Enligt 1 kap. 1 § ska lagen tillämpas på fondbolags verksamhet och på marknadsföring av andelar i fondföretag till allmänheten. Fondbolag enligt lagen om placeringsfonder är finansmarknadsaktörer som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.1 j). Enligt 2 kap. 2 § 2 mom. får fondbolag också tillhandahålla kapitalförvaltning enligt 1 kap. 15 § 4 punkten i lagen om investeringstjänster. Fondbolag enligt lagen om placeringsfonder är också finansiella rådgivare enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar när de tillhandahåller investeringsrådgivning (artikel 2.11 f).  

Enligt 1 kap. 1 § ska lagen tillämpas på affärsverksamhet genom vilken investeringstjänster tillhandahålls eller investeringsverksamhet bedrivs. Värdepappersföretag enligt lagen om investeringstjänster som tillhandahåller kapitalförvaltningstjänster är finansmarknadsaktörer som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.1 b), och dessutom är värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning finansiella rådgivare enligt förordningen (artikel 2.11 d). 

Kreditinstitut som tillhandahåller förvaltningstjänster är finansmarknadsaktörer som avses inom ramen för skyldigheten att lämna information (artikel 2.1 j). Dessutom är kreditinstitut som tillhandahåller investeringsrådgivning finansiella rådgivare enligt förordningen (artikel 2.11 d). I 1 kap. 2 § 6 mom. i kreditinstitutslagen sägs att det i 1 kap. 4 i lagen om investeringstjänster föreskrivs om tillämpning av lagen om investeringstjänster på kreditinstitut som tillhandahåller investeringstjänster eller bedriver investeringsverksamhet.  

Enligt 1 kap. 1 § ska lagen tillämpas på juridiska personer vars normala verksamhet består i förvaltning av en eller flera alternativa investeringsfonder (AIF-fonder), erbjudande av andelar i AIF-fonder till professionella kunder och på förvaringsinstitutsverksamhet för AIF-fonder. I 13 kap. föreskrivs det om erbjudande av andelar i AIF-fonder även till icke-professionella kunder. Enligt 2 kap. 2 § får AIF-förvaltare också tillhandahålla kapitalförvaltning enligt 1 kap. 15 § 4 punkten i lagen om investeringstjänster. AIF-förvaltare enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder är finansmarknadsaktörer som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.1 leden e, g och h), och de är också finansiella rådgivare när de tillhandahåller investeringsrådgivning (artikel 2.11 e).  

Enligt 1 kap. 1 § 1 mom. ska lagen tillämpas på försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som är registrerade enligt finsk lag (nedan försäkringsbolag). Försäkringsbolag är försäkringsföretag som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.2). Försäkringsbolag som tillhandahåller en försäkringsbaserad investeringsprodukt (Ibip) är finansmarknadsaktörer som avses i den förordningen (artikel 2.1 a). Försäkringsbolag kan också vara finansiella rådgivare som avses i förordningen (artikel 2.11 b). 

Enligt 1 § ska lagen tillämpas på inledande och bedrivande av försäkringsdistribution. Lagen är verksamhetsbaserad och utgångspunkten är att den är neutral i fråga om företagsform. I Finland tillämpas lagen dock rent konkret på liv- och skadeförsäkringsbolag, försäkringsföreningar, försäkringsförmedlare och försäkringsmäklare, vilka definieras i 5 § 1 mom. 1–3 punkten. Försäkringsförmedlare, det vill säga ombud och försäkringsmäklare, är försäkringsförmedlare som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.20). Försäkringsförmedlare som tillhandahåller en försäkringsbaserad investeringsprodukt (Ibip) kan också vara finansiella rådgivare som avses i den förordningen (artikel 2.11 a). 

Med stöd av 1 § 1 mom. tillämpas lagen om pensionsstiftelser på bland annat förmånsbaserade tilläggspensionsstiftelser. Enligt 1 § 2 mom. ska lagen tillämpas bland annat på pensionsstiftelser som tillhandahåller sådana frivilliga tilläggsförmåner som avses i lagen om premiebaserade tilläggspensionsarrangemang vid pensionsstiftelser och pensionskassor (173/2009). Tilläggspensionsstiftelserna är tjänstepensionsinstitut som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.7). De är också finansmarknadsaktörer som avses i den förordningen (artikel 2.11 c). 

Enligt 1 § 1 mom. 5 punkten är en försäkringskassa en försäkringsanstalt som, utan att bedriva affärsmässig försäkringsverksamhet, inom sin verksamhetssektor beviljar frivilliga tilläggsförmåner som avses i lagen om premiebaserade tilläggspensionsarrangemang vid pensionsstiftelser och pensionskassor. Med stöd av 6 punkten tillämpas lagen på bland annat förmånsbaserade tilläggspensionskassor. Tilläggspensionskassorna är tjänstepensionsinstitut som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar (artikel 2.7). De är också finansmarknadsaktörer som avses i den förordningen (artikel 2.11 c).  

Enligt 1 § 1 mom. ska lagen tillämpas på andra försäkringar än lagstadgade försäkringar. Rent konkret tillämpas lagen om försäkringsavtal på försäkringsbolagens skyldigheter att lämna information och på informationsskyldigheterna för de ombud som försäkringsbolagen ansvarar för.  

Bestämmelser om fondbolags informationsskyldigheter finns i 15 kap. Informationsskyldigheterna enligt lagen om placeringsfonder gäller innehållet i och tillgången till fondprospekt, faktablad, regelbundna rapporter och övrigt marknadsföringsmaterial. Enligt lagens marknadsföringsprinciper får fondandelar i placeringsfonder inte marknadsföras med osann eller vilseledande information.  

Ett fondbolag ska för varje placeringsfond som det förvaltar offentliggöra ett prospekt, till vilket ska fogas fondens stadgar. Fondprospektet ska innehålla väsentlig och tillräcklig information för bedömning av riskerna i fråga om bland annat målsättningarna för placeringsfondens investeringsverksamhet. Dessutom ska fondprospektet innehålla detaljerade uppgifter om fondbolagets ersättningspolicy.  

Vidare ska ett fondbolag för varje placeringsfond som det förvaltar upprätta ett faktablad för investerare. Faktabladet är en kortfattad handling i vilken fondbolaget ska ta in vissa uppgifter som anges särskilt i lagen.  

Bestämmelser om principer för ägarstyrningen av placeringsfonder finns i 9 kap. 8 §. Ett fondbolags styrelse ska godkänna målsättningen och sättet för utövande av den rösträtt på aktiebolags bolagsstämma som de i placeringsfondens tillgångar ingående aktierna medför. Målsättningen för ägarstyrningen ska uppges i fondprospektet. I placeringsfondens halvårsrapport och verksamhetsberättelse ska det redogöras för hur den rösträtt som tillkommer placeringsfonden har utövats under rapportperioden. 

Bestämmelser om regelbundna rapporter om de placeringsfonder som ett fondbolag förvaltar finns i 15 kap. 6 och 7 §. Ett fondbolag ska på sin webbplats för varje placeringsfond som det förvaltar offentliggöra en halvårsrapport och en årsberättelse. Årsberättelsen ska innehålla bland annat uppgifter om det ersättningsbelopp som fondbolaget betalat ut till sin personal. 

Enligt 27 kap. 2 § 2 mom. 8 punkten påförs påföljdsavgift vid överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om marknadsföring och information till investerare, om överträdelsen eller försummelsen upprepas. Det föreskrivs inte särskilt om påföljd vid överträdelse av bestämmelserna i 9 kap. 8 §. 

Bestämmelser om värdepappersföretags och kreditinstituts informationsskyldigheter finns i 10 kap. 5 §. Enligt paragrafen ska aktörerna i god tid innan tjänster erbjuds ge kunderna tillräcklig information om aktören och dess tjänster, finansiella instrument och föreslagna investeringsstrategier, handelsplatser för utförande och alla kostnader och tillhörande avgifter. Informationsskyldigheten gäller enligt bestämmelsen rådgivningens art, finansiella instrument och föreslagna placeringsstrategier samt olika kostnader och avgifter. Informationen ska tillhandahållas på ett sådant sätt att kunder har rimlig möjlighet att förstå arten av och den risk som är förknippad med den investeringstjänst och den specifika typ av finansiellt instrument som erbjuds och att de därigenom är välinformerade inför investeringsbesluten. 

Bestämmelser om principerna för kapitalförvaltares ägarstyrning och om offentlighet för principerna finns i 6 b kap. 5 §. Av ägarstyrningsprinciperna ska framgå sambandet mellan ägarstyrningen och kapitalförvaltarens investeringsstrategi. Den aktör som är kapitalförvaltare ska på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra principerna och en årlig rapport om hur de har förverkligats. Aktören får avvika från denna skyldighet genom att motivera avvikelsen. 

Enligt 15 kap. 2 § 6 mom. 8 punkten i lagen om investeringstjänster påförs påföljdsavgift för överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om informationsskyldighet och förfaranden i kundförhållanden. Det föreskrivs inte särskilt om påföljd vid överträdelse av bestämmelserna i 6 b kap. 5 §. 

Bestämmelser om AIF-fondernas skyldighet att informera investerare finns i IV avdelningen. Avdelningen innehåller också allmänna bestämmelser om marknadsföring. Enligt 12 kap. 3 § får det inte ges osann eller vilseledande information vid marknadsföring av andelar i AIF-fonder och vid uppfyllande av informationsskyldigheten enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder.  

Närmare bestämmelser om skyldighet att informera investerare finns i 12 kap. 4 §. Enligt paragrafen ska en AIF-förvaltare hålla väsentlig och tillräcklig information om varje AIF-fond tillgänglig för investerarna innan de investerar i AIF-fonden.  

Bestämmelser om marknadsföring till icke-professionella kunder finns i 13 kap. Enligt 13 kap. 4 § ska en AIF-förvaltare upprätta ett faktablad för varje AIF-fond som AIF-förvaltaren marknadsför till icke-professionella kunder. I paragrafen anges närmare vilken information som ska ingå i faktabladet. 

Bestämmelser om principerna för AIF-förvaltares ägarstyrning i börsbolag finns i 7 kap. 6 a §. En AIF-förvaltare vars AIF-fonder investerar i börsbolag ska för dessa fonder utarbeta principer för ägarstyrningen. Av ägarstyrningsprinciperna ska framgå sambandet mellan ägarstyrningen och AIF-fondens investeringsstrategi. En AIF-förvaltare ska kostnadsfritt på sin webbplats offentliggöra principerna samt årligen offentliggöra en utredning om hur principerna genomförts. AIF-förvaltaren får avvika från denna skyldighet genom att motivera avvikelsen. 

Enligt 22 kap. 2 § 1 mom. 8 punkten påförs påföljdsavgift vid överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om marknadsföring och information till investerare. Det föreskrivs inte särskilt om påföljd vid överträdelse av bestämmelserna i 7 kap. 6 a §. 

Allmänna placeringsrelaterade bestämmelser om aktsamhetsprincipen, diversifiering av tillgångar och finansförvaltning av fondförsäkringar finns i 6 kap. 20 a–20 c §. Vidare innehåller 20 e § bestämmelser om information som ingår i vissa livförsäkringsbolags investeringsstrategi och som ska offentliggöras på webben. Av investeringsstrategin och webbsidorna för ett försäkringsbolag som bedriver livförsäkring och investerar i aktier i bolag som är föremål för handel på en reglerad marknad ska framgå hur delfaktorerna när det gäller investeringar i form av eget kapital samordnas med ansvarsförbindelsernas profil och löptid samt hur delfaktorerna på medellång och lång sikt påverkar avkastningen på tillgångarna.  

Bestämmelser om information som ska ges försäkringssökanden innan avtal ingås finns i 5 §. Enligt 1 mom. ska försäkringsgivaren ge försäkringssökanden information om sina försäkringsformer, om försäkringspremierna och försäkringsvillkoren samt annan information som behövs för valet av en försäkring som lämpar sig för det försäkringsbehov som sökanden fastställts ha. När informationen ges ska uppmärksamhet även fästas vid väsentliga begränsningar i försäkringsskyddet. 

Bestämmelser om kompletterande information som ska ges om placeringsförsäkringen finns i 5 § 2 mom. När försäkringsgivaren bjuder ut en placeringsförsäkring ska försäkringsgivaren fästa uppmärksamhet vid sådana omständigheter som är väsentliga för valet av olika slags placeringsförsäkringar och investeringsobjekt som hänför sig till dem. Hänsyn ska tas till bland annat sökandens tidigare erfarenhet av och kunskaper om investeringar samt målet med investeringen. Uppgifter om avgifter som tas ut för placeringsförsäkringen och investeringsobjekt som hänför sig till den ska räknas samman. Försäkringssökanden ska kunna förstå kostnaderna för försäkringen liksom deras kumulativa verkan på försäkringens avkastning och kapitaltillväxt. Enligt momentet ska försäkringssökanden även varnas för de risker som är förknippade med försäkringen eller investeringsobjekt som hänför sig till den och ges information om riskhanteringen. 

