1.1  Lag om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Lagens tillämpningsområde. Lagen gäller beskattningsförfarande och ändringssökande. I paragraf 1 anges det vilka skatter och avgifter inom Skatteförvaltningens uppgiftsområde lagen ska tillämpas på. 

Lagens tillämpningsområde överensstämmer i huvudsak med skattekontolagens tillämpningsområde som anges i 1 § 2 mom. i den lagen. Lagen ska tillämpas på de skatter och avgifter som föreskrivs i mervärdesskattelagen, lotteriskattelagen, apoteksskattelagen, lagen om skatt på vissa försäkringspremier, lagen om förskottsuppbörd, lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, lagen om källskatt på ränteinkomst och lagen om källskatt för löntagare från utlandet, lagen om beskattning av anställda vid Nordiska Investeringsbanken, Nordiska projektexportfonden, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget och lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst. 

Bestämmelser om förfarandet vid deklaration och betalning av skatterna och avgifterna i fråga finns för närvarande förutom i respektive skattelag också i skattekontolagen med undantag för apoteksskatten och den slutliga löneskatten för anställda vid Nordiska Investeringsbanken, Nordiska projektexportfonden, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget. 

Lagen ska inte tillämpas på alla skatter inom Skatteförvaltningens uppgiftsområde som betalas på eget initiativ. Lagen ska inte heller tillämpas på den överlåtelseskatt som det föreskrivs om i lagen om överlåtelseskatt. 

I 2 mom. föreskrivs det hur lagens tillämpningsområde ska avgränsas. Om det i en lag som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde ingår bestämmelser som inte är samstämmiga med den föreslagna lagen, ska den lagen tillämpas. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ blir således en allmän lag i förhållande till de speciallagar som hör till lagens tillämpningsområde. De särskilda ordningar för radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster som avses i 12 a kap. i mervärdesskattelagen ska till exempel höra till denna lags allmänna tillämpningsområde, medan bestämmelser om undantag som gäller de särskilda ordningarna ska ingå i mervärdesskattelagen. Likaså ska det fortfarande föreskrivas bland annat om förfarandet med förhandsbesked i den tillämpliga skattelagen. Utanför tillämpningsområdet lämnas dessutom beskattningsförfarandet och ändringssökandet för betalningsmottagarnas del. Detta föreskrivs det om i lagen om förskottsuppbörd, lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, lagen om källskatt för löntagare från utlandet, lagen om beskattning av anställda vid Nordiska Investeringsbanken, Nordiska projektexportfonden, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget och lagen om källskatt på ränteinkomst. På beskattningsförfarandet och ändringssökandet ska således när det gäller betalningsmottagare den relevanta skattelagen samt lagen om beskattningsförfarande tillämpas precis som i dag. 

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna om skatter i den föreslagna lagen också ska tillämpas på avgifter som avses i lagen och på belopp som en betalare innehåller. 

2 §.Definitioner. I paragrafen definieras de centralaste begreppen i lagen. 

I 1 mom. 1 punkten definieras skatteperiod. Med skatteperiod avses enligt lagförslaget den tidsperiod för vilken skatt som fastställs enligt de relevanta skattelagarna ska deklareras och betalas. Begreppet ska ersätta begreppet deklarationsperiod som för närvarande används i en del lagar om skatter som betalas på eget initiativ med samma innebörd. I 11 § föreskrivs det om skatteperiodens längd. 

Enligt 2 punkten i momentet ska det med skattedeklaration avses en deklaration i vilken uppgifter om skatten för skatteperioden ska lämnas. För närvarande definieras begreppet skattedeklaration i mervärdesskattelagen. I lagen om förskottsuppbörd och i skattekontolagen har det motsvarats av periodskattedeklaration. 

I 3 punkten i momentet definieras begreppet allmän förfallodag. Med allmän förfallodag avses dels förfallodagen för en betalning, dels förfallodagen för en deklaration. Den allmänna förfallodagen ska vara den 12 dagen i varje kalendermånad eller, om den inte är en bankdag, därpå följande bankdag. 

Enligt 4 punkten ska skattskyldig förutom dem som är skattskyldiga vid beskattning enligt mervärdesskattelagen, lotteriskattelagen, apoteksskattelagen och lagen om skatt på vissa försäkringspremier även avse avgiftsskyldiga, dem som är skyldiga att ta ut källskatt och förskottsinnehållningsskyldiga. Bestämmelser om vem som är skyldig att betala arbetsgivares sjukförsäkringssavgift ingår i den föreslagna lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. Bestämmelser om dem som är skyldiga att verkställa förskottsinnehållning finns i lagen om förskottsuppbörd. Förskottsinnehållning ska verkställas av betalare enligt de grunder som anges i lagen om förskottsuppbörd. Vid uppbörden av källskatt tillämpas lagen om förskottsuppbörd i tillämpliga delar, och således är den som är skyldig att verkställa förskottsinnehållning på motsvarande sätt skyldig att uppbära källskatt. På basis av skattelagarna ska det också avgöras på vilka betalningar betalaren måste verkställa förskottsinnehållning eller uppbära källskatt. I lagen om källskatt på ränteinkomst definieras räntebetalare som är skyldiga att uppbära källskatt på ränteinkomster. 

Som skattskyldiga i mervärdesbeskattningen anses utöver de skattskyldiga som avses i 2 kap. i mervärdesskattelagen även sådana till återbäring berättigade, på vilka samma bestämmelser rörande förfaranden ska tillämpas som på skattskyldiga enligt 133 § i mervärdesskattelagen. Till dessa återbäringsberättigade hör till exempel näringsidkare som bedriver utrikeshandel samt kommunerna. 

I 5 punkten i momentet anges det vad som förstås med betalare i lagen. Med betalare avses den som gör en betalning som omfattas av förskottsinnehållning, källskatt, källskatt på löneinkomst, slutlig löneskatt, källskatt på ränteinkomst eller arbetstagares sjukförsäkringsavgift, och den som gör en annan betalning eller ger en annan förmån. Bestämmelsen avser såväl en betalare av en skattepliktig betalning eller givare av en skattepliktig förmån som en betalare av en skattefri betalning eller givare av en skattefri förmån. Med betalare avses således också till exempel den som bara betalar en skattefri kostnadsersättning eller den som bara ger en naturaförmån. Bestämmelserna om betalare ska även tillämpas på ställföreträdande betalare under villkor som anges i lagen om förskottsinnehållning, på hushåll, på kreditinstitut och finansiella institut och på den som bedriver annan yrkesmässig värdepappershandel eller förmedling av värdepapper samt på ett sidokontor i Finland till ett utländskt kreditinstitut och ett fondbolag som förvaltar en placeringsfond som grundas i Finland med stöd av lagen om placeringsfonder (48/1999) om det inte föreskrivs eller bestäms särskilt om saken. Genom definitionen av betalare ändras inte nuvarande beskattnings- eller rättspraxis. 

3 §.Behörig myndighet. Behörig myndighet är enligt förslaget Skatteförvaltningen. Skatteförvaltningens behörighet innefattar de uppgifter som anges i skattelagarna beträffande de skatter som betalas på eget initiativ. 

2 kap. Allmänna bestämmelser om förfarandet

4 §.Beräkning av tidsfristerna i vissa fall. Det är nödvändigt att fastställa från vilken tidpunkt en tidsfrist ska löpa när tidsfrister för fastställande av skatt, rättelse av beslut, rättelse av fel i skattedeklarationer och sökande av ändring bestäms. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska tidsfristerna i regel löpa från ingången av året efter det kalenderår som omfattar den skatteperiod för skatten i fråga för vilken skatten borde ha deklarerats och betalts. Tidsfristerna ska således bestämmas på olika sätt för olika skatteslag. Om den skattskyldiges räkenskapsperiod inte är ett kalenderår och skatteperioden för skatten i fråga enligt den tillämpliga skattelagen är en kalendermånad, löper tidsfristerna från ingången av året efter utgången av den räkenskapsperiod som omfattar den skatteperiod för vilken skatten borde ha deklarerats och betalts. Längre fram i lagen ska det föreskrivas särskilt om de situationer där tidsfristerna ska löpa från den tidpunkt då ett beslut har fattats eller delfåtts. 

Tidsfristen bestäms enligt första meningen i 1 mom. när den skattskyldiges skatteperiod för skatten i fråga är en kalendermånad och räkenskapsperioden samtidigt är ett kalenderår. Tidsfristen bestäms på samma sätt också i situationer när den skattskyldiges skatteperiod för skatten inte är en kalendermånad samt när den skattskyldige inte har någon räkenskapsperiod. Till den sist nämnda kategorin av skattskyldiga hör till exempel privatpersoner som är tillfälliga arbetsgivare eller mervärdesskattepliktiga. I de situationer som nämns ovan har den skattskyldiges räkenskapsperiod inte någon betydelse vid beräkningen av tidsfristen, utan tidsfristerna för den aktuella skatteperioden ska alltid löpa från ingången av året efter utgången av kalenderåret i fråga. 

Det sätt att bestämma tidsfristen som anges i den andra meningen i 1 mom. gäller situationer där den skattskyldiges räkenskapsperiod inte sammanfaller med kalenderåret och den skattskyldiges skatteperiod för den aktuella skatten är en kalendermånad. I sådana fall ska tidsfristerna för skatteperioder som hör till räkenskapsperioden löpa från ingången av året efter utgången av räkenskapsperioden. Det här motsvarar bestämningen av tidsfristen för ändringsbeskattning i inkomstbeskattningen, varför samma ekonomiska händelse kan behandlas på ett enhetligt sätt i fråga om olika skatteslag. I mervärdesbeskattningen blir tidsfristen för ändringssökande i dessa situationer något längre än den är för närvarande. Bestämningen av tidsfristerna för de olika skatteslagen blir enligt förslaget enhetlig också i de situationer enligt första meningen i momentet där den skattskyldiges räkenskapsperiod är ett kalenderår eller där den skattskyldige inte har någon räkenskapsperiod.  

Exempel: Om en skattskyldigs räkenskapsperioder är 1.7.2017—30.6.2018 och 1.7.2018—31.12.2018, det vill säga den skattskyldige har två räkenskapsperioder som avslutas under samma kalender, och skatteperioden är en kalendermånad, kan skatten enligt den allmänna tidsfristen för fastställande av skatt fastställas fram till utgången av 2021 för alla skatteperioder som hör till dessa räkenskapsperioder. Likaså ska den skattskyldiga kunna ansöka om ändring av beskattningen för dessa skatteperioder fram till utgången av år 2021. 

Om skatteperioden för skatten i fråga är ett kalenderårskvartal eller ett kalenderår, ska tidsfristerna likväl, oavsett räkenskapsperioden, alltid löpa från utgången av det kalenderår till vilket den skatteperiod för vilken skatten hade bort deklareras och betalas hör. 

I förskottsinnehållningen bestäms tidsfristerna för betalaren, som kan vara en arbetsgivare, och mottagaren, som kan vara en löntagare, på olika sätt när betalarens räkenskapsperiod avviker från kalenderåret. Eftersom löntagarens inkomstskatt enligt huvudregeln ska kunna rättas i tre års tid från utgången av skatteåret, dvs. kalenderåret, ska arbetsgivaren i regel inte åläggas att betala förskottsinnehållning för de skatteperioder som inte ligger inom de tre kalenderår under vilka arbetstagarens beskattning får rättas. När det gäller lön ska arbetsgivaren bara påföras dröjsmålspåföljder och arbetsgivares sjukförsäkringsavgift inklusive dröjsmålspåföljder. 

Paragrafens 2 mom. gäller bestämning av tidsfrister när skatteperioden som tillämpas i mervärdesbeskattningen av den skattskyldige är ett renskötselår. Ett renskötselår börjar den 1 juni och slutar den 31 maj följande år. Enligt bestämmelsen ska de huvudsakliga tidsfrister för mervärdesskatten som avses i 1 mom. löpa från ingången av året efter renskötselåret. Även i sådana fall ska de särskilda bestämmelser längre fram i lagen tillämpas enligt vilka tidsfristen kan löpa från den dag då beslutet har delgetts eller fattats. Vid mervärdesbeskattningen innebär bestämmelsen att ett renskötselår när tidsfrister bestäms jämställs med en sådan räkenskapsperiod som avviker från ett kalenderår enligt andra meningen i 1 mom., varvid tidsfristen för ändringssökande blir något längre än den är i dag. Till sitt sakinnehåll motsvarar bestämmelsen 3 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. I 11 § 3 mom. i lagen föreskrivs det att skatteperioden för mervärdesskatt för en renbeteslagsgrupp är ett renskötselår. Skatteperioderna för övriga skatteslag fastställs enligt de allmänna bestämmelserna. När det gäller arbetsgivarprestationer ska till exempel även en renägarens skatteperiod enligt de allmänna bestämmelserna i lagen vara en kalendermånad. 

Exempel: När renskötselåret är 1.6.2017—31.5.2018, ska de tidsfrister som tillämpas i mervärdesbeskattningen börja löpa den 1.1.2019. En renbeteslagsgrupp ska lämna en deklaration för mervärdesbeskattningen och betala skatten för renskötselåret, som omfattar skatteperioden, senast den 12.7.2018. För alla som bedriver renskötsel är skatteperioden för arbetsgivarprestationer likväl en skattesperiod som fastställts enligt de allmänna bestämmelserna, i regel en kalendermånad. I inkomstbeskattningen omfattar renägarens skatteår 2018 det nämnda renskötselåret. 

5 §.Jämlikhet vid beskattningen. I paragrafen föreskrivs det att skattetagarnas och de skattskyldigas intressen ska beaktas på lika grunder i beskattningsförfarandet och i andra åtgärder i samband med fastställandet av skatt. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar innehållsmässigt 176 § 3 mom. i mervärdesskattelagen och 26 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

6 §.Skydd för berättigade förväntningar. Paragrafen gäller berättigade förvätningar. I dess 1 mom. föreskrivs det om situationer där ett ärende ska avgöras till fördel för den skattskyldige om inte särskilda skäl föranleder något annat. Bestämmelsen ska tillämpas om ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart och om den skattskyldige i god tro har handlat i enlighet med myndighetens praxis eller anvisningar. Paragrafens 1 mom. ska till sin ordalydelse motsvara 176 § 2 mom. i mervärdesskattelagen och 26 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska det vara möjligt att helt eller delvis låta bli att ta ut räntepåföljd eller påföra skatteförhöjning, om det vore oskäligt att ta ut räntepåföljd eller påföra skatteförhöjning på grund av att ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart. När det gäller möjligheten att avstå från att ta ut räntepåföljder ska 2 mom. till sitt innehåll motsvara 26 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. När bestämmelserna om skatteförhöjning omarbetas måste bestämmelsen om skydd för berättigade förväntningar slå fast att det ska vara möjligt att avstå från att påföra skatteförhöjning i de situationer där skatten fastställs i sådana särskilda lägen som avses i 1 mom. 

7 §.Hörande. Paragrafen innehåller bestämmelser om hörande av den skattskyldige och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Paragrafens 1 mom. ska när det gäller fastställande av skatt till sitt innehåll motsvara 176 § 4 mom. i mervärdesskattelagen och 26 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

Om skatten fastställs på ett sätt som avviker väsentligt från de uppgifter som den skattskyldige lämnat, ska skattskyldige ges tillfälle att lämna en utredning. Tillfälle att lägga fram en utredning ska också ges om den skattskyldige inte har lämnat någon deklaration och skatten fastställs enligt uppskattning enligt 43 § i lagen. Om ett beslut rättas till nackdel för den skattskyldige, ska den skattskyldige alltid ges tillfälle att bli hörd. Den skattskyldige ska enligt förslaget även ges tillfälle att bli hörd innan en följdändring görs, om det inte är uppenbart onödigt. Hörande kan anses som uppenbart onödigt exempelvis om ändringen är fördelaktig för den skattskyldige. 

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen när den begär en utredning såvitt möjligt nämna vilka omständigheter som särskilt ska utredas. 

Enligt 3 mom. ska en skälig tidsfrist för inlämnande av en utredning föreläggas vid behov. Som en skälig tidsfrist anses i allmänhet två veckor. 

I 4 mom. föreskrivs det om hörande av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Enheten hörs så, att den ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna. Bestämmelsen motsvarar 193 b § i mervärdesskattelagen och 26 d § i lagen om beskattningsförfarande. 

Bestämmelser om hörande av den skattskyldige och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt vid behandlingen av besvär ingår i 66 §. 

8 §.Utredningsplikt. Enligt paragrafens 1 mom. ska såväl Skatteförvaltningen som den skattskyldige delta i utredandet av ärendet. I huvudsak är det den part som har de bästa förutsättningarna som ska lämna utredning. 

Om den andra parten i en rättshandling inte är bosatt i Finland eller parten inte har hemort här, är det enligt paragrafens 2 mom. i första hand den skattskyldige som ska lämna utredning. Bestämmelsen motsvarar 26 § 4 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

9 §.Prövning av ärenden. Paragrafens 1 mom. ska innehålla bestämmelser om Skatteförvaltningens skyldighet att pröva erhållna uppgifter och utredningar på det sätt som är motiverat med hänsyn till ärendets art och omfattning, lika bemötande av de skattskyldiga samt skattekontrollens behov. Vad gäller sakinnehållet ska paragrafens 1 mom. motsvara 26 § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

I 2 mom. föreskrivs det om omständigheter under vilka ärenden ska beredas och avgöras gemensamt. Så ska ske om ett beslut har en betydande inverkan på avgörandet i ett annat ärende som samtidigt behandlas av Skatteförvaltningen. Ärenden ska beredas och avgöras gemensamt om det är möjligt med beaktande av antalet ärenden, arbetsarrangemangen och tidsfristerna, och om gemensam behandling inte medför menligt dröjsmål. Till sin ordalydelse ska momentet motsvara 219 § i mervärdesskattelagen och 26 a § i lagen om beskattningsförfarande. 

10 §.Kringgående av skatt. I paragrafens 1 mom. ska det föreskrivas om fall där ett förhållande eller en åtgärd har getts en rättslig form som inte svarar mot sakens egentliga natur eller syfte. Skatten ska då fastställas som om den riktiga formen hade iakttagits. Har ett vederlag eller en annan betalning avtalats eller bestämts till ett lägre belopp än vad som kan anses vara rimligt eller någon annan åtgärd vidtagits i uppenbart syfte att minska skatten, får det belopp på vilket skatt ska betalas fastställas enligt uppskattning. Här avses även fall där ett skattebelopp som ska återbäras blir större. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll 181 § 1 och 2 mom. i mervärdesskattelagen, vilka för närvarande även tillämpas på skatt på vissa försäkringspremier. Vid förskottsuppbörd och källbeskattning ska bestämmelsen tillämpas på betalaren, vilket klargör rättsläget. Vad gäller tillämpningen på lotteriskatten och apoteksskatten är bestämmelsen ny. 

Om det är uppenbart att skatten ska fastställas enligt det förfarande som avses i 1 mom., ska alla omständigheter som kan påverka sakens bedömning, enligt 2 mom. i paragrafen, prövas omsorgsfullt och den skattskyldige ska ges tillfälle att lämna en utredning om de konstaterade sakförhållandena. Lämnar den skattskyldige då inte en utredning om att den rättsliga form som har getts förhållandet eller åtgärden motsvarar sakens egentliga natur eller syfte eller att åtgärden inte har vidtagits i uppenbart syfte att uppnå befrielse från skatt, ska Skatteförvaltningen fastställa skatten på det sätt som avses i 1 mom. Vad gäller ordalydelsen motsvarar 2 mom. i paragrafen 28 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

3 kap. Skatteperioder

11 §.Skatteperiod. I paragrafen föreskrivs det om skatteperioden, dvs. den tidsperiod för vilken skatten deklareras och betalas. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska skatteperioden liksom för närvarande i regel vara en kalendermånad. Paragrafens 2, 3 och 4 mom. innehåller undantag från denna huvudregel. 

Enligt 2 mom. är skatteperioden vid mervärdesbeskattningen för en fysisk person, ett dödsbo eller en sammanslutning som bedriver primärproduktion och för en upphovsman till ett konstverk enligt 79 c § i mervärdesskattelagen som inte bedriver annan mervärdesskattepliktig verksamhet ett kalenderår. 

Enligt 3 mom. ska skatteperioden vid mervärdesbeskattningen för de renbeteslagsgrupper som avses i 13 c § 1 mom. i mervärdesskattelagen även framöver vara ett renskötselår. 

Enligt 4 mom. ska skatteperioden för apoteksskatten vara ett kalenderår. 

I 5 mom. definieras vad som i denna paragraf ska avses med primärproduktion och jordbruk. Definitionerna motsvarar de definitioner som används i mervärdesskattelagen. 

12 §.Valfria skatteperioder. En annan skatteperiod än de som anges i 11 § får tillämpas av en mervärdesskattskyldig, en arbetsgivare som regelbundet betalar lön eller en betalare som inte är en arbetsgivare som regelbundet betalar lön, men bara om vissa villkor uppfylls. Likaså får en fysisk person som bedriver primärproduktion, ett dödsbo eller en sammanslutning eller en upphovsman till ett konstverk enligt 79 c § i mervärdesskattelagen övergå till en valbar, kortare skatteperiod. Möjligheten att välja skatteperiod ska inte gälla mervärdesbeskattningen av renbeteslagsgrupper eller beskattningen av en arbetsgivare som betalar lön tillfälligt, och den ska inte heller gälla apoteksskatten, lotteriskatten eller försäkringspremieskatten. 

Om förlängda skatteperioder föreskrivs för närvarande i 162 a § 2, 3 och 5 mom. i mervärdesskattelagen och i 32 § 4 och 6 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Enligt mervärdesskattelagen och lagen om förskottsuppbörd ska den som är skattskyldig i mervärdesbeskattningen och den som gör en betalning, om angivna villkor är uppfyllda tillämpa en förlängd skatteperiod om den inte ansöker om att få tillämpa en kortare skatteperiod. Enligt förslaget ska skatteperioden för en skattskyldig i mervärdesbeskattningen och en betalare i första hand vara en kalendermånad. En skattskyldig i mervärdesbeskattningen eller en betalare som uppfyller villkoren ska i fortsättningen på ansökan få tillämpa en längre skatteperiod. 

Gränsen för tillämpning av kalenderårskvartalsförfarandet ska enligt förslaget höjas från 50 000 euro till 100 000 euro. Gränsen ska liksom för närvarande bestämmas enligt den omsättning under ett kalenderår som avses i 4 kap. 1 § i bokföringslagen eller motsvarande avkastning. Gränsen för kalenderårsförfarandet ska höjas till 30 000 euro. Dessutom ska det nuvarande kravet om en enhetlig deklarationsperiod avskaffas, det vill säga skatteperioderna för mervärdesskatt och arbetsgivarprestationer ska inte längre vara knutna till varandra, utan de ska kunna ha olika längd. 

Enligt 1 mom. ska en skattskyldig, en arbetsgivare som regelbundet betalar lön och en annan betalare, utom en arbetsgivare som tillfälligt betalar lön, på ansökan kunna välja ett kalenderårskvartal som skatteperiod vid mervärdesbeskattningen, om den skattskyldiges omsättning under ett kalenderår eller motsvarande avkastning är högst 100 000 euro. Bestämmelsen ska inte tillämpas på en arbetsgivare som betalar lön tillfälligt. 

I mervärdesbeskattningen får en skattskyldig vars omsättning eller motsvarande avkastning under ett kalenderår är högst 30 000 euro, enligt 2 mom., på ansökan tillämpa skatteperioden ett kalenderår. 

Enligt 3 mom. ska en renbeteslagsgrupp inte som nu kunna välja skatteperioden kalenderårskvartal eller kalenderår. Skatteperioden i mervärdesbeskattningen ska för en renbeteslagsgrupp alltid vara ett renskötselår. 

I 4 mom. föreskrivs det närmare om vad som avses med kalenderår i 1 och 2 mom. Definitionen stämmer överens med 162 a § 5 mom. i mervärdesskattelagen och 32 § 6 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Avgörande är omsättningen eller motsvarande avkastning under det kalenderår då skatteperioden i fråga tillämpas. 

13 §.Ändring av skatteperioden. Enligt paragrafen får en mervärdesskattskyldig eller en betalare som tillämpar en längre skatteperiod alltid på ansökan börja tillämpa en kortare skatteperiod. Även en fysisk person, ett dödsbo eller en sammanslutning som bedriver primärproduktion eller en upphovsman till ett konstverk enligt 79 c § i mervärdesskattelagen som inte bedriver annan mervärdesskattepliktig verksamhet får på ansökan övergå från skatteperioden kalenderår till skatteperioden kalenderårskvartal eller kalendermånad. Bestämmelsen motsvarar 162 b § 1 och 2 mom. i gällande mervärdesskattelag. 

14 §.Tillämpning av skatteperioden. I paragrafen föreskrivs det om när den längre eller kortare skatteperioden ska börja tillämpas. 

När den nya skatteperiod som grundar sig på ansökan är längre än den gamla tillämpas den från ingången av det kalenderår som följer på ansökan. När den är kortare tillämpas den från ingången av den korta skatteperiod som följer på ansökan. Såväl vid övergång till en kortare som vid övergång till en längre skatteperiod eller deklarationsperiod tillämpas den nya skatteperioden eller deklarationsperioden för närvarande från ingången av det kalenderår som följer på ansökan. 

Ansökan om att få tillämpa en längre skatteperiod ska lämnas före utgången av föregående kalenderår. Ansökan om ändring av skatteperioden görs på en blankett som är fastställd av Skatteförvaltningen. 

Om en betalare eller en mervärdesskattskyldig har en räkenskapsperiod som inte sammanfaller med kalenderåret, har detta ingen betydelse för när den valda skatteperioden börjar tillämpas, eftersom de möjliga skatteperioderna är en kalendermånad, ett kalenderårskvartal och ett kalenderår. 

I 2 mom. finns det bestämmelser om det fall då en mervärdesskattskyldig eller en betalare på basis av en ansökan som lämnas in när verksamheten inleds tillämpar en valbar skatteperiod från start. Bestämmelsen stämmer överens med 162 b § 1 mom. i mervärdesskattelagen och 33 a § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Ansökan om att ändra deklarations- och betalningsperioden när verksamheten inleds kan göras på Företags- och organisationsdatasystemets blankett för etableringsanmälan eller på en separat blankett som fastställts av Skatteförvaltningen. 

I 3 mom. föreskrivs det att den valda skatteperioden ska tillämpas i minst ett år innan den får ändras. Den kortaste tillåtna tillämpningstiden för en vald skatteperiod förkortas alltså från tre på varandra följande kalenderår till ett kalenderår. 

15 §.Ändring av skatteperioden då förutsättningar saknas. Paragrafen föreskriver om fall där skatteperioden ändras utan användning av rätten att välja skatteperiod. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak 162 c § i mervärdesskattelagen och 33 § i lagen om förskottsuppbörd. 

Enligt 1 mom. ska en mervärdesskattskyldig eller en betalare som tillämpar en förlängd skatteperiod utan dröjsmål underrätta Skatteförvaltningen, om villkoren för att tillämpa en längre skatteperiod sannolikt inte kommer att uppfyllas under kalenderåret eller det följande kalenderåret. Villkoren för att en längre skatteperiod ska kunna tillämpas kan upphöra att vara uppfyllda antingen därför att den övre gränsen för omsättningen eller motsvarande avkastning under kalenderåret överskrids eller därför att den skattskyldige är en primärproducent eller upphovsman till ett konstverk enligt 11 § 2 mom. och börjar bedriva annan mervärdesskattepliktig verksamhet. 

Paragrafens 2 mom. gäller det fall där en mervärdesskattskyldig eller en betalare på eget initiativ lämnar en anmälan om att villkoren för att en längre skatteperiod ska kunna tillämpas inte är uppfyllda under det aktuella kalenderåret. Skatteförvaltningen ändrar den skattskyldiges skatteperiod till en kortare från ingången av den kortare skatteperiod under vilken anmälan har lämnats. Inget särskilt beslut meddelas när den skattskyldige går över till en kortare skatteperiod efter egen anmälan. 

I 3 mom. föreskrivs det om situationer där Skatteförvaltningen på något annat sätt än enligt en anmälan av den skattskyldige konstaterar att förutsättningarna för tillämpning av en längre skatteperiod inte längre är uppfyllda. I så fall tillämpas en skatteperiod som motsvarar de korrekta uppgifterna från ingången av kalenderåret då konstaterandet gjordes. Bestämmelsen stämmer överens med 162 c § 3 mom. i mervärdesskattelagen och 33 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd. 

I 4 mom. bemyndigas Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om tidpunkten då de skatteperioder som avses i 2 och 3 mom. ändras. Bestämmelsen stämmer överens med gällande mervärdesskattelag och lag om förskottsuppbörd. 

Enligt 5 mom. får Skatteförvaltningen av kontrollorsaker bestämma att ett nytt företags skatteperiod ska vara en kalendermånad i högst ett år räknat från den dag företaget inledde sin verksamhet. Bestämmelsen möjliggör prövning i situationer där företaget är utsatt för någon annan faktor som ökar skatterisken än skatteförsummelser, vilka hanteras med det förfarande som föreskrivs i 6 mom. 

I 6 mom. föreskrivs det om fall där Skatteförvaltningen ska ha rätt att bestämma att en mervärdesskattskyldig eller en betalare ska gå över från en längre skatteperiod till en skatteperiod på en kalendermånad eller låta bli att godkänna dennes ansökan om att få tillämpa en längre skatteperiod. Som skatteperiod betraktas då en kalendermånad retroaktivt från ingången av kalenderåret. Bestämmelsen motsvarar 162 c § 4 mom. i mervärdesskattelagen och 33 § 4 mom. i lagen om förskottsuppbörd. 

För att kunna trygga förutsättningarna för skattekontrollen och förebygga skattebedrägerier måste Skatteförvaltningen effektivt kunna förhindra missbruk av förlängda skatteperioder. Därför ska en skattskyldig förlora sin rätt att tillämpa en längre skatteperiod om den skattskyldige väsentligt försummar eller på grunder som avses i 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan antas väsentligt försumma sina skyldigheter enligt 2 mom. i den aktuella paragrafen i fråga om beskattningen. Villkoren är således de samma som för att avföra den skattskyldige ur förskottsuppbördsregistret eller vägra denne registrering. 

Den skattskyldige ska dessutom kunna förlora sin rätt att tillämpa en längre skatteperiod om han eller hon på grunder som motsvarar dem som nämns i 26 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan antas väsentligt försumma sina skyldigheter i fråga om beskattningen enligt 26 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd. Bestämmelsen ger till exempel Skatteförvaltningen rätt att fastställa skatteperioden till en kalendermånad för en skattskyldig som står i nära samröre med näringsidkare som har försummat skatteåtaganden i utlandet och som därför kan antas väsentligt försumma sina skatteåtaganden i Finland. Momentet kan tillämpas exempelvis när den skattskyldige har låtit bli att lämna den anmälan som avses i 15 § eller uppenbart har lämnat den för sent och försummelsen är väsentlig. Försummelsen behöver inte gälla en skatt som hör till tillämpningsområdet för denna lag, utan Skatteförvaltningen kan även beakta försummelser som gäller andra skatter. 

Bestämmelser om Skatteförvaltningens skyldighet att meddela beslut i de fall som avses i 3, 5 och 6 mom. ovan ingår i 52 § 2 mom. och 53 §. 

4 kap. Den skattskyldiges deklarationsskyldighet

16 §.Skyldighet att lämna skattedeklaration. Enligt paragrafen ska den skattskyldige lämna en skattedeklaration för varje skatteperiod. Uppgifter som gäller skatten för den aktuella skatteperioden ska lämnas genom en skattedeklaration som är fastställd av Skatteförvaltningen. 

17 §.Sista inlämningsdag för skattedeklarationen. Paragrafen innehåller bestämmelser om de sista inlämningsdagarna för skattedeklarationer. De sista inlämningsdagarna för skattedeklarationer ska i huvudsak förbli oförändrade. Bestämmelsen harmoniserar sista inlämningsdagen för skattedeklarationer som lämnas in elektroniskt och skattedeklarationer som lämnas in på papper. 

Enligt 1 mom. ska skattedeklarationen för en skatteperiod i regel lämnas senast på den allmänna förfallodagen i kalendermånaden efter skatteperioden. Genom bestämmelsen ändras sista inlämningsdagen för arbetsgivare som betalar sjöarbetsinkomst. I dag ska en arbetsgivare som betalar sjöarbetsinkomst lämna sin deklaration senast på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden i fråga. Löner för arbete till lands och till sjöss deklareras för närvarande skilt. I fortsättningen ska alla löner av vilka förskottsinnehållning tas ut deklareras inom samma tidsfrist, på samma blankett och som en summa. Även de löner av vilka källskatt tas ut ska deklareras på detta sätt. 

Enligt 2 mom. ska en mervärdesskattskyldig, en betalare som tillämpar kalenderårskvartalsförfarandet och en lotteriskattskyldig lämna skattedeklaration för en skatteperiod senast på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden. 

Bestämmelsen innebär en ändring av tidpunkten för deklaration av den skatt som ska betalas av den som köper ett sådant nytt transportmedel som avses i 26 d § 1 mom. i mervärdesskattelagen när köparen inte är skattskyldig enligt mervärdesskattelagen för annan verksamhet och 148 a § i mervärdesskattelagen inte ska tillämpas på köparen. Skatten som ska betalas för förvärv av ett nytt transportmedel ska deklareras vid samma tidpunkt som skatt på andra gemenskapsinterna förvärv. Om ett nytt transportmedel har köpts och tagits emot i februari, måste skattedeklarationen lämnas senast på den allmänna förfallodagen i maj. Om köparen däremot får räkningen redan i februari, ska skattedeklarationen lämnas senast på den allmänna förfallodagen i april. Den sista inlämningsdagaren för deklaration och betalning ska sammanfalla. 

I 3 mom. i paragrafen ingår en undantagsregel som ska tillämpas på mervärdesskatt som betalas för en skatteperiod på ett kalenderår samt på apoteksskatten. De skattskyldiga som berörs av detta ska lämna skattedeklarationen för skatteperioden senast den sista februari året efter skatteperioden. 

18 §.Förfarandet när skattedeklarationer lämnas in. Enligt 1 mom. ska skattedeklarationen lämnas elektroniskt. Bestämmelsen gäller deklaration av skatter som görs på eget initiativ enligt denna lag. 

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen likväl när särskilda skäl föreligger kunna ge den skattskyldige tillstånd att lämna deklarationen med en pappersblankett. Som särskilt skäl kan betraktas fall där det inte är skäligt att kräva att deklarationen lämnas elektroniskt, till exempel när en fysisk person, ett dödsbo, en tillfällig arbetsgivare eller en utlänning inte har någon möjlighet att lämna en elektronisk skattedeklaration. 

För närvarande gäller den obligatoriska elektroniska deklarationen bara sjöarbetsinkomster. Enligt förslaget ska Skatteförvaltningen av särskilda skäl även kunna godkänna att en deklaration som gäller en sjöarbetsinkomst lämnas med en pappersblankett. 

19 §.Tidpunkten då skattedeklarationen lämnas in. Enligt 1 mom. i paragrafen ska en deklaration anses vara inlämnad när den har kommit in till Skatteförvaltningen. 

Enligt 2 mom. finns bestämmelser om tidpunkten då elektroniska deklarationer kommer in i 10 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet och om tidpunkten då deklarationer på papper kommer in i 18 § i förvaltningslagen. En elektronisk deklaration anses enligt dessa ha kommit in till en myndighet när det finns tillgängligt för myndigheten i en mottagaranordning eller ett datasystem på ett sådant sätt att meddelandet kan behandlas. Kan ankomsttidpunkten inte utredas, anses deklarationen ha kommit in vid den tidpunkt då det har avsänts, förutsatt att en tillförlitlig utredning om avsändningstidpunkten kan läggas fram. En deklaration som lämnas elektroniskt kan därför i praktiken lämnas även under den allmänna förfallodagen. 

En deklaration på pappers anses ha kommit in den dag då den har getts in till skattemyndigheten. Som ankomstdag för en handling som har sänts per post betraktas den dag då handlingen har kommit till myndighetens postbox eller då myndigheten har lämnats ett meddelande om att försändelsen har kommit in till ett postföretag. 

Eftersom det föreslås att deklarationer på papper inte längre ska ha en tidigare inlämningsdag än elektroniska deklarationer, är det inte nödvändigt att i denna lag ta med den nuvarande bestämmelsen om att Skatteförvaltningen senarelägger inlämningsdagen när färre än fyra vardagar som ska betraktas som arbetsdagar infaller mellan den sjunde dagen i månaden och den sista dagen i den föregående månaden. 

20 §.Ansvariga för deklarationsskyldigheten. För närvarande föreskrivs det om ansvaret för att deklarationsskyldigheten uppfylls i 166 § i mervärdesskattelagen. I övriga lagar som hör till tillämpningsområdet för denna lag finns det inga uttryckliga bestämmelser om ansvaret för att skyldigheten uppfylls. Ansvarsbestämmelserna ska utvidgas och göras enhetligare så att de gäller alla skatter och avgifter som hör till lagens tillämpningsområde. 

I 1 mom. föreskrivs det om vem som för den deklarationsskyldiges räkning ska ansvara för att deklarationsskyldigheten uppfylls. Till sitt innehåll motsvarar momentet 166 § 2 ja 3 mom. i mervärdesskattelagen kompletterade med bestämmelserna om sammanslutningar i 4 § i inkomstskattelagen och bestämmelserna om samfällda förmåner i 5 § i samma lag. Enligt förslaget ska de nuvarande begreppen förmyndare och god man ersättas med begreppet intressebevakare. Bestämmelser om intressebevakare finns i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). 

I 2 mom. föreskrivs det om ett ombuds ansvar när det gäller en utlännings deklarationsskyldighet i fråga om mervärdesskatt. Ombudet ska liksom för närvarande även svara för att deklarationsskyldigheten uppfylls. Bestämmelsen motsvarar 166 § 4 mom. i mervärdesskattelagen. 

21 §.Tilläggsuppgifter och verifikationer. Paragrafen innehåller bestämmelser om att lämna kompletterande uppgifter och förete verifikationer som motsvarar 11 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Den skattskyldige åläggs att lämna kompletterande uppgifter och förete verifikationer som behövs när en skatt fastställs, när ett beslut rättas eller när ändring har sökts. I en del av de lagar som hör till tillämpningsområdet för denna lag ingår för närvarande inga bestämmelser om kompletterande uppgifter som ska lämnas när ändring söks, utan bestämmelser om förfarandet finns bara i förvaltningsprocesslagen, som är en allmän lag. Enligt 33 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen ska besvärsmyndigheten se till att ärendet blir utrett och vid behov be parterna om behövlig tilläggsutredning. 

22 §.Inlämnande av skattedeklaration när skatteperioden ändras. I paragrafens 1 mom. bestäms det när en skattedeklaration ska lämnas vid övergång till en kortare skatteperiod under pågående skatteperiod.  

Enligt lagförslaget ska en skattskyldig vars skatteperiod förkortas mitt under en skatteperiod på det sätt som avses i 13 § eller 15 § 2 mom., lämna en skattedeklaration för den skatteperiod som föregick ändringen senast på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter den sista kalendermånaden i den del av skatteperioden som föregick ändringen. 

Om en mervärdesskattskyldig vars skatteperiod är ett kalenderårskvartal ansöker om att få gå över till en deklarationsperiod på en månad från ingången av juni enligt 13 § och lämnar sin ansökan i maj, ska den skattskyldige lämna en skattedeklaration för den del av skatteperioden som föregår ändringen, dvs. för tiden från den första april till den sista maj, senast på den allmänna förfallodagen i juli. 

I 2 mom. i paragrafen föreskrivs det om deklaration av skatt i fall där en primärproducent, en person som är skyldig att betala apoteksskatt eller en mervärdesskattskyldig som valt kalenderårsförfarandet upphör med sin verksamhet under en pågående skatteperiod. I så fall anses det att skatteperioden avslutas den dag då verksamheten upphör, och skattedeklarationen ska lämnas på den allmänna förfallodagen i den andra månaden efter den månad då verksamheten upphörde. 

23 §.Avbrott i verksamheten. I paragrafen föreskrivs det om den skattskyldiges skyldighet att lämna skattedeklaration när ingen skattepliktig verksamhet bedrivs under skatteperioden. Bestämmelserna motsvarar 162 § 3 mom. i mervärdesskattelagen och 32 § 5 mom. i lagen om förskottsuppbörd. 

I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten att lämna en skattedeklaration för mervärdesskatt, försäkringspremieskatt och apoteksskatt också för en period då verksamheten är avbruten. 

I 2 mom. föreskrivs det om den skyldighet att lämna en anmälan som gäller en arbetsgivare som regelbundet betalar lön när arbetsgivaren inte har betalat lön och inte heller gjort andra betalningar. 

Enligt 3 mom. ska deklaration och anmälan enligt 1 och 2 mom. kunna lämnas på förhand för högst sex kalendermånader. 

24 §.Skattegranskning. I paragrafen ingår det bestämmelser om den skattskyldiges skyldighet att visa upp sin bokföring och annat material som hör till verksamheten för granskning. 

Paragrafens 1 mom. är samstämmigt med motsvarande bestämmelse i mervärdesskattelagen och lagen om beskattningsförfarande. Skyldigheten att visa upp material för granskning ska gälla såväl skattegranskningar som annan skattekontroll. 

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att visa upp material som lagras elektroniskt utomlands i överensstämmelse med 169 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. 

I 3 mom. föreskrivs det, i överensstämmelser med 37 § 1 mom. i den nuvarande lagen om förskottsuppbörd, att den som gör en betalning är skyldig att visa upp det material som en betalningsmottagare har lämnat honom och som gäller förskottsinnehållning. Enligt bestämmelsen är likaså var och en som innehar material som gäller förskottsinnehållning eller källskatt och som behövs för skattegranskningen skyldig att visa upp det för granskning. En bank som har verkställt förskottsinnehållning på ränta, eftermarknadsgottgörelse eller någon annan betalning som den har förmedlat, kan till exempel ha material om förskottsinnehållningen som betalningsmottagaren har lämnat. Sådant material kan även ett kontoförande institut som förmedlar dividend till en allmänt eller begränsat skattskyldig inneha. Även i dessa fall ska materialet på begäran visas upp för granskning. I bestämmelsen nämns också material som gäller källskatt skilt. 

I 4 mom. föreskrivs det om tidpunkten då en skattegranskning inleds. Skatteförvaltningen ska ge den skattskyldige förhandsmeddelande om platsen för skattegranskningen och om tidpunkten då den inleds, om inte särskilda omständigheter föranleder ett annorlunda förfarande. Dessa särskilda omständigheter under vilka inget förhandsmeddelande behöver lämnas kan till exempel vara en misstanke om att material kommer att ändras eller förstöras före granskningen. Även ett behov att utreda affärsverksamhetens verkliga art och omfattning, personalens storlek eller bokförda kassahändelser kan utgöra en grund för att inte informera om granskningen på förhand. Bestämmelsen motsvarar en bestämmelse i gällande förordning om beskattningsförfarande. 

I 5 mom. föreskrivs det om Skatteförvaltningens skyldighet att upprätta en skattegranskningsberättelse, om inte särskilda skäl föranleder något annat. Berättelsen behöver exempelvis inte upprättas när de som utför granskningen inte upptäcker sådana fel eller brister som inverkar på beskattningen. Vad gäller innehållet motsvarar bestämmelsen 169 § 3 mom. i mervärdesskattelagen. 

Enligt 6 mom. ska närmare bestämmelser förfarandet vid en skattegranskning och om det material och den egendom som uppvisas utfärdas genom förordning av statsrådet. 

25 §.Rättelse av fel i skattedeklarationen. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur den skattskyldige ska rätta ett fel i skattedeklarationen. Enligt lagförslaget ska den skattskyldige kunna rätta ett fel i sin skattedeklaration endast på det sätt som anges i denna paragraf. För att göra förfarandet enhetligt frångås den ansökning om återbäring som nämns i 191 b § mom. i mervärdesskattelagen. 

Det är viktigt med hänsyn till skattekontrollen att Skatteförvaltningen för varje skatteperiod har korrekta uppgifter om skattebelopp som inte är ringa. I nuläget har den skattskyldige kunnat rätta ett fel i mervärdesbeskattningen som varit till nackdel för den skattskyldige under räkenskapsperioden oavsett beloppet genom att dra av skatten i fråga under de följande skatteperioderna och i förskottsuppbörden genom att dra av det deklarerade innehållna belopp som överskrider det korrekta från ett belopp som ska deklareras under samma kalenderår. Enligt förslaget ska dessa förfaranden inte längre vara möjliga. 

Enligt 1 mom. ska den skattskyldige korrigera ett fel i skattedeklarationen genom att lämna en rättelsedeklaration för skatteperioden i fråga. 

I 2 mom. föreskrivs det om ett nytt och enklare rättelseförfarande enligt vilket rättelsen av ett obetydligt fel inte behöver göras i en deklaration som gäller den månad som felet hänför sig till. Bestämmelsen tillämpas på fel som har liten ekonomisk betydelse oberoende av om de är till fördel eller nackdel för den skattskyldige. För närvarande måste en sådan ändring där den skattskyldige deklarerar mera skatt som ska betalas hänföras till den skatteperiod som felet gäller. 

Den skattskyldige får enligt det förenklade rättelseförfarandet rätta ett fel i skattedeklarationen som är av ringa ekonomisk betydelse genom att ändra skattebeloppet eller en annan uppgift som ska deklareras för de följande skatteperioderna på motsvarande sätt. Den skattskyldige ska rätta felet utan ogrundat dröjsmål i den skattedeklaration som lämnas in senast på den sista inlämningsdagen för skattedeklarationer i månaden efter den månad då felet upptäcktes. Felet ska rättas oberoende av om den skattskyldige har andra uppgifter som ska lämnas genom deklarationen i fråga. 

Exempel: En skattskyldig vars skatteperiod är en kalendermånad upptäcker i maj 2018 ett litet fel i deklarationen för november 2017 som är till fördel för den skattskyldige. Den skattskyldige behöver inte hänföra ändringen av felet till november 2017, utan felet får rättas i den skattedeklaration som lämnas in senast på den allmänna förfallodagen i juni 2018, och rättelsen anses då gjord utan ogrundat dröjsmål. 

Skatteförvaltningen får likväl av särskilda skäl som sammanhänger med behov inom skattekontrollen hänföra rättelsen också av ett fel som är av ringa ekonomisk betydelse till rätt skatteperiod. Så kan det gås tillväga till exempel om den skattskyldige utnyttjar det förenklade rättelseförfarandet i oärligt syfte. Skatteförvaltningen ska alltid hänföra en rättelse till rätt skatteperiod också i det fall då den inte godkänner den rättelse av felet som den skattskyldige har deklarerat. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 21 § 2 mom. i gällande lag om förskottsuppbörd. Enligt det momentet får rättelse av en överdeklarerad förskottsinnehållning göras efter utgången av kalenderåret bara om årsdeklarationen har rättats på motsvarande sätt. Det här beror på att förskottsinnehållningen är knuten till personbeskattningen, för vilken skatteåret är ett kalenderår. Även när källskatten eller arbetsgivares sjukförsäkringsavgift rättas, krävs det liksom i dag att årsdeklarationen rättas. 

Exempel: En betalare upptäcker i november 2018 ett litet fel i förskottsinnehållningen för oktober 2017, vilket innebär att den deklarerade förskottsinnehållningen var större än det innehållna beloppet. Rättelsen av felet behöver inte hänföras till oktober 2017, utan felet får rättas i den skattedeklaration som lämnas in senast på den allmänna förfallodagen i december 2018, och rättelsen anses då gjord utan ogrundat dröjsmål. Eftersom felet upptäcks först efter utgången av kalenderåret, är ett villkor för att felet ska kunna rättas att anteckningarna i årsdeklarationen för år 2017 enligt i 15 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande har rättats. 

Enligt 4 mom. är tidsfristen för rättelse lika lång som den allmänna tidsfristen för fastställande av skatt. Den skattskyldige måste alltså rätta felet inom tre år från den tidpunkt som avses i 4 §. 

I praktiken förlängs tidsfristen för rättelse av fel en aning för de mervärdesskattskyldiga vars räkenskapsperiod vid beskattningen inte är ett kalenderår och vars skatteperiod är en kalendermånad. För närvarande ska rättelsen göras inom tre år från räkenskapsperiodens slut. 

Tidsfristen för rättelse av en överdeklarerad förskottsinnehållning blir kortare. I dag kan en överdeklarerad förskottsinnehållning rättas inom sex år räknat från utgången av det år då förskottsinnehållning har överdeklarerats. 

Tidsfristen för rättelse av fel förkortas också för dem som är skyldiga att betala lotteriskatt och för dem som är skyldiga att uppbära källskatt på ränteinkomster. I dag ska felet rättas inom de första fem kalenderåren efter att skatten har betalts. 

I 5 mom. bemyndigas Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om när ett fel ska betraktas som ringa och om övriga förfaranden som ska iakttas när fel rättas. 

26 §.Den skattskyldiges bokföring. I paragrafen föreskrivs det om hur en skattskyldig ska lägga upp sin bokföring med beaktande av fastställandet av skatt och om en betalares skyldighet att ha lönebokföring. Den skattskyldiges skyldighet i fråga om bokföringen är en skyldighet som kompletterar den allmänna bokföringsskyldighet som anges i bokföringslagen. 

Enligt 1 mom. ska bokföringen läggas upp så att de uppgifter som behövs för att fastställa skatten kan fås ur den. Den föreslagna bestämmelsen har en motsvarighet i 209 § 1 mom. i mervärdesskattelagen och i 19 § i lotteriskattelagen. 

I 2 mom. finns en precisering som gäller mervärdesskatten. Enligt denna ska bokföringen av de affärshändelser som inverkar på beloppet av den skatt som ska betalas och dras av basera sig på sådana verifikationer som avses i bokföringslagen, med ytterligare beaktande av vad som föreskrivs om verifikationer i mervärdesskattelagen. Motsvarande bestämmelse ingår i 209 § 1 mom. i mervärdesskattelagen. 

I 3 mom. föreskrivs det att en bokföringsskyldig betalare ska ha lönebokföring över betalningar som omfattas av förskottsinnehållning, källskatt, källskatt på löneinkomst och slutlig löneskatt samt över arbetsgivares sjukförsäkringsavgifter. Bestämmelsen motsvarar 36 § i lagen om förskottsuppbörd och 7 a § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. 

Enligt 4 mom. ska närmare bestämmelser om en skattskyldigs bokföring utfärdas genom förordning av statsrådet. 

27 §.Anteckningsskyldighet. Skyldigheten att göra anteckningar gäller skattskyldiga som inte är bokföringsskyldiga. Bestämmelser om sådana anteckningar ingår i 209 § 2 mom. i mervärdesskattelagen, 36 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd och 19 § i lotteriskattelagen. Anteckningsskyldigheten ska enligt den föreslagna lagen utvidgas så att den omfattar alla skatter och avgifter som hör till denna lags tillämpningsområde. 

Enligt 1 mom. ska den anteckningsskyldige föra sådana anteckningar att de uppgifter som behövs för att fastställa skatten kan fås ur dem. Bestämmelsen motsvarar en bestämmelse i 209 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. 

Enligt 2 mom. ska anteckningarna basera sig på daterade och numrerade verifikationer med beaktande av vad som föreskrivs om verifikationer i mervärdesskattelagen. Också denna bestämmelse har en motsvarighet i 209 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. 

I 3 mom. föreskrivs det att en betalare som inte är bokföringsskyldig ska föra anteckningar över betalningar som omfattas av förskottsinnehållning, källskatt på löneinkomst, och slutlig löneskatt samt om arbetsgivares sjukförsäkringsavgifter. Bestämmelsen motsvarar 36 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd och 7 a § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. 

I 4 mom. bemyndigas Skattestyrelsen att meddela närmare föreskrifter om de aktuella anteckningarna. Genom bestämmelsen blir bemyndigandena att utfärda rättsnormer enhetligare. Närmare bestämmelser om anteckningarna ska inte längre meddelas i förordningen om förskottsuppbörd och förordningen om arbetsgivares socialskyddsavgift utan genom beslut av Skatteförvaltningen. När det gäller mervärdesskattelagen utfärdas närmare bestämmelser om anteckningarna redan nu genom beslut av Skatteförvaltningen. Regleringen motsvarar på denna punkt lagen om beskattningsförfarande. 

28 §.Förvaring av verifikationer, anteckningar och lönebokföring. Paragrafen anger hur lång tid verifikationer, anteckningar och lönebokföring ska förvaras. Bestämmelsen om förvaring av verifikationer tillämpas om inte något annat föreskrivs någon annanstans. I mervärdesskattelagen finns det till exempel flera bestämmelser om hur länge fakturor och verifikationer måste förvaras, och de ska tillämpas i första hand. Med hänsyn till klarheten i författningsstrukturen ska de bestämmelserna inte flyttas till denna lag. 

I 1 mom. föreskrivs det att en bokföringsskyldig ska förvara verifikationer i sex år från den tidpunkt som avses i 4 §. När hela lagstiftningen om tidsfrister som tillämpas vid rättelser som görs till den skattskyldiges nackdel betraktas, framgår det att den skattskyldige är skyldig att visa upp sina verifikationer för granskning även efter den allmänna tidsfristen på tre år. 

I 2 mom. föreskrivs det hur länge en anteckningsskyldig ska förvara anteckningar och verifikationer. Anteckningar och verifikationer ska enligt förslaget förvaras i sex år från den tidpunkt som avses i 4 §. 

I 3 mom. finns det en specialbestämmelse om en avvikande förvaringstid för lönebokföring, vilken ska vara tio år räknat från utgången av räkenskapsperiodens. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 36 § i lagen om förskottsuppbörd. Bestämmelsen ska förutom betalningar som görs enligt lagen om förskottsuppbörd även gälla arbetsgivares sjukförsäkringsavgift och betalning av källskatt. 

I 4 mom. i paragrafen bemyndigas Skatteförvaltningen att meddela närmare föreskrifter om förvaring av verifikationer, anteckningar och lönebokföring. Bestämmelsen motsvarar en bestämmelse i 12 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

5 kap. Utomståendes skyldighet att lämna uppgifter

29 §.Utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om såväl utomståendes som myndigheters allmänna skyldighet att lämna uppgifter. 

I 1 mom. föreskrivs det att det, i fråga om skatter som hör till denna lagstiftnings tillämpningsområde, på utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter ska tillämpas vad som föreskrivs i 15—18 § i lagen om beskattningsförfarande. Bestämmelser motsvarar nuläget i fråga om de lagar som hör till denna lags tillämpningsområde utom mervärdesskattelagen, lagen om skatt på vissa försäkringspremier, lotteriskattelagen och apoteksskattelagen. 

I mervärdesskattelagen och i lagen om skatt på vissa försäkringspremier finns det inga bestämmelser om utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter Förslaget ändrar likväl inte rättsläget i fråga om dessa skatter, eftersom de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande som gäller utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter anger vilka slags uppgifter som omfattas av skyldigheten, och de aktuella skyldigheterna att lämna uppgifter i praktiken inte kan tillämpas vid mervärdesbeskattningen. Inga förändringar i lagen om beskattningsförfarande föreslås.  

I 2 mom. föreskrivs det om den allmänna skyldighet att lämna uppgifter som anges i 11 § i lagen om källskatt på ränteinkomst. Närmare bestämmelser om den allmänna skyldighet att lämna uppgifter som åligger den som är skyldig att uppbära källskatt på ränteinkomster ska inte längre utfärdas genom förordning utan meddelas genom beslut av Skatteförvaltningen i enlighet med 6 mom. Författningsnivån stämmer överens med regleringen av utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter i lagen om beskattningsförfarande. Det finns inte längre behov att i paragrafen föreskriva om ett andelslags skyldighet att ange kontovillkor som tillämpas depositionsverksamheten, eftersom kreditinstitutslagen (610/2014) ska tillämpas på andelslag som bedriver låneaffärsverksamhet efter det att lagen om andelslag har upphävts.  

Enligt 3 mom. ska en arbetsgivare årligen lämna Skatteförvaltningen uppgifter om arbetsgivares sjukförsäkringsavgifter. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 6 § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. Uppgifterna lämnas för närvarande i de specifikationer av betalare och mottagare som ingår i årsdeklarationen, och bestämmelsen ändrar inte det nuvarande förfarandet.  

I 4 mom. föreskrivs det om den skyldighet att lämna uppgifter som åligger den som anordnar ett lotteri. Bestämmelsen motsvarar 23 § i lotteriskattelagen. Den myndighet som beviljar tillstånd att anordna lotteri ska underrätta Skatteförvaltningen om tillståndet.  

I 5 mom. ska det föreskrivas om Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdets skyldighet att lämna Skatteförvaltningen en förteckning över skattskyldiga samt uppgifter om när skattskyldigheten börjar och upphör. Enligt 13 § i läkemedelsförordningen ska den som driver en apoteksrörelse på förhand meddela Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet när han eller hon börjar bedriva verksamhet. Eftersom Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet ska lämna uppgiften om att apoteksverksamhet inleds till Skatteförvaltningen, behöver den skattskyldige inte lämna samma uppgift skilt till två myndigheter. Bestämmelsen inverkar inte på andra skyldigheter att lämna uppgifter i samband med att en person som är skyldig att betala apoteksskatt inleder näringsverksamhet eller genomför ändringar i verksamheten. Uppgifterna om skattskyldighet ska lämnas varje månad. Tillgången till uppgifterna är viktig för att säkerställa att kontrollen av skattedeklarationerna och skattebetalningen är aktuell särskilt när skattskyldigheten upphör, eftersom apoteksskatten det år då verksamheten läggs ner ska deklareras och betalas på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter nedläggningsmånaden. 

Enligt 6 mom. får Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas och om när och hur de ska lämnas. Skatteförvaltningen ska också ha rätt att begränsa skyldigheten att lämna uppgifter i situationer som är av ringa ekonomisk betydelse eller av ringa betydelse för skattekontrollen. Uppgifterna kan också ges i maskinläsbar form. Motsvarande bestämmelse ingår i lagen om beskattningsförfarande. 

30 §.Utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om utomståendes och myndigheters särskilda skyldighet att lämna uppgifter.  

Enligt 1 mom. ska 19 och 20 § i lagen om beskattningsförfarande tillämpas på utomståendes skyldighet all lämna uppgifter i fråga om de skatter som hör till denna lags tillämpningsområde.  

I 37 § i nuvarande lag om förskottsuppbörd finns det en hänvisning till bestämmelserna om skyldigheten att lämna uppgifter i lagen om beskattningsförfarande, varför en utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter när det gäller förskottsuppbörden kommer att behålla nuvarande omfattning.  

Bestämmelser som motsvarar bestämmelserna om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter i lagen om beskattningsförfarande ingår för närvarande i 170 § 1 mom. och 171 § i mervärdesskattelagen. Bestämmelserna i mervärdesskattelagen tillämpas också på försäkringspremieskatten. Vad gäller dessa skatter kommer regleringen av den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter därför att motsvara den nuvarande. Enligt 20 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande ska en statlig myndighet på uppmaning av Skatteförvaltningen för beskattningen ge utlåtanden samt göra beräkningar i frågor inom sitt verksamhetsområde. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i den nuvarande mervärdesskattelagen. Med hänsyn till strävan efter ett enhetligt beskattningsförfarande är det ändamålsenligt att regleringen tillämpas även på mervärdesskatten och försäkringspremieskatten. 

Utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter ska utsträckas till att gälla även den nya apoteksskatten samt lotteriskatten. I den nuvarande lotteriskattelagen finns det inga bestämmelser om den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs det om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter i överensstämmelse med 11 § 1 mom. i lagen om källskatt på ränteinkomst. En räntebetalare ska på uppmaning av Skatteförvaltningen lämna uppgifter om de skattskyldiga som har fått räntor för vilka källskatt inte har tagits ut samt om de räntor som har betalts till dem. I övrigt ska den särskilda skyldigheten att lämna uppgifter enligt lagen om beskattningsförfarande tillämpas på räntebetalare som avses i lagen om källskatt på ränteinkomst med stöd av en hänvisningsbestämmelse i denna lag, vilket står i samklang med 11 § 2 mom. i lagen om källskatt på ränteinkomst.  

I 3 mom. föreskrivs det om den särskilda skyldighet att lämna information som åligger den som säljer investeringsguld vilken det för närvarande föreskrivs om i 170 a § i mervärdesskattelagen.  

I 4 mom. föreskrivs det om postföretags skyldighet att lämna uppgifter på motsvarande sätt som i 170 § 2 mom. i nuvarande mervärdesskattelag. Ordalydelsen ändras dock så att den föråldrade hänvisningen till post- och televerket, som lydde under trafikministeriet, uppdateras. Bestämmelsen ska i stället referera till det postföretag som är skyldigt att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt postlagen.  

31 §.Särskilda bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. I 1 mom. bestäms det vem som ansvarar för att skyldigheten att lämna uppgifter uppfylls. Enligt bestämmelsen ska ansvaret för juridisk persons skyldighet att lämna uppgifter bäras av de personer eller organisationer som är skyldiga att uppfylla den skattskyldiges deklarationsskyldighet. För att skapa ett enhetligt beskattningsförfarande är det ändamålsenligt att tillämpa samma ansvarsskyldighet på skyldigheten att lämna uppgifter som på deklarationsskyldigheten. 

I 2 mom. föreskrivs det att även bestämmelserna om jämförelseuppgiftsgranskning, de särskilda bestämmelserna om lämnande av information och bestämmelserna om försummelseavgifter, granskningsrätt och avgifter i lagen om beskattningsförfarande ska tillämpas på den skyldighet att lämna uppgifter som anges i denna lag. Denna bestämmelse innebär ingen ändring jämfört med nuläget när det i fråga om de lagar på vilka bestämmelserna om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter i lagen om beskattningsförfarande tillämpas. När det gäller lagen om källskatt på ränteinkomst, lotteriskattelagen och apoteksskattelagen är bestämmelsen ny.  

Bestämmelsen om jämförelseuppgiftsgranskning i lagen om beskattningsförfarande svarar mot 169 a § i mervärdesskattelagen. Lagförslagen medför alltså ingen förändring i detta hänseende i fråga om mervärdesskatten och försäkringspremieskatten. Vid jämförelseuppgiftsgranskning tillämpas de förfaranden som anges i 24 § i denna lag. 

I 22 § i lagen om skatteförfarande föreskrivs det att den som är skyldig att lämna uppgifter ska specificera den som uppgifterna gäller och lämna uppgifterna på det sätt som lagen föreskriver. Bestämmelsen utvidgar utomståendes nuvarande skyldighet att lämna uppgifter som rör mervärdesskatten och försäkringspremieskatten.  

I mervärdesskattelagen föreskrivs ingen försummelseavgift för utomstående som inte uppfyller sin skyldighet att lämnas uppgifter. För att göra beskattningsförfarandet enhetligare är det ändamålsenligt att utsträcka den försummelseavgift som nämns i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande till mervärdesskatten och försäkringspremieskatten.  

Bestämmelsen om granskningsrätt i 23 § i lagen om beskattningsförfarande motsvarar 170 § 3 mom. i mervärdesskattelagen. Bestämmelsen i 25 § i lagen om beskattningsförfarande om avgifter för uppgifterna svarar mot 171 a § i mervärdesskattelagen. Regleringen medför därför ingen förändring i fråga om mervärdesskatten och försäkringspremieskatten. 

6 kap. Betalning av skatt

32 §.Betalning av skatt för skatteperioden. I paragrafen föreskrivs det om tidsfristerna för betalning av skatt. Tidsfristerna kommer i huvudsak att bestämmas som i dag. Hur skatterna ska hänföras till skatteperioderna bestäms i tillämpliga skattelagar. Beloppet av den skatt som ska betalas för en skatteperiod fastställs i enlighet med de materiella skattelagarna, och den skattskyldiges betalningsskyldighet inleds på den förfallodag som bestäms enligt denna lag.  

Enligt 1 mom. i paragrafen ska skatten för en skatteperiod betalas senast på den allmänna förfallodagen i kalendermånaden efter skatteperioden. Enligt 2 § 3 punkten i denna lag är den allmänna förfallodagen den 12 dagen i månaden eller, om den dagen inte är en bankdag, närmast följande bankdag.  

Även en arbetsgivare som betalar sjöarbetsinkomst och har skatteperioden en kalendermånad ska betala skatten för en skatteperiod enligt huvudregeln i 1 mom. i paragrafen, dvs. senast på den allmänna förfallodagen i månaden efter skatteperioden. 

Enligt 2 mom. ska mervärdesskatt, skatter och betalningar som betalas av en arbetsgivare enligt 12 § 1 mom. som tillämpar kalenderårskvartalsförfarandet och som regelbundet betalar lön och av någon annan prestationsbetalare, och lotteriskatt, betalas på den allmänna förfallodagen i den andra kalendermånaden efter skatteperioden, liksom nu.  

En förändring jämfört med nuläget är att en arbetsgivare som betalar lön tillfälligt ska betala skatten för en löneperiod på den allmänna förfallodagen i månaden efter skatteperioden, eftersom en icke registrerad arbetsgivare inte längre får tillämpa kalenderårskvartalsförfarandet.  

Dessutom ska en köpare av ett nytt transportmedel enligt 26 d § 1 mom. som inte är skattskyldig för annan verksamhet enligt mervärdesskattelagen och på vilken 148 a § i mervärdesskattelagen inte ska tillämpas, betala katt enligt samma bestämmelser som tillämpas på andra gemenskapsinterna förvärv. Om det nya transportmedlet till exempel har köpts och mottagits i februari, ska skatten betalas på den allmänna förfallodagen i maj. Om köparen däremot får räkningen redan i februari, ska skatten betalas senast den allmänna förfallodagen i april. 

Enligt 3 mom. ska skatten betalas senast den sista dagen i februari under följande kalenderår, om skatteperioden är ett kalenderår. Den föreslagna bestämmelsen ska också gälla apoteksskatten, och den får en tidigare förfallodag än den nuvarande apoteksavgiften har. Reglerna för betalning av apoteksskatten kommer således att vara samstämmiga med reglerna för betalning av övriga skatter som ska betalas på eget initiativ. 

Enligt 4 mom. ska kommuner, församlingar och Folkpensionsanstalten betala innehållna belopp och arbetsgivares sjukförsäkringsavgift på samma sätt som hittills så att de dras av från de belopp som enligt lagen om skatteredovisning redovisas till dessa skattetagare kalendermånaden efter skatteperioden. Med innehållna belopp avses förskottsinnehållning och källskatt.  

33 §.Betalning av skatt när skatteperioden ändras. I paragrafens 1 mom. bestäms det när en skattedeklaration ska lämnas om skatteperioden förkortas under en pågående skatteperiod. Bestämmelser om betalning av skatten när skatteperioden förkortas finns det för närvarande i 147 § 3 mom. och i 12 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd.  

När skatteperioden förkortas mitt under en ska skatteperiod ska förfallodagen för betalning av skatten enligt förslaget vara den allmänna förfallodagendagen i den andra kalendermånaden efter den sista kalendermånaden i den del av skatteperioden som föregick ändringen. Om en mervärdesskattskyldig vars skatteperiod är ett kalenderårskvartal ansöker om att få börja deklarera månadsvis från ingången av juni och lämnar sin ansökan i maj, ska den skattskyldige betala skatten för den del av skatteperioden som föregår ändringen, dvs. för tiden från den första april till den sista maj, senast på den allmänna förfallodagen i juli.  

I 2 mom. föreskrivs det om betalning av skatt i fall där en primärproducent, en person som är skyldig att betala apoteksskatt eller en mervärdesskattskyldig vars skatteperiod är ett kalenderår lägger ned sin verksamhet under en pågående skatteperiod. I så fall anses det att skatteperioden avslutas den dag verksamheten avslutas, och skatten ska betalas senast på den allmänna förfallodagen i den andra månaden efter nedläggningsmånaden. För mervärdesskattskyldiga vars skatteperiod är ett kalenderår regleras saken i dag genom ett beslut av Skatteförvaltningen, varför bestämmelsen inte i detta fall medför någon ändring. När regleringen lyfts till lagnivå, blir förfarandet klarare och enhetligare. 

34 §.Betalning av skatt som Skatteförvaltningen påfört. I paragrafen föreskrivs det hur det bestämmer när en skatt, en skatteförhöjning, en försummelseavgift eller en förseningsavgift som har fastställts av Skatteförvaltningen ska betalas. Skatter eller avgifter som Skatteförvaltningen fastställer i enskilda fall ska betalas på den förfallodag som anges i det aktuella beslutet. Förfallodagen är en allmän förfallodag. Närmare bestämmelser om betalning ska ingå i skatteuppbördslagen. Bestämmelsen stämmer överens med gällande lagstiftning.  

Enligt 2 mom. ska närmare bestämmelser om hur förfallodagen ska bestämmas utfärdas genom förordning av finansministeriet. I förordningen ska det bestämmas på vilken allmän förfallodag efter den tidpunkt då skatten fastställts som en skatt som Skatteförvaltningen fastställt i ett enskilt fall förfaller till betalning. 

7 kap. Påföljdsavgifter

35 §.Förseningsavgift. Enligt 1 mom. ska den skattskyldige åläggas att betala en förseningsavgift, om en skattedeklaration inte har lämnats inom föreskriven tid. En förseningsavgift påförs också om skattedeklarationen rättas med en rättelsedeklaration efter föreskriven tidpunkt. 

Enligt 2 mom. fastställs förseningsavgiften enligt skatteperiod skilt för varje skatteslag som deklareras för sent.  

När förseningsavgiften fastställs betraktas likväl enligt 3 mom. förskottsinnehållning, arbetsgivares sjukförsäkringsavgift och källskatt som hör ihop med arbetsgivarprestationerna som ett skatteslag. Till de förskottsinnehållningar som hör ihop med arbetsgivarprestationerna hör förskottsinnehållning som har verkställts på annat än dividend, överskott från ett andelslag, vinstandel, inkomst av virkesförsäljning, ersättning för arbete som betalts till ett samfund, ett andelslag eller en annan sammanslutning eller ränta som omfattas av förskottsinnehållning Till de källskatter som hör ihop med arbetsgivarprestationer hör andra källskatter än sådan, som har tagits ut på ränta, dividend eller royalty som avses i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst eller källskatt som har tagits ut med stöd av lagen om källskatt på ränteinkomst. Det är nödvändigt att förseningsavgiften fastställs gemensamt för skatter och avgifter som deklareras av en arbetsgivare eller motsvarande betalare. Annars kan det uppkomma situationer där förseningsavgiften blir oskäligt stor med hänsyn till beloppet av den deklarerade skatten eller avgiften.  

Enligt 4 mom. ska den skattskyldige ges tillfälle att lämna en utredning på det sätt som föreskrivs i 7 § innan förseningsavgiften fastställs bara om det är nödvändigt av särskilda skäl. Eftersom grunderna för fastställande av förseningsavgiften inte ger Skatteförvaltningen rätt till prövning och beräkningssättet är schematiskt, finns det i regel inte behov att ordna hörande. Den skattskyldige ska höras till exempel om det finns oklarheter kring när deklarationen har kommit in. Bestämmelsen står i samklang med rådande rättsläge. 

I 5 mom. föreskrivs det att förseningsavgift inte behöver fastställas om skattedeklarationen lämnats för sent på grund av en störning i ett allmänt datanät eller i Skatteförvaltningens elektroniska service. Skatteförvaltningen måste känna till störningen på förhand för att kunna avstå från att påföra förseningsavgiften generellt för alla skattskyldiga. Skatteförvaltningen är för närvarande skyldig att påföra en förseningsavgift alltid när en periodskattedeklaration lämnats för sent. Enligt 44 § i skattekontolagen har Skatteförvaltningen kunnat låta bli att debitera eller driva in förseningsavgift om inlämnandet av en deklaration har fördröjts av skäl som inte han hänföras till den skattskyldige. Förslaget gör det möjligt för Skatteförvaltningen att på förhand avstå från att påföra förseningsavgift i de fall som nämnts ovan. I momentet föreskrivs det också att förseningsavgift inte ska påföras om skatteförhöjning påförs för skatt som deklarerats för sent. I detta avseende står regleringen i samklang med nuläget.  

I 6 mom. föreskrivs det att förseningsavgiften inte är en avdragbar utgift i inkomstbeskattningen, vilket stämmer överens med nuvarande lagstiftning.  

I 7 mom. föreskrivs det om redovisning av förseningsavgiften till skattetagarna. Enligt förslaget ska förseningsavgiften redovisas till skattetagarna i samma proportion som skatt som har deklarerats för sent. Bestämmelsen gör redovisningen av förseningsavgiften till skattetagarna klarare i fall där förseningsavgiften inte har beräknats enligt skattebeloppet.  

36 §.Förseningsavgiftens belopp. Enligt 1 mom. ska förseningsavgiften vara tre euro för varje dag som den första skattedeklarationen för skatteperioden är försenad. De dagar för vilka förseningsavgift tas ut ska räknas på samma sätt som för närvarande, dvs. från dagen efter sista inlämningsdagen för deklarationen till den dag deklarationen lämnas. Med dag avses kalenderdag inklusive veckoslut och söckenhelger. Förseningsavgiften för 45 eller färre kalenderdagar bestäms så att skattebeloppet som ska deklareras inte inverkar på förseningsavgiftens storlek. Förseningsavgiften för 45 dagar blir då 135 euro. Om deklarationen lämnas över 45 dagar efter den sista inlämningsdagen, blir förseningsavgiften 135 euro plus två procent av den skatt som ska betalas enligt deklarationen. Med skatt som ska betalas enligt deklarationen avses vid mervärdesbeskattningen den skatt som ska krediteras, där beloppet av de skatter som ska betalas är större än det skattebelopp som ska dras av och i fråga om övriga skatteslag det skattebelopp som ska betalas. Om beloppet av de skatter som ska betalas är mindre än beloppet av de skatter som ska dras av, och den skattskyldige därför är berättigad till återbäring, tas förseningsavgift grundad på skattebeloppet inte ut. Enligt förslaget ska förseningsavgiftens minimibelopp på fem euro avskaffas. Till skillnad från nuläget kommer förseningsavgiften att kunna vara större än den skatt som angetts i skattedeklarationen. 

Exempel:  

1) Den skattskyldige lämnar inte in sin skattedeklaration inom utsatt tid. Deklarationen lämnas in 50 dagar för sent, och skatten som ska betalas uppgår till 5 000 euro. Förseningsavgiften för 45 dagar är 135 euro, och till detta läggs 2 procent av det skattebelopp som har deklarerats för sent dvs. 100 euro Förseningsavgiften som den skattskyldige ska betala är därför 235 euro. 

2) Den skattskyldige lämnar 50 dagar för sent en skattedeklaration, där den skattskyldige uppger 5 000 euro i mervärdesskatt som ger rätt till återbäring. Förseningsavgiften blir då 135 euro. Ingen förseningsavgift som bestäms enligt skattebeloppet ska i detta fall tas ut, eftersom ingen skatt ska betalas enlig deklarationen. 

I 2 mom. föreskrivs det om den förseningsavgift som påförs på grundval av en rättelsedeklaration. Den förseningsavgift som fastställs på grundval av en rättelsedeklaration som ska lämnas in för skatteperioden är två procent av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent, dvs. av skillnaden mellan det skattebelopp som deklarerats i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som deklarerats tidigare för skatteperioden. 

Den skattskyldige kan likväl rätta en tidigare lämnad skattedeklaration utan förseningsavgift genom att lämna en rättelsedeklaration högst 45 dagar efter sista inlämningsdagen för deklarationen.  

Om det belopp som enligt deklarationen ska återbäras är för stort fastställs förseningsavgiften enligt huvudregeln för skattebetalning, vilket stämmer överens med nuvarande praxis. 

Någon förseningsavgift som grundar sig på skattens storlek ska inte behöva betalas på grund av en rättelsedeklaration där den skattskyldige anger ett belopp som ska återbäras på grund av att skattebeloppet varit för högt eller det belopp som ska återbäras varit för lågt i skattedeklarationen.  

Exempel: 

1) En skattskyldig anger i sin deklaration den 18 mars, sex dagar efter den föreskrivna sista inlämningsdagen, att hon ska betala 5 000 euro i mervärdesskatt. Förseningsavgiften beräknas då för sex dagar och blir 18 euro.  

Den skattskyldiga kompletterar sin tidigare deklaration den 30 mars genom att i en rättelsedeklaration ange det skattebelopp som ska betalas till 7 000 euro. Den skattskyldiga påläggs ingen förseningsavgift, eftersom rättelsedeklarationen har inkommit till Skatteförvaltningen inom 45 dagar från den föreskrivna sista inlämningsdagen för skattedeklarationen.  

Den 30 april kompletterar den skattskyldiga sin tidigare deklaration med en rättelsedeklaration där det skattebelopp som ska betalas anges till 8 000 euro. Skattebeloppet jämförs med det tidigare deklarerade beloppet 7 000 euro. Förseningsavgiften som fastställs är 2 procent av 1 000 euro, det vill säga 20 euro.  

2) En skattskyldig uppger i sin deklaration den 18 mars att han ska betala 5 000 euro i mervärdesskatt för januari. Förseningsavgiften beräknas då för sex dagar och blir 18 euro.  

Den 30 april kompletterar den skattskyldige sin tidigare deklaration genom att ändra skattebeloppet till 4 000 euro. Den skattskyldige påförs ingen förseningsavgift, eftersom skattebeloppet minskar. 

3) En skattskyldig uppger i en deklaration som lämnas före sista inlämningsdagen att han ska betala 1 000 euro i mervärdesskatt för skatteperioden januari. Han kompletterar sin tidigare deklaration den 30 april och anger återbäringen till 1 000 euro, det vill säga den skatt som ska krediteras Skatteförvaltningen sjunker med 2 000 euro. Den skattskyldige påförs ingen förseningsavgift, eftersom skattebeloppet minskar. 

Enligt 3 mom. ska en förseningsavgift som fastställs utifrån skattebeloppet vara högst 15 000 euro per skatteperiod och skatteslag. I detta maximibelopp ska en förseningsavgift som fastställs enligt hur många dagar för sent den första deklarationen lämnats inte inkluderas. Det maximala beloppet uppnås när skatten som deklareras för perioden uppgår till 750 000 euro och deklarationen kommer in mer än 45 dagar för sent. 

Enligt 4 mom. ska en förseningsavgift som fastställs enligt skattebeloppet rättas om det skattebelopp som ska betalas nedsätts till följd av en rättelsedeklaration, skattefastställelse, rättelse av ett beslut eller sökande av ändring eller av någon annan motsvarande orsak. Det här stämmer överens med nuläget. En förseningsavgift som fastställs enligt hur många dagar för sent den första deklarationen lämnats ska inte rättas även om skattebeloppet senare nedsätts på grund av att en rättelsedeklaration lämnas eller den skattskyldige söker ändring eller av motsvarande skäl.  

Om den första deklarationen av mervärdesskatten för en viss månad till exempel har lämnats före den sista inlämningsdagen och beloppet av den skatt som ska betalas för samma månad höjs på grund av en rättelsedeklaration som lämnas 50 dagar senare, fastställs en förseningsavgift om två procent på det skattebelopp som deklareras för sent. Om skattebeloppet senare sänks på grund av en rättelsedeklaration, ska den förseningsavgift som fastställts tidigare utifrån skattens storlek rättas. Bestämmelsen står i samklang med nuläget. 

Exempel: 

1) En skattskyldig uppger i sin deklaration den 18 mars att hon ska betala 5 000 euro i mervärdesskatt för januari. Förseningsavgiften beräknas då för sex dagar och blir 18 euro.  

Den skattskyldiga kompletterar sin tidigare deklaration den 30 april genom att i en rättelsedeklaration ange det skattebelopp som ska betalas till 6 000 euro. Skillnaden mellan de skattebelopp som angetts i skattedeklarationen och i rättelsedeklarationen är 1 000 euro. Förseningsavgiften som fastställs är två procent av skillnaden mellan skattebeloppen, det vill säga 20 euro.  

Den skattskyldiga kompletterar sin tidigare deklaration den 15 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken det belopp som ska betalas är 5 500 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är -500 euro. Den förseningsavgift som fastställts på grund av det tidigare deklarerade skattebeloppet sänks med 10 euro.  

Den skattskyldiga kompletterar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken det belopp som ska betalas är 4 000 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är -1 500 euro. Den förseningsavgift som fastställts på grund av det tidigare deklarerade skattebeloppet sänks med 10 euro, varvid den förseningsavgift för skatteperioden som fastställts enligt skattebeloppet avlyfts helt. 

Skatten för skatteperioden blir enligt rättelsedeklarationen 4 000 euro, det vill säga 1 000 euro lägre än den skatt som deklarerades den 18 mars. Den förseningsavgift på 18 euro som fastställdes på grundval av den första skattedeklarationen, som lämnades för sent, rättas inte.  

2) En skattskyldig uppger i sin deklaration den 18 mars att han ska betala 1 000 euro i mervärdesskatt för januari. Förseningsavgiften beräknas då för sex dagar och blir 18 euro. 

Den skattskyldige kompletterar sin tidigare deklaration den 30 april genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken skatten som ska återbäras är 100 euro. Ingen förseningsavgift fastställs, eftersom skattebeloppet minskar. 

Den skattskyldiga kompletterar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken det skattebelopp som ska betalas är 200 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är 300 euro. Förseningsavgiften som fastställs är två procent av skillnaden mellan skattebeloppen, det vill säga 6 euro. Den förseningsavgift på 18 euro som fastställdes för den första skattedeklarationen, som lämnades för sent, ändras inte. 

37 §.Skatteförhöjning. I paragrafen föreskrivs det om skatteförhöjning som kan påföras en skattskyldig. Bestämmelsen om skatteförhöjning ska ersätta bestämmelserna om skatteförhöjning i de materiella lagarna i fråga om de skatteslag som hör till denna lags tillämpningsområde. Skattens eller förskottsinnehållningens belopp ska inte längre höjas, utan till följd av försummelse ska en administrativ påföljdsavgift kallad skatteförhöjning påföras den skattskyldige. Skatteförhöjningen ska bestämmas skilt för olika skatteslag.  

Skatteförvaltningen ska utifrån förhållandena bedöma om den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet. Den skattskyldige ska alltid höras innan skatteförhöjningen fastställs. Om deklarationsskyldigheten har försummats påförs skatteförhöjning.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska en skattskyldig påföras skatteförhöjning om en skattedeklaration eller en annan deklaration eller uppgift inte har lämnats eller är bristfällig eller felaktig. I tillämpningsområdet ingår alla deklarationer, uppgifter och utredningar som kan lämnas elektroniskt eller som pappersdokument och som omfattas av deklarationsskyldigheten. Med bristfällighet avses att en uppgift som behövs för att skatten ska kunna fastställas saknas i den skattskyldiges skattedeklaration eller en annan deklaration eller att en deklaration för skatten till vissa delar saknas helt. En deklaration är felaktig till exempel om en icke avdragbar skatt har deklarerats som avdragbar eller om en mervärdesskatt har deklarerats enligt fel skattesats.  

Paragrafens 1 mom. 2 punkt ska tillämpas när skatt fastställs därför att en förskottsinnehållning inte har verkställts eller en källskatt inte har tagits ut. Skatteförhöjningen ska beräknas utifrån beloppet av den förskottsinnehållning som inte har verkställts eller den källskatt som inte har tagits ut, även när förskottsinnehållning eller källskatt inte har fastställs för betalaren. Med källskatt avses här det som föreskrivs om källskatt i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, lagen om källskatt på ränteinkomst och lagen om källskatt för löntagare från utlandet. 

I 2 mom. föreskrivs det om när Skatteförvaltningen får avstå från att påföra skatteförhöjning. Skatteförhöjning behöver inte påföras om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. Huruvida försummelsen är ringa ska avgöras enligt beloppet. Som giltigt skäl anses bland annat sjukdomsfall och oöverstigligt hinder. Den skattskyldige ska lämna Skatteförvaltningen en utredning om sin oförmåga att uppfylla sin deklarationsskyldighet. Deklarationsskyldigheten måste likväl uppfyllas så snart som möjligt när hindret inte längre föreligger för att skatteförhöjning inte ska behöva påföras.  

I 3 mom. föreskrivs det om medel att förhindra att en skattskyldig kringgår förseningsavgift eller skatteförhöjning. Skatteförhöjning får påföras i stället för förseningsavgift om den skatskyldige lämnar skattedeklarationen eller rättar skattebeloppet i uppenbart syfte att bli befriad från förseningsavgift eller skatteförhöjning. Med att kringgå förseningsavgift avses här att den skattskyldige upprepade gånger lämnar en bristfällig skattedeklaration inom utsatt tid och rättar deklarationen i enlighet med 36 § 2 mom. så att syftet med förfarandet är att utan giltig orsak få extra tid för att lämna skattedeklarationen. En skatteförhöjning kan påföras i stället för en förseningsavgift även i det fall att skattebeloppet som den skattskyldige ska betala fastställts enligt uppskattning och den skattskyldige lämnar sin skattedeklaration flera månader efter den lagfästa sista inlämningsdagen. Förseningen anses då så betydande att en förseningsavgift inte kan betraktas som en tillräcklig påföljd. Den skattskyldige påförs då en skatteförhöjning i stället för en förseningsavgift. Det handlar om att försöka kringgå skatteförhöjning om den skattskyldige lämnar skattedeklarationer som inte lämnats i tid först efter det att den skattskyldige har informerats om att en skattegranskning ska inledas. 

En skatteförhöjning ska påföras i stället för en förseningsavgift bara i undantagsfall. När Skatteförvaltningen överväger att påföra en skatteförhöjning ska den särskilt beakta den skattskyldiges förklaring till sitt förfarande. När skatteförhöjningen påförs med stöd av 3 mom. ska Skatteförvaltningen inte påföra den skattskyldige skatt. Skatteförhöjningen ska i detta fall beräknas enligt den skatt som deklareras i den försenade skattedeklarationen. Om ingen skatt deklareras i skattedeklarationen, ska skatteförhöjningen fastställas enligt 38 § 6 mom. i denna lag. 

I 4 mom. föreskrivs det att en skatteförhöjning ska redovisas till staten, om ingen skatt fastställs i samband med skatteförhöjningen. Skatteförhöjningen redovisas i huvudsak till skattetagarna i samma proportion som skatten enligt vilken den har fastställts. Vad gäller innehållet svarar bestämmelsen mot 32 § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

38 §.Skatteförhöjningens storlek. I paragrafen föreskrivs det hur storleken på skatteförhöjningen fastställs om en skattskyldig påförs en skatteförhöjning med stöd av 37 §. Storleken på skatteförhöjningen bestäms schematiskt, och i proceduren ingår i regel ingen myndighetsprövning. Storleken på skatteförhöjningen prövas i ett enskilt fall bara när försummelsen inbegriper någon av de faktorer nedan som inverkar höjande eller sänkande på skatteförhöjningen. 

Enligt 1 mom. ska skatteförhöjningen vara 10 procent av skattebeloppet, om annat inte bestäms i paragrafen. Med fastställande av skatt förstås enligt 40 § i denna lag att Skatteförvaltningen ålägger den skattskyldige att betala det obetalda skattebeloppet om för litet skatt har deklarerats eller om det av någon annan orsak har blivit för lite skatt att betala. Med fastställande av skatt avses också den situation där storleken på en mervärdesskatt som uppgetts i en skattedeklaration och ger rätt till återbäring sänks till exempel därför att en ogrundad begäran om avdrag avslås eftersom för mycket skatt annars skulle ha återburits. Med fastställande av skatt avses också den situation där en betalare åläggs att betala skatt på grund av att denne helt eller delvis har underlåtit att verkställa en förskottsinnehållning eller på grund av att förskottsinnehållningen har verkställts men inte deklarerats och inte heller betalts.  

Exempel: 

1) En skattskyldig har underlåtit att deklarera mervärdesskatt på 10 000 euro, förskottsinnehållningar på 10 000 euro och arbetsgivares sjukförsäkringsavgift på 700 euro. Skatteförvaltningen påför den skattskyldige skatten skilt för olika skatteslag. Skatteförhöjningen fastställs till 10 procent för varje försummelse, det vill säga sammanlagt 2 070 euro.  

2) En skattskyldig har deklarerat mervärdesskatt på 3 000 euro som omfattas av avdragsbegränsningar som avdragbar skatt. Dessutom upptäcker Skatteförvaltningen i sin skattekontroll att mervärdesskatt på 5 000 euro som den skattskyldige ska betala inte finns med i deklarationen. Den skattskyldige åläggs att betala 8 000 euro i skatt och en skatteförhöjning på 10 procent, det vill säga 800 euro.  

3) Skatteförvaltningen ber en skattskyldig lämna en kompletterande utredning om de avdragbara mervärdesskatter som har uppgetts i skattedeklarationen. Av den skattskyldiges utredning framgår det att 3 000 euro består av icke avdragsgilla representationsutgifter. Skatteförvaltningen ålägger den skattskyldige att betala 3 000 euro i skatt och 10 procent av detta belopp, det vill säga 300 euro, i skatteförhöjning. 

Enligt 2 mom. ska skatteförhöjningen vara minst 15 procent och högst 50 procent om försummelsen av deklarationsskyldigheten är återkommande eller om den skattskyldiges agerande tyder på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen. Skatteförvaltningen ska överväga beloppet av skatteförhöjningen utifrån de specifika förhållandena i fallet.  

Som en återkommande försummelse som utgör grund för en förhöjd skatteförhöjning betraktas i regel en sådan försummelse som Skatteförvaltningen har ingripit i tidigare. Prövningen ska ske från fall till fall med beaktande av ändringar i den skattskyldiges ställning. Vid bedömningen av om försummelsen varit återkommande, ska det beaktas exempelvis om de ansvariga vid företaget har bytts mellan försummelserna och om det har skett ändringar i rättsläget. Om en skattskyldig till exempel i sin skattedeklaration anger mervärdesskatt som omfattas av avdragsbegränsningar som avdragbar och trots Skatteförvaltningens anvisningar gör anspråk på ett likadant ogrundat avdrag i en senare skattedeklaration, är det fråga om en återkommande försummelse. En försummelse som gäller ett skatteslag utgör inte en grund för att betrakta en försummelse som gäller ett annat skatteslag som återkommande. 

En skatteskyldigs agerande kan tyda på uppenbar likgiltighet för de förpliktelser som gäller beskattningen. En skattskyldig som bedriva skattepliktig affärsverksamhet kanske försumma sina skatteåtaganden helt och hållet. I så fall ses den skattsskyldiges agerande som mera klandervärt än en enstaka försummelse. Det kan också tyda på uppenbar likgiltighet om den skattskyldige deklarerar skatten bara delvis eller anger uppenbart vilseledande eller felaktiga uppgifter i skattedeklarationen. Även kringgående av skatt kan anses som ett agerande som utgör en grund för en förhöjd skatteförhöjning om en prövning av fallet talar för detta. En tillämpning av bestämmelsen om kringgående av skatt utgör likväl inte i sig en tillräcklig grund för att påföra en förhöjd skatteförhöjning. 

Försummelserna kan vara av varierande art, varför skatteförhöjningen i vissa fall måste fastställas skilt på basis av två eller flera försummelser. Skatteförhöjningen ska fastställas så, att skatteförhöjningarna för olika slags försummelser beräknas skilt när skatten fastställs.  

Enligt 3 mom. ska skatteförhöjningen vara 25 procent om skatten fastställs enligt uppskattning. Om den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet, får skatten fastställas enligt uppskattning. Om den skattskyldige inte lämnar en skattedeklaration inom den tid som anges i Skatteförvaltningens begäran om utredning, fastställer Skatteförvaltningen skatten enligt uppskattning i enlighet med 43 § i denna lag. Samtidigt påförs den skattskyldige en skatteförhöjning. Skatteförhöjningen är 25 procent även av ett skattebelopp som har uppskattats på grundval av en skattegranskning.  

Exempel: En skattskyldig försummar helt att lämna en skattedeklaration och Skatteförvaltningen fastställer skatten till 1 000 euro enligt uppskattning. Skatteförhöjningen fastställs till 250 euro.  

Enligt 4 mom. ska skatteförhöjningen vara tre procent om ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart. Med begreppen ärende som lämnar rum för tolkning och ärende som är oklart avses samma sak som i tillämpningspraxisen för bestämmelsen om skydd för berättigade förväntningar. Med tanke på fastställandet av skatteförhöjningen är det enbart ärendets art, det vill säga om det lämnar rum för tolkning eller är oklart, som har betydelse. 

Skatteförhöjningen ska vara tre procent också när en skatteförhöjning enligt 1 mom. av någon annan särskild orsak är orimlig. Enligt huvudregeln kan en skatteförhöjning vara orimlig till exempel om det är fråga om ett oavsiktligt fel i hur skatten hänförts till skatteperioder eller något annat oavsiktligt fel som med hänsyn till omständigheterna är litet.  

Enligt 5 mom. ska en skatteförhöjning som påförts i stället för en förseningsavgift med stöd av 37 § 3 mom. uppgå till den andel som anges i 1 och 2 mom. av den skatt som ska betalas enligt den försenade deklarationen. 

Enligt 6 mom. ska skatteförhöjningen vara högst 200 euro om den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet men Skatteförvaltningen inte fastställer någon skatt. En skatteförhöjning kan påföras bland annat när den skattskyldige underlåter att i en deklaration lämna en uppgift som inte inverkar på skattebeloppet.  

39 §.Försummelseavgift. I paragrafen föreskrivs det om en försummelseavgift. Bestämmelserna ska ersätta de bestämmelser som för närvarande gör det möjligt att förelägga bötesstraff vid förseelser som gäller förskottsinnehållningen, mervärdesskatten, försäkringspremieskatten och socialskyddsavgiften. Försummelseavgiften ska gälla sådana försummelser som i regel inte är förknippade med deklarering av skatt. 

I 1 mom. föreskrivs det om storleken på försummelseavgiften och vilka de skyldigheter är som om de inte fullgörs leder till att en försummelseavgift ska tas ut. Försummelseavgiften kan uppgå till högst 5 000 euro. En försummelseavgift påförs om den skattskyldige trots Skatteförvaltningens uppmaning helt eller delvis underlåter att fullgöra en lagfäst skyldighet på behörigt sätt och i rätt tid. När försummelseavgiften fastställs, ska Skatteförvaltningen beakta hur allvarlig försummelsen är samt dess eventuella konsekvenser för andra skattskyldiga. 

I 1 mom. 1 punkten finns det en hänvisning till den deklarationsskyldighet som kommunen har enligt 130 § 4 mom. och 130 a § 5 mom. i mervärdesskattelagen. För närvarande kan kommunen inte påföras försummelseavgifter, om den helt eller delvis underlåter att uppge det sammanlagda beloppet av skatteåterbäringarna enligt 130 § eller de kalkylerade skatter som avses i 130 a §.  

I 1 mom. 2 punkten finns hänvisningar till den anmälningsskyldighet rörande registrering som anges i 133 f, 133 m, 134 a, 161 § 1 och 2 mom. i mervärdesskattelagen och i 31 § i lagen om förskottsuppbörd. Skyldigheten omfattar anmälningar vid inledning och ändring av en verksamhet och när verksamheten upphör.  

I 1 mom. 3 punkten finns en hänvisning till skyldigheten att ge verifikationer enligt 209 b § i mervärdesskattelagen och 35 § i lagen om förskottsuppbörd. Dessa skyldigheter gäller händelser som involverar en skattskyldig eller en betalare och en tredje part.  

I 1 mom. 4 punkten finns en hänvisning till bokföringsskyldigheten rörande beskattningen som anges i 134 e § i mervärdesskattelagen och i 26 § i denna lag samt till anteckningsskyldigheten rörande beskattningen som anges i 27 § i denna lag. Skyldigheten att lägga upp bokföringen så att beskattningen beaktas är ett tillägg till den bokföringsskyldighet som anges i bokföringslagen. Om en försummelseavgift påförs för underlåtenhet att uppfylla denna skyldighet, hindrar detta inte att åtal om bokföringsbrott prövas.  

I 1 mom. 5 punkten ingår det hänvisningar till skyldigheten att anteckna vissa uppgifter om mervärdesskatt i fakturor som anges i 209 e och 209 f § i mervärdesskattelagen. När det gäller försummelser som rör försäkringspremieskatten ska andra skyldigheter än de som anges i 130 § 4 mom. och 130 a § 5 mom. i mervärdesskattelagen. 

I 2 mom. föreskrivs det om när försummelseavgift inte behöver påföras. Ingen försummelseavgift ska påföras om försummelsen är ringa eller om det finns en giltig orsak till försummelsen. Huruvida försummelsen är ringa ska avgöras från fall till fall enligt omständigheterna. Giltiga orsaker är till exempel sjukdomsfall eller oöverstigliga hinder.  

I 3 mom. föreskrivs det att försummelseavgiften inte är en avdragbar utgift i inkomstbeskattningen. Bestämmelsen motsvarar en bestämmelse i 22 a § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

I 4 mom. föreskrivs det om krediteringen av försummelseavgiften. Försummelseavgiften ska enligt förslaget alltid redovisas till staten. Bestämmelsen motsvarar en bestämmelse i 22 a § 6 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

8 kap. Påförande av skatt och rättelse av beslut

40 §. Påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges nackdel. Enligt 1 mom. ska Skatteförvaltningen ålägga den skattskyldige att betala det återstående skattebeloppet, om för litet skatt har deklarerats eller om det av någon annan orsak har blivit för litet skatt att betala. När skatte beloppet är för lågt är orsaken i allmänhet att den skattskyldige själv har deklarerat ett för lågt belopp. Eftersom felet också kan uppstå till exempel i dataöverföringen mellan den skattskyldige och Skatteförvaltningen, ska skatten kunna fastställas också av andra skäl än ett fel i deklarationen. Enligt bestämmelsen ska även ett beslut som redan fattats kunna rättas till nackdel för den skattskyldige.  

Bestämmelsen är en allmän bestämmelse om ändringar som sker till nackdel för den skattskyldige. Den ska tillämpas i samtliga situationer som avses i detta kapitel. 

Med fastställande av skatt avses också den situation där mervärdesskatt som ska återbäras nedsätts eller avlyfts helt, eftersom återbäringen annars blir för stor. Bestämmelsen har en motsvarighet i 176 § i mervärdesskattelagen.  

Bestämmelsen ska tillämpas även i fall där skatten ska betalas av en betalare, såsom en arbetsgivare, därför att denne helt eller delvis underlåtit att verkställa förskottsinnehållningen. På motsvarande sätt gås det till väga när en betalare har verkställt förskottsinnehållningen men varken deklarerat eller betalat den.  

I 2 mom. föreskrivs det om ett förbud mot att ompröva beslutet. I momentet föreskrivs det också om fall som utgör undantag från regeln om att tidigare avgöranden ska stå fast.  

Enligt första meningen i momentet får skatt inte fastställas och rättelse inte göras, om Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ärendet. Enligt andra meningen i momentet kan skatt dock fastställas och rättelse göras, om avgörandet i ärendet har baserat sig på en felaktig eller bristfällig utredning eller det i ärendet har framkommit en sådan ny utredning som kunde ha inverkat på avgörandet av ärendet. Enligt tredje meningen får dessutom ett skrivfel, ett räknefel eller något annat därmed jämförbart fel rättas. 

Den utredning och det uttryckliga avgörande som avses i den första meningen i momentet sker på grund av massförfarandet vid beskattningen alltid på Skatteförvaltningens initiativ. Den skattskyldige kan därför inte kräva att Skatteförvaltningen utreder och uttryckligen avgör ett givet ärende. Ett tecken på att en utredning har inletts är bland annat det att Skatteförvaltningen har bett den skattskyldige lämna en utredning i ärendet och att en tjänsteman har behandlat den. Det kan också vara fråga om en situation där Skatteförvaltningen har begärt uppgifter av utomstående. 

Det faktum att Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ett ärende innebär i praktiken att ärendet har avgjorts på grundval av uppgifter som den skattskyldige har lämnat och Skatteförvaltningen utrett. Det är fråga om ett sådant uttryckligt avgörande som avses i bestämmelsen när ett visst ärende, såsom om ett inköpsavdrag är korrekt i mervärdesbeskattningen, utreds till exempel i samband med periodisk övervakning eller skattegranskning och utredningen visar att inköpsavdraget är befogat eller att den utredning som inkommit är tillräcklig för att avdraget ska kunna godkännas. I en sådan situation fattar Skatteförvaltningen inget beslut om fastställande av skatt i ärendet. Likaså är det fråga om ett uttryckligt avgörande om utredningen resulterar i att inköpsavdraget avvisas helt eller delvis, varvid beslut i ärendet fattas. Det är även möjligt att ärendet inte avgörs utan hänskjuts till utredning genom skattegranskning. I så fall avgörs ärendet först efter granskningen.  

Bara ett äkta och aktivt ställningstagande av Skatteförvaltningen utgör sålunda ett hinder för att skatt fastställs och beslut fattas till nackdel för den skattskyldige. När ett ärende har utretts och uttryckligen avgjorts införs avgörandet i Skatteförvaltningens informationssystem, varför avgörandet kan kontrolleras vid behov. Den uttryckliga lösning som avses i bestämmelsen kan inte anses uppstå genom massförfarandet vid beskattningen på eget initiativ, som grundar sig på automation, utan utredning och uttryckligt avgörande av ett ärende förutsätter alltid tjänstemannaarbete. Till exempel vid beskattning enligt uppskattning som utförs automatiserat träffas inga sådana uttryckliga avgöranden som avses i bestämmelsen. I tolkningen av begreppet uttryckligt avgörande kan även stödjas sig på rättspraxis rörande uppkomsten av skydd för berättigade förväntningar i beskattningen, såsom till exempel HFD 1998:57 om punktskatter och HFD 2014:34 om mervärdesbeskattningen. 

Enligt andra meningen i momentet är ett avgörande beroende av om en utredning har genomförts. Skatteförvaltningen avgör alltid ett ärende bara utgående från uppgifter som har utretts. Om uppgifterna senare visar sig bristfälliga eller felaktiga, eller om nya utredningar om ärendet kommer fram, kan skatt fastställas eller ett beslut rättas till nackdel för den skatteskyldige till denna del. Avgörandena träffas dessutom skilt för olika skatteslag: ett uttryckligt avgörande som gäller ett skatteslag hindrar inte att skatt som grundar sig på samma ekonomiska händelse fastställs eller att ett beslut rättas i fråga om ett annat skatteslag.  

Exempel: 

1) En skattskyldig har lämnat en skattedeklaration och ärendet behandlas av en tjänsteman. Skatteförvaltningen har utrett och avgjort ärendet efter att myndigheten hört den skattskyldige eller på grundval av en annan utredning som den skaffat utan att ha hört den skattskyldige. Utredningen och avgörandet har införts i Skatteförvaltningens informationssystem. Då anses Skatteförvaltningen ha utrett och uttryckligen avgjort ärendet. Därför får Skatteförvaltningen i regel inte senare fastställa skatt och inte heller rätta beslutet till nackdel för den skattskyldige, även om avgörandet strider mot lag och rättspraxis. Skatt kan likväl fastställas eller beslutet rättas om de utredda uppgifterna senare, till exempel i samband med en skattegranskning, visar sig vara felaktiga eller om det kommer fram helt nya uppgifter i ärendet. Det har ingen betydelse om den skattskyldiges deklaration godkändes som sådan, vilket innebär att ärendet avgjordes utan beslut, eller om Skatteförvaltningen avvek från den skattskyldiges deklaration, vilket innebär att ett beslut fattades. 

2) Skatteförvaltningen har bett den skattskyldige lämna en specifikation över de största avdragsgilla anskaffningskostnaderna under skatteperioden. Som bilaga till sitt svar har den skattskyldige lämnat verifikationer över sina fem största anskaffningar och utredningar enligt vilka han utöver dessa anskaffningar haft avdragsgilla anskaffningskostnader på 5 000 euro. Utredningen godkänns i beskattningen också för nämnda anskaffningar på 5 000 euro. I en skattegranskning som utförs senare framgår det att de övriga anskaffningskostnaderna som angetts som avdragsgilla är privata utgifter. I detta fall kan skatt senare fastställas till nackdel för den skattskyldige, eftersom ärendet inte uttryckligen hade avgjorts i fråga om nämnda anskaffningar för 5 000 euro. 

3) En skatteperiod i en skattskyldigs skatteredovisning har varit föremål för en skattegranskning, där Skatteförvaltningen bland annat har undersökt inköpsavdragen i mervärdesbeskattningen. Utifrån skattegranskningen fastställdes ingen skatt, varvid behandlingen av inköpsavdragen uttryckligen avgjordes, likväl utan beslut. Skatteförvaltningen kan senare fastställa skatt på grund av inköpsavdragen, om den skattskyldiges bokföring visar sig vara bristfällig eller felaktig, exempelvis så att verifikationerna är förfalskade.  

4) En skatteperiod i en skatteskyldigs skatteredovisning har varit föremål för en skattegranskning. På grund av den har skatt fastställts genom ett beskattningsbeslut, eftersom granskarna upptäckt ogrundade inköpsavdrag för varor som köpts för privat bruk. Senare får Skatteförvaltningen tack vare en skattegranskning vid ett annat företag jämförelsematerial med uppgifter om försäljning som den skattskyldige inte har infört i sin bokföring och därför inte har deklarerat som försäljning. Dessutom framgår det av jämförelsematerialet att också en del av de godkända inköpsavdragen var ogrundade och byggde på förfalskade verifikationer. Skatt kan i detta fall fastställas såväl för försäljning som inte uppgetts i deklarationen som för ogrundade inköpsavdrag, eftersom den skattskyldige hade lämnat en felaktig skattedeklaration och saken inte kunde upptäckas vid skattegranskningen hos den skattskyldige. 

Enligt tredje meningen i momentet kan dessutom ett skrivfel, ett räknefel eller något annat därmed jämförbart fel i ett beslut rättas. Eftersom slutresultatet av beslutet på grund av ett sådant fel inte motsvarar vad myndigheten har avsett med beslutet, ska det kunna rättas. Vid ett sådant fel av mekanisk natur som avses ovan kan beslutet ändras så länge tidsfristen för rättelse enligt 44 § inte har löpt ut. Det här är möjligt även i dag med stöd av 51 och 52 § i förvaltningslagen. Även andra fel av mekanisk natur som uppkommer i särskilda situationer enligt 45—47 § nedan och rör fastställande av skatt och rättelse av beslut ska kunna rättas på det sätt som avses ovan inom de tidsfrister som anges i 45—47 §.  

I dag gäller förbudet mot omprövning enligt formuleringen i 176 § 2 mom. i mervärdesskattelagen när Skatteförvaltningen har avgjort ett ärende genom att fatta ett beslut i vilket ändring kan sökas. Den föreslagna bestämmelsen gör rättsläget klarare genom att Skatteförvaltningens rätt att ingripa senare begränsas förutom i nämnda fall även i de situationer där Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ett ärende utan att något beslut i vilket ändring kan sökas har fattats. En sådan situation är det fråga om till exempel när ärendet har utretts i samband med skattekontroll och den skattskyldiges utredning har godkänts utan att något beslut har fattats, eftersom Skatteförvaltningen inte har avvikit från den skattskyldiges skattedeklaration. Eftersom ärendet även i ett sådant fall uttryckligen avgörs, är det motiverat att ärendet inte kan omprövas. Denna begränsning i rätten att ingripa förbättrar sålunda den skattskyldiges rättsskydd. Dock anses det inte heller i dag i regel möjligt att ta ett ärende till ny prövning i en situation där det efter det att ett beslut har fattats kommer fram en ny utredning. I detta hänseende gör bestämmelsen rättsläget klarare.  

Enligt bestämmelsen ska Skatteförvaltningen inte kunna ta ett ärende som den redan uttryckligen har avgjort till ny prövning om avgörandet har grundat sig på korrekta och tillräckliga uppgifter, oavsett om avgörandet strider mot lag eller rättspraxis. Huruvida felet rättas i ett sådant fall beror i praktiken på om skattetagaren söker ändring. Till den delen motsvarar den föreslagna lagstiftningen nuläget. Regleringen motsvarar också de bestämmelser som föreslås i 56 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Rättsläget ändras inte heller i fråga om de situationer där det handlar om rättelse av ett skriv- eller räknefel eller annat därmed jämförbart fel i beslutet.  

Förutom förbudet mot ta ett ärende till ny prövning i detta moment kan skatt inte heller fastställas till nackdel för den skattskyldige när villkoren för skydd av berättigade förväntningar uppfyllda. Skatt ska inte heller kunna fastställas retroaktivt på grund av att rättspraxisen har blivit strängare. Även detta motsvarar det nuvarande rättsläget. 

Enligt 3 mom. får skatt inte fastställas och rättelse inte göras, om ärendet har avgjorts genom ett beslut med anledning av besvär. I så fall får skatt inte fastställas eller ett beslut rättas ens om de uppgifter som ligger till grund för besvärsärendet senare visar sig vara felaktiga.  

41 §.Påförande av skatt och rättelse till den skattskyldiges fördel. I paragrafen föreskrivs det om fastställande av skatt och rättelse av beslut till fördel för den skattskyldige på myndighetsinitiativ. Bestämmelsen gäller inte fall där den skattskyldige själv genom en ny skattedeklaration lämnar nya uppgifter eller kräver att Skatteförvaltningens beslut ska ändras genom en begäran om omprövning.  

I sin helhet gör den nya lagstiftningen en tydlig skillnad mellan å ena sidan ändringar till den skattskyldiges fördel som sker på myndighetsinitiativ och å andra sidan rättelsedeklarationer som gäller rättelse av fel och begäranden om omprövning som behandlas som sökande av ändring. De senare lämnas på initiativ av den skattskyldige. 

I 1 mom. föreskrivs det om fastställande av skatt och rättelse av beslut till fördel för den skattskyldige på initiativ av Skatteförvaltningen i situationer där Skatteförvaltningen har upptäckt att den skattskyldige felaktigt har betalat för mycket skatt eller om beskattningen innehåller något annat fel till nackdel för den skattskyldige. Bestämmelsen gör det möjligt att rätta ett fel som är till nackdel för den skattskyldige på myndighetsinitiativ genom att fastställa skatt eller rätta ett beslut till fördel för den skattskyldige.  

Skatten kan fastställas eller beslutet rättas till fördel för den skattskyldige oberoende av om felet har uppkommit i den skattskyldiges deklaration, i Skatteförvaltningens beslut eller någon annanstans i beskattningen, till exempel i dataöverföringen. Skatt ska kunna fastställas och beslut rättas till fördel för den skattskyldige oavsett felets art och orsak. Fastställandet av skatt och rättandet av beslut till den skattskyldiges fördel kan gälla sak-, skriv- och räknefel samt andra fel. I praktiken inskränker sig fastställandet av skatt och rättandet av beslut till den skattskyldiges fördel på myndighetsinitiativ till rättelse av klara och uppenbara fel.  

I 2 mom. anges omständigheter under vilka skatt kan fastställas eller beslut rättas till fördel för den skattskyldige, fastän den allmänna tidsfristen på tre år som anges i 44 § har löpt ut och de skattskyldiges frist för att söka ändring också har löpt ut. En sådan ändring förutsätter att Skatteförvaltningen har inlett en kontrollåtgärd rörande den skattskyldige, vilken i regel är en skattegranskning. Om Skatteförvaltningen i en sak som sammanhänger med en sådan kontrollåtgärd upptäcker ett fel som är till nackdel för den skattskyldige, fastställer Skatteförvaltningen skatt eller rättar ett tidigare beslut till den skattskyldiges fördel.  

Bestämmelsen ska tillämpas när Skatteförvaltningen genomför en kontrollåtgärd på grundval av 45 § om förlängd av tidsfrist, 46 § om fortsatt tidsfrist eller 47 § om fastställande och rättelse av skatt som baserar sig på brott. Med kontrollåtgärd avses här, liksom i 45 § i lagen, förutom skattegranskning till exempel också en kontrollåtgärd som grundar sig på en enskild uppgift som erhållits via internationellt informationsutbyte och där Skatteförvaltningen utan att genomföra en skattegranskning utreder riktigheten i de uppgifter som beskattningen bygger på.  

En ändring som görs till fördel för den skattskyldige bör alltid ha samband med en kontrollåtgärd. Särskilt i situationer som rör förlängd tidsfrist enligt lagen ska kontrollåtgärden kunna omfatta den skattskyldiges hela verksamhet och samtliga skatteslag. En kontrollåtgärd kan likväl inskränkas till en mycket begränsad fråga, till exempel i mervärdesbeskattningen till vissa inköpsavdrag under en viss skatteperiod. I fall som gäller fortsatt tidsfrist samt fastställande och rättelse av skatt som baserar sig på brott inriktas kontrollåtgärden enligt nämnda paragrafer på vissa väl avgränsade frågor. I dessa fall avgränsas även de ändringar som görs till fördel för den skattskyldige i enlighet med föremålet för kontrollåtgärden. Bestämmelsen ökar likväl möjligheten att göra rättelser till fördel för den skattskyldige. Om det till exempel i samband med en kontrollåtgärd kommer fram att ändringar bör göras till den skattskyldiges fördel, gör bestämmelsen det möjligt att fastställa skatt eller ett rätta beslut till fördel för den skattskyldige fastän ingen ändring i beskattningen görs till den skattskyldiges nackdel på grund av kontrollåtgärden. I frågor som inte berörs av kontrollåtgärden ska däremot inga åtgärder göras till fördel för den skattskyldige. Om det är fråga om situationen i 45 § i lagen, är avgränsningen av föremålet för kontrollåtgärden i beslutet om förlängning av tidsfristen således betydelsefull.  

Exempel 1. Skatteförvaltningen och polisen genomför en kontrollåtgärd som myndighetssamarbete. Åtgärden gäller tre aktiebolag som bedriver affärsverksamhet. Samtliga bolag ägs av den fysiska personen A. En skattegranskning som gäller en tidigare räkenskapsperiod och ett tidigare skatteår pågår fortfarande när tidsfristen på tre år börjar nå sitt slut. Skatteförvaltningen fattar beslut om att tidsfristen ska förlängas med stöd av 45 § i lagen. Enligt beslutet förlänger Skatteförvaltningen tidsfristen för fastställande och rättelse av skatt i fråga om de skatter som betalas på eget initiativ samt inkomstskatten med ett år. Likaså förlänger Skatteförvaltningen tidsfristen för rättelse av beskattningen av A:s och tio arbetstagares inkomster från bolagen med ett år. Då kan de skatter bolagen ska betala eget initiativ för räkenskapsperioden och skatteåret i fråga fastställas till korrekta belopp, och inkomstbeskattningen kan i alla avseenden rättas till nackdel eller fördel för bolagen i enlighet med detta. Däremot kan inkomstbeskattningen av A och de tio arbetstagarna rättas till deras fördel eller nackdel endast i fråga om deras inkomster från de tre bolagen. Till exempel kan ett fel i överlåtelsevinsten för en fritidsbostad som A äger och vilket är till nackdel för denne inte rättas till fördel för honom med stöd av 40 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Ett fel i överlåtelsevinsten kan inte heller rättas till A:s nackdel. 

Exempel 2. Det skattskyldiga aktiebolaget A Ab lämnar i slutet av den treåriga tidsfristen rättelsedeklarationer som gäller samtliga avdragsgilla anskaffningskostnader under en räkenskapsperiod. Skatteförvaltningen beslutar att förlänga tidsfristen för fastställande av skatt med ett år för de deklarerade ändringarna i inköpsavdragen med stöd av 45 § i lagen. Det genomförs en skattegranskning vid bolaget rörande dessa inköpsavdrag. Härvid kan de aktuella inköpsavdragen fastställas till rätt belopp. Eftersom kontrollåtgärden inte gäller andra inköpsavdrag under de aktuella skatteperioderna, företagets försäljning eller övriga skatter, kan eventuella fel som upptäcks i dessa inte rättas vare sig till fördel eller till nackdel för den skattskyldige.  

Om den skattskyldige påförs skatt eller om ett tidigare beslut rättas till nackdel för den skattskyldige enligt 45—47 § i lagen, beaktas ett inköpsavdrag som har ett direkt samband med förändringen eller en annan post som minskar den skatt som ska fastställas även utan denna bestämmelse. Beskattningen för en annan skattskyldig än den som är föremål för kontrollåtgärden ska inte ändras till dennes fördel med stöd av denna bestämmelse. Beskattningen av en annan skattskyldig kan ändras genom en följdändring.  

Enligt 3 mom. får skatt inte fastställas och rättelse inte göras, om ärendet har avgjorts genom ett beslut med anledning av besvär. 

42 §.Uppgifter som används för att påföra skatt. Paragrafen anger vilka informationskällor som får användas vid fastställande av skatt. Enligt förslaget ska skatten fastställas utifrån den skattskyldiges deklarationer, uppgifter som erhållits från utomstående som är skyldiga att lämna uppgifter och andra utredningar som erhållits i saken. Paragrafen motsvarar 26 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Regleringen motsvarar 176 § 3 mom. i mervärdesskattelagen. 

43 §.Påförande av skatt enligt uppskattning. Paragrafens 1 mom. svarar mot 177 § 1 mom. i mervärdesskattelagen och 41 § i lagen om förskottsuppbörd, där det anges under vilka betingelser Skatteförvaltningen ska fastställa skatten enligt uppskattning. Har den skattskyldige helt och hållet låtit bli att deklarera skatt eller uppenbart deklarerat för litet i skatt, skickas den skattskyldige en uppmaning att deklarera skatten. Om den skattskyldige trots uppmaning inte lämnar de uppgifter som behövs för att fastställa skatten, fastställer Skatteförvaltningen skatten enligt uppskattning.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska den uppmaning som skickas den skattskyldige på grund av försummelsen innehålla en uppskattning av skatten. Bestämmelsen ersätter motsvarande bestämmelser i de skattelagar som hör till denna lags tillämpningsområde utan att rättsläget ändras. Förfarandet med beskattning enligt uppskattning är ett massförfarande. När skatten fastställs beaktas uppgifter om livstecken från den skattskyldige, uppgifter från den skattskyldiges tidigare deklarationer, jämförelseuppgifter och andra motsvarande tillgängliga uppgifter  

I 3 mom. föreskrivs det om det fall där den skattskyldige lämnar en deklaration som kan anses vara tillförlitlig först efter det att Skatteförvaltningen har fastställt skatten enligt uppskattning. Det handlar om en situation där skatten för skatteperioden har fastställts genom ett automatiskt förfarande helt enligt uppskattning och den skattskyldige inte tidigare har lämnat någon skattedeklaration. Då får Skatteförvaltningen upphäva den skatt som har fastställts enligt uppskattning, varvid den deklaration som lämnats betraktas som en försenad skattedeklaration.  

När beslutet undanröjs ersätts det skattebelopp som har fastställts enligt uppskattning i regel med ett skattebelopp som grundar sig på uppgifterna i den skattskyldiges skattedeklaration. Den skatt som deklarerats av den skattskyldige är oftast lägre än den som fastställts enligt uppskattning, men den kan också vara högre. Den skattskyldige underrättas om att beskattningen enligt uppskattning har undanröjts och att den deklaration som den skattskyldige lämnat behandlas som en skattedeklaration genom ett sammandrag enligt lagen om skatteuppbörd.  

På en skattedeklaration som lämnats efter att skatten fastställts genom enligt uppskattning tillämpas därefter samma förfarande som på en försenad skattedeklaration. Det ska vara möjligt att lämna rättelsedeklarationer för skatteperioden, och att söka ändring för skatteperioden ska kunna göras på samma sätt som när skattedeklarationen har lämnats inom föreskriven tid eller deklarationen har lämnats för sent men före beskattning enligt uppskattning. 

På motsvarande sätt gås det till väga om den skattskyldige undantagsvis deklarerar en högre skatt än den uppskattade skatten. Det samma gäller fall där den skattskyldige deklarerar mervärdesskatt som ger rätt till återbäring. 

När en skattedeklaration lämnas för sent och efter ett beslut om beskattning enligt uppskattning, fastställs en förseningsavgift enligt 35 och 36 §. En förseningsavgift fastställs också när den skattskyldige efter ett beskattningsbeslut där skatten fastställts enligt uppskattning gör en anmälan om att ingen verksamhet förekommit under skatteperioden. I stället för förseningsavgift kan den skattskyldige påföras skatteförhöjning enligt 37 § 2 mom., om den skattskyldige lämnar sin skattedeklaration väsentligt för sent i syfte att bli befriad från skatteförhöjning. Skatteförvaltningens förfarande efter att den skattskyldige har försummat sin deklarationsskyldighet liksom påföljderna av försummelsen ska således i dessa situationer vara likadana oavsett om Skatteförvaltningen har hunnit fastställa skatten enligt uppskattning innan den skattskyldige lämnar skattedeklarationen eller inte. 

Om den skattskyldige i stället för att lämna en skattedeklaration lämnar en uttrycklig begäran om omprövning, ska den behandlas i ett omprövningsförfarande enligt denna lag.  

Enligt 4 mom. ska ett beslut om beskattning enligt uppskattning undanröjas på det sätt som föreskrivs om fastställande av skatt och rättelse av beslut till den skattskyldiges för- eller nackdel i 40 och 41 §. Om en skatt som har fastställts enligt uppskattning redan har gått till utsökning, och egendom som tillhör den skattskyldige har utmätts på grund av den obetalda skatten, ska Skatteförvaltningen meddela utsökningsväsendet om det nya skattebelopp som fastställts efter att beskattningen enligt uppskattning har undanröjts och så snart ärendet har behandlats vid Skatteförvaltningen, varvid indrivningen fortsätter utan avbrott för den skatt som har deklarerats. På motsvarande sätt gås det tillväga i fråga om andra indrivningsåtgärder. Om Skattemyndigheten inte håller sig till deklarationen utan fastställer ett högre skattebelopp än det deklarerade, ska detta bilda en post som behandlas skilt vid indrivningen.  

Exempel: Den skattskyldige har inte lämnat någon skattedeklaration, varför skatten har uppskattats till 10 000 euro. Skatten har gått till utsökning, och därför har en fastighet som den skattskyldige äger utmätts. Den skattskyldige lämnar den första skattedeklarationen för skatteperioden för sent. Enligt deklarationen uppgår det skattebelopp som ska betalas till 6 000 euro. Skatteförvaltningen undanröjer beslutet om beskattning enligt uppskattning inklusive skatteförhöjningar och den skattskyldiges deklaration betraktas som en försenad skattedeklaration. Skatten fastställs enligt deklarationen, och för det skattebelopp på 6 000 euro som deklarerats för sent fastställs en förseningsavgift. Skatteförvaltningen meddelar utsökningsväsendet om storleken på den ändrade skatteskulden som gått till indrivning så snart ärendet har behandlats av Skatteförvaltningen. Utmätningen av fastigheten avbryts inte. 

Om den skattskyldige lämnar en deklaration som kan anses vara tillförlitlig men inte kan godkännas som sådan, ska Skatteförvaltningen undanröja beslutet om beskattning enligt uppskattning och fastställa skatten till rätt belopp enligt förfarandet i 41 §. När Skatteförvaltningen avviker från den skattskyldiges deklaration, fastställs skatten till den skattskyldiges nackdel så, att Skatteförvaltningen fattar ett beslut som kan överklagas. I dessa fall påförs skatteförhöjning, vilket också är det förfarande som tillämpas generellt i liknande fall.  

Enligt bestämmelsen ska Skatteförvaltningen kunna undanröja ett beslut om beskattning enligt uppskattning. Om skattedeklarationen anses otillförlitlig och det inte finns skäl att ändra det uppskattade skattebeloppet utifrån deklarationen, ska den skattskyldige höras för att klarlägga om den skattskyldiges skattedeklaration ska behandlas som en begäran om omprövning av den verkställda beskattningen enligt uppskattning, varvid ärendet behandlas genom ett omprövningsförfarande. Detta är tillvägagångssättet till exempel i fall där skatten har fastställts enligt uppskattning på grundval av en skattegranskning och den skattskyldige efter detta lämnar en skattedeklaration där denne kräver att beslutet om beskattning enligt uppskattning ändras. 

Exempel: 

1) En skattskyldig har underlåtit att lämna en skattedeklaration. Den skatt som den skattskyldige ska betala har enligt uppskattning fastställts till 10 000 euro. Den skattskyldige har i en skattedeklaration som lämnats för sent angett det skattebelopp som ska betalas till 6 000 euro. Skatteförvaltningen undanröjer beslutet om beskattning enligt uppskattning inklusive skatteförhöjningar, och den skattskyldiges deklaration betraktas som en försenad skattedeklaration i enlighet med deklarationen. För det skattebelopp på 6 000 som deklarerats för sent fastställs en förseningsavgift. Den skattskyldige informeras om detta genom ett sammandrag enligt 14 § i lagen om skatteuppbörd.  

2) En skattskyldig har underlåtit att lämna en skattedeklaration. Den skatt som den skattskyldige ska betala har fastställts till 10 000 euro enligt uppskattning. Den skattskyldige har i en skattedeklaration som lämnats för sent angett det skattebelopp som ska betalas till 6 000 euro. Skatteförvaltningen anser på basis av en utredning om ärendet att det korrekta skattebelopp som ska betalas är 7 000 euro. Skatteförvaltningen undanröjer då det ursprungliga beslutet om beskattning enligt uppskattning och betraktar deklarationen som en försenad skattedeklaration och fastställer dessutom 1 000 euro i skatt. För de 6 000 euro som deklarerats för sent fastställs en förseningsavgift och för det skattebelopp på 1 000 euro som inte deklarerats en skatteförhöjning. Den skattskyldige får ett beslut om fastställande av skatt på 1 000 euro och den med denna förknippade skatteförhöjningen. Beslutet kan överklagas.  

3) En skattskyldig har underlåtit att lämna en skattedeklaration. Den skatt som den skattskyldige ska betala har fastställts till 10 000 euro enligt uppskattning. Den skattskyldige har i en skattedeklaration som lämnats för sent angett det skattebelopp som ska betalas till 6 000 euro. Skatteförvaltningen anser utifrån en utredning att det inte finns förutsättningar för att ändra beskattningen enligt uppskattning. Den skattskyldige hörs och ges en möjlighet att kräva att ärendet behandlas som en begäran om omprövning.  

Enligt 5 mom. får ändring inte sökas i ett beslut om att undanröja ett beslut om beskattning enligt uppskattning. Eftersom den skattskyldiges skattedeklaration ersätter beslutet om beskattning enligt uppskattning, har den skattskyldige inte behov av rättsskydd i fråga om undanröjandet av beslutet. När beslutet har undanröjts, får ändring inte heller sökas i det ursprungliga beslutet om beskattning enligt uppskattning. Ändring i en förseningsavgift eller en skatteförhöjning får sökas enligt vad som särskilt föreskrivs om detta.  

44 §.Tidsfristen för påförande och rättelse av skatt. I paragrafen föreskrivs det om en allmän tidsfrist för fastställande och rättelse av skatt. Denna ändring rörande tidsfristen sammanhänger med målet att göra tidsfristerna för ändring av beskattningsbeslut enhetligare. Tidsfristerna för fastställande och rättelse av skatt på myndighetsinitiativ och tidsfristerna för den skattskyldiges ändringssökande ska i regel vara lika långa.  

Enligt paragrafen ska skatten fastställas eller beslutet rättas inom tre år från den tidpunkt som avses i 4 §. När tidsfristen beräknas enligt paragrafen ska således också beaktas vad som föreskrivs om att bestämma tidsfrister i 4 §. Om den skattskyldiges räkenskapsperiod är ett kalenderår, ska tiden för fastställande av skatt såsom i dag i praktiken vara tre år från utgången av räkenskapsperioden. För de skattskyldiga vars räkenskapsperiod avviker från kalenderåret och vars skatteperiod är en kalendermånad blir tidsfristen för fastställande av skatt längre än den är i dag, eftersom tidsfristen löper från ingången av kalenderåret efter räkenskapsperioden. För närvarande ska mervärdesskatten till exempel fastställas inom tre år från räkenskapsperiodens slut.  

Enligt 38 § 3 mom. i lagen om förskottsuppbörd kan debiteringen i dag verkställas till nackdel för den skattskyldige inom sex år från utgången av det år då förskottsinnehållningen borde ha verkställts. Den föreslagna bestämmelsen förkortar tidsfristen för de skatter och avgifter som fastställs med stöd av lagen om förskottsuppbörd.  

I fall där räkenskapsperioden för en betalare, såsom en arbetsgivare, avviker från kalenderåret, kan i regel skatten fastställas eller ett beslut rättas inom tre år från ingången av året efter räkenskapsperioden. För mottagaren av betalningen, såsom en arbetstagare, löper tidsfristen för rättelse av skatten i inkomstbeskattningen alltid från ingången av året efter skatteåret. I betalarens och betalningsmottagarens beskattning kan tidsfristerna därför vara olika.  

Exempel: Exempel: Arbetsgivarens räkenskapsperiod är 1.7.2017–30.6.2018. Arbetsgivaren har utan att verkställa förskottsuppbörd gett arbetstagaren en skattepliktig förmån i december 2017. Skatten kan då påföras arbetsgivaren ännu den 31 december 2021, dvs. inom tre år från ingången av året efter räkenskapsperioden. När det gäller arbetstagaren är den sista möjliga tidpunkten för rättelse av beskattningen enligt 56 § 2 mom. i den föreslagna lagen om beskattningsförfarande den 31 december 2020, dvs. tre år efter utgången av skatteåret 2017. Om arbetstagaren har fått förmånen t.ex. i juni 2018, är tidsfristerna för rättelse av beskattningen desamma för såväl arbetsgivaren som arbetstagaren. 

45 §.Fortsatt tidsfrist för påförande och rättelse av skatt. I paragrafen föreskrivs det om myndighetens rätt att efter prövning förlänga den tidsfrist på tre år som anges i 44 § i fall där skatt fastställs eller ett beslut rättas till nackdel för den skattskyldige. Det är fråga om ett nytt förfarande som ska tillämpas i undantagsfall. Avsikten är att förfarandet ska tillämpas i sådana fall som nämns i paragrafen där ett korrekt och tillräckligt faktaunderlag för beslut av skäl som inte kan hänföras till Skatteförvaltningen inte hinner tas fram med behöriga metoder innan tidsfristen ovan löper ut. De villkor för att förlänga tidsfristen som nämns i bestämmelsen, såsom myndighetssamarbete och att de uppgifter som lett till en kontrollåtgärd har kommit in exceptionellt sent, är av sådan art att kontrollåtgärder som grundar sig på dem ofta förutsätter omfattande och tidskrävande utredningar. Dessutom visar de villkor som anges i bestämmelsen redan i sig att en förlängning av tidsfristen gäller situationer där skatteintresset inte är obetydligt.  

Om tidsfristen för fastställande av skatt eller rättelse av beslut har förlängts med stöd av denna paragraf, ska denna bestämmelse i princip tillämpas vid en ändring av beskattningen, förutsatt att villkoren i den uppfylls. Det är emellertid också möjligt att tillämpa 46 eller 47 § när skatten fastställs eller beslutet rättas inom ramen för en förlängd tidsfrist, om villkoren för att tillämpa dem är uppfyllda. Situationen kan till exempel vara den att inom ramen för en tidfrist som har förlängts på grundval av myndighetssamarbete, i anslutning till det ärende som är föremål för kontrollåtgärden genom internationellt informationsutbyte också fås in sådan information med betydelse för beskattningen som uppfyller villkoren för tillämpning av 46 §. I sådana fall kan såväl 45 som 46 § åberopas som grund för att ändra beskattningen.  

Enligt 1 mom. i paragrafen får Skattestyrelsen förlänga tidsfristen för fastställande eller rättelse av skatt med ett år. Skattemyndigheten ska pröva och avgöra om något av de villkor för förlängning av tidsfristen som anges i 1 mom. 1 eller 2 punkten uppfylls. Med kontrollåtgärd avses i praktiken oftast en skattegranskning, men det kan också vara fråga om någon annan förvaltningsåtgärd inom beskattningen. Ingen kontrollåtgärd utesluts alltså från tillämpningsområdet. 

Enligt 1 mom. 1 punkten kan en tidsfrist förlängas om en kontrollåtgärd har inletts exceptionellt sent på grund av uppgifter som har lämnats av en annan myndighet eller fåtts någon annanstans ifrån eller om åtgärden kräver myndighetssamarbete.  

Enligt bestämmelsen kan en tidsfrist förlängas om orsaken till att en kontrollåtgärd inleds exceptionellt sent är att det har fåtts uppgifter från en annan myndighet eller någon annan källa. En kontrollåtgärd anses ha blivit inledd exceptionellt sent om i en normal situation inte ska ha hunnits slutföra den med iakttagande av korrekta förfaringssätt inom den tid som återstod av fristen. 

Den information som ligger till grund för en förlängning av en tidsfrist ska gälla fakta i ärendet. Ett avgörande i fråga om en lagtolkning som ingår i ett beslut av högsta förvaltningsdomstolen är till exempel inte sådan information. Förutom inhemska jämförelseuppgifter kan även uppgifter från utlandet, såsom kontrolluppgifter som har fåtts vid internationellt automatiskt informationsutbyte, utgöra grund för en förlängning. 

Vilka källor som den information som tas till grund för en förlängning av en tidsfrist får komma från begränsas emellertid inte i praktiken i bestämmelsen. Den information som leder till att kontrollåtgärder inleds och den aktuella tidsfristen förlängs lämnas i allmänhet av polisen och andra myndigheter. En kontrollåtgärd kan emellertid inledas exceptionellt sent också på grund av uppgifter som har fåtts från någon annan källa. Skatteförvaltningen kan få sådan information till exempel genom angivelser från enskilda medborgare, eller så kan det vara fråga om offentlig information som myndigheten fått till exempel via medierna. 

Likaså kan tidsfristen förlängas om en tillräcklig faktautredning kräver att en kontrollåtgärd genomförs som ett myndighetssamarbete. Sådana gemensamma granskningar utförs vanligen i samarbete mellan Skatteförvaltningen och Tullen, polisen, regionförvaltningsverket eller någon annan motsvarande myndighet. De situationer som kräver myndighetssamarbete ansluter sig i allmänhet till en ekonomisk helhet som rör flera skattskyldiga och där det finns ett beroendeförhållande eller en intressegemenskap mellan de skattskyldiga. I fråga om sådana granskningar räcker det som grund för en förlängning av tidsfristen att en kontrollåtgärd åtminstone för någon eller några av de skattskyldiga som ingår i samma helhet eller något ärende som hör till helheten ännu inte har avslutats när den allmänna tidsfristen löper ut. Det kan emellertid också vara fråga om en skattegranskning som gäller en enskild skattskyldig och som kräver till exempel en begäran om handräckning av en annan myndighet. En tidsfrist kan förlängas på denna grund endast vid kontrollåtgärder där myndighetssamarbetet redan har inletts när tidsfristen förlängs.  

Ofta kan det i sådana situationer som avses i 1 punkten bli aktuellt med en förlängning av tidsfristen när det är fråga om skattegranskning av företagsgrupperingar i den ekonomiska gråzonen. Vid sådana granskningar krävs det ofta myndighetssamarbete, vilket enligt bestämmelsen redan i sig utgör en grund för förlängning av en tidsfrist. En förlängning av tidsfristen kan bli aktuell också när Skatteförvaltningen i samband med en skattegranskning av en skattskyldig exceptionellt sent får in jämförelseuppgifter som gäller andra skattskyldiga. Sådana jämförelseuppgifter kan finnas bland den granskade skattskyldiges bokföringsmaterial eller fås av någon som är skyldig att lämna uppgifter i anknytning till granskningen, såsom en bank. Jämförelseuppgifter som erhålls på detta sätt ska anses vara uppgifter som fåtts någon annanstans ifrån enligt paragrafen. I sådana fall ska det gå att förlänga tidsfristen för fastställande av skatt för de andra skattskyldiga. Däremot ska det inte gå att förlänga denna tidsfrist för den skattskyldige som ursprungligen är föremål för skattegranskningen, såvida det inte finns någon annan föreskriven grund för detta. 

Enligt 1 mom. 2 punkten kan en tidsfrist förlängas om den skattskyldige har lämnat en deklaration eller en annan utredning som gäller saken exceptionellt sent eller om den skattskyldige som är föremål för en kontrollåtgärd avsevärt försvårar åtgärden. 

Bestämmelsen innebär att en tidsfrist kan förlängas också på grund av den skattskyldiges förfarande. En tidsfrist kan förlängas om den skattskyldige lämnar en deklaration eller en annan utredning som gäller saken exceptionellt sent och Skatteförvaltningen annars inte hinner vidta sådana kontrollåtgärder som behövs i fråga om deklarationen eller utredningen, såsom en begäran om utredning eller i sista hand en skattegranskning. Det kan till exempel vara fråga om en situation där den skattskyldige ursprungligen har försummat sin deklarationsskyldighet helt eller delvis och lämnar uppgifterna först när tidsfristen håller på att löpa ut. En liknande situation uppstår om den skattskyldige ändrar de uppgifter som tidigare lämnats strax innan tidsfristen löper ut till exempel genom att lämna en rättelsedeklaration alldeles i slutet av den allmänna tidsfristen för fastställande av skatten,  

Likaså kan en tidsfrist förlängas om den som är föremål för en kontrollåtgärd avsevärt försvårar åtgärden. Denna grund kan tillämpas i situationer där den skattskyldige upprepade gånger har försummat att lämna de uppgifter som begärs, har lämnat dem avsevärt för sent eller har lämnat bristfälliga uppgifter eller på annat sätt avsevärt har försvårat utredningen av ärendet.  

Endast tidsfristen för de beskattningsåtgärder vars tidsfrist enligt 44 § håller på att löpa ut kan förlängas. Tidsfristen för fastställande av skatten för flera räkenskapsår eller skatteår på grundval av en skattegranskning kan till exempel förlängas enbart i fråga om det år för vilket tidsfristen håller på att löpa ut. I ett beslut om förlängning av en tidsfrist ska de angelägenheter för vilka villkoren för förlängning av tidsfristen uppfylls anges. Om en uppgift, deklaration eller annan utredning som har kommit in exceptionellt sent endast gäller ett enskilt ärende eller faktum, såsom en enskild ekonomisk transaktion, kan tidsfristen ändå förlängas för hela den del av den skattskyldiges verksamhet som hänför sig till denna transaktion. 

Exempel 1. Ett aktiebolags näringsverksamhet och bokföring är föremål för en kontrollåtgärd som genomförs gemensamt av Tullen, Produkttillsynscentralen och Skatteförvaltningen och gäller flera skatteår. Kontrollåtgärden pågår fortfarande när den tidsfrist för fastställande och rättelse av skatt som anges i 44 § närmar sig sitt slut för ett av skatteåren. Skatteförvaltningen förlänger tidsfristen för detta skatteår med ett år på grund av att den kontrollåtgärd som gäller näringsverksamheten inte är klar. Om bolaget bedriver annan verksamhet som inte hör till näringsverksamheten, såsom utarrendering eller jord- och skogsbruk, kan tidsfristen för den verksamheten inte förlängas eller skatten fastställas på samma grunder. Kommer det vid granskningen av näringsverksamheten fram försummelser också i fråga om den andra verksamheten, får tidsfristen alltså inte förlängas eller skatt fastställas, om inte tidsfristen har förlängts även i fråga om den på någon annan grund som anges i paragrafen.  

Exempel 2. Vid utgången av den allmänna tidsfristen för fastställande och rättelse av skatt får Skatteförvaltningen genom det automatiska internationella informationsutbytet en enskild uppgift om ränteinkomster. Uppgiften har anknytning till en penninginrättning skyldigheter vid uppbärandet av källskatt på ränteinkomster. På basis av uppgiften beslutar Skatteförvaltningen att förlänga tidsfristen för fastställande av källskatt på ränteinkomsten. Förlängningen av tidsfristen gäller penninginrättningen som källskatteskyldig betalare till alla delar. Om emellertid på basis av jämförelseuppgifter för ränteinkomsten kan utgås från att den uppgiften också har betydelse för beskattningen av penninginrättningen i fråga om något annat skatteslag, såsom inkomstbeskattningen, kan Skatteförvaltningen fatta ett beslut om att förlänga tiden för fastställande av skatt även i fråga om det andra skatteslaget. När det gäller penninginrättningens andra uppgifter, såsom mervärdesbeskattningen, kan tidsfristen inte förlängas eller skatten fastställas med samma motivering, även om det i samband med den kontrollåtgärd som gäller källskatten på ränteinkomsterna kommer fram försummelser som gäller även de andra inkomsterna, om inte tidsfristen har förlängts även i fråga om dem med stöd av detta eller något annat villkor som anges i paragrafen. 

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen fatta beslutet om förlängning av tiden för fastställande av skatt eller rättelse innan den tidsfrist på tre år som anges i 44 § har löpt ut. Trots denna tidsfrist får ett beslut om förlängning av en tidsfrist ändå fattas inom 60 dagar från det att Skatteförvaltningen har fått en sådan uppgift som avses i 1 mom. 1 punkten eller en sådan deklaration eller annan utredning som avses i 2 punkten, under förutsättning att uppgiften, deklarationen eller utredningen har kommit in inom tidsfristen. Om uppgiften, deklarationen eller utredningen har kommit in först efter det att den tidsfrist som anges i 44 § har löpt ut, kan undantagsregeln om 60 dagar inte tillämpas. En sådan fortsatt tidsfrist som det föreskrivs om i 46 § ska inte kunna förlängas. Inte heller en sådan tidsfrist som det föreskrivs om i 47 § ska kunna förlängas. 

Ett beslut om förlängning av tidsfristen för fastställande och rättelse av skatt ska delges den skattskyldige som är föremål för en kontrollåtgärd och andra skattskyldiga vars tidfrister förlängs på det sätt som anges i 56 §.  

Enligt 3 mom. får ändring i ett beslut om förlängning av tidsfristen för fastställande eller rättelse av skatt inte sökas separat. I samband med att ändring söks i huvudfrågan kan det emellertid göras en bedömning av om villkoren för förlängning av tidfristen varit uppfyllda. I princip kan ett ändringssökande som gäller ett beskattningsbeslut också gälla enbart denna processuella fråga. Om besvärsinstansen anser att den bestämmelse som ligger till grund för den förlängda tidsfristen inte varit tillämplig eller att det inte varit fråga om en sådan situation som avses i paragrafen, ska beslutet om fastställande av skatt eller rättelse av beslut upphävas till denna del eftersom det har fattats för sent. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska enligt förslaget få överklaga ett sådant här beslut av besvärsinstansen.  

46 §.Förlängd tidsfrist för påförande och rättelse av skatt. I paragrafen föreskrivs det om särskilda situationer där tidsfristen för att fastställa skatt eller rätta beslut till nackdel för den skattskyldige är sex år räknat från den tidpunkt som avses i 4 §. Fortsatt tidsfrist ska vara möjlig enbart om något av de särskilda villkor som anges i paragrafen ligger till grund för fastställande och rättelse av skatt, dvs. uppgifter som har erhållits vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte. 

En fortsatt tidfrist tillämpas bara när skatt fastställs eller beslut rättas och villkoren i paragrafen uppfylls efter att den tidsfrist på tre år som anges i 44 § har löpt ut. Medan den treåriga fristen löper ska fastställandet av skatt eller rättelse av beslut ske med stöd av 40 §. När karaktären hos de skatter som ska betalas på eget initiativ och de medföljande kraven på förutsägbarhet i beskattningen beaktas blir bestämmelsen i praktiken tillämplig i de situationer där den skattskyldiges försummelse av deklarationsskyldigheten är uppenbar i fråga om de uppgifter som erhålls vid internationellt informationsutbyte. När skatt fastställs eller ett beslut rättas enligt bestämmelsen ska det i fråga om det berörda ärendet ske för första gången på någon av de grunder som nämns i bestämmelsen.  

En bedömning av om villkoren för tillämpning av bestämmelsen är uppfyllda kan också göras i samband med att den skattskyldige söker ändring. Om besvärsinstansen anser att bestämmelsen inte är tillämplig, upphävs beslutet om fastställande eller rättelse av skatten till denna del emedan det har fattats för sent. Om en skattskyldig som söker ändring till exempel hävdar att skatten har fastställts på grundval av uppgifter som har fåtts via det automatiska informationsutbytet och alltså inte på sådana uppgifter som har fåtts på annat sätt vid internationellt informationsutbyte enligt paragrafen, och besvärsinstansen bekräftar denna ståndpunkt, finns det ingen grund för att fastställa skatten, och det beslut om fastställande av skatten som har fattats på dessa grunder ska upphävas. 

Enligt paragrafen får en fortsatt tidsfrist tillämpas till nackdel för den skattskyldige, om fastställandet eller rättelsen grundar sig på en sådan uppgift med betydelse för beskattningen av den skattskyldige som har erhållits vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte av information. Till de uppgifter som avses i bestämmelsen hör alltså inte sådana uppgifter av masskaraktär som gäller beskattning och ingår i det automatiska informationsutbytet och som stater och territoriella jurisdiktionsområden systematiskt och i normal ordning sänder varandra. Fortsatt tidsfrist ska vara möjligt bara utifrån uppgifter som gäller sådana faktiska omständigheter i ett ärende som påverkar beskattningen. Exempelvis rättspraxis eller den juridiska tolkningen av ett direktiv är inte en sådan uppgift. 

Det internationella informationsutbytet brukar delas in i automatiskt informationsutbyte, utbyte av information på begäran och utbyte av information på eget initiativ, det vill säga spontant informationsutbyte. Närmare bestämmelser om internationellt informationsutbyte finns till exempel i de skatteavtal och avtal om handräckning som har gjorts upp mellan stater och territoriella jurisdiktionsområden såsom Caymanöarna. Exempel på sådana avtal är konventionen om handräckning i skatteärenden (FördrS 20–21/1995) och motsvarande avtal om handräckning som har ingåtts mellan de nordiska länderna (FördrS 37/1991). Eftersom de olika formerna av internationellt informationsutbyte och förfarandena för till exempel internationella simultankontroller kontinuerligt utvecklas, behöver en uppgift som ligger till grund för en fortsatt tidsfrist för fastställande av skatt och som har fåtts på något annat sätt än genom automatiskt informationsutbyte emellertid i fortsättningen inte vara en uppgift som har fåtts på begäran eller spontant i enlighet med den vedertagna indelningen. Av indelning i paragrafen följer till exempel att sådana uppgifter som har fåtts med stöd av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet med Amerikas förenta stater för att förbättra internationell efterlevnad av skatteregler och för att genomföra FATCA (154/2015) och OECD:s rapport Common Reporting Standard – CRS inte omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen, eftersom de har kommit in genom automatiskt informationsutbyte på det sätt som avses i paragrafen. Om det internationella informationsutbytet utvecklas i riktning mot automatiskt informationsutbyte, kan det i praktiken inskränka tillämpningsområdet för bestämmelsen.  

Bestämmelsen blir normalt tillämplig i situationer där Skatteförvaltningen på basis av en begäran om handräckning får sådan information av en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde som har en väsentlig inverkan på beskattningen, eller i situationer där skattemyndigheten eller någon annan myndighet i en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde på eget initiativ ger Skatteförvaltningen information utan att Skatteförvaltningen särskilt har bett om det, det vill säga spontant. De uppgifter om enskilda fall som avses här är vanligen uppgifter som har att göra med utländska investeringar eller bolag som ägs i utlandet, fonder eller andra förmögenhetsposter. Det kan vara fråga om uppgifter som gäller såväl fysiska som juridiska personer.  

Skatteförvaltningen kan inte använda en fortsatt tidsfrist för att fastställa skatt eller rätta beslut, om den uppgift som har fåtts vid automatiskt informationsutbyte som sådan och direkt hade kunnat användas som grund för fastställande av skatt eller rättelse av beslut. Det kan hända att genom automatiskt informationsutbyte fås endast sådana uppgifter som inte direkt kan tas som grund för att fastställa en skatt eller rätta ett beslut, men som till exempel kan leda till att en skattegranskning inleds i en annan stat på begäran av Finland. Sådana uppgifter är bland annat VIES-uppgifter som delas mellan Europeiska unionens medlemsstater i anslutning till kontrollen av mervärdesskatt och hör till det automatiska informationsutbytet. Om det senare som resultat av en sådan skattegranskning sänds uppgifter till Finland som inte omfattades av det automatiska informationsutbytet, kan skatten fastställas eller beslutet rättas på basis av dem. Villkoren för en fortsatt tidsfrist anses vara uppfyllda även när uppgiften i princip hör till den information som ska lämnas ut genom massförfarande, om uppgiften trots allt inte har lämnats ut genom automatiskt informationsutbyte, till exempel på grund av att den skattskyldige eller en utomstående uppgiftslämnare har försummat sin deklarationsskyldighet.  

Om en uppgift har kommit in till Skatteförvaltningen genom spontant informationsutbyte eller som resultat av en begäran om handräckning och uppgiften inte gäller något visst skatteslag, kan den också användas som grund för fastställande av skatt vid verkställandet av beskattning enligt olika skattelagar under förutsättning att tidsfristen inte har löpt ut. Det som sagts ovan motsvarar det som föreskrivs om användning och behandling av beskattningsuppgifter inom Skatteförvaltningen i 10 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999).  

47 §.Påförande och rättelse av skatt till följd av ett brott. I paragrafen föreskrivs det om fortsatta tidsfrister för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel när den skattskyldige står anklagad i ett sådant brottmål som avses i 29 kap. 1—3 § i strafflagen, det vill säga när det är fråga om skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri eller lindrigt skattebedrägeri.  

Enligt 1 mom. får skatten i sådana fall fastställas eller beslutet rättas till nackdel för den skattskyldige trots att den treåriga tidsfrist som anges i 44 § har löpt ut. Tidsfristen för fastställande eller rättelse av skatt är då ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckte åtal.  

Skatten kan med stöd av denna bestämmelse fastställas eller rättas under en betydligt längre tid än vad som är fallet i de situationer som det har föreskrivits om ovan. Bestämmelsen kan tillämpas efter att den treåriga tidsfristen har löpt ut, och gränsen för tidsfristen är såsom ovan konstaterades bunden till tidpunkten för när åtal väcktes för brottet i fråga.  

Bestämmelsen ger Skatteförvaltningen rätt, men ålägger alltså inte myndigheten, att fastställa skatt eller rätta beslut till den skattskyldiges nackdel. Denna prövningsrätt behövs eftersom Skatteförvaltningen i enlighet med nuvarande praxis i anslutning till ett brottmål också kan kräva in beloppet av förlorad skatt i form av skadestånd.  

Enligt 2 mom. ska ett beslut enligt 1 mom. rättas på tjänstens vägnar till den del åklagaren har lagt ner åtalet eller åtalet har förkastats genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft eller avvisats utan prövning. Om åklagaren lägger ner åtalet endast delvis eller om rätten förkastar åtalet enbart i fråga om vissa åtalpunkter, ska Skatteförvaltningen rätta beslutet endast till denna del. Beslutet ska rättas i enlighet med det som föreskrivs i 40 § om rättelse av beslut till den skattskyldiges fördel, vilket betyder att det också ska betalas ränta på skatt som återbärs. 

Skatteförvaltningen ska fastställa skatten inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren väckte åtal. I de flesta fall räcker denna tidsfrist för att ett skattebrottmål också ska hinna bli avgjort i tingsrätten. Det är emellertid möjligt att det uppstår en situation där handläggningen av ett skattebrottmål mot en skattskyldig ännu pågår i tingsrätten eller som ett fullföljdsärende till exempel i hovrätten samtidigt som ett beslut om beskattningen redan har fattats och även det har överklagats genom ett rättelseyrkande. Då ska överklagandet av beskattningen i allmänhet behandlas först efter det att skattebrottmålet har avgjorts och vunnit laga kraft. Skatteförvaltningen kan i detta sammanhang förbjuda utsökning av skattefordringar som grundar sig på förvaltningsbeslut eller förordna att utsökningen ska avbrytas med stöd av lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 

I 3 mom. föreskrivs det att fastställande av skatt eller rättelse av beslut på grund av brott får rikta sig mot en juridisk person, om en fysisk person som har handlat för en juridisk persons räkning åtalas för ett sådant brott som avses i 1 mom. Det kan till exempel vara fråga om en situation där en fysisk person som har handlat för ett aktiebolags räkning och som arbetar inom bolagets förvaltning anklagas för skattebedrägeri. I så fall är det möjligt att låta fastställandet av skatten eller rättelsen av beslutet gälla aktiebolaget. 

48 §.Särskilda bestämmelser om påförande och rättelse av skatt. När skatt fastställs eller rättelse görs till den skattskyldiges nackdel, ska den skattskyldige dessutom åläggas att betala dröjsmålsränta. Den skattskyldige får också påföras skatteförhöjning. Bestämmelsen stämmer överens med gällande lagstiftning. 

Enligt 2 mom. ska det anses att skatten har fastställts och rättelsen har gjorts inom föreskriven tid, om Skatteförvaltningens beslut om detta har fattats innan de tidsfrister som föreskrivs i denna lag har löpt ut. Bestämmelsen gäller förutom den tidsfrist på tre år som anges i 44 § även de fall som regleras i 45—47 §. Bestämmelsen motsvarar 179 § 2 mom. i mervärdesskattelagen, 42 a § i lagen om förskottsuppbörd och 57 § 2 mom. i lagen om skatteförfarande. Bestämmelsen ska också gälla fastställande av skatt och rättelse av beslut till fördel för den skattskyldige som sker på initiativ av myndigheten. 

49 §.Påförande och rättelse av skatt för dödsbon. Enligt paragrafen ska skatten påföras dödsboet och en rättelse av ett beslut avse dödsboet, om den skattskyldige har avlidit. Inledningen av tidsfristen för fastställande av skatt och rättelse av beslut som gäller ett dödsbo ska inte längre vara bunden till tidpunkten då bouppteckningsinstrumentet har lämnats till Skatteförvaltningen, vilket i dag är fallet vid mervärdesbeskattningen. Skatten ska kunna fastställas eller beslutet rättas bara inom den allmänna tidsfristen på tre år. Förlängning av tidsfristen enligt 45 § och de tidsfrister som anges i 46 eller 47 § ska inte kunna tillämpas. Motsvarande begränsning av tidsfristen till tre år gäller också fastställande av skatt och rättelse av beslut till fördel för den skattskyldige. Liksom i dag är fallet med mervärdesskatten ska bestämmelsen bara gälla skatter som uppstått på grund av verksamhet som skett under den dödes livstid. 

50 §.Avstående från påförande eller rättelse av skatt. Enligt paragrafens 1 mom. ska Skatteförvaltningen kunna avstå från att fastställa skatt eller från att rätta ett beslut till nackdel för den skattskyldige när skatten får anses vara obetydlig eller skatten inte behöver fastställas eller rättas på grund av en opartisk beskattning eller karaktären av den skattskyldiges försummelser eller upprepade försummelser. Även en obetydlig skatt ska fastställas till exempel när den inte har tagits ut tidigare på grund av avsiktlig försummelse från den skattskyldiges sida.  

I 2 mom. anges ett förfarande med förbindelse som tillämpas i mervärdesbeskattningen. I överensstämmelse med 178 § 1 mom. i mervärdesskattelagen föreskrivs det om omständigheter där orsaken till att för lite skatt har fastställts är ett fel som har lett till att någon annan skattskyldig har påförts för mycket skatt. Liksom i dag gäller bestämmelsen fall där utlandsåterbäringen varit för liten eller för lite skatt har återburits till en näringsidkare som bedriver utrikeshandel. På samma sätt som annanstans i denna lag, anses skatten som ska betalas för låg även när det belopp som ska återbäras är för stort på grund av ett fel. När den skattskyldige som har rätt till återbäring har lämnat en förbindelse där denne avstår från sin rätt till återbäringen, får Skatteförvaltningen låta bli att fastställa skatt. Ett ytterligare villkor för detta är att skatten inte behöver fastställas med hänsyn till opartiskheten i beskattning eller någon annan orsak.  

Enligt 3 mom. utfärdar Skatteförvaltningen närmare föreskrifter om när skatten ska anses vara obetydlig på det sätt som avses i 1 mom.  

51 §.Särskilda bestämmelser om betalare. I 1 mom. föreskrivs det om den högsta skatten som får fastställas i de fall där en förskottsinnehållning som inte verkställts påförs en betalare. Precis som det föreskrivs i 38 § 2 mom. i nuvarande lag om förskottsuppbörd, ska den högsta skatten vara 40 procent, om det inte är fråga om en betalning för vilken en lägre innehållningsprocent föreskrivs.  

I 2 mom. föreskrivs det om fall där Skatteförvaltningen får avstå från att ålägga en betalare att betala en förskottsskatt som inte har verkställts. Av motsvarande skäl får myndigheten avstå från att rätta ett beslut. Liksom i dag får Skatteförvaltningen alltid avstå från att påföra en betalningsskyldighet eller rätta ett beslut om det finns ett särskilt skäl till detta. Skatteförvaltningen får avstå från att påföra en betalare skatt till exempel när skatter och avgifter för en betalning av vilken förskottsinnehållning ska tas ut redan har betalts eller inte har behövt betalas. Som särskilt skäl kan bland annat anses en situation där den rätta mottagaren av inkomsten kan beskattas och en betalningsskyldighet som påförs arbetsgivaren sannolikt inte fungerar som extra garanti för att skatten betalas. Även om skatt inte fastställs eller en rättelse inte görs, får betalaren påföras förseningsränta och skatteförhöjning precis som hittills. Bestämmelsen motsvarar 39 § 1 och 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd. 

Enligt 3 mom. ska betalningsskyldigheten avlyftas på tjänstens vägnar, när det finns förutsättningar för detta. Förutsättningen är att mottagaren av betalningen har påförts skatt för inkomsten i fråga och betalat skatter och avgifter om mottagaren var skyldig att betala sådana. Regleringen motsvarar i övrigt nuläget, men det finns ingen skild tidsfrist för åtgärden, utan skatten avlyfts alltid när den skatt som påförts den skattskyldige har betalts. När betalningsskyldigheten avlyfts, avlyfts en skatteförhöjning och en förseningsränta bara av särskilda skäl. 

I 4 mom. föreskrivs om det fall där betalaren i stället för att verkställa förskottsinnehållning tagit ut källskatt eller i stället för att ta ut källskatt verkställt förskottsinnehållning. I dessa fall har betalaren av någon orsak behandlat betalningen felaktigt antingen som en inkomst som det ska verkställas förskottsinnehållning på fastän inkomsten borde ha behandlats som en inkomst som det ska tas ut källskatt av eller vice versa. Bestämmelsen gör det möjligt att räkna en felaktigt betald skatt till godo när skatten fastställs. I dessa fall kan också förfaras som vid kvittning av skatter så att skatt inte alls fastställs och rättelse inte görs om den förskottsinnehållning eller källskatt som tagits ut till sitt belopp motsvarar den korrekta källskatten eller förskottsinnehållningen. Bestämmelsen stämmer överens med nuläget, dock så att förfarandet utsträcks till att gälla också motsvarande fall med källskatt och förskottsinnehållning på ränteinkomst. 

9 kap. Beslut av Skatteförvaltningen

52 §.Meddelande av beslut. Paragrafen föreslås reglera de situationer där Skatteförvaltningen meddelar skattskyldiga beslut utan särskild begäran. De föreslagna bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i den nuvarande mervärdesskattelagen och lagen om förskottsuppbörd samt i gängse beskattningspraxis. I de övriga lagarna som hör till tillämpningsområdet för denna lag har det inte funnits några uttryckliga föreskrifter om meddelandet av beslut, men motsvarande förfarande som i lagen om förskottsuppbörd har iakttagits.  

I paragrafens 1 mom. regleras Skatteförvaltningens skyldighet att meddela de skattskyldiga beslut. En skattskyldig ska meddelas ett överklagbart beslut när skatten fastställs eller ett beslut korrigeras till den skattskyldiges fördel eller nackdel samt när en skattskyldig påförs skatt eller skatteförhöjning. Dessutom ska Skatteförvaltningen meddela beslut om förseningsavgift enligt 35 § och försummelseavgift enligt 39 §.  

Paragrafens 2 mom. ska reglera meddelandet av beslut i situationer där Skatteförvaltningen av övervakningsskäl från fall till fall fastställer skatteperioden för ett nytt företag till en kalendermånad eller vid försummelse överför en skattskyldig från en längre skatteperiod till skatteperiod per kalendermånad. Skatteförvaltningen ska ge den skattskyldige ett överklagbart beslut i ärendet. Momentet motsvarar i fråga om försummelse 162 c § 6 mom. i den gällande mervärdesskattelagen och 33 § 6 mom. i lagen om förskottsuppbörd.  

I paragrafens 3 mom. ska det regleras om meddelande av beslut i ärenden som gäller utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Skatteförvaltningen ska ge den som är skyldig att lämna uppgifter ett överklagbart beslut ifall vederbörande trots Skatteförvaltningens uppmaning vägrar att lämna uppgifter som omfattas av skyldigheten. 

Paragrafens 4 mom. reglerar meddelande av beslut i ett ärende som avses i 45 §. Skatteförvaltningen ska meddela beslut om att tidsfristen förlängs för fastställande av skatt eller rättelse av beslut. Enligt 45 § kan ändring inte sökas separat i beslutet.  

53 §.Beslut på den skattskyldiges begäran. Paragrafen föreslås få en bestämmelse om Skatteförvaltningens skyldighet att på begäran av en skattskyldig meddela ett överklagbart beslut i en situation där Skatteförvaltningen inte godkänner den skattskyldiges ansökan om tillämpning av en längre skatteperiod. Dessutom ska beslut meddelas på begäran när Skatteförvaltningen i annat fall än på den skattskyldiges anmälan konstaterar att villkoren för tillämpning av en längre skatteperiod inte längre uppfylls. Bestämmelsen motsvarar i detta avseende 162 c § 6 mom. i mervärdesskattelagen och 33 § 6 mom. i lagen om förskottsuppbörd.  

54 §.Beslut på begäran av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Paragrafen föreslås reglera att Skatteförvaltningen på begäran ska meddela Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ett överklagbart beslut om enheten anser att en skattskyldig ska påföras skatt, dröjsmålspåföljd på skatten eller någon annan påföljd såsom skatteförhöjning eller försummelseavgift enligt 39 §. Paragrafen motsvarar delvis 185 § i mervärdesskattelagen. Föreskriften är ny i fråga om försummelseavgiften och förseningsavgiften.  

Om meddelandet av beslut förutsätter en redogörelse från den skattskyldige bör vederbörande i samband med detta bli medveten om att ett beslut meddelas.  

55 §.Innehållet i beslutet. I paragrafens 1 mom. regleras de fakta som bör framgå av beslutet. Av ett skriftligt beslut ska följande framgå: vilken myndighet som fattat beslutet och myndighetens kontaktuppgifter, uppgifter som specificerar den skattskyldige, motiveringar till beslutet och uppgifter om hur ärendet har avgjorts. Bestämmelsen motsvarar 219 a § i mervärdesskattelagen och 7 a § i lagen om förskottsuppbörd.  

Paragrafens 2 mom. får enligt förslaget en bestämmelse om undantag från skyldigheten att motivera om detta uppenbart är onödigt.  

Det kan bedömas från fall till fall om en motivering är nödvändig med tanke på den skattskyldiges rättsskydd och behov av information. En motivering kan anses onödig till exempel när en skattskyldigs begäran klart ska godkännas eller när en myndighet genom beslut på tjänstens vägnar korrigerar ett klart fel till den skattskyldiges fördel. Bestämmelsen möjliggör även att beslut av rent teknisk karaktär inte behöver motiveras, det räcker till exempel att hänvisa till en paragraf. Bestämmelsen utgör ett undantag från förvaltningslagen, men den motsvarar 7 a § 2 mom. i den gällande lagen om förskottsuppbörd och 26 b § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Mervärdesskattelagen, lagen om skatt på vissa försäkringspremier, lagar enligt vilkas hänvisningsbestämmelser lagen om förskottsuppbörd ska tillämpas och lotteriskattelagen har i nuläget ingen uttrycklig bestämmelse om att beslut inte behöver motiveras.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska möjligheten att lämna beslut som meddelats med stöd av denna lag och övriga dokument utan underskrift regleras genom förordning av statsrådet.  

56 §.Delgivning till den skattskyldige. Paragrafen ger föreskrifter om delgivning av beslut och övriga dokument som gäller skatter, skatteförhöjning, förseningsavgift och försummelseavgift inom tillämpningsområdet för denna lag. I nuläget föreskrivs det om delgivning av beslut om beskattning i olika skattelagar till den del reglerna avviker från förvaltningslagen. Med övriga dokument avses övriga handlingar som kan påverka behandlingen av ett ärende såsom brev om hörande. 

I paragrafens 1 mom. föreskrivs det vem som ska delges ett beslut eller ett dokument. Dessutom föreskrivs det om delgivning när den skattskyldige har en företrädare. Utgångspunkten är att beslutet eller dokumentet delges den skattskyldige. Delgivning verkställs till den skattskyldiges företrädare endast när denna sköter den skattskyldiges skatteärenden och saken har anmälts till Skatteförvaltningen. En sådan anmälan kan vara av permanent natur. som antecknas i Skatteförvaltningens kundregister om att till exempel en intressebevakare, en bokföringsbyrå eller en advokatbyrå sköter den skattskyldiges alla skatteärenden, eller en anmälan som engångsföreteelse om att till exempel en advokatbyrå är den skattskyldiges ombud i ett visst ärende som gäller ändringssökande. 

Paragrafens 2 mom. föreslås få en bestämmelse som motsvarar 26 c § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande enligt vilket bevislig delgivning med samfund, samfällda förmåner och sammanslutningar sker under den adress som samfundet, den samfällda förmånen eller sammanslutningen har angett.  

Paragrafens 3 mom. ska reglera delgivningen av ett beslut från Skatteförvaltningen eller skatterättelsenämnden där tiden för att söka ändring börjar löpa efter att den skattskyldige fått del av beslutet samt om delgivningen av andra dokument som Skatteförvaltningen utfärdar med stöd av denna lag. På basis av bestämmelsen kan beslut delges utan att mottagningsbevis används på det sätt som föreskrivs i 59 § i förvaltningslagen.  

Den praxis som föreslås skiljer sig från den allmänna praxisen vid delgivning eftersom utgångspunkten är att ett beslut där någon tidsfrist börjar löpa från delfåendet, såsom tiden för att söka ändring, enligt förvaltningslagen ska delges bevisligen. I beskattningslagstiftningen har det emellertid numera i vid omfattning föreskrivits att beslut kan meddelas som vanlig delgivning också i situationer där en kort tid, till exempel 60 dagar, för att söka ändring börjar löpa från det att mottagaren fått del av beslutet. Genom den föreslagna bestämmelsen ska säkras att beskattningsförfarandet fungerar. Bestämmelsen motsvarar gällande lagar. 

Mottagaren anses ha fått del av beslutet sju dagar efter att det har postats. Undantag görs om den skattskyldige kan redogöra för att han eller hon de facto har fått del av beslutet vid en senare tidpunkt. Det kan vara fallet till exempel när en person befinner sig på resa eller av någon annan orsak inte har kunnat nås per post. Det är alltså den skattskyldige som ska lämna uppgifter om han eller hon fått del av beslutet senare. Beviskravet för att personen i verkligheten fått del av beslutet senare än inom sju dagar bör inte ställas för högt.  

Enligt paragrafens 4 mom. antecknas ett beslut om förseningsavgift samt ett beslut som gäller undanröjande av beskattning enligt uppskattning i det sammandrag som avses i 14 § i lagen om skatteuppbörd. Besluten delges på det sätt som ska föreskrivas i lagen om skatteuppbörd i fråga om delgivning av sammandrag  

57 §.Delgivning till Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Enligt paragrafen delges Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt beslut så att enheten ges tillfälle att ta del av beskattningshandlingarna, om inte något annat bestäms i skattelagstiftningen. Bestämmelsen motsvarar 193 b § i mervärdesskattelagen och 26 d § i lagen om beskattningsförfarande. I 7 § föreskrivs det om hörande av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt.  

I lagen om förskottsuppbörd finns det ingen uttrycklig föreskrift om delgivning av beslut till Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. I praktiken har vid delgivningen följts ett likadant förfaringssätt som vid delgivning av beslut om inkomstbeskattningen. Bestämmelsen som föreslås ändrar alltså inte på nuläget. 

10 kap. Ändringssökande

58 §.Omprövningsmyndighet. Omprövningsförfarandet ska vara det allmänna sättet att söka ändring i första hand i fråga om skatter av alla slag, och det gäller sålunda också alla beslut som avses i denna lag, dock inte förhandsavgöranden. 

Paragrafen föreskriver att skatterättelsenämnden avgör begäran om omprövning av besluten. Skatteförvaltningen ska emellertid kunna avgöra en begäran om omprövning när begäran godkänns, om omprövning begärs av någon annan än Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Bestämmelsen motsvarar 61 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

59 §.Rätt att söka ändring. Enligt paragrafens 1 mom. får ändring i beslut av Skatteförvaltningen sökas av den skattskyldige, av den som ansvarar för att skatten betalas samt av någon annan som är berättigad att söka ändring enligt den aktuella skattelagen. De aktuella skattelagarna ska innehålla specialbestämmelser som kompletterar rätten att söka ändring, såsom bestämmelsen om sökande av utlandsåterbäring av mervärdesskatt. Som beslut som avses i denna lag anses beslut som har fattats med stöd av denna lag eller en lag som hör till tillämpningsområdet för den. Ändring i ett beslut om förseningsavgift söks också i enlighet med denna bestämmelse. I 62 § nedan föreskrivs det separat om sökande av ändring i vissa beslut av Skatteförvaltningen.  

Enligt paragrafens 2 mom. är det Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt som har rätt att söka ändring för skattetagarnas del.  

60 §.Begäran om omprövning. Enligt paragrafens 1 mom. får om omprövning begäras skriftlig hos skatterättelsenämnden. Omprövning får inte begäras om ärendet redan har avgjorts genom ett beslut om besvär. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska begäran om omprövning lämnas till Skatteförvaltningen inom utsatt tid. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska begäran behandlas utan ogrundat dröjsmål. Genom förslaget säkerställs det att begäran om omprövning utan fördröjning behandlas i ett omprövningsförfarande som gäller beskattning. Förfarandet motsvarar den nuvarande lagstiftningen om begäran om omprövning.  

I paragrafens 4 mom. hänvisas det till 64 § i fråga om sökande av ändring som gäller förhandsavgörande. Omprövning får inte begäras i ett förhandsavgörande. Ändring söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen. 

61 §.Tidsfrist för begäran om omprövning. Enligt paragrafens 1 mom. ska omprövning begäras inom tre år från den tidpunkt som avses i 4 §.  

Paragrafens 2 mom. får en bestämmelse om en särskild tidsfrist på 60 dagar. Bestämmelsen tillämpas i situationer där skatt har påförts eller ett beslut har rättats i slutet av den treåriga tidsfristen enligt 44 §, eller om ett beslut har fattats enligt en specialbestämmelse efter att tidsfristen på tre år har gått ut. Då kan omprövning begäras oberoende av tidsfristen i 1 mom., dock alltid inom 60 dagar från den dag den skattskyldige har fått del av beslutet. Föreskrifter om delgivning av beslut ges i 56 §. Ett beslut kan delges enligt 59 § i förvaltningslagen utan förfarande med mottagningsbevis. Då anses mottagaren ha fått del av ärendet den sjunde dagen efter det att brevet postades om inte något annat visas. I praktiken delges beslut som fattats mot slutet av tiden när skatt ska fastställas eller när ett beslut ska rättas dock alltid genom att använda mottagningsbevis, vilket motsvarar Skatteförvaltningens nuvarande praxis. 

Enligt paragrafens 3 mom. är tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt att söka ändring 60 dagar räknat från dagen för Skatteförvaltningens beslut.  

62 §.Ändringssökande som gäller vissa beslut av Skatteförvaltningen. Det föreslås att paragrafen får samlade föreskrifter om ändringssökande i Skatteförvaltningens beslut som gäller registrering som skattskyldig, skyldighet att lämna uppgifter, försummelseavgift och anmälningstidens längd. Bestämmelsen motsvarar till strukturen 65 a § i den lag om beskattningsförfarande som föreslås.  

I paragrafens 1 mom. regleras beslut om sökande av ändring i ett beslut om registrering. Sådana beslut är bland annat överklagbara beslut som gäller registrering som mervärdesskattskyldig och registrering i förskottsuppbördsregistret. Ändring i ett beslut som gäller registrering kan sökas av den skattskyldige som begärt beslutet, någon annan som är berättigad att söka ändring och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Ändring får dock inte sökas i ett ärende som gäller en betalares registrering som arbetsgivare. Föreskriften motsvarar till den delen 51 § 1 mom. 1 punkten i den nuvarande lagen om förskottsuppbörd.  

I paragrafens 2 mom. regleras sökandet av ändring i beslut om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Det kan till exempel gälla en situation där ett kreditinstitut vägrar att ge kontouppgifter som är nödvändiga för beskattningen om en mervärdesskattskyldig. Då ges kreditinstitutet en överklagbar uppmaning att meddela uppgifterna. Bestämmelsen motsvarar 170 § 4 mom. i mervärdesskattelagen och 23 a § i lagen om beskattningsförfarande. Momentet föreskriver även om sökande av ändring i en försummelseavgift som påförts på grund av försummelse av skyldigheten att lämna uppgifter. Försummelseavgift påförs med stöd av 31 § där det hänvisas till lagen om beskattningsförfarande 22 a §. Den sistnämnda föreskriver om försummelseavgift. Den som är skyldig att lämna uppgifter och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får söka ändring i ett sådant beslut. 

Paragrafens 3 mom. reglerar sökandet av ändring i beslut som gäller försummelseavgift enligt 39 §. Sådana beslut gäller försummelser som i regel inte har något samband med skattedeklaration. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs det om ändringssökande i beslut om skatteperiodens längd enligt 52 § 2 mom. och 53 §. Berättigade att söka ändring är enligt 59 § den skattskyldiga, någon annan som är berättigad att söka ändring, den som ansvarar för betalningen av skatt samt Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. 

Enligt paragrafens 5 mom. ska ändring i alla beslut som nämns ovan sökas genom skriftlig begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden. Begäran om omprövning ska ske inom 60 dagar från det att den sökande fått del av beslutet. Beslutet får meddelas som vanlig delgivning så som anges i 56 §. Tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt räknas från dagen för beslutet.  

Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas på förfarandet när ändring söks. Ändring söks sålunda hos skatterättelsenämnden. Skatteförvaltningen kan emellertid avgöra en skattskyldigs eller en annan sökandes begäran om omprövning om begäran ska godkännas i sin helhet. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt kan söka ändring i ett sådant beslut genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i denna lag.  

63 §.Besvärsanvisning som ska fogas till skatterättelsenämndens beslut. Enligt paragrafens 1 mom. ska en besvärsanvisning som avses i 47 § i förvaltningslagen fogas till skatterättelsenämndens beslut. Av anvisningen ska det framgå hur den som är missnöjd med avgörandet ska gå till väga för att föra ärendet till prövning hos förvaltningsdomstolen eller söka ändring genom prejudikatbesvär enligt 68 § i denna lag. Besvärsanvisningen som ska bifogas skatterättelsenämndens beslut bör sålunda innehålla de uppgifter som avses i 47 § i förvaltningslagen vad gäller besvär som avses i 64 § i denna lag och prejudikatbesvär som avses i 68 §. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska det i besvärsanvisningen även redogöras för förfaringssättet vid prejudikatbesvär i huvuddrag. På så sätt säkerställs det att den som utarbetar en tillståndsansökan som gäller prejudikatbesvär vet och förstår karaktären i förfarandet och den som ger sitt samtycke vet och förstår innebörden i samtycket. 

64 §.Besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt paragrafens 1 mom. får Skatteförvaltningens förhandsavgörande eller beslut med anledning av begäran om omprövning överklagas genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den skattskyldige hade sin hemkommun när Skatteförvaltningens beslut fattades. Ändring i ett förhandsavgörande söks i inledningsfasen genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Ändring får sökas av den skattskyldige eller av någon annan som är berättigad till det enligt 59 och 62 §. 

Den skattskyldiges hemort vid tidpunkten för skatterättelsenämndens beslut har ingen betydelse. Den behöriga förvaltningsdomstolen bestäms enligt tidpunkten för det ursprungliga beslutet från Skatteförvaltningen. Om ett beslut om fastställande av skatt till exempel vid förskottsuppbörd gäller flera skatteperioder och betalaren har bytt hemkommun är den behöriga förvaltningsdomstolen även i detta fall för alla skatteperiodernas vidkommande den förvaltningsdomstol till vars domkrets betalarens hemkommun hörde vid tidpunkten för Skatteförvaltningens beslut.  

Enligt paragrafens 2 mom. överklagas beslut som gäller mervärdesskatt och försäkringspremieskatt dock liksom i nuläget genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. På samma sätt överklagas beslut om förseningsavgift i anslutning till mervärdesskatt eller försäkringspremieskatt eller i beslut om skatteförhöjning hos Helsingfors förvaltningsdomstol.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs att om ingen förvaltningsdomstol är behörig att behandla besvären söks ändring genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. 

Enligt paragrafens 4 mom. får ändring inte sökas genom begäran om omprövning eller genom besvär, såsom i nuläget, i Skatteförvaltningens beslut att inte meddela förhandsavgörande.  

Enligt paragrafens 5 mom. ska ett ärende som gäller förhandsavgörande behandlas skyndsamt i förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen motsvarar nuläget. 

65 §.Besvärstid. I paragrafen regleras tidsfristen för besvär som lämnas till förvaltningsdomstolen. Tidsfristen för överklagan genom besvär förkortas avsevärt, men samtidigt kommer den att bättre motsvara den allmänna besvärstiden enligt förvaltningsprocesslagen som är 30 dagar efter att den ändringssökande fått del av beslutet. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska besvär anföras hos förvaltningsdomstolen inom 60 dagar efter att den sökande fått del av skatterättelsenämndens beslut. Beslutet får meddelas som vanlig delgivning så som anges i 56 § 3 mom. Enligt allmänna processrättsliga principer delges ett beslut som avser omprövning den skattskyldiges ombud när ombudets adress har uppgetts som processadress i begäran om omprövning.  

Enligt paragrafens 2 mom. är besvärstiden som gäller förhandsavgörande 30 dagar efter att den sökande fått del av beslutet, vilket motsvarar gällande lagstiftning.  

Enligt paragrafens 3 mom. räknas besvärstiden för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt från tidpunkten för beslutet om omprövning vilket motsvarar gällande lagstiftning. 

66 §.Hörande då besvär behandlas. Enligt paragrafens 1 mom. ska förvaltningsdomstolen ge den skattskyldige och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt möjlighet till bemötande med anledning av att motparten anfört besvär. Dessutom ska den som anfört besvär vid behov ges möjlighet till genmäle.  

Enligt paragrafens 2 mom. får förvaltningsdomstolen avgöra besvär utan att höra Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt om skattens belopp med anledning av den skattskyldiges besvär kan ändras med högst 6 000 euro och ärendet inte är en tolkningsfråga eller oklart. Föreskriften kompletterar kraven i 34 § i förvaltningsprocesslagen. 

67 §.Besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt paragrafens 1 mom. får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Ändring får sökas av den skattskyldige eller av någon annan som är berättigad till det enligt 59 och 62 §. 

I paragrafens 2 mom. regleras hur bestämmelserna i 71 § i lagen om beskattningsförfarande ska iakttas vid överklagan hos Högsta förvaltningsdomstolen. Besvärstiden som gäller förvaltningsdomstolens beslut om förhandsavgörande är som i nuläget dock 30 dagar från det att mottagaren fått del av beslutet.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska ett ärende som gäller förhandsavgörande behandlas skyndsamt i förvaltningsdomstolen. Bestämmelsen motsvarar nuläget.  

68 §.Prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen. I paragrafen regleras att bestämmelserna i 71 a—71 d § i lagen om beskattningsförfarande iakttas i förfarande som gäller prejudikatbesvär.  

69 §.Ändringssökande i beslut som gäller registrering. I paragrafens 1 mom. ges föreskrifter om skyndsam behandling av ett ärende som gäller ändringssökande i beslut om registrering. Ändringssökande som gäller registrering ska behandlas skyndsamt av Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden, förvaltningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Detta är motiverat eftersom ett avgörande om registrering ofta har central betydelse för den skattskyldiges företagsverksamhet.  

Om besvärsmyndigheten med anledning av besvär av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ändrar ett registreringsbeslut ska den enligt 2 mom. samtidigt bestämma tidpunkten från och med vilken beslutet ska tillämpas. Bestämmelsen motsvarar 202 § i mervärdesskattelagen.  

70 §.Omröstning. Om ett ärende avgörs av skatterättelsenämnden, förvaltningsdomstolen eller högsta förvaltningsdomstolen genom omröstning, gäller såsom beslut den åsikt som flertalet har omfattat. Vid lika röstetal avgör den åsikt som är fördelaktigare för den skattskyldige eller, om denna grund inte kan tillämpas, den åsikt som ordföranden har omfattat. Bestämmelsen motsvarar 74 § i lagen om beskattningsförfarande och 208 § i mervärdesskattelagen. 

71 §.Särskilda bestämmelser om ändringssökande och om ändringar på grund av ändringssökande. Enligt paragrafens 1 mom. är den skattskyldige eller den som ansvarar för skatten oberoende av att ändring har sökts skyldig att betala den påförda skatten, dröjsmålspåföljden eller någon annan påföljd för skatten.  

I paragrafens 2 och 3 mom. regleras de ändringar som Skatteförvaltningen måste göra med anledning av besvärsmyndighetens beslut. Ändringarna genomförs på det sätt som föreskrivs i 74 §.  

72 §.Rättegångskostnader. Paragrafen föreskriver att bestämmelserna om ersättning för rättegångskostnaderna finns i 13 kap. i förvaltningsprocesslagen. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen gäller endast kostnader som uppkommit i domstolsförfarandet. Bestämmelsen motsvarar 92 § i lagen om beskattningsförfarande och 207 § i mervärdesskattelagen. Förvaltningslagen tillämpas på behandlingen i skatterättelsenämnden, och då kan kostnader som uppkommit under begäran om omprövning inte ersättas. 

73 §.Följdändring. I paragrafen föreskrivs det om följdändring. Bestämmelsen motsvarar med vissa preciseringar den nuvarande 204 § i mervärdesskattelagen. Det finns inga uttryckliga bestämmelser om följdändring i de övriga skattelagarna som hör till tillämpningsområdet för denna lag, och därför utvidgas möjligheten till följdändring till att gälla alla de skatterna.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs om följdändring i en situation där en ändring som gjorts i en skattskyldigs beskattning under en skatteperiod leder till att beloppet för den skatt som samme skattskyldige ska betala eller få avdrag på ändras i en annan skatteperiod. Då ska Skatteförvaltningen ändra beloppet för den skatt som ska betalas eller dras av på motsvarande sätt i den sistnämnda skatteperioden. Bestämmelsens formulering preciseras så att en följdändring kan hänföras också till samma skatteperiod. 

En ändring som föranleds av en följdändring kan för det första bero på ett beslut av Skatteförvaltningen, såsom ett beslut om fastställande eller återbäring av skatt på grund av skattegranskning. Motsvarande situation kan uppstå som följd av besvärsmyndighetens beslut. Om det alltså är fråga om en situation där ett beslut direkt och utan särskild prövning inverkar på skattens belopp under samma eller en annan skatteperiod kan beskattningen för skatteperioden ändras till den skattskyldiges fördel eller nackdel trots att tidsfristerna för fastställande av skatt och rättelse av beslut har upphört.  

Grunden för en följdändring kan med avvikelse från nuläget vara en skattedeklaration eller en rättelsedeklaration som lämnas av den skattskyldige. Om en skattskyldig till exempel för att rätta till ett fel i slutet av tidsfristen enligt 25 § anmäler mer skatt som ska betalas, och om detta till den skattskyldiges fördel direkt ändrar skattens belopp under en skatteperiod för vilken tidsfristen för fastställande av skatt och rättelse av beslut har löpt ut, ska Skatteförvaltningen utgående från den skattskyldiges redogörelse fastställa skatten till rätt belopp till den skattskyldiges fördel. Bestämmelsen tillämpas också i en situation där en skattskyldig i slutet av tidsfristen enligt 25 § ger en rättelsedeklaration som föranleder en direkt ändring till den skattskyldiges nackdel i en tidigare skatteperiod. Då ska Skatteförvaltningen för den tidigare skatteperioden fastställa skatt att betalas som följdändring trots att tidsfristen enligt 44 § skulle ha löpt ut. En likadan situation kan uppstå om en skattskyldig lämnar sin första skattedeklaration först i slutet av tidsfristen. 

I paragrafens 2 mom. regleras följdändring i en situation där skattebeloppet för en skattskyldig på motsvarande sätt som i 1 mom. ändrats på ett sätt som påverkar skattebeloppet för en annan skattskyldig. Inom exempelvis mervärdesbeskattningen ska en bestämmelse som gäller en följdändring avseende en annan skattskyldig liksom nu kunna tillämpas i en situation där säljarens beskattning ändras till följd av att denne utan orsak har betalat skatt på sin försäljning och köparen på grund av detta gjort ett ogrundat avdrag för köpet. I sådana fall får säljaren skatteåterbäring och då rättas köparens beskattning som en följdändring.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om följdändring när en ändring i beskattningen av ett skatteslag för den skattskyldige enligt denna lag påverkar skattens belopp i ett annat skatteslag som hör till lagens tillämpningsområde. Bestämmelsen motsvarar 75 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande. Tillämpning av bestämmelsen förutsätter, såsom följdändring också i övrigt, att ändringen i skatten för det ena skatteslaget direkt påverkar beloppet av ett skatteslag som hör till tillämpningsområdet för denna lag.  

Tillämpning av paragrafens 3 mom. kommer i fråga till exempel i en situation där en betalare inte har verkställt förskottsinnehållning på och inte tagit ut källskatt för en betalning. Då fastställer Skatteförvaltningen förskottsinnehållningen som inte verkställts att betalas av betalaren. Om det senare vid omprövning konstateras att det bör ha tagits ut källskatt i stället för förskottsinnehållning på betalningen kan betalarens beskattning ändras. Källskatten kan alltså påföras som följdändring, fastän tidsfristen för påförandet av källskatt enligt denna lag redan har löpt ut. Till den delen ändras rättsläget från hur det tolkats i rättspraxis i högsta förvaltningsdomstolens avgörande 2014:25. Enligt avgörandet ska tidsfristerna för debitering av källskatt och förskottsinnehållning betraktas var för sig och bestämmelserna i olika skattelagar iakttas. Därför kunde den skatt som ansågs vara rätt i besvären inte längre debiteras efter att tidsfristen löpt ut.  

På samma sätt som 75 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande tillämpas mellan arvs- och gåvoskatt, å ena sidan, och skatt på överlåtelsevinst, å andra sidan, ska 3 mom. i denna paragraf tillämpas mellan 13 § i lagen om förskottsuppbörd och 1 § 4 mom. i mervärdesskattelagen samt 22 och 23 § i inkomstskattelagen och 4 § i mervärdesskattelagen i fråga om betalaren. Det kan således vara fråga om en situation där prestationen ursprungligen debiterats som en momspliktig ersättning för arbete. Beskattningen visar emellertid att prestationen ska anses vara lön. Efter det slås det till följd av att betalaren sökt om ändring av förskottsuppbörden fast att det inte är fråga om lön, utan om sådan ersättning för arbete till mottagaren som ska beskattas som inkomst av näringsverksamhet. Det beslut som betalaren fått om förskottsuppbörden leder till att dennes mervärdesbeskattning rättas så att den mervärdesskatt som påförts i beskattning på grund av det ogrundade avdraget för köp avlyfts. När också 2 mom. i samma paragraf beaktas kan mottagarens mervärdesbeskattning samtidigt ändras på motsvarande sätt genom att påföra mottagaren den mervärdesskatt som hade avlyfts i en tidigare fas. Däremot ska mottagarens inkomstbeskattning där prestationen ansågs vara lön inte med stöd av 2 mom. ändras genom följdändringar till följd av betalarens ändringssökande, eftersom karakteriseringen av inkomsten i betalarens beskattning enligt lag inte på samma sätt som de nämnda laghänvisningarna inverkar direkt på karakteriseringen av inkomsterna i mottagarens inkomstbeskattning. Mottagarens inkomstbeskattning ska ändå med stöd av 75 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande i sådana lägen kunna ändras så att prestationen till följd av en följdändring i dennes mervärdesbeskattning anses vara ersättning för arbete. 

Enligt paragrafens 4 mom. förutsätter en tillämpning av paragrafens 2 mom. till en annan skattskyldigs fördel att denne andre skattskyldige framställer en begäran i ärendet, i praktiken en ansökan om att skatten återbärs. Det motsvarar nuvarande praxis i mervärdesbeskattningen. Förfarandet är motiverat för att Skatteförvaltningen inte alltid kan veta om den ändring som gjorts först påverkar ett skattebelopp som en annan skattskyldig ska betala. I annat fall gör myndigheten som i nuläget följdändringarna på eget initiativ.  

Paragrafens 5 mom. får en bestämmelse om att en följdändring kan lämnas ogjord om den av särskilda skäl är oskälig. Bestämmelsen motsvarar etablerad beskattningspraxis. 

74 §.Genomförande av ändringar. Paragrafen reglerar genomförandet av ändringar på grund av att ett beslut i ett ärende av en besvärsmyndighet eller Skatteförvaltningen ska behandlas på nytt eller med anledning av följdändring eller sökande av ändring.  

Ändringarna i beskattningen som avses i paragrafens 1 mom. genomförs med iakttagande av det som föreskrivs om fastställande av skatt och rättelse av beslut i 40 och 41 §, alltså på samma sätt som andra ändringar i beskattningsbeslut som görs av den myndighet som ska pröva ändringssökandet, såsom rättelse av debitering. Om en skattskyldig gör anspråk på att en följdändring görs till hans eller hennes fördel enligt 71 § 4 mom. ska Skatteförvaltningen genom att tillämpa bestämmelserna ändra den skattskyldiges beskattning. Om Skatteförvaltningen inte gör en följdändring ska den meddela ett negativt överklagbart beslut i ärendet.  

Den föreslagna ändringen påverkar genomförandet av ett ärende som behandlas på nytt genom att påverka preskriptionstiden samt hur räntorna räknas. I fråga om preskriptionstiden innebär ändringen att skatten snabbare än i nuläget preskriberas när ett ärende tas upp till ny behandling. När ärendet behandlas på nytt börjar en ny femårig preskriptionstid för endast den del som höjs av skatten som ska betalas. Ändringen påverkar inte märkbart hur räntan räknas ut. Efter ändringen räknas räntan på ett enhetligt sätt även för dröjsmålsräntornas del. Då har den skattskyldige inte längre möjlighet att dra nytta av att ha betalat den ursprungligen fastställda skatten för sent, delvis eller att inte ha betalat den alls.  

Ändring söks i de beslut som fattats enligt vad som föreskrivs om ändringssökande i beslut om fastställande eller rättelse av skatt i 10 kap. Om till exempel ett beslut som gäller ny behandling har fattats senare än tre år efter tidpunkten som avses i 4 §, det vill säga efter att tidsfristen för omprövning har upphört, ska den skattskyldige söka ändring i beslutet inom 60 dagar efter att ha fått del av beslutet om ny behandling. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska Skatteförvaltningen förordna, om inget annat framgår av särskilda skäl, att verkställandet av en fordran avbryts till den del besvärsmyndigheten har upphävt beslutet om beskattning och sänt ärendet tillbaka till Skatteförvaltningen för ny behandling. Eftersom ärendet behandlas på nytt på det sätt som föreskrivs om fastställande av skatt och rättelse av beslut återkallas inte en eventuell utmätning som gjorts med anledning av att beskattningen upphävts. Därför regleras det att Skatteförvaltningen i dessa fall på eget initiativ bör förordna om avbrott i verkställandet. Det rätta skattebeloppet avgörs när beskattningen verkställs på nytt och därefter fortsätter indrivningsåtgärderna. I princip bör det förordnas om avbrott, men det kan dock avstås från att förordnas avbrott om det finns särskilda skäl för det, såsom i en situation där skatten just håller på att preskriberas. Avbrott ska förordnas utan dröjsmål efter att Skatteförvaltningen fått del av besvärsmyndighetens beslut. I övrigt tillämpas lagen om verkställighet av skatter och avgifter när avbrott förordnas. 

Enligt paragrafens 3 mom. kan de ändringar som avses i paragrafen göras trots att tidsfristen för fastställande och rättelse av skatt enligt lagen har upphört eller andra förutsättningar för att fastställa eller rätta skatt saknas.  

75 §.Grundbesvär. Paragrafen föreskriver att bestämmelserna om grundbesvär i lagen om verkställighet av skatter och avgifter inte tillämpas på det som avses i denna lag. Grundbesvär är inte heller i nuläget möjligt till exempel i ärenden som gäller lotteriskatt, mervärdesskatt, bilskatt, fastighetsskatt eller punktskatt. 

11 kap. Särskilda bestämmelser

76 §.Skattebedrägeri och skatteförseelse. Enligt 1 mom. finns bestämmelser om straff för skattebedrägeri i 29 kap. 1—3 § i strafflagen. 

Enligt 2 mom. finns bestämmelser om straff för skatteförseelse i 29 kap. 4 § i strafflagen. 

Enligt 3 mom. ska Skatteförvaltningen kunna låta bli att göra polisanmälan om en försummelse enligt 1 eller 2 mom. är ringa. Detta motsvarar 86 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande. 

77 §.Förstörda handlingar. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att en skattedeklaration eller en annan handling som lämnats till Skatteförvaltningen ska lämnas på nytt om den har förstörts.  

Enligt paragrafens 2 mom. har Skatteförvaltningen rätt att meddela behövliga föreskrifter om hur deklarationsskyldigheten ska uppfyllas på nytt och hur skatten fastställs i situationer där en skattedeklaration eller andra handlingar i anslutning till beskattningen förstörs. I bestämmelsen avses med handling även skattedeklaration och övriga handlingar som sänts med hjälp av elektronisk dataöverföring. Bestämmelsen gäller också handlingar som förstörts i samband med elektronisk dataöverföring.  

78 §.Ansvar för skatt. Enligt paragrafens 1 mom. ges föreskrifter om skatteansvar i de berörda skattelagarna och i lagen om skatteuppbörd, vilket motsvarar den nuvarande lagstiftningen. Föreskrifterna i 57 § i lagen om skatteuppbörd tillämpas när det inte finns bestämmelser om ansvar någon annanstans i lag. 

I paragrafens 2 mom. regleras realiseringen av skatteansvar. Realiserandet av skatteansvar, det vill säga att fastställa skatteansvar och att söka ändring i ett beslut om skatteansvar, när beslut om ansvar inte tidigare har meddelats i samband med beskattningsförfarande, regleras som i nuläget i lagen om skatteuppbörd. Lagen om skatteuppbörd tillämpas i nuläget bland annat vid förskottsuppbörd och i mervärdesbeskattningen. Regleringen om skatteansvar enligt lagen om skatteuppbörd gäller alla skatter som hör till tillämpningsområdet för denna lag.  

79 §.Handräckning. Enligt paragrafen är regionförvaltningsverket och polisen inom ramen för sin respektive behörighet skyldiga att ge skatte- och besvärsmyndigheterna handräckning. Bestämmelsen motsvarar regleringen i mervärdesskattelagen.  

Lagen föreslås inte få någon motsvarande föreskrift som den i 216 § i mervärdesskattelagen om regionförvaltningsverkets rätt att på Skatteförvaltningens framställning vid vite förplikta en skattskyldig att fullgöra sin skyldighet att anmäla eller visa handlingar. Bestämmelsen har i nuläget kunnat tillämpas både på försummelser att lämna skattedeklaration och sammandragsdeklaration. Mervärdesskattelagens bestämmelse om vite har veterligen aldrig tillämpats under dess giltighetstid, så därför föreslås det att den upphävs. Motsvarande föreskrift om vite i lagen om beskattningsförfarande upphävdes i samband med att försummelseavgift togs i bruk.  

80 §.Signering och elektronisk kommunikation. I paragrafens 1 mom. regleras den skattskyldiges skyldighet att underteckna skattedeklarationen och övriga deklarationer och handlingar som ska lämnas till Skatteförvaltningen. Skyldigheten att underteckna är fortfarande nödvändig eftersom en skattskyldig i praxisen med skattekonto kan få återbäring på grund av uppgifter som ges i skattedeklarationen. Förfarandet motsvarar bestämmelserna i skattekontolagen som enligt förslaget ska upphävas.  

Paragrafens 2 mom. reglerar elektronisk signering av skattedeklarationer och andra deklarationer som sänds elektroniskt.  

I paragrafens 3 mom. regleras Skatteförvaltningens rätt att utfärda närmare föreskrifter om sätten att sända skattedeklarationer samt andra deklarationer och handlingar elektroniskt. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna i mervärdesskattelagen, lagen om förskottsuppbörd och skattekontolagen.  

81 §.Intyg över mottagna handlingar. I paragrafen regleras Skatteförvaltningens skyldighet att på begäran ge ett intyg över att en handling har tagits emot. Paragrafen motsvarar delvis 167 § i mervärdesskattelagen. Regleringen utvidgas till att gälla alla skatter som hör till tillämpningsområdet för denna lag.  

12 kap. Ikraftträdande

82 §.Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas lagen första gången på skatteperioderna från och med dagen när lagen träder i kraft samt på beskattningsförfarandet och ändringssökandet i mervärdesbeskattningen för det renskötselår som anses som en skatteperiod. I beskattningen av de andra skattskyldiga som utövar renhushållning samt i annan beskattning än mervärdesbeskattning av en renbeteslagsgrupp tillämpas motsvarande bestämmelser om övergångstid som på en räkenskapsperiod som avviker från ett kalenderår.  

Exempel. Ett renbeteslag, vars räkenskapsperiod börjar 1.6.2016 och upphör 31.5.2017, lämnar sin skattedeklaration 15 dagar för sent. Förseningsavgiften fastställs enligt denna lag till 45 euro. Om ett renbeteslag försummar deklarationsskyldigheten som nämns ovan påförs skatten och skatteförhöjningen enligt denna lag.  

83 §.Övergångsbestämmelser. Övergångsbestämmelserna reglerar hur lagen tillämpas på beskattningsförfarandet för de skatteperioder som har gått ut innan lagen träder i kraft.  

Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas på beskattningsförfarandet och ändringssökandet för de skatteperioder som gått ut innan denna lag träder i kraft de bestämmelser som gällde innan lagen träder i kraft om inget annat föreskrivs nedan. Utgångspunkten är att tillämpningen av lagen fastställs enligt skatteperioden och att det inte har någon betydelse när skattedeklarationen för en skatteperiod lämnas. Också i fråga om sökande av ändring i ett beslut som Skatteförvaltningen meddelat före ikraftträdandet ska de bestämmelser tillämpas som gällde vid ikraftträdandet. 

Vid fastställandet av skatt för skatteperioder som har gått ut innan lagen träder i kraft iakttas de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft oberoende av om beslutet att fastställa skatten fattas efter det. Även i fråga om påföljder för försummelser som gäller skatt för en skatteperiod som upphört innan lagen har trätt i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. På motsvarande sätt ska ett räknefel eller något motsvarande fel i ett sådant beslut om fastställande av skatt som fattats innan lagen har trätt i kraft rättas enligt de bestämmelser som gällde när lagen trädde i kraft.  

Exempel: 

1) Den skattskyldige lämnar sin skattedeklaration för skatteperiod 10/2016 i januari 2017. Förseningsavgiften påförs i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. Om den skattskyldige senare lämnar in en rättelsedeklaration för samma skatteperiod ska förseningsavgiften rättas på motsvarande sätt enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

2) Skatteförvaltningen bestämmer i februari 2017 att den skattskyldige ska betala mervärdesskatt för skatteperioden 11/2016. Skatt och skatteförhöjning fastställs då enligt de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. 

Beroende på ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna kan tidsfristerna under samma räkenskapsperiod vara olika långa. På en skatteperiod som börjat den dag då denna lag träder i kraft eller senare räknas tidsfristerna från den tid som anges i 4 § och för tidigare skatteperioder från den dag när räkenskapsperioden upphör.  

Exempel. Räkenskapsperioden för en skattskyldig är 1.7.2016—30.6.2017 och skatteperioden en kalendermånad. För perioderna 07—12/2016 räknas tidsfristerna enligt de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft, det vill säga från och med 1.7.2017. För skatteperioderna 01—06/2017 räknas tidsfristerna enligt den nya lagen, det vill säga från och med 1.1.2018. Om det gäller att fastställa skatt för en betalare (förskottsinnehållning) kan skatten för perioderna 07—12/2016 fortfarande fastställas inom sex år efter utgången av 2016, det vill säga senast 31.12.2022. För skatteperioderna 01—06/2017 kan skatten i regel fastställas inom tre år från det år som börjar efter räkenskapsperiodens slut, det vill säga senast 31.12.2020. 

Bestämmelsen gäller även situationer där Skatteförvaltningen har ändringsbeskattning under beredning när lagen träder i kraft, såsom ett ärende ny behandling av skattefastställelse. Trots att ärendet avgörs efter att lagen har trätt i kraft fattas beslutet enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.  

Om besvärsmyndigheten efter det att lagen har trätt i kraft har upphävt ett beslut av Skatteförvaltningen som gäller en period som upphört innan lagen träder i kraft och sänt tillbaka ärendet till Skatteförvaltningen för att behandlas på nytt ska den behandlingen ske enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Också i en situation där besvärsmyndigheten ändrar Skatteförvaltningens beslut görs de ändringar som påverkar skattens belopp i enlighet med de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. 

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas bestämmelserna i denna lag vid ändringssökande på ett beslut av Skatteförvaltningen som meddelats efter att lagen trätt i kraft även i situationer där ett beslut som Skatteförvaltningen fattat efter det att lagen har trätt i kraft gäller en skatteperiod som upphört före ikraftträdandet.  

Exempel: 

1) Skatteförvaltningen har på grund av skattegranskning i oktober 2016 fattat beslut om fastställande av mervärdesskatt för skatteperioden 04/2015. Enligt besvärsanvisningen som fogats till beslutet kan den skattskyldige överklaga det genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Trots att den skattskyldig söker ändring i beslutet först efter det att denna lag har trätt i kraft söks ändring enligt de bestämmelser som gällde före ikraftträdandet. Besvären behandlas sålunda i förvaltningsdomstolen och inte som begäran om omprövning i skatterättelsenämnden. Också när förvaltningsdomstolens avgörande överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen tillämpas de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. 

2) Skatteförvaltningen har på grund av skattegranskning i maj 2017 fastställt mervärdesskatt för skatteperioden 04/2016. När beslutet fattas tillämpas de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. Ändring i Skatteförvaltningens beslut om fastställande av skatt söks enligt föreskrifterna i denna lag. Enligt anvisningen för ändringssökande som ska fogas till beslutet har den skattskyldige tid att söka ändring tre år räknat från början av det år som följer efter att räkenskapsperioden upphört, dock alltid minst 60 dagar efter att den skattskyldige fått del av beslutet. Omprövning begärs hos skatterättelsenämnden. Om den skattskyldige överklagar genom besvär hos förvaltningsdomstolen överför domstolen besvären till skatterättelsenämnden för behandling, eftersom beslutet har fattats efter att lagen har trätt i kraft. Föreskrifterna i denna lag tillämpas också på besvär över skatterättelsenämndens beslut hos förvaltningsdomstolen och på överklagan över förvaltningsdomstolens avgörande hos högsta förvaltningsdomstolen. 

3) Skatteförvaltningen har på grund av skattegranskning i maj 2017 enligt 38 § i lagen om förskottsuppbörd fattat beslut om debitering för icke verkställd förskottsinnehållning av en arbetsgivare för perioden 6/2012. Skatteförvaltningen har i beslutet tillämpat de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. Debiteringen kunde ske eftersom tidsfristen är sex år efter slutet av det år då förskottsinnehållningen skulle ha verkställts. Ändring i Skatteförvaltningens beslut om fastställande av skatt söks enligt föreskrifterna i denna lag. Enligt anvisningen för ändringssökande som ska fogas till beslutet har arbetsgivaren tid att söka ändring i debiteringen tre år räknat från början efter det år som följer efter att räkenskapsperioden upphört, dock alltid minst 60 dagar efter att arbetsgivaren fått del av beslutet. Arbetsgivarens räkenskapsperiod är ett kalenderår. Den nämnda tidsfristen på tre år skulle i detta fall ha upphört 31.12.2015, så arbetsgivaren bör söka ändring i beslutet om debitering inom tidsfristen på 60 dagar efter att ha fått del av beslutet. Omprövning begärs hos skatterättelsenämnden. Föreskrifterna i denna lag tillämpas också på besvär över skatterättelsenämndens beslut hos förvaltningsdomstolen och vidare på överklagan över förvaltningsdomstolens avgörande hos högsta förvaltningsdomstolen.  

4) Arbetsgivaren yrkar i februari 2017 på rättelse hos Skatteförvaltningen av ett debiteringsbeslut för förskottsuppbörden för målperiod 1/2015. Skatteförvaltningen godkänner yrkandet i mars 2017. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt överklagar Skatteförvaltningens beslut genom besvär. Beslut som Skatteförvaltningen meddelat enligt övergångsbestämmelsen avser Skatteförvaltningens ursprungliga förvaltningsbeslut i första instans och inte beslut som Skatteförvaltningen eller enheten meddelat om rättelseyrkandet i anknytning till processen för sökande av ändring, vilket innebär att de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas på ändringssökandet i alla instanser. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får överklaga genom besvär enligt bestämmelserna i den gamla lagen. 

Enligt paragrafens 3 mom. tillämpas bestämmelserna i denna lag på delgivning av beslut som fattats efter att lagen har trätt i kraft. Delgivningsförfarandet i 55 § tillämpas således också på beslut som fattats efter det att lagen trädde i kraft och som gäller skatteperioder som gått ut innan ikraftträdandet. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska överbetald skatt för en skatteperiod som gått ut innan lagen träder i kraft inte få dras av från skatteperioder som börjar den dag lagen träder i kraft eller efter det. Återbäring av överbetald skatt ska heller inte få sökas efter räkenskapsperiodens slut när lagen har trätt i kraft. Ett fel i skattedeklarationen för en skatteperiod som gått ut innan lagen träder i kraft ska efter ikraftträdandet rättas med en rättelsedeklaration till skattedeklarationen för den berörda skatteperioden. På sådana vid ikraftträdandet anhängiga ärenden som gäller rättelse av ett fel i skattedeklarationen ska i enlighet med 1 mom. tillämpas de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. 

Exempel: 

1) En momsskyldig som omfattas av kalendermånadsförfarandet och vars räkenskapsperiod är den 1 juli 2016–30 juni 2017 har i deklarationen för oktober 2016 deklarerat 2 000 euro för mycket i skatt som ska betalas. Den skattskyldige märker felet i maj 2017 och rättar det genom en rättelsedeklaration till skattedeklarationen från oktober 2016. Den skattskyldige kan inte rätta felet genom att under räkenskapsperioden dra av skatten för de senare skatteperioderna eller genom att ansöka om återbäring efter räkenskapsperioden. 

2) En momsskyldig som omfattas av kalendermånadsförfarandet och vars räkenskapsperiod är den 1 januari 2015–31 december 2015 har i deklarationen för april 2015 deklarerat 2 000 euro för mycket i skatt som ska betalas. Den skattskyldige märker felet i december 2016 och lämnar in en ansökan om återbäring till Skatteförvaltningen den 30 december 2016. På de vid lagens ikraftträdande anhängiga ärenden som gäller rättelse av fel i skattedeklarationen ska de bestämmelser tillämpas som gällde vid ikraftträdandet. Det innebär att den skattskyldige får rätta felet genom att ansöka om skatteåterbäring eftersom ärendet blivit anhängigt innan lagen trädde i kraft.  

Enligt paragrafens 5 mom. tillämpas bestämmelserna i denna lag på förfarande som gäller avlyftande av skatt som påförts genom uppskattning, trots att skatten hör till en skatteperiod som gått ut innan lagen träder i kraft. Regleringen gäller endast förfarandet där ett beslut om beskattning enligt uppskattning undanröjs. Däremot fastställs påföljderna för försummelser också i den situationen enligt de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. 

Exempel. På beskattning enligt uppskattning för perioden 09/2016 som betalas i mars 2017 tillämpas i enlighet med 1 mom. bestämmelserna i den lag som gällde när denna lag träder i kraft. Om en skattskyldig lämnar skattedeklaration för en period till exempel i april 2017, undanröjs beslutet om beskattning enligt uppskattning för perioden 09/2016 genom det förfarande som regleras i 43 § 3 mom. i denna lag. Påföljderna för försummelser fastställs dock enligt de bestämmelser som gällde när lagen träder i kraft. Skatteförhöjning på den uppskattade skatten ska rättas i samma proportion som skattebeloppet. Om den skattskyldige i skattedeklarationen anmäler mer i skatt än vad Skatteförvaltningen har uppskattat ska skatteförhöjningen inte avlyftas och en förseningsavgift ska tas ut för den skatt som överstiger den uppskattade skatten. 

Enligt paragrafens 6 moment anses skatteperioden för en skattskyldig, som tillämpat en skatteperiod som avviker från en kalendermånad, utgöra den aktuella skatteperioden tills perioden förkortas med stöd av denna lag på den skattskyldiges ansökan eller genom beslut av Skatteförvaltningen.  

Paragrafens 7 mom. avses gälla den skattskyldiges rätt att välja en förlängd skatteperiod i samband med att lagen träder i kraft. Momentet föreskriver att skatteperioden för en skattskyldig vars skatteperiod på ansökan kan anses vara den skatteperiod som avses i 11 § 2 mom. eller 12 § 1 eller 2 mom. i den föreslagna lagen emellertid ska anses vara den längre skatteperioden enligt de bestämmelserna räknat från dagen för lagens ikraftträdande, förutsatt att den skattskyldige har gjort ansökan om förlängd skatteperiod inom tre månader efter ikraftträdandet. 

Enligt 8 mom. ska de skatteslagsspecifika straffbestämmelser för skatteförseelser som gällde när lagen trädde i kraft tillämpas på försummelser enligt 39 § som skett före ikraftträdandet. 

I 9 mom. föreskrivs det att de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas på sådana försummelser av utomståendes informationsskyldighet som gäller uppgifter som begärts före ikraftträdandet. Om uppgifterna däremot har begärts efter det att den föreslagna lagen har trätt i kraft ska den lagens bestämmelser om utomståendes informationsskyldighet och påföljder vid försummelse av skyldigheten tillämpas i fråga om uppgifter som gäller tiden före ikraftträdandet.  

Enligt paragrafens 10 mom. ska apoteksskatt för en skatteperiod som upphör det år då lagen träder i kraft betalas senast den allmänna förfallodagen i juni året efter det år då skatteperioden gått ut. Apoteksskatten ska för året då lagen träder i kraft således undantagsvis betalas den 12 juni det år som följer efter att skatteåret gått ut. Genom övergångsbestämmelsen underlättas den finansiering som behövs för betalning av apoteksskatten det första skatteåret. Utan övergångsbestämmelsen ska apoteksskatten för det år då skatten träder i kraft förfalla endast cirka tre månader efter förfallodagen för den sista posten av apoteksavgiften som ska fastställas för föregående år. 

1.2  Lag om skatteuppbörd

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Tillämpningsområde. Till tillämpningsområdet för lagen om skatteuppbörd hör enligt paragrafens 1 mom. utöver skatterna enligt den nuvarande lagen de skatter som hör till tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelserna tillämpas heltäckande på skatteuppbördens olika funktioner såsom betalning, återbäring och uppbärande av skatterna. Lagen om skatteuppbörd tillämpas även på skatter som avses i lagen om förskottsuppbörd och mervärdesskattelagen även till den del de inte hör till tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, om inget annat anges i den berörda lagen. Till exempel i samband med mervärdesskatt som ska uppbäras vid import tillämpas de bestämmelser som gäller Tullen.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas lagen på motsvarande sätt som i nuläget även på uppbäringen av de övriga skatter och avgifter som det föreskrivs om separat. Lagen om skatteuppbörd tillämpas med stöd av hänvisningsbestämmelser i till exempel 28 § i fastighetsskattelagen samt i 52 § i lagen om skatt på arv och gåva. Dessutom tillämpar också de övriga myndigheterna som bär upp skatt föreskrifterna i lagen om skatteuppbörd med stöd av hänvisningsbestämmelsen. Uppgifterna som gäller uppbörd och redovisning av skogsvårdsavgift har, med undantag för skogsvårdsavgiften på Åland, överförts från Skatteförvaltningen från och med den 1 maj 2015 genom lagarna 1090/2013 och 1091/2013. Uppbörd och redovisning av skogsvårdsavgift på Åland överförts från Skatteförvaltningen genom förordning 1285/2015 som trädde i kraft den 1 januari 2016. 

2 §.Definitioner. Paragrafen definierar de centrala begreppen i anslutning till skatteuppbörden. Definitionerna är i huvudsak de samma som i den nuvarande lagen om skatteuppbörd.  

Paragrafens 1 punkt definierar vad som avses med skatt. Med skatt avses för det första skatter, avgifter, premier och andra betalningar enligt 1 § som Skatteförvaltningen bär upp och redovisar. Definitionen av skatt motsvarar 1 § i förordningen om verkställighet av skatter och avgifter (1324/2007). Begreppet skatt enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter, som också tillämpas nät fordringar är direkt utsökbara enligt 3 § i den lagen, är omfattande. Det föreslås att skatt i lagen om skatteuppbörd blir ett lika omfattande begrepp på vars grund Skatteförvaltningen kan ta ut såväl egentliga skatter och övriga fordringar av skattekaraktär eller som kan jämföras med skatter. 

Begreppet skatt ska täcka alla betalningar som en skattskyldig eller den som utgående från skattelagstiftningen eller annan lagstiftning ansvarar för skatt är skyldig att betala till Skatteförvaltningen. Sådana betalningsskyldigheter är utöver skatter och avgifter av skattekaraktär dröjsmålspåföljder, påföljdsavgifter i anslutning till skattskyldighet som en skattskyldig ska påföras på grund av försummelser såsom skatteförhöjningar, förseningsavgift och försummelseavgifter, samt övriga eventuella ekonomiska skyldigheter som med stöd av lag kan påföras en skattskyldig. Dessutom avses med skatt sådan utländsk skatt som med stöd av avtal med en främmande stat om handräckning i skatteärenden (handräckningsavtal) eller lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rådets direktiv om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder och om tillämpning av direktivet (1526/2011) kan drivas in i Finland. 

Paragrafens 2 punkt definierar vad som avses med skattskyldig i fråga om skatteuppbörd. Skattskyldiga är alla som med stöd av skattelagstiftningen eller andra bestämmelser är skyldiga att betala de skatter som avses i 1 punkten till Skatteförvaltningen, det vill säga de skatter, avgifter, premier och andra betalningar som det fastställts att Skatteförvaltningen ska ta ut. Det som i denna lag föreskrivs om skattskyldiga tillämpas sålunda bland annat även på betalningsskyldiga, på dem som är skyldiga att ta ut källskatt och på dem som ska verkställa förskottsinnehållning. I regel ska dock inte den som påförts ansvaret för skatt ingå i begreppet skattskyldig. Till den del avsikten är att tillämpa bestämmelser även på dem som är ansvariga för skatt ska det föreskrivas separat om saken i berörda paragrafer. 

Enligt paragrafens 3 punkt avses med skatteuppbörd åtgärder som hör till uttagande och återbäring av skattemedel. Det gäller åtgärder i anslutning till uttag och återbäring av skattemedel såsom betalningsrörelse och redovisning av skatteinbetalningar till den skattskyldiges och skattetagarens fördel. Dessutom avses med skatteuppbörd bokföringen av skattemedel. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen om skatteuppbörd med avvikelsen att indrivning inte längre separat definieras som en del av skatteuppbörden. Detta motsvarar 2 § i lagen om Skatteförvaltningen enligt vilken Skatteförvaltningens uppgift bland annat är att uppbära och driva in skatter och avgifter.  

Enligt paragrafens 4 punkt innebär indrivning av skatt Skatteförvaltningens indrivningsåtgärder samt annan indrivning av skatteskulder med hjälp av indrivningsmetoder som föreskrivs i denna eller någon annan lag. Med indrivning avses åtgärder som det ska tas till för att få in skatterna av dem som inte betalar i rätt tid. Med indrivning av skatter avses på samma sätt som i nuläget Skatteförvaltningens egna indrivningsåtgärder samt att Skatteförvaltningen som borgenär deltar i förfaranden där säkras att fordringar fås in av gäldenärer med betalningssvårigheter. Dessutom avses med indrivning av skatter med stöd av lagstiftningen om utsökning som indrivning.  

Enligt paragrafens 5 punkt föreslås det att begreppet återbäring utvidgas så att det inte endast är fråga om återbäring av skatt utan mer allmänt om ett belopp som en skattskyldig är berättigad att få tillbaka med ränta från Skatteförvaltningen. Dessutom ska det med återbäring avses skatt eller förskott på skatt som överförts från en främmande stat till Finland och som inte har använts till betalning av den skattskyldiges skatt.  

Återbäringen kan grunda sig på den skattskyldiges skattedeklaration eller rättelsedeklaration över skatter som ska betalas på eget initiativ samt på en myndighets beskattningsbeslut eller ett beslut som fattats på basis av en begäran om omprövning. Det kan bli återbäring också i situationer där en skattskyldig betalar för mycket eller om någon har råkat betala av misstag eller utan anledning. Mervärdesskatt kan också berättiga till återbäring. Förutsättningen för annan återbäring än återbäring av mervärdesskatt är att den skattskyldige har betalat skatten som återbärs. Återbäringens belopp behöver inte nödvändigtvis vara det samma som det belopp som konkret ska betalas tillbaka till den skattskyldige. Återbäringen kan användas som betalning för övriga fordringar hos Skatteförvaltningen, den kan mätas ut som betalning för andra skulder som den skattskyldige har eller kvittas som betalning för en fordran hos någon annan myndighet. 

3 §.Behörig myndighet. Paragrafen reglerar att Skatteförvaltningen är behörig myndighet i uppgifter enligt lagen om skatteuppbörd. Skatteförvaltningens uppgifter fastställs i 2 § i lagen om Skatteförvaltningen. Enligt den är det Skatteförvaltningens uppgift att verkställa beskattningen, utöva skattekontroll, uppbära, driva in och redovisa skatter och avgifter samt bevaka skattetagarnas rätt enligt vad som föreskrivs särskilt. När någon annan myndighet, såsom Tullen, med stöd av en hänvisningsbestämmelse i den egna lagstiftningen tillämpar lagen om skatteuppbörd är den myndigheten skatteuppbördsmyndighet. 

4 §.Skatter som ska tas ut gemensamt. Paragrafen reglerar som i nuläget att statsskatt, kommunalskatt, kyrkoskatt, försäkrades sjukförsäkringspremier och rundradioskatt för personer tas ut gemensamt som en enda skatt för skatteåret. På motsvarande sätt tas inkomstskatt för samfund och rundradioskatt för samfund ut gemensamt som en enda skatt för skatteåret. 

5 §.Betalningsrörelse i fråga om skattemedel. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd. Bestämmelsen preciseras så att betalningarna ska erläggas till de konton Skatteförvaltningen har för ändamålet.  

6 §.Bokföring av skattemedel. Paragrafen om bokföring av skattemedel motsvarar huvudsakligen den gällande föreskriften. Begreppet uppburits som använts i nuläget ersätts med begreppet influtit som bättre motsvarar begreppsapparaten inom bokföring.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska bokföringen av skattemedel innehålla uppgifter om de skatter som influtit och återburits samt om andra betalningar. Enligt momentet ska av bokföringen av skattemedel framgå de uppgifter som förutsätts i lagen om statsbudgeten (423/1988) och i förordningen om statsbudgeten liksom de uppgifter som krävs för redovisningarna till skattetagarna.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska Skatteförvaltningen liksom i nuläget ha möjlighet att meddela närmare föreskrifter om förfarandet för bokföring samt registrering och antecknande av skattemedel.  

2 kap. Specialbestämmelser om vissa skatter

7 §.Specialbestämmelsernas tillämpningsområde. Enligt paragrafens 1 mom. tillämpas bestämmelserna i kapitlet endast på uttaget av de skatter som ska betalas på eget initiativ som anmäls och betalas på det sätt som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Försummelseavgift enligt 22 a § i lagen om beskattningsförfarande har hört till tillämpningsområdet för nuvarande skattekontolagen. Även i fortsättningen ska samma uppbördsförfarande tillämpas på den som på de skatter som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. När det i lagen hänvisas till skatter som avses i denna paragraf innebär det alla skatter och avgifter som hör till tillämpningsområdet för 7 §. 

I paragrafens 2 mom. regleras begränsningarna av kapitlets tillämpningsområde som gäller lagen om förskottsuppbörd, lagen om källskatt på ränteinkomst, lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, mervärdesskattelagen och skatter och avgifter som grundar sig på lagen om beskattning av anställda vid Nordiska Investeringsbanken, Nordiska projektexportfonden, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget. Begränsningen motsvarar till sakinnehållet till största delen begränsningen av tillämpningsområdet för den nuvarande skattekontolagen. Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas förutom på de nuvarande skattekontoskatterna på apoteksskatten, på försummelseavgiften enligt 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, på alla återbäringar som avses i 12 kap. i mervärdesskattelagen och på mervärdesskatten vid gemenskapsinternt förvärv för köpare av nya fordon enligt 147 § 2 mom. i mervärdesskattelagen. Tillämpningsområdet innefattar således återbäring av mervärdesskatten för förvärv till utländska näringsidkare, diplomatiska beskickningar, Europeiska unionen och andra internationella organisationer. Specialbestämmelser gäller också för återbäringar enligt 133 a och 133 b § i mervärdesskattelagen. 

Bestämmelserna gäller uppbördsförfarandet för skatterna i fråga till den del det avviker från det förfarande som är gemensamt för alla skatter. 

Bestämmelserna i kapitlet tillämpas inte på andra skatter som ska betalas på eget initiativ såsom överlåtelseskatten.  

8 §.Användning av en betalning eller återbäring som betalning för skatt. I paragrafens 1 mom. regleras att betalning eller återbäring av skatt som avses i 7 § även i fortsättningen kan användas som betalning för skatten i fråga. Med skatt avses även försummelseavgift. Betalningen används som betalning för skatter som inte har förfallit till betalning, dock tidigast på den förfallodag som avses i 32 och 34 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På förfallodagen används som betalning av skatten antingen den skattskyldiges egna betalning eller den återbäring med ränta som avses i 7 §. I lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ fastställs den allmänna förfallodagen samt närmare bestämmelser om när skatterna förfaller till betalning.  

Paragrafens 2 mom. reglerar när återbäringar som uppkommit på olika grunder tidigast kan användas för betalning av skatt som avses i 7 §. Tidpunkten fastställs separat för mervärdesskatt som berättigar till återbäring och på tilläggsbeloppet som grundar sig på rättelsedeklaration, för återbäring som grundar sig på annan rättelsedeklaration, för återbäring som grundar sig på fastställande eller rättelse av beslut eller på begäran om omprövning, på befrielse från skatt eller på återbäring som grundar sig på att indrivning lämnas därhän och på återbäring som grundar sig på att ett fel korrigeras. Med befrielse från skatt avses till exempel beslut som fattas med stöd av 8 kap. i lagen. Med att lämna indrivningen av skatt därhän avses till exempel beslut med stöd av 72 § om att lämna indrivningen av förseningsavgift därhän samt beslut med stöd av 7 § i lagen om förseningsränta om att lämna indrivning av skattetillägg eller förseningsränta därhän. Momentet motsvarar till innehållet bestämmelsen i nuvarande skattekontolagen. Det är inte nödvändigt att föreskriva separat om användning av betalning på betalningsdagen, eftersom den kan användas tidigast den dag när skatten i enlighet med 20 § anses betald till Skatteförvaltningen.  

I paragrafens 3 mom. regleras det att betalningar och återbäringar används från den äldsta skatten till den senaste skatten. Dessutom föreskrivs det om den inbördes ordningen för användning av betalningar och återbäringar när både den skattskyldiges egna inbetalningar och återbäringar samma dag blivit tillgängliga för betalning av skatten. Då används betalningarna först.  

Enligt paragrafens 4 mom. kan Skatteförvaltningen meddela närmare bestämmelser om ordningen för användning av betalningar och återbäringar.  

9 §.Användnings- och betalningsordning. Paragrafen reglerar ordningen för användning och betalning som ska tillämpas vid betalning och återbäring av de skatter som avses i 7 §. Det blir fråga om betalningsordning när en betalning eller återbäring inte räcker till för en enskild skatts hela belopp. Dessutom tillämpas bestämmelsen på situationer där en betalning eller återbäring ska hänföras till en skatt som förfaller samma dag enligt en viss användningsordning. I fråga om skatter som avses i lagens 7 § har en skattskyldig ingen rätt att välja i vilken ordning betalningar och återbäringar används för betalning av skatterna. Det motsvarar nuläget. Användningen av ospecificerad betalning, ordningen för användning av övriga återbäringar samt mellan övriga skatter och skatter som ska betalas på eget initiativ regleras separat.  

Skatterna betalas enligt paragrafens 1 mom. enligt preskriptionsordning. Om två eller flera skatter ska preskriberas samma dag används betalningen eller återbäringen för dem för betalning av skatten i ordning enligt förfallodagarna från den äldsta till den senaste.  

Om skatter som preskriberas samma dag har samma förfallodag bestäms användningsordningen på det sätt som föreskrivs i 2 mom. Ordningen för användningen mellan skatteslagen motsvarar ordningen i den nuvarande skattekontolagen. Enligt förslaget ska den inbördes ordningen mellan skatteslagen regleras så att administrativa sanktioner kommer i sista hand och att skatteförhöjning täcks sist i ordningen per skatteslag. Det motsvarar ordningen i lagen om den ordning i vilken borgenärer ska få betalning som tillämpas vid utsökning när en gäldenärs medel inte räcker till att betala alla fordringar. Då är användningsordningen den samma oberoende av om det gäller en skattskyldigs egna betalning eller medel som kommer via utsökning. Enligt momentets 4 punkt ska försummelseavgift med stöd av lagen om beskattningsförfarande vara den första försummelseavgiften i betalningsordningen, eftersom iakttagandet av anmälningsskyldigheterna som behandlas där har en vidare betydelse med tanke på beskattningsförfarandet.  

Enligt paragrafens 3 mom. kan det dock avvikas från betalningsordningen i 1 och 2 mom. om den skattskyldige för fram en motiverad begäran i ärendet. Den skattskyldige bör ha möjlighet att rikta en betalning av skatt enligt egen önskan till exempel på grund av föreskrifter som gäller skatteförseelse, för att skatteskulder som gäller endast vissa skatteslag kan offentliggöras enligt 44 § 8 punkten, eller om den skattskyldige för fram något annat skäl som kan jämställas med dem.  

Paragrafens 4 mom. reglerar på motsvarande sätt som i den nuvarande skattekontolagen att en betalning i första hand ska gälla dröjsmålsräntor och först därefter andra poster enligt det som föreskrivs i 2 mom.  

I paragrafens 5 mom. föreskrivs det hur verkställighetsförbud inverkar på betalningsordningen. I princip används inte betalningar eller återbäringar för betalning av en skatt när verkställigheten har avbrutits eller förbjudits enligt 12 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter eller med stöd av 10 kap. 20 § i utsökningsbalken. Om förordnandet om avbrott däremot meddelats partiellt i enlighet med 10 kap. 22 § i utsökningsbalken så att det till exempel tillåter utmätning av egendom men försäljning eller redovisning av medlen förbjuds finns det inget hinder för användningen. En skattskyldigs egna betalning eller återbäring kan däremot användas för betalning av en skatt som belagts med verkställighetsförbud om den skattskyldige uttryckligen vill betala en skatt som ett förordnande om avbrott i verkställigheten gäller.  

Enligt paragrafens 6 mom. kan Skatteförvaltningen på samma sätt som i nuläget utfärda närmare bestämmelser om ordningen för användning och betalning.  

10 §.Kvarhållande av återbäring. I paragrafens 1 mom. regleras på samma sätt som i den nuvarande skattekontolagen den skattskyldiges möjlighet att begära att en återbäring hålls kvar på skattekontot för betalning av förpliktelser som förfaller till betalning senare. Med återbäring avses endast återbäring av de skatter som anges i 7 §. Föreskriften ger på samma sätt som i nuläget den skattskyldige möjligheten att minska på penningrörelsen till och från Skatteförvaltningen. Den skattskyldige ska på samma sätt som i nuläget ha möjlighet att ändra sin begäran. Återbäringen ska dock inte hållas kvar till den del den kan användas för betalning av återbäring av skatter, arvsskatt eller gåvoskatt enligt 7 § eller av återbäring av källskatt som betalats på dividend, ränta eller royalty enligt 3 § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan Skatteförvaltningen på samma sätt som i nuläget utfärda närmare föreskrifter om tidsbegränsningar i anslutning till det, och begränsningar av belopp i euro i anslutning till återbäringar och förfarandet i övrigt när det gäller kvarhållande av återbäring.  

11 §.Användning av en betalning eller återbäring till betalning av Skatteförvaltningens andra fordringar. Paragrafen får enligt förslaget föreskrifter om hur betalningar och återbäring i samband med de skatter som avses i 7 § kan användas för betalning av andra fordringar till Skatteförvaltningen. Utöver det som föreskrivs i paragrafen tillämpas de bestämmelser i 6 kap. som är gemensamma för alla skatter som hör till lagens tillämpningsområde på användningen av betalning eller återbäring. Det är bland annat frågan om att använda återbäring för betalning av ansvarsskuld, hinder för att använda återbäring samt ordningen för hur återbäringarna ska användas.  

Paragrafens 1 mom. reglerar att om inga skatter som avses i 7 § är obetalda kan en överbliven betalning eller återbäring användas för betalning av Skatteförvaltningens andra fordringar.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att en betalning eller återbäring i en situation som avses i 1 mom. först används för betalning av arvsskatt, gåvoskatt och återbetalning av källskatt på dividend, ränta och royalty som har återburits till ett för stor belopp och som ska betalas till inkomsttagare enligt 3 § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst i preskriptionsordning från den äldsta till den senaste. Det föreskrivs dessutom att för betalning av skatter som preskriberas samma dag används återbäringen i ordningsföljden för förfallodagarna från den äldsta till den senaste. Därefter används betalningen eller återbäringen som betalning för Skatteförvaltningens andra fordringar än de som nämnts ovan i momentet så som det föreskrivs i 40 §.  

Enligt paragrafens 3 mom. används en skattskyldigs betalning avsedd för en skatt som avses i 7 § dock inte genast som betalning för en annan skatt, utan tidigast i slutet av den kalendermånad då betalningen skett. Det är nödvändigt att begränsa användningen av betalningen för att nya betalningsförpliktelser som uppkommer efter betalningsdagen men före kalendermånadens slut som gäller skatter som avses i 7 § ska kunna fullgöras före andra skatter. Å andra sidan ska en skattskyldigs betalning inte hållas kvar i väntan på kommande betalningsförpliktelser under längre tid än till kalendermånadens slut. På så sätt minimeras de situationer där en skattskyldig har en oanvänd betalning hos Skatteförvaltningen på vilken det räknas krediteringsränta och en obetald skatt att betala dröjsmålsränta på. Ifall den skattskyldige begär att en betalning återbärs före kalendermånadens slut används betalningen dock genast för andra obetalda fordringar i enlighet med 6 kap. och därefter återbärs den resterande andelen enligt vad som föreskrivs i 5 kap. Innan betalningen används för andra fordringar ska det emellertid utredas om den skattskyldige på vederbörligt sätt har fullgjort sin anmälningsskyldighet i fråga om skatter som avses i detta kapitel.  

Paragrafens 4 mom. reglerar att Skatteförvaltningen, oberoende av en begäran enligt 10 §, kan använda återbäringen för betalning av en annan fordran som Skatteförvaltningen har än skatter som avses i 7 §, arvsskatt, gåvoskatt eller återbetalning av källskatt på ränta, dividend och royalty som har återburits till ett för stort belopp och som ska betalas till inkomsttagare tidigast i slutet av kalendermånaden.  

12 §.Krediteringsränta. I paragrafen regleras den krediteringsränta som ska räknas ut för betalningar och återbäringar på skatter som avses i 7 § med undantag för mervärdesskatt som berättigar till återbäring. Paragrafen motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i skattekontolagen. Föreskrifter om räntor på mervärdesskatt som berättigar till återbäring finns separat i 13 §.  

Paragrafens 1 mom. föreskriver för vilken tidsperiod räntan räknas ut på den skattskyldiges betalning. Om en betalning redan på betalningsdagen används för en skatt som har förfallit blir det ingen ränta alls. Om betalningen inte används genast ackumuleras ränta från och med dagen efter betalningsdagen. Om betalningen används senare som betalning för en skatt räknas räntan till betalningsdagen eller till förfallodagen för en skatt som förfaller senare, den dagen medräknad. Om betalningen återbärs eller används som betalning för en fordran hos en annan myndighet räknas räntan till den dag när beloppet debiteras Skatteförvaltningens konto.  

Dagen när krediteringsräntan ska börja räknas för en återbäring som uppkommer på grund av beslut om fastställande av skatt eller beslut, beslut om rättelsedeklaration eller med anledning av ändringssökande anges i 2 mom. Räntan räknas i regel från den dag som följer efter skattens ursprungliga förfallodag. Föreskrifter om förfallodagen ges i 32 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Begreppet skatt omfattar enligt denna definition även förseningsavgift, skatteförhöjning och försummelseavgift som fastställs av Skatteförvaltningen. Förfallodagen för dem anges i 34 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Om en skatt som ska återbäras betalas först efter förfallodagen räknas krediteringsräntan för återbäringen dock först från dagen som följer efter att skatten betalades. Om mervärdesskatt som berättigar till återbäring i stället skulle ha använts för betalning av skatten räknas krediteringsränta tidigast från dagen efter förfallodagen för skatteperioden för den mervärdesskatt som berättigar till återbäring. 

Paragrafens 3 mom. reglerar krediteringsränta som ska räknas på en återbäring som uppkommer med anledning av ett beslut om befrielse från skatt eller om att lämna indrivning av skatt därhän. I de situationerna räknas krediteringsräntan från beslutsdagen till den dag som avses i 1 mom.  

För att överlappande lagstiftning ska undvikas hänvisar 4 mom. avseende krediteringsräntans räntesats till 32 § som gäller återbäringsräntans räntesats. 

Enligt paragrafens 5 mom. svarar staten för betalningen av krediteringsräntan. Den ränta som återkrävts av den skattskyldige intäktsförs också till staten. Momentet får även en föreskrift om att krediteringsräntan inte är skattepliktig inkomst i inkomstbeskattningen. Bestämmelserna motsvarar det som föreskrivs om saken i skattekontolagen.  

13 §.Ränta på mervärdesskatt som berättigar till återbäring. Bestämmelserna om räntor som ska räknas på mervärdesskatt som berättigar till återbäring samlas för tydlighetens skull i en separat paragraf. Paragrafen motsvarar till sakinnehållet de nuvarande bestämmelserna i skattekontolagen.  

Den skattskyldige anses ha rätt till återbäring av mervärdesskatten på skatteperiodens förfallodag. Därför räknas krediteringsräntan enligt 1 mom. från dagen efter förfallodagen för skattens skatteperiod oberoende av när skattedeklarationen för mervärdesskatten som berättigar till återbäring har lämnats. Räntan räknas tills mervärdesskatten som berättigar till återbäring, på samma sätt som den skattskyldiges inbetalning eller en annan återbäring, blir använd som betalning av en skatt eller återbärs till den skattskyldige. För dagen när ränteberäkningen ska avslutas hänvisas det till 12 § 1 mom. där tidpunkter regleras. 

I paragrafens 2 mom. anges det hur krediteringsräntan beräknas i situationer där mervärdesskatt som berättigar till återbäring ändras och återbäringen blir större. Krediteringsräntan på tilläggsbeloppet räknas ut enligt vad som anges i 1 mom.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska dröjsmålsränta enligt lagen om skattetillägg och förseningsränta betalas på ett belopp som har deklarerats för stort när beloppet av en återbäring som berättigar till mervärdesskatt minskar till följd av en rättelse. Om det beloppet som har deklarerats för stort har använts som betalning eller betalats som återbäring till den skattskyldige före förfallodagen ska dröjsmålsräntan, i stället för från förfallodagen, betalas från och med dagen efter den dag då det för stora beloppet har använts eller då Skatteförvaltningens konto har debiterats. Skyldigheten att betala dröjsmålsränta upphör när skatten är betald eller när den preskriberas. För tydlighetens skull reglerar momentet att den krediteringsränta som räknats på det belopp som har deklarerats för stort avförs. 

14 §.Uppgifter som ska ges den skattskyldige. Paragrafen anger vilka uppgifter en skattskyldig har rätt att få om transaktioner och beslut som gäller de skatter som avses i 7 §. Dessutom ska det finnas möjligheter att anteckna andra uppgifter i sammandraget. Bestämmelsen begränsar inte den skattskyldiges allmänna rätt till uppgifter om skatter som avses i 7 § med stöd av föreskrifter som gäller parters rätt att få uppgifter.  

I paragrafens 1 mom. fastställs de uppgifter som regelbundet ska ges den skattskyldige. Den skattskyldige ska få information om vilka skatter betalningarna och återbäringarna har använts för. Det föreskrivs separat om meddelande om hur återbäring används i 42 §. Den skattskyldige ska även få uppgift om skatter som är obetalda och en betalningsuppmaning enligt 45 § som sänds i samband med sammandraget. Den skattskyldige får dessutom information om följande: beslut som delges genom ett sammandrag med stöd av denna lag, beslut om förseningsavgift med stöd av 35 § i lagen om på beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, beslut om avlyftande av beskattning enligt uppskattning enligt samma lag samt beslut om att lämna utsökning av dröjsmålsränta därhän med stöd av 7 § i lagen om skattetillägg och förseningsränta. Ett beslut ska innefatta motiveringar med vilket avses en kort förklaring av vad det är för beslut, när det har fattats och vad det grundar sig på. Den skattskyldige får information om till exempel korrigering av fel och förseningsavgift på samma sätt som i nuläget på ett sammandrag, och beslut om dem sänds inte separat.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att ett sammandrag ska sammanställas av uppgifterna som avses i 1 mom. Det sammanställs senast den femte dagen efter en kalendermånads slut. Sammandraget ska till innehållet i stort sett motsvara det nuvarande skattekontoutdraget. Det sammanställs för en period på en kalendermånad, det vill säga det innehåller i regel uppgifterna från den första till den sista dagen i en månad. Det kan också innehålla händelser för följande månad. Om en betalning till exempel betalas den sista dagen i månaden på förfallodagen ska det väntas några dagar med att sammanställa sammandraget för att fordringar som har betalats i tid inte ska framgå som obetalda på sammandraget. Det kan då innehålla även andra händelser för de första dagarna i följande månad. 

Enligt 3 mom. ska också andra uppgifter än de som nämns i 1 mom. kunna anges i sammandraget. En sådan uppgift är bland annat uppgiften om ansvariga som avses i 57 §. 

Paragrafens 4 mom. föreskriver om möjligheten att av särskilda skäl sammanställa sammandraget mer sällan än en gång per månad. Det kan göras så om det inte ska bli några händelser alls på sammandraget, eller om transaktionerna eller summorna är marginella och inte har någon betydelse för den skattskyldige. Transaktionerna ska emellertid alltid finnas i den elektroniska tjänsten för ärendehantering. 

15 §.Delgivning av sammandrag. Paragrafen föreskriver om delgivning av ett sammandrag över skatterna som avses i 7 §.  

Sammandraget delges på elektronisk väg. Det ska finnas i den elektroniska tjänsten för ärendehantering senast den femte dagen efter slutet av en kalendermånad. Den skattskyldige anses ha fått del av sammandraget den sjunde dagen efter slutet av den kalendermånad som sammandraget gäller. Uppgifterna kan dessutom på begäran fås per post. Att sammandraget sänds per post inverkar inte på tidpunkten för när den skattskyldige har fått del av det. Den skattskyldige anses även i denna situation ha fått del av innehållet i sammandraget den sjunde dagen efter kalendermånadens slut.  

I paragrafens 2 mom. regleras förfarandet i situationer där uppgifter på grund av teknisk störning inte kan sändas via den elektroniska tjänsten för ärendehantering. Sammandraget sänds då som vanlig delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen, och den skattskyldige anses ha fått del av uppgifterna den sjunde dagen efter att brevet sändes. 

Paragrafens 3 mom. ger Skatteförvaltningen behörighet att utfärda närmare bestämmelser om delgivningen av sammandraget till de skattskyldiga och om de uppgifter som ska antecknas där. 

16 §.Korrigerin av fel. Paragrafen reglerar hur fel i uppbördsförfarandet ska rättas. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen den gällande skattekontolagen.  

Enligt paragrafens 1 mom. rättar Skatteförvaltningen, om saken inte har avgjorts genom ett beslut på besvär, på eget initiativ eller på begäran av den skattskyldige eller den som ansvarar för skatten ett fel i uppbördsförfarandet omedelbart efter att felet upptäckts, om inte något annat följer av 34 § som gäller återkrav av felaktig återbäring. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt kan till åtskillnad från nuläget inte längre begära rättelse av ett fel i uppbördsförfarandet. Den nuvarande rätten att begära korrigering är onödig eftersom korrigering av fel inte är en juridisk fråga utan saken är av teknisk karaktär. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska den skattskyldige på samma sätt som i skattekontolagen ges möjlighet att bli hörd endast om det av särskilda skäl behövs innan ett fel rättas.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska information om rättelsen finnas i den elektroniska tjänsten för ärendehantering och delges den skattskyldige i sammandrag. En part som har rätt att framföra begäran om rättelse eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får på begäran ett separat beslut. Ändring i ett beslut om rättelse söks i enlighet med 12 kap. i denna lag.  

Enligt paragrafens 4 mom. behöver ett fel inte rättas om det är litet och om det inte är till skada för den skattskyldige. Ett fel behöver inte heller rättas om det belopp som den skattskyldige grundlöst fått till godo är litet och ett opartiskt bemötande av de skattskyldiga eller någon annan orsak inte kräver att rättelse görs.  

17 §.Tidsfrist för korrigering av fel. Enligt paragrafens 1 mom. kan ett fel rättas inom tre år från utgången av det kalenderår då ett sammandrag har sammanställts som innehållit eller borde ha innehållit den åtgärd eller uppgift som rättelsen gäller. Tidsfristen motsvarar i princip de allmänna tidsfrister som föreslagits för rättelse av fel i beskattningen. Tidsfristen för rättelse av fel till den skattskyldiges fördel förkortas från fem år enligt skattekontolagen till tre år. Tidsfristen för rättelse av fel till nackdel för någon förlängs från två år till tre år. I fortsättningen har det alltså ingen betydelse om ett fel rättas till den skattskyldiges fördel eller nackdel när tidsfristen räknas ut.  

Uträkningen av tidsfrister motsvarar dock inte helt tidsfristerna för rättelse av fel i beskattningen eftersom uppgifterna som gäller kalenderårets sista månader antecknas i sammandraget först under följande kalenderår. Till exempel skatterna för december antecknas först i januari-februari. Även ett beslut om att påföra skatt som fattats i december antecknas först följande år i sammandraget. Tidsfristen för rättelse av fel i skatteuppbörden är således i vissa situationer längre än till exempel tidsfristen för fastställandet av skatt.  

Paragrafens 2 mom. reglerar på motsvarande sätt som i skattekontolagen att rättelse kan göras även efter den tidsfrist som avses i 1 mom., om begäran om rättelse har inkommit till Skatteförvaltningen inom den föreskrivna tiden. 

3 kap. Betalning av skatt

18 §.Betalningsställen. Bestämmelsen om betalningsställen motsvarar 7 § i den gällande lagen om skatteuppbörd. På samma sätt som i nuläget är det penninginrättningarna som är betalningsställen och betalaren svarar för kostnaderna för betalningen. Finansministeriet har fortfarande bemyndigande att utfärda bestämmelser om de betalningsställen som tar emot inbetalningar utan att ta ut någon avgift för utgifterna för betalningen.  

Enligt 2 mom. ska de uppgifter som behövs för att kunna särskilja en betalning uppges i samband med den betalningen. Skatteförvaltningen ska ha befogenhet att bestämma närmare vilka uppgifter som ska anges i samband med en betalning. 

På samma sätt som i nuläget reglerar paragrafens 3 mom. att när skatter betalas till en utsökningsmyndighet gäller bestämmelserna för förfarandet i fråga. 

19 §.Tidpunkten för betalning av skatt. Det föreslås att bestämmelserna om tidpunkt för betalning av de olika skatteslagen samlas i paragrafen.  

Paragrafens 1 mom. reglerar förfallodagen för debiterade skatter. Med debiterad skatt avses en skatt för vilken skattemyndigheten bestämt betalningsdag, det vill säga förfallodag, och belopp.  

Enligt paragrafens 2 mom. ges föreskrifter om tidpunkten för betalning av skatter som ska betalas på eget initiativ i den nya lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Enligt 32 § i den lagen ska en skattskyldig betala skatten för en skatteperiod senast den allmänna förfallodagen i månaden som följer efter skatteperioden. Enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ är den allmänna förfallodagen den 12 dagen i kalendermånaden, eller om det inte är en bankdag den första därpå följande bankdagen i månaden.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska andra skatter än skatter som ska betalas på eget initiativ som avses i 7 § betalas på den betalningsdag som fastställs i lag eller förordning. Bestämmelsen tillämpas bland annat på överlåtelseskatt.  

20 §.Tidpunkten när betalning anses ha skett. Enligt paragrafens 1 mom. regleras tidpunkten för betalning även i fortsättningen med avvikelse från den allmänna regeln i 81 och 82 § i betaltjänstlagen (290/2010) så att en skatt anses betalad redan i det ögonblick den har debiterats betalarens konto eller betalts kontant. Skatten anses således vara betald i rätt tid om den skattskyldige har betalat på förfallodagen. Saken påverkas inte av att medlen finns på Skatteförvaltningens konto efter förfallodagen. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. 

I skattelagstiftningen kan det inte, till åtskillnad från betaltjänstlagen, åläggas penninginrättningar att lämna Skatteförvaltningen uppgift om tidpunkten när en kund betalat. Därför föreslås det att 2 mom. reglerar om avvikande tidpunkt för betalning i de fall där det inte fås behövlig uppgift för hur betalningen bör användas. Med avvikelse från föreskriften i betaltjänstlagen anses en betalning betald först när den har registrerats på Skatteförvaltningens konto. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. 

21 §.Betalning efter betalnings- eller förfallodagen. Det föreslås att lagen om skattetillägg och förseningsränta får bestämmelser om dröjsmålspåföljder för alla skatteslag. Dröjsmålsränta som ska räknas på de skatter som avses i 7 § regleras i den lagen. 

Paragrafen ska inte i likhet med den gällande lagen ha en preciserande bestämmelse om dröjsmålspåföljd enligt vilken dröjsmålspåföljderna för debiterad skatt, om de inte har betalts i samband med betalningen av skatten, tas ut särskilt. Den bestämmelsen kan anses onödig eftersom föreskrifterna om dröjsmålspåföljder redan i sig själva kan anses medföra skyldighet att betala dem särskilt, om de inte har betalts i samband med betalningen av skatten.  

22 §.Överföringstidpunkt. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd. Enligt paragrafens 1 mom. ska statens betalningsrörelsebanker överföra de skattemedel som mottagits under dagen till Skatteförvaltningens konto i enlighet med vad som överenskommits i avtalet om skötsel av statens betalningsrörelse. 

I paragrafens 2 mom. regleras även i fortsättningen, i avvikelse från betalningstjänstlagen, att andra än statens betalningsrörelsebanker dagligen ska överföra under dagen mottagna skattemedel till Skatteförvaltningens konto senast bankdagen efter betalningsdagen. Om betalningsdagen inte är bankdag ska medlen överföras senast den andra bankdagen efter betalningsdagen. Kravet är strängare än det som föreskrivs i betaltjänstlagen. 

Paragrafens 3 mom. ger finansministeriet bemyndigande att utfärda förordning om när övriga betalningsställen som tar emot skattemedel ska överföra dem till Skatteförvaltningens konto. 

23 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter om betalning av skatt. Enligt paragrafens 1 mom. bestäms uppbördstiderna och betalningstiderna eller förfallodagarna för skatt samt antalet uppbördsrater och grunderna för indelningen i rater fortfarande genom förordning av finansministeriet, om inte något annat föreskrivs i eller med stöd av någon annan lag. Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska ha bestämmelser om förfallodagarna för de skatterna.  

I paragrafens 2 mom. ges Skatteförvaltningen behörighet att utfärda närmare föreskrifter om övrigt förfarande som gäller betalning. 

4 kap. Användning av betalningar eller andra prestationer till betalning av skatt

24 §.Betalningsordning för skatt. Paragrafens 1 mom. reglerar på vilket sätt betalningar och återbäringar används i en enskild skatterat när en betalning inte räcker till för att täcka skatten i sin helhet. Enligt paragrafens 1 mom. används betalningarna från de skattskyldiga och ansvariga, antingen frivilliga inbetalningar eller rater som Skatteförvaltningen uppbär, samt återbäringarna på samma sätt som i nuläget så att dröjsmålspåföljder och skatteförhöjningar betalas först och därefter skattekapitalet. Sist används betalningen och återbäringen för betalning av ränta på kvarskatt eller samfundsränta. Om skatten uppbärs i flera rater än en, används medlen i första hand till den första förfallna rat som är obetald, om det inte är uppenbart att den skattskyldige eller den som ansvarar för skatten har avsett att betalningen ska gälla en annan rat.  

Bestämmelser om dröjsmålspåföljder ska för alla skatteslag ingå i lagen om skattetillägg och förseningsränta. Olika slag av räntor och övriga administrativa påföljder för försummad skattskyldighet specificeras inte separat i paragrafen. Den inbördes ordningen för hur olika dröjsmålspåföljder används fastställs såsom i nuläget genom föreskrift av Skatteförvaltningen.  

Enligt paragrafens 2 mom. regleras betalningsordningen för de skatter som avses i 7 § enligt 9 § 2 och 4 mom. Betalningsordningen för de skatternas del skiljer sig från betalningsordningen för övriga skatter på samma sätt som på skattekontot i nuläget, nämligen att skatten betalas före den skatteförhöjning som påförs för den. Ordningen är därmed den samma som när betalning av skatter redovisas vid utsökning. Andra skatter som ska betalas på eget initiativ än de som avses i 7 § används i samma ordning som i nuläget: för deras vidkommande täcks kapitalet först och därefter skattetillägg. Bestämmelsen gäller i praktiken överlåtelseskatt. Skatteförhöjning som hänför sig till arvsskatt, gåvoskatt samt återbäring av källskatt som tagits ut på ränta, dividend och royalty som ska betalas till inkomsttagare betalas efter skattekapitalet.  

Paragrafens 3 mom. motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd. Bestämmelserna preciseras så att begreppet indrivning av skatteskuld används i stället för begreppet indrivning av skatt, eftersom indrivningsåtgärderna uttryckligen riktas mot obetald skatt, det vill säga skatteskuld. På så sätt beaktar paragrafen utöver undantagen i skattelagstiftningen till exempel undantagen i ordningen för användning i till exempel utsökningsbalken och i lagstiftningen om insolvensförfarande. Bestämmelsen preciserar att när betalningar för skatt ackumuleras till exempel genom utmätning eller redovisning vid konkurs tillämpas på alla skatteslag en ordning där skatteförhöjningen kommer i sista hand i relation till kapitalet. Dessutom ska det på motsvarande sätt som i nuläget föreskrivas att inbetalningar till Skatteförvaltningen avseende en fordran som drivs in genom utsökning ändå kan användas som betalning för Skatteförvaltningens fordringar så som det föreskrivs i 1 och 2 mom.  

25 §.Ospecificerade eller oidentifierade betalningar. Bestämmelsen i paragrafens 1 mom. om i vilken ordning ospecificerade betalningar ska användas motsvarar föreskriften i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

I paragrafens 2 mom. regleras det hur oidentifierade betalningar ska behandlas. Paragrafen motsvarar den nuvarande bestämmelsen i skattekontolagen. Betalningar som på grund av bristfälliga uppgifter inte har kunnat identifieras intäktsförs till staten. Om tillräckliga identifieringsuppgifter kommer in senare räknas beloppet betalaren till godo den dag när uppgifterna erhålls. 

Också andra okända betalningar än skatter på skattekonton behandlas i praktiken numera på motsvarande sätt trots att det inte har funnits någon uttrycklig föreskrift om saken. Den föreslagna bestämmelsen ändrar alltså inte på nuvarande praxis. 

26 §.Användning av skatt som överförts till Finland från utlandet. Paragrafen reglerar hur skatt eller förskott på skatt som överförts från en främmande stat till Finland ska användas till betalning av kvarskatt eller något annat belopp som återstår att betala. Paragrafen motsvarar den nuvarande bestämmelsen i lagen om skatteuppbörd. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs att skattemedel som överförts från utlandet i första hand används till betalning av kvarskatt innan de får användas för betalning av övriga äldre skatter. 

Paragrafens 3 mom. reglerar på samma sätt som i nuläget tidpunkten för när överförda skattemedel ska användas.  

27 §.Närmare föreskrifter om användning av betalningar eller andra prestationer. Paragrafen ger på motsvarande sätt som i nuläget Skatteförvaltningen behörighet att meddela närmare föreskrifter om hur en betalning eller ett annat belopp som räknas som betalning av skatt ska användas till betalning av den skattskyldiges skatt. 

5 kap. Återbäring av skatt

28 §.Betalning av återbäring. Paragrafens 1 mom. föreskriver att återbäringen betalas till kunden utan ogrundat dröjsmål efter det att rätten till återbäring har klarlagts och när den inte ska användas för betalning av skatt eller någon annan fordran i den ordning som föreskrivs i 2 och 6 kap. Föreskriften motsvarar föreskriften i den nuvarande skattekontolagen och lagen om skatteuppbörd. Med belopp som ska återbäras avses det belopp som ska återbäras till den skattskyldige efter att återbäringen har använts till betalning av eventuella andra obetalda fordran som Skatteförvaltningen uppbär av den skattskyldige eller andra obetalda fordringar hos en annan myndighet, till exempel Tullen. Det belopp som mäts ut av utsökningsmyndigheten betalas med stöd av utsökningsbalken till utsökningsmyndigheten i stället för till den skattskyldige.  

I paragrafens 2 mom. regleras det att återbäringen betalas i euro i regel på det inhemska eller utländska bankkonto den skattskyldige meddelar. En skattskyldig som har meddelat ett utländskt bankkonto svarar för de kostnader som den utländska banken eventuellt tar ut för betalningen av återbäringen.  

Enligt paragrafens 3 mom. kan återbäringen i vissa exceptionella situationer betalas på annat sätt än via ett bankkonto. Betalning på annat sätt än via bankkonto kan ske endast av särskilda skäl som fastställs mer ingående i den föreskrift om praxis vid återbäring som Skatteförvaltningen utfärdar med stöd av 36 §. Ett annat betalningssätt än betalning till bankkonto kan till exempel användas om en person som får återbetalningen inte har ett bankkonto.  

29 §.Försummelse av deklarationsskyldighet som hinder för återbäring. Paragrafen avses på samma sätt som den nuvarande lagen om skatteuppbörd och skattekontolagen ange när försummelser av deklarationsskyldigheten utgör hinder för betalning av återbäring. 

En skattskyldig får inte en återbäring som eventuellt behövs för att täcka skatter som den skattskyldige inte har deklarerat på rätt sätt eller om de uppgifter som angetts i övrigt kan anses vara väsentligt bristfälliga. Försummelserna uppskattas heltäckande med beaktande av alla skatter som ska betalas till Skatteförvaltningen.  

Skatteförvaltningen kan dock betala återbäringen eller en del av den innan skattens belopp är klarlagt om bristen är marginell och det är sannolikt att återbäringen inte behövs eller att endast en del av den behövs för betalning av skatten som utreds. 

30 §.Begränsningar som gäller betalning av återbäring. I paragrafens 1 mom. fastställs de minsta beloppen som återbärs. Föreskriften gäller uttryckligen återbäring till den skattskyldige efter att den har använts för att täcka eventuella andra fordringar hos Skatteförvaltningen eller någon annan myndighet så som det föreskrivs i 6 §.  

För de skatter som avses i 7 § betalas inte en sammanlagd summa av återbäringar som är mindre än 20 euro till en skattskyldig. För övriga skatteslag är fem euro det minsta beloppet som återbärs. Gränserna i euro motsvarar nuvarande gränserna i skattekontolagen och lagen om skatteuppbörd. 

Enligt paragrafens 2 mom. betalas inte de återbäringar ut som avses i 7 § och som på den skattskyldiges begäran hålls kvar för senare betalningsförpliktelser.  

Enligt paragrafens 3 mom. återbärs inte heller ett belopp som med stöd av ett internationellt avtal om överföring av skatter ska överföras till en främmande stat. 

31 §.Återbäring av en obefogad betalning. Enligt paragrafens 1 mom. återbär Skatteförvaltningen på den skattskyldiges begäran ett belopp som har betalts av misstag eller som är ogrundat. En betalning kan anses obefogad till exempel när den skattskyldige inte har obetalda skatter. På samma sätt kan en betalning anses ha skett av misstag om den som begär återbäring visar en redogörelse för att skatten av misstag har betalts två gånger. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 25 § 2 mom. i skattekontolagen samt tillämpningspraxis enligt 48 § i lagen om skatteuppbörd. Till skillnad från bestämmelsen i den gällande skattekontolagen specificeras det inte separat vem den ogrundade betalningen kan återbäras till. Om begäran om återbäring inte godkänns meddelar Skatteförvaltningen ett skriftligt beslut med anvisning om ändringssökande i ärendet. Skatteförvaltningen kan återbära en ogrundad betalning även utan begäran efter att den skattskyldige vid behov har hörts.  

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas begränsningarna i 30 § 1 mom. i lagen som gäller återbäringens belopp på en obefogad återbäring.  

32 §.Räntesats vid betalning av återbäring. Paragrafen reglerar betalning av ränta på återbäring. Paragrafens 1 mom. motsvarar den nuvarande bestämmelsen i lagen om skatteuppbörd. Bestämmelsen får en hänvisning till krediteringsräntan för skatter som ska betalas på eget initiativ. Räntan är av samma storlek som återbäringsräntan som betalas för de andra skatteslagen.  

Enligt paragrafens 2 mom. räknas räntan i enlighet med denna paragraf även när skatten som ska återbäras har drivits in genom utsökning enligt lagen om verkställighet av skatter och avgifter. I 2 kap. 16 § i utsökningsbalken föreskrivs att om domen som utgör utsökningsgrund upphävs eller ändras återbetalas medlen som har drivits in eller lyfts. Enligt paragrafen ska ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) då betalas på det lyfta penningbeloppet. Föreskriften i det föreslagna 2 mom. motsvarar nuvarande tillämpningspraxis vid betalning av ränta och skapar klarhet i rättsläget. Bestämmelsen är motiverad för att det tydligare ska framgå att räntan som betalas på återbäringen inte är beroende av om gäldenären har betalt räntan frivilligt eller om den drivits in genom utsökning. 

33 §.Överföring av återbäring. Paragrafen reglerar att en skattskyldig inte kan överföra sin rätt till återbäring av en annan person på ett sätt som binder Skatteförvaltningen. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

34 §.Återkrav av felaktig återbäring. Paragrafen föreskriver på motsvarande sätt som i den nuvarande skattekontolagen om återkrav av felaktig återbäring. Förfarandet med återkrav av felaktig kreditering i den nuvarande skattekontolagen utvidgas till att gälla återkrav av återbäringar som betalts utan grund för alla skatteslag. 

