Regeringens proposition

Värdepapperscentralernas verksamhet och värdepappersavvecklingen har över lag löpt utan stora störningar också under finanskrisen. 

De internationella lagstiftningsprojekt som gäller värdepappersavveckling strävar efter att förenhetliga den decentraliserade regleringen om och praxisen för avvecklingsverksamhet i medlemsstaterna. Den centrala utgångspunkten för många förslag till rättsakter som gäller värdepappersavvecklingen och värdepappersförvaringen i hela Europeiska unionen, nedan EU, är en alleuropeisk flerstegsmodell för värdepappersförvaring, även om också möjligheten till direkt förvaltning av värdepapper identifieras i dessa förslag. I den internationella debatten har dock kravet på att segregera värdepapperskonton och förvaring i syfte att förbättra investerarskyddet förts fram kraftigare än förr, liksom också kraven på identifiering av de egentliga slutinvesterarna, bl.a. i syfte att undvika skattefusk, hindra penningtvätt och minska andra slag av eventuellt missbruk. 

En investerare ger en förvarare i uppdrag att förvara investerarens värdepapper, varvid förvararen med stöd av lagstiftning kan utöva några av de rättigheter som tillkommer investeraren. Exempelvis kreditinstitut, värdepappersföretag och värdepapperscentralen kan vara förvarare. Förvararen kan ge värdepapperen vidare till en s.k. underdepåförvaltare för att förvaras, varvid det finns en kedja som består av många förvarare (s.k. flerstegsförvaltning av värdepapper). Förvaltarregistrering, vilket innebär att namnet på den som sköter förvaltarregistreringen anges i stället för ägarens namn när en värdeandel registreras i värdeandelssystemet, utgör värdepappersförvaltning enligt flerstegsmodellen. 

Investeringsverksamheten med värdepapper är till sin karaktär internationell och kapitalet rör sig över gränserna, både inom och utanför EU. Ett centralt element när det gäller flerstegsmodellen för värdepappersförvaltning är förvaltningen av investeringstillgångar över statsgränserna med hjälp av förvararna. Om endast direkt förvaltning av värdepapper användes överallt, skulle investeraren vara tvungen att öppna ett värdepapperskonto i samtliga värdepapperscentraler för de emitterade värdepapper som han eller hon vill placera i. Dessutom skulle investeraren endast kunna använda sig av en sådan förvarare för värdepappersförvaringen som är part till en sådan värdepapperscentral som nämns ovan. När förvaltarregistrering används kan investeraren utnyttja sin egen förvaringsbank, som i sin tur via den egna depåförvaringskedjan kan styra investeringen vart som helst. På detta sätt kan investeraren äga och förvalta värdepapper över hela världen genom att använda sig av en enda förvarare. 

I EU:s förordning om värdepapperscentraler finns bestämmelser om att alla värdepapperscentraler och parterna till dem för sina kunder tillhandahåller både kontomodeller som grundar sig på segregering av samlade kundkonton och kontomodeller som grundar sig på individuellt segregerade kundkonton, så att kunden kan välja mellan dessa. Segregering av samlade kundkonton innebär förvaltarregistrering av investerarnas värdepapper på ett samlat kundkonto i värdepapperscentralen som står i clearingmedlemmens namn, varvid kundernas samlade innehav är registrerade på ett och samma värdeandelskonto. Individuellt segregerade konton innebär att clearingmedlemmen på investerarens begäran segregerar investerarens innehav hos värdepapperscentralen. I förordningen föreskrivs emellertid inte om olika förvaringsmodeller, varför det i den nationella lagstiftningen bör definieras vad som avses med segregeringskrav. Förordningen ger investerarna möjlighet att välja mellan de förvaringsmodeller som står till buds, eftersom valen inverkar direkt på de serviceavgifter som investerarna betalar och på kundens risker med anknytning till förvaringsmodellerna. Därför förutsätts det i förordningen att parterna berättar för kunderna om kostnads- och riskskillnaderna mellan alternativen.  

I Europa har det förutom i Finland också i Norge, Bulgarien, Grekland, på Malta, i Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Makedonien, Serbien och i Turkiet krävts direkt förvaltning av värdepapper, dvs. att den inhemska investerarens värdepapper ska registreras under investerarens eget namn på ett värdeandelskonto i en värdepapperscentral när värdepapperet har emitterats av ett inhemskt bolag eller ett inhemskt samfund. Förordningen om EU:s värdepapperscentraler innehåller en undantagsregel som innebär att medborgarna i de länder som använder undantagsregeln ska erbjudas individuellt segregerade kundkonton hos alla värdepapperscentraler. I sådana fall ska parterna till en värdepapperscentral separera de värdepapper som emitterats enligt lagstiftningen i de ovannämnda länderna, om detta krävs enligt lagstiftningen i landet i fråga. I förordningen föreskrivs dock inte vad individuellt segregerade kundkonton innebär. Det mera exakta innehållet ska därmed definieras i den nationella lagstiftningen.  

Kedjan inom värdepappershandeln består av emittenten som emitterar ett värdepapper, marknadsplatsen, investeraren och den värdepappersförmedlare som investeraren eventuellt anlitar, parterna i värdepappersavvecklingen samt värdepappersförvaringen. 

