1.1  Ändringar i bilaga I till MARPOL 73/78

Resolution MEPC.186(59) 

Genom resolution MEPC.186(59) fogas ett nytt kapitel 8 till bilaga I till MARPOL 73/78, i vilket det bestäms om överföring av oljelast mellan oljetankfartyg till sjöss. Dessutom görs i bilagan till det internationella oljeskyddscertifikatet, nedan IOPP-certifikat, de ändringar som det nya kapitlet 8 förutsätter. 

I den nationella lagstiftningen föreskrivs det om förhindrande av oljeutsläpp från fartyg i 2 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Till följd av ändringarna i bilaga I till MARPOL 73/78 är det behövligt att ändra miljöskyddslagen för sjöfarten på det sätt som föreslås nedan. 

Kapitel 8 – Förhindrande av förorening under överföring av oljelast mellan oljetankfartyg till sjöss 

Regel 40.Tillämpningsområde. Enligt regeln tillämpas kapitel 8 på oljetankfartyg med en bruttodräktighet på minst 150 som används för överföring av oljelast mellan oljetankfartyg till sjöss. Reglerna i kapitlet gäller inte fasta eller flytande plattformar, flytande enheter för produktion, lagring och avlastning och inte bunkring. Reglerna i kapitlet gäller inte heller överföringar som görs för att säkerställa fartygets säkerhet eller för att rädda människoliv till sjöss, eller när de används för att avvärja vissa föroreningshändelser i syfte att minska den skada som föroreningen orsakar. 

Regel 41.Allmänna regler gällande säkerhet och miljöskydd. Enligt regeln ska varje oljefartyg som används för STS-operationer ombord medföra en STS-plan, som fartyget ska iaktta. En STS-plan ska utarbetas med beaktande av den information som ingår i anvisningar om bästa praxis för STS-operationer som IMO fastställt (IMO:s handbok om förorening orsakad av olja, ”Manual on Oil Pollution”, Del I, ”Prevention”, sådan som den är i ändrad form samt Oil Companies International Marine Forums (OCIMF) guide “Ship to Ship Transfer Guide for Petroleum, Chemicals and Liquified Gases” (1:a upplagan, 2013). Fartyget ska ha en person som innehar det övergripande tillsynsansvaret för STS-operationer och som har behörighet att utföra alla de uppgifter som hänför sig till STS-operationer. Vid bedömningen av behörigheten ska de behörighetskrav som beskrivs i de anvisningar om bästa praxis för STS-operationer som IMO fastställt beaktas. Redogörelser över STS-operationer ska bevaras ombord på fartyget under tre år och de ska vara lätt tillgängliga för inspektion av parter till MARPOL 73/78. 

Regel 42.Anmälan. Enligt regeln ska varje oljetankfartyg som planerar en STS-operation till den part till konventionen på vars territorialvatten eller ekonomiska zon operationen ska utföras göra en anmälan om den planerade STS-operationen minst 48 timmar på förhand. Om alla uppgifter som behövs inte kan meddelas i så god tid ska anmälan ändå göras och de uppgifter som saknas ska meddelas så snart som möjligt. I regeln anges vilka uppgifter som ska meddelas till parten till konventionen. 

Dessutom ska de tekniska tillägg som det nya kapitlet 8 förutsätter fogas till redogörelsen över oljetankfartygs konstruktion och utrustning, formulär B. 

Resolution MEPC.187(59) 

Bilaga 1 – Ändringar i reglerna 1, 12, 13, 17 och 38 i bilaga I till MARPOL 73/78 

Genom bilaga I till resolution MEPS.187(59) antogs ändringar som gäller konstruktionen hos tankar för oljerester i bilaga I till MARPOL 73/78. Genom bilaga I till resolutionen fogas vissa nya definitioner samt vissa nya krav på konstruktionen hos tankar för oljerester till bilagan till konventionen. Dessa ändringar förutsätter inga ändringar i den nationella lagstiftningen, men på det sätt som anges nedan krävs riksdagens godkännande för att de ska godkännas. 

Regel 1.Definitioner. Till definitionerna fogas fyra nya stycken med definitioner av oljerester (sludge), tank för oljerester (sludge), oljehaltigt länsvatten och uppsamlingstank för oljehaltigt länsvatten. 

Regel 12.Tankar för oljerester (sludge). Regel 12.1 ändras så att den mening som beskriver oljerester slopas, eftersom definitionen av oljerest har fogats till regel 1. Till regeln fogas en ny regel 12.2, som gäller bortskaffande av oljerester (sludge) ur tankar för oljerester (sludge) och krav på tankar för oljerester (sludge). I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om konstruktions- och anordningskrav på fartygens maskinutrymmen för förhindrande av oljeutsläpp i 2 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

Regel 12, 13, 17 och 38. I reglerna ersätts ordet ”sludge” med ”oil residue (sludge)”. I regel 17.2.3 stryks orden ”and other oil residues”. 

Bilaga 2 – Ändringar i det bihang som innehåller formulären A och B för internationellt oljeskyddscertifikat. 

Bilaga 2 till resolutionen innehåller tekniska ändringar i det bihang som innehåller formuläret för det internationella oljeskyddscertifikatet. Enligt 2 kap. 7 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska Trafiksäkerhetsverket på skriftlig ansökan utfärda IOPP-certifikat för finska fartyg enligt formuläret i bilaga I till MARPOL 73/78, förutsatt att fartyget uppfyller kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. Ändringarna i bihanget med formulären A och B för IOPP-certifikat är tekniska och innehåller inga nya skyldigheter för sjöfarare. Dessutom omfattar ovannämnda 2 kap. 7 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ändringen. Således kräver de ändringar i bilaga I till konventionen som gjort genom bilaga 2 till resolutionen inte riksdagens samtycke. 

Bilaga 3 – tekniska ändringar i delarna I och II i den oljedagbok som ska föras på fartyg 

Bilaga 3 till resolutionen innehåller tekniska ändringar i delarna I och II i den oljedagbok som ska föras på fartyg. Enligt 2 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska det på oljetankfartyg vars bruttodräktighet är minst 150 föras oljedagbok för vilken Trafiksäkerhetsverket fastställer formuläret i enlighet med bilaga I till MARPOL 73/78. Hänvisning till bilaga I till MARPOL 73/78 omfattar de ändringar i delarna I och II i oljedagboken som gjorts genom resolution MEPC.187(59). Eftersom ändringarna är tekniska kräver de inte riksdagens samtycke.  

1.2  Ändringar i bilaga IV till MARPOL 73/78

Resolution MEPC.200(62) 

Genom resolution MEPC.200(62) ändras MARPOL 73/78-konventionens bilaga IV, som gäller utsläpp av toalettavfall. Genom resolutionen ändras bestämmelserna om specialområden i fråga om utsläpp av toalettavfall och utses Östersjön till specialområde. 

I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om utsläpp av toalettavfall från fartyg i 5 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Till följd av ändringarna i bilaga IV till MARPOL 73/78 är det behövligt att ändra miljöskyddslagen för sjöfarten på det sätt som föreslås nedan. 

Regel 1.Definitioner. Genom resolutionen ändras regel 1 i bilaga IV, som innehåller definitioner av de centrala begrepp som används i bilagan. Till regeln fogas definitioner av specialområde, passagerare och passagerarfartyg. I regeln utses Östersjön till ett i bilagan avsett specialområde när det gäller utsläpp av toalettavfall. Inom specialområdena är det av orsaker som hänför sig till deras oceanografiska och ekologiska tillstånd samt till trafikens speciella natur nödvändigt att ta i bruk strängare utsläppsbegränsningar än i andra havsområden. 

Regel 9.System för toalettavfall. Genom resolutionen fogas till regel 9, som gäller system för toalettavfall, ett nytt stycke 2, där det ingår bestämmelser om systemen för toalettavfall på passagerarfartyg när dessa befinner sig på ett specialområde som avses i bilagan. Enligt bestämmelsen ska ett sådant fartyg förses antingen med ett reningsverk för toalettavfall av en typ som godkänts av administrationen eller med en uppsamlingstank för avloppsvatten med en volym som är tillräcklig med tanke på antalet personer ombord och resans längd. 

Regel 11.Utsläpp av toalettavfall. Texten i regel 11 i bilagan ersätts genom resolutionen med en helt ny text. Regeln består av tre delar. Del A i regeln innehåller bestämmelser om utsläpp av toalettavfall från andra än passagerarfartyg på alla områden och utsläpp av toalettavfall från passagerarfartyg utanför specialområden. Sådana fartyg får med hjälp av systemet för toalettavfall släppa ut finfördelat och desinficerat toalettavfall på ett avstånd av mer än 3 nautiska mil från närmaste land och toalettavfall som inte behandlats på ett avstånd av mer än 12 nautiska mil från närmaste land. Dessutom ska toalettavfall släppas ut med måttlig hastighet när fartyget är under gång. Om sådana fartyg har ett sådant reningsverk för toalettavfall som krävs får de släppa ut sitt toalettavfall utan begränsningar. En förutsättning är dock att utflödet inte ger upphov till synliga flytande fasta partiklar eller missfärgar det omgivande vattnet. 

Del B i regeln innehåller bestämmelser om utsläpp av toalettavfall från passagerarfartyg på specialområden. Regeln innehåller också bestämmelser om ikraftträdandet, vilka senare har ändrats genom IMO:s resolutioner MEPC.274(69) och MEPC.275(69), som det redogörs för nedan. Om sådana fartyg har ett sådant reningsverk som krävs, får de släppa ut sitt toalettavfall utan begränsningar, om utflödet inte ger upphov till synliga flytande fasta partiklar eller missfärgar det omgivande vattnet. Ett nytt beslut om ikraftträdandet av reglerna har 2016 fattats av IMO på det sätt som redogörs för nedan. 

I del C i regeln bestäms att om toalettavfall blandas med annat avfall eller spillvatten ska bestämmelserna om detta andra avfall eller spillvatten i MARPOL 73/78 tillämpas utöver bestämmelserna om toalettavfall. 

Regel 12 a.Mottagningsanordningar för passagerarfartyg på specialområden. Det är fråga om en ny regel som fogas till bilagan. Regeln innehåller bestämmelser om att varje stat vars kustlinje gränsar till ett specialområde i fråga om utsläpp av toalettavfall ska säkerställa att det i hamnar och terminaler som befinner sig på specialområden och som används av passagerarfartyg finns lämpliga och tillräckliga anordningar för mottagande av toalettavfall. Anordningarna får inte heller användas på ett sådant sätt att passagerarfartyg orsakas otillbörlig försening. 

Tillhandahållandet av mottagningsanordningar med tillräcklig kapacitet i de hamnar och terminaler inom specialområden som används av passagerarfartyg har också angetts som villkor för ikraftträdandet av de strängare utsläppskrav som gäller passagerarfartyg i specialområden. De stater vars kustlinje gränsar till ett specialområde ska underrätta IMO om vilka åtgärder som de vidtagit för att säkerställa att det i hamnar och terminaler finns lämpliga och tillräckliga mottagningsanordningar för toalettavfall från passagerarfartyg inom specialområdena. När IMO har fått ett tillräckligt antal underrättelser om sådana åtgärder fastställer IMO ett datum från vilket de strängare utsläppskraven för passagerarfartyg träder i kraft inom specialområdet i fråga. IMO ska informera alla parter till konventionen om datumet minst tolv månader före datumet i fråga. 

I Europeiska unionens lagstiftning finns det bestämmelser om mottagningsanordningar i hamnar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/59/EG av den 27 november 2000 om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Direktivet har ändrats flera gånger efter att det antogs, och i Finland har det genomförts genom bestämmelserna i 9 och 10 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Regel 12a som fogats till bilaga IV till MARPOL 73/78 omfattas således av EU:s behörighet. 

Genom resolutionen görs dessutom nödvändiga tekniska ändringar i formuläret för det internationella föroreningsskyddscertifikatet för avloppsvatten (ISPP-certifikat) i bihanget till bilagan. Bestämmelser om skyldigheten att skaffa certifikatet och om beviljande av och giltighetstiden för certifikatet finns i 5 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

Resolution MEPC.274(69) 

Genom resolution MEPC.274(69) som MEPC-kommittén antog den 22 april 2016 gjordes de ändringar i bilaga IV till MARPOL 73/78 som är nödvändiga för att bestämmelserna för specialområdet i Östersjön ska kunna träda i kraft. 

I ändringarna i regel 1 i bilaga IV preciseras datumen i definitionen av passagerarfartyg. Med ett nytt passagerarfartyg förstås ett passagerarfartyg för vilket byggnadskontraktet tecknats eller, om byggnadskontrakt saknas, som är kölsträckt eller befinner sig på motsvarande byggnadsstadium den 1 juni 2019 eller därefter, eller vilket levereras den 1 juni 2021 eller därefter. 

Till stycke 3 i regel 11 där utsläpp av toalettavfall från passagerarfartyg inom ett specialområde förbjuds fogas en bestämmelse om att IMO har rätt att fastställa det datum då reglerna som gäller för nya passagerarfartyg och existerande passagerarfartyg träder i kraft. Utsläpp av toalettavfall i Östersjön är tillåtet om fartyget har ett fungerande och godkänt reningsverk för toalettavfall som certifierats av administrationen för att uppfylla de operativa krav som anges i regel 9.2.1 i bilaga IV, och avloppsvattnet inte ger upphov till synliga flytande fasta partiklar i eller missfärgar omgivande vatten. I praktiken betyder detta att passagerarfartygens reningssystem för toalettavfall i framtiden ska uppfylla strängare kriterier för typgodkännande, för att kväve och fosfor ska kunna avlägsnas från avfallet på det sätt som överenskommits inom IMO. 

I resolution MEPC.274(69) ändras också formuläret för det internationella föroreningsskyddscertifikatet för avloppsvatten (ISPP-certifikat) så att de anvisningar beaktas som MEPC-kommittén ger i resolution MEPC.227(64) när det gäller normer för avloppsvatten och provning av reningsverk inom specialområdena, dvs. anvisningar för typgodkännande. 

Resolution MEPC.275(69) 

Genom resolution MEPC.275(69), som MEPC-kommittén antog den 22 april 2016, fastställs de datum regel 11.3 (utsläpp av toalettavfall) i bilaga IV till MARPOL 73/78 ska träda i kraft för specialområdet i Östersjön. 

För nya passagerarfartyg träder regeln i kraft den 1 juni 2019 och för existerande passagerarfartyg den 1 juni 2021. För sådana existerande passagerarfartyg på väg direkt från områden utanför Östersjön till S:t Petersburg eller på väg från S:t Petersburg direkt till områden utanför Östersjön träder regeln som gäller specialområden i kraft den 1 juni 2023. 

I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om förhindrande av utsläpp av toalettavfall från fartyg i 5 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt 1 § i kapitlet är utsläpp till vatten av obehandlat eller behandlat toalettavfall från fartyg är förbjudet på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon i enlighet med vad som föreskrivs i bilaga IV till MARPOL 73/78, Helsingforskonventionen, andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland eller Europeiska gemenskapens rättsakter. De ändringar av MARPOL 73/78 som nu föreslås bli godkända kräver ändringar av vissa bestämmelser i 5 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten på det sätt som framförs i avsnitt 2.6.  

1.3  Övergripande reform av bilaga V till MARPOL 73/78

Genom resolution MEPC.201(62) har en övergripande reform av bilaga V till MARPOL 73/78 genomförts. Bilagan innehåller bestämmelser om förhindrande av förorening genom sådant fast avfall från fartyg som avses i konventionen. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om detta i 6 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Med anledning av den övergripande reformen av bilagan är det behövligt att ändra lagen på det sätt som föreslås nedan.  

Regel 1.Definitioner. Den ursprungliga definitionen av fast avfall har ändrats och förtydligats så att flera nya slag av avfall har omfattats av definitionen. Dessa slag av avfall (djurkroppar, lastrester, hushållsavfall, matavfall, aska från förbränningsugn, driftavfall och plast) har också definierats separat. Regeln har också kompletterats med definitioner av ”under gång”, ”fiskeredskap” och ”fasta eller flytande plattformar”. Definitionen av ”närmaste land” och ”specialområde” har inte ändrats, visserligen har man till den senare fogat namnen på de specialområden i bilaga V som ingick i tidigare regel 5 (som gäller utsläpp av fast av fast avfall inom specialområden). I 1 kap. 2 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten ingår de definitioner som är behövliga i den nationella lagstiftningen. I och med reformen av bilaga V till MARPOL 73/78 finns det dock skäl att ändra definitionerna av lastrester i 1 mom. 25 punkten och av fast avfall i 36 punkten på det sätt som anges nedan. 

Regel 2.Tillämpning. Reglerna i bilagan ska i regel tillämpas på alla fartyg. Regel 10 i bilagan innehåller dock vissa begränsningar av tillämpningsområdet som hänför sig till skyltar, avfallshanteringsplaner och förande av avfallsdagbok på fartyget. 

Regel 3.Allmänt förbud mot utsläpp av fast avfall till havet. Utsläpp till havet av allt slags fast avfall är i regel förbjudet. I reglerna 4, 5, 6 och 7 definieras de avfallsslag som får släppas ut i havet på särskilda villkor inom specialområdena och utanför specialområdena. I regeln bestäms dessutom att med undantag av vad som bestäms i regel 7, är utsläpp i havet av matolja och alla slag av plaster, inbegripet syntetiska rep, syntetiska fiskenät, avfallspåsar av plast och aska från avfallsförbränningsugn som härstammar från plastprodukter förbjudet. Enligt 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten är utsläpp till vatten av fast avfall från fartyg förbjudet på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon i enlighet med vad som föreskrivs bl.a. i bilaga V till MARPOL 73/78. 

Regel 4.Utsläpp av fast avfall utanför specialområden. Regeln har skärpts betydligt. Till sådant fast avfall som det är tillåtet att släppa ut i havet utanför specialområden om särskilda villkor uppfylls hör matavfall, lastrester, djurkroppar och rengöringsmedel. 

Utsläpp till havet av matavfall som matats genom kross eller finfördelare är tillåtet på ett avstånd av minst 3 nautiska mil från närmaste land. Sådant finfördelat eller krossat matavfall ska kunna passera genom en sil med hål som är högst 25 mm stora. Om matavfallet inte har behandlats på detta sätt, krävs det att avståndet är minst 12 nautiska mil. 

Utsläpp till havet av lastrester av ämnen i bulk som klassificerats som skadliga för den marina miljön är förbjudet. Sådana lastrester av ämnen i bulk som klassificerats som skadliga ska avlämnas till hamnarnas mottagningsanordningar. 

Lastrester som klassificerats som oskadliga får släppas ut på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land. Klassificeringen med avseende på skadligheten görs i enlighet med de anvisningar för genomförandet av reviderade bilaga V (Guidelines for the Implementation of MARPOL Annex V) som antogs genom resolution MEPC.219(63) 2012. Enligt anvisningarna ska avlastaren göra en klassificering med avseende på skadligheten med hjälp av kriterier som baserar sig på FN:s GHS-system (Globally Harmonized System for Classification and Labelling of Chemicals). Kriterierna omfattar bedömning av toxiciteten för vattenorganismer, CMR-bedömning (carcinogena, mutagena och/eller reproduktionstoxiska ämnen) och STOT-bedömning (specifik organtoxicitet). Även fast bulklast som innehåller eller består av syntetiska polymerer, gummi, plast eller råvarupellets som innehåller plast anses enligt kriterierna vara skadliga för den marina miljön. 

I fråga om kroppar av djur som dött under transporten, såsom nötkreatur och får, ska utsläpp ske så långt som möjligt från närmaste land med beaktande av IMO:s ovannämnda anvisningar för genomförandet av bilaga V. 

För utsläpp i havet av tvättvatten som innehåller rengöringsmedel eller tillsatsämnen och som används vid tvätt av däck och yttre ytor finns inga krav på avstånd, men dessa ämnen får inte innehålla ämnen som är skadliga för den marina miljön med beaktande av ovannämnda anvisningar av IMO. Enligt anvisningarna är de rengöringsmedel och tillsatsämnen som används vid tvätt av fartygets däck och yttre konstruktioner och lastutrymmet inte skadliga för den marina miljön, om de enligt kriterierna i bilaga III till MARPOL 73/78 inte är för den marina miljön skadliga ämnen och inte innehåller beståndsdelar med långvarig hälsopåverkan (CMR). Enligt anvisningarna ska den som producerar rengöringsmedlet eller tillsatsämnet göra en klassificering med avseende på skadligheten. 

Regel 5.Särskilda krav som gäller utsläpp av fast avfall från fasta eller flytande plattformar. Regeln har inte ändrats, dvs. endast matavfall som har matats genom en kross eller finfördelare får släppas ut i havet från fasta eller flytande plattformar som finns på ett avstånd av över 12 nautiska mil från närmaste land samt från alla andra fartyg som finns invid plattformarna eller på ett avstånd av högst 500 meter från dem. Sådant finfördelat eller krossat matavfall ska kunna passera genom en sil med hål som är högst 25 mm stora.  

Regel 6.Utsläpp av fast avfall inom specialområden. Regeln har preciserats och namnen på specialområdena enligt bilaga V och deras geografiska avgränsning har flyttats till regel 2 som innehåller definitioner. 

I den ursprungliga regeln fanns en förteckning över avfallsslag som inte fick släppas ut i havet, och utsläpp av matavfall på ett avstånd av 12 nautiska mil från närmaste land tilläts särskilt. Nu i och med den övergripande reformen av bilaga V kommer allt utsläpp av fast avfall i princip att förbjudas, och det är tillåtet att avvika från förbudet i fråga om matavfall, lastrester, rengöringsämnen och tillsatsämnen på särskilda villkor. 

I och med ändringen ska de fartyg som vill släppa ut matavfall inom specialområden bearbeta sitt matavfall med hjälp av en finfördelare eller kross och släppa ut det genom en sil med hål som är högst 25 mm stora. Utsläpp i havet ska ske på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land. 

Även regleringen av lastrester, rengöringsmedel och tillsatsämnen har klart ändrats. Anvisningarna för lastrester har tidigare baserat sig på IMO:s anvisningar för genomförandet av bilaga V, vilka har karaktären av rekommendationer. I och med ändringen är utsläpp av lastrester som ingår i lastrummets tvättvatten på bulkfartyg i regel förbjudet inom specialområdena. Fartygen ska avlämna lastrummets tvättvatten till mottagningsanordningar i hamn. 

Hamnarnas mottagningskapacitet varierar inom specialområdena, och därför har man till regeln lagt till möjlighet att i särskilda fall och på vissa villkor släppa ut lastrester som innehåller tvättvatten och som klassificerats som oskadligt för miljön i enlighet med IMO:s anvisningar. Fartygets avgångshamn och den följande destinationshamnen ska befinna sig inom ett specialområde som saknar mottagningsanordningar för lastrummets tvättvatten, varvid fartyget under gång får släppa ut tvättvattnet på ett avstånd av minst 12 nautiska mil från närmaste land eller närmaste shelfis (ice shelf). Om fartyget vid tvätt av lastrummet använder rengöringsämnen och tillsatsämnen, ska dessa har klassificerats som oskadliga för den marina miljön i enlighet med IMO:s anvisningar. 

Rengöringsmedel och tillsatsämnen som blandats i tvättvatten och som finns på fartygets däck och yttre ytor får släppas ut i havet när fartyget är i hamn, om rengöringsmedlen och tillsatsämnena inte innehåller skadliga ämnen för den marina miljön med beaktande av IMO:s anvisningar. Till denna del har det alltså inte fogats något krav på avstånd från land eller krav på att fartyget ska vara under gång. 

När fast avfall har blandats med andra ämnen eller när det fasta avfallet har förorenats av andra ämnen vars utsläpp till havet är förbjudet eller där andra krav ska tillämpas, ska de strängare kraven tillämpas. 

Regel 7.Undantag. Den grundläggande utgångspunkten för regeln är densamma som tidigare, dvs. utsläpp av fast avfall är tillåtet om det är nödvändigt för säkerställande av säkerheten hos fartyget eller personer som finns ombord på fartyget eller för att rädda människoliv till sjöss. Regeln har preciserats så att undantaget tillämpas vid skada hos fartyget eller dess utrustning, om det är fråga om oavsiktligt försvinnande av fast avfall, under förutsättning att alla skäliga försiktighetsåtgärder har vidtagits för att förhindra ett sådant försvinnande. Samma krav gäller också försvinnande av fiskeredskap. 

Undantaget gäller i och med reformen av bilaga V även avlägsnande av fiskeredskap från fartyget för att skydda den marina miljön eller av skäl som hänför sig till fartygets eller dess besättnings säkerhet.  

Regeln har dessutom ändrats så att kraven enligt regel 4 och 6 i bilaga V om att fartyg ska vara under gång inte tillämpas på avlägsnande av matavfall, om det är klart att förvaring av detta matavfall ombord på fartyget utgör en omedelbar hälsorisk för människor som är ombord på fartyget. I 6 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten finns det bestämmelser om utsläpp av fast avfall i undantagsfall. Dessa bestämmelser behöver ändras på det sätt som anges nedan så att de motsvarar innehållet i regel 7. 

Regel 8.Mottagningsanordningar. Enligt den ursprungliga regeln åtar sig varje part att säkerställa att det i hamnar och terminaler finns anordningar för mottagande av fast avfall utan att förorsaka fartygen otillbörligt dröjsmål och med beaktande av behoven hos de fartyg som trafikerar hamnen. I samband med ändringen har endast kravet på ”tillräckliga” mottagningsanordningar lagts till. Dessutom har den bestämmelse som ingick i tidigare regel 5 och som gällde skyldigheter i fråga om mottagningsanordningar inom specialområden flyttats till nya regeln 8. Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten ska hamninnehavaren se till att det i hamn finns anordningar som är tillräckliga för att bl.a. av de fartyg som anlöper hamnen ta emot fast avfall och lastrester.  

Regel 9.Tillsynen över operativa krav av hamnstaterna. I regeln har det gjorts en mindre ändring som bemyndigar hamnstatens myndigheter att granska fartyget i en offshore-terminal. Enligt 12 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska Trafiksäkerhetsverket utöva tillsyn över bl.a. användningen av fartyg och skyldigheten att lämna fartygsavfall i hamn. Bestämmelser om tillsynen finns i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten (370/1995). 

Regel 10.Skyltar, avfallshanteringsplaner och avfallsdagbok. I regeln har det gjorts en mindre precisering enligt vilken fartyg som utöver andra konventionsparters hamnar även trafikerar uthamnar ska ha en skylt som avfattats förutom på arbetsspråket för fartygets besättning också på engelska, franska eller spanska. 

Ändringen i fråga om avfallshanteringsplanen gäller skyldighet för fartyg med en bruttodräktighet på minst 100, i stället för 400 som tidigare, att ha en plan. Även fasta eller flytande plattformar ska ha en avfallshanteringsplan. De förfaranden som gäller insamling, förvaring, behandling och avlägsnande av fast avfall samt användning av utrustning ombord ska anges skriftligen i avfallshanteringsplanen. Ett nytt krav är att de förfaranden som gäller minskning av fast avfall ska anges. 

När det gäller förande av avfallsdagbok kommer ett nytt krav, enligt vilket utöver varje tömning i havet och varje genomförd förbränning av avfall även varje tömning i en hamns mottagningsanordning ska antecknas i avfallsdagboken. Den medlem av befälet som ansvar för åtgärden ska bestyrka åtgärden med sin underteckning.  

I fall av ett utsläpp eller oavsiktligt försvinnande som avses i regel 7 ska i fråga om fartyg med en bruttodräktighet på mindre än 400 en anteckning om det göras i fartygets officiella dagbok. Anteckningen ska innehålla positionen och omständigheterna för och orsakerna till utsläppet eller försvinnandet, detaljerade uppgifter om vad som släppts ut eller försvunnit och de skäliga försiktighetsåtgärder som vidtagits för att förhindra eller minimera sådant utsläpp eller oavsiktligt försvinnande. 

När fartyget ligger i utländsk hamn har den behöriga myndigheten hos en part i konventionen rätt att inspektera fartygets avfallsdagbok. Genom ändringen utvidgas rätten till att omfatta också fartygets officiella dagbok. 

Om ett oavsiktligt försvinnande eller avlägsnande av fiskeredskap orsakar betydande fara för den marina miljön eller för navigering ska den stat vars flagg fartyget har rätt att föra underrättas, och när försvinnandet eller avlägsnandet sker på vatten som hör till en kuststats jurisdiktion, ska också kuststaten i fråga underrättas. 

I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om skyltar, avfallshanteringsplan och avfallsdagbok i 6 kap. 3–5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessa bestämmelser behöver ändras så att de motsvarar innehållet i den reviderade regeln 10 på det sätt som anges nedan. 

Till slutet av bilaga V har det fogats ett bihang med ett formulär för avfallsdagboken.  

1.4  Ändringar i bilaga VI till MARPOL 73/78

Resolution MEPC.251(66)  

Genom resolutionen kompletteras definitionerna i bilaga VI, ändras kraven i fråga om kontroll av utsläpp från fartyg, kompletteras reglerna om fartygs energieffektivitet, bestäms när utsläppskontrollområdena för kväveoxider (NECA) träder i kraft och ändras den tekniska koden för kväveoxider från 2008. 

I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om fartygs energieffektivitet i 7 a kap. (998/2014) i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

Kapitel 1 Allmänt 

Regel 2.Definitioner. I ändringarna av regeln bryts LNG-fartyg ut till en egen fartygstyp och därför ändras stycke 26 så att med gastankfartyg enligt den nya definitionen avses fartyg som används för transport av flytande gaser som bulklast, med undantag av LNG-tankfartyg. 

Till regel 2 fogas dessutom de definitioner som förutsätts i det nya kapitlet 4 i bilaga VI till MARPOL 73/78, dvs. definitionerna av LNG-tankfartyg, kryssningsfartyg, sedvanligt framdrivningsmaskineri, icke sedvanligt framdrivningsmaskineri och lastfartyg med isbrytningskapacitet. I regel 2 ingår också en definition av fartyg som överlåts och enligt vilken bestämmelserna om fartygs energieffektivitet tillämpas på ovannämnda fartygstyper. 

Kapitel 2. Besiktningar, certifikat och kontroll 

Regel 5.Besiktningar. I första meningen i stycke 4.2 ersätts ordet ”fartyg” med orden ”ett nytt fartyg”. Denna korrigering har gjorts därför att EEDI-reglerna endast gäller nya fartyg. 

Kapitel 3. Bestämmelser angående kontroll av utsläpp från fartyg 

Regel 13.Kväveoxider (NOx) Stycke 2.2 ändras så att om en väsentlig ombyggnad innebär att en marin dieselmotor ersätts med en icke identisk marin dieselmotor eller ytterligare en dieselmotor installeras, ska de bestämmelser i denna regel som gäller vid den tidpunkt då motorn ersätts eller ytterligare en motor blir installerad tillämpas. Endast i fråga om ersättande motorer bestäms att om den ersättande motorn inte kan uppfylla kraven i stycke 5.1 underpunkt 1 i denna regel (Nivå III), ska den ersättande motorn uppfylla kraven i stycke 4 i denna regel (Nivå II). Samtidigt bör de riktlinjer som organisationen har tagit fram beaktas. 

Stycke 5.1 har ändrats så att utsläppsbestämmelserna i fråga om kväveoxider ingår i stycket i fråga. I stycke 1 bestäms också att bestämmelserna gäller nya fartyg som är byggda den 1 januari 2016 eller senare och framförs inom det nordamerikanska NOx-utsläppskontrollområdet eller Förenta Staternas NOx-utsläppskontrollområde i Karibiska havet. Det nordamerikanska NECA-området, vilket omfattar USA:s och Kanadas havsområden, som sträcker sig 200 nautiska mil ut från kusten, har således trätt i kraft den 1 januari 2016. 

Stycke 5.2 har ändrats så att ikraftträdandet av Nivå III-bestämmelserna om kväveoxider flyttades fram med fem år till den 1 januari 2021 för fritidsbåtar med en längd över 24 m och en bruttodräktighet under 500, när fartyget är särskilt konstruerat, och uteslutande används, för rekreationsändamål. 

Stycke 10 stryks, eftersom de i punkten avsedda granskningarna av situationen i fråga om den tekniska utveckling som krävs för att de krav som gäller nivå III i punkt 5.1 i regeln ska uppfyllas redan tidigare har gjorts av IMO. 

Kapitel 4. Regler om fartygs energieffektivitet 

Regel 19.Tillämpning. En ny underpunkt 2 fogas till stycket. Enligt den ska kapitel 4 inte tillämpas på fartyg som inte har mekanisk framdrivning och plattformar som innehåller flytande produktions-, lagrings- och återvinningsenheter och flytande lagringsenheter samt borrplattformar, oberoende av framdrivningsmaskineri. 

Stycke 3 ändras så att det uppnådda designindexet för energieffektivitet (uppnått EEDI-index) och reglerna 20 och 21 om erfordrat EEDI-index inte ska tillämpas på fartyg med icke sedvanligt framdrivningsmaskineri, med undantag av kryssningsfartyg och LNG-tankfartyg som levererats den 1 september 2019 eller senare. Reglerna 20 och 21 tillämpas inte heller på lastfartyg med isbrytningskapacitet. Det här beror på att fartyg som tar sig fram på egen hand och som har en isbrytningskapacitet på 1,0 m eller mer inte kan byggas så att de uppfyller kraven i bestämmelserna om energieffektivitet i reglerna 20 och 21. 

Regel 20.Uppnått designindex för energieffektivitet (Uppnått EEDI-index). I ändringarna av stycke 1 i denna regel tas hänvisningar till de definitioner av LNG-fartyg och kryssningsfartyg som togs in i regel 2 i kapitel 1 (styckena 2.38 och 2.39) in i detta stycke. 

Regel 21.Erfordrat EEDI-index. I ändringarna av stycke 1 i denna regel tas hänvisningar till de definitioner av LNG-fartyg och kryssningsfartyg som togs in i regel 2 i kapitel 1 (styckena 2.38 och 2.39) in i detta stycke. 

Till tabell 1 i stycke 2 fogas nya rader för ro-ro-lastfartyg (fordonstransportfartyg), LNG-tankfartyg, kryssningsfartyg med icke sedvanligt framdrivningsmaskineri, ro-ro-lastfartyg och ro-ro-passagerarfartyg samt uppgift om när EEDI-indexets korrigeringskoefficienter för respektive fas träder i kraft. 

Till tabell 2 i stycke 3 fogas nya rader för ro-ro-lastfartyg (fordonstransportfartyg), LNG-tankfartyg, kryssningsfartyg med icke sedvanligt framdrivningsmaskineri, ro-ro-lastfartyg och ro-ro-passagerarfartyg, genom vilka parametrarna a, b och c för beräkning av baslinjen fastställs för fartygstyperna i fråga. 

Bihang I.Formulär för internationellt luftskyddscertifikat (IAPP-certifikat) (Regel 8). Till fotnoten i supplementet till internationella luftskyddscertifikatet (IAPP-certifikat) fogas en hänvisning till regel 13.5.2.3. 

Ändringar i den tekniska koden för kväveoxider från 2008 

I den tekniska koden för kväveoxider från 2008 har det gjorts ändringar som möjliggör godkännande av dieselmotorer som använder kombinerade bränslen (t.ex. LNG och brännolja) i enlighet med koden. 

Resolution MEPC.258(67) 

Genom resolutionen ändras i bilaga VI till MARPOL 73/78 reglerna 2 och 13 samt bihanget som innehåller formuläret för internationellt luftskyddscertifikat. 

Regel 2.Definitioner. Ändringarna i regel 2 gäller definitionerna av brännolja och marin dieselmotor. Användning av gas som bränsle har lagts till i definitionen av brännolja i stycke 9. I tekniskt avseende är gas inte brännolja, men IMO har gått in för en sådan juridisk lösning för att dieselmotorer som använder gas som bränsle på ett så enkelt sätt som möjligt ska komma att omfattas av den tekniska koden för kväveoxider från 2008. 

I definitionen av marin dieselmotor i stycke 14 har dieselmotorer som endast använder gas som bränsle lagts till. Avsikten med ändringarna är att dieselmotorer som endast använder gas ska komma att omfattas av den tekniska koden för kväveoxider (NOx Technical Code). Ändringen i definitionen gäller gasdrivna motorer som installerats i ett fartyg som byggts den 1 mars 2016 eller senare. 

Regel 13.Kväveoxider (NOx). Ändringarna i stycke 7.3 i regel 13 förtydligar det som ska anges i bilagan till IAPP-certifikatet i enlighet med de tekniska lösningarna i fråga om de retroaktiva utsläppsföreskrifter som gäller dieselmotorer som installerats i fartyg den 1 januari 1990 eller senare, men före den 1 januari 2000. 

Bihang I.Formulär för internationellt luftskyddscertifikat (IAPP-certifikat) (Regel 8). Bilagan som gäller förlagan till IAPP-certifikatet har ändrats i syfte att förtydliga anteckningarna enligt de bestämmelser om NOx-utsläpp som ska tillämpas på dieselmotorer och anteckningarna om godkännande av fartygens avfallsförbränningsanläggningar. 

1.5  Polarkoden och ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 och i SOLAS-konventionen

Resolutionerna MSC.385(94) och MEPC.264(68) 

Genom resolution MSC.385(94) har delarna I-A och I-B om säkerhetsbestämmelserna i koden för fartyg som trafikerar polara farvatten (Arktis och Antarktis) samt kodens inledning, till den del den gäller fartygssäkerhet, antagits. I den nationella lagstiftningen finns det allmänna bestämmelser om fartygssäkerhet i fartygssäkerhetslagen. 

Genom resolution MEPC.264(68) har polarkodens delar II-A och II-B, som innehåller åtgärder för förhindrande av förorening från fartyg samt kodens inledning till den del den gäller miljö antagits. I den nationella lagstiftningen finns allmänna bestämmelser om förhindrande av havsförorening i miljöskyddslagen för sjöfarten och i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten som utfärdats med stöd av den lagen. 

Polarkoden träder i kraft internationellt den 1 januari 2017. Polarkoden tillämpas på alla fartyg som omfattas av bestämmelserna i kapitel I i SOLAS-konventionen och som trafikerar polara farvatten. Bestämmelserna i polarkoden ska tillämpas på existerande fartyg senast den 1 januari 2018. 

De av polarkodens delar som gäller säkerhet och miljö är tätt förknippade med varandra, varför polarkoden nedan granskas som en helhet, trots att bestämmelserna som hör till området för lagstiftningen endast omfattar ändringarna i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78, genom vilka vissa miljöbestämmelser i polarkoden görs tvingande. 

Polarkoden består av en inledning samt delarna I och II. Inledningen innehåller förpliktande bestämmelser som tillämpas i de båda delarna. Del I har ytterligare delats in i del I-A, som innehåller förpliktande bestämmelser om fartygssäkerhet, och del I-B, som innehåller rekommendationer om tillämpning av säkerhetsdelen. Del II har ytterligare delats in i del II-A, som innehåller förpliktande bestämmelser om förhindrande av förorening, och del II-B, som innehåller rekommendationer om förhindrande av förorening. 

I koden ingår också figur 1, som visar den geografiska definitionen av det område kring Antarktis som omfattas av polarkoden, och figur 2, som visar den geografiska definitionen av det arktiska polarområdet. 

Del I-A i polarkoden innehåller bl.a. definitioner som gäller delen i fråga och bestämmelser om inspektion, beviljande av polarfartygscertifikat, driftshandboken för polara farvatten (Polar Water Operational Manual, PWOM), fartygets konstruktioner, stabilitet och läckstabilitet, vatten- och vädertäthet, maskineri, brandsäkerhet, räddningsutrustning, navigeringsutrustning, radioanläggningar, ruttplanering och besättningens utbildning. 

I del I-B i polarkoden ges vägledning om tillämpningen av bestämmelserna i del I-A. 

I del II-A i polarkoden innehåller miljörelaterade bestämmelser i fråga om bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 för fartyg som trafikerar polara farvatten. 

I del II-B i polarkoden ges vägledning om tillämpningen av bestämmelserna i del II-A. 

Bihang 1 till polarkoden innehåller ett formulär för polarfartygscertifikatet och bihang 2 en modell för driftshandboken för polara farvatten. 

De säkerhetsrelaterade bestämmelserna i del I-A i polarkoden innehåller bestämmelser om bemanning och utbildning. Bestämmelser om sjöfolks utbildning, behörighet och andra förutsättningar för att vara verksam i yrket finns i 1978 års internationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (FördrS 22/1984, nedan STCW-konventionen). Med anledning av polarkoden är det behövligt att ändra STCW-konventionen och STCW-koden i anknytning till den. IMO:s sjösäkerhetskommittéfastställde i november 2016 ändringarna i STCW-konventionen och STCW-koden genom resolutionerna MSC.416(97) och MSC.417(97) där utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten görs tvingande. Ändringarna i konventionen träder i kraft internationellt den 1 juli 2018. Utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten sätts i kraft genom nationell lagstiftning efter det att de godkänts som en del av STCW-konventionen och STCW-koden. I finsk lagstiftning finns allmänna bestämmelser om fartygspersonal och fartygspersonalens behörighet i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009, nedan lagen om fartygspersonal) och i statsrådets förordning om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet (166/2013, nedan bemanningsförordningen), som utfärdats med stöd av den lagen. Utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten kommer efter att de godkänts att till behövliga delar tas in i bemanningsförordningen. 

I inledningen till polarkoden ingår definitioner som används i de båda delarna i polarkoden och där räknas de riskfaktorer upp som gäller polara farvatten och på basis av vilka vissa bestämmelser för fartyg som trafikerar dess farvatten har föreskrivits. 

Inledning 

1 Mål 

Polarkoden har som målsättning att förbättra säkerheten för fartyg som trafikerar polara farvatten och minska deras negativa miljökonsekvenser med beaktande av sådana risker som är förknippade med sjöfart i polara farvatten och som inte har beaktats i tillräcklig grad i andra IMO-regelverk. Sjöfarten i Arktis och Antarktis är förknippad med många risker, bl.a. för att kartläggningen av dessa havsområden är bristfällig och klimatet hårt (bl.a. låga temperaturer och isförhållanden). Vidare medför kommunikations- och navigationssystemens funktion utmaningar och fartygens besättningar har ofta ringa erfarenhet av sjöfart i polara farvatten o.s.v. Havsmiljön i polara farvatten är särskilt känslig för utsläpp av skadliga ämnen, och i dessa områden tar det längre tid för havsmiljön att återhämta sig t.ex. efter en oljeolycka än det tar i andra havsområden. Räddnings- och oljebekämpningsinsatserna är också krävande på grund av de långa avstånden. 

2 Definitioner 

De termer som används i polarkoden definieras i detta stycke. När det gäller definitionerna används också de definitioner som ingår i SOLAS-konventionen och MARPOL 73/78. 

I definitionerna har fartyg som trafikerar polara farvatten delats in i de tre kategorierna A, B och C. Med fartyg av den högsta kategorin, dvs. kategori A, avses ett fartyg som utformats för drift i polara farvatten i åtminstone medeltjock förstaårsis, som kan omfatta inneslutningar av gammal is. Med fartyg av kategori B avses ett fartyg som inte ingår i kategori A och som utformats för drift i polara farvatten i åtminstone tunn förstaårsis, vilken kan omfatta inneslutningar av gammal is. Med fartyg av kategori C avses ett fartyg som utformats för drift i öppet vatten eller isförhållanden som är mindre stränga än de som ingår i kategori A och B. Vilken kategori ett fartyg hör till baserar sig på de regler som ingår i de olika kapitlen i delarna I-A och II-A. Med tanke på fartygets egenskaper när det gäller drift i is kan indelningen av fartyg i tre kategorier tolkas så att fartyg av kategori A är fartyg som klarar av att ta sig fram på egen hand under de isförhållanden som avses i definitionen, medan fartyg som hör till kategorierna B och C behöver isbrytarassistans för att ta sig fram under de isförhållanden som avses i definitionerna. I polarkoden definieras dock inte kraven i fråga om förmåga att gå i is eller minimimaskinstyrkan hos fartyg av olika kategorier. 

I stycke två finns definitioner som gäller isförhållanden i havsområdena. Här definieras förstaårsis, isfria vatten, is som bildats på land, medeltjock is, gammal is, öppet vatten, havsis och tunn förstaårsis. Definitionerna i fråga följer de definitioner som används i fråga om isförhållanden i havsområden i Meteorologiska världsorganisationens (WMO) publikation Merijään terminologia. 

I stycke 2 definieras också MARPOL 73/78, SOLAS-konventionen och STCW-konventionen. 

3 Farokällor 

Polarkoden beaktar faror som kan leda till förhöjda risknivåer på grund av ökad sannolikhet för förekomst av faror, allvarliga konsekvenser, eller båda. I punkt 3.1 anges följande tio riskfaktorer: 1) is, eftersom den kan innebära en belastning på fartygets skrovstruktur och framdrivningsmaskineri, 2) förekomst av nedisning på fartygets däckkonstruktioner, vilket bl.a. kan leda till att fartygets tyngdpunkt flyttas högre upp och på så sätt minskar fartygets stabilitet 3) låga temperaturer, vilket kan påverka människans prestationer och materialens hållbarhet, 4) långa perioder av mörker och ljus, vilket bl.a. kan påverka människans prestationer, 5) höga breddgrader, vilket kan påverka bl.a. navigations- och kommunikationssystemens funktion, 6) avlägset belägna områden och brist på exakta och fullständiga sjökartläggningsuppgifter samt begränsad tillgång till säkerhetsanordningar för sjöfarten och sjömärken med ökad risk för grundstötning förvärrad av stora avstånd, 7) eventuell brist på erfarenhet bland besättningen av drift i polara förhållanden med risk för mänskliga misstag, 8) eventuell brist på lämplig räddningsutrustning, med risk för nedsatt effektivitet av begränsningsåtgärder, 9) snabbt varierande och hårda väderförhållanden, med risk för farliga situationer, 10) miljön i fråga om känslighet för skadliga ämnen, eftersom havsmiljön i polarområdena t.ex. efter en oljeolycka återhämtar sig långsammare än vad den gör i andra havsområden. 

I punkt 3.2 konstateras det att risknivån i polara farvatten kan variera bl.a. beroende på det geografiska läget, årstiden och därigenom även dagsljuset och istäcket. Således kan de begränsningsåtgärder som hänför sig till ovannämnda faror variera inom de polara farvattnen och de kan vara olika i vattnen i Arktis och Antarktis. 

DEL I-A Säkerhetsåtgärder 

Kapitel 1 – Allmänt 

1.1 Delens struktur 

Polarkoden har utarbetats i enlighet med IMO:s målbaserade princip så att varje kapitel i denna del innehåller kapitlets övergripande målsättning, funktionella krav för att uppnå målsättningen och regler. Ett fartyg anses uppfylla de funktionella kraven enligt denna del när fartygets utformning och arrangemang uppfyller alla regler i anslutning till de funktionella kraven, eller en eller flera delar eller hela fartygets utformning och arrangemang har granskats och godkänts i enlighet med SOLAS-konventionen, och fartygets utformning och arrangemang till återstående delar uppfyller kraven i de relevanta reglerna.  

1.2 Definitioner 

Utöver de definitioner som ingår i de relevanta kapitlen i SOLAS-konventionen och i inledningen till denna kod, innehåller del I-A följande definitioner: öppet vatten med glaciäris, eskort, eskortinsats, beboelig miljö, isbrytare, isklass, maximal förväntad räddningstid, maskininstallationer, genomsnittlig daglig lägsta temperatur, polarklass, polar driftstemperatur, fartyg avsett för drift i låga lufttemperaturer, tankfartyg och övre isvattenlinje.  

1.3 Certifikat och besiktning 

Varje fartyg som denna kod tillämpas på ska medföra ett giltigt polarfartygscertifikat. Med undantag av vad som bestäms i punkt 1.3.3 ska polarfartygscertifikatet utfärdas efter en första eller förnyad besiktning för fartyg som uppfyller de relevanta kraven i denna kod. Om resultatet av utvärderingen enligt punkt 1.5 i fråga om ett fartyg av kategori C är att ingen ytterligare utrustning eller inga ytterligare strukturella modifikationer krävs för att fartyget ska uppfylla polarkoden, kan polarfartygscertifikatet utfärdas utifrån dokumenterad verifikation av att fartyget uppfyller alla relevanta krav i polarkoden. I sådana fall bör en besiktning utföras ombord vid den följande planerade besiktningen för att certifikatet fortsättningsvis ska vara giltigt. Polarfartygscertifikatet får utfärdas antingen av administrationen eller av en person eller organisation som den erkänner i enlighet med regel XI-1/1 i SOLAS-konventionen. Administrationen tar fullt ansvar för certifikatet i alla situationer. En modell för polarfartygscertifikatet finns i bihang 1 till denna kod. Polarfartygscertifikatets giltighetstid, besiktningsdatum och påteckningar ska harmoniseras med de relevanta SOLAS-certifikaten i enlighet med bestämmelserna i regel I/14 i SOLAS-konventionen. Certifikaten ska omfatta ett supplement som anger den utrustning som koden kräver. I tillämpliga fall ska certifikatet ange en metodologi för utvärderingen av driftskapacitet och begränsningar i is i enlighet med administrationens krav, med beaktande av de riktlinjer som tagits fram av organisationen. 

Bestämmelser om sjösäkerhetsbesiktning av fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen finns i den nationella lagstiftningen i 46 § i fartygssäkerhetslagen. Enligt den paragrafen ska ett fartyg som omfattas av SOLAS-konventionen genomgå första besiktning så som bestäms i SOLAS-konventionen innan det sätts i trafik som finskt fartyg. För genomförande av SOLAS-konventionen meddelar Trafiksäkerhetsverket närmare tekniska föreskrifter om utförande av första besiktning och övriga besiktningar enligt SOLAS-konventionen i enlighet med IMO:s anvisningar. 

Enligt 57 § i fartygssäkerhetslagen beviljar Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap certifikat och säkerhetscertifikat på basis av besiktningarna. Trafiksäkerhetsverket har i 36 § i fartygssäkerhetslagen getts möjlighet att bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att utföra en besiktning partiellt eller helt. För genomförande av bl.a. SOLAS-konventionen och MARPOL 73/78 och andra internationella förpliktelser meddelar Trafiksäkerhetsverket med stöd av 57 § 2 mom. i fartygssäkerhetslagen närmare föreskrifter om de besiktningshandlingar samt certifikat och säkerhetscertifikat som utfärdas på basis av besiktningarna samt om hur länge de är giltiga och hur deras giltighet kan förlängas. Bestämmelserna om certifikat och besiktning i SOLAS-konventionen har i Finland satts i kraft med stöd av fartygssäkerhetslagen. Polarkodens bestämmelser, som nu sätts i kraft, omfattar tekniska tillägg till redan gällande förpliktelser i SOLAS-konventionen. Således innehåller denna kod inga bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och kan sättas i kraft genom statsrådets förordning och genom ändring av Trafiksäkerhetsverkets föreskrift om besiktning av fartyg. 

1.4 Prestandanormer 

Om inte något annat uttryckligen anges, ska fartygssystem och fartygsutrustning som tas upp i denna kod åtminstone uppfylla samma prestandanormer som anges i SOLAS-konventionen. 

För fartyg som används i låga lufttemperaturer ska det fastställas en polar driftstemperatur (PST) som åtminstone ska vara 10 ͦC under lägsta dygnsmedeltemperatur (MDLT) i det planerade området och den planerade årstiden för drift i polara farvatten. System och utrustning som krävs enligt denna kod ska vara fullt funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen. 

För fartyg som används i låga lufttemperaturer ska överlevnadssystem och överlevnadsutrustning vara fullt funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen under den maximala förväntade räddningstiden.  

1.5 Operativ utvärdering 

För att etablera förfaranden eller driftsmässiga begränsningar ska fartyget och dess utrustning utvärderas med beaktande av den förväntade utsträckningen av drifts- och miljöförhållandena, såsom drift i låga temperaturer, drift i is, drift på höga breddgrader, möjlighet för att fartyget överges på is eller i land, faror enligt punkt 3 i inledningen i tillämpliga fall och eventuella ytterligare faror. Utvärderingen utförs i allmänhet när fartyget befinner sig på byggnadsstadiet, och utvärderingen kan utföras t.ex. av ett klassificeringssällskap, ett varv eller en konsult. Utvärderingen av verksamheten beskrivs mer ingående i polarkodens kapitel 2, där det anges vilka uppgifter som ska ingå i driftshandboken. 

Kapitel 2 – Driftshandbok för polara farvatten (Polar Water Operational Manual, PWOM) 

Enligt punkt 2.1 har kapitel 2 som mål att ge ägaren, operatören, befälhavaren och besättningen tillräckligt med information om fartygets driftsegenskaper och begränsningar för att stödja deras beslutsfattande. 

I punkt 2.2 anges funktionella krav för handboken, som ska innehålla en utvärdering av fartygsspecifika driftsegenskaper och begränsningar samt en hänvisning till specifika förfaranden som ska iakttas i normal drift, för att undvika att stöta på förhållanden som går utöver fartygets egenskaper. Driftshandboken ska också hänvisa till specifika förfaranden som ska iakttas i händelse av incidenter i polara farvatten och den ska innehålla eller hänvisa till specifika förfaranden som ska iakttas i den händelse att fartyget stöter på förhållanden som går utöver fartygets specifika egenskaper och begränsningar. Handboken ska innehålla eller hänvisa till förfaranden som ska iakttas när isbrytarassistans används, i tillämpliga fall. 

Punkt 2.3 innehåller regler i syfte att uppfylla de ovan avsedda funktionella kraven. Driftshandboken ska medföras ombord på fartyget.  

För att de funktionella kraven i punkt 2.2.3 ska uppfyllas ska driftshandboken innehålla följande riskbaserade förfaranden: Rutten ska planeras så att is och/eller temperaturer som överskrider fartygets konstruktionsmässiga egenskaper och begränsningar undviks. Det ska finnas arrangemang för mottagande av prognoser om miljömässiga förhållanden. Det ska finnas medel för att åtgärda eventuella begränsningar av tillgänglig hydrografisk, meteorologisk och navigationsrelaterad information. Fartyget ska ha förfaranden för att använda utrustning som krävs enligt andra kapitel i denna kod. Fartyget ska ha förfaranden för att genomföra särskilda åtgärder för att bevara funktionsdugligheten för utrustning och system under låga temperaturer, nedisning av skrovet ovanför vattenlinjen och förekomst av havsis. 

Driftshandboken ska också innehålla följande riskbaserade förfaranden. Fartyget ska ha förfaranden för att kontakta leverantörer av räddningstjänster för bärgning, efterspaning, räddning och oljebekämpning samt förfaranden för upprätthållande av överlevnadsutrustning och fartygsintegritet om fartyget fastnar i isen en längre tid. 

Handboken ska dessutom innehålla riskbaserade förfaranden som ska iakttas vid åtgärder som vidtas när fartyget påträffar is och/eller temperaturer som överskrider fartygets konstruktionsmässiga egenskaper eller begränsningar. 

Driftshandboken ska också innehålla riskbaserade förfaranden för övervakning och upprätthållande av säkerheten under drift i is, i tillämpliga fall, inbegripet krav för eskortinsatser och isbrytarassistans. Olika driftsbegränsningar kan gälla beroende på om fartyget tar sig fram på egen hand eller med isbrytareskort. När så är lämpligt ska driftshandboken specificera båda alternativen. 

Kapitel 3 – Fartygskonstruktion 

Enligt punkt 3.1 har kapitel 3 som mål att sörja för att konstruktionens material och dimensioner bevarar sin konstruktionsintegritet lokalt och avseende hela fartyget med beaktande av den miljömässiga belastningen och miljöförhållandena. 

Punkt 3.2 innehåller följande funktionella krav: i fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer finns krav gällande de material som används och i fråga om isförstärkta fartyg krävs det att fartygskonstruktionen är planerad för att både lokalt och avseende hela fartyget motstå strukturell belastning som kan förväntas under de förutsedda isförhållandena. 

Punkt 3.3 innehåller regler om fartygs konstruktioner. Materialen i utsatta konstruktioner i fartyg ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas. 

Reglerna som gäller uppfyllande av de funktionella kraven varierar beroende på vilken kategori fartyget hör till. Dimensionerna för fartyg av kategori A ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s, International Association of Classification Societies, polarklass 1–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. Även dimensionerna för fartyg av kategori B ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 7–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. Dimensionerna för isförstärkta fartyg av kategori C ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska acceptabla standarder som är lämpliga för de istyper och iskoncentrationer som påträffas i driftsområdet beaktas. Dimensioneringen i fråga om isförstärkta fartyg av kategori C kan göras t.ex. i enlighet med de finsk-svenska isklassreglerna, varvid fartyget kan trafikera polara farvatten under de isförhållanden som motsvarar fartygets isklass. Ett fartyg av kategori C behöver inte vara isförstärkt om administrationen anser att fartygets konstruktion är lämplig för den planerade trafiken. 

Kapitel 4 – Indelning och stabilitet 

Enligt punkt 4.1 är målet för kapitel 4 att säkerställa tillräcklig indelning och stabilitet både i oskadda och skadade förhållanden. 

Punkt 4.2 innehåller funktionella krav på fartygets stabilitet. Till exempel fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare ska ha tillräcklig reststabilitet för att tåla isrelaterade skador. 

Punkt 4.3 innehåller särskilda regler för stabiliteten i intakt tillstånd och i skadat tillstånd. 

Punkten innehåller också närmare bestämmelser om omständigheter som ska beaktas i stabilitetsberäkningarna. Fartyget ska också ha beredskap för att minimera ackumuleringen av is. 

Kapitlet innehåller också bestämmelser om förmåga hos fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare att motstå vattenintag som uppstår vid skrovpenetrering till följd av sammanstötning med is.  

Kapitel 5 – Vatten- och vädertäthet 

Enligt punkt 5.1 är målet för kapitel 5 att fastställa åtgärder för att upprätthålla vatten- och vädertäthet. 

Alla förslutningsanordningar och dörrar som är relevanta för fartygets vatten- och vädertäthet ska vara funktionsdugliga. 

Punkten innehåller regler om fartygens vatten- och vädertäthet. Fartyg ska ha medel för att avlägsna och förhindra ackumulation av is och snö runt luckor och dörrar. Därutöver ska fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ha beredskap för frysning eller för stor viskositet för hydraulvätskor, om luckor och dörrar är hydrauliskt drivna. Vatten- och vädertäta dörrar, luckor och förslutningsanordningar som inte är belägna inom en beboelig miljö och som måste kunna nås medan fartyget är till sjöss ska utformas så att de kan användas av personal som har tung vinterklädsel på sig, inbegripet handskar. 

Kapitel 6 – Maskininstallationer 

Enligt punkt 6.1 är målet för kapitel 6 att säkerställa att maskininstallationer har den funktionalitet som krävs för säker drift av fartyg. 

I fråga om maskininstallationernas funktionsduglighet ska miljöförhållandena beaktas, såsom nedisning och/eller snöanhopning, intag av is från havsvatten, frysning och ökad viskositet för vätskor, temperaturer vid intag av havsvatten och insugning av snö. När det gäller fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska dessutom i fråga om maskininstallationernas funktionsduglighet miljöförhållanden såsom kall och tät intagsluft, förlust av funktionsduglighet för batteri eller annan anordning för lagrad energi beaktas. Dessutom ska de material som används i fartyg som är avsedda för låga temperaturer vara lämpliga för användning vid polara driftstemperaturer. I fråga om fartyg som isförstärkts i enlighet med kapitel 3 ska maskininstallationerna dessutom vara funktionsdugliga under de förutsedda miljöförhållandena, med beaktande av den belastning som följer av samverkan med is. 

Punkt 6.3 innehåller regler om fartygs maskininstallationer. Maskininstallationer och anknytande utrustning ska, med beaktande av de förutsedda miljöförhållandena, vara skyddade mot nedisning och/eller snöanhopning, isintag från havsvatten, frysning av och ökad viskositet för vätskor, temperaturen vid intag av havsvatten och insugning av snö. Dessutom ska arbetsvätskor hållas inom viskositetsgränser som säkerställer maskineriets funktionsduglighet och tillförseln av havsvatten för maskineriets system ska vara utformad så att isintag förhindras, eller annars ordnas så att funktionsdugligheten säkerställs. 

Punkten innehåller dessutom närmare bestämmelser för fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer. Utsatta maskin- och elinstallationer ska vara funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen. Det ska också säkerställas att förbränningsluften för förbränningsmotorer som driver nödvändiga maskinsystem hålls på en temperatur som motsvarar de kriterier som motortillverkaren gett. Material i utsatt maskineri och utsatta fundament ska dessutom godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas. 

Punkten innehåller dessutom bestämmelser för fartyg av olika kategori när det gäller förstärkning av maskineriets förmåga att motstå isbelastning. Dimensionerna av propellerblad, drivlina, styranordning och andra tillbehör i fartyg av kategori A, B och C ska godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I fråga om kategori A ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 1–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. I fråga om fartyg av kategori B ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 6 och 7) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. I fråga om isförstärkta fartyg av kategori C ska acceptabla standarder som är lämpliga för de istyper och iskoncentrationer som påträffas i driftsområdet beaktas. Dimensioneringen av drivlina i fartyg av kategori C kan göras t.ex. i enlighet med de finsk-svenska isklassreglerna, varvid fartyget kan trafikera polara farvatten under de isförhållanden som motsvarar fartygets isklass. 

Kapitel 7 – Brandsäkerhet och brandskydd 

Enligt punkt 7.1 har kapitel 7 som mål att säkerställa att brandsäkerhetssystemen och brandsäkerhetsredskapen är effektiva och funktionsdugliga, och att utrymningsvägarna förblir tillgängliga så att personerna ombord säkert och snabbt kan ta sig till embarkeringsdäcket för livbåtar och räddningsflottar i de förväntade miljöförhållandena. 

Kapitlet innehåller bestämmelser enligt vilka brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap, om de installerats i utsatta positioner, ska vara skyddade mot nedisning och snöanhopning. Lokal utrustning och maskineriets styranordningar ska skyddas mot frysning, snöanhopning och nedisning och de ska kunna användas vid alla tidpunkter. Brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap ska vara utformade med beaktande av att personer ombord ofta behöver ha på sig tjocka och otympliga vinterkläder. Det ska finnas medel för att avlägsna och förhindra is- och snöanhopningar vid ingångar. Dessutom ska släckmedlen vara lämpliga för den avsedda verksamheten. 

När det gäller fartyg som är avsedda för drift i låg lufttemperatur ska dessutom alla komponenter i brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap vara utformade så att de är tillgängliga och effektiva vid den polara drifttemperaturen och de material som används i utsatta brandsäkerhetssystem ska vara lämpliga för användning vid den polara driftstemperaturen. 

Punkt 7.3 innehåller regler om brandsäkerhet och brandskydd för fartyg. Avstängningsventiler och tryck/vakuumventiler på utsatta ställen ska skyddas mot nedisning och vara tillgängliga vid alla tidpunkter och all tvåvägs bärbara radioutrustning ska kunna användas vid den polara driftstemperaturen. 

Brandpumpar, inbegripet nödbrandpumpar och pumpar för vattendimma och vattenspray och sprinkleranordningar ska vara placerade i utrymmen där temperaturen hålls ovanför fryspunkten. Huvudbrandledningen ska arrangeras så att utsatta delar kan isoleras och de ska finnas medel för dränering av de isolerade delarna. Brandslangar och munstycken behöver inte vara tillkopplade till huvudbrandledningen hela tiden, och får förvaras i skyddade lägen nära brandposterna. Brandmansutrustningen ska förvaras på varma ställen ombord på fartyget och i situationer där fasta vattenbaserade brandsläckningssystem finns i ett utrymme som är separat från huvudbrandpumparna och använder sina egna havsintag, ska också dessa intag kunna skyddas mot isbildning. 

För fartyg som är avsedda för drift i låg lufttemperatur gäller dessutom att bärbara och delvis bärbara brandsläckare så långt det är praktiskt möjligt ska vara placerade på ställen som är skyddade från temperaturer under fryspunkten. Ställen som är utsatta för temperaturer under fryspunkten ska förses med brandsläckare som är funktionsdugliga i den polara driftstemperaturen och material i utsatta brandsäkerhetssystem ska godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas.  

Kapitel 8 – Livräddningsutrustning och livräddningsarrangemang 

Enligt punkt 8.1 har kapitel 8 som mål att införa bestämmelser om säker utrymning, evakuering och överlevnad. 

Enligt punkt 8.2.1.1 ska utsatta utrymningsvägarna förbli tillgängliga och säkra med hänsyn till möjligheten för nedisning av konstruktioner och snöanhopning. Räddningsfarkoster och arrangemangen för samling och embarkering ska säkerställa att fartyget kan överges på ett säkert sätt, med hänsyn till möjligheten för eventuella ogynnsamma miljöförhållanden i en nödsituation. 

Alla livräddningsredskap och tillhörande utrustning ska ge säker evakuering och vara funktionsdugliga under de eventuella ogynnsamma miljöförhållandena under loppet av den maximala förväntade räddningstiden. 

Det ska finnas lämpligt termiskt skydd för alla personer ombord. Så långt det är möjligt ska hänsyn tas till den planerade resan, de förväntade väderförhållandena (kyla och vind) och risken för att hamna i polart vatten. I fråga om livräddningsredskap och tillhörande utrustning ska hänsyn tas till eventuell drift under långa perioder av mörker. Detta ska beaktas redan när resan planeras. Med beaktande av förekomsten av de faror som fastställs i kapitel 1 ska det ges resurser för att stödja överlevnad också efter att fartyget övergetts, vare sig detta sker i vatten, på is eller i land, för den maximala förväntade räddningstiden. Dessa resurser omfattar: en beboelig miljö, skydd av personer från effekterna av kyla, vind och sol, utrymme för att inhysa personer som är försedda med termiskt skydd lämpligt för omgivningen, medel för att sörja för livsuppehället, trygga punkter för ingång och utgång och medel för kommunikation med räddningsmanskap. 

Punkt 8.3 innehåller regler om livräddningsutrustning och livräddningsarrangemang för fartyg. För fartyg som är utsatta för nedisning ska det finnas medel för att avlägsna och förhindra is- och snöanhopningar vid utrymningsvägar, på mönstringsstationer, i embarkeringsområden, i räddningsfarkoster, på deras sjösättningsanordningar och i ingångar till räddningsfarkoster. Dessutom ska utrymningsvägarna i fråga om fartyg som byggts den 1 januari 2017 eller senare vara ordnade så att personer som har på sig lämplig polar klädsel utan hinder kan passera. I fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska det dessutom utvärderas att embarkeringsarrangemangen är tillräckliga med hänsyn till konsekvenserna av att personer har på sig polar klädsel. 

Fartyg ska ha medel för att säkerställa en säker evakuering av personer, inbegripet säker utplacering av överlevnadsutrustning, under drift i isbelagda farvatten eller direkt på isen, i tillämpliga fall. När reglerna i detta kapitel uppfylls genom att foga anordningar som kräver en kraftkälla, ska denna källa kunna drivas självständigt i förhållande till fartygets huvudkraftkälla. 

Passagerarfartyg ska ha en räddningsdräkt eller termiskt skydd av lämplig storlek för varje person ombord, och där räddningsdräkter krävs ska de vara av isolerad typ. 

På fartyg som är avsedda för drift under långa mörkerperioder ska livbåtarna ha strålkastarljus som är lämpade för kontinuerligt bruk för att underlätta identifiering av is. 

Alla livbåtar ska vara av antingen delvis överbyggd eller helt överbyggd typ. Med beaktande av den utvärdering av faror som avses i kapitel 1, ska det finnas lämplig överlevnadsutrustning som beaktar både individuella och gemensamma behov. Dessa omfattar livräddningsanordningar och gruppöverlevnadsutrustning som ger effektivt skydd mot kyla från direkt vind för alla personer ombord, personlig överlevnadsutrustning i kombination med livräddningsanordningar eller gruppöverlevnadsutrustning som ger tillräcklig termisk isolation för att upprätthålla en persons kroppstemperatur, och personlig överlevnadsutrustning som ger tillräckligt skydd för att förhindra förfrysning av extremiteter. När det är nödvändigt ska fartyget ha personlig överlevnadsutrustning och gruppöverlevnadsutrustning för 110 procent av personerna ombord, och den ska stuvas in på lättillgängliga ställen, så nära mönstrings- eller embarkeringsstationerna som möjligt. Behållarna för gruppöverlevnadsutrustningen ska vara utformade så att de är lätta att flytta över isen och de ska kunna flyta. När utvärderingen fastställer ett behov av att använda personlig överlevnadsutrustning och gruppöverlevnadsutrustning ska medel fastställas för att säkerställa att denna utrustning är tillgänglig också efter att fartyget överges. När det utöver personer finns överlevnadsutrustning i räddningsfarkosterna, ska räddningsfarkosterna och sjösättningsarrangemangen ha tillräcklig kapacitet för att ha plats för den extra utrustningen. Passagerarna ska instrueras i användningen av den personliga överlevnadsutrustningen och hur de ska handla i en nödsituation och besättningen ska ges utbildning i användningen av den personliga överlevnadsutrustningen och gruppöverlevnadsutrustningen. 

Det ska finnas tillräckligt med nödproviant för den maximala förväntade räddningstiden.  

Kapitel 9 – Navigationssäkerhet 

Enligt punkt 9.1 har kapitel 9 som mål att införa bestämmelser om navigationssäkerhet. 

Enligt punkt 9.2 ska fartyg kunna ta emot uppdaterad nautisk information om t.ex. isförhållandena för säker navigering. Navigationsutrustningen och navigationssystemen ska utformas, konstrueras och installeras så att de bibehåller sin funktionsduglighet vid de förväntade miljöförhållandena i driftsområdet. Systemen för tillhandahållande av referenskurser och positionsbestämning ska vara lämpliga för de avsedda områdena. Fartyg ska visuellt kunna upptäcka is när de trafikerar i mörker. Fartyg som är involverade i insatser med isbrytareskort ska ha lämpliga medel för att ange att fartyget har stannat. 

Punkt 9.3 innehåller regler om säker navigering. Fartyg ska ha metoder för att ta emot och visa rådande information om isförhållanden i driftsområdet. 

Isförstärkta fartyg som är byggda den 1 januari 2017 eller senare ska ha antingen två självständiga ekolod eller ett ekolod med två separata självständiga omvandlare. Fartyget ska uppfylla kraven som gäller fönster i kapitel V i SOLAS-konventionen oberoende av byggnadsdatumet och storleken och beroende på bryggans utformning ha klar sikt akterut. Fartyg som trafikerar områden och under perioder med sannolikhet för nedisning ska vara försedda med medel för att förhindra nedisning av antenner som är nödvändiga för navigering och kommunikation. Dessutom krävs det att när den utrustning som krävs enligt kapitel V i SOLAS-konventionen eller detta kapitel har sensorer som sticker ut från skrovet, ska dessa sensorer skyddas mot is och i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare ska bryggvingarna vara inbyggda eller utformade så att de skyddar navigationsutrustningen och driftspersonalen. 

Fartyg ska också ha två icke-magnetiska medel för att fastställa och visa kurs. Båda medlen ska vara självständiga och kopplade till fartygets huvud- och nödkraftkraftkälla. Fartyg som trafikerar norr om 80:e breddgraden ska vara försedda med åtminstone en GNSS-kompass eller motsvarande, som ska vara kopplad till fartygets huvud- och nödkraftkälla.  

Fartyg, med undantag för fartyg som endast trafikerar områden med 24 timmars dagsljus, ska vara utrustade med två fjärroterbara strålkastare med smal stråle som kan styras från bryggan för att ge belysning horisonten runt, eller andra medel för att upptäcka is visuellt. 

Fartyg som är involverade i insatser med isbrytareskort ska vara försedda med ett blinkande rött ljus som startas manuellt och är synligt akterut för att ange när fartyget har stannat. Detta ljus ska vara synligt från ett avstånd på minst två nautiska mil, och de horisontala och vertikala lysvinklarna ska stämma överens med de specifikationer för akterljus som krävs i de internationella reglerna för förhindrande av sammanstötning. 

Kapitel 10 – Kommunikation 

Enligt punkt 10.1 har kapitel 10 som mål att införa bestämmelser om effektiv kommunikation för fartyg och räddningsfarkoster under normal drift och i nödsituationer. 

Enligt punkt 10.2 ska tvåvägs röst- och/eller datakommunikation mellan fartyg och mellan fartyg och land vara tillgänglig på alla punkter längs de planerade trafikrutterna. Det ska finnas lämpliga kommunikationsmedel i situationer där eskort- och konvojinsatser förväntas. Det ska finnas medel för tvåvägs kommunikation på olycksplatsen och för eftersöknings- och räddningskoordinerande kommunikation, inbegripet aeronautiska frekvenser. Det ska finnas lämplig kommunikationsutrustning för att möjliggöra telemedicinsk assistans i polara områden. 

I fråga om kommunikationen på räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska på fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer alla beredskapsbåtar och livbåtar när de sjösätts för evakuering bevara förmågan till nödanrops- och lokaliseringskommunikation och kommunikation på olycksplatsen. På fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska alla räddningsfarkoster när de sjösätts bevara förmågan att sända signaler för lokalisering och för kommunikation. Obligatorisk kommunikationsutrustning för användning i räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska kunna fungera under hela den maximala förväntade räddningstiden. 

Punkt 10.3 innehåller regler om kommunikation. Kommunikationsutrustningen ombord ska kunna användas för kommunikation mellan fartyg och mellan fartyg och land, med beaktande av begränsningarna i kommunikationssystemen på höga breddgrader och den förväntade låga temperaturen. Fartyg som är avsedda för att tillhandahålla isbrytareskort ska vara utrustade med ett ljudsignalsystem som är monterat så att det är riktat akterut, för att ange eskort- och nödmanövrer till fartyg som följer, i enlighet med vad som anges i Internationella signalboken. Möjligheterna för tvåvägskommunikation på olycksplatsen och efterspanings- och räddningskoordinerande kommunikation ska innefatta röst- och/eller datakommunikation med relevanta huvudräddningscentraler och utrustning för röstkommunikation med luftfartyg på 121,5 och 123,1 MHz. Kommunikationsutrustningen ska möjliggöra tvåvägs röst- och datakommunikation och telemedicinsk rådgivning (Telemedical Assistance Service, TMAS). 

När det gäller kommunikationen på räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska på fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer alla beredskapsbåtar och livbåtar när de sjösätts för evakuering för nödanrop ha ombord en anordning för sändning av anrop från fartyg till land, för att kunna lokaliseras ha ombord en anordning för att sända signaler för lokalisering och för kommunikation på olycksplatsen ha ombord en anordning för att sända och ta emot kommunikation på olycksplatsen. I fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska alla andra räddningsfarkoster för att kunna lokaliseras ha ombord en anordning för att sända signaler för lokalisering, och för kommunikation på olycksplatsen ha ombord en anordning för att sända och ta emot kommunikation på olycksplatsen. På fartyg ska också de begränsningar som följer av batteriernas livslängd beaktas och det ska tas fram och genomföras förfaranden som säkerställer att obligatorisk kommunikationsutrustning för användning i räddningsfarkoster och beredskapsbåtar är tillgängliga under hela den maximala förväntade räddningstiden. 

I enlighet med vad som angetts ovan innehåller kapitlen 1–10 i del I-A i polarkoden flera bestämmelser om tekniska säkerhetskrav för fartyg. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om allmänna tekniska säkerhetskrav för fartyg i 6 § i fartygssäkerhetslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen uppfylla de krav på konstruktioner och utrustning samt arrangemang för dessa som i konventionen uppställs för fartyget. Vid fartygets drift ska de funktionella krav som uppställs i SOLAS-konventionen iakttas i syfte att säkerställa fartygssäkerheten. Ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen ska uppfylla de förpliktande bestämmelser enligt koderna i anslutning till SOLAS-konventionen som gäller fartygs konstruktioner, utrustning och arrangemang för dessa. Enligt paragrafens 4 mom. kan Trafiksäkerhetsverket för säkerställande av en tillräcklig nivå på fartygssäkerheten meddela närmare tekniska föreskrifter om de tekniska och funktionella kraven enligt SOLAS-konventionen, i första hand med tillämpning av IMO:s anvisningar och rekommendationer, samt godkänna säkerhetskonstruktioner, säkerhetssystem och säkerhetsutrustning enligt SOLAS-konventionen. Kapitlen 1–10 i del I-A i polarkoden innehåller tekniska tillägg till redan gällande krav i SOLAS-konventionen och innehåller inga bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. De kan således sättas i kraft genom förordning av statsrådet.  

Kapitel 11 – Ruttplanering 

Enligt punkt 11.1 har kapitel 11 som mål att säkerställa att redaren, befälhavaren och besättningen ges tillräckligt med information för att trafiken kan genomföras med hänsyn till säkerheten för fartyget och personerna ombord och när det är aktuellt också miljöskyddet. 

För att uppnå detta mål ska ruttplanen beakta de eventuella faror som den planerade resan medför. 

Punkt 11.3 innehåller regler om ruttplanering. Befälhavaren ska beakta följande vid planering av en rutt genom polara farvatten: de förfaranden som krävs enligt driftshandboken för polara farvatten, varje begränsning i de tillgängliga hydrografiska uppgifterna och säkerhetsanordningarna för sjöfarten, gällande information om omfattningen och typen av is och isberg som finns i närheten av den planerade rutten, statistisk information om is och temperaturer från tidigare år, nödhamnar, aktuell information om åtgärder som ska vidtas när fartyget stöter på marina däggdjur som hänför sig till kända områden med större koncentrationer av marina däggdjur inklusive säsongsmässiga migrationsområden, aktuell information om relevanta trafiksepareringssystem, hastighetsrekommendationer och fartygstrafikservice som hänför sig till kända områden med större koncentrationer av marina däggdjur inklusive säsongsmässiga migrationsområden, nationella och internationella utsedda skyddsområden längs rutten och drift i områden som ligger långt från efterspanings- och räddningstjänster. 

Bestämmelser om ruttplanering finns i STCW-koden i anknytning till STCW-konventionen. I 23 § 3 mom. i lagen om fartygspersonal finns ett bemyndigande enligt vilket Trafiksäkerhetsverket för genomförande av STCW-konventionen meddelar närmare föreskrifter om vakthållning och ruttplanering. Polarkodens bestämmelser om ruttplanering är mindre preciseringar av redan gällande förpliktelser, så bestämmelserna i detta kapitel kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet. 

Kapitel 12 – Bemanning och utbildning 

Enligt punkt 12.1 har kapitel 12 som mål att säkerställa att fartyg som trafikerar polara farvatten är ändamålsenligt bemannade med tillräckligt behörig, utbildad och erfaren personal. 

Redare ska säkerställa att befälhavare, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan på fartyg som trafikerar polara farvatten har fullgjort utbildning för att uppnå de färdigheter som är relevanta för den befattning som ska fyllas och de uppgifter och ansvarsområden som de ska ha, med beaktande av kraven i STCW-konventionen och STCW-koden, sådana de lyder i ändrad form. 

Punkt 12.3 innehåller regler om bemanning och utbildning. För att uppnå det mål som anges i punkt 12.1 ska befälhavare, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan vid drift i polara farvatten ha den behörighet som krävs i kapitel V i STCW-konventionen och STCW-koden, sådana de lyder i ändrad form, i enlighet med vad som anges i tabellen i punkt 12.3.1 i polarkoden. Administrationen kan tillåta att en annan person (andra personer) än befälhavaren, en överstyrman eller ett vakthavande befäl på bryggan används för att uppfylla utbildningskraven enligt punkt 12.3.1, förutsatt att denna person eller dessa personer är behöriga och certifierade i enlighet med regel II/2 i STCW-konventionen och punkt A-II/2 i STCW-koden. Dessutom krävs det att de uppfyller de utbildningskrav för polara farvatten som anges i nämnda tabell. Fartyget ska medan det trafikerar polara farvatten även ha ett tillräckligt antal personer som uppfyller de relevanta utbildningskraven för polara farvatten så att det täcker alla vakter. Denna person eller dessa personer omfattas alltid av administrationens krav avseende minsta vilotid. När fartyget trafikerar andra farvatten än öppna farvatten eller öppet vatten med glaciäris, ska befälhavaren, överstyrmännen och vakthavande befäl på bryggan på passagerarfartyg och tankfartyg uppfylla de tillämpliga kraven på grundläggande utbildning som anges i nämnda tabell, och när fartyg trafikerar farvatten med en iskoncentration på mer än 2/10, ska befälhavaren, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan på andra lastfartyg än tankfartyg uppfylla de lämpliga kraven på grundläggande utbildning för polara farvatten som anges i nämnda tabell. 

Användning av en annan person än ett vakthavande befäl på bryggan för att uppfylla utbildningskraven befriar inte befälhavaren eller ett vakthavande befäl på bryggan från deras skyldigheter för fartygets säkerhet. 

Varje besättningsmedlem ska göras förtrogen med de förfaranden och den utrustning som ingår i eller som det hänvisas till i driftshandboken för polara farvatten och som är relevanta för deras uppgifter. 

I den finska lagstiftningen finns det allmänna bestämmelser om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet i lagen om fartygspersonal och bemanningsförordningen. I 9 § i lagen om fartygspersonal finns bestämmelser om redarens och befälhavarens skyldigheter i fråga om fartygsbemanningen. Enligt den ska redaren se till att fartygspersonalen har en utbildning och behörighet i enlighet med fartygets egenskaper och sina arbetsuppgifter. Enligt paragrafens 3 mom. utfärdas närmare bestämmelser om redarens skyldigheter när det gäller omständigheter i anslutning till bemanningen genom förordning av statsrådet. Enligt 4 § i bemanningsförordningen ska redaren innan en sjöman tar emot en befattning ombord försäkra sig om att sjömannen har den behörighet som krävs för att sköta befattningen och att sjömannen har genomgått nödvändiga repetitionskurser och uppdaterat sin utbildning enligt kraven i STCW-konventionen. 

I 15 § i lagen om fartygspersonal finns en allmän bestämmelse om att de som arbetar ombord på ett fartyg ska ha den behörighet som anges i lagen och i de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Över bevisad behörighet utfärdas ett behörighetsbrev eller ett certifikat över specialbehörighet. I 17 § i lagen om fartygspersonal finns bestämmelser om utfärdande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. För genomförande av STCW-konventionen och SOLAS-konventionen utfärdas enligt paragrafens 3 mom. närmare bestämmelser om behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet och deras giltighet samt om behörighets- och specialbehörighetsvillkor genom förordning av statsrådet. 

Bestämmelserna i punkt 12.3.2 i polarkoden gör det möjligt att helt eller delvis använda andra personer än de som hör till fartygets egen personal för att uppfylla specialbehörighetsvillkoren. Även dessa villkor utfärdas med stöd av 17 § 3 mom. genom förordning av statsrådet. 

Bestämmelser om redarens skyldigheter enligt detta kapitel när det gäller omständigheter i anslutning till bemanningen samt om behörighets- och specialbehörighetsvillkoren för besättningen utfärdas med stöd av gällande lagstiftning genom förordning av statsrådet. Dessa bestämmelser hör således inte till området för lagstiftningen. De utbildnings- och behörighetskrav som finns i polarkoden kommer till behövliga delar att tas in i bemanningsförordningen efter det att kraven godkänts som en del av STCW-konventionen och STCW-koden. 

DEL I-B 

Ytterligare vägledning om bestämmelserna i inledningen och del I-A 

I del I-B i polarkoden ges ytterligare vägledning till definitionerna i punkt 2 i inledningen och till kapitlen 2–11. Denna ytterligare vägledning är inte rättsligt bindande, utan har karaktären av rekommendation. Således förpliktar den inte rättsligt, utan den används som hjälp vid tillämpningen av reglerna i del I-A. 

Del II-A Åtgärder för förhindrande av förorening 

Kapitel 1 – Förhindrande av förorening genom olja 

1.1 Operativa krav 

1.1.1. Punkten innehåller förbud mot utsläpp av olja eller oljehaltiga blandningar i arktiska farvatten. I den finska lagstiftningen finns ett allmänt förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegräsningar i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Utsläppsbegränsningarna preciseras i 2 kap. 1 och 2 § i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten. 

1.1.2. Enligt punkt 1.1.2 tillämpas inte utsläppsförbudet i punkt 1.1.1 på utsläpp av ren eller segregerad barlast. 

1.1.3. Punkten innehåller en tidsmässig lättnad i fråga om utsläppskraven enligt punkt 1.1.1. Administrationen kan godkänna att fartyg av kategori A som byggts före den 1 januari 2017 och som inte kan uppfylla kraven i punkt 1.1.1 i fråga om olja och oljehaltiga utsläpp från maskinutrymmen och som kontinuerligt trafikerar arktiska farvatten i över 30 dagar ska uppfylla punkt 1.1.1 senast vid den första mellanliggande eller förnyade besiktning, av dessa den som kommer först, ett år efter den 1 januari 2017. Fram till detta datum ska dessa fartyg uppfylla utsläppskraven enligt regel 15.3 i bilaga I till Marpol 73/78. 

1.1.4. Enligt punkten ska drift i polara farvatten beaktas, i tillämpliga fall, i oljedagboken, handböckerna och fartygets beredskapsplan för oljeförorening eller fartygets beredskapsplan för havsförorening enligt vad som krävs enligt bilaga I till MARPOL 73/78. Bestämmelser om beredskapsplaner för oljeförorening finns i 2 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten och bestämmelser om oljedagboken i 6 § i samma kapitel. 

1.2 Konstruktionskrav 

1.2.1. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare och som har en sammanlagd brännoljekapacitet på mindre än 600 m3, alla brännoljetankar vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter. Detta krav tillämpas inte på små brännoljetankar med en maximal individuell kapacitet som högst uppgår till 30 m3. 

1.2.2. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som inte är oljetankfartyg och som byggts den 1 januari 2017 eller senare alla lasttankar som byggts och som används för transport av olja vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter. 

1.2.3. Enligt punkten ska i oljetankfartyg av kategori A och B på mindre än 5 000 dödviktston, som byggts den 1 januari 2017 eller senare hela lasttanklängden vara skyddad med dubbelbottentankar eller utrymmen som stämmer överens med bestämmelserna i bilaga I till MARPOL 73/78. Hela lasttanklängden ska dessutom vara skyddad med vingtankar eller utrymmen i enlighet med bilaga I till MARPOL 73/78 som uppfyller det tillämpliga avståndskravet i bilaga I till MARPOL 73/78. I 2 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ingår bestämmelser om konstruktions- och anordningskrav på lastutrymmena i oljetankfartyg. 

1.2.4. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare alla tankar för oljerester (sludge) och tankar för oljehaltigt slagvatten vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter. Detta krav tillämpas inte på små tankar med en maximal individuell kapacitet på högst 30 m3. 

Kapitel 2 – Förhindrande av förorening genom skadliga flytande ämnen i bulk 

2.1 Operativa krav 

2.1.1. Punkten innehåller förbud mot att i arktiska farvatten släppa ut i havet skadliga flytande ämnen (noxious liquid substance, NLS) eller blandningar som innehåller sådana ämnen. I 4 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten finns en allmän bestämmelse om klassificeringen av skadliga flytande ämnen och i samma kapitels 2 § förbud mot utsläpp av skadliga flytande ämnen och utsläppsbegränsningar. 

2.1.2. Enligt punkten ska drift i polara farvatten beaktas, i tillämpliga fall, i lastdagboken, lasthanteringsmanualen och fartygets beredskapsplan för havsförorening genom skadliga flytande ämnen eller fartygets beredskapsplan för havsförorening som krävs enligt bilaga II till MARPOL 73/78. Bestämmelser om beredskapsplaner för marina föroreningar finns i 4 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten, om lasthanteringsmanualen i kapitlets 6 § och om lastdagboken i kapitlets 7 §. 

2.1.3. Enligt punkten ska, för fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari eller senare, sådan transport av skadliga flytande ämnen som i kapitel 17 i internationella koden för konstruktion och utrustning av fartyg som transporterar farliga kemikalier anges som en viss fartygstyp eller i kapitel 18 i samma kod anges som en viss typ av lasttank godkännas av administrationen. Godkännandet ska återges i det internationella föroreningsskyddscertifikatet för transport av skadliga flytande ämnen i bulk eller i driftscertifikatet, och ska ange driften i polara farvatten. 

Kapitel 3 – Förhindrande av förorening genom skadliga ämnen som transporteras till sjöss i förpackad form 

Detta kapitel har med avsikt lämnats tomt med tanke på eventuella tillägg i framtiden. Avsikten är att kapitelnumreringen i polarkoden motsvarar numreringen av bilagorna till MARPOL 73/78.  

Kapitel 4 – Förhindrande av förorening genom toalettavfall från fartyg 

4.1 Definitioner 

4.1.1 Enligt punkten avses med byggt ett fartyg för vilket kölsträckningen ägt rum eller som befinner sig på motsvarande byggnadsstadium. 

4.1.2 I punkten definieras shelfis, med vilket avses en i vattnet flytande isplatta av betydande tjockled som höjer sig 2–50 m eller mer över havsytan och som är fast vid kusten. 

4.1.3 I punkten definieras fastis, med vilket avses havsis som bildas och blir liggande fast längs kusten, där den är fast vid land, en isvägg, en isfront, mellan grund eller isberg som stött på grund. 

4.2 Operativa krav 

4.2.1 Enligt punkten är det förbjudet att släppa ut toalettavfall inom polara farvatten, med undantag för när det görs i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 och de särskilda kraven i denna punkt 4.2.1. Det särskilda kravet enligt den första underpunkten är att fartyget släpper ut finfördelat och desinficerat toalettavfall i enlighet med bestämmelserna i bilaga IV till MARPOL 73/78 på ett avstånd av mer än 3 nautiska mil från en shelfis eller fastis, och att fartyget är så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överstiger 1/10. Det särskilda kravet enligt den andra underpunkten är att fartyget släpper ut toalettavfall som inte finfördelats och desinficerats i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 på ett avstånd av mer än 12 nautiska mil från en shelfis eller fastis och så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överstiger 1/10. Det särskilda kravet enligt den tredje underpunkten är att fartyget använder ett fungerande reningsverk för toalettavfall som certifierats av administrationen och som uppfyller kraven i bilaga IV till MARPOL 73/78 och släpper ut toalettavfallet i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 så långt det är praktiskt möjligt från närmaste land, shelfis, fastis eller områden med en iskoncentration som överstiger 1/10. 

Bestämmelser om allmänt förbud mot utsläpp av toalettavfall och utsläppsbegränsningar finns i 5 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten och bestämmelser om krav på fartyg i kapitlets 3 §. 

4.2.2 Enligt punkten är utsläpp av toalettavfall i havet förbjudet från fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare och från alla passagerarfartyg som byggts den 1 januari 2017 eller senare. Undantag från bestämmelsen kan göras när fartyget har ett sådant reningsverk för toalettavfall som avses i punkt 4.2.1.3 och utsläppen stämmer överens med den punkten. 

4.2.3 Punkten innehåller ett undantag från kraven i punkt 4.2.1 för fartyg av kategori A och B som trafikerar områden med en iskoncentration som överstiger 1/10 under längre tidsperioder. Sådana fartyg får endast släppa ut toalettavfall genom användning av ett reningsverk för toalettavfall som certifierats av administrationen för att uppfylla kraven i bilaga IV till MARPOL 73/78. Sådana utsläpp ska godkännas av administrationen. 

Kapitel 5 – Förhindrande av förorening genom fast avfall från fartyg 

5.1 Definitioner 

5.1.1 I punkten definieras shelfis, med vilket avses en i vattnet flytande isplatta av betydande tjockled som höjer sig 2–50 m eller mer över havsytan och som är fast vid kusten. 

5.1.2 I punkten definieras fastis, med vilket avses havsis som bildas och blir liggande fast längs kusten, där den är fast vid land, en isvägg, en isfront, mellan grund eller isberg som stött på grund. 

5.2 Operativa krav 

5.2.1 Enligt punkten är utsläpp i havet av fast avfall tillåtet i arktiska farvatten i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78, om de tilläggskrav som nämns i punkten uppfylls. Utsläpp av matavfall är endast tillåtet när fartyget är så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration på 1/10, men i varje fall inte mindre än 12 nautiska mil från närmaste land, närmaste shelfis eller närmaste fastis. Matavfall ska dessutom finfördelas eller malas och ska kunna passera genom ett nät med högst 25 mm stora öppningar. Matavfall får inte vara förorenat av andra avfallstyper, och det får inte släppas ut på isen. Utsläpp av djurkroppar är förbjudet. Allmänna bestämmelser om förbud mot utsläpp av fast avfall och utsläppsbegränsningar finns i 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

Utsläpp av lastrester som inte kan samlas upp med hjälp av allmänt tillgängliga metoder för lossning ska endast vara tillåtna när fartyget är under gång och villkoren i punkt 5.2.1.5 uppfylls. Enligt dessa villkor får lastrester, rengöringsmedel eller tillsatsämnen som ingår i det tvättvatten som används i lastutrymmet inte innehålla några ämnen som klassificeras som skadliga för havsmiljön, med beaktande av de riktlinjer som tagits fram av IMO. Dessutom förutsätts det att avgångshamnen och följande destinationshamn finns inom arktiska farvatten och att fartyget inte kommer att förflytta sig utanför de arktiska farvattnen mellan dessa hamnar. En förutsättning är också att inga adekvata mottagningsanordningar som motsvarar de riktlinjer som IMO tagit fram finns tillgängliga i dessa hamnar. När de ovannämnda förutsättningarna är uppfyllda, får tvättvatten som använts i lastutrymmet och som innehåller rester släppas ut så långt det är praktiskt möjligt från områden där iskoncentrationen överskrider 1/10, men i alla händelser minst 12 nautiska mil från närmaste land, närmaste shelfis eller närmaste fastis. 

5.2.2 Enligt punkten är utsläpp i havet av fast avfall tillåtet i Antarktisområdet i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78, om de tilläggskrav som nämns i punkten uppfylls. Ett tilläggskrav är att utsläpp enligt regel 6 i bilaga V till MARPOL 73/78 ska ske så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överskrider 1/10, men i alla händelser minst 12 nautiska mil från närmaste fastis. Matavfall får inte släppas ut på is. 

5.2.3 Punkten innehåller en skyldighet att i tillämpliga fall ta drift i polara farvatten i beaktande i avfallsdagboken, avfallshanteringsplanen och de skyltar som krävs enligt bilaga V till MARPOL 73/78. 

Del II-B i polarkoden innehåller ytterligare vägledning om bestämmelserna i inledningen och del II-A och har karaktären av rekommendation. 

Resolution MSC.386(94) 

Genom resolution MSC.386(94) har ett nytt kapitel XIV fogats efter kapitel XIII i SOLAS-konventionen. Bestämmelserna i fråga är tekniska, så resolutionen kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet. 

Genom resolutionen blir det med stöd av SOLAS-konventionen bindande att följa polarkoden.  

Regel 1 i det nya kapitlet XIV innehåller definitioner av polarkoden, Antarktisområdet, arktiska farvatten, polara farvatten, fartyg byggt och motsvarande byggnadsstadium. 

Enligt regel 2 i kapitlet ska fartyg som trafikerar polara farvatten och som byggts före den 1 januari 2017 uppfylla kraven i polarkoden före deras första mellanliggande eller förnyade besiktning, av dessa den som kommer först, efter den 1 januari 2018. Punkt 3 i regeln innehåller en uppmaning att beakta den ytterligare vägledning som ingår i del I-B i polarkoden. Detta är en icke-bindande uppmaning, och hör således inte till området för lagstiftningen. I punkt 4 konstateras det att kapitlet inte tillämpas på fartyg som ägs av staten och som används endast för icke-kommersiell drift. Detta är en informativ bestämmelse, eftersom den överensstämmer med tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen. I punkt 5 konstateras det att kapitlet inte ska påverka statens rättigheter och skyldigheter enligt internationell rätt. Bestämmelsen är informativ, och hör således inte till området för lagstiftningen.  

Enligt regel 3 ska fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för kapitlet uppfylla kraven i de säkerhetsrelaterade bestämmelserna i polarkoden och kraven i del I-A i polarkoden. Regeln innehåller bestämmelser om besiktning av och certifikat för fartyg. Bestämmelserna om certifikat och besiktning sådana de lyder i punkt 1.3 i del I-A i polarkoden har satts i kraft i Finland med stöd av fartygssäkerhetslagen. Dessa bestämmelser omfattar de certifikat som utfärdas med stöd SOLAS-konventionen, så regeln kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet.  

I punkt 1 och 2 i regel 4 ges möjlighet att avvika från de normativa krav som anges i kapitel 3, 6, 7 och 8 i polarkoden. Dessa krav gäller konstruktionsmässiga arrangemang, maskineri och elektriska installationer, åtgärder som gäller utformning och arrangemang i fråga om brandsäkerheten samt livsräddningsanordningar och livräddningsarrangemang. Enligt regeln får denna utformning och dessa arrangemang avvika från vad som anges i polarkoden, förutsatt att den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen är lika effektiva och ger motsvarande säkerhetsnivå som bestämmelserna i polarkoden. Enligt punkt 3 i denna regel ska den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen analyseras, utvärderas och godkännas utifrån IMO:s riktlinjer. Enligt punkt 4 i regeln ska den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen antecknas i polarfartygscertifikatet och fartygets driftshandbok för polara farvatten. I den nationella lagstiftningen finns allmänna bestämmelser om likvärdigheter i fartygssäkerhetslagen. Enligt 8 § i den lagen är Trafiksäkerhetsverket behörig myndighet som kan tillåta att arrangemang som avviker från kraven i SOLAS-konventionen tillämpas på fartyget, om dessa är minst lika effektiva som de som föreskrivs i SOLAS-konventionen. Enligt 10 § i den lagen kan Trafiksäkerhetsverket godkänna att säkerhetsarrangemangen för ett enskilt fartyg genomförs på ett annat sätt än vad som anges i SOLAS-konventionen, om man på detta sätt uppnår minst samma säkerhetsnivå som när reglerna enligt SOLAS-konventionen iakttas. Således omfattar fartygssäkerhetslagen redan beviljande av likvärdighet, och det är inte behövligt att föreskriva om det på lagnivå. 

Resolution MEPC.265(68) 

Genom resolution MEPC.265(68) har IMO antagit de ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 som föranleds av polarkoden.  

Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga I som gäller olja 

Regel 3. Genom ändringen i regel 3, som gäller befrielser och dispenser, fogas till punkt I, som gäller befrielser i en situation där de bestämmelser som gäller konstruktion är oskäliga, ett omnämnande av tillämpning av punkt 1.2 i del II-A i polarkoden. Nationellt föreskrivs det om befrielserna i 2 kap. 3 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten, där det hänvisas till kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. De relevanta ändringarna till följd av polarkoden tas in i bilaga I till konventionen, så ändringen av regel 3 i bilaga I till konventionen hör till området för lagstiftningen. Genom resolutionen preciseras dessutom punkt 5.2 i regel 3 till följd av polarkoden samt omnumreras punkterna till följd av tilläggen. Punkt 5 i regel 3 i bilaga I gäller administrationens rätt att bevilja dispens från kraven i regel 31 som gäller övervaknings- och kontrollsystem för oljeutsläpp och i regel 32 som gäller gränsskiktsmätare. Enligt 2 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten får trafiksäkerhetsverket på skriftlig ansökan bevilja undantag från de krav som ställs på maskinrummets anordningar, konstruktioner och arrangemang för förhindrande av oljeutsläpp i bilaga I till MARPOL 73/78, förutsatt att anordningen, arrangemanget eller konstruktionen uppfyller kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. Eftersom den beskrivna ändringen gäller bestämmelserna i fråga i bilaga I till konventionen, hör de ändringar som gjorts genom resolutionen till området för lagstiftningen. 

Regel 4. I inledningen till regel 4, som gäller undantag, utvidgas regeln till att gälla förutom bestämmelser i bilaga I även förbudet mot oljeutsläpp enligt punkt 1.1.1 i miljödelen i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av olja i undantagsfall i 2 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Ändringen i regel 4 i bilagan ändrar tillämpningsområdet för undantag, så den hör till området för lagstiftningen.  

Regel 14. Punkt 5.1 i regel 14, som gäller utrustning för filtrering av olja, ändras så att administrationen kan medge undantag förutom för fartyg som uteslutande används för resor i specialområden dessutom för fartyg som används för resor i arktiska farvatten. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om dessa undantag i 2 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom den nu föreslagna ändringen gäller bestämmelserna i fråga i bilaga I till konventionen, så hör den till området för lagstiftningen. Genom resolutionen ändras också det internationella oljeskyddscertifikatet. Bestämmelsen gäller förpliktelser i anknytning till fartyg, så ändringen av den hör till området för lagstiftningen.  

Regel 15. Genom tilläggen till rubrikerna för avsnitt A och C lämnas arktiska farvatten utanför tillämpningsområdet för avsnitten i fråga och förbjuds utsläpp av olja inom området i fråga. Bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegränsningar finns i den nationella lagstiftningen i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom fartygens verksamhet begränsas genom ändringarna hör ändringarna till området för lagstiftningen.  

Regel 34. Genom tillägget till rubriken för avsnitt A lämnas arktiska farvatten utanför tillämpningsområdet för avsnittet i fråga och således förbjuds utsläpp av olja inom området i fråga. Bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegränsningar finns i den nationella lagstiftningen i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom fartygens verksamhet begränsas genom ändringarna hör ändringarna till området för lagstiftningen. 

Regel 38. I punkterna 2.5 och 3.5 i regel 38, som gäller mottagningsanordningar utanför specialområden, föreslås det att det fogas hänvisningar till det förbud mot utsläpp av olja som anges i polarkoden. Reglerna innehåller hänvisningar till det förbud mot utsläpp av olja som anges i bilaga I till MARPOL 73/78. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det om mottagningsanordningar i hamn i 9 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt 9 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska hamninnehavaren se till att det i hamn finns anordningar som är tillräckliga för att bl.a. av de fartyg som anlöper hamnen ta emot oljehaltigt avfall som lämnas till innehavaren för omhändertagande. De ändringar i bilaga I till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.265(68) hör därmed till området för lagstiftningen.  

Regel 46. Genom resolutionen antogs ett nytt kapitel 11 till bilaga I, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Regel 46, som innehåller definitioner, motsvarar de definitioner som fogats till andra bilagor till MARPOL 73/78 och som beskrivs nedan. Genom regeln fogas definitioner av polarkoden, arktiska farvatten och polara farvatten till bilaga I. Definitionerna anknyter till bestämmelserna i bilagorna till MARPOL 73/78, som har ändrats genom resolution MEPC.265(68). Den huvudsakliga delen av bestämmelserna och ändringarna av dem hör till området för lagstiftningen på det sätt som har beskrivits här, varför också definitionerna hör till området för lagstiftningen. 

Regel 47. Den andra regeln i kapitel 11 gäller tillämpning och krav. Enligt punkt 1 i regeln tillämpas kapitlet på alla fartyg som trafikerar polara farvatten. I den nationella lagstiftningen förbjuds utsläpp av olja eller oljehaltig blandning från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon genom 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Denna bestämmelse omfattar också polara farvatten. Finländska myndigheter ska vid hamnstatskontrollinspektioner utöva tillsyn över att MARPOL 73/78 iakttas, inklusive regel 47 i bilaga I. Finland har dock inte befogenhet att föreskriva om utsläppsförbud för andra staters fartyg utanför sitt territorialvatten eller sin ekonomiska zon. Bestämmelser om hamnstatskontrollinspektioner finns i den nationella lagstiftningen i tillsynslagen. Enligt punkt 2 i regel 47 ska varje fartyg som omfattas av punkt 1 iaktta de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. I bestämmelserna som gäller förbud mot utsläpp av olja i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten hänvisas det till bilaga I till MARPOL 73/78. Därmed hör bestämmelserna i punkt 1 och 2 i regel 47 i MARPOL 73/78 som infogats genom resolution MEPC.265(68) till området för lagstiftningen. Enligt punkt 3 i regeln bör den ytterligare vägledning som ingår i del II-B i polarkoden beaktas vid tillämpningen av de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. Vägledningen i fråga är teknisk och punkt 3 hör därmed inte till området för lagstiftningen. 

BIHANG II 

Formulär för IOPP-certifikat och supplement 

Formulär A och B. Formulären innehåller tekniska hänvisningar till polarkoden. Supplementen är behövliga för att bestämmelserna i polarkoden ska beaktas vid beviljande av IOPP-certifikat. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det enligt 2 kap. 7 § i miljöskyddslagen för sjöfarten att Trafiksäkerhetsverket och enligt propositionen även ett klassificeringssällskap på skriftlig ansökan utfärdar IOPP-certifikat för finska fartyg enligt formuläret i bilaga I till MARPOL 73/78, förutsatt att fartyget uppfyller kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. Genom resolution MEPC.265(68) infogas i bilaga I i IOPP-certifikatet en hänvisning till polarkoden, dvs. kraven enligt bilaga I ändras. Därmed hör ändringarna i certifikatet till området för lagstiftningen.  

Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga II som gäller skadliga flytande ämnen 

Regel 3. Regel 3, som gäller undantag, ändras så att undantag kan beviljas förutom från kraven i bilaga II till MARPOL 73/78 även från kraven i de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av skadliga flytande ämnen i undantagsfall i 4 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den ändring som genom resolution MEPC.265(68) gjorts i regel 3 i bilagan ändrar tillämpningsområdet när det gäller undantag, så den hör till området för lagstiftningen. 

Regel 16. I punkt 3 i regel 16, som gäller kontrollåtgärder, fogas till kraven att fartygets befälhavare ska iaktta de regler som gäller flytande ämnen en hänvisning till de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. Bestämmelser om lossning av last och övervakning av rengöring av tankar finns i den nationella lagstiftningen i 4 kap. 9 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Genom ändringen utökas de krav som ställs på fartygens befälhavare, så den hör till området för lagstiftningen. 

Reglerna 21 och 22. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 10 till bilaga II till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 21 och 22 motsvarar det nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 21 och 22 i bilaga II på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen. 

BIHANG IV 

Standardformat för lasthanteringsmanual 

Avsnitt 1 och avsnitt 4. Genom resolutionen görs de med anledning av polarkoden behövliga ändringarna i standardformatet för lasthanteringsmanualen. Bestämmelser om lasthanteringsmanualen och de krav som hänför sig till den finns i den nationella lagstiftningen i 4 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt bestämmelsen godkänner Trafiksäkerhetsverket manualen på skriftlig ansökan, förutsatt att den uppfyller kraven i bilaga II till MARPOL 73/78. Genom resolution MEPC.265(68) ändras kraven i enlighet med lasthanteringsmanualen i bilaga II, så ändringarna i lasthanteringsmanualen hör till området för lagstiftningen. 

Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga IV som gäller förhindrande av förorening genom toalettavfall från fartyg 

Regel 3. Genom den ändring som gjorts i inledningen till regel 3, som gäller undantag, utvidgas de undantag som nämns i regeln till att gälla också det förbud mot utsläpp av toalettavfall som anges i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om förbud mot utsläpp av toalettavfall i 5 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den ändring i regel 3 som gjorts genom resolution MEPC.265(68) ändrar tillämpningsområdet för undantag, så ändringen hör till tillämpningsområdet för lagstiftningen. 

Reglerna 17 och 18. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 7 till bilaga IV till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 17 och 18 motsvarar det nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 17 och 18 i bilaga IV på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen. 

Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga V, som gäller förhindrande av förorening genom fast avfall från fartyg 

Regel 3. Till det allmänna förbudet mot utsläpp av fast avfall i havet fogas genom resolution MEPC.265(68) en hänvisning till regeln om förbud mot utsläpp av fast avfall i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om förbud mot utsläpp av fast avfall i 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Tillägget utvidgar förbudet enligt regel 3 och hör därmed till området för lagstiftningen. 

Regel 7. Genom den godkända ändringen i inledningen till regel 7, som gäller undantag, tillåts undantag förutom i fråga om reglerna i bilaga V även i fråga om utsläppsförbudet enligt polarkoden. Till punkt 2.1, som gäller undantag i fråga om utsläpp av matavfall som utgör en hälsorisk för människor ombord på fartyget, fogas en hänvisning till de krav i polarkoden som gäller när fartyget är under gång. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av fast avfall i undantagsfall i 6 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den genom resolution MEPC.265(68) gjorda ändringen i regel 7 i bilagan ändrar tillämpningsområdet för undantag, så den hör till området för lagstiftningen. 

Regel 10. Till punkt 1.1 i regel 10, som gäller skyltar, avfallshanteringsplaner och förande av avfallsdagbok fogas en hänvisning till det utsläppsförbud som anges i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om skyltning som anger förbud och begränsningar som gäller utsläpp av fast avfall i 6 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Genom ändringen ökar fartygens skyldigheter, så ändringen hör till området för lagstiftningen. 

Regel 13 och 14. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 3 till bilaga V till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 13 och 14 motsvarar den nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 13 och 14 i bilaga V på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen. 

BIHANG 

Formuläret för avfallsdagboken 

Genom resolutionen infogas de behövliga hänvisningarna till polarkoden i formuläret för avfallsdagboken. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om fartygets avfallsdagbok och kraven på den i 5 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt bestämmelsen ska Trafiksäkerhetsverket fastställa formuläret för avfallsdagboken i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78. Därmed hör de ändringar i formuläret för avfallsdagboken i bilaga V som gjorts genom resolution MEPC.265(68) till området för lagstiftningen. 

1.6  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/757 om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från sjötransporter och om ändring av direktiv 2009/16/EG

Förordningen innehåller bestämmelser om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från fartyg med en bruttodräktighet över 5 000. I förordningen föreskrivs det att företaget för vart och ett av sina fartyg ska övervaka och rapportera parametrar under en rapporteringsperiod. Kontrollörer som är ackrediterade av ett nationellt ackrediteringsorgan bedömer övervakningsplanerna och utsläppsrapporterna samt utfärdar verifieringsrapporter och dokument om överensstämmelse. Nedan beskrivs innehållet i de artiklar i förordningen som förutsätter ändring av den nationella lagstiftningen och artiklarnas förhållande till lagstiftningen i Finland. Bestämmelser om övervakning, rapportering och verifiering av koldioxidutsläpp från fartyg ingår inte i den nationella lagstiftningen. 

Artikel 11.Utsläppsrapporternas innehåll. Enligt artikel 11.1 ska medlemsstaterna till kommissionen och myndigheterna i de berörda flaggstaterna lämna in en utsläppsrapport för varje fartyg under deras ansvar. Utsläppsrapporterna ska från och med 2019 lämnas in senast den 30 april varje år. På det sätt som föreskrivs nedan föreslås det att miljöskyddslagen för sjöfarten ändras så att den myndighet som avses i artikeln är Trafiksäkerhetsverket. 

Artikel 16.Ackreditering av kontrollörer. Enligt artikel 16.1 ackrediteras kontrollörer av ett nationellt ackrediteringsorgan. I Finland avses med det nationella ackrediteringsorganet Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet (Ackrediteringstjänsten FINAS). Artikeln förutsätter att miljöskyddslagen för sjöfarten ändras så att Ackrediteringstjänsten FINAS utses till ackrediteringsorgan, som i enlighet med förordningen ackrediterar de kontrollörer som bedömer övervakningsplanerna och utsläppsrapporterna och utfärdar verifieringsrapporter och dokument om överensstämmelse. 

Artikel 17.Dokument om överensstämmelse. Enligt artikel 17.4 ska kontrollören informera flaggstatens myndighet om utfärdandet av dokument om överensstämmelse. Det är behövligt att till miljöskyddslagen för sjöfarten foga en bestämmelse enligt vilken myndigheten i fråga är Trafiksäkerhetsverket. 

Artikel 20.Sanktioner, informationsutbyte och avvisningsbeslut. Enligt artikel 20.1 ska medlemsstaterna föreskriva om sanktioner vid underlåtelse att uppfylla övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna enligt artiklarna 8–12. I syfte att uppfylla kriminaliseringskravet föreslås det att det till bestämmelserna om påföljder i 13 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten på det sätt som föreskrivs nedan fogas en ny punkt genom vilken kriminaliseringen genomförs. 

Enligt artikel 20.2 ska medlemsstaterna upprätta informationsutbyte och samarbete mellan de nationella myndigheterna och anmäla de nationella sanktionsförfarandena mot ett visst fartyg från en medlemsstats sida till kommissionen, Europeiska sjösäkerhetsbyrån och övriga medlemsstater och den berörda flaggstaten. Skyldigheten i förordningen gäller som sådan direkt finska myndigheter och punkten behöver inte ingå i den nationella lagstiftningen. 

Enligt artikel 20.3 kan den berörda myndigheten i medlemsstaten utfärda ett avvisningsbeslut för ett fartyg som har underlåtit att uppfylla kraven i förordningen. I den finska lagstiftningen finns det bestämmelser om utvisning av fartyg i 14 g § i tillsynslagen. MRV-förordningen är som sådan tillämplig, så den nationella lagstiftningen behöver ändå inte ändras. 

Enligt artikel 20.4 ska fartygsägaren eller operatören ha rätt till ett effektivt rättsmedel och ska på lämpligt sätt informeras om det av den behöriga myndigheten i medlemsstaten. Den behöriga myndigheten i medlemsstaten ska definieras i den nationella lagstiftningen. Det föreslås att detta görs genom en ändring av miljöskyddslagen för sjöfarten där Trafiksäkerhetsverket utses till behörig myndighet enligt MRV-förordningen. 

2.1  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i ändringarna i bilaga I till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i de ändringar i bilaga I till MARPOL 73/78 som gjorts genom resolutionerna MEPC.186(59) och MEPC.187(59) sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av de övriga bestämmelserna i ändringarna i bilaga I till MARPOL 73/78 och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.2  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i ändringarna i bilaga IV till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i de ändringar i bilaga IV till MARPOL 73/78 som gjorts genom resolutionerna MEPC.200(62), MEPC.274(69) och MEPC.275(69) sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av de övriga bestämmelserna i ändringarna i bilaga IV till MARPOL 73/78 och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.3  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den reviderade bilagan V till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den genom resolution MEPC.201(62) reviderade bilagan V till MARPOL 73/78 sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av de övriga bestämmelserna i den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78 och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.4  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i ändringarna i bilaga VI till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i de ändringar i bilaga VI till MARPOL 73/78 som gjorts genom resolutionerna MEPC.251(66) och MEPC.258(67) sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av de övriga bestämmelserna i bilaga VI till MARPOL 73/78 och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.5  Lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i ändringarna i bilagor I, II, IV och V till 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg

1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i de ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 som gjorts genom resolutionen MEPC.265(68) sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke. 

2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av de övriga bestämmelserna i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2.6  Lagen om ändring av miljöskyddslagen för sjöfarten

1 kap. 

2 §.Definitioner. Definitionen av lastrester i 25 punkten och definitionen av fast avfall i 36 punkten ändras så att de motsvarar bestämmelserna i den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78. 

2 kap. Förhindrande av oljeutsläpp från fartyg. 

5 §.Fartygs beredskapsplaner för oljeförorening. Enligt förslaget ska paragrafen delas in i två moment, så att det i 1 mom. föreskrivs att skyldigheten i fråga om beredskapsplaner gäller alla de fartyg oavsett flagg som avses i momentet.  

Till 2 mom. fogas den gällande bestämmelsen om Trafiksäkerhetsverkets befogenheter att godkänna en beredskapsplan. Till 2 mom. ska också fogas en bestämmelse om att även ett erkänt klassificeringssällskap får godkänna ett finskt fartygs beredskapsplan för oljeförorening. Genom att utvidga fullmakten att godkänna så att den också gäller klassificeringssällskap strävar man efter att effektivisera Trafiksäkerhetsverkets verksamhet och minska rederiernas administrativa börda. En motsvarande ändring gjordes 2014 i fartygssäkerhetslagen och lagen om fartygspersonal, och i fråga om miljöskyddslagen för sjöfarten i samband med det nationella ikraftsättandet av IMO:s barlastvattenkonvention 2016. 

Det är fråga om att anförtro andra än myndigheter offentliga förvaltningsuppgifter. Erkänt klassificeringssällskap definieras i 2 § 42 punkten i fartygssäkerhetslagen, och det hänvisas till lagen i den nya 2 § 1 mom. 47 a-punkten (473/2016) i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

Enligt 2 § 42 punkten i fartygssäkerhetslagen avses med erkänt klassificeringssällskap ett klassificeringssällskap som erkänts i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 391/2009 om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg (nedan klassificeringssällskapsförordningen) och med vilket Trafiksäkerhetsverket har slutit avtal om besiktningsbemyndigande. Trafiksäkerhetsverket får med stöd av denna förordning bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att utföra besiktningen helt eller delvis och bevilja certifikat på basis av besiktningen. Trafiksäkerhetsverket har för närvarande avtal med sju erkända klassificeringssällskap: Lloyd’s Register, American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, DNV GL AS, Nippon Kaiji Kyokai, Rina Services och Russian Maritime Register of Shipping. 

I och med den ovannämnda ändringen av miljöskyddslagen för sjöfarten fogades till lagen bestämmelser med anknytning till klassificeringssällskapens nya befogenheter. Dessa gäller straffrättsligt tjänsteansvar, skadeståndsansvar och ändringssökande. I den nya 13 kap. 2 a § föreskrivs om det straffrättsliga tjänsteansvar och det skadeståndsansvar som gäller utförandet av förvaltningsuppgifter. Enligt det lagförslag som är under behandling i riksdagen kan Trafiksäkerhetsverket bemyndiga ett klassificeringssällskap att utfärda certifikat och godkänna beredskapsplaner på det sätt som beskrivs i detta förslag. Uppgifterna är offentliga förvaltningsuppgifter. Om en offentlig förvaltningsuppgift anförtros andra än en myndighet, ska ansvaret hos dem som ska sköta uppgiften i allmänhet bestämmas på samma sätt som för myndigheten. Enligt grundlagsutskottets praxis är det till följd av 124 § i grundlagen inte längre nödvändigt att i lagen hänvisa till allmänna förvaltningslagar (GrUU 37/2010 rd, GrUU 13/2010 rd och GrUU 42/2005 rd). I 13 kap. finns de bestämmelser som behövs till denna del. 

I 13 kap. 7 § föreskrivs om rättelse. Genom den ovannämnda ändringen av miljöskyddslagen för sjöfarten fogades till 7 § 1 mom. ett omnämnande av erkänt klassificeringssällskap i vars beslut en part får söka rättelse hos Trafiksäkerhetsverket. Om befogenhet att fatta förvaltningsbeslut har anförtrotts andra än en myndighet, begärs omprövning i allmänhet hos den egentliga myndigheten. Bestämmelsen tryggar rättsskyddet och är ändamålsenlig med tanke på den tillsyn som Trafiksäkerhetsverket utövar. 

7 §.IOPP-certifikat. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får utfärda IOPP-certifikat för finska fartyg. Ovan i detaljmotiveringen till 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

2 a kap. Överföring av oljelast från ett fartyg till ett annat 

Det föreslås dessutom att det fogas till lagen ett nytt 2 a kap., som behövs till följd av bestämmelserna i det nya kapitel 8 som fogats till bilaga I till MARPOL 73/78 genom resolution MEPC.186(59) och till följd av begränsningarna i fråga om STS-operationer. 

1 §.Områden som anvisats för STS-operationer. Enligt paragrafen får överföring av oljelast mellan oljetankfartyg (STS-operation) utföras endast i hamnområden samt dessutom på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon endast på ställen som Trafiksäkerhetsverket utser efter att ha förhandlat med Gränsbevakningsväsendet, Finlands miljöcentral, Tullen och den i lagen om fartygsservice avsedda VTS-myndigheten. Vid utseendet av områden ska en god nivå på miljöskyddet säkerställas. 

Det har ansetts behövligt att utse områden både inom finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon bl.a. för att det ska säkerställas att överföring av oljelast sker på områden där risken för oljeolyckor är så liten som möjligt. Detta är ytterst viktigt på livligt trafikerade Finska viken, som är mycket smal och där även den ekonomiska zonen är väldigt smal. Genom bestämmelserna har man för avsikt att säkerställa att överföring av oljelast mellan oljetankfartyg sker på ett säkert sätt även i de situationer där olja inte transporteras till eller från Finland. 

Den allmänna säkerhetsmyndigheten inom sjöfarten i Finland är Trafiksäkerhetsverket, som bl.a. ansvarar för regleringen och övervakningen av trafiksystemet och främjar trafiksäkerheten. Trafiksäkerhetsverket ska föra en offentligt tillgänglig förteckning över de utsedda områdena. 

Berörda intressentgrupper, såsom kommuner, landskap, de aktörer som överför olja och andra berörda parter, ska höras vid utseendet. I samband med utseendet ska också den befintliga oljebekämpningsberedskapen och planen för mottagande av fartyg i behov av assistans enligt lagen om fartygstrafikservice beaktas.  

På STS-operationer som utförs på territorialhav ska också de föreskrifter om transportrutter på Finlands territorialhav som har utfärdats av Tullen med stöd av tullagen tillämpas. Enligt Tullens föreskrift om transportrutter är tullvägar till sjöss de allmänfarleder som avses i vattenlagen (587/2011) och som används i utrikestrafik eller i trafiken mellan Fastlandsfinland och Åland. Tullens elektroniska servicecentral kan i fråga om fartyg som ankommer och avgår i sjötrafik av särskilda skäl och på de villkor den ställer i enstaka fall bevilja rätt till undantag från den skyldighet enligt Tullens föreskrift som gäller transport av varor längs en tullväg till berörda tullkontor eller till en annan plats som godkänts av Tullen. I sjötrafiken är sådana andra platser hamnanläggningar som godkänts av Trafiksäkerhetsverket, alltså i praktiken hamnar för utrikestrafik. När det gäller STS-operationer som utförs till sjöss är det uttryckligen fråga om enstaka fall, varvid Tullens elektroniska servicecentral fattar beslut om fartygets ankomst.  

Under de senaste åren har i praktiken inga laster överförts mellan oljetankfartyg på Finlands territorialhav. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Trafiksäkerhetsverket av särskilda skäl bevilja undantag från bestämmelserna i 1 mom. Då ska de myndigheter som nämns i 2 mom. också höras. Bestämmelsen behövs t.ex. om en STS-operation inte kan utföras inom det utsedda området på grund av isförhållandena och det i övrigt finns grundad anledning för STS-operationen. En grund farled kan t.ex. leda till att ett stort oljetankfartyg inte kan komma ända in i hamn och att lasten måste överföras till mindre oljetankfartyg. Behandlingstiden för beviljande av undantag är inte bunden till den tidsfrist på 48 timmar som föreskrivs för förhandsanmälan. En rimlig behandlingstid för beviljande av undantag är under normala förhållanden två veckor, eftersom beslutet kräver att andra myndigheter hörs. 

Enligt 4 mom. kan Trafiksäkerhetsverket förbjuda en enskild STS-operation, om särskilda skäl som hänför sig till skyddet av den marina miljön förutsätter det. Särskilda skäl kan t.ex. ha med is- och väderförhållanden att göra. I synnerhet den livliga fartygstrafiken på Finska viken kan till följd av isförhållandena eller annars på grund av svåra väderförhållanden medföra att en planerad STS-operation inte kan utföras planenligt. I praktiken kan ett förbud orsakas t.ex. av en plötsligt förhöjd risk för oljeolyckor. I sådana fall informerar Gränsbevakningsväsendet eller VTS-myndigheten Trafiksäkerhetsverket om de risker som de har observerat i sin egen verksamhet eller i samarbetet med andra aktörer till havs. Trafiksäkerhetsverket har ett beredskapssystem som är verksamt dygnet runt. Regleringen gäller STS-operationer inom utsedda områden och STS-operationer som görs med ett undantag beviljat av Trafiksäkerhetsverket som grund.  

I 5 mom. tas det för tydlighetens skull in en bestämmelse i enlighet med punkt 4 i regel 40 i bilaga I om de undantagssituationer där bestämmelserna i kapitlet inte tillämpas. 

2 §.STS-plan. I paragrafen föreslås en bestämmelse om att ett oljetankfartyg vars bruttodräktighet är minst 150 och som används för överföring av oljelast mellan oljetankfartyg till sjöss ska ha en av Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap godkänd plan för överföring av oljelast. Fartygen ska följa denna plan vid utförandet av STS-operationer. Redan för närvarande utarbetar företag som överför olja en plan för dessa operationer. Denna praxis baserar sig på branschens egen reglering. 

3 §.Skyldighet att meddela på förhand om STS-operationer. I 1 mom. ska det föreskrivas om skyldigheten att meddela på förhand om STS-operationer när det gäller finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon. Eftersom STS-operationer som utförs på territorialhav omfattas av tullagstiftningen, ska det i 2 § nämnda fartygets trafikidkare, ägare, agent eller befälhavare enligt förslaget använda det elektroniska systemet för hantering av information inom sjöfarten enligt 20 a § i lagen om fartygstrafikservice för att meddela till Tullen om sin plan att utföra en STS-operation på finskt vattenområde. I fråga om den ekonomiska zonen ska anmälan göras till VTS-myndigheten genom att använda det ovannämnda elektroniska systemet för hantering av information inom sjöfarten. Det är fråga om det elektroniska Portnet-systemet som upprätthålls av Trafikverket. Med hjälp av Portnet kan aktörer inom sjöfarten göra en anmälan till myndigheterna via ett enda system. Syftet med anmälan är att säkerställa att de myndigheter som ansvarar för fartygstrafikservice, oljebekämpning och sjöräddning har kännedom om de läktringar som utförs och kontakt till det fartyg som utför läktringen. 

Enligt 2 mom. ska anmälan göras 48 timmar före den planerade läktringen i enlighet med bilaga I till MARPOL 73/78 och anmälan ska innehålla de uppgifter som anges i den bilagan.  

Paragrafens 3 mom. innehåller i enlighet med bilaga I till MARPOL 73/78 en bestämmelse om förfarandet i det fall att en anmälan inte kan göras 48 timmar på förhand. 

Enligt det föreslagna 4 mom. ska Tullen och VTS-myndigheten förmedla informationen om anmälan om en STS-operation till Trafiksäkerhetsverket och de andra myndigheter som nämns i 1 § 2 mom., dvs. Gränsbevakningsväsendet och Finlands miljöcentral. Tullen får utfärda närmare föreskrifter om registreringen av de anmälningar i systemet för hantering av information inom sjöfarten som krävs enligt 1 mom. 1 punkten, och VTS-myndigheten får utfärda närmare föreskrifter om registreringen av de anmälningar i systemet som krävs enligt 1 mom. 2 punkten. 

4 §.Behörighetskrav för personer med det övergripande tillsynsansvaret för STS-operationer. Enligt den föreslagna paragrafen ska ett oljetankfartyg som avses i 2 § 1 mom. ha en person som innehar det övergripande tillsynsansvaret för STS-operationer och som är behörig att utföra alla de uppgifter som hänför sig till STS-operationer i enlighet med vad som föreskrivs i punkt 4 i regel 41 i bilaga I. I fråga om behörigheten ska de av IMO fastställda behörighetskraven som beskrivs i anvisningarna om bästa praxis för STS-operationer beaktas. Företag som utför STS-operationer kräver redan nu utifrån branschens egna regler att operationen har en person som innehar det övergripande tillsynsansvaret och som har sådan behörighet som operationen förutsätter. 

5 §.Ansvar för kostnaderna för beredskapsåtgärder. I paragrafen föreslås bestämmelser om att trafikidkaren på eller ägaren av det fartyg som tar emot olja svarar för de kostnader som bekämpningsmyndigheternas beredskapsåtgärder i samband med STS-operationer kan medföra. I samband med STS-operationer ska oljebranschens anvisningar för säkra STS-operationer iakttas, i vilka även ingår beredskapsåtgärder. Om det utöver detta är behövligt att finländska oljebekämpningsmyndigheter vidtar beredskapsåtgärder, är det nödvändigt att införa bestämmelser om att STS-operationens aktörer har kostnadsansvar, för att inte kostnadsansvaret ska läggas på myndigheterna. Avsikten är att närmare bestämmelser om hur kostnaderna bestäms utfärdas genom förordning av statsrådet. 

6 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. I paragrafen iakttas bestämmelserna om utfärdande av förordning på det i miljöskyddslagen för sjöfarten sedvanliga sättet. Enligt paragrafen får det utfärdas närmare bestämmelser endast i fråga om finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon och, när det gäller finska fartyg, också i fråga om områden utanför dessa i syfte att verkställa bilaga I till MARPOL 73/78, Helsingforskonventionen, andra internationella förpliktelser som Finland åtagit sig och Europeiska unionens rättsakter. De internationella förpliktelser som är bindande för Finland och som det får utfärdas närmare bestämmelser och föreskrifter i syfte att verkställa dem omfattar för närvarande bilaga I till MARPOL 73/78. För närvarande pågår det inom ramen för HELCOM ett arbete med att uppdatera HELCOM:s rekommendation, med avsikten att i så stor utsträckning som möjligt harmonisera praxisen för STS-operationer och bränslepåfyllning på Östersjön.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om bemyndigande att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om arrangemang och begränsningar i samband med utförandet STS-operationer, inklusive beredskapsåtgärder och kostnaderna för dessa. Bestämmelserna i förordningen ska grunda sig på bestämmelserna om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter och om myndigheternas befogenheter. Förutsättningarna för bestämmelserna baserar sig i praktiken till stora delar på bestämmelserna i kapitel 8 i bilaga I till MARPOL 73/78. I de allmänna reglerna om säkerhet och miljöskydd i regel 40 i bilagan bestäms bl.a. att en STS-plan ska utarbetas med beaktande av den information som ingår i IMO:s anvisningar om bästa praxis för STS-operationer. Bemyndigande att utfärda förordning gör det möjligt att till behövliga delar ta in IMO:s anvisningar i den finska lagstiftningen och även att framtida ändringar i anvisningarna kan tas in i den finska lagstiftningen på ett smidigt sätt. I enlighet med motiveringen för 5 § är avsikten också att genom förordning utfärda bestämmelser om grunderna för de kostnader som beredskapsåtgärder orsakar oljebekämpningsmyndigheter. 

Trafiksäkerhetsverket får enligt 2 mom. utfärda närmare tekniska föreskrifter som anknyter till utförande av STS-operationer i fråga om finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon och, när det gäller finska fartyg, också i fråga om områden utanför dessa. I momentet specificeras vad det får utfärdas tekniska föreskrifter om. Trafiksäkerhetsverket får enligt 1 mom. utfärda tekniska föreskrifter om det praktiska utförandet av STS-operationer. Föreskrifterna ska basera sig på kapitel 8 i bilaga I. Trafiksäkerhetsverket får också utfärda närmare tekniska föreskrifter om innehållet i den STS-plan som avses i 2 § i detta kapitel. Föreskrifterna ska basera sig på kapitel 8 i bilaga I. 

Enligt 3 mom. får de bestämmelser som avses i 1 mom. och de föreskrifter som avses i 2 mom. utsträckas att också gälla fartyg som färdas på insjöområdet och i inrikes fart. Bestämmelsen främjar miljöskyddsmålen inom sjötrafiken. Momentet motsvarar den allmänna regleringen enligt denna lag att reglering om internationell trafik utsträcks att gälla också inrikes fart. 

4 kap. Förhindrande av utsläpp av skadliga flytande ämnen från fartyg. 

2 §.Förbud mot utsläpp av skadliga flytande ämnen och utsläppsbegränsningar. I 2 mom. finns en bestämmelse om att det är förbjudet att i Antarktis från finska fartyg till vatten släppa ut skadliga flytande ämnen eller blandningar som innehåller sådana. Det föreslås att momentet stryks, eftersom förbudet mot utsläpp av skadliga flytande ämnen från fartyg utvidgas till att gälla alla polarområden i enlighet med det nya kapitel 10 i bilaga II till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.265(68). Med stöd av blankettlagen om sättande i kraft av de ändringar som gjorts i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 genom resolution MEPC.265(68) gäller detta förbud mot utsläpp som lag. Det förbud som sätts i kraft genom blankettlagen omfattar därmed förbudet mot utsläpp enligt det nuvarande 4 kap. 2 § 2 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten, och därför kan momentet strykas som obehövligt. Detta förenhetligar också regleringen, eftersom det i miljöskyddslagen för sjöfarten inte föreslås bestämmelser om andra utsläppsbegränsningar i polarområden i enlighet med de bilagor I, IV och V till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.265(68), utan dessa bestämmelser sätts enbart i kraft genom blankettlagen. 

4 §.Konstruktions- och anordningskrav på kemikalietankfartyg. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får godkänna fartygsspecifika effektivitetstest av finska kemikalietankfartygs pump- och rörledningsanordningar. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

5 §.Beredskapsplaner för marina föroreningar. I 3 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får godkänna de beredskapsplaner för marina föroreningar som avses i paragrafen när det gäller ett finskt fartyg. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. I paragrafen ska det preciseras att bestämmelsen gäller finska fartyg. 

6 §.Lasthanteringsmanual. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får godkänna ett finskt fartygs lasthanteringsmanual. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. I paragrafen ska det preciseras att bestämmelsen gäller finska fartyg. 

8 §.Andra certifikat som gäller transport av skadliga flytande ämnen. I 3 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får till ett finskt fartyg utfärda de certifikat som avses i 1 och 2 mom. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. I paragrafen ska det preciseras att bestämmelsen gäller finska fartyg. Enligt den gällande bestämmelsen får Trafiksäkerhetsverket utfärda certifikat även till utländska fartyg på begäran av respektive fartygs flaggstat. 

5 kap. Förhindrande av utsläpp av toalettavfall från fartyg.  

1 §.Förbud mot utsläpp av toalettavfall och utsläppsbegränsningar. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs att Trafiksäkerhetsverket eller ett av det bemyndigat klassificeringssällskap har rätt att godkänna utsläppshastigheten för obehandlat toalettavfall som släpps ut i vattnet från ett finskt fartyg på ett avstånd av mer än 12 nautiska mil från närmaste land i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78. Den föreslagna ändringen baserar sig på ändringen av regel 11 i bilaga IV till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.200(62). Enligt denna regel ska utsläppshastigheten, som ska grunda sig på normer som har skapats av IMO, vara godkänd av administrationen. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

3 §.Krav som gäller fartygs system för toalettavfall. Paragrafens 1 mom. ändras så att förbudet mot utsläpp av toalettavfall utvidgas till att gälla alla passagerarfartyg. För nya fartygs del träder reglerna i kraft den 1 juni 2019 och för existerande fartygs del den 1 juni 2021. I fråga om fartyg som trafikerar direkt från områden utanför Östersjön till ryska hamnar träder reglerna i kraft den 1 juni 2023. Ändringen baserar sig på de ändringar som gjorts i bilaga IV till MARPOL 73/78 genom resolutionerna MEPC.200(62), MEPC.274(69) och MEPC.275(69). Enligt definitionen i miljöskyddslagen för sjöfarten avses med passagerarfartyg ett fartyg som får ta fler än 12 passagerare. Med passagerare avses alla personer med undantag av befälhavaren, medlemmarna i besättningen eller andra personer som i någon egenskap är anställda eller sysselsatta ombord för fartygets behov, och barn som inte fyllt ett år. Definitionen motsvarar den definition som anges i bilaga IV till MARPOL 73/78. I paragrafen föreslås också nya 3 och 4 mom. där Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap bemyndigas att godkänna fartygs behandlingsanläggningar. Trafiksäkerhetsverket får också utfärda närmare föreskrifter om egenskaperna hos en uppsamlingstank för avloppsvatten. Det föreslagna tillägget baserar sig på reglerna 9–11 i bilaga IV till konventionen. I dessa regler krävs godkännande och noggrannare anvisningar av administrationen. 

5 §.ISPP-certifikat. Det föreslås att 1 mom. ändras så att kraven i paragrafen utvidgas till att gälla alla passagerarfartyg. Detta baserar sig på de ändringar som gjorts i bilaga IV till MARPOL 73/78 genom resolutionerna MEPC.200(62), MEPC.274(69) och MEPC.275(69). Samtidigt förtydligas ordalydelsen i momentet. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får utfärda finska fartygs ISPP-certifikat, som bevisar att fartyget uppfyller de krav enligt MARPOL 73/78 som gäller förhindrande av föroreningar som orsakas av toalettavfall från fartyg. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

6 kap. Förhindrande av utsläpp av fast avfall från fartyg. 

2 §.Utsläpp av fast avfall i undantagsfall. Paragrafen ändras så att den motsvarar regel 7 i bilaga V till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.201(62) och som gäller undantag i fråga om förbud mot utsläpp av fast avfall. Oavsiktligt försvinnande av fiskeredskap, förutsatt att alla skäliga försiktighetsåtgärder har vidtagits för att förhindra sådant försvinnande, och avlägsnande av fiskeredskap för att skydda den marina miljön eller av skäl som hänför sig till fartygets eller dess besättnings säkerhet lämnas genom ändringen av 1 mom. utanför tillämpningsområdet för förbudet mot utsläpp och utsläppsbegränsningen enligt 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. För närvarande gäller undantaget enligt 2 § enbart förlust av syntetiska fiskenät. 

Det föreslås också att ett det fogas tre nya moment till paragrafen. För att skydda människors hälsa ombord på fartyget i enlighet med 2 mom. tillämpas kraven på att ett fartyg ska vara under gång inte på avlägsnande av matavfall, om förvaring av detta matavfall utgör en hälsorisk. Ändringen motsvarar regel 7.2 i den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78. Enligt 3 mom. ska avlägsnande eller försvinnande av avfall antecknas i fartygets avfallsdagbok eller dess dagbok. Ändringen baserar sig på regel 10.3.4 i bilaga V till MARPOL 73/78. Enligt 4 mom. ska Trafiksäkerhetsverket och den berörda kuststatens myndigheter underrättas om sådant försvinnande eller avlägsnande av fiskeredskap som orsakar betydande fara för den marina miljön eller för sjöfarten. I och med förslaget ändras miljöskyddslagen för sjöfarten så att den motsvarar regel 10.6 i bilaga V till MARPOL 73/78. Det nya kravet bedöms dock inte ha några betydande konsekvenser, eftersom finska fartyg redan för närvarande ska meddela myndigheterna i Finland om försvunna fiskeredskap med stöd av rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. 

3 §.Skyltning som anger förbud och begränsningar som gäller utsläpp av fast avfall till vatten. Paragrafen ändras så att den motsvarar regel 10.1.1 i den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.201(62). Enligt regeln ska fartyget på en synlig plats ha en skylt som informerar besättningen och passagerarna om att fartyget följer kraven enligt reglerna 3–6 i bilaga V när det gäller utsläpp av fast avfall. Reglerna 3–6 gäller det allmänna förbudet mot utsläpp av fast avfall till havet, utsläpp av fast avfall till havet utanför specialområden, utsläpp av fast avfall till havet från fasta eller flytande plattformar och utsläpp av fast avfall till havet inom specialområden. För närvarande ska i skylten enbart anges att fartyget följer reglerna 3 och 5 i bilaga V. 

4 §.Fartygs avfallshanteringsplan. Paragrafen ändras så att den motsvarar regel 10 i bilaga V som antagits genom resolution MEPC.201(62). Gränsen för fartygets bruttodräktighet sänks till 100, och tillämpningsområdet utvidgas till att gälla fasta och flytande plattformar. Det föreslås också att ordalydelsen i paragrafen ändras så att avfallshanteringsplanen gäller förutom hanteringen av fast avfall också minskningen av det. 

5 §.Fartygs avfallsdagbok. Det föreslås att 3 mom. ändras så att en utländsk myndighet har rätt att granska ett finskt fartygs avfallsdagbok och på begäran få ett styrkt utdrag ur den förutom i en utländsk hamn också i en offshore-terminal. Ändringen baserar sig på regel 10.5 i bilaga V till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.201(62). 

7 kap. Förhindrande av luftförorening från fartyg. 

6 §.IAPP-certifikat. I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får utfärda ett finskt fartygs IAPP-certifikat, som bevisar att fartyget uppfyller bestämmelserna i bilaga VI till MARPOL 73/78. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

14 a §.Behörig myndighet. Enligt paragrafen är den behöriga myndighet som avses i MRV-förordningen Trafiksäkerhetsverket. Enligt 2 § i lagen om Trafiksäkerhetsverket (863/2009) ska Trafiksäkerhetsverket begränsa miljöolägenheter som orsakas av trafiken. Trafiksäkerhetsverket är behörig myndighet enligt flera andra bestämmelser i miljöskyddslagen för sjöfarten. 

14 b §.Nationellt ackrediteringsorgan. Enligt paragrafen är det nationella ackrediteringsorgan som avses i MRV-förordningen Ackrediteringstjänsten FINAS. 

7 a kap. Fartygs energieffektivitet 

3 §.Internationellt energieffektivitetscertifikat (IEE-certifikat). I 2 mom. föreslås ett tillägg om att även ett erkänt klassificeringssällskap får utfärda ett finskt fartygs IEE-certifikat, som bevisar att fartyget uppfyller bestämmelserna i bilaga VI till MARPOL 73/78. Ovan i detaljmotiveringen till 2 kap. 5 § redogörs närmare för bestämmelser, förfaranden och praxis i fråga om bemyndigande av klassificeringssällskap. 

10 kap. Avlämning av avfall i hamn 

3 §.Anmälan om fartygsavfall och lastrester. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att en anmälan om fartygsavfall och lastrester ska ges till innehavaren av anlöpshamnen genom att använda det elektroniska system för hantering av information inom sjöfarten som avses i 20 a § i lagen om fartygstrafikservice. Genom den föreslagna ändringen flyttas omnämnandet av användningen av en elektronisk anslutning från 3 mom. till 1 mom. Efter att paragrafen togs in i lagen har Portnet-systemet, genom vilket det är möjligt att göra fartygsanmälan elektroniskt, tagits i bruk i Finland i enlighet med direktiv 2002/6/EG som gäller rapporteringsskyldigheter. 

Paragrafens 2 mom. förblir oförändrat. 

Enligt förslaget ska de två sista meningarna i 3 mom. strykas. I dessa föreskrivs det att Trafiksäkerhetsverket för kontrollen har tillgång till anmälningarna om fartygsavfall och att anmälningarna kan lämnas från fartyget till hamnen och från hamnen till Trafiksäkerhetsverket med hjälp av en elektronisk anslutning. Den föreslagna ändringen baserar sig på preciseringen av 1 mom. 

4 §.Undantag från den obligatoriska avlämningen och anmälningsskyldigheten. I lagens finska språkdräkt används ordet poikkeus i rubrikens paragraf och 1 mom. och det föreslås bli ersatt med ordet vapautus. Den finska språkdräkten blir därmed enhetligare med Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/69/EG om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester. Detta inverkar inte på lagens svenska språkdräkt där ordet undantag redan används på samma sätt som i EU-direktivet i fråga. 

5 §.Närmare bestämmelser och föreskrifter. Paragraftexten föreslås bli ändrad så att den rätt för Trafiksäkerhetsverket att meddela tekniska föreskrifter om sätten att anmäla avfall som avses i 3 mom. slopas. I och med ändringarna i lagen om fartygstrafikservice (225/2012) finns det inte längre behov av att meddela föreskrifter om sätten att anmäla avfall. 

13 kap. Särskilda bestämmelser 

3 §.Straffbestämmelser. Det föreslås att det till 2 mom. fogas en ny 3 a-punkt med en bestämmelse om straffbarheten av att handla i strid med bestämmelserna om STS-operationer i 2 a kap. I 2 mom. föreslås också en ny 8 c-punkt med en bestämmelse om straffbarheten av att handla i strid med kraven på övervakning och rapportering enligt EU:s MRV-förordning. Den föreslagna ändringen baserar sig på den i artikel 20.1 i MRV-förordningen avsedda skyldigheten att föreskriva om sanktioner vid underlåtelse att uppfylla övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna enligt artiklarna 8–12. Paragrafens 1, 3 och 4 mom. förblir oförändrade. 

Enligt ikraftträdelsebestämmelsen får åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter vidtas innan lagen träder i kraft. Bestämmelsen behövs för att man ska kunna börja bereda de ändringar som behövs i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten samt föreskrifter och anvisningar av Trafiksäkerhetsverket. 

4.1  Behovet av riksdagens samtycke

Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen krävs riksdagens godkännande bl.a. för fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Enligt riksdagens grundlagsutskotts tolkningspraxis täcker riksdagens befogenhet att godkänna internationella förpliktelser alla materiella bestämmelser om internationella förpliktelser som hör till området för lagstiftningen. Enligt denna tolkningspraxis ska en bestämmelse i ett statsfördrag eller någon annan internationell förpliktelse anses höra till området för lagstiftningen om 1) bestämmelsen gäller utövande eller begränsning av någon grundläggande fri- eller rättighet som är skyddad i grundlagen, 2) bestämmelsen i övrigt gäller grunderna för individens rättigheter och skyldigheter, 3) det enligt grundlagen ska föreskrivas i lag om den fråga som bestämmelsen gäller, 4) bestämmelsen gäller en fråga om vilken det finns gällande bestämmelser i lag eller 5) det enligt rådande uppfattning i Finland ska föreskrivas om frågan i lag. Enligt grundlagsutskottet hör en bestämmelse i en internationell förpliktelse på dessa grunder till området för lagstiftningen oavsett om bestämmelsen strider mot eller överensstämmer med en lagbestämmelse i Finland (se GrUU 11/2000 rd, GrUU 12/2000 rd och GrUU 45/2000 rd). 

En överenskommelse som innehåller bestämmelser som hör till både Finlands och Europeiska unionens behörighet, alltså ett så kallat blandat avtal, godkänner riksdagen dock endast till den del överenskommelsen hör till Finlands behörighet, eftersom de bestämmelser i en överenskommelse som hör till unionens behörighet inte hör till riksdagens behörighet och riksdagens godkännande således inte gäller dessa delar i överenskommelsen (GrUU 6/2001 rd). 

De ändringar som har gjorts i bilagorna till MARPOL 73/78 innehåller flera bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. Till denna del krävs riksdagens godkännande i enlighet med 94 § 1 mom. i grundlagen. 

4.1.1 Ändringarna i bilaga I till MARPOL 73/78 

Med tanke på Europeiska unionens rätt hör de ändringar som genom resolutionerna MEPC.186(59) och MEPC.187(59) gjorts i bilaga I till MARPOL 73/78 till området för delad behörighet, dock så att största delen av bestämmelserna hör till medlemsstaternas behörighet. De bestämmelser som hör till unionens behörighet gäller konstruktionskrav på oljetankfartyg. 

Regel 40 i det nya kapitel 8 som fogats till bilaga I till MARPOL 73/78 genom resolution MEPC.186(59) gäller tillämpningsområdet för kapitlet, regel 41 innehåller allmänna regler om säkerhet och miljöskydd och regel 42 innehåller bestämmelser om anmälan. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis hör bestämmelser som indirekt påverkar innehållet i eller tillämpningen av de materiella bestämmelserna i en konvention till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). Därmed hör de ovannämnda reglerna till området för lagstiftningen. 

De ändringar som gjorts i bilaga I till konventionen genom resolution MEPC.187(59) gäller konstruktionen av tankar för oljerester, och dessa ändringar hör till unionens behörighet. 

Genom den föreslagna lagen bemyndigas Trafiksäkerhetsverket att på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon utse de områden där STS-operationer mellan oljetankfartyg är tillåtna. Trafiksäkerhetsverket utser områdena efter förhandlingar med VTS-myndigheten, gränsbevakningsväsendet, Finlands miljöcentral samt berörda sjöräddningscentraler och intressentgrupper. Vid utseendet av områden ska en god nivå på miljöskyddet säkerställas. 

Enligt 80 § 2 mom. i grundlagen kan även andra myndigheter än de som avses i 80 § 1 mom. genom lag bemyndigas att utfärda rättsnormer i bestämda frågor, om det med hänsyn till föremålet för regleringen finns särskilda skäl och regleringens betydelse i sak inte kräver att den sker genom lag eller förordning. Tillämpningsområdet för ett sådant bemyndigande ska vara exakt avgränsat. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis i fråga om tillämpningen av grundlagens 80 § 2 mom. konstaterat att bemyndigandet enligt en uttrycklig bestämmelse i grundlagen ska ha ett exakt avgränsat tillämpningsområde (GrUU 46/2001 rd, s. 3/I, och GrUU 16/2002 rd, s. 2/I). Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis också behandlat de särskilda skäl som avses i 80 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 17/2004 rd, s. 3/II). Enligt grundlagsutskottets praxis har som särskilda skäl betraktats att verksamheten har många yrkesmässiga särdrag. Grundlagsutskottet har också understrukit att tolkningen av bemyndigandebestämmelserna och innehållet i de bestämmelser som utfärdas med stöd av bemyndigandebestämmelserna inskränks direkt av 80 § 1 och 2 mom. i grundlagen (GrUU 48/2001 rd, s. 4, GrUU 1/2004 rd, s. 2, och GrUU 19/2006 rd, s. 3). 

Den allmänna säkerhetsmyndigheten inom sjöfarten i Finland är Trafiksäkerhetsverket, som bl.a. ansvarar för regleringen och övervakningen av trafiksystemet och främjar trafiksäkerheten. Trafiksäkerhetsverket har bl.a. i uppgift att utfärda föreskrifter som gäller dess eget verksamhetsområde samt tillstånd, godkännanden och beslut. Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att utse STS-områden för att säkerställa och utveckla säkerheten hos överföringen av oljelaster mellan oljetankfartyg. Överföring av oljelast mellan oljetankfartyg har många yrkesmässiga särdrag, vilket stöder förslaget att områdena utses av en myndighet som ansvarar för säkerhetsfrågor inom sjöfarten. Olika aktörer som utför STS-operationer kan ha varierande behov av dessa operationer i olika delar av territorialhavet, och därför ska man också säkerställa att förfaranden i fråga om utseendet av områden möjliggör flexibel beredskap för ändringar. Den reglering som gäller STS-operationer baserar sig på bestämmelserna i bilaga I till MARPOL 73/78.  

Eftersom bilagorna till MARPOL 73/78 är av mycket teknisk karaktär och eftersom de ständigt ändras innehåller miljöskyddslagen för sjöfarten med stöd av 80 § i grundlagen bemyndiganden att utfärda förordningar och närmare tekniska föreskrifter. I enlighet med detta föreslås det att även det nya 2 a kap. i lagen ska innehålla bemyndiganden att med stöd av lagen utfärda förordning av statsrådet samt bemyndiganden för Trafiksäkerhetsverket att utfärda tekniska föreskrifter. Enligt förslaget får det utfärdas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet om arrangemang och begränsningar i samband med utförandet av STS-operationer, inklusive oljebekämpningsmyndigheternas beredskapsåtgärder och kostnaderna för dessa. Genom Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter får det utfärdas närmare tekniska bestämmelser om det praktiska utförande av STS-operationer och om innehållet i STS-planen. 

Lagtekniskt är det med tanke på en väl fungerande miljöskyddslagstigning för sjöfarten väsentligt att lagen innehåller bemyndiganden att utfärda förordningar och föreskrifter i enlighet med kraven i grundlagen, för att bestämmelserna ska kunna ändras i den snabba takt som de tekniska kraven utvecklas. Statsrådsförordning föreslås vara huvudsaklig nivå för författningar på lägre nivå än lag. Genom det tryggas det att beslutsfattandet sker på hela statsrådets nivå och med beaktande av både trafik- och miljöskyddsaspekter. Avsikten är dessutom att Trafiksäkerhetsverket med stöd av miljöskyddslagen för sjöfarten ska kunna utfärda närmare tekniska föreskrifter som anknyter uttryckligen till tillämpningen av internationella förpliktelser. 

För att bemyndigandena att utfärda förordning ska uppfylla kraven i 80 § i grundlagen ska de vara tillräckligt exakta och noga avgränsade. När det gäller bemyndigandena att utfärda föreskrifter är kravet på exakthet och noggrann avgränsning och kravet på särskilda skäl för bemyndigandena ännu viktigare. Frågan om bemyndigandena att utfärda förordningar och föreskrifter har till väsentliga delar lösts utifrån grundlagsutskottets tidigare ställningstaganden. En viktig riktlinje baserar sig på grundlagsutskottets ställningstagande (GrUU 48/2004 rd) i samband med att ett nytt 3 a kap. om förhindrande av luftförorening från fartyg (238/2005) fogades till gällande fartygsavfallslag. I lagens 21 a § togs det in ett bemyndigande om utfärdande av förordning som baserar sig på riksdagens grundlagsutskotts ställningstagande, enligt vilket kravet på att bemyndigandet att utfärda förordning är exakt och noga avgränsat är att bemyndigandet binds vid bestämmelserna i MARPOL 73/78 och liknande i bestämmelsen specificerade internationella förpliktelser som är bindande för Finland och att bemyndigandet formuleras så att det avser utfärdande av bestämmelser som är noggrannare än lag. Andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland och som gäller skyddet av den marina miljön är Helsingforskonventionen och Europeiska unionens rättsakter.  

I enlighet med det som beskrivs ovan har det i det nya 2 a kap. tagits in bemyndiganden att utfärda förordningar, där bemyndigandena baserar sig på verkställandet och tillämpningen av en bilaga till MARPOL 73/78, Helsingforskonventionen, Europeiska unionens rättsakter och andra internationella förpliktelser som Finland åtagit sig. Bemyndigandet är också bundet till utfärdande av närmare bestämmelser om vissa specificerade rättigheter och skyldigheter. Även den regionala räckvidden nämns. Bemyndigandet för Trafiksäkerhetsverket att utfärda närmare tekniska föreskrifter baserar sig på tillämpningen av ovannämnda internationella förpliktelser. De närmare tekniska föreskrifterna utgör en nödvändig del av en väl fungerande lagstiftningshelhet inom miljöskyddet för sjöfarten. I enlighet med det som angetts ovan är Trafiksäkerhetsverket expertmyndighet när det gäller kunnande inom sjöfart och har sakkunskap när det gäller fartygsteknik, fartygskonstruktion och miljöskydd. Således föreligger de särskilda skäl som hänför sig till regleringsobjektet och om grundlagsutskottet i sina utlåtanden förutsätter för bemyndiganden om utfärdande av föreskrifter, liksom även avgränsningen av bemyndigandena till faktorer av teknisk natur och smärre detaljer. (RP 1/1998 rd, GrUU 48/2001 rd och GrUU 52/2001 rd, GrUU 16/2002 rd, GrUU 19/2002 rd, GrUU, 37/2005 rd, GrUU, 48/2005 rd, GrUU 14/2014 rd). Föreskrifterna innehåller inte någon användning av prövningsrätt som inte är bunden till bestämmelser av högre grad.  

Till den del de ovan nämnda internationella förpliktelser inte direkt gäller för insjöområdena och i inrikes fart, föreslås det även att lagen innehåller ett bemyndigande att utsträcka tillämpningen av förordningen till fartyg som färdas på dessa områden, i enlighet med vad som föreskrivs i andra kapitel i denna lag. Grunderna för de rättigheter och skyldigheter i bestämmelserna som grundar sig på internationella bestämmelser finns i lagen. En allmän grund i lagen att iaktta i lagen nämnda normer grundar sig på 1 kap. 4 § i denna lag, enligt vilken lagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den även tillämpas på det finska insjöområdet och i inrikes fart, om inte något annat föreskrivs i den nämnda lagen. Vidare ska enligt 1 kap. 4 § i lagen samma bestämmelser tillämpas på det finska insjöområdet och i inrikes fart som i internationell trafik tillämpas för att verkställa MARPOL 73/78, Helsingforskonventionen och andra internationella förpliktelser som Finland åtagit sig och Europeiska unionens rättsakter. 

4.1.2 Ändringarna i bilaga IV till MARPOL 73/78 

Enligt nuvarande tolkning hör resolutionerna MEPC.200(62), MEPC.274(69) och MEPC.275(69) med stöd av fartygsavfallsdirektivet till unionens exklusiva behörighet till den del bestämmelserna gäller mottagande av avfall i hamn. Utfärdandet av ISPP-certifikat hör till medlemsstaternas behörighet. 

Genom resolution MEPC.200(62) ändras i bilaga IV till MARPOL73/78 regel 1 om definitioner, regel 9 om system för toalettavfall och regel 11 om utsläpp av toalettavfall samt införs en ny regel 12 a om mottagningsanordningar för passagerarfartyg på specialområden. Genom resolution MEPC.274(69) ändras i bilaga IV regel 11 om utsläpp av toalettavfall och formuläret för ISPP-cerifikatet. Genom resolution MEPC.275(69) fastställs datumen för när 3 punkten om utsläpp av toalettavfall i regel 11 träder i kraft för Östersjöns specialområde. I enlighet med grundlagsutskottets tolkningspraxis hör de bestämmelser som indirekt påverkar innehållet och tillämpningen av materiella avtalsbestämmelser i avtalet också till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). De nämnda bestämmelserna hör därmed, med undantag av formuläret för ISPP-certifikatet, till området för lagstiftningen.  

4.1.3 Den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78 

Resolution MEPC.201(62) 

Nedan redogörs det för vilka bestämmelser i den reviderade bilagan V till MARPOL 73/78 som hör till Europeiska unionens behörighet. Därefter lyfts bland de bestämmelser som hör till den nationella behörigheten fram de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och som kräver riksdagens godkännande i enlighet med 94 § 1 mom. i grundlagen. 

Bestämmelser som hör till Europeiska unionens behörighet 

Genom resolution MEPC.201(62) har en övergripande reform av MARPOL 73/78-konventionens bilaga V om fast avfall genomförts. De EU-rättsakter som hänför sig till bestämmelserna i bilagan har behandlats i avsnitt 2.2.2 i allmänna motiveringen. Med stöd av dessa rättsakter hör bilagan till Europeiska unionens behörighet till den del det är fråga om mottagningsanordningar i hamn och tillsynen över operativa krav av hamnstaterna. 

Till den nationella behörigheten hör däremot de bestämmelser som gäller utsläpp av fast avfall till havet både inom och utanför specialområden, undantag i bestämmelserna om utsläpp, skyltning, avfallshanteringsplaner och avfallsdagböcker. Nedan specificeras närmare vilka bestämmelser i bilagan som hör till EU:s behörighet. 

Bilagans regel 1 innehåller definitioner av de centrala begrepp som används i bilagan, och i regel 2 föreskrivs om bilagans tillämpningsområde. Dessa bestämmelser hör till Europeiska unionens behörighet till den del det är fråga om de ovannämnda frågor som hör till EU:s behörighet. Till övriga delar hör bestämmelserna till den nationella behörigheten. 

Regel 8 i bilagan gäller mottagningsanordningar i hamnar, och i regel 9 finns bestämmelser om hamnstaternas tillsyn över att de operativa kraven uppfylls. Bestämmelser om mottagningsanordningar i hamnar finns i EU:s fartygsavfallsdirektiv. Bestämmelser om hamnstatskontroll finns å sin sida i PSC-direktivet. Regel 8 och 9 i bilagan hör således till Europeiska unionens behörighet. 

Bestämmelser som hör till området för lagstiftningen 

Bilagans regel 1 innehåller definitioner av de centrala begrepp som används i bilagan. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis hör bestämmelser som indirekt påverkar innehållet i eller tillämpningen av de materiella bestämmelserna i en konvention till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). Regel 1 i bilagan hör således till området för lagstiftningen. 

I regel 2 i bilagan anges bilagans tillämpningsområde. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis hör de bestämmelser som indirekt påverkar tillämpningen av de materiella bestämmelserna i en konvention till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd). Regel 2 i bilagan hör således till området för lagstiftningen. 

Bilagans regel 3 innehåller ett allmänt förbud mot utsläpp av fast avfall till havet. Regeln preciseras i reglerna 4–6 när det gäller de specialområden som avses i bilaga V, områden utanför dessa specialområden och fasta och flytande plattformar. I regel 3 i bilagan föreskrivs om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om detta i 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Regel 3 i bilagan hör således till området för lagstiftningen. 

I bilagans regel 7 finns bestämmelser om undantag i fråga om förbud mot och begränsning av utsläpp av fast avfall. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om detta i 6 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Regel 7 i bilagan hör således till området för lagstiftningen. 

I bilagans regel 10 finns bestämmelser om skyltning som anger förbud och begränsningar som gäller utsläpp av fast avfall till vatten samt bestämmelser om avfallshanteringsplaner och avfallsdagböcker. Regeln innehåller bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om motsvarande frågor i 6 kap. 3–5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Regel 10 i bilagan hör således till området för lagstiftningen. 

I slutet av bilagan finns ett bihang med ett formulär för avfallsdagbok. Enligt 6 kap. 5 § 4 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten ska Trafiksäkerhetsverket fastställa formuläret för avfallsdagboken i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78. 

4.1.4 Ändringarna i bilaga VI till MARPOL 73/78 

Resolutionerna MEPC.251(66) och MEPC.258(67) 

Genom resolution MEPC.251(66) kompletteras definitionerna, ändras kraven i fråga om kontroll av utsläpp från fartyg, kompletteras reglerna om fartygs energieffektivitet, bestäms när utsläppskontrollområdena för kväveoxider (NECA) träder i kraft och ändras den tekniska koden för kväveoxider från 2008 i bilaga VI. Genom resolution 258(67) ändras i bilaga VI till MARPOL 73/78 reglerna 2 och 13 samt bihanget till formuläret med IAPP-certifikat. 

Europeiska unionen har inte i anknytning till resolutionerna MEPC.251(66) och MEPC.258(67) antagit några lagstiftningsakter i frågor som hör till området för bestämmelserna i bilaga VI till MARPOL 73/78 och dessa hör inte annars heller till unionens behörighet. 

De ändringar i bilaga VI till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.251(66) hör till området för lagstiftningen. Ändringarna i den tekniska koden för kväveoxider (NOx Technical Code) är däremot av teknisk art och hör inte till området för lagstiftningen. Resolution MEPC.258(67) hör i fråga om definitionen av brännolja till området för lagstiftningen. 

4.1.5 Polarkoden och de ändringar som gjorts i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 och i SOLAS-konventionen 

Resolutionerna MSC.385(94) och MEPC.264(68) 

Nedan redogörs det först för vilka bestämmelser i polarkoden som hör till Europeiska unionens behörighet. Därefter beskrivs bland de bestämmelser som hör till den nationella behörigheten de bestämmelser som kräver riksdagens godkännande i enlighet med 94 § 1 mom. i grundlagen. 

Polarkoden 

Del I-A 

Genom resolution MSC.386(94) blir det obligatoriskt att tillämpa polarkoden med stöd av SOLAS-konventionen. Huruvida bestämmelserna i konventionen hör till området för lagstiftningen ska bedömas på basis av bestämmelserna i polarkoden. I del I-A i polarkoden definieras säkerhetsåtgärder. I den delen finns också bestämmelser om säkerhetskrav som gäller fartygets konstruktion och funktionella krav. Enligt 6 § i fartygssäkerhetslagen ska ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen uppfylla de krav på konstruktioner och utrustning samt arrangemang för dessa som i konventionen uppställs för fartyget. 

På det sätt som beskrivs i avsnittet ”Konventionens innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland” har det med stöd av fartygssäkerhetslagen föreskrivits för fartyg som omfattas av SOLAS-konventionens tillämpningsområde en skyldighet att följa de skyldigheter som anges i konventionen. De nya skyldigheter som anges i polarkoden är endast tekniska tillägg till de gällande skyldigheterna. Del I-A i polarkoden innehåller således inte bestämmelser som hör till området för lagstiftningen, utan dess bestämmelser kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet.  

Kapitel 12 i del I-A i polarkoden innehåller bestämmelser om besättningen på fartyg som trafikerar polarområden och besättningens utbildning. I kapitlet föreskrivs att redaren ska säkerställa att ett polarfartygs befälhavare, överstyrmän och vakthavande befäl har fått en utbildning som motsvarar kraven enligt STCW-konventionen och STCW-koden. I kapitlet finns också bestämmelser om behörighets- och specialbehörighetskraven för besättningen. I den gällande lagstiftningen har bestämmelser som motsvarar dessa utfärdats genom förordning av statsrådet. Bestämmelserna hör således inte till området för lagstiftningen. Utbildnings- och behörighetskraven för besättningen på fartyg som trafikerar polarområden sätts i kraft genom de ändringar i STCW-konventionen och STCW-koden som sannolikt träder i kraft 2018. Ändringarna sätts i kraft nationellt genom ändringar som senare görs i bemanningsförordningen. 

Del II-A 

Genom resolution MEPC.265(68) görs tillämpningen av polarkoden obligatorisk med stöd av bilagorna till MARPOL 73/78. De förpliktelser enligt polarkoden som antagits genom resolution MEPC.264(68) motsvarar de ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 som har antagits genom resolution MEPC.265(68). Därmed innehåller inte del II-A i polarkoden bestämmelser som hör till området för lagstiftningen, utan bestämmelserna kan sättas i kraft genom en förordning av statsrådet. 

Resolution MSC.386(94) 

Till SOLAS-konventionen fogades genom resolution MSC.386(94) ett nytt kapitel XIV som innehåller vissa bestämmelser om tillämpningen av polarkoden. På det sätt som beskrivs i avsnittet ”Konventionens innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland” är de föreslagna tilläggen tekniska och kräver inte riksdagens samtycke. 

Resolution MEPC.265(68) 

Genom resolution MEPC.265(68) kompletterades bestämmelserna i bilagorna I, II, IV och V så att det med stöd av MARPOL 73/78 är förpliktande att iaktta bestämmelserna i del II-A i polarkoden. Till bilagorna fogades samtidigt nya kapitel som innehåller vissa bestämmelser om tillämpningen av polarkoden, t.ex. definitioner i anknytning till tillämpningen av polarkoden. 

De ändringar i MARPOL 73/78 som gjordes genom resolution MEPC.265(68) hör inte till Europeiska unionens behörighet. 

I avsnittet ”Konventionens innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland” beskrivs på vilket sätt de ändringar som gjorts genom resolution MEPC.265(68) hör till området för lagstiftningen. Riksdagens samtycke krävs för ändringarna i reglerna 3, 4, 14, 15, 34 och 38 samt bihang II i bilaga I, reglerna 3 och 16 samt bihang IV i bilaga II, regel 3 i bilaga IV samt reglerna 3, 7 och 10 samt bihanget i bilaga V till MARPOL 73/78. Dessutom kräver de nya kapitel som genom en resolution har införts i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 riksdagens samtycke. 

På det sätt som beskrivs i samma avsnitt har det redan med stöd av miljöskyddslagen för sjöfarten föreskrivits skyldighet för fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för MARPOL 73/78 att iaktta skyldigheterna enligt konventionen. Därmed kräver inte resolution MEPC.264(68) någon ändring av den gällande nationella lagstiftningen.  

4.1.6. Ändringar i 2, 4, 5, 7 och 7 a kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten med anledning av utvidgningen av klassificeringssällskapens befogenheter 

Enligt förslaget ska det i miljöskyddslagen för sjöfarten föreskrivas att inte bara Trafiksäkerhetsverket utan också ett erkänt klassificeringssällskap får utfärda egentliga certifikat utifrån besiktningar och inspektioner som det utfört samt godkänna beredskapsplaner för marina föroreningar och effektivitetstest av vissa anordningar. 

Det är fråga om att anförtro andra än myndigheter offentliga förvaltningsuppgifter i enlighet med 124 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottets praxis ska som betydande utövning av offentlig makt anses exempelvis rätt att använda maktmedel som grundar sig på självständig prövning eller att på annat sätt ingripa i individens grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 55/2005 rd och GrUU 19/2005 rd). Uppgifter i anknytning till att utfärda certifikat och godkänna beredskapsplaner kan inte anses vara uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt. För närvarande får erkända klassificeringssällskap utfärda interimistiska certifikat eller säkerhetscertifikat. 

Enligt grundlagsutskottets ställningstaganden ska man när offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter se till att kraven på rättssäkerhet och god förvaltning tillgodoses (GrUB 10/1998 rd). I miljöskyddslagen för sjöfarten har det redan tidigare tagits in bestämmelser om det straffrättsliga tjänsteansvar som gäller anställda vid erkända klassificeringssällskap. I fråga om skadeståndsansvaret för en anställd vid ett klassificeringssällskap hänvisas det till skadeståndslagen. Bestämmelserna om rättelseyrkande i miljöskyddslagen för sjöfarten har även tidigare ändrats så att rättelse i ett beslut av ett erkänt klassificeringssällskap får sökas hos Trafiksäkerhetsverket. Enligt grundlagsutskottets praxis är det till följd av 124 § i grundlagen inte längre nödvändigt att i lagar hänvisa till allmänna förvaltningslagar, eftersom de bestämmelser i dem som gäller tillämpningsområde, definition av myndigheter eller skyldighet att språkligt betjäna enskilda numera också tillämpas på enskilda som sköter offentliga förvaltningsuppgifter (GrUU 37/2010 rd, GrUU 13/2010 rd och GrUU 42/2005 rd). Med tanke på de nya uppgifter som föreslås i denna proposition innehåller miljöskyddslagen för sjöfarten därmed redan nu de behövliga bestämmelserna om ansvar, skadestånd och ändringssökande när det gäller klassificeringssällskap. 

4.2  Behandlingsordning

De ändringar som har gjorts i bilagorna till MARPOL 73/78 innehåller inga bestämmelser som gäller grundlagen på det sätt som avses i 94 § 2 mom. eller 95 § 2 mom. i den lagen. Enligt regeringens uppfattning kan ändringarna i bilagorna till MARPOL 73/78 godkännas med enkel majoritet och förslagen till lagar om sättande i kraft av de bestämmelser i ändringarna som hör till området för lagstiftningen godkännas i vanlig lagstiftningsordning.