Enligt 5 § 3 mom. ska den information som avses ovan ges i begriplig form och så att hänsyn tas till försäkringens komplexitet och huruvida försäkringssökanden är konsument eller en person som i enlighet med 3 § 2 mom. kan jämställas med en konsument, eller någon annan person, samt kundens eller kundgruppens övriga egenskaper. 

I 5 § 4 mom. sägs att bestämmelser om den förhandsinformation som ska ges till konsumenten vid distansförsäljning av försäkringar finns i 6 a kap. i konsumentskyddslagen (38/1978). 

Bestämmelser om lämplighetsbedömning finns i 5 c § 2 och 3 mom. I 2 mom. sägs att om det har avtalats om tillhandahållande av en personlig rekommendation om placeringsförsäkringar, ska försäkringsgivaren rekommendera försäkringssökanden sådana försäkringar som är lämpliga för sökanden. Hänsyn ska tas till försäkringssökandens erfarenhet av och kunskaper om investeringsområdet för försäkringarna i fråga samt försäkringssökandens mål med investeringen och ekonomiska situation, inklusive risktolerans och förmåga att bära förluster. Även de rekommenderade tilläggstjänsterna ska vara lämpliga för försäkringssökanden. Enligt 3 mom. ska av rekommendationen åtminstone framgå hur den rekommenderade försäkringen motsvarar sökandens förväntningar, ekonomiska situation och mål med investeringen. 

Bestämmelser om bedömning av lämpligheten finns även i Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) 2017/2359 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 vad gäller informationskrav och uppföranderegler för distribution av försäkringsbaserade investeringsprodukter. 

Närmare bestämmelser om sättet att lämna information finns i 5 a och 5 c § i lagen om försäkringsavtal och i statsrådets förordning om hur information om försäkring ska lämnas (293/2018). 

I 36 och 48 § föreskrivs det om försäkringsmäklares skyldighet att ge kunden information innan ett försäkringsavtal ingås. Innehållet i bestämmelserna motsvarar det som redogjorts ovan i fråga om 5 § i lagen om försäkringsavtal. Enligt 36 § 1 mom. i lagen om försäkringsdistribution ska dock den information som försäkringsmäklaren ger vara opartisk, och enligt 4 mom. ska informationen bygga på en opartisk analys av tillräckligt många av de försäkringar som är tillgängliga på marknaden, om inte försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren och kunden uttryckligen kommit överens om något annat. 

I 37 och 50 § föreskrivs det om personliga rekommendationer. En försäkringsmäklare ska ge kunden en personlig rekommendation om val av en viss försäkring eller vissa försäkringar eller av en viss placeringsförsäkring eller vissa placeringsförsäkringar, om inte försäkringsmäklaren eller den sidoverksamma försäkringsmäklaren och kunden uttryckligen kommit överens om något annat. Innehållet i bestämmelserna i 50 § 1 och 2 mom. samt sätten att lämna uppgifter motsvarar vad som ovan redogjorts i fråga om 5 c § 2 och 3 mom. i lagen om försäkringsavtal. 

Enligt 47 a § ska en pensionsstiftelses styrelse göra upp en placeringsplan. Enligt 2 mom. ska en A-pensionsstiftelses eller en AB-pensionsstiftelses A-avdelnings placeringsplan innehålla riktlinjer för placeringspolitiken, vilka ska innehålla en redogörelse för metoderna för mätning av placeringsrisker och för riskkontroll och den strategi som A-pensionsstiftelsen och AB-pensionsstiftelsen i fråga om en A-avdelning följt vid fördelningen av sina placerade tillgångar med beaktande av pensionsåtagandenas art och varaktighet. Enligt 42 o § 1 mom. 2 punkten ska en utredning om principerna för pensionsstiftelsernas investeringspolicy dessutom täcka in åtminstone hur miljöfaktorer, sociala faktorer och företagsstyrningsfaktorer beaktas i investeringspolicyn. Enligt 2 mom. ska pensionsstiftelserna offentliggöra en utredning om principerna för investeringspolicyn. 

Enligt lagen om pensionsstiftelser ska pensionsstiftelserna informera om omfattningen av de försäkrades rätt till pension, förutsättningarna och valmöjligheterna i anslutning till erhållandet av förmånerna samt inom skälig tid om ändringar av stadgarna. Vid pensionsavgång eller när andra förmåner ska betalas ut ska varje förmånstagare få information om de förmåner som de har rätt till (se 49 a § 1 och 3 mom.). Dessutom har de försäkrade rätt att få och begära att få information om riktlinjerna för pensionsanstaltens investeringspolicy och utförlig information om målnivån för pensionsförmånerna och förmånernas belopp när försäkringsförhållandet upphör (se 49 b § 1 och 2 mom.). 

Bestämmelser om information som ska tillhandahållas försäkrade som omfattas av ett tilläggspensionsarrangemang finns i 49 g och 49 h §. Enligt 49 g § 1 mom. 3 punkten ska information ges om huruvida miljöfaktorer, klimatfaktorer, sociala faktorer och företagsstyrningsfaktorer beaktas i investeringsstrategin och i så fall på vilket sätt, och enligt 4 mom. ska information ges om var ytterligare information finns tillgänglig. I 2 mom. sägs att när de försäkrade står för investeringsrisken eller kan fatta investeringsbeslut, ska pensionsstiftelsen ge presumtiva försäkrade information om den historiska avkastningen från investeringar relaterade till tilläggspensionsarrangemanget under minst fem år eller för alla år som tilläggspensionsarrangemanget förvaltats, om denna period understiger fem år, samt information om strukturen på kostnader som bärs av försäkrade och förmånstagare.  

Enligt 83 f § ska styrelsen för en pensionskassa göra upp en placeringsplan. Innehållet i 83 f § 2 mom. samt 77 o § 1 mom. 2 punkten och 2 mom. motsvarar det som redogjorts ovan i fråga om 47 a och 42 o § i lagen om pensionsstiftelser. 

I 84 a och 84 b § finns det sådana bestämmelser om information som till sitt innehåll motsvarar den information som angetts ovan i fråga om 49 a och 49 b i lagen om pensionsstiftelser. 

Bestämmelser om information som ska tillhandahållas försäkrade som omfattas av ett tilläggspensionsarrangemang finns i 84 g och 84 h §. Innehållet i 84 g § 1 mom. 3 och 4 punkten och 2 mom. motsvarar det som redogjorts ovan i fråga om 49 g § i lagen om pensionsstiftelser. 

Bokföringslagen innehåller bestämmelser om så kallade företag av allmänt intresse, nedan PIE-företag (1 kap. 9 §) och om deras informationsskyldighet, som gäller en icke-finansiell rapport (3 a kap.). Enligt 9 § är företag av allmänt intresse i Finland finländska sammanslutningar som har emitterat aktier, skuldebrev eller andra värdepapper som är föremål för handel på en reglerad marknad enligt 2 kap. 5 § i värdepappersmarknadslagen (746/2012), kreditinstitut enligt 1 kap. 7 § i kreditinstitutslagen och försäkringsbolag enligt 1 kap. 1 § i försäkringsbolagslagen. Den bestämmelse i försäkringsbolagslagen som det hänvisas till har inte uteslutits i 1 § 3 mom. i lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag (354/1997), vilket innebär att den bestämmelse som det hänvisas till täcker in även arbetspensionsförsäkringsbolag i Finland. Bestämmelsen baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG. 

Enligt 3 a kap. ska ett PIE-företag vars genomsnittliga antal anställda under räkenskapsperioden överstiger 500 personer, tidigare definierat stort PIE-företag, också ta in en icke-finansiell rapport i sin verksamhetsberättelse. Ett stort PIE-företags rapport ska åtminstone innehålla information om hur företaget sköter frågor som gäller miljö, sociala förhållanden och personal, respekt för mänskliga rättigheter samt bekämpning av korruption och mutor. Information ska lämnas i den utsträckning som krävs för att konsekvenserna av den bokföringsskyldiges verksamhet ska kunna förstås. Rapporten ska också uppta en kort beskrivning av det stora PIE-företagets modell för affärsverksamheten, en beskrivning av de verksamhetsprinciper som det stora PIE-företaget har följt vid skötseln av sina icke-finansiella frågor, resultaten av verksamhetsprinciperna samt övriga preciserande uppgifter. Bestämmelserna i 3 a kap. baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/95/EU om ändring av direktiv 2013/34/EU vad gäller vissa stora företags och koncerners tillhandahållande av icke-finansiell information och upplysningar om mångfaldspolicy. 

Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen är direkt tillämplig lagstiftning, och därför behöver inte EU-lagstiftningens upplysningsskyldigheter skrivas in i någon nationell lag. De centrala nationella lagarna, det vill säga lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, försäkringsbolagslagen, lagen om försäkringsdistribution, lagen om pensionsstiftelser, lagen om försäkringskassor och bokföringslagen, innehåller i princip inte några bestämmelser om hållbarhetsrelaterade skyldigheter. Det finns dock behov av att granska bestämmelserna i dessa lagar. Den granskningen följer här nedanför. Eftersom förordningarna är direkt tillämplig lagstiftning och bestämmelser om skyldigheter att lämna upplysningar inte tas in i någon nationell lag, kan det med tanke på en tydlig lagstiftningshelhet vara motiverat att i lagarna ta in informativa hänvisningar till förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen. Dessutom bör frågor som rör tillsyn över informationsskyldighet bedömas särskilt. En sådan bedömning finns i avsnitt 3.4, som gäller myndigheternas befogenheter. 

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra policyer för integreringen av hållbarhetsrisker i beslutsfattandet eller investeringsrådgivningen. Inte heller försäkringsbolagslagen innehåller några bestämmelser om offentliggörande av motsvarande skyldigheter när det gäller placering eller försäkringsrådgivning. Lagen om försäkringsdistribution innehåller inte några bestämmelser om skyldighet för försäkringsmäklare att på en webbplats offentliggöra policyer för hållbarhetsrisker i anknytning till försäkringsrådgivning. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte några explicita bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra policyer för integreringen av hållbarhetsrisker i beslutsfattande som gäller investeringar. (Jämför artikel 3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.)  

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra due diligence-policyer med avseende på huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer i anknytning till investeringsbesluten eller investeringsrådgivningen, eller om skyldighet att förklara varför negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer inte beaktas. Försäkringsbolagslagen innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra information om de uppgifter som nämns ovan. Inte heller lagen om pensionsstiftelser eller lagen om försäkringskassor innehåller några explicita bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra due diligence-policyer med avseende på investeringsbeslutens huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer, eller om skyldighet att förklara varför negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer inte beaktas. (Jämför artikel 4.1–4.5 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.) Lagen om försäkringsdistribution innehåller inte heller några bestämmelser om försäkringsmäklares skyldighet att på en webbplats offentliggöra information om hur de i sin försäkringsrådgivning beaktar huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer eller skyldighet att förklara varför de inte beaktas (jämför artikel 4.5 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar). 

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte i fråga om investeringsbeslut eller investeringsrådgivning några bestämmelser om skyldighet att innan avtal ingås ge en beskrivning av på vilket sätt hållbarhetsriskerna är integrerade eller en bedömning av hållbarhetsriskernas inverkan på avkastningen av investeringarna. Försäkringsbolagslagen innehåller inte heller några bestämmelser om motsvarande skyldigheter i fråga om investeringsbeslut eller försäkringsrådgivning. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte i fråga om investeringsbeslut några explicita bestämmelser om skyldighet att innan avtal ingås ge de försäkrade, förmånstagarna eller deras företrädare en beskrivning av på vilket sätt hållbarhetsriskerna är integrerade eller en bedömning av hållbarhetsriskernas inverkan på avkastningen av investeringarna. Lagen om försäkringsavtal innehåller inte explicit i fråga om försäkringsbolag eller ombud några bestämmelser om skyldighet att innan avtal ingås ge försäkringssökandena en beskrivning av på vilket sätt hållbarhetsriskerna är integrerade eller en bedömning av hållbarhetsriskernas inverkan på avkastningen av investeringarna. (Jämför artikel 6.1 och 6.2 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.) Lagen om försäkringsdistribution innehåller inte några explicita bestämmelser om försäkringsmäklares skyldighet att lämna försäkringssökandena de upplysningar som nämns ovan (jämför artikel 6.2 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar). 

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte några bestämmelser om att i upplysningar som lämnas innan avtal ingås eller i regelbundna rapporter inkludera redogörelser för hållbarhetsrisker, negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer eller hållbarhetsaspekter. Försäkringsbolagslagen och lagen om försäkringsavtal innehåller inte några bestämmelser om att upplysningarna ska presenteras specifikt för olika försäkringsslag. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte heller några bestämmelser om att upplysningarna ska presenteras specifikt för olika pensionsslag (jämför artikel 6.3, artiklarna 7–9 och artikel 11.1–11.3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar).  

