra materiella resurser samt personalens kunnande och tillräcklighet. För kommuners och samkommuners del innebär brister i sådana avseenden dock inte att ett beslut inte kan fattas, utan beslutet kan uttryckligen förplikta att genomföra ett visst slags verksamhet i fortsättningen, och då bör förutsättningarna föreligga. 

Enligt 7 och 8 mom. får social- och hälsovårdsministeriet under vissa förutsättningar fatta beslut om servicesystemet för social- och hälsovård. Enligt 7 mom. får ministeriet fatta beslut, om det på riksnivå är nödvändigt att trygga tillgången till en viss social- eller hälsovårdstjänst, eller det är nödvändigt att skyldigheten gäller kommuner eller samkommuner inom de olika regionförvaltningsverkens verksamhetsområden. Ministeriet får fatta beslut, om det till exempel är nödvändigt att centralstyra den riksomfattande situationen avseende intensivvårdsplatser. Dessutom är regionförvaltningsverkens befogenhet knuten till deras verksamhetsområden, så om det är nödvändigt att rikta ett föreläggande till kommuner eller samkommuner inom flera regionförvaltningsverks verksamhetsområden är det naturligt att en riksomfattande myndighet fattar beslutet. När ministeriet överväger ett beslut är det i praktiken motiverat att ministeriet kontaktar regionförvaltningsverken för att koordinera situationen och undvika överlappande beslut.  

I 8 mom. föreskrivs det om social- och hälsovårdsministeriets befogenhet att ålägga en statlig enhet som ordnar eller producerar social- och hälsovårdstjänster att tillhandahålla tjänster på det sätt som anges i 1 mom. Sådana enheter är i synnerhet Enheten för hälso- och sjukvård för fångar, de statliga sinnessjukhusen och statens skolhem. Det föreskrivs också om statliga enheters deltagande i bekämpningen av smittsamma sjukdomar i 10 §. Vidare kan ministeriet ålägga Studenternas hälsovårdsstiftelse att ordna eller producera tjänster. Från och med den 1 januari 2021 är Studenternas hälsovårdsstiftelse med stöd av lagen om studerandehälsovård för högskolestuderande (695/2019) lagstadgad producent av studerandehälsovårdstjänster för högskolestuderande. 

Enligt 9 mom. får beslutet fattas för högst tre månader åt gången. Den absoluta maximitiden på tre månader grundar sig på att beslut som till exempel endast fattas för en månad åt gången kanske inte gör det möjligt att fullgöra ett åliggande när den anordnare eller producent beslutet gäller ska genomföra betydande ändringar i sin verksamhet. Beslut som fattas för en något längre tid tryggar stabiliteten i styrningen av servicesystemet och skapar förutsägbarhet för aktörerna i fråga om innehållet i förelägganden som gäller dem. Ett beslut kan upprepas efter tre månader eller en kortare giltighetstid som anges i beslutet. Det föreslås att möjligheten att upprepa beslut inte ska begränsas genom en bestämmelse om högsta tillåtna antal, eftersom befogenheternas yttersta syfte är att skydda människoliv och tjänster som är nödvändiga för hälsan. Beslutet är endast i kraft så länge det är nödvändigt, och strävan är att i första hand behärska situationen utan att ta till förpliktande beslut. Nödvändigheten i att hålla redan fattade beslut i kraft ska dessutom kontinuerligt utvärderas, i synnerhet om beslutet fattats för tre månader, och beslutet ska upphävas när förutsättningarna enligt paragrafen inte längre uppfylls. 

Beslut som fattas med stöd av paragrafen är förvaltningsbeslut. Ändring får sökas i dem med stöd av 90 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Förvaltningslagen tillämpas på besluten. Beslut som berör ett stort antal parter kan i regel delges genom offentlig delgivning på det sätt dom föreskrivs i 55 § 2 mom. och 62 § i förvaltningslagen.  

Enligt 8 § 3 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar ska regionförvaltningsverket fatta de administrativa beslut som föreskrivs i lagen genom att utnyttja den sakkunskap som finns i samkommunen för sjukvårdsdistriktet, i specialupptagningsområdet och vid Institutet för hälsa och välfärd. I 34 § i förvaltningslagen föreskrivs om hörande av part vid beslutsfattandet.  

24 §.Rätt att få information för upptäckt och utredning av epidemier och för smittspårning. I 2 och 3 mom. föreslås det att den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar läggs till bland de instanser som har rätt att få de uppgifter som anges i momenten. Enligt den gällande bestämmelsen har endast Institutet för hälsa och välfärd och den läkare som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar rätt att få de uppgifter som anges i 2 och 3 mom. Den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar ska alltså kunna få de uppgifter som är nödvändiga för att upptäcka epidemier som avses i 23 §, utreda orsaken till dem och spåra smittan och att i detta syfte behandla uppgifter som de som insjuknat i en smittsam sjukdom och andra har lämnat till dem. Under coronavirusepidemin har det framkommit situationer när den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar hade behövt uppgifter från dem som nämns i 2 och 3 mom. Den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar har varit tvungen att begära att sjukvårdsdistriktet skaffar de uppgifter som behövs för att spåra smittan, vilket har fördröjt smittspårningen.  

I 2 mom. föreslås en ändring enligt etablerad praxis för bestämmelser om överlåtande av uppgifter, så att det i momentet föreskrivs om rätten att få de uppgifter som är nödvändiga för de syften som specificeras i momentet. I den gällande bestämmelsen föreskrivs det om rätten att få de uppgifter som behövs. Dessutom stryks den bestämmelsen i momentet såsom onödig, enligt vilken den som fått uppgifterna har rätt att behandla dem. Grunderna för behandling av personuppgifter beskrivs nedan. 

Det föreslås att terminologin i 3 mom. preciseras. I den gällande bestämmelsen föreskrivs det om rätten att av researrangörer, inkvarteringsrörelser och dem som äger, innehar eller använder ett luftfartyg eller annat fartyg få de uppgifter som specificeras i momentet om för den som varit passagerare. Det föreslås att till momentet fogas en hänvisning till leverantörer av transport- eller trafiktjänster som avses i 2 § 1 mom. 1 och 3 punkten i lagen om transportservice (320/2017). Bestämmelsen innebär ingen skyldighet att samla in de uppgifterna, men uppgifterna ska överlåtas till den del de innehas av eller är tillgängliga för de berörda instanserna. Med stöd av momentet är det möjligt att kräva överlåtelse av uppgifter om passagerares personbeteckning, namn, födelsedatum, kön och kontaktuppgifter. Dessa uppgifter - av vilka personbeteckningen och födelsedatumet samt åtminstone i fråga om finländska personbeteckningar uppgifter om kön i praktiken är alternativa uppgifter - utgör minimiuppgifter för att en person ska kunna identifieras och nås på ett tillförlitligt och snabbt sätt. De uppgifter som ska lämnas är därför proportionerliga i förhållande till överlåtelsens syfte som är att spåra smitta. 

Vidare föreslås det att det i 4 mom. föreskrivs om rätten för den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar att oberoende av sekretessbestämmelserna till de myndigheter som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar, till de kommunala hälsoskyddsmyndigheterna och myndigheterna för livsmedelstillsyn och till Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet lämna ut sådana upplysningar som erhållits i samband med utredningar av en epidemi och som är nödvändiga för utförandet av de uppgifter som föreskrivits för dessa myndigheter. Det gör att de myndigheter som nämns i momentet får information snabbare när epidemiutredningen har gjorts i kommunen. 

Paragrafen motsvarar i huvudsak gällande lagstiftning. Eftersom det föreslås (i och för sig rätt små) ändringar i paragrafen, och den ursprungliga paragrafen godkänts innan Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan allmänna dataskyddsförordningen, trädde i kraft, behandlas nedan grunderna för behandling av personuppgifter. 

Rätten enligt paragrafen för den läkare som i kommunen eller sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar och Institutet för hälsa och välfärd att behandla personuppgifter baserar sig på artikel 6.1 e och 9.2 i eller 9.2 h i EU:s dataskyddsförordning (2016/679).  

Den rättsliga grunden för den behandling av personuppgifter som avses i paragrafen finns i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, enligt vilken behandling av personuppgifter är laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Medlemsstaterna får behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning med hänsyn till behandling för att efterleva artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder. Grunden för behandlingen ska då fastställas i enlighet med unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt. Syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden. Den rättsliga grunden kan enligt artikel 6.3 innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning, bland annat: de allmänna villkor som ska gälla för den personuppgiftsansvariges behandling, vilken typ av uppgifter som ska behandlas, vilka registrerade som berörs, de enheter till vilka personuppgifterna får lämnas ut och för vilka ändamål, ändamålsbegränsningar, lagringstid samt typer av behandling och förfaranden för behandling, inbegripet åtgärder för att tillförsäkra en laglig och rättvis behandling. Lagstiftningen ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. 

Enligt 8 och 9 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska sjukvårdsdistrikt och kommuner bland annat utreda epidemier. I 23 § föreskrivs det om skyldigheten för den läkare som i kommunen eller sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar och för Institutet och hälsa och välfärd att utreda epidemier och spåra smitta. I 24 § föreskrivs det om de syften för vilka de har rätt att få information och till vilka informationen får överlåtas samt om vilka instanser som har rätt att få och skyldiga att överlåta information på det sätt som möjliggörs i dataskyddsförordningen. 

I 2 och 3 mom. används manöverutrymmet enligt artikel 6.3 genom att det föreskrivs särskilt om överlåtelse av personuppgifter för de syften som anges i de momenten.  

Eftersom det vid sådan behandling av hälsouppgifter som avses i paragrafen samtidigt är fråga om sådana särskilda kategorier a personuppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, bör de personuppgifterna också uppfylla någon av de grunder som anges i artikel 9.2 i dataskyddsförordningen för att avvika från huvudregeln om förbud mot behandling av hälsouppgifter. Behandlingsgrunden för de hälsouppgifter som avses i paragrafen är ett allmänt intresse på folkhälsoområdet enligt artikel 9.2 i. Enligt 24 § har de instanserna rätt att få "de uppgifter som är nödvändiga för att upptäcka epidemier som avses i 23 §, utreda orsaken till dem och spåra smittan" (2 mom.) och vissa uppgifter som specificeras i bestämmelsen" om det är nödvändigt för att förhindra att en epidemi sprids eller för att skydda passagerarnas hälsa" (3 mom.) samt att till vissa andra myndigheter överlåta uppgifter "som är nödvändiga för utförandet av de uppgifter som föreskrivits för dessa myndigheter". I situationer när uppgifter behandlas för att ställa en medicinsk diagnos för en viss person eller annars för att tillhandahålla hälso- och sjukvård på det sätt som avses i artikel 9.2 h i dataskyddsförordningen är behandlingsgrunden artikel 9.2. Enligt artikel 9.4 i dataskyddsförordningen får medlemsstaterna behålla eller införa ytterligare villkor, även begränsningar, för behandlingen av genetiska eller biometriska uppgifter eller uppgifter om hälsa. 

I dataskyddsförordningen ställs det upp särskilda förutsättningar för behandling av uppgifter som baserar sig på artikel 9.2 h eller 9.2 i. Personuppgifter enligt artikel 9.2 h får behandlas för de syften som anges där, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en yrkesutövare som omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ eller av en annan person som också omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ. Enligt artikel 9.2 i ska behandlingen ske på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga och specifika åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter och friheter fastställs, särskilt tystnadsplikt. 

Enligt 17 § i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994, lagen om yrkesutbildade personer) får en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte utan tillstånd till utomstående yppa en enskild persons eller familjs hemlighet som han har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift. Tystnadsplikten kvarstår efter det att yrkesutövningen har upphört. Också enligt 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) är sådana handlingar sekretessbelagda som innehåller uppgifter som en persons hälsotillstånd eller funktionsnedsättning eller om hälso- och sjukvård och rehabilitering som personen fått. Enligt 23 § i den lagen får den som är anställd hos en myndighet eller innehar ett förtroendeuppdrag får inte röja en handlings sekretessbelagda innehåll eller en uppgift som vore sekretessbelagd om den ingick i en handling, och inte heller någon annan omständighet som han har fått kännedom om i samband med sin verksamhet hos myndigheten och för vilken tystnadsplikt föreskrivs genom lag. En uppgift för vilken tystnadsplikt gäller får inte heller röjas efter det att verksamheten hos myndigheten har upphört eller det uppdrag som utförts för myndighetens räkning har avslutats.  

I artikel 5 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om principer för behandling av personuppgifter. Till de principerna hör bland annat att personuppgifterna ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas samt att personuppgifter inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. 

Behandling av personuppgifter berörs också av bestämmelsen i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen (1050/2018), enligt vilken en personuppgiftsansvarig och ett personuppgiftsbiträde som behandlar personuppgifter med stöd av lag eller på grund av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag ska vidta lämpliga och särskilda åtgärder för att skydda den registrerades rättigheter. I det momentet ingår en lista med 11 punkter på frågor som sådana skyddsåtgärder kan gälla. Eftersom kommunen, sjukvårdsdistriktet och Institutet för hälsa och välfärd är myndigheter, tillämpas på dem lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019), där det bland annat föreskrivs om informationssäkerhet. 

57 §.Beslut om frånvaro från arbete, småbarnspedagogik och läroanstalt. Det föreslås att ordet dagvård i paragrafens rubrik och i 1 mom. ändras till småbarnspedagogik. Det föreslås att en motsvarande ändring görs i 92 §. I och med den nya lagen om småbarnspedagogik (540/2018) slopades termen dagvård. 

I 2 och 3 mom. föreslås det att den läkare i tjänsteförhållande som i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar läggs till bland de instanser som får fatta beslut om frånvaro från arbete, småbarnspedagogik och läroanstalt. Också i de fall som avses i 3 mom. ska ett beslut i fråga om någon annan än en allmänfarlig sjukdom ska beslut kunna fattas av den läkare i tjänsteförhållande som i kommunen eller i samkommunen för sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar. I praktiken har det framkommit situationer när en patient har varit vid en läkares mottagning eller vårdats i specialsjukvården till exempel för coronavirussjukdom eller tuberkulos, och det har funnits behov att fatta beslut om frånvaro från arbetet samtidigt eller för tiden efter sjukhusvården. Enligt den gällande bestämmelsen har endast den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar fått fattat ett sådant beslut, vilket till och med har lett till att inget beslut har fattats. 

58 c §.Plan för åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. I den föreslagna temporära paragrafen föreskrivs det om åtgärder för att förhindra spridning av den exceptionella epidemi som förorsakas av coronavirussjukdomen. Åtgärderna enligt paragrafen syftar till att förhindra spridningen av covid-19-epidemin. Den aktör som disponerar eller är verksam i utrymmen som används i verksamheten är skyldig att se till att vad som i denna paragraf föreskrivs om ordnande av möjlighet till handtvätt, meddelande av förhållningsregler, rengöring av utrymmen och ytor samt ordnande av människors vistelse ska ordnas så glest som det bara är möjligt med beaktande av särdragen i verksamheten i fråga. 

Skyldigheterna enligt paragrafen är i kraft och ska tillämpas under hela den tid den temporära bestämmelsen är i kraft. Skyldigheterna kan anses höra till det normala hälsoskyddet och de berättigade förväntningarna för klienterna och dem som deltar i verksamheten i den meningen att det inte kan anses oskäligt att de ställs upp för verksamhetsutövarna för den tid lagen är i kraft. Genom en omfattande tillämpning av de föreskrivna hygienskyldigheterna är det också möjligt att undvika striktare restriktioner i samhället. Tidsbegränsade skyldigheter som omfattar alla aktörer och som kan uppfyllas med ganska små insatser kan bidra till att inte sådana restriktioner som påverkar verksamheten mer och orsakar större kostnader behöver ställas upp. 

Såsom kund- och deltagarutrymmen enligt paragrafen betraktas sådana utrymmen i vilka ett varierande antal personer vanligen vistas och som är öppna för kunder och deltagare, det vill säga för allmänheten, under vissa öppethållningstider. Som kund- och deltagarutrymmen betraktas också sådana utrymmen vilkas användning begränsats till exempel enligt medlemskap eller något annat avtalsförhållande eller baseras på delfåendet av någon lagstadgad tjänst, såsom i skolor och småbarnspedagogik. Lagens syfte är att förhindra spridning av coronavirussjukdomen i situationer när flera personer som till exempel hör till familjekretsen samlas och har relativt nära kontakt sinsemellan, vilket ökar risken för smitta. Som sådana kund- och deltagarutrymmen betraktas också till exempel olika slags väntrum. De föreslagna bestämmelserna är parallella med eventuella specialbestämmelser som i övrigt gäller en bestämd verksamhetsform. Till exempel i social- och hälsovården samt i utbildningen och småbarnspedagogiken finns väldigt detaljerade bestämmelser om krav på och förutsättningar för verksamheten, för att garantera klienternas och patienternas säkerhet. De bestämmelser som ställer striktare krav på verksamheten ska då iakttas. I paragrafen avses med kunder och deltagare också barn, elever och studerande som deltar i småbarnspedagogik.  

Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar också anordnarna av småbarnspedagogik och utbildningsanordnarna, som ska iaktta beslutet vid ordnandet av småbarnspedagogik, undervisning, forskning och övrig verksamhet. Utbildningsanstalternas ansvar utsträcks inte till utrymmen som används av eller hyrs ut till andra aktörer, till exempel utrymmen för studerandeorganisationer, student- och studerandekårer samt studeranderestauranger. Med läroanstalt avses i denna paragraf grundskolor, läroanstalter på andra stadiet och deras internat, högskolor, läroanstalter inom den fria bildningen och deras internat samt utbildningslokaler som används för vuxenutbildning och grundläggande utbildning i konst. Utöver i egna lokaler kan grundläggande utbildning ordnas till exempel i daghem, skolor, seniorhus, lärcenter och medborgarinstitut. På olika utbildningsstadier, såsom i lågstadiet och vid högskolor, har verksamheten olika särdrag bland annat till följd av åldersskillnaden mellan elever och studerande. Till exempel vid högskolor kan det vara en tillräcklig handhygienrutin att studerandena erbjuds möjlighet att tvätta händerna och att skriftliga anvisningar för handtvätt ges till exempel med skyltar, men i småbarnspedagogiken och i lågstadiet kan handhygienrutinerna förutsätta att en vuxen handleder och övervakar. 

I 1 mom. föreskrivs det om de åtgärder den ska vidta som disponerar sådana utrymmen inomhus och begränsade utrymmen utomhus som är avsedda för kunder och deltagare i verksamheten. Sådana utrymmen som avses i bestämmelsen är utrymmen inomhus som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse i samt regionalt och funktionellt begränsade områden utomhus, såsom områden för idrott och sport och för att följa dem, nöjesparker och festivalområden samt läktar- och köområden. Med regionalt och verksamhetsmässigt begränsade områden utomhus avses att området vid en viss tidpunkt används för syften som riktar sig till kunder eller andra deltagare i verksamheten och verksamhetsarrangören ansvarar för att området används för verksamheten i fråga. Med begränsade områden utomhus avses alltså inte allmänna platser såsom vägar, gator, trottoarer eller parker, om de inte på ett regionalt, verksamhetsmässigt och tidsmässigt begränsat sätt används för en verksamhet som ordnas av en sådan instans som avses i 3 mom. Kraven baserar sig på den nuvarande sakkunskapen om hur coronaviruset sprids, som beskrivs närmare i avsnittet om epidemiologisk och medicinsk lägesbild för coronavirussjukdomen, samt på omedelbara åtgärder för att förebygga spridning. Skyldigheterna berör utrymmen inomhus samt begränsade utrymmen utomhus såsom idrottsläktare. Skyldigheterna gäller en näringsidkare eller någon annan aktör som ansvarar för användningen av utrymmena för verksamheten i fråga. Det har ingen betydelse om verksamhetsidkaren verkar i utrymmena som hyresgäst eller själv äger affärsutrymmet, utan skyldigheten gäller instanser som i utrymmena idkar annan näringsverksamhet än uthyrning av utrymmena. Den som vid tidpunkten i fråga disponerar utrymmena för den aktuella verksamheten, i praktiken den som verkar i utrymmena, ska i sista hand uppfylla skyldigheterna. En verksamhetsidkare som verkar i hyrda utrymmen kan avtala med hyresvärden om hur skyldigheterna enligt paragrafen i praktiken ska uppfyllas. Den egentliga verksamhetsidkaren svarar dock för att skyldigheterna enligt paragrafen uppfylls på behörigt sätt.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska den aktör som disponerar utrymmena se till att kunderna och deltagarna har möjlighet att rengöra händerna. Att sköta handhygienen är en av de viktigaste åtgärderna som används för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. Med rengöring av händerna avses bland annat möjlighet att tvätta eller desinficera händerna. Enligt 2 punkterna ska kunderna och deltagarna ges instruktioner om upprätthållande av tillräckliga avstånd och om rengöring av händerna. Enligt punkten ska instruktioner också ges om andra motsvarande rutiner som förhindrar spridning av smitta. Bland annat att inte komma till kundutrymmena eller delta i verksamhet i de utrymmen som avses i paragrafen om man är sjuk kan betraktas som en viktig instruktion. Instruktionerna kan också bland annat gälla användning av ansiktsmask i utrymmena. Institutet för hälsa och välfärd utfärdade den 24 september 2020 en rekommendation om användning av ansiktsmasker. Rekommendationen har kompletterats med anvisningar för coronaepidemins upptrappnings- och spridningsfaser. Anvisningarna är avsedda för regionala myndigheter och för att tillämpas när de bedömer epidemiläget och utfärdar rekommendationer om användning av mask inom sitt område. Det föreslås inte att det i lagen föreskrivs om skyldighet för kunder eller deltagare i verksamhet att använda ansiktsmask. Verksamhetsidkaren kan dock inom ramen för avtalsförhållandet förutsätta att ansiktsmask används på vissa villkor i den mån de avtalsrättsliga bestämmelserna tillåter det. Också då kan bland annat ett jämlikt bemötande av kunder och deltagare, enskilda personers möjlighet att använda skyddsutrustning samt krav på skäliga avtalsvillkor begränsa kraven. Givandet av instruktioner till kunderna kan genomföras på det sätt som bäst lämpar sig för respektive aktörs verksamhet, till exempel genom utrop, skriftliga anvisningar, skyltar, markeringar som styr kundernas beteende i kundutrymmet eller andra motsvarande effektiva metoder. Exempelvis i småbarnspedagogik och läroanstalter bör hygienrutinerna ordnas enligt barnens och elevernas ålder. Covid-19 kan också smitta via beröring av ytor. I 3 punkten föreskrivs det att rengöringen av utrymmena och ytorna ska effektiveras, utöver vad som någon annanstans föreskrivs om verksamheten i fråga och om rengöring av utrymmen som används för den. Arbetshälsoinstitutet har i samråd med Institutet för hälsa och välfärd utarbetat en anvisning för städning för att förebygga covid-19-smitta. Städanvisningen kan också tillämpas på allmän städning för att minska spridningen av smittsamma sjukdomar. Ytor som ofta berörs, såsom dörrhandtag, armstöd, bordsytor, strömbrytare och vattenkranar bör rengöras omsorgsfullt och ofta. I utrymmen där flera människor berör ytorna bör rengöring ske minst dagligen. Om möjligt bör rengöring ske oftare, till exempel med 2–4 timmars intervaller, i synnerhet under en epidemi. Om hygienbestämmelser för vissa branscher, till exempel skönhetssalonger och tatueringsstudior, föreskrivs särskilt. Enligt nuvarande sakkunskap kan covid-19 smitta via beröring också på ytor på det sätt som beskrivs i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen.  

Enligt 2 mom. ska kundernas vistelse ordnas så glest som det bara är möjligt med beaktande av särdragen i verksamheten i fråga, och eventuella kundplatser ska på motsvarande sätt vara belägna tillräckligt långt från varandra. På det sätt som beskrivs i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen skapar fysisk kontakt förutsättningar för coronavirussmitta och spridning av epidemin. 2 mom. innebär att närkontakter ska förhindras med sådana metoder som är skäligen tillgängliga för näringsidkaren eller någon annan som ansvarar för verksamheten så att verksamheten kan fortsätta med minsta möjliga störning men ändå tryggt. Bestämmelsen kan till exempel innebära att kunder eller deltagare som också annars deltar i verksamheten tillägnar sig nya rutiner såsom att undvika handskakningar, kramar eller annan beröring. Skyldigheten att sträva efter gleshet kan också till exempel innebära att sångare som deltar i körsång placeras så glest som möjligt i det tillgängliga utrymmet. 

Strävan bör också vara att förhindra täta köer, trängsel och annan sammanpackning av personer i utrymmena till exempel genom utrop som styr rutter och vistelse. Avsikten är inte att till exempel kräva att kunder och deltagare håller minst två meters avstånd till varandra, men den som ansvarar för verksamheten bör ordna förhållandena så att kunder och deltagare har möjlighet att agera så. I och med att bestämmelserna om öppettider upphävdes 2018 och näringsidkaren själv får besluta om öppettider kan öppethållningen planeras så att avstånden garanteras mellan kunder och persongrupper. Också till exempel i skolor kan man sträva efter att minimera kontakten mellan olika klasser genom olika mat- och rasttider. De faktiska möjligheterna för utbildningsanordnare att till exempel sörja för att avstånd hålls varierar mellan olika utbildningsstadier. Utbildningsanordnaren bör beakta åldern och utvecklingsnivån hos barnen och studerandena i småbarnspedagogiken och läroanstalterna samt verksamhetens andra särdrag. I småbarnspedagogiken kan kravet på att upprätthålla tillräckliga avstånd till exempel tillgodoses så att barngrupper inte blandas eller sammanförs sinsemellan. I de lägre årskurserna kan kravet på avstånd till exempel tillgodoses så att undervisningsgrupperna hålls isär hela skoldagen. Om det till exempel i de högre årskurserna, vid läroanstalter på andra stadiet och vid högskolor är omöjligt att hålla undervisningsgrupperna isär, bör man till exempel betona anvisningar om hygien och tillräckliga avstånd och sträva efter att dela upp undervisningen i tidsintervaller så att studerandena kan hålla tillräckligt avstånd till andra. Kravet på att hålla avstånd kan också tillgodoses genom att undervisningen sker enligt en rytm samt genom att utomhusområden utnyttjas så att så få personer som möjligt vistas i samma lokaler. De föreslagna bestämmelserna berör dock inte gruppindelningen enligt lagstiftningen om utbildningsväsendet, och kommunen eller regionförvaltningsverket kan inte förordna om övergång till distansundervisning med stöd av dem. De föreslagna bestämmelserna ger inte kommunen eller regionförvaltningsverket befogenhet att inom sitt område bestämma om striktare personaldimensioneringar för småbarnspedagogiken än de som föreskrivs i lag. I lagen om småbarnspedagogik (753/2018) föreskrivs det om minimikravet för relationstalet mellan daghemspersonal i fostrande uppgifter och antalet barn. Kommunen kan om den så önskar med stöd av förordningen om småbarnspedagogik besluta om striktare dimensionering inom sitt område än den som föreskrivs i lagen.  

Som det konstateras i avsnitt 2.8, hör upprätthållandet av fysiska avstånd mellan personer till de viktigaste sätten att förhindra coronavirussmitta. I näringsverksamhet där tjänster erbjuds till kunder är det utöver allmänt förebyggande av smittspridning också fråga om att kunderna har rätt att förutsätta at andra kunder upprätthåller fysiska avstånd och också annars agerar enligt behöriga hygienrutiner samt att näringsidkaren övervakar detta. Näringsidkarna bör kunna förutsätta att kunderna iakttar instruktionerna, och vid behov ingripa vid obehörigt agerande från kundernas sida. Egentliga begränsningar i ordnandet av vistelsen för kunder och andra som deltar i verksamheten ingår i 58 d § i propositionsutkastet, och bindande restriktioner till exempel i fråga om begränsning av antalet kundplatser kan inte härledas ur den föreslagna 58 c §. 

I 3 mom. anges vem som berörs av skyldigheten. Enligt 1 punkten är de privata sammanslutningar, såsom företag som idkar näringsverksamhet, men också föreningar, stiftelser och andelslag. Skyldigheterna enligt paragrafen tillämpas på andra näringsidkare som i sin verksamhet använder utrymmen som är av sedda för kunder och ansvarar för dem än utövare av förplägnadsverksamhet enligt 1 § 2 mom. 6 punkten i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet, om vilkas skyldigheter det föreskrivs 58 a § i denna lag. Dessutom tillämpas bestämmelserna också på annan verksamhet än föreningsverksamhet som uppfyller förutsättningarna enligt paragrafen. Det är också motiverat att iaktta motsvarande hygienrutiner som i kundutrymmen för näringsverksamhet i andra utrymmen som är öppna för dem som deltar i en verksamhet. Därför är det motiverat att bestämmelserna utsträcks till att också omfatta bland annat allmännyttig verksamhet. I praktiken gäller skyldigheten olika sammanslutningar med rättshandlingsförmåga, såsom föreningar, stiftelser, andelslag och allmännyttiga aktiebolag, som ordnar verksamhet i vilken fysisk närkontakt uppkommer. Sådana sammanslutningar är till exempel föreningar som registrerats i föreningsregistret och stiftelser som registrerats i stiftelseregistret. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas idrottsföreningars verksamhet. Dessutom gäller bestämmelserna bland annat yrkeshögskolor i aktiebolagsform och universitet i stiftelseform. 

Enligt 2 punkten berör skyldigheten enskilda näringsidkare, såsom självständiga yrkesutövare.  

Enligt 3 punkten berör skyldigheterna kommuners och samkommuners kund- och deltagarutrymmen såsom daghem, skolor och simhallar.  

Enligt 4 punkten omfattas också religionssamfund av bestämmelserna. Med termen religionssamfund hänvisas till definitionen i 2 § i religionsfrihetslagen (453/2003). Med religionssamfund avses evangelisk-lutherska kyrkan, ortodoxa kyrkosamfundet och registrerade religionssamfund enligt 2 kap. i religionsfrihetslagen. Skyldigheten omfattar religionssamfund till den del de bedriver sin verksamhet i sådana utrymmen som avses i 1 mom. oberoende av om utrymmet används för religionsutövning eller någon annan verksamhet. Verksamhet som inte ska betraktas som religionsutövning kan till exempel vara klubbverksamhet. Religion kan också utövas av sammanslutningar som inte har registrerat sig som religionssamfund. Religionsutövning som sker inom ramen för en sådan sammanslutning kan höra till paragrafens tillämpningsområde, om samfundet är en sådan aktör som avses i 2 mom. 1–3 punkten. Skyldigheten berör inte oregistrerade sammanslutningar.  

Med religionsutövning avses sådan verksamhet som hör till kärnområdet för religionsfriheten enligt tolkningspraxis för 11 § i grundlagen samt artikel 9 i Europeiska människorättskonventionen. Som religionsutövning betraktas till exempel gudstjänster (GrUU 7/2005 rd, s. 5) samt andra religiösa förrättningar och tillställningar i evangelisk-lutherska kyrkan, ortodoxa kyrkosamfundet och andra religionssamfund. Till religionsutövning hör också undervisnings- och förkunnelseverksamhet med fast koppling till sådana samfunds och föreningars religionsutövning, om inte något annat följer av Europeiska unionens lagstiftning. Vigning till äktenskap är en del av rätten till religionsutövning i religionssamfund (GrUU 8/2008 rd, s. 2). Å andra sidan betraktas till exempel sjungandet av Den blomstertid som hör till skolornas vårfesttraditioner inte som religionsutövning (GrUB 10/2002 rd, s. 4 och 7). Enligt 5 punkten berör skyldigheten också offentligrättsliga inrättningar och universitet. Bestämmelsernas syfte är att hindra spridningen av coronavirussmitta, och ur det perspektivet saknar det betydelse i vilken organisationsform eller av vilken instans den verksamhet bedrivs inom vilken fysiska närkontakter uppkommer. Skyldigheten berör dock inte sådan verksamhet som avses i 4 mom., med de motiveringar som anges nedan. 

Enligt 5 punkten gäller skyldigheterna också offentligrättsliga inrättningar, bland vilka de viktigaste med tanke på bestämmelsens syfte kan anses vara Folkpensionsanstalten, på vilken dock undantaget att myndighetsverksamhet ska tillåtas enligt 5 mom. kan bli tillämpligt, samt offentligrättsliga universitet. 

Enligt 4 mom. ska de föreslagna bestämmelserna inte gälla verksamhet som hör till privatlivet eller familjelivet, såsom bröllop eller andra liknande privata fester som privatpersoner ordnar. Med privatlivet och familjelivet avses i bestämmelsen varje persons personliga livssfär, i vilken individen har rätt att leva sitt liv fri från obehöriga ingrepp från myndigheter eller andra utomstående, och som åtnjuter skydd för privat- och familjelivet enligt 10 § i grundlagen och artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen. I den personliga livssfären är frågan om relationerna inom familjen, släkten och personens övriga närmaste krets och verksamheten inom den kretsen centrala. Det föreslås bestämmelser om åtgärder som gäller persontrafik i 58 e §. Bestämmelserna ska inte heller tillämpas på arbete som utförs på basis av ett arbetsavtal eller i tjänsteförhållande eller i ett därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande, utan på dem tillämpas arbetarskyddslagen (738/2002). 