Längre fram i denna proposition hänvisas det på följande sätt till de olika delarna i totalreformen av värdepappersmarknadslagstiftningen som trädde i kraft 1.1.2013: värdepappersmarknadslagen (746/2012), lagen om investeringstjänster (747/2012), lagen om handel med finansiella instrument (748/2012), lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet (749/2012), lagen om värdepapperskonton (750/2012).I totalreformen ändrades dessutom lagen om värdeandelskonton (827/1991) och lagen om Finansinspektionen (878/2008).  

Bestämmelser på EU-nivå om värdepappersbörsernas och värdepappersförmedlarnas verksamhet i EU finns bl.a. i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EEG och 93/6/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, nedan MiFID. 

Investeraren handlar i regel med värdepapper genom att ge en order om värdepappershandel till sin värdepappersförmedlare, som strävar efter att genomföra köpet eller försäljningen i överensstämmelse med ordern. Börshandeln är i Europa grovt taget uppdelad i handel med kapitalmarknadsinstrument (aktier och aktierelaterade värdepapper samt värdepapper som representerar främmande kapital) och handel med derivatinstrument. . En värdepappersförmedlare tillhandahåller investeringstjänster för sina kunder, genomför den order som är fördelaktigast för kunden och vidareförmedlar uppgifterna till en organisation som bedriver clearingverksamhet. Uppgifterna om ägarbytet och penningtransaktionen registreras därpå i värdeandelssystemet hos den värdepapperscentral som emittenten har anslutit värdepapperet till. De investerarspecifika registreringarna av värdepapper i flerstegsmodellen för värdepappersförvaring görs på förvararnivå. 

I 9 och 10 kap. i lagen om investeringstjänster föreskrivs om förvaring av kundmedel och förfaranden i kundförhållanden. Värdepappersförvaring innebär att en tillståndspliktig investeringstjänst tillhandahålls i Finland 

Med stöd av MiFiD kan värdepappersförmedlare tillhandahålla gränsöverskridande tjänster från en EU-medlemsstat till en annan, utgående från principen om ett enda verksamhetstillstånd (auktorisation). Finansinspektionen för på sin webbplats en aktuell förteckning över finländska värdepappersförmedlare och de utländska värdepappersförmedlare som genom ett anmälningsförfarande har meddelat att de tillhandahåller gränsöverskridande tjänster till Finland eller tjänster i form av en filial i Finland. Investeraren kan dessutom bli kund hos en utländsk värdepappersförmedlare som inte bedriver verksamhet i Finland. I december 2015 var sammanlagt 65 värdepappersförmedlare verksamma på Helsingforsbörsen. Av dem var 41 utländska distansförmedlare. En utländsk värdepappersförmedlare (s.k. distansförmedlare) som tillhandahåller gränsöverskridande investeringstjänster ska rapportera transaktionerna till tillsynsmyndigheten i den stat där den är etablerad. 

Inom EU förmedlas uppgifter om värdepapperstransaktioner i form av transaktionsrapportering till förmedlarens egen nationella tillsynsmyndighet. Syftet med transaktionsrapporteringen är särskilt att trygga tillsynsmyndighetens möjligheter att övervaka värdepappersförmedlarnas verksamhet och marknadsmissbruk, också när transaktionerna har genomförts på en reglerad marknad utanför Finlands gränser. Värdepappersförmedlare som har sitt bolagsrättsliga säte eller en filial i Finland ska rapportera uppgifter om alla affärstransaktioner till tillsynsmyndigheten, oberoende av på vilken reglerad marknad transaktionerna har genomförts. Finansinspektionen får uppgifterna om affärstransaktionerna omedelbart eller följande bankdag. 

Den tillsyn över värdepappersförmedlare som sker vid sidan av den övriga tillsynen över värdepappershandeln främjar investerarskyddet och särskilt skyddet för icke-professionella investerare. Med avseende på investerarskyddet är det väsentligt att kunna förvissa sig om att värdepappersavsluten och rättigheterna och skyldigheterna i samband med värdepapperen är slutliga och effektiva. Enligt 10 kap. 5 § 2 mom. i lagen om investeringstjänster är värdepappersföretag skyldiga att i god tid innan en investeringstjänst eller en sidotjänst tillhandahålls ge kunden tillräcklig information om bl.a. hur kundmedel förvaras och om risker som är förknippade med förvaringen. I 9 kap. 1 § i lagen om investeringstjänster föreskrivs det om förvaring av kundmedel. Värdepappersföretagen ska hålla kundmedlen åtskilda från sina egna tillgångar, och kundmedlen för varje kund ska vara tillräckligt åtskilda från andra kunders medel. Bestämmelserna i 9 kap. 2 § i den lagen gäller förvaring av värdepappersföretagens kunders medel hos utländska förvarare. I denna proposition föreslås inga ändringar som gäller skyldigheten att hålla värdepappersföretagens kundmedel åtskilda, förutsättningarna för val av utländska förvarare och tillståndsplikten för förvaringsverksamhet. 