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att lämna upplysningar om investeringsbeslutens huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer, eller om skyldighet att förklara varför negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer inte beaktas. Inte heller försäkringsbolagslagen innehåller några bestämmelser om skyldighet att ge försäkringssökandena motsvarande upplysningar. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte några explicita bestämmelser om skyldighet att ge de försäkrade, förmånstagarna eller deras företrädare upplysningar om investeringsbeslutens huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer, eller om skyldighet att förklara varför negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer inte beaktas. Lagen om försäkringsavtal innehåller inte några bestämmelser om försäkringsbolagens skyldighet att lämna försäkringssökandena upplysningar om investeringsbeslutens huvudsakliga negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer, eller om skyldighet att förklara varför negativa konsekvenser för hållbarhetsfaktorer inte beaktas. (Jämför artikel 7 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.) 

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder och lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att lämna upplysningar om drag som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper eller en kombination av dessa egenskaper, vilken metod som används vid beräkning av dem eller om deras referensvärden. Försäkringsbolagslagen och lagen om försäkringsavtal innehåller inte några bestämmelser om motsvarande skyldighet i fråga om informationen till försäkringssökande. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte några explicita bestämmelser om skyldighet att lämna de försäkrade, förmånstagarna eller deras företrädare upplysningar om drag som främjar miljörelaterade eller sociala egenskaper eller en kombination av dessa egenskaper, vilken metod som används vid beräkning av dem eller om deras referensvärden. (Jämför artikel 8.1 och 8.2 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.) 

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, försäkringsbolagslagen, lagen om försäkringsavtal, lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att lämna upplysningar om att en försäkring har hållbar investering som mål eller en minskning av koldioxidutsläpp som mål, de metoder som används för beräkning av dem eller om deras referensvärden (jämför artikel 9.1–9.4 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar).  

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och försäkringsbolagslagen innehåller inte några bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra en beskrivning av främjandet av miljörelaterade eller sociala egenskaper och av hållbar investering, de metoder som används för att bedöma målen eller om deras referensvärden. Försäkringsbolagslagen innehåller inte heller några bestämmelser om att upplysningarna på webbsidorna ska presenteras specifikt för olika försäkringsslag. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte heller några explicita bestämmelser om skyldighet att på en webbplats offentliggöra en beskrivning av främjandet av miljörelaterade eller sociala egenskaper och av hållbar investering, de metoder som används för att bedöma målen eller om deras referensvärden. Lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte heller några bestämmelser om att upplysningarna på webbsidorna ska presenteras specifikt för olika pensionsslag. (Jämför artikel 10.1 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar samt i fråga om innehållet i upplysningarna följande artiklar som avses där: artikel 8.1 och 8.2, artikel 9.1–9.4 och artikel 11.1.)  

Lagen om investeringstjänster, lagen om placeringsfonder, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, försäkringsbolagslagen, lagen om försäkringsavtal, lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor innehåller inte några bestämmelser om att i upplysningar som lämnas innan avtal ingås eller i regelbundna rapporter när det gäller taxonomiramverket inkludera information om transparens i fråga om miljömässigt hållbara investeringar, i fråga finansiella produkter som främjar miljörelaterade egenskaper eller i fråga om andra finansiella produkter (jämför artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen). 

Stora PIE-företag enligt bokföringslagen ska enligt gällande lag lämna in en icke-finansiell rapport. Artikel 8 i taxonomiförordningen ålägger stora PIE-företag ytterligare åtaganden beträffande upplysningsskyldigheterna. Det är dock inte befogat att till bokföringslagen foga bestämmelser om skyldigheter enligt artikel 8, eftersom förordningen är direkt tillämplig rätt.  

Eftersom det är fråga om förordningar som är direkt tillämplig lagstiftning behöver inte de nationella lagarna ändras beträffande upplysningsskyldigheterna, eftersom de lagar som behandlats ovan inte innehåller några motsvarande bestämmelser eller bestämmelser som tangerar ämnet. För att lagstiftningen ska bli tydlig kan det dock finnas behov av att i de nationella lagarna ta in hänvisande bestämmelser till förordningarna. 

Enligt artikel 17 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska förordningen inte tillämpas på försäkringsförmedlare som tillhandahåller försäkringsrådgivning eller på värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning, om de har färre än tre anställda. Om en medlemsstat så önskar får den besluta att tillämpa förordningen också på dessa aktörer. Det bedöms att den medlemsstatsoption som avses i artikel 17 inte behöver tas i bruk, till den del optionen gäller försäkringsförmedlare som tillhandahåller rådgivning med avseende på försäkringsbaserade investeringsprodukter och som har endast en eller två anställda. Det finns ett relativt stort antal aktörer av detta slag, och nyttan av en sådan ytterligare upplysningsskyldighet beräknas inte vara särskilt betydande i ett helhetsperspektiv. Det bedöms att det finns behov av att ta i bruk medlemsstatsoptionen när det gäller värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning och som har färre än tre anställda. I Finland finns det bara några få värdepappersföretag med färre än tre anställda, och därför finns det behov av att dryfta möjligheten att aktivera medlemsstatsoptionen. För att optionen ska kunna tas i bruk måste lagen om investeringstjänster ändras. 

Ersättning 

I 15 kap. föreskrivs det om ett fondbolags skyldighet att lämna detaljerade uppgifter om fondbolagets ersättningspolicy i fondbolagets fondprospekt och faktablad. Kapitlet innehåller också bestämmelser om att fondbolagets årsberättelse ska innehålla uppgifter om det sammanlagda ersättningsbeloppet till personalen, om hur ersättningarna har beräknats och om väsentliga ändringar av ersättningspolicyn.  

Bestämmelser om allmänna krav på ersättningssystemet finns i 4 kap. 3 §. Ett fondbolag ska ha ett ersättningssystem som omfattar bolagets ersättningspolicy och ersättningspraxis. Systemet ska uppfylla de krav som ställs i lagen om placeringsfonder med beaktande av fondbolagets storlek och interna organisation samt affärsverksamhetens art, omfattning och komplexitet.  

Ersättningssystemet ska vara förenligt med en god och effektiv riskhantering inom fondbolaget och det får inte uppmuntra till sådan risktagning som strider mot stadgarna eller riskprofilen för en placeringsfond som fondbolaget förvaltar. Ersättningssystemet ska vara förenligt med affärsstrategin, målen för investeringsverksamheten, värderingarna och intressena för fondbolaget och den placeringsfond som fondbolaget förvaltar samt för investeraren. I ersättningssystemet ska det dessutom ingå åtgärder för att undvika intressekonflikter.  

Lagen om placeringsfonder innehåller inga bestämmelser om sanktion vid försummelse att iaktta bestämmelserna om allmänna krav på ersättningspolicyn (4 kap. 3 §), men av 15 kap. 3 § följer att uppgifter om ersättningspolicyn ska fogas till fondprospektet. Överträdelse av 15 kap. 3 § har sanktionerats med påföljdsavgift (27 kap. 2 § 2 mom. 8 punkten).  

Förvaltnings- och styrningssystem

Bestämmelser om förvaltnings- och styrningssystem finns i 6 b kap. Enligt kapitlets 1 § ska 7 kap. 1–3 och 5–7 § och 8 kap. i kreditinstitutslagen tillämpas på förvaltning och styrning av värdepappersföretag. På värdepappersföretag tillämpas därmed på samma sätt som på kreditinstitut vad som i 8 kap. i kreditinstitutslagen föreskrivs om ersättningar.  

Bestämmelser om värdepappersföretagets styrelse och dess uppgifter finns i 6 b kap. 2 § i lagen om investeringstjänster. Värdepappersföretagets styrelse ska definiera de förvaltnings- och styrningssystem varmed det säkerställs att värdepappersföretaget sköts på ett effektivt och stabilt sätt som främjar kundernas intressen samt förtroendet för marknaden. Dessutom ska styrelsen övervaka verkställigheten av förvaltnings- och styrningssystemen.  

Enligt 6 b kap. 2 § 2 mom. 3 punkten ska värdepappersföretagets styrelse definiera och godkänna de ersättningssystem som tillämpas på personer som tillhandahåller investeringstjänster så att systemet uppmuntrar till ansvarsfull affärsverksamhet, jämlikt bemötande av kunderna och undvikande av intressekonflikter i kundrelationer.  

Styrelsen ska regelbundet bedöma om de strategiska målen för tillhandahållande av investeringstjänster och sidotjänster och för bedrivande av investeringsverksamhet är tillräckliga och hur de uppnåtts samt utvärdera förvaltnings- och styrningssystemens effektivitet.  

Incitament

Enligt 10 kap. 6 § 8 mom. i lagen om investeringstjänster ska ett värdepappersföretag säkerställa att det inte ersätter sina anställda eller bedömer deras prestationer på ett sätt som står i strid med företagets skyldighet att agera i kundernas bästa intresse. Värdepappersföretaget ska inte ha arrangemang som genom ersättningar, försäljningsmål eller andra sätt skulle kunna ge personalen incitament att rekommendera en icke-professionell kund andra än sådana finansiella instrument som lämpar sig bäst för kunden. 

Enligt 7 kap. 7 § i kreditinstitutslagen ska värdepappersföretagen på sina webbsidor informera om hur de efterlever bland annat bestämmelserna om allmänna krav på förvaltnings- och styrningssystem. Enligt 8 kap. 15 § i kreditinstitutslagen gäller det dessutom att på webbsidorna informera om efterlevnaden av vad som i det kapitlet föreskrivs om ersättningar. 

Ersättningar

Bestämmelser om ersättningar i kreditinstitut finns i 8 kap. Enligt 8 kap. 1 § 1 mom. ska kreditinstitutets och dess finansiella företagsgrupps storlek, juridiska och administrativa struktur, verksamhetens art, omfattning och komplexitet och varje ersättningstagares uppgifter och ansvar beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i kapitlet.  

Bestämmelser om allmänna krav på ersättningssystem finns i 8 kap. 3 §. Kreditinstitutets ersättningssystem ska vara förenliga med institutets och dess finansiella företagsgrupps affärsstrategi, mål och värderingar samt motsvara institutets och dess finansiella företagsgrupps intressen på lång sikt. Systemen ska också vara förenliga med och främja en god och effektiv riskhantering inom institutet och dess finansiella företagsgrupp. Ersättningssystemen får inte utgöra incitament till risktagande som överskrider den risknivå som fastställts på basis av institutets och den finansiella företagsgruppens risktäckningskapacitet eller en i övrigt hållbar risknivå. 

Bestämmelser om övervakning av ersättningssystem finns i 8 kap. 4 §, bestämmelser om en ersättningskommitté finns i dess 5 §, och bestämmelser om personer som arbetar inom kontrollfunktioner och om ersättning till dem finns i 6 §. I 7–9 § föreskrivs det om ersättningar och hur de bestäms. 

Enligt 8 kap. 15 § ska kreditinstituten på sina webbsidor informera om hur de efterlever bestämmelserna i kapitlet.  

Ersättningssystem

Bestämmelser om ersättningssystem som ska tillämpas på AIF-förvaltare finns i 7 kap. 7 §. Av 1 kap. 3 § följer att paragrafen om ersättningssystem tillämpas endast på AIF-förvaltare med auktorisation, inte på registreringsskyldiga AIF-förvaltare. AIF-förvaltarens ersättningssystem ska vara förenliga med en sund och effektiv riskhantering.  

Ersättningssystemet får inte uppmuntra till risktagande som strider mot riskprofilen eller stadgarna för AIF-förvaltaren eller förvaltade AIF-fonder. En AIF-förvaltares ersättningssystem ska stämma överens med affärsstrategin, målen och värderingarna för förvaltaren, förvaltade AIF-fonder eller dem som investerat i fonderna samt vara uppbyggt på ett sådant sätt att intressekonflikter kan undvikas. 

AIF-förvaltare är inte skyldiga att offentliggöra sin ersättningspolicy.  

Bestämmelser om ett försäkringsbolags ersättningssystem finns i 6 kap. 17 §. Bestämmelser om de principer som ska iakttas i fråga om ersättningssystemet finns dessutom i artikel 275 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2015/35 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG om upptagande och utövande av försäkringsverksamhet (Solvens II). 

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/17 om försäkringsdistribution och lagen om försäkringsdistribution innehåller inte några bestämmelser om skyldighet för ombud eller försäkringsmäklare att utforma en separat ersättningspolicy eller skapa ett ersättningssystem.  

Bestämmelser om pensionsstiftelsernas skyldighet att utforma en löne- och arvodespolicy samt bestämmelser om innehållet i policyn finns i 42 g §.  

Bestämmelser om försäkringskassornas skyldighet att utforma en löne- och arvodespolicy samt bestämmelser om innehållet i policyn finns i 77 g § 

Enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, taxonomiförordningen och ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden ska medlemsstaterna föreskriva om behöriga myndigheter. Därför bör lagen om Finansinspektionen granskas med tanke på eventuella ändringsbehov. 

