1.1.1  Ärkebiskopens uppgifter

Ärkebiskopens uppgifter bestäms dels via biskopsämbetets allmänna lagstadgade uppgifter, dels via ärkebiskopens särskilda uppgifter. Biskopsämbetet har framför allt setts som ett ämbete för förkunnelse av evangelium och förvaltning av sakramenten. I kyrkans författning utgår man från att ärkebiskopen är den främste bland likar (primus inter pares). Han eller hon utövar i likhet med de övriga biskoparna den andliga tillsynen i sitt stift och sköter de uppgifter som hör till biskopsämbetet i ärkestiftet (18 kap. 1 § i kyrkoordningen). Sedan det år 1998 grundades en andra biskopstjänst, har det episkopala ansvaret fördelats mellan ärkebiskopen och biskopen. Arbetet i ärkestiftet har fördelats mellan biskoparna utan delning av stiftet, varför båda biskoparna på samma sätt är biskopar i stiftet. Ärkebiskopen ansvarar för de 17 församlingarna i Åbo domprosteri och Nådendals prosteri. De 39 församlingarna i de övriga prosterierna är däremot biskopens ansvarsområde.  

Ärkebiskopens särskilda uppgifter omfattar enligt 18 kap. 2 § i kyrkoordningen vigningen av nya biskopar till deras ämbete samt vissa särskilda uppgifter som gäller hela kyrkan. Han eller hon fungerar på tjänstens vägnar som ordförande för kyrkomötet, biskopsmötet och kyrkostyrelsen. Som ordförande för dessa organ utövar ärkebiskopen de befogenheter som tillkommer ordföranden och är en av flera beslutsfattare. Ärkebiskopen är dock inte chef för de tjänstemän som är underställda förvaltningsorganen. Ärkebiskopen är numera även ordförande för nämnden för kyrkans informationscentral och kyrkans EU-delegation, eftersom han eller hon är vald till dessa uppgifter. I ärkebiskopens uppgifter ingår att ensam eller tillsammans med biskopsmötet besluta om kyrkans representation i ekumeniska och internationella sammanhang. I internationella relationer företräder ärkebiskopen kyrkan i större utsträckning än de övriga biskoparna. Ärkebiskopen sköter även samhällsrelationer och kyrkans kontakter till medierna samt beviljar vissa kyrkliga utmärkelsetecken. 

Ärkebiskopens uppgifter utökades gradvis under 1800- och 1900-talen, men utan något mer ingående principiellt eller teologiskt övervägande. Ärkebiskopen kallades på 1800-talet uttryckligen för Ärkebiskop i Finland. Först 1899 började man kalla ärkebiskopen ”Åbo ärkestifts biskop och Finlands ärkebiskop”.  

Ärkebiskopen har i första hand setts som biskop i sitt eget stift. Man har ansett att ärkebiskopstjänstens viktigaste uppgifter anknyter till den lokala kyrkans sakramentala liv varför biskopen kan verka som biskop endast i omedelbar anknytning till församlingarna. Uppgifterna inom helhetskyrkan har setts som sekundära gentemot biskopsuppgiften, och därför har ärkestiftets elektorer haft ett betydande inflytande vid valet av ärkebiskop.  

1.1.2  Utvecklingen av sättet att välja ärkebiskop

Enligt 1686 års kyrkolag hade de röstande i ärkestiftet i ärkebiskopsval inte större möjligheter än de övriga stiften att påverka valets utgång, utan utgjorde en klar minoritet. Läget förändrades avsevärt med Schaumans kyrkolag 1869, genom vilken inte endast ärkestiftets prästerskap och domkapitel utan även biskoparna och domkapitlets ordinarie medlemmar i övriga stift fick delta i ärkebiskopsvalet. De övriga stiften var då endast två, vilket gjorde att de röstande i ärkestiftet utgjorde klar majoritet bland elektorerna. Schaumans kyrkolag framhävde att ärkebiskopen är en biskop bland likar varför ärkestiftets elektorer gavs klar majoritet i valet. Valsättet motsvarade ärkebiskopens dåtida uppgifter så till vida att kyrkan inte hade någon centralförvaltning och att ärkebiskopen inte hade några andra uppgifter som gällde hela kyrkan än ordförandeskapet för det sällan sammanträdande kyrkomötet och för prästeståndet.  

