1.1
Lag om domstolsavgifter
1 §.Rättegångsavgift och ansökningsavgift. I paragrafen föreskrivs det om syftet med uttagandet av rättegångsavgifter och ansökningsavgifter och om avgifternas täckning. Med rättegångsavgift avses här den avgift som domstolarna tar ut för behandlingen av s.k. ordinarie ärenden. Rättegångsavgifter ska tas ut även för ordinarie ärenden som inleds genom ansökan. Ansökningsavgifter ska tas ut för behandlingen av vissa ärenden som nämns längre fram och som inleds vid tingsrätten eller marknadsdomstolen genom ansökan. Genom förordning av justitieministeriet ska det få utfärdas bestämmelser också om hovrätternas ansökningsavgifter.
Avgiften ska tas ut hos en part som ersättning för behandlingen och prestationerna. Här ingår alla åtgärder i anslutning till huvudsaken.
Lagen ska tillämpas på rättegångs- och ansökningsärenden vid de allmänna domstolarna, förvaltningsdomstolarna och specialdomstolarna. Riksrättens beslut ska fortfarande vara avgiftsfria.
Till skillnad från den gällande lagen ska den föreslagna lagen inte tillämpas på andra prestationer vid domstolarna än rättegångs- och ansökningsärenden, inte på åklagarväsendets prestationer och inte heller på prestationer av de tjänstemän som har rätt att verkställa delgivning och som avses i 6 § 1 mom. i lagen om stämningsmän (505/1986). Det föreslås att bestämmelser om dem i fortsättningen ska utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av avgiftslagen (150/1992). Som exempel på sådana andra prestationer vid domstolarna kan nämnas delgivningar och expeditioner, dvs. utdrag, kopior och intyg, och inom åklagarväsendet expeditioner. I den gällande förordningen om avgifter vid domstolar (1057/2013) finns dessutom bestämmelser om ersättning för vissa särskilda kostnader för domstolarna.
Det föreslagna 2 mom. motsvarar den nuvarande regleringen. I rättegångs- eller ansökningsavgiften ingår ersättning för expedition som ges i ett mål eller ärende och som innehåller ett avgörande eller ett uppskovsbeslut och kan bestå av beslut, kopia av beslut, dom, kopia av dom, intyg eller någon annan expedition. I avgiften ingår även ersättning också för andra åtgärder som myndigheten har vidtagit i samband med behandlingen av målet eller ärendet, om det inte i lag eller förordning föreskrivs att särskild avgift eller kostnadsersättning ska tas ut för dem. Åtgärderna kan bestå av t.ex. kungörelser, delgivningar och meddelanden till andra myndigheter.
Bestämmelser om uttagande av särskilda kostnader ska enligt förslaget utfärdas genom förordning av justitieministeriet med stöd av avgiftslagen. Enligt den gällande förordningen om avgifter vid domstolar ska en särskild ersättning tas ut för t.ex. kungörelse i vissa ärenden och för särskilda delgivningskostnader utomlands.
Av de åtgärder i anslutning till behandlingen som ingår i rättegångsavgiften nämns i det föreslagna 3 mom. de som i gällande lag och förordning särskilt anges som avgiftsfria: medling i en sak som är föremål för rättegång samt behandling av ett mål eller ärende som gäller verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställigheten, dock bara i anslutning till huvudsaken. Behandlingen av ett mål eller ärende som gäller verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställigheten ska ingå i rättegångsavgiften för den huvudsak i anslutning till vilken saken har inletts vid domstolen. Verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställigheten söks i allmänhet i en sak som samtidigt också annars är anhängig vid samma domstol, t.ex. vid tingsrätten i samband med utsökningsbesvär. Ett yrkande om avbrytande av verkställigheten kan också utgöra ett av flera yrkanden som framställts i handlingen om inledande. Mål eller ärenden som gäller verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställigheten ska vara avgiftsbelagda när de inleds separat vid domstolen.
Även ärenden som gäller offentlighet vid rättegång ska fortfarande behandlas avgiftsfritt i samband med huvudsaken även om de inte längre nämns separat som en avgiftsfri ärendegrupp. Ärenden som gäller offentlighet vid rättegång ska vara avgiftsbelagda när de inleds separat som besvärsärenden.
2 §.Rättegångsavgiftens storlek. I paragrafen anges rättegångsavgifternas belopp (i euro).
Enligt det föreslagna 1 mom. ska en rättegångsavgift tas ut för behandlingen av tviste-, brott- och fullföljdsmål och mål som gäller extraordinärt ändringssökande och för behandlingen av andra rättskipningsmål och rättskipningsärenden. Andra rättskipningsmål och rättskipningsärenden består av t.ex. underställningsmål, förvaltningstvistemål och ärenden som gäller besöksförbud. Vid marknadsdomstolen består andra rättskipningsmål och rättskipningsärenden av s.k. marknadsrättsliga ärenden som inleds genom ansökan och som gäller t.ex. meddelande av förbud enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.
Eftersom andra än rättskipningsmål och rättskipningsärenden faller utanför avgifterna enligt den föreslagna paragrafen kommer det inte heller i fortsättningen att tas ut någon avgift i t.ex. sjöförklaringsärenden.
Alla avgifter understiger alltjämt tydligt självkostnadsvärdet för prestationerna, med undantag för summariska tvistemål vid tingsrätterna i fråga om vilka det inte föreslås några ändringar i de avgifter som tas ut.
I högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen ska rättegångsavgiften enligt förslaget vara 500 euro, bortsett från det undantag som nämns i det föreslagna 4 mom. Den höjda avgiftsnivån innebär att handläggningsavgiften för brottmål ungefär fyrdubblas i högsta domstolen. Handläggningsavgiften för andra mål och ärenden ungefär fördubblas i de högsta instanserna.
Det föreslås att rättegångsavgiften för omfattande tvistemål höjs till 500 euro också i hovrätten och tingsrätten. Vid tingsrätten gäller avgiften även jordrättsmål och jordrättsärenden, och vid hovrätten alla andra än de mål och ärenden enligt en lägre avgiftskategori som nämns särskilt i momentet. Den föreslagna ändringen innebär att rättegångsavgiften för tvistemål stiger ungefär två och en halv gånger vid hovrätten. Vid tingsrätten innebär höjningen att avgiften för tvistemål som avgörs vid skriftlig förberedelse stiger nästan sex gånger och att rättegångsavgiften för tvistemål som upphör vid huvudförhandling i fulltalig sammansättning stiger ungefär två och en halv gånger.
Omfattande tvistemål är en ärendetyp som orsakar mycket arbete. Den genomsnittliga handläggningskostnaden uppgår till ca 7 500 euro vid hovrätterna och till ca 3 500 euro vid tingsrätterna. Den nya avgiften för omfattande tvistemål kommer således att täcka i genomsnitt 7 procent av handläggningskostnaderna vid hovrätterna och i genomsnitt 14 procent av handläggningskostnaderna vid tingsrätterna.
I brottmål, ärenden som gäller besöksförbud, fullföljdsärenden enligt utsökningsbalken samt i mål eller ärenden där förlikning inte är tillåten föreslås rättegångsavgiften vara 250 euro såväl vid hovrätten som vid tingsrätten.
Vid tingsrätten ska rättegångsavgiften för brottmål i praktiken betalas bara när en enskild driver åtal. Antalet brottmål som förs av målsäganden är väldigt få vid tingsrätterna, färre än 20 per år. De utgör dock en ärendegrupp som orsakar mycket arbete. Med stöd av 8 § 1 mom. 1 punkten i lagförslaget ska åklagaren vara befriad från rättegångsavgifter. Med anledning av att åklagaren är befriad från att betala avgifter behöver inte heller målsäganden i ett brottmål betala någon rättegångsavgift i första domstolsinstans, om målsägandens privaträttsliga anspråk förs i samband med det åtal som åklagaren driver. Detta motsvarar nuvarande praxis.
Vid hovrätten har rättegångsavgiften för brottmål ett större användningsområde än vid tingsrätten, eftersom svaranden vanligen är ändringssökande. En lägre handläggningsavgift för brottmål än för tvistemål stöds bl.a. av att ändring söks hos hovrätten även när tvisteföremålet är av förhållandevis lite värde, t.ex. när svaranden inte vid skriftligt förfarande i tingsrätten har kunnat föra fram alla omständigheter som inverkar på dagsböternas storlek eller svaranden bara överklagar ett beslut om körförbudets längd.
Det föreslås att ärenden som gäller besöksförbud ska bli avgiftsbelagda, eftersom det inte finns tillräckliga grunder för att låta dem falla utanför huvudregeln om avgiftsbelagdhet. I fråga om domstolsbehandling av besöksförbudsärenden gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs om rättegång i brottmål, och därför är det motiverat att rättegångsavgiften för ärenden som gäller besöksförbud är lika stor som för brottmål.