I 5 mom. föreskrivs det att skyldigheterna inte får begränsa rätten till lagstadgade tjänster eller rätten att få sin sak behandlad av den behöriga myndigheten eller hindra en tjänsteman från att utföra sina tjänsteåligganden eller arbetstagare från att utföra sina arbetsuppgifter enligt arbetsavtalet. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning skall tryggas genom lag. Bestämmelserna i 5 mom. innebär bland annat att en myndighet när den fullgör en tillsynsuppgift enligt denna paragraf inte får bestämma att kundutrymmen ska stängas till följd av en eventuell underlåtelse att iaktta en skyldighet enligt denna paragraf. Bestämmelsen gäller utrymmen som används för verksamhet riktad till kunder och deltagare. På arbete som utförs på basis av ett arbetsavtal eller i tjänsteförhållande eller i ett därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande tillämpas arbetarskyddslagen (738/2002). 

I 6 mom. föreskrivs det dessutom om att den som ansvarar för en station, en terminal eller något annat motsvarande utrymme och leverantören av persontransporttjänster ska sörja för tillräckliga arrangemang för att förebygga spridning av coronavirussjukdomen genom att möjliggöra tillräckliga avstånd när passagerarna stiger av och på ett trafikmedel. Syftet med arrangemanget är också att passagerare, deras ledsagare och andra kunder som använder utrymmen i anslutning till persontrafik ska styras så att de håller tillräckliga avstånd och närkontakterna minimeras. Arrangemang för att styra passagerare, deras ledsagare och andra kunder i utrymmen i anslutning till persontrafik kan till exempel vara olika gångvägar endast för passagerare eller områden som avgränsas med golvtejp. Också en företrädare för en leverantör av persontrafiktjänster kan styra passagerarna så att de håller avstånd när de stiger på eller av ett transportmedel. I detta moment avses väldigt många slags utrymmen: en del utrymmen används entydigt enbart i samband med trafik, medan det till exempel finns köpcenter i anslutning till en del järnvägs- eller busstationer. Som utrymmen enligt detta moment betraktas inte öppna utrymmen för persontrafik, såsom enskilda hållplatstak eller utomhusplattformer vid stationer, där det är lätt att hålla avstånd mellan människor och inga rusningar uppstår. Om ett område utomhus är väldigt instängt och det är möjligt att rusning uppstår och att sjukdomen därför sprids, bör näringsidkaren i utrymmet eller någon annan motsvarande leverantör av transport- eller trafiktjänster sörja för tillräckliga arrangemang för att förhindra att sjukdomen covid-19 sprids. 

Med stöd av 7 mom. får närmare bestämmelser om ordnande av en möjlighet att rengöra händerna, om instruktioner som ska ges till kunderna, om rengöring av utrymmen och ytor samt om arrangemangen för styrning av passagerarna utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Med stöd av 8 mom. får närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet om den praktiska tillämpningen av de skyldigheter som föreskrivs för dem som ansvarar för stationer, terminaler och andra därmed jämförbara utrymmen och för i 58 e § avsedda leverantörer av trafiktjänster om inomhusutrymmen som är avsedda att användas av passagerare, deras följeslagare eller andra kunder som använder kringtjänster i anslutning till tillhandahållandet av persontrafiktjänster. Vidare får genom förordning av statsrådet föreskrivas närmare om metoder för styrning av passagerarna till olika fordon och trafikmedel till den del det gör det möjligt att hindra spridning av sjukdomen covid-19. Statsrådets förordning ska utarbetas utifrån de nationella och internationelle hälsovårdsmyndigheternas riktlinjer eller sådana riktlinjer för olika trafikformer som särskilt överenskommits internationellt. 

58 d §.Förutsättningar för användningen av utrymmen avsedda för kunder och deltagare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. I paragrafen föreskrivs det om möjligheten för kommunen och regionförvaltningsverket att besluta om temporära förutsättningar för användningen av utrymmen avsedda för kunder och deltagare i situationer när det regionala epidemiläget är allvarligt, åtgärderna enligt 58 c § inte är tillräckliga och det är nödvändigt att begränsa närkontakt mellan människor för att förhindra spridningen av en exceptionell epidemi som orsakas av coronavirussjukdomen. Till skillnad från skyldigheterna enligt 58 c §, som är i kraft i hela landet så länge bestämmelsen är i kraft, är förelägganden enligt denna paragraf i enlighet med myndighetsbeslutet i kraft på ett begränsat område och högst en månad åt gången.  

Det föreslås att skyldighetens sakliga, geografiska och tidsmässiga omfattning ska föreskrivas i lagen och anges i beslutet. Sakligt sett är det fråga om att undvika fysisk närkontakt mellan personer i situationer när det antal personer som anges i lagen överskrids. Myndighetsbeslutet är regionalt. Det är i kraft antingen på en kommuns eller ett regionförvaltningsverks område. Det föreskrivs om beslutets tidsmässiga utsträckning så att beslutet kan fattas för högst en månad åt gången, men det måste upphävas om förutsättningarna för att hålla det i kraft inte längre uppfylls. 

I 2 kap. i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs det om ordnandet av bekämpningsarbete och om de myndigheter som genomför det. Myndigheternas uppgifter beskrivs i avsnitt 2.2 i propositionen. Bestämmelserna i paragrafen är exakta och noga avgränsade i fråga om kriterierna för att en myndighet ska få fatta ett beslut.  

Jämfört med den gällande 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan och som innehåller en allmän bestämmelse om stängning av vissa utrymmen och förbud mot vissa tillställningar är bestämmelserna betydligt mer detaljerade. 

All verksamhet i slutna utrymmen där människor är i nära kontakt sinsemellan längre stunder än ett ögonblick kan innebära en särskild risk för spridning av sjukdomen covid-19. Coronavirussjukdomens spridningssätt beskrivs närmare i avsnitt 2.8. För att de beslut som fattas med stöd av paragrafen ska stå i rätt proportion till syftet, ställs i lagen följande kriterier upp för att fatta beslut: 

det ska vara uppenbart att åtgärderna enligt 58 c § och andra åtgärder som redan har vidtagits inte är tillräckliga för att förhindra spridning av covid-19-epidemin 

beslutet ska vara nödvändigt för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 

10 kunder eller deltagare vistas samtidigt i utrymmen inomhus 

50 kunder eller deltagare vistas samtidigt i begränsade utrymmen utomhus 

incidensen av bekräftade smittfall inom sjukvårdsdistriktets område under de senaste 14 dagarna per 100 000 invånare är minst 25, och inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område konstateras sjukdomskluster vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som medför en betydande risk för spridning av nya smittor inom området 

ett beslut får fattas för högst en månad åt gången, och beslutet ska omedelbart upphävas om de kriterier som anges i denna paragraf inte längre uppfylls 

ändring i beslutet får sökas på normalt sätt 

Bestämmelser om temporär begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 finns i 58 f §. 

Ett åliggande enligt paragrafen riktas liksom 58 c § till alla aktörer som disponerar utrymmen avsedda för kunder och deltagare inom det område som anges i beslutet, det vill säga antingen på en kommuns eller ett regionförvaltningsverks område. Skyldigheten gäller en näringsidkare eller någon annan aktör som ordnar verksamhet, som ansvarar för användningen av utrymmena för verksamheten i fråga. Alla aktörer inom området som disponerar och använder utrymmen avsedda för kunder och deltagare ska alltså vidta åtgärder för at säkerställa en faktisk möjlighet att undvika närkontakt, och därmed förhindra att coronavirussjukdomen sprids. Föreläggandet om åtgärder är alltså inte begränsat till en viss bransch, utan inom det område beslutet omfattar gäller det alla branscher i vilkas verksamhet kundutrymmen öppna för allmänheten används såsom affärer, muséer, teatrar, biografer, konsertsalar, utrymmen för motion eller idrott, kyrkor, moskéer, bönehus eller andra utrymmen för religionsutövning samt andra kund- och deltagarutrymmen. Paragrafen ska inte tillämpas på sådan verksamhet som avses i 58 a §, och om förplägnadsrörelsers verksamhet föreskrivs särskilt i 58 a och 58 b §. Liksom 58 c § gäller bestämmelsen också annan verksamhet som uppfyller förutsättningarna enligt paragrafen, såsom föreningsverksamhet, religionssamfunds verksamhet och verksamhet som ordnas av offentliga sammanslutningar såsom kommuner. Tillämpningsområdet beskrivs närmare i specialmotiveringen till 58 c §.  

I 1 mom. föreskrivs det att kommunen i utrymmen där det är uppenbart att åtgärderna enligt 58 c § och andra åtgärder som redan vidtagits inte är tillräckliga kan besluta om ytterligare krav för användningen av utrymmen avsedda för kunder. Den primära strävan är att förebygga spridningen av coronavirussjukdomen genom hygienkraven enligt 58 c §, men om det till följd av det regionala sjukdomsläget är nödvändigt att ta i bruk kraftigare skyldigheter för användningen av kund- och deltagarutrymmen får kommunen besluta i frågan. Myndighetsbeslutet medför inga ytterligare skyldigheter för en aktör som redan på eget initiativ har ordnat sin verksamhet så att kunder och deltagare har möjlighet att undvika närkontakt sinsemellan. Aktören bör dock i varje händelse upprätta en sådan plan för åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin som avses i 58 h §.  

I förvaltningslagen finns bestämmelser om grunderna för god förvaltning samt om det förfarande som ska iakttas i förvaltningsärenden. I 34 § i förvaltningslagen föreskrivs det om hörande av part innan ärendet avgörs, det vill säga innan ett beslut fattas, och om möjligheten att avgöra ett ärende utan att höra en part. 

I myndighetsbeslutet ställs det upp som förutsättning för användning av kund-, deltagar- och väntutrymmen som är öppna för allmänheten att den aktör som disponerar ett utrymme ordnar vistelsen i utrymmet eller en del av det genom begränsningar av antalet kunder, genom arrangemang som gäller antalet kundplatser eller utrymmena eller på något annat sätt så att så att kunder och de som deltar i verksamheten samt sällskap de facto kan undvika närkontakt med varandra. Om det inte är möjligt att ordna verksamheten på det sättet, får kund- och deltagarutrymmena inte användas. Om en aktör inte vet hur den bör ordna sin verksamhet så att närkontakt mellan kunder och deltagare faktiskt kan undvikas bör myndigheten i enlighet med principen om god förvaltning och förvaltningslagen (434/2003) genom anvisningar och handledning hjälpa aktören att uppfylla skyldigheten enligt beslutet. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska myndigheten inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. 

Enligt 44 § i förvaltningslagen ska av en myndighets skriftliga beslut tydligt framgå bland annat de parter som beslutet direkt gäller, motiveringen för beslutet och en specificerad uppgift om vad en part är berättigad eller förpliktad till eller hur ärendet annars har avgjorts. Enligt förarbetena till förvaltningslagen (RP 72/2002 rd, s. 106) räcker det som specificering att en part ur beslutet får veta hur myndigheten har tänkt ordna de ärenden den har avgjort genom beslutet.  

I 45 § i förvaltningslagen föreskrivs det om motivering av beslut. Ett beslut skall motiveras och i motiveringen ska det anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet och vilka bestämmelser som har tillämpats. 

Likaså bör myndigheten vid tillsynen handleda en aktör om de åtgärder den vidtagit inte anses tillräckliga. Det föreskrivs om tillsyn i 59 a–59 c §.  

Regionförvaltningsverket kan fatta ett beslut om det är nödvändigt inom dess område. Om ett föreläggande enligt bestämmelsen utfärdas i regionförvaltningsverkets beslut, ska det iakttas inom en kommun som berörs av beslutet. Å andra sidan kan kommunen fatta ett bindande beslut för sitt område, om det är nödvändigt till följd av smittläget i kommunen. Enligt 8 § 3 mom. ska regionförvaltningsverket fatta de administrativa beslut som föreskrivs i denna lag genom att utnyttja den sakkunskap som finns i samkommunen för sjukvårdsdistriktet, i specialupptagningsområdet och vid Institutet för hälsa och välfärd.  

I enlighet med 7 § i lagen om smittsamma sjukdomar är Institutet för hälsa och välfärd (THL) det nationella expertorgan som genom sin sakkunskap stöder social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverken, upprätthåller riksomfattande epidemiologiska uppföljningssystem som betjänar bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt styr och stödjer bekämpningen av smittsamma sjukdomar i kommunerna, samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården.  

THL ansvarar med stöd av sin sakkunskap för att bedöma smittrisken utifrån ett områdes epidemiologiska läge samt ger anvisningar och stöd för de andra hälsovårdsmyndigheternas verksamhet vid deras olika riskbaserade åtgärder och i fråga om kriterier och alternativ. THL ska producera data om riskernas svårighetsgrad och art och bedöma behovet av åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar för att avvärja risker, liksom kriterier för den medicinska bedömningen av situationsbundna åtgärder. 

Sjukvårdsdistrikten ska i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar klarlägga bilden av det epidemiologiska läget inom sitt område och dra slutsatser utifrån den samt THL:s data och anvisningar.  

Basen för regionförvaltningsverkets och kommunens prövning bestäms enligt THL:s data och anvisningar med beaktande av den noggrannare områdesbild sjukvårdsdistriktet skapar och andra regionala åtgärder. Besluten ska motiveras med regionala behov, och de ska innehålla en helhetsbedömning av åtgärdernas epidemiologiska och samhälleliga konsekvenser. Utöver att hindra spridningen av coronavirussmitta är syftet att ur näringsidkarens perspektiv iaktta den förvaltningsrättsliga principen om minsta olägenhet, och de metoder som medför fler skyldigheter för näringsidkarna ska komma i sista hand. 

Enligt 1 mom. är en förutsättning för användning av kund- och deltagarutrymmen att aktören ordnar användningen av utrymmena så att kunder och olika sällskap de facto har möjlighet att undvika närkontakt med varandra. Skyldigheten gäller en aktör som ordnar verksamhet för kunder eller deltagare i utrymmet. Skyldigheten gäller inte en aktör som verkar som hyresvärd och hyr ut utrymmet för en annan aktörs bruk. Med sällskap avses en grupp som anländer till kundutrymmet tillsammans och som också i andra situationer har närkontakt med varandra utanför kundutrymmet. Arrangören har alltså ingen skyldighet att utreda vem som hör till ett eventuellt sällskap, utan frågan avgörs enligt vad kunderna och sällskapet själva uppger. Skyldigheten innebär att den som ordnar verksamheten bör se till att kunderna eller deltagarna har en faktisk möjlighet att hålla avstånd till andra kunder och sällskap. I praktiken kan ordnandet av vistelsen enligt kravet kräva särskilda tekniska utrymmesarrangemang såsom mellanväggar, plexiglas och andra motsvarande utrymmeslösningar som håller människor isär, omplacering av kundplatser och begränsning av användningen av dem eller i sista hand också begränsning av antalet kunder, om det inte är möjligt att undvika närkontakter på något annat sätt. Åläggandet kan också uppfyllas till exempel genom successiva tidtabeller för när kunderna kommer till utrymmet eller vistas där. Näringsidkaren kan genomföra åtgärderna på ett sätt som lämpar sig för kundutrymmets egenskaper såsom storlek, eventuella fasta strukturer, kundplatsernas placering och kundernas normala verksamhet i utrymmet. På så vis är det möjligt att i det praktiska genomförandet av föreläggandet beakta olika branschers och enskilda näringsidkares situation. Aktören ska alltså genom egna lösningar på ett trovärdigt sätt genom egna lösningar göra det möjligt att undvika närkontakter och på så sätt styra kundernas beteende i utrymmet. Å andra sidan ger bestämmelsen näringsidkaren och andra som ordnar verksamhet manöverutrymme med beaktande av verksamhetens särdrag. Bestämmelsen om ett ingrepp i näringsfriheten, religionsfriheten och mötes- och föreningsfriheten enligt grundlagen kan därför anses vara proportionell i förhållande till syftet, det vill säga skyddet för människors hälsa. 

I 2 mom. föreskrivs det om kriterierna för smittsituationen, som ska uppfyllas för att kommunen eller regionförvaltningsverket ska få fatta ett beslut enligt 1 mom. I 1 punkten föreskrivs som kriterium att incidensen av bekräftade smittfall inom sjukvårdsdistriktets område under 14 dagar överstiger 25 per 100 000 invånare. I 2 punkten föreskrivs som kriterium att det inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område konstateras sjukdomskluster vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som därigenom medför en betydande risk för spridning av nya smittor inom området. Sakkunnigbedömningen görs enligt lagen om smittsamma sjukdomar utifrån myndigheternas sakkunskap. I praktiken finns den viktigaste sakkunskapen samlad i regionala samarbetsgrupper med företrädare för regionens kommuner, sjukvårdsdistriktet, regionförvaltningsverket och Institutet för hälsa och välfärd. Syftet med kriterierna enligt lagen är att ge kommunerna och regionförvaltningsverken stöd för den regionala bedömningen av smittlägets svårighetsgrad och nödvändiga åtgärder. Syftet är också att ge näringsidkare och andra aktörer som avses i 5 punkten möjlighet att följa smittlägets utveckling på sitt område och bedöma sannolikheten för eventuella myndighetsbeslut. Snabbt uppkomna smittkoncentrationer tycks vara typiska för coronavirussituationen, och de bör bekämpas snabbt och med framförhållning. För att smittspridningen ska kunna förhindras effektivt bör åtgärderna ske med framförhållning och riktas som det är epidemiologiskt och medicinskt ändamålsenligt. Också till följd av covid-19-virusets egenskaper är det nödvändigt att åtgärderna är förutseende. Som det konstateras i avsnitt 2.8, förändras vår kunskap om covid-19-epidemins sjukdomsbild och spridning och om bekämpningsmetoderna snabbt. Ur ett juridiskt perspektiv kan osäkerheten och riskerna beaktas i myndigheternas beslutsfattande genom att restriktionerna avvägs i förväg, vilket också är viktigt för att minimera föreläggandenas negativa konsekvenser. De rättsliga förutsättningarna för prognostiseringen beskrivs i motiveringen till lagstiftningsordningen i avsnitt 12. På det sätt som beskrivs i handlingsplanen för hybridstrategin bör åtgärderna under normala förhållanden vara förutseende och i första hand lokala och regionala. Syftet är att förhindra att epidemin kommer igång på nytt regionalt och på hela landets nivå. Därför finns det skäl att ställa incidenskriteriet på en nivå som gör att myndigheternas beslutsfattande kan ske vid rätt tidpunkt. Det är inte möjligt att få incidensdata i realtid, utan de kommer oundvikligen med viss fördröjning. I upptrappning- och spridningsfaserna kan det verkliga sjukdomsläget i en region därför redan vara värre än vad som numeriskt kan utläsas av incidensdata. Också därför bör incidenskriterierna inte ställas högre än gränsvärdet för accelerationsfasen enligt handlingsplanen för hybridstrategin. Trots att den ständigt expanderande sakkunskapen bör följas noggrant, är det nödvändigt att delvis fatta beslut med framförhållning utifrån den bästa möjliga sakkunskapen vid varje given tidpunkt. Framförhållning är också nödvändig för att säkerställa att åtgärderna är proportionerliga, eftersom en exceptionell epidemisituation kan kontrolleras effektivare och med mindre skada för olika parter om sjukdomsläget inte tillåts förvärras så att ännu striktare myndighetsåtgärder, såsom en total stängning av utrymmen för kunder eller deltagare för viss tid, kan undvikas. Skyldigheten för det allmänna enligt 22 § i grundlagen att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses gäller också myndigheterna enligt lagen om smittsamma sjukdomar.  

I regeringens proposition om grundlagsreformen (RP 309/1993 rd) anges det att bestämmelsen binder det allmänna i all dess verksamhet, såväl lagstiftning och förvaltning som lagskipning. I propositionen sägs det också att det för det praktiska förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna dock inte är tillräckligt att den offentliga makten avhåller sig från ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. Ofta förutsätter det faktiska förverkligandet av de grundläggande fri- och rättigheterna aktiva åtgärder från det allmännas sida. Enligt förarbetena understryker bestämmelsen strävandet att materiellt trygga de grundläggande fri- och rättigheterna vid sidan av det formella skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna, vilket anknyter till kraven på förfarandet. I 22 § i grundlagen ställs det också upp en skyldighet för myndigheterna att trygga skyddet för liv och hälsa samt tillräckliga social- och hälsovårdstjänster för människorna inom deras område. Det är möjligt att uppfylla den skyldigheten genom myndighetsbeslut som fattas vid rätt tidpunkt.  

Enligt 7 § 2 mom. i den gällande lagen är Institutet för hälsa och välfärd det nationella expertorgan som genom sin sakkunskap stöder social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverken, upprätthåller riksomfattande epidemiologiska uppföljningssystem som betjänar bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt styr och stödjer bekämpningen av smittsamma sjukdomar i kommunerna, samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården. Institutet undersöker smittsamma sjukdomar, följer upp och utreder incidensen och förekomsten av smittsamma sjukdomar, utvecklar diagnostiken, uppföljningen och bekämpningen av dem samt informerar om dem och ger befolkningen instruktioner om hur man kan undvika smitta och förebygga smittspridning. Institutet ska också som behörig myndighet i Europeiska unionen svara för den epidemiologiska uppföljningen och anmälningen av smittsamma sjukdomar. Institutet för hälsa och välfärd bör inom ramen för sina nuvarande uppgifter också följa hur kriterierna enligt 2 mom. uppfylls.  

I enlighet med 3 mom. får ett beslut enligt 1 punkten gälla sådana utrymmen inomhus som används för mer än tio kunders eller deltagares samtidiga vistelse. Det innebär utrymmen i vilka mer än tio personer vanligen vistas samtidigt i fortlöpande verksamhet. I personantalet enligt paragrafen inkluderas kunder och deltagare, men inte personal. På arbete som utförs på basis av ett arbetsavtal eller i tjänsteförhållande eller i ett därmed jämförbart offentligrättsligt anställningsförhållande tillämpas arbetarskyddslagen (738/2002). Skyldigheten enligt 1 mom. kan alltså enligt kommunens eller regionförvaltningsverkets beslut gälla verksamhet som försiggår inomhus, och som får bedrivas under förutsättning att skyldigheten enligt 1 mom. uppfylls.  

Enligt 3 mom. 2 punkten ska skyldigheten enligt 1 mom. vid kontinuerlig verksamhet tillämpas på begränsade utrymmen för kunder utomhus som används för mer än 50 kunders och deltagares samtidiga vistelse. Enligt den sakkunskap som är tillgängliga i nuläget sprids coronavirus mindre utomhus än inomhus. Därför är antalet personer vid verksamhet utomhus större. Coronavirus kan dock smitta via närkontakt också utomhus, och därför är skyldigheter gällande åtgärder för att undvika närkontakter nödvändiga också för verksamhet som försiggår utomhus, om smittläget kräver det. Exempelvis i skidbackar kan smittrisken främst konkretiseras i kösituationer och liftar. De utrymmen bestämmelserna omfattar beskrivs i motiveringen till 58 c § 1 mom.  

Den föreslagna bestämmelsen är i fråga om utrymmen för kontinuerlig verksamhet delvis parallell med 58 § i den gällande lagen och kompletterar den delvis, bland annat i fråga om evenemang. I den gällande 58 § föreskrivs det om rätten för kommunen och regionförvaltningsverket att stänga verksamhetsenheter inom social- och hälsovården, läroanstalter, daghem, bostäder och motsvarande utrymmen samt att förbjuda ordnandet av allmänna möten eller offentliga tillställningar. De sakliga förutsättningarna för tillämpningen av den bestämmelsen i fråga om begränsningens syfte och nödvändighet motsvarar de bestämmelser som nu föreslås. I fråga om begränsningar i användningen av utrymmen utvidgas deras tillämpningsområde i den föreslagna bestämmelsen till att också omfatta utrymmen som används för näringsverksamhet och vissa andra verksamheter som har betydelse för smittrisken, med tillämpning och innehåll som är exakt graderade. De offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som avses i den gällande lagen är termer för evenemang med begränsat tillämpningsområde, som delvis härleds ur definitionerna enligt lagen om sammankomster och därmed också omfattas av myndighetstillsynen enligt lagen om sammankomster som inriktas på allmän ordning och säkerhet. Syftet är att utvidga möjligheten att tillämpa begränsningar i olika slags utrymmen också till sådan fortlöpande och tillfällig verksamhet som inte omfattas av de termerna och nuvarande rättspraxis i fråga om dem, men som är i motsvarande ställning i fråga om smittrisken för coronaviruset. Med sådana evenemang avses utöver allmänna sammankomster och offentliga tillställningar också andra tillställningar som ordnas på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt, där människor har möjlighet att delta mot avgift eller avgiftsfritt. Det gäller till exempel sådana evenemang som baserar sig på en kontinuerlig verksamhet som tangerar nuvarande bestämmelser, såsom olika försäljningsevenemang i samband med detalj-, torg- eller partihandel eller ambulerande evenemang samt samlingar för hobbyer i grupp. Bestämmelsen gäller också religionsutövning och utrymmen avsedda för den, som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad deltagargrupps vistelse enligt 3 mom. Det föreslås att begränsningar också ska få riktas till dem så att graderingen och innehållet bestäms exakt, vilket innebär att all verksamhet som är jämförbar med tanke på smittrisken och utrymmen för den omfattas av bestämmelserna.  

De föreslagna bestämmelserna tillämpas utöver de gällande bestämmelserna, om epidemiläget kräver att besluten utsträcks till att också omfatta de frågor och objekt som omfattas av de föreslagna bestämmelserna. Eftersom de sakliga förutsättningarna för den gällande 58 § och den föreslagna bestämmelsen sammanfaller, bör begränsningarna riktas på ett enhetligt sätt till verksamhet med samma smittrisk. Det föreskrivs om begränsningar i tillämpningen i 6–7 mom. Det bör framgå av beslutet på vilka bestämmelser begränsningarnas inriktning och begränsningar baserar sig. På det sätt som föreskrivs i 59 a § övervakas efterlevnaden av besluten i fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som avses i lagen om sammankomster också av polisen, inom ramen för dess nuvarande uppgifter enligt den lagen. I andra situationer när bestämmelsen tillämpas sköts tillsynen av kommunerna och regionförvaltningsverket. 

Enligt 5 mom. avses med närkontakt att människor vistas på ett sätt som utifrån kända forskningsrön medför en särskild risk för spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Coronavirus kan åtminstone spridas via droppar och beröring. Coronavirusets spridningssätt beskrivs närmare i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen. Med närkontakt avses vistelse ansikte mot ansikte eller i samma utrymme på mindre än två meters avstånd i mer än 15 minuter eller fysisk kontakt. Definitionen av närkontakt baserar sig på Institutet för hälsa och välfärds anvisningar, och på de forskningsrön som i nuläget är tillgängliga om coronavirusets spridningssätt.  

Den föreslagna paragrafens syfte är att förhindra att omfattande smittkedjor uppstår; det är svårt att behärska dem enligt principen "testa, spåra, isolera, vårda". Ett föreläggande som utfördas genom myndighetsbeslut gäller därför inte sådana kundutrymmen och kundbetjäningssituationer där ett litet, begränsat antal personer är närvarande, såsom frisörstjänster, där endast kunden och frisören vistas på mindre än två meters avstånd från varandra i samma utrymme. 

I 5 mom. föreskrivs det liksom i 58 c § 3 mom. om de aktörer till vilka ett beslut riktas.  

I 6 mom. föreskrivs det liksom i 58 c § 4 mom. att beslutet inte får gälla verksamhet som hör till privatlivet eller familjelivet. I fråga om motiveringar till bestämmelsen hänvisas till motiveringen till 58 c § 4 mom. I 6 mom. föreskrivs det om begränsning i fråga om läroanstalter och småbarnspedagogik Paragrafen ska inte tillämpas på sådan småbarnspedagogik som avses i 9 kap. i lagen om småbarnspedagogik och som anordnas eller tillhandahålls av en privat serviceproducent. Dessutom föreskrivs det i 6 mom. att bestämmelsen inte ska tillämpas på professionell idrott. Med professionell idrott avses professionell idrott som baserar sig på ett serielicensavtal eller ett idrottaravtal med Olympiska kommittén samt A-landslagsverksamhet som utövas utan närvarande publik. I praktiken innebär avgränsningen att professionell idrott i bollgrenar avgränsas till de två högsta nationella serienivåerna och A-landslagens verksamhet samt i individuella grenar till målinriktad verksamhet med sikte på internationella framgångar som ger idrottarens utkomst. Till verksamheten anses också höra träning i samband med den. Arbetarskyddslagen enligt dess 2 § 2 mom. inte tillämpas på professionell idrottsutövning. Däremot tillämpas grenspecifika regler och föreskrifter. Under covid-19-epidemin har grenförbunden strävat efter att skydda idrottarnas hälsa och säkerhet bland annat genom testning och karantän för idrottarna, säkerhetsavstånd vid träning och regler och föreskrifter om resande. Exempelvis för fotbollen, ishockeyn och skidsporten har det under covid-19-epidemin utfärdats regler och föreskrifter enligt vilka idrottarna har isolerats från den övriga befolkningen såväl före som efter tävlingssituationen, och dessutom bör idrottarna och annan personal iaktta anvisningar om hur man rör sig såväl i som utanför idrottssituationen. Vid internationella matcher tillämpas dessutom regelbunden och kontinuerlig testning. Idrottarnas hälsa och säkerhet är en förutsättning för idrottsverksamheten. 

Bestämmelser om temporär begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 finns i 58 f §. 

I 7 mom. föreskrivs det liksom i 58 c § 5 mom. å ena sidan att klienternas rätt till lagstadgade tjänster eller att få sin sak behandlad av en myndighet inte får äventyras, och å andra siden att en tjänsteman ska få sköta sina tjänsteåligganden trots bestämmelsen. I fråga om motiveringar till bestämmelsen hänvisas till motiveringen till 58 c § 5 mom. 

I 8 mom. föreskrivs det att kommunens och regionförvaltningsverkets beslut om ett föreläggande enligt 1 mom. får fattas för högst en månad. Uppfyllandet av förutsättningarna för kundbetjäning enligt 1 mom. kan i praktiken i sista hand också innebära att antalet kunder begränsas, vilket i så fall väsentligt inverkar på näringsidkarens verksamhet och planeringen av den. Beslutet bör dock upphävas genast när det inte längre är nödvändigt för att hindra spridningen av covid-19-epidemin.  

58 e §.Åtgärder som gäller persontrafik och som är avsedda att förhindra spridning av covid-19-epidemin. I den nya 58 e § föreskrivs det om åtgärder som gäller persontrafik för att hindra att sjukdomen covid-19 sprids. För åtgärder som gäller persontrafik svarar leverantören av transporttjänster enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om transportservice (320/2017) och motsvarande lagstiftning i landskapet Åland, och för sin del den som bedriver trafik på uppdrag av leverantören. Enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om transportservice avses med transporttjänster yrkesmässig transport av personer eller gods. För att höra till tillämpningsområdet ska tjänsteleverantören eller trafikidkaren dessutom ha ett verksamhetsställe i Finland eller annars stå under finsk jurisdiktion eller trafikera en tjänst med avgångs- eller ankomstplats i Finland eller som går via Finland.  

Skyldigheterna enligt paragrafen gäller för viss tid. Det kan inte anses oskäligt att ställa upp skyldigheter för leverantörer av transporttjänster och för den som bedriver trafik på uppdrag av leverantören för den tid lagen är i kraft, eftersom skyldigheterna ökar hälsosäkerheten i transporterna och ökar passagerarnas förtroende för persontrafiken. Tidsbundna skyldigheter som får ganska lindriga ekonomiska konsekvenser för leverantörer av transporttjänster och för den som bedriver trafik på uppdrag av leverantören kan alltså förhindra spridningen av sjukdomen covid-19 och leda till att det inte blir nödvändigt att utfärda sådana restriktioner som påverkar leverantörernas och trafikidkarnas verksamhet mer och orsakar dem större kostnader. 

Enligt den nya 58 e § 1 mom. 1 punkten ska tjänsteleverantören, och för sin del trafikidkaren, i sin verksamhet utöver vad som föreskrivs någon annanstans om rengöring i den verksamheten sörja för regelbunden och effektiverad rengöring av utrymmen och ytor som är avsedda att användas av trafikmedlets passagerare så att en tillräcklig hygiennivå uppnås och bibehålls samt för att andra motsvarande rutiner för att förhindra smittspridning iakttas. Med trafikmedel avses i enlighet med 216 § 1 mom. 2 punkten i lagen om transportservice fordon, luftfartyg, fartyg och farkoster, järnvägsmateriel samt anordningar som har samband med dem. Utrymmen som är avsedda att användas av passagerare avser utrymmen inuti sådana trafikmedel som nämns ovan. Arbetshälsoinstitutet har i samråd med Institutet för hälsa och välfärd utarbetat en anvisning för städning för att förebygga covid-19-smitta. Städanvisningen kan också tillämpas på allmän städning för att minska spridningen av smittsamma sjukdomar. Ytor som ofta berörs, såsom dörrhandtag, armstöd, bordsytor, armaturströmbrytare och vattenkranar bör rengöras omsorgsfullt och ofta. I utrymmen där flera människor berör ytorna bör rengöring ske minst dagligen. Om möjligt bör rengöring ske oftare, till exempel med 2–4 timmars intervaller, i synnerhet under en epidemi. I trafikmedel bör rengöring ske till exempel för varje tur. Med annan motsvarande praxis avses till exempel att tjänsteleverantören, och för sin del trafikidkaren, ska se till att det i trafikmedlet finns tillräckligt många papperskorgar eller påsar för passagerarna och byta ut dem tillräckligt ofta när passagerarna enligt rekommendationerna använder ansiktsskydd, samt andra motsvarande åtgärder. Dessutom ingår i praxis att sörja för en god luftväxling i trafikmedlet.  