Artikel 14 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheterna övervakar finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares efterlevnad av kraven i förordningen. De behöriga myndigheterna ska ha alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen. För ordnandet av tillsyn över efterlevnaden av förordningen bör lagen om Finansinspektionen kompletteras när det gäller bestämmelserna om behöriga myndigheter.  

Bestämmelser om behöriga myndigheter finns också i artikel 21 i taxonomiförordningen. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att de behöriga myndigheter om vilka det föreskrivs också i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar följer efterlevnaden av kraven i artiklarna 5, 6 och 7 i taxonomiförordningen. Också ordnandet av tillsynen över efterlevnaden av taxonomiförordningen förutsätter att lagen om Finansinspektionen kompletteras när det gäller bestämmelserna om behöriga myndigheter.  

Enligt artikel 14.2 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och artikel 21.2 i taxonomiförordningen ska de behöriga myndigheterna samarbeta och förse varandra, utan onödigt dröjsmål, med den information som är relevant för fullgörandet av deras uppgifter enligt förordningen. Vad som i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och i taxonomiförordningen föreskrivs om de behöriga myndigheternas samarbetsförpliktelse förutsätter inte några nationella ändringar av lagstiftningen, eftersom 50 § i lagen om Finansinspektionen innehåller en bestämmelse om allmän samarbetsförpliktelse i förhållande till andra EES-tillsynsmyndigheter. 

Lagen om Finansinspektionen behöver inte ändras när det gäller den behöriga myndighet som avses i ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden. Gällande 50 k § innehåller redan en bestämmelse om att Finansinspektionen är den behöriga myndighet som avses i referensvärdesförordningen.  

Dessutom är bestämmelserna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, taxonomiförordningen och ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden i lagen om Finansinspektionen avsedda bestämmelser om finansmarknaden, vilket innebär att Finansinspektionen vid behov kan tillämpa vad som i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen föreskrivs om befogenheter som gäller rätt att få uppgifter, om tillsynsbefogenheter samt om andra befogenheter, såsom verkställighetsförbud och rättelseuppmaning enligt 33 § och vite enligt 33 a § som förstärkta tillsynsmetoder.  

I enlighet med taxonomiförordningen och ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden ska medlemsstaterna fastställa regler om åtgärder och sanktioner vid överträdelse av lagstiftningen. Eftersom påföljdsregleringen ska vara proportionerlig och samstämmig, bör den nationella påföljdsregleringen uppdateras också med tanke på skyldigheterna att lämna upplysningar enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.  

Enligt artikel 22 i taxonomiförordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om åtgärder och sanktioner vid överträdelser av artiklarna 5, 6 och 7. Åtgärderna och sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Förordningen uppställer inga förpliktelser i fråga om minimi- eller maximisanktioner. Artiklarna 5, 6 och 7 i taxonomiförordningen kompletterar de bestämmelser om skyldigheter att tillhandahålla information som finns i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar.  

Vid valet av nationella påföljdsslag ska EU-rättens rättsprinciper följas. En sådan princip är likvärdighetsprincipen, enligt vilken medlemsstaterna ska se till att en påföljd vid överträdelse av EU-rätten i fråga om grunderna och förfarandena fastställs på liknande sätt som vid en likadan och i fråga om allvarlighetsgraden jämförbar överträdelse av nationell rätt. 

För att det ska bli möjligt att verkställa effektiva, proportionella och avskräckande åtgärder och sanktioner med anledning av överträdelse av artiklarna 5, 6 och 7 i taxonomiförordningen gäller det att komplettera lagen om Finansinspektionen i fråga om administrativa påföljder.  

Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller inte några direkta bestämmelser om påföljder vid överträdelse av förordningen. För att det nationella påföljdssystemet ska vara enhetligt förutsätts det dock att det beträffande påföljder vid försummelse att iaktta bestämmelserna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar föreskrivs på liknande sätt som det i gällande lagstiftning föreskrivs om överträdelse av bestämmelserna om motsvarande skyldigheter. Enligt lagen om placeringsfonder, lagen om investeringstjänster, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen om försäkringsdistribution är överträdelser av bestämmelserna om informationsskyldighet för närvarande förenade med påföljdsavgifter. Enligt exempelvis 27 kap. 2 § 2 mom. 8 punkten i lagen om placeringsfonder påförs påföljdsavgift vid överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om marknadsföring och information till investerare, om överträdelsen eller försummelsen upprepas. Enligt 15 kap. 2 § 6 mom. 8 punkten i lagen om investeringstjänster påförs påföljdsavgift för överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om informationsskyldighet och förfaranden i kundförhållanden. Också enligt 22 kap. 2 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder påförs påföljdsavgift vid överträdelse av eller försummelse att iaktta bestämmelserna om marknadsföring och information till investerare. Även om överträdelser av bestämmelserna om informationsskyldighet enligt lagen om placeringsfonder, lagen om investeringstjänster, lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och lagen om försäkringsdistribution enligt gällande lag medför påföljdsavgift, gäller det vid övervägande av ett nytt påföljdssystem att också bedöma möjligheten att påföra en ordningsavgift vid försummelse att iaktta bestämmelserna om lämnande av hållbarhetsrelaterade upplysningar. 

Det nuvarande nationella påföljdssystemet som helhet och dess interna regleringssystematik utgör en viktig utgångspunkt för bedömningen när det gäller avvägningen av påföljdernas proportionalitet. Principen om proportionalitet förutsätter å andra sidan att påföljderna står i proportion till gärningarnas och försummelsernas skadlighet och klandervärdhet. Vid övervägande av att införa administrativa påföljder gäller det således alltid att bedöma om de mål som eftersträvas med tillsynsverksamheten kan nås med lindrigare metoder eller med andra administrativa påföljder. Det ska finnas ett motiverat regleringsbehov relaterat till effektiv och fungerande tillsyn, vilket uttryckligen talar för att den aktuella sanktionen införs för att ett bakomliggande samhälleligt mål ska nås. Påföljdsskalorna ska också stå i ett logiskt förhållande till varandra. 

Administrativa sanktioner kan anses lämpa sig framför allt för situationer där det beträffande klandervärdhet är fråga om förhållandevis ringa eller andra dylika överträdelser av och försummelser att iaktta den sektorsspecifika lagstiftningen och där det är enkelt att bevisa att bestämmelserna om i lag föreskrivna förpliktelser har överträtts. 

De förpliktelser som anges i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen kan inte anses vara av en sådan allvarlighetsgrad att det är skäl att kriminalisera förfaranden som strider mot dem. Med beaktande av den ovannämnda likvärdighetsprincipen som bygger på EU-rätten, liksom även med beaktande av det gällande nationella påföljdssystemets systematik, kan den mest motiverade och adekvata nationella lösningen anses vara att det föreskrivs om administrativa påföljder som påföljder vid överträdelse av de förpliktelser som föreskrivits med stöd av förordningarna. Den nationella påföljdsbedömningen omfattar de artiklar i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar där finansmarknadsaktörerna eller de finansiella rådgivarna åläggs förpliktelser (artiklarna 3–13). 

Ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden förutsätter att medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt ska ge de behöriga myndigheterna befogenhet att påföra lämpliga administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder också vid överträdelser av artiklarna 19a–19c som fogats till förordningen. Ändringsförordningen förutsätter att 40 § 2 mom. 6 punkten i lagen om Finansinspektionen ändras.  

Administrativa påföljder som Finansinspektionen påför är enligt lagen om Finansinspektionen ordningsavgift, offentlig varning och påföljdsavgift. Dessutom kan Finansinspektionen begära att polisen undersöker saken. År 2019 lämnade Finansinspektionen in två sådana begäranden till polisen och meddelade en offentlig varning och påförde fem påföljdsavgifter men inte en enda ordningsavgift. Motsvarande siffror för 2018 var fem begäranden om att polisen undersöker saken, tre offentliga varningar och tre påföljdsavgifter. Inte heller 2018 påförde Finansinspektionen någon ordningsavgift. De överträdelser som medförde administrativa påföljder gällde till övervägande del att kunden var bekant, missbruk av insiderinformation, dröjsmål med flaggningsanmälan, försummelse att iaktta bestämmelserna om rapportering av transaktioner och överträdelse av bestämmelserna om informationsskyldighet.  

Utöver de administrativa påföljder som beskrivs ovan behandlade Finansinspektionen under 2019 sammanlagt 151 tillsynsfall med anknytning till i första hand missbruk av insiderinformation och handel på värdepappersmarknaden. Femton tillsynsfall gällde informationsskyldighet. År 2018 behandlade Finansinspektionen 108 tillsynsfall, av vilka 13 gällde informationsskyldighet. 

I förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och i taxonomiförordningen föreskrivs det att medlemsstaterna ska utse en behörig myndighet som ska övervaka att förordningarna efterlevs. Därför föreslås att det till 6 kap. i lagen om Finansinspektionen fogas en ny paragraf enligt vilken Finansinspektionen ska vara behörig myndighet enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen. 

Till 6 kap. i lagen om Finansinspektionen fogas enligt förslaget en ny 50 t §, i vars 1 mom. det föreskrivs att Finansinspektionen är den behöriga myndighet som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. I artikel 14 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar föreskrivs det att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheter som har utsetts i enlighet med sektorsspecifik lagstiftning, övervakar finansmarknadsaktörers och finansiella rådgivares efterlevnad av kraven i förordningen. De behöriga myndigheterna ska ha alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen. 

I den nya 50 § 2 mom. ska det föreskrivas att Finansinspektionen fungerar är den behöriga myndighet som avses i taxonomiförordningen. Enligt artikel 21 i taxonomiförordningen ska de behöriga myndigheter som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar övervaka att finansmarknadsaktörerna efterlever kraven i artiklarna 5, 6 och 7 i taxonomiförordningen.  

EU-förordningarnas förenlighet med det nationella påföljdssystemet

Enligt taxonomiförordningen och ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden ska medlemsstaterna lagstifta om åtgärder och påföljder som ska tillämpas vid överträdelser. Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller inga sanktionsbestämmelser för överträdelse eller försummelse av bestämmelser i förordningen, varför det föreslås att sådan reglering införs med tanke på konsekvensen i det nationella påföljdssystemet och finansmarknadens pålitlighet. Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar stöder sig på och kompletterar i många avseenden gällande EU:s lagstiftning för finansmarknaden 1) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/61/EU av den 8 juni 2011 om förvaltare av alternativa investeringsfonder samt om ändring av direktiv 2003/41/EG och 2009/65/EG och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 1095/2010, 2) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), 3) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2341 av den 14 december 2016 om verksamhet i och tillsyn över tjänstepensionsinstitut, 4) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 345/2013 av den 17 april 2013 om europeiska riskkapitalfonder, 5) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 346/2013 av den 17 april 2013 om europeiska fonder för socialt företagande, 6) Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/65/EG av den 13 juli 2009 om samordning av lagar och andra författningar som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), 7) Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, 8) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/97 av den 20 januari 2016 om försäkringsdistribution (omarbetning), 9) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/760 av den 29 april 2015 om europeiska långsiktiga investeringsfonder och 10) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1238 av den 20 juni 2019 om en paneuropeisk privat pensionsprodukt (PEPP-produkt).. Den som försummat informationsskyldigheterna i den har oftast påförts påföljdsavgifter.  

Överträdelse av upplysningsskyldigheter för finansmarknadsaktörer omfattas av administrativa påföljder, varför det i detta fall inte finns skäl att föreslå straffrättsliga påföljder. Administrativa påföljder för finansmarknadsaktörer åläggs av Finansinspektionen, och den rättsliga ramen för administrativa påföljder har fastställts i lagen om Finansinspektionen. Finansinspektionen kan ingripa i överträdelser med ordningsavgifter, offentliga varningar eller påföljdsavgifter enligt den nationella ramen eller EU-ramen eller vid behov använda sanktioner som anges i 3 kap. i lagen om Finansinspektionen, såsom vite. Utan uttryckliga bestämmelser kan Finansinspektionen inte påföra andra administrativa påföljder för överträdelse än en offentlig varning. På ett allmänt plan har det för finansmarknadsaktörers överträdelse av informationsskyldigheter i den nationella ramen föreskrivits påföljdsavgifter. För en del mindre allvarliga överträdelser har en ordningsavgift ansetts vara tillräcklig. Eftersom det är fråga om EU-lagstiftning, kan man utöver påföljdsavgifter inom den nationella ramen även överväga möjligheten att tillämpa den tyngsta påföljdsavgiften enligt EU-ramen.  