Gäldenärer som överklagar utsökning har ofta inte råd att betala handläggningsavgiften, vilket innebär att om besvären inte vinner framgång går vanligen den handläggningsavgift som ska tas ut direkt till utsökning. En avgift kan dock ha en styrande effekt också när det gäller utsökningsärenden.
Mål eller ärenden där förlikning inte är tillåten, s.k. indispositiva mål eller ärenden, utgörs av t.ex. mål eller ärenden om gäller fastställande och upphävande av faderskap, vårdnad om barn och intressebevakning. Här kan parterna inte få till stånd den eftersträvade rättsliga påföljden utan myndighetens fastställelse. I lagrummet avses även mål eller ärenden där parterna kan komma överens sinsemellan, men där de inte längre i domstolsstadiet fritt får bestämma villkoren för en förlikning. Som exempel kan nämnas i första hand ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt, där domstolen på tjänstens vägnar ska ta hänsyn till barnets intresse. I ärendegruppen ingår även ärenden enligt lagen om verkställighet av beslut beträffande vårdnad om barn och umgängesrätt, vilka för närvarande behandlas avgiftsfritt med stöd av lagen om avgifter vid domstolar.
Många av de mål eller ärenden där förlikning inte är tillåten inleds som ett ansökningsärende vid tingsrätten. Om ärendet inte blir tvistigt ska en ansökningsavgift som anges genom förordning tas ut. Om ett ärende såsom tvistigt överförs till behandling vid sammanträde ska en rättegångsavgift tas ut i stället för ansökningsavgiften.
En lägre handläggningsavgift för ärendegruppen än för andra tvistemål förordas av bl.a. att den som inleder saken inte alltid själv kan inverka på om en förlikning kan nås. I mål eller ärenden som gäller barn är huvudregeln att båda parterna ansvarar för sina kostnader, vilket innebär att den part som har inlett ansökan är tvungen att betala rättegångsavgiften. De som inleder är i allmänhet i stånd att betala och följaktligen inte berättigade till rättshjälp. Många nya rättsskyddsförsäkringar omfattar inte rättegångsmål av typen vårdnadstvister.
I s.k. summariska tvistemål, dvs. tvistemål enligt 5 kap. 3 § i rättegångsbalken, som tingsrätterna behandlar och som avgörs genom tredskodom ska det även i fortsättningen tas ut en lägre avgift än i andra tvistemål. Det föreslås att avgifterna hålls kvar på 65 och 86 euro, beroende på sättet för inledande. Om uppgifterna i målet har förmedlats direkt till tingsrättens datasystem ska avgiften vara 65 euro. Om uppgifterna har getts in till tingsrätten på något annat sätt ska avgiften vara 86 euro.
Det föreslås inga höjningar av dessa avgifter, eftersom de redan nu ligger nära självkostnadsvärdet för behandlingen. Det bör också tas hänsyn till den allmänna målsättningen att gäldenärernas indrivningskostnader för skulder snarare bör begränsas än ökas. Dessutom bör frågan om en överföring av behandlingen av summariska ärenden till utsökningsmyndigheten avgöras separat.
Skillnaden mellan avgifterna för summariska ärenden som har lämnats in direkt till tingsrättens datasystem och summariska ärenden som har inletts på något annat sätt bör bibehållas för att systemet alltjämt ska uppmuntra till att lämna in ärenden elektroniskt. I summariska ärenden är det tänkbart att också en skillnad på några tiotals euro kan ha betydelse för den som inleder saken, eftersom summariska ärenden medför klart mindre andra rättegångskostnader för den som inleder än vad som är fallet i fråga om andra tvistemål.
I mål eller ärenden som inkommer till tingsrätten som ett summariskt ärende och som svaranden bestrider och därför inte avgörs genom tredskodom ska det enligt förslaget tas ut en rättegångsavgift på 250 euro. En lägre avgift för denna ärendegrupp än rättegångsavgiften för omfattande tvistemål förordas av att i mål eller ärenden som inleds som summariska ärenden understiger fordrans kapital ofta 500 euro. Det kan också handla om inkassering och vräkning inom ett hyresförhållande. Summariska ärenden förs ofta utan ombud, och saken kan vara mycket betydelsefull för en enskild medborgare. En avgift till ett fullt belopp av 500 euro för ärenden som inleds som summariska skulle kunna innebära att tröskeln för att föra ett tvistemål om en liten fordran till tingsrätten blir alltför hög.
Det föreslås att förvaltningsdomstolens rättegångsavgift ska vara samma 250 euro som den lägre rättegångsavgift som föreslås för tingsrätten och hovrätten. Förvaltningsdomstolens rättegångsavgift stiger således ungefär två och en halv gånger från det nuvarande beloppet. Rättegångsavgiften i förvaltningsdomstolen bör tydligt understiga handläggningsavgiften för omfattande tvistemål, eftersom ärenden vid förvaltningsdomstolarna handlar om den med tanke på legalitetsprincipen inom förvaltningen viktiga rättigheten att få riktigheten hos ett myndighetsbeslut prövad av domstol. Dessutom är de genomsnittliga handläggningskostnaderna för ärenden som förvaltningsdomstolen behandlar klart lägre än de genomsnittliga handläggningskostnaderna för tvistemål.
Beloppet av arbetsdomstolens och marknadsdomstolens rättegångsavgift höjs enligt förslaget i regel ungefär åtta gånger till 2 000 euro. Trots att de föreslagna avgifterna ligger på en klart högre nivå än tidigare är de inte i ljuset av avgörandepraxis från Europadomstolen så stora att de på ett oskäligt sätt försvårar parternas möjligheter att göra sina rättigheter gällande. År 2013 var den genomsnittliga handläggningskostnaden vid arbetsdomstolen 5 095 euro och vid marknadsdomstolen 5 315 euro.
Parter i arbets- och tjänstekollektivavtalstvister som arbetsdomstolen behandlar är arbetsgivar- och arbetstagarförbunden, på arbetsgivarsidan även arbetsmarknadsverken. Svaranden kan också vara ett arbetsgivarbolag och, i ärenden som gäller arbetsfreden, en fackavdelning. Ungefär hälften av de ärenden som arbetsdomstolen behandlar gäller olika slags tolkningsmeningsskiljaktigheter i fråga om t.ex. lön och uppsägning där domsluten fördelas ungefär jämnt mellan arbetsgivar- och arbetstagarsidan. En högre rättegångsavgift än tidigare kommer också i fråga om dessa ärenden att fördelas någorlunda jämnt mellan de båda arbetsmarknadsparterna. Ungefär hälften av de ärenden som arbetsdomstolen behandlar gäller arbetsfreden, och enligt statistiken har arbetsgivarsidan nästan alltid vunnit målen. En förhöjd rättegångsavgift skulle i dessa fall således nästan alltid falla på arbetstagarparten som en del av ersättningen för motpartens rättegångskostnader.
Klienterna i marknadsdomstolen består i huvudsak av företag, som har stora intressen i domstolsärendena, och då har inte ens en hög rättegångsavgift någon väsentlig betydelse i jämförelse med tvisteföremålets värde eller advokatkostnaderna. I synnerhet upphandlings-, patent- och varumärkestvister förs ofta mellan stora företag. Behandlingen är arbetskrävande och tre domare och eventuellt sakkunnigmedlemmar deltar.
Det föreslås att en rättegångsavgift på 500 euro ska tas i bruk i försäkringsdomstolen. Eftersom grundavgiften ska gälla andra än enskilda kan den vara klart högre än avgiften i förvaltningsdomstolarna som behandlar ärenden av samma typ. Avgiftens storlek motsvarar avgiften för tvistemål i de allmänna domstolarna.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om rättegångsavgiften för ärenden som gäller offentlig upphandling och som marknadsdomstolen behandlar. Enligt förslaget ska det införas en avgift graderad i tre steg på basis av värdet av upphandlingen. Om värdet av upphandlingen understiger 1 miljon euro ska handläggningsavgiften uppgå till grundavgiften vid marknadsdomstolen, dvs. 2 000 euro; i ärenden där värdet är minst 1 miljon euro men högst 10 miljoner euro ska handläggningsavgiften vara 4 000 euro och i ärenden om minst 10 miljoner euro ska den vara 6 000 euro. Graderingen grundar sig på att ju större värdet på upphandlingen är, desto större är sannolikt det intresse som överklagandet gäller. Det kan antas att den som har inlett en rättegång i en sak av stort ekonomiskt intresse har beredskap att betala mer för domstolsbehandlingen än i fråga om en sak av mindre ekonomisk betydelse. I allmänhet, dock inte alltid, är det också dyrare att behandla de ärenden där det ekonomiska intresset är som störst.