Enligt 1 mom. 2 punkten ska tjänsteleverantören, och för sin del trafikidkaren, sörja för möjligheter för passagerarna att hålla en tillräcklig hygiennivå i trafikmedlet samt för instruktioner till passagerarna i syfte att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom, såsom om användningen av ansiktsskydd, tillräckliga avstånd och annan motsvarande praxis. Tjänsteleverantören ska säkerställa att det i de trafikmedel den trafikerar med finns tillräckligt med desinficerande handskölj till passagerarnas förfogande. Tjänsteleverantören, och för sin del trafikidkaren, ska när resan inleds, under resan och i samband med en eventuell returresa uppmana passagerarna att hålla tillräckligt avstånd mellan passagerarna och att använda ansiktsmasker under resan, om tjänsteleverantören anser det befogat att rekommendera det för att upprätthålla hygiennivån och hindra att en smittsam sjukdom sprids, samt att vidta andra åtgärder för att minska smittrisken och vidta åtgärder om passagerare får symptom som stämmer in på covid-19-smitta. I fråga om anvisningar för användning av ansiktsmask bör det noteras att anvisningarnas rättsliga betydelse beror på det avtalsrättsliga förhållandet mellan passageraren och trafikidkaren. Tjänsteleverantören och trafikidkaren kan förmedla information till exempel i sitt system för köp och reservering av biljetter, på skyltar, i andra anvisningar och genom utrop. 

Med stöd av det nya 58 e § 2 mom. får närmare bestämmelser om de närmare detaljerna i tjänsteleverantörens och i förekommande fall trafikidkarens skyldigheter enligt 1 mom. samt om instruktioner utfärdas genom förordning av statsrådet. Preciseringar som leder till begränsningar i passagerarmängderna får dock inte utfärdas i den förordningen, eftersom det föreskrivs om dem i 58 f §. Statsrådets förordning kan utfärdas på föredragning av kommunikationsministeriet. 

58 f §.Temporär begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. I de1 nya 58 f § 1 mom. föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att fatta beslut i syfte att begränsa passagerarmängderna i trafikmedel. Antalet passagerare får begränsas i förhållande till det största tillåtna antal passagerare i trafikmedlet. Begränsningarna är endast möjliga om det är uppenbart att åtgärderna enligt 58 e § och andra åtgärder som redan har vidtagits inte är tillräckliga och om temporär begränsning av antalet passagerare kan anses vara nödvändigt för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. Det är fråga om en sistahandsbestämmelse, som blir tillämplig om spridningen av sjukdomen covid-19 i trafiken inte säkert kan hindras genom andra åtgärder.  

Enligt 1 mom. har Transport- och kommunikationsverket befogenhet att besluta om begränsning av passagerarmängderna. Till följd av verksamhetens särdrag är det nödvändigt att föreskriva om befogenheten för Transport- och kommunikationsverket att uttryckligen besluta om begränsning av näringsverksamheten för en tjänsteleverantör i trafikbranschen eller en trafikidkare. Till skillnad från annan näringsverksamhet kännetecknas transport- och trafiktjänster av att fysiska personer rör på sig. Syftet med att begränsa rörligheten och passagerarströmmarna är att bromsa och hindra covid-19-epidemin på nationell nivå. Tjänsteleverantören, och för sin del trafikidkaren, är skyldig att sörja för att inga närkontakter sker under resan, utan att resenärerna har rikligt med utrymme och kan upprätthålla tillräckliga avstånd till varandra. Att hålla fysiska avstånd och minska på närkontakter hör till de viktigaste metoderna för att förebygga coronavirus. Det kan till exempel uppnås genom att antalet sittplatser begränsas. Det är viktigt att det inte uppstår trängsel och köer i trafikmedlet.  

I 2 mom. föreskrivs det om kriterierna för smittsituationen utifrån vilka Transport- och kommunikationsverket får fatta ett beslut om begränsning av antalet passagerare enligt 1 mom. Enligt 2 mom. 1 punkten får ett beslut fattas om incidensen av bekräftade smittfall inom sjukvårdsdistriktets område under de senaste 14 dagarna per 100 000 invånare är minst 25, och inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område konstateras sjukdomskluster vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som medför en betydande risk för spridning av nya smittor inom området. Syftet med kriterierna enligt lagen är att ge Transport- och kommunikationsverket stöd för den regionala bedömningen av smittlägets svårighetsgrad och nödvändiga åtgärder. Syftet är också att ge leverantörer av transporttjänster och dem som idkar trafik på deras uppdrag möjlighet att följa smittlägets utveckling på sitt område och bedöma sannolikheten för eventuella myndighetsbeslut. Snabbt uppkomna smittkoncentrationer tycks vara typiska för sjukdomen covid-19, och de bör bekämpas snabbt och med framförhållning. Därför finns det skäl att ställa incidenskriteriet på en nivå som gör att myndigheternas beslutsfattande kan ske vid rätt tidpunkt. Risken är också att incidensdata inte kan fås i realtid, utan oundvikligen kommer med viss fördröjning. I upptrappning- och spridningsfaserna kan det verkliga sjukdomsläget i en region därför redan vara värre än vad som numeriskt kan utläsas av incidensdata. 

Enligt 3 mom. ska samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt utan dröjsmål meddela Transport- och kommunikationsverket om att en situation som avses i 2 mom. 2 punkten föreligger eller att det finns en motiverad risk för att en sådan situation uppkommer inom området.  

Enligt 4 mom. får Transport- och kommunikationsverket genom ett beslut ålägga en förpliktelse att begränsa antalet passagerare till högst hälften av det största antal passagerare som får tas ombord på trafikmedlet. Syftet med minskningen av passagerarmängderna är uttryckligen att minska på närkontakterna, vilket hör till de effektivaste sätten att förhindra spridning av sjukdomen covid-19. Eftersom propositionen dock inte syftar till att helt stoppa transporterna i Finland, får passagerarmängden får minskas högst med hälften för att det ska vara möjligt för behövliga transporter att fortsätta och för tjänsteleverantören att bedriva näringsverksamhet. Beslut får endast gälla transporter för mer än 10 personer. Olika småskaliga samtransporter, såsom passagerargrupper som består av medlemmar i samma hushåll eller skoltransporter, kan därför genomföras normalt. Genom eventuella begränsningar av antalet passagerare kan dock uppkomsten av betydande och omfattande smittkedjor förhindras i trafiken, där det till följd av det stora antalet passagerare är utmanande att spåra dem som exponerats för smitta. Transporter för färre än tio personer kan bestå av personer som känner varandra från tidigare, och då har passagerarna möjlighet att uppge medpassagerarnas namn för eventuell senare utredning av exponeringskedjor. Skyldigheterna att begränsa antalet passagerare enligt paragrafen får inte begränsa rätten till lagstadgade tjänster och transporter. Det grundläggande behovet av sådana lagstadgade tjänster och transporter ligger också till grund för att begränsningen av antalet passagerare avgränsas till att endast gälla transporter för mer än tio personer. 

I 5 mom. föreskrivs det om de kriterier som Transport- och kommunikationsverket ska beakta när det fattar beslutet och avväger begränsningen. Möjligheten för leverantörer av transporttjänster och trafikidkare att skapa förutsättningar att undvika närkontakt varierar mellan olika trafikmedel och transporter. Exempelvis i lokaltåg har leverantören av transporttjänster och trafikidkaren i praktiken så gott om inga möjligheter att följa antalet passagerare eller hur passagerarna håller fysiska avstånd. I Finland finns dessutom ett stort antal små transportföretag av olika slag, som kan trafikera på stora områden med varierande metoder för att undvika närkontakt och undvika smitta via droppar och beröring beroende på utrustning och passagerarantal. Incidensen kan variera snabbt och mycket. Faktabaserade uppgifter om transportens varaktighet, trafikmedlens konstruktion eller andra faktorer som inverkar på passagerarnas placering i trafikmedlet är därför kanske inte tillgängliga. Strävan bör därför vara att i beslutet på ett allmänt plan beskriva åtgärderna för att skapa förutsättningar för att undvika närkontakter. När beslutet fattas ska också beslutets konsekvenser för pendlingstrafiken bedömas med beaktande av att det i flera situationer, såsom i tågtrafiken, inte är ett alternativ att öka avstånden till exempel genom att sätta in mer materiel. I gränsöverskridande trafik bör andra åtgärder som gäller trafiken beaktas.  

I 1 mom. föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket bör beakta incidensen av smittfall inom de områden där trafiken huvudsakligen bedrivs och där passagerare kan tas ombord. I beslutet bör det till exempel beaktas om den trafik som idkas av en tjänsteleverantör eller en trafikidkare som utför ett uppdrag för den huvudsakligen bedrivs inom ett område där antalet smittfall har uppskattats vara litet och om både avgångs- och ankomstplatsen samt de hållplatser där passagerare kan tas ombord finns inom ett område där antalet smittfall har uppskattats vara litet. Huruvida incidensen av smittfall på ett område har uppskattats vara litet baserar sig på de behöriga hälsovårdsmyndigheternas bedömningar.  

Enligt 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket beakta möjligheterna att undvika närkontakter mellan passagerarna med beaktande av resans längd, trafikmedlets konstruktion, möjligheten att passagerare placeras i olika avdelningar, antalet sitt- och ståplatser samt andra omständigheter som påverkar passagerarnas placering i trafikmedlet. Med närkontakt avses att människor vistas på ett sätt som utifrån kända forskningsrön medför en särskild risk för spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Coronavirus kan åtminstone spridas via droppar och beröring. Coronavirusets spridningssätt beskrivs närmare i avsnitt 2.8 i den allmänna motiveringen. Enligt 58 d § 4 mom. avses med närkontakt vistelse ansikte mot ansikte eller i samma utrymme på mindre än två meters avstånd i mer än 15 minuter eller fysisk kontakt. Definitionen av närkontakt baserar sig på Institutet för hälsa och välfärds anvisningar, och på de forskningsrön som i nuläget är tillgängliga om coronavirusets spridningssätt. Transporternas varaktighet inverkar på uppkomsten av närkontakter. Transport- och kommunikationsverket utnyttjar i sin bedömning sin sakkunskap och identifierar olika trafikmedels tekniska detaljer och konstruktioner som till exempel kan göra det möjligt att dela in passagerarna i avdelningar, begränsa antalet ståplatser och andra faktorer som inverkar på passagerarnas placering i trafikmedlet så att närkontakter kan förhindras. 

I 3 punkten föreskrivs det att Transport- och kommunikationsverket när det fattar beslutet och avväger begränsningen av antalet passagerare ska beakta de åtgärder som leverantörer av transporttjänster eller de som bedriver trafik på uppdrag av leverantörerna vidtar i enlighet med 58 e § för att begränsa närkontakterna mellan passagerare, säkerställandet av tillgången till den information som behövs för att i enlighet med 24 § spåra eventuella exponerade personer på basis av en personlig platsreservering och andra sätt som används regionalt för att förhindra spridning av sjukdomen, såsom användning av ansiktsskydd. Det behöver inte fattas skilda beslut för varje leverantör av transporttjänster eller trafikidkare om skillnaderna i de transporttjänster de producerar är små, utan på det område beslutet omfattar gäller det alla leverantörer av transporttjänster av samma slag och dem som bedriver trafik på uppdrag av dem. Det gör det möjligt för nya trafikidkare att fritt inleda trafik med beaktande av de restriktioner och beslut som utfärdats av behöriga myndigheter. Beslutens allmängiltighet gör det också möjligt för myndigheterna att reagera på variationer i smittläget med snabba åtgärder.  

I 6 mom. föreskrivs det att ett beslut som har meddelats med stöd av denna paragraf inte får hindra rätten till lagstadgade tjänster eller hindra en tjänsteman från att sköta sina tjänsteåligganden eller arbetstagare från att utföra arbetsuppgifter enligt arbetsavtalet. Eftersom vissa transporter kan vara lagstadgade, får det ställas krav på leverantören av transporttjänster och trafikidkaren i fråga om dem. Transport- och kommunikationsverket får inte fatta beslut om begränsning av antalet passagerare till exempel för transporter enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998), lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987), lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (519/1977), socialvårdslagen (1301/2014) eller andra motsvarande transporter så att det i praktiken hindrar tillgången till lagstadgade tjänster. Trots att antalet passagerare för sådana tjänster inte får begränsas så att det hindrar tillgång till tjänsterna, bör det beaktas att kravet på de lagstadgade tjänsternas kvalitet, sörjandet för kundernas säkerhet och minskning av smittrisken kan förutsätta särskilda åtgärder eller till exempel att transportkapaciteten utökas för att garantera passagerarnas trygghet under covid-19-epidemin. I fråga om resor som ordnas med stöd av socialvårdslagstiftningen bör också ordnandet av individuell färdtjänst övervägas.  

I 7 mom. föreskrivs det att en leverantör av transporttjänster eller den som bedriver trafik på uppdrag av leverantören genom arrangemang som är lätta att observera och övervaka ska säkerställa att antalet passagerare begränsas i enlighet med vad som anges i beslutet. Begränsningen av antalet passagerarplatser kan till exempel genomföras med olika markeringar som utvisar de sitt- och ståplatser som inte står till passagerarnas förfogande för att säkerställa avstånden. Platserna kan till exempel markeras med hjälp av olika klistermärken eller tejp eller med höljen. I sina arrangemang ska tjänsteleverantören beakta kraven på trafiksäkerhet. Olika strukturella hinder kan till exempel äventyra passagerarnas säkerhet vid en kollision. I sjöfarten kan begränsningen till exempel också innebära att passagerarna bör ha tillgång till egna hytter. 

Enligt 8 mom. får Transport- och kommunikationsverket fatta ett beslut om en begränsning av antalet passagerarplatser för högst en månad åt gången. Tidsgränsen på en månad för beslutet baserar sig på att begränsningar av trafikmängderna inom en kortare tidsram inte möjliggör förelägganden som faktiskt är effektiva för att hindra spridningen av sjukdomen covid-19. Beslutet ska omedelbart upphävas om förutsättningarna för beslutets giltighet inte längre uppfylls. 

58 g §.Temporär stängning av utrymmen för kunder och deltagare i syfte att förhindra spridning av covid-19-epidemin. Som en sistahandsåtgärd i en situation när coronavirussituationen uppnått den fas när covid-19-epidemin sprids enligt handlingsplanen för hybridstrategin föreslås en bestämmelse om möjligheten att temporärt stänga utrymmen för näringsverksamhet och annan verksamhet för kunder och andra som deltar i verksamhet för att undvika fysisk närkontakt och förhindra spridning av epidemin.  

Under hösten 2020 har covid-19-epidemin spridits snabbt i de flesta EU-länder. Trots att incidensen har stigit också i Finland, har den epidemiologiska skillnaden till andra EU-länder under senare tid ökat dramatiskt. I Finland har incidensen under de senaste veckorna varierat mellan 40 och 50 per 100 000 invånare under 14 dygn. I slutet av vecka 43 var incidensen i EU/EES-länderna och Storbritannien 360 fall per 100 000 invånare. I en del EU-länder är incidensen redan över 1 000 per 100 000 invånare, och incidensökningen har överskridit 30 % i veckan. Också belastningen på sjukhusvården och intensivvården samt dödligheten har klart ökat. Till följd av epidemiläget har flera EU-länder infört restriktioner för städer, större administrativa regioner eller hela landet genom vilka människornas rörlighet begränsats och utöver offentliga utrymmen också förplägnadsrörelser och affärslokaler har stängts. Tillgången till nödvändiga grundläggande tjänster har dock tryggats. 

I september och oktober konstaterades i Vasa sjukvårdsdistrikt ett stort covid-19-kluster som startat på en studentfest, och i vilket hittills mer än 700 personer smittats. På mindre än två veckor steg covid-19-incidensen i Vasa från basnivån 5/100 000 / 14 dygn till nivån 800/100 000 / 14 dygn. Lokala och regionala aktörer genomförde snabbt åtgärder och rekommendationer avseende distansstudier, distansarbete, begränsning av sammankomster och stängning av utrymmen, och därför spreds inte epidemin i någon betydande grad utanför befolkningsgruppen unga vuxna eller utanför stadsregionen. Om smittan under de två första veckorna sedan smittklustret uppträdde hade fått stor spridning också i andra befolkningsgrupper, hade de åtgärder som vidtogs sannolikt varit otillräckliga och endast omfattande inskränkningar i befolkningens sociala kontakter, såsom stängning av lokaler och kundutrymmen, hade kunnat förhindra omfattande spridning av epidemin utanför landskapet eller i hela landet. I Vasas fall fick man smittklustret under kontroll inom cirka tre veckor. Om omfattande stängningar hade behövts, hade nödvändigheten av dem med tanke på smittlägets utveckling kunnat bedömas på nytt inom två veckor. 

Syftet med den föreslagna 58 g § är att ge de organ som i kommunerna ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar och regionförvaltningsverken möjlighet att i situationer liknande den som nämns ovan, i en allvarlig epidemis spridningsfas, när det är nödvändigt som en sista utväg, temporärt stänga alla de utrymmen där det finns risk för okontrollerad smittspridning. Den verksamhetsmodell som har tillämpats i flera EU-länder syftar till att genom snabba, tillräckligt förutseende och proportionerliga åtgärder av lokala eller regionala behöriga instanser förhindra en okontrollerad spridning av epidemin och därmed behovet att begränsa hela samhällets verksamhet på ett stort geografiskt område eller för hela befolkningen. Dessutom finns det skäl att beakta att det inte heller i beredskapslagen (1552/2011) finns någon bestämmelse som gör det möjligt att temporärt förbjuda användning av kund- och deltagarutrymmen för näringsverksamhet eller till exempel för föreningsverksamhet. Det är endast med stöd av 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar möjligt att stänga sådana utrymmen som nämns i den paragrafen, det vill säga utrymmen för verksamhetsenheter inom social- och hälsovården, läroanstalter, daghem, bostäder och motsvarande utrymmen, samt att förbjuda offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. Därför föreslås det att till lagen om smittsamma sjukdomar fogas en möjlighet att i sista hand temporärt stänga också andra kund- och deltagarutrymmen för näringsverksamhet och annan verksamhet än de som anges i den gällande 58 §.  

Beslut om preliminära åtgärder måste ofta fattas snabbt och utifrån den sakkunskap som just då är tillgänglig medan den epidemiologiska lägesbilden kontinuerligt preciseras. Utifrån epidemisituationen i Vasa och andra liknande situationer är det väsentligt att myndigheterna garanteras tillräckliga befogenheter att vidta tillräckligt förutseende åtgärder i ett läge när det finns ett uppenbart hot för att epidemin ska spridas.  

Enligt 1 mom. får ett beslut om temporär stängning av utrymmen för kunder och deltagare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 endast om det är uppenbart att åtgärder enligt 58 d § för att ordna verksamheten på ett sätt som gör det möjligt att undvika närkontakt eller andra redan vidtagna åtgärder inte är tillräckliga för att förhindra att epidemin sprids och om det därför är nödvändigt att också vidta vissa åtgärder för att stänga utrymmen för kunder eller deltagare. Tröskeln för tillämpning av den föreslagna bestämmelsen är hög, och den kan tillämpas om andra åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar inte kan anses tillräckliga för att förhindra spridning av coronavirussjukdomen. Bestämmelsen innebär ingrepp i näringsfriheten och mötesfriheten. Näringsverksamhet eller föreningsverksamhet förbjuds dock inte i och för sig genom myndighetsbeslut, utan användningen av kundutrymmen eller utrymmen avsedda för dem som deltar i verksamhet uttryckligen för detta syfte förbjuds temporärt. Beslutet kan anses innebära ett kraftigt ingrepp i möjligheten att utöva verksamheten. Det kan dock anses föreligga acceptabla grunder för ett temporärt förbud att använda utrymmen för kunder och deltagare när syftet är att skydda människors hälsa och i sista hand människoliv. Med beaktande av att ett beslut om begränsning av utrymmenas användningsändamål endast får fattas för en kort tid och att det omedelbart ska upphävas om det inte längre finns förutsättningar för det kan bestämmelsen anses stå i rätt proportion till syftet. 

Det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar eller regionförvaltningsverket kan genom sitt beslut inom sitt område förbjuda att utrymmen används för näringsverksamhet som riktar sig till kunder eller annan verksamhet avsedd för deltagare, såsom hobbyverksamhet. Om det är nödvändigt för att förhindra spridning av epidemin, får det temporärt helt förbjudas att kunder och deltagare släpps in i ett kund- eller deltagarutrymme. Skyldigheten gäller, på motsvarande sätt som enligt de föreslagna 58 c och 58 d §, den aktör som just då ansvarar för administrationen och användningen av utrymmena för verksamheten. 

I 4 mom. anges vad som avses med utrymmen som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse. Närkontakt definieras i 5 mom. Av myndighetsbeslutet ska det framgå vad som avses med utrymmen som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse och vad som avses med närkontakt. 

I 1 mom. föreskrivs det att regionförvaltningsverket kan fatta det aktuella myndighetsbeslutet för sitt område, om åtgärder är nödvändiga inom flera kommuners område. Om det i regionförvaltningsverkets beslut meddelas en striktare skyldighet än i ett eventuellt tidigare beslut av en kommun inom regionförvaltningsverkets område, ska regionförvaltningsverkets beslut iakttas. Å andra sidan kan kommunen fatta ett striktare beslut än regionförvaltningsverket för sitt område, om det är nödvändigt till följd av smittläget i kommunen. Enligt 8 § 3 mom. ska regionförvaltningsverket fatta de administrativa beslut som föreskrivs i denna lag genom att utnyttja den sakkunskap som finns i samkommunen för sjukvårdsdistriktet, i specialupptagningsområdet och vid Institutet för hälsa och välfärd.  

I enlighet med 7 § i lagen om smittsamma sjukdomar är Institutet för hälsa och välfärd (THL) det nationella expertorgan som genom sin sakkunskap stöder social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverken, upprätthåller riksomfattande epidemiologiska uppföljningssystem som betjänar bekämpningen av smittsamma sjukdomar samt styr och stödjer bekämpningen av smittsamma sjukdomar i kommunerna, samkommunerna för sjukvårdsdistrikten och verksamhetsenheterna inom socialvården och hälso- och sjukvården.  

THL ansvarar med stöd av sin sakkunskap för att bedöma smittrisken utifrån ett områdes epidemiologiska läge samt ger anvisningar och stöd för de andra hälsovårdsmyndigheternas verksamhet vid deras olika riskbaserade åtgärder och i fråga om kriterier och alternativ. THL ska producera data om riskernas svårighetsgrad och art och bedöma behovet av åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar för att avvärja risker, liksom kriterier för den medicinska bedömningen av situationsbundna åtgärder. 

Sjukvårdsdistrikten ska i enlighet med lagen om smittsamma sjukdomar klarlägga bilden av det epidemiologiska läget inom sitt område och dra slutsatser utifrån den samt THL:s data och anvisningar.  

Basen för regionförvaltningsverkets och kommunens prövning bestäms enligt THL:s data och anvisningar med beaktande av den noggrannare områdesbild sjukvårdsdistriktet skapar och andra regionala åtgärder. Besluten ska motiveras med regionala behov, och de ska innehålla en helhetsbedömning av åtgärdernas epidemiologiska och samhälleliga konsekvenser. Utöver att förhindra spridning av coronavirussmitta är syftet med myndigheternas befogenheter enligt denna paragraf också att ur näringsidkarens perspektiv genomföra den förvaltningsrättsliga principen om minsta skada, delvis genom att förebygga behovet att utlysa undantagsförhållanden och tillämpa beredskapslagen, vilket de facto leder till en stängning av samhället som avviker från normala förhållanden trots att det i beredskapslagen som tidigare konstaterats inte finns någon motsvarande bestämmelse om myndighetsbeslut om stängning.  

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om förutsättningar som berör den regionala sjukdomssituationen, liksom i 58 d § 2 mom. Incidensen, det vill säga antalet smittfall per 100 000 invånare, är dock högre, eftersom ett förbud mot användning av kund- och deltagarutrymmen enligt denna paragraf endast är möjligt i epidemins spridningsskede eller vid befogad risk för det, om det inte längre är möjligt att hindra spridningen med andra metoder. För att ett myndighetsbeslut enligt paragrafen ska få fattas ska incidensen av bekräftade smittfall inom sjukvårdsdistriktets område under de senaste 14 dagarna per 100 000 invånare är minst 50. I nuläget är incidensen av sjukdomen covid-19 på den nivån i fem sjukvårdsdistrikt, i ordning enligt incidens, Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, Länsi-Pohjas sjukvårdsdistrikt, Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt, Lapplands sjukvårdsdistrikt och Vasa sjukvårdsdistrikt. Utöver incidensen är en förutsättning för beslut liksom enligt 58 d § 2 mom. 2 punkten att det inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område konstateras sjukdomskluster vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som enligt en sakkunnigbedömning medför en betydande risk för spridning av nya smittor inom området. Till den delen hänvisas till specialmotiveringen till 58 d § 2 mom. 2 punkten. Utöver de föreslagna förutsättningarna enligt 1 och 2 punkten får ett myndighetsbeslut enligt 3 punkten fattas endast på områden där antalet smittfall inom sjukvårdsdistriktets område enligt en sakkunnigbedömning bedöms leda till att behovet av sjukhus- och intensivvård ökar i betydande grad, social- och hälsovårdspersonalens tillräcklighet eller omsorgen om klienter eller vården av patienter väsentligt äventyras eller någon annan motsvarande överbelastning av social- och hälsovårdssystemet. Bestämmelsens syfte är att ställa stängningen av de nämnda utrymmena i rätt proportion till syftet, det vill säga till myndigheternas skyldighet att trygga befolkningens hälsa, rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster samt i sista hand också rätten till livet. Servicesystemet kan belastas av olika skäl. Utöver att det kan bli brist på sjukhusplatser och intensivvårdsplatser om smittläget förvärras kan tillräcklig tillgång till social- och hälsovårdspersonal bli ett problem redan i ett tidigare skede. Sjukdomsfall eller karantänsfall bland personalen kan äventyra tillgången till tjänster, om sjukdomen covid-19 får okontrollerad spridning i en region. Också förflyttning av personal från deras normala uppgifter till smittspårningsuppgifter kan försvåra tillgången till tjänster.  

Covid-19-koordinationsgruppen bedömer för intensivvårdens del (9.11.2020) att intensivvårdsavdelningarna i nuläget har kapacitet att ge intensivvård till följande antal covid-19-patienter utan att det förutsätter stora ändringar i sjukhusets normala verksamhet: 

Sjukhusen i HUS specialupptagningsområde sammanlagt: 26 patienter 

Sjukhusen i TAYS specialupptagningsområde sammanlagt: 9 patienter 

Sjukhusen i ÅUCS specialupptagningsområde sammanlagt: 12 patienter 

Sjukhusen i OYS specialupptagningsområde sammanlagt: 9 patienter 

Sjukhusen i KYS specialupptagningsområde sammanlagt: 11 patienter 

Sammanlagt: 67 patienter 

Ålands hälso- och sjukvård har en intensivvårdsavdelning med 4 patientplatser. 

Intensivvårdsavdelningarnas beredskap påverkas av hur många andra patienter som för närvarande vårdas och vårdens svårighetsgrad samt eventuell sjukfrånvaro bland personalen. Därför bör siffrorna betraktas som riktgivande uppskattningar. 

För att ett sådant patientantal ska kunna vårdas utan störningar för sjukhusens övriga verksamhet krävs det att patienterna fördelas jämnt på sjukhusen. Om det i någon region finns många patienter, kan det bli nödvändigt att minska den icke-brådskande operationsverksamheten för att öka intensivvårdskapaciteten trots att antalet intensivvårdspatienter i hela landet bedöms som skäligt. 

För vård av ett större antal patienter krävs att antalet intensivvårdsplatser och personalen vid intensivvårdsavdelningarna utökas. Personal som klarar att arbeta i intensivvården fås främst från operations- och anestesiavdelningar, uppvakningsenheter och andra övervakningsenheter. Vid behov bör personal flyttas från dessa andra verksamhetsenheter till intensivvårdsavdelningar, eftersom nödvändig vård för att avvärja omedelbar livsfara bör prioriteras framom mindre brådskande vård. Det innebär dock att sjukhusens övriga verksamhet, i synnerhet icke-brådskande operationsverksamhet, minskas vilket fördröjer vården av många sjukdomar.  

Om operationsverksamheten begränsas så att endast jourbaserade och brådskande operationer genomförs, och den personal som friställs överförs till intensivvårdsarbete, kan intensivvårdskapaciteten ökas temporärt. Då kan högst följande antal intensivvårdsplatser ordnas för covid-19-patienter: 

Sjukhusen i HUS specialupptagningsområde sammanlagt: 128 patienter 

Sjukhusen i TAYS specialupptagningsområde sammanlagt: 35 patienter 

Sjukhusen i ÅUCS specialupptagningsområde sammanlagt: 40 patienter 

Sjukhusen i OYS specialupptagningsområde sammanlagt: 40 patienter 

Sjukhusen i KYS specialupptagningsområde sammanlagt: 42 patienter 

Sammanlagt: 285 patienter 

Ett sådant patientantal innebär dock ett mycket högt tryck på sjukhusen och försämrar allvarligt vården av andra sjukdomar. Enligt covid-19-koordinationsgruppens sakkunnigbedömning bör strävan därför vara att kontrollera epidemin så att en sådan situation inte uppkommer. 

Utöver vad som annanstans i lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs om myndigheternas uppgifter föreslås det att det föreskrivs i 3 mom. att samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt utan dröjsmål ska meddela kommunerna och regionförvaltningsverket inom sitt verksamhetsområde om att en situation som avses i 2 mom. föreligger eller att det finns en motiverad risk för att en sådan situation uppkommer. Ansvaret och befogenhetsförhållandena för samt utnyttjande av sakkunskapen hos olika myndigheter beskrivs närmare i avsnitt 2.2 i propositionen. 

I 4 och 5 mom. bestäms de verksamheter och utrymmen till vilka ett beslut enligt 1 mom. kan riktas. Det föreslås att det föreskrivs i paragrafen om möjligheten att genom myndighetsbeslut stänga utrymmen för kunder och deltagare, vilket innebär att kraftigt ingrepp i näringsverksamheten, näringsfriheten och föreningsfriheten. Därför bör begränsningen endast riktas till funktioner och utrymmen i sådana sektorer där det finns en särskild risk för att betydande smittkedjor ska uppkomma. I 4 mom. föreskrivs det liksom i 58 d § 3 mom. om sådana utrymmen som avses i 1 mom. som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse. För motiveringar hänvisas till motiveringen till 58 d § 3 mom. 

I 4 mom. föreskrivs det närmare om sådana verksamheter och utrymmen som används för idrott och sport, nöjes- och rekreationsverksamhet eller annan liknande verksamhet och som utgör en risk för spridning av sjukdomen covid-19. De verksamheter och utrymmen som nämns i momentet är sådana som enligt nuvarande sakkunskap kan innebära en särskild risk för spridning av coronavirussjukdomen. Dit hör kundutrymmen som används för idrott och sport samt nöjes- och rekreationsverksamhet eller annan motsvarande näringsverksamhet och där det finns en särskild risk för att det uppstår betydande smittkedjor med beaktande av människors fysiska närhet och antalet personer som är på plats samtidigt eller en risk för att sjukdomen sprids via utrymmenas ytor. Coronavirussjukdomens spridningssätt beskrivs närmare i avsnitt 2.8.  

Enligt de senaste forskningsrönen kan också en symptomfri smittbärare sprida viruset effektivt, och sjukdomen smittar mest innan symptomen börjar samt strax därefter. Coronavirus sprids typiskt sett genom droppar i olika situationer när närkontakt mellan människor gör det möjligt. Betydelsefulla i det avseendet är på hur nära avstånd närkontakten eller någon annan kontakt som gör droppsmitta möjlig sker, om den upprepas och är hur länge den varar, liksom hur mycket utrymme och hurudan luftväxling det finns i utrymmet och hur konstruktionen gör det möjligt att undvika droppsmitta. I synnerhet i sådan verksamhet och växelverkan mellan människor där man pratar högt, ropar, skrattar, sjunger eller annars skapar särskilda förutsättningar för droppsmitta, är smittrisken förhöjd. Det är framför allt fråga om de faktiska möjligheterna att på bred front hindra att sådana situationer uppstår där droppsmitta är möjlig. De verksamhetsformer som avses i bestämmelsen och de utrymmen som används för dem är typiskt sett sådana där närkontakter eller andra kontakter som gör smitta möjlig uppkommer, eller där närkontakter och andra kontakter är svåra att undvika genom konstruktions- eller verksamhetsmässiga lösningar i lokalen. Eftersom ett beslut enligt paragrafen endast får fattas om åtgärderna enligt 58 e § och andra åtgärder som redan har vidtagits inte är tillräckliga, bör eventuella lyckade lösningar och de lösningar som ständigt utvecklas för att hindra spridning av sjukdomen covid-19 beaktas vid bedömningen av beslutets nödvändighet och proportionalitet. 