Den nationella påföljdsregleringen bygger inte enbart på verkställighet av EU-lagstiftning, utan genom påföljdsregleringen säkerställs en fungerande marknad och Finansinspektionens möjligheter att ingripa vid överträdelser även mera generellt. Därför finns det i flera sektorslagar för finansmarknaden nationella bestämmelser om påföljdsavgifter. Sådana bestämmelser om påföljdsavgifter ingår bland annat i 15 kap. 2 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen och 15 kap. 2 § 1 mom. i lagen om investeringstjänster. Av bestämmelserna i fråga grundar sig en del på sådan EU-reglering som inte innehåller något uttryckligt krav på sanktionsavgifter, medan en del är rent nationella. Som exempel på det senare fallet kan nämnas 15 kap. 2 § 1 mom. i värdepappersmarknadslagen som avser överträdelse av bestämmelserna om förbud mot att lämna osann eller vilseledande information och om opartiskt tillhandahållande av tillräcklig information i 1 kap. 3 och 4 § i samma lag. De nationella påföljderna i fråga är likväl mera moderata än påföljder som grundar sig direkt på EU-lagstiftning.  

Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller ingen direkt skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva påföljder. För att den nationella påföljdsramen ska förbli konsekvent och för att eventuella oklarheter ska kunna undvikas bör det likväl lagstiftas om påföljder. Om inga sanktioner skulle påföras för en överträdelse av de informationsskyldigheter som anges i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, skulle Finansinspektionen endast kunna meddela en offentlig varning för överträdelsen men inte påföra administrativa sanktionsavgifter. Finansinspektionen skulle således inte nödvändigtvis kunna ingripa effektivt vid eventuella överträdelser. Detta skulle kunna uppfattas så att överträdelse av de informationsskyldigheter som gäller hållbarheten inte ses som lika allvarligt som överträdelse av andra informationsskyldigheter, såsom de informationsskyldigheter enligt EU-lagstiftning som informationsskyldigheterna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar bygger på. 

Men eftersom informationsskyldigheterna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och även i taxonomiförordningen innebär att väsentlig information om finansiella produkter ges kunden och allmänheten, bör sådana överträdelser jämställas med överträdelse av tidigare föreskrivna informationsskyldigheter. Därför bör påläggandet av påföljder vid överträdelser av informationsskyldigheter som anges i förordningarna jämföras med påläggandet av påföljder vid överträdelse av informationsskyldigheter som redan gäller. Den som försummar informationsskyldigheter påförs antingen en ordningsavgift eller en påföljdsavgift. Denna lösning ger Finansinspektionen en möjlighet att ingripa vid överträdelse av informationsskyldigheterna i förordningarna med trovärdiga medel.  

I taxonomiförordningen ingår ett krav om att för överträdelser av artiklarna 5– 7 fastställa regler om åtgärder och sanktioner som ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I allmänhet har en offentlig varning i sådana fall inte ansetts vara tillräcklig, utan det har ansetts motiverat att föreskriva särskilt om påföljds- och ordningsavgifter. Artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen kompletterar delvis artiklarna om informationsskyldighet i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, särskilt artiklarna 6, 8, 9 och 11. Därför måste dessa två förordningar betraktas som en helhet i fråga om informationsskyldigheterna. 

Om påföljdsavgifter påförs för överträdelse av artiklarna i taxonomiförordningen, skulle det vara inkonsekvent att inte påföra sanktioner för överträdelse av artiklarna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. I fråga om exempelvis finansiella produkter som avses i artiklarna 8 och 9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar skulle överträdelse av informationsskyldigheterna leda till påföljdsavgifter bara i fråga om ett slags information, nämligen information som avses i taxonomiförordningen, medan överträdelse av skyldigheten att lämna andra uppgifter skulle leda till en offentlig varning. En ännu större inkonsekvens skulle följa av att handlingar som bör innehålla bland annat de uppgifter som avses i artiklarna 8 och 9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar redan nu i många fall medför påföljdsavgifter enligt den nationella lagstiftningen om kraven inte uppfylls. En sådan inkonsekvens skulle orsaka oklarheter bland annat i fråga om tolkningen, om påföljderna för överträdelser som gäller uppgifter i handlingar vore olika.  

Storleken på de påföljdsavgifter för överträdelser som gäller handlingar vilka innehåller uppgifter som ska lämnas kunden innan avtal ingås är olika för olika aktörer, och det bör noteras att det i fråga om en del aktörer enligt den nuvarande ramen har använts ordningsavgifter för överträdelse av informationsskyldigheter. För exempelvis fondbolagens, värdepappersföretagens och försäkringsanstalternas del är påföljderna i fråga sådana högre påföljdsavgifter som hör till den så kallade EU-ramen eftersom handlingarna i fråga har definierats exakt i EU-direktiven. Motsvarande påföljdssystem för pensionsstiftelser och pensionskassor stöder sig i fråga om informationsskyldigheterna i hög grad på ordningsavgifter. Eftersom aktörerna ska behandlas lika vid överträdelse av samma skyldighet blir det klarast om samma administrativa påföljd föreskrivs för överträdelser av informationsskyldigheter som görs av finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som definieras i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. Enligt 41 § lagen om Finansinspektionen ska Finansinspektionen när den fastställer påföljdsavgiftens belopp utgå från en samlad bedömning och ta hänsyn till bland annat förfarandets art, omfattning och varaktighet samt gärningsmannens ekonomiska ställning. Dessutom ska Finansinspektionen enligt 41 b § i lagen om Finansinspektionen bestämma en gemensam påföljdsavgift vid överträdelse av två eller flera bestämmelser som för vilka en ordningsavgift eller påföljdsavgifter påförs. Enligt 42 § i lagen om Finansinspektionen kan Finansinspektionen vid mindre överträdelser ändra en påföljdsavgift till en offentlig varning. De bestämmelser som nämnts ovan anses göra det möjligt för Finansinspektionen att utföra prövning enligt behov och ingripa effektivt vid överträdelser, när en heterogen grupp av finansmarknadsaktörer påförs en administrativ påföljd på samma nivå, det vill säga i detta fall en påföljdsavgift enligt den nationella ramen. 

Dessutom innehåller förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ytterligare informationsskyldigheter som gäller finansiella produkter som tillhandahålls som hållbara eller som har karakteristiska drag som är förknippade med hållbarhet. I fråga om sådana finansiella produkter måste investeraren kunna lita på att hållbarhetsegenskaperna hos den finansiella produkt som erbjuds är riktiga så att så kallad gröntvätt inte kan ske. Att tillhandahålla finansiella produkter är inte obligatoriskt, utan valet att tillhandahålla en sådan produkt är alltid tjänsteleverantörens. 

Marknaden för hållbar och ansvarsfull finansiering växer. Investerarnas intresse för hållbarhetsaspekter av fonder och finansiella produkter har vuxit märkbart under de senaste åren. Därför ska det säkerställas att investerarna ges tillförlitlig information om finansiella produkters hållbarhet och att den information som ges är korrekt. Dessutom ska risken för så kallad gröntvätt minskas. Betydande missbruk och givande av vilseledande information kan i värsta fall leda till att den hållbara finansmarknaden försvagas genom att förtroendet för marknaden går förlorat. Därför behöver Finansinspektionen trovärdiga instrument för att ingripa när de hållbarhetsrelaterade informationsskyldigheterna inte iakttas.  

Av de orsaker som lagts fram ovan ska det i 4 kap. i lagen om Finansinspektionen enligt förslaget göras ändringar såväl i 38 § om ordningsavgifter som i 40 § om påföljdsavgifter. Underlåtelse att iaktta av artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen och artiklarna 3–13 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska enligt förslaget bestraffas med administrativa påföljder. Dessutom görs i 40 § 2 mom. de ändringar som behövs på grund av ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden. 

Ordningsavgift

Till 38 § 1 mom. i lagen om finansinspektionen fogas enligt förslaget en ny punkt där det föreskrivs att den som försummar eller bryter mot skyldigheterna enligt artikel 3, 5.1 eller 12 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en ordningsavgift. 

Det föreslås att den som bryter mot artikel 3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en ordningsavgift. Artikeln gäller transparens i fråga om policyer för hållbarhetsrisker. I artikeln åläggs finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare att på sina webbplatser offentliggöra information avseende sina policyer för integreringen av hållbarhetsrisker i finansmarknadsaktörernas investeringsbeslutsprocess och i de finansiella rådgivarnas investerings- eller försäkringsrådgivning. Med tanke på investerarnas beslutsfattande och tillgång till information är det viktigt att policyerna för hållbarhetsrisker kan jämföras tillförlitligt på marknaden. Det finns anledning att påföra sanktioner för brott mot eller försummelse av informationsskyldigheten för att säkerställa att bestämmelsen iakttas.  

Det är fråga om en informationsskyldighet som värdepappersföretag, kreditinstitut, placeringsfonder och AIF-förvaltare, försäkringsbolag samt tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor ska uppfylla. Redan tidigare har Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/828 om ändring av direktiv 2007/36/EG vad gäller uppmuntrande av aktieägares långsiktiga engagemang lett till att den nationella lagen kompletterats med en skyldighet för värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltare av alternativa investeringsfonder, försäkringsbolag som bedriver livförsäkring samt tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor att informera om principerna för ägarstyrningen när de fungerar som kapitalförvaltare. Lagstiftaren ansåg i tiden att en överträdelse av denna skyldighet är så obetydlig att det går att ingripa tillräckligt effektivt genom en offentlig varning som ges av Finansinspektionen http://www.eduskunta.fi//SV/vaski/HallituksenEsitys/Documents/RP_305+2018.pdf , s.107. Informationsskyldigheten enligt artikel 3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar kan delvis anses jämförbar med offentliggörandet av principerna för ägarstyrningen. Likväl är ägarstyrningen bara ett av de instrument som aktörerna har för att beakta hållbarhetsrisker. Den skyldighet som anges i artikel 3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar är således mera omfattande till sin betydelse och med hänsyn till helheten. Dessutom har intresset för finansmarknadsaktörernas ansvarstagande ökat betydligt under de senaste två åren. Sålunda kan en överträdelse av informationsskyldigheten enligt artikel 3 inte betraktas som så obetydlig att en offentlig varning är tillräcklig. Eftersom informationsskyldigheten enligt artikel 3 gäller offentliggörande av policyer och artikeln inte ger detaljerade anvisningar om deras innehåll, anses en ordningsavgift lämpligare än en påföljdsavgift.  

Enligt förslaget ska det för överträdelse av artikel 5.1 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar föreskrivas en ordningsavgift. Avsikten med den nationella sanktionen är att säkerställa att finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna uppfyller sin informationsskyldighet enligt artikel 5.1 genom att på sin webbplats offentliggöra information om hur ersättningspolicyerna är förenliga med integreringen av hållbarhetsrisker. Bestämmelsen avser att säkerställa att de slutliga investerarna ges den väsentliga informationen. För brott mot eller försummelse av artikel 5.2 i förordningen föreslås ingen sanktion, eftersom bestämmelsen anger vilken information som ska inkluderas i ersättningspolicyer som uppfyller sektorsspecifik lagstiftning.  

Eftersom det är fråga om värdepappersföretag, kreditinstitut, förvaltare av alternativa investeringsfonder, fondbolag, försäkringsbolag, försäkringsombud, försäkringsmäklare, tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor, kan det i och för sig föreslås att det ska föreskrivas en påföljdsavgift. Gällande lagstiftning är emellertid inte enhetlig när det gäller dessa aktörers ersättningspolicyer eller publiceringen av dem. Fondbolagen ska i sitt fondprospekt eller på sin webbplats offentliggöra information om sin ersättningspolicy (15 kap. 3 § i lagen om placeringsfonder). Värdepappersföretag och kreditinstitut ska informera om hur de efterlever bestämmelserna om ersättningar (8 kap. 15 § i kreditinstitutslagen). Förvaltare av alternativa investeringsfonder har inte en sådan informationsskyldighet. Försäkringsbolag ska ha ett ersättningssystem, men uppgifter om det behöver inte offentliggöras (6 kap. 17 § i försäkringsbolagslagen). Tilläggspensionsstiftelser och tilläggspensionskassor är skyldiga att upprätthålla en löne- och arvodespolicy, men under vissa förutsättningar behöver bara betydelsefulla uppgifter offentliggöras (42 g § i lagen om pensionsstiftelser och 77 g § i lagen om försäkringskassor). Försäkringsförmedlare är inte skyldiga att skapa ett ersättningssystem, eftersom det inte föreskrivs om saken i lagen om försäkringsdistribution. Eftersom det är fråga om ny lagstiftning som ska vara konsekvent och rättvis för aktörerna, anses en ordningsavgift vara ett skäligare alternativ än en påföljdsavgift. 

Även den som bryter mot eller försummar att iaktta artikel 12 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska enligt förslaget påföras en ordningsavgift. Enligt artikel 12.1 ska en finansmarknadsaktör säkerställa att information avseende dess policyer för hållbarhet enligt artikel 3, information om transparens i fråga om ersättningspolicyer enligt artikel 5 och information om transparens i fråga om främjandet av miljörelaterade eller sociala egenskaper och av hållbar investering enligt artikel 10 hållas uppdaterad på aktörens webbplats. När informationen ändras ska det därtill offentliggöra en tydlig förklaring av ändringen på samma webbplats. Enligt artikel 12.2 ska finansiell rådgivare på motsvarande sätt säkerställa att de uppgifter som ska offentliggöras enligt artiklarna 3 och 5 hållas uppdaterade och offentliggöra förklaringar av ändringar.  

Ovan har det föreslagits att det föreskrivs ordningsavgifter för överträdelse av artiklarna 3 och 5. Senare i propositionen föreslås påföljdsavgifter för överträdelse av artikel 10. I artiklarna 3 och 5 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar föreskrivs det bara om offentliggörande av de den information som avses där medan det i artikel 10 föreskrivs också om att informationen ska hållas uppdaterad. Offentliggörandet av uppgifter enligt artikel 10 gäller eventuellt offentliggörande av information om flera finansiella produkter, varför det har funnits ett behov att i denna artikel föreskriva också om att hålla informationen uppdaterad. I artikel 12 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar föreskrivs det att informationen i fråga som offentliggörs ska vara uppdaterad och att en förklaring ska offentliggöras vid betydande ändringar i informationen. Underlåtenhet att offentliggöra en sådan förklaring om ändringar kan anses vara en lindrigare förseelse än överträdelse av skyldigheten att offentliggöra och uppdatera information om en finansiell produkt på en webbplats, och den kan anses likvärdig med en överträdelse av artikel 3 eller 5. Om Finansinspektionen anser sig kunna göra tolkningen att en aktör har överträtt såväl någon av artiklarna 3, 5 och 10 som artikel 12, ska myndigheten vid fastställandet av påföljder använda sin prövningsrätt. Dessutom ska Finansinspektionen vid en sådan överträdelse fastställa en gemensam påföljdsavgift. 

För överträdelse av artikel 12 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar är det befogat att föreskriva en ordningsavgift, eftersom det är viktigt med tanke på investerarnas tillgång till information att finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna inte på sina webbplatser tillhandahåller inaktuell information som kan vilseleda den slutliga investeraren gällande hållbarhetsaspekter. Likväl är det fråga om uppdatering av tidigare offentliggjord information och eventuellt offentliggörande av en förklaring rörande ändringar. Att bryta mot eller försumma artikel 12 kan i princip under vissa förutsättningar jämställas med vilseledande marknadsföring. För sådan föreskrivs enligt gällande lag en påföljdsavgift (27 kap. 2 § 2 mom. 8 punkten i lagen om placeringsfonder, 15 kap. 2 § 6 mom. 8 punkten i lagen om investeringstjänster, 22 kap. 2 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). Om information som offentliggjorts på aktörens webbplats får stå kvar trots att den inte längre är aktuell och det leder till att den slutliga investeraren får en vilseledande bild av finansmarknadsaktören, den finansiella rådgivaren eller den finansiella produkten, är det fråga om vilseledande marknadsföring. All information som inte är uppdaterad kan likväl inte anses vara vilseledande marknadsföring, och sanktionen för den som bryter mot eller försummar artikel 12 bör därför inte vara lika tung som en påföljdsavgift. Därför anses en ordningsavgift vara en ändamålsenlig sanktion för den som bryter mot eller försummar artikel 12. 

Påföljdsavgift

Ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden. I propositionen föreslås en ändring i 40 § 2 mom. 6 punkten i lagen om Finansinspektionen, enligt vilken den som bryter mot angivna artiklar i referensvärdesförordningen ska påföras en påföljdsavgift. Genom ändringen föreskrivs en påföljdsavgift för den som bryter mot eller försummar artiklarna 19a–19c i ändringsförordningen om koldioxidsnåla referensvärden. Förslaget grundar sig på en ändring av artikel 42 i referensvärdesförordningen enligt vilken medlemsstaterna i enlighet med nationell rätt ska ge de behöriga myndigheterna befogenhet att i tillämpliga fall påföra lämpliga administrativa sanktioner och vidta andra administrativa åtgärder vid överträdelser av artikel 19a, 19b eller 19c, som lagts till genom ändringsförordningen. 

Artikel 19a gäller tillhandahållande av och bidrag till EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet. Artikel 19b gäller krav för EU-referensvärden för klimatomställning. Artikel 19c gäller uteslutande med avseende på EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet.  

Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. Till 40 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen ska det enligt förslaget fogas en ny punkt enligt vilken den som bryter mot eller försummar sina skyldigheter enligt någon av artiklarna 4.1–4.5, 6, 7, 8.1, 8.2, 9.1–9.4, 10.1, 11.1, 11.2 och 13.1 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Dessutom föreslås det att 40 § i lagen om Finansinspektionen kompletteras med ett nytt 6 mom. enligt vilket även närmare bestämmelser som utfärdas med stöd av förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen är sådana bestämmelser enligt 40 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen som omfattas av påföljdsavgifter. 

Det föreslås att den som bryter mot artikel 4.1–4.5 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Artikel 4 gäller transparens i fråga om negativa konsekvenser för hållbar utveckling på enhetsnivå. Dessutom kan artikel 3 på samma sätt som artikel 4 delvis anses påminna om den informationsskyldighet som gäller principerna för kapitalförvaltares ägarstyrning. Liksom är fallet med artikel 3 anses även skyldigheten enligt artikel 4 om transparens i fråga om hur negativa konsekvenser för hållbarheten beaktas omfatta mera än att principerna för ägarstyrningen offentliggörs. Artikel 4.2 c innehåller mycket riktigt en hänvisning till principerna för ägarstyrningen, och artikeln ålägger finansmarknadsaktören att i den information som ska offentliggöras enligt artikeln inkludera en sammanfattning av sina av policyer för aktieägarengagemang om gällande lagstiftning medför en skyldighet att offentliggöra informationen i fråga. I motsats till artikel 3 och principerna för ägarstyrningen inbegriper informationsskyldigheten i artikel 4 krav på innehållet. Därför anses en påföljdsavgift lämpligare än en ordningsavgift. Det är befogat att införa påföljder också för den som bryter mot eller försummar artikel 4, eftersom den slutliga investeraren lätt bör kunna kontrollera på finansmarknadsaktörens eller den finansiella rådgivarens webbplats om de beaktar skadliga effekter på hållbarhetsfaktorerna i sina investeringsbeslut eller inte.  

Dessutom kommer artiklarna 4 och 7 i förordningen med tiden att bilda en helhet ur enhetens synvinkel. Därför bör påföljdens nivå för de två artiklarna vara lika. Det finns även ett behov att jämföra de negativa konsekvenser för hållbar utveckling som behandlas i artiklarna 4 och 7 med de hållbarhetsrisker som avses i artikel 6. Ur kundens synvinkel kan information om negativa konsekvenser för hållbar utveckling vara lika nödvändig information inför ett investeringsbeslut som information om produktens hållbarhetsrisker.  

Tidigare har det föreslagits att motsvarande skyldigheter inkluderas i regelbundna rapporter, varför användningen av webbplatsen som kanal för offentliggörande är ny. Dock offentliggörs också de regelbundna rapporterna oftast på aktörens webbplats. I dag är webbplatserna en viktig kanal där kunden kan hitta information, varför informationen på webbplatserna bör vara aktuell och korrekt. Därför har man i fråga om artikel 4 beslutat att granska vikten av dess innehåll och beröringspunkterna med artikel 7. Den som bryter mot eller försummar artikel 4.1–4.5 ska enligt förslaget påföras en påföljdsavgift. 

I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 6 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. I artikel 6 i förordningen anges på vilket sätt finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare ska integrera information om hållbarhetsrisker i upplysningar som lämnas innan avtal ingås samt de dokument i vilka olika aktörer ska integrera informationen. Den information som ges innan avtal ingås ska innefatta det sätt på vilket hållbarhetsriskerna har beaktats i investeringsbeslutet samt de effekter på avkastningen av de finansiella produkterna som hållbarhetsriskerna sannolikt orsakar enligt konsekvensbedömningen. När finansmarknadsaktörer eller finansiell rådgivare anser att hållbarhetsrisker inte är relevanta ska den information som ges innan avtal ingås inbegripa en tydlig och koncis redovisning av skälen till detta. Det handlar om information som är väsentlig med hänsyn till investerarens beslut, varför det anses motiverat att påföra den som bryter mot eller försummar artikeln en påföljd.  

Enligt artikel 6.3 ska informationen ges i det fondprospekt som avses i 15 kap. 3 § i lagen om placeringsfonder, i samband med den informationsskyldighet som anges i 10 kap. 5 § i lagen om investeringstjänster och 12 kap. 4 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder, i fråga om försäkringsbolag och försäkringsförmedlare i samband med de informationsskyldigheter som anges i 36, 48 och 51 § i lagen om försäkringsdistribution och i 5, 5 c och 7 § i lagen om försäkringsavtal samt i fråga om tilläggspensionsstiftelser i samband med de informationsskyldigheter som anges i 49 g § i lagen om pensionsstiftelser och i fråga om tilläggspensionskassor i samband med de informationsskyldigheter som anges i 84 g § i lagen om försäkringskassor. För underlåtelse att uppfylla kravet att offentliggöra fondprospekt i lagen om placeringsfonder (15 kap. 3 §) tas en påföljdsavgift ut (27 kap. 2 § 4 mom. i lagen om placeringsfonder). För underlåtelse att iaktta informationsskyldigheten i 10 kap. 5 § i lagen om investeringstjänster tas en påföljdsavgift ut (15 kap. 2 § 6 mom. 8 punkten i lagen om investeringstjänster). För underlåtelse att iaktta informationsskyldigheten i 12 kap. 4 § i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder tas en påföljdsavgift ut (22 kap. 2 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder). För underlåtelse att iaktta de aktuella informationsskyldigheterna i lagen om försäkringsdistribution och lagen om försäkringsavtal tas en påföljdsavgift ut (71 § 1 mom. 1 punkten i lagen om försäkringsdistribution) För överträdelse av de bestämmelser i lagen om pensionsstiftelser och lagen om försäkringskassor som nämns ovan föreskrivs offentlig varning (39 § i lagen om Finansinspektionen) eller ordningsavgift (69 f § lagen om pensionsstiftelser, 101 f § i lagen om försäkringskassor, 38 § i lagen om Finansinspektionen). För överträdelse eller försummelse av artikel 6 är det motiverat att ta ut en påföljdsavgift, eftersom de sätt på vilka den information som avses i artikel 6 ska ges redan omfattas av gällande lagstiftning, och det för de flesta fall av försummelse av dessa sätt att ge information föreskrivs en påföljdsavgift. En annan lösning skulle kunna leda till oklarheter när olika aktörer skulle påföras olika administrativa påföljder vid överträdelse av samma skyldighet enligt förordningen. När Finansinspektionen bestämmer en administrativ påföljd ska den tillämpa en helhetsbedömning, vilket ger flexibilitet visavi olika aktörer även om den administrativa påföljden är den samma enligt lagstiftningen. Det dokument som avses i artikel 6.3 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska inbegripa den information som anges i artiklarna 6–9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen. 

Den som bryter mot eller försummar artikel 7 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska enligt förslaget påföras en påföljdsavgift. Det är fråga om en skyldighet att för finansiella produkter ge information om de huvudsakliga negativa konsekvenserna för hållbarhetsfaktorer eller om att finansmarknadsaktören inte beaktar de negativa konsekvenserna av investeringsbeslut för hållbarhetsfaktorer och om skälen till detta. Denna information är väsentlig för att den slutliga investeraren ska kunna fatta investeringsbeslut som grundar sig på tillförlitlig information.  

I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 8.1, 8.2 eller 9.1–9.4 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Artikel 8 gäller främjandet av miljörelaterade eller sociala egenskaper i den information som lämnas innan avtal ingås och artikel 9 transparens i fråga om hållbar investering i upplysningar som lämnas innan avtal ingås. Det är motiverat att påföra sanktioner för brott mot eller försummelse av bestämmelserna i artiklarna 8 och 9 för att säkerställa att investerarna får adekvat information. För brott mot eller försummande av artikel 8 eller 9 föreskrivs enligt förslaget en påföljdsavgift. I fråga om en produkt enligt artikel 8 eller 9 kan finansmarknadsaktören anses ha en accentuerad skyldighet att upplysa om miljörelaterade och sociala egenskaper. När en finansmarknadsaktör släpper ut en finansiell produkt av det slag som avses i artikel 8 eller 9 på marknaden har aktören fattat ett medvetet beslut rörande produktens miljörelaterade och sociala egenskaper och hur de ska lyftas fram vid marknadsföringen av produkten. I fråga om en sådan finansiell produkt har kunden ett särskilt behov av information om hållbarhetsrelaterade faktorer. Tillhandahållaren av produkten ska känna till produktens miljörelaterade och sociala egenskaper och upplysa kunden om dessa. Annars föreligger risk för så kallad gröntvätt eller för att kunden avsiktligt vilseleds.  

