1.1  Bakgrund

Lagen om verkställighet av böter (672/2002) innehåller bestämmelser om verkställighet av böter och flera andra offentligrättsliga fordringar. Lagen gäller olika straffrättsliga fordringar, såsom böter, ordningsbot, förverkandepåföljd eller brottsofferavgift. Också administrativa påföljdsavgifter och olika ersättningar drivs dock in med stöd av lagen. Under de senaste åren har det föreskrivits om många nya administrativa påföljdsavgifter, av vilka den kvantitativt viktigaste är avgift för trafikförseelse.  

I lagen föreskrivs det utöver om indrivning av penningfordringar också om förfarandet för förvandlingsstraff för böter och om verkställighet av förverkandepåföljder. 

Lagen har varit i kraft i mer än 20 år. Under denna tid har det gjorts enstaka ändringar i den. Behoven av att ändra lagen har inte bedömts uttömmande. I synnerhet bestämmelserna om verkställighet av administrativa påföljdsavgifter är splittrade. 

De fordringar som ska drivas in med stöd av lagen behandlas i Rättsregistercentralens indrivningssystem, som kallas Rajsa. Informationssystemet närmar sig slutet av sin livslängd och vid Rättsregistercentralen pågår ett projekt för att revidera informationssystemet för verkställighet. I samband med informationssystemprojektet har behoven av att ändra lagstiftningen bedömts, och en del av dem har redan genomförts genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2026 (RP 5/2025 rd och RSv 52/2025 rd). Denna proposition innehåller förslag till revidering av de delar av lagen om verkställighet av böter som ännu inte har ändrats. 

Avsikten är att det nya informationssystemet ska tas i bruk till alla delar 2028. Också de nu föreslagna lagändringarna ska träda i kraft då. 

1.2  Beredning

Justitieministeriet tillsatte 2021 en arbetsgrupp med uppgift att bedöma behoven av att ändra lagen om verkställighet av böter i samband med informationssystemprojektet. Arbetsgruppen har utarbetat ett utkast till en regeringsproposition som innehåller ett förslag till ändring av lagen om verkställighet av böter.  

De viktigaste helheterna i arbetsgruppens förslag gällde de allmänna bestämmelserna i 1 kap. i lagen om verkställighet av böter, såsom bestämmelserna om lagens tillämpningsområde, om behöriga myndigheter, om fordringars verkställbarhet och om när fordringar förfaller samt bestämmelserna i 2 kap. om förfarandet för indrivning av fordringar, i 3 kap. om bestämmande av förvandlingsstraff för böter, i 4 kap. om verkställighet av förverkandepåföljder och i 5 kap. om verkställighetsregister. I propositionen ingår dessutom ändringar i flera andra lagar som gäller verkställighet av påföljder som avser egendom. 

Innan beredningen inleddes skickades en enkät till alla ministerier som avsåg att kartlägga frågor som gäller så kallade administrativa påföljdsavgifter av straffkaraktär. Under arbetsgruppsberedningen har olika aktörer, såsom Tullen och Statskontoret, hörts separat.  

Arbetsgruppens betänkande har varit på remiss under våren och sommaren 2024. Information om remissbehandlingen finns på finska på adressen  

https://www.lausuntopalvelu.fi/FI/Proposal/Participation?proposalId=bc9a8ff3-04e1-4f80-8cfd-5845c46189f0&out=1 

Remissvaren om betänkandet behandlas närmare nedan.  

Liksom det konstateras ovan har det utifrån arbetsgruppens betänkande redan genomförts lagändringar som har trätt i kraft den 1 januari 2026. Lagens allmänna bestämmelser, bestämmelserna om indrivning av penningfordringar, bestämmelserna om behandling och utlämnande av registeruppgifter samt bestämmelserna om verkställighet av brottsskadefordringar har redan reviderats genom nämnda lagändringar. 

Denna proposition innehåller som sagt förslag till revidering av de bestämmelser i lagen om verkställighet av böter som ännu inte har reviderats. De viktigaste helheterna gäller förfarandet för bestämmande av förvandlingsstraff för böter och verkställigheten av förverkandepåföljder. Dessutom innehåller propositionen andra enstaka ändringar av bestämmelserna i lagen.  

De föreslagna ändringarna förutsätter informationssystemändringar. Av denna anledning ska de träda i kraft samtidigt som Rättsregistercentralens nya informationssystem för verkställighet tas i bruk 2028.  

2.1  Uppgifter om de påföljder som Rättsregistercentralen verkställer

Verkställighet av böter och påföljdsavgifter  

I lagen om verkställighet av böter finns bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid verkställigheten av böter och flera andra fordringar av straffkaraktär samt av till staten dömda ersättningar. Bestämmelserna gäller i synnerhet straffrättsliga straff i pengar, men också olika administrativa påföljdsavgifter, såsom avgift för trafikförseelse. 

Lagen innehåller allmänna bestämmelser om fordringars verkställbarhet, meddelanden om verkställighet, indrivning av penningfordringar, verkställighet av förverkandepåföljder som avser egendom, bestämmande av förvandlingsstraff för böter, inledande av verkställigheten och bötesregistret. Rättsregistercentralen är behörig myndighet att sörja för verkställigheten av de fordringar som avses i lagen. 

Den kvantitativt största gruppen av inkomna ärenden 2024 var avgifter för trafikförseelse, och det kom in 156 648 sådana avgifter för verkställighet. Avgift för trafikförseelse ersatte i synnerhet ordningsbot som tidigare varit den största gruppen av fordringar, och vars antal 2020 uppgick till 167 330 och 2024 till endast 2 668. 

Den näst största gruppen av inkomna ärenden var brottsofferavgift, och 2024 kom det in 119 148 sådana avgifter för verkställighet. Antalet bötesförelägganden och strafförelägganden som kom in för verkställighet uppgick till sammanlagt 109 639 och antalet bötesstraff påförda av domstol till 32 163. År 2024 kom det för verkställighet in 27 059 ersättningar som tilldömts staten. Antalet ärenden inom de övriga ärendegrupperna varierade mellan enstaka ärenden och några tusen ärenden. 

Den till beloppet största enskilda ärendegruppen 2024 var bötesförelägganden och strafförelägganden, som påfördes till ett sammanlagt belopp av cirka 36 miljoner euro. De påförda avgifterna för trafikförseelse uppgick till sammanlagt cirka 15 miljoner euro. Dagsbötesstraffen påförda av domstol uppgick till sammanlagt nästan 18 miljoner euro. Andra ersättningar och förverkandepåföljder påfördes till ett belopp av sammanlagt cirka 75 miljoner euro.  

Avgifter för trafikförseelse betalas snabbt. Vid utgången av 2024 hade 90 procent av de avgifter för trafikförseelse som påförts samma år drivits in av de betalningsskyldiga. Även indrivningsprocenten för bötesförelägganden är nästan 90 när granskningsperioden är fem år. Indrivningsprocenten för böter och strafforderböter påförda av domstol varierar mellan 70 och 80 procent, när granskningsperioden är fem år. Däremot är indrivningsprocenten för exempelvis till staten dömda skadestånd och ersättningar som drivs in med stöd av brottsskadelagen (1204/2005) relativt låg, eftersom endast 20–30 procent av dessa fordringar har kunnat drivas in av de betalningsskyldiga när granskningsperioden är fem år. 

Utöver avgift för trafikförseelse verkställer Rättsregistercentralen också flera andra administrativa påföljder av straffkaraktär. I fråga om dessa varierar de årliga ärendevolymerna avsevärt mellan enstaka ärenden och några hundra ärenden. Vissa enskilda administrativa påföljder kan dock till sin storlek vara betydande.  

Verkställighet av förvandlingsstraff för böter 

Lagen om verkställighet av böter innehåller också bestämmelser om bestämmande och verkställighet av förvandlingsstraff för böter. I lagen finns bestämmelser om instämning av den betalningsskyldige till ett förvandlingsstrafförfarande och om behandling av förvandlingsstraffärenden i domstol. I lagen finns dessutom bestämmelser om inledande av verkställigheten av förvandlingsstraff. Bestämmelser om avtjänande av förvandlingsstraff i fängelse finns däremot i fängelselagen (767/2005). Förfarandet för förvandlingsstraff för böter har i flera utredningar konstaterats sysselsätta många olika myndigheter och förfarandet är fortfarande till största delen manuellt.  

För bestämmande av förvandlingsstraff för böter instäms cirka 10 000–11 000 personer per år till rättegång. År 2021 minskade detta antal dock till cirka 7 500 personer. Det kan beräknas att 2021 medförde covid-19-pandemin att antalet instämningar till förvandlingsstraff minskade, eftersom det 2022–2024 igen har stämts in cirka 10 000 personer per år till ett förvandlingsstrafförfarande.  

Antalet förvandlingsstraff som dömts ut av domstol har för sin del varit cirka 6 000 till exempel 2024.  

Vid verkställigheten av förvandlingsstraff har Rättsregistercentralen årligen sänt ut 5 000–7 000 betalningsuppmaningar och av dem som dömts till förvandlingsstraff har cirka 3 000–4 000 efterlysts för att kunna förpassas i fängelse. Antalet förvandlingsstraff som verkställts i fängelse har årligen uppgått till cirka 2 000. År 2021 uppgick antalet dock till endast cirka 1 000. 

De lagändringar som trädde i kraft vid ingången av 2021 har för sin del påverkat antalet ärenden som avser verkställighet av förvandlingsstraff från och med 2021. Också de begränsningar av intagning i fängelse som infördes på grund av covid-19-pandemin har påverkat verkställigheten av förvandlingsstraff 2020–2022.  

Vid verkställigheten av förvandlingsstraff är det viktigt att största delen av böterna betalas efter det att ett förvandlingsstrafförfarande har inletts. 

Verkställighet av förverkandepåföljder 

Lagen om verkställighet av böter innehåller bestämmelser om verkställighet av förverkandepåföljder. En förverkandepåföljd kan avse ett penningbelopp, varvid bestämmelserna om indrivning av fordringar tillämpas vid verkställigheten. En förverkandepåföljd kan också avse andra föremål, varvid staten till exempel kan sälja eller förstöra ett föremål. Sådana verkställighetsåtgärder sköts i allmänhet av polisen. I lagen föreskrivs det också särskilt om verkställande av ett föreläggande om att avliva djur och av ett föreläggande om att ett nätmeddelande ska göras oåtkomligt och utplånas. 

Antalet förverkandepåföljder som avser ett penningbelopp och som ska verkställas har årligen uppgått till cirka 2 000–3 000 och antalet förverkandepåföljder som avser andra föremål och som ska verkställas till cirka 2 200–2 400. Det har årligen meddelats enstaka förelägganden om att avliva djur och några tiotal förverkandepåföljder som avser djur. Dessutom verkställs av Gränsbevakningsväsendet och Tullen årligen ett varierande antal förverkandepåföljder. 

Merparten av de förverkandepåföljder som avser föremål gäller till exempel olika hjälpmedel vid brott, såsom knivar eller narkotika. Som förverkandepåföljd till staten kan dock dömas ut även fastigheter, fordon eller annan egendom av större värde. 

Verkställighet av brottsskadeärenden 

Med stöd av brottsskadelagen (1204/2005) kan den som lidit skada på grund av ett brott betalas ersättning med statsmedel. Staten får regressrätt gentemot gärningsmannen. Staten kan således driva in den ersättning som den betalat av gärningsmannen. Rättsregistercentralen sörjer för indrivningen av sådana regressfordringar i den ordning som föreskrivs i brottsskadelagen. Antalet ärenden uppgår årligen till cirka 5 000.  

Den ersättning som staten betalat kan återkrävas av den skadelidande, om denne har fått ersättning också av gärningsmannen eller på annat sätt. Även bestämmelser om detta finns i brottsskadelagen. Antalet sådana återkravsärenden uppgår till cirka 50–100 per år. 

Bestämmelserna om indrivningsärenden enligt brottsskadelagen ändrades genom ovannämnda lagändringar från och med den 1 januari 2026. 

2.2  Myndigheter som svarar för verkställigheten av påföljder

I följande avsnitt, det vill säga avsnitt 2.2–2.5 behandlas de helheter som det i denna proposition föreslås att ska ändras. 

Enligt 3 § 1 mom. i lagen om verkställighet av böter svarar Rättsregistercentralen för den verkställighet som avses i lagen i fråga och för statens talan i ärenden som har samband med de påföljder som verkställs av Rättsregistercentralen.  

I 2 mom. sägs det att en statlig myndighet som har till uppgift att bevaka statens intresse i ett mål kan dock sörja för indrivningen av sådana skadestånd som grundar sig på brott och sådana ersättningar för rättegångskostnader som tilldömts staten eller den nämnda myndigheten. Beträffande myndigheten gäller då, med undantag för efterlysning, det som i 2 kap. bestäms om Rättsregistercentralen. Detta förfarande kallas i lagen självindrivning.  

I lagens 53 § 1 mom. sägs det att om en statlig myndighet övertar skötseln av indrivningen i fråga om ett skadestånd eller en ersättning för rättegångskostnader som tilldöms myndigheten, ska detta på behörigt sätt innan rättegången avslutas anmälas till den domstol som i första instans behandlar brottmålet. Om ersättningsyrkandet förkastas i en lägre domstol kan anmälan göras till fullföljdsdomstolen. Anmälan kan inte göras senare. Enligt paragrafens 2 mom. ska domstolen vid behov ta reda på huruvida den myndighet som för statens talan i rättegången driver in ersättningen själv och i sitt avgörande nämna den anmälan om självindrivning som gjorts till domstolen. 

Det finns inga heltäckande uppgifter att tillgå om myndigheternas självindrivning. Justitieministeriet skickade sommaren 2021 en enkät till olika myndighetsaktörer som eventuellt använder självindrivning. Enkäten besvarades av Folkpensionsanstalten (FPA), Tullen, Statskontoret och Skatteförvaltningen.  

Alla myndigheter som besvarade enkäten meddelade att de använder självindrivning.  

När det gäller FPA är det dock inte fråga om sådan självindrivning som avses i lagen om verkställighet av böter. FPA är en självständig offentligrättslig inrättning som har egna tillgångar. De ersättningar som tilldömts FPA döms ut att betalas till FPA och inte allmänt till staten. Således är FPA inte en sådan myndighet som avses i lagen om verkställighet av böter, och FPA:s indrivning sker enligt de bestämmelser som gäller den. Vid FPA används indrivning i sådana fall av missbruk av förmåner i vilka det till sökanden utan grund har betalats en FPA-förmån till följd av sökandens uppsåtliga och avsiktliga förfarande samt i sådana fall i vilken en fordran drivs in i samband med en skada på FPA:s egendom. I fall av missbruk kan FPA framställa ett skadeståndsyrkande för den tid för vilken överbetalningen inte kan återkrävas med stöd av bestämmelserna om återkrav i förmånslagarna. FPA uppskattar att 2020 uppgick beloppet i euro av fall av missbruk till sammanlagt cirka 6,5 miljoner euro. Beloppet av de summor som drivs in varierar från fall till fall typiskt mellan några tusen och tiotusentals euro. 

Statskontoret använder självindrivning när det driver in vissa ersättningar som det betalat samt rättegångskostnader som tilldömts Statskontoret i egenskap av part i en rättegång. Dessutom används självindrivning vid skadestånd som en domstol har bestämt att en statstjänsteman och staten eller Statskontoret solidariskt ska betala till den skadelidande, varvid Statskontoret i allmänhet betalar hela summan och sedan av den tjänsteman som orsakat skadan driver in dennes andel. Dessutom används självindrivning också i fall som gäller rättegångskostnader och brottsskadeersättning som betalats utan grund. Statskontoret bedömer att antalet fall av självindrivning uppgår till mellan några tiotal och färre än tvåhundra fall per år. 

Skatteförvaltningen använder självindrivning vid indrivning av skadeståndsfordringar som grundar sig på brottmålsdomar. Skatteförvaltningen för i dessa fall talan på skattetagarnas (statens, kommunernas, församlingarnas och FPA:s) vägnar i enlighet med 28 § i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010). I nuläget har Skatteförvaltningen cirka 3 800 anhängiga fordringar som grundar sig på en dom och som ska drivas in. Beloppen i de enskilda fallen varierar mellan några tusen och några miljoner euro. 