Coronavirussjukdomens svårförutsebara smittmönster innebär dock att omfattande smittkedjor kan uppkomma också vid enskilda kontakter och smittfall. Den information om smittkällor som hittills samlats in visar att smitta uppkommer genom social interaktion i olika situationer, typiskt sett i familjekretsen samt vid deltagande i hobbyverksamhet och annan likdanande verksamhet, underhållning och annan verksamhet som leder till mer långvariga närkontakter i den vuxna befolkningen. De tillgängliga forskningsrönen är dock fortfarande knapphändiga, och det är inte möjligt att med säkerhet specificera alla de olika slags kontakter där smitta uppkommer. Insamlingen av information baseras på smittspårningsarbetet, där det inte finns omfattande möjligheter att uppnå absolut visshet om exakta smittkällor eller när och hur smittan uppkommit. I nuvarande information specificeras främst de situationer när man kunnat fastställa var smittan uppkommit, och därför är informationen närmast riktgivande och ökar kunskapen om smittans spridningssätt.  

Smittspridningsmekanismen är dock tydligt känd, och verksamhetens form eller historiska uppgifter om smittkällor har ingen avgörande betydelse för den. Eftersom människornas sociala rörlighet i varje händelse är relativt omfattande och delvis oförutsägbar, kan smitta som härstammar från smittkällor som framträtt i smittspårningen spridas och sprids också i de mest varierande situationer med social interaktion. Smittbekämpningen bör därför riktas och det bör vara möjligt att rikta den till sådan verksamhet och sådana utrymmen som skapar förutsättningar för sådan interaktion och droppsmitta i samband med den. Forskningsrönen ger inte möjlighet att med säkerhet specificera enligt verksamhet och utrymme, och som ovan konstateras är en sådan specificering inte heller funktionsduglig med tanke på epidemins spridningsmekanism och bekämpningen av epidemin. Som redan konstaterats, är de primära åtgärderna informationsstyrning, aktörernas egen aktivitet i frågan samt andra lindrigare regleringsmetoder. När epidemin är i en kritisk spridningsfas är det möjligt att sådana andra åtgärder inte längre är tillräckliga, utan att en snabb spridning av epidemin som också omfattar riskgrupper endast kan förhindras genom kraftigare begränsningar av användningen av sådana utrymmen och verksamheten som sådan. Restriktionerna kan då endast vara temporära, och de ska riktas på ett proportionellt sätt utifrån tillgänglig information och samhälleliga konsekvensbedömningar. 

Sådana utrymmen och verksamheter som nämns i momentet är bland annat utrymmen för idrott och sport och för att följa dem, inklusive skid- och utförsåkningscenter och simhallar, samt nöjes- och temaparker. I utrymmen som används i de branscherna är i praktiken ett stort antal personer i relativt nära kontakt sinsemellan, vilket ökar risken för smitta. Eftersom det nästan inte finns några definitioner av näringsverksamhet och olika branscher i lagstiftningen, är det inte möjligt att stödja sig på sådana. En näringsidkare som utövar näringsverksamhet i företagsform eller som enskild näringsidkare ska alltid uppge sin bransch för handelsregistret enligt statistikcentralens näringsgrensindelning (TOL2008). I gällande lagstiftning definieras en viss näringsutövning och näring endast för några näringsgrenars del. 

Enligt 1 punkten får beslutet riktas till utrymmen som används för idrott eller sport. I bestämmelsen avses såväl utrymmen för deltagande i motion eller idrott som konditionssalar, utrymmen för gruppträning, kontaktsporter och lagsport. Med utrymmen som används för andra motsvarande former av idrott eller sport avses till exempel klättringshallar och dansstudior. Till exempel lagidrott där närkontakt uppkommer mellan spelarna kan vara sådan verksamhet där spridningsrisken är särskilt stor. Exempelvis i ishockey- och innebandylag samt i kampsporter har det förekommit att coronavirussjukdomen har fått spridning bland idrottarna. Faktorer som inverkar på den smittrisk vid idrott och sport är bland annat antalet deltagare, utrymmets storlek och luftkonditionering samt arten av den verksamhet som utövas. Till exempel i skidbackar kan en sluten gondollift som typiskt sett rymmer 4–12 personer utgöra en särskild risk för sjukdomsspridning, om liften fylls med personer från olika sällskap. Smittrisken ökar också vid idrott eller sport där man blir andfådd eller använder rösten kraftigt.  

Enligt 2 punkten får ett beslut riktas till simhallar, friluftsbad, badinrättningars bassängområden och allmänna bastur samt omklädningsrum som finns i omedelbar anslutning till dem. Det finns inga bevis för att sjukdomen covid-19 kan spridas via simbassängsvatten, eftersom klorföreningar används som desificeringskemikalier i bassänger vilket gör att viruset förstörs snabbt om det hamnar i bassängvattnet. För sådana utrymmens är den främsta risken spridning via närkontakt mellan simmare, om en person som sprider coronaviruset simmar eller badar bastu. I många simhallar och badinrättningar är dusch- och omklädningsutrymmena trånga, vilket i synnerhet när utrymmenas hela potentiella kapacitet utnyttjas utgör en särskild risk för spridning av sjukdomen covid-19. 

Enligt 3 punkten får beslutet riktas till dansställen och utrymmen som används för körsång, amatörteater och annan motsvarande hobbyverksamhet i grupp. Omständigheter som påverkar smittrisken för sådan verksamhet och sådana utrymmen är bland annat antalet deltagare, utrymmets storlek och luftväxlingen samt verksamhetens art. Smittrisken ökar också om verksamheten medför andfåddhet eller kraftig röstanvändning. Till exempel körsång innebär enligt olika undersökningar en förhöjd smittrisk. Smittrisken bedöms vara på motsvarande nivå också vid dans och skådespeleri, om deltagarna är i nära kontakt sinsemellan. 

Enligt 4 punkten får beslutet riktas till nöjes- och temaparker, tivolin samt djurparker. Smittrisken vid sådana fritidsanläggningar som är öppna för allmänheten baseras på att ett stort antal människor samtidigt vistas antingen i trånga utrymmen där det bildas köer eller där det annars är trängsel, samt att närkontakt uppkommer mellan människor antingen i nöjesanläggningar eller till exempel kring någon sevärdhet eller gemensam syssla. 

Enligt 5 punkten får beslutet riktas till inomhuslekparker och inomhuslekplatser. Utöver de riskfaktorer som beskrivs ovan gäller för sådana utrymmen att barn när de rör på sig andas kraftigare, och olika kroppsvätskor såsom saliv kan flyga omkring. I synnerhet små barn har inte heller möjlighet att iaktta säkerhetsavstånd när de leker, vilket ökar risken för smitta. Också olika lekredskap i gemensamt bruk kan utgöra en viss risk för sjukdomsspridning, om det inte i alla situationer är möjligt att för alla deltagares del hålla en hög nivå på hand- och hosthygienen.  

Enligt 6 punkten får beslutet riktas till allmänna utrymmen i köpcentra, med undantag för affärslokaler i detaljhandeln och lokaler som används för tillhandahållande av tjänster samt passager till dessa lokaler. Bestämmelsens syfte är att begränsa vistelsen i utrymmen i köpcenter som är öppna för allmänheten och avsedda för vistelse och tidsfördriv. Genom myndighetsbeslutet förbjuds inte verksamhet i särskilda affärsutrymmen i köpcenter, och all detaljhandel, tjänsteleverantörer och restauranger kan fortfarande hålla öppet för kunder. Stängningen riktas till exempel till köpcentrens vistelseutrymmen och lekplatser. Bestämmelsen möjliggör normal affärsverksamhet i köpcentrens utrymmen och att konsumenterna uträttar sina ärenden, men genom beslutet begränsas människornas fortsatta vistelse i köpcentrens allmänna utrymmen som på det sätt som beskrivs ovan utgör en risk för spridning av sjukdomen covid-19. 

I 5 mom. föreskrivs det om de prövningskriterier som ska beaktas när beslutet fattas. Beslutet kan gälla en sådan verksamhet där kunderna eller deltagarna typiskt sett vistas på ett sätt som utifrån känd sakkunskap medför en särskild risk för spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom som sprids via luften, droppar eller beröring. Coronavirussjukdomens spridningssätt beskrivs närmare i avsnitt 2.8. När ett beslut som avses i 1 mom. fattas ska hänsyn tas till känd sakkunskap om huruvida kundernas eller deltagarnas fysiska närhet till varandra eller antalet personer som samtidigt befinner sig på plats eller annan placering i ett utrymme eller spridning av sjukdomen via ytor utgör en särskild risk för spridning av sjukdomen covid-19, samt om det i verksamheten eller i de utrymmen som används för den finns en särskild risk för att betydande smittkedjor uppkommer. I fråga om motiveringar till bestämmelsen hänvisas också till myndighets- och sakkunniguppgifterna enligt den gällande lagen om smittsamma sjukdomar, som beskrivs i avsnitt 2.2. 

I 6 mom. föreskrivs det liksom i 58 d § 6 mom. att beslutet inte får gälla professionell idrott eller verksamhet som hör till privatlivet eller familjelivet. För motiveringar hänvisas till vad som anförs i det avsnitt som nämns ovan. 

Enligt 7 mom. får ett beslut fattas för högst två veckor åt gången. Som ovan konstateras, är bestämmelsen en sista utväg för att genom myndighetsåtgärder snabbt, med tillräcklig framförhållning och så kortvarigt som möjligt reagera på ett svårt regionalt smittläge, om spridningen av covid-19-epidemin i en region inte kan hindras med några andra medel. Den relativt korta tiden är motiverad eftersom föreläggandet är så kraftigt. Beslutet bör upphävas redan tidigare, om de föreskrivna förutsättningarna inte längre uppfylls. Giltighetstiden på två veckor åt gången gör det också möjligt att bedöma åtgärdernas verkan och proportionalitet utifrån sjukdomens särdrag, som beskrivs närmare i avsnitt 2.8. 

I 8 mom. föreskrivs det att närmare bestämmelser om den verksamhet och de utrymmen som avses i 4 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet. När mer sakkunskap samlas kan det vara motiverat att inom de ramar som anges i 4 mom. föreskriva närmare om utrymmen som utgör en särskild risk för spridning av en specifik sjukdom.  

58 h §.Plan för åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. I paragrafen föreskrivs det om olika aktörers skyldighet att utarbeta en skriftlig plan för iakttagandet av de skyldigheter och begränsningar som fastställs i de tidsbestämda paragraferna eller i ett myndighetsbeslut. De skriftliga planerna är ett konkret redskap för aktörerna för att överväga och planera åtgärder för undvikande av närkontakt mellan kunder och sällskap i kund-, deltagar- och väntutrymmen.  

I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten för den som ansvarar för verksamhet och administreringen av utrymmen enligt 58 d § att utarbeta en skriftlig plan för hur aktören i sin verksamhet fullgör de skyldigheter i fråga om användningen av kund- och väntutrymmen som syftar till att förhindra närkontakter och som fastställs i myndighetsbeslutet. Aktören ska själv planera de konkreta åtgärder genom vilka aktören kan fullgöra skyldigheterna i sin verksamhet. Skyldigheten att utarbeta en plan anges i de regionala beslut i vilka skyldigheterna enligt paragrafen fastställs. 

Strukturer, ytmaterial och fasta kundplatser i kundutrymmen och andra motsvarande utrymmen som används i näringsverksamhet och annan verksamhet samt andra aspekter på användningen av utrymmena varierar stort. Sättet att använda utrymmena varierar också inom samma bransch så att ansvaret för planeringen av det praktiska genomförandet bör ligga hos varje enskild näringsidkare eller annan aktör. Skyldigheten att utarbeta en skriftlig plan stöder planeringen av det praktiska genomförandet och underlättar tillsynen för myndigheterna för smittsamma sjukdomar.  

Skyldigheten att utarbeta en skriftlig plan enligt paragrafen gäller inte sådana näringsidkare eller andra aktörer i vilkas kundutrymmen högst 10 personer vistas samtidigt. Skyldigheten enligt den föreslagna 58 d § gäller inte heller de näringsidkare som nämns ovan, och därför krävs det inte heller att de utarbetar någon plan. Syftet med den planerade 58 d § är att förhindra att omfattande smittkedjor uppstår; det är svårt att behärska dem enligt principen "testa, spåra, vårda".  

Enligt 2 mom. ska en aktör och en leverantör av transport- eller trafiktjänster som avses i 58 c § 6 mom. i samarbete utarbeta en skriftlig plan för hur de fullgör de skyldigheter som avses i det momentet. Leverantören ska foga planen till den plan som avses i 18, 58, 66 och 129 § i lagen om transportservice eller motsvarande lagstiftning i landskapet Åland. I den skriftliga planen klarläggs samtidigt fördelningen av skyldigheter mellan näringsidkarna. I 18 § i lagen om transportservice föreskrivs det om beredskapsskyldighet för innehavare av person- eller godstrafiktillstånd i vägtrafik. I regeringens proposition (RP 202/2020) föreslås det att beredskapsskyldigheten i den nya 18 a § ska utvidgas till att under covid-19-epidemin också gälla innehavare av taxitrafiktillstånd och innehavare av andra än i 18 § 1 mom. avsedda persontrafiktillstånd eller innehavare av godstrafiktillstånd som bedriver persontrafik. I 58 § i den nämnda lagen föreskrivs det om beredskapsskyldighet inom järnvägstrafiken. I 129 § i den nämnda lagen föreskrivs det om beredskapsskyldighet inom lufttrafiken.  

I lagen om transporttjänster ingår ingen beredskapsplikt för aktörer i sjöfarten, liksom inte heller annan lagstiftning som berör sjöfarten. Därför föreskrivs det i paragrafen om en ny skyldighet för aktörer i sjötrafiken. VTS-tjänsteleverantörer och lotsningsföretag utgör undantag. Om den beredskapsplanering som krävs av VTS-tjänsteleverantörer föreskrivs genom förordning av statsrådet med stöd av 19 a § i lagen om fartygstrafikservice. Termen VTS (Vessel Traffic Service) avser en fartygstrafikservice, som enligt lagen om fartygstrafikservice avser övervakning och ledning av fartygstrafiken. Enligt 4 § 2 mom. i lotsningslagen ska lotsningsbolaget ha beredskap att sköta sina uppgifter också under undantagsförhållanden i enlighet med vad kommunikationsministeriet bestämmer särskilt. 

Enligt 3 mom. ska den plan näringsidkaren utarbetar på begäran visas upp för tillsynsmyndigheterna, det vill säga kommunen, regionförvaltningsverket och Transport- och kommunikationsverket. Planen kan utnyttjas för myndighetstillsyn. 

Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i och utarbetandet av planen utfärdas genom förordning av statsrådet. 

59 a §.Tillsyn. I paragrafen föreskrivs det om tillsyn. Enligt 1 mom. ska regionförvaltningsverket och kommunen övervaka fullgörandet av de skyldigheter och iakttagandet av de begränsningar som det föreskrivs om i 58 §, 58 c § 1 och 2 mom., 58 d och 58 g § samt 58 h § 1 mom. Både regionförvaltningsverket och kommunen ska alltså övervaka efterlevnaden av skyldigheterna och begränsningarna enligt de paragrafer som anges ovan och beslut som gäller dem. Till den del kommunen har fattat ett beslut har den i praktiken huvudansvaret för tillsynen över efterlevnaden av beslutet. Om regionförvaltningsverket har fattat beslutet, har det primärt ansvar för tillsynen, men också kommunen deltar som lokal aktör i tillsynen.  

Eftersom regionförvaltningsverket eller social- och hälsovårdsministeriet fattar beslut enligt 9 a §, och beslutet kan rikta sig till en kommun eller en samkommun, ska regionförvaltningsverket övervaka att beslut enligt 9 a § iakttas. Utöver tillsynen över beslut enligt 9 a § övervakar regionförvaltningsverket och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården på normalt sätt med stöd av annan lagstiftning ordnandet och produktionen av social- och hälsovårdstjänster, yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården samt fullgörandet av patienters och klienters rättigheter.  

Om befogenheten att meddela förelägganden och tvångsmedel för tillsynen föreskrivs i 59 c §. Om tillsynen över begränsningar för förplägnadsrörelser föreskrivs särskilt i 58 b §. 

I 2 mom. föreskrivs det om tillsynen över skyldigheter och begränsningar som gäller passagerarantal samt skyldigheter och begränsningar gällande stationer, terminaler och andra motsvarande inomhusutrymmen och beslut som gäller dem. De övervakas av Transport- och kommunikationsverket och kommunen. 

Eftersom tillsynsuppgiften har fördelats på flera myndigheter, föreskrivs det i 3 mom. om samarbetsskyldigheten för de myndigheter som nämns ovan. I praktiken innebär det i synnerhet koordinering och annan kontakt vid inspektionsverksamheten enligt 59 b §. Varje myndighet ska också direkt enligt 10 § i förvaltningslagen inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna. Eftersom Transport- och kommunikationsverket inte har någon regional organisation, kommer den tillsyn det utför i stor utsträckning att baseras på uppgifter och kontakter från andra myndigheter och kunder. 

I 4 mom. föreskrivs det om polisens roll vid tillsynen över de beslut om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster som meddelats med stöd av 58 §. Polisen ska övervaka beslut som fattas med stöd av 58 § med befogenheter enligt 59 c §, och i fråga om de andra paragraferna ger polisen på begäran handräckning till kommunen eller regionförvaltningsverket. Enligt 59 a § 1 mom. ska också kommunen och regionförvaltningsverket övervaka att beslut som fattats med stöd av 58 § iakttas. Eftersom polisen i praktiken rör sig bland människor och därför har möjlighet att direkt ingripa vid brott mot beslut som gäller offentliga tillställningar och allmänna sammankomster, är det motiverat att polisen har en tillsynsroll. Polisen ska övervaka att besluten iakttas i fråga om skyldigheter och begränsningar som gäller antalet personer samt upprätthållande av avstånd. Det föreskrivs om polisens befogenheter för tillsynen över sådana beslut i 59 c §, och om kommunens och regionförvaltningsverkets befogenheter i 59 b och 59 c §. I 59 c § föreskrivs det också om polisens handräckning till kommunen eller regionförvaltningsverket.  

Avsikten är att vid en senare tidpunkt särskilt bereda bestämmelser som är i kraft tills vidare om tillsynen över iakttagandet av skyldigheter enligt denna lag samt myndighetsbeslut som fattas med stöd av den, i samband med andra ändringar i lagen om smittsamma sjukdomar som är avsedda att gälla tills vidare. 

59 b §.Inspektioner. I paragrafen föreskrivs om regionförvaltningsverkets, kommunens och Transport- och kommunikationsverkets befogenhet att vidta inspektioner inom ramen för sin tillsyn.  

I 2 mom. finns bestämmelser enligt etablerad lagstiftningspraxis om genomförandet av inspektioner och inspektörens befogenheter. I 2 mom. finns också en avgränsning enligt vilken inspektioner inte får förrättas i utrymmen som används för boende av permanent natur. Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Med beaktande av arten hos de skyldigheter och begränsningar tillsynen gäller förutses inget behov att förrätta inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur. Om en myndighet med stöd av någon annan lagstiftning förrättar en inspektion i utrymmen som används för boende av permanent natur innebär bestämmelsen i praktiken att verksam-het enligt denna lag inte får övervakas i samma sammanhang. 

I 3 mom. hänvisas det i fråga om Transport- och kommunikationsverkets inspektionsrätt till 196 § i lagen om transportservice, och i fråga om rätt att få information till 197 § i den lagen. 

I 4 mom. föreskrivs om situationer när en kommunal myndighet genomför tillsyn enligt denna lag inom ramen för sin tillsyn enligt någon annan lagstiftning. I 4 mom. finns bestämmelser om kommunala myndigheters befogenhet att vidta inspektioner som kompletterar 1 och 2 mom. I 59 d § föreskrivs om vilken myndighet som ansvarar för den kommunala tillsynen. Myndigheten är det organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar, om inte kommunen beslutar något annat. Oavsett vilken eller vilka myndigheter som ansvarar för tillsynen i kommunen kan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och den kommunala livsmedelsmyndigheten övervaka att skyldigheter och begränsningar enligt lagen om smittsamma sjukdomar och beslut som fattats med stöd av den lagen iakttas i samband med sin tillsyn enligt hälsoskyddslagen eller livsmedelslagen. I synnerhet de kommunala myndigheterna övervakar samma aktörer som skyldigheterna och begränsningarna enligt denna lag berör. För en ändamålsenlig resursfördelning är det motiverat att de myndigheterna får fullgöra den tillsyn som enligt lagen om smittsamma sjukdomar ankommer på kommunen inom ramen för sin övriga tillsyn. Myndigheterna kan ge anmärkningar om brister och missförhållanden som de upptäcker samt ge annan motsvarande administrativ styrning och rådgivning. Det innebär inte egentliga förpliktande förelägganden eller andra tvångsmedel enligt 59 c §. I momentet ingår för tydlighetens skull en informativ hänvisning, enligt vilken bestämmelser om rätten för kommunens livsmedelstillsynsmyndighet och hälsoskyddsmyndighet att meddela förelägganden och tvångsmedel finns i 59 c och 59 d §. I bestämmelsen hänvisas det till att kommunen enligt det som beskrivs ovan får besluta att de myndigheterna också har rätt att utöva befogenheter enligt 59 c §. Enligt presumtionen i 59 d § utövas alltså de befogenheterna av det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar. 

I 5 mom. föreskrivs det att den kommunala hälsoskyddsmyndigheten, livsmedelsmyndigheten eller någon annan behörig myndighet enligt 59 d § kan företa en inspektion på begäran av regionförvaltningsverket eller Transport- och kommunikationsverket. Eftersom det finns många tillsynsobjekt och regionförvaltningsverks och Transport- och kommunikationsverkets möjligheter att företa inspektioner är begränsade, bör inspektionsverksamheten sannolikt i betydande grad baseras på kommunernas inspektioner. 

59 c §.Förelägganden och tvångsmedel. I paragrafen föreskrivs det om befogenheten att meddela förelägganden och tvångsmedel om brister eller missförhållanden uppdagas i fullgörandet av skyldigheterna eller iakttagandet av begränsningarna, samt om polisens befogenheter. Genom myndighetstillsyn och inspektioner kan man ingripa i situationer när en aktör själv inte ordnar sin verksamhet enligt de beslut som fattats med stöd av 58 d § så att närkontakt mellan kunder och deltagare kan undvikas. Om en aktör inte vet vilka åtgärder som anses tillräckliga, bör myndigheten enligt principerna om god förvaltning och förvaltningslagen genom anvisningar och handledning hjälpa aktören att uppfylla skyldigheten enligt beslutet. Enligt 8 § i förvaltningslagen ska myndigheten inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. 

Om inte myndighetens anvisningar och uppmaning att agera på ett visst sätt räcker till, kan myndigheten när den genomför tillsynen meddela ett individualiserat föreläggande för aktören att i fortsättningen ordna verksamheten i utrymmena i fråga så att det genom att det genom att i utrymmet eller en del av det begränsa antalet kunder, arrangera kundplatser eller utrymmen eller på något sätt faktiskt görs möjligt för kunde eller andra som deltar i verksamheten och sällskap att i enlighet med lagen undvika närkontakt sinsemellan. I 58 d § och i det ursprungliga myndighetsbeslutet anges flera möjligheter att uppfylla den skyldighet att undvika närkontakter som utgör en förutsättning för användning av utrymmena. Såväl i det ursprungliga beslutet som vid tillsynen åläggs aktören att använda vilken som helst metod som i just den verksamheten ger det önskade slutresultatet, det vill säga att det faktiskt görs möjligt för kunde eller andra som deltar i verksamheten och sällskap att i enlighet med lagen undvika närkontakt sinsemellan.  

Eftersom en åtgärd som utgör en tillsynsmetod, såsom en eventuell begränsning av antalet kunder, inte får vara strängare än skyldigheten enligt den paragraf tillsynen gäller, det vill säga kravet att undvika närkontakt enligt 58 d §, får antalet kunder inte genom en tillsynsåtgärd direkt begränsas till en viss nivå.  

Regionförvaltningsverkets, kommunens och Transport- och kommunikationsverkets bindande förelägganden och tvångsmedel enligt paragrafen kan föregås av att myndigheten redan har gett anmärkningar och annan administrativ styrning för korrigering av uppdagade brister, men sådana icke-förpliktande åtgärder inte har lett till att bristerna har avhjälpts. Sådana föregående åtgärder är dock ingen förutsättning för utövning av befogenheter enligt paragrafen, utan befogenheterna kan utövas på det sätt bristernas eller missförhållandenas art och svårighetsgrad förutsätter. Dessutom bör det beaktas att eftersom besluten endast fattas för viss tid, för en månad åt gången, bör brister åtgärdas snabbt och effektivt om man vill säkerställa deras effekt under giltighetstiden. 

Enligt 1 mom. har regionförvaltningsverket och kommunen befogenhet att meddela ett föreläggande om att bristerna eller missförhållandena ska avhjälpas i fråga om brott mot sådana nya bestämmelser som föreslås i denna proposition och som direkt med stöd av lag förpliktar aktörerna. Centralt i de bestämmelserna är hygienrutiner och skyldigheten att ge dem som vistas i utrymmena instruktioner om rutiner för att hindra smittspridning, samt rengöring av utrymmen och ytor. Eftersom de kommunala myndigheterna enbart till följd av det stora antalet tillsynsobjekt har bättre möjligheter att övervaka efterlevnaden av sådana förelägganden inom sitt område, kommer sannolikt i huvudsak kommunerna att utöva befogenheter enligt momentet. Dessutom kan de kommunala myndigheterna i samband med sin tillsyn meddela ett föreläggande enligt paragrafen om korrigering av en brist i efterlevnaden i iakttagandet a ett beslut som fattats med stöd av 58 eller 58 d §. Eftersom också regionförvaltningsverket kan vidta en inspektion för att övervaka att ett beslut som det fattat iakttas, är det motiverat att också det kan meddela förelägganden för korrigering av brister och missförhållanden vid iakttagandet av skyldigheter och begränsningar som baserar sig direkt på lagen.  

Enligt 8 § 1 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar ska regionförvaltningsverket samordna och övervaka bekämpningen av smittsamma sjukdomar inom sitt område och bland annat övervaka att bekämpningen sker enligt bestämmelserna. I 59 a § 4 mom. föreskrivs det om samarbetsskyldigheten för olika tillsynsmyndigheter. Regionförvaltningsverket ska samordna genomförandet av tillsynen enligt 59 a–59 c § också ur det perspektivet att regionförvaltningsverket och kommunerna inom dess område övervakar samma aktörer och de på det sätt som beskrivs ovan bägge har befogenheter att meddela förelägganden vid tillsynen enligt denna paragraf. Det är särskilt viktigt att fästa vikt vid att skyldigheter och begränsningar som fastställs med stöd av 58 och 58 d § eller som anges i lagen tolkas på ett enhetligt sätt. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om korrigering av brister eller missförhållanden som upptäckts vid iakttagandet av ett beslut som fattats med stöd av lagen. Regionförvaltningsverket föreslås vara behörigt att meddela ett föreläggande om att brister eller missförhållanden som upptäckts vid iakttagandet av ett beslut som fattats med stöd av 9 a § ska avhjälpas.  

Enligt de paragrafer som nämns ovan och enligt 58 § som redan ingår i lagen kan såväl kommunen som regionförvaltningsverket besluta om begränsningar och förelägganden. Dessutom är Transport- och kommunikationsverket ensamt behörigt att fatta beslut om begränsning av antalet passagerare enligt 58 f §. I 2 mom. föreskrivs det om dessa myndigheters befogenhet att meddela ett föreläggande om att brister eller missförhållanden ska avhjälpas samt att brister eller missförhållanden som uppdagats i en plan som utarbetats med stöd av 58 h § ska avhjälpas. Bestämmelsen gör det möjligt för en myndighet att meddela ett föreläggande om att ett beslut av en annan myndighet ska iakttas, om den myndigheten inte enligt denna lag har befogenhet att övervaka verksamheten i fråga. Bestämmelsen syftar till ett ändamålsenligt resursutnyttjande. Om till exempel en kommunal myndighet vid sin tillsyn uppdagar brister såväl i iakttagandet av regionförvaltningsverkets som kommunens eller enderas beslut, kan den meddela ett föreläggande om att alla missförhållanden och brister ska avhjälpas.  

I 3 mom. föreskrivs det om skyldigheten att när ett föreläggande meddelas lägga ut en tidsfrist inom vilken nödvändiga åtgärder ska vidtas. 

I 4 mom. föreskrivs det om befogenheter om brister inte har korrigerats inom den utsatta tiden eller om skyldigheterna väsentligt har åsidosatts. Kommunen, regionförvaltningsverket eller Transport- och kommunikationsverket får med sin befogenhet enligt 1 och 2 mom. bestämma att verksamheten omedelbart ska avbrytas och att utrymmet ska hållas stängt för kunder högst en månad, om det är nödvändigt för att förhindra spridning av coronavirussjukdomen. Beslutet ska omedelbart upphävas om det inte längre är nödvändigt för att hindra spridningen av coronavirussjukdomen. 

Med tanke på bestämmelsens syfte är det framför allt fråga om att myndigheterna kan reagera effektivt om bestämmelser för att hindra spridningen av en smittsam sjukdom väsentligt åsidosätts. Det kan till exempel vara fråga om tydliga brott mot begränsningar, som yppar sig i form av trängsel bland kunder eller deltagare. Möjligheten att ingripa effektivt i verksamhet som strider mot skyldigheter och begränsningar behövs också för att såväl kunder och andra personer som vistas i utrymmena som verksamhetsutövarna bör kunna förutsätta att alla verksamhetsutövare iakttar restriktionerna på ett enhetligt och ansvarsfullt sätt. Vid nödvändighetsprövningen beaktas åsidosättandets art och konsekvenser för förhindrandet av den smittsamma sjukdomens spridning, och vid bedömningen beaktas alltså verksamhetens art och antalet personer som eventuellt utsatts för smitta. Ytterligare beaktas näringsidkarens tidigare verksamhet, till exempel uppenbar likgiltighet för tidigare utfärdade korrigeringsuppmaningar. 

Möjligheten att bestämma att en verksamhet ska avbrytas gäller alla aktörer och utrymmen som omfattas av tillsynsbestämmelserna i 59 a–59 d §. Myndigheten kan inte meddela ett föreläggande om att ett religionssamfunds verksamhet ska avbrytas eller utrymmen stängas till den del utrymmena används för religionsutövning. Det vore problematiskt med avseende på religionsfriheten. Befogenheten föreslås inte heller omfatta utrymmen enligt beslut med stöd av 58 §. I fråga om offentliga tillställningar och allmänna sammankomster har polisen befogenhet enligt 7 mom., eftersom regionförvaltningsverkets och kommunens tillsynsverksamhet inte är av en art som lämpar sig för tillsyn som kräver omedelbara reaktioner till exempel på kvällar och helger.  

Bestämmelsen i 4 mom. om befogenhet att bestämma att verksamheten ska avbrytas eller utrymmena stängas omfattar inte beslut enligt 58 g § om temporär stängning av vissa utrymmen. Det beror på att själva besluten förutsätter att utrymmen stängs. Om ett beslut inte iakttas, kan polisen med stöd av 9 mom. ge handräckning för verkställigheten av ett sådant beslut.  

I 5 mom. föreskrivs det om befogenheten att förstärka ett beslut som gäller fullgörande av en skyldighet med vite. Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1113/1990).  

I 6 mom. föreskrivs det om kommunens, regionförvaltningsverkets och Transport- och kommunikationsverkets skyldighet att meddela om de i samband med en inspektion eller i övrigt får kännedom om att en skyldighet eller begränsning som regionförvaltningsverket eller Transport- och kommunikationsverket har fastställt väsentligt har åsidosatts. Myndigheterna ska då bedöma om uppgifterna föranleder aktören att meddela förelägganden eller tvångsmedel enligt 59 c §. Om kommunen redan har meddelat ett föreläggande eller en tvångsåtgärd vid tillsynen över ett beslut av regionförvaltningsverket, får regionförvaltningsverket därmed kännedom om vilkets slags förseelser tillsynsobjekten begår, och meddelandet möjliggör dess uppgift att samordna bekämpningen av smittsamma sjukdomar enligt 8 § 1 mom. Dessutom föreskrivs det om skyldigheten för Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet och Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården att underrätta kommunen eller regionförvaltningsverket om de får kännedom om att en aktör de övervakar, till exempel ett apotek, avsevärt bryter mot en skyldighet enligt 58 c eller 58 d §. Fimea kan få kännedom om en sådan sak till exempel i samband med en apoteksinspektion med beaktande av att Fimea övervakar efterlevnaden av beslut om begränsning av försäljningen av läkemedel som social- och hälsovårdsministeriet fattar med stöd av 19 a § i läkemedelslagen (395/1987). Ministeriet får fatta och har fattat sådana beslut med anledning av covid-19-epidemin.  

Behandlingen av personuppgifter som ingår i uppgifterna grundar sig på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen. I samband med motiveringen till 24 § beskrivs möjligheten enligt dataskyddsförordningen att utfärda nationella bestämmelser när behandlingen baseras på artikel 6.1 e. I fråga om uppgifter som hör till tillämpningsområdet för artikel 9 i dataskyddsförordningen grundar sig behandlingen på artikel 9.2 i. I samband med motiveringen till 24 § beskrivs skyddsåtgärderna i samband med behandlingen av personuppgifter. De skyddsåtgärderna tillämpas också på behandling av personuppgifter enligt denna paragraf. 