I oklara fall ska upphandlingens värde beräknas på samma sätt som en enskild upphandlings största möjliga uppskattade värde, det s.k. tröskelvärdet, beräknas enligt lagen om offentlig upphandling (348/2007). När det gäller stora gemensamma upphandlingar där anbudsgivaren har lämnat anbud på bara en del av upphandlingen och följaktligen också överklagar upphandlingsbeslutet endast partiellt, ska avgiften med avvikelse från huvudregeln inte bestämmas på basis av det totala värdet av upphandlingen utan enligt värdet av ändringssökandens upphandling. Det kan handla om t.ex. en rikstäckande ramupphandling vars värde uppgår till tiotals miljoner euro och där värdet av den del av upphandlingen som överklagandet gäller utgör bara en bråkdel av det totala värdet. Också vid en upphandling som gäller en byggnadsentreprenad eller planering av en sådan kan anbudet och därmed överklagandet av det gälla bara en del av upphandlingen.
Om det trots det som nämns ovan är svårt att fastställa det uppskattade värdet av en upphandling ska den lägre av de möjliga rättegångsavgifterna tillämpas. Värdet av det överklagade upphandlingsbeslutet fastställs vanligen inte t.ex. i de fall där det anbud som överklagas har förkastats. Dessutom kan värdet av ett beslut om upphandling basera sig på hur den anbudsgivare som fått det överklagade beslutet skulle ha placerat sig bland de tjänsteleverantörer som valts vid upphandling som grundar sig på ramavtal.
Ungefär hälften av de ca 1 000 ärenden som marknadsdomstolen behandlar per år är upphandlingsärenden. År 2014 meddelade marknadsdomstolen avgörande i sak i 352 besvärsärenden som gällde upphandling. I 166 av dem, dvs. något under hälften av fallen, understeg värdet av upphandlingen 1 miljon euro. I 35 av dessa understeg värdet av upphandlingen 100 000 euro. Det fanns 107 fall där värdet översteg 1 miljon euro men understeg 10 miljoner euro och 73 fall där värdet av upphandlingen översteg 10 miljoner euro. I de återstående 6 fallen framgick inte upphandlingens värde.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse om rättegångsavgiften för enskilda i specialdomstolarna. I marknadsdomstolen och arbetsdomstolen ska en enskilds rättegångsavgift vara 500 euro, vilket motsvarar handläggningsavgiften för omfattande tvistemål vid de allmänna domstolarna. Det är motiverat att rättegångsavgiften för omfattande tvistemål i tingsrätten och en enskilds rättegångsavgift i arbetsdomstolen och marknadsdomstolen är av samma storlek eftersom t.ex. de arbetstvister som arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna behandlar påminner mycket om varandra.
Endast en liten del av dem som inleder en sak vid marknadsdomstolen och arbetsdomstolen är enskilda. Vid arbetsdomstolen kan en enskild vara ändringssökande i t.ex. ett ärende som gäller tillstånd till undantag eller vara kärande i en tolkningstvist. Vid marknadsdomstolen inleder enskilda t.ex. mål och ärenden som gäller upphovsrätt, mål och ärenden som gäller arbetstagaruppfinningar och besvär över beslut om domännamn.
I försäkringsdomstolen föreslås rättegångsavgiften för en enskild vara 250 euro, vilket motsvarar rättegångsavgiften i förvaltningsdomstolen. Med stöd av 5 § 2 punkten ska enskilda vara befriade från avgifter i besvärsärenden som gäller rätt till en förmån, förmånens storlek eller återkrav av förmånen. Besvär som enskilda anför hos försäkringsdomstolen ska således vara avgiftsbelagda när en enskild inleder saken t.ex. i rollen som arbetsgivare eller privatföretagare eller när det handlar om undanröjande av beslut.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om avgiften vid sökande av ändring i ett mål eller ärende som avgjorts vid marknadsdomstolen. Både högsta domstolens och högsta förvaltningsdomstolens avgift ska då vara lika stor som marknadsdomstolens och bestämmas enligt samma grunder. Vid sökande av ändring i ett avgörande av marknadsdomstolen ska avgiften följaktligen vara 500, 2 000, 4 000 eller 6 000 euro. Bestämmelsen behövs för att sökande av ändring i marknadsdomstolens avgöranden inte ska vara förmånligare för ändringssökanden än behandlingen vid marknadsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen behandlar årligen uppskattningsvis 50–100 avgöranden av marknadsdomstolen och högsta domstolen behandlar 10–20.
Enligt det föreslagna 5 mom. ska storleken på avgifterna i enlighet med den gällande lagen om avgifter vid domstolar justeras med tre års mellanrum så att avgifterna motsvarar förändringen i penningvärdet. Avgifternas storlek ska avrundas till närmaste hela tio euro. Justeringen ska göras genom förordning av justitieministeriet.
Det föreslagna 6 mom. motsvarar gällande lydelse i 3 § 4 mom. i lagen om avgifter vid domstolar. Enligt momentet ska avgiftsbestämmelsen om tvistemål tillämpas också på det förfarande som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.
Till skillnad från gällande lag ska avgiften betalas till fullt belopp också när en extraordinär ändringsansökan avslås, när högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen inte beviljar besvärstillstånd i ett besvärstillståndsmål och när marknadsdomstolen inte beviljar behandlingstillstånd i ett behandlingstillståndsärende som avses i lagen om offentlig upphandling (348/2007). Också i mål och ärenden som omfattas av förfarandet för tillstånd till fortsatt handläggning vid hovrätten ska avgiften på samma sätt som för närvarande tas ut till fullt belopp även i de fall där ansökan om tillstånd till fortsatt handläggning avslås.
3 §.Ansökningsavgiftens storlek. Paragrafen innehåller en bestämmelse om bemyndigande att genom förordning utfärda bestämmelser om handläggningsavgifterna för vissa mål och ärenden som inleds vid tingsrätten och marknadsdomstolen genom ansökan. Bemyndigandet tilldelas justitieministeriet, medan det nu innehas av statsrådet. Genom förordning av justitieministeriet ska det få utfärdas bestämmelser också om hovrätternas ansökningsavgifter. Av de skäl som nämns i allmänna motiveringen ska bemyndigandet att utfärda förordning inte längre gälla förrättningsavgifter, dvs. delgivningsavgifter eller expeditionslösen, utan justitieministeriet ska få utfärda en förordning om dem med stöd av avgiftslagen.
Vid tingsrätterna ska de ansökningsavgifter som anges genom förordning gälla samma ärendegrupper för vilka det också i den gällande förordningen om avgifter vid domstolar finns bestämmelser om handläggningsavgifterna. Av dessa ärendegrupper nämns i det föreslagna 1 mom. särskilt de för vilka det i gällande förordning har angetts en avgift som avviker från de övriga ansökningsavgifterna: äktenskapsskillnad, medling i domstol, konkurs, saneringsförfarande och fusion. Bemyndigandet att utfärda förordning ska dessutom omfatta andra ansökningsärenden som inleds vid tingsrätten genom ansökan och som behandlas i den ordning för behandling av ansökningsärenden som anges i 8 kap. i rättegångsbalken. Som exempel kan nämnas säkringsåtgärdsärenden, förordnande av intressebevakare, dödande av handlingar, tillsättande av en boutredningsman och en skiftesman, ansökan om tillstånd att sälja fast egendom, förordnande av en god man och upplösning av samäganderättsförhållande samt ärenden enligt lagen om skuldsanering för privatpersoner.
Genom förordning av justitieministeriet ska enligt det föreslagna 2 mom. också utfärdas bestämmelser om handläggningsavgifterna för andra än marknadsrättsliga ärenden som inleds vid marknadsdomstolen genom ansökan.
Sådana andra ansökningsärenden vid marknadsdomstolen är bl.a. ärenden enligt 60 a § i upphovsrättslagen. Inom ärendegruppen är det fråga om att upphovsmannen eller dennes företrädare hos domstolen ansöker om föreläggande att av administratören för en sändare, en server eller någon annan sådan anordning eller av någon annan tjänstelevererande mellanhand få kontaktuppgifter om en teleanslutning från vilken upphovsrättsligt skyddat material i betydande omfattning med tanke på det upphovsrättsliga skyddet görs tillgängligt för allmänheten utan upphovsmannens samtycke.
Andra än marknadsrättsliga ansökningsärenden vid marknadsdomstolen är dessutom ärenden som gäller säkringsåtgärder enligt 7 kap. i rättegångsbalken och ärenden enligt lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter (344/2000). För dessa tas det ut en ansökningsavgift också vid tingsrätten.