Tullen använder i regel alltid självindrivning vid indrivning av sina fordringar som grundar sig på en dom. Det årliga antalet sådana skadeståndsdomar som grundar sig på brott och som är föremål för indrivning har varierat mellan 20 och 70 domar under åren 2016–2020. 

På basis av myndigheternas svar var det i viss mån oklart om lagen om verkställighet av böter alltid tillämpas vid självindrivning. 

Bestämmelserna om självindrivning baserar sig i nuläget på att myndigheten själv i varje enskilt ärende kan besluta om den sörjer för verkställigheten av en fordran. I annat fall är det Rättsregistercentralen som ska verkställa fordran. Bestämmelserna kan anses vara problematiska med tanke på uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna.  

Det har också noterats att det finns vissa praktiska problem i anslutning till myndigheternas självindrivning. Rättsregistercentralen får inte alltid information om en myndighets självindrivning, vilket har kunnat leda till att en fordran drivs in dubbelt. Dessutom har det i praktiken varit oklart hur bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter ska tillämpas på självindrivning.  

Det är därför motiverat att i lagen i mer detalj än i nuläget föreskriva om i vilka situationer någon annan myndighet än Rättsregistercentralen sörjer för verkställigheten av en fordran som hör till tillämpningsområdet för lagen om verkställighet av böter.  

2.3  Indrivning av penningfordringar

2.4  Bestämmande av förvandlingsstraff för böter

2.5  Verkställighet av förverkandepåföljder

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

6.1  Allmänt

Betänkandet från den arbetsgrupp som berett revideringen av lagen om verkställighet av böter var i sin helhet ute på remiss våren och sommaren 2024. En del av de föreslagna lagändringarna har redan godkänts (RSv 53/2025 rd, RP 5/2025 rd) och i regeringens proposition RP 5/2025 rd har remissvaren behandlats till dessa delar. Nedan behandlas remissvaren till den del som de gäller de bestämmelser som ingår i det aktuella förslaget. 

I remissvaren understöddes förslagen i stor utsträckning. I utlåtandena föreslogs ändringar i enskilda förslag. Nedan behandlas dessa ändringsförslag. 

6.2  Myndigheter som svarar för verkställigheten

Folkpensionsanstalten motsatte sig förslaget om att lagen om verkställighet av böter ska tillämpas på den indrivning av skadestånd och rättegångskostnader som bedrivs av Folkpensionsanstalten. Propositionen har till denna del ändrats på det sätt som Folkpensionsanstalten föreslår. Ärendet har behandlats ovan. 

Lantmäteriverket föreslog att det ännu ska övervägas om bestämmelsen om självindrivning i sin nuvarande form kan bevaras i vissa situationer. Vid den fortsatta beredningen av propositionen har det ansetts att de myndigheter som svarar för verkställigheten ska anges entydigt i lag och att det inte är motiverat att bevara ett arrangemang av det nuvarande slaget som baserar sig på myndighetens egen prövning. 

Skatteförvaltningen föreslog att ordalydelsen i det föreslagna 3 § 2 mom. ska ändras så att Tullens och Skatteförvaltningens uppgift med stöd av bestämmelsen endast ska vara indrivning av skadestånd och rättegångskostnader som grundar sig på brott och inte att mer allmänt vara en verkställande myndighet som avses i lagen om verkställighet av böter. Dessutom ansåg Skatteförvaltningen att det är problematiskt om bestämmelserna i 2 kap. i lagen ska iakttas i sin helhet i Tullens och Skatteförvaltningens indrivningsuppgifter. Skatteförvaltningen föreslog att av bestämmelserna i 2 kap. ska tillämpas endast de om betalningsuppmaning, ansökan om utsökning, tillämpning av utsökningsbalken, avbrytande av verkställighetsåtgärder, återbetalning av ett penningbelopp och kvittning. Däremot lämpar sig bestämmelserna om beviljande av betalningstid dåligt för Skatteförvaltningens indrivning. Vid den fortsatta beredningen av propositionen har det utifrån utlåtandet och diskussioner med olika aktörer preciserats vilka bestämmelser som ska tillämpas på Tullens och Skatteförvaltningens indrivning. 

6.3  Bestämmande av förvandlingsstraff för böter

I utlåtandena understöddes informationssystemet för förfarandet med förvandlingsstraff och i sig också tanken om att förfarandet ska lättas upp. I flera utlåtanden lades det dock fram andra förslag till hur förvandlingsstrafförfarandet kan lättas upp. De viktigaste förslagen gällde slopandet av ett separat förvandlingsstrafförfarande, överföringen av åklagarens uppgifter till Rättsregistercentralen och ibruktagande av ett skriftligt förfarande. Dessa förslag och deras betydelse för innehållet i propositionen granskas ovan i de avsnitt som gäller de viktigaste förslagen och alternativa handlingsvägar. 

6.4  Verkställighet av förverkandepåföljder

Behörighetsfördelningen mellan myndigheterna 

Häradsfogdarna i Finland rf konstaterade att behörighetsfördelningens inverkan på Utsökningsverkets anslag inte har bedömts i propositionen. Även om antalet nya verkställighetsuppdrag som överförs till Utsökningsverket är litet, är det fråga om krävande verkställighet. Vid den fortsatta beredningen har de av föreningen nämnda omständigheterna beaktats. 

Inrikesministeriet, Gränsbevakningsväsendet och Polisstyrelsen föreslog att verkställigheten av förverkandepåföljder som avser djur kunde överföras till djurskyddsmyndigheterna. Samma aktörer ansåg också att verkställande av ett föreläggande om att avliva djur kan skötas av den förundersökningsmyndighet som utrett ärendet. Utifrån utlåtandena har propositionen ändrats så att varje förundersökningsmyndighet i det ärende som den utreder också sköter verkställande av ett föreläggande om att avliva djur. Detta kan anses vara motiverat, eftersom verkställandet på så sätt ska skötas av den som utreder det ärende som djuret hänför sig till. Däremot har det inte ansetts motiverat att överföra ansvaret för verkställigheten av förverkandepåföljder som avser djur till andra myndigheter, eftersom till exempel djurskyddsmyndigheterna inte har tillräcklig sakkunskap om sådana verkställighetsuppdrag. Genom de föreslagna bestämmelserna säkerställs det dock att polisen, Tullen och Gränsbevakningsväsendet kan få handräckning av en veterinär i ett ärende.  

Inrikesministeriet och Polisstyrelsen föreslog att Utsökningsverkets behörighet allmänt ska omfatta de fordon som avses i 2 § 1 mom. 27 punkten i fordonslagen (82/2021). I propositionen har Utsökningsverkets behörighet begränsats till att gälla endast inteckningsbara bilar som det föreskrivs om i lagen om inteckning i bil (810/1972). Vid den fortsatta beredningen har det inte ansetts motiverat att utvidga bestämmelserna till att gälla alla fordon, eftersom de inte är förenade med sådana särdrag som kräver Utsökningsverkets kunnande.  

Riksdagens biträdande justitieombudsman fäste uppmärksamhet vid att ett dokument som ger rätt att besitta en bostadsrättsbostad också är ett värdepapper som kan pantsättas. Vid den fortsatta beredningen av propositionen har det ansetts att det är ändamålsenligt att Utsökningsverkets behörighet omfattar sådana tillgångar som i praktiken döms förverkade till staten. Det behöver i lagen inte försöka tas in en till alla delar uttömmande förteckning över alla eventuella tillgångar. Eftersom det torde vara relativt exceptionellt att en bostadsrätt döms förverkad till staten, tas den inte med i förteckningen över tillgångar i fråga om vilka Utsökningsverket svarar för verkställigheten.  

Bestämmelser om förfarandet 

Juristiliitto - Juristförbundet ry föreslog att utsökningsbalken till alla delar ska iakttas vid utsökningsmyndigheternas verkställighet, eftersom bestämmelserna i utsökningsbalken är mer exakta än de föreslagna bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter. Också Häradsfogdarna i Finland rf ansåg att bestämmelserna i utsökningsbalken bör tillämpas vid verkställigheten av utsökning. Detta har bedömts vid den fortsatta beredningen. Eftersom det vid verkställigheten av en förverkandepåföljd i första hand är fråga om att ett föremål som dömts förverkat till staten beslagtas av staten och säljs eller förstörs, är det inte ändamålsenligt att bestämmelserna i utsökningsbalken tillämpas i sin helhet. Vid den fortsatta beredningen har bestämmelserna inte ändrats till denna del. 

Polisstyrelsen ansåg att begreppen vad gäller tillgångsslag avviker från den övriga lagstiftningen, till exempel tvångsmedelslagstiftningen, och att det finns en risk för en tolkning som innebär att vissa tillgångsslag inte alls omfattas av den föreslagna lagstiftningen. Definitionerna av tillgångsslag bör preciseras i den föreslagna lagen så att de motsvarar till exempel 7 kap. 1 § i tvångsmedelslagen, det vill säga att det i lagen hänvisas till föremål, egendom och handlingar. Vid den fortsatta beredningen har de begrepp som används i lagen bedömts. Eftersom syftet med bestämmelserna är att skilja på verkställighet av penningbelopp och verkställighet av annan egendom, behöver andra tillgångsslag inte separat definieras i lagen på motsvarande sätt som i tvångsmedelslagen. I de föreslagna bestämmelserna används för annan egendom begreppet förverkandepåföljder som avser föremål och det omfattar de grupper av tillgångar som avses i tvångsmedelslagen och som Polisstyrelsen hänvisar till. 

Högsta domstolen och Suomen tuomariliitto - Finlands domareförbund ry ansåg det motiverat att bedöma om det finns behov av att i 10 kap. 9 a § i strafflagen föreskriva om en skyldighet för domstolarna att till vissa register meddela en utdömd förverkandepåföljd. I vilket fall som helst passar bestämmelsen bättre in i lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden (737/2010). Den föreslagna 6 punkten bör strykas i bestämmelsen, eftersom det ska föreskrivas uttömmande om domstolarnas anmälningsskyldighet. Vid den fortsatta beredningen har de föreslagna bestämmelserna flyttats till nämnda lag. Det är inte motiverat att slopa anmälningsskyldigheten, eftersom det är skäl att utan dröjsmål i registren göra anteckningar om att egendom dömts förverkad. Domstolarna har de bästa förutsättningarna att sörja för detta. Bestämmelsen motsvarar också det som har föreskrivits om registeranmälningar om beslag. Det är inte motiverat att ändra förteckningen så att den blir snävare än de registeranmälningar som ska göras om beslag, utan det är motiverat att alla sådana tillgångar som på grund av beslag har anmälts till det register som ärendet gäller anmäls till dessa register också efter domen.  

Lantmäteriverket ansåg att anmälningsskyldigheten bör gälla det att till registret anmäls även när domen vinner laga kraft. Vid den fortsatta beredningen har det ansetts att eftersom de verkställande myndigheterna utreder om en dom har vunnit laga kraft och om den är verkställbar, behöver en domstol inte separat anmäla detta till registren. De verkställande myndigheterna ska se till att uppgifter om ett ärende anmäls till registren. 

Högsta domstolen ansåg att den föreslagna bestämmelsen om beaktande av pant- och säkerhetsrätt är problematisk, eftersom det är oklart vad som avses med ond tro. Högsta domstolen ansåg att bestämmelsen bör tillämpas endast vid verkställighet som utförs av andra myndigheter än utsökningsmyndigheten. Högsta domstolen föreslog vidare att bestämmelsen ska formuleras så att panträtt redovisas endast om det är uppenbart att rätten är giltig. I övriga fall kan den väg som återstår för rättsinnehavaren vara att väcka talan. Riksdagens justitieombudsman föreslog för sin del att i bestämmelserna bör beaktas bestämmelserna om konstgjorda arrangemang i utsökningsbalken. Lantmäteriverket fäste uppmärksamhet vid samma frågor vad gäller mångtydigheten i begreppet ond tro och konstgjorda arrangemang. Vid den fortsatta beredningen har bestämmelserna ändrats så att de motsvarar bestämmelserna om konstgjorda arrangemang i 4 kap. 14 § i utsökningsbalken. Den verkställande myndigheten kan redovisa pant, om inte den anses vara ett konstgjort arrangemang av denna typ. Det ska vara möjligt att föra ett avgörande som gäller ett ärende till domstol. 

Polisstyrelsen ansåg att det i viss mån är oklart när besittningen av den egendom som tagits i beslag ska överföras från förundersökningsmyndigheten till utsökningsmyndigheten som svarar för verkställigheten av förverkandepåföljden. Polisstyrelsen föreslog också att överföringen kunde göras redan medan förundersökningen pågår. Utgångspunkten i propositionen har varit det att besittningen av ett föremål överförs från förundersökningsmyndigheten till utsökningsmyndigheten i den fas då Rättsregistercentralen inleder verkställighetsåtgärderna, det vill säga förverkandepåföljden är verkställbar. Vid den fortsatta beredningen har motiveringen till propositionen preciserats till denna del. Det har vid den fortsatta beredningen inte ansetts motiverat att föreskriva om undantag från denna indelning, eftersom det är motiverat att överföra besittningen av ett föremål till den verkställande myndigheten först när de egentliga verkställighetsåtgärderna kan inledas. 

Polisstyrelsen föreslog att om verkställighetsåtgärder vidtas före verkställbarheten, ska det föreskrivas om den tidpunkt då egendomens värde fastställs. Vid den fortsatta beredningen har motiveringen till propositionen preciserats så att tidpunkten för fastställandet av värdet inte är oklar. Värdet ska fastställas i det skede då verkställighetsåtgärderna inleds, om förverkandepåföljden ännu inte är verkställbar. 

Häradsfogdarna i Finland rf föreslog att värdet av ett nätmeddelande inte behöver bedömas om verkställigheten inleds innan domen är verkställbar. Bedömningen är svår och kan i vilket fall som helst göras också i efterhand. Vid den fortsatta beredningen har motiveringen till bestämmelsen om värdering av föremål preciserats med en förklaring av vad som avses med värdering av föremål. Värderingen kan gälla fastställande av ett föremåls exakta värde, men också registreringen av dess egenskaper så att det i efterhand är möjligt att bedöma dess värde. 

Polisstyrelsen ansåg att det i den föreslagna 45 b § blir oklart om polisen kan få ersättning för kostnaderna för förvaringen av ett föremål, om Utsökningsverket svarar för verkställigheten. Polisstyrelsen föreslog att förvaringskostnaderna i en sådan situation ska redovisas till polisen som tidigare skött förvaringen. Vid den fortsatta beredningen har det ansetts att det är motiverat att dra av utgifterna för verkställigheten endast för tiden för verkställigheten av en förverkandepåföljd. Tidigare kostnader till exempel för tiden då ett föremål varit beslagtaget hänför sig inte till verkställigheten av förverkandepåföljden och bestämmelserna om dem bör bedömas separat i förhållande till de övriga bestämmelserna i tvångsmedelslagen. Den föreslagna bestämmelsen och motiveringen har preciserats så att endast kostnaderna under verkställigheten av förverkandepåföljden kan dras av från den redovisade försäljningsinkomsten.  

Riksdagens justitieombudsman fäste uppmärksamhet vid att de föreslagna bestämmelserna om genomsökning av lokaler som omfattas av hemfriden och genomsökning av personer inte motsvarar till exempel tvångsmedelslagen. I propositionen bör tolkningspraxisen i fråga om motsvarande bestämmelser i utsökningsbalken utredas. Propositionen har preciserats till denna del. 

Lantmäteriverket fäste uppmärksamhet vid att bestämmelserna i jordabalken (540/1995) och lagen om ett bostadsdatasystem (1328/2018) om anteckning av en domstols dom i det informationssystem som avses i lagarna i fråga avviker från varandra. Vid den fortsatta beredningen har det ansetts att det inte är motiverat att bedöma frågan i samband med detta projekt. 