I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 10.1 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Artikel 10 gäller transparens på webbplatser i fråga om miljörelaterade eller sociala egenskaper samt främjandet av hållbar investering. I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 11.1 eller 11.2 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Artikel 11 gäller transparens i regelbundna rapporter i fråga om främjandet av miljörelaterade eller sociala egenskaper och av hållbar investering.  

Det är motiverat att påföra sanktioner även för brott mot eller försummelse av bestämmelserna i artiklarna 10 och 11 för att säkerställa att investerarna får adekvat information. I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 10.1, 11.1 eller 11.2 ska påföras en påföljdsavgift. I artikel 10 anges en skyldighet för aktörer att lämna information på sin webbplats, varför det i princip skulle vara möjligt att föreskriva en ordningsavgift för brott mot eller försummelse av artikeln på samma sätt som i fråga om artikel 3. Emellertid kan artikel 10 anses ingå i den helhet som utgörs av artiklarna 8–11 för vilken jämförbara påföljder bör tillämpas. Dessutom gäller artikel 10 offentliggörande av uppgifter om olika finansiella produkter enligt artikel 8 eller 9. Så som ovan har konstaterats i fråga om produkter enligt artikel 8 eller 9 kan finansmarknadsaktören anses ha en accentuerad skyldighet att informera om produktens hållbarhetsrelaterade egenskaper.  

I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 13.1 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar ska påföras en påföljdsavgift. Enligt artikeln ska finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare säkerställa att deras marknadsföringsmaterial inte motsäger den information som lämnas i enlighet med förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar, likväl utan att det påverkar tillämpningen av striktare sektorsspecifik lagstiftning. Det är motiverat att påföra sanktioner för brott mot eller försummelse av artikel 13 eftersom de slutliga investerarna måste kunna lita på att det marknadsföringsmaterial som finansmarknadsaktörerna tillhandahåller dem inte står i konflikt med den information som ska ges enligt förordningen. Bestämmelsen avses säkerställa att marknadsföringen inte ger en grönare bild av aktören eller den produkt som denna tillhandahåller än den i verkligheten är. 

I propositionen föreslås att den som bryter mot eller försummar artikel 13.1 ska påföras en påföljdsavgift. Att bryta mot eller försumma att iaktta artikeln är jämförbart med vilseledande marknadsföring. Enligt gällande lagstiftning är sanktionen för vilseledande marknadsföring en påföljdsavgift (27 kap. 2 § 2 mom. 8 punkten i lagen om placeringsfonder, 15 kap. 2 § 6 mom. 8 punkten i lagen om investeringstjänster, 22 kap. 2 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och 71 § 1 mom. 1 punkten i lagen om försäkringsdistribution). För att påföljdsregleringen gällande de informationsskyldigheter som anges i förordningen ska vara konsekvent i förhållande till gällande påföljdsreglering bör den som bryter mot eller försummar artikel 13 påföras en påföljdsavgift.  

Taxonomiförordningen. Till 40 § 2 mom. i lagen om Finansinspektionen ska det enligt förslaget fogas en ny punkt enligt vilken den som bryter mot eller försummar sina skyldigheter enligt artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen ska påföras en påföljdsavgift. Förslaget grundar sig på artikel 22 i taxonomiförordningen enligt vilken medlemsstaterna ska fastställa regler om åtgärder och sanktioner vid överträdelser av artiklarna 5–7. Dessa åtgärder och sanktioner ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessutom föreslås det att 40 § i lagen om Finansinspektionen kompletteras med ett nytt 6 mom. enligt vilket även närmare bestämmelser som utfärdas med stöd av förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen är sådana bestämmelser enligt 40 § 1 mom. i lagen om Finansinspektionen som omfattas av påföljdsavgifter. 

Artikel 5 gäller transparens i fråga om miljömässigt hållbara investeringar i upplysningar som lämnas innan avtal ingås och i regelbundna rapporter. Genom artikeln kompletteras den informationsskyldighet rörande finansiella produkter som anges i artikel 9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. 

Artikel 6 i taxonomiförordningen gäller transparens i fråga om finansiella produkter som främjar miljörelaterade egenskaper i upplysningar som lämnas innan avtal ingås och i regelbundna rapporter. Genom artikeln kompletteras den informationsskyldighet rörande finansiella produkter som anges i artikel 8 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. Enligt artikel 6 i taxonomiförordningen ska den finansmarknadsaktör som tillhandahåller en finansiell produkt lämna den information som krävs enligt artikel 5, om produkten främjar miljörelaterade egenskaper. I annat fall ska aktören enligt artikel 6 upplysa om att taxonomins kriterier eller principen orsaka inte betydande skada inte tillämpas på produkten. 

Artikel 7 i taxonomiförordningen gäller transparens i fråga om andra finansiella produkter än de som avses i artiklarna 5 och 6 i upplysningar som lämnas innan avtal ingås och i regelbundna rapporter. I upplysningar som lämnas innan avtal ingås och i regelbundna rapporter ska det informeras om att taxonomins kriterier inte tillämpas på den finansiella produkten. 

I propositionen föreslås det att det för överträdelse av artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen ska tas ut en påföljdsavgift. Påföljdsreglering som hänför sig till artikel 5 ska vara samstämd med artikel 9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar eftersom artikel 5 i taxonomiförordningen kompletterar artikel 9 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. På motsvarande sätt ska påföljdsreglering som hänför sig till artikel 6 i taxonomiförordningen vara samstämd med artikel 8 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar. Den påföljdsreglering som hänför sig till artikel 7 i förordningen ska i sin tur vara samstämd med den påföljdsreglering som hänför sig till artiklarna 5 och 6. Därför föreslås det att den som bryter mot eller försummar artiklarna 5–7 i taxonomiförordningen ska påföras en påföljdsavgift.  

Målen med förordningarna om hållbar finansiering är ambitiösa med sikte på en hållbarare finansmarknad som stöder åtgärderna för att begränsa klimatförändringarna. Konsekvenserna av förordningarna beror i hög grad på i vilken utsträckning företagen börjar använda taxonomin och de som administrerar referensvärden offentliggöra referensvärden för koldioxidsnåla investeringar. Informationsskyldigheterna enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar kommer i väsentlig grad att öka investerarnas och allmänhetens kunskap om investeringsprodukters hållbarhetsaspekter. 

Kommissionen publicerade en gemensam konsekvensbedömning COMMISSION STAFF WORKING DOCUMENT IMPACT ASSESSMENT Accompanying the document Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on the establishment of a framework to facilitate sustainable investment and Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council on disclosures relating to sustainable investments and sustainability risks and amending Directive (EU) 2016/2341 and Proposal for a Regulation of the European Parliament and of the Council amending Regulation (EU) 2016/1011 on low carbon benchmarks and positive carbon impact benchmarks (SWD/2018/264 final) http://eur-lex.europa.eu/legal-content/FI/TXT/?uri=celex:52018SC0264 av de tre föreslagna förordningarna om hållbar finansiering. Bedömningen publicerades tillsammans med förordningsförslagen den 24 maj 2018. Bedömningen fick positivt utlåtande av kommissionens nämnd för laggranskning först vid den tredje behandlingen och också då med reservation. Dessutom bör det noteras att kommissionens ursprungliga förslag till förordningar om hållbar finansiering ändrades i betydande grad under EU-förhandlingarna, varför kommissionens konsekvensbedömningar inte längre som sådana lämpar sig för att bedöma konsekvenserna av de publicerade förordningarna. 

Konsekvenserna av förordningarna om hållbar finansiering är svåra att bedöma eftersom förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar gäller en mycket heterogen skara av finansmarknadsaktörer. Dessutom beror konsekvenserna av taxonomiförordningen i stor utsträckning på de tekniska bedömningskriterier som anges i EU-lagstiftning på lägre nivå. Av dessa orsaker är bedömningen av konsekvenserna förenad med osäkerhet. 

Konsekvenser för hushållen

Förordningarna leder till en bättre ställning för de hushåll som verkar som investerare, eftersom de innebär att tillgången till information om finansiella produkter och deras hållbarhetsaspekter blir bättre. De finska hushållen hade till exempel enligt uppgifter från Finlands Bank i slutet av oktober 2020 investeringar i placeringsfonder värda 25 miljarder euro. Det finns mycket information om finansiella produkter, särskilt placeringsfonder, som hör till förordningarnas tillämpningsområde, men motsvarande siffror är inte tillgängliga för andra finansiella produkter. Hushållen kommer att få mera information om hållbarheten i placeringsfonder och andra finansiella produkter. 

Konsekvenser för företag

Finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare 

Förordningarna har konsekvenser för finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna. Genom förordningarna får finansmarknadsaktörerna och delvis också de finansiella rådgivarna nya informationsskyldigheter. I Finland har finansmarknadsaktörerna inte tidigare varit ålagda att rapportera om sin och sina finansiella produkters hållbarhet. Informationsskyldigheterna innebär inte enbart rapportering, utan många finansmarknadsaktörer blir sannolikt tvungna att ändra sina interna tillvägagångssätt och beakta hållbarhetsaspekterna. Dessutom kan en utredning av hållbarhetsrisker kräva att en del finansmarknadsaktörer skaffar sig specialkompetens. Närmare anvisningar om informationsskyldigheterna i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen anges i de tekniska tillsynsstandarderna för de europeiska tillsynsmyndigheterna där den tekniska rapporteringsramen anges närmare. Storleken på kostnadseffekterna för finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna beror till en del på kraven i de tekniska tillsynsstandarderna. 

Genom förordningarna åläggs finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna att ändra sina tillvägagångssätt, men marknaden och de sofistikerade investerarna har krävt motsvarande information redan före förordningen. Marknadstrycket i fråga om motsvarande information har ökat ytterligare efter det att förordningsförslagen antogs. Förordningarna ålägger finansmarknadsaktörerna att offentliggöra hållbarhetsrelaterad information, men publicerandet av sådan information skulle sannolikt ha ökat även utan förordningarna. 

Företag av allmänt intresse 

I taxonomiförordningen åläggs stora företag av allmänt intresse att publicera uppgifter om hur väl de uppfyller taxonomin. I Finland är börsföretagen, kreditinstituten och försäkringsbolagen företag av allmänt intresse. Antalet stora företag av allmänt intresse i Finland är ca 80.  

Andra företag än stora företag av allmänt intresse inom finansbranschen bör offentliggöra den andel av omsättningen och kapitalutgifterna eller alternativt, enligt fallet, den andel av deras utgifter för verksamheten som gäller ekonomiska verksamheter som följer taxonomin. Närmare anvisningar om vilken information stora företag av allmänt intresse inom finansbranschen ska offentliggöra anges genom en delegerad akt. Stora företag av allmänt intresse ska redan enligt nuvarande reglering publicera en ansvarsrapport. Rapportering ur ett ansvars- och hållbarhetsperspektiv är således inte något helt nytt för dessa företag.  

Rapporteringen om hur taxonomin uppfylls kommer troligen att öka deras administrativa börda. I framtiden bör de stora företagen av allmänt intresse utreda på vilket sätt deras verksamheter förhåller sig till taxonomiramen och i detta hänseende granska om de ekonomiska verksamheterna uppfyller de tekniska granskningskriterierna i taxonomiförordningen För en del av de stora företagen av allmänt intresse kan detta i praktiken innebära att flera olika produktionsanläggningar eller investeringsobjekt ska granskas. För att en ekonomisk verksamhet ska kunna vara hållbar ur miljösynpunkt bör den dessutom enligt taxonomiförordningen även efterlever sociala minimiskyddsåtgärder, vilket på företagsnivå torde innebära ett allt noggrannare iakttagande av internationella avtal när det gäller omsorgsplikten och de mänskliga rättigheterna. En exakt uppskattning av de kostnader som taxonomiförordningen medför är svår att göra, eftersom de stora företagen av allmänt intresse utgör en heterogen grupp. 

Företag 

De skyldigheter som anges i förordningarna gäller inte direkt andra företag, men taxonomiförordningen har konsekvenser också för företagssektorn. Eftersom förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och taxonomiförordningen ålägger finansmarknadsaktörerna att offentliggöra hållbarhetsinformation om sina finansiella produkter behöver de hållbarhetsinformation från de företag som de investerat i. På så sätt inverkar informationsskyldigheterna indirekt på företagen. Eftersom många företag ingår i underleverantörskedjor, kan det hända att man måste gå igenom många företag för att hitta hållbarhetsinformationen.  

Den administrativa börda som förordningarna om hållbar finansiering orsakar företagen är svår att bestämma, eftersom den påverkas av såväl den privata sektorn som företagets struktur och många andra faktorer. Även om taxonomiförordningen i stor utsträckning handlar om miljön, kommer såväl förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar som taxonomiförordningen att kräva att företagen lämnar uppgifter och förbinder sig att driva sin verksamhet socialt hållbart och under iakttagande av sin omsorgsplikt enligt internationella avtal. 