I 7 mom. föreskrivs om polisens befogenhet att förhindra, avbryta eller avsluta en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst samt om en polismans befalla en folksamling att skingra sig eller flytta på sig, om en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst strider mot ett beslut som det kommunala organ som ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar eller regionförvaltningsverket fattat med stöd av 58 §. Beslutet kan till exempel beröra vissa regionala begränsningar i antalet personer som samlas för offentliga tillställningar eller allmänna sammankomster. 

På polisens verksamhet tillämpas samma polisrättsliga principer enligt 1 kap. i polislagen som på annan polisverksamhet. Därför ska polisen i första hand genom råd och uppmaningar sträva efter att hindra, avbryta eller avsluta en offentlig tillställning eller allmän sammankomst. 

Enligt momentet har en polisman också rätt att rätt att befalla en folksamling att skingra sig eller flytta på sig, om en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst strider mot ett beslut som fattats med stöd av 58 §. Att flytta en folksamling är ett lindrigare alternativ än att skingra den, och det kommer i fråga om den verksamhet som strider mot beslutet kan avlägsnas eller i tillräcklig mån begränsas om folksamlingen flyttar på sig enligt föreläggandet. I samband med föreläggandet att flytta på sig bör polismannen anvisa ett område eller en plats dit folksamlingen kan flytta sig. Om folksamlingen eller åtminstone kärnan i den har en eller flera tydliga ledare, har polismannen skäl att försöka förhandla med ledaren om vart folksamlingen bör flytta sig och hur förflyttningen bör genomföras så att det inte leder till oroligheter. Föreläggandet att förflytta eller skingra sig bör ges tillräckligt hörbart och med tydlig innebörd. Om situationen medger, finns det skäl att upprepa föreläggandet. 

Om folksamlingen inte iakttar befallningen att skingra sig eller flytta på sig, har en polisman rätt att med maktmedel skingra folksamlingen samt gripa personer som tredskas. Om någon underlåter att iaktta ett föreläggande eller förbud som en polisman meddelar inom ramen för sin befogenhet för att fullgöra ett uppdrag, kan det vara fråga om tredska mot polis enligt 16 kap. 4 § i strafflagen. I fråga om tredska kan situationen lätt utvecklas så att verksamheten inte enbart berör tillämpningsområdet för lagen om smittsamma sjukdomar utan också riktar sig mot allmän ordning och säkerhet, och då tillämpas befogenheterna enligt 2 kap. i polislagen för att kontrollera folksamlingen. 

Polisen ska i mån av möjlighet begränsa sina åtgärder till de personer vilkas beteende orsakar behovet att skingra eller flytta folksamlingen. Det har bland annat samband med om folksamlingen kan flyttas eller skingras genom påverkan mot folksamlingens kärna. 

I 8 mom. hänvisas till 2 kap. 9 § i polislagen. Om en offentlig tillställning eller en allmän sammankomst som avses i 8 mom. äventyrar allmän ordning och säkerhet eller utgör ett hinder för trafiken, tillämpas vid skingrandet av folksamlingen 2 kap. 9 § i polislagen. Om allmän ordning och säkerhet kan tryggas genom polisens åtgärder, innebär det ändå inte att grunden för uppgifter enligt lagen om smittsamma sjukdomar försvinner. Det bör bedömas i det enskilda fallet. 

I 9 mom. föreskrivs om polisens handräckning till regionförvaltningsverket, kommunen och Transport- och kommunikationsverket. Det är fråga om polisens handräckning till en annan myndighet när polisen på begäran av en annan myndighet bistår vid fullgörandet av en uppgift som hör till den myndighetens befogenhet med användande av polisens befogenheter. På särskild begäran får polisen vid behov ge handräckning för tillsyn som ankommer på regionförvaltningsverket, kommunen eller Transport- och kommunikationsverket på det sätt som specificeras i paragrafen.  

59 d §.Behörig kommunal myndighet. I 59 a–59 c § om tillsyn hänvisas det till "kommunen" som den instans som genomför tillsynen. I denna paragraf föreskrivs det närmare om vilken myndighet som är behörig i fråga om den kommunala tillsynen.  

Inom kommunen finns aktörer som har uppgifter för bekämpning av smittsamma sjukdomar och tillsyn över olika aktörer. Det organ i kommunen som ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar har befogenhet att besluta om vissa begränsningar enligt 58 §, och det föreslås ha befogenhet att besluta om vissa begränsningar enligt 59 d och 58 g §. Enligt 9 § i lagen om smittsamma sjukdomar ska det i kommunen finnas en läkare som står i tjänsteförhållande till kommunen och ansvarar för smittsamma sjukdomar. Enligt 7 § i hälsoskyddslagen sköts de uppgifter som hör till det kommunala hälsoskyddet av en nämnd eller av något annat kollegialt organ som utses av kommunen (kommunal hälsoskyddsmyndighet). Enligt livsmedelslagen ska kommunen sköta livsmedelstillsynen inom sitt område (kommunal livsmedelstillsyn). I kommunen sköts de uppgifterna av en nämnd eller något annat kollegialt organ (kommunal tillsynsmyndighet).  

I 1 mom. föreskrivs det att för kommunens tillsyn enligt 59 a § svarar det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar och utövar befogenheter enligt 59 b och 59 c §, om inte kommunen med stöd av kommunallagen (410/2015) beslutar något annat. Förslaget grundar sig på att det organet fattar beslut enligt lagen om smittsamma sjukdomar. Avsikten är dock att i bestämmelsen också tillåta att kommunen ordnar tillsynsverksamheten på något ändamålsenligt sätt genom att delegera tillsynsbefogenheten eller en del av den, till exempel det praktiska genomförandet av inspektionsverksamheten, till någon annan myndighet, till exempel kommunens hälsoskydds- eller livsmedelstillsynsmyndigheter eller till exempel till dem bägge i fråga om den verksamhet de övervakar med stöd av hälsoskyddslagen och livsmedelslagen. Det kan också till exempel beslutas att de myndigheterna kan vidta en inspektion på begäran av det organ som ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar eller den läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Enligt 90 § i kommunallagen kan kommunen i förvaltningsstadgan utfärda behövliga bestämmelser bland annat om kommunens organ. 

I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att överföra behörighet till en tjänsteinnehavare eller till en sektion i ett kommunalt organ. Kommunfullmäktige kan ge en myndighet som avses i 1 mom. rätt att överföra den behörighet som avses i 59 c § 1 och 2 mom. vidare till den läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar i kommunen, till någon annan tjänsteinnehavare i kommunen eller till en sektion i ett kommunalt organ. En kommun kan också avtala med en annan kommun eller samkommun om att en sådan befogenhet under tjänsteansvar anförtros en tjänsteinnehavare i en annan kommun eller samkommun. En samkommun kan ingå ett sådant avtal som avses ovan med en annan samkommun, om medlemskommunerna i samkommunen har gett sitt samtycke. Bestämmelsen baserar sig på 7 § i hälsoskyddslagen och 32 § i livsmedelslagen. Befogenheten att enligt 59 c § 5 mom. bestämma att en verksamhet omedelbart ska avbrytas och att utrymmet i fråga ska hållas stängt i högst en månad får dock inte överföras till en tjänsteinnehavare eller en sektion. 

I 3 mom. föreskrivs det om rätten för olika kommunala myndigheter att trots sekretessbestämmelserna lämna de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen till andra kommunala myndigheter som deltar i tillsynen. Behandlingen av personuppgifter som ingår i uppgifterna grundar sig på artikel 6.1 e i dataskyddsförordningen. I samband med motiveringen till 24 § beskrivs möjligheten enligt dataskyddsförordningen att utfärda nationella bestämmelser när behandlingen baseras på artikel 6.1 c. I fråga om uppgifter som hör till tillämpningsområdet för artikel 9 i dataskyddsförordningen grundar sig behandlingen på artikel 9.2 i. I samband med motiveringen till 24 § beskrivs skyddsåtgärderna i samband med behandlingen av personuppgifter. De skyddsåtgärderna tillämpas också på behandling av personuppgifter enligt denna paragraf. 

68 §.Omständigheterna under tiden i karantän och isolering. Till 2 mom. fogas formuleringar om platser för karantän och isolering. Karantän och isolering ska i första hand genomföras i samförstånd med personen i fråga i personens bostad det vill säga i hemmet, i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, i en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, i ett familjehem, i en förläggning för asylsökande eller på någon annan plats som den som meddelat beslutet har godkänt och anvisat och där genomförandet av den vård som den insjuknade behöver kan säkerställas. Om beslutet om karantän eller isolering fattas oberoende av personens vilja, genomförs karantänen eller isoleringen i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, i en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, i ett familjehem eller i en förläggning för asylsökande.  

I en situation när ett beslut om karantän eller isolering berör en minderårig, bör utöver andra tillämpliga förpliktelser om grundläggande och mänskliga fri- och rättigheter också barnets särskilda ställning samt flera skyldigheter enligt FN-konventionen om barnets rättigheter beaktas. När ett barn har försatts i karantän eller isolering, ska det samtidigt beslutas hur barnets välfärd och säkerhet ska skötas. När åtgärderna genomförs bör principerna för vårdnad om och gott bemötande av barn enligt 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt beaktas och tillgodoseendet av barnets grundläggande och mänskliga fri- och rättigheter tryggas så fullvärdigt som möjligt. Utöver bedömningen av sättet att genomföra beslutet om karantän eller isolering bör det säkerställas att barnet underrättas om situationen på ett sätt som hon eller han kan förstå. 

Rätten till ett så normalt liv som möjligt på vårdplatsen utom hemmet och rätten att hålla kontakt med de anhöriga för ett barn som är placerat i en barnskyddsinstitution eller ett familjehem bör tryggas. I institutioner för barnskydd, där vård- och fostranspersonalen arbetar i tre skift, finns det skäl att tydligt ange vem inom institutionens vård- eller fostranspersonal som har denna uppgift. Om det är nödvändigt att isolera ett barn från de andra barnen i en enhet för vård utom hemmet i enlighet med 63 § i denna lag, bör den person som ansvarar för att isoleringen är förenlig med barnets bästa och säker under hela isoleringstiden övervaka barnets isolering genom att vistas i samma utrymme som barnet eller i dess omedelbara närhet så att han eller hon kan få kontakt med det isolerade barnet. Också barnet bör ha möjlighet att få kontakt med den person som ansvarar för barnets säkerhet. Barnets förhållanden under isoleringen bör ordnas så att barnet får tillräcklig omsorg och vård samt möjlighet att diskutera med den person som ansvarar för barnets välfärd och säkerhet. 

Det föreslås att i 3 mom. utöver samkommunen för sjukvårdsdistriktet också kommunen nämns som en instans som ska se till att den förfogar över tillräckligt många lokaler som lämpar sig för karantän och isolering samt behövlig skyddsutrustning. Kommunerna och samkommunerna ska tillsammans uppskatta ett regionalt tillräckligt och ändamålsenligt antal karantäns- och isoleringsplatser utifrån en medicinsk och epidemiologisk bedömning som beaktar olika scenarier. Kommunerna har redan i nuläget ordnat lämpliga utrymmen för karantän för personer som inte har någon bostad för karantäntiden; till exempel personer utan hemkommun i Finland.  

79 a §.Ersättning av kostnader till följd av beslut enligt 9 a §. I 9 a § föreslås ingå en bestämmelse om regionförvaltningsverkets och social- och hälsovårdsministeriets befogenhet att fatta beslut om genomförandet av social- och hälsovårdstjänster med avvikelse från lagstiftningen om organiseringsansvaret för tjänsterna. Ytterligare föreskrivs i 9 a § om befogenheten att ålägga också en sådan privat serviceproducent som producerar tjänster enligt avtal för en offentlig instans med organiseringsansvar, i praktiken en kommun, en samkommun eller en statlig enhet, att producera tjänster på ett sätt som avviker från avtalet. I den nya 79 a § föreskrivs det om ersättning av kostnader till följd av beslut enligt 9 a §.  

I 1 mom. föreskrivs om situationer när en annan kommuns patient till följd av ett beslut som fattats med stöd av 9 a § vårdas vid en kommuns eller samkommuns verksamhetsenhetsenhet. Enligt hänvisningsbestämmelsen tillämpas då 58 § i hälso- och sjukvårdslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska, om en sådan patient vårdas vid en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården som inte är invånare i den kommun som är huvudman för verksamhetsenheten eller i en kommun som är huvudman för samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt, den kommun eller samkommun som ansvarar för ordnandet av vård betala ersättning för vården, om inte något annat bestäms om ersättning av vårdkostnader någon annanstans. I 2 mom. i den paragrafen föreskrivs det att ersättningen ska basera sig på produktifieringen eller det produktpris som ligger till grund när verksamhetsenheten inom hälso- och sjukvården följer upp sin verksamhet eller när samkommunen fakturerar sina medlemskommuner. Från ersättningen avdras de klientavgifter som patienten har betalat för vården och övriga verksamhetsintäkter som serviceproducenten har fått i samband med vården. I 5 kap. i socialskyddslagen från 1982 (710/2982), som till denna del ännu tillämpas parallellt med den nya socialvårdslagen (1301/2014), föreskrivs det om kommuners ömsesidiga ersättningar i vissa fall, det vill säga i fråga om akut anstaltsvård (42 §) och om kostnaderna om en person är placerad långvarigt i familjevård, institutionsvård eller boendetjänster utanför sin hemkommun (42 a och 42 b §). I stället för att tillämpa de paragraferna är det mer konsekvent att bestämmelser som motsvarar 58 § i hälso- och sjukvårdslagen tillämpas också på ersättning av kostnader till följd av beslut enligt 9 a §. Därför föreslås det att principerna enligt 58 § i hälso- och sjukvårdslagen ska tillämpas också när en invånare i en annan kommun eller en medlemskommun i en annan samkommun ges socialservice i en verksamhetsenhet inom socialvården för vilken en kommun eller samkommun är huvudman.  

I 2 mom. föreskrivs det om ersättning för kostnader som orsakas en privat producent av social- och hälsovårdstjänster. Eftersom den privata serviceproduktionen påförs skyldigheter, ska den instans som har organiseringsansvaret ersätta de kostnader som orsakas en privat serviceproducent. Till den del kostnaderna uppkommit på grund av ett avtal mellan den som har organiseringsansvaret och den privata serviceproducenten betalar den som har organiseringsansvaret normalt för utförandet av de tjänsterna enligt vad som överenskommits i avtalet. Enligt bestämmelsens ordalydelse ska den som har organiseringsansvaret ersätta en privat serviceproducent för extra kostnader och andra direkta ekonomiska förluster som direkt orsakas av ett beslut enligt 9 a §. Om till exempel en enhet för socialvård till följd av ett beslut enligt 9 a § får klienter som inte omfattas av avtalet, ska den instans som har organiseringsansvaret ersätta serviceproducentens kostnader med stöd av momentet. Den som har organiseringsansvaret ska då för det första ersätta kostnaderna för tjänsteproduktionen, till exempel ökade löne- och utbildningskostnader för personalen samt inköp av utrustning och förnödenheter och kostnader för utrymmesarrangemang. Dessutom ersätts till exempel serviceproducentens uteblivna vinst om serviceproducenten kan påvisa förlust av klienter eller patienter till följd av beslutet, samt avtalsböter till följd av underlåtenhet att fullgöra det gällande avtalet. Extra kostnader och andra ekonomiska förluster som orsakats tjänsteleverantören ersätts till nettobelopp för att undvika överkompensation. Som faktorer som minskar ersättningen beaktas därför minskning av tjänsteleverantörens kostnader till följd av ett beslut enligt 9 a §. 

I 3 mom. föreskrivs det om statlig ersättning till kommuner och samkommuner. Enligt momentet tillämpas 38 § i hälso- och sjukvårdslagen på statlig ersättning till kommuner och samkommuner för sådana betydande kostnader som de orsakas av ett beslut enligt 9 a § och av ersättningar som de med anledning av ett beslut enligt 9 a § betalar till privata serviceproducenter. Enligt 38 § 2 mom. i den hälso- och sjukvårdslagen kan staten medverka i upprätthållandet av den beredskap som behövs inom hälso- och sjukvården och i hanteringen av exceptionella situationer genom att finansiera sådan verksamhet som det av särskilda skäl är ändamålsenligt att finansiera med statsmedel. Befogenheterna enligt den föreslagna 9 a § ska komma i sista hand och bli tillämpliga endast om nödvändig serviceverksamhet inte kan tryggas med andra medel. I huvudsak kan det inte anses att beslut enligt 9 a § orsakar kommunerna och samkommunerna betydande merkostnader, eftersom det är fråga om organisering av lagstadgade uppgifter och statliga myndigheters styrning av den. Statlig styrning av kommuner och samkommuner kan till exempel bli aktuell i en situation när det är nödvändigt att göra betydande ändringar i verksamheten vid en kommuns verksamhetsenheter för social- och hälsovård och det medför betydande merkostnader antingen för en kommuns eller samkommuns egna verksamhetsenheter eller för en sådan verksamhetsenhet hos en privat serviceproducent vars kostnader kommunen eller samkommunen enligt momentets första sats är skyldig att ersätta. Principerna enligt 38 § i hälso- och sjukvårdslagen ska också tillämpas på socialvårdstjänster. Staten kan dessutom anvisa tilläggsfinansiering till kommunerna, oberoende av lagen om smittsamma sjukdomar. 

89 §.Handräckning. Det föreslås att paragrafen ändras så att också Tullen nämns bland dem som kan lämna handräckning. Tullen lämna handräckning för att förhindra spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom till exempel på flygplatser, i hamnar och på andra gränsövergångsställen. För Tullens del är bestämmelsen en specialbestämmelse i förhållande till 100 § 1 mom. i tullagen där det föreskrivs om Tullens handräckning. I bestämmelsen ges Tullen prövningsrätt i fråga om huruvida fullgörandet av andra viktiga uppgifter eventuellt äventyras. I sådana fall som avses i 89 § i lagen om smittsamma sjukdomar fattas beslutet om Tullens handräckning enligt 100 § 2 mom. i tullagen. Enligt den fattas beslut om att ge handräckning vid Tullen av chefen för den enhet inom Tullen som svarar för utförandet av handräckningsuppdraget och som avses i lagen om Tullens organisation (960/2012) eller chefen för den verksamhetsenhet som svarar för utförandet av handräckningsuppdraget. Beslut om att ge handräckning vid förundersökning och vid användning av tvångsmedel fattas av en anhållningsberättigad tullman. 

Vidare föreslås det att paragrafen ändras så att Gränsbevakningsväsendets rätt att ge handräckning utvidgas jämfört med nuläget. Det föreslås att Gränsbevakningsväsendet ges rätt att ge handräckning till det organ i kommunen som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar, den läkare i kommunen som ansvarar för smittsamma sjukdomar samt den läkare i samkommunen för sjukvårdsdistriktet som ansvarar för smittsamma sjukdomar. Enligt gällande lagstiftning får Gränsbevakningsväsendet endast ge handräckning till statliga myndigheter. En förutsättning för handräckning är fortfarande att handräckningen inte anses äventyra fullgörandet av de övriga viktiga uppgifter som föreskrivits för Gränsbevakningsväsendet. På beslutsfattandet om handräckning i Gränsbevakningsväsendet tillämpas fortfarande 77 § 3 mom. i gränsbevakningslagen, och på den territoriella inriktningen av gränsbevakningsväsendets verksamhet 4 § i gränsbevakningslagen. Det är motiverat för ett effektivt utnyttjande av myndigheternas resurser att Gränsbevakningsväsendet liksom till polisen, räddningsmyndigheterna, Tullen och Försvarsmakten också får ge handräckning till kommunala myndigheter. 

91 §.Verkställighet av beslut. I paragrafen ingår en temporär hänvisning enligt vilken beslut enligt 9 a, 58 d, 58 f och 58 g § får verkställas genast även om de överklagas. 

92 §.Skyndsam behandling. I paragrafen ändras ordet dagvård till småbarnspedagogik. Det föreslås att en motsvarande ändring görs i 57 §. I och med den nya lagen om småbarnspedagogik (540/2018) slopades termen dagvård. 

8  Bestämmelser på lägre nivå än lag

I de föreslagna bestämmelserna föreskrivs det om möjligheten att utfärda bestämmelser genom förordning av statsrådet i 58 c § 8 och 9 mom., 58 e § 2 mom., 58 g § 8 mom. och 58 h § 4 mom. 

I de föreslagna 58 c och 58 e § föreskrivs det om lagstadgade skyldigheterna att vidta åtgärder för att hindra spridning av smittsamma sjukdomar i fråga om hygien och transporttjänster för verksamhetsidkare och dem som ansvarar för administreringen av stationer, terminaler och andra jämförbara utrymmen. Det föreslås att närmare bestämmelser om uppfyllandet av skyldigheterna ska få utfärdas genom förordning av statsrådet.  

I 58 g § föreskrivs det om myndigheternas befogenhet att fatta beslut om stängning av vissa utrymmen för kunder och deltagare. I 3 mom. föreskrivs det om vilka utrymmen ett beslut kan gälla. I 8 mom. föreslås ett bemyndigande att föreskriva närmare om utrymmena genom förordning av statsrådet.  

I den föreslagna 58 h § föreskrivs det om aktörers skyldighet att utarbeta en plan för hur aktörerna avser att genomföra vissa skyldigheter enligt lagen eller de skyldigheter och begränsningar som anges i myndighetsbeslut. I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om innehållet i och utarbetandet av planen. 

9  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt. Önskemålet om att propositionen ska behandlas i brådskande ordning motiveras med att syftet med de föreslagna bestämmelserna att kontrollera covid-19-epidemin.  

Paragraferna 9 a, 58 c-58g, 59 a-59 d och 79 a som uttryckligen berör covid-19-epidemin föreslås gälla till och med den 31 december 2021. Den föreslagna giltighetstiden motiveras med att det är svårt att i förväg bedöma hur covid-19-epidemin utvecklas och när den upphör. Såsom framgått under 2020, kan epidemin framskrida regionvis, så att antalet smittfall bland annat till följd av restriktioner kan börja minska vilket dock kan följas av en ny våg när antalet smittfall kan öka snabbt såsom under senare delen av november 2020. Lovande nyheter har hörts om de vaccin som utvecklats, men det är inte ännu känt hur länge det tar att få dem godkända av myndigheterna, göra dem tillgängliga för försäljning och genomföra en riksomfattande vaccinering. Det är inte heller känt hur och inom vilken tidsram ens en omfattande tillgång till vaccin inverkar på det fortsatta epidemiförloppet globalt och nationellt. De bestämmelser i lagförslaget som mest inverkar på de grundläggande fri- och rättigheterna, främst näringsfriheten, förutsätter myndighetsbeslut och en förutsättning för dem är att de nyckeltal för sjukdomens spridning som anges i paragraferna uppfylls. De bestämmelser som mest inverkar på näringsfriheten får alltså i praktiken inte tillämpas om sjukdomsläget förbättras nationellt eller regionalt, men kan åter tas i bruk om sjukdomsläget åter förvärras. 

De andra författningsändringar som föreslås i propositionen föreslås gälla tills vidare.  

10  Verkställighet och uppföljning

Avsikten är att följa verkställigheten av lagen och behoven av tilläggsanslag för myndigheterna till följd av den samt konsekvenserna för olika samhällssektorer inom ramen för det pågående arbetet för att hindra covid-19-epidemins spridning på statsrådets nivå.  

11  Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen bedöms få konsekvenser för myndigheternas uppgifter, men till följd av tidsramen för beredningen av propositionen har det inte varit möjligt att beakta dem i budgetpropositionen för 2021. Det är möjligt att återkomma till behov av anslag för myndigheternas uppgifter enligt propositionen i samband med behandlingen av tilläggsbudgeten våren 2021. I tilläggsbudgeterna för 2020 och budgeten för 2021 har redan beaktats anslagsökningar till följd av covid-19-epidemin bland annat för social- och hälsovårdsministeriet, Institutet för hälsa och välfärd, regionförvaltningsverken, polisen och kommunerna. I samband med tilläggsbudgetpropositionerna för nästa år är det viktigt att utöver för de ämbetsverk som nämns ovan också bedöma behoven av tilläggsanslag för kostnader till följd av propositionen för Transport- och kommunikationsverket och Ålands landskapsregering. 

12  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Allmänt

I denna proposition föreslås det att det föreskrivs om olika åtgärder för att hindra spridning av coronavirusepidemin. De föreslagna bestämmelsernas syfte är att hindra smittspridning, det vill säga att skydda människornas hälsa och i synnerhet de människor som har en förhöjd risk att insjukna allvarligt till följd av coronavirussmitta, att skydda liv och att trygga social- och hälsovårdssystemets bärkraft så att människornas rätt till tillräcklig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster kan tillgodoses. De föreslagna bestämmelsernas syfte är också att bidra till fullgörandet av det allmännas skyldighet att trygga genomförandet av de grundläggande och mänskliga fri- och rättigheterna. För att uppnå syftena innebär bestämmelserna ingrepp i eller tangering av vissa fri- och rättigheter som tryggas i grundlagen. Därför bör propositionen bedömas ur ett grundlagsperspektiv.  

Särdragen hos och spridningen av sjukdomen covid-19 beskrivs i avsnitt 2.8. I nuläget finns det ingen tillräckligt tillförlitlig och effektiv vård för den infektion coronaviruset orsakar. Befolkningen är inte heller immun mot sjukdomen, och inget vaccin är ännu tillgängligt för hela befolkningen. Det är trots allt tydligt att infektionen är mycket farlig för en del av befolkningen. Behovet av sjukhusvård och intensivvård samt risken för dödsfall kan också beröra grundfriska personer oberoende av ålder. Till följd av dessa omständigheter är undvikandet av fysiska kontakter mellan människor och den dropp- och aerosolsmitta som då sker samt andra åtgärder för hälsosäkerhet och hygien fortfarande nödvändiga och det viktigaste sättet att hindra att viruset sprids och skydda sig mot sjukdomen. 

I det rådande epidemiläget är såväl lagstiftaren som de beslutande myndigheterna tvungna att väga de grundläggande fri- och rättigheterna och sträva till ett sådant rättsläge att de grundläggande fri- och rättigheterna kan genomföras så fullvärdigt som möjligt. Begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna får endast genomföras under de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna och de särskilda förutsättningar som gäller enskilda fri- och rättigheter. Väsentliga krav gäller föreskrivande i lag, exakthet och noga avgränsning, begränsningens godtagbarhet och proportionalitet i förhållande till det mål som eftersträvas, förbudet mot ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheternas kärnområde, tillräckliga rättsskyddsarrangemang samt iakttagandet av förpliktelser om mänskliga rättigheter.  

De föreslagna bestämmelserna ger det allmänna möjlighet att fullgöra skyddet för befolkningens hälsa, men samtidigt är syftet att trygga genomförandet av näringsfriheten, religionsfriheten, egendomsskyddet samt mötes- och föreningsfriheten och de kulturella rättigheterna så fullvärdigt som möjligt.  

Kravet på bestämmelser i lag och rättsskyddsgarantiernas tillräcklighet

Det föreslås bestämmelser i lag om grunderna för restriktionerna. För att se till att ett åläggande eller en restriktion är sakliga samt geografiskt och tidsmässigt proportionella föreslås det att myndigheten får fatta beslut i ärendet om förutsättningarna uppfylls. Det föreslås att kommunerna, regionförvaltningsverken, Transport- och kommunikationsverket och social- och hälsovårdsministeriet ges befogenhet att fatta temporära beslut om restriktioner på olika nivåer för att hindra coronavirussjukdomens spridning. Det föreslås inte att bestämmelserna om åtgärderna ska innefatta några särskilda bestämmelser om sökande av ändring, utan ändring i besluten om åtgärderna ska sökas enligt 90 § i lagen om smittsamma sjukdomar det vill säga genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Beslut som fattas med stöd av de föreslagna bestämmelserna får överklagas i enlighet med 21 § i grundlagen. Högsta förvaltningsdomstolen sade i sitt utlåtande, att den inte har något att anmärka på till denna del och att de föreslagna bestämmelserna till denna del föreföll tydliga. 

Grundlagsutskottet konstaterade (GrUU 6/2003 rd) under sin behandling av 14 § i den tidigare lagen om smittsamma sjukdomar som låg till grund för den gällande 58 §, och enligt vilken det organ som i kommunen ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar inom sitt verksamhetsområde bland annat kan förordna om stängning av vissa utrymmen och förbjuda folksamlingar, att rättsskyddet hade ordnats på behörigt sätt när det fanns normal rätt att söka ändring i besluten.  

Restriktionsgrundens godtagbarhet

Grunden för att begränsa en grundläggande fri- eller rättighet bör vara godtagbar med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter som helhet. Vid behandlingen av regeringens proposition med förslag till lag om temporär ändring av lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (RP 25/2020 rd) har grundlagsutskottet konstaterat att bakom lagförslaget ligger mycket vägande skäl som berör de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet anser att upprätthållande av funktionsförmågan hos hälso- och sjukvårdssystemet under den pågående coronavirusepidemin är en synnerligen vägande grund med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Denna grund har samband med det allmännas skyldighet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen att trygga vars och ens rätt till liv och att även under en pandemi tillförsäkra var och en tillräckliga hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa (19 § 3 mom. i grundlagen). En sådan grund berättigar enligt utskottet exceptionellt långtgående myndighetsåtgärder som också ingriper i människors grundläggande fri- och rättigheter (GrUB 7/2020 rd, s. 3, GrUB 2/2020 rd, s. 4). I grundlagsutskottets utlåtandepraxis har det dock betonats att en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna inte kan vara ändamålsenlig och därmed nödvändig om det godtagbara syfte som utgör grunden för begränsningen inte ens i princip kan uppnås genom den (GrUU 20/2020 rd, GrUB 11/2020 rd, s. 5, se även GrUU 40/2017 rd, s. 4, GrUU 55/2016 rd, s. 4–5 och GrUU 5/2009 rd, s. 3/II). 

Bedömningen av godtagbarheten har betydelse också med tanke på de internationella fördrag om mänskliga rättigheter som binder Finland. I artikel 12 i FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ESK-konventionen, FördrS 6/1976) föreskrivs det om rätten till hälsa och skyddet för den. Enligt den artikeln erkänner konventionsstaterna rätten för var och en att åtnjuta bästa möjliga fysiska och psykiska hälsa. I artikeln ingår en skyldighet att vidta åtgärder för att till fullo tillgodose den rätten. Särskilt nämns åtgärder som är nödvändiga för att förebygga, behandla och bekämpa smittsamma sjukdomar. Vidare innebär konventionen en skyldighet att tillförsäkra alla läkarvård och sjukhusvård i händelse av sjukdom. 

Enligt en allmän kommentar som styr tolkningen av konventionen förpliktar rätten till hälsa det allmänna att bekämpa farliga smittsamma sjukdomar samt i synnerhet att vidta preventiva åtgärder på befolkningsnivå samt att upprätthålla och trygga en tillräcklig kapacitet i hälso- och sjukvården samt att skydda särskilda riskgrupper. Motsvarande rättigheter tryggas bland annat i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) och i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (FördrS 27/2016).  

Syftet med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är att befästa fulla och lika mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för personer med funktionsnedsättning. I vissa artiklar betonas dessutom sådana mänskliga rättigheter som anses särskilt betydande, såsom rätten till livet och rätten till hälsa. De rättigheternas betydelse betonas i avvägningen mellan olika grundläggande och mänskliga fri- och rättigheter.  

I artikel 12 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskrivs det om rätten till liv. Samhället är skyldigt att vidta alla åtgärder som behövs för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får åtnjuta denna rätt på samma villkor som andra.  

I artikel 25 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning föreskrivs det om rätten till hälsa. I artikeln förutsätts det å ena sidan att personer med funktionsnedsättning erbjuds samma utbud och kvalitet avseende hälso- och sjukvård som erbjuds andra och å andra sidan att behövliga hälso- och sjukvårdstjänster ska ordnas. 

De föreslagna bestämmelsernas syfte har en direkt koppling till artikel 12 och 25 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I artikel 11 i konventionen förutsätts det att skydd för personer med funktionsnedsättning ska säkerställas i risksituationer. Grunderna för restriktionerna enligt den föreslagna lagen kan anses godtagbara i förhållande till förpliktelserna om mänskliga rättigheter enligt konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Också skyldigheten för det allmänna att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses enligt 22 § i grundlagen stödjer den uppfattningen.  

Restriktionsgrundernas godtagbarhet bör bedömas på ett jämlikt sätt för personer med funktionsnedsättning och andra. I vissa situationer kan dock konsekvenserna för personer med funktionsnedsättning vara större än för andra, vilket bör beaktas vid bedömningen. 

I fråga om äldre bör också artikel 11 i den europeiska sociala stadgan (44/1991) om rätten till skydd för den enskildes hälsa beaktas. Enligt den åtar sig parterna för att trygga den enskildes rätt till skydd för sin hälsa, antingen direkt eller i samarbete med offentliga eller privata organisationer, att vidta de åtgärder som är nödvändiga bl.a. för 

1. att så långt som möjligt undanröja orsakerna till ohälsa, 

2. att lämna råd och upplysningar för befrämjande av god hälsa och uppmuntran till personligt ansvarstagande i hälsofrågor, 

3. att så långt som möjligt förebygga uppkomsten av epidemier, folksjukdomar och andra sjukdomar.  