Lantmäteriverket ansåg också att de gällande och de föreslagna bestämmelserna är oklara i fråga om när äganderätten till en fastighet eller lägenhet som dömts förverkad övergår till staten med rättsverkningar som sträcker sig till tredje parter. Lantmäteriverket fäste uppmärksamhet vid att staten inte kan registreras som ägare till en fastighet eller en lägenhet i de register som avses i jordabalken och lagen om ett bostadsdatasystem innan domen har vunnit laga kraft, vilket strider mot bestämmelserna om verkställbarhet i 5 § i lagen om verkställighet av böter. Bestämmelserna bör förtydligas i fråga om överföringen av äganderätten samt till den del vilka rättsverkningar tingsrättens dom som inte har vunnit laga kraft har. Lantmäteriverket hänvisar till denna del till bestämmelserna i 7 kap. i tvångsmedelslagen och i 4 kap. 37 § och 8 kap. 8 § i utsökningsbalken. Häradsfogdarna i Finland rf fäste uppmärksamhet vid att i tvångsmedelslagen finns ingen bestämmelse som motsvarar bestämmelsen om förfogandeförbuds verkan i 4 kap. 37 § i utsökningsbalken. Vid den fortsatta beredningen har det ansetts att bestämmelserna till denna del inte behöver kompletteras i detta sammanhang. Tillämpningspraxisen ska dock följas upp och det ska eventuellt senare bedömas om bestämmelserna behöver preciseras, om det uppstår problem som hänför sig till en fastighets eller lägenhets laga kraft.  

7.1  Lagen om verkställighet av böter

1 §. Lagens tillämpningsområde. Hänvisningen i 3 mom. 8 punkten till 42 § i brottsskadelagen ändras så att den motsvarar bestämmelserna som ändrades den 1 januari 2026. 

3 §. Myndigheter som svarar för verkställigheten. I paragrafen föreskrivs det om vilken myndighet som svarar för verkställighetsåtgärderna. Enligt 1 mom. svarar Rättsregistercentralen i regel för verkställigheten. Inga ändringar föreslås i denna utgångspunkt. 

Paragrafens 2 mom. ändras så att det i momentet uttömmande föreskrivs om de situationer i vilka en annan myndighet svarar för indrivningsuppgifterna. Med stöd av bestämmelsen sörjer Tullen och Skatteförvaltningen för indrivningen av skadeståndsfordringar och rättegångskostnadsfordringar som grundar sig på brott, om de för statens talan i ärendet. Det är således endast fråga om indrivning av nämnda fordringar och inte om en mer omfattande behörighet vid den verkställighet som avses i lagen.  

Förslaget innebär att möjligheten i sin nuvarande form för alla myndigheter att från fall till fall besluta om att de sörjer för indrivningen ska slopas. I bestämmelsen slopas den allmänna möjligheten för myndigheterna att besluta att själv driva in en skadeståndsfordran som grundar sig på ett brott eller en därmed ansluten rättegångskostnadsfordran. Ändringen innebär således att Tullen och Skatteförvaltningen alltid ska sörja för indrivningen av nämnda fordringar och att Rättsregistercentralen svarar för verkställigheten av alla andra påföljder som avses i lagen om verkställighet av böter. Eftersom de myndigheter som nämns i bestämmelsen ska vara skyldiga att alltid i de situationer som nämns i bestämmelsen sörja för verkställigheten, slopas i lagen den anmälningsskyldighet som gäller självindrivningsförfarandet enligt den gällande 53 §. 

Oberoende av vilken myndighet som sörjer för indrivningen ska på alla fordringar tillämpas de bestämmelser om påföljders verkställbarhet och om när påföljder förfaller som finns i lagen om verkställighet av böter.  

Dessutom preciseras momentet till den del vilka av de för Rättsregistercentralen förpliktande bestämmelserna i 2 kap. i lagen om verkställighet av böter som också gäller Tullen och Skatteförvaltningen. Bestämmelserna i 6–9 § om betalningsuppmaning, betalning av en fordran, ansökan om utsökning och tillämpning av utsökningsbalken gäller också Tullen och Skatteförvaltningen på samma sätt som Rättsregistercentralen. Likaså gäller bestämmelserna i 21–23 och 23 a § om avstående från verkställighet, återbetalning av ett penningbelopp, kvittning och avslutande av verkställigheten också Tullen och Skatteförvaltningen. Däremot kan bestämmelsen i lagens 13 § om fördelning av betalningar inte tillämpas på fordringar som Tullen och Skatteförvaltningen driver in. Inte heller bestämmelserna om beviljande av betalningstid ska tillämpas, utan Tullen och Skatteförvaltningen ska bevilja den betalningsskyldige betalningstid med stöd av bestämmelserna om beskattning. På detta sätt kan behoven av att samordna indrivningen av ersättning och skatter i praktiken beaktas.  

4 §. Meddelanden om verkställighet. Paragrafens 3 mom. preciseras så att det på lagnivå också föreskrivs om anmälningsförfarandet för andra än justitieförvaltningsmyndigheter. För en del av myndigheterna har det upprättats ett så kallat gränssnitt mellan informationssystemen. Dessa myndigheter ska via ett sådant gränssnitt informera Rättsregistercentralen om de påföljder som de har bestämt. Det är fråga om sådana påföljder som det bestäms ett stort antal av årligen. Dessutom håller Rättsregistercentralen på att ta i bruk en elektronisk tjänst via vilken andra myndigheter kan informera om de påföljder som de har bestämt. På detta sätt har anmälningsförfarandet i sin helhet ändrats så att det är elektroniskt.  

I momentet föreskrivs det om att även andra än justitieförvaltningsmyndigheter ska föra in uppgifter om påföljder i Rättsregistercentralens informationssystem för verkställighet. Detta ska ske på någondera av de ovan beskrivna elektroniska sätten. 

I 4 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull om meddelande om de ärenden som avses i 3 § 2 mom. Det är fråga om skadestånd och rättegångskostnader som grundar sig på brott och som har tilldömts staten och för vars indrivning Tullen eller Skatteförvaltningen svarar i stället för Rättsregistercentralen. I dessa ärenden ska domstolen inte meddela Rättsregistercentralen om verkställigheten, utan myndigheterna i fråga svarar för verkställigheten efter det att de har fått kännedom om domstolens avgörande. 

2 kap.Verkställighet av en fordran 

5 §. Tillfälle att erlägga betalning. Hänvisningen i paragrafen till den myndighet som svarar för självindrivning ändras i enlighet med det föreslagna 3 § 2 mom. till att gälla Tullen och Skatteförvaltningen. 

8 §. Ansökan om utsökning. Hänvisningarna i paragrafen till tidsfrister och betalningstid korrigeras så att de motsvarar de ändringar som föreslås i 14 och 15 §.  

9 §. Tillämpning av utsökningsbalken. I paragrafen föreskrivs det liksom också i nuläget om tillämpningen av lagen om verkställighet av böter och utsökningsbalken vid verkställighet av fordringar enligt lagen om verkställighet av böter.  

Paragrafens 1 mom. preciseras så att huvudregeln är att bestämmelserna i utsökningsbalken ska iakttas i det utsökningsförfarande som gäller indrivning av en penningfordran. Det ska i lagen om verkställighet av böter inte längre finnas sådana bestämmelser om till exempel beviljande av betalningstid eller betalningsplan som avviker från utsökningsbalken. I 2 mom. föreskrivs det dock om vissa bestämmelser som ska tillämpas i utsökningsförfarandet.  

I momentet föreskrivs det dessutom för tydlighetens skull om att bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter och strafflagen ska tillämpas på fordringarnas verkställbarhet och tidpunkten när fordringar förfaller.  

I 2 mom. föreskrivs det om vissa undantag från bestämmelserna i utsökningsbalken. Liksom i nuläget föreskrivs det om de uppgifter som den betalningsskyldige ska lämnas i det meddelande om anhängighet som avses i 3 kap. 33 § i utsökningsbalken. I meddelandet om anhängighet ska det med stöd av bestämmelsen ges information om möjligheten att den betalningsskyldige stäms in till ett förvandlingsstrafförfarande, om det är fråga om böter eller vite som kan förvandlas till fängelse och den betalningsskyldige inte betalar fordran.  

Momentet kompletteras med en bestämmelse om att beviljande av betalningstid som avses i 4 kap. 6 § i utsökningsbalken inte förutsätter sökandens, det vill säga Rättsregistercentralens samtycke. Detta är motiverat, eftersom det i praktiken är onödigt att begära samtycke av Rättsregistercentralen i fråga om fordringar som drivs in vid verkställighet av böter och ökar myndigheternas arbete. Gäldenären behöver således inte för utmätningsmannen utreda Rättsregistercentralens samtycke, om gäldenären ansöker om betalningstid med stöd av 4 kap. 6 § i utsökningsbalken. 

14 §. Fastställande av en tidsfrist för betalning av en fordran. Bestämmelserna i 14–18 § om beviljande av betalningstid revideras i sin helhet.  

I den föreslagna 14 § tas in en ny bestämmelse om fastställande av en tidsfrist för betalning av en fordran. Med stöd av bestämmelsen kan den betalningsskyldige få högst tre månader på sig att betala en fordran. För en sådan tidsfrist utarbetas det inte en betalningsplan, utan betalningen ska göras i sin helhet inom tidsfristen. En förutsättning för betalningstid är att den betalningsskyldige sannolikt betalar fordran inom tidsfristen. I praktiken är tröskeln för att bevilja en tidsfrist låg. En förlängning av tidsfristen kan avslås till exempel om den betalningsskyldige redan har andra fordringar som ska verkställas och som inte har kunnat drivas in. Bestämmelsen tillämpas på både fysiska och juridiska personer. Båda har möjlighet att med stöd av den föreslagna bestämmelsen ansöka om en längre tidsfrist för en betalning. 

I praktiken ersätter beviljandet av tidsfrist den tidsfrist för betalning som anges i betalningsuppmaningen, om en betalningsuppmaning har sänts. Det finns inte heller något hinder för att en tidsfrist fastställs även om den tidsfrist som anges i betalningsuppmaningen redan har löpt ut. Om en fordran behandlas i ett utsökningsförfarande, ska bestämmelserna i utsökningsbalken tillämpas på den betalningstid som beviljas av utmätningsmannen. 

Tidsfristen räknas från det att ansökan har lämnats in. 

Ansökan om förlängning av tidsfristen hindrar inte den betalningsskyldige från att senare ansöka om betalningstid med stöd av lagens 15 §. 

I 2 mom. föreskrivs det om att en förlängning av tidsfristen inte får beviljas, om vite som har dömts ut med stöd av viteslagen ska verkställas. Syftet med vite är att effektivisera iakttagandet av huvudförpliktelsen för den betalningsskyldige, och detta kan fördröjas om det är möjligt att få betalningstid för vite. Av rättssäkerhetsskäl är det dock möjligt att få en tidsfrist för betalning av vite som kan förvandlas till fängelse. 

I momentet sägs det dessutom att när tidsfristen beviljas ska det ses till att verkställigheten inte förfaller eller preskriberas på grund av betalningstiden. Rättsregistercentralen kan således inte förlänga tidsfristen så mycket att fordran förfaller eller preskriberas med stöd av lagens 4 b § eller strafflagen. 

15 §. Beviljande av betalningstid. I paragrafen föreskrivs det om beviljande av faktisk betalningstid.  

Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om villkoren för beviljande av betalningstid. Betalningstid kan beviljas, om den betalningsskyldige på grund av sina personliga förhållanden eller sitt hälsotillstånd inte förmår betala en fordran. Bestämmelsen omfattar fortfarande de situationer som nämns i den gällande 14 §, såsom sjukdom och arbetslöshet. Bestämmelsens språkdräkt ändras dock till en allmännare form och den ger Rättsregistercentralen större prövningsrätt än i nuläget när det gäller att bedöma betydelsen av den betalningsskyldiges personliga förhållanden vid beviljandet av betalningstid. Bestämmelsens ordalydelse motsvarar det som i lagens 28 § och i 2 a kap. i strafflagen föreskrivs om avstående från yrkande på förvandlingsstraff och eftergift i fråga om förvandlingsstraff. Villkoren för tillämpningen av bestämmelsen hänför sig till en fysisk persons förhållanden, såsom hälsotillstånd, och juridiska personer kan därför inte ansöka om betalningstid med stöd av bestämmelsen. 

Ett villkor är dessutom att det kan anses sannolikt att den betalningsskyldige betalar fordran inom betalningstiden. Exempelvis tidigare obetalda fordringar kan utgöra en grund för att bedöma att den betalningsskyldige sannolikt inte betalar fordran. Om villkoren uppfylls kan det beviljas en betalningstid på högst ett år från det att beslutet om betalningstid fattas. I momentet bevaras möjligheten att bevilja betalningstid även för en längre tid än ett år. Detta förutsätter liksom i nuläget synnerligen vägande skäl. Sådana skäl kan vara till exempel att arbetslöshet eller sjukdom fortsätter i en situation där den betalningsskyldige dock har försökt betala av fordran. 

Betalningstid på högst ett år kan således beviljas en eller flera gånger. Om betalningstidens sammanlagda längd överstiger ett år, ska det finnas synnerligen vägande skäl för att bevilja betalningstid. I bestämmelserna fastställs det inte någon absolut maximilängd för betalningstiden, men när betalningstid beviljas med stöd av 2 mom. ska det ses till att fordran inte förfaller eller preskriberas. 

Beviljande av betalningstid är möjligt också efter utsökningsskedet. Under den tid en fordran drivs in genom utsökning beslutar dock utmätningsmannen med stöd av bestämmelserna i utsökningsbalken om beviljande av betalningstid. 

Beviljandet av betalningstid kan på samma gång gälla flera fordringar.  

Paragrafens 2 mom. motsvarar till sitt innehåll 14 § 2 mom. 

I 3 mom. föreskrivs det om utarbetandet av en betalningsplan. För den betalningsskyldige utarbetas det alltid en betalningsplan med iakttagande av vilken fordran ska betalas. I betalningsplanen fastställs betalningstidtabellen och betalningsposternas storlek. Med stöd av bestämmelsen förfaller betalningstiden, om den betalningsskyldige inte iakttar betalningsplanen. Detta innebär att Rättsregistercentralen ska vidta verkställighetsåtgärder såsom ansökan om utsökning, om betalningarna inte görs i enlighet med den överenskomna planen. I praktiken ska Rättsregistercentralen beakta till exempel dröjsmål i samband med förmedlingen av betalningar innan verkställighetsåtgärder vidtas. 

16 §. Ansökans inverkan på verkställigheten. I 16 § föreskrivs det om hur ansökan om en tidsfrist för betalning eller om betalningstid inverkar på verkställigheten av en fordran. Utgångspunkten är att inlämnandet av en ansökan inte ska avbryta verkställigheten, utan att verkställighetsåtgärderna ska kunna fortsätta. Rättsregistercentralen kan dock besluta om avbrytande av verkställigheten för den tid som ansökan behandlas. Genom bestämmelsen säkerställs det att upprepade ansökningar om betalningstid inte kan fördröja verkställigheten. Bestämmelsen utgör inte i sig ett hinder för att på nytt ansöka om betalningstid till exempel om den betalningsskyldiges situation förändras, men Rättsregistercentralen beslutar om en sådan ansökan avbryter verkställigheten.  

17 §. Ändring och återkallande av ett beslut om betalningstid. Paragrafen innehåller bestämmelser om ändring och återkallande av ett beslut om betalningstid. Bestämmelsen gäller både förlängning av tidsfristen för betalning och beviljande av faktisk betalningstid. 

Med stöd av paragrafen är ändring eller återkallande möjligt, om villkoren för beviljande av betalningstid inte längre uppfylls. Sådana situationer kan uppstå till exempel om den betalningsskyldiges arbetslöshet eller sjukdom upphör och betalningstiden därför inte längre är motiverad. 

18 §. Besvärsförbud samt upptagande av ett ärende som gäller betalningstid till ny behandling. I paragrafen föreskrivs det i nuläget om förbud mot att söka ändring i beslut om betalningstid. Eftersom det i den föreslagna 23 b § föreskrivs om ändringssökande som gäller hela kapitlet, upphävs paragrafen.  