Konsekvenser för den offentliga ekonomin

Förordningsförslagen har ingen direktinverkan på statens budgetekonomi. Staten agerar emellertid som investerare och företagsägare, varför förordningarna om hållbar finansiering via finansmarknaden kan inverka indirekt på staten. 

Konsekvenserna för samhällsekonomin och en totalekonomisk utredning av konsekvenserna

Syftet med förordningarna om hållbar finansiering är att styra det privata kapitalet till investeringar som främjar klimatmålen och hållbar ekonomisk tillväxt. Avsikten är att påverka marknadens funktionssätt. När denna ändring realiseras får den långtgående konsekvenser. Investerarna väljer de företag som blir investeringsobjekt. Om investerarna framöver i allt högre grad betonar hållbarhetsaspekter, kommer kapitalet att styras till hållbarare företag. Emellertid innebär en sådan förändring att en del företags finansieringsläge försvagas. En del företags finansieringsläge på marknaden kan också förbättras. Genom egna affärslösningar som främjar hållbarhetsaspekter kan företagen också inverka på sitt finansieringsläge. I vilken mån sådana marknadseffekter realiseras beror helt på hur aktivt marknaden börjar använda taxonomin och i hur hög grad aktörerna på marknaden sist och slutligen kommer att betona hållbarhetsaspekter i sina investeringsbeslut. 

Syftet med förordningarna om hållbar finansiering är att styra privat kapital så att det främjar klimatmålen och en hållbar ekonomisk tillväxt där också miljöaspekter beaktas. De avses öka informationen till investerarna och allmänheten om miljöriktigheten i finansiella produkter, referensvärden och ekonomiska verksamheter, vilket leder till att investerarna allt bättre kan beakta miljöaspekter i sina investeringsbeslut. Om investerarna när tillgången till information förbättras börjar betona hållbarhetsaspekter i högre grad än tidigare förbättras finansieringsläget för de företag som främjar och beaktar miljöhänsyn. 

I taxonomiförordningen definieras vad som avses med en miljömässigt hållbar ekonomiska verksamhet. Syftet är att öka kunskapen om vilka slags av ekonomisk verksamhet som kan vara hållbar inom olika sektorer. I förordningen fastställs inte endast vilka ekonomiska verksamheter som stöder begränsandet av klimatförändringarna och anpassningen till dem, utan också ekonomiska verksamheter som stöder hållbart nyttjande samt skydd av vattentillgångar och havens naturresurser, en övergång till cirkulär ekonomi, förebyggande och reduktion av miljöförstöring samt återställande och skydd av ekosystem och biologisk mångfald. Genom taxonomiförordningen försöker man sålunda på ett mångsidigt sätt styra privat kapital till ekonomisk verksamhet som gagnar miljön. 

Förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar handlar om hållbarhetsrisker, skadliga hållbarhetseffekter och informationsskyldigheter som sammanhänger med dessa. Som begrepp innefattar hållbarhet såväl en miljöaspekt som en social aspekt och god förvaltningssed. I fortsättningen ska finansmarknadsaktörerna och de finansiella rådgivarna således upplysa sina kunder om de sociala aspekterna av finansiella produkter, till exempel eventuella kränkningar rörande mänskliga rättigheter eller arbetsförhållanden vid investeringsobjekt som ingår i finansiella produkter. Dessutom lyfter taxonomiförordningen fram social rättvisa, även om förordningen i sig fokuserar på att slå fast vilka ekonomiska verksamheter som är miljömässigt hållbara. Enligt taxonomiförordningen ska en miljömässigt hållbar ekonomisk verksamhet inbegripa sociala minimiskyddsåtgärder som innefattar bland annat att de mänskliga rättigheterna tillgodoses och att god förvaltningssed iakttas. 

Konsekvenser för hushållen

De föreslagna ändringarna i den nationella lagstiftningen inverkar inte i betydande grad på hushållens ställning. Genom de föreslagna påföljderna säkerställs att investeringar som inte är ansvarsfulla och hållbara inte marknadsförs som hållbara till hushåll som verkar som investerare och att hushållen inte ges oriktig information om finansiella produkters hållbarhet. På detta sätt förebyggs så kallad gröntvätt. 

Konsekvenser för företag

Finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare 

Genom de ändringar som föreslås i den nationella lagstiftningen föreskrivs nya påföljder för finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare vid överträdelse av informationsskyldigheter enligt förordningarna om hållbar finansiering. Påföljderna avses effektivisera genomförandet av de nya hållbarhetsrelaterade informationsskyldigheterna, och finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare som iakttar lagstiftningen ska inte orsakas extra kostnader av att ett trovärdigt påföljdssystem skapas. Ett liknande påföljdssystem som det som läggs fram genom de föreslagna ändringarna i nationell lag gäller i huvudsak redan för övriga informationsskyldigheter som tillämpas på finansmarknadsaktörer och finansiella rådgivare. 

Värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning och har färre än tre anställda 

Enligt de föreslagna ändringarna i nationell lag ska undantaget i artikel 17 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar som gäller tillhandahållande av finansiell rådgivning i värdepappersföretag med färre än tre anställda inte genomföras i Finland. Enligt Finansinspektionens bedömning är det minsta antalet anställda vid ett värdepappersföretag redan på grund av nuvarande krav på verksamheten i praktiken tre.  

Därför finns det i Finland högst ett par värdepappersföretag där gränsen på tre anställda underskrids. Sammanlagt är antalet värdepappersföretag i Finland 50. Dessa två värdepappersföretag förorsakas på grund av den föreslagna ändringen i nationell lag en ökning av den administrativa bördan på samma sätt som de värdepappersföretag på vilka förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar tillämpas direkt.  

Medlemsstatsoptionen föreslås inte bli tagen i bruk i fråga om de försäkringsförmedlare som tillhandahåller rådgivning om försäkringsbaserade investeringsprodukter och som har bara en eller två anställda. Förordningen och de skyldigheter som anges i den inverkar således inte till denna del på dessa aktörers skyldigheter. 

Konsekvenser för den offentliga ekonomin

Regeringens proposition inverkar inte på statsfinanserna eller statsbudgeten.  

Konsekvenserna för samhällsekonomin och en totalekonomisk utredning av konsekvenserna

De föreslagna ändringarna i nationell lag gäller i stor utsträckning tillsynen av förordningarna om hållbar finansiering och påföljdssystemet för förordningarna. De ändringar som görs i den nationella lagstiftningen anses därför inte ha betydande konsekvenser för samhällsekonomin. 

I denna proposition föreslås att Finansinspektionen ska vara den behöriga myndighet som avses i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar och följaktligen också i taxonomiförordningen. Tillsynen av förordningarna kommer att öka Finansinspektionens årliga arbetsbörda med ca 1,5 årsverken. Övervakningen av att skyldigheterna i förordningarna uppfylls medför nya tillsynsuppgifter för Finansinspektionen inom samtliga tillsynssektorer, det vill säga tillsynen över bank-, försäkrings- och kapitalmarknadssektorn. Dessutom kommer regleringen gällande hållbar finansiering i fråga om hållbarhetsriskerna att öka tillsynen över riskhanteringen och i fråga om utvidgningen av utredningsskyldigheten att öka uppförandetillsynen och genom detta även inverka på Finansinspektionens resursbehov. 

Avsikten med de föreslagna påföljderna är att förebygga missbruk och underlåtelse att uppfylla skyldigheter på finansmarknaden. Påföljds- och ordningsavgifterna har en avskräckande effekt och gör det samtidigt möjligt för den behöriga myndigheten att ingripa vid överträdelse av bestämmelser. Syftet med de föreslagna ändringarna är att säkerställa pålitligheten och integriteten på den hållbara finansmarknaden och att förebygga gröntvätt på marknaden. 

I artikel 17 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar anges ett undantag enligt vilket förordningen inte ska tillämpas vare sig på försäkringsförmedlare som tillhandahåller försäkringsrådgivning eller på värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning vilka är företag, oavsett deras rättsliga form, inbegripet fysiska personer och egenföretagare, förutsatt att de har färre än tre anställda. Enligt samma artikel får en medlemsstat likväl besluta att tillämpa förordningen på sådana aktörer. Medlemsstaten ska underrätta kommissionen och de europeiska tillsynsmyndigheterna om beslutet. 

Medlemsstaterna får således besluta att förordningen ska tillämpas på alla de aktörer som avses ovan eller enbart på dem som verkar som investeringsrådgivare eller försäkringsrådgivare. 

I Finland finns 50 värdepappersföretag. En del av dem tillhandahåller investeringsrådgivning. Ett par av de finska värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning har färre än tre anställda. För att kunna iaktta den nuvarande lagstiftningsrammen för värdepappersföretag behöver ett värdepappersföretag i allmänhet ha minst tre anställda. Det undantag som artikel 17 möjliggör är inte betydande på den finska marknaden för investeringsrådgivningens del, eftersom undantaget på sin höjd skulle gälla ett par värdepappersföretag. Eftersom upplysningsskyldigheterna enligt förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar är betydande ur investerarens synvinkel, föreslås det att det undantag som artikel 17 möjliggör inte genomförs nationellt i fråga om de värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning. En sådan ändring skulle på sin höjd gälla ett par finska aktörer. Genom att inte använda sig av undantaget i fråga om investeringsrådgivning säkerställs att undantaget inte uppmuntrar värdepappersföretag att hålla antalet anställda under tre för att undvika skyldigheten att lämna hållbarhetsrelaterade upplysningar. På detta sätt säkerställs också att samma lagstiftning gäller samtliga värdepappersföretag. I lagen om investeringstjänster anges inga undantag eller lättnader som är knutna till antalet anställda. 

Vad gäller försäkringsförmedlarna, vilka i den nationella lagen är försäkringsmäklare eller försäkringsombud, föreslås att medlemsstatsoptionen i artikel 17 som utvidgar tillämpningsområdet inte ska användas. Enligt Finansinspektionens uppgifter finns det i dag ca 900 ombudsföretag och 85 försäkringsmäklarföretag (inbegripet tre privata näringsidkare) som tillhandahåller försäkringar som huvudsyssla. Antalet ombudsföretag som har verksamheten som bisyssla är 1459, medan antalet privata näringsidkare som verkar som ombud är 1868. En betydande del av dessa försäkringsförmedlare sysselsätter färre än tre anställda. Dessutom tillhandahåller få av dessa försäkringsrådgivning gällande försäkringsbaserade investeringsprodukter. Till skillnad från värdepappersföretag som tillhandahåller investeringsrådgivning kräver verksamhet som försäkringsförmedlare inte i praktiken att företaget har minst tre anställda, utan en person kan ensam fungera som försäkringsförmedlare. Användning av den medlemsstatsoption som utvidgar tillämpningsområdet för förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar skulle påföra de små aktörerna nya tunga upplysningsskyldigheter som i värsta fall skulle bli ett hinder för inträde på marknaden. 

Artikel 16 i förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller en medlemsstatsoption som innebär att medlemsstaterna får besluta att tillämpa förordningen på utvecklare av pensionsprodukter som förvaltar nationella sociala trygghetssystem som omfattas av förordningarna om samordning av den sociala tryggheten. Om en medlemsstat beslutar att tillämpa förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar på de aktuella aktörerna, hör dessa till de utvecklare av pensionsprodukter som avses i artikel 2.1 d i förordningen. I sådana fall ska definitionen av pensionsprodukter i artikel 2.8 i även anses omfatta de pensionsprodukter som medlemsstatsoptionen gäller. En medlemsstat som beslutar att tillämpa förordningen på de aktörer som avses i artikel 16 ska underrätta kommissionen och de europeiska tillsynsmyndigheterna om beslutet.  

I Finland hör särskilt de pensionsförsäkringsbolag som bedriver lagstadgad arbetspensionsförsäkring, pensionsstiftelserna och pensionskassorna samt Keva och statens pensionsfond till de aktörer som avses i artikel 16. Arbetspensionsanstalterna är betydande institutionella finska investerare. I slutet av 2019 uppgick värdet av arbetspensionsanstalternas investeringstillgångar till 215 miljarder euro. En eventuell tillämpning av förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar på arbetspensionsanstalterna har utretts vid social- och hälsovårdsministeriet. En del av de centrala intressentgrupperna har under beredningen och även under remissbehandlingen framfört åsikten att EU-förordningen om hållbarhetsrelaterade upplysningar innehåller skyldigheter som inte är förenliga med varandra vad gäller den lagstadgade arbetspensionsförsäkringsverksamheten vid finska arbetspensionsförsäkringsanstalter. En del remissorgan har däremot under remissbehandlingen betonat vikten av arbetspensionsverksamheten med hänsyn till rapporteringen om hållbar finansiering på EU-nivå och till klimatmålen. Arbetspensionsbolagens rapporteringsskyldigheter utreds och riktlinjer om dem utfärdas separat.