Marknadsrättsliga ärenden som inleds genom ansökan är s.k. ordinarie ärenden vid marknadsdomstolen och för dem ska det tas ut en rättegångsavgift enligt den föreslagna 2 §. Ärendena kan gälla t.ex. meddelande av förbud enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet.
I den gällande förordningen om avgifter vid domstolar föreskrivs det också om hovrättens ansökningsavgift. I praktiken har bestämmelsen tillämpats bara i samband med ett fåtal rättskipningsmål och rättskipningsärenden, eftersom ärenden som inleds som ansökningsärenden vid tingsrätten är tvistemål i det skede då ändring söks. När det gäller rättskipningsmål och rättskipningsärenden vid hovrätten har en ansökningsavgift tagits ut bara i t.ex. ärenden som gällt begäran om rättegångshandlingar som ska hemlighållas eller arvoden till rättsbiträden. I 3 mom. föreslås en bestämmelse om bemyndigande att vid behov utfärda bestämmelser om hovrätternas ansökningsavgift genom förordning av justitieministeriet. Om en ansökningsavgift inte föreskrivs särskilt genom förordning, ska en rättegångsavgift enligt den föreslagna 2 § tas ut i de rättskipningsmål och rättskipningsärenden som inleds vid hovrätten genom ansökan. Bestämmelser om avgifter som tas ut i andra än rättskipningsmål och rättskipningsärenden utfärdas genom förordning av justitieministeriet med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten.
I det föreslagna 4 mom. fastslås grunderna för de ansökningsavgifter som föreskrivs genom förordning: avgifterna ska få uppgå till ett belopp som är högst lika stort som statens genomsnittliga totalkostnader för utförandet av prestationen. Bestämmelser om beräkning av prestationens självkostnadsvärde finns i avgiftsförordningen (211/1992), och därför behöver inget bemyndigande att utfärda förordning om detta tas in i lagen om domstolsavgifter.
I momentet föreslås dessutom ett bemyndigande att genom förordning utfärda bestämmelser om när ingen ansökningsavgift ska behöva tas ut. Det ska få föreskrivas att ingen avgift behöver tas ut om detta föranleds av sociala orsaker eller orsaker som hänför sig till rättsvården. I 6 § 3 mom. i avgiftslagen finns en bestämmelse med samma innehåll. Avgiftsfriheten ska kunna gälla t.ex. vissa ärendegrupper. Om ett ärende som har inletts genom ansökan såsom tvistigt överförs till behandling vid sammanträde, tas en avgift ut på samma sätt som i tvistemål.
Med stöd av bemyndigandet att utfärda förordning enligt den gällande lagen om avgifter vid domstolar får bestämmelser utfärdas också om uträknandet av statens genomsnittliga totalkostnader för utförandet av prestationen, om den tid inom vilken avgiften ska betalas, om förskottsbetalning, om dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader eller en dröjsmålsavgift som tas ut i stället för dem samt om när små fordringar inte behöver drivas in. Det anses inte vara nödvändigt att i lagen om domstolsavgifter ta in ett bemyndigande att utfärda förordning om dessa, eftersom bestämmelser om dem, med undantag för förskottsbetalning, finns i avgiftslagen och de författningar som utfärdats med stöd av den. I den föreslagna 12 § hänvisas det till dessa bestämmelser. Avgiftslagen och avgiftsförordningen ska tillämpas också på domstolsavgifterna, om inte något annat följer av den föreslagna lagen. En bestämmelse om möjligheten att betala avgiften i förskott föreslås i 12 §.
4 §.Rättegångsavgifter som inte tas ut i vissa fall. Det föreslagna 1 mom. motsvarar gällande lydelse i 3 § 3 mom. i lagen om domstolsavgifter. Enligt det gällande momentet tas ingen rättegångsavgift ut, om behandlingen av ett mål eller ärende upphör vid tingsrätten utan att stämning utfärdas på annan grund än den som nämns i 5 kap. 6 § i rättegångsbalken. När behandlingen upphör innan stämning delges har målet eller ärendet vanligen hunnit medföra bara små handläggningskostnader för tingsrätten. I det här skedet har det inte heller hunnit uppkomma några kostnader för motparten.
Avgiften ska även i fortsättningen tas ut till fullt belopp när behandlingen upphör utan att stämning utfärdas på den grund som anges i 5 kap. 6 § i rättegångsbalken. Enligt den paragrafen utfärdas ingen stämning, om stämningsansökan är så bristfällig att den inte duger som grund för en rättegång och käranden inte följer den kompletteringsuppmaning som meddelats, eller om domstolen av något annat skäl inte kan pröva käromålet eller om det är uppenbart att kärandens yrkande är ogrundat. I de fall där det då är oskäligt att ta ut en avgift kan det bli aktuellt att tillämpa 7 § 2 mom. i den föreslagna lagen.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska ingen rättegångsavgift tas ut om en extraordinär ändringsansökan bifalls eller ett mål eller ärende utan att de materiella frågorna ens delvis avgörs återförvisas för behandling vid en lägre myndighet eller överförs till en behörig myndighet. Förslaget motsvarar gällande lydelse i 3 § 3 mom. i lagen om avgifter vid domstolar.
Orsaken till extraordinärt ändringssökande är ofta att det finns en sådan orsak att få saken prövad efter tiden för sökande av ändring som inte beror på sökanden eller att ett fel eventuellt har begåtts vid den lägre domstolen. I sådana fall är det inte motiverat att ändringssökanden tvingas betala en avgift när den extraordinära ändringsansökan bifalls.
När ett mål eller ärende utan att de materiella frågorna ens delvis avgörs återförvisas eller överförs till en annan myndighet tar den myndigheten ut den föreskrivna avgiften. Handläggningsavgifterna vid den aktuella domstolen är ofta små. Om ett mål eller ärende till vissa delar avgörs av domstolen och till vissa delar överförs till en annan myndighet, tas avgiften ut till fullt belopp.
I fullföljdsärenden som hör till tillämpningsområdet för lagen om offentlig upphandling och lagen om upphandling inom sektorerna vatten, energi, transporter och posttjänster (349/2007) ska det enligt det föreslagna 3 mom. tas ut en avgift på 500 euro i stället för den avgift som anges i 2 §, om ärendet avskrivs utan att avgörande fälls i huvudsaken eller om ärendet lämnas utan prövning. Det är kännetecknande för dessa ärendegrupper att besvären återkallas med anledning av att det upphandlingsbeslut som ändringssökanden ansett vara felaktigt har rättats till genom förfarandet för upphandlingsrättelse. För att bevara sin besvärsrätt ska ändringssökanden trots en begäran om omprövning anföra besvär hos marknadsdomstolen. Uttagandet av den lägre rättegångsavgiften i dessa fall uppmuntrar till att använda förfarandet för upphandlingsrättelse och, om förfarandet vinner framgång, till att återkalla besvären.
I övriga mål och ärenden och domstolar ska avgiften tas ut till fullt belopp i fortsättningen trots att saken avskrivs eller förfaller eller lämnas ut prövning.
Att ett mål eller ärende avskrivs beror vanligen på att besvären återkallas. Mål och ärenden kan avskrivas också t.ex. om ändringssökanden inte infinner sig till muntlig förhandling. Ett mål eller ärende som avskrivs kan redan ha hunnit medföra mycket arbete vid domstolen. Exempelvis vid hovrätterna inkommer återkallandet ofta så sent att beredningen redan är långt framskriden. Att ett mål eller ärende förfaller kan bero på t.ex. att ändringssökanden i ett brottmål avlider före behandlingen.
Med stöd av 7 § 2 mom. i den föreslagna lagen ska den som påför avgiften kunna bestämma att ingen avgift ska tas ut i enskilda fall av oskälighet. Momentet kan, enligt prövning av den som ska påföra handläggningsavgiften, bli tillämpligt t.ex. i ett fall där myndigheten mitt under besvärsprocessen meddelar ett nytt beslut eller utsökningsmyndigheten gör en självrättelse, varvid behandlingen av besvären förfaller eller avskrivs.
Avgift till fullt belopp ska tas ut också när behandlingen avslutas med ett avvisningsbeslut. Ett avvisningsbeslut kan kräva mycket arbete av domstolen och följaktligen medföra kostnader. Det förhåller sig inte alltid på det viset, utan besvär avvisas också om de inkommer för sent. Ett avgiftsbelagt inledande även i dessa fall kan framhäva kärandens aktsamhetsplikt.