21 §. Verkställighetsåtgärder lämnas vilande. Bestämmelsen innehåller de villkor på vilka Rättsregistercentralen får lämna verkställighetsåtgärder vilande. I den gällande paragrafen används begreppet avstående från verkställighet för detta. Att verkställighetsåtgärderna lämnas vilande innebär inte att fordran förfaller, utan det ska fortfarande vara möjligt att betala fordran, även om de verkställighetsåtgärder som gäller den har lämnats vilande med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Enligt bestämmelsen behöver Rättsregistercentralen inte vidta aktiva verkställighetsåtgärder, såsom att ansöka om utsökning, utan fordran lämnas i ett passivt tillstånd. Verkställigheten av fordran kan således aktiveras av den betalningsskyldige själv när denne betalar fordran eller till exempel när fordran blir en del av skuldsanering för privatpersoner. Syftet med ändringen är att förtydliga skillnaden jämfört med avslutande av verkställighet, om vilket det föreskrivs i lagens 23 a §. 

En effektiv skötsel av verkställigheten genom en ändamålsenlig fördelning av de tillgängliga resurserna förutsätter att Rättsregistercentralen har möjlighet att lämna verkställighetsåtgärderna vilande i fråga om fordringar som är ringa eller som länge varit föremål för en resultatlös indrivning.  

Enligt den gällande lagen är det möjligt att avstå från verkställighetsåtgärderna i fråga om en fordran för det första, om fordran är ringa. I förordningen om detta har gränsen för ringa fastställts till 10 euro. Det föreslås att gränsen i euro för att lämna verkställighetsåtgärder vilande ska skrivas in i lagen.  

Enligt de gällande bestämmelserna är det möjligt att avstå från verkställighet också i sådana fall där fordran länge varit föremål för en resultatlös indrivning. I förordningen har fordrans maximibelopp fastställts till 350 euro. I den föreslagna bestämmelsen ska alla de villkor på vilka verkställighetsåtgärder kan lämnas vilande skrivas in i lagen. Som villkor fastställs att det har förflutit mer än fem år sedan fordran blev verkställbar och att fordrans belopp är högst 500 euro. Att verkställighetsåtgärder lämnas vilande gäller således i praktiken fortfarande fordringar som länge varit föremål för indrivningsåtgärder. 

22 §.Återbetalning av ett penningbelopp. I paragrafen föreskrivs det om återbetalning av ett penningbelopp i situationer där den betalningsskyldige har betalat en fordran, men den har upphävts vid fullföljdsdomstolen. Bestämmelserna revideras så att Rättsregistercentralen ska återbetala det betalda penningbeloppet och betalar ränta på det. På så sätt sköter en myndighet återbetalningen i sin helhet. Om någon annan myndighet, såsom utmätningsmannen, har tagit emot betalningen, ska den myndigheten utan dröjsmål redovisa penningbeloppet till Rättsregistercentralen. Närmare bestämmelser om vilka uppgifter myndigheterna ska lämna varandra i dessa situationer utfärdas genom förordning av statsrådet.  

Enligt de gällande bestämmelserna ska på det penningbelopp som återbetalas betalas en ränta om sex procent från betalningsdagen till dagen för återbetalningen. I nuläget kan en ränta om sex procent anses vara ganska hög. Dessutom är den allmänna räntenivån känslig för konjunkturväxlingar och svår att förutse. Därför föreslås det att den ränta som ska betalas på återbetalning binds till den referensränta som nämns i räntelagen så att räntan är referensräntan enligt 12 § i räntelagen förhöjd med två procentenheter. Räntan motsvarar således bättre den allmänna räntenivån och följer också de grunder för bestämmande av räntan på skatteåterbäringar som fastställs i lagen om skatteuppbörd (11/2018). 

Bestämmelser om summan av det minsta belopp som ska återbetalas utfärdas i nuläget genom förordning. I de föreslagna bestämmelserna skrivs minimibeloppet av återbetalning in på lagnivå. Återbetalning betalas inte om det belopp som ska återbetalas är högst 10 euro. Beloppet motsvarar det minimibelopp av skatteåterbäringar som anges i 32 § i lagen om skatteuppbörd. För denna summa talar också praktiska synpunkter, eftersom bankerna tar ut en avgift på cirka 10 euro för förmedling av betalningen om återbetalningar inte kan betalas in på ett konto. 

23 §. Kvittning. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Med stöd av momentet får för kvittning också användas medel som annars ska betalas till den betalningsskyldige med stöd av bestämmelserna om verkställighet av förverkandepåföljder. Det är fråga om penningmedel som avses i de föreslagna 42 och 43 a § och i 10 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen. 

23 b §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om möjligheten att söka ändring i beslut som fattas vid verkställigheten av en fordran. Vilka beslut som kan överklagas bestäms med stöd av de allmänna bestämmelserna om förvaltningsrätt och i lagen föreslås inga förbud mot att söka ändring. En central ändring jämfört med nuläget är att beslut om betalningstid är överklagbara. 

Enligt 1 mom. ska i Rättsregistercentralens beslut som den första fasen av ändringssökande begäras omprövning hos Rättsregistercentralen. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om sökande av ändring i förvaltningsdomstol. Ett avgörande om en omprövningsbegäran får överklagas hos förvaltningsdomstolen. 

I 3 mom. föreskrivs det om hur begäran om omprövning eller besvär inverkar på fortsatt verkställighet i fråga om beslut som gäller tidsfristen för betalning och beviljandet av betalningstid. Sökande av ändring i dessa beslut ska i princip inte avbryta verkställigheten av en fordran. Rättsregistercentralen kan när den behandlar begäran om omprövning och förvaltningsdomstolen när den behandlar besvär dock besluta om avbrytande av verkställigheten. Genom bestämmelsen säkerställs det att ansökningar om betalningstid inte kan fördröja verkställigheten. 

3 kap.Bestämmande av förvandlingsstraff för böter 

Kapitlets rubrik ska ändras så att den bättre beskriver kapitlets innehåll. 

24 §.Inledande av ett förvandlingsstrafförfarande. I paragrafen föreskrivs det om inledande av ett förvandlingsstrafförfarande och om de bestämmelser som ska tillämpas på förfarandet. 

I 1 mom. föreskrivs det om när den betalningsskyldige kan stämmas in till ett förvandlingsstrafförfarande. Stämning kan inledas när böter är verkställbara eller när vite är verkställbart och när de i 2 a kap. 4 § i strafflagen angivna villkoren för förvandling av böter till fängelse uppfylls. 

Verkställbarheten i fråga om böter eller vite som kan förvandlas till fängelse bestäms med stöd av 5 § i den föreslagna lagen. Sådana böter eller viten är verkställbara när de har vunnit laga kraft eller när de kan verkställas som en lagakraftvunnen dom. I 30 kap. 22 § i rättegångsbalken sägs det att hovrätts avgörande i fråga om vilket för fullföljd krävs besvärstillstånd verkställs så som det stadgas i fråga om laga kraft vunnen dom.  

Verkställigheten av böter eller vite som kan förvandlas till fängelse kan således i princip inledas med stöd av hovrättens dom, även om domen ännu inte har vunnit laga kraft. Innan ett förvandlingsstrafförfarande inleds har böter dock drivits in i det förfarande som det föreskrivs om i lagens 2 kap., vilket innebär att domen oftast har vunnit laga kraft i det skede då förvandlingsstrafförfarandet inleds. Ärenden där högsta domstolen har beviljat besvärstillstånd kan utgöra ett undantag från detta. I dessa fall kan högsta domstolen med stöd av 30 kap. 23 § i rättegångsbalken på eget initiativ eller på begäran av ändringssökanden förbjuda eller avbryta verkställigheten av böter, vilket omfattar även inledande av ett förfarande med förvandlingsstraff för böter. Högsta domstolen ska underrätta Rättsregistercentralen om sitt beslut. 

Bestämmelser om förutsättningarna för förvandling av böter finns i 2 a kap. 4 § i strafflagen. Enligt den paragrafen kan till fängelse förvandlas de obetalda böter som en domstol dömt ut eller obetalt vite som har dömts ut för att säkerställa rättegång eller utsökningsförfarande. Böter eller annat vite som har förelagts i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot får inte förvandlas till fängelse. Böter som har dömts ut för brott som begåtts före 18 års ålder eller böter av vilka ett belopp som motsvarar mindre än 16 dagsböter är obetalt får inte förvandlas till fängelse. 

Dessutom får obetalda böter förvandlas till fängelse endast om de inte har kunnat drivas in hos den betalningsskyldige. Detta innebär att böter ska drivas in i ett förfarande enligt 2 kap. i lagen om verkställighet av böter innan ett förvandlingsstrafförfarande inleds. Ett förvandlingsstrafförfarande kan inledas i det skede då böterna inte har kunnat drivas in ens genom utsökning. Om böterna har betalats delvis, kan i förvandlingsstrafförfarandet endast den obetalda delen av bötesstraffet förvandlas till fängelse. 

Innan ett förvandlingsstrafförfarande inleds ska det kontrolleras att de böter som förvandlas uppfyller dessa villkor. 

I 2 mom. föreskrivs det om inverkan av skuldsanering för privatpersoner på bestämmandet av förvandlingsstraff. I bestämmelsen hänvisas det till 18 och 40 § i lagen om skuldsanering för privatpersoner, i vilka det föreskrivs om skuldsaneringens inverkan på bestämmandet av förvandlingsstraff. Enligt dessa bestämmelser får förvandlingsstraff inte bestämmas och ett redan bestämt förvandlingsstraff inte verkställas, om skuldsanering för privatpersoner har inletts eller betalningsprogrammet för skuldsanering är i kraft. Skuldsanering avbryter således förvandlingsstrafförfarandet. 

Utmätningsmannen, Rättsregistercentralen och Brottspåföljdsmyndigheten ska se till att en eventuell skuldsanerings inverkan på förvandlingsstrafförfarandet utreds. 

I 3 mom. föreskrivs det om att lagen om rättegång i brottmål ska tillämpas på domstolsbehandlingen av ett förvandlingsstraffärende. Det finns dock vissa undantag från detta, om vilka det föreskrivs i lagen om verkställighet av böter. Undantagen gäller stämningsförfarandet som det föreskrivs om i 25 och 26 §, åklagarens uppgifter som det föreskrivs om i 28 § 1 mom. samt domstolens behörighet och behandlingen vid sammanträde som det föreskrivs om i 29 och 30 §. I 28 § 2 och 3 mom. och 30–32 § finns dessutom bestämmelser som kompletterar bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål. 

Innehållet i dessa bestämmelser och deras förhållande till sedvanlig domstolsbehandling av brottmål behandlas i samband med respektive paragraf.  

25 §.Stämning till en rättegång för bestämmande av förvandlingsstraff. I paragrafen föreskrivs det om stämning till ett förvandlingsstrafförfarande. Bestämmelserna avviker från sedvanlig stämning till rättegång i brottmål, där domstolen sköter stämningen efter att ha fått åklagarens stämningsansökan. 

I 1 mom. föreskrivs det om stämningsförfarandet. Stämningsförfarandet motsvarar det nuvarande förfarandet. Stämning till ett förvandlingsstrafförfarande ska ske på så sätt att när villkoren enligt 24 § uppfylls ska en stämningsberättigad tjänsteman stämma in den bötfällde till en rättegång som gäller förvandlingsstraff. Stämningen kan verkställas av utmätningsmannen, om villkoren för stämning uppfylls och utmätningsmannen når den bötfällde. Om den bötfällde inte kan nås på detta sätt, ska Rättsregistercentralen efterlysa den bötfällde för stämning till ett förvandlingsstrafförfarande. På basis av efterlysningen ska polisen eller vissa andra stämningsberättigade myndigheter stämma in den bötfällde till ett förvandlingsstrafförfarande när denne nås. 

I 2 mom. föreskrivs det om den information som den bötfällde ska ges i samband med stämningen. Den bötfällde ska informeras om att denne kallas att bemöta ett yrkande på förvandlingsstraff samt om tid och plats för behandlingen. Den bötfällde ska också informeras om att saken kan avgöras trots dennes utevaro och att den bötfällde, om denne så önskar, kan lämna domstolen ett skriftligt bemötande före ärendets behandling. 

Dessutom ska den bötfällde informeras om de obetalda böterna och det obetalda vitet samt om möjligheten att betala böterna eller vitet före rättegången. För detta ändamål ska den bötfällde också ges de uppgifter som behövs för betalning av böterna eller vitet.  

I lagen föreskrivs det inte längre separat om att ett stämningsbevis ska ges. På delgivning av stämningen tillämpas bestämmelserna om rättegång i brottmål.  

26 §.Utsättande av dag för behandlingen. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i nuläget om utsättande av dag för behandlingen i samband med stämning. Liksom det konstateras i motiveringen till 25 § ska en stämningsberättigad tjänsteman besluta om dagen för behandlingen utifrån domstolarnas listor över sammanträdesdagar. Domstolen ska således inte sätta ut sammanträdesdagen, såsom vid behandling av ett sedvanligt brottmål. 

Dagen för behandlingen ska med stöd av 1 mom. sättas ut så att den betalningsskyldige har minst en månad på sig att betala böterna eller vitet. Mellan stämningsdagen och dagen för behandlingen ska det således vara minst en månad. Bestämmelsen motsvarar den gällande bestämmelsen. 

I 2 mom. föreskrivs det fortsättningsvis på motsvarande sätt som i nuläget om undantag från möjligheten att göra betalningen inom en månad. En betalningstid på en månad behöver inte reserveras, om den betalningsskyldige redan har stämts in till en rättegång som gäller förvandlingsstraff för andra böter. Då kan den betalningsskyldige stämmas in till samma rättegång också för nya böter som ska förvandlas till fängelse. En betalningsskyldig som är närvarande vid en rättegång kan dessutom bli föremål för ett yrkande på förvandlingsstraff utan stämning.  

27 §. Tillfälle att erlägga betalning. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om de uppgifter som ska lämnas för tillfälle att erlägga betalning finns i 25 §. 

28 §.Åklagarens yrkande på förvandlingsstraff. Åklagarens roll vid en rättegång som gäller bestämmande av förvandlingsstraff motsvarar det som föreskrivs om behandling av brottmål. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det dock om vissa undantag som hänför sig till behandlingen av förvandlingsstraffärenden.  

I 1 mom. föreskrivs det om framställande av ett yrkande på förvandlingsstraff, eftersom förfarandet avviker från behandlingen av ett sedvanligt brottmål. Ett förvandlingsstrafförfarande inleds inte med en stämningsansökan som framställs av åklagaren, utan åklagaren får av den tjänsteman som har verkställt stämningen information om att den betalningsskyldige har stämts in till en rättegång som gäller bestämmande av förvandlingsstraff. Av denna orsak sägs det i momentet att åklagaren hos tingsrätten ska framställa ett yrkande på att böter eller vite ska förvandlas till fängelse, när åklagaren har fått kännedom om att den betalningsskyldige har stämts in till en rättegång.  

Innan yrkandet framställs ska åklagaren bedöma om böterna eller vitet kan förvandlas till fängelse på det sätt som föreskrivs i 2 a kap. 4 § i strafflagen. Åklagaren ska även bedöma om det finns förutsättningar för att med stöd av 2 eller 3 mom. i paragrafen avstå från att yrka på förvandlingsstraff. Om åklagaren anser att ett yrkande på förvandlingsstraff ska framställas, ska åklagaren sända yrkandet till tingsrätten. Närmare bestämmelser om att åklagaren ska underrätta både Rättsregistercentralen och tingsrätten om åklagaren beslutar att inte framställa ett yrkande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

I 2 och 3 mom. föreskrivs det om åklagarens möjlighet att avstå från att framställa ett yrkande på förvandlingsstraff för böter. Paragrafens 2 mom. gäller avstående från att yrka på förvandlingsstraff för böter och 3 mom. avstående från att yrka på förvandlingsstraff för vite.  

Åklagarens behörighet att avstå från att framställa ett yrkande är densamma som en domstols behörighet att avstå från att förvandla böter till fängelse. Bestämmelserna motsvarar 2 a kap. 6 och 7 § i strafflagen. När det gäller böter motsvarar grunderna för att avstå från att framställa ett yrkande de nuvarande grunderna. När det gäller vite ändras grunderna. Grunderna behandlas nedan i samband med 2 a kap. 7 § i strafflagen.  

I paragrafen föreskrivs det inte om åklagarens möjlighet att återkalla sitt beslut att avstå från att yrka på förvandlingsstraff. Åklagarens avgörande är således slutligt och samma ärende kan inte längre på nytt föras till en rättegång som gäller förvandlingsstraff. 

