1.5
Polarkoden och ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 och i SOLAS-konventionen
Resolutionerna MSC.385(94) och MEPC.264(68)
Genom resolution MSC.385(94) har delarna I-A och I-B om säkerhetsbestämmelserna i koden för fartyg som trafikerar polara farvatten (Arktis och Antarktis) samt kodens inledning, till den del den gäller fartygssäkerhet, antagits. I den nationella lagstiftningen finns det allmänna bestämmelser om fartygssäkerhet i fartygssäkerhetslagen.
Genom resolution MEPC.264(68) har polarkodens delar II-A och II-B, som innehåller åtgärder för förhindrande av förorening från fartyg samt kodens inledning till den del den gäller miljö antagits. I den nationella lagstiftningen finns allmänna bestämmelser om förhindrande av havsförorening i miljöskyddslagen för sjöfarten och i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten som utfärdats med stöd av den lagen.
Polarkoden träder i kraft internationellt den 1 januari 2017. Polarkoden tillämpas på alla fartyg som omfattas av bestämmelserna i kapitel I i SOLAS-konventionen och som trafikerar polara farvatten. Bestämmelserna i polarkoden ska tillämpas på existerande fartyg senast den 1 januari 2018.
De av polarkodens delar som gäller säkerhet och miljö är tätt förknippade med varandra, varför polarkoden nedan granskas som en helhet, trots att bestämmelserna som hör till området för lagstiftningen endast omfattar ändringarna i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78, genom vilka vissa miljöbestämmelser i polarkoden görs tvingande.
Polarkoden består av en inledning samt delarna I och II. Inledningen innehåller förpliktande bestämmelser som tillämpas i de båda delarna. Del I har ytterligare delats in i del I-A, som innehåller förpliktande bestämmelser om fartygssäkerhet, och del I-B, som innehåller rekommendationer om tillämpning av säkerhetsdelen. Del II har ytterligare delats in i del II-A, som innehåller förpliktande bestämmelser om förhindrande av förorening, och del II-B, som innehåller rekommendationer om förhindrande av förorening.
I koden ingår också figur 1, som visar den geografiska definitionen av det område kring Antarktis som omfattas av polarkoden, och figur 2, som visar den geografiska definitionen av det arktiska polarområdet.
Del I-A i polarkoden innehåller bl.a. definitioner som gäller delen i fråga och bestämmelser om inspektion, beviljande av polarfartygscertifikat, driftshandboken för polara farvatten (Polar Water Operational Manual, PWOM), fartygets konstruktioner, stabilitet och läckstabilitet, vatten- och vädertäthet, maskineri, brandsäkerhet, räddningsutrustning, navigeringsutrustning, radioanläggningar, ruttplanering och besättningens utbildning.
I del I-B i polarkoden ges vägledning om tillämpningen av bestämmelserna i del I-A.
I del II-A i polarkoden innehåller miljörelaterade bestämmelser i fråga om bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 för fartyg som trafikerar polara farvatten.
I del II-B i polarkoden ges vägledning om tillämpningen av bestämmelserna i del II-A.
Bihang 1 till polarkoden innehåller ett formulär för polarfartygscertifikatet och bihang 2 en modell för driftshandboken för polara farvatten.
De säkerhetsrelaterade bestämmelserna i del I-A i polarkoden innehåller bestämmelser om bemanning och utbildning. Bestämmelser om sjöfolks utbildning, behörighet och andra förutsättningar för att vara verksam i yrket finns i 1978 års internationella konvention angående normer för sjöfolks utbildning, certifiering och vakthållning (FördrS 22/1984, nedan STCW-konventionen). Med anledning av polarkoden är det behövligt att ändra STCW-konventionen och STCW-koden i anknytning till den. IMO:s sjösäkerhetskommittéfastställde i november 2016 ändringarna i STCW-konventionen och STCW-koden genom resolutionerna MSC.416(97) och MSC.417(97) där utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten görs tvingande. Ändringarna i konventionen träder i kraft internationellt den 1 juli 2018. Utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten sätts i kraft genom nationell lagstiftning efter det att de godkänts som en del av STCW-konventionen och STCW-koden. I finsk lagstiftning finns allmänna bestämmelser om fartygspersonal och fartygspersonalens behörighet i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009, nedan lagen om fartygspersonal) och i statsrådets förordning om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet (166/2013, nedan bemanningsförordningen), som utfärdats med stöd av den lagen. Utbildnings- och behörighetskraven för besättning på fartyg som trafikerar polara farvatten kommer efter att de godkänts att till behövliga delar tas in i bemanningsförordningen.
I inledningen till polarkoden ingår definitioner som används i de båda delarna i polarkoden och där räknas de riskfaktorer upp som gäller polara farvatten och på basis av vilka vissa bestämmelser för fartyg som trafikerar dess farvatten har föreskrivits.
Inledning
1 Mål
Polarkoden har som målsättning att förbättra säkerheten för fartyg som trafikerar polara farvatten och minska deras negativa miljökonsekvenser med beaktande av sådana risker som är förknippade med sjöfart i polara farvatten och som inte har beaktats i tillräcklig grad i andra IMO-regelverk. Sjöfarten i Arktis och Antarktis är förknippad med många risker, bl.a. för att kartläggningen av dessa havsområden är bristfällig och klimatet hårt (bl.a. låga temperaturer och isförhållanden). Vidare medför kommunikations- och navigationssystemens funktion utmaningar och fartygens besättningar har ofta ringa erfarenhet av sjöfart i polara farvatten o.s.v. Havsmiljön i polara farvatten är särskilt känslig för utsläpp av skadliga ämnen, och i dessa områden tar det längre tid för havsmiljön att återhämta sig t.ex. efter en oljeolycka än det tar i andra havsområden. Räddnings- och oljebekämpningsinsatserna är också krävande på grund av de långa avstånden.
2 Definitioner
De termer som används i polarkoden definieras i detta stycke. När det gäller definitionerna används också de definitioner som ingår i SOLAS-konventionen och MARPOL 73/78.
I definitionerna har fartyg som trafikerar polara farvatten delats in i de tre kategorierna A, B och C. Med fartyg av den högsta kategorin, dvs. kategori A, avses ett fartyg som utformats för drift i polara farvatten i åtminstone medeltjock förstaårsis, som kan omfatta inneslutningar av gammal is. Med fartyg av kategori B avses ett fartyg som inte ingår i kategori A och som utformats för drift i polara farvatten i åtminstone tunn förstaårsis, vilken kan omfatta inneslutningar av gammal is. Med fartyg av kategori C avses ett fartyg som utformats för drift i öppet vatten eller isförhållanden som är mindre stränga än de som ingår i kategori A och B. Vilken kategori ett fartyg hör till baserar sig på de regler som ingår i de olika kapitlen i delarna I-A och II-A. Med tanke på fartygets egenskaper när det gäller drift i is kan indelningen av fartyg i tre kategorier tolkas så att fartyg av kategori A är fartyg som klarar av att ta sig fram på egen hand under de isförhållanden som avses i definitionen, medan fartyg som hör till kategorierna B och C behöver isbrytarassistans för att ta sig fram under de isförhållanden som avses i definitionerna. I polarkoden definieras dock inte kraven i fråga om förmåga att gå i is eller minimimaskinstyrkan hos fartyg av olika kategorier.
I stycke två finns definitioner som gäller isförhållanden i havsområdena. Här definieras förstaårsis, isfria vatten, is som bildats på land, medeltjock is, gammal is, öppet vatten, havsis och tunn förstaårsis. Definitionerna i fråga följer de definitioner som används i fråga om isförhållanden i havsområden i Meteorologiska världsorganisationens (WMO) publikation Merijään terminologia.
I stycke 2 definieras också MARPOL 73/78, SOLAS-konventionen och STCW-konventionen.
3 Farokällor
Polarkoden beaktar faror som kan leda till förhöjda risknivåer på grund av ökad sannolikhet för förekomst av faror, allvarliga konsekvenser, eller båda. I punkt 3.1 anges följande tio riskfaktorer: 1) is, eftersom den kan innebära en belastning på fartygets skrovstruktur och framdrivningsmaskineri, 2) förekomst av nedisning på fartygets däckkonstruktioner, vilket bl.a. kan leda till att fartygets tyngdpunkt flyttas högre upp och på så sätt minskar fartygets stabilitet 3) låga temperaturer, vilket kan påverka människans prestationer och materialens hållbarhet, 4) långa perioder av mörker och ljus, vilket bl.a. kan påverka människans prestationer, 5) höga breddgrader, vilket kan påverka bl.a. navigations- och kommunikationssystemens funktion, 6) avlägset belägna områden och brist på exakta och fullständiga sjökartläggningsuppgifter samt begränsad tillgång till säkerhetsanordningar för sjöfarten och sjömärken med ökad risk för grundstötning förvärrad av stora avstånd, 7) eventuell brist på erfarenhet bland besättningen av drift i polara förhållanden med risk för mänskliga misstag, 8) eventuell brist på lämplig räddningsutrustning, med risk för nedsatt effektivitet av begränsningsåtgärder, 9) snabbt varierande och hårda väderförhållanden, med risk för farliga situationer, 10) miljön i fråga om känslighet för skadliga ämnen, eftersom havsmiljön i polarområdena t.ex. efter en oljeolycka återhämtar sig långsammare än vad den gör i andra havsområden.
I punkt 3.2 konstateras det att risknivån i polara farvatten kan variera bl.a. beroende på det geografiska läget, årstiden och därigenom även dagsljuset och istäcket. Således kan de begränsningsåtgärder som hänför sig till ovannämnda faror variera inom de polara farvattnen och de kan vara olika i vattnen i Arktis och Antarktis.