Paragrafen tillämpas när återbäring har betalts utan grund till en skattskyldig eller någon annan aktör. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska Skatteförvaltningen ha möjlighet att oberoende av skatteslag besluta om återkrav om återbäring har betalts utan grund. En återbäring kan ha betalts till fel mottagare på grund av felaktiga betalningskontaktuppgifter till exempel om uppgifterna inte har sparats på rätt sätt i Skatteförvaltningens system. En främmande person kan också ha fått en återbäring genom bedrägeri genom att meddela sitt eget kontonummer för en återbäring eller genom att få tag på ankomstavin för en betalning som är avsedd för någon annan. För att säkra att en ogrundad återbäring inte blir en förlust för Skatteförvaltningen ska förfarandet göras enklare än i nuläget. Skatteförvaltningen ska kunna bestämma att den som får en ogrundad återbäring ska betala tillbaka den.  

I paragrafens 1 mom. regleras också tidsfristen för återkrav av en felaktig återbäring. Tidsfristen ska vara den samma som vid omprövning. Tidsfristen förlängs från nuvarande två år i skattekontolagen till tre år. Parten ska höras innan beslutet fattas om det inte är uppenbart onödigt.  

Paragrafens 2 mom. reglerar under vilka förutsättningar en återbäring inte behöver återkrävas. Ett litet belopp behöver inte krävas tillbaka om inte ett opartiskt bemötande av de skattskyldiga eller någon annan orsak förutsätter återkrav. Återbäringen behöver inte heller krävas tillbaka om det är uppenbart oskäligt. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen den gällande föreskriften i skattekontolagen. Prövningsrätten behöver i praktiken sällan användas. Det primära kriteriet kan vara att beloppet är obetydligt, men det kan även beaktas till exempel den administrativa börda återkravet orsakar eller kostnaderna för ett återkrav i förhållande till beloppet.  

Enligt paragrafens 3 mom. regleras tidsfristen för när återkravet på en återbäring förfaller genom förordning av finansministeriet.  

I paragrafens 4 mom. regleras på samma sätt som i den nuvarande skattekontolagen att en återbäring som återkrävs ska betalas oberoende av om ändring söks i beslutet. En återbäring som krävs tillbaka kan jämställas med en skatt som påförts för betalning och efter förfallodagen kan den drivas in genom samma indrivningsåtgärder som en obetald skatt.  

35 §.Begäran på en myndighets initiativ om förordnande som gäller verkställighet. Paragrafen får en bestämmelse om ett nytt förfaringssätt där Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska ha möjlighet att som representant för skattetagarna begära ett beslut om verkställighet, det vill säga förbud eller avbrott.  

Avsikten är att förfaringssättet ska tillämpas endast i de mycket exceptionella situationer som är av synnerligen stor ekonomisk betydelse för skattetagarna och där Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden eller en förvaltningsdomstol har fattat ett beslut som är ofördelaktigt för skattetagarna. I praktiken kan det till exempel vara fråga om en situation där Skatteförvaltningen samtidigt har flera krav av samma slag under arbete som gäller sänkning av mervärdesskatt eller återbäring som, om de alla godkänns, har fiskal betydelse ur statsfinansernas perspektiv.  

I sådana situationer har nu för tiden förfarits så att endast de första ärendena som inletts har avgjorts och de har som ändringssökande av skattetagarna hänskjutits till besvärsmyndigheterna för behandling. Då har de övriga ansökningarna eller kraven, efter att den skattskyldige har getts möjlighet att bli hörd och inte motsätter sig att behandlingen av ärendet avbryts, lämnats i väntan på att de ärenden som inletts först behandlas av besvärsinstanserna.  

Enligt paragrafens 1 mom. kan Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, när enheten söker ändring begära förbud mot inledande av verkställigheten hos den myndighet där ändring söks. Förvaltningsprocesslagens 32 § tillämpas på förfaringssättet.  

Enligt paragrafens 2 mom. bör Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt inom sju dagar anmäla att enheten har för avsikt att begära förbud mot verkställandet av ett beslut som fattats av Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden eller förvaltningsdomstolen. Anmälan lämnas till Skatteförvaltningen. Anmälan sänds också till den skattskyldige för kännedom som vanlig delgivning. Anmälan är inte ett beslut som det kan begäras omprövning i.  

När Skatteförvaltningen får kännedom om en anmälan som den som nämns ovan från Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får återbäring enligt paragrafens 3 mom. inte betalas till den skattskyldige. Återbäringen kan i detta sammanhang dock användas som betalning för fordringar hos Skatteförvaltningen. Återbäringen betalas till den skattskyldige först efter att den myndighet där ändring söks har avgjort begäran om förbud mot verkställigheten. En anmälan från Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt utgör ett hinder för återbäring på samma sätt som försummelserna av deklarationsskyldigheten enligt 29 §. Om myndigheten där ändring söks förkastar begäran om förbud mot verkställighet från Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt betalar Skatteförvaltningen återbäringen på skatten till den del begäran förkastats under förutsättning att återbäringen inte har använts för betalning av skatter som förfallit. På motsvarande sätt går det också till väga då myndigheten där ändring söks förkastar en begäran om omprövning, ett besvär eller en ansökan om besvärstillstånd från Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt i ett ärende där myndigheten har beviljat förbud mot verkställighet på Enhetens begäran. Ett beslut om verkställighet som grundar sig på en begäran på initiativ av en myndighet innebär alltså att en återbäring som grundar sig på ett beslut av Skatteförvaltningen, skatterättelsenämnden eller en förvaltningsdomstol inte betalas innan ärendet har avgjorts. Återbäringen får dock alltid användas som betalning för skatter som förfallit eller förfaller. I övrigt iakttas det som föreskrivs om återbäring av skatt i den berörda lagen om skatt och i lagen om skatteuppbörd.  

36 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter om återbäring av skatt. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

Enligt paragrafens 1 mom. bestäms betalningstiderna för förskottsåterbäring genom förordning av finansministeriet.  

Paragrafens 2 mom. gäller Skatteförvaltningens bemyndigande att utfärda föreskrifter om förfarandet för betalning av återbäring och om ränta på återbäringarna. Skatteförvaltningen kan utfärda närmare bestämmelser bland annat om i vilka situationer en återbäring kan betalas på annat sätt än på ett bankkonto.  

6 kap. Användning av återbäring till betalning av fordringar

37 §.Användning av återbäring till betalning av Skatteförvaltningens fordran. Paragrafen föreskriver att återbäringen först används för betalning av Skatteförvaltningens fordringar oberoende av deras karaktär och grunder. När en återbäring används för betalning av en fordran hos Skatteförvaltningen är det frågan om användning av återbäringen i stället för skattekvittning.  

Betalningsförpliktelserna vid användning av återbäringar bedöms i bägge riktningarna mellan den skattskyldige och Skatteförvaltningen ur ett bredare perspektiv än i nuläget. Det är inte längre enbart återbäring och obetald skatt som beaktas som motsatta poster. Vid sidan av återbäring kan till exempel ett belopp som en skattskyldig har betalat för mycket användas för betalning av övriga fordringar hos Skatteförvaltningen. På motsvarande sätt kan vid sidan av en skatt som förfallit en återbäring användas för olika betalningar till Skatteförvaltningen samt för skadeståndsfordringar som någon dömts till i en skattebrottsprocess och som inte betalts på förfallodagen.  

Om ett belopp på minst fem euro ska återbäras till den skattskyldiges fördel ska det enligt huvudregeln i 1 mom. användas för betalning av fordringar hos Skatteförvaltningen.  

I paragrafens 2 mom. regleras att om det trots allt är fråga om återbäring av skatter som avses i 7 §, arvsskatt eller gåvoskatt eller återbetalning av källskatt på ränta, dividend eller royalty som ska betalas till inkomsttagare används även belopp som är mindre än fem euro för betalning av skatterna.  

Enligt paragrafens 3 mom. kan beloppet som återbärs även användas för att täcka de skatter som mottagaren av återbäringen ansvarar för. 

38 §.Användning av återbäring till betalning av någon annan myndighets fordran. Paragrafen reglerar användningen av återbäring för betalning av fordringar som kvittning hos en annan myndighet och på motsvarande sätt Skatteförvaltningens möjlighet att begära återbäringar från en annan myndighet att användas som betalning för Skatteförvaltningens fordringar. Bestämmelsen är ny i lagen om skatteuppbörd, men den motsvarar 28 § 3 mom. i skattekontolagen samt 47 d § i punktskattelagen. 

Enligt paragrafens 1 mom. kan en återbäring som inte används för betalning av Skatteförvaltningens fordringar, och om den i annat fall ska betalas till den skattskyldige, användas till att betala mottagarens andra förfallna, obetalda skatter till staten, offentligrättsliga avgifter samt dröjsmålspåföljder och betalningsuppskovsränta på dem, förutsatt att den berörda myndigheten innan återbäringen betalas ut har begärt detta av den myndighet som beslutar om kvittningen. Begränsningarna i 30 § i lagen gäller också användningen av återbäringen för betalning av en fordran hos en annan myndighet. Med avvikelse från huvudregeln i paragrafens 1 mom. kan en återbäring som har uppkommit med anledning av befrielse från skatt eller dröjsmålspåföljder med stöd av bestämmelserna i 8 kap. dock inte användas för fordringar hos andra myndigheter. På motsvarande sätt kan en kvittningsgill återbäring till den skattskyldige från en annan myndighet på begäran användas för betalning av en fordran hos Skatteförvaltningen.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan en återbäring, om det belopp som återbetalas inte används för att betala finländska myndigheters fordringar, med stöd av ett handräckningsavtal med en främmande stat eller med stöd av rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder användas till betalning av en utländsk skatt som drivs in i Finland. 

39 §. Hinder för användning av återbäring. Paragrafen reglerar för vilka skulder återbäringen inte används som betalning. Med skulder avses utöver obetalda skatter som Skatteförvaltningen tar ut skulder som avses i 38 §, såsom övriga obetalda offentligrättsliga avgifter.  

Enligt paragrafens 1 mom. används återbäringen inte som betalning för en preskriberad skuld. Återbäringen ska inte heller användas för betalning av en skuld på en skatt som helt eller delvis är föremål för förbud eller avbrott i verkställigheten. Även ett obegränsat förordnande om avbrott med stöd av 12 § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter eller enligt 10 kap. 20 § i utsökningsbalken utgör hinder mot användningen. Om förordnandet om avbrott däremot meddelats partiellt i enlighet med 10 kap. 22 § i utsökningsbalken så att det till exempel tillåter utmätning av egendom men försäljning eller redovisning av medlen förbjuds finns det inget hinder för användningen.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det vilka återbäringar som inte ska användas som betalning för andra fordringar. En förskottskomplettering som har betalts för sent eller skatt som betalts av misstag används inte som betalning för en annan fordran. En återbäring används inte heller då motsvarande medel har betalts som utdelning ur den skattskyldiges konkursbo. Som betalning för en annan fordran används inte heller återbäring eller del av återbäring som överförts till en främmande stat eller återbäring av försummelseavgift enligt 22 a § i lagen om beskattningsförfarande eller enligt 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen den gällande lagen om skatteuppbörd. Till åtskillnad från nuläget kan en återbäring på grund av befrielse från skatt i fortsättningen användas för betalning av fordringar hos Skatteförvaltningen. Alla belopp som ska återbäras med anledning av befrielse, såväl egentliga skatter som dröjsmålspåföljder, kan användas för betalning av obetalda skatter i enlighet med 37 §. Då ska återbäring på basis av beslutet om befrielse inte betalas till en skattskyldig som har en skatt eller någon annan fordran obetald hos Skatteförvaltningen före de andra obetalda posterna har täckts. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska inte konkurs eller utmätning av återbäringen hos mottagaren hindra att återbäringen används för betalning av Skatteförvaltningens fordringar. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

Paragrafens 4 mom. föreskriver att inte heller en betalning används för en skuld eller en del av en skuld som är föremål för verkställighetsförbud eller avbrott i verkställigheten. Betalningen kan dock användas för betalning av en sådan skuld eller en del av den om den skattskyldige genom att betala den aktuella skatten ger uttryck för sin vilja att betala den trots verkställighetsförbudet eller avbrottet till exempel för att undgå ytterligare dröjsmålspåföljder.  

40 §.Ordning i vilken återbäring används. Paragrafen reglerar ordningen för hur återbäringar används när en skattskyldig har olika skatter obetalda och beloppet som återbärs inte räcker till för att täcka dem alla. Principen är att återbäringarna först används för att betala den skatt eller fordran som preskriberas först. Mellan skatter som preskriberas samma år iakttas ordningen i kvittningssystemet i den gällande lagen om skatteuppbörd. Enligt det betalas skatter som ska redovisas före skatter till staten.  

I vissa fall ska avvikas från ordningen för användning av återbäringar enligt den allmänna preskriberingsdagen och den nuvarande kvittningsordningen. Det beror på att Skatteförvaltningens nya datasystem tas i bruk i etapper. De skatter som avses i 7 § i lagen samt vissa andra skatter behandlas i övergångsfasen i det nya systemet medan de övriga skatterna fortfarande behandlas i det gamla systemet. Om en skattskyldig i övergångsfasen har obetalda skatter som ska behandlas både i det nya och i det gamla systemet används återbäringarna i vissa situationer i en ordning som avviker från den nuvarande.  

De föreslagna bestämmelserna som avses bli temporära ändrar nuläget till exempel på så sätt att arvs- och gåvoskatt får en bättre ställning än i nuläget i betalningsordningen mellan skatteslagen när det gäller att använda en betalning som avses för skatt enligt 7 § för betalning av andra skatter. Då används återbäringen som betalning för arvs- och gåvoskatt även om den skattskyldige har andra obetalda skatter som är i en bättre position än arvs- och gåvoskatten i den nuvarande kvittningsordningen. Genom en tillfällig ändring av betalningsordningen kan invecklad integrering mellan Skatteförvaltningens nuvarande datasystem och det nya färdigprogrammet undvikas. Föreskriften i denna form avses vara temporär. 

Paragrafens 1 mom. reglerar att återbäring av andra skatter än de som avses i 7 §, av arvsskatt, gåvoskatt och återbäring av källskatt på ränta, royalty eller dividend som ska betalas till inkomsttagare används först som betalning för de aktuella andra skatterna i preskriptionsordningen för dem. Bestämmelsen lämpar sig för de skatter som i övergångsfasen behandlas i Skatteförvaltningens nuvarande datasystem. Användningen av återbäringen för de skatter som avses i 7 § i lagen regleras i 9 och 11 §. Användningen av återbäringar av arvsskatt, gåvoskatt och källskatt på ränta, royalty och dividend som ska betalas till inkomsttagare regleras i paragrafens 4 mom. 

Paragrafens 2 mom. reglerar användningen av återbäringar som betalning för skatter som avses i 1 mom. och som preskriberas samma år. Föreskriften motsvarar huvudsakligen föreskrifterna i den nuvarande lagen om skatteuppbörd. Sist i ordningen betalas Skatteförvaltningens övriga fordringar. Skatteförvaltningens övriga fordringar är till exempel ersättningar för rättegångskostnader till Skatteförvaltningen.  

Med avvikelse från nuläget beaktar bestämmelsen inte behandlingen av fordringar som drivs in med stöd av handräckningsavtal. Saken regleras separat i 38 § som gäller användning av återbäringar som betalning för andra myndigheters fordringar antingen utgående från nationell lagstiftning eller med stöd av internationella handräckningsavtal.  

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det hur oanvända återbäringar på skatter som ska behandlas i de nuvarande datasystemen ska användas för betalning av förfallna skatter som avses i 7 §, arvsskatt, gåvoskatt samt källskatt på ränta, royalty eller dividend som har återbetalats till ett för stort belopp och som ska betalas till inkomsttagare. Återbäringarna används i den ordning de preskriberas från den äldsta till den senaste. För betalning av skatter som preskriberas samma dag används återbäringen enligt förfallodagarna från den äldsta till den senaste. För de skatter som förfallit samma dag används återbäringen som betalning i den ordning som föreskrivs i 9 § 2 mom.  

Paragrafens 4 mom. reglerar att återbäring av skatter som avses i 7 §, av arvsskatt, gåvoskatt samt återbäring av källskatt på ränta, royalty eller dividend som ska betalas till inkomsttagare används först som betalning för de aktuella andra skatterna i preskriptionsordningen för dem. För betalning av skatter som preskriberas samma dag används återbäringen i ordningsföljden för förfallodagarna från den äldsta till den senaste. För de skatter som förfallit samma dag används återbäringen som betalning i den ordning som föreskrivs i 9 § 2 mom. Om det inte finns obetalda skatter som avses ovan i momentet används återbäringen som betalning för Skatteförvaltningens andra fordringar så som föreskrivs i 1 och 2 mom.  

41 §.Beräkning av räntor. Paragrafen föreskriver hur räntorna räknas ut när återbäring används som betalning av fordringar.  

Paragrafens 1 mom. innehåller en huvudregel enligt vilken ränta åt vartdera hållet räknas till dagen då fordran betalas. Tidpunkten motsvarar skattekvittningsdagen som avses i den gällande lagen om skatteuppbörd. Räntan på beloppet som ska återbäras, återbärings- eller krediteringsränta beroende på skatteslag, räknas till samma tidpunkt som dröjsmålspåföljderna på den skuld återbäringen används som betalning för.  

Paragrafens 2 mom. reglerar på samma sätt som i nuläget tidpunkten för räntan som räknas på förskottsåterbäringar. Vid användning av återbäring av förskott eller förskottsinnehållning räknas räntan till den dag när beskattningen har avslutats.  

Enligt 3 mom. bestämmelser om krediterings- och dröjsmålsränta på mervärdesskatt som berättigar till återbäring finns i 13 §. 

42 §.Meddelande om användning av återbäring. Enligt paragrafens 1 mom. meddelar Skatteförvaltningen den skattskyldige att en återbäring används som betalning för en fordran hos Skatteförvaltningen eller någon annan myndighet. Om återbäring som tillhör den som ansvarar för skatt har använts meddelas även den personen om användningen. Anvisningar för sökande av ändring ska fogas till meddelandet. Bestämmelsen motsvarar till innehållet bestämmelsen om kvittningsmeddelande i lagen om skatteuppbörd.  

I fråga om skatter enligt 7 § kan informationen dock delges i sammandraget som avses i 14 §.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska parten höras innan återbäringen används om särskilda skäl kräver det. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen den gällande lagen om skatteuppbörd.  

43 §.Närmare föreskrifter om användning av återbäringar. Paragrafen ger Skatteförvaltningen behörighet att utfärda närmare föreskrifter om användningen av återbäringar, såsom ordningen för hur de ska användas. Den nuvarande lagen om skatteuppbörd innehåller motsvarande behörighet avseende förfaringssätt som ska tillämpas vid skattekvittning.  

7 kap. Indrivning av skatter

44 §.Indrivningsmetoder. Paragrafen föreskriver om indrivningsmetoder. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen bestämmelsen om specialindrivningsåtgärder i den nuvarande lagen om skatteuppbörd. Formuleringen i paragrafen preciseras på så vis att den tillämpas på indrivning av alla skatter som Skatteförvaltningen driver in oberoende av i vilket tekniska system skatterna behandlas och vilken myndighet som konkret verkställer indrivningsåtgärderna.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska den skattskyldiges betalningsförmåga utredas innan indrivningsåtgärder inleds för bedömning av den skattskyldiges situation och den ändamålsenligaste indrivningsmetoden med tanke på resultatet. Vid indrivning ska uppgifter och redogörelser som påverkar betalningsförmågan inhämtas och undersökas på det sätt som sakens natur och omfattning kräver. Vid valet av ändamålsenlig indrivningsmetod bör de skattskyldiga behandlas likvärdigt och behovet av skattekontroll iakttas.  

Indrivning genom utsökning läggs till i förteckningen över indrivningsmetoder. Åtgärderna vid indrivning av skatt blir således samma indrivningsmetoder som används i nuläget. Formuleringen som hänvisar till nuvarande utsökningstvång ersätts med en villkorlig fras om att Skatteförvaltningen kan lämna en obetald skatt för indrivning genom utsökning. Bestämmelsen ändrar inte nuläget för förfaringssättet motsvarar också nuvarande praxis i bruket av prövningsrätt vid utsökning av skatter. 

Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas lagen om verkställighet av skatter och avgifter samt bestämmelser i lagen om säkerställande av indrivningen av skatter och avgifter om inget annat föreskrivs i denna lag.  

45 §.Betalningsuppmaning. Paragrafen föreskriver att Skatteförvaltningen innan egentliga indrivningsåtgärder vidtas bör sända den skattskyldige en betalningsuppmaning. Med avvikelse från nuläget kräver lagen uttryckligen att betalningsuppmaningen sänds. Den nuvarande lagen om skatteuppbörd är liberalare och enligt den kan en skatt- eller betalningsskyldig tillställas en betalningspåminnelse om obetald skatt. I praktiken har det även i nuläget sänts saldoanmärkningar i samband med kontoutdraget för skattekontoskatter och betalningspåminnelser vid indrivning av skatter till en skattskyldig som lämnat skatter obetalda. För vissa åtgärders vidkommande preciseras också tidsfristen som sätts ut i betalningsuppmaningen inom vilken skatten ska betalas för att mer indrivningsåtgärder ska undgås. Paragrafen reglerar även att innan en skatt kan drivas in genom utsökningsåtgärder av den som ansvarar för skatten ska denne sändas en betalningsuppmaning med information om hotet om utsökning. För indrivning i särskilda fall ska paragrafen ha en föreskrift om att betalningsuppmaning inte alltid behöver sändas.  

I paragrafens 1 mom. finns huvudregeln att den skattskyldige ska sändas betalningsuppmaning för alla skatter som lämnats obetalda. Betalningsuppmaning för skatter ska enligt 7 § sändas som en del av sammandraget som avses i 14 i §.  

Lagen reglerar inte innehållet i betalningsuppmaningen detaljerat. Skatteförvaltningen kan analogt med nuläget fortfarande på olika sätt och genom meddelanden med olika innehåll påminna de skattskyldiga om skatter som lämnats obetalda. Paragrafens 2 mom. preciserar dock att vissa åtgärder, såsom indrivning av skatter genom utsökning och publicerandet av skatteskulder, kräver en betalningsuppmaning med ett bestämt innehåll. Innan en uppgift om skatteskuld enligt 20 a § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter kan antecknas i skatteskuldsregistret eller publiceras på det sätt som anges i 21 § i samma lag ska gäldenären alltid sändas en betalningsuppmaning där hotet om publicering uttrycks och ges en tid på två veckor att betala skatten. Om inget annat framgår av 4 mom. bör gäldenären sändas en betalningsuppmaning med hot om utsökning och betalningstid på två veckor innan en skatt kan sändas för indrivning genom utsökningsåtgärder.  

Regleringen om betalningstid i den nuvarande skattekontolagen ersätts delvis genom de ovan nämnda bestämmelserna och betalningstiden på minst två veckor. Betalningstiden har reserverats för skatter som ska deklareras genom periodskattedeklaration innan indrivningsåtgärder inleds. Genom tidsfristen säkras det att den skattskyldige har möjlighet att reagera på om det obetalda beloppet är korrekt, speciellt vad gäller skatter som ska betalas på eget initiativ. 

För att förbättra rättssäkerheten för dem som ålagts ansvar för skatt krävs det i 3 mom. att betalningsuppmaning också ska sändas till dem innan indrivning genom utsökning påbörjas. På så sätt säkras det att den ansvarige ännu har en möjlighet att, före utsökning inleds, reagera på betalningskravet och betala skatten enligt samma regler som tillämpas på skattskyldiga. 

Paragrafens 4 mom. reglerar att Skatteförvaltningen av särskilda skäl kan vidta indrivningsåtgärder som avses i 44 § utan att sända den ovan nämnda betalningsuppmaningen om skatteskulden. Beroende på ärendets karaktär eller på behov att säkra indrivningen kan det vara motiverat att inte sända betalningsuppmaning.  

En orsak som beror på ärendets karaktär kan till exempel vara att en skattskyldig själv tar kontakt för att få betalningsarrangemang. Då är det inte längre ändamålsenligt att kräva att en betalningsuppmaning sänds. Grunden för att inleda indrivning utan betalningsuppmaning kan även bero på annan lagstiftning. Till exempel lagstiftningen om konkurs förutsätter att skatterna vid konkursförfarande och i de kontrolldokument och andra handlingar som hör dit beaktas enligt reglerna för konkurs. Det ska således gå att vidta åtgärder för indrivning vid konkurs utan att det redan separat sänts betalningsuppmaning för alla skatter som ingår i konkursfordran.  

Vid indrivning av skatter genom utsökning kan det också finnas fall där det krävs snabba indrivningsåtgärder. Om det finns risk för att egendom skingras kan utsökningsåtgärder vidtas för att säkra indrivningen av skatter utan att gäldenären meddelas om hotet om utsökning. Speciellt om egendom har beslagtagits för att säkra en fordran finns det behov av att sända den för utsökning omedelbart efter förfallodagen.  

Anteckning i skatteskuldsregistret är inte en indrivningsmetod som avses i 44 § en anteckning i skatteskuldsregistret kräver alltid att den skattskyldige har sänts en betalningsuppmaning med betalningstid på två veckor.  

46 §.Förutsättningar för vidtagande av betalningsarrangemang. Bestämmelsen om betalningsarrangemang motsvarar den gällande lagen. Det föreslås att begreppet specialindrivning avskaffas och därför anses betalningsarrangemang inte heller längre vara en specialindrivningsåtgärd.  

Lagstiftningen om betalningsarrangemang har inte tidigare tillämpats på lotteriskatt eller försäkringspremieskatt. Om de tas med i tillämpningsområdet i den nya lagen om skatteuppbörd ska möjligheterna till betalningsarrangemang utvidgas till att gälla även de skatterna. 

Förutsättningarna och villkoren för betalningsarrangemang förblir de samma som i nuläget. Enligt paragrafens 1 mom. ska förutsättningen för betalningsarrangemang fortfarande vara att den skattskyldiges betalningsförmåga är tillfälligt nedsatt av orsaker som specificeras närmare i föreskriften.  

Enligt paragrafens 2 mom. är det ett villkor för betalningsarrangemang att en eventuell återbäring till den skattskyldige kan användas för betalning av de poster som hör till betalningsarrangemanget.  

Enligt paragrafens 3 mom. kan betalningsarrangemanget även i fortsättningen undantagsvis göras räntefritt. 

Paragrafens 4 mom. ger Skatteförvaltningen motsvarande behörighet som i nuläget att meddela närmare bestämmelser om betalningsarrangemangets innehåll och förfaringssätt på vilket det genomförs.  

47 §.Samtycke till skuldsanering eller företagssanering i utlandet. Enligt paragrafen ska Skatteförvaltningen i handräckningsärenden ha möjlighet att samtycka till skuldsanering eller företagssanering som verkställs i staten som ger handräckning. Paragrafen motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

48 §.Avstående från indrivningsåtgärder. Enligt paragrafen behöver indrivningsåtgärder inte vidtas och åtgärder som redan inletts kan avbrytas om de bedöms bli resultatlösa eller om redan i förväg kan uppskattas att resultatet av indrivningen blir marginellt. Skatteförvaltningen som borgenär separat kan således överväga i vilken omfattning olika indrivningsåtgärder är ändamålsenliga. Bruket av prövningsrätten förutsätter alltid att gäldenärens förhållanden och de omständigheter som påverkar indrivningen har utretts på det sätt som krävs i 44 §. Det kan vara motiverat att avstå från indrivning om skatteskulden är obetydlig eller om det redan i förväg på grund av övriga omständigheter är i kännedom att fordran inte ska fås in. Också i fall där det kan uppskattas att indrivning ger ett anspråkslöst slutresultat kan det avstås från att använda till exempel metoder som hör till insolvensförfarande för att säkra och driva in fordringar. Indrivningsåtgärder som redan har inletts kan avbrytas med motsvarande motiveringar. Indrivning ska emellertid inledas och en avbruten indrivning fortsätta i situationer där den kan antas leda till resultat. 

49 §.Närmare föreskrifter om indrivning av skatt. På samma sätt som i nuläget kan Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter om förfaringssättet vid indrivning och verkställandet av indrivningsåtgärder.  

8 kap. Befrielse från skatt

50 §.Befrielse från skatt. Paragrafen reglerar förfarandet som tillämpas vid befrielse från skatt. Bestämmelserna om befrielse från skatt ska huvudsakligen motsvara bestämmelserna i den nuvarande lagen om skatteuppbörd och skattekontolagen.  

I paragrafens 1 mom. föreskrivs att Skatteförvaltningen på ansökan kan bevilja befrielse från skatter och avgifter samt dröjsmålspåföljder och andra påföljder. Befrielse kan dock inte beviljas från förskott på inkomstskatt eller källskatt på ränteinkomster. Befrielsen kan vara partiell eller fullständig.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs om förutsättningarna för befrielse. Befrielse kan beviljas en skatt- eller betalningsskyldig vars skattebetalningsförmåga på grund av sjukdom, arbetslöshet, underhållsskyldighet eller något annat motsvarande skäl är väsentligt nedsatt eller om det på grund av skuldsanering hos den skattskyldige finns särskilda skäl för det. Befrielse kan också beviljas om det av något annat särskilt skäl är uppenbart oskäligt att driva in skatten.  

Paragrafens 3 mom. föreskriver om beviljande av befrielse från arvs- och gåvoskatt. Utöver det som föreskrivs i 2 mom. kan befrielse från arvs- och gåvoskatt beviljas om indrivning av skatten uppenbarligen äventyrar kontinuiteten eller arbetsplatserna i ett gårds- eller skogsbruk eller i företagsverksamhet eller om värdet på en andel i ett bo eller en gåva väsentligt minskat efter att skattskyldigheten börjat och det finns särskilda skäl för befrielse. 

Paragrafens 4 mom. reglerar befrielse från fastighetsskatt. Utöver de fall som föreskrivs i 2 mom. kan befrielse beviljas då ett byggprojekt försenas av andra orsaker än byggplatsens ägares förfarande. 

Enligt paragrafens 5 mom. gäller ett beslut om befrielse även dröjsmålspåföljder och övriga påföljder. Skatteförvaltningen kan separat bevilja befrielse från dröjsmålspåföljder och andra påföljder även när de ska redovisas till någon annan skattetagare än staten, och även när kommunen i enlighet med 51 § har meddelat att den avgör ärenden som gäller befrielse från kommunalskatt eller fastighetsskatt.  

Med stöd av paragrafens 6 mom. kan finansministeriet överta och avgöra ett principiellt viktigt ärende om befrielse från skatt som handläggs av Skatteförvaltningen.  

Enligt paragrafens 7 mom. tillämpas samma föreskrifter som på en skattskyldig på samma sätt på den som enligt lag är ansvarig för skatt.  

I paragrafens 8 mom. föreskrivs det att ändring inte får sökas i ett beslut om befrielse från skatt. Det innebär att omprövning enligt kommunallagen inte längre får begäras i ett beslut om befrielse från kommunalskatt eller fastighetsskatt. De flesta kommunerna har inte heller i nuläget förbehållit sig beslutanderätten i fråga om befrielse från skatt. Den har övergått till staten. Eftersom besvär numera är förbjudet i ärenden som gäller befrielse från skatt inskränks rätten till ändringssökande till endast ett fåtal situationer. Samtidigt förenhetligas även lagstiftningen om befrielse från kommunalskatt. Ändring i ett beslut om befrielse från kyrkoskatt i en församling eller en kyrklig samfällighet får fortfarande begäras genom rättelseyrkande enligt kyrkolagen. 

51 §.Kommunens beslutsrätt. Kommunernas möjlighet att förbehålla sig beslutanderätten om de skatter som hör till deras behörighet förblir oförändrad och fullgörandet följer nuvarande praxis.  

52 §.Särskild befrielse från skatt. Paragrafen motsvarar den gällande bestämmelsen i lagen om skatteuppbörd som även har tillämpats på de skatter som uppbärs med stöd av skattekontolagen. Förfaringssättet och förutsättningarna för att Skatteförvaltningen partiellt eller helt ska kunna bevilja befrielse från skatt eller avgift motsvarar den nuvarande lagstiftningen.  

9 kap. Preskription

53 §.Preskription. I 20 och 20 a § i lagen om verkställighet av skatter och avgifter föreskrivs det om preskription av en offentlig fordran och de accessoriska kostnader som hänför sig till den. Verkningarna av preskriptionen regleras i 21 § i den lagen. Paragrafens 1 mom. föreslås få hänvisningar till dessa föreskrifter för att lagstiftningen ska bli klarare.  

Hänvisningen i 1 mom. är motiverad speciellt för att paragrafens 2 mom. får en bestämmelse om undantag från de allmänna preskriptionsreglerna som motsvarar bestämmelserna i den gällande skattekontolagen och gäller skatter som ska betalas på eget initiativ. Om en skattedeklaration för skatter som ska betalas på eget initiativ lämnas in för sent börjar preskriptionstiden för den del av skatten som deklarationen gäller först från ingången av kalenderåret efter följande allmänna förfallodag efter det att deklarationen lämnades in. Den förlängda preskriptionstiden gäller dock inte beloppet för skatt som deklarerats tidigare. 

54 §.Preskription av återbäring som ska återkrävas. Paragrafen reglerar preskriptionen av en återbäring som ska återkrävas enligt 34 §. Motsvarande bestämmelse finns i nuvarande skattekontolagen.  

55 §.Preskription av återbäring och betalning samt ränta på dem. Föreskrifterna om preskription av återbäringar tillämpas på alla skatteslag. Föreskrifterna motsvarar dem i den gällande lagen om skatteuppbörd.  

Enligt paragrafens 1 mom. preskriberas en återbäring och räntan på den inom fem år från ingången av året efter det år då beslutet om återbäring har fattats. 

Om en obefogad betalning inte har kunnat återbetalas till den skattskyldige på grund av bristfälliga betalningsuppgifter preskriberas rätten till den enligt paragrafens 2 mom. inom fem år från utgången av kalenderåret för betalningen. Också räntan som betalas på obefogad betalning preskriberas under fem år. 

Preskriptionstiden får inte avbrytas. Skatteförvaltningen kan dock av särskilda skäl, till exempel utlandsvistelse, sjukdom eller något annat motsvarande skäl, enligt paragrafens 3 mom. återbära en preskriberad återbäring eller avgift på begäran av den som berörs av saken. 

Paragrafens 4 mom. föreskriver på motsvarande sätt som den nuvarande skattekontolagen att preskriberade återbäringar och avgifter med räntor intäktsförs till staten. 

10 kap. Ansvar för skatter

56 §.Ansvarsskyldig. Paragrafen reglerar vilka som utöver de skattskyldiga ska anses ansvara för att skatter betalas och på vilket sätt ansvaret fullgörs. 

Paragrafens 1 mom. fastställer vilka som med stöd av denna lag ansvarar för skatt som uppbärs av en skattskyldig som för egen skatt. Momentet motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen om skatteuppbörd. Med skattskyldig avses även betalningsskyldig. 

Paragrafens 2 mom. reglerar ett dödsbos och dödsboets delägares ansvar för den skatt som fastställts för den avlidne. Enligt momentet ansvarar ett dödsbo med de medel som hör till dödsboet för den avlidnes skatt. Om dödsboet har skiftats ansvarar en delägare med beloppet av sin andel i boet för motsvarande del av den avlidnes skatt. Föreskrifterna är nya jämfört med den nuvarande lagen om skatteuppbörd. 

Enligt paragrafens 3 mom. svarar ett konkursbo för fastighetsskatten åren efter det år då konkursen inleddes.  

Om en fastighet har skaffats för ett bolags eller något annat, ännu inte bildat samfunds räkning, ansvarar bolaget eller samfundet enligt 4 mom. för den fastighetsskatt som påförts fastigheten för det år då bolaget eller samfundet har införts i registret.  

Enligt paragrafens 5 mom. kvarstår ansvaret för aktiebolags och andelslags skatt som uppkommit innan bolaget registrerats så att ett aktiebolag eller andelslag ansvarar som för egen skatt för skatter vilka för verksamhet som bedrivits före registreringen har påförts dem som handlat för aktiebolagets eller andelslagets räkning. 

Skatteansvaret fastställs fortfarande specifikt per skatteslag med stöd av föreskrifterna i den aktuella materiella skattelagen. Enligt paragrafens 6 mom. tillämpas ansvarsreglerna i denna lag om inget annat bestäms om ansvaret i någon annan skattelag. 

57 §.Åläggande av ansvar. Enligt paragrafens 1 mom. påför Skatteförvaltningen skatt att betalas solidariskt av den skattskyldige och dem som ansvarar för skatten. De ansvariga antecknas i beskattningsbeslutet eller i sammandraget som avses i 14 § eller i ett annat meddelande om obetalda skatter som sänds till den skattskyldige. Anteckningen kan göras antingen i den ordinarie beskattningen eller i situationer där rättelse görs i beskattningen enligt olika skatteslag eller där skatt fastställs. Bestämmelsen gäller således också till exempel skatt som fastställs för förskottsuppbörd eller beskattningsbeslut som fattats inom tidsfristen för rättelse eller fastställande av beskattning. 

Det finns dock inte alltid heltäckande uppgifter över dem som ålagts ansvar och det är inte ändamålsenligt att i alla situationer anteckna dem i beskattningsbeslutet. Därför föreskrivs det i paragrafens 2 mom. om fall där ansvar inte åläggs genom beskattningsbeslut. Det åläggs senare i ett separat beslut. Den som åläggs ansvar ska innan beslutet fattas ha möjlighet att lämna en redogörelse. Ett särskilt beslut om åläggande av ansvar ska fattas senast 60 dagar före utgången av besvärstiden enligt 64 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande eller 61 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På så sätt säkerställs det att den som åläggs ansvar för skatt kan söka ändring i den beskattning åläggandet gäller innan den lagenliga tidsfristen för ändringssökande upphör. I avvikelse till fall som i 1 mom. kan ansvar alltså inte åläggas genom detta förfarande genom särskilt beslut till exempel när beslutet fattats inom förlängd tid för rättelse eller fastställande av skatt. Anteckningen om ansvar bör vara gjord i det berörda beskattningsbeslutet. Om skatteansvar åläggs ska det som föreskrivs om preskription av skatt i 53 § tillämpas också för den ansvarsskyldiges del.  

Paragrafens 1 och 2 mom. motsvarar huvudsakligen den nuvarande lagen om skatteuppbörd.  

Enligt paragrafens 3 mom. ska det fortfarande vara möjligt att föreskriva om skatteansvar i andra lagar än i denna lag. Då tillämpas bestämmelserna i den berörda lagen.  

Paragrafens 4 mom. ger Skatteförvaltningen behörighet att genom föreskrifter precisera förfarandet som gäller åläggande av ansvar.  

11 kap. Internationell överföring av skattemedel

58 §.Befogenheter för internationell överföring av skattemedel. Enligt 1 mom. kan Skatteförvaltningen överföra förskott eller andra skattemedel från Finland till en annan stat med stöd av bestämmelserna i en uppbördsöverenskommelse. Paragrafen motsvarar den gällande bestämmelsen i lagen om skatteuppbörd.  

I 2 mom. finns det ett bemyndigande om att Skatteförvaltningen får meddela närmare föreskrifter om förfarandet för överföring av skattemedel.  

59 §.Skattemedel som överförs. I paragrafen föreskrivs det på motsvarande sätt som i den gällande lagen om skatteuppbörd om sådana situationer där överföringen av skattemedel till en främmande stat kan komma i fråga och rater som överföringen kan gälla. 

60 §.Underrättelse om återbäring och uppskjutande av utbetalningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse om skatteåterbäring till en främmande stats myndigheter och om uppskjutande av utbetalningen av återbäring i enlighet med bestämmelserna i uppbördsöverenskommelsen. Paragrafen motsvarar den gällande bestämmelsen i lagen om skatteuppbörd. 

61 §.Förutsättningar för överföring av skattemedel. Ett villkor för överföring av skattemedel är enligt 1 mom., liksom nu, att de medel som ska överföras inte vid beskattningen i Finland genom tillämpning av ett skatteavtal har använts till betalning av en skattskyldigs skatter och att medlen kan användas till betalning av den skattskyldiges skatter i en annan avtalsslutande stat. 

I 2 mom. föreskrivs det om överföring av medel som har influtit i form av förskottsinnehållningar redan innan beskattningen har slutförts, bland annat om det är uppenbart att de villkor för överföring av medel som anges i en uppbördsöverenskommelse och ett skatteavtal är uppfyllda och förskottsinnehållningarna ska kunna räknas den skattskyldige till godo i Finland på det sätt som avses i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt 3 mom. ska förskottsåterbäring, belopp som ska återbäras till följd av en ändring och källskatt i vissa fall på begäran av en myndighet i en främmande stat överföras till myndigheten i fråga. Likaså ska sådan återbäring överföras som uppkommer då inkomst inte beskattas i Finland i enlighet med ett internationellt avtal mellan Finland och en främmande stat för att undvika dubbelbeskattning. 

62 §.Återbäring till den skattskyldige av skatt som överförts till Finland. Skatt eller förskott på skatt som har överförts från en främmande stat och som inte har använts till betalning av den skattskyldiges skatter eller obetalda belopp ska återbäras till den skattskyldige. Paragrafen motsvarar den gällande lagen om skatteuppbörd, men innehåller inget omnämnande om att återbäringen kan användas till skattekvittning. 

12 kap. Ändringssökande

63 §.Begäran om omprövning till skatterättelsenämnden. I paragrafen föreskrivs det om dem som har rätt att söka ändring, beslut som är föremål för ändringssökande och förfarandet med begäran om omprövning.  

Enligt 1 mom. får den skattskyldige, den som är ansvarig för skatten och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt söka ändring. Bestämmelsen motsvarar den gällande bestämmelsen i skattekontolagen. Den som är ansvarig för skatten har intresse av ändringssökande i fråga om sådan användning av återbäring som avses i lagens 37 § 3 mom. och 42 §, om den återbäring som ska betalas till honom eller henne används till att betala sådana skatter som han eller hon är ansvarig för.  

Ändring i ett sådant beslut som avses i denna lag kan sökas om det är fråga om ett beslut enligt 16 § som gäller rättelse av fel, ett beslut enligt 31 § som gäller återbäring av en obefogad betalning, ett beslut enligt 34 § som gäller återkrav av felaktig återbäring eller ett beslut enligt 72 § om att förseningsavgift inte ska tas ut. I ett beslut enligt 42 § om användningen av återbäring får också sökas ändring. Ett beslut om befrielse från skatt med stöd av 50 § får inte överklagas.  

Enligt 2 mom. ska ändring sökas genom en skriftlig begäran om omprövning till skatterättelsenämnden. Tidsfristen är 60 dagar från det att den ändringssökande har delgetts beslutet. För Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt räknas tiden för sökande av ändring emellertid från det att beslutet fattades.  

Tidsfristen för ändringssökande förkortas från nuvarande fem år till 60 dagar för de beslut som avses i paragrafen. Tiden för sökande av ändring kommer att motsvara den tid för sökande av ändring som gäller för Skatteförvaltningens övriga beslut som meddelas särskilt.  

I fråga om förfarandet med begäran om omprövning tillämpas enligt 3 mom. i övrigt det som föreskrivs om förfarandet med begäran om omprövning i lagen om beskattningsförfarande. Med stöd av hänvisningen kan Skatteförvaltningen bland annat avgöra en begäran om omprövning som har lagts fram av någon annan än Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, om begäran i fråga godkänns. Likaså ska en begäran om omprövning lämnas in inom utsatt tid till Skatteförvaltningen och behandlas utan ogrundat dröjsmål. 

64 §.Besvär till förvaltningsdomstolen. Ett beslut av skatterättelsenämnden överklagas hos förvaltningsdomstolen. Liksom nu får den skattskyldige, den som är ansvarig för skatten och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt söka ändring. På förfarandet tillämpas dessutom bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande. 

65 §.Besvär till högsta förvaltningsdomstolen. I fråga om ändringssökande hos högsta förvaltningsdomstolen tillämpas det som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande. 

66 §.Prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen. När det gäller prejudikatbesvär tillämpas det som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarande i fråga om ändringssökande hos högsta förvaltningsdomstolen. 

67 §.Sökande av ändring i och omprövning av åläggande av ansvar. Paragrafen innehåller bestämmelser om ändringssökande som motsvarar de gällande bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd när åläggande av ansvar har antecknats i beskattningsbeslutet. Ändringssökandet sker på samma sätt som när ändring söks i beskattningen. Ändring söks alltså först hos skatterättelsenämnden och tiden för sökande av ändring är i regel tre år. Den avses också innehålla bestämmelser om förfarandet för myndighetsinitierad omprövning av fel i ett åläggande till den skattskyldiges fördel eller nackdel på det sätt som föreskrivs för det enskilda skatteslaget. 

Paragrafen innehåller också en bestämmelse om sökande av ändring i beslut om skatteansvar som har meddelats särskilt. I sådana fall söks ändring i enlighet med 63—65 §, det vill säga först hos skatterättelsenämnden, och tiden för sökande av ändring är 60 dagar från delfåendet av beslutet om skatteansvar. 

68 §.Ändring av beslut med anledning av ändringssökande. Paragrafen innehåller bestämmelser om ändringar som görs med anledning av ändringssökande och om räntepåföljder som ska betalas eller tas ut i samband med ändringar. Bestämmelser om krediteringsränta och återbäringsränta som betalas på återbäring finns i 12 och 32 §.  

Bestämmelser om den ränta som tas ut för sådana höjda belopp som avses i 2 mom. finns i lagen om förseningsränta. 

69 §.Grundbesvär. Det föreslås att grundbesvär slopas i den beskattning som hör till Skatteförvaltningens ansvarsområde. Eftersom betalningsskyldighet i fråga om skatt kan åläggas även med stöd av denna lag, är det motiverat att också ändringssökande som gäller skatt till alla delar ska ske i enlighet med så enhetliga bestämmelser som möjligt. 

70 §.Andra bestämmelser om ändringssökande. Det föreslås att paragrafen i överensstämmelse med de gällande föreskrifterna ska innehålla en bestämmelse om skyldigheten att betala skatt trots att ändring har sökts.  

13 kap. Särskilda bestämmelser

71 §.Minsta belopp som uppbärs. Enligt 1 mom. är den nedre gränsen för det minsta belopp som tas ut eller drivs in fortfarande 10 euro. Också om det skulle kräva att ett särskilt beskattningsbeslut skickas ut för att ta ut ett belopp som understiger 20 euro, tas beloppet inte ut. Den nedre gränsen fastställs utifrån enskilda skatterater. Begreppen debetsedel och inbetalningskort ersätts med begreppet beskattningsbeslut. 

Om det på grund av en myndighets eller betalningsskyldigs eller någon annan berörds räknefel eller annat misstag eller av någon annan orsak har tagits ut mindre skatt eller återburits mer än vad som borde ha tagits ut eller återburits och skillnaden är mindre än det belopp som anges i 1 mom., ska den enligt 2 mom. inte drivas in. Åtgärder för indrivning kan dock vidtas om samma betalningsskyldiges felbetalningar är många eller om det annars finns något särskilt skäl till indrivning. Bestämmelserna motsvarar de nuvarande bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd.  

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna om minsta belopp som tas ut inte tillämpas på de skatter som avses i 7 §. Bestämmelsen motsvarar de nuvarande bestämmelserna.  

72 §. Förseningsavgift som inte tas ut. Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att helt eller delvis låta bli att ta ut förseningsavgift, om inlämnandet av en sådan skattedeklaration som avses i 16 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har varit fördröjt på grund av hinder som inte berott på den skattskyldige, eller av andra särskilda skäl. Till exempel störningar i det allmänna datanätet och andra motsvarande hinder kan betraktas som hinder som inte berott på den skattskyldige. Även störningar i Skatteförvaltningens e-tjänster kan betraktas som hinder enligt bestämmelsen. Som särskilda skäl betraktas till exempel räknefel, skrivfel eller fel i uttryckssättet som den skattskyldige har gjort av misstag. En efterskänkning kan inledas på begäran av sakägaren eller på myndighetsinitiativ.  

Enligt 2 mom. i paragrafen ska ett beslut om att inte ta ut förseningsavgift delges den skattskyldige genom ett sådant sammandrag som avses i 14 §. Det skickas inget särskilt beslut om efterskänkning, eftersom det är ändamålsenligt att meddela den skattskyldige sådana uppgifter genom ett sammandrag. Förfarandet motsvarar den nuvarande situationen, där ett beslut om att inte ta ut förseningsavgift delges genom ett skattekontoutdrag. På begäran kan den skattskyldige och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt få ett särskilt beslut. 

I 3 mom. finns det ett bemyndigande om att det genom förordning av finansministeriet får föreskrivas att förseningsavgifter inte tas ut för den tid då inlämnandet av skattedeklarationen har varit fördröjt på grund av hinder som inte berott på den skattskyldige. En förordning kan utfärdas till exempel om händelser som påverkar hela landet eller på annat sätt stora grupper av skattskyldiga, såsom störningar i datatrafiken eller en poststrejk, på ett allmänt plan har hindrat fullgörandet av deklarations- eller betalningsskyldigheten. Paragrafen motsvarar 45 § i skattekontolagen.  

73 §.Uppgifter som ska framgå av ett beslut. I paragrafen föreskrivs det om vad ett beslut minst ska innehålla. En motsvarande bestämmelse finns för närvarande i skattekontolagen. Bestämmelsen möjliggör att det trots förvaltningslagen är uppgifter om den myndighet som har behandlat ett ärende, det vill säga Skatteförvaltningen eller en enhet inom Skatteförvaltningen samt myndighetens telefonnummer, som framgår av ett beslut från Skatteförvaltningen i stället för uppgifter om den person som har behandlat ärendet. Bestämmelsen motsvarar också bland annat bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarande och vissa andra lagar om skatter som Skatteförvaltningen tar ut. 

Enligt 2 mom. behöver ett beslut inte motiveras, om en motivering vore uppenbart onödig. Bestämmelsen tillåter att ett beslut inte motiveras när det är fråga om ett avgörande av rent teknisk natur, utan det räcker med till exempel en hänvisning till en paragraf. 

74 §.Tidsfrister. Paragrafen innehåller bestämmelser om betalning av skatt eller återbäring om förfallodagen eller betalningsdagen infaller på en helgdag, första maj eller en helgfri lördag. Paragrafen motsvarar de gällande bestämmelserna.  

75 §.Delgivning. Enligt 1 mom. ska beslut och andra dokument som utfärdas med stöd av denna lag delges den skattskyldige. Om ett ärende gäller en sådan ansvarsskyldig som avses i 56 §, ska delgivningen ske till den ansvarsskyldige. 

Enligt 2 mom. ska även 26 c och 26 d § i lagen om beskattningsförfarande tillämpas vid delgivning. Den skattskyldiges lagliga företrädare eller befullmäktigade ska alltså delges, om en företrädare eller befullmäktigad som sköter skatteärenden på den skattskyldiges vägnar har anmälts som ombud till Skatteförvaltningens kundregister. Bevislig delgivning med samfund, samfällda förmåner och sammanslutningar sker under den adress som samfundet, den samfällda förmånen eller sammanslutningen har angett.  

Ett beslut av Skatteförvaltningen eller skatterättelsenämnden samt andra av Skatteförvaltningens handlingar som utfärdas med stöd av denna lag kan delges genom vanlig delgivning enligt 59 § i förvaltningslagen. 

Med stöd av bestämmelsen kan ett beslut delges utan förfarande med mottagningsbevis i enlighet med det som föreskrivs i 59 § i förvaltningslagen. Det förfarande som föreslås skiljer sig från det allmänna förfarandet för delgivning i och med att ett beslut som är förknippat med en tidsfrist efter delfåendet, såsom tiden för sökande av ändring, enligt förvaltningslagen i princip ska delges bevisligen. I lagstiftningen om beskattning är det emellertid numera allmänt med bestämmelser om att ett beslut får delges genom vanlig delgivning även i situationer där en kort tid för sökande av ändring, till exempel 60 dagar, börjar löpa från delfåendet av beslutet. Genom den föreslagna bestämmelsen strävas efter att se till att beskattningsförfarandet är välfungerande. De föreslagna bestämmelserna motsvarar den gällande lagstiftningen. 

Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt ska höras på ett sådant sätt att den ges möjlighet att sätta sig in i beskattningshandlingarna. 

Bestämmelser om delgivning av ett sådant sammandrag som avses i 14 § finns i 15 §. 

14 kap. Ikraftträdande

76 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2017. Genom denna lag upphävs lagen om skatteuppbörd (609/2005). 

De nya bestämmelserna ska från och med lagens ikraftträdande också tillämpas vid behandlingen av sådana skatterater som uppkommit före ikraftträdandet eller som gäller tiden före ikraftträdandet. Med andra ord ska bestämmelserna också tillämpas på skatterater enligt de bestämmelser i lagen om skatteuppbörd och skattekontolagen som gällde före ikraftträdandet. Dessutom ska också Skatteförvaltningen efter lagens ikraftträdande fatta sina förvaltningsbeslut om skatteuppbörd, exempelvis beslut om att använda återbäring till betalning av skatt, enligt den lagen även om besluten gäller rater som uppkommit före ikraftträdandet. 

77 §.Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. ska de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande tillämpas på sökande av ändring i beslut som Skatteförvaltningen har utfärdat med stöd av lagen om skatteuppbörd eller skattekontolagen före lagens ikraftträdande. Bestämmelserna om ändringssökande i denna lag ska tillämpas på ändringssökande som gäller beslut som Skatteförvaltningen har fattat efter lagens ikraftträdande.  

Med beslut av Skatteförvaltningen avses dess ursprungliga förvaltningsbeslut i första instans och inte dess beslut om ett rättelseyrkande i anknytning till en process för sökande av ändring. Om den skattskyldige söker ändring i ett förvaltningsbeslut som Skatteförvaltningen har meddelat innan lagen trätt i kraft ska de bestämmelser som gällde före ikraftträdandet tillämpas i alla faser av processen för sökande av ändring. Däremot ska bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas vid ändringssökande som gäller beslut som Skatteförvaltningen fattar efter lagens ikraftträdande. 

Exempel: 

1) Den skattskyldige har i december 2016 en skatteskuld och får återbäring i januari 2017. Bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas på användningen av återbäringen och till beslutet fogas anvisningar för sökande av ändring hos rättelsenämnden. Om den skattskyldige däremot får återbäring redan i december 2016 ska de bestämmelser om skattekvittning som gällde före ikraftträdandet tillämpas och beslutet ska åtföljas av anvisningar för sökande av ändring genom rättelseyrkande till Skatteförvaltningen. 

2) Skatteförvaltningen har fattat att beslut om skattekvittning i november 2016 och till det har fogats anvisningar för sökande av ändring enligt den gamla lagen. Den skattskyldige lämnar in ett rättelseyrkande till Skatteförvaltningen i januari 2017, och Skatteförvaltningen meddelar i februari 2017 ett beslut om yrkandet åtföljt av anvisningar för sökande av ändring hos förvaltningsdomstolen enligt den gamla lagen. Om överklagandeinstansen ändrar kvittningsbeslutet ska Skatteförvaltningen genomföra ändringen i enlighet bestämmelserna i den gamla lagen. I det sistnämnda beslutet av Skatteförvaltningen ska ändring däremot sökas i enlighet med den föreslagna lagen, eftersom Skatteförvaltningen fattar sitt beslut efter den dess ikraftträdande. 

I 2 mom. föreskrivs det om förfarandet för rättelse av fel som inträffat på ett skattekonto och återkrav av kreditering som felaktigt har betalts till den skattskyldige. Om ett fel har inträffat på ett skattekonto eller en kreditering har betalats felaktigt till den skattskyldige eller använts på felaktigt sätt som kreditering före lagens ikraftträdande, ska felet rättas eller den felaktigt betalda krediteringen återkrävas med tillämpning av de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande, även om rättelsen eller återkravet sker efter ikraftträdandet. I fråga om tidsfristerna och andra förfaranden för rättelse av fel och återkrav av kreditering tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Vid sökande av ändring i ett beslut som gäller rättelse av fel eller återkrävd kreditering ska emellertid bestämmelserna i denna lag tillämpas om beslutet fattades efter ikraftträdandet.  

Enligt 3 mom. ska hänvisningar till den upphävda lagen om skatteuppbörd på andra ställen i lagstiftningen betraktas som hänvisningar till bestämmelserna i denna lag.  

1.3  Apoteksskattelagen

1 §.Tillämpningsområde. Enligt denna paragraf ska de skattskyldiga betala apoteksskatt till staten för den apoteksrörelse de bedriver. En skattskyldigs apoteksverksamhet behandlas som en apoteksrörelse, även om den skattskyldige under skatteåret har bedrivit apoteksverksamhet på basis av flera apotekstillstånd. 

Skattetagare för apoteksskatten är liksom för den nuvarande apoteksavgiften staten. 

2 §.Tillämpning av andra lagar. I apoteksskattelagen finns inga bestämmelser om skatteuppbörden och beskattningsförfarandet, med undantag av förfarandet för förhandsavgörande. 

På deklaration av apotekskatt, fastställande av skatten, ändringssökande, skyldighet att lämna uppgifter och det övriga beskattningsförfarandet tillämpas förfarandebestämmelser av skatter som betalas på eget initiativ. På betalning, återbäring och indrivning av skatt tillämpas bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd. 

3 §.Skattskyldighet. Enligt paragrafen är apotekare som driver apoteksrörelse med stöd av apotekstillstånd skyldiga att betala apoteksskatt och Helsingfors universitet och Östra Finlands universitet för apoteksrörelse som drivs av dem. Enligt den gällande lagen om apoteksavgift är apotekarna betalningsskyldiga. Den föreslagna definitionen av de skattskyldiga, där universiteten nämns särskilt, motsvarar nuvarande tillämpningspraxis, eftersom bestämmelsen trots sin ordalydelse har tillämpats så att apoteksavgift har fastställts för de samfund som bedriver denna verksamhet. 

4 §.Skatteår. Den skattskyldiges skatteperiod påverkar inte skatteåret för apoteksskatten, som i samtliga fall är kalenderåret. Det är nödvändigt att definiera skatteåret därför att då den progressiva apoteksskattens belopp beräknas ska den tidsperiod definieras, då skattegrunden bestäms i enlighet med den under tidsperioden influtna omsättningen. 

5 §.Skattegrund. Enligt paragrafens 1 mom. beräknas apoteksskatten liksom nu på den mervärdesskattefria omsättningen för apoteket, dess filialapotek, serviceställena för apoteket, apotekets webbtjänst och medicinskåp. I paragrafens 2 mom. bestäms om de korrigeringar som ska göras i den omsättning som ligger till grund för skatten. 

6 §.Skatteskala. Skatteskalan motsvarar den nu gällande betalningsskalan. 

7 §.Beräkning av skattens belopp. Bestämmelserna om hur apoteksskatten beräknas motsvarar i huvudsak bestämmelserna om beräkningen av apoteksavgiften. 

Enligt paragrafens 1 mom. beräknas apoteksskatten separat för varje skattskyldig. Beräkningen av skattens belopp avviker från beräkningen enligt lagen om apoteksavgift i sådana situationer då apoteket överlåtits till en annan apotekare. För att den skattskyldige ska kunna beräkna, deklarera och betala apoteksskatten på eget initiativ bör skattens belopp kunna beräknas på basis av uppgifter som den skattskyldiga har eller har tillgång till. Därför är det inte längre motiverat att koppla beräkningen av skattebeloppet till omsättningen för apoteksverksamhet som drivs av en annan skattskyldig. 

I paragrafens 2 mom. bestäms hur apoteksskatten ska beräknas då den skattskyldige har inte haft något filialapotek under skatteåret. Apoteksskatten beräknas då enligt den sammanlagda skattegrunden för hela apoteksverksamheten med tillämpning av skatteskalan i 6 §. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs om hur apoteksskatten beräknas då den skattskyldige har haft ett filialapotek under skatteåret, och den sammanlagda justerade omsättningen för hela apoteksverksamheten understiger 2 600 000 euro. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs om hur apoteksskatten beräknas då den skattskyldige har haft ett filialapotek under skatteåret, och den sammanlagda justerade omsättningen för hela apoteksverksamheten överstiger 3 500 000 euro. Då beräknas grunden för apoteksskatten enligt den gemensamma skattegrunden för apoteksverksamheten och på skattegrunden för varje filialapotek görs ett särskilt avdrag. Ett sådant avdrag görs dock inte om filialapoteket har grundats minst fem år före skatteårets utgång och om dess omsättning för skatteåret överstiger medelvärdet av de privata apotekens omsättning under året före skatteåret. 

Det föreslås att Skatteförvaltningen befullmäktigas att årligen fastställa medelvärdet av de privata apotekens omsättning. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs om hur apoteksskatten beräknas då den skattskyldige har haft ett filialapotek under skatteåret, och den sammanlagda justerade omsättningen för hela apoteksverksamheten är minst 2 600 000 euro, men högst 3 500 000 euro. 

I paragrafens 6 mom. föreskrivs hur de kalkylerade apoteksskatterna bestäms för beräkning av det vägda medelvärde som avses i 5 mom. 

I paragrafens 7 mom. föreskrivs om koefficienterna för de kalkylerade apoteksskatterna för beräkningen av det vägda medelvärde som avses i 5 mom. 

8 §. Förhandsavgörande. I apoteksbeskattningen införs ett förfarande för förhandsavgörande, som är gemensamt med de andra skatteslagen. 

Enligt paragrafens 1 mom. kan Skatteförvaltningen utfärda ett förhandsavgörande om apoteksskatt. Den skattskyldige ska lämna in ansökan om förhandsavgörande skriftligen. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska sökanden i ansökan specificera om vilken fråga förhandsavgörande söks och den utredning som behövs för att avgöra frågan ska anges. 

Enligt paragrafens 3 mom. ska förhandsavgörandet på sökandes yrkande iakttas såsom bindande på det sätt som bestäms i förhandsavgörandet. 

Enligt paragrafens 4 mom. ska ärenden som gäller förhandsavgöranden behandlas skyndsamt i Skatteförvaltningen. 

9 §.Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2017. Genom denna lag upphävs lagen om apoteksavgift. 

I 3 mom. intas en övergångsbestämmelse som gäller skatteåret 2016 och åren därförinnan, enligt vilken lagen om apoteksavgift tillämpas på apoteksavgift som fastställts för 2016 och åren därförinnan. 

1.4  Lag om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift

1 §.Tillämpningsområde. Det föreslås inga ändringar i lagens tillämpningsområde. Det föreslås emellertid att lagens namn ändras från lag om arbetsgivares socialskyddsavgift till lag om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift så att det motsvarar den nuvarande lagstiftningen. Arbetsgivares socialskyddsavgift omfattade tidigare arbetsgivares folkpensionsavgift och arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, som betalades som ett enda belopp. Arbetsgivares folkpensionsavgift slopades vid ingången av 2010. 

2 §.Tillämpning av andra lagar. Med undantag av förfarandet för förhandsavgörande innehåller lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift inga bestämmelser om skatteuppbörd och beskattningsförfarande. 

I fråga om deklaration av arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, fastställande av avgifter, ändringssökande och annat beskattningsförfarande tillämpas det som föreskrivs i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På betalning, återbäring och indrivning av skatt tillämpas bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd. 

3 §.Arbetsgivare. Paragrafen innehåller bestämmelser om vad som avses med arbetsgivare i denna lag. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. 

4 §.Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en arbetsgivare ska betala arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. I 2 mom. anges också de situationer då arbetsgivares sjukförsäkringsavgift inte behöver betalas. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen.  

5 §.Grunden för arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. Enligt 1 mom. ska arbetsgivares sjukförsäkringsavgift liksom nu betalas på grundval av det sammanlagda beloppet av de löner som betalas till arbetstagarna. Det föreslås inga ändringar i definitionen av lön som utgör grund för sjukförsäkringsavgiften. Bestämmelser om sjukförsäkringsavgiftens storlek finns i sjukförsäkringslagen och i den förordning av statsrådet om avgiftsprocentsatsen för sjukförsäkringsavgifter som utfärdas med stöd av lagen. 

Bestämmelserna i 2—4 mom. om vad som avses med lön och vad som inte betraktas som lön, liksom bestämmelsen om de situationer där försäkringslön används som grund för sjukförsäkringsavgiften, motsvarar de gällande bestämmelserna.  

6 §.Den månad till vilken arbetsgivares sjukförsäkringsavgift hänförs. Paragrafen innehåller bestämmelser om vilken månad arbetsgivares sjukförsäkringsavgift ska hänförs till. Avgiften hänförs till den kalendermånad under vilken förskottsinnehållning har verkställts eller källskatt eller slutlig löneskatt har tagits ut. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen. Bestämmelser om deklaration och betalning av arbetsgivares sjukförsäkringsavgift finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och lagen om skatteuppbörd.  

7 §.Arbetsgivares sjukförsäkringsavgift på idrottsinkomst. Om en arbetsgivare betalar en idrottsutövare lön direkt till en idrottsutövarfond, ska sjukförsäkringsavgift liksom nu betalas när medlen betalas till fonden. 

8 §.Ansvar för arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. Enligt paragrafen är arbetsgivaren ansvarig gentemot staten för att arbetsgivares sjukförsäkringsavgift betalas. Bestämmelser om rättelse av fel när det gäller arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, uppskattning och rättelse av försummad sjukförsäkringsavgift samt indrivning av avgiften hos arbetsgivaren samt fastställande av skatt finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Bestämmelser om dröjsmålspåföljder finns i lagen om förseningsränta.  

9 §.Återbäring av arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. I 1 mom. föreskrivs det om arbetsgivarens rätt att få tillbaka en sjukförsäkringsavgift som har betalts på grundval av sådan semesterlön eller semesterersättning som avses i 14 kap. 1 § i sjukförsäkringslagen (1224/2004). 

I 2 mom. finns det bestämmelser om situationer där en arbetsgivare på basis av lön som den har betalat, på ansökan har fått en dagpenningsförmån enligt sjukförsäkringslagen eller dagpenning enligt en lagstadgad olycksfalls- eller trafikförsäkring eller arbetspension, rehabiliteringspenning eller sjukpension och därtill hörande rehabiliteringstillägg enligt arbetspensionslagarna. I sådana situationer är arbetsgivaren berättigad att från Skatteförvaltningen få tillbaka den sjukförsäkringsavgift som den har betalat till den del avgiften motsvarar den dagpenning, pension, rehabiliteringspenning eller det rehabiliteringstillägg som betalats till arbetsgivaren. 

Enligt 3 mom. ska de bestämmelser om rättelse av fel som finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på återbäring av sjukförsäkringsavgifter. I momentet föreskrivs det dessutom liksom nu om möjligheten att rätta överbetald arbetsgivares sjukförsäkringsavgift genom att dra av det överbetalda beloppet från arbetsgivares sjukförsäkringsavgift som ska betalas för samma kalenderår. 

Bestämmelser om deklaration och betalning av arbetsgivares sjukförsäkringsavgift samt rättelse av fel i skattedeklarationen finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

10 §.Förhandsavgörande. Enligt paragrafen ska bestämmelserna i lagen om förskottsuppbörd tillämpas på förhandsavgöranden. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen.  

11 §.Ikraftträdande. Det föreslås att lagen ska träda i kraft den 1 januari 2017. Genom denna lag upphävs lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/1963). 

Övergångsbestämmelserna i kraftträdandet motsvarar bestämmelser i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Hänvisningar till lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/1963) på andra ställen i lagstiftningen betraktas som hänvisningar till lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift. 

1.5  Lag om beskattningsförfarande

1 §.Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. till det nummer som lagen om skatteuppbörd har i författningssamlingen ändras så att den hänvisar till det nya nummer som lagen om skatteuppbörd kommer att ha i författningssamlingen. 

9 §.Ansvariga för deklarationsskyldigheten. Det föreslås att begreppen förmyndare och god man som används i paragrafen ersätts med begreppet intressebevakare. Bestämmelser om intressebevakare finns i lagen om förmyndarverksamhet.  

11 a §.Förvaring av verifikationer. I 1 mom. föreskrivs det att verifikationer ska förvaras sex år från ingången av året efter skatteårets utgång. Den skattskyldige är alltså skyldig att visa upp sina verifikationer för granskning även för en tid som överskrider den allmänna tiden på tre år för ändringssökande. Bestämmelserna ändrar i praktiken inte den nuvarande förvaringstiden, där tidsfristen på fem år har räknats från det att beskattningen har slutförts. 

12 §.Anteckningsskyldighet. I 2 mom. föreskrivs det att en sådan anteckningsskyldig som inte är bokföringsskyldig ska förvara sina anteckningar och verifikationer sex år från ingången av året efter skatteårets utgång. Den skattskyldige är alltså skyldig att visa upp sina anteckningar och verifikationer för granskning även för en tid som överskrider den allmänna tiden på tre år för ändringssökande på samma sätt som en bokföringsskyldig är skyldig att visa upp sådant material som avses i 2 kap. 10 § i bokföringslagen i tio år, ifall dessa uppgifter behövs vid beskattningen för ett skatteår som är föremål för kontrollåtgärder. Bestämmelserna ändrar i praktiken inte den nuvarande förvaringstiden, där tidsfristen på fem år har räknats från det att beskattningen har slutförts. 

14 §.Skattegranskning. Det föreslås ett nytt 2 mom. i paragrafen, där det föreskrivs om tidpunkten för när en skattegranskning kan inledas. Skatteförvaltningen är skyldig att i förväg meddela den skattskyldige tidpunkten då en granskning inleds och granskningsplatsen, om det inte av särskilda skäl finns anledning till något annat förfarande. Ett särskilt skäl till att inte ge ett förhandsmeddelande kan till exempel vara misstankar om att material kommer att ändras eller förstöras före granskningen. Också behovet att klarlägga en affärsverksamhets verkliga karaktär och omfattning, personalens storlek eller kassabokföringen kan vara en motivering till att det inte ges något förhandsmeddelande. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna i förordningen om beskattningsförfarande.  

Paragrafens nuvarande 2 och 3 mom. blir 3 och 4 mom. och ordalydelsen av bemyndigandet i 4 mom. preciseras. 

22 a §.Försummelseavgift. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att försummelseavgift kan påföras redan på grund av att den uppgiftsskyldige har lämnat uppgifterna på något annat sätt än vad som har bestämts av Skatteförvaltningen. Det krävs alltså inte längre att den uppgiftsskyldige ska ha blivit uppmanad att rätta till ett fel för att försummelseavgift ska kunna påföras. Innan försummelseavgift påförs ska Skatteförvaltningen emellertid även i fortsättningen ge den uppgiftsskyldige möjlighet att bli hörd i fråga om försummelsen. Den uppgiftsskyldige kan då ge upplysningar om orsakerna till försummelsen. 

I 7 mom. föreskrivs det i motsvarighet till de nuvarande bestämmelserna att försummelseavgiften inte är avdragbar i beskattningen och att den ska redovisas till staten. För närvarande fastställs med stöd av skattekontolagen dröjsmålsräntan för skattekonton på försummelseavgiften, och därför uppdateras bestämmelsen om räntan på försummelseavgiften. I fråga om beräkningen av dröjsmålsränta på en obetald försummelseavgift hänvisas det till lagen om förseningsränta i stället för till räntelagen. Lagstiftningen förenhetligas så att samma bestämmelser om dröjsmålsränta gäller alla skatter som behandlas i kontoförfarandet och för vilka de särskilda bestämmelserna i 2 kap. i lagen om skatteuppbörd tillämpas i fråga om uppbördsförfarandet. Bestämmelser om att dröjsmålsräntan inte är avdragbar finns i lagen om förseningsränta. 

23 a §.Sökande av ändring i beslut som gäller uppgiftsskyldigheten. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser om ändringssökande som gäller utomståendes skyldighet att lämna uppgifter finns i 65 a §.  

23 b §.Sökande av ändring i beslut som gäller försummelseavgift. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser om ändringssökande som gäller försummelseavgift finns i 65 a §. 

26 §.Allmänna principer som skall iakttas vid beskattningen. Det föreslås att 2 mom. ändras så att det inte bara i fråga om räntepåföljder utan också i fråga om skatteförhöjning är möjligt att helt eller delvis låta bli att påföra en förhöjning, om en sådan är oskälig på grund av att ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart. Bestämmelsen motsvarar den föreslagna 6 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

26 c §.Delgivning. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, med bestämmelser om delgivning utan förfarande med mottagningsbevis. Bestämmelsen gäller alla beslut av Skatteförvaltningen eller skatterättelsenämnden där en tid för sökande av ändring börjar löpa från delfåendet samt andra dokument av Skatteförvaltningen som avses i denna lag.  

Med stöd av bestämmelsen kan ett beslut delges utan förfarande med mottagningsbevis i enlighet med det som föreskrivs i 59 § i förvaltningslagen även i de fall där en tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet. 

Det förfarande som föreslås skiljer sig från det allmänna förfarandet för delgivning i och med att ett beslut som är förknippat med en tidsfrist efter delfåendet, såsom tid för sökande av ändring, enligt förvaltningslagen i princip ska delges bevisligen. I lagstiftningen om beskattning är det emellertid numera allmänt med bestämmelser om att ett beslut kan delges genom vanlig delgivning även i situationer där en kort tid för sökande av ändring, till exempel 60 dagar, börjar löpa från delfåendet av beslutet. Genom den föreslagna bestämmelsen strävas efter att se till att beskattningsförfarandet är välfungerande. De föreslagna bestämmelserna motsvarar den gällande lagstiftningen.  

Ett beslut anses ha blivit delgivet den sjunde dagen efter det att det lämnades in till posten. En avvikelse från detta kan göras om den skattskyldige kan visa att han eller hon i verkligheten har fått kännedom om beslutet först efter detta. En sådan situation kan bli aktuell till exempel om personen i fråga har varit på resa eller av andra orsaker inte har varit nåbar per post. Det är alltså den skattskyldiges skyldighet att påvisa orsaken till ett senare delfående. Beviströskeln för tidpunkten då det verkliga delfåendet av beslutet skedde senare än inom sju dagar får inte sättas för högt.  

53 §.Åläggande av skatteansvar och ändringssökande. Enligt paragrafen finns bestämmelserna om åläggande av skatteansvar och ändringssökande i lagen om skatteuppbörd. Paragrafens rubrik ändras så att den överensstämmer med paragrafens innehåll.  

55 §.Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel. I paragrafen föreskrivs det om rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel, om det på grund av ett fel i beskattningen har påförts för mycket skatt. Paragrafens 1 mom. motsvarar till innehållet det gällande 1 mom., men den finska ordalydelsen har ändrats. Liksom nu kommer rättelser av beskattningen till den skattskyldiges fördel på myndighetens initiativ i praktiken att vara begränsade till rättelse av klara och uppenbara fel. 

I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristen för rättelse. Tidsfristen för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel förkortas så att tiden för rättelse blir tre år från ingången av året efter skatteårets utgång. Tidsfristerna för rättelse av beskattning på myndighetsinitiativ och den skattskyldiges sökande av ändring är i princip desamma.  

I 3 mom. föreskrivs det om situationer där beskattningen kan rättas till den skattskyldiges fördel trots att den allmänna tidsfrist på tre år som anges i 2 mom. har löpt ut och inte heller den skattskyldige längre har tid kvar för sökande av ändring. En ändring kräver att Skatteförvaltningen har inlett kontrollåtgärder mot den skattskyldige, i allmänhet en skattegranskning. Om Skatteförvaltningen i ett ärende som hänför sig till en kontrollåtgärd upptäcker ett fel till den skattskyldiges nackdel, ska myndigheten rätta beskattningen till den skattskyldiges fördel.  

Bestämmelsen blir tillämplig då Skatteförvaltningen vidtar en kontrollåtgärd med stöd av 56 a § om förlängd tidfrist, 56 b § om fortsatt tidsfrist eller 56 c § om tidsfrister som fortsatts på grund av brott. Med kontrollåtgärd avses här, liksom i 56 a §, förutom skattegranskning även kontrollåtgärder som grundar sig på till exempel enskilda uppgifter som har fåtts genom internationellt informationsutbyte, där Skatteförvaltningen utan att utföra en skattegranskning klarlägger om de faktauppgifter som ligger till grund för beskattningen är riktiga.  

En ändring som görs till någons fördel ska alltid ansluta sig till en kontrollåtgärd. I synnerhet i situationer där det är fråga om förlängda tidsfrister enligt denna lag kan en kontrollåtgärd omfatta den skattskyldiges hela verksamhet och alla skatteslag. En kontrollåtgärd kan emellertid också gälla en mycket begränsad angelägenhet, såsom vissa inkomst- eller avdragsposter under ett visst skatteår. Det kan till exempel vara fråga om inkomst från anställningsoptioner och avdrag för den. När det gäller fortsatta tidsfrister och tidfrister på grund av brott gäller kontrollåtgärden i enlighet med de nämnda bestämmelserna redan i sig vissa exakt avgränsade angelägenheter. I så fall begränsar sig även ändringar som görs till någons fördel enligt föremålet för kontrollåtgärden. I ärenden som inte ansluter sig till en kontrollåtgärd görs det emellertid inga ändringar till den skattskyldiges fördel. Till den del det handlar om en situation enligt 56 a § är alltså den begräsning av föremålet för en kontrollåtgärd som anges i beslutet om förlängda kontrollåtgärder av betydelse. 

Bestämmelsen utvidgar emellertid också möjligheten till rättelser till den skattskyldiges fördel. Om Skatteförvaltningen upptäcker ett fel till den skattskyldiges nackdel i anslutning till en kontrollåtgärd, gör bestämmelsen det möjligt att rätta beskattningen till den skattskyldiges fördel även om kontrollåtgärden inte leder till att beskattningen alls rättas till den skattskyldiges nackdel. En sådan ändring kan göras till exempel då det är fråga om en kontrollåtgärd som gäller internprissättning, även om beskattningen inte till någon del alls rättas till den skattskyldiges nackdel på det sätt som avses i 31 § i lagen om beskattningsförfarande. I praktiken kräver emellertid en sådan här ändring till någons fördel i allmänhet att det först görs ett inkomsttillägg för den andra parten i transaktionen, och sedan kan rättelsen göras som en följdändring.  

Exempel: 

1) Skatteförvaltningen och polisen genomför som myndighetssamarbete en kontrollåtgärd som gäller tre aktiebolag som bedriver affärsverksamhet. Samma fysiska person A äger alla dessa bolag. En skattegranskning som gäller en viss räkenskapsperiod och ett visst skatteår pågår ännu när tidsfristen på tre år löper ut. Skatteförvaltningen fattar ett beslut om förlängd tidsfrist med stöd av 56 a § i lagen. Enligt beslutet låter Skatteförvaltningen tidsfristen för fastställande av skatt och rättelse av beskattningen fortsätta med ett år för bolagen när det gäller skatter på eget initiativ och inkomstbeskattning. Likaså förlänger Skatteförvaltningen tidsfristen för rättelse av beskattningen för A och tio kända anställda med ett år i fråga om inkomsterna från bolagen. Då kan de av bolagens skatter på eget initiativ som gäller räkenskapsperioden och skatteåret i fråga fastställas till rätt belopp och inkomstbeskattningen rättas till bolagens nackdel och fördel till alla delar. Däremot kan A:s och de tio anställdas inkomstbeskattning rättas till deras fördel eller nackdel enbart till den del det är fråga om inkomster från dessa bolag. Till exempel ett fel i beloppet på överlåtelsevinsten för en fritidsbostad som ägs av A som är till A:s nackdel kan inte rättas till hans eller hennes fördel med stöd av 55 § 3 mom. i lagen. Ett fel i beloppet på överlåtelsevinsten kan inte heller rättas till A:s nackdel. 

2) Skatteförvaltningen får genom annat internationellt informationsutbyte än automatiskt informationsutbyte uppgifter om att A får kapitalinkomster och avdrag som gäller dem från utlandet. Genom en kontrollåtgärd med stöd av 56 b § 3 punkten som gäller A:s beskattning konstateras det att A har fullgjort sin deklarationsskyldighet på korrekt sätt i fråga om inkomsterna och att de inkomster som framgår av jämförelseuppgifterna också har beskattats. Däremot har avdragen i jämförelsematerialet varken deklarerats eller dragits av. Beskattningen rättas till A:s fördel i fråga om dessa klart avdragsgilla avdrag. Eftersom kontrollåtgärden inte gällde de kapitalinkomster som A har haft i Finland, såsom hyresinkomster, kan fel som eventuellt upptäcks i fråga om dessa inte rättas till vare sig den skattskyldiges fördel eller nackdel.  

Om den skattskyldiges beskattning rättas till hans eller hennes nackdel med stöd av lagens 56 a—56 c §, ska ett naturligt avdrag som direkt ansluter sig till ändringen eller någon annan post som minskar skatten beaktas även oberoende av denna bestämmelse. Beskattningen ändras inte till fördel för någon annan skattskyldig än den skattskyldige som är föremål för kontrollåtgärden med stöd av denna bestämmelse. Beskattningen för en annan skattskyldig kan ändras som en följdändring.  

Bestämmelsen i 4 mom. om att beskattningen inte rättas om ärendet har avgjorts genom ett beslut med anledning av besvär motsvarar den gällande lagen. 

56 §.Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel då en skattskyldig delvis eller helt och hållet har blivit obeskattad eller annars inte har påförts föreskriven skatt. Bestämmelsen är en allmän bestämmelse om ändringar som görs till den skattskyldiges nackdel och den ska tillämpas i alla de situationer som avses i detta kapitel.  

Paragrafens 1 mom. motsvarar till innehållet det gällande 1 mom., men formuleringen ses över. 

I 2 mom. föreskrivs det om tidsfristen för rättelse av beskattning som görs till den skattskyldiges nackdel. Det föreslås att tidsfristen för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel i regel ska vara tre år från ingången av året efter skatteårets utgång. Tidsfristen för rättelse till den skattskyldiges nackdel motsvarar tidsfristen för rättelse till den skattskyldiges fördel och även tidsfristen för den skattskyldige att lämna en begäran om omprövning.  

Beskattningen får rättas oberoende av vilken typ av fel som finns i beskattningsbeslutet och oberoende av vem som har orsakat felet. En rättelse kan gälla sak-, skriv- och räknefel såväl som andra fel i beskattningsbeslutet. Med tanke på förutsättningarna för en rättelse har det ingen betydelse om den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet eller inte eller om skattemyndigheten utifrån de uppgifter den hade till sitt förfogande hade kunnat avgöra ärendet på korrekt sätt.  

I 3 mom. föreskrivs det om förbud mot omprövning. Momentet innehåller bestämmelser om de situationer som utgör undantag i fråga om ett tidigare avgörandes beständighet.  

Enligt den första meningen i momentet rättas beskattning inte till den skattskyldiges nackdel om Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ett ärende. Enligt den andra meningen i momentet får beskattningen dock rättas om avgörandet i ärendet har baserat sig på en felaktig eller bristfällig utredning eller om det i ärendet har framkommit en sådan ny utredning som kunde ha inverkat på avgörandet av ärendet. Dessutom får ett skrivfel, räknefel eller något annat därmed jämförbart fel rättas. 

Ett sådant utredande och uttryckligt avgörande som avses i momentets första mening ska på grund av att beskattningen är ett massförfarande alltid ske på initiativ av Skatteförvaltningen. Den skattskyldige kan alltså inte kräva att Skatteförvaltningen ska utreda och uttryckligen avgöra exempelvis ett särskilt ärende. Ett tecken på att en utredning har inletts är bland annat det att Skatteförvaltningen har bett den skattskyldige lämna en utredning i ärendet och att en tjänsteman har behandlat den. Det kan också vara fråga om en situation där Skatteförvaltningen har begärt uppgifter av utomstående. 

Det att Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ett ärende innebär i praktiken att ärendet har avgjorts på basis av de uppgifter som den skattskyldige har lämnat och som Skatteförvaltningen har utrett. Då kan ett avgörande inte längre överföras till exempelvis en skattegranskning genom att det avstås från att fatta ett formellt beslut. Det är emellertid möjligt att ett ärende i samband med en rättelse av beskattningen inte avgörs utan hänskjuts till en skattegranskning för utredning. I så fall avgörs ärendet först efter skattegranskningen. 

Endast ett äkta och aktivt ställningstagande från Skatteförvaltningen utgör alltså hinder för en rättelse till den skattskyldiges nackdel. Det ska registreras i Skatteförvaltningens informationssystem att ett ärende har utretts och avgjorts uttryckligen så att avgörandet vid behov kan bestyrkas. Ett sådant uttryckligt avgörande som avses i bestämmelsen kan inte anses uppstå i ett, med beaktande av massförfarandet för beskattningen, förfarande som baserar sig på automation, utan utredningen och ett uttryckligt avgörande av ett ärende kräver alltid tjänstemannaarbete. Vid tolkningen av begreppet uttryckligt avgörande kan också stödjas sig på den rättspraxis som gäller uppkomsten av skydd för berättigade förväntningar vid beskattningen, såsom till exempel i avgörande HFD:2010:50. 

Enligt momentets andra mening ska ett avgörande vara bundet till en utredning. Skatteförvaltningen träffar alltid ett avgörande enbart utifrån de uppgifter som har utretts i ärendet. Om uppgifterna senare visar sig vara bristfälliga eller felaktiga, eller om det framkommer nya upplysningar i ärendet, kan beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel till denna del. Ett avgörande gäller också ett visst skatteslag. Ett uttryckligt avgörande i fråga om ett skatteslag hindrar inte fastställande av skatt eller rättelse av ett beslut på grundval av samma ekonomiska händelse när det gäller ett annat skatteslag. 

Exempel: 

1) Den skattskyldige har lämnat in sin skattedeklaration, Skatteförvaltningen har fått sådana uppgifter som behövs för beskattningen av utomstående och ärendet behandlas av en tjänsteman. Skatteförvaltningen har utrett och avgjort ärendet efter att ha hört den skattskyldige eller har avgjort ärendet på grundval av andra uppgifter som den har inhämtat utan att höra den skattskyldige. Det har registrerats i Skatteförvaltningens datasystem att ärendet är utrett och avgjort. Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ärendet och beskattningen kan i princip inte rättas till den skattskyldiges nackdel även om det i ärendet har fattats ett beslut som strider mot lag eller rättspraxis. Beskattningen kan emellertid rättas om de uppgifter som har utretts visar sig vara felaktiga eller om det framkommer helt ny information i ärendet. 

2) Det har begärts en specifikation av näringsverksamhetens kostnader av den skattskyldige. Den skattskyldige har genom en kostnadsspecifikation deklarerat 5 000 euro under punkten övriga kostnader, men har inte lämnat några närmare upplysningar om vad för slags kostnader det är fråga om. Utredningen godkänns vid beskattningen. Senare framkommer det vid en skattegranskning att de övriga kostnaderna var privata utgifter. I detta fall kan en rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel göras. 

Enligt bestämmelsen kan Skatteförvaltningen inte ta ett ärende som den uttryckligen har avgjort till ny prövning om avgörandet har grundat sig på korrekta och tillräckliga uppgifter, även om avgörandet står i strid med lag eller rättspraxis. Korrigeringen av ett fel ska i en sådan här situation i praktiken bero på om skattetagaren söker ändring. Till denna del motsvarar de föreslagna bestämmelserna den nuvarande situationen.  

Liksom i fråga om det förbud mot omprövning som anges i momentet kan beskattningen inte heller rättas till den skattskyldiges nackdel om villkoren för skydd för berättigade förväntningar uppfylls. Beskattningen kan inte heller rättas med stöd av strängare rättspraxis. Även detta motsvarar det nuvarande rättsläget. Begränsningen enligt det gällande 56 § 2 mom. i fråga om att rätta beskattningen då ett ärende som gäller skatteåret har lämnat rum för tolkning eller har varit oklart på det sätt som avses i 26 § 2 mom. slopas.  

Enligt den tredje meningen i momentet får ett skrivfel, räknefel eller något annat därmed jämförbart fel i beslutet rättas. Eftersom slutresultatet av beslutet på grund av ett sådant fel inte motsvarar det som myndigheten avsåg med sitt beslut, får beslutet rättas. Beskattningen får rättas på grund av ett sådant här fel av mekanisk karaktär så länge som den tid för rättelse av beslut som anges i 56 § ännu inte har löpt ut, vilket även nu kan göras med stöd av 51 och 52 § i förvaltningslagen. Också fel av mekanisk karaktär som har uppstått i de särskilda situationer som avses i 56 a—56 c § och som gäller rättelse av beskattningen får rättas på det sätt som avses här inom ramen för de tidsfrister som anges i 56 a—56 c §.  

När det gäller skrivfel, räknefel och andra därmed jämförbara fel motsvarar den föreslagna tiden för rättelse den nuvarande tiden för rättelse, som är två år och som räknas från ingången av året efter det då beskattningen har slutförts. 

Ändringen utvidgar inte heller skattemyndigheternas möjlighet att rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel om den skattskyldige på det sätt som avses i det gällande 56 § 4 mom. har försummat sin deklarationsskyldighet. Detta beror på att tiden för rättelse av beskattningen ska räknas från ingången av året efter skatteårets utgång i stället för ingången av året efter det då beskattningen har slutförts, såsom nu, vilket innebär att tiden för rättelse förkortas. 

Bestämmelsen i 4 mom. om att beskattningen inte rättas om ärendet har avgjorts genom ett beslut med anledning av besvär motsvarar den gällande lagen. I sådana situationer får beskattningen inte rättas även om de uppgifter som besvären grundade sig på senare visar sig vara felaktiga. 

56 a §.Fortsatt tidsfrist för rättelse av beskattningen. Det föreslås att det fogas en ny 56 a § till lagen, där det föreskrivs om skattemyndigheternas rätt att efter prövning förlänga den tidsfrist på tre år som anges i 56 § för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Det är fråga om ett nytt förfarande som ska tillämpas i undantagsfall. Avsikten är att förfarandet ska tillämpas i sådana fall som nämns i paragrafen, där ett korrekt och tillräckligt faktaunderlag för beslut av skäl som inte kan hänföras till Skatteförvaltningen inte hinner tas fram med behöriga metoder innan tidsfristen ovan löper ut. De villkor för att förlänga tiden för rättelse som anges i bestämmelsen, såsom myndighetssamarbete och att de uppgifter som har lett till att kontrollåtgärder har inletts har kommit in exceptionellt sent, är av sådan art att de kontrollåtgärder som grundar sig på dem ofta kräver omfattande och tidskrävande utredningar. Dessutom visar de villkor som anges i bestämmelsen redan i sig att en förlängning av tidsfristen gäller situationer där skatteintresset inte är obetydligt. 

Om tiden för rättelse av beskattningen har förlängts med stöd av denna paragraf, ska denna bestämmelse i princip tillämpas vid en ändring av beskattningen, om villkoren i den uppfylls. Det är emellertid också möjligt att tillämpa 56 b eller 56 c § vid en rättelse av beskattningen inom ramen för en förlängd tidsfrist, om villkoren för att tillämpa dem uppfylls. Situationen kan till exempel vara den att inom ramen för en tidfrist som har förlängts på grundval av myndighetssamarbete, i anslutning till det ärende som är föremål för kontrollåtgärden, genom internationellt informationsutbyte också fås in sådan information med betydelse för beskattningen som uppfyller villkoren för tillämpning av 56 b §. Om tiden för rättelse av beskattning som gäller ett bolags näringsverksamhet har förlängts, kan det likaså genom en kontrollåtgärd senare komma fram en omständighet som gäller internprissättning. I sådana situationer kan både 56 a och 56 b § åberopas som grund för en rättelse av beskattningen.  

Enligt 1 mom. får Skatteförvaltningen förlänga tidsfristen för rättelse av beskattningen med ett år. Skattemyndigheten ska pröva och avgöra om något av de villkor för en förlängning av tidsfristen som anges i paragrafens 1 mom. 1 eller 2 punkt uppfylls. Med kontrollåtgärd avses i praktiken oftast en skattegranskning, men det kan också vara fråga om någon annan förvaltningsåtgärd inom beskattningen. Ingen kontrollåtgärd utesluts alltså från tillämpningsområdet.  

Enligt 1 mom. 1 punkten får en tidsfrist förlängas om en kontrollåtgärd har inletts exceptionellt sent på grund av uppgifter som har lämnats av en annan myndighet eller fåtts någon annanstans ifrån eller om åtgärden kräver myndighetssamarbete.  

Enligt bestämmelsen får en tidsfrist förlängas om orsaken till att en kontrollåtgärd inleds exceptionellt sent är att det har fåtts uppgifter från en annan myndighet eller någon annanstans ifrån. En kontrollåtgärd anses ha blivit inledd exceptionellt sent om det i en normal situation inte ska ha hunnits slutföra den med iakttagande av korrekta förfaringssätt inom den tid som återstod av fristen.  

Den information som ligger till grund för en förlängning av en tidsfrist ska gälla fakta i ärendet. Till exempel ett avgörande i fråga om en lagtolkning som ingår i ett beslut av högsta förvaltningsdomstolen är inte sådan information. Förutom jämförelseuppgifter från det egna landet kan även uppgifter från utlandet, såsom kontrolluppgifter som har fåtts vid internationellt automatiskt informationsutbyte, utgöra grund för en förlängning. 

Vilka källor som den information som tas till grund för en förlängning av en tidsfrist får komma från begränsas likväl inte i praktiken i bestämmelsen. Den information som leder till att kontrollåtgärder inleds och att den aktuella tidsfristen förlängs lämnas i allmänhet av polisen och andra myndigheter. En kontrollåtgärd får emellertid inledas exceptionellt sent också på grund av uppgifter som har fåtts någon annanstans ifrån. Skatteförvaltningen kan få in sådan information genom till exempel angivelser från enskilda medborgare, eller så kan det vara fråga om offentlig information som myndigheten har fått via medierna.  

Likaså får en tidsfrist förlängas om en tillräcklig faktautredning kräver att en kontrollåtgärd genomförs som ett myndighetssamarbete. Sådana gemensamma granskningar utförs vanligen i samarbete mellan Skatteförvaltningen och Tullen, polisen, regionförvaltningsverket eller någon annan motsvarande myndighet. De situationer som kräver myndighetssamarbete ansluter sig i allmänhet till en ekonomisk helhet som rör flera skattskyldiga och där det finns ett beroendeförhållande eller en intressegemenskap mellan de skattskyldiga. I fråga om sådana granskningar räcker det som grund för en förlängning av tiden för rättelse att en kontrollåtgärd åtminstone för någon eller några av de skattskyldiga som ingår i samma helhet eller något ärende som hör till helheten ännu inte har avslutats när den allmänna tidsfristen löper ut. Det kan emellertid också vara fråga om en skattegranskning som gäller en enskild skattskyldig och som kräver till exempel en begäran om handräckning av en annan myndighet. En tidsfrist får förlängas på denna grund endast vid kontrollåtgärder där myndighetssamarbetet redan har inletts då tidsfristen förlängs.  

Ofta kan det i sådana situationer som avses i 1 punkten bli aktuellt med en förlängning av tidsfristen när det är fråga om skattegranskningar som gäller företagsgrupperingar i den ekonomiska gråzonen. Vid sådana här granskningar krävs det ofta myndighetssamarbete, vilket enligt bestämmelsen redan i sig utgör en grund för förlängning av en tidsfrist. En förlängning av tidsfristen kan bli aktuell också när Skatteförvaltningen i samband med en skattegranskning av en skattskyldig exceptionellt sent får in jämförelseuppgifter som gäller andra skattskyldiga. Sådana jämförelseuppgifter kan finnas bland den granskade skattskyldiges bokföringsmaterial eller fås av någon som är skyldig att lämna uppgifter i anknytning till granskningen, såsom en bank. Jämförelseuppgifter som erhålls på detta sätt ska anses vara uppgifter som fåtts någon annanstans ifrån enligt paragrafen. I sådana fall ska det gå att förlänga tidsfristen för fastställande av rättelse av beskattning för de andra skattskyldiga. Däremot ska det inte gå att förlänga denna tidsfrist för den skattskyldige som ursprungligen är föremål för skattegranskningen, såvida det inte finns någon annan föreskriven grund för detta. 

Enligt 1 mom. 2 punkten får en tidsfrist förlängas om den skattskyldige har lämnat in en deklaration eller en annan utredning som gäller saken exceptionellt sent eller om den skattskyldige som är föremål för en kontrollåtgärd avsevärt försvårar åtgärden.  

Bestämmelsen innebär att en tidsfrist får förlängas också på grund av den skattskyldiges förfarande. En tidsfrist får förlängas om den skattskyldige lämnar in en deklaration eller en annan utredning som gäller saken exceptionellt sent och Skatteförvaltningen annars inte hinner vidta sådana kontrollåtgärder som behövs i fråga om deklarationen eller utredningen, såsom en begäran om utredning eller i sista hand en skattegranskning. Det kan till exempel vara fråga om en situation där den skattskyldige ursprungligen har försummat sin deklarationsskyldighet helt eller delvis och lämnar in uppgifterna först när tidsfristen håller på att löpa ut. En liknande situation uppstår om den skattskyldige ändrar de uppgifter som tidigare lämnats in strax innan tidsfristen löper ut.  

Likaså kan en tidsfrist förlängas om den som är föremål för en kontrollåtgärd avsevärt försvårar åtgärden. Denna grund kan tillämpas i situationer där den skattskyldige upprepade gånger har försummat att lämna in de uppgifter som begärs, har lämnat in dem avsevärt för sent eller har lämnat bristfälliga uppgifter eller på annat sätt avsevärt har försvårat utredningen av ärendet.  

Endast tidsfristen för de beskattningsåtgärder vars tidsfrist enligt 56 § 2 mom. håller på att löpa ut får förlängas. Till exempel tidsfristen för en rättelse av beskattningen som grundar sig på en skattegranskning och som gäller flera skatteår kan förlängas enbart i fråga om det år för vilket tidsfristen håller på att löpa ut. I ett beslut om förlängning av en tidsfrist ska de angelägenheter för vilka villkoren för förlängning av tidsfristen uppfylls anges. Om en uppgift, deklaration eller annan utredning som har kommit in exceptionellt sent endast gäller ett enskilt ärende eller faktum, såsom en enskild ekonomisk transaktion, kan tidsfristen ändå förlängas för hela den del av den skattskyldiges verksamhet som hänför sig till denna transaktion. 

Exempel: 

1) Ett aktiebolags näringsverksamhet och bokföring är föremål för en kontrollåtgärd som genomförs gemensamt av Tullen, Produkttillsynscentralen och Skatteförvaltningen och som gäller flera skatteår. Kontrollåtgärden pågår fortfarande då den tidsfrist för rättelse av beskattningen som anges i 56 § närmar sig sitt slut för ett av skatteåren. Skatteförvaltningen förlänger tidsfristen för detta skatteår med ett år på grund av att den kontrollåtgärd som gäller näringsverksamheten inte är klar. Om bolaget bedriver annan verksamhet som inte hör till näringsverksamheten, såsom utarrendering eller jord- och skogsbruk, får tidsfristen för den verksamheten inte förlängas på samma grunder. Kommer det vid granskningen av näringsverksamheten fram försummelser också i fråga om den andra verksamheten, får beskattningen alltså inte rättas, om inte tidsfristen har förlängts även i fråga om den på någon annan grund som anges i paragrafen.  

2) När den allmänna tidsfristen på tre år för rättelse av beskattningen håller på att löpa ut får Skatteförvaltningen en enskild uppgift om dividendinkomster genom det automatiska internationella informationsutbytet, som ansluter sig till inkomstbeskattningen av dividendinkomster som en fysisk person får från utlandet. På basis av uppgiften fattar Skatteförvaltningen ett beslut om att förlänga tidsfristen, genom vilket myndigheten förlänger tiden för rättelse av beskattningen när det gäller inkomstbeskattningen av dividendinkomster. Förlängningen av tidsfristen gäller här beskattningen av en fysisk persons dividendinkomster till alla delar. Om emellertid på basis av jämförelseuppgifter för dividendinkomsten kan utgås från att den skattskyldige också har andra kapitalinkomster från utlandet, kan Skatteförvaltningen fatta ett beslut om att förlänga tiden för rättelse i fråga om alla kapitalinkomster som den skattskyldige har. När det gäller andra inkomster som den fysiska person som är föremål för kontrollåtgärden har, såsom förvärvsinkomster, kan tidsfristen inte förlängas med samma motivering och beskattningen får inte rättas även om det i samband med den kontrollåtgärd som gäller dividendinkomsterna kommer fram försummelser som gäller även de andra inkomsterna, om inte tidsfristen har förlängts även i fråga om dem med stöd av detta eller något annat villkor som anges i paragrafen. 

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen fatta beslutet om förlängning av tiden för rättelse av beskattningen innan den tidsfrist på tre år som anges i 56 § har löpt ut. Trots denna tidsfrist kan ett beslut om förlängning av en tidsfrist ändå fattas inom 60 dagar från det att Skatteförvaltningen har fått en sådan uppgift som avses i 1 mom. 1 punkten eller en sådan deklaration eller annan utredning som avses i 2 punkten, under förutsättning att uppgiften, deklarationen eller utredningen har kommit in inom tidsfristen. Om uppgiften, deklarationen eller utredningen har kommit in först efter det att den tidsfrist som anges i 56 § har löpt ut, kan undantagsregeln om 60 dagar inte tillämpas. En sådan fortsatt tid för rättelse av beskattningen som det föreskrivs om i 56 b § ska inte kunna förlängas. Inte heller en sådan tidsfrist som det föreskrivs om i 56 c § ska kunna förlängas. 

Ett beslut om förlängning av tiden för rättelse av beskattningen ska på det sätt som anges i 26 c § delges den skattskyldige som är föremål för en kontrollåtgärd och andra skattskyldiga vars tidfrister förlängs. Till exempel i ett ärende som gäller beskattningen av en näringssammanslutning ska ett beslut delges inte bara själva sammanslutningen utan också de delägare i sammanslutningen för vilka villkoren för en förlängning av tiden för rättelse uppfylls när det gäller deras beskattning och för vilka tiden för rättelse alltså förlängs. Likaså ska ett beslut sändas till ett aktiebolag och dess delägare om det är fråga om skattepåföljder som följer av en rättshandling mellan bolaget och delägaren. 

Enligt 3 mom. får en förlängd tid tillämpas för rättelse utan personlig delgivning på sådana betalningsmottagare som avses i lagen om förskottsuppbörd, lagen om källskatt på ränteinkomst, lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst och lagen om källskatt för löntagare från utlandet, om ett beslut enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som gäller en förlängd tidsfrist för fastställande av skatt eller rättelse av ett beslut har delgetts betalaren och det inte har rått klarhet om betalningsmottagaren då beslutet delgavs betalaren. Det kan till exempel vara fråga om en situation där det vid en skattegranskning som gäller en arbetsgivare upptäcks att arbetsgivaren har betalat ut så kallade svarta löner. När tiden för rättelse löper ut har det emellertid ännu inte kunnats utreda vilka som har fått dessa löneinkomster. I en sådan här situation gör ett beslut om förlängd tid för rättelse som delges arbetsgivaren det möjligt att rätta beskattningen även för löntagare som specificeras senare, trots att den rättelsetid på tre år som föreskrivs i 56 § redan har löpt ut för löntagarna i fråga. Om betalningsmottagarna är kända bör beslutet delges även dem.  

Enligt 4 mom. får ändring i ett beslut om förlängning av tiden för rättelse av beskattningen inte sökas separat. I samband med att ändring söks i huvudfrågan kan det emellertid göras en bedömning av om villkoren för en förlängning av tidfristen har varit uppfyllda. I princip kan ett ändringssökande som gäller ett beskattningsbeslut också gälla enbart denna processuella fråga. Om besvärsinstansen anser att den bestämmelse som ligger till grund för den förlängda tidsfristen inte är tillämplig eller att det inte är fråga om en sådan situation som avses i paragrafen, ska beslutet om rättelse av beskattningen upphävas till denna del eftersom det har fattats för sent. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får överklaga ett sådant här beslut av besvärsinstansen.  

56 b §.Förlängd tidsfrist för rättelse av beskattningen. Det föreslås att det fogas en ny 56 b § till lagen, där det föreskrivs om särskilda situationer där beskattningen inom sex år från ingången av året efter skatteårets utgång får rättas till den skattskyldiges nackdel. Fortsatt tid för rättelse av beskattningen ska vara möjlig enbart om något av de särskilda villkor som anges i paragrafen ligger till grund för rättelsen.  

En fortsatt tidfrist tillämpas bara när beskattningen rättas då villkoren i paragrafen uppfylls efter att den tidsfrist på tre år som anges i 56 § har löpt ut. Medan den treåriga tidsfristen löper ska beskattningen alltid rättas med stöd av 56 §.  

När det avgös om bestämmelsen kan tillämpas har det ingen betydelse om den skattskyldige har fullgjort sin deklarationsskyldighet eller inte. Sådan rättelse av beskattningen som avses i bestämmelsen ska emellertid ske med stöd av något av de villkor som anges i bestämmelsen för första gången i fråga om det aktuella ärendet.  

Paragrafens förteckning över villkor för en rättelse av beskattningen är i sig uttömmande, men grunden för en post som ska fogas till samma beskattningsbara inkomst kan vara ett eller flera av de villkor som anges. En bedömning av om ett villkor uppfylls kan också göras i samband med att den skattskyldige söker ändring. Om besvärsinstansen anser att bestämmelsen inte är tillämplig, upphävs beslutet om rättelse av beskattningen till denna del eftersom det har fattats för sent. Om en skattskyldig som söker ändring till exempel hävdar att rättelsen av beskattningen har grundat sig på uppgifter som har fåtts genom det automatiska informationsutbytet och alltså inte på sådana uppgifter som har fåtts på annat sätt vid internationellt informationsutbyte och som avses i paragrafen, och besvärsinstansen bekräftar denna ståndpunkt, finns det ingen grund för rättelse av beskattningen, och ett beslut om rättelse av beskattningen som har fattats på dessa grunder ska upphävas. 

Enligt 1 punkten i paragrafen är det möjligt med fortsatt tid för rättelse om en bestämmelse om rättelse av internprissättning enligt 31 § i lagen om beskattningsförfarande blir tillämplig. Förutsättningarna för en tillämpning av bestämmelsen hindras inte av att också till exempel en bestämmelse om kringgående av skatt eller någon annan bestämmelse i en skattelag samtidigt tillämpas i fråga om rättelsen av internprissättningen. 

Enligt 2 punkten är en rättelse till den skattskyldiges nackdel möjlig inom ramen för en fortsatt tidsfrist, om det är fråga om ett arrangemang som gäller företags- eller finansieringsstrukturer mellan parter i en intressegemenskap. Definitionen av parter i en intressegemenskap motsvarar den definition som finns i 31 § i lagen om beskattningsförfarande. Bestämmelsen kan tillämpas på situationer som gäller verksamhet i såväl det egna landet som över gränserna. Likaså kan bestämmelsen tillämpas på till exempel ett utländskt bolags fasta driftställe i Finland. Sådana arrangemang i anslutning till företags- eller finansieringsstrukturerna mellan parterna i en intressegemenskap som avses i bestämmelsen kan till exempel vara affärer, upplösning av bolag, arrangemangen i fråga om affärsfunktionerna, fusioner, delningar, verksamhetsöverlåtelse, aktiebyten, arrangemangen i fråga om finansieringsstrukturen, byte av skatterättslig hemvist, andra gränsöverskridande arrangemang och andra arrangemang som till sina skatteverkningar är jämförbara med dessa eller ansluter sig till dessa. Arrangemangen kan ansluta sig till exempelvis en intern omorganisering av en koncerns ägarförhållanden, i samband med vilken det görs upp olika finansieringsarrangemang inom koncernen. På motsvarande sätt ska koncernen kunna förvärva aktiestocken, verksamheten eller en tillgångspost, såsom en immateriell rättighet, i ett annat bolag utanför koncernen och i det sammanhanget göra ett internt företags- eller finansieringsarrangemang, som bestämmelsen kan tillämpas på. Företags- och finansieringsarrangemangen mellan parterna i en intressegemenskap är ofta kopplade till varandra och de kan vara uppbyggda i många olika steg. Bestämmelsen kan emellertid tillämpas även på enskilda arrangemang för företags- eller finansieringsstrukturer. 

Enligt 3 punkten kan en fortsatt tidsfrist för rättelse av beskattningen tillämpas till den skattskyldiges nackdel om rättelsen grundar sig på en sådan uppgift med betydelse för den skattskyldiges beskattning som har erhållits vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte av information. Till de uppgifter som avses i bestämmelsen hör alltså inte sådana uppgifter av masskaraktär som gäller beskattning och som ingår i det automatiska informationsutbytet, som stater och territoriella jurisdiktionsområden systematiskt och i normal ordning sänder varandra.  

En fortsättning på en tidsfrist är möjlig enbart på grundval av uppgifter som gäller de faktiska omständigheterna i ett ärende som inverkar på beskattningen. Till exempel information om ändrad rättspraxis är inte en sådan uppgift.  

Det internationella informationsutbytet brukar delas in i automatiskt informationsutbyte, informationsutbyte på begäran och utbyte av information på eget initiativ, det vill säga spontant informationsutbyte. Närmare bestämmelser om internationellt informationsutbyte finns till exempel i de skatteavtal och avtal om handräckning som har gjorts upp mellan stater och territoriella jurisdiktionsområden såsom Caymanöarna. Exempel på sådana avtal är konventionen om handräckning i skatteärenden (FördrS 20–21/1995) och motsvarande avtal om handräckning som har ingåtts mellan de nordiska länderna (FördrS 37/1991). Eftersom de olika formerna av internationellt informationsutbyte och förfarandena för till exempel internationella simultankontroller kontinuerligt utvecklas, behöver en uppgift som ligger till grund för en fortsatt tid för rättelse av beskattningen och som har fåtts på något annat sätt än genom automatiskt informationsutbyte emellertid i fortsättningen inte vara en uppgift som har fåtts på begäran eller spontant i enlighet med den vedertagna indelningen. Av indelningen i paragrafen följer till exempel att sådana uppgifter som har fåtts med stöd av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i avtalet med Amerikas förenta stater för att förbättra internationell efterlevnad av skatteregler och för att genomföra FATCA (154/2015) och OECD:s rapport Common Reporting Standard – CRS inte omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen, eftersom de har kommit in genom automatiskt informationsutbyte på det sätt som avses i paragrafen. Om det internationella informationsutbytet utvecklas i riktning mot automatiskt informationsutbyte, kan det i praktiken inskränka tillämpningsområdet för bestämmelsen.  

Bestämmelsen blir normalt tillämplig i situationer där Skatteförvaltningen efter en begäran om handräckning får sådan information av en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde som har en väsentlig inverkan på beskattningen, eller i situationer där skattemyndigheten eller någon annan myndighet i en annan stat eller ett territoriellt jurisdiktionsområde på eget initiativ ger Skatteförvaltningen information utan att Skatteförvaltningen särskilt har bett om det, det vill säga spontant. De uppgifter om enskilda fall som avses är vanligen uppgifter som har att göra med utländska investeringar eller bolag som ägs i utlandet, fonder eller andra förmögenhetsposter. Det kan vara fråga om uppgifter som gäller såväl fysiska som juridiska personer.  

Skatteförvaltningen kan inte använda en fortsatt tidsfrist för att rätta beskattningen om den uppgift som har fåtts vid automatiskt informationsutbyte som sådan och direkt hade kunnat användas som grund för en rättelse av beskattningen. Det kan hända att det genom automatiskt informationsutbyte bara fås sådana uppgifter som inte direkt kan tas som grund för rättelse av beskattningen, men som till exempel kan leda till att en skattegranskning inleds i en annan stat på begäran av Finland. Sådana uppgifter är bland annat VIES-uppgifter som delas mellan Europeiska unionens medlemsstater i anslutning till kontrollen av mervärdesskatt, och som hör till det automatiska informationsutbytet. Om det senare som resultat av en sådan skattegranskning sänds uppgifter till Finland som inte omfattades av det automatiska informationsutbytet, kan beskattningen rättas på basis av dem. Villkoren för en fortsatt tidsfrist anses också vara uppfyllda trots att en uppgift i sig hör till sådan information som lämnas ut genom massförfarande, om uppgiften trots allt inte har lämnats ut genom automatiskt informationsutbyte, till exempel på grund av att den skattskyldige eller en utomstående uppgiftslämnare har försummat sin deklarationsskyldighet.  

Om en uppgift har kommit in till Skatteförvaltningen genom spontant informationsutbyte eller som resultat av en begäran om handräckning, och uppgiften inte gäller något visst skatteslag, kan den också användas som grund för fastställande av skatt vid verkställandet av beskattning enligt olika skattelagar, under förutsättning att tidsfristen ännu är i kraft. Detta motsvarar det som föreskrivs i 10 § i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter när det gäller användning och behandling av beskattningsuppgifter inom Skatteförvaltningen.  

56 c §.Rättelse av beskattningen på grund av brott. Det föreslås att det fogas en ny 56 c § till lagen, där det föreskrivs om fortsatta tidsfrister för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel i situationer där den skattskyldige står anklagad i sådana brottmål som avses i 29 kap. 1—3 § i strafflagen, det vill säga då det är fråga om skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri eller lindrigt skattebedrägeri.  

Enligt 1 mom. får beskattningen i sådana situationer rättas till den skattskyldiges nackdel trots att den tidsfrist på tre år som anges i 56 § har löpt ut. Tidsfristen för rättelse är ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren väckte åtal.  

Beskattningen får med stöd av denna bestämmelse rättas under en betydligt längre tid än vad som är fallet i fråga om de andra ovan nämnda situationerna. Bestämmelsen kan tillämpas efter att tidsfristen på tre år har löpt ut och gränsen för tidsfristen är bunden till tidpunkten för när åtal väcktes för brottet i fråga.  

Bestämmelsen ger Skatteförvaltningen rätt, men ålägger inte myndigheten, att rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Denna prövningsrätt behövs eftersom Skatteförvaltningen i enlighet med nuvarande praxis i anslutning till ett brottmål också kan kräva in beloppet av förlorad skatt i form av skadestånd.  

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen rätta ett beslut enligt 1 mom. på tjänstens vägnar till den del åklagaren har lagt ner åtalet eller åtalet har förkastats genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft eller avvisats utan prövning. Om åklagaren lägger ner åtalet endast delvis eller om rätten förkastar åtalet enbart i fråga om vissa åtalpunkter, ska Skatteförvaltningen rätta beslutet enbart till denna del. Beslutet ska rättas i enlighet med det som föreskrivs om rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel, vilket betyder att det också ska betalas ränta på den skatt som återbärs. 

Skatteförvaltningen ska rätta beskattningen inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren väckte ett åtal. I de flesta fall räcker denna tidsfrist för att ett skattebrottmål också ska hinna bli avgjort i tingsrätten. Det är emellertid möjligt att det uppstår en situation där handläggningen av ett skattebrottmål som gäller en skattskyldig ännu pågår i tingsrätten eller som ett fullföljdsärende till exempel i hovrätten samtidigt som ett beslut om beskattningen redan har fattats och även det har överklagats genom en begäran om omprövning. Då ska överklagandet av beskattningen i allmänhet behandlas först efter det att skattebrottmålet har avgjorts och vunnit laga kraft. Skatteförvaltningen kan i detta sammanhang förbjuda utsökning av skattefordringar som grundar sig på förvaltningsbeslut eller förordna om avbrott i utsökningen med stöd av lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 

I 3 mom. föreskrivs det att rättelse av beskattningen på grund av brott får rikta sig mot en juridisk person, om en fysisk person som har handlat för en juridisk persons räkning åtalas för ett sådant brott som avses i 1 mom. Det kan till exempel vara fråga om en situation där en fysisk person som har handlat för ett aktiebolags räkning och som hör till bolagets förvaltning anklagas för skattebedrägeri. I så fall är det möjligt att låta en rättelse av beskattningen gälla aktiebolaget. 

58 §.Avstående från rättelse av beskattningen. Det föreslås att villkoren för avstående från rättelse av beskattningen i 1 mom. preciseras. Skatteförvaltningen kan avstå från att rätta beskattningen till den skattskyldiges nackdel om de inkomster som inte beskattats ska anses vara obetydliga och om kravet på jämlikhet vid beskattningen eller karaktären eller upprepningen av den skattskyldiges försummelser inte kräver att beskattningen rättas. Beskattningen rättas även i fråga om obetydliga inkomster exempelvis när inkomsterna höll på att bli obeskattade till följd av en medveten försummelse från den skattskyldiges sida. 

Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen, där det föreskrivs om Skatteförvaltningens rätt att utfärda närmare föreskrifter om när skatt ska betraktas som obetydlig på det sätt som avses i 1 mom.  

59 §.Rättelse av beskattningen i fråga om dödsbon. Det föreslås att tidsfristen för rättelser som gäller dödsbon ändras så att tidpunkten för när rättelsetiden börjar inte längre binds till den tidpunkt då bouppteckningen har getts in till Skatteförvaltningen. Beskattningen ska kunna rättas bara inom den allmänna tidsfristen på tre år. Det ska inte vara möjligt att förlänga tiden för rättelse på de villkor som anges i 56 a–56 c §. Motsvarande begränsning av tidsfristen ska också gälla också rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel. Liksom nu ska bestämmelsen bara gälla rättelse av beskattning som gäller inkomster under den avlidnes livstid och hela det år då dödsfallet inträffar.  

61 §.Omprövningsmyndighet. Enligt 1 mom. är det skatterättelsenämnden som avgör en sådan begäran om omprövning som avses i denna lag. Förfarandet med begäran om omprövning ska vara det allmänna besvärsmedlet i första instans och det gäller alla av Skatteförvaltningens beskattningsbeslut förutom förhandsavgöranden. Skatterättelsenämnden behandlar alltså såväl en begäran om omprövning som gäller verkställd skatt som en begäran om omprövning som gäller sådana beslut som avses i 65 §.  

Skatteförvaltningen kan liksom nu avgöra en begäran om omprövning av en skattskyldig eller någon annan än Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt eller den egentliga skattetagaren till den del kravet godkänns i sin helhet. Ett sådant här godtagbart beslut kan överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen av enheten för bevakning av rätt eller skattetagaren i enlighet med det som föreskrivs i 66 §. 

62 §.Rätt till ändringssökande. Formuleringarna i 1 och 2 mom. preciseras genom att det stryks den föråldrade hänvisningen till förmögenhetsskatt. 

63 §.Rättelseyrkande till skatterättelsenämnden. Formuleringen i 1 mom. ses över. I 2 mom. stryks omnämnandet av att ett rättelseyrkande ska riktas till skatterättelsenämnden, eftersom detta framgår av 1 mom. 

64 §.Tidsfristen för rättelseyrkande. I 1 mom. föreskrivs det att en begäran om omprövning som gäller beskattning ska riktas till skatterättelsenämnden inom tre år från ingången av året efter skatteårets utgång. Ändring får sökas av den skattskyldige och andra som har rätt att söka ändring med stöd av 62 §. Tidsfristen motsvarar tidsfristen för rättelse av beskattning till den skattskyldiges fördel på myndighetsinitiativ och den allmänna tidsfristen för rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel. Tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och skattetagaren att begära omprövning är fyra månader efter det att beskattningen av den skattskyldige har slutförts. Bestämmelser om tidsfristen för ändringssökande när det gäller vissa andra av Skatteförvaltningens beslut finns i 65 a §. 

I 2 mom. stryks bestämmelsen om förfarandet för delgivning, som det föreskrivs om i 26 c § 3 mom. Det föreslås att formuleringen i momentet preciseras. 

65 a §.Ändringssökande som gäller vissa beslut av Skatteförvaltningen. I paragrafen föreskrivs det om ändringssökande i vissa beslut av Skatteförvaltningen och paragrafen motsvarar delvis den gällande 71 e §.  

Paragrafens 1—3 mom. motsvarar till innehållet den gällande 71 e §, men formuleringarna ses över.  

I 4 mom. föreskrivs det om ändringssökande när det gäller sådana beslut om skattelättnader som avses i 4 och 7 § i lagen om skattelättnader för vissa allmännyttiga samfund.  

I 5 mom. föreskrivs det om ändringssökande när det gäller sådana beslut i vilka ändring får sökas som gäller bestämmande av ny förskottsinnehållning och som avses i 18 § samt beslut om ändring av förskottet som avses i 24 § i lagen om förskottsuppbörd, sådana beslut om återbäring av förskottsinnehållning eller förskott som avses i 22 § i lagen om förskottsuppbörd, sådana beslut om införande i eller avförande ur förskottsuppbördsregistret som avses i 25—27 § i lagen om förskottsuppbörd, sådana beslut som gäller källskattekort, skattekort och förskottsskatt som avses i 5 och 16 § 4 mom. i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst, sådana beslut som gäller bestämmande av ny källskatt och ändring av förskottet som har bestämts för att indriva skatten, om återbetalning av källskatt som avses i 11 § 2 mom. i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst samt sådana beslut om återbetalning av slutlig löneskatt som avses i 6 § i lagen om beskattning av anställda vid Nordiska Investeringsbanken, Nordiska projektexportfonden, Nordiska utvecklingsfonden och Nordiska miljöfinansieringsbolaget. Med beslut som gäller återbäring av skatt avses också sådana beslut på myndighetens initiativ om rättelse av beslut som fattats med stöd av samma bestämmelse, såsom 11 § 2 mom. i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst.  

I 6 mom. föreskrivs det om ändringssökande i fråga om beslut som gäller utomståendes skyldighet att lämna uppgifter och försummelseavgift i anslutning till uppgiftsskyldigheten.  

Enligt 7 mom. ska ändring i alla de ovan nämnda besluten sökas hos skatterättelsenämnden genom en skriftlig begäran om omprövning. Begäran om omprövning ska framställas inom 60 dagar från det att sökanden har delgetts beslutet. Delgivningen anses ha skett i enlighet med det som föreskrivs i 26 c § 3 mom. Tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt räknas alltid från det att ett beslut fattades. På ändringssökande tillämpas i övrigt det som föreskrivs om ändringssökande i detta kapitel. Skatteförvaltningen kan till exempel avgöra en begäran om omprövning som har framställts av en uppgiftsskyldig eller sökande till den del kravet godkänns i sin helhet.  

66 §.Besvär till förvaltningsdomstolen. Paragrafens 1 mom. motsvarar den gällande bestämmelsen, men formuleringarna ses över. Momentets sista mening blir nytt 3 mom. 

I 2 mom. föreskrivs det om besvär som gäller beslut som har meddelats i fråga om begäran om omprövning i sådana ärenden som avses i 65 a §. Ändring får liksom nu sökas genom besvär hos den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den sökande eller den uppgiftsskyldige hade sin hemkommun då Skatteförvaltningens beslut fattades. 

67 §.Besvärstid. Paragrafen innehåller bestämmelser om tidsfristen för besvär till förvaltningsdomstolen. Tidsfristen för sökande av ändring förkortas betydligt, men samtidigt ändras den så att den bättre motsvarar den allmänna besvärstiden enligt förvaltningsprocesslagen, som är 30 dagar från delfåendet av ett beslut. 

Enligt 1 mom. ska besvär till förvaltningsdomstolen anföras inom 60 dagar från delfåendet av skatterättelsenämndens beslut. Ett beslut anses ha blivit delgivet i enlighet med det som föreskrivs i 26 c § 3 mom. Enligt de allmänna processrättsliga principerna ska ett beslut som har meddelats med anledning av en begäran om omprövning meddelas för kännedom till den skattskyldiges ombud om ombudets adress är den processadress som har angetts i begäran om omprövning. 

Enligt 2 mom. ska tiden för en myndighet att söka ändring räknas från det att det beslut som meddelades med anledning av begäran om omprövning fattades. Beslutet delges emellertid inte myndigheten bevisligen. 

69 §.Hörande av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och den skattskyldige då besvär behandlas. Paragrafens rubrik ändras så att den omfattar de olika situationer då ändringssökanden och motparten ska höras. 

Det föreslås att 1 mom. ändras så att förvaltningsdomstolen ska ge även den skattskyldige möjlighet att avge ett bemötande i fråga om besvär som har anförts av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och vid behov ge ändringssökanden möjlighet att avge ett genmäle. 

70 §.Besvär till högsta förvaltningsdomstolen. Det föreslås att bestämmelsen om dem som har rätt att söka ändring stryks i paragrafen. Bestämmelser om dem som har rätt att söka ändring finns i 62 och 65 a §.  

71 a §.Prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en bestämmelse om ändringssökande genom prejudikatbesvär hos högsta förvaltningsdomstolen i sådana ärenden som avses i 65 a §. 

71 c §.Förfarande i tillståndsärenden som gäller prejudikatbesvär. Hänvisningen till 67 § i 1 mom. i fråga om delfående av beslut ändras så att den gäller 26 c §. Urdalydelsen i paragrafen preciseras. 

71 e §.Förfarandet vid ändringssökande i vissa beslut av Skatteförvaltningen. Paragrafen innehåller bestämmelser om behandlingstiden för ändringssökande när det gäller sådana beslut som avses i 65 a § 5 mom. 1, 3 och 4 punkten. Det föreskrivs att ändringssökande som gäller de angelägenheter som anges i bestämmelsen ska behandlas skyndsamt i alla faser av ändringssökandet. Det är motiverat att det föreskrivs att ändringssökande i ärenden som gäller förskottsinnehållningar, förskott och införing i förskottsuppbördsregistret enligt bestämmelsen ska behandlas skyndsamt i alla faser, eftersom ett beslut kan ha betydande konsekvenser för den skattskyldiges möjlighet att bedriva företagsverksamhet på marknaden.  

71 f §.Besvärsanvisning som ska fogas till skatterättelsenämndens beslut. Det föreslås att paragrafens rubrik preciseras. Som en teknisk ändring delas paragrafen upp i två moment. 

71 g §.Grundbesvär. Det föreslås en ny 71 g § i lagen. I paragrafen föreskrivs det att bestämmelserna om grundbesvär i lagen om verkställighet av skatter och avgifter inte ska tillämpas på de ärenden som avses i denna lag. Den allmänna tiden för sökande av ändring när det gäller beskattning förkortas till tre år från ingången av året efter skatteårets utgång och indrivningen av skatt förhindras i regel först fem år efter utgången av det år då skatten fastställdes. Det är nödvändigt att slopa möjligheten till grundbesvär för att det allmänna målet i fråga om kortare tider för ändringssökande ska kunna förverkligas. Slopandet av möjligheten att anföra grundbesvär grundar sig också på det allmänna målet att förenhetliga bestämmelserna om förfarande, eftersom det inte heller för närvarande är möjligt att anföra grundbesvär till exempel i ärenden som gäller lotteriskatt, mervärdesskatt, bilskatt, fastighetsskatt och punktskatt. 

77 §.Räknande av ränta i ändringssituationer. Det föreslås att 3 och 4 mom. i paragrafen upphävs. För närvarande räknas den kvarskatteränta som räknas ut i samband med beskattning som ska verkställas på nytt, återbäringsränta och samfundsränta som ska betalas eller återbäras på skillnaden mellan den skatt som fastställts vid den upphävda beskattningen och vid den på nytt verkställda beskattningen. I praktiken motsvarar detta beräkningen av ränta i sådana situationer som gäller rättelse av beskattningen, som det föreskrivs om i 1 och 2 mom. Enligt dessa moment ska räntorna vid rättelse av beskattningen räknas på motsvarande sätt på den skatt som det har bestämts ska återbäras eller betalas till. Ändringen av 3 och 4 mom. hör ihop med förslaget om att beskattning som ska verkställas på nytt ska genomföras på samma sätt som rättelse av beskattningen. Bestämmelser om detta finns i 78 §.  

78 §.Genomförande av ändringar. I 1 mom. föreskrivs det att beskattning som ska verkställas på nytt ska genomföras med iakttagande av det som bestäms i 55 och 56 § om rättelse av beskattningen, det vill säga tekniskt sett på samma sätt som i fråga om andra ändringar som den myndighet hos vilken ändring sökts gör i beskattningsbeslut, såsom till exempel rättelse av debitering. I övrigt motsvarar momentet de gällande bestämmelserna. 

Den ändring som föreslås i fråga om genomförandet av beskattning som ska verkställas på nytt har konsekvenser för hur preskriptionstiden för skatt och räntorna ska räknas. När det gäller preskriptionstiden innebär ändringen att skatt preskriberas snabbare än nu i fall där beskattningen ska verkställas på nytt. I fråga om beskattning som ska verkställas på nytt uppstår det en ny preskriptionstid på fem år som endast gäller den del av den skatt som ska betalas som höjs. Ändringen av ränteberäkningen har inga betydande konsekvenser. Efter ändringen beräknas räntan på ett enhetligt sätt även i fråga om dröjsmålsräntorna. Då har den skattskyldige inte längre möjlighet att dra nytta av att ha betalat den skatt som påfördes ursprungligen för sent, endast delvis eller inte alls. 

Ändring i beslut kan sökas hos skatterättelsenämnden i enlighet med det som föreskrivs i fråga om sökande av ändring i beslut som gäller rättelse av beskattningen. Till exempel om ett beslut som gäller beskattning som har verkställts på nytt har fattats senare än inom tre år från ingången av året efter skatteårets utgång, det vill säga efter att tidsfristen för ändringssökande har löpt ut, ska den skattskyldige söka ändring i beslutet inom 60 dagar efter delfåendet av beslutet om beskattning som har verkställts på nytt. 

Om den skattskyldige anser att en ändring i beskattningen borde ha inverkat på hans eller hennes beskattning i form av en följdändring, kan han eller hon väcka ärendet hos Skatteförvaltningen oberoende av de tidsfrister som har fastställts för ändringssökande. Skatteförvaltningens beslut i ärendet kan överklagas på samma sätt som ett beskattningsbeslut. 

Enligt 2 mom. ska Skatteförvaltningen, om inte något annat föranleds av något särskilt skäl, bestämma att verkställigheten av en fordran ska avbrytas till den del den myndighet hos vilken ändring sökts har upphävt beskattningsbeslutet och återförvisat ärendet till Skatteförvaltningen för ny behandling. Då en ny behandling genomförs i enlighet med det som föreskrivs om rättelse av beskattningen, kommer utmätning som eventuellt har gjorts inte att återkallas såsom nu till följd av upphävd beskattning. Därför föreskrivs det att i sådana här situationer ska Skatteförvaltningen på eget initiativ bestämma att verkställigheten ska avbrytas. I samband med att beskattningen verkställs på nytt avgörs det rätta skattebeloppet och åtgärderna för att driva in skatten fortsätter efter det. Ett föreläggande om avbrott ska i princip meddelas, men det behöver emellertid inte göras om det finns särskilda skäl för detta, såsom att skatten precis håller på att preskriberas. Ett förordnande om avbrott ska utfärdas omedelbart efter det att beslutet av den myndighet hos vilken ändring sökts har delgetts Skatteförvaltningen. På förelägganden om avbrott tillämpas i övrigt lagen om verkställighet av skatter och avgifter. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 2 mom. i den gällande paragrafen. 

85 a §.Sökande av ändring i Skatteförvaltningens förhandsavgörande. Paragrafens 1 mom. preciseras i fråga om de situationer där ingen förvaltningsdomstol utifrån principen om hemkommun är behörig att behandla ett överklagande. I sådana situationer ska ändring sökas hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Ändringen klargör rättsläget till exempel i situationer där en begränsat skattskyldig har ansökt om förhandsavgörande i fråga om sin beskattning. 

Om ikraftträdandet. Det föreslås att lagen ska tillämpas på den ordinarie beskattning som verkställs för skatteåret 2017 och senare skatteår, ändring av beskattningen samt ändringssökande som gäller dessa.  

Beskattningen för skatteår 2016 och tidigare skatteår verkställs och ändras i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. Också vid sökande av ändring i ett beslut som Skatteförvaltningen har fattat före lagens ikraftträdande ska de bestämmelser tillämpas som gällde vid ikraftträdandet.  

Bestämmelsen gäller också situationer där det vid ikraftträdandet har inletts ändringsbeskattning hos Skatteförvaltningen, såsom ett ärende som gäller rättelse av beskattningen eller beskattning som ska verkställas på nytt. Även om ett sådant ärende avgörs efter ikraftträdandet, ska beslutet fattas i enlighet med de bestämmelserna som gällde när lagen träder i kraft.  

Om besvärsinstansen efter ikraftträdandet upphäver ett beslut av Skatteförvaltningen som gäller skatteåret 2016 eller tidigare skatteår och återförvisar ärendet till Skatteförvaltningen för ny behandling, ska den nya behandlingen ske i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikaftträdandet. Också i en situation där besvärsinstansen ändrar Skatteförvaltningens beslut ska de ändringar som påverkar skattebeloppet göras i enlighet med de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande.  

Vid sökande av ändring i beslut av Skatteförvaltningen som har meddelats efter lagens ikraftträdande tillämpas bestämmelserna i denna lag också när beslutet gäller skatteåret 2016 eller ett tidigare skatteår. Ändring i ett beskattningsbeslut som gäller den ordinarie beskattningen för skatteåret 2016 ska emellertid sökas i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Om ett beslut av Skatteförvaltningen som inte är ett beskattningsbeslut som gäller den ordinarie beskattningen för skatteår 2016 fattas efter ikraftträdandet, ska bestämmelserna i den föreslagna lagen tillämpas vid sökande av ändring i beslutet. Ett sådant beslut kan till exempel vara ett beslut av Skatteförvaltningen om att beskattningen ska verkställas på nytt som har fattats efter att ett beskattningsbeslut har upphävts av en besvärsinstans, eller ett beslut om rättelse av beskattningen som gäller skatteåret 2016 eller ett tidigare skatteår. 

Exempel: 

1) Skatteförvaltningen har 2016 fattat ett sådant namngivningsbeslut som avses i inkomstskattelagen. Beslutet kan överklagas i enlighet med de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande som gällde då lagen trädde i kraft och hos den förvaltningsdomstol som bestäms enligt sökandens hemkommun. Också i fråga om fortsatta besvär från förvaltningsdomstolen till högsta förvaltningsdomstolen tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Även om ändring söks först efter det att denna lag har trätt i kraft, ska ändringssökandet ske i enlighet med de bestämmelser som gällde före ikraftträdandet. Om namngivningsbeslutet däremot har fattats efter lagens ikraftträdande, ska ändring i det sökas hos skatterättelsenämnden och vidare hos förvaltningsdomstolen i enlighet med bestämmelserna i den föreslagna lagen. 

2) Skatteförvaltningen rättar beskattningen för skatteåren 2015 och 2016 till den skattskyldiges nackdel år 2018. Vid rättelserna tillämpas de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande. Ändring i dessa beslut om rättelse av beskattningen ska sökas i enlighet med bestämmelserna i denna lag. Enligt de fullföljdsanvisningar som ska fogas till besluten är tiden för sökande av ändring tre år från skatteårets utgång, och alltid minst 60 dagar från delfåendet av beslutet. Ändring ska sökas hos skatterättelsenämnden. Också i fråga om besvär från skatterättelsenämnden till förvaltningsdomstolen och fortsatta besvär från förvaltningsdomstolen till högsta förvaltningsdomstolen tillämpas bestämmelserna i denna lag. 

3) Den skattskyldige yrkar i december 2016 på rättelse hos skatterättelsenämnden av ett beskattningsbeslut för skatteåret 2015. Skatteförvaltningen godkänner yrkandet i januari 2017. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt överklagar Skatteförvaltningens beslut genom besvär. Beslut som Skatteförvaltningen meddelat enligt övergångsbestämmelsen avser Skatteförvaltningens ursprungliga förvaltningsbeslut i första instans och inte beslut som Skatteförvaltningen meddelat om rättelseyrkandet i anknytning till processen för sökande av ändring, vilket innebär att de bestämmelser som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas på ändringssökandet i alla instanser. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt får överklaga genom besvär inom besvärstiden på ett år enligt den gamla lagen, dvs. inom 2017. 

1.6  Mervärdesskattelagen

13 b §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen ändras så att den gäller den deklarationsskyldighet som det föreskrivs om i 4 kap. och den betalningsskyldighet som det föreskrivs om i 6 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Hänvisningen till ansökningar om skatteåterbäring stryks som onödig. 

13 c §. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. ändras så att den gäller den deklarationsskyldighet som det föreskrivs om i 4 kap. och den betalningsskyldighet i fråga om skatt som det föreskrivs om i 6 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Det föreslås att 4 mom. upphävs. Bestämmelser om en renbeteslagsgrupps skatteperiod finns i 3 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

72 f §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafens 3 punkt ändras så att den gäller den deklarationsskyldighet som det föreskrivs om i 16 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

79 k §. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. ändras så att den gäller de skatteperioder som avses i 11 och 12 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

101 c §. I paragrafen föreskrivs det lika som i den gällande 197 § om ändringssökande i fråga om ett förhandsavgörande av Tullen. Det behövs inte någon bestämmelse som motsvarar det nuvarande 197 § 1 mom. i paragrafen, eftersom det med stöd av 101 § är bestämmelserna i tullagstiftningen som gäller i fråga om rättelse och ändringssökande som gäller Tullens beslut. 

102 a §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafens 2 mom. ändras så att den gäller den deklarationsskyldighet som avses i 16 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

128 §. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till fakturor som ska bifogas ansökan stryks. När det gäller diplomatförvärv ska sökanden i fortsättningen inte längre foga fakturor till sin ansökan om återbäring, utan de begärs in vid behov. Enligt Skatteförvaltningens föreskrifter krävs det emellertid att ansökan innehåller en specifikation av fakturorna.  

Paragrafens 4 mom. ändras med anledning av att det införs ett förfarande med begäran om omprövning.  

129 §. Det föreslås att rubriken ”Europeiska unionen” före paragrafen ändras till ”Europeiska unionen och övriga internationella organisationer”.  

129 b §. Det föreslås att rubriken ”Övriga internationella organisationer ” före paragrafen upphävs.  

129 c §. Det föreslås att det fogas en ny 129 c § till lagen. I paragrafen föreskrivs i enlighet med nuvarande praxis att om skatt har återburits till för stort belopp med stöd av 129, 129 a eller 129 b § kan det överbetalda beloppet dras av från skatt som återbäras senare. 

129 d §. Det föreslås att det fogas en ny 129 d § till lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att den som är berättigad till återbäring av sådan skatt som ingår i förvärv som har gjorts av Europeiska unionen eller någon annan internationell organisation, i enlighet med 59 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har rätt att söka ändring i beslut som gäller återbäring. På sökande av ändring tillämpas omprövningsförfarande. 

I 2 mom. föreslås det för tydlighetens skull en bestämmelse om att tidsfristen för en begäran om omprövning ska räknas från utgången av det kalenderår till vilket den period som beslutet gäller hör. Detta motsvarar den nuvarande rättspraxis. 

133 §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att det fogas en hänvisning till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till 4 och 6 mom.  

133 c §. Det föreslås att en ny stadgande fogas till 2 mom. Om dröjsmålsränta ska betalas för ett belopp som återburits till för stort belopp med stöd av 133 a eller 133 b § ska räntan betalas räknat från dagen efter den dag som återbäringen betalades ut. 

Det föreslås sådana ändringar i 3 mom. som beror på lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I fråga om sådana återbäringar som avses i 133 a och 133 b § tillämpas det som föreskrivs i II avdelningen i mervärdesskattelagen och i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

I 4 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att den som har rätt till sådan återbäring som avses i 133 a och 133 b § i enlighet med 59 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har rätt att söka ändring i beslut som gäller återbäring. På sökande av ändring tillämpas omprövningsförfarande. På motsvarande sätt hänvisas det till 37, 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som skal gälla den som har rätt till återbäring. 

För tydlighetens skull bestäms det i 5 mom. också att tidsfristen för omprövning och begäran om omprövning ska räknas från utgången av det kalenderår till vilket den period som beslutet gäller hör. Detta motsvarar bestämmelsen i den gällande lagen. 

133 q §. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. till sådan skattedeklaration som det föreskrivs om i mervärdesskattelagen ändras så att den gäller sådan skattedeklaration som avses i 16 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

134 b §. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen, där det föreskrivs om elektronisk delgivning av beslut som gäller uteslutande från den särskilda ordningen för radio- och televisionssändningar, elektroniska tjänster och teletjänster. Den skattskyldige anses ha blivit delgiven beslutet den sjunde dagen efter det att beslutet har kunnat hämtas i den e-tjänst som har anvisats av Skatteförvaltningen. Till den e-postadress som den skattskyldige har uppgett skickas det ett tillkännagivande om att det har kommit ett meddelande till den skattskyldige i e-tjänsten. 

134 f §. Det föreslås att en hänvisning till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ fogas till paragrafen. På motsvarande sätt som nu ska lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen, om inte något annat bestäms i mervärdesskattelagen.  

134 h §. Det föreslås en ändring av hänvisningen i paragrafens 1 mom. så att den gäller bestämmelserna om betalning av skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, som liksom nu inte ska tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen. 

134 j §. Det föreslås en ändring av hänvisningen i 1 mom. så att den gäller de bestämmelserna om skattedeklaration och skatteperiod i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ, som liksom nu inte ska tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen. 

Det föreslås att bestämmelserna i 2 mom. upphävs eftersom det finns motsvarande bestämmelser i 19 och 80 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

134 l §. Det föreslås en ändring av hänvisningen i paragrafen så att den på motsvarande sätt som nu gäller bestämmelserna om fastställande av skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

134 m §. Det föreslås att 2 mom. upphävs. Bestämmelser om indrivning av skatt och preskription av förpliktelser finns i lagen om skatteuppbörd. 

Det föreslås en ändring av hänvisningen i 5 mom. så att den på motsvarande sätt som nu gäller bestämmelserna om Skatteförvaltningens beslut i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

134 o §. Det föreslås att 2 mom. upphävs. På en skattskyldig som använder den särskilda ordningen tillämpas bestämmelserna om fastställande och rättelse av skatt samt följdändring i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Tidsfristerna räknas från den tidpunkt som anges i 4 § i den lagen. Eftersom skatteperioden för en skattskyldig som använder den särskilda ordningen är ett kalenderkvartal, räknas tidsfristerna på samma sätt som nu från utgången av det kalenderår till vilket den skatteperiod hör för vilken skatt skulle ha deklarerats och betalts.  

134 p §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att hänvisningen i 2 mom. ändras till att gälla den föreslagna lagen om skatteuppbörd. 

134 r §. I paragrafen föreskrivs det om påföljderna för försummelse av deklarationsskyldigheten för en skattskyldig som använder den särskilda ordningen. 

Enligt 1 mom. ska bestämmelserna om förseningsavgift inte tillämpas på försummelse av den ordinarie deklarationsskyldigheten. Enligt 1 mom. ska inte heller skatteförhöjning enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ direkt tillämpas på skattskyldiga som använder den särskilda ordningen. 

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om försummelse av skattedeklaration när det gäller skatt som betalas till Finland av en skattskyldig som använder den särskilda ordningen och vars identifieringsmedlemsstat är en annan stat än Finland.  

En skattskyldig som använder den särskilda ordningen kan påföras en sådan skatteförhöjning som avses i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ både när deklarationen har lämnats in för sent och när den har lämnats in bristfällig eller när den skattskyldige helt har försummat att lämna in den. Bestämmelsen motsvarar de gällande bestämmelserna, eftersom påföljden för sådana här försummelser för en skattskyldig som använder den särskilda ordningen även nu är skatteförhöjning.  

Paragrafens bestämmelse om mervärdesskatteförseelse stryks som onödig, eftersom det föreslås att 218 § 3 mom. om mervärdesskatteförseelse upphävs. I stället påförs försummelseavgift enligt 39 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ för försummelser. För försummelse av skattedeklaration påförs emellertid med avvikelse från de gällande bestämmelserna skatteförhöjning.  

13 a kap. Det föreslås att kapitelrubriken ändras till Allmänt beskattningsförfarande och ändringssökande. 

146 a §. I den nya 146 a § i 13 a kap. föreskrivs det att bestämmelserna om förfarande i mervärdesskattelagen utgör särskilda bestämmelser jämfört med bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Detta innebär att lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska tillämpas i fråga om betalning av skatt, deklarationsskyldighet, fastställande av skatt, beskattningsförfarandet övrigt samt rättelse och ändringssökande, om inte något annat bestäms i mervärdesskattelagen.  

146 b §. Paragrafen upphävs. 

147 §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att hänvisningen i 1 mom. ändras så att den gäller bestämmelserna om betalning av skatt i 6 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Det föreslås att bestämmelserna i 2 och 3 mom. upphävs. En köpare av ett nytt transportmedel, som inte är skattskyldig för annan verksamhet och som inte omfattas av bestämmelserna om bilskatt, ska med avvikelse från de gällande bestämmelserna betala skatten på den allmänna förfallodagen enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

En bestämmelse om betalning av skatt när skatteperioden ändras som motsvarar 3 mom. finns i 33 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

147 a §. Till paragrafen fogas en bestämmelse som motsvarar den nuvarande 149 §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att hänvisningen i 2 mom. ändras till att gälla lagen om skatteuppbörd. Bestämmelser om skatteåterbäring kommer att finnas i lagen om skatteuppbörd i stället för i skattekontolagen. 

148 §. Till paragrafen fogas en bestämmelse om dem som är ansvariga för skatten som motsvarar den nuvarande 188 §. I 5 mom. hänvisas det till lagen om skatteuppbörd, som innehåller bestämmelser om åläggande av skatteansvar och ändringssökande. 

14 kap. Betalning av skatt. Det förslås att rubriken för kapitel ändras till Beskattningsförfarandet vissa gemenskapsinterna förvärv. 

148 a §. Till paragrafen fogas en bestämmelse som motsvarar den nuvarande 146 a §. 

148 b §. Till paragrafen fogas en bestämmelse som motsvarar den nuvarande 146 b §. 

149 §. Paragrafen upphävs och bestämmelsen överförs till 147 a §. 

149 a §. Paragrafens 2 mom. ses över så att de ändringar som har gjorts i mervärdesskattelagen genom lag 505/2015 beaktas. Den nedre gränsen för skattskyldighet enligt 3 § 1 mom., som räknas utifrån räkenskapsperiodens omsättning, har höjts från 8 500 till 10 000 euro. Utöver den nedre gränsen för skattskyldighet har även den övre gränsen för den skattelättnad som räknas utifrån 149 a § 1 mom. höjts från 22 500 till 30 000 euro. Enligt 2 mom. får en skattskyldig för vilken räkenskapsperiodens omsättning uppgår till högst 10 000 euro hela den skatt som ska redovisas för räkenskapsperioden i lättnad. 

149 b §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att hänvisningen i 1 och 2 mom. ändras så att den gäller 16 § om deklarationsskyldighet i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Paragrafens 4 mom. ändras så att en skattskyldig ska kunna kräva lättnad vid den nedre gränsen i samband med att skattedeklarationen lämnas in. Det föreslås att det separata ansökningsförfarandet slopas. I momentet föreskrivs det om tiden för rättelse under vilken den skattskyldige har rätt att få lättnad som har uppgetts till för litet belopp som återbäring efter räkenskapsperiodens utgång. Tidsfristen ändras så att den motsvarar den tidsfrist som har angetts för rättelse i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

149 c §. Paragrafens 1 mom. gäller situationer då det bestäms att en skattskyldig ska betala lättnad som han eller hon har fått till för stort belopp.  

Tidsfristen i 2 mom. ändras så att den motsvarar den tidsfrist som har angetts för fastställande och rättelse av skatt i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. I momentet föreskrivs också om tidsfristen då den skattskyldiges skatteperiod är ett renskötselår. 

Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. ändras så att den gäller bestämmelserna om skatteförhöjning i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ i stället för de gällande bestämmelserna i mervärdesskattelagen. För lättnad som har fåtts till godo till för stort belopp påförs en skatteförhöjning, men villkoren för och storleken av höjningen bestäms i enlighet med bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

149 d §. Paragrafen preciseras så att lättnad kan rättas också då skattebeloppet ändras till följd av en rättelsedeklaration. 

149 e §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att det fogas en hänvisning till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till paragrafen. 

149 f §. Hänvisningarna i 1 och 2 mom. ses över. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att det till 3 mom. fogas en hänvisning till 16 § om skattedeklaration i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

151 §. Det föreslås att 2 mom. ändras så att den obligatoriska skyldigheten enligt 1 punkten att lämna in en faktura eller motsvarande handling i original slopas. En näringsidkare som inte är etablerad inom gemenskapen behöver alltså inte längre foga en sådan handling till ansökan om skatteåterbäring. Bestämmelsen i momentets nuvarande 2 punkt överförs till 1 punkten och bestämmelsen i 3 punkten blir 2 punkt. 

I 3 mom. föreslås det att det för tydlighetens skull införs en bestämmelse om att Skatteförvaltningen även i fortsättningen vid behov får begära fakturan och importdokumenten i original eller kopior av dessa. 

Tidigare bestämmelsen i 3 mom. blir 4 mom. Med stöd av bemyndigandet i momentet kan Skatteförvaltningen begära att sökanden lämnar in ett sådant sammandrag av fakturorna som motsvarar det som för närvarande krävs av sökande från medlemsländerna. 

152 §. Det föreslås att 2 mom. upphävs eftersom sökanden enligt förslaget inte är skyldig att foga handlingar i original till ansökan om återbäring.  

153 §. Paragrafen upphävs, eftersom det med stöd av 40 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ bestäms att skatt som har återburits till ett för stort belopp ska betalas av den skattskyldige. 

154 §. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig, eftersom bestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ enligt 156 § ska tillämpas på återbäringar. 

156 §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att det fogas hänvisningar till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till paragrafen. 

I 2 mom. föreskrivs det liksom i det gällande 154 § 2 mom. om den tidpunkt från och med vilken dröjsmålsränta ska betalas på skatt som har återburits till ett för stort belopp. Enligt 5 b § i lagen om skattetillägg och förseningsränta ska ränta liksom nu betalas till betalningsdagen för den skatt som har återburits till ett för stort belopp. 

I 3 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att den som är berättigad till återbäring och som inte är etablerad inom gemenskapen i enlighet med 59 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har rätt att söka ändring i beslut som gäller återbäring. På motsvarande sätt hänvisas det till 37, 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som skal gälla den som har rätt till återbäring. 

Till paragrafens 4 mom. fogas den nuvarande bestämmelsen i 2 mom., men ändrad så att hänvisningarna till 192 och 193 § i mervärdesskattelagen, som föreslås bli upphävda, ersätts med hänvisningar till 44 och 61 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På ändringssökande tillämpas ett förfarande med begäran om omprövning.  

156 c §. Det föreslås att bestämmelsen i 2 mom. ändras. En näringsidkare som är etablerad i en annan medlemsstat behöver inte längre foga elektroniska kopior av fakturor och andra motsvarande handlingar till ansökan om skatteåterbäring. Skatteförvaltningen får ändå fortfarande vid behov begära kopior av fakturor och importdokument vars grunden för skatt är minst 1 000 euro. 

156 i §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att hänvisningen till lagen om skatteuppbörd i 1 mom. ändras så att den gäller den nya lagen om skatteuppbörd. Räntan beräknas fortfarande för samma period som nu, även om i momentets formuleringar beaktas att återbäringar från utlandet hör till tillämpningsområdet för de bestämmelser som avses i 2 kap. i lagen om skatteuppbörd. 

156 j §. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

156 l §. För att den nuvarande situationen inte ska förändras föreslås det att det fogas hänvisningar till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ till paragrafen. Skatt som har återburits till ett för stort belopp ska betalas av den skattskyldige med stöd av 40 § i lagen om beskattningsförfarandet för skatter som betalas på eget initiati. 

I 2 mom. föreskrivs det liksom i gällande 156 j § och 154 § 2 mom. om den tidpunkt från och med vilken dröjsmålsränta ska betalas på skatt som har återburits till ett för stort belopp. Enligt 5 b § i lagen om skattetillägg och förseningsränta ska ränta liksom nu betalas till betalningsdagen för den skatt som har återburits till ett för stort belopp. 

I 3 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att den som har rätt till återbäring och som är etablerad i en annan medlemsstat i enlighet med 59 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ har rätt att söka ändring i beslut som gäller återbäring. På motsvarande sätt hänvisas det till 37, 40 och 41 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som skal gälla den som har rätt till återbäring. 

Till paragrafens 4 mom. fogas den nuvarande bestämmelsen i 2 mom., men ändrad så att hänvisningarna till 192 och 193 § i mervärdesskattelagen, som föreslås bli upphävda, ersätts med hänvisningar till 44 och 61 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. På ändringssökande tillämpas ett förfarande med begäran om omprövning. 

156 m §. Paragrafens 5 mom. ändras så att bestämmelser om sökande av ändring i ett sådant beslut som avses finns i 65 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

157 §. Bestämmelsen i 1 mom. förtydligas så att det inte bara hänvisas till allmän tillsyn över beskattningen utan även till verkställande av beskattningen. Paragrafens 2 mom. upphävs. Motsvarande bestämmelser finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och lagen om skatteuppbörd. 

158 §. Det föreslås att paragrafen upphävs som onödig. Bestämmelser om den behöriga myndigheten finns i 157 § 1 mom. 

17 kap. Deklarationsskyldighet. Det föreslås att kapitelrubriken ändras till ”Etableringsanmälan och sammandragsdeklaration”. 

161 §. Eftersom det föreslås att bestämmelsen om deklarationsskyldigheten för den som köper ett nytt transportmedel i 147 § 2 mom. i den gällande lagen ska upphävas, föreslås det att 3 mom. ses över för att den nuvarande situationen inte ska förändras. Den som köper ett nytt transportmedel och som inte är skattskyldig för annan verksamhet än gemenskapsinterna förvärv behöver liksom nu inte göra någon etableringsanmälan.  

162 §. Det föreslås att paragrafens bestämmelse om skattedeklaration upphävs. Bestämmelser om inlämnande av skattedeklaration, uppgifter som ska deklareras och tidpunkten för inlämnande av deklaration finns i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. 

Skatteförvaltningen kommer inte längre att meddela närmare föreskrifter om hur den som köper ett nytt transportmedel och som inte är skattskyldig för annan verksamhet och som inte omfattas av bestämmelserna om bilskatt ska deklarera skatt. Det föreslås att samma förfarande enligt lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som tillämpas på även andra mervärdesskattskyldiga ska tillämpas på den som köper ett nytt transportmedel. 

Till paragrafen fogas en bestämmelse om sammandragsdeklarationer som motsvarar den nuvarande 162 e §.  

162 a §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Det föreslås att det föreskrivs om skatteperioder i 11 och 12 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det görs vissa ändringar och justeringar i bestämmelserna. 

162 b §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Närmare bestämmelser om tillämpningen av olika skatteperioder finns i 13 och 14 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Det görs vissa ändringar och justeringar i bestämmelserna.  

162 c §. Det föreslås att paragrafen upphävs. I 15 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ finns det närmare bestämmelser om ändring av skatteperioden då förutsättningar saknas och i 22 § föreskrivs det om inlämnande av deklaration när skatteperioden ändras. Det görs vissa ändringar och justeringar i bestämmelserna.  

162 d §. Det föreslås att paragrafen upphävs. Det föreslås att det slopas skyldigheten att tillämpa samma skatteperiod på de skatter som hör till tillämpningsområdet för skattekontolagen.  

162 e §. Det föreslås att paragrafen upphävs och att bestämmelsen i den överförs till 162 §.  

163 §. Det föreslås att 2 och 3 mom. ändras. Sammandragsdeklarationer ska även i fortsättningen lämnas in elektroniskt. För närvarande kan Skatteförvaltningen på begäran tillåta att en sammandragsdeklaration lämnas in i pappersform.  

Paragrafens 2 mom. ändras så att Skatteförvaltningen av särskilda skäl kan godkänna att en deklaration lämnas in i pappersform, vilket motsvarar bestämmelserna om skattedeklaration i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

I 3 mom. föreskrivs det i motsvarighet till de gällande bestämmelserna om Skatteförvaltningens fullmakt att utfärda närmare föreskrifter om