Enligt 2 kap. 16 § i lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet sköter en värdepapperscentral gemensamma uppgifter inom värdeandelssystemet, bl.a. genom att svara för förvaltningen av de centrala datasystem som värdeandelssystemets funktion förutsätter, övervaka att de på värdeandelskonton registrerade värdeandelarnas antal motsvarar det antal som är i omlopp inom värdeandelssystemet, vara clearingorganisation och i enlighet med sina regler sköta sådana för värdeandelssystemet gemensamma system som behövs för bolagshändelser och betalning av avkastning som hänför sig till värdeandelar. I Finland är Euroclear Finland Ab den värdepapperscentral och clearingorganisation som är förenlig med lagen om värdeandelssystemet och om clearingverksamhet, medan holländska European Central Counterparty N.V är den utländska centrala motparten. 

Värdepappersförmedlarna förmedlar uppgifter om kundernas realiserade transaktioner till värdepapperscentralens och/eller den centrala motpartens system för att avvecklas, vilket i Finland i regel betyder antingen till Euroclear Finland Ab eller till European Central Counterparty N.V. När en värdepapperstransaktion avvecklas avräknas de rättigheter som hör samman med värdepapperstransaktionen (vem som är skyldig att leverera medlen och vem som ska få tillgång till motsvarande värdepapper), och de genomförs (medlen registreras på säljarens konto och värdepapperen på köparens konto, direkt eller i flera steg). Eftersom enbart avräkning och nettning av leveransförpliktelserna ingår i den centrala motpartens verksamhet, hör det till European Central Counterparty N.V och andra centrala motparters skyldigheter bara att avräkna värdepapperstransaktioner, men inte att genomföra dem. Hos en värdepapperscentral kan de rättigheter och förpliktelser som följer av värdepapperstransaktioner både avräknas och genomföras. I Finland var marknadsvärdet av de transaktioner som värdepapperscentralen avvecklade 27,42 miljarder euro och transaktionerna var till antalet 623 285 i december 2015.  

Finländska investerares innehav av aktier som emitterats hos en finländsk emittent får registreras endast på ett värdeandelskonto i investerarens eget namn i värdepapperscentralens system. Fördelen med direkta ägarspecifika konton för värdepapper är att den risk som depåförvaringskedjan är förknippad med är mindre, samtidigt som rättssäkerheten för de rättigheter och skyldigheter som är förenade med värdepapper i aktieform är god (visshet om att registreringarna är korrekta och gjorts vid rätt tidpunkt t.ex. i sådana fall där förvararen eller underdepåförvaltare blir insolvent). Eftersom en enda värdepapperscentral är verksam i Finland är det också möjligt att nästan i realtid föra en heltäckande centraliserad förteckning över inhemska ägare av finländska börsbolag. Detta har varit en förutsättning för den omfattande offentlighet för finländska investerares aktieinnehav som den gällande lagstiftningen förutsätter. Den omständigheten att aktieägarförteckningen är heltäckande och förs i realtid gör det lättare för olika parter att organisera mottagningen och rapporteringen av uppgifter. Finländska investerares innehav av övriga värdepapper och aktier som emitterats av utländska emittenter får dock registreras på ett förvaltarregistrerat värdeandelskonto.  

Förvaring av finansiella instrument kan i Finland enligt lagen om investeringstjänster tillhandahållas av värdepappersföretag och av sådana förvarare som avses i lagen om värdepapperskonton; de sistnämnda kan förutom värdepappersföretag också vara ett kreditinstitut, en värdepapperscentral eller en organisation som är en central motpart. Mellan dessa två lagar finns skillnader som gäller när förvararen anses vara verksam i Finland och när lagstiftningen i Finland tillämpas på aktören. De värdepapper som ska förvaras kan emitteras i Finland eller utomlands, och de kan höra till värdeandelssystemet eller stå utanför det. 

I december 2015 ingick sammanlagt 207 emittenter i värdepapperscentralens värdeandelssystem. Utländska investerare stod för omkring 46 procent av innehavet i dessa bolag i juni 2015, varav de förvaltarregistrerade ägarnas andel av ägandet var 43 procentenheter, finländska hushåll stod för 22 procent, finländska bolag för 16 procent och offentliga samfund för 8 procent. Det fanns nästan 1,37 miljoner värdeandelskonton. Vid utgången av december 2015 varierade det utländska innehavet mellan 0 och 97 procent av bolagens aktiestock, och andelen utländska ägare i t.ex. Nokia Abp var 80,58 procent medan den var 68,08 procent i Stora Enso Abp. De bolag där inget utländskt ägande förekom var inte föremål för handel på huvudlistan. Det finländska ägandet är särskilt framträdande i bolag som är föremål för handel någon annanstans än på huvudlistan. 

Offentligheten för värdepappersinnehav kan delas in i offentlighet som gäller myndigheterna, offentlighet som gäller emittenterna och allmän offentlighet. I fråga om värdepappersinnehav grundar sig den offentlighet som gäller myndigheterna på speciallagstiftningen om olika myndigheters verksamhet och lagstiftningen om aktörerna på värdepappersmarknaden. I princip har myndigheterna rätt att för utförande av sina uppgifter få information om finländska värdepappersägare och om innehavet i fråga om finländarnas investeringar samt finländarnas förvaringar i Finland. Erhållandet av information om finländska investerares värdepapper som förvaras utomlands bygger närmast på internationella avtal om informationsutbyte mellan myndigheter.  

Innehavaren av en aktie som registrerats i värdeandelssystemet kan inte utöva de bolagsrättsliga rättigheter som med stöd av 4 kap. 2 § i aktiebolagslagen (624/2006) hänför sig till aktien förrän innehavaren har antecknats i bolagets aktieägarförteckning. Enligt gällande lag för värdepapperscentralen automatiskt en aktieägarförteckning med stöd av 4 kap. 3 § i aktiebolagslagen, utgående från de uppgifter som lämnas med avseende på värdeandelskontot. Till aktierättigheterna hör t.ex. rätten att få prestationer som anknyter till aktien, såsom utdelning, rätten att delta i bolagsstämman och rätten att få aktier vid en aktieemission. I aktieboken kan man i stället för en utländsk investerare anteckna aktieförvaltaren, om aktien förvaltas för investerarens räkning av någon annan. I aktieägarförteckningen anges enligt 4 kap. 3 § i aktiebolagslagen aktieägarens eller aktieförvaltarens namn, personbeteckning eller annat identifikationskod, kontakt-, betalnings- och beskattningsuppgifter, antal aktier av olika slag och den kontoförvaltare som har hand om det värdeandelskonto som aktierna har registrerats på. Den offentlighet som gäller emittenterna ska anges för att trygga att också de skyldigheter som emittenten har, t.ex. informationsskyldigheten, fullgörs. 

Med stöd av 4 kap. 5 § i aktiebolagslagen har var och en rätt att ta del av aktieägarförteckningen hos värdepapperscentralen, och om bolaget har terminalförbindelse till värdepapperscentralen, också på bolagets huvudkontor. Rätten gäller såväl privata som offentliga bolags aktieägarförteckningar, när bolaget har anslutit sina värdepapper till värdeandelssystemet. Rätten att få information gäller emellertid inte personbeteckningar, betalnings- och beskattningsuppgifter eller det kommissionskonto på vilket de aktier som en aktieägare har gett för försäljning har registrerats. Uppgifterna i aktieägarförteckningen omfattas alltså av offentlighet som gäller både emittenter och myndigheter samt allmän offentlighet. 

Den allmänna offentligheten i fråga om aktieinnehav gäller närmast finländska investerare som äger aktier som finländska bolag har emitterat hos värdepapperscentralen. Finländska investerares aktieinnehav i utländska bolag som emitterats utomlands är inte offentligt, eftersom den finländska lagstiftningen inte tillämpas på dessa aktier eller bolag. Utländska investerares innehav av finländska aktier är i regel förvaltarregistrerat.  

Den omfattande allmänna offentligheten i fråga om innehav av börsaktier är huvudregeln främst i de nordiska länderna. På andra håll i världen är uppgifterna om aktieinnehavet eller innehavet av derivatinstrument som är kopplade till aktier offentliga endast inom ramen för s.k. flaggningsgränser, medan innehavet hos närstående personer är offentligt. Det finns bestämmelser om flaggningsskyldigheten i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/109/EG om harmonisering av insynskraven angående upplysningar om emittenter vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad och om ändring av direktiv 2001/34/EG, nedan öppenhetsdirektivet. I Finland är minimigränsen för flaggninganmälan i enlighet med öppenhetsdirektivet fem procent av röstetalet eller aktiekapitalet i ett bolag. Gränsen varierar något inom EU och i vissa stora medlemsstater är gränsen lägre än detta. Offentligheten när det gäller innehav och handel när det gäller börsbolagen närstående personer grundar sig i EU på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordningen, nedan MAR).  

Rätten till information har gjort det möjligt att utnyttja informationen bl.a. inom den akademiska, internationellt sett exceptionella forskningen om investerarbeteende och när det gällt att föra fram missbruk som maktutövare har gjort sig skyldiga till. Det har också kunnat ses att aktieinnehavets allmänna offentlighet och rädslan för att missbruk ska avslöjas förebygger kriminellt beteende. Samtidigt kan investerare som vill dölja sina innehav redan idag dra nytta av internationella investeringsbolagskedjor eller mellanhänder för att kringgå kravet på offentlighet i samband med transaktionerna. Dessutom kan det förekomma marknadsmissbruk bl.a. vid intradagstransaktioner och vid andra situationer som inte påverkas av aktieinnehavets offentlighet.  

TARGET2 Securities, ett projekt för centralbankerna i euroområdet  

Den avvecklingstjänst, T2S, som avvecklar värdepapper i centralbankspengar och är avsedd för centralbankerna i euroområdet undanröjer funktionella hinder för konkurrens mellan värdepapperscentraler när det gäller avvecklingsverksamhet. Det är fråga om en teknisk plattform som togs i bruk i juni 2015, och värdepapperscentralerna har lagts ut sin avvecklingsverksamhet till den. Avvecklingen sker dock fortfarande i enlighet med lagstiftningen i den till systemet anslutna värdepapperscentralens hemstat och med iakttagande av de tidsfrister för avveckling som anges i EU:s förordning om värdepapperscentraler. Den tekniska avvecklingsplattformen och de värdepapperscentraler som ansluter sig till den utgör en sammanhängande systemhelhet. Projektet T2S är en viktig strukturell reform på vägen mot en enhetlig infrastruktur för avvecklingssystemet och ett avstående från nationella särlösningar. Den mest betydande ändringen består i att T2S-plattformen gör det möjligt att avveckla värdepapperstransaktioner mellan olika värdepapperscentraler, något som gagnar i synnerhet den gränsöverskridande handeln. 

Genom T2S förbättras avvecklingsverksamhetens stabilitet och minskas motpartsrisken, eftersom avvecklingen av värdepapperstransaktioner alltid sker i centralbankspengar. Också vid gränsöverskridande värdepapperstransaktioner sker avvecklingen i centralbankspengar i realtid under avvecklingsdagen. Avsikten med att skapa en gemensam avvecklingsplattform är också att avvecklingskedjan ska bli kortare. 

För närvarande har företagen och organisationerna på de internationella finansmarknaderna möjlighet att skaffa avvecklings- och förvaringstjänster för finländska värdepapper genom att antingen köpa tjänster hos banker som är verksamma i Finland eller direkt bli clearingmedlemmar i värdepapperscentralen Euroclear Finland, som har tillstånd att verka i Finland. Dessutom kan finländska värdepapper via länkar mellan värdepapperscentralerna överföras till en annan värdepapperscentral, och ytterligare har finländska bolag rätt att emittera alla sina värdepapper hos den EU-värdepapperscentral de väljer. I fortsättningen bildar de till T2S anslutna värdepapperscentralerna med sina effektiva länksystem en sammanhängande helhet. På så sätt erbjuder T2S bankerna en möjlighet att nå ut till alla marknader inom T2S-systemet via en och samma värdepapperscentral.  

Ett nytt direktiv som gäller marknaderna för finansiella instrument och förordningen om det 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU, nedan MiFID II, samt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, nedan MiFIR, antogs den 15 maj 2014. Bland de viktigaste målen för MiFID II och MiFIR ingår att säkerställa att all organiserad handel bedrivs på reglerade handelsplatser. Med det avses reglerade marknader, multilaterala handelsplattformar (multilateral trading facility, MTF) och organiserade handelsplattformar (organised trading facility, OTF). OTF omfattar handel med skuldebrev, strukturerade finansiella produkter, utsläppsrätter och finansiella derivatinstrument. På alla dessa handelsplatser tillämpas samma transparenskrav före och efter handel. På motsvarande sätt tillämpas på alla tre handelsplatser nästan identiska krav som gäller organisering av verksamheten och marknadstillsynen. På så sätt kan man trygga jämlika villkor för verksamheter som funktionellt sett är likartade och där tredjeparters handelsintressen sammanförs. Genom att det skapas en ny typ av organiserad handelsplattform kan man bättre än förr se till att den handel som tidigare bedrivits anonymt börjar omfattas av reglering.  

MiFID II förändrar de särskilda kraven i fråga om att tillhandahålla investeringstjänster, de organisatoriska kraven för handelsplatser och de behöriga myndigheternas befogenheter. Efter att MiFID II trätt i kraft kommer tillhandahållandet av förvar på värdepapperskonton alltjämt att vara en sidotjänst, även om det bl.a. i Finland är en tillståndspliktig tjänst. Kraven i MiFID II-förordningen hänför sig i synnerhet till att undanröja hinder för icke-diskriminerande användning av avvecklingssystem och öka transparenskraven för olika marknadsaktörer. Krav bör ställas på att handelsplatser ska ge tillträde, däribland till transaktionsuppgifter, på ett öppet och icke-diskriminerande sätt för centrala motparter som önskar avveckla transaktioner som utförs på en handelsplats.  

Den europeiska bolagsrätten samt företagens förvaltnings- och styrsystem  

Kommissionen offentliggjorde den 12 december 2012 en handlingsplan för europeisk bolagsrätt och för företagens förvaltnings- och styrsystem, dvs. god förvaltningssed för företag (Handlingsplan: Europeisk bolagsrätt och företagsstyrning – ett modernt regelverk för mer engagerade aktieägare och hållbara företag) Handlingsplanen innehåller ett förslag om ökad förbättrad insyn för investerare som ett led i den föreslagna lagstiftningen om värdepapperskonton.  

Kommissionens förslag (COM (2014) 213 final) till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2007/36/EG vad gäller uppmuntrande av aktieägares långsiktiga engagemang och direktiv 2013/34/EU vad gäller vissa inslag i årsberättelsen om företagsstyrning antogs den 9 april 2014. Kommissionens förslag utgår från att emittenten har en allmän skyldighet att ha kännedom om sina aktieägare. Enligt förslaget ska medlemsstaterna i fortsättningen föreskriva att bolagen har rätt att få sina aktieägare identifierade. Den som förvarar ett värdepapper ska på bolagets begäran ge bolaget uppgifter där aktieägarna specificeras. 

FATCA och utbyte av beskattningsinformation inom EU 

Foreign Account Tax Compliance Act, nedan FATCA, är ett projekt som Förenta staterna har startat och som går ut på att samla in beskattningsinformation från utlandet. Som en följd av FATCA anmäler företagen inom finanssektorn i nästan alla länder de investeringar och förvar som personer som är allmänt skattskyldiga i Förenta staterna har. Informationsinsamlingen är delvis ömsesidig, vilket innebär att också Skatteförvaltningen får information från Förenta staterna om investeringar som personer som är allmänt skattskyldiga i Finland har.  

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, nedan OECD, har utifrån FATCA utarbetat en gemensam rapporteringsmodell (Common Reporting Standard, nedan CRS). Utifrån CRS ingicks i oktober 2014 det multilaterala avtalet mellan behöriga myndigheter om automatiskt utbyte av information om finanskonton (FördrS 62/2015) och utöver Finland har redan över 60 stater eller jurisdiktionsområden anslutit sig till avtalet. Informationsutbytet inleds vid ingången av 2017 och gäller skatteuppgifter för 2016. Av dessa jurisdiktionsområden inleder dock tio informationsutbytet 2018 i fråga om skatteuppgifter för 2017.  

Dessutom har man i EU i december 2014 godkänt en ändring av rådets direktiv (2011/16/EU) om administrativt samarbete i fråga om beskattning, nedan handräckningsdirektivet, som innefattar modellen enligt CRS. Enligt den inleds det automatiska informationsutbytet mellan medlemsstaterna 2017 i fråga om skatteåret 2016. Av medlemsstaterna inleder Österrike dock informationsutbytet 2018 i fråga om skatteåret 2017. Alla EU-medlemsstater har också anslutit sig till det nämnda multilaterala avtalet. 

Det multilaterala avtalet gör tillsammans med ändringen av handräckningsdirektivet det möjligt för Finland att få kontouppgifter om personer som har sin skatterättsliga hemvist i Finland från utländska finansinstitut med hemvist i en avtalsstat eller inom EU. I dessa uppgifter ingår uppgifter om saldon för konton i finansinstitutet per den 31 december och i fråga om medlen på kontona bruttobeloppen av vinstutdelning, räntor, intäkter från försäljning eller inlösning och andra intäkter som betalats till kontot under kalenderåret. Via det automatiska informationsutbytet får Skatteförvaltningen inte uppgifter om i vilka finska bolag personen i fråga äger aktier eller hur mycket intäkter personen har fått från dessa bolag. Uppgifterna fås senast vid utgången av september det år som följer på transaktionsåret.  

I Sverige lämnades en regeringsproposition om EU:s förordning om värdepapperscentraler i november 2015. Lagarna träder i kraft i mars 2016. De viktigaste ändringarna i den svenska regeringspropositionen fokuserar på två lagar, dvs. lagstiftning om värdeandelar (Lag om kontoföring av finansiella instrument) och aktiebolagslagen. Till lagen om tillhandahållande av konton föreslås det nya administrativa skyldigheter för de övervakande myndigheterna. Enligt förslaget ska aktiebolagslagen ändras så att svenska emittenter ska få välja vilken värdepapperscentral som helst inom EES. Det föreslås dessutom att aktiebolagslagen ändras i fråga om ansvaret för den aktieägarförteckning som ska föras, så att en emittent ska ingå avtal med en värdepapperscentral om att värdepapperscentralen när det gäller svenska emittenter ska föra en aktieägarförteckning enligt svensk företagslagstiftning. På detta sätt befrias emittenten från uppgiften att uppdatera och föra en aktieägarförteckning och uppgiften blir ingen börda för emittenten.  

I propositionen om dessa ändringar föreslås det dessutom att utländska värdepapperscentraler ska följa svensk skatte- och företagslagstiftning när det är fråga om svenska emittenter. I Sverige är direkt ägande av aktier eller ägande via förvaltarregister redan möjligt. 

Kontobaserad form, avvecklingstidtabeller och avvecklingsdisciplin 

Myndigheterna i hemstaten för ett bolag som emitterar värdepapper åläggs att se till att värdepapper i pappersform presenteras i kontobaserad form senast 2025, om handel med dem bedrivs på en reglerad marknad, på en multilateral handelsplattform eller på någon annan organiserad handelsplattform. 

Enligt EU:s förordning om värdepapperscentraler är avvecklingsdagen för de förpliktelser som hänför sig till värdepapperstransaktioner senast den andra bankdagen efter handeln. Kravet gäller överlåtbara värdepapper, penningmarknadsinstrument, andelar i företag för kollektiva investeringar och utsläppsrätter. 

Värdepapperscentralerna förutsätts ha regler om avvecklingsdisciplin för säkerställande av att parterna reglerar sina förpliktelser på avvecklingsdagen. Dessutom ska värdepapperscentralerna skapa system med vars hjälp det kan kontrolleras att avvecklingarna utförs korrekt, och de ska rapportera iakttagna avvikelser. Värdepapperscentralerna ska fastställa åtminstone förseningssanktioner samt praxis vid ersättningsköp och priser som anknyter till dem; priserna ska vara tillräckligt avskräckande för att avvecklingsdröjsmålen ska minskas.  

Verksamhetstillstånd och tillsyn över värdepapperscentraler 

För bedrivande av verksamhet som värdepapperscentral krävs att värdepapperscentralen får verksamhetstillstånd av den behöriga myndigheten i sin medlemsstat innan verksamheten inleds. I ansökan och i det verksamhetstillstånd som beviljas ska de huvudtjänster respektive sidotjänster samt banktjänster som definieras i EU:s förordning om värdepapperscentraler och som värdepapperscentralen i fråga kan tillhandahålla specificeras. Värdepappersavveckling förutsätter tillstånd att verka som värdepapperscentral. Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, nedan Esma, för en förteckning över de värdepapperscentraler som beviljats verksamhetstillstånd och över de huvudtjänster respektive sidotjänster som anknyter till tillstånden.  

EU-omfattande pass och värdepapperscentralernas EU-auktorisation i tredjeländer 

En värdepapperscentral får med stöd av sitt verksamhetstillstånd tillhandahålla tjänster i en filial och i andra medlemsstater. En värdepapperscentral som har för avsikt att tillhandahålla tjänster i ett annat land eller ändra sitt utbud av tjänster där ska anmäla detta till myndigheten i sin hemstat, och denna är skyldig att kontrollera värdepapperscentralens serviceförmåga i värdstaten. Myndigheterna i värdstaten har rätt att be värdepapperscentralen rapportera om sin verksamhet i värdstaten. Myndigheterna i hemstaten och värdstaten ska komma överens om samarbetsformer för tillsyn i situationer då värdepapperscentralens verksamhet är av väsentlig omfattning i värdstaten. Om värdepapperscentralen handlar i strid med reglerna i värdstaten, informerar myndigheten i värdstaten hemstatens behöriga myndighet i syfte att rätta till situationen.  

Värdepapperscentraler från tredjeland kan tillhandahålla tjänster inom EU, förutsatt att de har auktoriserats av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och kommissionen har antagit nödvändiga genomförandeakter. I lagstiftningen i sådana värdepapperscentralers hemstater ska det föreskrivas om motsvarande skyldigheter och regler som i EU:s förordning om värdepapperscentraler, och myndighetstillsynen ska vara på den nivå som krävs i EU:s förordning om värdepapperscentraler.  

Organisering av en värdepapperscentrals verksamhet. 

Kraven på organisering av en värdepapperscentrals verksamhet omfattar allmänna bestämmelser, administrativa villkor, en användarkommitté, registerföring och utläggande på entreprenad. En värdepapperscentral ska ha tydliga och offentliga förvaltningsprinciper.  

En värdepapperscentral kan lägga ut tjänsteproduktionen på entreprenad till en tredje part, om värdepapperscentralens ansvar samt dess kontrollmöjligheter och dess möjligheter att få information samt myndigheternas tillsynsmöjligheter förblir oförändrade. Dessutom ska värdepapperscentralen ha kvar tillräckligt eget kunnande och säkra att den part till vilken verksamheten läggs ut uppfyller de rättsliga och övriga krav som ställs på verksamheten. Utläggningskraven behöver inte iakttas när en värdepapperscentral lägger ut tjänster på entreprenad till en offentlig enhet vars tjänster värdepapperscentralen och tillsynsmyndigheterna har nått en överenskommelse om. I den nationella lagstiftningen kan det också fastställas att andra parter, t.ex. kontoförvaltare, ska upprätthålla värdeandelskonton hos värdepapperscentralen i enlighet med de lagstadgade kraven. 

Stadgarna om värdepapperscentralens bedrivande av affärsverksamhet omfattar allmänna stadgar, krav som gäller parterna, stadgar som gäller öppenhet och insyn samt stadgar om länkar mellan värdepapperscentralerna. Värdepapperscentralen ska ha tydliga mål som stöder användarna och konkreta mätbara mål som gäller både servicenivån och riskerna. De kriterier som uppställs för deltagande ska vara offentliga och jämlika.  

Värdepapperscentralen ska ha offentliga prissättningsprinciper för sina grundläggande tjänster. Det får inte vara möjligt att avvika från dessa principer. Parterna ska också underrättas om de risker som är förknippade med tjänsterna.  

Värdepapperscentralens riskhantering 

EU:s förordning om värdepapperscentraler innehåller detaljerade bestämmelser om de juridiska, affärsmässiga och operativa riskerna samt om riskerna i samband med investeringar och om kapitalkraven. Värdepapperscentralen ska ha regler och avtal som är tydliga från kundernas samt från auktorisations- och tillsynsmyndigheternas synpunkt och som täcker alla nationella verksamhetsomgivningar och begränsar sådana risker som kan orsakas av motstridig lagstiftningspraxis. Värdepapperscentralen ska vid behov genom att använda testade reservsystem kunna avveckla alla värdepapperstransaktioner på fastställd dag. Värdepapperscentralens investeringar ska rikta sig till centralbanker eller välskyddade privata likvida investeringsobjekt och vara sådana att värdepapperscentralen vid behov har snabb tillgång till dem.  

De kompatibla länkarna mellan värdepapperscentralerna omfattas av auktorisation och de ska vara tillräckligt säkra och försedda med avstämningsförfaranden. I de sammanlänkade systemen ska transaktionernas slutgiltighet realiseras samordnat, och vid behov ska en funktionalitet som följer principen om leverans mot betalning ingå.  

Emittenters rätt till val 

Emittenten har rätt att välja värdepapperscentral inom EU eller en sådan värdepapperscentral från tredjeland som Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten har godkänt. Rätten till val av emission gäller värdepapper som har upplåtits till handel på reglerade marknader eller multilaterala handelsplattformar eller som handlas på handelsplatser. Den nationella bolagslagstiftningen och motsvarande lagstiftning tillämpas också i fortsättningen på emissionen och värdepapperen. En värdepapperscentral får vägra att genomföra en emission bara utifrån en genomgripande riskanalys eller om värdepapperscentralen inte tillhandahåller nödvändiga emissionstjänster. 

Länkar mellan värdepapperscentraler och andra infrastrukturer 

Mellan värdepapperscentralerna och andra infrastrukturer ska det finnas fungerande och säkra länkar till ett rimligt pris. Mellan marknadsplatserna, de centrala motparternas system, avvecklingssystemen och värdepapperscentralerna ska det finnas öppna anslutningar för förmedling av transaktioner. Vägran att upprätta en anslutning är möjlig bara utgående från riskanalys, som vid behov ska överlåtas till myndigheterna för att bedömas. Med hjälp av länkar kan värdepapper överföras från en värdepapperscentral till en annan. 

Den bifogade förteckningen över värdepapperscentralstjänster 

I avsnitt A i bilagan till EU:s förordning om värdepapperscentraler definieras värdepapperscentralernas huvudtjänster. Dessa är ursprunglig registrering av värdepapper i ett värdeandelssystem, förande av värdepapperskonton på högsta nivå samt drift av ett avvecklingssystem för värdepapper. 

I avsnitt B i bilagan beskrivs de andra valfria anknutna tjänster än banktjänster vid värdepapperscentraler som bidrar till att öka värdepappersmarknadernas säkerhet, effektivitet och öppenhet. Bland dem kan nämnas förvaring av värdeandelar, förande av aktieägarförteckningar samt insamling av beskattningsinformation och statistikuppgifter.  

I avsnitt C i bilagan beskrivs anknutna banktjänster som värdepapperscentralen ska ha ett banktillstånd för. Bland dessa kan nämnas banktjänster som hänför sig till värdepappersavveckling, såsom tillhandahållande av likvidkonton, mottagande av insättningar, beviljande av kredit och banktjänster som hänför sig till andra anknutna tjänster, in- och utlåning av värdepapper samt temporär finansiering av bolags- och skattehändelser. 

Artikel 38 i EU:s förordning om värdepapperscentraler 

I EU:s förordning om värdepapperscentraler identifieras förekomsten av såväl modellen för direkt förvaltning som flerstegsmodellen för förvaltning, men förordningen innehåller inte bestämmelser om modellen för direkt innehav. Eftersom EU:s förordning om värdepapperscentraler i huvudsak gäller enbart värdepapperscentraler ska den inte ens innehålla bestämmelser om förvaring av värdepapper eller registreringar på värdeandelskonton. I skäl 42 i ingressen konstateras det att förordningen i sig inte förutsätter att någon viss form av värdepappersförvaring används, utan att medlemsstaterna kan fortsätta att använda sina nuvarande förvaringsmodeller. Orsaken kan vara t.ex. samhällspolitiska krav eller krav i anslutning till en effektiv och öppen insamling av skatter. Även om förordningen inte innehåller några uttryckliga bestämmelser om modellerna för värdepappersförvaring, har artikel 38 direkt inverkan på systemen för värdepappersförvaring. Artikel 38 gäller skydd av deltagarnas (parterna till värdepapperscentraler) och deras kunders värdepapper genom segregering som sker inom flerstegsmodellen för förvaring. Förordningen ålägger värdepapperscentralerna att tillhandahålla individuellt segregerade kundkonton, som kan vara individuellt segregerade kundkonton i en flerstegsmodell för värdepappersförvaltning. Förordningen medför ingen skyldighet att tillhandahålla konton för direkt förvaltning i länder där systemet med direkt innehav inte är i bruk. Lagstiftningen i Finland gör det inte möjligt att reglera eller begränsa de system för värdepappersförvaring som används i andra länder, och inte heller hindrar den förvaring av finländska värdepapper. Förordningen tvingar inte heller till att i andra medlemsstater tillhandahålla ett system med direkt innehav, utan det mer detaljerade innehållet i systemet med individuell segregering är beroende av respektive medlemsstats nationella lagstiftning.  

Organisationen för värdepapperscentraler verksamma i Europa (European Central Securities Depositories Association, nedan ECSDA) publicerade i oktober en rapport om olika europeiska modeller för separering av kundmedel. Enligt rapporten kan separeringen av kundmedel genomföras på flera olika sätt. Ett individuellt segregerat kundkonto enligt artikel 38 kan också vara ett konto som en part till värdepapperscentralen har öppnat i en kunds namn och där det inte är möjligt att få uppgifter om den slutliga kunden. Ett individuellt segregerat kundkonto kan också vara ett konto i den slutliga kundens namn. I Europa har det förutom i Finland också i Norge, Bulgarien, och Grekland, på Malta, i, Slovenien, Bosnien-Hercegovina, Montenegro, Makedonien, Serbien och Turkiet krävts direkt förvaltning av värdepapper, dvs. att den inhemska investerarens värdepapper ska registreras under investerarens eget namn på ett värdeandelskonto i en värdepapperscentral, när värdepapperet har emitterats av ett inhemskt bolag eller ett inhemskt samfund.