Näringsfriheten tryggas inte som sådan i Europeiska människorättskonventionen eller i människorättskonventionerna i FN:s regi. I artikel 23 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna ingår rätten att välja arbete. Näringsfriheten ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Enligt artikel 16 ska näringsfriheten erkännas i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis. I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen skyddas egendomsskyddet, och det har ansetts att den också indirekt skyddar näringsverksamhet. Den rätten kan begränsas genom lag för att trygga allmänintresset. De internationella människorättsfördrag som binder Finland hindrar inte sådana begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna som föreslås. Ett syfte med successiva åtgärder är att bidra till att trygga näringsfriheten och upprätthålla sysselsättningen vid störningar under normala förhållanden.  

I 11 § i grundlagen föreskrivs det om religions- och samvetsfrihet. Den bestämmelsen utgör grunden för all materiell lagstiftning om religions- och samvetsfrihet.  

Bestämmelser om religions- och samvetsfrihet finns också i flera internationella fördrag om mänskliga rättigheter som Finland ratificerat. Till dem hör konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, det vill säga Europeiska människorättskonventionen (FördrS 19/1990), den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976), konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976).  

Det är motiverat att tolka bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter på ett sätt som är kongruent med de mänskliga rättigheterna, så att endast sådana restriktioner som är godtagbara enligt berörda bestämmelser i en konvention om mänskliga rättigheter kan vara tillåtna grunder för begränsningar i motsvarande bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter. Enligt artikel 9.2 i Europeiska människorättskonventionen får friheten att utöva sin religion eller tro endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 

Utom att bestämmelser om begränsningar ska vara godtagbara ska de också förutsättas av ett vägande samhälleligt intresse. Grundläggande fri- och rättigheter ska alltså inte begränsas i onödan eller endast för säkerhets skull, även om en i och för sig godtagbar grund föreligger. De föreslagna bestämmelserna och det beslutsfattande myndigheterna ges rätt till baserar sig på den epidemiologiska lägesbilden, bedömningen av epidemiläget och annan sakkunskap som är tillgänglig i Finland och internationellt. Covid-19-epidemins förlopp kan inte modelleras på ett tillräckligt tillförlitligt sätt med traditionella epidemiologiska metoder, bland annat för att viruset är nytt. Den nationella och regionala helhetsbilden av epidemiläget följs varje vecka av den lägesbilds- och modelleringsgrupp för covid-19-epidemin som social- och hälsovårdsministeriet har tillsatt samt i statsrådets covid-19-koordinationsgrupp, och det rapporteras till regeringen minst varannan vecka. Trots att aktuella forskningsrön följs intensivt, måste beslut fattas utifrån de bästa möjliga sakkunnigbedömningarna, det vill säga i förväg. Till följd av virusets egenskaper bör åtgärderna fattas i förväg för att vara effektiva. 

Ett visst mått av framförhållning möjliggör också sådana åtgärder som innebär små ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna och att skyldigheter och restriktioner skärps endast successivt när sjukdomsläget förutsätter det. 

Lägesbilds- och modelleringsgruppen för covid-19-epidemin har delat in lägesbilden av epidemin i tre faser: utgångsnivån, accelerationsfasen och spridningsfasen. Klassificeringen av det regionala och nationella epidemiologiska läget baserar sig på en helhetsbedömning med hjälp av forskningsbaserade kvantitativa och kvalitativa kriterier samt med beaktande av förändringens riktning och hastighet och regionens befolkningsunderlag. 

På epidemins grundnivå betonas hygienrekommendationer för hela befolkningen samt lokala och regionala myndighetsåtgärder som i synnerhet riktas till individer för att bryta smittkedjor. Syftet med sådana åtgärder är att förbli på grundnivån, där epidemin inte breder ut sig. Vid risk för en accelerationsfas bör utöver de åtgärder som nämns ovan nya åtgärder för att förhindra smittspridning kunna tas i bruk. Om det finns risk för att epidemin uppnår spridningsfasen trots alla skyddsåtgärder, är nödvändiga ytterligare åtgärder mer omfattande och striktare regionala och riksomfattande rekommendationer och restriktioner samt förberedelser för att öka vårdkapaciteten. 

Proportionalitetskravet

Enligt 58 § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar kan vissa utrymmen som anges i lagen stängas samt allmänna sammankomster och offentliga tillställningar förbjudas om det är nödvändigt för att förhindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom såsom covid-19. Det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar eller regionförvaltningsverket fattar besluten. Det är fråga om en betydande möjlighet att ingripa dels i användningen av utrymmen hos verksamhetsenheter inom social- och hälsovården, läroanstalter och daghem och andra motsvarande utrymmen, dels i möjligheten att ordna enskilda tillställningar. Många av dem som nämns ovan kan vara och är också näringsverksamhet. Många tillställningar omfattas också av mötes- och föreningsfriheten. Bestämmelserna har också samband med egendomsskyddet. Av den totala volymen för kommunal och samkommunal social- och hälsovård, småbarnspedagogik och förundervisning stod privata verksamhetsenheter 2019 för en omsättning på 3,53 miljarder euro. Statistikcentralens statistik Kommunekonomi. 

I 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs det om nödvändighetskriteriet för stängning av utrymmen och förbud mot tillställningar. Bestämmelserna berör utöver offentlig verksamhet och offentliga utrymmen också motsvarande privata verksamheter och utrymmen. Också olika slags tillställningar som kan förbjudas med stöd av den bestämmelsen kan vara offentliga eller privata och organiserade som näringsverksamhet eller på annat sätt. Myndigheternas befogenheter enligt den paragrafen omfattar stängning av utrymmen och förbud mot verksamhet som helhet. De föreslagna bestämmelserna är graderade från hygienkrav och upprätthållande av avstånd via skyldighet att undvika närkontakt till temporär total eller partiell stängning av verksamheter och utrymmen som anges i lagen för kunder och deltagare som sista utväg. De föreslagna bestämmelserna kan alltså betraktas som mer exakta och noggrannare avgränsade än den gällande 58 §. Graderingen av olika myndighetsåtgärder är ägnad att uppfylla kravet på proportionalitet i lagstiftningen. Jämfört med den gällande 58 § är dock en uttrycklig förutsättning för myndighetsåtgärder enligt respektive bestämmelse enligt förslaget att de tidigare åtgärderna inte längre är tillräckliga för att förhindra epidemins spridning, och att det är uppenbart när myndighetsbeslutet fattas och under hela dess giltighetstid.  

I den gällande 58 § har det ställts upp som epidemiologisk förutsättning för beslutet att åtgärden är nödvändig för att förhindra spridningen av en allmänfarlig sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig sjukdom. Likaså knyts beslutsfattandet enligt de föreslagna bestämmelserna i fråga om temporär begränsning av användningen av utrymmen avsedda för kunder och deltagare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (58 d §), temporär begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (58 f §) och temporär stängning av utrymmen för kunder och deltagare för att förhindra spridning av sjukdomen covid-19 (58 g §) till en epidemiologisk nödvändighetsförutsättning. Jämfört med 58 §, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan, anges exaktare och mer noggrant avgränsade randvillkor för bedömning av den epidemiologiska nödvändighetsförutsättningen genom att förutsättningar för tillämpningen som avser incidensen för sjukdomen covid-19 och det regionala sjukdomsläget tas in i bestämmelserna. Det föreslås att en skyldighet att undvika närkontakt (58 d §) ska kunna påföras, om incidensen av bekräftade smittfall inom sjukvårdsdistriktets område under de senaste 14 dagarna per 100 000 invånare överskrider 25 och inom kommunens eller sjukvårdsdistriktets område konstateras sjukdomskluster vars smittkedjor inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som medför en betydande risk för spridning av nya smittor inom området. Motsvarande incidens för att kund- och deltagarutrymmen ska få stängas delvis eller helt föreslås vara 50 / 100 000. Under den senaste uppföljningsperioden på 14 dygn (16–29.11.2020) var incidensen av nya sjukdomsfall i förhållande till befolkningstalet 101 fall per 100 000 invånare. Under den föregående uppföljningsperioden på 14 dygn var incidensen 55 fall per 100 000 invånare. 

Den aktuella bestämmelsen i lagen om smittsamma sjukdomar har stiftats 2016 med grundlagsutskottets medverkan. Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (GrUU 11/2016 rd) att lagförslaget i fråga om 58 § finns det skäl att precisera bestämmelsen så att de avsedda åtgärderna, när det är frågan om andra lokaler än offentliga lokaler, kopplas till exempel till nödvändigheten av att förhindra spridning av en allmänfarlig smittsam sjukdom. Social- och hälsovårdsutskottet gjorde en sådan precisering och sade i sitt betänkande (ShUB 24/2016 rd) att det med stöd av grundlagsutskottets utlåtande föreslås att 1 mom. preciseras så att bestämmelsen gäller stängning av de lokaler som nämns och förbud mot evenemang. Utifrån grundlagsutskottets utlåtande föreslog utskottet vidare att 1 och 2 mom. kompletteras med att åtgärderna måste vara nödvändiga för att förhindra spridningen av en smittsam sjukdom. Så skedde. 

Bakgrunden till den gällande 58 § är 14 § i den tidigare lagen om smittsamma sjukdomar (583/1986), enligt vilken det organ som i kommunen ansvarar för bekämpning av smittsamma sjukdomar inom sitt verksamhetsområde bland annat kunde förordna om isolering av bostäder och vårdanstalter samt om stängning av läroanstalter och daghem ävensom förbjuda folksamlingar eller utfärda bestämmelser som begränsar sådana då allmänfarlig smittsam sjukdom som medför smittorisk har konstaterats eller med fog kan väntas yppa sig. Vid sin behandling av ändringen av 14 § sade grundlagsutskottet i sitt utlåtande 2003 (GrUU 6/2003 rd) att det, eftersom det allmänna enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska främja befolkningens hälsa, i de grundläggande fri- och rättigheterna finns tungt vägande godtagbara grunder för de föreslagna bestämmelserna om möjligheterna att begränsa individens grundläggande rättigheter för att förhindra smittsamma sjukdomar att spridas. Enligt grundlagsutskottet uppfyller lagstiftningen de krav på noggrann avgränsning och exakthet som grundlagsutskottet gått in för i sin praxis. Enligt grundlagsutskottet är regleringen inte heller ur ett proportionalitetsperspektiv olämplig med hänsyn till hur olika de smittsamma sjukdomarna är och den stora variationen mellan åtgärder som behövs för att hindra dem från att spridas. Efter normal rätt att söka ändring i besluten föreslogs, ansåg grundlagsutskottet att individens gavs ett fullgott rättsskydd. Till den delen påverkade bestämmelserna inte lagstiftningsordningen. 

De föreslagna bestämmelserna, i vilka det är nödvändigt att göra inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna för att hindra att covid-19-epidemin sprids, är till centrala delar knutna till att proportionalitetskravet uppfylls. För att proportionalitetskravet ska uppfyllas har föreläggandet av skyldigheter och restriktioner gjorts successivt genom att det på det sätt som beskrivs ovan kopplas till epidemifasen i samhället. En skyldighet eller restriktion kan meddelas endast om spridningen av epidemin inte kan hindras med metoder som innebär mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna. En utgångspunkt för bestämmelserna är också att de inte ska gå längre i förhållande till det rättsgoda som begränsas än vad som är motiverat med beaktande av vikten hos det intresse som ligger bakom begränsningen, i detta fall alla människors rätt till hälsa och i synnerhet deras som har en förhöjd risk att insjukna allvarligt till följd av coronavirussmitta, rätten till liv samt vars och ens rätt till oundgänglig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster.  

I sina betänkanden under coronaepidemin har grundlagsutskottet betonat att sådana befogenheter som innebär minsta möjliga ingrepp i lagstiftningen under normala förhållanden och i de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 20/2020 GrUU 19/2020, GrUU 17/2020, GrUU 9/2020 rd). 

I denna proposition föreslås i enlighet med den handlingsplan för social- och hälsovårdsministeriet som statsrådet godkänt i sitt principbeslut (handlingsplan för en hybridstrategi) åtgärder på olika nivåer som dimensioneras till det regionala och nationella epidemiologiska läget vid varje given tidpunkt. Åtgärderna bör vara epidemiologiskt motiverade, och till följd av virusets egenskaper bör åtgärderna fattas i förväg för att smittspridningen ska kunna hindras effektivt. SHM publikation 2020:26: Handlingsplan för genomförande av rekommendationerna och begränsningarna enligt hybridstrategin efter den första fasen av covid-19-epidemin (nedan handlingsplanen för hybridstrategin). s. 10. 

Vid bedömningen av bestämmelsernas proportionalitet är den föreslagna graderingen enligt det regionala sjukdomsläget central. Striktare myndighetsåtgärder tas i bruk först när lindrigare bekämpningsåtgärder eller åtgärder som aktörerna vidtar på eget initiativ inte längre räcker till för att förhindra epidemins spridning.  

De föreslagna hygienkraven (58 c och 58 e §) är nationellt i kraft direkt med stöd av lag under den tid lagen är i kraft. Med beaktande av att lagens giltighetstid är knuten till den epidemiologiska bedömningen av epidemins varaktighet och att de föreslagna hygienåtgärderna kan anses möjliga att genomföra med ganska små insatser och endast i någon mån mer omfattande än de hygienåtgärder som annars gäller kan de föreslagna bestämmelserna till denna del betraktas som proportionella i förhållande till syftet att hindra att epidemin sprids. Enligt nuvarande epidemiologiska forskningsrön om sjukdomens spridning kan dessutom en förvärring av sjukdomsläget hindras genom hygienåtgärder, vilket bidrar till att undvika striktare skyldigheter och restriktioner. I det rådande läget kan de bestämmelserna alltså anses förenliga förutom med skyddet för människornas hälsa också med samhällets allmänna intresse samt delvis också med de aktörers intresse till vilka skyldigheterna riktas. 

Bland annat i fråga om småbarnspedagogik och läroanstalter bör verksamhetens särdrag beaktas. I sådan verksamhet deltar också mycket små barn vilkas oundgängliga omsorg till exempel förutsätter närkontakt mellan barnet och läraren i småbarnspedagogiken. Propositionens förhållande till de kulturella rättigheterna beskrivs närmare nedan. Ofta förutsätter också vård av, omsorg om och assistans till äldre och personer med funktionsnedsättning närkontakt.  

Om det är uppenbart att hygienåtgärderna inte är tillräckliga och att det är nödvändigt för att hindra att epidemin sprids, kan genom ett myndighetsbeslut ett föreläggande meddelas att ordna verksamheten så att ingen närkontakt mellan människor uppkommer (58 d §). Målet med dessa bestämmelser är att göra det möjligt för näringsverksamhet och annan verksamhet att fortsätta på ett tryggt sätt. Föreläggandet kan tillämpas i epidemins accelerationsfas. Om risk för en sådan föreligger, bör bland annat de riktade åtgärderna för att förhindra smittspridning enligt lagen om smittsamma sjukdomar effektiveras. Bestämmelsernas förhållande till näringsfriheten, mötes- och föreningsfriheten, religionsfriheten, egendomsskyddet och det allmännas skyldighet att främja sysselsättningen beskrivs närmare nedan. För bedömningen av bestämmelsernas proportionalitet har det betydelse att en aktör själv kan planera vilka metoder som bäst passar den egna verksamheten, men aktörerna har ändå vid behov rätt till handledning av myndigheterna enligt principerna för god förvaltning för att uppfylla skyldigheten på behörigt sätt. 

Uttryckligen för bedömningen av proportionaliteten i de åtgärder som föreslås tas in i lagstiftningen har också jämlikheten mellan aktörerna betydelse. Genom de nödvändiga myndighetsbeslut som med stöd av de föreslagna bestämmelserna fattas när det regionala sjukdomsläget kräver det och genom tillsynen över dem kan en jämlik ställning för aktörerna säkerställas så att åtgärderna inte blir beroende av rekommendationer. 

Om tecknen på en nära förestående spridningsfas ökar trots alla skyddsåtgärder, inkluderar de nödvändiga tilläggsåtgärderna enligt hybridstrategin mer omfattande och striktare regionala och riksomfattande rekommendationer och restriktioner samt förberedelser för att öka vårdkapaciteten. Den föreslagna bestämmelsen om temporär stängning av kund- och deltagarutrymmen för kunder eller dem som deltar i verksamheten kan då bli aktuell som en sistahandsåtgärd (58 g §). Handlingsplanen för hybridstrategin (s. 11.) 

Vår kunskap om covid-19-epidemins sjukdomsbild och spridning och om effektiva bekämpningsmetoder förändras snabbt. Osäkerheten och riskerna bör rättsligt sett beaktas också när begränsningar övervägs i förväg, vilket som ovan konstateras är viktigt också för att minimera restriktionernas negativa konsekvenser. De föreslagna graderade bestämmelserna som går från lindrigare till kraftigare restriktioner gör det möjligt för myndigheterna att vidta åtgärder för att hindra spridningen av epidemin när de är nödvändiga till följd av sjukdomsläget i respektive region. Åtgärderna kan riktas till de verksamheter och utrymmen som enligt nuvarande sakkunskap är viktigast för att förhindra spridning av covid-19-epidemin. Sjukdomens spridningssätt beskrivs i avsnitt 2.8. Sjukdomen sprids i närkontakt mellan människor oberoende av verksamhetens form eller typ. 

I handlingsplanen för hybridstrategin beskrivs prognostiseringens rättsliga utgångspunkter på följande sätt: I 19 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs om det allmännas skyldighet att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa, och de skyldigheterna bidrar till genomförandet av det allmännas handlingsskyldighet med avseende på rätten till liv enligt 7 § i grundlagen och bland annat rätten till hälsa och skydd av den enligt den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt motsvarande rättigheter bland annat enligt konventionen om barnets rättigheter. Enligt grundlagsutskottets praxis utgör de också vägande skäl för att inskränka de grundläggande fri- och rättigheterna. Rätten till en sund och trygg miljö enligt 20 § i grundlagen och det allmännas skyldighet att främja den får allt större vikt. Kravet på hälsosam verksamhet ska förstås i vid mening. Människornas livsmiljö bör vara livsduglig på det sättet att dess tillstånd inte direkt eller indirekt innebär risk för att människor ska insjukna. På epidemins grundnivå enligt hybridstrategin betonas en sund miljö enligt 20 § i grundlagen vid sidan av riktade åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar och allmänna hygienåtgärder. 

Effekterna av åtgärder för att förhindra spridningen av coronavirusepidemin kan förbli otillräckliga eller den önskade effekten kan helt utebli, om de börjar genomföras alltför sent. Coronavirussjukdomen sprids såväl geografiskt som tidsmässigt på oförutsägbara sätt, och kunskap om spridningssätten fås i ett väldigt sent skede. Effektiva åtgärder i syfte att påverka spridningen gör endast nytta om de har genomförts med framförhållning i tillräcklig omfattning. En tillräcklig framförhållning och omfattning i åtgärderna är nödvändiga för att syftet ska uppnås. I synnerhet ur riskgruppernas perspektiv har förutsebara och tillräckligt omfattande åtgärder stor betydelse. 

Förbudet mot ingrepp i kärnområdet

De föreslagna skyldigheterna och restriktionerna omfattar till exempel inte kärnområdet för näringsfriheten eller mötes- och föreningsfriheten på ett sådant sätt som tillintetgör de grundläggande fri- och rättigheternas kärninnehåll. Hygienkraven omfattar verksamhet som näringsidkare och andra aktörer ordnar medan lagen är i kraft. Om sjukdomsläget förvärras och i praktiken uppnår accelerationsfasen, kan det genom myndighetsbeslut bestämmas att verksamheten ska ordnas så att närkontakt kan undvikas. Endast om det är uppenbart att de åtgärderna inte är tillräckliga för att hindra att en exceptionell epidemi sprids, får kunder eller deltagare i verksamhet förbjudas att använda utrymmen för kunder eller deltagare för viss tid.  

Enligt regeringens bedömning kränker den sistahandsåtgärden inte kärnområdet i de grundläggande fri- och rättigheter som nämns ovan. Åtgärdernas syfte är att skydda liv och hälsa. 

Skyddet för liv och hälsa samt rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster

De föreslagna bestämmelsernas syfte är att skydda tillgodoseendet av följande rättsgoda som tryggas i grundlagen: allas rätt till liv och personlig trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen, de kulturella rättigheterna enligt 16 § i grundlagen, rätten till oundgänglig omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen samt rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster och det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. Enligt 20 § 2 mom. i grundlagen ska dessutom det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö, och enligt den allmänna bestämmelsen i 22 § ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Skyldigheternas och restriktionernas statsförfattningsrättsliga syfte är att trygga tillgodoseendet av de rättsgoda som nämns ovan.  

På det sätt som anges i handlingsplanen för hybridstrategin (s. 14) får rätten till en sund och trygg miljö enligt 20 § i grundlagen och det allmännas skyldighet att främja den allt större vikt. På epidemins grundnivå betonas rätten till en sund miljö vid sidan av riktade åtgärder enligt lagen om smittsamma sjukdomar och allmänna hygienåtgärder. 

Konventionen om barnets rättigheter

Barn har samma grundläggande och mänskliga fri- och rättigheter som vuxna. Det allmänna skall se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses (GrL 22 §). All utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas (GrL 2 § 3 mom.).  

FN:s konvention om barnets rättigheter (konventionen om barnets rättigheter, KBR) är en människorättskonvention som berör barn och binder stater, som är i kraft som lag) FördrS 59–60/1991). KBR trädde i kraft som lag i Finland den 20 juli 1991 (1129/1991). Nationell lagstiftning bör tolkas mot bakgrund av KBR, och konventionen är alltså direkt tillämplig.  

KBR gäller alla som inte fyllt 18 år. Konventionens syfte är att trygga barnets rätt grundläggande förutsättningar för ett gott liv och en god uppväxt. I konventionen ingår fyra viktiga allmänna principer: barnets bästa (artikel 3.1), barnets rätt att få sina åsikter beaktade (artikel 12), förbud mot diskriminering (artikel 2) och barnets rätt till livet, överlevnad och utveckling (artikel 6). De allmänna principerna ör beaktas också vid tolkningen av andra rättigheter enligt konventionen, och det finns skäl att tolka skyldigheterna enligt konventionen som en helhet. 

Ordnandet av social- och hälsovårdstjänster har stor betydelse för fullgörandet av skyldigheterna enligt KBR. Enligt artikel 3.1 ska barnets bästa primärt beaktas i alla åtgärder som berör barnet i offentlig eller privat socialvård, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Enligt artikel 3.2 åtar sig konventionsstaterna att Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har juridiskt ansvar för barnet. För detta ändamål ska konventionsstaterna vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder och administrativa åtgärder. Enligt artikel 3.3 ska konventionsstaterna säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för omvårdnad eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn. Barnets bästa ska beaktas i fråga om det enskilda barnet i varje enskilt fall och varje situation också när bestämmelser tillämpas. I konventionen om barnets rättigheter åläggs fördragsstaterna att tillförsäkra barnet rätten att få sin åsikt beaktad och att delta i beslutsfattandet som gäller barnet självt (artikel 12).  

Det allmännas organiseringsansvar är också viktigt till exempel för att tillförsäkra barnet rätten till bästa möjliga hälsa (artikel 24) och den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling (artikel 27). I konventionen fästs också särskild vikt vid ställningen för barn som av olika skäl är i en sårbar position, till exempel rättigheter för barn med funktionsnedsättning enligt artikel 23 samt rättigheter för barn som tillhör minoritetsgrupper enligt artikel 30. Enligt artikel 23 i konventionen bör särskilda behov hos barn med funktionsnedsättning beaktas och de bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv. 

Vid tolkningen och tillämpningen av alla konventionspunkter bör konventionens fyra bärande principer beaktas, det vill säga icke-diskriminering, företräder för barnets bästa, barnets rätt till utveckling och barnets delaktighet. Därför är det också väsentligt att säkerställa att social- och hälsovårdstjänster är jämlikt tillgängliga för alla barn. 

I artikel 15 i konventionen erkänns barnets rätt att organisera sig och verka i föreningar. Enligt artikel 15.1 erkänner konventionsstaterna barnets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sammankomster. Enligt artikel 15.2 får utövandet av dessa rättigheter inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna säkerheten, rättsordningens grunder (ordre public), skyddet av folkhälsan eller den allmänna moralen eller skyddet av andra personers fri- och rättigheter. 

Enligt artikel 20 i konventionen har ett barn som inte kan leva med sin familj rätt till särskilt skydd och stöd från statens sida, och alternativ omvårdnad för sådana barn ska säkerställas i enlighet med den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 20.3 kan omvårdnaden vid behov innefatta placering i lämpliga institutioner för omvårdnad av barn.  

Enligt artikel 31.1 i konventionen erkänner konventionsstaterna barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder och rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Enligt artikel 31.2 ska konventionsstaterna respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och ska uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter till kulturell och konstnärlig verksamhet samt till rekreations och fritidsverksamhet. 

I artikel 28 erkänns barnets rätt till utbildning.  

De kulturella rättigheterna samt de föreslagna bestämmelserna om småbarnspedagogik och läroanstalter 

Enligt artikel 27 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt att fritt delta i samhällets kulturella liv, att njuta av konst samt att få ta del av vetenskapens framsteg och dess förmåner. I artikel 15 i ESK-konventionen tillförsäkras var och en rätten att ta del i kulturlivet. I artikel 31 i konventionen om barnets rättigheter tryggas denna rättighet särskilt för barn, i artikel 30 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar för dem och i artikel 23 i Europeiska sociala stadgan (FördrS 80/2002) för äldre.  

Enligt 16 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. I sådana lägen som coronavirusepidemin betonas också jämlikhetskravet enligt 6 § i grundlagen. Rätten till grundläggande utbildning utgör en subjektiv rättighet (RP 309/1993 rd, s. 19), vilket innebär en individuell rättighet som omedelbart ska tillgodoses. Syftet med att ta in en skyldighet att tillämpa hygienrutiner i lagen om smittsamma sjukdomar är att säkerställa ett tryggt ordnande av grundläggande utbildning, småbarnspedagogik och annan undervisning med beaktande av verksamhetens särdrag såsom i synnerhet små barns behov av omsorg där det i praktiken inte är möjligt att undvika närkontakt mellan barnet och den vuxna som vårdar barnet.  

Bestämmelsen bidrar också till genomförandet av rätten till annan än grundläggande utbildning samt att utveckla sig själv enligt 16 § 2 mom. i grundlagen. Bestämmelsen i 16 § 2 mom. i grundlagen omfattar annan utbildning än grundläggande utbildning som avses i 1 mom., med andra ord allt från utbildning på andra stadiet till högre utbildning vid universitet och vuxenutbildning (RP 309/1993 rd, s. 64). Enligt 16 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. 

Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Enligt förarbetena till grundlagen avser denna skyldighet utöver det formella rättsskyddet också ett materiellt tryggande av de grundläggande fri- och rättigheterna, som det allmänna kan fullgöra till exempel genom att stifta lagar som tryggar och preciserar utövandet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt genom att rikta sina finansiella resurser. I bestämmelsen definieras inte vilka metoder det allmänna ska tillämpa för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Utifrån det som sägs ovan ska det allmänna bland annat se till att bibliotekens, muséernas och konstinrättningarnas tjänster är tillgängliga genom lagstiftning och genom att rikta finansiella resurser. 

Det allmänna ska också stödja möjligheterna för familjer och andra som svarar för omsorgen om barn att trygga barnets välfärd och individuella uppväxt. Enligt grundlagsutskottet (GrUU 17/2018 rd) fullgör det allmänna genom att ordna småbarnspedagogisk verksamhet sin skyldighet enligt 16 § 2 mom. i grundlagen att säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet och enligt sin förmåga och sina särskilda behov även få annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. Bestämmelserna om småbarnspedagogik ska primärt bedömas som socialvård enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. 

Kommunal självstyrelse

Enligt 121 § i grundlagen ska kommunernas förvaltning grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare, och bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna utfärdas genom lag. Denna kommunala självstyrelse bör beaktas i synnerhet i fråga om den föreslagna 9 a § i lagen om smittsamma sjukdomar, som gäller utvidgning av kommunernas och samkommunernas social- och hälsovårdsverksamhet.  

Till den delen kan det konstateras att regionförvaltningsverkens och i sista hand social- och hälsovårdsministeriets befogenhet att styra social- och hälsovårdens verksamhet enligt den föreslagna paragrafen är betydligt mer begränsad och noggrannare avgränsad än befogenheten enligt 86 § i beredskapslagen. Befogenheten enligt den föreslagna paragrafen får alltså endast utövas när det inte är möjligt att genom annan myndighetsstyrning enligt gällande lagstiftning i tillräcklig grad säkerställa nödvändiga ändringar i social- och hälsovårdens verksamhet för att hindra spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom.  

Social- och hälsovårdstjänster hör till kommunernas lagstadgade uppgifter till vilka mer långtgående styrning får riktas än till uppgifter som hör till kommunens allmänna kompetens. I de föreslagna bestämmelserna är det fråga om precisering av kommunernas lagstadgade uppgifter, inte om nya uppgifter. Genom förslaget äventyras inte kommunernas ekonomiska förutsättningar att klara av sina uppgifter, med beaktande av möjligheten för kommunerna att i enlighet med 38 § i hälso- och sjukvårdslagen få ersättning av staten för betydande kostnader som de orsakas för tillämpningen av 9 a §. Sättet att genomföra social- och hälsovårdstjänster kan inte heller anses höra till den kommunala förvaltningens viktigaste särdrag eller till kärnområdet för den kommunala självstyrelsen. Eftersom de föreslagna bestämmelserna behövs för att trygga människornas grundläggande rätt till liv och hälsa, kan de inte betraktas som problematiska ur den kommunala självstyrelsens perspektiv. 

Den kommunala självstyrelsen bör också beaktas också i fråga om de andra nya bestämmelser som föreslås i lagen om smittsamma sjukdomar, i synnerhet 58 c, 58 d, 58 g och 58 h § samt 59 a–59 d § om begränsningsåtgärder som kommunerna genomför samt tillsyns- och inspektionsuppgifter i samband med dem. Enligt den gällande 9 § 1 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar ska kommunerna på sina områden organisera bekämpningen av smittsamma sjukdomar enligt denna lag som en del av folkhälsoarbetet på det sätt som föreskrivs i folkhälsolagen (66/1972), hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och i lagen om smittsamma sjukdomar. Bekämpande av smittsamma sjukdomar omfattar i denna lag förebyggande, tidigt konstaterande och uppföljning av smittsamma sjukdomar, behövliga åtgärder för utredning eller bekämpning av epidemier samt undersökning, vård och medicinsk rehabilitering av den som insjuknat eller misstänks ha insjuknat i en smittsam sjukdom samt bekämpning av vårdrelaterade infektioner. I de nya bestämmelser som föreslås fogas till lagen preciseras kommunernas uppgifter enligt gällande lag som behövs för utredning eller bekämpning av epidemier. I 59 a–59 d § föreslås nya uttryckliga bestämmelser om tillsynsbefogenheter. De nya skyldigheterna och befogenheterna berör sättet att organisera bekämpningsuppgiften genom exakta och noga avgränsade bestämmelser i lag, och uppgiften är alltså inte egentligen ny. Det tilläggsarbete och de extra kostnader dessa bestämmelser medför för kommunerna i stor utsträckning beror på hur epidemiläget utvecklas och i vilken utsträckning kommunerna åsamkas åtgärder för bedömning av epidemin och tillsyns- och inspektionsuppgifter som har samband med dem. I varje fall kan det uppskattas att de i huvudsak kan genomföras inom ramen för kommunernas nuvarande resurser och organisationsstruktur. De föreslagna bestämmelserna kan inte antas medföra så betydande merarbete eller extra kostnader för kommunerna, att det inverkar på den kommunala självstyrelsen. Dessutom bör den tilläggsfinansiering beaktas som redan under innevarande år har beviljats och eventuellt kommer att beviljas kommunerna, Bestämmelserna gör det också möjligt för varje kommun att organisera sin förvaltning på ett ändamålsenligt sätt (59 d §). 

Om begränsningen av näringsfriheten och egendomsskyddet samt om skyldigheten att främja sysselsättningen

De skyldigheter och restriktioner som föreslås i propositionen som riktas till kundutrymmen och som används för annan näringsverksamhet än förplägnadsrörelser innebär ingrepp i näringsfriheten som tryggas i 18 § i grundlagen. Förslagen kan också anses få konsekvenser för egendomsskyddet som tryggas i 15 § i grundlagen.  