I paragrafen föreskrivs det inte längre om riksåklagarens rätt att ta upp åklagarens beslut till ny prövning. Bestämmelser om riksåklagarens behörighet finns i lagen om Åklagarmyndigheten (32/2019). Bestämmelserna i 11 § 2 mom. i den lagen gäller också förvandlingsstraffärenden.  

29 §.Regionalt behörig tingsrätt och dess sammansättning. I paragrafen föreskrivs det i huvudsak på motsvarande sätt som i nuläget om i vilken tingsrätt ett ärende som gäller förvandlingsstraff för böter behandlas och om domstolens sammansättning. 

Enligt 1 mom. behandlas ärendet av antingen tingsrätten på den ort där den betalningsskyldige är bosatt eller tingsrätten på den ort där den betalningsskyldige påträffas. 

I 2 mom. sägs det att tingsrätten är domför med ordföranden ensam. I nuläget har det varit möjligt att behandla ett ärende också i andra domföra sammansättningar vid behandlingen av ett brottmål. Detta är inte längre möjligt med stöd av den föreslagna bestämmelsen.  

30 §.Behandlingen av ett ärende vid domstol. Vid domstolsbehandlingen av ett förvandlingsstraffärende ska iakttas vad som föreskrivs om behandling av brottmål. I 30 § i lagen om verkställighet av böter föreskrivs det dock om vissa undantag från detta. 

I 1 mom. föreskrivs det om att i tingsrätten behandlas ett förvandlingsstraffärende i en muntlig huvudförhandling. I momentet föreskrivs det också om att den betalningsskyldige ska infinna sig till sammanträdet, om denne önskar bli hörd och om att saken kan avgöras trots den betalningsskyldiges utevaro. Dessutom föreskrivs det om den betalningsskyldiges rätt att före sammanträdet lämna ett skriftligt bemötande till tingsrätten. Bestämmelserna motsvarar de gällande bestämmelserna. I förvandlingsstraffärenden kan ett skriftligt förfarande inte användas, eftersom stämning till ett förvandlingsstraffsförfarande avviker från det normala förfarandet och det inte är ändamålsenligt att i samband med stämningen utreda den bötfälldes samtycke till ett skriftligt förfarande. 

I 2 mom. föreskrivs det om att målsägande i det brottmål som föranledde att böter dömdes ut inte är målsägande i förvandlingsstrafförfarandet. Bestämmelserna motsvarar de gällande bestämmelserna. 

30 a §. Utredning som skall inhämtas hos utmätningsmannen. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom bestämmelser om åklagarens rätt att få information finns i lagen om Åklagarmyndigheten. 

31 §.Uppskov med domstolsbehandlingen. I paragrafen föreskrivs det om uppskov med domstolsbehandlingen. 

Med stöd av 1 mom. kan domstolen skjuta upp behandlingen på två grunder. 

För det första kan behandlingen skjutas upp för att situationen i fråga om betalningen av böterna ska kunna utredas. Denna grund tillämpas i situationer där det till exempel inte är möjligt att vid sammanträdet få uppdaterade betalningsuppgifter och den bötfällde hävdar att denne har betalat böterna.  

För det andra kan behandlingen skjutas upp för att det ska kunna utredas om de i 2 a kap. 6 och 7 § i strafflagen angivna villkoren för att avstå från förvandlingsstraff uppfylls. Det kan till exempel vara behövligt att närmare utreda omständigheter som hänför sig till den bötfälldes personliga förhållanden eller deltagande i social- och hälsovårdsåtgärder, om detta kommer fram först vid behandlingen i sammanträdet. 

I de situationer som nämns ovan kan domstolen skjuta upp behandlingen av ärendet för den tid den behövliga utredningen pågår. 

I 2 mom. sägs det att då behandlingen skjutits upp ska domstolen meddela den bötfällde en ny tidpunkt för behandlingen och påföljderna vid utevaro. Liksom i nuläget behöver ett meddelande inte lämnas till en bötfälld som uteblivit från behandlingen om behandlingen skjuts upp för att betalningssituationen ska kunna utredas. 

32 §.Domstolens avgörande. I paragrafen föreskrivs det om domstolens avgörande. Liksom i nuläget ska domstolens avgörande i ett förvandlingsstraffärende vara ett beslut. Bestämmelser om beslutets innehåll ska inte längre finnas i lagen om verkställighet av böter, utan bestämmelserna i lagen om rättegång i brottmål ska tillämpas på beslutet. 

Paragrafen innehåller dessutom en hänvisning till lagens 4 §, där det föreskrivs om domstolens skyldighet att meddela sitt avgörande till Rättsregistercentralen. Domstolen ska meddela sitt beslut om förvandlingsstraff till Rättsregistercentralen på samma sätt som sina andra avgöranden som kommer till Rättsregistercentralen för verkställighet. 

34 §. Inverkan av domstolens eller åklagarens avgörande på verkställigheten. I paragrafen föreskrivs det om hur domstolens eller åklagarens avgörande i ett förvandlingsstraffärende inverkar på indrivningen av böter eller vite. 

I 1 mom. sägs att efter det att ett förvandlingsstraff bestämts får verkställighet av böter eller vite inte fortsätta i ett utsökningsförfarande. Efter detta fortsätter verkställighetsförfarandet i förfarandet enligt de föreslagna 34–36 §. 

I 2 mom. föreskrivs det om situationer i vilka åklagaren avstår från att yrka på förvandlingsstraff med stöd av lagens 27 § 2 eller 3 mom. eller domstolen avstår från att döma ut förvandlingsstraff med stöd av 2 a kap. i strafflagen. I dessa fall ska indrivningen av böter eller vite fortsätta med stöd av 2 kap. Böter eller vite kan således drivas in genom utsökning fram till den tidpunkt då böterna eller vitet förfaller. I ett sådant ärende kan förvandlingsstrafförfarandet dock inte längre inledas på nytt. Det föreskrivs för tydlighetens skull om detta i lagen. 

35 §.Betalning av böter som förvandlats till fängelse. I paragrafen föreskrivs det om betalning av böter som förvandlats till fängelse. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den gällande bestämmelsen. 

I 1 mom. föreskrivs det om att ett förvandlingsstraff förfaller om den betalningsskyldige betalar hela det obetalda beloppet av de böter som har förvandlats till fängelse. Betalningen ska göras innan förvandlingsstraffet börjar avtjänas i fängelset. Betalningen kan göras på de sätt som avses i 13 § i lagen om verkställighet av böter antingen till Rättsregistercentralens konto eller som en kontant betalning till utmätningsmannen, eller till den tjänsteman som griper den betalningsskyldige med stöd av en efterlysning.  

Om flera förvandlingsstraff har dömts ut, kan den betalningsskyldige också i fråga om ett av förvandlingsstraffen betala böterna till fullt belopp, varvid detta förvandlingsstraff förfaller. 

I 2 mom. tas det för tydlighetens skull in en hänvisning till 2 kap. 7 § i fängelselagen, där det på motsvarande sätt som i 1 mom. föreskrivs om betalning av böter i ett fängelse. 

Förvandlingsstraffet förfaller om de obetalda böterna betalas antingen före verkställigheten i fängelset eller inom den i 2 kap. 7 § i fängelselagen angivna betalningstiden i fängelset.  

36 §.Inledande av verkställigheten av ett förvandlingsstraff. I paragrafen föreskrivs det om inledande av verkställigheten av ett förvandlingsstraff. Bestämmelsen omfattar de åtgärder som myndigheterna vidtar innan den som dömts till ett förvandlingsstraff förpassas i fängelse.  

I 1 mom. föreskrivs det om Rättsregistercentralens skyldigheter när centralen får kännedom om ett förvandlingsstraff som domstolen har bestämt. Rättsregistercentralen ska sända den betalningsskyldige ett meddelande om förvandlingsstraffet. När meddelandet sänds ska bestämmelserna om betalningsuppmaning i 2 kap. iakttas. Rättsregistercentralen ska således ännu även i detta skede för den betalningsskyldige reservera en kort tidsfrist att betala förvandlingsstraffets belopp. 

I lagen bevaras också bestämmelserna om att Rättsregistercentralen ännu även i detta skede kan bevilja den betalningsskyldige en betalningstid på högst sex månader för betalning av böterna. Vid beviljande av betalningstid ska bestämmelserna i 2 kap. iakttas.  

I 2 mom. föreskrivs det om förfarandet i det fallet att den betalningsskyldige fortfarande inte betalar böterna efter det meddelande som sänts av Rättsregistercentralen eller inom den betalningstid som beviljats. I denna situation ska Rättsregistercentralen inleda den egentliga verkställigheten av förvandlingsstraffet, det vill säga börja verkställa förvandlingsstraffet. Verkställigheten ska inledas så att Rättsregistercentralen till Brottspåföljdsmyndigheten framställer en begäran om verkställighet av förvandlingsstraff. Samtidigt ska Rättsregistercentralen sända den betalningsskyldige en uppmaning att kontakta Brottspåföljdsmyndigheten för att bestämma tidpunkten för anmälan till fängelse. 

Därefter fortsätter Brottspåföljdsmyndigheten verkställigheten av förvandlingsstraffet i den ordning som föreskrivs i 2 kap. i fängelselagen. Brottspåföljdsmyndigheten ska således med stöd av 2 kap. 1 § i fängelselagen förelägga den betalningsskyldige en tidpunkt för anmälan till fängelse, om denne tar kontakt i enlighet med Rättsregistercentralens uppmaning. I annat fall ska Brottspåföljdsmyndigheten med stöd av 2 kap. 2 a § i fängelselagen efterlysa den betalningsskyldige. 

Även beslut om uppskov ska fattas med stöd av 2 kap. 3 och 4 § i fängelselagen, liksom vid verkställigheten av andra fängelsestraff. Brottspåföljdsmyndigheten kan vid behov utreda till exempel om skuldsanering för privatpersoner utgör ett hinder för verkställigheten av ett förvandlingsstraff eller om det är motiverat att bevilja uppskov på grund av fullgörandet av värnplikt. I lagen ska det inte längre föreskrivas om till exempel en polismans skyldighet att fråga om det finns grunder för uppskov, eftersom Brottspåföljdsmyndigheten ska utreda sådana grunder och Brottspåföljdsmyndigheten redan i nuläget har beslutanderätt i ärendet. 

I praktiken betalar betalningsskyldiga ofta sina böter ännu innan de förpassas i fängelse. Sådana betalningar ska i regel betalas direkt till Rättsregistercentralen, men även kontantbetalning kan fortfarande tas emot även i fängelset. Rättsregistercentralens och Brottspåföljdsmyndighetens informationssystem ska utvecklas så att även Brottspåföljdsmyndigheten så snart som möjligt får information om betalda böter, varvid verkställigheten av förvandlingsstraffet förfaller.  

I 3 mom. föreskrivs det om förfarandet om den betalningsskyldige delvis har betalat de böter som ingår i förvandlingsstraffet. Eftersom det förvandlingsstraff som bestämts förfaller endast om böternas belopp har betalats i sin helhet, ska Rättsregistercentralen i en sådan situation återbetala det delvis betalda beloppet. I momentet fastställs det dock att den ränta som avses i 22 § inte ska betalas på en sådan återbetalning. Detta är motiverat eftersom återbetalningen beror på att den betalningsskyldige inte har fullgjort sin betalningsskyldighet inom den avtalade tidsfristen. 

37 §. Uppskov med verkställigheten av ett förvandlingsstraff. Det föreslås att paragrafen upphävs, eftersom uppgifterna som gäller inledande av ett förvandlingsstraff ska överföras till Brottspåföljdsmyndigheten och 2 kap. i fängelselagen ska tillämpas på inledandet. På uppskov ska i fortsättningen tillämpas bestämmelserna i 2 kap. i fängelselagen och Brottspåföljdsmyndigheten utreder och beslutar om uppskov på samma sätt som i fråga om andra fängelsestraff. 

4 kap.Verkställighet av en förverkandepåföljd 

Kapitlets rubrik ska ändras så att den bättre beskriver kapitlets innehåll. 

38 §. Verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp. I paragrafen föreslås bestämmelser om hur en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp ska verkställas. På verkställigheten ska bestämmelserna i 2 kap. i den föreslagna lagen tillämpas. Bestämmelserna om verkställighet av en fordran ska således tillämpas på verkställigheten och Rättsregistercentralen och Utsökningsverket ska svara för verkställigheten.  

Ett undantag från detta utgör dock situationer i vilka en myndighet har ett visst beslagtaget penningbelopp i sin besittning. På verkställigheten av ett sådant penningbelopp ska bestämmelserna om förverkandepåföljd som avser ett föremål, det vill säga 4 kap. i lagen, tillämpas. Ansvaret för verkställigheten innehas således enligt det föreslagna 38 a § 2 mom. av polisen, Tullen eller Gränsbevakningsväsendet. Eftersom penningbeloppet redan är i en myndighets besittning på basis av beslag, är verkställighetsåtgärden endast att myndigheten med stöd av den föreslagna 45 b § i lagen redovisar penningbeloppet till Rättsregistercentralen.  

Bestämmelserna motsvarar gällande praxis. 

38 a §. Verkställighet av en annan förverkandepåföljd. I paragrafen föreslås bestämmelser om ansvaret för verkställigheten av andra förverkandepåföljder än sådana som avser penningbelopp. Bestämmelsen gäller verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett föremål, av ett föreläggande om att avliva ett djur och av ett föreläggande om att ett nätmeddelande ska utplånas. Begreppet förverkandepåföljd som avser föremål omfattar också förverkandepåföljd som avser djur. Separata bestämmelser om verkställighetsåtgärder som gäller en förverkandepåföljd som avser ett djur finns dock i det föreslagna 43 § 2 mom.  

Enligt 1 mom. ska Rättsregistercentralen ansöka om verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett föremål, av ett föreläggande om att avliva ett djur eller av ett föreläggande om att ett nätmeddelande ska utplånas hos Utsökningsverket, polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet eller Försvarsmakten. Om dessa myndigheter används begreppet myndighet som svarar för verkställigheten. Rättsregistercentralen ska ansöka om verkställighet efter det att förverkandepåföljden har blivit verkställbar. Verkställbarheten bestäms i enlighet med den föreslagna 5 § i lagen. Ansökan om verkställighet innebär att Rättsregistercentralen till den myndighet som svarar för verkställigheten sänder en begäran om att verkställighetsåtgärder ska inledas i ett ärende. Bestämmelserna innebär att verkställigheten av en förverkandepåföljd alltid inleds av Rättsregistercentralen, om inte den myndighet som innehar föremålet har vidtagit brådskande åtgärder som avses i 39 §. 

I 2 mom. föreskrivs det om vilken myndighet som svarar för de egentliga verkställighetsåtgärderna.  

Med stöd av bestämmelsen svarar Utsökningsverket för verkställigheten av förverkandepåföljder som avser fast egendom, inteckningsbara fartyg eller bilar, andra värdepapper eller sådana aktier i aktiebolag som medför rätt att besitta lägenheter eller byggnader. I praktiken har även sådan egendom ofta tagits i beslag av polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet, och myndigheterna ska därför sinsemellan se till att ansvaret för innehavet av egendomen överförs till Utsökningsverket. Dessutom ska Utsökningsverket fortfarande sörja för verkställigheten av förelägganden om att nätmeddelanden ska utplånas.  

För verkställigheten av andra förverkandepåföljder som avser föremål svarar polisen, Tullen, Gränsbevakningsväsendet eller Försvarsmakten beroende på vilken myndighet som har svarat för förundersökningen av brottmålet. I praktiken innehas sådana föremål i allmänhet av förundersökningsmyndigheten, så verkställigheten ska genomföras av dem. Sådana föremål är vanligen till exempel knivar, tillhyggen och narkotika. Också ett beslagtaget penningbelopp hör till denna grupp med stöd av den föreslagna 38 §. De nämnda myndigheterna ska dessutom svara för verkställigheten av förelägganden om att avliva djur. Försvarsmakten ska ges möjlighet att få handräckning av polisen med verkställighetsuppdrag, eftersom förfarandet i praktiken redan nu är detta. Handräckning ska kunna fås under samma förutsättningar som för utredning av ett militärdisciplinärende i enlighet med 186 § i lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom Försvarsmakten (89/2025). 