Med stöd av 7 § 2 mom. ska den som påför avgiften kunna överväga möjligheten att inte ta ut någon avgift t.ex. när myndigheten har fogat besvärsanvisningar till beslutet men förvaltningsdomstolen anser att beslutet inte är överklagbart och därför lämnar det utan prövning.
5 §.Avgiftsfria prestationer. I paragrafen föreskrivs det om avgiftsfria ärendegrupper.
Enligt den föreslagna 1 punkten ska rättegångsavgifter inte tas ut i ärenden som gäller service eller förmåner enligt socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen och som en enskild har inlett.
Förmåner enligt socialvårdslagen är t.ex. utkomststöd och stöd för närståendevård. Bestämmelser om socialservice finns i 3 kap. i socialvårdslagen, i synnerhet i 14 §. Som exempel på socialservice kan nämnas hemservice, boendeservice, service på institution, specialomsorger om personer med utvecklingsstörning samt service och stöd på grund av funktionsnedsättning. Ärendegruppen föreslås vara avgiftsfri på grund av sin karaktär: ärendena handlar ofta om socialvårdsförmåner och kommunal basservice i anslutning till mindre bemedlade personers oundgängliga grundskydd.
Enligt gällande lydelse i 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om avgifter vid domstolar ska högsta förvaltningsdomstolen och förvaltningsdomstolen behandla socialärenden avgiftsfritt. Social- och hälsovårdsärenden knyts allt närmare varandra i lagstiftningen, och därför är det inte heller motiverat att de hanteras på olika sätt i lagen om domstolsavgifter. Det föreslås därför att också motsvarande ärenden enligt hälso- och sjukvårdslagen ska vara avgiftsfria. I praktiken har det ofta ansetts att termen socialärenden också omfattar hälso- och sjukvårdsärenden, och därför har det inte tagits ut någon avgift för överklaganden som gäller dem. Bestämmelsen om avgiftsfrihet för ärenden som gäller förmåner och service enligt hälso- och sjukvårdslagen innebär således inte någon stor förändring i antalet ärenden som behandlas avgiftsfritt. Det förekommer förhållandevis få hälso- och sjukvårdsärenden som resulterar i överklagbara förvaltningsbeslut. Förvaltningsdomstolarna behandlar dock ärenden som gäller hälso- och sjukvårdsservice också som förvaltningstvistemål och högsta förvaltningsdomstolen behandlar sådana ärenden som besvär över beslut i förvaltningstvistemål.
Hälsoskyddsärenden ska dock vara avgiftsbelagda även i fortsättningen.
Eftersom avgiftsfriheten till skillnad från gällande lag begränsas till service och förmåner enligt vissa lagar ska t.ex. behandlingen av besvärsärenden som gäller dagvård vara avgiftsbelagd. Avgiftsfriheten ska inte heller gälla t.ex. klientavgifter inom social- och hälsovården.
Besvärsärenden som gäller service eller förmåner inom social- eller hälsovården ska behandlas avgiftsfritt bara när ärendet har inletts av en enskild. Exempelvis förvaltningstvistemål mellan kommuner om kommunernas inbördes ersättningar blir således avgiftsbelagda. Det finns inga grunder för att ärenden som har inletts av sammanslutningar ska behandlas avgiftsfritt. Enligt den föreslagna 8 § ska myndigheter som utför tillsynsuppgifter vara befriade från att betala avgifter.
Enligt den föreslagna 2 punkten ska besvärsärenden som gäller rätt till en förmån, förmånens storlek eller återkrav av förmånen och som en enskild har inlett vid försäkringsdomstolen vara avgiftsfria. Med förmån avses alla förmåner som beviljas enligt de lagar om utkomstskyddsförmåner som är tillämpliga vid försäkringsdomstolen. Utöver de egentliga utkomstskyddsförmånerna omfattar begreppet förmån också olika slags förmåner av typen understöd eller skadestånd. Begreppet förmån omfattar dessutom den rätt till vissa serviceformer som inträder med stöd av förmånslagstiftningen, t.ex. rätt till rehabilitering eller tolktjänst för personer med funktionsnedsättning.
Avgiftsfriheten ska dock inte gälla för sådana enskildas besvärsärenden där det inte är fråga om en direkt förmån för den som har inlett saken. Det handlar inte om en direkt förmån när en enskild överklagar i egenskap av arbetsgivare, företagare, yrkesutövare eller näringsidkare. En enskild kan t.ex. bedriva ekonomisk verksamhet som ska försäkras enligt lagen om pension för företagare. Även dessa försäkringspremier får överklagas hos försäkringsdomstolen. De ärenden som föreslås vara avgiftsbelagda kan gälla t.ex. försäkringsskyldigheten, grunderna för försäkringspremien, försäkringspremiens storlek eller debiteringen av försäkringspremien. Här handlar det inte om ett ärende som direkt hänför sig till en utkomstskyddsförmån utan om sådana typer av avgifter i anslutning till näringsverksamhet i fråga om vilka domstolsärenden också i övrigt omfattas av rättegångsavgifter. Om det är motiverat att en enskild av något särskilt skäl befrias från skyldigheten att betala avgifter möjliggörs detta av 7 § 2 mom. i den nya lagen.
Eftersom avgiftsfriheten ska gälla endast besvärsärenden ska inte ärenden som gäller undanröjande av beslut behandlas avgiftsfritt ens när de har inletts av en enskild. Försäkringsdomstolen har behörighet att undanröja ett lagakraftvunnet beslut av försäkringsdomstolen eller besvärsnämnden. I dessa fall handlar det i praktiken om återbrytande av lagakraftvunna beslut, dvs. extraordinärt ändringssökande.
För andra än enskilda ska det vara avgiftsbelagt att överklaga hos försäkringsdomstolen, oberoende av vilket ärende det är fråga om.
Enligt den föreslagna 3 punkten ska rättegångsavgifter inte tas ut för ärenden enligt barnskyddslagen. Ärendena kan gälla t.ex. omhändertaganden, brådskande placeringar och ändringar av platsen för vård utom hemmet samt olika begränsningsåtgärder. Ärendegruppen behandlas avgiftsfritt också enligt gällande lag eftersom den hänförs till socialärenden. Enligt förslaget föreskrivs det särskilt om avgiftsfrihet för ärendegruppen eftersom avgiftsfriheten också ska gälla andra ärenden än de som har inletts av enskilda. Exempelvis kommunen kan inleda ett barnskyddsärende.
Rättegångsavgifter ska dock tas ut i ärenden som gäller kommunernas inbördes ersättningar enligt 16 c § i barnskyddslagen. Den paragrafen gäller fall där en kommun har ordnat familjevård eller anstaltsvård för någon annan än en egen kommuninvånare. Det finns inte grunder för att förvaltningstvistemål mellan kommuner ska behandlas avgiftsfritt.
Enligt den föreslagna 4 punkten ska ärenden som gäller internationellt skydd enligt utlänningslagen och som en enskild har inlett vara en ärendegrupp som behandlas avgiftsfritt. Här handlar det om sökande av ändring i Migrationsverkets beslut i asylärenden. Enligt gällande lag är alla ärenden enligt utlänningslagen befriade från avgifter. Det anses att det inte längre behövs en så omfattande avgiftsbefrielse eftersom även de beslut av Migrationsverket som besvären gäller i regel är avgiftsbelagda, och de som inleder ärenden som gäller medborgarskap och uppehållstillstånd är inte i princip mindre bemedlade. År 2015 är Migrationsverkets handläggningsavgift för medborgarskapsansökan 350–440 euro och för första uppehållstillstånd 200–500 euro. Beslut om internationellt skydd är avgiftsfria för sökanden också hos Migrationsverket.
Ärendegruppen ska vara avgiftsfri endast om ärendet har inletts av en enskild. Det finns inte några grunder för att myndigheterna ska vara befriade från att betala avgifter i ärenden som gäller internationellt skydd.
Av praktiska skäl anses det vara nödvändigt att ärenden enligt lagen om skuldsanering för privatpersoner alltjämt behandlas avgiftsfritt, dock endast när gäldenären själv har inlett ärendet. En bestämmelse om detta föreslås i 5 punkten. Skuldsaneringsärenden är ansökningsärenden där avgiften bestäms enligt den förordning som utfärdas med stöd av den föreslagna 3 §. Om ärendena såsom tvistiga överförs till behandling vid sammanträde ska dock en rättegångsavgift enligt 2 § tas ut. I skuldsaneringsärenden ska en rättegångsavgift enligt 2 § också tas ut vid hovrätten. Avgifter ska tas ut när någon annan än gäldenären, t.ex. en borgenär, har inlett ärendet.