DEL I-A Säkerhetsåtgärder
Kapitel 1 – Allmänt
1.1 Delens struktur
Polarkoden har utarbetats i enlighet med IMO:s målbaserade princip så att varje kapitel i denna del innehåller kapitlets övergripande målsättning, funktionella krav för att uppnå målsättningen och regler. Ett fartyg anses uppfylla de funktionella kraven enligt denna del när fartygets utformning och arrangemang uppfyller alla regler i anslutning till de funktionella kraven, eller en eller flera delar eller hela fartygets utformning och arrangemang har granskats och godkänts i enlighet med SOLAS-konventionen, och fartygets utformning och arrangemang till återstående delar uppfyller kraven i de relevanta reglerna.
1.2 Definitioner
Utöver de definitioner som ingår i de relevanta kapitlen i SOLAS-konventionen och i inledningen till denna kod, innehåller del I-A följande definitioner: öppet vatten med glaciäris, eskort, eskortinsats, beboelig miljö, isbrytare, isklass, maximal förväntad räddningstid, maskininstallationer, genomsnittlig daglig lägsta temperatur, polarklass, polar driftstemperatur, fartyg avsett för drift i låga lufttemperaturer, tankfartyg och övre isvattenlinje.
1.3 Certifikat och besiktning
Varje fartyg som denna kod tillämpas på ska medföra ett giltigt polarfartygscertifikat. Med undantag av vad som bestäms i punkt 1.3.3 ska polarfartygscertifikatet utfärdas efter en första eller förnyad besiktning för fartyg som uppfyller de relevanta kraven i denna kod. Om resultatet av utvärderingen enligt punkt 1.5 i fråga om ett fartyg av kategori C är att ingen ytterligare utrustning eller inga ytterligare strukturella modifikationer krävs för att fartyget ska uppfylla polarkoden, kan polarfartygscertifikatet utfärdas utifrån dokumenterad verifikation av att fartyget uppfyller alla relevanta krav i polarkoden. I sådana fall bör en besiktning utföras ombord vid den följande planerade besiktningen för att certifikatet fortsättningsvis ska vara giltigt. Polarfartygscertifikatet får utfärdas antingen av administrationen eller av en person eller organisation som den erkänner i enlighet med regel XI-1/1 i SOLAS-konventionen. Administrationen tar fullt ansvar för certifikatet i alla situationer. En modell för polarfartygscertifikatet finns i bihang 1 till denna kod. Polarfartygscertifikatets giltighetstid, besiktningsdatum och påteckningar ska harmoniseras med de relevanta SOLAS-certifikaten i enlighet med bestämmelserna i regel I/14 i SOLAS-konventionen. Certifikaten ska omfatta ett supplement som anger den utrustning som koden kräver. I tillämpliga fall ska certifikatet ange en metodologi för utvärderingen av driftskapacitet och begränsningar i is i enlighet med administrationens krav, med beaktande av de riktlinjer som tagits fram av organisationen.
Bestämmelser om sjösäkerhetsbesiktning av fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen finns i den nationella lagstiftningen i 46 § i fartygssäkerhetslagen. Enligt den paragrafen ska ett fartyg som omfattas av SOLAS-konventionen genomgå första besiktning så som bestäms i SOLAS-konventionen innan det sätts i trafik som finskt fartyg. För genomförande av SOLAS-konventionen meddelar Trafiksäkerhetsverket närmare tekniska föreskrifter om utförande av första besiktning och övriga besiktningar enligt SOLAS-konventionen i enlighet med IMO:s anvisningar.
Enligt 57 § i fartygssäkerhetslagen beviljar Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap certifikat och säkerhetscertifikat på basis av besiktningarna. Trafiksäkerhetsverket har i 36 § i fartygssäkerhetslagen getts möjlighet att bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att utföra en besiktning partiellt eller helt. För genomförande av bl.a. SOLAS-konventionen och MARPOL 73/78 och andra internationella förpliktelser meddelar Trafiksäkerhetsverket med stöd av 57 § 2 mom. i fartygssäkerhetslagen närmare föreskrifter om de besiktningshandlingar samt certifikat och säkerhetscertifikat som utfärdas på basis av besiktningarna samt om hur länge de är giltiga och hur deras giltighet kan förlängas. Bestämmelserna om certifikat och besiktning i SOLAS-konventionen har i Finland satts i kraft med stöd av fartygssäkerhetslagen. Polarkodens bestämmelser, som nu sätts i kraft, omfattar tekniska tillägg till redan gällande förpliktelser i SOLAS-konventionen. Således innehåller denna kod inga bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och kan sättas i kraft genom statsrådets förordning och genom ändring av Trafiksäkerhetsverkets föreskrift om besiktning av fartyg.
1.4 Prestandanormer
Om inte något annat uttryckligen anges, ska fartygssystem och fartygsutrustning som tas upp i denna kod åtminstone uppfylla samma prestandanormer som anges i SOLAS-konventionen.
För fartyg som används i låga lufttemperaturer ska det fastställas en polar driftstemperatur (PST) som åtminstone ska vara 10 ͦC under lägsta dygnsmedeltemperatur (MDLT) i det planerade området och den planerade årstiden för drift i polara farvatten. System och utrustning som krävs enligt denna kod ska vara fullt funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen.
För fartyg som används i låga lufttemperaturer ska överlevnadssystem och överlevnadsutrustning vara fullt funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen under den maximala förväntade räddningstiden.
1.5 Operativ utvärdering
För att etablera förfaranden eller driftsmässiga begränsningar ska fartyget och dess utrustning utvärderas med beaktande av den förväntade utsträckningen av drifts- och miljöförhållandena, såsom drift i låga temperaturer, drift i is, drift på höga breddgrader, möjlighet för att fartyget överges på is eller i land, faror enligt punkt 3 i inledningen i tillämpliga fall och eventuella ytterligare faror. Utvärderingen utförs i allmänhet när fartyget befinner sig på byggnadsstadiet, och utvärderingen kan utföras t.ex. av ett klassificeringssällskap, ett varv eller en konsult. Utvärderingen av verksamheten beskrivs mer ingående i polarkodens kapitel 2, där det anges vilka uppgifter som ska ingå i driftshandboken.
Kapitel 2 – Driftshandbok för polara farvatten (Polar Water Operational Manual, PWOM)
Enligt punkt 2.1 har kapitel 2 som mål att ge ägaren, operatören, befälhavaren och besättningen tillräckligt med information om fartygets driftsegenskaper och begränsningar för att stödja deras beslutsfattande.
I punkt 2.2 anges funktionella krav för handboken, som ska innehålla en utvärdering av fartygsspecifika driftsegenskaper och begränsningar samt en hänvisning till specifika förfaranden som ska iakttas i normal drift, för att undvika att stöta på förhållanden som går utöver fartygets egenskaper. Driftshandboken ska också hänvisa till specifika förfaranden som ska iakttas i händelse av incidenter i polara farvatten och den ska innehålla eller hänvisa till specifika förfaranden som ska iakttas i den händelse att fartyget stöter på förhållanden som går utöver fartygets specifika egenskaper och begränsningar. Handboken ska innehålla eller hänvisa till förfaranden som ska iakttas när isbrytarassistans används, i tillämpliga fall.
Punkt 2.3 innehåller regler i syfte att uppfylla de ovan avsedda funktionella kraven. Driftshandboken ska medföras ombord på fartyget.
För att de funktionella kraven i punkt 2.2.3 ska uppfyllas ska driftshandboken innehålla följande riskbaserade förfaranden: Rutten ska planeras så att is och/eller temperaturer som överskrider fartygets konstruktionsmässiga egenskaper och begränsningar undviks. Det ska finnas arrangemang för mottagande av prognoser om miljömässiga förhållanden. Det ska finnas medel för att åtgärda eventuella begränsningar av tillgänglig hydrografisk, meteorologisk och navigationsrelaterad information. Fartyget ska ha förfaranden för att använda utrustning som krävs enligt andra kapitel i denna kod. Fartyget ska ha förfaranden för att genomföra särskilda åtgärder för att bevara funktionsdugligheten för utrustning och system under låga temperaturer, nedisning av skrovet ovanför vattenlinjen och förekomst av havsis.
Driftshandboken ska också innehålla följande riskbaserade förfaranden. Fartyget ska ha förfaranden för att kontakta leverantörer av räddningstjänster för bärgning, efterspaning, räddning och oljebekämpning samt förfaranden för upprätthållande av överlevnadsutrustning och fartygsintegritet om fartyget fastnar i isen en längre tid.
Handboken ska dessutom innehålla riskbaserade förfaranden som ska iakttas vid åtgärder som vidtas när fartyget påträffar is och/eller temperaturer som överskrider fartygets konstruktionsmässiga egenskaper eller begränsningar.
Driftshandboken ska också innehålla riskbaserade förfaranden för övervakning och upprätthållande av säkerheten under drift i is, i tillämpliga fall, inbegripet krav för eskortinsatser och isbrytarassistans. Olika driftsbegränsningar kan gälla beroende på om fartyget tar sig fram på egen hand eller med isbrytareskort. När så är lämpligt ska driftshandboken specificera båda alternativen.
Kapitel 3 – Fartygskonstruktion
Enligt punkt 3.1 har kapitel 3 som mål att sörja för att konstruktionens material och dimensioner bevarar sin konstruktionsintegritet lokalt och avseende hela fartyget med beaktande av den miljömässiga belastningen och miljöförhållandena.
Punkt 3.2 innehåller följande funktionella krav: i fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer finns krav gällande de material som används och i fråga om isförstärkta fartyg krävs det att fartygskonstruktionen är planerad för att både lokalt och avseende hela fartyget motstå strukturell belastning som kan förväntas under de förutsedda isförhållandena.
Punkt 3.3 innehåller regler om fartygs konstruktioner. Materialen i utsatta konstruktioner i fartyg ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas.
Reglerna som gäller uppfyllande av de funktionella kraven varierar beroende på vilken kategori fartyget hör till. Dimensionerna för fartyg av kategori A ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s, International Association of Classification Societies, polarklass 1–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. Även dimensionerna för fartyg av kategori B ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 7–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. Dimensionerna för isförstärkta fartyg av kategori C ska godkännas av administrationen eller av en organisation som administrationen erkänt. I detta sammanhang ska acceptabla standarder som är lämpliga för de istyper och iskoncentrationer som påträffas i driftsområdet beaktas. Dimensioneringen i fråga om isförstärkta fartyg av kategori C kan göras t.ex. i enlighet med de finsk-svenska isklassreglerna, varvid fartyget kan trafikera polara farvatten under de isförhållanden som motsvarar fartygets isklass. Ett fartyg av kategori C behöver inte vara isförstärkt om administrationen anser att fartygets konstruktion är lämplig för den planerade trafiken.
Kapitel 4 – Indelning och stabilitet
Enligt punkt 4.1 är målet för kapitel 4 att säkerställa tillräcklig indelning och stabilitet både i oskadda och skadade förhållanden.
Punkt 4.2 innehåller funktionella krav på fartygets stabilitet. Till exempel fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare ska ha tillräcklig reststabilitet för att tåla isrelaterade skador.
Punkt 4.3 innehåller särskilda regler för stabiliteten i intakt tillstånd och i skadat tillstånd.
Punkten innehåller också närmare bestämmelser om omständigheter som ska beaktas i stabilitetsberäkningarna. Fartyget ska också ha beredskap för att minimera ackumuleringen av is.
Kapitlet innehåller också bestämmelser om förmåga hos fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare att motstå vattenintag som uppstår vid skrovpenetrering till följd av sammanstötning med is.
Kapitel 5 – Vatten- och vädertäthet
Enligt punkt 5.1 är målet för kapitel 5 att fastställa åtgärder för att upprätthålla vatten- och vädertäthet.
Alla förslutningsanordningar och dörrar som är relevanta för fartygets vatten- och vädertäthet ska vara funktionsdugliga.
Punkten innehåller regler om fartygens vatten- och vädertäthet. Fartyg ska ha medel för att avlägsna och förhindra ackumulation av is och snö runt luckor och dörrar. Därutöver ska fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ha beredskap för frysning eller för stor viskositet för hydraulvätskor, om luckor och dörrar är hydrauliskt drivna. Vatten- och vädertäta dörrar, luckor och förslutningsanordningar som inte är belägna inom en beboelig miljö och som måste kunna nås medan fartyget är till sjöss ska utformas så att de kan användas av personal som har tung vinterklädsel på sig, inbegripet handskar.
Kapitel 6 – Maskininstallationer
Enligt punkt 6.1 är målet för kapitel 6 att säkerställa att maskininstallationer har den funktionalitet som krävs för säker drift av fartyg.
I fråga om maskininstallationernas funktionsduglighet ska miljöförhållandena beaktas, såsom nedisning och/eller snöanhopning, intag av is från havsvatten, frysning och ökad viskositet för vätskor, temperaturer vid intag av havsvatten och insugning av snö. När det gäller fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska dessutom i fråga om maskininstallationernas funktionsduglighet miljöförhållanden såsom kall och tät intagsluft, förlust av funktionsduglighet för batteri eller annan anordning för lagrad energi beaktas. Dessutom ska de material som används i fartyg som är avsedda för låga temperaturer vara lämpliga för användning vid polara driftstemperaturer. I fråga om fartyg som isförstärkts i enlighet med kapitel 3 ska maskininstallationerna dessutom vara funktionsdugliga under de förutsedda miljöförhållandena, med beaktande av den belastning som följer av samverkan med is.
Punkt 6.3 innehåller regler om fartygs maskininstallationer. Maskininstallationer och anknytande utrustning ska, med beaktande av de förutsedda miljöförhållandena, vara skyddade mot nedisning och/eller snöanhopning, isintag från havsvatten, frysning av och ökad viskositet för vätskor, temperaturen vid intag av havsvatten och insugning av snö. Dessutom ska arbetsvätskor hållas inom viskositetsgränser som säkerställer maskineriets funktionsduglighet och tillförseln av havsvatten för maskineriets system ska vara utformad så att isintag förhindras, eller annars ordnas så att funktionsdugligheten säkerställs.
Punkten innehåller dessutom närmare bestämmelser för fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer. Utsatta maskin- och elinstallationer ska vara funktionsdugliga vid den polara driftstemperaturen. Det ska också säkerställas att förbränningsluften för förbränningsmotorer som driver nödvändiga maskinsystem hålls på en temperatur som motsvarar de kriterier som motortillverkaren gett. Material i utsatt maskineri och utsatta fundament ska dessutom godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas.
Punkten innehåller dessutom bestämmelser för fartyg av olika kategori när det gäller förstärkning av maskineriets förmåga att motstå isbelastning. Dimensionerna av propellerblad, drivlina, styranordning och andra tillbehör i fartyg av kategori A, B och C ska godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I fråga om kategori A ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 1–5) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. I fråga om fartyg av kategori B ska standarder som är acceptabla för organisationen (IACS:s polarklass 6 och 7) eller andra standarder som erbjuder en likvärdig säkerhetsnivå beaktas. I fråga om isförstärkta fartyg av kategori C ska acceptabla standarder som är lämpliga för de istyper och iskoncentrationer som påträffas i driftsområdet beaktas. Dimensioneringen av drivlina i fartyg av kategori C kan göras t.ex. i enlighet med de finsk-svenska isklassreglerna, varvid fartyget kan trafikera polara farvatten under de isförhållanden som motsvarar fartygets isklass.
Kapitel 7 – Brandsäkerhet och brandskydd
Enligt punkt 7.1 har kapitel 7 som mål att säkerställa att brandsäkerhetssystemen och brandsäkerhetsredskapen är effektiva och funktionsdugliga, och att utrymningsvägarna förblir tillgängliga så att personerna ombord säkert och snabbt kan ta sig till embarkeringsdäcket för livbåtar och räddningsflottar i de förväntade miljöförhållandena.
Kapitlet innehåller bestämmelser enligt vilka brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap, om de installerats i utsatta positioner, ska vara skyddade mot nedisning och snöanhopning. Lokal utrustning och maskineriets styranordningar ska skyddas mot frysning, snöanhopning och nedisning och de ska kunna användas vid alla tidpunkter. Brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap ska vara utformade med beaktande av att personer ombord ofta behöver ha på sig tjocka och otympliga vinterkläder. Det ska finnas medel för att avlägsna och förhindra is- och snöanhopningar vid ingångar. Dessutom ska släckmedlen vara lämpliga för den avsedda verksamheten.
När det gäller fartyg som är avsedda för drift i låg lufttemperatur ska dessutom alla komponenter i brandsäkerhetssystem och brandsäkerhetsredskap vara utformade så att de är tillgängliga och effektiva vid den polara drifttemperaturen och de material som används i utsatta brandsäkerhetssystem ska vara lämpliga för användning vid den polara driftstemperaturen.
Punkt 7.3 innehåller regler om brandsäkerhet och brandskydd för fartyg. Avstängningsventiler och tryck/vakuumventiler på utsatta ställen ska skyddas mot nedisning och vara tillgängliga vid alla tidpunkter och all tvåvägs bärbara radioutrustning ska kunna användas vid den polara driftstemperaturen.
Brandpumpar, inbegripet nödbrandpumpar och pumpar för vattendimma och vattenspray och sprinkleranordningar ska vara placerade i utrymmen där temperaturen hålls ovanför fryspunkten. Huvudbrandledningen ska arrangeras så att utsatta delar kan isoleras och de ska finnas medel för dränering av de isolerade delarna. Brandslangar och munstycken behöver inte vara tillkopplade till huvudbrandledningen hela tiden, och får förvaras i skyddade lägen nära brandposterna. Brandmansutrustningen ska förvaras på varma ställen ombord på fartyget och i situationer där fasta vattenbaserade brandsläckningssystem finns i ett utrymme som är separat från huvudbrandpumparna och använder sina egna havsintag, ska också dessa intag kunna skyddas mot isbildning.
För fartyg som är avsedda för drift i låg lufttemperatur gäller dessutom att bärbara och delvis bärbara brandsläckare så långt det är praktiskt möjligt ska vara placerade på ställen som är skyddade från temperaturer under fryspunkten. Ställen som är utsatta för temperaturer under fryspunkten ska förses med brandsläckare som är funktionsdugliga i den polara driftstemperaturen och material i utsatta brandsäkerhetssystem ska godkännas av administrationen eller av en organisation som erkänts av den. I detta sammanhang ska standarder som är acceptabla för organisationen eller andra standarder som ger en likvärdig säkerhetsnivå på basis av den polara driftstemperaturen beaktas.
Kapitel 8 – Livräddningsutrustning och livräddningsarrangemang
Enligt punkt 8.1 har kapitel 8 som mål att införa bestämmelser om säker utrymning, evakuering och överlevnad.