I 3 mom. föreskrivs det om att bestämmelserna i 4 kap. 39–50 § ska tillämpas på verkställigheten av de förverkandepåföljder som avses i 1 och 2 mom. Verkställigheten skiljer sig således från de förverkandepåföljder som avser penningbelopp och på verkställigheten av vilka bestämmelserna i 2 kap. tillämpas.  

I de ärenden som Utsökningsverket verkställer ska dessutom bestämmelserna i utsökningsbalken iakttas till den del det inte föreskrivs om ärendet i lagen om verkställighet av böter. Detta gäller i synnerhet bestämmelserna om försäljning av fastigheter. I övrigt ska också utmätningsmannen tillämpa lagen om verkställighet av böter på verkställigheten. 

Också i Tullens verkställighetsuppdrag ska i fortsättningen lagen om verkställighet av böter tillämpas. I tullagen upphävs bestämmelserna om verkställighet av förverkandepåföljder. Föremål som dömts förverkade kan dock vara förenade med förtullningsskyldigheter. Till denna del ska 80 § 2 mom., 82 § 3 mom. och 84 § i tullagen tillämpas. Också andra myndigheter som sörjer för verkställighetsåtgärderna än Tullen ska tillämpa de bestämmelser som nämns på verkställigheten, om försäljningen av ett föremål är förenad med förtullningsskyldigheter.  

39 §. Verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett föremål innan domen blir verkställbar. I paragrafen föreskrivs det om situationer i vilka verkställigheten av en förverkandepåföljd som avser ett föremål kan inledas innan domen är verkställbar. Bestämmelserna motsvarar 39 § i den gällande lagen och 7 kap. 13 § 3 mom. i tvångsmedelslagen. Eftersom det i tvångsmedelslagen finns en bestämmelse med motsvarande innehåll som gäller brådskande åtgärder under den tid egendom är beslagtagen, är de situationer i vilka den nu föreslagna bestämmelsen tillämpas relativt sällsynta. I praktiken ska brådskande åtgärder vidtas redan under den tid ett föremål är beslagtaget. 

Verkställigheten kan inledas, om föremålet lätt förfars eller förflyktigas eller snabbt sjunker i värde. Det är således fråga om situationer i vilka ett föremål förlorar sitt värde, om det inte säljs omedelbart. Det kan vanligen vara fråga om till exempel matvaror som förfars och som inte kan förvaras. 

Verkställighet kan också inledas, om föremålet föranleder avsevärda förvarings- eller skötselkostnader. I dessa situationer är det motiverat med försäljning, om förvarings- eller skötselkostnaderna väsentligt minskar den försäljningsinkomst som fås från försäljningen av föremålet eller om kostnaderna blir så stora att det inte över huvud taget är möjligt att täcka dem med försäljningsinkomsten. Med förvaringskostnader avses till exempel kostnader för lagring av föremål. Sådana kostnader kan uppkomma till exempel av förvaringen av stora fartyg.  

Den behöriga myndigheten i dessa situationer är den myndighet som har föremålet i sin besittning. I allmänhet är föremålen i förundersökningsmyndighetens besittning, vilket innebär att dessa har behörighet. Den behöriga myndigheten är således densamma som med stöd av 7 kap. 13 § 3 mom. i tvångsmedelslagen kan besluta om motsvarande försäljning under den tid ett föremål är beslagtaget. 

Bestämmelsen gäller inte verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp, av en förverkandepåföljd som avser ett djur eller av ett föreläggande om att avliva ett djur. Verkställigheten av dessa påföljder kan även i övrigt inledas genast efter det att domen har meddelats. 

40 §. Inverkan av ett senare avgörande på verkställigheten av en förverkandepåföljd.Det föreslås att i paragrafen görs en språklig precisering om att den gäller endast verkställighet av förverkandepåföljder som avser ett föremål. 

41 §. Värdering av egendom som dömts förverkad. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i nuläget om att ett föremål som dömts förverkat, ett nätmeddelande som det bestämts att ska utplånas eller ett djur som det bestämts att ska avlivas ska värderas, om verkställigheten inleds innan domen har vunnit laga kraft eller om det är fråga om en tredje persons rätt. Syftet med värderingen är att fastställa föremålets värde eller andra uppgifter som behövs för att bestämma föremålets värde, om föremålets värde utifrån ett senare domstolsavgörande måste gottgöras ägaren. I allmänhet är det möjligt att bestämma ett föremåls värde, om föremålet till exempel säljs. Värderingen kan dock i stället för bestämning av det exakta värdet gälla värdering av ett föremåls, ett nätmeddelandes eller ett djurs egenskaper för att dess värde ska kunna bestämmas i efterhand. Exempelvis värdering av ett nätmeddelande kan gälla registrering av ett meddelandes synlighet eller hur många som sett det och andra motsvarande uppgifter med hjälp av vilka det är möjligt att i efterhand närmare bestämma meddelandets ekonomiska värde. För värderingen svarar den myndighet som vidtar verkställighetsåtgärderna. Vid behov ska en utomstående expert anlitas vid värderingen. En värdering behöver inte göras om parterna sinsemellan kommer överens om egendomens värde. 

I 2 mom. sägs det att myndigheten ska upprätta ett protokoll över värderingen. Närmare bestämmelser om innehållet i protokollet utfärdas genom förordning av statsrådet.  

42 §. Förkastande av ett yrkande på en förverkandepåföljd. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet i situationer där domstolen förkastar ett yrkande på en förverkandepåföljd som avser ett föremål eller ett föreläggande om att avliva ett djur. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den gällande bestämmelsen. 

Utgångspunkten är det att när en domstols dom i ärendet har vunnit laga kraft, ska föremålet eller det djur som det bestämts att ska avlivas återställas till ägaren eller någon annan person som det tillhör. Vid verkställigheten av en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp ska bestämmelserna i 2 kap. om återbetalning av en fordran iakttas.  

I 2 mom. föreskrivs det om situationer i vilka det på grund av redan genomförda verkställighetsåtgärder inte längre är möjligt att återställa ett föremål eller ett djur som det bestämts att ska avlivas. Till den som saken gäller ska då betalas ersättning som baserar sig på föremålets eller djurets värde. Rättsregistercentralen ska fatta beslut om betalning av ersättning och betala ut ersättningen. Ersättningens storlek ska i princip basera sig på den värdering som avses i 41 §. Rättsregistercentralen ska dock tydligare än i nuläget ha prövningsrätt i fråga om ersättningsbeloppet. Den fastställda ersättningen kan avvika från den värdering som nämns i 41 § till exempel i en situation där värderingen har varit bristfällig eller avviker avsevärt från det pris som fåtts från försäljningen av föremålet. Ingen ränta ska betalas på det belopp som ska ersättas och de kostnader som hänför sig till ersättningsansökan ska inte heller ersättas.  

I momentet föreskrivs det också om hur Rättsregistercentralens beslut får överklagas. Liksom i nuläget ska talan i ärendet väckas antingen vid tingsrätten på kärandens hemort eller vid Helsingfors tingsrätt. Den tid som har reserverats för väckande av talan ska ändras så att tidsfristen ska räknas från delfåendet av beslutet i stället för från betalningen av ersättningen. Ändringen förtydligar situationen så att den tid som går åt till överföringen av medel inte ska beaktas när tiden för väckande av talan fastställs. Tiden för väckande av talan ska också förkortas från sex månader till 30 dagar. Rättsregistercentralen hör i praktiken sökanden redan innan beslutet fattas och informerar denne samtidigt också om sin egen bedömning av ersättningsbeloppet, vilket innebär att en tid för väckande av talan på ett halvt år inte kan anses vara nödvändig med tanke på sökandens rättsskydd. 

43 §.Verkställighetsåtgärder. I paragrafen föreslås bestämmelser om vilka verkställighetsåtgärder den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna ska vidta när Rättsregistercentralen till myndigheten har sänt en begäran om att en förverkandepåföljd ska verkställas. Bestämmelserna gäller på samma sätt alla myndigheter som sörjer för verkställighetsåtgärderna och bestämmelserna ska tillämpas också på Utsökningsverkets och Tullens verkställighetsuppdrag. I praktiken beslutar den tjänsteman som svarar för verkställighetsuppdragen vid myndigheten om vilka åtgärder som ska vidtas i respektive ärende.  

I paragrafen föreslås mer exakta bestämmelser än i nuläget om verkställighetsåtgärdernas innehåll, vilket innebär att det inte längre är behövligt att utfärda närmare myndighetsföreskrifter om hur det ska förfaras i ett ärende. 

I 1 mom. föreskrivs det om verkställigheten i fråga om ett föremål som dömts förverkat. Föremålet ska i första hand säljas. Försäljning är motiverad om det går att få försäljningsinkomst från föremålet. Ett föremål kan förstöras i stället för att säljas, om det inte kan säljas på grund av lagstiftning som begränsar användningen eller försäljningen av det eller av någon annan orsak som hänför sig till föremålets art eller om försäljning av föremålet är oändamålsenlig av någon annan orsak. Den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna har relativt stor prövningsrätt när det gäller huruvida ett föremål ska säljas eller förstöras. Vid bedömningen av om ett föremål ska säljas ska hänsyn tas till kostnaderna för försäljningen och förvaringen av föremålet samt andra omständigheter som kan inverka på om det är motiverat att sälja eller förstöra föremålet. Till exempel olika slag av tillhyggen eller redskap av mindre värde kan förstöras liksom i nuläget. Även till exempel alkohol eller olika kemikalier vars ursprung eller sammansättning det inte finns någon säkerhet om kan förstöras.  

Med stöd av bestämmelsen kan ett föremål fortfarande också tas i statens bruk. Grunderna för ett sådant ibruktagande ska preciseras i lagen. Ibruktagande är möjligt för utbildning, forskning eller museiverksamhet eller av någon annan motsvarande orsak. Ett föremål kan till exempel tas i bruk för utbildning vid polisen eller andra myndigheter. Den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna ska besluta om huruvida ett föremål tas i statens bruk. 

I 2 mom. föreskrivs det särskilt om verkställigheten i fråga om ett djur som dömts förverkat. Också ett djur ska i första hand säljas. På motsvarande sätt som enligt lagen om djurvälfärd (693/2023) kan ett djur dock överlåtas på annat sätt eller avlivas, om dess värde är ringa. Ett djur kan överlåtas på annat sätt eller avlivas också om det av någon annan orsak är oändamålsenligt att sälja djuret. Bestämmelsen möjliggör till exempel att ett sällskapsdjur av mindre värde eller ett sällskapsdjur som beter sig aggressivt överlåts utan ersättning till en djurskyddsförening, varvid djuret inte behöver avlivas.  

I momentet föreskrivs det för tydlighetens skull också om att ett djur som det bestämts att ska avlivas ska avlivas. 

Den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna ska ha rätt att få handräckning med verkställigheten av kommunalveterinären. Handräckningen kan gälla till exempel bedömning av vilken verkställighetsåtgärd som det är motiverat att vidta för djuret i fråga och vid behov hjälp med att avliva djuret. Vid avlivning av djur ska i vilket fall som helst bestämmelserna i lagen om djurvälfärd iakttas. 

I 3 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull om att ett nätmeddelande som det bestämts att ska utplånas ska utplånas på det sätt som domstolen har bestämt. Närmare bestämmelser om förfarandet vid utplåning av nätmeddelanden finns i den föreslagna 7 kap. 16 a § i utsökningsbalken. 

I 4 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i till exempel tullagen om att staten inte svarar för brister eller fel hos djur eller i föremål som dömts förverkade och inte heller för andra egenskaper. När ett föremål säljs eller överlåts på annat sätt ska den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna underrätta köparen av föremålet eller djuret om detta.  

43 a §.Omhändertagande och förvaring av föremål. Det föreslås att i lagen tas in en ny bestämmelse om omhändertagande och förvaring av egendom. Bestämmelsen förpliktar den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna att omhänderta ett föremål som dömts förverkat eller ett djur som det bestämts att ska avlivas. Omhändertagandet ska göras för att verkställighetsåtgärderna ska kunna vidtas.  

Med stöd av 1 mom. kan myndigheten med avvikelse från huvudregeln dock också lämna föremålet hos den dömde antingen i ett låst utrymme eller om ingen uppenbar skingringsrisk eller risk för att brottet fortsätter föreligger på annat sätt hos den dömde. I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt om möjligheten att lämna ett föremål hos en utomstående. Med stöd av 3 mom. ska myndigheten också omhänderta handlingar som utvisar äganderätten till ett föremål. 

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 4 kap. 31 § 1–2 mom. i utsökningsbalken. Tillämpningspraxis motsvarar således tillämpningen av den nämnda bestämmelsen i utsökningsbalken. Bestämmelsens 4 mom. motsvarar i huvudsak den gällande skyldigheten enligt 38 § 1 mom. i lagen om verkställighet av böter att upprätta ett protokoll. I bestämmelsen stryks dock hänvisningen till tvångsmedelslagen. 

43 b §.Sökning efter föremål i bostäder eller andra utrymmen. Det föreslås att i lagen tas in nya bestämmelser om sökning efter föremål eller djur som det bestämts att ska avlivas. I 43 b § föreskrivs det om sökning efter föremål i bostäder eller andra utrymmen. I 43 c § föreskrivs det om sökning efter föremål på en person. Bestämmelserna motsvarar delvis 3 kap. 49 och 50 § i utsökningsbalken, vilket innebär att tillämpningspraxis enligt utsökningsbalken ska iakttas också till denna del. 

Det föreslagna 43 b § 1 mom. gäller hämtning av föremål från utrymmen som ägs eller används av den dömde eller en utomstående. I den dömdes utrymmen kan föremål eftersökas utan någon särskild tröskel. Sökning efter ett föremål i en utomståendes bostad förutsätter att det finns anledning att anta att föremålet finns där. Syftet med eftersökningen är dock alltid att omhänderta föremålet. 

I 2 mom. föreskrivs det om eftersökning i utrymmen som är avsedda för boende av permanent natur. Eftersökning i sådana utrymmen förutsätter alltid grundad anledning att anta att det föremål eller djur som eftersöks finns i utrymmet i fråga. Myndigheten ska således ha grundad anledning att eftersöka föremål i utrymmen som är avsedda för boende. Eftersökning i utomståendes utrymmen förutsätter synnerligen vägande skäl att anta att föremålet eller djuret finns där. Tröskeln för att rikta åtgärder mot en utomstående persons hemfrid är således högre än för att rikta åtgärder mot den dömdes hemfrid. 

Eftersom eftersökningen gäller utrymmen som skyddas av hemfriden, ska den dömde eller utomstående före eftersökningen ges möjlighet att överlåta föremålet, om inte det är nödvändig att eftersökningen görs omedelbart. 

43 c §. Sökning efter föremål på en person. I den föreslagna 43 c § föreskrivs det om sökning efter föremål på en person. 

I 1 mom. föreskrivs det om sökning efter föremål på den dömdes person. Bestämmelserna motsvarar 3 kap. 50 § i utsökningsbalken, vilket innebär att tillämpningspraxis enligt utsökningsbalken ska iakttas också till denna del.  

Med stöd av momentet får en tjänsteman som utför ett verkställighetsuppdrag uppmana den dömde att överlämna ett föremål som den dömde bär på sig eller i sina kläder. Om denna uppmaning inte iakttas, har tjänstemannen rätt att omhänderta föremålet, om tjänstemannen vet att den dömde bär föremålet på sig. Också grundad anledning att anta att den dömde bär föremålet på sig räcker. Omhändertagandet av föremålet får dock inte på ett kränkande sätt ingripa i den dömdes personliga integritet. Detta innebär till exempel att åtgärden inte i onödan ingriper i en persons integritet och att eftersökningen inte utförs i utomståendes åsyn. 

Paragrafens 2 mom. gäller omhändertagande av föremål som en utomstående bär på sig. En förutsättning för en sådan åtgärd är att tjänstemannen vet att den utomstående bär föremålet på sig. 

43 d §.Maktmedel. I paragrafen föreskrivs det om rätten för de myndigheter som sörjer för verkställighetsåtgärderna att använda maktmedel vid omhändertagande av föremål eller djur som det bestämts att ska avlivas.  