I den föreslagna 6 punkten föreskrivs i enlighet med gällande lag att ärenden enligt lagen om avbytarservice för lantbruksföretagare (1231/1996) och ärenden som gäller landsbygdsnäringsstöd och avser betalningslättnader för krediter, frivillig skuldsanering eller avstående från statens regressanspråk ska behandlas avgiftsfritt. Avbytarsystemet har traditionellt jämställts med sociala trygghetssystem, inte med näringspolitiska system, och därför jämställs ärendena med de ärendegrupper som nämns i 1 och 2 punkten. De näringsstödsärenden som nämns i 6 punkten jämställs i sin tur snarare med ärenden som gäller skuldsanering för privatpersoner än med t.ex. företagssaneringsärenden redan av den orsaken att största delen av dem som idkar gårdsbruk är enskilda. En bestämmelse om avgiftsfrihet för ärenden enligt lagen om skuldsanering för privatpersoner föreslås i 5 punkten.
Enligt den föreslagna 7 punkten ska ärenden som gäller förvandlingsstraff för böter alltjämt vara avgiftsfria. I dessa ärenden är parterna i princip medellösa.
Enligt den föreslagna 8 punkten ska avgifter inte heller i fortsättningen tas ut för ärenden som gäller beviljande av rättshjälp enligt rättshjälpslagen, eftersom de som inleder ärenden inom denna ärendegrupp vanligen är berättigade till avgiftsbefrielse med stöd av rättshjälpslagen. Däremot ska ärenden som gäller arvode och kostnadsersättning till ett rättegångsbiträde bli avgiftsbelagda, eftersom det inte finns något liknande skäl för att behandlingen av ärendegruppen ska vara avgiftsfri.
Enligt den föreslagna 9 punkten ska ärenden enligt lagen om smittsamma sjukdomar, lagen om missbrukarvård och mentalvårdslagen behandlas avgiftsfritt. I dessa lagar finns det bestämmelser om begränsningar av självbestämmanderätten. Med stöd av lagarna kan man fatta beslut om t.ex. vård oberoende av patientens vilja eller isolering. Också i lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda ingår bestämmelser om begränsningar av självbestämmanderätten. Ärenden enligt den lagen ska dock vara avgiftsfria redan enligt den föreslagna 5 § 1 punkten när de inleds av en enskild.
Enligt den föreslagna 10 punkten ska avgifter inte tas ut i ärenden enligt tvångsmedelslagen. Bestämmelser om avgiftsfri behandling av tvångsmedelsärenden i tingsrätten finns för närvarande i förordningen om avgifter vid domstolar. Tingsrätterna behandlar tvångsmedelsärenden som gäller häktning, reseförbud, skingringsförbud, kvarstad samt tillstånd till teleavlyssning, teleövervakning och teknisk observation. Eftersom största delen av tvångsmedlen i hög grad riktas till personers självbestämmanderätt bör avgörandena få överklagas avgiftsfritt. Tvångsmedelsärenden kan inledas av den som är föremål för ett tvångsmedel samt av åklagaren, polisen, tull- eller gränsmyndigheterna, fängelsedirektören eller målsäganden. Största delen av dem kommer att vara befriade från avgifter också med stöd av den föreslagna 8 §.
Enligt den föreslagna 11 punkten ska ärenden enligt civiltjänstlagen alltjämt behandlas avgiftsfritt, eftersom även beslut som gäller beväringstjänst får överklagas avgiftsfritt. Ärenden som gäller beväringstjänst får inte överklagas hos domstolen, utan besluten av centralnämnden för uppbådsärenden, som är besvärsinstans i ärenden som gäller värnplikt, är slutgiltiga.
Enligt den föreslagna 12 punkten ska ärenden som gäller allmänna val, kyrkliga val och val till sametinget behandlas avgiftsfritt. Medborgarnas utövning av rättigheter att delta bör i princip inte vara förenad med avgifter. Besvärsärenden som gäller val handlar antingen om fastställelse av valresultatet eller om rösträttsregistret. Enligt gällande lydelse i 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om avgifter vid domstolar behandlas ärenden som gäller val avgiftsfritt. Den föreslagna punkten har en exaktare ordalydelse än den gällande punkten. Allmänna val är riksdagsval, presidentval, Europaparlamentsval, kommunalval, landstingsval i landskapet Åland och kommunalval i landskapet Åland. Det är inte motiverat att utsträcka avgiftsfriheten till andra val än de som avses i den föreslagna punkten.
I den föreslagna 13 punkten föreskrivs i enlighet med gällande lag att rättegångsavgifter inte ska tas ut i ärenden enligt beredskapslagen eller lagen om försvarstillstånd. I beredskapslagen och lagen om försvarstillstånd föreskrivs det om sådana exceptionella befogenheter för myndigheterna vid synnerligen allvarliga kriser som i betydande grad ingriper i individernas rättsliga ställning.
För tydlighetens skull föreskrivs det i den föreslagna 14 punkten om avgiftsfrihet för behandlingen av sådana mål eller ärenden som enligt någon annan lag ska behandlas avgiftsfritt vid en domstol.
Enligt den gällande lagen om avgifter vid domstolar ska mål eller ärenden som gäller verkställighetsförbud eller avbrytande av verkställigheten och ärenden som gäller offentlighet vid rättegång behandlas avgiftsfritt. Enligt den föreslagna 1 § ska dessa mål eller ärenden alltjämt behandlas avgiftsfritt, om de anknyter till en huvudsak som domstolen behandlar.
6 §.Betalningsskyldiga. I paragrafen anges vem som ska betala domstolsavgiften. Paragrafen motsvarar i sak gällande lydelse i 5 § i lagen om avgifter vid domstolar.
Avgiftsbelagda underställningsmål inleds vanligen på grund av att en part inte godkänner ett visst organs eller en viss myndighets beslut och då måste saken underställas domstolen för fastställelse. Betalningsskyldig är då den som önskat underställa beslutet domstolen för fastställelse. I de underställningsmål där en myndighet överför saken till domstolen för fastställelse är parten inte betalningsskyldig, inte heller myndigheten. Exempelvis i lagen om angående specialomsorger om utvecklingsstörda föreskrivs det om ett underställningsförfarande av detta slag.
För att systemet ska vara enkelt föreslås det i 3 mom. att avgifterna fortfarande ska tas ut gemensamt av alla som har inlett ett ärende, även om domstolens arbetsmängd kan öka väsentligt om ett ärende inleds av flera. Å andra sidan underlättas arbetsmängden av att flera inleder ett och samma ärende i stället för att var och en av dem skulle inleda det separat.
Också det föreslagna 4 mom. motsvarar den nuvarande regleringen. De betalningsskyldiga ansvarar solidariskt för avgiften. Det att en part är befriad från att betala avgifter minskar inte de andras betalningsskyldighet. Trots att den ena av två som har inlett ärendet är befriad från handläggningsavgiften utifrån ett rättshjälpsbeslut ska den andra betala avgiften till fullt belopp.
7 §.Befrielse från avgift. I 1 mom. hänvisas det till rättshjälpslagen. De som med stöd av den lagen är befriade från myndigheternas handläggningsavgifter ska inte behöva betala domstolsavgifter. Parterna ska fortfarande vara befriade från handläggningsavgift också i sådana ärenden i vilka de med stöd av någon annan lag har befriats från att betala avgifter för myndigheternas prestationer.
Om det är uppenbart oskäligt att en avgift tas ut, ska enligt det föreslagna 2 mom. myndigheten eller den tjänsteman som påför avgiften i enskilda fall få bestämma att ingen avgift ska tas ut. Bestämmelsen motsvarar 7 § 3 mom. i gällande lag. Avsikten är att ordet ”uppenbart”, som enligt förslaget fogas till bestämmelsen, ska understryka att förfarandet är exceptionellt.
Beslut om avgiftsfrihet fattas på tjänstens vägnar och det krävs inte någon begäran av parten.
8 §.Befrielse från avgifter för myndigheter och vissa andra. I paragrafen föreskrivs det om avgiftsbefrielse som baserar sig på myndigheternas och vissa andra instansers ställning.
Avgiftsbefrielsen ska inte längre allmänt gälla alla myndigheter inom justitieministeriets förvaltningsområde. Enligt 1 mom. 1 punkten ska polis-, förundersöknings-, åklagar- och utsökningsmyndigheterna av skäl som hänför sig till rättsvården vara befriade från att betala avgifter. Förundersökningsarbete utförs förutom av polisen också av tullmyndigheterna och gränsbevakningsmyndigheterna. De två sistnämnda ska dock vara befriade från rättegångsavgifter bara i ärenden där de verkar i egenskap av förundersökningsmyndigheter. Polisen ska alltjämt vara befriad från att betala avgifter även annars än när polisen är förundersökningsmyndighet.