I 15 § 1 mom. i grundlagen ingår en allmän bestämmelse om egendomsskyddet, och begränsningar i ägarens rätt att använda och råda över sin egendom bedöms utifrån den. Avtalsfriheten tryggas inte uttryckligen i grundlagen, men också den skyddas delvis genom bestämmelsen om egendomsskyddet (RP 309/1993 rd, s. 62). Utskottet har i sin vedertagna praxis ansett att egendomsskyddet också gäller avtalsförhållandens fortbestånd, låt vara att förbudet mot att retroaktivt göra ingrepp i avtalsförhållanden inte är en absolut regel (GrUU 10/2008 rd, s. 2, GrUU 63/2002 rd, s. 2, GrUU 48/1998 rd, s. 2 och GrUU 37/1998 rd, s. 2). Tanken bakom skyddet för förmögenhetsrättsliga rättshandlingars fortbestånd är att rättssubjekten har berättigade förväntningar på skydd i ekonomiska frågor (se t.ex. GrUU 42/2006 rd, s. 4/I, GrUU 21/2004 rd, s. 3/I, GrUU 33/2002 rd, s. 3/I). Skyddet för berättigade förväntningar har i utskottets praxis ansetts omfatta rätten att lita på att lagstiftningen om de rättigheter och skyldigheter som är viktiga för avtalsförhållandet består och att denna typ av frågor inte kan regleras på ett sätt som i oskäligt hög grad försämrar parternas rättsliga ställning (GrUU 42/2006 rd, s. 4/I och GrUU 21/2004 rd, s. 3/I). Det är viktigt att lagstiftning som gör intrång på egendomsskyddet bör bedömas utifrån de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUU 5/2002 rd, s. 2). Utskottet har bedömt också denna typ av lagstiftning som ingriper i egendomsskyddet mot de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna, som att lagstiftningen ska ha ett godtagbart syfte och vara proportionerlig (se sammanfattningsvis GrUU 36/2010 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har bedömt tidigare genomförda ändringar i social- och hälsovårdens servicestruktur, som har medfört ett behov att eventuellt göra en ny bedömning av tidigare gjorda avtalsarrangemang också med privata serviceproducenter (GrUU 30/2016 rd, s. 3–4 och GrUU 57/2017 rd, s. 2–3).  

Olika begränsningar i ägarens rätt att använda och råda över sin egendom bedöms utifrån den. I sina utlåtanden har grundlagsutskottet konstaterat att egendom inte i grundlagen skyddas mot alla användningsbegränsningar, och att ägarens rättigheter kan begränsas genom lagstiftning som uppfyller de allmänna villkoren för lagar som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd). Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis kan en lag som inte kränker ägarens rätt till normal, skälig och rationell användning av sin egendom stiftas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 1/1996 rd). Med tanke på de allmänna villkoren för begränsningar har grundlagsutskottet till exempel bedömt bestämmelser om förbud mot eller begränsning av användningen av en bostad eller ett annat vistelseutrymme för att hindra hälsofara och främja hälsan. Grundlagsutskottet konstaterade att hindrandet av hälsofara, främjande av hälsan (GrL 19.3 §) och tryggandet av en sund miljö (GrL 20.2 §) utgör vägande och godtagbara skäl för bestämmelserna. Utskottet konstaterade att det i fråga om detta slags bestämmelser har ansett det väsentligt med avseende på proportionalitetskravet att en myndighets befogenhet som innebär ett betydande ingrepp i en grundläggande fri- eller rättighet är en sista utväg ör att motverka en hälsofara (GrUU 37/2005 rd, s. 2–3). De bestämmelser som nu föreslås är graderade enligt hur kraftiga skyldigheter och begränsningar som är sakligt, geografiskt och tidsmässigt nödvändiga i respektive sjukdomsläge. 

I 18 § 1 mom. i grundlagen tryggas vars och ens rätt att i enlighet med lag rätt skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Begränsningar i näringsverksamheten kan orsaka möjliga permitteringar och uppsägningar, och förslaget kan därför få konsekvenser också för skyldigheten för det allmänna enligt 18 § 2 mom. i grundlagen att främja sysselsättningen. Å andra sidan anses det finnas en godtagbar grund för skyldigheterna och restriktionerna, de står i rätt proportion till syftet och är ganska kortvariga, det vill säga några månader.  

De föreslagna bestämmelsernas syfte är att på det sätt som beskrivs ovan skydda befolkningens liv och hälsa samt upprätthålla social- och hälsovårdssystemets funktionsförmåga under en sådan exceptionell epidemi som avses i 3 § 7 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar.  

Coronavirusepidemin är fortfarande mycket utbredd globalt, och också i Finland är det fortfarande nödvändigt att bereda sig på att epidemin kan accelerera och spridas trots att undantagsförhållanden inte lägre råder. Merparten av befolkningen har inte fått virussmittan och är fortfarande mottaglig för coronavirussjukdomen samt för dess konsekvenser som kan bli allvarliga. Situationen är fortfarande riskfylld.  

I avsnitt 2.8 beskrivs coronavirussjukdomens spridningssätt, situationer när det är särskilt möjligt att den sprids samt den nationella och regionala lägesbilden av spridningen i nuläget.  

De temporära begränsningar för näringsverksamheten, näringsfriheten och egendomsskyddet som föreslås i propositionen anses kunna föreskrivas i form av begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna under de förhållanden som beskrivs ovan och de anses uppfylla de allmänna och särskilda förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelserna är avsedda att gälla temporärt till den 30 december 2021, och deras innehåll är uttryckligen inriktat på att förhindra spridningen av den exceptionella epidemin till följd av coronavirussjukdomen. I nuläget och med denna beredningstidtabell anses det inte vara möjligt att föreskriva om motsvarande bestående skyldigheter och befogenheter. Vid senare beredning av bestående ändringar bör det bedömas hur bestämmelserna kan tillämpas också på andra smittsamma sjukdomar, och lagstiftningen bör bland annat bedömas mot bakgrund av beredskapslagstiftningen.  

De allmänna hygienrutinerna och kraven för kundutrymmen baserar sig på det sätt som beskrivs ovan på forskningsrön om coronavirusets spridningssätt och effektiv prevention av sjukdomens spridning. Till dem hör effektiverad handhygien, rengöring av ytor och undvikande av fysisk närkontakt. Vidare bör näringsidkare se till att kunderna instrueras på det sätt som lämpar sig för den egna verksamheten. De skyldigheterna är nödvändiga och proportionella för att också med framförhållning hindra att coronavirussjukdomen sprids och epidemin accelererar.  

För att hindra att coronavirussjukdomen sprids har näringsidkare redan i stor omfattning och på eget initiativ börjat ordna sin verksamhet enligt rekommendationerna och hygienrutinerna. Under sommaren har dock förhållningssättet till iakttagandet av rekommendationer på eget initiativ och behovet av försiktighet förändrats. Också av det skälet kan uttryckligen lagstadgade skyldigheter vara nödvändiga. Relativt små åtgärder som omfattar alla kundutrymmen har på det sätt som beskrivs ovan en betydande inverkan för att förhindra spridningen av coronavirussjukdomen.  

Under den senaste tiden har enskilda sjukdomskoncentrationer förekommit på olika håll i Finland. Genom allmänna lagstadgade hygienrutiner i olika slags kundutrymmen kan det i förväg förhindras att sjukdomskoncentrationer uppkommer eller sprids snabbt. De allmänna hygienkraven stödjer effektivt åtgärder enligt principen "testa, spåra, isolera, vårda" genom att smittrisken begränsas på ett sätt som ändå begränsar näringsverksamheten i hela landet så litet som möjligt. 

Om epidemiläget i en viss region förvärras och uppnår accelerationsfasen och det är uppenbart att iakttagandet av allmänna hygienrutiner inte längre är en tillräcklig åtgärd för att förhindra spridning av epidemin, kan en näringsidkare genom beslut av kommunen eller regionförvaltningsverket åläggas att vidta ytterligare åtgärder om det är nödvändigt för att hindra att coronavirussjukdomen sprids. Kommunen eller, om åtgärder är nödvändiga på flera kommuners område, regionförvaltningsverket kan genom sitt beslut ålägga en näringsidkare att ordna verksamheten så att kunder och olika sällskap de facto har möjlighet att undvika närkontakt med varandra. Enligt den medicinska kunskap om coronavirusets spridningssätt som är tillgänglig i nuläget är närkontakt mellan människor det viktigaste sättet för coronaviruset att sprida sig, och genom att förhindra närkontakter kan virusets spridning effektivt hindras. Beslutet riktas till näringsidkare inom en kommuns eller vissa kommuners område, oberoende av bransch. Det regionala smittläget bör beaktas, och det föreskrivs om regionala kriterier i lag. Ett regionalt beslut bör upphävas genast när det inte lägre är nödvändigt. 

De föreslagna bestämmelserna bör också betraktas ur det perspektivet hur de tryggar människornas rätt till arbete och näringsutövning. Att ordna verksamheten på ett sådant sätt att närkontakt kan undvikas kan innebära olika saker för olika näringsidkare. Det kan faktiskt också innebära att antalet kunder begränsas, om skyldigheten inte kan fullgöras på något annat sätt. En begränsning som syftar till att undvika närkontakt får i praktiken olika konsekvenser för näringsidkare i olika branscher och för deras förutsättningar att utöva sin affärsverksamhet. Konsekvenserna kan till exempel bero på om kundernas typiskt sett vistas i utrymmena en kortare eller längre tid. Det är mer sannolikt att det blir nödvändigt att begränsa antalet kunder för långvarig verksamhet, såsom till exempel teaterföreställningar eller andra kulturaktiviteter. I detaljhandeln kan närkontakter däremot undvikas genom lättare åtgärder än begränsning av antalet kunder. Med stöd av denna bestämmelse ska dock ingen näringsverksamhet förbjudas och inga utrymmen förordnas att stängas (jfr GrUU 7/2020 rd, GrUU 10/2020 rd), utan verksamheten kan fortsätta och verksamhetsidkaren kan själva planera sådana åtgärder som lämpar sig för den egna verksamheten. Bestämmelsernas syfte är att förhindra att omfattande smittkedjor uppkommer. Ett regionalt beslut gäller inte näringsidkare med utrymmen inomhus eller på ett avgränsat område utomhus där vanligen ett litet antal personer vistas.  

I 58 d § i lagförslaget lämnas det till aktörens prövning med vilka medel skyldigheten enligt paragrafen att förhindra närkontakt i de utrymmena fullgörs i de utrymmen aktören disponerar. Syftet är att aktören själv ska kunna välja de medel som passar aktören bäst för att hindra närkontakt, bara de är tillräckligt effektiva för att uppnå paragrafens syfte. Trots att näringsidkare i paragrafen ges frihet att välja metoder för att hindra närkontakter, kan de åtgärder som förutsätts i paragrafen i praktiken inskränka på näringsidkarens verksamhetsförutsättningar. De exempel på metoder för att ge kunder och sällskap faktisk möjlighet att undvika närkontakt sinsemellan som nämns i 1 mom. är begränsning av antalet kunder, arrangemang som gäller kundplatserna eller utrymmena eller någon annan motsvarande metod med vilken syftet kan uppnås. Metoderna innebär olika grader av inskränkningar i näringsfriheten. De lindrigaste kan anses vara arrangemang som gäller kundplatserna eller utrymmena, och att ibland genomföra och göra ändringar i dem kan också annars anses höra till den normala verksamheten i kundserviceutrymmen, vanligen för att till exempel förbättra kundernas trivsel i utrymmena. Trots att metoder för att säkerställa avstånd mellan kunderna till exempel genom att styra gångriktningen, bygga mellanväggar eller med avståndsmarkeringar på golvet i kösituationer betonas under covid-19-epidemin, är just sådana metoder ägnade att öka kundernas trygghetskänsla och därmed deras vilja att besöka affärer. Åtgärderna innebär i någon mån extra kostnader för näringsidkaren, men gör det möjligt att fortsätta verksamheten på ett tryggt sätt. Skyldigheten kan anses proportionerlig i förhållande till sitt syfte. 

Mer betydande inskränkningar i näringsfriheten uppkommer i situationer när det eventuellt blir nödvändigt att begränsa antalet kunder som släpps in i ett utrymme. Det kan gälla utrymmen med egenskaper som gör att avståndet mellan kunderna inte kan påverkas med andra arrangemang som gäller kundplatserna eller utrymmena. Inskränkningen i näringsfriheten berör därför olika aktörer på olika sätt beroende på med vilka medel de faktiskt kan genomföra den skyldighet att förhindra närkontakt som avses i paragrafen.  

Det kan uppskattas att det närkontakter kan undvikas enligt paragrafen i de flesta affärer inom dagligvaruhandeln och detaljhandeln utan att kundantalet begränsas. I sådana utrymmen bör närkontakt framför allt undvikas vid kassor och betjäningsdiskar, där skyldigheterna enligt paragrafen kan fullgöras till exempel genom avståndsmarkeringar eller lösningar med hyllor och mellanväggar. Också till exempel i väntutrymmen hos privata hälsovårds- och fysioterapitjänster och liknande tjänster och banker kan skyldigheten vanligen uppfyllas på andra sätt än genom begränsning av antalet kundplatser. Också i de flesta idrottstjänster inomhus kan skyldigheterna uppfyllas utan att antalet kunder begränsas genom planering av utrymmesanvändningen och till exempel placering av styrketräningsutrustning eller avståndsmarkeringar. Eftersom bestämmelserna endast berör utrymmen där mer än tio kunder visas samtidigt, faller alla små affärsutrymmen där det kundantalet inte uppnås samtidigt utanför paragrafens tillämpningsområde. Dit kan till exempel höra blomaffärer, fotoaffärer eller andra motsvarande små affärsutrymmen.  

Paragrafen kan förutsätta att antalet kunder begränsas i synnerhet inom sådana branscher där kunderna typiskt sett vistas längre tider i utrymmena och där avståndet mellan kunderna är mindre än två meter. Sådana utrymmen är i praktiken fulla biografsalonger, teatrar och andra utrymmen där man tar del av konstnärliga uppträdanden eller sport. Gemensamt för sådana utrymmen är att de inte kan modifieras så att det blir möjligt att undvika närkontakt på något annat sätt än genom att antalet kunder i utrymmet begränsas. Motsvarande begränsningar av antalet kunder kan förutsättas på evenemangsområden där människor packas tätt samman på ett begränsat område, såsom ett mäss-, marknads- eller festivalområde. Å andra sidan är det möjligt att försöka lindra konsekvenserna av att antalet kunder per föreställning inom uppträdande konstarter och filmkonst genom graderade avstånd och genom att publiken delas upp på flera föreställningar. Vid idrottsevenemang är det naturligtvis inte möjligt.  

Vid bedömningen av proportionaliteten för en eventuell begränsning av antalet kunder bör det enligt statsrådets uppfattning beaktas att den föreslagna 58 d § å andra sidan skapar förutsättningar genom att ge näringsidkaren möjlighet att fortsätta sin verksamhet i ett läge när covid-19-viruset i regionen har nått accelerationsfasen. En trygg verksamhetsmiljö gör det möjligt för kunder att besöka affärer och serviceställen. Paragrafen innebär de facto att antalet kunder som samtidigt ges tillgång till läktare eller motsvarande utrymmen och evenemangsområden begränsas. Den åtgärdens konsekvenser beror på referensen, det vill säga hur många kunder som hade besökt utrymmet utan några begränsningar. En utgångspunkt kan anses vara att alla föreställningar och åskådarutrymmen inte heller annars fylls vid varje föreställning eller evenemang, utan kundantalet beror till exempel på evenemangets popularitet och tidpunkt och andra motsvarande faktorer. I många fall har näringsidkaren möjlighet att dela upp evenemangen på flera föreställningar, vilket i sin tur kan göra det möjligt att det faktiska sammanlagda antalet kunder inte minskar nämnvärt trots begränsningen av antalet kunder vid ett enskilt evenemang. Dessutom finns det möjlighet att ta i bruk nya former av distanstjänster, där föreställningen når kunden till exempel via en streamingtjänst. Det bör också beaktas att covid-19-virusets existens i sig minskar människornas vilja att besöka evenemang där risken för virusspridning i förväg sett är större, och till exempel utvecklandet av nya serviceformat stödjer också annars företagsverksamhetens lönsamhet. Syftet är att de åtgärder som föreläggs enligt lag ska gälla regionalt i de regioner som är kritiska med tanke på covid-19-epidemins spridning, och endast den tid som anges i myndighetsbeslutet. Det föreslås särskilda bestämmelser i lag om den längsta giltighetstiden för beslutet. I de situationer när de föreslagna bestämmelserna förutsätter att en aktör begränsar antalet kundplatser kan därför dessa restriktioner anses proportionerliga i förhållande till sitt syfte. 

Grundlagsutskottet har betonat (GrUB 9/2020 rd) att restriktionernas sammanlagda nackdelar för samhället bör bedömas i relation till fördelarna. När beslut fattas om fortsatta restriktioner bör bland annat åtgärdernas epidemiologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser beaktas. Såväl att fortsätta med restriktionerna som att upphöra med dem får konsekvenser. Vid bedömningen av skyldigheter som åläggs näringsidkare eller krav som meddelas genom regionala beslut har strävan varit att vidta sådana åtgärder som enligt nuvarande insikter effektivt hindrar att coronavirussjukdomen sprids i olika faser av epidemin men som innebär minsta möjliga begränsningar av näringsidkarnas grundläggande fri- och rättigheter, ger möjlighet för kunderna att uträtta ärenden på ett tryggt sätt och ger näringsidkarna möjlighet att fortsätta sin näringsverksamhet.  

Som utgångspunkt gäller 6 § i grundlagen om jämlikhet endast människor. Jämlikhetsprincipen kan dock ha betydelse också för bedömningen av bestämmelserna med tanke på juridiska personer, i synnerhet när bestämmelserna indirekt påverkar fysiska personers rättsliga ställning. Det perspektivets betydelse är mindre ju mer avlägsen den kopplingen är (GrUU 14/2015 rd, GrUU 9/2015 rd, GrUU 40/2012 rd, GrUU 11/2012 rd). Paragrafens ekonomiska konsekvenser gäller primärt företag, men bakom företagsverksamheten ligger rätten för var och en att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Till följd av skillnaden i inriktning har paragrafen därför också betydelse för jämlikheten enligt 6 § i grundlagen. I sin praxis har grundlagsutskottet ansett att den allmänna jämlikhetsprincipen inte ställer upp några absoluta gränser frö lagstiftarens prövningsrätt i strävan efter sådana bestämmelser som den aktuella samhällsutvecklingen kräver (till exempel GrUU 11/2012 rd, GrUU 2/2011 rd, GrUU 64/2010 rd, GrUU 35/2010 rd). Det är av central betydelse om de aktuella distinktionerna kan motiveras på ett sätt som är godtagbart med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter (t.ex. GrUU 75/2014 rd, GrUU 67/2014 rd, GrUU 3/2014 rd, GrUU 46/2006 rd). Utskottet har i olika sammanhang ur bestämmelserna om jämlikhet i grundlagen härlett kravet att distinktionerna inte får vara godtyckliga eller leda till oskälighet (t.ex. GrUU 47/2018 rd, GrUU 20/2017 rd, GrUU 58/2014 rd, GrUU 7/2014 rd, GrUU 11/2012 rd). Tillämpningsområdet för den föreslagna 58 d § är allmänt och den omfattar olika slags branscher. Bestämmelserna gör det möjligt att beakta de olika branschernas särdrag, då näringsidkaren har möjlighet att enligt egen prövning tillämpa de lämpligaste metoderna för att undvika närkontakt och förhindra uppkomsten av smittkedjor av covid-19-viruset. Paragrafen kan därför inte betraktas som problematisk med tanke på tillgodoseende av jämlikhetskravet, trots att dess konsekvenser i praktiken kan beröra näringsidkare i olika branscher olika.  

I propositionen föreslås det att tillämpningsområdet för metoderna för att hindra spridningen av viruset utvidgas till att omfatta sådana sektorer i vilka det inte är möjligt att ingripa enligt den gällande lagen om smittsamma sjukdomar. Ett allmänt mål med propositionen är också att göra bestämmelserna om produktionen av olika slags privata och offentliga tjänster under covid-19-epidemin mer enhetliga. Propositionen kan bedömas stödja tillgodoseendet av jämlikhetsprincipen, eftersom det är möjligt att rikta ålägganden jämlikt till olika aktörer. 

Som en sista utväg, om det är uppenbart att spridningen av coronavirusepidemin inte kan hindras genom de åtgärder som beskrivs ovan, kan utrymmen för kunder och deltagare genom ett myndighetsbeslut temporärt stängas helt för kunder och deltagare i verksamheten. Ett beslut får endast fattas om det är nödvändigt för att hindra coronavirussjukdomens spridning i sådana lägen när det regionala sjukdomsläget i praktiken har uppnått spridningsskedet enligt handlingsplanen för hybridstrategin. I lagen föreskrivs det närmare om de kriterier som ska uppfyllas för att ett beslut om stängning av utrymmen ska kunna fattas. Det föreslås att ett beslut ska få fattas om incidensen av smittfall under de senaste två veckorna överskrider ett gränsvärde som anges i lagen och de på en kommuns eller ett sjukvårdsdistrikt konstateras sjukdomskluster för vilka smittkedjorna inte kan spåras på ett tillförlitligt sätt och som bedöms leda till att behovet av sjukhus- och intensivvård ökar i betydande grad, social- och hälsovårdspersonalens tillräcklighet eller omsorgen om klienter eller vården av patienter väsentligt äventyras eller någon annan motsvarande överbelastning av social- och hälsovårdssystemet. Samkommunen för ett sjukvårdsdistrikt ska utan dröjsmål meddela kommunerna och regionförvaltningsverket inom sitt verksamhetsområde om att sådana förutsättningar föreligger eller att det finns en motiverad risk för att en sådan situation uppkommer. 

Enligt lagförslaget kan stängningen av utrymmen beröra olika utrymmen för idrott och sport, simhallar, badinrättningars bassängområden, allmänna bastur, utrymmen som används för hobbyverksamhet, nöjes- och temaparker, tivolin, inomhuslekparker och inomhuslekplatser samt allmänna utrymmen i köpcentra. Enligt statsrådets bedömning är verksamheten i sådana utrymmen av sådan art att kundernas eller deltagarnas fysiska närhet till varandra och placering eller sannolikheten för spridning av sjukdomen via ytor kan utgöra en särskild risk för spridning av sjukdomen covid-19, eller att det i utrymmena annars finns en särskild risk för att betydande smittkedjor uppkommer. Stängningen av utrymmen är exakt och noga avgränsad till enbart sådana utrymmen som anges i 58 g § 4 mom. Dessutom är en förutsättning för tillämpning av paragrafen att åtgärderna enligt 58 d § i lagförslaget för att undvika närkontakt eller andra redan vidtagna åtgärder inte kan anses tillräckliga till följd av den särskilda smittrisken i verksamheten. Den föreslagna 58 d § tillämpas endast på utrymmen inomhus som används för mer än tio kunders eller deltagares samtidiga vistelse eller för regionalt och verksamhetsmässigt begränsade utrymmen för kunder utomhus som används för mer än 50 kunders och deltagares samtidiga vistelse. Det innebär att utrymmen enligt 58 g § endast kan stängas för mer än tio deltagare inomhus och för mer än 50 deltagare utomhus.  

Förslaget innebär ett kraftigt ingrepp i näringsfriheten, eftersom de verksamheter bestämmelsen omfattar baserar sig på människors fysiska närvaro och det kanske inte är möjligt eller lönsamt att producera dem på alternativa sätt eller med ett litet antal deltagare.  

Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att näringsfrihet är grundregeln enligt grundlagen. Utskottet har å andra sidan ansett att till näringsverksamhet i undantagsfall till exempel kan vara tillståndspliktig, om det föreskrivs om tillståndsplikten i en lag som uppfyller de allmänna villkoren för en lag som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna (se t.ex. GrUU 69/2014 rd, GrUU 13/2014 rd, GrUU 32/2010 rd). Vidare har utskottet bland annat bedömt lagstiftning som innebär betydande inskränkningar i förutsättningarna för att bedriva näringsverksamhet mot bakgrund av bestämmelsernas godtagbarhet och proportionalitet (GrUU 28/2012 rd). Grundlagsutskottet har också ansett att ett totalt förbud mot en tillåten näring är ett betydligt mer vittsyftande inskränkning i näringsfriheten än att näringen görs tillståndspliktig eller dess faktiska verksamhetsförutsättningar inskränks. Exceptionellt starka grunder bör kunna påvisas för sådana förbud. Kravet att inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna ska vara godtagbara förutsätter att begränsningarna ska vara nödvändiga på grund av ett vägande samhälleligt behov (GrUU 18/2013 rd). Kravet på proportionalitet för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna förutsätter att inskränkningen är nödvändig för att uppnå ett godtagbart syfte, som inte kan uppnås genom en mindre inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna. 

Det föreslås att giltigheten för ett myndighetsbeslut ska begränsas noga tidsmässigt och geografiskt till enbart det nödvändiga. Beslutet föreslås gälla högst två veckor åt gången, och det får endast fattas för sådana områden där förutsättningarna i fråga om sjukdomens incidens och kapaciteten för sjukhusvård uppfylls. Tröskeln för att tillämpa lagförslaget är avsevärd. Enligt statsrådets bedömning är de förhållanden under vilka förutsättningarna för att tillämpa lagstiftningen uppfylls ställts så högt att bestämmelserna tillämpas endast i situationer när andra lindrigare åtgärder som möjliggörs i lagstiftningen inte längre är tillräckliga och det fortfarande är nödvändigt att regionalt sträva efter att förhindra virusets spridning. Syftet att hindra virusets spridning i kund- och deltagarverksamhet kan då inte längre uppnås genom åtgärder som innebär en mindre inskränkning i näringsfriheten. I Propositionen är det dock inte fråga om ett generellt förbud mot branscher som använder de utrymmen som avses i lagförslaget, utan en kortvarig begränsning på det område begränsningen omfattar för användning av utrymmena för sådan näringsverksamhet som på det sätt som anges i lagen innebär en risk för smittspridning. 

Nyttan av en noga avgränsad åtgärd för stängning av kund- och deltagarutrymmen kan bedömas vara större än den ekonomiska skada sådana åtgärder i allmänhet medför för den näringsverksamhet den berör. Åtgärdens syfte är att hindra virusets spridning under sådana omständigheter när det finns risk för en okontrollerad smittspridning bland befolkningen som kan leda till förlust av människoliv och minskad sjukhuskapacitet. Under sådana omständigheter när åtgärderna kan tas i bruk är de proportionella i förhållande till sitt syfte, det vill säga skyddandet av befolkningens hälsa och välbefinnande. I ett graderat system är stängning av utrymmen en sista utväg för att hindra virusets spridning. Förslaget uppfyller därmed kraven på proportionalitet, nödvändighet samt exakthet och noga avgränsning för begränsningarna. Enligt statsrådets bedömning kan sådana bestämmelser om stängning av utrymmen för kunder eller deltagare som ingår i förslaget och som berör avgränsade branscher, baseras på det lokala sjukdomsläget och är avsedda att vara kortvariga genomföras med stöd av de allmänna villkoren för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna.  

Med tanke på bestämmelsernas proportionalitet har det också betydelse hurudana möjligheter näringsidkaren har att anpassa sin verksamhet till ändringarna i lagstiftningen. Till den delen har grundlagsutskottet tidigare bedömt den temporära stängning av förplägnadsrörelser som genomfördes under undantagsförhållanden enligt beredskapslagen (GrUU 7/2020 rd, GrUB 10/2020 rd) och ett medborgarinitiativ om ett förbud mot pälsfarmning (GrUU 18/2013 rd).  

När den temporära ändring av lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet som gällde stängning av förplägnadsrörelser (lag 153/2020) stiftades bedömdes det att det allmänt taget inte kan föreskrivas om en inskränkning i den näringsfriheten som ör det möjligt att stänga förplägnadsrörelser i vanlig lagstiftningsordning (RP 25/2020 rd). När lagen stiftades hade det i enlighet med 3 § 5 punkten i beredskapslagen konstaterats att i landet rådde undantagsförhållanden, och propositionen gavs som ett tillfälligt undantag från de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 23 § i grundlagen. Grundlagsutskottet konstaterade att det inte fanns några hinder för att stifta lagen med stöd av 23 § i grundlagen. Med beaktande av bestämmelsernas exceptionellt betydande och plötsliga konsekvenser ansåg grundlagsutskottet det ändå nödvändigt att det genom lag föreskrivs såväl om skälig kompensation för de förluster förbudet orsakar och om arrangemang för att lindra konsekvenserna för näringsidkarna (GrUU 7/2020 rd). Utifrån ekonomiutskottets betänkande (EkUB 5/2020 rd) antog riksdagen ett uttalande, enligt vilket riksdagen förutsatte att regeringen utreder hur en med tanke på restaurangföretagarnas utkomst och verksamhetsbetingelser skälig ersättning för skada genomförs så att de ekonomiska förlusterna fördelas rättvist, med beaktande av egendomsskyddet och på ett skäligt sätt mellan offentliga samfund, hyresvärdar, banker, försäkringsbolag och andra ekonomiska enheter.  

Dessutom överfördes de temporära bestämmelserna om förplägnadsrörelser när stängningsåtgärderna upphörde den 1 juni 2020 till lagen om smittsamma sjukdomar genom lag 400/2020. Enligt grundlagsutskottet kunde föreskrifter i lag om öppettider och serveringstider för förplägnadsrörelser inte längre baseras på 23 § i grundlagen, eftersom begränsningarna gäller sådana omständigheter, såsom serveringstider och öppettider, som typiskt sett också annars regaleras i restaurangverksamheten. Enligt grundlagsutskottet ska bestämmelserna behandlas i vanlig lagstiftningsordning som en generell begränsning i de grundläggande fri- och rättigheterna. Grundlagsutskottet förutsatte också att begränsningarna ska beaktas vid beredningen av företagens allmänna kostnader. Ingen allmän kompensation för begränsningarna förutsattes därmed (GrUU 14/2020 rd).  

Grundlagsutskottet konstaterade vid behandlingen av medborgarinitiativet om pälsfarmning att vid ett eventuellt förbud mot pälsdjursuppfödning ska detta för att skydda näringsidkarnas näringsfrihet och egendomsskydd genomföras på ett sätt som är godtagbart med hänsyn till de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessutom bör den skyldighet som det allmänna enligt 18 § 2 mom. i grundlagen har att främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete beaktas. I praktiken innebär det att en eventuell övergångsperiod måste vara tillräckligt lång och – beroende på dess längd – eventuellt kombinerad med ersättning för fallande tillgångsvärde i fråga om egendom som förlorar i värde eller blir värdelöses, samt till exempel sysselsättningsfrämjande åtgärder för dem som förlorar sin näring.  

Statsrådet anser att de föreslagna skyldigheterna och begränsningarna är proportionella i förhållande till sina syften och att de inte förutsätter att det föreskrivs om någon särskild kompensation till följd av de skyldigheter och begränsningar som nu föreslås ingå i lagen. Propositionen gäller inte ett bestående förbud mot någon viss näring. Propositionen anses också avvika från de snabbt genomförda stängningar av kundutrymmen för förplägnadsrörelser om vilka det föreskrevs genom en ändring av lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet under vårens undantagsförhållanden, som endast var i kraft omkring två månader i alla landskap i Finland, det vill säga i praktiken i hela landet. 

Grundlagsutskottets tidigare ställningstaganden om skälig kompensation och ersättningar har delvis berört en situation när det när förslagen behandlades inte var möjligt att genomföra en tillräcklig kompensation med stöd av gällande lagstiftning, och sådan särskild lagstiftning om stöd å andra sidan hade behövts till exempel för förplägnadsföretag redan när lagförslaget om stängning behandlades. Kraven på skälig kompensation för konsekvenserna och arrangemang för att lindra konsekvenserna har haft samband med bedömningen av åtgärdernas proportionalitet och en plötslig ändring av affärsverksamheten i det rådande läget.  

I lagförslaget ställs det upp mycket kraftiga begränsningar för näringsverksamhet genom lagstiftning under normala förhållanden. Lokala och temporära kortvariga restriktioner som lokala myndigheter förelägger kan bedömas uppfylla de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Bestämmelserna om stängning av utrymmen innebär inte att branschen i fråga förbjuds helt, utan det är fråga om regionalt genomförbara begränsningar av de utrymmen som används i verksamheten som är avsedda att vara temporära under förhållanden när människornas beteende också annars begränsas kraftigt i fråga om att undvika sådan verksamhet som innebär närkontakt till andra. Begränsningarna motiveras med det regionala sjukdomsläget och att hälso- och sjukvårdskapaciteten ska räcka till, och kan upphävas när sjukdomsläget lättar. Begränsningarna föreslås också gälla en relativt kort tid åt gången, det vill säga högst två veckor. I lagförslaget föreskrivs det noggrant om de kriterier för sjukdomsläget som ska uppfyllas för att myndigheterna ska kunna förelägga begränsningar.  

Enligt statsrådets uppfattning kan åtgärdernas konsekvenser inte jämställas med konsekvensernas av stängningen av restaurangernas kundutrymmen, där det var fråga om plötsliga och kraftiga konsekvenser när det var nödvändigt att vidta snabba åtgärder för att hindra spridningen av ett nytt virus och trygga hälso- och sjukvårdens kapacitet. Förslaget innebär inte heller någon sådan begränsning som medför att näringsidkarnas egendom blir värdelös. Näringsidkare kan intill en viss gräns anses ha en skyldighet att tåla begränsningar och bära kostnaderna för dem i fråga om nödvändiga åtgärder för att trygga kundernas hälsa och säkerhet. Nu föreslås det att det ska vara möjligt att kortvarigt stänga utrymmen för viss verksamhet, om de kriterier om vilka det i förväg föreskrivits genom lag och som är kända uppfylls. Näringsidkarna har också möjligheter att förbereda sig på striktare restriktioner utifrån hur läget utvecklas regionalt.  

Covid-19-epidemin har försvagat företagens ekonomiska ställning betydligt, i synnerhet inom de branscher som erbjuder kundservice. Statsrådet har vidtagit flera åtgärder för att lindra epidemins allmänna konsekvenser för näringsverksamheten. Syftet med lagen om ändring av lagen om temporärt kostnadsstöd för företag, som träder i kraft i december (RP 205/2020) är att stödja kontinuiteten i företagens verksamhet under epidemin och begränsningarna till följd av den. Stödet är inte sektoriellt utan allmänt, och syftet är att stödja de företag som lidit mest av epidemin. 

De näringsidkare som blir föremål för eventuella begränsningar har tillgång till allmänna mekanismer för stöd till företag. I ett läge när skyldigheterna och begränsningarna beror på regionala myndighetsbeslut och beslutens konsekvenser varierar mellan olika sektorer är mer allmänna stödmekanismer också motiverade ur ett jämlikhetsperspektiv, eftersom de myndighetsbeslut som fattats med stöd av den gällande 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar har påverkat näringsverksamheten. Allmänna stödmekanismer gör det också möjligt att beakta konsekvenserna av covid-19-epidemin ur ett vidare perspektiv än enbart ersättningar som baseras på regionala och tidsbestämda begränsningar.  

Temporär begränsning av antalet passagerare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin

De förslag i denna proposition som gäller åtgärder i persontrafiken eller eventuell begränsning av antalet passagerare som har kopplingar till grundläggande fri- och rättigheter är exakta och tidsmässigt avgränsade och står i en grundad proportion till de rättsgoda som skyddas. De föreslagna bestämmelsernas omfattning är begränsad till vad som bör anses nödvändigt och proportionellt i relation till deras syften. Till den del det i den föreslagna nya 58 e § föreskrivs om åtgärder för att förhindra spridning av en exceptionell epidemi i persontrafiken, såsom rengöring av ytor och anvisningar för passagerare, kan det inte anses ha några betydande författningsrättsliga dimensioner. Däremot är förslaget om begränsning av antalet passagerare, som ingår i 58 f § i lagförslaget, betydelsefullt med avseende på näringsfriheten, egendomsskyddet och rörelsefriheten. Förslaget innebär ett ingrepp i friheten för leverantörer av transporttjänster att ta emot fullt antal passagerare i trafikmedlet under coronavirusepidemin.  

De skyldigheter och restriktioner avseende temporär begränsning av antalet passagerare i persontrafiken som föreslås i propositionen innebär ingrepp i näringsfriheten som tryggas i 18 § i grundlagen. I 18 § 1 mom. i grundlagen tryggas vars och ens rätt att i enlighet med lag rätt skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Begränsningar i näringsverksamheten kan orsaka möjliga permitteringar och uppsägningar, och förslaget kan därför få konsekvenser också för skyldigheten för det allmänna enligt 18 § 2 mom. i grundlagen att främja sysselsättningen. 

En temporär begränsning av antalet passagerare ger mer utrymme i trafikmedlen, och då kan passagerarna uppleva det tryggare att anlita persontrafiken. Passagerarnas trygghetskänsla och förtroende för persontrafiken kan leda till ökade passagerarantal med tillgängliga platsantal, vilket förbättrar möjligheterna för leverantörer av transporttjänster att utöva sin näring. 

I fråga om åtgärder i persontrafiken bör också rörelsefriheten som tryggas i 9 § i grundlagen beaktas, eftersom den föreslagna 58 f § kan innebära faktiska begränsningar i rörligheten. Enligt 9 § 1 mom. i grundlagen har finska medborgare samt utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. Enligt artikel 2 i fjärde tilläggsprotokollet till Europeiska människorättskonventionen har var och en som vistas lagligt på en stats territorium rätt till rörelsefrihet inom dess område och rätt att fritt välja bostadsort. Enligt artikel 45.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna har varje unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. Enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna är rätten att röra sig fritt från plats till plats ett viktigt element i individens självbestämmanderätt. Enligt grundlagsutskottet täcker 9 § 1 mom. i grundlagen in rätten att inom landet röra sig mellan olika orter och inom en enskild ort. Förslaget innebär dock inget särskilt väsentligt ingrepp i rörelsefriheten, eftersom åtgärderna inte är avsedda att helt avsluta trafikverksamheten hos någon leverantör av transporttjänster, och därför kan de passagerare som anlitar tjänsterna i mån av möjlighet fortsätta utnyttja dem. 

Som ovan konstateras, är epidemins regionala och tidsmässiga spridning svår att förutspå. Därför är det också nödvändigt att genomföra de föreslagna begränsningarna av antalet passagerare i persontrafiken vid rätt tidpunkt.  

Det föreslås exakta bestämmelser i lag om begränsning av antalet passagerare. Med tanke på kravet på exakthet och noga avgränsning har det betydelse att den föreslagna begränsningen av antalet passagerare endast omfattar sådana leverantörer av transporttjänster som avses i lagen. Det föreslås exakta bestämmelser i lag om den största tillåtna begränsningen.  

Utöver de hälsomässiga syften som beskrivs ovan är ett syfte också att de som anlitar kollektivtrafiken ska kunna resa så tryggt som möjligt i det epidemiläge som råder för tillfället. Genom bestämmelsernas främjas därmed också jämlikheten mellan medborgarna. Det innebär att det finns godtagbara grunder för de föreslagna bestämmelserna, och de motiveras av ett vägande samhälleligt behov. 

De föreslagna bestämmelserna behöver också bedömas med tanke på proportionalitetskravet. Begränsningarna i näringsfriheten, egendomsskyddet och rörelsefriheten bör vara nödvändiga för hälsoskyddet och de får inte vara mer omfattande än vad som är motiverat med beaktande av vikten hos de samhälleliga intressen som ligger bakom begränsningarna i förhållande till det rättsgoda som begränsas. Begränsningarna ska också vara proportionella för leverantörerna av trafiktjänster.  

Med tanke på begränsningarnas proportionalitet bör det bedömas om ett mindre ingrepp i näringsfriheten för leverantörer av transporttjänster vore möjligt, om befolkningens hälsa och de grundläggande och mänskliga fri- och rättigheterna tryggas effektivare genom andra åtgärder. Åtgärder enligt 58 e § ska i första hand genomföras i persontrafiken för att förhindra spridningen av en exceptionell epidemi. Begränsning av antalet passagerare är sådana åtgärder som endast ska vidtas i sista hand om åtgärder enligt 58 e § inte är tillräckliga. Nödvändigheten stöds också av att Transport- och kommunikationsverket får fatta beslut om begränsning av antalet passagerare endast utifrån Institutet för hälsa och välfärds epidemiologiska bedömning av sjukdomens incidens, förekomst och smittsamhet.  

Att göra det möjligt att begränsa antalet passagerare i trafikmedel kan anses motiverat därför att sådana närkontakter som är viktigast för spridning av covid-19-epidemin enligt sakkunskap hos Institutet för hälsa och välfärd är situationer där människor möts ansikte mot ansikte på mindre än två meters avstånd i mer än 15 minuter eller vistas i samma stängda utrymme mer än 15 minuter eller har fysisk kontakt. Just i trafikmedel kan människornas umgänge vara så tätt och långvarigt att smittspridning är mycket möjlig. Eftersom coronaviruset enligt nuvarande forskningsrön sprids genom närkontakt mellan människor finns det skäl att på lagnivå säkerställa metoder för att minska antalet närkontakter i olika sammanhang, såsom i persontrafiken. Med andra ord är det nödvändigt att effektiva åtgärder för begränsning av närkontakter genomförs i stor omfattning i den regionala epidemiologiska situationen. Avsikten är inte att helt avsluta persontrafiken, och möjligheten för leverantörer av persontrafiktjänster kommer inte att begränsas helt och hållet. Begränsningen av antalet passagerare i persontrafiken har avgränsats till att omfatta högst hälften av det största antal passagerare som får tas in i trafikmedlet, och tjänsteleverantören kan därför fortsätta sin verksamhet med beaktande av hälsosäkerheten. Förslaget innebär alltså inget ingrepp i kärnområdet för näringsrätten som tryggas i grundlagen.  

Paragrafen om begränsning av antalet passagerare är dessutom temporär och gäller till den 31 december 2020. De föreslagna begränsningarna i de grundläggande fri- och rättigheterna är tidsmässigt begränsad till vad som bör anses nödvändigt och proportionellt i relation till deras syften. 

Grundlagsutskottet har betonat (GrUB 9/2020 rd) att restriktionernas sammanlagda nackdelar för samhället bör bedömas i relation till fördelarna. När beslut fattas om fortsatta restriktioner bör bland annat åtgärdernas epidemiologiska, sociala och ekonomiska konsekvenser beaktas. Såväl fortsatta begränsningar som hävningen av dem får konsekvenser. 

Mötes- och föreningsfrihet

I 13 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs det om mötes- och föreningsfrihet. Genom den bestämmelsen tryggas rätten att utan tillstånd anordna sammankomster och demonstrationer samt att delta i sådana. I 2 mom. i den paragrafen finns bland annat en allmän bestämmelse om föreningsfrihet och bestämmelser om de fri- och rättigheter som ingår i föreningsfriheten. Närmare bestämmelser om utövning av mötes- och föreningsfriheten finns i lagen om sammankomster (530/1999). I den gällande 58 § i lagen om smittsamma sjukdomar, som stiftats med grundlagsutskottets medverkan, föreskrivs det att när en allmänfarlig smittsam sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig smittsam sjukdom som medför omfattande smittrisk har konstaterats eller med fog kan väntas förekomma, kan det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar bland annat fatta beslut om att förbjuda allmänna sammankomster eller offentliga tillställningar. En ytterligare förutsättning är att åtgärden är nödvändig för att förhindra spridningen av en allmänfarlig sjukdom eller en sjukdom som med fog misstänks vara en allmänfarlig sjukdom. Regionförvaltningsverket kan fatta motsvarande beslut inom sitt område. 

De skyldigheter och begränsningar som föreskrivs i denna proposition berör också verksamhet som omfattas av mötes- och föreningsfriheten. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna förbjuds dock inte verksamheten i sista hand, utan nödvändiga villkor kan ställas upp för att ordna verksamheten så att närkontakt mellan människor kan undvikas, och som sista utväg kan människor förbjudas att samtidigt delta fysiskt i verksamhet i ett visst utrymme. Skyldigheterna och begränsningarna är temporära och syftar uttryckligen till att hindra att coronavirussjukdomen sprids.  

Religionsfriheten

I 11 § i grundlagen föreskrivs det om religions- och samvetsfrihet. Den bestämmelsen utgör grunden för all materiell lagstiftning om religions- och samvetsfrihet. Till kärnområdet för religionsfriheten hör rätten att bekänna och utöva sin religion samt rätten att fira gudstjänst (GrUU 7/2005 rd s. 4, 13; GrUU 24/2005 rd). 

Bestämmelser om religions- och samvetsfrihet finns också i flera internationella fördrag om mänskliga rättigheter som Finland ratificerat. Till dem hör konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, det vill säga Europeiska människorättskonventionen (FördrS 19/1990), den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976), konventionen om barnets rättigheter (FördrS 60/1991) och den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (FördrS 6/1976). Det är motiverat att tolka bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter så att endast sådana restriktioner som är godtagbara enligt berörda bestämmelser i en konvention om mänskliga rättigheter kan vara tillåtna grunder för begränsningar i motsvarande bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter.  

Enligt artikel 9.1 i europeiska människorättskonventionen har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, sedvänjor och ritualer. Enligt artikel 9.2 får friheten att utöva sin religion eller tro endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 

De gällande bestämmelserna om allmänna sammankomster och offentliga tillställningar i lagen om smittsamma sjukdomar gäller inte religionsutövning. De föreslagna 58 c § (Åtgärder för att förhindra spridning av covid-19-epidemin) och 58 d § (Förutsättningar för användningen av utrymmen avsedda för kunder och deltagare för att förhindra spridning av covid-19-epidemin) gäller också utrymmen som används för religionsutövning. Kraven enligt den föreslagna 58 c § på möjlighet att rengöra händerna, direktiv samt effektiverad rengöring av utrymmen och ytor innebär ingen begränsning av religionsfriheten.  

Med stöd av den föreslagna 58 d § kan det kommunala organ som ansvarar för bekämpningen av smittsamma sjukdomar meddela ett sådant beslut inom sitt verksamhetsområde som förpliktar alla aktörer som nämns i paragrafen, enligt vilket användningen av utrymmen som är öppna för allmänheten eller avsedda för en begränsad kund- eller deltagargrupps vistelse ska ordnas så att kunder och de som deltar i verksamheten samt sällskap de facto kan undvika närkontakt med varandra. Beslutet föreslås gälla högst en månad åt gången. Beslutet måste upphävas om förutsättningarna enligt paragrafen inte längre uppfylls. 

En allmän utgångspunkt för de föreslagna bestämmelserna är att på det sätt som förutsätts i 19 § 3 mom. i grundlagen skydda befolkningens hälsa och i sista hand människornas liv enligt vad som förutsätts i den helhet som 22 § och 7 § i grundlagen utgör. Också de internationella människorättsnormer som binder Finland förutsätter effektiva åtgärder för att hindra spridningen av allmänfarliga smittsamma sjukdomar, och därmed skydda hela befolkningens och individens rätt till bästa möjliga hälsa.  

Den föreslagna 58 d § är inte avsedd att ingripa i detta kärnområde. Medlemmar i religionssamfund och andra aktörer som avses i 2 mom. får fortfarande bekänna och utöva sin religion och delta i gudstjänster och andra religiösa ritualer. Skyldigheten berör endast sättet på vilket gudstjänster och andra religiösa ritualer ordnas. Det föreslås inte att kommunen eller regionförvaltningsverket ska få rätt att bestämma att utrymmen som används för religionsutövning ska stängas ens om allmänheten åsidosätter ålägganden som kommunen eller regionförvaltningsverket utfärdat med stöd av 59 c §.  

Eftersom propositionen inte är avsedd att begränsa den rätt att utöva religion som ingår i religionsfriheten, ska den föreslagna 58 g § inte tillämpas på religionsutövning.  

Skyddet för privat- och familjelivet

Utgångspunkten för skyddet för privatlivet enligt 10 § i grundlagen är att individen har rätt att leva sitt liv bland annat utan osakliga ingrepp i privatlivet från myndigheterna. Den innefattar bland annat individens frihet att fritt knyta och upprätthålla relationer till andra människor och till omgivningen. Termen privatliv kan förstås som en allmän term för en persons privata sfär. Också familjelivet hör till den sfär för privatlivet som tryggas i grundlagen. Det finns också skäl att beakta skyddet för familjelivet vid sidan om den personliga friheten i ett läge när karantän eller isolering berör ett minderårigt barn, eftersom skyddet för relationen mellan förälder och barn hör till skyddets kärnområde.  

Trots att man känner till fall när coronavirussmitta har kunnat spridas vid olika tillställningar inom privat- och familjelivets sfär såsom födelsedagsfester eller bröllop, föreslås det i propositionen att den livssfären ska lämnas utanför bestämmelsernas tillämpningsområde. Med tanke på rättssäkerheten är det motiverat att avgränsningen är tydlig och görs i lag. Avgränsningen kan också motiveras med skäl som har samband med identifiering av den ansvariga instansen och objektet för ett eventuellt förvaltningsbeslut samt svårigheter med tillsynen.  

Det föreslås också att bestämmelsen om inspektionsbefogenheter avgränsas så att utrymmen som omfattas av hemfriden genom en uttrycklig formulering i lagen lämnas utanför befogenheternas tillämpningsområde. 

Rätten till personlig frihet

I 7 § i grundlagen föreskrivs det bland annat om allas rätt till personlig frihet och integritet. Den personliga integriteten får inte kränkas och ingen får berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Lagligheten av frihetsberövanden ska kunna underkastas domstolsprövning. Dessutom föreskrivs det att rättigheterna för den som har berövats sin frihet ska tryggas genom lag.  

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om isolering och karantän preciseras. Enligt 3 § i den gällande lagen om smittsamma sjukdomar avses med isolering att den som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat vårdas på en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att formuleringen om en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården stryks, så att ett beslut om isolering också kan fattas för en annan plats där det är möjligt att vårda personen eller följa hälsotillståndet åtskild från andra så att smittspridning hindras.  

Såväl karantän som isolering ska i första hand genomföras i samförstånd med personen i fråga i personens bostad, i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, i en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, i ett familjehem, i en förläggning för asylsökande eller på någon annan plats som den som meddelat beslutet har godkänt och anvisat och där genomförandet av den vård som den insjuknade behöver kan säkerställas. Om beslutet om karantän eller isolering fattas oberoende av personens vilja, ska karantänen eller isoleringen genomföras i en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården, i en verksamhetsenhet inom socialvården som tillhandahåller boendeservice dygnet runt, i ett familjehem eller i en förläggning för asylsökande.  

I propositionen föreslås en utvidgad möjlighet att fatta beslut om isolering på en plats som är ändamålsenlig i den aktuella situationen. Ändringen kan anses bättre än gällande bestämmelser motsvara rätten till personlig frihet enligt grundlagen. I bestämmelsen förutsätts oberoende av isoleringsplats att den vård som den insjuknade behöver kan säkerställas. Ytterligare uttrycks i bestämmelsen särskilt den utgångspunkt som också finns i gällande lagstiftning, att åtgärderna i första hand ska genomföras i samförstånd med personen i fråga. Endast om det inte är möjligt, kan beslutet fattas oberoende av personens vilja i fråga om de enheter som nämns i bestämmelsen. 

Skyddet för personuppgifter

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag.  

I 24, 59 c och 59 d § i propositionen föreslås bestämmelser om överlåtelse av uppgifter. 

I 24 § föreskrivs det om rätten för läkare och THL att få sådana uppgifter som är nödvändiga för att upptäcka epidemier, utreda orsaken till dem och spåra smittan. Sådana uppgifter innehåller information om personers hälsotillstånd, och betraktas statsförfattningsrättsligt som känsliga. Enligt grundlagsutskottet berör tillåtelse för behandling av känsliga uppgifter skyddet för personuppgifter, som hör till kärnområdet för privatlivet. Grundlagsutskottet har särskilt påpekat att inskränkningar i skyddet för privatlivet måste bedömas utifrån de allmänna villkoren för inskränkningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Lagstiftaren ska tillgodose denna rätt på ett sätt som är godtagbart med avseende på de samlade grundläggande fri- och rättigheterna. Om man ser till skyddet för personuppgifter har grundlagsutskottet ansett det viktigt att reglera åtminstone syftet med registreringen av uppgifterna, uppgifternas innehåll, det tillåtna användningsändamålet inklusive rätten att överlåta registrerade uppgifter, den tid uppgifterna finns kvar i registret och den registrerades rättsskydd. Dessutom ska regleringen av dessa faktorer på lagnivå vara heltäckande och detaljerad. Utskottet har lyft fram riskerna med behandlingen av känsliga uppgifter. Utskottet har därför särskilt påpekat att det bör finnas exakta och noga avgränsade bestämmelser om att det är tillåtet att behandla känsliga uppgifter bara om det är absolut nödvändigt. (bl.a. GrUU 14/2018 rd jämte referenser till tidigare utlåtanden). 

Enligt grundlagsutskottet bör skyddet för personuppgifter härefter i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nya nationella allmänna lagstiftningen. Utskottet ser det dock som klart att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (bl.a. GrUU 14/2018 rd). 

Grundlagsutskottet har i sin praxis i fråga om överlåtelse av uppgifter gjort en tydlig skillnad mellan å ena sidan behandling av uppgifter som specificeras i lag och å andra sidan sådana bestämmelser där uppgifterna inte specificeras på samma sätt. I fråga om specificerade uppgifter kan rätten att överlåta uppgifter gälla "uppgifter som behövs" för något syfte, medan det i det senare fallet i bestämmelserna ingår ett krav på att "uppgifterna ska vara nödvändiga" för något särskilt syfte (bl.a. I de föreslagna bestämmelserna är rätten att få och överlåta uppgifter knuten till de uppgifter som är nödvändiga för de syften som specificeras i lagen). I fråga om de uppgifter som avses i 24 § 2 mom. i lagen specificeras de uppgifter som får överlåtas, även om rätten att få uppgifter dessutom är knuten till kravet på nödvändighet. 

Största delen av 24 § utgör gällande bestämmelser, och i den föreslås endast ganska små preciseringar. Det föreslås att den läkare som i kommunen ansvarar för smittsamma sjukdomar läggs till bland de instanser som har rätt att få de uppgifter som den läkare som i sjukvårdsdistriktet ansvarar för smittsamma sjukdomar redan har rätt att få enligt paragrafen. Ytterligare föreslås det att leverantörer av transport- eller trafiktjänster läggs till bland de instanser som är skyldiga att överlåta uppgifter till läkare och Institutet för hälsa och välfärd. Rätten för kommunen, sjukvårdsdistriktet och Institutet för hälsa och välfärd att få information är knuten till deras lagstadgade skyldighet att bekämpa smittsamma sjukdomar och deras särskilda skyldighet att utreda epidemier och spåra smitta. Eftersom den uppgiften är ytterst viktig för att hindra ny smitta, har den en direkt koppling till rätten till liv som skyddas i 7 § i grundlagen och det allmännas skyldighet enligt 19 § 3 mom. att enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Rätten att få och överlåta uppgifter är knuten till nödvändighet för skötseln av den uppgiften (det föreslås att 2 mom. ändras till den delen; i den gällande bestämmelsen föreskrivs det om behov). I paragrafens specialmotivering beskrivs skyddsåtgärderna för att skydda de registrerade. Grundlagsutskottet har inte i sitt utlåtande om lagen om smittsamma sjukdomar (GrUU 11/2016 rd) framförde några konstitutionella anmärkningar angående 24 §. Godtagbarheten, proportionaliteten och nödvändigheten hos den föreslagna 24 § kan dock bedömas också utifrån utnyttjandet av det manöverutrymme som tillåts i dataskyddsförordningen. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att dataskyddsförordningen är en EU-rättsakt som till alla delar är förpliktande och som tillämpas som sådan i alla medlemsstater. Enligt Europeiska unionens domstols etablerade rättspraxis är unionslagsitftningen primär i förhållande till nationell rätt enligt de förutsättningar som definierats i rättspraxis (GrUU 1/2018 rd). Grundlagsutskottet har också konstaterat att det inte hör till dess konstitutionella uppgifter att bedöma nationella genomförandebestämmelser i förhållande till EU:s materiella lagstiftning (se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 4). Grundlagsutskottet har dock framfört anmärkningar om förhållandet mellan unionens lagstiftning och den nationella rätten. I sin tolkningspraxis har utskottet ansett det viktigt att till den del Europeiska unionens lagstiftning förutsätter eller tillåter nationella bestämmelser ska vid utnyttjandet av det nationella manöverutrymmet beaktas konsekvenserna för de grundläggande fri- och rättigheterna (se GrUU 25/2005 rd). Därför har utskottet betonat att det finns skäl att i regeringens proposition i synnerhet i fråga om bestämmelser av betydelse för de grundläggande fri- och rättigheterna klargöra det nationella manöverutrymmet (GrUU 26/2017 rd, s. 42, GrUU 2/2017 rd, s. 2, GrUU 44/2016 rd, s. 4). Enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordningen ska medlemsstaternas lagstiftning genom vilka särskilda bestämmelser utfärdas för anpassning av dataskyddsförordningen uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.  

De föreslagna bestämmelserna gäller endast överlåtelse av personuppgifter. Bestämmelserna är nödvändiga för handhavandet av en lagstadgad uppgift enligt lagen om smittsamma sjukdomar, det vill säga utredning av epidemier och smittspårning. Det yttersta skälet för uppgiften är att den kan hindra nya smittfall och bromsa epidemins spridning. I 24 § 2 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar gäller rätten att få information sådana myndigheter som kan ha uppgifter som är nödvändiga för handhavandet av den uppgiften. I 2 mom. föreskrivs det om rätten att få nödvändiga uppgifter av aktörer i social- och hälsovården. Det är klart att sådana uppgifter kan behövas vid handhavandet av uppgiften. I 3 mom. föreskrivs det om rätten att få information av aktörer inom resesektorn. Eftersom människor reser, är det för utredningen av smittkedjor och därmed för hindrandet av nya smittfall nödvändigt att få uppgifter om inkvartering och resor. Rätten att lämna ut uppgifter har avgränsats till det som är nödvändigt för det syfte som anges i lagen. Med beaktande av riskerna med att lämna ut känsliga hälsouppgifter för skyddet för den registrerades personuppgifter och privatliv är bestämmelserna nödvändiga och proportionerliga. 

I 59 c och 59 d § föreslås att tillsynsmyndigheten ska ha rätt att överlåta uppgifter till andra tillsynsmyndigheter. Sådan information innehåller i regel inte till exempel känsliga personuppgifter om hälsotillstånd, utan det är fråga om uppgifter om tillsynen över verksamhetsutövare. Dessa bestämmelser berörs av motsvarande konstitutionella anmärkningar som 24 §. 

Förslagen betraktas som godtagbara med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter. 

Behörighetsfördelningen mellan landskapet Åland och riket

Landskapet Åland har en särställning i den internationella sedvanerätten och i Finlands statsförfattning. Enligt 120 § i grundlagen har landskapet Åland självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland (1144/1991), nedan självstyrelselagen. Självstyrelselagen är inte formellt sett en grundlag, men den jämställs med grundlag till följd av försvårad lagstiftningsordning (RP 1/1998 rd, s. 127/I). Enligt 75 § i grundlagen gäller angående lagstiftningsordningen för självstyrelselagen för Åland och jordförvärvslagen för Åland det som särskilt bestäms i dessa lagar. Enligt 69 § i självstyrelselagen kan den inte ändras eller upphävas annat än genom överensstämmande beslut av riksdagen och lagtinget, inte heller kan avvikelse från den göras på något annat sätt. Besluten skall i riksdagen fattas i den ordning som gäller vid ändring eller upphävande av grundlag och i lagtinget med en majoritet om minst två tredjedelar av de avgivna rösterna. 

Det föreskrivs om behörighetsfördelningen mellan landskapet och riket i självstyrelselagen. Enligt 27 § 29 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om smittsamma sjukdomar hos människor. I förarbetena till den gällande självstyrelselagen (RP 73/1990 rd, s. 79) sägs det: "Enligt 18 § 12 punkten är hälso- och sjukvården ett område som i princip faller under landskapets lagstiftningsbehörighet. Liksom enligt den gällande självstyrelselagen har dock vissa delar av området förbehållits rikets lagstiftade organ. Lagstiftningen om smittsamma sjukdomar hos människor har förbehållits rikets organ. Begreppet "smittsamma sjukdomar" omfattar även epidemier och stadgandet motsvarar på denna punkt i sak den gällande självstyrelselagen. Förvaltningsbehörigheten hör enligt 30 § 8 punkten till landskapsstyrelsen eller någon annan myndighet som bestäms genom landskapslagstiftning."  

Enligt 30 § 9 punkten i den gällande självstyrelselagen ska de uppgifter som enligt lagstiftningen om bekämpande av smittsamma sjukdomar hos människor och husdjur ankommer på en riksmyndighet eller på kommunerna i landskapet skötas av landskapsregeringen eller av någon annan myndighet som anges i landskapslag. Dessutom ska republikens presidents förordning om vissa förvaltningsuppgifter inom hälso- och sjukvården i landskapet Åland (1179/2009) beaktas. 

Flera av bestämmelserna i lagförslaget berör sådana sektorer av samhället och näringsverksamheten där landskapet Åland har lagstiftningsbehörighet. I självstyrelselagen för Åland (1144/1991) föreskrivs det om landskapet Ålands och rikets lagstiftningsbehörighet. Enligt 18 § 12 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om hälso- och sjukvård, med de undantag som stadgas i 27 § 24, 29 och 30 punkten, och enligt 13 punkten i fråga om socialvård. Enligt 18 § 14 punkten har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om undervisning, läroavtal, kultur, idrott och ungdomsarbete. Enligt 14 punkten har landskapet också lagstiftningsbehörighet i fråga om arkiv-, biblioteks- och museiväsendet med vissa undantag och enligt 11 punkten i fråga om fornminnen, skydd av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och föremål i landskapet. 

Enligt 18 § 21 punkten har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om sådana trafikfrågor som berör vägar och kanaler, vägtrafik, spårbunden trafik, båttrafik och farleder för den lokala sjötrafiken. Enligt 27 § 12 punkten i självstyrelselagen hör handelssjöfart samt farleder för handelssjöfarten, och enligt 27 § 14 punkten luftfart, till rikets lagstiftningsbehörighet på Åland. Enligt 1 § 1 mom. i fartygsregisterlagen (512/1993) är registerområdena landskapet Åland och det övriga Finland. Statens ämbetsverk på Åland för register över de fartyg som har hemort i landskapet Åland.  

Enligt 18 § 22 punkten hör näringsverksamhet till landskapets behörighet med beaktande av vad som föreskrivs bland annat i 27 § 29 punkten. Enligt 27 § 29 punkten har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om smittsamma sjukdomar hos människor.  

Landskapet Ålands myndigheter ska enligt 22 § i grundlagen se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses inom de rättsområden som hör till landskapet Ålands behörighet. 

Tillämpning av de föreslagna bestämmelserna på Åland

I denna proposition föreslås det att bestämmelser tas in i lagen om smittsamma sjukdomar bland annat om ändring av social- och hälsovårdsverksamheten (9 a §), åtgärder för att förhindra spridning av coronavirussjukdomen i näringsverksamhet och annan verksamhet (58 c §) samt temporär begränsning av användningen av utrymmen avsedda för kunder och andra som deltar i verksamheten (58 d och 58 g §). Enligt den föreslagna 58 g § kan i synnerhet till vissa branscher inom motion och fritidsaktiviteter riktas beslut om temporär stängning av kundutrymmen delvis eller helt. Dessutom föreslås motsvarande förelägganden och restriktioner i fråga om persontrafiken (58 e och 58 f §). Det föreskrivs om tillsynen över efterlevnaden av de temporära bestämmelserna i 59 a–59 c §. 

Ålandsdelegationen konstaterar i sitt utlåtande den 13 oktober 2020 "att syftet med lagen om smittsamma sjukdomar är att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem samt deras negativa konsekvenser för människor och samhället. Lagen ska tillämpas när bekämpningen av smittsamma sjukdomar ordnas och genomförs samt på planering, styrning, uppföljning och övervakning av arbetet. I lagen finns utförliga bestämmelser särskilt om bekämpningsarbete och myndigheter samt åtgärder för att begränsa smittspridning. Det kan vara nödvändigt att vidta åtgärder för att hindra och bekämpa spridningen av smittsamma sjukdomar inom många sektorer, även inom rättsområden som utgör landskapsbehörighet. Smittsamma sjukdomar hos människor är ett självständigt rättsområde. I självstyrelselagens 18 § 12 punkt anges uttryckligen smittsamma sjukdomar som ett undantag från den behörighet som ankommer på landskapet gällande hälso- och sjukvården. ... De i propositionen föreslagna permanenta och temporära bestämmelserna ska intas i lagen om smittsamma sjukdomar, vilket rättsområde enligt självstyrelselagens 27 § 29 är att hänföra till rikets lagstiftningsbehörighet även på Åland. Ålandsdelegationen har inte i detta utlåtande tagit ställning till huruvida de föreslagna ändringarna till samtliga delar de facto är att hänföra till det aktuella rättsområdet." 

De förelägganden och restriktioner som föreslås i denna proposition och som nämns ovan ska därför huvudsakligen också tillämpas i landskapet Åland. Eftersom landskapsregeringen eller någon annan myndighet som anges i landskapets lagstiftning med stöd av 30 § 9 punkten i självstyrelselagen ska sköta uppgifter för bekämpning av smittsamma sjukdomar på Åland, ska också myndighetsbeslut om de ålägganden och restriktioner som nämns ovan (9 a §, 57 a §, 58 d §, 58 f och 58 g §) fattas och övervakas av landskapet Åland.  

I fråga om de bestämmelser i lagförslaget som berör trafik omfattar landskapet Ålands administrativa behörighet lokaltrafik för alla trafikformers del. Till landskapsmyndigheternas uppgifter för bekämpning av smittsamma sjukdomar hör därför utöver vägtrafiken fartyg och kryssningsfartyg som är införda i fartygsregistret för Åland, färjeterminaler i landskapet, passagerarutrymmena på Mariehamns flygplats samt landskapets egen färjetrafik. 

Behörigheten enligt självstyrelselagen för landskapet är också exklusiv i den meningen att en lag som riksdagen stiftar inte träder i kraft på Åland till den del frågorna hör till lagtingets lagstiftningsbehörighet. Till den del lagförslaget eventuellt berör frågor som de facto ska hänföras till landskapets lagstiftningsbehörighet träder därför lagen i enlighet med Ålandsdelegationens utlåtande inte i kraft på Åland. Om det fortfarande visar sig att tillämpningen av lagen om ändring av lagen om smittsamma sjukdomar är otydlig med avseende på bestämmelserna om behörighet i självstyrelselagen, finns det tre alternativa sätt att på ett sätt som vinner laga kraft få klarhet i frågan: huvudsakligen genom lagstiftningskontrollen enligt 19 § i självstyrelselagen, genom en lagakraftvunnen dom av domstol eller genom högsta domstolens avgörande i en behörighetskonflikt enligt 60 § i självstyrelselagen. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan.