1.1 Lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter

8 §. Naturresursinstitutets, Finlands miljöcentrals och Finlands viltcentrals uppgifter 

Det föreslås att det till paragrafen fogas bestämmelser om Finlands viltcentrals uppgifter. 

Enligt 2 § 1 mom. i viltförvaltningslagen (158/2011) sköter Finlands viltcentral också andra offentliga förvaltningsuppgifter än sådana som den enligt de lagar som särskilt nämns i bestämmelsen ska sköta. I lagens 2 § 2 mom. föreskrivs det om expertuppgifter i anslutning till Finlands viltcentrals viltvård. 

Enligt förslaget ska Finlands viltcentral producera sakkunnigtjänster också vid verkställandet av lagen om främmande arter. Till dessa hör sakkunniguppgifter, särskilt i anslutning till bekämpning av invasiva främmande arter som tidigare har definierats som vilt. Viltcentralen ska dessutom sköta de offentliga förvaltningsuppgifter som det föreskrivs om i jaktlagen. På så sätt ska också fångst och dödande av invasiva främmande fågel- och däggdjursarter vid behov kunna styras. 

16 §. Fångst och dödande av fågel- eller däggdjursart som har kommit ut i miljön Enligt 16 § 1 mom. i lagen om främmande arter får en främmande fågel- eller däggdjursart som har kommit ut i miljön fångas och dödas med tillämpning av det som bestäms i jaktlagens (615/1993) 48 § 1 och 2 mom. och 49 § 1 mom. om fångst och dödande av icke fredade djur. Bestämmelserna omfattar bland annat rätten för den som äger ett område eller en byggnad att fånga och döda ett icke fredat djur som befinner sig på det område ägaren kontrollerar samt bestämmelser om att djuret ska fångas och dödas på ett sådant sätt att fångstmetoderna inte orsakar fara för andra djur.  

Paragrafens 1 mom. ändras så att det på fångst och dödande av fåglar och däggdjur som hör till främmande arter, istället för de enskilda paragrafer som tidigare har tillämpats, allmänt ska tillämpas vad som i jaktlagen eller med stöd av den bestäms om fångst och dödande av icke fredade fåglar och däggdjur. I jaktlagens 7 kap. föreskrivs det om rätt att fånga och döda icke fredat djur, om förbjudna fångstredskap och fångstmetoder samt om möjlighet till dispens från förbuden genom lov av Finlands viltcentral. Genom jaktförordningen har det utfärdats närmare bestämmelser om de fångstredskap och fångstmetoder som är tillåtna vid fångst eller dödande av icke fredade djur och om användningen av dem. 

Paragrafens 2 mom. ändras inte.  

Enligt det gällande 3 mom. får vissa fångstredskap och fångstmetoder som annars är förbjudna i jaktlagen användas för att fånga främmande fågel- och däggdjursarter. Den här bestämmelsen avlägsnas som onödig till följd av det föreslagna 1 mom. 

Enligt det föreslagna 3 mom. får det genom förordning av statsrådet föreskrivas närmare om tillämpningen av jaktlagstiftningen på fångst av främmande fågel- och däggdjursarter. Närmare bestämmelser får utfärdas om det är nödvändigt för att hindra spridning av främmande fågel- eller däggdjursarter. Med hjälp av bestämmelserna kan användning av effektivare fångstredskap och fångstmetoder än vad som föreskrivs i jaktlagstiftningen tillåtas för att bekämpa vissa främmande fågel- och däggdjursarter. Dessutom ska fångstredskapen och -metoderna i jaktlagen kunna begränsas om det är nödvändigt för att skydda en annan djurart än den som ska fångas eller en sådan arts livsmiljö. Det här baserar sig på artikel 19.3 i EU:s förordning om invasiva främmande arter. Enligt artikeln ska medlemsstaterna när hanteringsåtgärder mot invasiva främmande arter vidtas, särskilt ta hänsyn till andra arter än den som ska fångas och sådana arters livsmiljö. Det ska också vara möjligt att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om det är nödvändigt för tillsynen över att jaktlagstiftningen följs. Bestämmelserna kan gälla en enskild art eller ett visst fångstredskap eller en viss fångstmetod. 

1.2 Jaktlagen

5 §.Vilt och icke fredade djur I jaktlagens 5 § 1 mom. föreskrivs det om det vilt som får fångas och dödas med tillämpning av lagens bestämmelser om jakt. Sådana bestämmelser är principerna för bärkraftigt nyttjande, tillståndspliktig jakt, begränsning av tillåtna fångstredskap och fångstmetoder samt artspecifika fredningstider.  

Tvättbjörn, bisamråtta, sumpbäver och mårdhund hör för närvarande till de däggdjur som räknas till vilt enligt paragrafens 1 mom. 1 punkten. I Europeiska unionens lagstiftning definieras tvättbjörn, bisamråtta och sumpbäver sedan augusti 2016 och mårdhund sedan augusti 2017 som invasiva främmande arter av unionsbetydelse. Enligt EU:s förordning om invasiva främmande arter ska medlemsstaterna ha effektiva hanteringsåtgärder till sitt förfogande för att utrota invasiva främmande arter som har stor spridning eller för att förhindra deras spridning. Därför föreslås det att tvättbjörn, bisamråtta, sumpbäver och mårdhund ska strykas ur jaktlagens förteckning över vilt och därmed inte längre omfattas av jaktlagens fångstbegränsningar. 

Det föreslås också att minken stryks ur jaktlagens förteckning över vilt. Minken ingår numera i den förteckning över invasiva främmande arter av nationell betydelse som regleras i statsrådets förordning 1725/2015. Arten stryks ur jaktlagens tillämpningsområde på samma grunder som har anförts ovan i anslutning till de arter som i EU-lagstiftningen definieras som invasiva främmande arter. 

Det föreslås att guldschakalen Canis aureus fogas till lagens 5 § som vilt. Artens naturliga utbredningsområde är Sydost- och Centraleuropa, där stammen har vuxit snabbt på många områden. Arten förekommer för närvarande i 15 EU-länder. Stammen har etablerat sig i Ungern, Bulgarien, Slovenien, Kroatien och Grekland, och par som förökar sig finns i flera länder i Centraleuropa. Till de baltiska länderna och Danmark har guldschakalen spridit sig under 2010-talet. 

Guldschakalen förökar sig effektivt. Den får i medeltal 4-6 ungar och som mest upp till 12 ungar. Exempelvis i Bulgarien har antalet guldschakaler som fångats nästan fyrdubblats från 7 000 individer år 2002 till 27 000 individer år 2009. 

I EU-länderna är guldschakalen på de områden där den förekommer i regel en art som får jagas. I Tyskland, Polen och Italien är arten emellertid skyddad.  

Guldschakalen kan som invandrande art hota ursprungliga arter genom att konkurrera med dem om samma resurser, jaga, sprida sjukdomar och parasiter och genom att korsa sig med dessa arter. 

De ursprungliga arterna i Finland är inte anpassade till ett medelstort rovdjur som guldschakalen. Dess sätt att jaga avviker från rävens på grund av flockbeteendet och den jagar inte samma djur som vargen. En koncentrerad schakalstam kan orsaka ett betydande jakttryck, särskilt vad gäller utrotningshotade fåglar på områden som betecknas som särskilda skyddsområden i enlighet med EU:s fågeldirektiv och på andra skyddade områden. En spridning av guldschakalen ökar också riskerna för produktionsdjur, särskilt för unga får, getter och nötkreatur på bete.  

I egenskap av hunddjur kan schakalen korsa sig med både hund och varg. En oreglerad spridning av guldschakalen till Finland skulle således skapa förutsättningar för nya korsningar, något som försvårar skötseln av vargstammen.  

De negativa effekter guldschakalen som invandrande art har på den biologiska mångfalden framträder i praktiken först då schakalstammen har blivit tillräckligt koncentrerad och det jakttryck den orsakar börjar påverka storleken på andra arters stammar. När guldschakalen har etablerat sig bland de finländska arterna kommer det att vara mycket svårt och dyrt att reglera stammen.  

På fångst och dödande av guldschakalen som vilt tillämpas bestämmelserna om jakt. Genom jaktförordningen ska det kunna föreskrivas att fångstanmälan i enlighet med 38 a § i jaktlagen också ska gälla guldschakalen. Med hjälp av fångstanmälan kan man följa med artens spridning. Enligt förslaget ska jakt på guldschakal som vilt kunna koordineras med jakten på räv.  

Guldschakalen hör till de arter av gemenskapsintresse som avses i bilaga V till EU:s habitatdirektiv Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter.. Insamling och exploatering av dessa arter kan bli föremål för reglering. Enligt habitatdirektivet är jakt på guldschakal tillåten, men exploatering av arten eller reglering av stammen ska enligt artikel 14 i direktivet vara förenlig med en gynnsam skyddsnivå.  

Det är möjligt att avvika från kraven i artikel 14 i habitatdirektivet på de grunder som anges i artikel 16, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och om undantaget inte inverkar menligt på möjligheterna att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå inom artens naturliga utbredningsområde. Enligt artikel 16 i direktivet kan undantag göras bland annat i syfte att skydda vilda djur.  

Regleringen i direktiv 16 har i fråga om järv och det vilt som ingår i bilaga V till habitatdirektivet verkställts i Finland genom jaktlagen. Enligt förslaget ska en motsvarande reglering utvidgas så att den också omfattar guldschakalen på det sätt som framgår av motiveringarna till lagens 41 a § nedan. 

33 §.Fångstredskap och fångstmetoder Mårdhunden stryks ur paragrafens 3 mom. i enlighet med de motiveringar som har anförts ovan i samband med ändringen av 5 §. 

34 a §.Lockbeten som har samband med föda Mårdhunden och minken stryks ur paragrafens 2 mom. i enlighet med de motiveringar som har anförts ovan i samband med ändringen av 5 §. 

37 a §.Fredning av bäverhyddor Bisamråttan stryks ur paragrafen och dess rubrik i enlighet med de motiveringar som har anförts ovan i samband med ändringen av 5 §.  

41 a §.Förutsättningar för dispens i fråga om vissa viltarter Artikel 16 i EU:s habitatdirektiv har verkställts genom 41 a § 1 och 3 mom., i syfte att avvika från fredande och övrigt skydd av vissa arter som baserar sig på bilagorna IV a och V till direktivet. Guldschakalen fogas till i det inledande stycket i paragrafens 1 mom. i enlighet med de motiveringar som har anförts ovan i samband med ändringen av 5 §. 

Guldschakalen förekommer inte för närvarande i Finland. Människans verksamhet, såsom inverkan på klimatförändringen, splittring av livsmiljöer och tillgången till näringskällor har möjliggjort och underlättat guldschakalens spridning norrut. Om guldschakalen sprider sig till Finland är det vid behov motiverat att reglera stammen i enlighet med paragrafens 1 mom., särskilt i syfte att förhindra skador som arten kan orsaka andra vilda djur.  

42 §.Införsel och utsättande i frihet av vilt och viltbestånd av främmande ursprung. Tvättbjörn, bisamråtta, sumpbäver, mårdhund och mink ska enligt förslaget strykas ur och guldschakalen fogas till förteckningen över vilt av främmande ursprung i paragrafens 1 mom. 1 punkten i enlighet med de motiveringar som har anförts ovan i samband med ändringen av 5 §.  

Guldschakalen hör för närvarande till den artgrupp av rovdjur som betraktas som invasiva främmande arter enligt statsrådets förordning 1725/2015. Arten är således en invasiv främmande art av nationell betydelse. Eftersom det är möjligt att guldschakalens klassificering ändras från främmande art till invandrande art inom en nära framtid, är det motiverat att stryka guldschakalen ur bestämmelserna om invasiva främmande arter redan i det här skedet. Det här genomförs genom att foga arten till det vilt av främmande ursprung som anges i jaktlagens 42 §. Det förblir då fortsättningsvis förbjudet att importera och sätta ut arten i frihet.