Enligt punkt 8.2.1.1 ska utsatta utrymningsvägarna förbli tillgängliga och säkra med hänsyn till möjligheten för nedisning av konstruktioner och snöanhopning. Räddningsfarkoster och arrangemangen för samling och embarkering ska säkerställa att fartyget kan överges på ett säkert sätt, med hänsyn till möjligheten för eventuella ogynnsamma miljöförhållanden i en nödsituation.
Alla livräddningsredskap och tillhörande utrustning ska ge säker evakuering och vara funktionsdugliga under de eventuella ogynnsamma miljöförhållandena under loppet av den maximala förväntade räddningstiden.
Det ska finnas lämpligt termiskt skydd för alla personer ombord. Så långt det är möjligt ska hänsyn tas till den planerade resan, de förväntade väderförhållandena (kyla och vind) och risken för att hamna i polart vatten. I fråga om livräddningsredskap och tillhörande utrustning ska hänsyn tas till eventuell drift under långa perioder av mörker. Detta ska beaktas redan när resan planeras. Med beaktande av förekomsten av de faror som fastställs i kapitel 1 ska det ges resurser för att stödja överlevnad också efter att fartyget övergetts, vare sig detta sker i vatten, på is eller i land, för den maximala förväntade räddningstiden. Dessa resurser omfattar: en beboelig miljö, skydd av personer från effekterna av kyla, vind och sol, utrymme för att inhysa personer som är försedda med termiskt skydd lämpligt för omgivningen, medel för att sörja för livsuppehället, trygga punkter för ingång och utgång och medel för kommunikation med räddningsmanskap.
Punkt 8.3 innehåller regler om livräddningsutrustning och livräddningsarrangemang för fartyg. För fartyg som är utsatta för nedisning ska det finnas medel för att avlägsna och förhindra is- och snöanhopningar vid utrymningsvägar, på mönstringsstationer, i embarkeringsområden, i räddningsfarkoster, på deras sjösättningsanordningar och i ingångar till räddningsfarkoster. Dessutom ska utrymningsvägarna i fråga om fartyg som byggts den 1 januari 2017 eller senare vara ordnade så att personer som har på sig lämplig polar klädsel utan hinder kan passera. I fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska det dessutom utvärderas att embarkeringsarrangemangen är tillräckliga med hänsyn till konsekvenserna av att personer har på sig polar klädsel.
Fartyg ska ha medel för att säkerställa en säker evakuering av personer, inbegripet säker utplacering av överlevnadsutrustning, under drift i isbelagda farvatten eller direkt på isen, i tillämpliga fall. När reglerna i detta kapitel uppfylls genom att foga anordningar som kräver en kraftkälla, ska denna källa kunna drivas självständigt i förhållande till fartygets huvudkraftkälla.
Passagerarfartyg ska ha en räddningsdräkt eller termiskt skydd av lämplig storlek för varje person ombord, och där räddningsdräkter krävs ska de vara av isolerad typ.
På fartyg som är avsedda för drift under långa mörkerperioder ska livbåtarna ha strålkastarljus som är lämpade för kontinuerligt bruk för att underlätta identifiering av is.
Alla livbåtar ska vara av antingen delvis överbyggd eller helt överbyggd typ. Med beaktande av den utvärdering av faror som avses i kapitel 1, ska det finnas lämplig överlevnadsutrustning som beaktar både individuella och gemensamma behov. Dessa omfattar livräddningsanordningar och gruppöverlevnadsutrustning som ger effektivt skydd mot kyla från direkt vind för alla personer ombord, personlig överlevnadsutrustning i kombination med livräddningsanordningar eller gruppöverlevnadsutrustning som ger tillräcklig termisk isolation för att upprätthålla en persons kroppstemperatur, och personlig överlevnadsutrustning som ger tillräckligt skydd för att förhindra förfrysning av extremiteter. När det är nödvändigt ska fartyget ha personlig överlevnadsutrustning och gruppöverlevnadsutrustning för 110 procent av personerna ombord, och den ska stuvas in på lättillgängliga ställen, så nära mönstrings- eller embarkeringsstationerna som möjligt. Behållarna för gruppöverlevnadsutrustningen ska vara utformade så att de är lätta att flytta över isen och de ska kunna flyta. När utvärderingen fastställer ett behov av att använda personlig överlevnadsutrustning och gruppöverlevnadsutrustning ska medel fastställas för att säkerställa att denna utrustning är tillgänglig också efter att fartyget överges. När det utöver personer finns överlevnadsutrustning i räddningsfarkosterna, ska räddningsfarkosterna och sjösättningsarrangemangen ha tillräcklig kapacitet för att ha plats för den extra utrustningen. Passagerarna ska instrueras i användningen av den personliga överlevnadsutrustningen och hur de ska handla i en nödsituation och besättningen ska ges utbildning i användningen av den personliga överlevnadsutrustningen och gruppöverlevnadsutrustningen.
Det ska finnas tillräckligt med nödproviant för den maximala förväntade räddningstiden.
Kapitel 9 – Navigationssäkerhet
Enligt punkt 9.1 har kapitel 9 som mål att införa bestämmelser om navigationssäkerhet.
Enligt punkt 9.2 ska fartyg kunna ta emot uppdaterad nautisk information om t.ex. isförhållandena för säker navigering. Navigationsutrustningen och navigationssystemen ska utformas, konstrueras och installeras så att de bibehåller sin funktionsduglighet vid de förväntade miljöförhållandena i driftsområdet. Systemen för tillhandahållande av referenskurser och positionsbestämning ska vara lämpliga för de avsedda områdena. Fartyg ska visuellt kunna upptäcka is när de trafikerar i mörker. Fartyg som är involverade i insatser med isbrytareskort ska ha lämpliga medel för att ange att fartyget har stannat.
Punkt 9.3 innehåller regler om säker navigering. Fartyg ska ha metoder för att ta emot och visa rådande information om isförhållanden i driftsområdet.
Isförstärkta fartyg som är byggda den 1 januari 2017 eller senare ska ha antingen två självständiga ekolod eller ett ekolod med två separata självständiga omvandlare. Fartyget ska uppfylla kraven som gäller fönster i kapitel V i SOLAS-konventionen oberoende av byggnadsdatumet och storleken och beroende på bryggans utformning ha klar sikt akterut. Fartyg som trafikerar områden och under perioder med sannolikhet för nedisning ska vara försedda med medel för att förhindra nedisning av antenner som är nödvändiga för navigering och kommunikation. Dessutom krävs det att när den utrustning som krävs enligt kapitel V i SOLAS-konventionen eller detta kapitel har sensorer som sticker ut från skrovet, ska dessa sensorer skyddas mot is och i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare ska bryggvingarna vara inbyggda eller utformade så att de skyddar navigationsutrustningen och driftspersonalen.
Fartyg ska också ha två icke-magnetiska medel för att fastställa och visa kurs. Båda medlen ska vara självständiga och kopplade till fartygets huvud- och nödkraftkraftkälla. Fartyg som trafikerar norr om 80:e breddgraden ska vara försedda med åtminstone en GNSS-kompass eller motsvarande, som ska vara kopplad till fartygets huvud- och nödkraftkälla.
Fartyg, med undantag för fartyg som endast trafikerar områden med 24 timmars dagsljus, ska vara utrustade med två fjärroterbara strålkastare med smal stråle som kan styras från bryggan för att ge belysning horisonten runt, eller andra medel för att upptäcka is visuellt.
Fartyg som är involverade i insatser med isbrytareskort ska vara försedda med ett blinkande rött ljus som startas manuellt och är synligt akterut för att ange när fartyget har stannat. Detta ljus ska vara synligt från ett avstånd på minst två nautiska mil, och de horisontala och vertikala lysvinklarna ska stämma överens med de specifikationer för akterljus som krävs i de internationella reglerna för förhindrande av sammanstötning.
Kapitel 10 – Kommunikation
Enligt punkt 10.1 har kapitel 10 som mål att införa bestämmelser om effektiv kommunikation för fartyg och räddningsfarkoster under normal drift och i nödsituationer.
Enligt punkt 10.2 ska tvåvägs röst- och/eller datakommunikation mellan fartyg och mellan fartyg och land vara tillgänglig på alla punkter längs de planerade trafikrutterna. Det ska finnas lämpliga kommunikationsmedel i situationer där eskort- och konvojinsatser förväntas. Det ska finnas medel för tvåvägs kommunikation på olycksplatsen och för eftersöknings- och räddningskoordinerande kommunikation, inbegripet aeronautiska frekvenser. Det ska finnas lämplig kommunikationsutrustning för att möjliggöra telemedicinsk assistans i polara områden.
I fråga om kommunikationen på räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska på fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer alla beredskapsbåtar och livbåtar när de sjösätts för evakuering bevara förmågan till nödanrops- och lokaliseringskommunikation och kommunikation på olycksplatsen. På fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska alla räddningsfarkoster när de sjösätts bevara förmågan att sända signaler för lokalisering och för kommunikation. Obligatorisk kommunikationsutrustning för användning i räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska kunna fungera under hela den maximala förväntade räddningstiden.
Punkt 10.3 innehåller regler om kommunikation. Kommunikationsutrustningen ombord ska kunna användas för kommunikation mellan fartyg och mellan fartyg och land, med beaktande av begränsningarna i kommunikationssystemen på höga breddgrader och den förväntade låga temperaturen. Fartyg som är avsedda för att tillhandahålla isbrytareskort ska vara utrustade med ett ljudsignalsystem som är monterat så att det är riktat akterut, för att ange eskort- och nödmanövrer till fartyg som följer, i enlighet med vad som anges i Internationella signalboken. Möjligheterna för tvåvägskommunikation på olycksplatsen och efterspanings- och räddningskoordinerande kommunikation ska innefatta röst- och/eller datakommunikation med relevanta huvudräddningscentraler och utrustning för röstkommunikation med luftfartyg på 121,5 och 123,1 MHz. Kommunikationsutrustningen ska möjliggöra tvåvägs röst- och datakommunikation och telemedicinsk rådgivning (Telemedical Assistance Service, TMAS).
När det gäller kommunikationen på räddningsfarkoster och beredskapsbåtar ska på fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer alla beredskapsbåtar och livbåtar när de sjösätts för evakuering för nödanrop ha ombord en anordning för sändning av anrop från fartyg till land, för att kunna lokaliseras ha ombord en anordning för att sända signaler för lokalisering och för kommunikation på olycksplatsen ha ombord en anordning för att sända och ta emot kommunikation på olycksplatsen. I fråga om fartyg som är avsedda för drift i låga lufttemperaturer ska alla andra räddningsfarkoster för att kunna lokaliseras ha ombord en anordning för att sända signaler för lokalisering, och för kommunikation på olycksplatsen ha ombord en anordning för att sända och ta emot kommunikation på olycksplatsen. På fartyg ska också de begränsningar som följer av batteriernas livslängd beaktas och det ska tas fram och genomföras förfaranden som säkerställer att obligatorisk kommunikationsutrustning för användning i räddningsfarkoster och beredskapsbåtar är tillgängliga under hela den maximala förväntade räddningstiden.
I enlighet med vad som angetts ovan innehåller kapitlen 1–10 i del I-A i polarkoden flera bestämmelser om tekniska säkerhetskrav för fartyg. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om allmänna tekniska säkerhetskrav för fartyg i 6 § i fartygssäkerhetslagen. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen uppfylla de krav på konstruktioner och utrustning samt arrangemang för dessa som i konventionen uppställs för fartyget. Vid fartygets drift ska de funktionella krav som uppställs i SOLAS-konventionen iakttas i syfte att säkerställa fartygssäkerheten. Ett fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen ska uppfylla de förpliktande bestämmelser enligt koderna i anslutning till SOLAS-konventionen som gäller fartygs konstruktioner, utrustning och arrangemang för dessa. Enligt paragrafens 4 mom. kan Trafiksäkerhetsverket för säkerställande av en tillräcklig nivå på fartygssäkerheten meddela närmare tekniska föreskrifter om de tekniska och funktionella kraven enligt SOLAS-konventionen, i första hand med tillämpning av IMO:s anvisningar och rekommendationer, samt godkänna säkerhetskonstruktioner, säkerhetssystem och säkerhetsutrustning enligt SOLAS-konventionen. Kapitlen 1–10 i del I-A i polarkoden innehåller tekniska tillägg till redan gällande krav i SOLAS-konventionen och innehåller inga bestämmelser som hör till området för lagstiftningen. De kan således sättas i kraft genom förordning av statsrådet.
Kapitel 11 – Ruttplanering
Enligt punkt 11.1 har kapitel 11 som mål att säkerställa att redaren, befälhavaren och besättningen ges tillräckligt med information för att trafiken kan genomföras med hänsyn till säkerheten för fartyget och personerna ombord och när det är aktuellt också miljöskyddet.
För att uppnå detta mål ska ruttplanen beakta de eventuella faror som den planerade resan medför.
Punkt 11.3 innehåller regler om ruttplanering. Befälhavaren ska beakta följande vid planering av en rutt genom polara farvatten: de förfaranden som krävs enligt driftshandboken för polara farvatten, varje begränsning i de tillgängliga hydrografiska uppgifterna och säkerhetsanordningarna för sjöfarten, gällande information om omfattningen och typen av is och isberg som finns i närheten av den planerade rutten, statistisk information om is och temperaturer från tidigare år, nödhamnar, aktuell information om åtgärder som ska vidtas när fartyget stöter på marina däggdjur som hänför sig till kända områden med större koncentrationer av marina däggdjur inklusive säsongsmässiga migrationsområden, aktuell information om relevanta trafiksepareringssystem, hastighetsrekommendationer och fartygstrafikservice som hänför sig till kända områden med större koncentrationer av marina däggdjur inklusive säsongsmässiga migrationsområden, nationella och internationella utsedda skyddsområden längs rutten och drift i områden som ligger långt från efterspanings- och räddningstjänster.
Bestämmelser om ruttplanering finns i STCW-koden i anknytning till STCW-konventionen. I 23 § 3 mom. i lagen om fartygspersonal finns ett bemyndigande enligt vilket Trafiksäkerhetsverket för genomförande av STCW-konventionen meddelar närmare föreskrifter om vakthållning och ruttplanering. Polarkodens bestämmelser om ruttplanering är mindre preciseringar av redan gällande förpliktelser, så bestämmelserna i detta kapitel kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet.
Kapitel 12 – Bemanning och utbildning
Enligt punkt 12.1 har kapitel 12 som mål att säkerställa att fartyg som trafikerar polara farvatten är ändamålsenligt bemannade med tillräckligt behörig, utbildad och erfaren personal.
Redare ska säkerställa att befälhavare, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan på fartyg som trafikerar polara farvatten har fullgjort utbildning för att uppnå de färdigheter som är relevanta för den befattning som ska fyllas och de uppgifter och ansvarsområden som de ska ha, med beaktande av kraven i STCW-konventionen och STCW-koden, sådana de lyder i ändrad form.
Punkt 12.3 innehåller regler om bemanning och utbildning. För att uppnå det mål som anges i punkt 12.1 ska befälhavare, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan vid drift i polara farvatten ha den behörighet som krävs i kapitel V i STCW-konventionen och STCW-koden, sådana de lyder i ändrad form, i enlighet med vad som anges i tabellen i punkt 12.3.1 i polarkoden. Administrationen kan tillåta att en annan person (andra personer) än befälhavaren, en överstyrman eller ett vakthavande befäl på bryggan används för att uppfylla utbildningskraven enligt punkt 12.3.1, förutsatt att denna person eller dessa personer är behöriga och certifierade i enlighet med regel II/2 i STCW-konventionen och punkt A-II/2 i STCW-koden. Dessutom krävs det att de uppfyller de utbildningskrav för polara farvatten som anges i nämnda tabell. Fartyget ska medan det trafikerar polara farvatten även ha ett tillräckligt antal personer som uppfyller de relevanta utbildningskraven för polara farvatten så att det täcker alla vakter. Denna person eller dessa personer omfattas alltid av administrationens krav avseende minsta vilotid. När fartyget trafikerar andra farvatten än öppna farvatten eller öppet vatten med glaciäris, ska befälhavaren, överstyrmännen och vakthavande befäl på bryggan på passagerarfartyg och tankfartyg uppfylla de tillämpliga kraven på grundläggande utbildning som anges i nämnda tabell, och när fartyg trafikerar farvatten med en iskoncentration på mer än 2/10, ska befälhavaren, överstyrmän och vakthavande befäl på bryggan på andra lastfartyg än tankfartyg uppfylla de lämpliga kraven på grundläggande utbildning för polara farvatten som anges i nämnda tabell.
Användning av en annan person än ett vakthavande befäl på bryggan för att uppfylla utbildningskraven befriar inte befälhavaren eller ett vakthavande befäl på bryggan från deras skyldigheter för fartygets säkerhet.
Varje besättningsmedlem ska göras förtrogen med de förfaranden och den utrustning som ingår i eller som det hänvisas till i driftshandboken för polara farvatten och som är relevanta för deras uppgifter.
I den finska lagstiftningen finns det allmänna bestämmelser om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet i lagen om fartygspersonal och bemanningsförordningen. I 9 § i lagen om fartygspersonal finns bestämmelser om redarens och befälhavarens skyldigheter i fråga om fartygsbemanningen. Enligt den ska redaren se till att fartygspersonalen har en utbildning och behörighet i enlighet med fartygets egenskaper och sina arbetsuppgifter. Enligt paragrafens 3 mom. utfärdas närmare bestämmelser om redarens skyldigheter när det gäller omständigheter i anslutning till bemanningen genom förordning av statsrådet. Enligt 4 § i bemanningsförordningen ska redaren innan en sjöman tar emot en befattning ombord försäkra sig om att sjömannen har den behörighet som krävs för att sköta befattningen och att sjömannen har genomgått nödvändiga repetitionskurser och uppdaterat sin utbildning enligt kraven i STCW-konventionen.
I 15 § i lagen om fartygspersonal finns en allmän bestämmelse om att de som arbetar ombord på ett fartyg ska ha den behörighet som anges i lagen och i de bestämmelser som utfärdats med stöd av den. Över bevisad behörighet utfärdas ett behörighetsbrev eller ett certifikat över specialbehörighet. I 17 § i lagen om fartygspersonal finns bestämmelser om utfärdande av behörighetsbrev och certifikat över specialbehörighet. För genomförande av STCW-konventionen och SOLAS-konventionen utfärdas enligt paragrafens 3 mom. närmare bestämmelser om behörighetsbrev, certifikat över specialbehörighet och deras giltighet samt om behörighets- och specialbehörighetsvillkor genom förordning av statsrådet.
Bestämmelserna i punkt 12.3.2 i polarkoden gör det möjligt att helt eller delvis använda andra personer än de som hör till fartygets egen personal för att uppfylla specialbehörighetsvillkoren. Även dessa villkor utfärdas med stöd av 17 § 3 mom. genom förordning av statsrådet.
Bestämmelser om redarens skyldigheter enligt detta kapitel när det gäller omständigheter i anslutning till bemanningen samt om behörighets- och specialbehörighetsvillkoren för besättningen utfärdas med stöd av gällande lagstiftning genom förordning av statsrådet. Dessa bestämmelser hör således inte till området för lagstiftningen. De utbildnings- och behörighetskrav som finns i polarkoden kommer till behövliga delar att tas in i bemanningsförordningen efter det att kraven godkänts som en del av STCW-konventionen och STCW-koden.
DEL I-B
Ytterligare vägledning om bestämmelserna i inledningen och del I-A
I del I-B i polarkoden ges ytterligare vägledning till definitionerna i punkt 2 i inledningen och till kapitlen 2–11. Denna ytterligare vägledning är inte rättsligt bindande, utan har karaktären av rekommendation. Således förpliktar den inte rättsligt, utan den används som hjälp vid tillämpningen av reglerna i del I-A.
Del II-A Åtgärder för förhindrande av förorening
Kapitel 1 – Förhindrande av förorening genom olja
1.1 Operativa krav
1.1.1. Punkten innehåller förbud mot utsläpp av olja eller oljehaltiga blandningar i arktiska farvatten. I den finska lagstiftningen finns ett allmänt förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegräsningar i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Utsläppsbegränsningarna preciseras i 2 kap. 1 och 2 § i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten.
1.1.2. Enligt punkt 1.1.2 tillämpas inte utsläppsförbudet i punkt 1.1.1 på utsläpp av ren eller segregerad barlast.
1.1.3. Punkten innehåller en tidsmässig lättnad i fråga om utsläppskraven enligt punkt 1.1.1. Administrationen kan godkänna att fartyg av kategori A som byggts före den 1 januari 2017 och som inte kan uppfylla kraven i punkt 1.1.1 i fråga om olja och oljehaltiga utsläpp från maskinutrymmen och som kontinuerligt trafikerar arktiska farvatten i över 30 dagar ska uppfylla punkt 1.1.1 senast vid den första mellanliggande eller förnyade besiktning, av dessa den som kommer först, ett år efter den 1 januari 2017. Fram till detta datum ska dessa fartyg uppfylla utsläppskraven enligt regel 15.3 i bilaga I till Marpol 73/78.
1.1.4. Enligt punkten ska drift i polara farvatten beaktas, i tillämpliga fall, i oljedagboken, handböckerna och fartygets beredskapsplan för oljeförorening eller fartygets beredskapsplan för havsförorening enligt vad som krävs enligt bilaga I till MARPOL 73/78. Bestämmelser om beredskapsplaner för oljeförorening finns i 2 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten och bestämmelser om oljedagboken i 6 § i samma kapitel.
1.2 Konstruktionskrav
1.2.1. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare och som har en sammanlagd brännoljekapacitet på mindre än 600 m3, alla brännoljetankar vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter. Detta krav tillämpas inte på små brännoljetankar med en maximal individuell kapacitet som högst uppgår till 30 m3.
1.2.2. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som inte är oljetankfartyg och som byggts den 1 januari 2017 eller senare alla lasttankar som byggts och som används för transport av olja vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter.
1.2.3. Enligt punkten ska i oljetankfartyg av kategori A och B på mindre än 5 000 dödviktston, som byggts den 1 januari 2017 eller senare hela lasttanklängden vara skyddad med dubbelbottentankar eller utrymmen som stämmer överens med bestämmelserna i bilaga I till MARPOL 73/78. Hela lasttanklängden ska dessutom vara skyddad med vingtankar eller utrymmen i enlighet med bilaga I till MARPOL 73/78 som uppfyller det tillämpliga avståndskravet i bilaga I till MARPOL 73/78. I 2 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ingår bestämmelser om konstruktions- och anordningskrav på lastutrymmena i oljetankfartyg.
1.2.4. Enligt punkten ska i fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare alla tankar för oljerester (sludge) och tankar för oljehaltigt slagvatten vara separerade från bordläggningen genom ett avstånd på minst 0,76 meter. Detta krav tillämpas inte på små tankar med en maximal individuell kapacitet på högst 30 m3.
Kapitel 2 – Förhindrande av förorening genom skadliga flytande ämnen i bulk
2.1 Operativa krav
2.1.1. Punkten innehåller förbud mot att i arktiska farvatten släppa ut i havet skadliga flytande ämnen (noxious liquid substance, NLS) eller blandningar som innehåller sådana ämnen. I 4 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten finns en allmän bestämmelse om klassificeringen av skadliga flytande ämnen och i samma kapitels 2 § förbud mot utsläpp av skadliga flytande ämnen och utsläppsbegränsningar.
2.1.2. Enligt punkten ska drift i polara farvatten beaktas, i tillämpliga fall, i lastdagboken, lasthanteringsmanualen och fartygets beredskapsplan för havsförorening genom skadliga flytande ämnen eller fartygets beredskapsplan för havsförorening som krävs enligt bilaga II till MARPOL 73/78. Bestämmelser om beredskapsplaner för marina föroreningar finns i 4 kap. 5 § i miljöskyddslagen för sjöfarten, om lasthanteringsmanualen i kapitlets 6 § och om lastdagboken i kapitlets 7 §.
2.1.3. Enligt punkten ska, för fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari eller senare, sådan transport av skadliga flytande ämnen som i kapitel 17 i internationella koden för konstruktion och utrustning av fartyg som transporterar farliga kemikalier anges som en viss fartygstyp eller i kapitel 18 i samma kod anges som en viss typ av lasttank godkännas av administrationen. Godkännandet ska återges i det internationella föroreningsskyddscertifikatet för transport av skadliga flytande ämnen i bulk eller i driftscertifikatet, och ska ange driften i polara farvatten.
Kapitel 3 – Förhindrande av förorening genom skadliga ämnen som transporteras till sjöss i förpackad form
Detta kapitel har med avsikt lämnats tomt med tanke på eventuella tillägg i framtiden. Avsikten är att kapitelnumreringen i polarkoden motsvarar numreringen av bilagorna till MARPOL 73/78.
Kapitel 4 – Förhindrande av förorening genom toalettavfall från fartyg
4.1 Definitioner
4.1.1 Enligt punkten avses med byggt ett fartyg för vilket kölsträckningen ägt rum eller som befinner sig på motsvarande byggnadsstadium.
4.1.2 I punkten definieras shelfis, med vilket avses en i vattnet flytande isplatta av betydande tjockled som höjer sig 2–50 m eller mer över havsytan och som är fast vid kusten.
4.1.3 I punkten definieras fastis, med vilket avses havsis som bildas och blir liggande fast längs kusten, där den är fast vid land, en isvägg, en isfront, mellan grund eller isberg som stött på grund.
4.2 Operativa krav
4.2.1 Enligt punkten är det förbjudet att släppa ut toalettavfall inom polara farvatten, med undantag för när det görs i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 och de särskilda kraven i denna punkt 4.2.1. Det särskilda kravet enligt den första underpunkten är att fartyget släpper ut finfördelat och desinficerat toalettavfall i enlighet med bestämmelserna i bilaga IV till MARPOL 73/78 på ett avstånd av mer än 3 nautiska mil från en shelfis eller fastis, och att fartyget är så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överstiger 1/10. Det särskilda kravet enligt den andra underpunkten är att fartyget släpper ut toalettavfall som inte finfördelats och desinficerats i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 på ett avstånd av mer än 12 nautiska mil från en shelfis eller fastis och så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överstiger 1/10. Det särskilda kravet enligt den tredje underpunkten är att fartyget använder ett fungerande reningsverk för toalettavfall som certifierats av administrationen och som uppfyller kraven i bilaga IV till MARPOL 73/78 och släpper ut toalettavfallet i enlighet med bilaga IV till MARPOL 73/78 så långt det är praktiskt möjligt från närmaste land, shelfis, fastis eller områden med en iskoncentration som överstiger 1/10.
Bestämmelser om allmänt förbud mot utsläpp av toalettavfall och utsläppsbegränsningar finns i 5 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten och bestämmelser om krav på fartyg i kapitlets 3 §.
4.2.2 Enligt punkten är utsläpp av toalettavfall i havet förbjudet från fartyg av kategori A och B som byggts den 1 januari 2017 eller senare och från alla passagerarfartyg som byggts den 1 januari 2017 eller senare. Undantag från bestämmelsen kan göras när fartyget har ett sådant reningsverk för toalettavfall som avses i punkt 4.2.1.3 och utsläppen stämmer överens med den punkten.
4.2.3 Punkten innehåller ett undantag från kraven i punkt 4.2.1 för fartyg av kategori A och B som trafikerar områden med en iskoncentration som överstiger 1/10 under längre tidsperioder. Sådana fartyg får endast släppa ut toalettavfall genom användning av ett reningsverk för toalettavfall som certifierats av administrationen för att uppfylla kraven i bilaga IV till MARPOL 73/78. Sådana utsläpp ska godkännas av administrationen.
Kapitel 5 – Förhindrande av förorening genom fast avfall från fartyg
5.1 Definitioner
5.1.1 I punkten definieras shelfis, med vilket avses en i vattnet flytande isplatta av betydande tjockled som höjer sig 2–50 m eller mer över havsytan och som är fast vid kusten.
5.1.2 I punkten definieras fastis, med vilket avses havsis som bildas och blir liggande fast längs kusten, där den är fast vid land, en isvägg, en isfront, mellan grund eller isberg som stött på grund.
5.2 Operativa krav
5.2.1 Enligt punkten är utsläpp i havet av fast avfall tillåtet i arktiska farvatten i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78, om de tilläggskrav som nämns i punkten uppfylls. Utsläpp av matavfall är endast tillåtet när fartyget är så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration på 1/10, men i varje fall inte mindre än 12 nautiska mil från närmaste land, närmaste shelfis eller närmaste fastis. Matavfall ska dessutom finfördelas eller malas och ska kunna passera genom ett nät med högst 25 mm stora öppningar. Matavfall får inte vara förorenat av andra avfallstyper, och det får inte släppas ut på isen. Utsläpp av djurkroppar är förbjudet. Allmänna bestämmelser om förbud mot utsläpp av fast avfall och utsläppsbegränsningar finns i 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten.
Utsläpp av lastrester som inte kan samlas upp med hjälp av allmänt tillgängliga metoder för lossning ska endast vara tillåtna när fartyget är under gång och villkoren i punkt 5.2.1.5 uppfylls. Enligt dessa villkor får lastrester, rengöringsmedel eller tillsatsämnen som ingår i det tvättvatten som används i lastutrymmet inte innehålla några ämnen som klassificeras som skadliga för havsmiljön, med beaktande av de riktlinjer som tagits fram av IMO. Dessutom förutsätts det att avgångshamnen och följande destinationshamn finns inom arktiska farvatten och att fartyget inte kommer att förflytta sig utanför de arktiska farvattnen mellan dessa hamnar. En förutsättning är också att inga adekvata mottagningsanordningar som motsvarar de riktlinjer som IMO tagit fram finns tillgängliga i dessa hamnar. När de ovannämnda förutsättningarna är uppfyllda, får tvättvatten som använts i lastutrymmet och som innehåller rester släppas ut så långt det är praktiskt möjligt från områden där iskoncentrationen överskrider 1/10, men i alla händelser minst 12 nautiska mil från närmaste land, närmaste shelfis eller närmaste fastis.
5.2.2 Enligt punkten är utsläpp i havet av fast avfall tillåtet i Antarktisområdet i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78, om de tilläggskrav som nämns i punkten uppfylls. Ett tilläggskrav är att utsläpp enligt regel 6 i bilaga V till MARPOL 73/78 ska ske så långt det är praktiskt möjligt från områden med en iskoncentration som överskrider 1/10, men i alla händelser minst 12 nautiska mil från närmaste fastis. Matavfall får inte släppas ut på is.
5.2.3 Punkten innehåller en skyldighet att i tillämpliga fall ta drift i polara farvatten i beaktande i avfallsdagboken, avfallshanteringsplanen och de skyltar som krävs enligt bilaga V till MARPOL 73/78.
Del II-B i polarkoden innehåller ytterligare vägledning om bestämmelserna i inledningen och del II-A och har karaktären av rekommendation.
Resolution MSC.386(94)
Genom resolution MSC.386(94) har ett nytt kapitel XIV fogats efter kapitel XIII i SOLAS-konventionen. Bestämmelserna i fråga är tekniska, så resolutionen kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet.
Genom resolutionen blir det med stöd av SOLAS-konventionen bindande att följa polarkoden.
Regel 1 i det nya kapitlet XIV innehåller definitioner av polarkoden, Antarktisområdet, arktiska farvatten, polara farvatten, fartyg byggt och motsvarande byggnadsstadium.
Enligt regel 2 i kapitlet ska fartyg som trafikerar polara farvatten och som byggts före den 1 januari 2017 uppfylla kraven i polarkoden före deras första mellanliggande eller förnyade besiktning, av dessa den som kommer först, efter den 1 januari 2018. Punkt 3 i regeln innehåller en uppmaning att beakta den ytterligare vägledning som ingår i del I-B i polarkoden. Detta är en icke-bindande uppmaning, och hör således inte till området för lagstiftningen. I punkt 4 konstateras det att kapitlet inte tillämpas på fartyg som ägs av staten och som används endast för icke-kommersiell drift. Detta är en informativ bestämmelse, eftersom den överensstämmer med tillämpningsområdet för SOLAS-konventionen. I punkt 5 konstateras det att kapitlet inte ska påverka statens rättigheter och skyldigheter enligt internationell rätt. Bestämmelsen är informativ, och hör således inte till området för lagstiftningen.
Enligt regel 3 ska fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för kapitlet uppfylla kraven i de säkerhetsrelaterade bestämmelserna i polarkoden och kraven i del I-A i polarkoden. Regeln innehåller bestämmelser om besiktning av och certifikat för fartyg. Bestämmelserna om certifikat och besiktning sådana de lyder i punkt 1.3 i del I-A i polarkoden har satts i kraft i Finland med stöd av fartygssäkerhetslagen. Dessa bestämmelser omfattar de certifikat som utfärdas med stöd SOLAS-konventionen, så regeln kan sättas i kraft genom förordning av statsrådet.
I punkt 1 och 2 i regel 4 ges möjlighet att avvika från de normativa krav som anges i kapitel 3, 6, 7 och 8 i polarkoden. Dessa krav gäller konstruktionsmässiga arrangemang, maskineri och elektriska installationer, åtgärder som gäller utformning och arrangemang i fråga om brandsäkerheten samt livsräddningsanordningar och livräddningsarrangemang. Enligt regeln får denna utformning och dessa arrangemang avvika från vad som anges i polarkoden, förutsatt att den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen är lika effektiva och ger motsvarande säkerhetsnivå som bestämmelserna i polarkoden. Enligt punkt 3 i denna regel ska den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen analyseras, utvärderas och godkännas utifrån IMO:s riktlinjer. Enligt punkt 4 i regeln ska den alternativa utformningen och de alternativa arrangemangen antecknas i polarfartygscertifikatet och fartygets driftshandbok för polara farvatten. I den nationella lagstiftningen finns allmänna bestämmelser om likvärdigheter i fartygssäkerhetslagen. Enligt 8 § i den lagen är Trafiksäkerhetsverket behörig myndighet som kan tillåta att arrangemang som avviker från kraven i SOLAS-konventionen tillämpas på fartyget, om dessa är minst lika effektiva som de som föreskrivs i SOLAS-konventionen. Enligt 10 § i den lagen kan Trafiksäkerhetsverket godkänna att säkerhetsarrangemangen för ett enskilt fartyg genomförs på ett annat sätt än vad som anges i SOLAS-konventionen, om man på detta sätt uppnår minst samma säkerhetsnivå som när reglerna enligt SOLAS-konventionen iakttas. Således omfattar fartygssäkerhetslagen redan beviljande av likvärdighet, och det är inte behövligt att föreskriva om det på lagnivå.
Resolution MEPC.265(68)
Genom resolution MEPC.265(68) har IMO antagit de ändringar i bilagorna I, II, IV och V till MARPOL 73/78 som föranleds av polarkoden.
Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga I som gäller olja
Regel 3. Genom ändringen i regel 3, som gäller befrielser och dispenser, fogas till punkt I, som gäller befrielser i en situation där de bestämmelser som gäller konstruktion är oskäliga, ett omnämnande av tillämpning av punkt 1.2 i del II-A i polarkoden. Nationellt föreskrivs det om befrielserna i 2 kap. 3 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten, där det hänvisas till kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. De relevanta ändringarna till följd av polarkoden tas in i bilaga I till konventionen, så ändringen av regel 3 i bilaga I till konventionen hör till området för lagstiftningen. Genom resolutionen preciseras dessutom punkt 5.2 i regel 3 till följd av polarkoden samt omnumreras punkterna till följd av tilläggen. Punkt 5 i regel 3 i bilaga I gäller administrationens rätt att bevilja dispens från kraven i regel 31 som gäller övervaknings- och kontrollsystem för oljeutsläpp och i regel 32 som gäller gränsskiktsmätare. Enligt 2 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten får trafiksäkerhetsverket på skriftlig ansökan bevilja undantag från de krav som ställs på maskinrummets anordningar, konstruktioner och arrangemang för förhindrande av oljeutsläpp i bilaga I till MARPOL 73/78, förutsatt att anordningen, arrangemanget eller konstruktionen uppfyller kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. Eftersom den beskrivna ändringen gäller bestämmelserna i fråga i bilaga I till konventionen, hör de ändringar som gjorts genom resolutionen till området för lagstiftningen.
Regel 4. I inledningen till regel 4, som gäller undantag, utvidgas regeln till att gälla förutom bestämmelser i bilaga I även förbudet mot oljeutsläpp enligt punkt 1.1.1 i miljödelen i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av olja i undantagsfall i 2 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Ändringen i regel 4 i bilagan ändrar tillämpningsområdet för undantag, så den hör till området för lagstiftningen.
Regel 14. Punkt 5.1 i regel 14, som gäller utrustning för filtrering av olja, ändras så att administrationen kan medge undantag förutom för fartyg som uteslutande används för resor i specialområden dessutom för fartyg som används för resor i arktiska farvatten. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om dessa undantag i 2 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom den nu föreslagna ändringen gäller bestämmelserna i fråga i bilaga I till konventionen, så hör den till området för lagstiftningen. Genom resolutionen ändras också det internationella oljeskyddscertifikatet. Bestämmelsen gäller förpliktelser i anknytning till fartyg, så ändringen av den hör till området för lagstiftningen.
Regel 15. Genom tilläggen till rubrikerna för avsnitt A och C lämnas arktiska farvatten utanför tillämpningsområdet för avsnitten i fråga och förbjuds utsläpp av olja inom området i fråga. Bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegränsningar finns i den nationella lagstiftningen i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom fartygens verksamhet begränsas genom ändringarna hör ändringarna till området för lagstiftningen.
Regel 34. Genom tillägget till rubriken för avsnitt A lämnas arktiska farvatten utanför tillämpningsområdet för avsnittet i fråga och således förbjuds utsläpp av olja inom området i fråga. Bestämmelser om förbud mot utsläpp av olja och utsläppsbegränsningar finns i den nationella lagstiftningen i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Eftersom fartygens verksamhet begränsas genom ändringarna hör ändringarna till området för lagstiftningen.
Regel 38. I punkterna 2.5 och 3.5 i regel 38, som gäller mottagningsanordningar utanför specialområden, föreslås det att det fogas hänvisningar till det förbud mot utsläpp av olja som anges i polarkoden. Reglerna innehåller hänvisningar till det förbud mot utsläpp av olja som anges i bilaga I till MARPOL 73/78. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det om mottagningsanordningar i hamn i 9 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt 9 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ska hamninnehavaren se till att det i hamn finns anordningar som är tillräckliga för att bl.a. av de fartyg som anlöper hamnen ta emot oljehaltigt avfall som lämnas till innehavaren för omhändertagande. De ändringar i bilaga I till MARPOL 73/78 som antagits genom resolution MEPC.265(68) hör därmed till området för lagstiftningen.
Regel 46. Genom resolutionen antogs ett nytt kapitel 11 till bilaga I, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Regel 46, som innehåller definitioner, motsvarar de definitioner som fogats till andra bilagor till MARPOL 73/78 och som beskrivs nedan. Genom regeln fogas definitioner av polarkoden, arktiska farvatten och polara farvatten till bilaga I. Definitionerna anknyter till bestämmelserna i bilagorna till MARPOL 73/78, som har ändrats genom resolution MEPC.265(68). Den huvudsakliga delen av bestämmelserna och ändringarna av dem hör till området för lagstiftningen på det sätt som har beskrivits här, varför också definitionerna hör till området för lagstiftningen.
Regel 47. Den andra regeln i kapitel 11 gäller tillämpning och krav. Enligt punkt 1 i regeln tillämpas kapitlet på alla fartyg som trafikerar polara farvatten. I den nationella lagstiftningen förbjuds utsläpp av olja eller oljehaltig blandning från finska fartyg även utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon genom 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Denna bestämmelse omfattar också polara farvatten. Finländska myndigheter ska vid hamnstatskontrollinspektioner utöva tillsyn över att MARPOL 73/78 iakttas, inklusive regel 47 i bilaga I. Finland har dock inte befogenhet att föreskriva om utsläppsförbud för andra staters fartyg utanför sitt territorialvatten eller sin ekonomiska zon. Bestämmelser om hamnstatskontrollinspektioner finns i den nationella lagstiftningen i tillsynslagen. Enligt punkt 2 i regel 47 ska varje fartyg som omfattas av punkt 1 iaktta de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. I bestämmelserna som gäller förbud mot utsläpp av olja i 2 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten hänvisas det till bilaga I till MARPOL 73/78. Därmed hör bestämmelserna i punkt 1 och 2 i regel 47 i MARPOL 73/78 som infogats genom resolution MEPC.265(68) till området för lagstiftningen. Enligt punkt 3 i regeln bör den ytterligare vägledning som ingår i del II-B i polarkoden beaktas vid tillämpningen av de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. Vägledningen i fråga är teknisk och punkt 3 hör därmed inte till området för lagstiftningen.
BIHANG II
Formulär för IOPP-certifikat och supplement
Formulär A och B. Formulären innehåller tekniska hänvisningar till polarkoden. Supplementen är behövliga för att bestämmelserna i polarkoden ska beaktas vid beviljande av IOPP-certifikat. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det enligt 2 kap. 7 § i miljöskyddslagen för sjöfarten att Trafiksäkerhetsverket och enligt propositionen även ett klassificeringssällskap på skriftlig ansökan utfärdar IOPP-certifikat för finska fartyg enligt formuläret i bilaga I till MARPOL 73/78, förutsatt att fartyget uppfyller kraven i bilaga I till MARPOL 73/78. Genom resolution MEPC.265(68) infogas i bilaga I i IOPP-certifikatet en hänvisning till polarkoden, dvs. kraven enligt bilaga I ändras. Därmed hör ändringarna i certifikatet till området för lagstiftningen.
Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga II som gäller skadliga flytande ämnen
Regel 3. Regel 3, som gäller undantag, ändras så att undantag kan beviljas förutom från kraven i bilaga II till MARPOL 73/78 även från kraven i de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av skadliga flytande ämnen i undantagsfall i 4 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den ändring som genom resolution MEPC.265(68) gjorts i regel 3 i bilagan ändrar tillämpningsområdet när det gäller undantag, så den hör till området för lagstiftningen.
Regel 16. I punkt 3 i regel 16, som gäller kontrollåtgärder, fogas till kraven att fartygets befälhavare ska iaktta de regler som gäller flytande ämnen en hänvisning till de miljörelaterade bestämmelserna i polarkoden. Bestämmelser om lossning av last och övervakning av rengöring av tankar finns i den nationella lagstiftningen i 4 kap. 9 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Genom ändringen utökas de krav som ställs på fartygens befälhavare, så den hör till området för lagstiftningen.
Reglerna 21 och 22. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 10 till bilaga II till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 21 och 22 motsvarar det nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 21 och 22 i bilaga II på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen.
BIHANG IV
Standardformat för lasthanteringsmanual
Avsnitt 1 och avsnitt 4. Genom resolutionen görs de med anledning av polarkoden behövliga ändringarna i standardformatet för lasthanteringsmanualen. Bestämmelser om lasthanteringsmanualen och de krav som hänför sig till den finns i den nationella lagstiftningen i 4 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt bestämmelsen godkänner Trafiksäkerhetsverket manualen på skriftlig ansökan, förutsatt att den uppfyller kraven i bilaga II till MARPOL 73/78. Genom resolution MEPC.265(68) ändras kraven i enlighet med lasthanteringsmanualen i bilaga II, så ändringarna i lasthanteringsmanualen hör till området för lagstiftningen.
Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga IV som gäller förhindrande av förorening genom toalettavfall från fartyg
Regel 3. Genom den ändring som gjorts i inledningen till regel 3, som gäller undantag, utvidgas de undantag som nämns i regeln till att gälla också det förbud mot utsläpp av toalettavfall som anges i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om förbud mot utsläpp av toalettavfall i 5 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den ändring i regel 3 som gjorts genom resolution MEPC.265(68) ändrar tillämpningsområdet för undantag, så ändringen hör till tillämpningsområdet för lagstiftningen.
Reglerna 17 och 18. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 7 till bilaga IV till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 17 och 18 motsvarar det nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 17 och 18 i bilaga IV på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen.
Ändringar i MARPOL 73/78-konventionens bilaga V, som gäller förhindrande av förorening genom fast avfall från fartyg
Regel 3. Till det allmänna förbudet mot utsläpp av fast avfall i havet fogas genom resolution MEPC.265(68) en hänvisning till regeln om förbud mot utsläpp av fast avfall i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om förbud mot utsläpp av fast avfall i 6 kap. 1 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Tillägget utvidgar förbudet enligt regel 3 och hör därmed till området för lagstiftningen.
Regel 7. Genom den godkända ändringen i inledningen till regel 7, som gäller undantag, tillåts undantag förutom i fråga om reglerna i bilaga V även i fråga om utsläppsförbudet enligt polarkoden. Till punkt 2.1, som gäller undantag i fråga om utsläpp av matavfall som utgör en hälsorisk för människor ombord på fartyget, fogas en hänvisning till de krav i polarkoden som gäller när fartyget är under gång. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om utsläpp av fast avfall i undantagsfall i 6 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Den genom resolution MEPC.265(68) gjorda ändringen i regel 7 i bilagan ändrar tillämpningsområdet för undantag, så den hör till området för lagstiftningen.
Regel 10. Till punkt 1.1 i regel 10, som gäller skyltar, avfallshanteringsplaner och förande av avfallsdagbok fogas en hänvisning till det utsläppsförbud som anges i polarkoden. I den nationella lagstiftningen finns det bestämmelser om skyltning som anger förbud och begränsningar som gäller utsläpp av fast avfall i 6 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Genom ändringen ökar fartygens skyldigheter, så ändringen hör till området för lagstiftningen.
Regel 13 och 14. Genom resolution MEPC.265(68) antogs ett nytt kapitel 3 till bilaga V till MARPOL 73/78, vilket innehåller regler om fartyg som trafikerar polara farvatten. Reglerna 13 och 14 motsvarar den nya 11 kapitlet som införts i bilaga I till MARPOL 73/78, dvs. de nya reglerna 46 och 47. Därmed hör reglerna 13 och 14 i bilaga V på samma sätt som det har beskrivits ovan i fråga om reglerna 46 och 47 i bilaga I till området för lagstiftningen.
BIHANG
Formuläret för avfallsdagboken
Genom resolutionen infogas de behövliga hänvisningarna till polarkoden i formuläret för avfallsdagboken. I den nationella lagstiftningen finns bestämmelser om fartygets avfallsdagbok och kraven på den i 5 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt bestämmelsen ska Trafiksäkerhetsverket fastställa formuläret för avfallsdagboken i enlighet med bilaga V till MARPOL 73/78. Därmed hör de ändringar i formuläret för avfallsdagboken i bilaga V som gjorts genom resolution MEPC.265(68) till området för lagstiftningen.