Med anledning av att åklagaren är befriad från att betala avgifter ska inte heller målsägande i brottmål vara betalningsskyldiga i första domstolsinstans i mål som förs av åklagaren. Befrielsen från avgifter ska också omfatta skadeståndsyrkande i samband med åtal.
Enligt 1 mom. 2 punkten ska Brottspåföljdsmyndigheten av skäl som hänför sig till rättsvården vara befriad från att betala avgifter, dock bara i ärenden som gäller verkställighet av straff. I Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter ingår att utreda domars verkställbarhet. Detta kan förutsätta att saken förs till domstol. Det är också möjligt att Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet hos Helsingfors hovrätt ansöker om frigivning av en livstidsfånge eller en fånge som förordnats att avtjäna hela strafftiden i en straffanstalt. Dessa ärenden ska enligt förslaget vara avgiftsfria. Avgiftsfriheten enligt punkten ska dessutom omfatta ärenden som gäller internationell överföring av verkställigheten av straff.
Det är inte motiverat att verksamheten för myndigheter som utför lagstadgade tillsynsuppgifter belastas med domstolsavgifter. Enligt den föreslagna 3 punkten ska avgiftsbefrielsen gälla för statliga och kommunala myndigheter då de utför sina lagstadgade tillsynsuppgifter. Befriade från avgifter är enligt bestämmelsen således alltjämt t.ex. miljömyndigheterna och hälsoskyddsmyndigheterna då de sköter lagstadgade tillsynsuppgifter samt de statliga och kommunala myndigheterna då de sköter tillsynsuppgifter enligt vattenlagen. Avgiftsbefrielsen för dessa myndigheter nämns särskilt i den gällande lagen om avgifter vid domstolar. Även arbetarskyddsmyndigheterna ska alltjämt vara befriade från avgifter i ärenden som gäller arbetarskyddet.
Befrielsen från avgifter enligt punkten utvidgas dessutom till att omfatta t.ex. tillstånds- och tillsynsmyndigheterna inom social- och hälsovården, dvs. regionförvaltningsverken och Valvira i ärenden som hänför sig till de tillsynsuppgifter de har hand om. Social- och hälsovårdsärenden som dessa tillsynsmyndigheter inleder har tidigare behandlats avgiftsfritt med stöd av 6 § 1 mom. 4 punkten i lagen om avgifter vid domstolar (avgiftsfria socialärenden). Även utkomstskyddsombuden ska vara befriade från avgifter. Utkomstskyddsombuden ska övervaka lagenligheten i beslut som gäller frågor om utkomstskyddet för arbetslösa och får i detta syfte vid behov överklaga ända upp till försäkringsdomstolen.
De ärenden enligt konsumentskyddslagen som konsumentombudsmannen driver i marknadsdomstolen och domstolsärenden som hänför sig till konkursombudsmannens uppgifter kan jämställas med tillsynsuppgifter. Enligt 1 mom. 4 punkten ska de ärenden enligt konsumentskyddslagen som konsumentombudsmannen driver vara avgiftsfria. Konsumentombudsmannen för allmänt betydande ärenden till marknadsdomstolen. Enligt gällande lydelse i 6 § 1 mom. 5 punkten behandlas alla ärenden enligt konsumentskyddslagen avgiftsfritt vid marknadsdomstolen. Den föreslagna bestämmelsen innebär således en inskränkning i jämförelse med den gällande regleringen om avgiftsfrihet för ärendegruppen.
Enligt den föreslagna 5 punkten ska ärenden som konkursombudsmannen inleder vara avgiftsfria. Konkursombudsmannen ska bl.a. övervaka att konkurs- och företagssaneringsförfaranden sköts enligt lag och god sed och att boförvaltarna och utredarna sköter sitt uppdrag på behörigt sätt. Möjligheten att föra saken till domstol är ett viktigt verktyg inom tillsynsarbetet. De ärenden relaterade till konkurs- och företagssaneringsförfaranden som konkursombudsmannen driver vid de allmänna domstolarna är också av mera generellt inriktad samhällelig betydelse.
Enligt den föreslagna 6 punkten ska ingen rättegångsavgift tas ut i de ärenden enligt 1 § 3 mom. i lagen om arbetsdomstolen som en arbetarskyddsfullmäktig inleder. Enligt det momentet ska arbetsdomstolen handlägg och avgöra i 9 § i lagen om fastställande av kollektivavtals allmänt bindande verkan (56/2001) avsedda besvär som gäller kollektivavtals allmänt bindande verkan och besvär som avses i 13 § i lagen om arbetsrådet och om vissa tillstånd till undantag inom arbetarskyddet (400/2004) och som gäller ett beslut av arbetsrådet med anledning av rättelseyrkande. En arbetarskyddsfullmäktig kan i praktiken vara den som inleder en sak inom den sistnämnda ärendegruppen. Dessa ärenden handlar vanligen om den dispens i fråga om skyldigheten att göra upp en arbetsskiftsförteckning som avses i 36 § i arbetstidslagen. Det skulle vara oskäligt att arbetarskyddsfullmäktigen blev tvungen att betala en rättegångsavgift när han eller hon på sin ställnings vägnar inleder ett arbetarskyddsärende. Grunder för avgiftsfrihet finns inte när det gäller sådana ärenden inom denna ärendegrupp som inleds av t.ex. en arbetsgivare eller en arbetstagar- eller arbetsgivarorganisation.
Den föreslagna 7 punkten motsvarar gällande lydelse i 7 § 1 mom. 4 punkten i lagen om avgifter vid domstolar, bortsett från att kommunala myndigheter som sköter socialärenden inte längre ska vara befriade från att betala avgifter i ärenden som gäller socialväsendet. Ärenden som gäller vårdnaden om barn ska dock fortfarande vara avgiftsfria för de kommunala myndigheterna. Kommunala myndigheter kan inleda ett ärende som gäller vårdnad om barn vid domstolen t.ex. om ett barn har blivit utan vårdnadshavare. Dessutom ska myndigheterna vara befriade från avgifter i ärenden som gäller förmyndarverksamhet och besöksförbud.
Enligt den föreslagna 8 punkten ska förmyndarmyndigheterna, dvs. magistraterna och i landskapet Åland länsstyrelsen, fortfarande vara befriade från avgifter i ärenden som gäller förmyndarverksamheten.
I det föreslagna 2 mom. konstateras i likhet med den nuvarande lagen att myndigheter, medborgare och juridiska personer i en främmande stat samt internationella organ är befriade från att betala avgifter i ärenden som behandlas med tillämpning av avtal och bestämmelser om internationell rättslig hjälp eller verkställighet.
9 §.Inverkan av utgången i ett mål eller ärende. I paragrafen föreskrivs det om de fall där avgörandet i saken inverkar på uttagandet av avgifter. Enligt 1 punkten ska ingen rättegångsavgift tas ut, om domstolen ändrar utmätningsmannens beslut till förmån för ändringssökanden. Enligt gällande lydelse i 7 § 1 mom. 7 a-punkten i lagen om avgifter vid domstolar gäller avgiftsbefrielsen endast tingsrätten, men enligt förslaget ska den utvidgas till att gälla även hovrätten och högsta domstolen.
Enligt den föreslagna 2 punkten ska ingen rättegångsavgift tas ut, om fullföljdsdomstolen i ett brottmål ändrar ett avgörande av en lägre domstol till förmån för ändringssökanden. Bestämmelsen motsvarar gällande lydelse i 6 § 1 mom. 6 a-punkten i lagen om avgifter vid domstolar. Att ett överklagat avgörande ändras till förmån för ändringssökanden innebär t.ex. att ett straff, en ersättningsskyldighet eller någon annan påföljd minskas eller undanröjs. Enbart ändrade motiveringar befriar inte från skyldigheten att betala.
Enligt den föreslagna 3 punkten ska ingen rättegångsavgift tas ut, om förvaltningsdomstolen, högsta förvaltningsdomstolen eller försäkringsdomstolen ändrar ett överklagat beslut till förmån för ändringssökanden. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande lydelse i 7 § 1 mom. 8 och 9 punkten i lagen om avgifter vid domstolar, bortsett från att vid högsta förvaltningsdomstolen gäller avgiftsfriheten med anledning av avgörandet för närvarande bara beslut om skatt och offentliga avgifter.
I och med de ändrade bestämmelserna blir det allt tydligare att huvudregeln är att ändringssökanden inte behöver betala någon rättegångsavgift när ändringssökandens besvär över ett myndighetsbeslut har framgång. Inom förvaltningsrättskipning bestäms det bara sällan att motparten ska betala rättegångskostnaderna för den part som vunnit målet. Det förhåller sig annorlunda vid de allmänna domstolarna. Det är dock skäligt att den part som vinner målet inte heller i förvaltningsdomstolarna ska betala rättegångsavgiften. Enbart det att domstolen förlänger tidsfristen för beslutet på grund av den tid som gått åt till handläggningen i rätten ska dock inte befria den som inlett saken från att betala avgiften.
Exempelvis i ärenden som gäller mervärdesskatt och överlåtelseskatt riktas besvären till förvaltningsdomstolen, men Skatteförvaltningen behandlar saken som ett rättelseärende. Utgången kan vara att Skatteförvaltningen rättar besvärsärendet till stor del till förmån för den skattskyldige, men förvaltningsdomstolen förkastar besvären till de delar besvären hänskjutits till den. För sådana situationer lämpar sig inte den föreslagna bestämmelsen i 9 § 3 punkten enligt sin ordalydelse, men den som påför avgiften kan överväga att tillämpa 7 § 2 mom. i den föreslagna lagen.
Försäkringsdomstolen, där avgifter enligt förslaget införs för första gången, bör fogas till tillämpningsområdet för bestämmelsen. Förvaltningsprocesslagen tillämpas på rättegång i försäkringsdomstolen.
I de mål och ärenden som högsta förvaltningsdomstolen behandlar och som marknadsdomstolen har behandlat som första instans ska en avgift tas ut oberoende av utgången i saken. Det här motsvarar regleringen vid marknadsdomstolen.
Också i fullföljdsmål som gäller förhandsavgöranden som meddelats i skatteärenden ska avgiften tas ut oberoende av utgången. För närvarande gäller bestämmelserna om avgifter oberoende av utgången bara de besvär över centralskattenämndens avgöranden som förvaltningsdomstolen behandlar. Det föreslås nu att samma princip ska tillämpas vid förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen i alla skatteärenden som rör förhandsavgöranden.
De förhandsavgöranden i skatteärenden som de skattskyldiga som så önskar kan åberopa när den egentliga beskattningen verkställs är inte till sin karaktär likadana myndighetsbeslut som andra myndighetsbeslut som hänskjuts till förvaltningsdomstolarna. Både Skatteförvaltningens och centralskattenämndens förhandsavgöranden är avgiftsbelagda oavsett innehållet, och samma princip ska enligt förslaget tillämpas även vid domstolarna. När domstolen utifrån besvären ändrar förhandsavgörandet till sökandens fördel handlar det formellt om ett nytt förhandsavgörande.
I fråga om marknadsdomstolen anses det att det inte behöver föreskrivas om avgiftsbefrielse oberoende av utgången. Vid marknadsdomstolen bestäms det vanligen att den förlorande parten ska ersätta motpartens rättegångskostnader, om motparten kräver det. Rättegångskostnaderna inrymmer eventuella rättegångsavgifter.
Enligt den föreslagna 4 punkten ska det inte heller tas ut någon rättegångsavgift i besöksförbudsärenden när domstolen meddelar besöksförbud. Det är skäligt att det inte tas ut någon avgift av den som har framgång med sin ansökan om besöksförbud.
10 §.Påförande av avgift. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet när en avgift påförs. Paragrafen motsvarar gällande lydelse i 9 § i lagen om avgifter vid domstolar. Avgiften ska påföras av den som avgör ärendet, föredraganden, protokollföraren, den som ger ut expeditionen eller någon annan tjänsteman som har förordnats för uppdraget. Den smidiga bestämmelsen innebär att det är möjligt att på det sätt som är mest ändamålsenligt vid varje domstol besluta om vem som påför avgiften. I praktiken har man t.ex. i domstolens arbetsordning kunnat bestämma vem som ska påföra avgiften.
I det föreslagna 2 mom. hänvisas det till förvaltningslagens bestämmelser om rättelse av sak- och skrivfel. Ett fel som konstateras ha skett vid påförandet av en avgift ska få rättas med iakttagande av vad som i 8 kap. i förvaltningslagen föreskrivs om rättelse av sak- och skrivfel.
11 §.Sökande av ändring i en avgift. Paragrafen motsvarar i sak gällande lydelse i 10 § i lagen om avgifter vid domstolar. I paragrafen tas dock inte in bestämmelser som överlappar med bestämmelserna i förvaltningslagen eller förvaltningsprocesslagen, utan det hänvisas till dessa allmänna lagar.
Omprövning av ett beslut om påförande av en avgift ska få begäras på det sätt som anges i förvaltningslagen. Allmänna bestämmelser om omprövningsförfarande finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Till skillnad från den allmänna bestämmelsen i förvaltningslagen ska omprövning begäras inom sex månader från det att avgiften påfördes, vilket motsvarar tidsfristen enligt den gällande lagen om avgifter vid domstolar.
Enligt 49 d § i förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras hos den behöriga myndigheten. Enligt 10 § i den gällande lagen om avgifter vid domstolar får rättelse yrkas hos den tjänsteman eller myndighet som har påfört avgiften. Det är inte meningen att den ändrade bestämmelsen ska förändra domstolarnas praktiska tillvägagångssätt när det gäller omprövningsförfarande.
Ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning ska få överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen. Enligt 22 § i förvaltningsprocesslagen ska besvär anföras inom 30 dagar från att beslutet har delgivits. Bestämmelser om behörig förvaltningsdomstol finns i 12 § i den lagen.
Besvärsförbudet för förvaltningsdomstolens beslut kvarstår enligt förslaget. Beslut som gäller avgifter handlar om juridiskt sett enkla frågor som inte har speciellt stor ekonomisk betydelse. Omprövningsförfarande och möjlighet att överklaga hos förvaltningsdomstolen kan alltjämt anses vara tillräckliga med tanke på rättssäkerheten.
Den föreslagna bestämmelsen om sökande av ändring motsvarar avgiftslagens bestämmelse om sökande av ändring.
Det föreslagna 2 mom. motsvarar gällande lydelse i 10 § 2 mom. i lagen om avgifter vid domstolar. Omprövning ska inte få begäras och ändring ska inte få sökas när det gäller beslut om avgiftsbefrielse i enskilda fall på den grunden att avgiften vore oskälig, eftersom det är meningen att myndigheten vid bedömningen av skäligheten ska ha rätt att enligt prövning i enskilda fall avvika från lagens allmänna bestämmelser till den betalningsskyldiges fördel.
12 §.Uttag av avgifter och beräkning av totalkostnaderna. I paragrafen anges när avgifterna ska betalas. Avgifterna ska tas ut efter utförd prestation. Genom förordning av justitieministeriet ska det dock få utfärdas bestämmelser om de situationer där den betalningsskyldige kan betala avgiften i förskott. Av den föreslagna lydelsen framgår att betalning i förskott inte ska kunna vara en skyldighet för den som inleder saken, och eventuell förskottsbetalning ska således inte inverka på om saken tas till behandling. Det är meningen att bestämmelsen ska göra det möjligt att testa förskottsbetalning inom avgränsade ärende- eller klientgrupper.
På uttagandet av avgifter tillämpas i övrigt avgiftslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. När det föreskrivs om avgifterna genom förordning ska totalkostnaderna för utförandet av prestationen beräknas enligt avgiftsförordningen som utfärdats med stöd av 12 § i avgiftslagen.
13 §.Utsökbarhet. I paragrafen hänvisas det till lagen om verkställighet av skatter och avgifter, enligt vilken offentliga avgifter är direkt utsökbara. Rättegångsavgifter och andra avgifter som tas ut för domstolarnas prestationer är offentliga avgifter. Av 1 § 1 mom. 2 punkten i den lagen följer att också andra offentligrättsliga fordringar är direkt utsökbara om så föreskrivs genom lag. De kostnader för kungörelse som anges i den gällande förordningen om avgifter vid domstolar är ett exempel på andra offentligrättsliga fordringar. Direkt utsökbara fordringar får drivas in utan dom eller beslut.
14 §.Ikraftträdande. Paragrafen ska innehålla en ikraftträdandebestämmelse.
Genom lagen upphävs lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer och statsrådets förordning om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer (1057/2013) som utfärdats med stöd av den lagen.
För övergångsperioden föreskrivs det att för behandlingen av ett mål eller ärende som har inletts hos den behöriga myndigheten före den nya lagens ikraftträdande ska handläggningsavgiften tas ut till ett belopp som motsvarar den avgift som skulle ha tagits ut enligt de bestämmelser i lagen eller förordningen om avgifter vid domstolar som gällde vid inledandet. Samma förfarande ska gälla för andra prestationer vars betalningsgrund har uppkommit före lagens ikraftträdande. Med andra prestationer avses t.ex. expeditioner vars avgifter anges i förordningen om avgifter vid domstolar.