Antalet röstberättigande i de övriga stiften och helhetskyrkan har gradvis utökats i och med att uppgifterna gällande hela kyrkan har ökat. I och med en lagändring 1949 blev även elektorerna i stiftets församlingar röstberättigade. Det fanns 1–2 elektorer per pastorat, dvs. nuvarande församling. I 1964 års kyrkolag var skaran röstberättigade nästan densamma som under Schaumans kyrkolag. Röstberättigade från domkapitlet var de ordinarie medlemmarna och notarien. Enligt de nuvarande bestämmelserna kommer en knapp fjärdedel av elektorerna från andra stift än Åbo ärkestift.  

Röstberättigade vid ärkebiskopsval är enligt den gällande 23 kap. 16 § i den gällande kyrkolagen ärkestiftets präster och lektorer, de lekmannamedlemmar som valts till stiftsfullmäktige och de lekmannaombud som har utsetts till kyrkomötet från stiftet samt lekmannaelektorerna i ärkestiftets församlingar, domkapitlets lagfarne assessor och lekmannamedlem. Lekmannamedlemmarna i kyrkofullmäktige och församlingsråden i ärkestiftets församlingar utser så många lekmannaelektorer att det sammanlagt finns lika många lekmannaelektorer som röstberättigade präster och lektorer sammanlagt.  

Röstberättigade vid val av ärkebiskop är även de ombud till kyrkomötet som utsetts från de övriga stiften. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2015 är även det ombud som sametinget har utsett till kyrkomötet samt medlemmarna av stiftsfullmäktige, domkapitlen och kyrkostyrelsen röstberättigade vid ärkebiskopsval.  

De röstberättigade vid valet av ärkebiskop 2010 var sammanlagt 1 236, varav 74 procent kom från Åbo ärkestift och 26 procent från de övriga stiften och kyrkans centralförvaltning. Prästerskapets rösträtt har tidigare förbundits med personens ålder, men begränsningen slopades från och med den 1 juli 2014. Till följd av att rösträtten utsträckts till hela prästerskapet har antalet röstberättigade i Åbo ärkestift ökat, och ärkestiftets rösters vikt har ytterligare ökat i fråga om den procentuella andelen röster i relation till antalet röster i ärkestiftet och övriga stift, och skulle enligt siffrorna för januari 2016 vara 79/21 i ärkestiftets favör.  

1.1.3  Sättet att välja ärkebiskop i andra lutherska kyrkor

I Svenska kyrkan är ärkebiskopens uppgifter fördelade mellan kyrkans gemensamma förvaltning samt ordförandeskapet i domkapitlet i Uppsala stift och tillsynsuppgiften inom ärkebiskopens ansvarsområde. Sedan 1990 har det även funnits en stiftsbiskop vid sidan av ärkebiskopen i Uppsala stift. Stiftsbiskopen verkar som vice ordförande i domkapitlet och sköter den episkopala tillsynen inom sitt eget ansvarsområde. Ärkebiskopen är ordförande för domkapitlet och har ansvaret för församlingarna i Uppsala kontrakt. Dessutom leder ärkebiskopen tillsammans med biskopen de årliga prostmötena samt präst- och diakonmötena. Ärkebiskopens uppgift är även att leda vigningen av biskopar. Ärkebiskopens uppgifter gällande hela kyrkan är att vara ordförande för kyrkomötets läronämnd, kyrkostyrelsen och dess arbetsutskott samt biskopsmötet.  

Alla ledamöter i stiftsstyrelserna, domkapitlen och kyrkostyrelsen har rösträtt vid ärkebiskopsval. Rösträtt har även alla präster eller diakoner som varit anställda minst sex månader samt lekmän som det utses lika många av som det finns präster och diakoner i aktiv tjänst i ärkestiftet. Ärkestiftets röster divideras med antalet övriga stift, dvs. med tio. Valet avgörs om någon av kandidaterna får mer än hälften av rösterna. I annat fall genomförs en andra valomgång mellan de två kandidater som fick flest röster. Rösterna räknas så att de avgivna rösterna i Uppsala stift divideras med antalet övriga stift, dvs. med tio, och resultatet ges utan decimaler. Denna division av rösterna har motiverats med att Uppsala stift inte då ensamt kan avgöra valet. Man har således medvetet gett helhetskyrkan en klar majoritet i röstfördelningen. Dess betydelse i valet framkommer även när ärkebiskopens befattningsbeskrivning anges. Vid valet av ärkebiskop 2013 gavs sammanlagt 325 röster som fördelades på följande sätt: kyrkostyrelsen 15, stiftsstyrelserna och domkapitlen 243, Uppsala stift 67. Uppsala stifts röster räknades så att rösterna från 335 präster och diakoner och 335 lekmannaelektorer (670) dividerades med tio. 