Med stöd av 1 mom. har myndigheterna rätt att öppna eller låta öppna lås och dörrar eller att använda andra motsvarande maktmedel för att omhänderta ett föremål. Användningen av maktmedel ska vara proportionerlig. I första hand ska den som är föremål för maktmedel ges tillfälle att innan maktmedel används handla själv, om inte verkställigheten äventyras på grund av det. 

I 2 mom. finns en hänvisning till att tjänstemännen vid respektive myndighet till övriga delar har rätt att för utförande av ett verkställighetsuppdrag använda maktmedel med iakttagande av vad som föreskrivs i den lagstiftning som gäller respektive myndighet. Sådana bestämmelser finns i 17 § i polislagen (872/2011), 22 § i tullagen, 35 § i gränsbevakningslagen (578/2005) och 3 kap. 83 § i utsökningsbalken. De maktmedel som avses i de nämnda bestämmelserna kan således också användas för utförande av ett verkställighetsuppdrag.  

44 §. Inverkan på verkställigheten av att den som dömts till en förverkandepåföljd avlider. Paragrafen motsvarar 44 § i den gällande lagen om verkställighet av böter med mindre språkliga korrigeringar. 

45 §.Försäljning av föremål. I lagen föreslås en bestämmelse om försäljning av föremål. Paragrafen ska tillämpas när myndigheten beslutar att som en verkställighetsåtgärd sälja ett föremål. 

I 1 mom. föreskrivs det om på vilket sätt ett föremål kan säljas. Momentet motsvarar 5 kap. 1 § 1 mom. i utsökningsbalken. Inget försäljningssätt är uteslutet, utan det ska i princip vara möjligt att sälja ett föremål på offentlig auktion eller på något annat sätt, såsom enligt uppdrag eller i minut.  

I 2 mom. föreskrivs det närmare om de omständigheter som ska beaktas vid valet av försäljningssätt. Det försäljningspris som kan erhållas, de kostnader som försäljningen och förvaringen orsakar och den tid som åtgår till försäljningen ska beaktas. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 5 kap. 2 § 1 mom. i utsökningsbalken, men den förutsätter att också förvaringskostnaderna beaktas.  

I 3 mom. sägs det att försäljningen ska ske utan obefogat dröjsmål. 

45 a §. Panträtter och säkerhetsrätter. Det föreslås att i 45 a § tas in en ny bestämmelse om panträtter och andra säkerhetsrätter. Samtidigt ska bestämmelserna om detta i 10 kap. 11 § 3 mom. i strafflagen upphävas. Det föreslås att bestämmelserna om beaktande av pant- och säkerhetsrätter ändras så att den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna ska utreda dessa rätter och redovisa betalningen till pantborgenären, om det inte finns något i paragrafen angivet hinder för detta. 

I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten för den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna att utreda eventuella pant- och säkerhetsrätter. I allmänhet skulle en sådan rätt ha kommit till myndigheternas kännedom redan under straffprocessen. Den verkställande myndigheten ska kontrollera eventuella rättigheter också i sådana register där en anteckning om en rätt kan göras. Sådana situationer är till exempel en förverkandepåföljd som avser en fastighet eller en bostadsaktie. Om det finns skäl att misstänka att egendom är föremål för andra rättigheter, såsom en köpeskillingsfordran eller hyresrätt som grundar sig på villkorlig överlåtelse, ska dessutom också dessa rättigheter utredas. Till exempel den faktiska besittningen av egendom kan ge anledning till en sådan misstanke. Andra rättigheter än sådana som har antecknats i ett register ska i första hand utredas genom att fråga den dömde om saken. Rättigheterna kan också utredas genom att fråga till exempel egendomens faktiska innehavare. 

Enligt 2 och 3 mom. får den som har förvärvat en panträtt eller annan säkerhetsrätt betalning ur försäljningspriset för det föremål som dömts förverkat. Denna grundregel motsvarar i huvudsak nuläget. Bestämmelserna ska dock ändras jämfört med nuläget så att erhållande av betalning är huvudregeln, som det kan göras avvikelser från, om den verkställande myndigheten bedömer att den nämnda rätten har förvärvats genom ett konstgjort arrangemang. Till denna del motsvarar bestämmelsen i sak 4 kap. 14 § i utsökningsbalken. Rättsinnehavaren behöver således i princip inte längre väcka talan i tingsrätten för att få betalning ur egendomens värde, utan betalning som grundar sig på panträtt som förvärvats på ett giltigt sätt ska betalas automatiskt av den verkställande myndigheten. 

I de gällande bestämmelserna har avvikelsen från erhållande av betalning bedömts med hjälp av pantinnehavarens goda tro. Liksom det konstateras ovan kan en bedömning som baserar sig på god tro anses vara problematisk. Av denna orsak ska ärendet bedömas på samma grunder som i 4 kap. 14 § i utsökningsbalken. I 4 kap. 14 § i utsökningsbalken finns en bestämmelse om utmätning av egendom trots att det har framförts ett påstående om att egendomen tillhör en utomstående. Enligt bestämmelsen är utmätning inte förhindrad, om rätten grundar sig på ett förmögenhetsarrangemang eller annat arrangemang vars rättsliga form inte motsvarar sakens egentliga karaktär eller syfte, med beaktande av de fördelar den dömde har fått av arrangemanget och andra motsvarande omständigheter, och en sådan rättslig form uppenbart används i syfte att undvika utsökning eller att hålla egendomen utom räckhåll för borgenärerna. Enligt regeringens proposition RP 13/2005 rd (se även RP 83/2006 rd) har den nämnda bestämmelsen i huvudsak fungerat bra och det har inte framkommit till exempel omfattande rättsskyddsproblem. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen ska konstgjorda arrangemang således bedömas på samma grunder som i den nämnda bestämmelsen i utsökningsbalken.  

På motsvarande sätt som i den ovannämnda bestämmelsen i utsökningsbalken kan som en central faktor betraktas ett arrangemang som syftar till att ogiltigförklara eller minska en förverkandepåföljds ekonomiska eller faktiska konsekvenser för den dömde. Vid bedömningen kan uppmärksamhet fästas vid till exempel tidpunkten för förvärvande av panträtt eller annan säkerhetsrätt. På konstgjorda arrangemang kan tyda till exempel det att rätten har förvärvats när föremålet redan var beslagtaget, eller om den som förvärvat rätten, vid tidpunkten då rätten förvärvades, har varit medveten om den brottsliga naturen hos den dömdes förfarande och därför borde ha insett att förverkandet av egendomen var ett beaktansvärt eller sannolikt alternativ. Pant- eller säkerhetsrätt som inte har antecknats i registret i enlighet med tillbörliga skyldigheter kan i princip också betraktas som ett konstgjort arrangemang. Vid behov kan den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna också höra den dömde eller rättsinnehavaren i ärendet. Den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna ska fatta beslut om att rätten förfaller, om den anser att rätten grundar sig på ett konstgjort arrangemang. 

Rättsinnehavarens rättsskydd ska ordnas så att rättsinnehavaren har rätt att föra beslutet om att rätten förfaller till domstol för avgörande. För väckande av talan om beslutet om att rätten förfaller ska dock i bestämmelsen fastställas en tidsfrist på 30 dagar för väckande av talan som ska främja att det snabbt meddelas ett slutligt avgörande i ärendet. Tidsfristen kan förlängas på ansökan, om det finns godtagbara skäl till det. Bestämmelserna om tidsfristen för väckande av talan är förenliga med bestämmelserna om talan i en verkställighetstvist i 10 kap. 12 § 1 mom. i utsökningsbalken. Kravet på att det ska finnas godtagbara skäl för att förlänga tidsfristen kan också bedömas på samma grunder som i den nämnda bestämmelsen i utsökningsbalken. 

45 b §.Redovisning av medel. I 45 b § tas det in en ny bestämmelse om redovisning av medel. 

Paragrafens 1 mom. innehåller en allmän bestämmelse om att medlen från försäljningen av ett föremål ska redovisas till Rättsregistercentralen. Den verkställande myndigheten ska redovisa försäljningsinkomsten till Rättsregistercentralen utan dröjsmål efter försäljningen. Om ett föremål har sålts med stöd av 39 § innan förverkandepåföljden har blivit verkställbar, ska den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna bevara försäljningsinkomsten och redovisa den till Rättsregistercentralen efter att ha fått begäran om verkställighet. 

I 2 mom. föreskrivs det om de avdrag som får göras från redovisningen. Myndigheten får dra av kostnaderna för försäljning och förvaring från försäljningsinkomsterna. Sådana kostnader kan vara till exempel arvoden till en förmedlare som anlitats vid försäljningen av en bostad och kostnader för lagring. Bestämmelsen gäller endast sådana kostnader som har uppkommit under verkställigheten av förverkandepåföljden. Bestämmelsen gäller inte kostnader som myndigheterna kan ha orsakats till exempel för förvaring av beslagtagen egendom. Bestämmelser om betalning av tullskuld som anknyter till förtullning finns i 84 § i tullagen, som också ska tillämpas vid verkställighet av förverkandepåföljder. 

I 3 mom. föreskrivs det om att pant- eller säkerhetsrätt som avses i 45 a § ska betalas från försäljningsinkomsten före redovisningen.  

Paragrafen innehåller i sak också företrädesordningen för fordringar i anslutning till en förverkandepåföljd. Från intäkterna från försäljningen får först dras av kostnaderna för försäljningen och förvaringen, varefter de betalningar som hänför sig till pant- eller säkerhetsrätt ska göras från det återstående beloppet på det sätt som föreskrivs i 45 a §. Därefter ska den återstående försäljningsinkomsten redovisas till Rättsregistercentralen. Rättsregistercentralen ska efter detta se till att eventuella ersättningar som avses i 10 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen betalas från den försäljningsinkomst som redovisas till centralen. De intäkter som återstår efter dessa poster tillfaller staten. Bestämmelserna iakttar till sina huvudprinciper förmånsrättsordningen enligt 5 kap. 47 § i utsökningsbalken samt ordningen i vilken betalning fås enligt lagen om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning (1578/1992). I de två lagar som nämns har en fordran som är skyddad med panträtt ett starkt företräde i förhållande till andra fordringar. Enligt utsökningsbalken får dock verkställighetskostnaderna dras av från egendomens värde före en sådan fordran. På motsvarande sätt föreskrivs det också om redovisning av förverkandepåföljder. 

45 c §.När verkställigheten av en förverkandepåföljd avslutas. I paragrafen föreskrivs det i stor utsträckning på motsvarande sätt som i lagens 23 a § om när verkställigheten av en annan förverkandepåföljd än en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp avslutas. Verkställigheten av en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp avslutas i enlighet med lagens 23 a §.  

Verkställigheten av andra förverkandepåföljder avslutas när den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna har slutfört verkställighetsåtgärderna och redovisat en eventuell försäljningsinkomst till Rättsregistercentralen. Myndigheten ska också i övrigt meddela Rättsregistercentralen om att verkställighetsåtgärderna har slutförts. Formellt avslutas verkställigheten först när förverkandepåföljden har vunnit laga kraft, om verkställighetsåtgärder har vidtagits innan domen har vunnit laga kraft. 

Verkställigheten kan också avslutas när påföljden förfaller i situationer i vilka verkställighetsåtgärder av en eller annan orsak inte skulle ha kunnat vidtas innan verkställbarheten förföll eller om det är fråga om en så kallad villkorlig förverkandepåföljd.  

Verkställigheten kan vidare avslutas om det någon annanstans i lag anges en grund som avslutar verkställigheten i ett enskilt ärende. 

53 §.Domstolsförfarandet vid självindrivning. I paragrafen föreskrivs det om anmälan till domstolen om ett så kallat självindrivningsförfarande. Eftersom de fordringar som Tullen och Skatteförvaltningen ska driva in definieras på lagnivå i det föreslagna 3 § 2 mom., är bestämmelsen onödig och ska upphävas. 

54 §. Närmare bestämmelser. Bemyndigandena att utfärda förordning i paragrafen preciseras.  

I paragrafens 1 punkt stryks bemyndigandet att utfärda förordning om hur meddelanden av andra än justitieförvaltningsmyndigheterna ska lämnas. Det föreslås att bestämmelser om detta tas in på lagnivå i den föreslagna 4 §. 

I 4 punkten föreskrivs det om bemyndigande att utfärda förordning om hur uppgifter om bestämmande av förvandlingsstraff ska sändas till åklagaren och domstolen. Genom förordning kan det föreskrivas om förfarandet för hur till exempel uppgifter om stämning och situationen i fråga om betalningen av böterna sänds till åklagaren och domstolen.  

Paragrafens gällande 4 punkt blir 5 punkt. 

Övergångsbestämmelser. I lagen föreslås tre övergångsbestämmelser. För det första ska bestämmelserna i den upphävda lagen om verkställighet av böter tillämpas på betalningstiden om en påföljd som avser ett penningbelopp har beviljats betalningstid före ikraftträdandet av denna lag. Betalningstiden ska således fortsätta i enlighet med det tidigare beslutet. På motsvarande sätt ska om verkställigheten av förvandlingsstraff för böter är anhängig vid utsökning före ikraftträdandet av denna lag de bestämmelser som gällde tidigare tillämpas på verkställigheten. Utmätningsmannen ska således i ett sådant ärende sköta bestämmande av tidpunkten för när verkställigheten inleds, om utmätningsmannen påträffar den dömde. För det tredje ska den myndighet hos vilken ärendet är anhängigt när lagen träder i kraft fortfarande sköta verkställigheten av förverkandepåföljden. Ansvaret för verkställigheten ska således inte överföras från en myndighet till en annan i ärenden som redan är anhängiga.  

7.2  Strafflagen

2 a kap.Om böter, förvandlingsstraff och ordningsbot 

7 §. Eftergift i fråga om förvandlingsstraff för vite. I paragrafen föreskrivs det liksom i nuläget om när domstolen kan avstå från att förvandla ett förvandlingsbart vite till fängelse. Bestämmelsens innehåll ska ändras jämfört med nuläget. 

För det första är en förutsättning för att avstå från förvandlingsstraff att förvandlingsstraffet kan anses oskäligt eller oändamålsenligt av de skäl som anges i paragrafen. Bestämmelsen motsvarar till denna del kapitlets 6 § om eftergift i fråga om förvandlingsstraff för böter. 

Enligt 1 punkten kan förvandlingsstraffet vara oskäligt eller oändamålsenligt med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller hälsotillstånd. Bestämmelsen motsvarar kapitlets 6 § 1 mom. 1 punkt. Den bötfälldes personliga förhållanden eller hälsotillstånd kan således utgöra en grund för att avstå från förvandlingsstraff för vite på samma sätt som för att avstå från förvandlingsstraff för böter. Som skälighetsgrunder kan beaktas sådana händelser som hänför sig till den bötfälldes person eller som inträffat efter det att böterna förelagts och som bedöms inverka på det att böterna inte betalas. Personliga förhållanden inbegriper till exempel långvarig arbetslöshet eller medellöshet av någon annan motsvarande orsak. Med orsaker som baserar sig på hälsotillstånd avses ett allvarligt missbruksproblem, bestående sjukdom eller allvarlig invalidisering. 

Enligt 2 punkten kan förvandlingsstraff vara oskäligt eller oändamålsenligt med hänsyn till straff som den bötfällde dömts till i samma rättegång där vitet har dömts ut. Domstolen kan således på skälighetsgrunder avstå från att förvandla ett så kallat utevarovite till fängelse, om den bötfällde i behandlingen av samma ärende har dömts till straff för ett brott.  

I paragrafen ska det inte längre föreskrivas om avstående från förvandlingsstraff av andra skäl som gäller uppfyllande av huvudförpliktelsen. Sådana grunder har kunnat hänföra sig till ett annat vite än vite som förelagts för att trygga rättegången eller utsökningsförfarandet och som inte längre i nuläget kan förvandlas till fängelse. 

10 kap.Om förverkandepåföljder 

7 §.När förverkandepåföljden förfaller. I 1 mom. föreskrivs det om domstolens möjlighet att bestämma att förverkandepåföljden ska förfalla, om det i föremål görs sådana ändringar som gör förverkandepåföljden överflödig. Det föreslås att momentet ändras så att de ändringar i egendom till följd av vilka förverkandepåföljden kan förfalla ska räknas upp uttömmande i bestämmelsen. Egendom kan göras lagenlig på så sätt att det endera på egendomen anges att den är förfalskad, den falska ursprungsmärkningen eller annan märkning avlägsnas eller rättas till eller egendomen görs oanvändbar. Det ska således inte längre vara möjligt för domstolarna att fritt bestämma om andra ändringar och förverkandepåföljden kan inte förfalla på andra sätt än de som anges i lagen. 