Norska kyrkan har inte haft ärkebiskop sedan 1537. Den tjänst som ligger närmast en ärkebiskop är ordförandeskapet för biskopsmötet. Från 1934 valde biskopsmötet en ordförande (Preses) bland någon av biskoparna i tjänst för en mandatperiod på fyra år. Sedan 2011 är ordförandeskapet knutet till en viss biskopstjänst. Ordförande är biskopen i Nidaros stift med kansli och bostad i Trondheim. Preses leder ordet vid biskopsmötena och i dess arbetsutskott, företräder biskopsmötet i kyrkostyrelsen och andra sammanhang som gäller hela kyrkan. Preses svarar för skötseln av samhällsrelationerna och medierna samt sköter dessutom ekumeniska och internationella uppgifter. Preses viger även nya biskopar. Preses är inte ordförande för kyrkomötet och kyrkostyrelsen. För dessa uppdrag utses en lekman. I Nidaros stift har Preses särskilt ansvar för Nidaros domprosteri som endast omfattar fyra församlingar. Det finns även en andra biskop i Nidaros stift som svarar för det andliga arbetet i stiftets övriga prosterier. 

I den danska kyrkan finns officiellt ingen ledande biskop. Biskopen i Köpenhamn har verkat som kyrkans inofficiella ledare och har vanligtvis varit biskoparnas primus inter pares. Biskopen i Köpenhamn förrättar vigningen av biskopar och företräder Danska kyrkan i ekumeniska sammanhang. I Danmark utövas den högsta administrativa makten av kyrkoministern (kirkeminister). Kyrkan har inga självständiga beslutande organ.  

Evangelisk-lutherska kyrkan i Lettland fick ärkebiskopsämbetet 2012. Även Evangelisk-lutherska kyrkan i Estland har numera ett ärkebiskopsämbete. Dessa lutherska kyrkors beslut att inrätta ett biskopsämbete kan ses som bevis på ett växande behov av en ledande biskop som sköter kyrkans gemensamma ärenden och som företräder kyrkan gentemot staten, övriga kyrkor och samhället. Ärkebiskopen (peapiiskop) är Evangelisk-lutherska kyrkan i Estlands högsta andliga ledare och herde och dennes kyrka är domkyrkan i Tallinn. Ärkebiskopen väljs av kyrkomötet, som har 57 ledamöter, bland i förväg uppställda ärkebiskopskandidater.  

Den ledande biskopen för den förenade evangelisk-lutherska kyrkan i Tyskland (VELKD) väljs av kyrkomötet bland ledamöterna i biskopsmötet. Valet bereds av ett biskopsvalsutskott bestående av två medlemmar av biskopsmötet och sex medlemmar av kyrkomötet (Generalsynode). Utskottet tar fram ett förslag där man ställer upp två medlemmar av biskopsmötet. Kyrkomötet har om det så vill rätt att lägga till en tredje kandidat. När valet förrättas ska minst två tredjedelar av kyrkomötets medlemmar vara närvarande. Till ledande biskop väljs den som får mer än hälften av rösterna räknade utifrån kyrkomötets hela medlemsantal. Om valet inte kan avgöras efter en eller två valomgångar, samlas biskopsmötet och kyrkomötet till en gemensam sluten förhandling där biskopsvalsutskottet utifrån det gemensamma rådslaget lämnar ett nytt valförslag. Den ledande biskopen innehar den främsta andliga tjänsten i den förenade kyrkan och har rätt att predika i dess församlingar och skicka herdebrev. Den ledande biskopen är ordförande för kyrkostyrelsen och biskopsmötet. Dessutom företräder denna den förenade kyrkan och verkställer kyrkolagar i enlighet med den förenade kyrkans ordning. 

Evangelisk-lutherska kyrkan i Amerika (ELCA) leds av den ledande biskopen (presiding bishop). Kyrkomötet väljer den ledande biskopen för en mandatperiod på sex år genom omröstning med slutna sedlar. Den ledande biskopen ska vara en vigd präst i kyrkan. Den ledande biskopen utövar tillsyn över kyrkan, undervisar i kyrkans lära och leder kyrkans liv och förkunnelse. Den ledande biskopen är ordförande för organisationen och dess högsta verkställande tjänsteinnehavare. Den ledande biskopen är även kyrkans ledande ekumeniska tjänsteinnehavare och dess viktigaste företrädare i nationella och internationella ekumeniska organisationer. Den ledande biskopen bland annat koordinerar och stöder biskoparnas arbete i synoderna, utser verkställande tjänsteinnehavare i kyrkans centralförvaltning och leder deras arbete.