I nuläget har det i praktiken till exempel i fråga om filer som finns på en dator ansetts vara omöjligt att säkerställa att dessa har utplånats helt och hållet så att det är omöjligt att återställa dem. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska i ett fall där en dator har dömts förverkad, eftersom det på den har hittats lagstridigt material, datorn göras oanvändbar för att det ska kunna bestämmas att förverkandepåföljden förfaller. En sådan åtgärd kan vidtas till exempel genom att avlägsna eller förstöra datorns hårdskiva och andra delar av datorn som eventuellt hänför sig till datorns minnen och förvaring av filer.  

I 2 och 3 mom. föreskrivs det på samma sätt som i nuläget om verkställigheten av förverkande som förfaller. Momentet ska ändras så att i stället för utmätningsmannen ska den myndighet som verkställer förverkandepåföljden övervaka att de ändringar som förutsätts för att förverkandepåföljden ska förfalla görs. Ansvaret för övervakningen ligger således vanligen hos den myndighet som också annars har haft ett föremål i sin besittning på grund av beslag och verkställighet av förverkandepåföljden. Efter den tid som reserverats för ändringsåtgärderna ska myndigheten fatta beslut om att förverkandet ska förfalla. Den som är missnöjd med beslutet kan väcka talan i saken vid tingsrätten på sin hemort eller vid Helsingfors tingsrätt. Tidsfristen för talan är 30 dagar och statens talan i målet förs av den myndighet som sörjer för verkställighetsåtgärderna som har fattat beslutet.  

I övrigt ändras paragrafens 2 och 3 mom. inte. 

11 §. Särskilda bestämmelser. Det föreslås att 3 mom. ska strykas och att bestämmelserna om saken ska flyttas till 45 a § i lagen om verkställighet av böter. 

17 kap.Om brott mot allmän ordning 

23 a §. Förverkandepåföljd som har samband med djurskyddsbrott. I 3 mom. ska det tas in en bestämmelse om att 10 kap. 7 § 2 och 3 mom. i strafflagen ska tillämpas på övervakningen av tidpunkten när en förverkandepåföljd som avser ett djur förfaller. Med andra ord ska den myndighet som svarar för verkställigheten övervaka att domstolens förordnande om att djur ska säljas iakttas inom utsatt tid. 

32 kap.Om häleri- och penningtvättsbrott 

12 §.Förverkandepåföljd. I paragrafens 1 mom. stryks hänvisningen till 10 kap. 11 § 3 mom. som det föreslås att ska upphävas. Enligt förslaget ska bestämmelserna om beaktande av panträtter ändras så att panträtter ska beaktas på myndighetsinitiativ vid verkställigheten av en förverkandepåföljd, vilket innebär att det inte längre är behövligt att i fråga om de förverkandepåföljder som avses i momentet ha en separat hänvisning till framställande av yrkanden som gäller panträtter. För tydlighetens skull tas i bestämmelsen in en hänvisning till tillämpningen av 10 kap. i strafflagen samt lagen om verkställighet av böter. 

7.3  Utsökningsbalken

4 kap.Utmätning 

8 §.Utmätningsobjekt. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. I momentet föreskrivs det om förhållandet mellan utmätning och förverkandepåföljder. Enligt momentet kan egendom inte utmätas om den har dömts förverkad till staten med stöd av 10 kap. i strafflagen. Om egendom som har dömts förverkad har utmätts, förfaller utmätningen. Bestämmelsen förtydligar det gällande rättsläget i synnerhet i fall där verkställigheten av en förverkandepåföljd sköts av utsökningsmyndigheten. Eftersom äganderätten till egendom i och med ett förordnande om förverkandepåföljder överförs från den dömde till staten, kan den dömdes skulder därefter inte utmätas ur egendomen. Likaså förfaller utmätning som redan gäller egendomen, om egendomen döms förverkad. Bestämmelser om eventuell panträtt eller annan säkerhetsrätt som avser egendom finns i lagen om verkställighet av böter. 

7.4  Tullagen

80 §.Varor som säljs på tullauktion eller på något annat sätt.Paragrafens 1 mom. 1 punkten om försäljning av egendom som dömts förverkad till staten ska strykas, eftersom också Tullen ska tillämpa lagen om verkställighet av böter på verkställighet av förverkandepåföljder. Den föreslagna lagen om verkställighet av böter innehåller uttömmande bestämmelser om verkställighet. Numreringen av de övriga punkterna ändras på motsvarande sätt. 

Av denna orsak fogas till paragrafen ett nytt 4 mom. där det konstateras att bestämmelser om verkställighet av förverkandepåföljder finns i lagen om verkställighet av böter. Bestämmelserna i 80 § 2 mom. och 84 § i tullagen tillämpas dock också i dessa situationer, eftersom de gäller beaktande av importförbud samt förtullning. 

7.5  Lagen om brottsbekämpning inom Tullen

2 kap.Tullens befogenheter vid tullbrottsbekämpning 

11 §.Verkställighet. Det föreslås att 1 mom. ändras. I momentet konstateras det att bestämmelser om verkställighet av förverkandepåföljder finns i lagen om verkställighet av böter. I lagen i fråga föreskrivs det också om när Tullen sörjer för verkställigheten av en förverkandepåföljd, och bestämmelserna om detta ska därför strykas i lagen om brottsbekämpning inom Tullen. 

7.6  Lagen om utsläppande på marknaden av timmer och trävaror

13 §.Förverkandepåföljder samt kostnader i samband med beslag. I paragrafen stryks omnämnandena av att timmer som döms förverkat till staten kan säljas på offentlig auktion. Likaså stryks omnämnandet av att olagliga trävaror får säljas. Omnämnandena är onödiga, eftersom det finns uttömmande bestämmelser om verkställighet av förverkandepåföljder i lagen om verkställighet av böter. I 1 mom. tas det in en hänvisning till lagen om verkställighet av böter. Specialbestämmelserna i 2 och 3 mom. om de kostnader som lagringen av timret medför ändras inte. 

7.7  Lagen om inteckning i bil

15 §. I paragrafen tas det in ett omnämnande av att i registret kan antecknas inte bara uppgifter om utmätning och kvarstad utan också uppgifter om förverkandepåföljder.  

7.8  Fartygsregisterlagen

9 §.Anteckningar som ska införas i registret. I paragrafen tas det in ett omnämnande av att i registret kan antecknas inte bara uppgifter om utmätning och kvarstad utan också uppgifter om förverkandepåföljder. 

7.9  Lagen om ett bostadsdatasystem

7 §.Utmätning, säkerhetsåtgärd, konkurs och företagssanering. I paragrafen tas det in ett omnämnande av att i registret kan antecknas inte bara uppgifter om utmätning och säkerhetsåtgärder utan också uppgifter om förverkandepåföljder. 

7.10  Lagen om transportservice

219 §.Allmänna uppgifter som förs in i trafik- och transportregistret. I 3 mom. 4 punkten tas det in ett omnämnande av att i registret får föras in inte bara uppgifter om beslag och kvarstad utan också uppgifter om förverkandepåföljder. 

7.11  Lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden

1 a §.Domstolarnas skyldighet att tillkännage avgöranden som gäller förverkandepåföljder. Det föreslås att till lagen fogas en ny 1 a §, i vilken det föreskrivs om domstolarnas skyldighet att till vissa register anmäla att en förverkandepåföljd har dömts ut. Bestämmelserna motsvarar i sak i huvuddrag de registeranmälningar om beslag som ska göras med stöd av tvångsmedelslagen. I praktiken är situationen oftast sådan att det till registret i det skede då förverkandepåföljden döms ut redan har gjorts en anmälan om att ett föremål har tagits i beslag.  

I 1 mom. föreskrivs det om till vilka register anmälningar ska göras. Anmälan ska göras genast efter det att domen har meddelats på i stor utsträckning motsvarande sätt som i samband med beslag. Sådana register är med stöd av momentets 1 punkt till exempel lagfarts- och inteckningsregistret i fråga om fastigheter och inteckningsregister som gäller inteckningsbara fordon, fartyg och luftfartyg. Aktielägenhetsregistret är med stöd av momentets 2 punkt ett sådant register. Sådana register är med stöd av 3 punkten register som gäller patent och andra immateriella rättigheter. Med stöd av 4 och 5 punkten ska anmälningar göras också till värdeandelsregistret och den förmedlare som sköter options- och terminskontot eller ett annat optionsföretag. Anmälan ska med stöd av 6 punkten även göras till ett annat register, om uppgifter om förverkandet kan föras in i ett sådant register. Ett sådant register är till exempel fordonsregistret.  

I praktiken ska polisen och åklagaren se till att också domstolen får kännedom om de registeranmälningar som gjorts i samband med beslag. På detta sätt säkerställs det att registeranmälningarna kan göras i samma register.  

I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i fråga om beslag om att till registret ska anmälas också upphävande av en dom som gäller en förverkandepåföljd. Då ska anmälan dock göras först efter det att domen om upphävande har vunnit laga kraft, eftersom verkställigheten med stöd av 40 § i lagen om verkställighet av böter återgår först när en sådan dom har vunnit laga kraft. 

12.1  Precisering av bestämmelserna om förfarande och om sökande av ändring i fråga om verkställighet

Förslaget är av betydelse särskilt med tanke på 2 § 3 mom. samt 8 och 21 § i grundlagen. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I 8 § i grundlagen föreskrivs det om den straffrättsliga legalitetsprincipen som inbegriper bland annat ett krav på att bestämmelser om verkställighet av straffrättsliga straff ska vara exakta. Enligt 21 § i grundlagen har var och en rätt att söka ändring i ett myndighetsbeslut som gäller hans eller hennes rättigheter eller skyldigheter.  

Grundlagsutskottet har till exempel i sitt utlåtande GrUU 49/2017 rd i sak jämställt en ekonomisk påföljd av straffkaraktär med en straffrättslig påföljd (se även GrUU 2/2017 rd, s. 4–6, GrUU 14/2013 rd, GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2/I). De allmänna grunderna för administrativa påföljder ska anges i lag i enlighet med 2 § 3 mom. i grundlagen, eftersom det innebär utövning av offentlig makt att ålägga en sådan påföljd. Utskottet har också ansett att det är fråga om betydande utövning av offentlig makt. Det ska lagstiftas exakt och tydligt om grunderna för betalningsskyldigheten och avgiftens storlek samt om den betalningsskyldiges rättsskydd och grunderna för att verkställa lagen (se till exempel GrUU 17/2012 rd, GrUU 9/2012 rd, s. 2/I, GrUU 57/2010 rd, s. 2/II). Den straffrättsliga legalitetsprincipen som tryggas i 8 § i grundlagen förutsätter också att bestämmelserna om verkställighet av påföljder är exakta och noggrant avgränsade. 

Propositionen innehåller flera ändringar av bestämmelserna i lagen om verkställighet av böter. Genom bestämmelserna preciseras bestämmelserna om betalningstiden för indrivning av penningfordringar, bestämmelserna om förfarandet för bestämmande av förvandlingsstraff för böter samt bestämmelserna om verkställighet av förverkandepåföljder. Dessutom ska rätten att söka ändring i samband med indrivning av penningfordringar utvidgas och bestämmelserna om ändringssökande i samband med verkställighet av förverkandepåföljder preciseras. Förslagen uppfyller kraven i grundlagen på att bestämmelser om verkställighet ska finnas på lagnivå och vara exakta samt att myndigheternas behörighet ska grunda sig på lag. De föreslagna ändringarna förtydligar och preciserar lagstiftningen. Ändringarna kan således anses förtydliga de betalningsskyldigas ställning och rättsskydd. 

12.2  Skydd för hemfriden samt personlig integritet vid verkställigheten av förverkandepåföljder

I propositionen föreslås det att de myndigheter som svarar för verkställigheten av förverkandepåföljder ska ha befogenheter att söka efter föremål som dömts förverkade till staten eller djur som det bestämts att ska avlivas i de utrymmen som personen förfogar över eller på hans eller hennes person. Befogenheterna gäller i första hand polisen, som kan söka efter lös egendom som dömts förverkad för att omhänderta den. Vanligen har sådan egendom tagits i beslag redan under förundersökningen av ett brottmål, men detta är inte alltid fallet. Syftet med bestämmelserna är att säkerställa att domstolens avgörande om att ett föremål har dömts förverkat i sista hand de facto kan verkställas. 

De föreslagna bestämmelserna är av betydelse med tanke på hemfriden som tryggas i 10 § i grundlagen och den personliga integriteten som tryggas i 7 § i grundlagen. 

Enligt 10 § 3 mom. i grundlagen kan genom lag föreskrivas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas.  

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden ofta behandlat åtgärder som ingriper i hemfriden. Till exempel i sitt utlåtande GrUU 12/2002 rd ansåg utskottet att utmätningsåtgärder som ingriper i hemfriden är acceptabla bland annat därför att det med tanke på borgenärens rättssäkerhet är nödvändigt att till exempel en dom inte blir utan faktisk effekt, utan att den är effektivt verkställbar av det allmänna. Utskottet ansåg att åtgärderna är acceptabla också vid indrivning av offentligrättsliga fordringar. För att åtgärder ska kunna vidtas förutsätts det dock en viss grad av klandervärt beteende hos gäldenären.  

Grundlagsutskottet har behandlat åtgärder som ingriper i hemfriden också i flera utlåtanden som gäller myndigheternas inspektionsbefogenheter. Utskottet har betonat att åtgärder som ingriper i hemfriden inte kan grunda sig på samtycke från den som inspekteras (till exempel GrUU 37/2005 rd). Dessutom har utskottet betonat att syftet är att i en vanlig lag precisera de nödvändiga åtgärder som behövs för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna och som det hänvisas till i grundlagen. Det måste framgå av lagen vad som i det aktuella fallet avses med att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna (till exempel GrUU 37/2005 rd). Utskottet har i sina utlåtanden ansett att acceptabla för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna är till exempel olycksundersökningsåtgärder (GrUU 62/2010 rd), brandinspektioner (GrUU 31/1998 rd) och inspektionsåtgärder som vidtas på grund av hälsoskydd (till exempel GrUU 37/2005 rd). 

Enligt den föreslagna 43 b § i lagen om verkställighet av böter ska de åtgärder som ingriper i hemfriden gälla situationer i vilka den verkställande myndigheten söker efter föremål som dömts förverkade till staten eller djur som det bestämts att ska avlivas. Det är således fråga om en situation som motsvarar den i grundlagsutskottets utlåtande GrUU 12/2002 rd, det vill säga om säkerställande av att domstolens avgörande kan verkställas effektivt. Det kan också vara fråga om föremål som kan användas som hjälpmedel vid brott och som således i den dömdes besittning kan äventyra tillgodoseendet av andra personers grundläggande fri- och rättigheter. Av dessa orsaker finns det en godtagbar grund för de föreslagna åtgärder som ingriper i hemfriden. 

I lagen föreslås exakta och noggrant avgränsade bestämmelser om när en åtgärd som ingriper i hemfriden kan vidtas. Åtgärden ska inte grunda sig till exempel på den dömdes samtycke, utan myndigheten ska överväga vidtagandet av åtgärden utifrån de förutsättningar som anges i lagen. I fråga om den dömde är en förutsättning förutom att säkerställa omhändertagandet av det föremål som dömts förverkat också att det är motiverat att anta att föremålet finns i utrymmet i fråga. En förutsättning för åtgärder som gäller en utomstående är att det finns synnerligen vägande skäl att anta att föremålet finns i den utomståendes bostad. Således kan bestämmelserna också anses vara tillräckligt exakta, noggrant avgränsade och proportionella. 

Förslaget är i sin helhet förenligt med 10 § 3 mom. i grundlagen. 

På de grunder som nämns ovan är också de i 43 c och 43 d § i samma lag föreslagna bestämmelserna om omhändertagande av föremål som en person bär på sig och om användning av maktmedel förenliga med 7 § i grundlagen. 

Enligt regeringens uppfattning kan lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning.