1.1  Bakgrund

Europeiska unionens råd antog den 18 februari 2020 direktivet om skyldighet för betaltjänstleverantörer att lämna uppgifter och förordningen om administrativt samarbete, dvs. rådets direktiv (EU) 2020/284 om ändring av direktiv 2006/112/EG vad gäller införandet av vissa krav för betaltjänstleverantörer, nedan betalningsdatadirektivet, och rådets förordning (EU) 2020/283 om ändring av förordning (EU) nr 904/2010 vad gäller åtgärder för att stärka det administrativa samarbetet för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri, nedan betalningsdataförordningen. 

Genom dem ändras de bestämmelser som ska tillämpas i fråga om mervärdesskattesystemet i Europeiska unionen och som ingår i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt, nedan mervärdesskattedirektivet, och rådets förordning (EU) nr 904/2010 av den 7 oktober 2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri, nedan förordningen om administrativt samarbete. Kommission antog den 6 april 2022 genomförandeförordning (EU) 2022/1504 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EU) nr 904/2010 vad gäller inrättandet av ett centralt elektroniskt system för betalningsinformation (CESOP) för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri, nedan kommissionens genomförandeförordning. 

Betalningsdatadirektivet och rådets förordning om ändring av förordningen om administrativt samarbete grundar sig på förslagen COM(2018) 812 och COM(2018) 813 som antogs av kommissionen den 12 december 2018. 

Rättsakterna kompletterar de gällande mervärdesskattebestämmelserna, som nyligen kompletterades med bestämmelser om distansförsäljning genom rådets direktiv (EU) 2017/2455 om ändring av direktiven 2006/112/EG och 2009/132/EG vad gäller vissa skyldigheter på mervärdesskatteområdet för tillhandahållanden av tjänster och distansförsäljning av varor, och med bestämmelser om skattebefrielser för små försändelser av mindre värde genom rådets direktiv (EU) 2019/1995 om ändring av direktiv 2006/112/EG vad gäller bestämmelserna om distansförsäljning av varor och vissa inhemska leveranser av varor och genom rådets förordning (EU) 2017/2454 om ändring av förordning (EU) nr 904/2010 om administrativt samarbete och kampen mot mervärdesskattebedrägeri. 

Genom ändringarna åläggs betaltjänstleverantörerna en skyldighet att spara betalningsdata och rapportera dem till skattemyndigheterna. Dessa uppgifter kommer att utnyttjas inom skattekontrollen på unionsnivå. 

Direktivet kommer att genomföras genom en ändring av lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016) och genom en ny lag om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. Rådets förordning om administrativt samarbete och kommissionens genomförandeförordning är direkt tillämplig rätt och som sådan förpliktande lagstiftning i medlemsstaterna. 

Medlemsstaterna ska senast den 31 december 2023 anta och offentliggöra de bestämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa betalningsdatadirektivet. Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 1 januari 2024. 

1.2  Beredning

Beredning av betalningsdatadirektivet och betalningsdataförordningen

Statsrådets skrivelse U 106/2018 rd om förslagen till rådets betalningsdatadirektiv och rådets förordning om ändring av förordningen om administrativt samarbete (betalningsdataförordning) har lämnats till riksdagenhttps://www.eduskunta.fi/SV/vaski/Kirjelma/Sidor/U_106+2018.aspx. 

Regeringen har understött det huvudsakliga syftet med förslagen, nämligen att bekämpa mervärdesskattebedrägerier inom e-handeln genom åtgärder för att stärka samarbetet mellan skattemyndigheterna och betaltjänstleverantörerna. Regeringen har dessutom understött insamling och utbyte av uppgifter om betalningar och inrättandet av ett centralt register över uppgifterna på unionsnivå. 

Beredning av regeringens proposition

Regeringens proposition har beretts vid finansministeriet. Utlåtanden begärdes av sådana myndigheter och sådana intresseorganisationer och aktörer inom näringslivet som är centrala med tanke på propositionen samt av Ålands landskapsregering. Bakgrundsmaterialet till regeringens proposition finns tillgängligt på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod VM190:00/2021. 

2.1  Den gällande förordningen om administrativt samarbete

Skattekontrollen grundar sig i regel på de uppgifter den skattskyldige själv anmäler. Att verifiera och jämföra uppgifterna kan i gränsöverskridande frågor kräva att en annan medlemsstat ger ut information. Den information som behövs kan finnas i skattemyndighetens informationssystem i en annan medlemsstat eller så behöver skattemyndigheterna få uppgifter av en tredje part eller den skattskyldige själv med hjälp av myndigheterna i en annan stat. 

Bestämmelser om administrativt samarbete mellan medlemsstaterna på mervärdesskatteområdet finns i förordningen om administrativt samarbete. Det administrativa samarbetet mellan medlemsstaterna innebär att de sinsemellan utbyter uppgifter som behövs med tanke på skattekontroll och bekämpning av bedrägerier. Informationsutbytet grundar sig på en strävan efter att upptäcka och förhindra sådana åtgärder som den skattskyldige vidtar för att undvika skatt och omständigheter där den skattskyldige inte uppfyller sina skyldigheter i den stat som har beskattningsrätt. Eurofisc-nätverket, som grundades i syfte att bekämpa mervärdesskattebedrägerier och för att främja och underlätta det multilaterala samarbetet på området, inledde sin verksamhet 2010. Inom nätverket utbyter, bearbetar och analyserar medlemsstaternas myndigheter för bedrägeribekämpning riktad information om gränsöverskridande bedrägerier och samordnar eventuella fortsatta åtgärder. Syftet är att information sa utbytas inom nätverket och att tjänstemännen i andra medlemsstater ska varnas i fråga om upptäckta bedrägerifenomen. Det är också möjligt att delta i skattegranskning som utförs av en annan medlemsstat. Informationsutbyte mellan medlemsstaterna kan ske antingen utifrån en särskild begäran eller spontant. Bestämmelser om utbyte av information på begäran finns i kapitel II i förordningen. En myndighet i en annan medlemsstat kan anmodas att ge information eller genomföra en administrativ utredning. Bestämmelser om spontant utbyte av information, informationsutbyte utan föregående begäran, finns i kapitel III i förordningen. Enligt artikel 13 i förordningen ska den behöriga myndigheten i varje medlemsstat utan föregående begäran vidarebefordra bl.a. information som är nödvändig för verkställande av beskattningen, information om misstanke om brott mot mervärdesskattelagstiftningen och information om fall där det finns risk för skattebortfall till den behöriga myndigheten i andra berörda medlemsstater. 

Medlemsstaterna utbyter också information automatiskt. Automatiskt informationsutbyte avser sådant systematiskt utbyte av information utan föregående begäran som gäller viss på förhand fastställd information. Bestämmelser om information som medlemsstaterna ska utbyta automatiskt finns i artikel 17 i förordningen. Informationsutbytet gäller exempelvis gemenskapsinterna försäljningar som ska anmälas i form av sammandragsdeklaration, mervärdesskatteskyldiga som tilldelats ett registreringsnummer och tilldelade registreringsnummer som blivit ogiltiga. Dessutom utbyts information som hänför sig till unionens särskilda ordningar för distansförsäljning. Genom skattedeklarationer enligt den särskilda ordningen för mervärdesskatt meddelas sådan information som gäller varje lands försäljning av varor och tjänster till konsumenterna. 

I artikel 54 i förordningen om administrativt samarbete räknas på ett heltäckande sätt upp orsakerna till att begärd information inte behöver lämnas ut. Antalet och arten av de förfrågningar om information som görs av den begärande myndigheten får inte innebär en oproportionerlig administrativ börda för den tillfrågade myndigheten. Den begärande myndigheten bör först ha uttömt de vanliga informationskällor som den allt efter omständigheterna kan använda för att skaffa den begärda informationen utan att riskera det önskade resultatet. 

Förordningen innebär inte någon förpliktelse att låta genomföra utredningar eller att lämna information om ett specifikt fall, om den medlemsstat som skulle lämna informationen på grund av sin lagstiftning eller administrativa praxis är förhindrad att göra utredningarna eller att inhämta eller använda informationen för egna ändamål. Den behöriga myndigheten i en tillfrågad medlemsstat får vägra att tillhandahålla information, om den begärande medlemsstaten av juridiska skäl är förhindrad att lämna liknande information. Tillhandahållande av information får nekas, om det skulle leda till att en affärshemlighet, företagshemlighet, yrkeshemlighet eller handelsprocess skulle röjas, eller om det gäller information vars röjande skulle strida mot allmän ordning. Bestämmelserna i förordningen får inte under några omständigheter tolkas som att de tillåter att en medlemsstats tillfrågade myndighet vägrar att lämna uppgifter om en person som har ett registreringsnummer för mervärdesskatt i den begärande myndighetens medlemsstat enbart på grund av att dessa uppgifter innehas av en bank, ett annat finansiellt institut, en förvaltare eller en person som agerar i egenskap av ombud eller förvaltare, eller på grund av att uppgifterna rör ägarintressen i en juridisk person. 

I praktiken begränsar de grunder som anges i artikel 54 medlemsstaternas möjligheter att begära att en annan medlemsstat lämnar ut information om tredje parter. När det är fråga om icke-automatiserat informationsutbyte, förutsätter utbytet manuellt arbete i form av tjänsteuppdrag och kräver tid. En ytterligare utmaning är att information bara kan lämnas ut om enskilda skattskyldiga, eftersom begäran om information som kräver gruppidentifiering enligt artikel 54 anses innebära en oproportionerlig administrativ börda. För att kunna begära information som tjänsteuppdrag krävs det att det redan finns närmare uppgifter om bedrägeri för att begäran om information ska kunna riktas till rätt medlemsstat. Dessutom innebär det en ytterligare utmaning att den helhetsbild av den skattskyldiges verksamhet på unionsnivå som utformas kan te sig splittrad och bristfällig. Den information medlemsstaten har är inte heller direkt jämförbar med den information en annan stats skattemyndigheter har och inte heller är det möjligt att göra sökningar som gäller den. Det är dessutom inte heller möjligt att begära information som innehas av en bank i alla medlemsstater eller så är det tidskrävande. 

Bestämmelser om begränsad tillgång till information finns i artikel 55.1 i förordningen om administrativt samarbete. 

2.2  Betalningsdatadirektivets och betalningsdataförordningens målsättning

Syftet med betalningsdatadirektivet och betalningsdataförordningen är att erbjuda skattemyndigheterna verktyg för att övervaka att skyldigheterna på mervärdesskatteområdet uppfylls och att förbättra medlemsstaternas möjligheter att bekämpa och upptäcka mervärdesskattebedrägerier i anslutning till internationell näthandel. Ett minskat antal bedragare på marknaden underlättar verksamhetsförutsättningarna för företag som idkar laglig verksamhet inom unionen. 

Tillsynen över att företag som inte är placerade i konsumtions-, dvs. beskattningsmedlemsstaten, uppfyller sina skyldigheter på mervärdesskatteområdet är utmanande, särskilt när varor eller tjänster säljs till privatpersoner. Vid de allra flesta onlineinköp som görs av konsumenter i unionen utförs betalningarna genom betaltjänstleverantörer. Betaltjänstleverantörerna har därmed sådan detaljerad information med vars hjälp det går att identifiera betalningsmottagaren och uppgift om tidpunkten för betalningen, antalet betalningar och i vilken medlemsstat betalaren och betalningsmottagaren befinner sig. Uppgifterna är särskilt viktiga när betalaren befinner sig i en medlemsstat och betalningsmottagaren i en annan medlemsstat, i ett tredje territorium eller i ett tredjeland. 

Mervärdesskattebedrägerier är ett gemensamt problem för samtliga medlemsstater. Enligt ingressen till direktivet har enskilda medlemsstater inte den information som är nödvändig för att säkerställa att mervärdesskattereglerna för gränsöverskridande e-handel tillämpas korrekt eller för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri vid gränsöverskridande e-handel. Därmed behövs en gemensam satsning på bedrägeribekämpning inom hela unionen och därför behövs bestämmelser på unionsnivå. 

2.3  Betalningsdatadirektivets och betalningsdataförordningens huvudsakliga innehåll

3.1  Nationell lagstiftning

Utgångspunkten är att den skattskyldige själv ska lämna Skatteförvaltningen uppgifter om sin mervärdesbeskattning. För att Skatteförvaltningen ska kunna begära uppgifter om den skattskyldiges verksamhet av denne, ska Skatteförvaltningen för det första känna till den skattskyldiges identitet och för det andra få information om att den skattskyldige kan ha skatteansvar som det behövs ytterligare uppgifter om. Därför har det i lagen om beskattningsförfarande beträffande skatter som betalas på eget initiativ och i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995), tagits in bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. 

Skyldighet för utomstående att lämna uppgifter innebär skyldighet för någon annan än den skattskyldige, dvs. för någon som inte har del i skatteskuldförhållandet, att för verkställandet av den skattskyldiges beskattning lämna uppgifter som påverkar beskattningen. 

Bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter för beskattningen finns i 3 kap. i lagen om beskattningsförfarande och i 5 kap. i lagen om beskattningsförfarande beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Till tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarande hör statsskatt, kommunalskatt, samfunds inkomstskatt, kyrkoskatt, sjukförsäkringspremie och rundradioskatt. Till tillämpningsområdet för lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ hör bl.a. mervärdesskatt, förskottsinnehållning, arbetsgivares sjukförsäkringsavgift, skatt på försäkringspremier, lotteriskatt, källskatt, källskatt på ränteinkomst, källskatt för löntagare och punktskatt. 

Lagen om beskattningsförfarande och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ innehåller bestämmelser om både utomståendes allmänna och särskilda skyldighet att lämna uppgifter. Med allmän skyldighet att lämna uppgifter avses utomståendes skyldighet att regelbundet lämna Skatteförvaltningen uppgifter utan uppmaning. I lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ finns bestämmelser om utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter. Bland annat räntebetalare ska årligen till Skatteförvaltningen ge in uppgifter om räntor som omfattas av källskatt enligt lagen om källskatt på ränteinkomst (1341/1990) och om den källskatt som tagits ut på dem. Uppgifter som omfattas av utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter lämnas i regel årligen. 

I 17 a–17 d § i lagen om beskattningsförfarande ingår skyldigheter för aktörer inom finansbranschen i fråga om internationellt utbyte av information med EU eller länder utanför EU. När det gäller länder utanför EU baserar sig utbytet av information på antingen ett bilateralt eller ett multilateralt avtal mellan de behöriga myndigheterna om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton. I 17 a § i lagen om beskattningsförfarande föreskrivs om utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter med anledning av genomförandet av FATCA-avtalet (avtal mellan Republiken Finlands regering och Amerikas Förenta staters regering för att förbättra internationell efterlevnad av skatteregler och för att genomföra FATCA, FördrS 25/2015). I 17 b § föreskrivs det om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter med anledning av genomförandet av DAC2-direktivet (rådets direktiv 2014/107/EU om ändring av direktiv 2011/16/EU vad gäller obligatoriskt automatiskt utbyte av upplysningar i fråga om beskattning). I 17 c § i lagen föreskrivs det om utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter baserade sig på OECD:s standard för automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton, Common Reporting standard (CRS). Bestämmelserna i 17 d § gäller utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter i anslutning till avtalen mellan Europeiska unionen och Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino och Schweiz om utbyte av upplysningar om finansiella konton. 

De finansinstitut som enligt ovannämnda bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande är skyldiga att lämna uppgifter är med stöd av bestämmelserna skyldiga att årligen för internationellt automatiskt utbyte av skatteupplysningar lämna Skatteförvaltningen uppgifter om vissa av de konton och tillgångar deras kunder har. Bestämmelserna gäller inte alla konton, utan de rapporteringspliktiga kontona anges i lag och finansinstituten ska identifiera de konton som de är skyldiga att lämna uppgifter om. Uppgifter som ska lämnas är bl.a. kontonumret, kontoinnehavarens identifieringsuppgifter, såsom namn, adress, hemviststat, skattenummer och kontots saldo vid utgången av året. Enligt bestämmelserna samlas inga uppgifter om enskilda transaktioner på kontot in. 

Med utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter avses utomståendes eller myndigheters skyldighet att i ett enskilt ärende som behandlas lämna Skatteförvaltningen uppgifter om en annan skattskyldig. I sådana fall ges uppgifterna på uppmaning av Skatteförvaltningen. Enligt 19 § i lagen om beskattningsförfarande ska var och en på uppmaning av Skatteförvaltningen, på basis av namn, bankkontonummer, kontotransaktion eller annan motsvarande identifikation lämna sådana uppgifter som kan behövas för beskattning av någon annan skattskyldig eller behandling av en ändringsansökan och som framgår av handlingar som han har i sin besittning eller annars känner till, om han eller hon inte enligt lag har rätt att vägra vittna i saken. Enligt 30 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas 19 § i lagen om beskattningsförfarande på utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. Banker ska t.ex. på uppmaning av Skatteförvaltningen lämna uppgifter om enskilda skattskyldigas bankkontotransaktioner under en viss period. I 30 § i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ finns det också vissa andra särskilda bestämmelser om utomståendes särskilda skyldighet att lämna uppgifter. Enligt 4 mom. i paragrafen ska ett postföretag som är ålagt att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster enligt postlagen (415/2011) på uppmaning av Skatteförvaltningen lämna uppgifter om postanvisningar och postförskottsanvisningar som har anlänt till en kund samt om annan penningrörelse genom postens förmedling. 

Enligt 31 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ gäller vad som i 20 § i lagen föreskrivs om dem som ansvarar för deklarationsskyldigheten också dem som är skyldiga att lämna uppgifter. På utomståendes skyldighet att lämna uppgifter tillämpas enligt 31 § 2 mom. i den lagen dessutom 21, 22, 22 a, 23 och 25 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Enligt 21 § i lagen om beskattningsförfarande får skattegranskning verkställas också uteslutande för inhämtande av uppgifter som kan användas vid beskattningen av en annan skattskyldig. I 22 § i lagen om beskattningsförfarande föreskrivs det om särskilda bestämmelser om lämnande av uppgifter, bl.a. om specificerande av den som uppgifterna gäller. Enligt 22 § 1 mom. ska den som är skyldig att lämna uppgifter specificera den som uppgifterna gäller med namn, personbeteckning eller företags- och organisationsnummer eller, om sådana uppgifter saknas, med andra identifieringsuppgifter eller annan kontaktinformation som den uppgiftsskyldige besitter. Bestämmelserna i 2 och 3 mom. i paragrafen är specialbestämmelser om specificering av den som uppgifterna gäller i de fall som avses i 15 a–15 d § samt 17 § 7 och 9 mom. i lagen. Enligt 4 mom. i paragrafen ska uppgifterna lämnas till Skatteförvaltningen utan hinder av sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter. Enligt 5 mom. i paragrafen kan skatteförvaltningen förordna att den uppgiftsskyldige ska lämna uppgifterna med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod. En fysisk person eller ett dödsbo kan inte förpliktas att lämna uppgifter med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod. Uppgifterna kan enligt momentet lämnas med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod då skyddet av uppgifterna har utretts på det sätt som avses i 32 § 1 mom. i personuppgiftslagen (523/1999). I 6 mom. finns dessutom en särskild bestämmelse om de uppgifter som ska lämnas till inkomstdatasystemet. Enligt 23 § i lagen om beskattningsförfarande har Skatteförvaltningen rätt att granska alla sådana handlingar som de uppgifter som avses i bestämmelserna i 3 kap. i lagen kan hämtas ur. 

Bestämmelser om påföljden för utomståendes försummelse av skyldigheten att lämna uppgifter finns i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande. Försummelseavgiften har graderats i enlighet med hur klandervärt den skattskyldiges förfarande är. Den maximala försummelseavgiften varierar enligt om det är fråga om smärre bristfälligheter eller fel, väsentliga bristfälligheter eller fel, eller uppsåt eller grov vårdslöshet. Den uppgiftsskyldige kan åläggas att i försummelseavgift betala högst 2 000 euro, om det är fråga om smärre bristfälligheter eller fel och den uppgiftsskyldige inte har följt en bevisligen skickad uppmaning att avhjälpa dem, om uppgifterna har lämnats för sent utan giltig orsak eller om den uppgiftsskyldige har lämnat uppgifterna på något annat sätt än vad som föreskrivs i lag eller bestäms av Skatteförvaltningen. Om den uppgiftsskyldige har lämnat uppgifterna eller har iakttagit ett förfarande för fullgörande av uppgiftsskyldigheten som innehåller väsentliga brister eller fel eller har lämnat uppgifterna eller fullgjort skyldigheterna först efter en bevisligen skickad uppmaning, kan den uppgiftsskyldige åläggas att i försummelseavgift betala högst 5 000 euro. Om den uppgiftsskyldige för fullgörande av uppgiftsskyldigheten uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har lämnat en väsentligen oriktig deklaration eller uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har väsentligt försummat någon annan skyldighet enligt bestämmelserna i kapitlet delvis eller helt och hållet, kan den uppgiftsskyldige åläggas att i försummelseavgift betala högst 15 000 euro. Vid fastställandet av försummelseavgiften ska det också beaktas hur mycket uppgifter den uppgiftsskyldige ska lämna. Fysiska personer och dödsbon åläggs inte att betala försummelseavgift, om det inte är fråga om försummelse av uppgiftsskyldighet i anslutning till näringsverksamhet eller jord- och skogsbruk. 

Bestämmelser om granskningsrätt finns i 23 § i lagen om beskattningsförfarande. Skatteförvaltningen har rätt att granska alla sådana handlingar som sådana uppgifter som avses i lagens 3 kap. om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter kan hämtas ur och som behövs för att övervaka att anmälningsskyldigheten och omsorgsplikten eller andra skyldigheter enligt kapitlet iakttas. Enligt 25 § i lagen om beskattningsförfarande har Skatteförvaltningen rätt att avgiftsfritt få sådana för beskattningen behövliga uppgifter som avses i 3 kap. i lagen. 

3.2  Bedömning av nuläget

Skatteförvaltningen har med stöd av den finska lagstiftningen om jämförelseuppgifter begärt betalningsuppgifter av inhemska betaltjänstleverantörer för skattekontroll. På basis av den nationella regleringen om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter kan uppgifter inte samlas in om ett annat land. Unionslagstiftningen möjliggör inte någon omfattande och regelbunden insamling av uppgifter om andra länder. Utomstående uppgiftslämnare får inte regelbundet information om den betalningsrörelse som gäller inhemsk eller internationell handel. 

Med stöd av unionslagstiftningen om administrativt samarbete kan man under vissa förutsättningar genom en riktad förfrågan begära information via skatteförvaltningen i en annan medlemsstat, dvs. begära information om betalningar som en redan känd betalningsmottagare har fått. Huruvida den medlemsstat som begäran om information gäller kan förmedla uppgifter beror också på lagstiftningen i den medlemsstaten. Om betalningsmottagaren inte är känd är möjligheterna att få information begränsade. Därmed är det för närvarande svårt att övervaka t.ex. skattskyldiga som säljer nyttigheter i utländska nätbutiker till konsumenter i Finland. Den information en annan medlemsstat har är inte heller direkt jämförbar med den information Skatteförvaltningen har och det är inte möjligt att göra sökningar som gäller den. 

4.1  De viktigaste förslagen

Syftet med propositionen är att genomföra betalningsdatadirektivet. I denna proposition föreslås det att det till lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ fogas en bestämmelse om betaltjänstleverantörens skyldighet att lämna uppgifter. Enligt förslaget utfärdas närmare bestämmelser om denna skyldighet i den nya lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. 

Betaltjänstleverantörerna åläggs en ny skyldighet att lämna uppgifter. I lagen definieras de betaltjänstleverantörer som omfattas av skyldigheten. 

Informationsskyldigheten ska gälla gränsöverskridande betalningar, vilket det är fråga om endast när betalaren finns i någon av unionens medlemsstater. Betalarens betaltjänstleverantör ska inte vara skyldig att lämna uppgifter i fråga om betalningen, om någon av mottagarens betaltjänstleverantörer som deltar i den betaltjänstkedja som gäller betalningen är etablerad inom EU. Då ska endast de av mottagarens betaltjänstleverantörer som är etablerade inom EU rapportera om betalningen. 

I lagen föreslås ingå en uttömmande förteckning över de uppgifter som ska ställas till Skatteförvaltningens förfogande. I lagen föreslås dessutom bestämmelser om skyldigheten att lagra uppgifter. 

Skyldigheten att lämna uppgifter begränsas utifrån antalet betalningstransaktioner. Betaltjänstleverantörens skyldighet att lämna uppgifter ska endast gälla situationer där en betaltjänstleverantör under ett kalenderkvartal i Finland tillhandahåller en betalare eller betalningsmottagare betaltjänster inom samma medlemsstats territorium motsvarande fler än 25 gränsöverskridande betalningar till samma mottagare. 

Uppgifterna om betalningar och betalningsmottagare ska lämnas till Skatteförvaltningen på ett elektroniskt standardformulär för varje kvartal före utgången av den kalendermånad som följer efter kvartalet. 

Direktivet innehåller inga bestämmelser om påföljder för försummelse att lämna uppgifterna. På utomståendes försummelse av skyldigheten att lämna uppgifter tillämpas för närvarande bestämmelserna om försummelseavgift i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande. Dessa bestämmelser föreslås också bli tillämpade på försummelse av skyldigheterna enligt lagförslaget. Försummelseavgiftens belopp varierar beroende på hur allvarlig försummelsen är och kan vara högst 15 000 euro. 

4.2  Landskapet Åland och andra tredje territorier

Med medlemsstat och en medlemsstats territorium avses enligt mervärdesskattedirektivet varje medlemsstats territorium där fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen ska tillämpas med undantag av det eller de territorier som anges i artikel 6 i direktivet. På tredje territorier tillämpas mervärdesskattedirektivet inte, dvs. de hör inte till gemenskapens mervärdesskatteområde. Tredje territorier behandlas inom mervärdesbeskattningen på samma sätt som tredje länder. Ett tredjeland är varje stat eller territorium där fördraget inte ska tillämpas. 

Också landskapet Åland nämns i förteckningen över tredje territorier i direktivet. Landskapet Åland hör enligt protokoll nr 2 som finns som bilaga till fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen (FördrS 103/1994) inte till Europeiska gemenskaperna mervärdesskatteområde, trots att landskapet hör till EU:s tullområde. 

På Åland tillämpas dock i princip det normala mervärdesskattesystemet enligt mervärdesskattelagen (1501/1993). Enligt 1 a § i mervärdesskattelagen avses med Finland i mervärdesskattelagen Finlands mervärdesskatteområde enligt EU:s lagstiftning samt landskapet Åland. Enligt paragrafen avses med medlemsstat och gemenskapen medlemsstaternas och gemenskapens mervärdesskatteområde enligt Europeiska gemenskapernas lagstiftning. Bestämmelser som gäller undantag finns i lagen om undantag för landskapet Åland i fråga om mervärdesskatte- och accislagstiftningen (1266/1996), nedan speciallagen. Enligt 1 § i speciallagen tillämpas mervärdesskatte- och accislagstiftningen på transaktioner som omfattas av beskattningen och gäller landskapet Åland, om inte något annat föreskrivs i speciallagen. 

Definitionerna av betaltjänstleverantörer som omfattas av tillämpningsområdet för betalningsdatadirektivet och betalningsdataförordningen baserar sig i stor utsträckning på bestämmelserna i betaltjänstdirektivet. Som det konstateras ovan bör skyldigheterna enligt ingressen till betalningsdatadirektivet inte tillämpas på betaltjänstleverantörer som inte omfattas av tillämpningsområdet för betaltjänstdirektivet, och de bör endast gälla betaltjänstleverantörer som är etablerade i unionen. Enligt den artikel 243b.4 som införs i mervärdesskattedirektivet ska betalningsinformationen göras tillgänglig för betaltjänstleverantörens hemmedlemsstat eller värdmedlemsstaterna. Även dessa begrepp definieras genom en hänvisning till definitionerna i betaltjänstdirektivet. Betaltjänstdirektiv är tillämpligt på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. Eftersom de tredje territorier som räknas upp i mervärdesskattedirektivet vid tillämpning av betaltjänstdirektivet hör till unionens och medlemsstatens territorium, hör en betaltjänstleverantör i ett tredje territorium till tillämpningsområdet för betaltjänstdirektivet och har således i princip rapporteringsskyldighet enligt betaltjänstdirektivet åtminstone till den del leverantören tillhandahåller betaltjänster på mervärdesskatteområdet i fråga om gränsöverskridande betalningar. 

Såsom det konstateras ovan i avsnitt 2.3.2 tillämpas de bestämmelser om betaltjänstleverantörernas skyldighet att lämna uppgifter som införs i mervärdesskattedirektivet genom betalningsdatadirektivet endast på gränsöverskridande betalningar. En betalning anses enligt artikel 243b.1 andra stycket vara en gränsöverskridande betalning när betalaren befinner sig i en medlemsstat och betalningsmottagaren befinner sig i en annan medlemsstat, ett tredje territorium eller ett tredjeland. Eftersom tredje territorier inte hör till en medlemsstats territorium är avgiften i princip gränsöverskridande på det sätt som avses i direktivet, om betalaren befinner sig någon annanstans i Finland än på Åland och betalningsmottagaren befinner sig i landskapet Åland. Detsamma gäller alla situationer där en betalare i en medlemsstat betalar en betalningsmottagare i en medlemsstat i ett tredje territorium som hör till medlemsstaten i alla andra avseenden än mervärdesskattemässigt. Därför omfattas dessa avgifter enligt direktivet i princip av skyldigheten att lämna information. När betalaren befinner sig i landskapet Åland eller på något annat tredje territorium finns det däremot i princip ingen skyldighet att lämna information, eftersom det är fråga om gränsöverskridande betalningar endast när betalaren befinner sig i någon av EU:s medlemsstater. Detta gäller både situationer där betalningsmottagaren befinner sig i en medlemsstat och situationer där betalningsmottagaren befinner sig i ett annat tredje territorium eller i ett tredjeland. 

Enligt artikel 243c.1 ska den plats där betalaren befinner sig anses vara i en medlemsstat som motsvarar IBAN-numret för betalarens betalkonto eller varje annan identifierare som otvetydigt identifierar betalaren och anger dennes plats, eller om sådana identifierare saknas den BIC-kod eller annan företagsidentifieringskod som otvetydigt identifierar, och anger platsen för, den betaltjänstleverantör som agerar på uppdrag av betalaren. I sin tur ska, enligt artikel 243c.2, den plats där betalaren befinner sig anses vara i en medlemsstat, ett tredje territorium eller ett tredjeland som motsvarar IBAN-numret för betalarens betalkonto eller varje annan identifierare som otvetydigt identifierar betalaren och anger dennes plats, eller om sådana identifierare saknas den BIC-kod eller annan företagsidentifieringskod som otvetydigt identifierar, och anger platsen för, den betaltjänstleverantör som agerar på uppdrag av betalaren. 

Begreppet IBAN-nummer definieras i artikel 243a.9 i betalningsdatadirektivet. Det finska IBAN-numret innehåller 18 tecken. De två första tecknen beskriver landsbeteckningarna, och FI betecknar Finland. I den övriga delen av kontonumret finns det inga uppgifter som anger platsen för betaltjänsteleverantören. Också betaltjänstleverantörer etablerade i landskapet Åland har landskoden FI i IBAN-kontonumret. Man kan därmed inte på basis av IBAN-kontonumret skilja mellan betalare och betalningsmottagare i landskapet Åland och i andra delar av Finland. En liknande situation gäller tredje territorier som hör till andra medlemsstater i alla andra hänseenden än mervärdesskattemässigt. 

BIC-koden innehåller antingen 8 eller 11 tecken, varav de fyra första tecknen bildar en identifieringskod för banken. De två följande tecknen anger landskoden och de två följande tecknen plats. I en kod med åtta tecken avser tecknen för plats alltid det huvudsakliga driftstället, oberoende av om betaltjänsten tillhandahålls av det huvudsakliga driftstället eller av det lokala driftstället i en annan medlemsstat. Exempelvis en bank med huvudkontor i landskapet Åland har i BIC-koden landskoden FI och koden 22 för att ange staden Mariehamn i landskapet Åland, även om betaltjänsterna tillhandahålls av ett kontor någon annanstans i Finland. Om identifieringen består av 11 tecken, hänvisar de tre sista tecknen till den lokala banken. I Finland används oftast bara huvudkontorets BIC-kod, som är 8-siffrig, och om en längre kod behövs ersätts de tre sista tecknen med teckenföljden ”XXX”. Därmed anger inte enbart bankens BIC-kod i allmänhet heller huruvida betalaren eller betalningsmottagaren befinner sig i ett tredje territorium eller i den medlemsstat till vilken territoriet hör. 

Europeiska kommissionen har lanserat en ny webbplats som behandlar CESOP-systemet. Enligt den tekniska anvisning om CESOP som publiceras på webbplatsen och som riktar sig till betaltjänstleverantörerna är en avgift inte en gränsöverskridande avgift om betalningsmottagarens och betalarens landskod är densamma. 

Detta innebär att statusen som tredje territorium inte kan beaktas vid tillämpningen av begreppet gränsöverskridande betalning. Detta innebär för det första att betalningar från en medlemsstat till ett tredje territorium som hör till den inte kan betraktas som gränsöverskridande betalningar. För det andra ska betalningar från ett tredje territorium till andra tredje territorier, tredjeländer och andra medlemsstater betraktas som gränsöverskridande betalningar. 

Med anledning av det som anförts ovan och eftersom utgångspunkten är att samma mervärdesskattesystem tillämpas på Åland som på resten av Finland, anses landskapet Åland höra till Finlands territorium vid tillämpningen av de nya bestämmelserna. Skyldigheterna enligt lagförslaget ska alltså tillämpas också på betaltjänster som tillhandahålls i landskapet Åland till den del de gäller de gränsöverskridande betalningar som avses i lagförslaget. Detta innebär för det första att betalningarna mellan landskapet Åland och det övriga Finland inte är gränsöverskridande och att den föreslagna skyldigheten att lämna och lagra information inte gäller sådana betalningar. För det andra innebär det att de situationer där en betalare i landskapet Åland erlägger en betalning till en betalningsmottagare i ett annat tredje territorium eller ett tredjeland eller en annan medlemsstat är gränsöverskridande betalningar och att den nytta med tanke på tillsynen som den föreslagna skyldigheten att lämna och lagra uppgifter medför därmed gäller även dessa situationer. 

Eftersom landskapet Åland enligt 1 a § i mervärdesskattelagen vid tillämpningen av mervärdesskattelagen hör till Finlands territorium och lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas på beskattningsförfarandet för den skatt som föreskrivs i mervärdesskattelagen, behöver det inte nödvändigtvis föreskrivas särskilt om detta. För tydlighetens skull tas det dock in en definition av vad som avses med Finland i förslaget till ny lag. Av samma orsak föreslås det i lagförslaget också definitioner av begreppen medlemsstat och tredjeland. 

Av det som anförs ovan följer dessutom att betalarens betaltjänstleverantörer som finns i Finland inte enligt 4 § 2 mom. i lagförslaget är skyldiga att lämna uppgifter om en betalning, om betalningsmottagarens betaltjänstleverantörer är lokaliserade till ett tredje territorium som hör till en annan medlemsstat. 

4.3  De huvudsakliga konsekvenserna

Betydelsen av gränsöverskridande elektronisk handel med varor och tjänster har ökat snabbt under det senaste decenniet. Ungefär 90 procent av alla gränsöverskridande betalningar görs via betaltjänstleverantörer. De gränsöverskridande betalningar som erlades av betaltjänstleverantörer etablerade i Finland uppgick 2021 till sammanlagt cirka 900 miljarder euro och var till antalet cirka 145 miljoner. Siffrorna inbegriper all betalningsrörelse som förmedlas av betaltjänstleverantörer, av vilken endast en mycket liten del räknat i euro hänför sig till konsumenternas e-handel. Största delen av transaktionernas värde utgörs av betalningstransaktioner mellan företag. 

Inom den gränsöverskridande handeln är risken för mervärdesskattebedrägeri särskilt stor när det gäller konsumentköp. Det är svårt att med till buds stående medel kontrollera att mervärdesskattedeklarationer och mervärdesskattebetalningar från utländska företag som säljer direkt till konsumenter är med sanningen överensstämmande eller ens har gjorts. Genom den föreslagna rapporteringsskyldigheten kan kontrollen förbättras och mervärdesskattebedrägerier förebyggas. 

Vid gränsöverskridande handel mellan företag är möjligheterna att till övervakning med tanke på mervärdesskattebedrägerier för närvarande begränsade. Säljarens försummelse av skyldigheten att betala mervärdesskatt har dock en mindre effekt på mervärdesskatteintäkterna än konsumenthandeln, eftersom det köpande företaget i princip har avdragsrätt. I vissa fall av missbruk, skatteflykt och bedrägeri som faller inom mervärdesskattesystemet föreligger dock ingen rätt till avdrag. Den föreslagna skyldigheten för betaltjänstleverantörerna att lämna uppgifter förbättrar den nuvarande övervakningssituationen också i fråga om gränsöverskridande handel mellan företag. 

I kommissionens konsekvensanalys (SWD (2018) 488) specificerades fem olika typer av mervärdesskattebedrägeri i gränsöverskridande konsumenthandel: i) säljaren registreras inte alls som momsskyldig ii) säljaren registrerar sig, men deklarerar inte och redovisar inte mervärdesskatt iii) säljaren deklarerar att värdet av de varor eller tjänster som säljs är lägre än det verkliga iv) säljaren anmäler kommersiella försäljningar felaktigt, t.ex. i form av gåvor V) säljaren deklarerar och betalar mervärdesskatt till fel medlemsland för att dra nytta av en lägre skattesats. De fall som nämns ovan kan hänföra sig till alla tre fall av gränsöverskridande försäljning inom konsumenthandeln, dvs. i) leverans av varor och tillhandahållande av tjänster internt inom EU, ii) införsel till konsumenterna i medlemsstaterna av varor som säljs av företag etablerade i tredjeländer eller tredje territorier, dvs. utanför EU:s skatteområde, och iii) tjänster som tillhandahålls konsumenter i medlemsstaterna av företag etablerade utanför EU. 

Skatteförvaltningen använder redan nu uppgifter från betaltjänstleverantörer etablerade i Finland vid övervakningen av elektronisk handel, och de viktigaste distansförsäljarna är redan registrerade och meddelar sin försäljning till Finland. För Finlands del är möjligheterna att öka tillsynen och därmed minska skattefelet utifrån ändringarna i detta förslag mindre än i de medlemsstater där motsvarande uppgifter och tillsynsmetoder inte har använts sedan tidigare. De uppgifter som Skatteförvaltningen får med stöd av den gällande lagstiftningen inhämtas dock från fall till fall och utifrån riskbedömning, och det har inte gjorts någon automatisering eller något gemensamt gränssnitt mellan Skatteförvaltningen och betaltjänstleverantörerna för inhämtande av uppgifterna. 

Med hjälp av CESOP kan man förbättra möjligheterna att bekämpa mervärdesskattebedrägeri i Finland och på andra håll i EU. Alla medlemsstater ska tillhandahålla CESOP en stor mängd uppgifter som gör det möjligt att analysera och korsgranska fullgörandet av mervärdesskatteplikten. Jämfört med nuläget skulle Skatteförvaltningen få uppgifter av masskaraktär också av betaltjänstleverantörer som är etablerade någon annanstans än i Finland. Genom kontroll av de inkommande och utgående betalningarna blir det möjligt att identifiera de inhemska och utländska försäljare som inte fullgör sin skyldighet att betala mervärdesskatt i Finland. 

Betaltjänstleverantörernas rapporteringsskyldighet kan minska mervärdesskattebedrägerierna delvis till följd av den redan ökade avskräckande effekten på grund av risken att bli avslöjad. För att mervärdesskattebedrägerier ska upptäckas i mer omfattande skala krävs det dock en sådan utökning av riskbaserad kontroll som rapporteringsskyldigheten möjliggör. Uppgifter om betalningstransaktioner kan också utnyttjas i större utsträckning vid övervakningen av andra skatteslag och tullar. 

Konsekvenser för budgeten

Enligt kommissionens uppskattning uppgick det totala beloppet av mervärdesskatteförluster i samband med gränsöverskridande leveranser av varor i medlemsstaterna 2015 till uppskattningsvis 5 miljarder euro per år. Mervärdesskattebedrägerier har upptäckts också i fråga om gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster, särskilt i fråga om digital television och digitala spel. Betydelsen av elektronisk handel förväntas fortsätta öka, varvid också skattebortfallet ökar om inga åtgärder vidtas. 

Omsättningen för den gränsöverskridande e-handeln för konsumenter beräknas i Finland uppgå till cirka 5 miljarder euro 2022 och öka till cirka 6 miljarder euro 2024. Den föreslagna ändringen beräknas minska skattefelet inom e-handeln för konsumenter med cirka 5 miljoner euro 2024. Uppgifterna i betaltjänstleverantörernas rapportering kan också utnyttjas i större utsträckning vid övervakningen för att förebygga skattebedrägerier och av tullar, vilket kan öka skatteintäkterna. Uppgifterna kan användas till exempel vid förhandskontroller och riskbaserade kontroller. Tillvägagångssättet för genomförande av en mer omfattande tillsyn har dock ännu inte fastställts på ett sådant sätt att dess konsekvenser skulle kunna bedömas. Bedömningen av omfattningen av skattefel och minskningen av sådana är som helhet betraktad förknippad med betydande osäkerhet. 

Den föreslagna ändringen ökar intäkterna från mervärdesskatten med uppskattningsvis 5 miljoner euro i årsgenomsnitt enligt nivån 2024. 

Konsekvenser för myndigheterna

Skatteförvaltningen har bedömt att den föreslagna ändringen medför ändringsbehov i fråga om informationssystemet GenTax och informationssystemet för analys. I samband med ändringen byggs det upp nya gränssnitt för mottagande och lämnande av information om betalningstransaktioner. Dessutom ska anvisningarna för de tjänstemän som använder systemen uppdateras och betaltjänstleverantörernas skyldighet att lämna uppgifter övervakas. Skatteförvaltningen ska också kunna ge anvisningar och råd till betaltjänstleverantörerna. 

Skatteförvaltningen har bedömt att engångskostnaderna för informationssystemen kommer att uppgå till cirka 640 000–1 040 000 miljoner euro. Cirka 10 procent av kostnaderna hänför sig till 2022, 80 procent till 2023 och 10 procent till 2024. Skatteförvaltningen har dessutom bedömt att ändringen föranleder kontinuerliga omkostnader till uppskattningsvis 160 000 euro, inbegripet merkostnader för personal omfattande 1–2 årverken. Bedömningen av kostnaderna av engångsnatur grundar sig på de tillägg och ändringar som på grund av lagändringen eller den ändrade verksamheten måste göras i fråga om applikationernas användargränssnitt, statistik, rapporter, utskrifter till kunderna, databastablåer, rutiner för automatisk behandling samt behandling av inkommande och utgående meddelanden. De kontinuerliga kostnaderna är under de första åren koncentrerade till rådgivning och säkerställande av att informationen går fram och senare till övervakningen av skyldigheten att lämna uppgifter. 

Konsekvenser för företagen

Den gränsöverskridande e-handeln väntas fortsätta att växa i takt med att e-köpen blir allt vanligare. En allt större del av hushållens konsumtion i Finland beräknas ske elektroniskt och det kan därför antas att också andelen gränsöverskridande e-handel kommer att öka i fortsättningen. Marknaden för gränsöverskridande e-handel är stor och konkurrensen hård. Konsumenterna kan lätt jämföra olika nätbutikers utbud av varor, och i vilket land nätbutiken finns har inte nödvändigtvis någon större betydelse för köpbeslutet. Det är svårt att övervaka gränsöverskridande e-handel för konsumenter med nuvarande verktyg, vilket gör att företag som handlar i bedrägligt syfte kan undgå att deklarera och betala tillbörlig mervärdesskatt.  

Konsekvenserna av den föreslagna ändringen för företagens konkurrensförhållanden beror på antalet företag som är verksamma i bedrägligt syfte och på minskningen av dem till följd av den ökade kontroll som rapporteringsskyldigheten möjliggör. Genom den föreslagna ändringen kan man göra det lättare att identifiera och avlägsna oärliga företag från marknaden. En minskning av mervärdesskattebedrägerierna inom gränsöverskridande e-handel skulle därmed minska snedvridningen av konkurrensen och förbättra konkurrenssituationen för företag som har agerat lagligt. 

Konsekvenser för betaltjänstleverantörerna

Betaltjänstleverantörer som uppfyller villkoren för rapporteringsskyldigheten blir tvungna att samla in och lämna in fler uppgifter än hittills till Skatteförvaltningen. Enligt uppskattning är dessa företag cirka 200 i Finland. Antalet innefattar inhemska kredit- och betalningsinstitut samt utländska kredit- och betalningsinstituts filialer och ombud i Finland. 

Betaltjänstleverantörerna ska göra ändringar i informationssystemen i fråga om insamlandet, lämnandet och bevarandet av uppgifter som ska rapporteras, vilket utöver engångsutgifter kan orsaka dem fortlöpande kostnader för underhåll. Fortlöpande kostnader kan också uppstå på grund av behovet att analysera och korrigera de uppgifter som ska lämnas. Betaltjänstleverantörerna orsakas också administrativa kostnader för rapporteringen av uppgifter till Skatteförvaltningen. 

Skatteförvaltningen har bedömt att ändringar av engångsnatur orsakar varje betaltjänstleverantör kostnader på cirka 80 000–130 000 euro. Kostnaderna beror hur ändringarna genomförs och på den redan befintliga företagsspecifika informationsinfrastrukturen och kan avvika betydligt från vad som uppskattats i fråga om enskilda betaltjänstleverantörer.  

Den föreslagna ändringen minskar betaltjänstleverantörernas administrativa börda till den del de inte i fortsättningen på basis av en enskild begäran behöver lämna uppgifter som motsvarar skyldigheten att lämna uppgifter enligt förslaget i propositionen. I fortsättningen ska uppgifterna i regel också lämnas i standardiserad form, vilket ytterligare minskar betaltjänstleverantörernas administrativa börda. 

6.1  Lag om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ

5 kap.Utomståendes skyldighet att lämna uppgifter 

29 §.Utomståendes allmänna skyldighet att lämna uppgifter. I paragrafen föreskrivs det bland annat om räntebetalares, arbetsgivares och Tullens allmänna skyldighet att lämna uppgifter till Skatteförvaltningen. 

Den gällande bestämmelsen i 7 mom. om Skatteförvaltningens rätt att meddela närmare föreskrifter tas in delvis ändrad som ett nytt 8 mom. I 7 mom. föreskrivs det enligt förslaget om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. Skyldigheten gäller betalningar i samband med betaltjänster som betaltjänstleverantören tillhandahåller i Finland. Momentet grundar sig på artikel 243 b i mervärdesskattedirektivet, som ändrats genom betalningsuppgiftsdirektivet. Bestämmelser om de som är skyldiga att lämna uppgifter, gränsöverskridande betalningar, de uppgifter som ska lämnas, tidpunkten för anmälan, skyldigheten att lagra uppgifter och begränsningar av skyldigheten att lämna uppgifter och lagra uppgifter ingår enligt förslaget i den nya lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. 

Enligt 31 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ tillämpas bl.a. 22 a § i lagen om beskattningsförfarande på utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. I 22 a § i lagen om beskattningsförfarande föreskrivs det om försummelseavgift. På basis av detta tillämpas bestämmelsen om försummelseavgift i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande också på försummelse av betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna och lagra uppgifter enligt det föreslagna momentet. Försummelseavgiften är anmälningsspecifik. 

I momentet tas det in en informativ hänvisning till bestämmelsen om försummelseavgift i lagen om beskattningsförfarande. 

Skatteförvaltningen kan således påföra en försummelseavgift för försummelse av skyldigheten att lämna och lagra uppgifter enligt det föreslagna momentet. Avgiftens belopp är graderad beroende på hur allvarlig försummelsen är, så att avgiften är högst 2 000 euro för en mindre försummelse, högst 5 000 euro för en väsentlig försummelse och högst 15 000 euro för en grovt vårdslös eller uppsåtlig försummelse. 

Enligt gällande 7 mom. får Skatteförvaltningen meddela närmare föreskrifter om de uppgifter som ska lämnas, tidpunkten då uppgifterna ska lämnas och det sätt på vilket de ska lämnas samt begränsa skyldigheten att lämna uppgifter i situationer som är av ringa ekonomisk betydelse eller av ringa betydelse för skattekontrollen. En motsvarande bestämmelse om skyldigheten att lämna uppgifter enligt 2–6 mom. tas in i 8 mom. som fogas till paragrafen. I betalningsuppgiftsdirektivet och -förordningen föreskrivs det om avgränsning av skyldigheten att lämna uppgifter, de uppgifter som ska lämnas, tidpunkten för lämnande av uppgifter och sättet på vilket uppgifterna ska lämnas, så det finns inget behov av närmare bestämmelser när det gäller betaltjänstleverantörernas skyldighet att lämna uppgifter som föreslås i 7 mom. Enligt betalningsuppgiftsförordningen får medlemsstaterna lagra de insamlade uppgifterna. Skatteförvaltningen har för avsikt att lagra uppgifter som samlats in i Finland som jämförelseuppgifter och utnyttja dem i beskattningen och skattekontrollen. 

31 §.Särskilda bestämmelser om utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Enligt 1 mom. gäller vad som i 20 § föreskrivs om dem som ansvarar för deklarationsskyldigheten också dem som är skyldiga att lämna uppgifter enligt detta kapitel. Det föreslås att bestämmelsen också tillämpas på dem som är skyldiga att lämna uppgifter enligt 29 § 7 mom. i lagförslaget. 

Enligt 2 mom. tillämpas på utomståendes skyldighet att lämna uppgifter dessutom 21, 22, 22 a, 23 och 25 § i lagen om beskattningsförfarande. Dessa bestämmelser beskrivs i avsnitt 3.1 i den allmänna motiveringen. Utgångspunkten är att dessa bestämmelser också tillämpas på betaltjänstleverantörernas skyldighet att lämna och lagra uppgifter enligt 29 § 7 mom. i lagförslaget. Den som är skyldig att lämna uppgifter ska således exempelvis avgiftsfritt lämna uppgifter till Skatteförvaltningen utan hinder av sekretessbestämmelser och andra begränsningar som gäller erhållande av uppgifter. Skatteförvaltningen har rätt att granska alla sådana handlingar som uppgifter som omfattas av uppgiftsskyldigheten kan hämtas ur och som behövs för att övervaka anmälningsskyldigheten. 

I det nya 3 mom. föreskrivs det dock enligt förslaget om avvikelser från 2 mom. i fråga om skyldigheten att lämna och lagra uppgifter enligt det föreslagna 29 § 7 mom. Bestämmelsen om att specificera den som uppgifterna gäller i 22 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande tillämpas inte på skyldigheten att lämna uppgifter enligt 29 § 7 mom. i lagförslaget, eftersom de uppgifter som ska lämnas anges uttömmande i 5 § i den föreslagna lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar. Bestämmelsen om Skatteförvaltningens rätt att kräva elektronisk dataöverföring och om begränsningen av denna rätt i 22 § 5 mom. i lagen om beskattningsförfarande tillämpas inte heller, eftersom det i den föreslagna lagen om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar tas in bestämmelser om det sätt på vilket uppgifterna ska lämnas. 

6.2  Lag om betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna uppgifter om gränsöverskridande betalningar

1 §.Lagens tillämpningsområde. I lagen föreslås bestämmelser om gränsöverskridande betalningar i fråga om vilka betaltjänstleverantörer ska lämna uppgifter i enlighet med den föreslagna 29 § 7 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016). 

I 2 mom. definieras begreppet gränsöverskridande betalning på motsvarande sätt som i artikel 243b.1 andra ledet i mervärdesskattedirektivet som fogats genom betalningsuppgiftsdirektivet. 

I 3 och 4 mom. föreskrivs det om hur platsen för parterna i den gränsöverskridande betalningen bestäms. Momenten motsvarar artikel 243 c i mervärdesskattedirektivet. Bestämmandet av parternas plats ger en fingervisning om var de är belägna, även om detta inte inverkar på bestämmelserna om bestämmande av platsen för beskattning i mervärdesskattedirektivet eller mervärdesskattelagen. 

Huvudregeln är att betalarens och betalningsmottagarens plats anses vara i den medlemsstat som motsvarar IBAN-numret för betalarens och betalningsmottagarens betalkonto. Enligt förslaget definieras IBAN-numret i 2 §. 

2 §.Definitioner. I paragrafen föreslås definitioner av de begrepp som används i lagförslaget. Punkterna 1–8 motsvarar artikel 243a.1–5 och 8–10 i mervärdesskattedirektivet. I 9–11 punkten definieras därtill medlemsstat, Finland och tredjeland. 

I 1 punkten definieras begreppet betaltjänstleverantör. Begreppet definieras genom en hänvisning till bestämmelser i lagen om betalningsinstitut (297/2010), kreditinstitutslagen (610/2014), och postlagen. Punkten motsvarar artikel 243a.1 i mervärdesskattedirektivet. 

Enligt artikel 243a.1 i mervärdesskattedirektivet avses med betaltjänstleverantör kategorier av betaltjänstleverantörer som förtecknas i artikel 1.1 a–d i betaltjänstdirektivet, eller en fysisk eller juridisk person som omfattas av ett undantag i enlighet med artikel 32 i det direktivet. Med betaltjänstleverantör avses enligt betaltjänstdirektivet också en fysisk eller juridisk person som omfattas av ett undantag i enlighet med artikel 32 i det andra betaltjänstdirektivet. Artikel 1.1 i betaltjänstdirektivet har genomförts genom 2 § 1 mom. och 6 § 1 mom. i lagen om betalningsinstitut. Enligt 1 § i lagen om betalningsinstitut ska vad som i lagen föreskrivs om betaltjänster och betalningsinstitut också tillämpas på utgivning av elektroniska pengar och på institut för elektroniska pengar, om inte något annat bestäms i lagen. I 2 § 1 mom. föreskrivs om de aktörer på vars tjänster lagen om betalningsinstitut inte tillämpas, med undantag för kontobytestjänster. Dessa aktörer är bl.a. kreditinstitut enligt kreditinstitutslagen och sådana postföretag enligt postlagen som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. De övriga aktörer som nämns i momentet motsvarar de aktörer som avses i artikel 1.1 e och f i betaltjänstdirektivet, såsom centralbanker samt regionala eller lokala myndigheter när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Artikel 32 i betaltjänstdirektivet har genomförts genom 7 § 1 mom. och 7 a § i lagen om betalningsinstitut. 

Betaltjänstleverantörer definieras för det första genom en hänvisning till 6 §, 7 § 1 mom. och 7 a § i lagen om betalningsinstitut. 

Som betaltjänstleverantörer anses för det första betalningsinstitut i enlighet med artikel 1.1 d i betaltjänstdirektivet. Med betalningsinstitut avses enligt 5 § 2 mom. i lagen om betalningsinstitut ett aktiebolag, andelslag, kommanditbolag, öppet bolag, europabolag enligt lagen om europabolag (742/2004) eller europaandelslag enligt lagen om europaandelslag (906/2006), som enligt denna lag har auktorisation att tillhandahålla betaltjänster. Denna bestämmelse motsvarar definitionen av betalningsinstitut i betaltjänstdirektivet. Enligt 6 § 1 mom. i lagen om betalningsinstitut får betaltjänster tillhandahållas om auktorisation enligt den lagen har beviljats för verksamheten inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Av auktorisationen för ett institut för elektroniska pengar ska det särskilt framgå att institutet har rätt att ge ut elektroniska pengar.  

Enligt 6 § 2 mom. i lagen om betalningsinstitut föreskrivs om utländska betalningsinstituts rätt att tillhandahålla betaltjänster i Finland i lagen om utländska betalningsinstituts verksamhet i Finland (298/2010). Enligt 2 § i den lagen avses med utländska betalningsinstitut juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster och som i någon annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet än Finland har beviljats auktorisation som motsvarar auktorisation enligt 6 § i lagen om betalningsinstitut. Således kan ett sådant utländskt betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster i Finland utan auktorisation, om det har fått auktorisation i ett EES-land. 

I 7 § i lagen om betalningsinstitut föreskrivs det om förutsättningarna för att tillhandahålla betaltjänster enligt 1 § 2 mom. 1–5 punkten utan auktorisation. Detta undantag gäller inte utgivning av elektroniska pengar. Däremot är utgivning av elektroniska pengar under vissa förutsättningar tillåten utan auktorisation med stöd av 7 a §, om det beräknade beloppet av utestående pengar inte överstiger 5 miljoner euro. Sådana aktörer är till exempel betaltjänstleverantörer som tillhandahåller elektroniska plånbokstjänster eller elektroniska pengar. Även dessa betaltjänstleverantörer är enligt lagförslaget skyldiga att lämna uppgifter, om också de övriga villkoren i lagförslaget uppfylls. 

Betaltjänstleverantörer är enligt artikel 1.1 b i betaltjänstdirektivet institut för elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 2.1 i direktivet om elektroniska pengar, inbegripet, i enlighet med artikel 8 i det direktivet och med nationell lagstiftning, filialer till dessa när dessa filialer är belägna inom unionen och deras huvudkontor är belägna utanför unionen, i den mån de betaltjänster som tillhandahålls av dessa filialer är knutna till utgivning av elektroniska pengar. Artikel 2.1 i direktivet om elektroniska pengar har genomförts i lagen om betalningsinstitut. Med institut för elektroniska pengar avses enligt 5 § i lagen om betalningsinstitut ett betalningsinstitut vars auktorisation omfattar tillstånd att ge ut elektroniska pengar. För tillhandahållande av betaltjänster behöver utgivare av elektroniska pengar auktorisation enligt 6 § i lagen om betalningsinstitut, om inte villkoren i 7 a § uppfylls. Utgivare av elektroniska pengar omfattas således av hänvisningarna till bestämmelserna i lagen om betalningsinstitut i 2 § 1 punkten i lagförslaget, och därför behövs inget separat omnämnande. 

För det andra definieras betaltjänstleverantörer genom en hänvisning till bestämmelserna i 2 kap. 1 §, 16 kap. 1 § 1 mom. och 17 kap. 2 § 1 mom. i kreditinstitutslagen. Betaltjänstleverantörer är enligt artikel 1.1 a i betaltjänstdirektivet kreditinstitut enligt definitionen i artikel 4.1.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013, nedan EU:s tillsynsförordning, inbegripet filialer till dessa enligt definitionen i artikel 4.1.17 i den förordningen, när dessa filialer är belägna inom unionen, antingen huvudkontoret för de filialerna är belägna inom unionen eller, i enlighet med artikel 47 i kreditinstitutsdirektivet och med nationell rätt, utanför unionen. I artikel 4.1.1 i EU:s tillsynsförordning definieras kreditinstitut som ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning. Kreditinstitutsdirektivet har genomförts genom kreditinstitutslagen. 

I Finland regleras kreditinstitutens verksamhet i kreditinstitutslagen. Enligt 2 kap. 1 § i den lagen får kreditinstitutsverksamhet inte bedrivas utan koncession enligt den lagen. Enligt 1 kap. 5 § i den lagen avses med kreditinstitutsverksamhet affärsverksamhet som består i att från allmänheten ta emot återbetalbara medel samt i att erbjuda krediter eller annan finansiering för egen räkning. Kreditinstitut kan tillhandahålla betaltjänster med stöd av kreditinstitutslagen. Därför har kreditinstitut i 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om betalningsinstitut lämnats utanför lagens tillämpningsområde, och de behöver inte separat sådan auktorisation för tillhandahållande av betaltjänster som avses i lagen om betalningsinstitut. Enligt 16 kap. 1 § i kreditinstitutslagen får ett utländskt EES-kreditinstitut etablera en filial i Finland eller annars i Finland tillhandahålla sådana tjänster som avses i 5 kap. 1 § som ingår i dess koncession. Sådana tjänster som avses i bestämmelsen är bl.a. betaltjänster. Enligt 17 kap. 1 § kan också ett kreditinstitut från ett land utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet etablera en filial i Finland, om det av Finansinspektionen får koncession enligt kreditinstitutslagen. 

Betalningsleverantörer är för det tredje postföretag som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. Enligt artikel 1.1 c i betaltjänstdirektivet är postgiroinstitut som enligt nationell rätt har rätt att tillhandahålla betaltjänster betaltjänstleverantörer. Artikel 1.1 c i betaltjänstdirektivet har implementerats genom lagen om betalningsinstitut. Enligt 2 § 1 mom. 5 punkten i lagen om betalningsinstitut lämnas sådana postföretag enligt postlagen som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster utanför lagens tillämpningsområde. Enligt 2 § 8 punkten i postlagen avses med tillhandahållare av samhällsomfattande tjänster postföretag som har ålagts en i 4 kap. avsedd skyldighet att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster. En sådan aktör behöver inte auktorisation enligt lagen om betalningsinstitut för att tillhandahålla betaltjänster. 

I 2 punkten definieras begreppet betaltjänst. Definitionen görs genom en hänvisning till 1 § 2 mom. 2–5 punkten i betaltjänstlagen (290/2010). Punkten motsvarar artikel 243a.2 i mervärdesskattedirektivet. 

Enligt artikel 243a.2 i mervärdesskattedirektivet avses med betaltjänst affärsverksamhet som anges i punkterna 3–6 i bilaga I till betaltjänstdirektivet. I punkterna i fråga i bilagan räknas följande funktioner upp: 

3) genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel på ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör: genomförande av autogireringar, genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning samt genomförande av betalningar, 

4) genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks av en betaltjänstanvändares kreditutrymme: genomförande av autogireringar, genomförande av betalningstransaktioner med kontokort eller liknande utrustning samt genomförande av betalningar. 

5) utgivande av betalningsinstrument och/eller förvärv av betalningstransaktioner, 

6) penningöverföring. 

Dessa punkter i bilagan har genomförts i 1 § 2 mom. 2–5 punkten i betaltjänstlagen. 

Enligt 1 § 2 mom. 2 punkten i betaltjänstlagen omfattar betaltjänsterna genomförande av betalningstransaktioner genom girering, genom överföring av medel till tjänsteleverantörens betalkonto, genom direktdebitering eller med betalkort eller något annat betalningsinstrument. Enligt förarbetena till lagen (RP 172/2009 rd) omfattar bestämmelsen också genomförande av sådana betalningstransaktioner där den som utnyttjar betaltjänsten har ett kreditavtal som täcker tillgångarna. Enligt förarbetena motsvarar punkten således punkterna 3 och 4 i direktivbilagan. 

Enligt 1 § 2 mom. 3 punkten i betaltjänstlagen omfattar betaltjänsterna utfärdande av betalningsinstrument. Enligt 4 punkten omfattar betaltjänsterna accepterande och behandling av betalningstransaktioner som grundar sig på ett avtal med betalningsmottagaren och som leder till överföring av medel till betalningsmottagaren. I artikel 4.44 i betaltjänstdirektivet definieras inlösen av betalningstransaktioner som en betaltjänst som tillhandahålls av en betaltjänstleverantör som har ingått avtal med en betalningsmottagare om att denne ska acceptera och behandla betalningsmottagarens betalningstransaktioner och som leder till överföring av medel till betalningsmottagaren. Punkt 5 i bilagan till betaltjänstdirektivet har genomförts genom 1 § 2 mom. 3 och 4 punkten i betaltjänstlagen. 

Enligt skäl åtta i betalningsuppgiftsdirektivet bör dokumentations- och rapporteringsskyldigheten inte tillämpas enbart när en betaltjänstleverantör överför medel eller utfärdar betalningsinstrument åt betalaren utan också i fall när en betaltjänstleverantör tar emot medel eller löser in betalningstransaktioner för betalningsmottagarens räkning. 

Enligt 1 § 2 mom. 5 punkten i betaltjänstlagen omfattar betaltjänsterna penningförmedling. Punkten motsvarar sådan penningöverföring som avses i punkt 6 i bilaga I till betaltjänstdirektivet. 

Betaltjänster som omfattas av paragrafens tillämpningsområde är således exempelvis gireringar, direktdebitering, kortbetalningar med både bank- och kreditkort, penningförmedling och elektroniska plånbokstjänster. 

Ovan beskrivs den grupp aktörer som kan omfattas av skyldigheten att lämna uppgifter. I 4 § i lagförslaget begränsas skyldigheten att lämna och lagra uppgifter. 

I 3 punkten definieras begreppet betalning. Definitionen görs genom en hänvisning till 8 § 3 och 8 punkten i betaltjänstlagen Enligt 8 § 3 punkten i betaltjänstlagen avses med betalningstransaktion en åtgärd där medel överförs, tas ut eller ställs till förfogande. Enligt 8 § 8 punkten i betaltjänstlagen avser penningförmedling en tjänst där tjänsteleverantören tar emot medel från en betalare utan att öppna betalkonto i betalarens eller betalningsmottagarens namn med avsikt uteslutande att överföra ett belopp som motsvarar de mottagna medlen till betalningsmottagaren eller en annan tjänsteleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar eller där tjänsteleverantören tar emot medlen på betalningsmottagarens vägnar och ställer dem till betalningsmottagarens förfogande. 

De åtgärder som avses i 2 och 3 § i betaltjänstlagen lämnas utanför begreppet betalning. 

Punkten motsvarar artikel 243a.3 i mervärdesskattedirektivet. Enligt artikeln avses med betalning en betalningstransaktion enligt definitionen i artikel 4.5 i betaltjänstdirektivet eller en penningöverföring enligt definitionen i artikel 4.22 i det direktivet, om inte annat följer av de undantag som anges i artikel 3 i det direktivet. Med betalningstransaktion avses enligt betaltjänstdirektivet en åtgärd som initieras av betalaren eller av betalningsmottagaren på dennes vägnar vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren. 

Enligt artikel 3 i betaltjänstdirektivet tillämpas direktivet inte på alla betalningstransaktioner och penningöverföringar och de omfattas inte heller av tillämpningsområdet för artikel 243a.3 i mervärdesskattedirektivet. I 2 och 3 § i betaltjänstlagen räknas på motsvarande sätt som i artikel 3 i betaltjänstdirektivet upp betalningstransaktioner som inte omfattas av tillämpningsområdet. Exempelvis kontant betalning, checkar och vouchrar på papper ska inte omfattas av tillämpningsområdet. Enligt 2 § 3 punkten i betaltjänstlagen tillämpas lagen inte på tjänster som grundar sig på särskilda betalningsinstrument och som kan användas i begränsad omfattning. Detta gäller för det första om betalningsinstrumenten kan användas för förvärv av varor, tjänster eller andra nyttigheter endast i lokaler som instrumentets utfärdare använder eller med stöd av avtal som ingåtts direkt med utfärdaren inom ett begränsat nätverk av leverantörer av nyttigheter. För det andra avses med betalningsinstrument som används i begränsad omfattning betalningsinstrument som kan användas endast för förvärv av ett mycket begränsat urval av nyttigheter. För det tredje räknas som sådana betalningsinstrument även betalningsinstrument som tillhandahålls på begäran av ett företag eller ett offentligrättsligt samfund eller en offentligrättslig inrättning och som är giltiga i endast en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, regleras av särskilda sociala eller skattemässiga skäl för förvärv av vissa nyttigheter från leverantörer som har ett avtal med utfärdaren. 

Utanför lagens tillämpningsområde lämnas enligt 3 § 1 punkten i betaltjänstlagen förmedling av betalningar i samband med sådana avtal om försäljning eller köp av varor, tjänster eller andra nyttigheter som en handelsrepresentant som avses i lagen om handelsrepresentanter och försäljare (417/1992) eller motsvarande representant förhandlat fram eller ingått för sin huvudman, om representanten handlar endast på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar. Bestämmelsen motsvarar artikel 3 b i betaltjänstdirektivet, enligt vilken betalningstransaktioner genom en handelsagent som agerar på endast betalarens eller betalningsmottagarens vägnar lämnas utanför direktivets tillämpningsområde. 

Enligt skäl sju i ingressen till betalningsuppgiftsdirektivet kan flera betaltjänstleverantörer vara delaktiga i en enda betalning från en betalare till en betalningsmottagare. Denna enda betalning kan ge upphov till flera överföringar av medel mellan olika betaltjänstleverantörer. Enligt ingressen är det nödvändigt att alla betaltjänstleverantörer som är inblandade i en viss betalning omfattas av dokumentations- och rapporteringsskyldighet, såvida inte ett särskilt undantag är tillämpligt. Denna dokumentation och rapportering bör enligt ingressen innehålla uppgifter om betalningen från den ursprungliga betalaren till den slutliga betalningsmottagaren och inte om mellanliggande överföringar av medel mellan betaltjänstleverantörer. 

Huruvida en betalningsleverantörs betaltjänst hör till kedjan som gäller samma betalning eller gäller en separat betalning beror i praktiken på affärsmodellen, dvs. närmast på hur informationsflödet om betalningen förmedlas mellan parterna. I de flesta fall är t.ex. betalningsmottagarens bank en del av informationsflödet och anses därmed delta i betalningen mellan den ursprungliga betalaren och den slutliga mottagaren. 

Enligt förslaget definieras begreppen betalare och betalningsmottagare i 4 och 5 punkten. 

Enligt artikel 243a.4 i mervärdesskattedirektivet avses med betalare en betalare enligt definitionen i artikel 4.8 i betaltjänstdirektivet, dvs. en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalningsorder. 

Enligt artikel 243a.5 i mervärdesskattedirektivet avses med betalningsmottagare en betalningsmottagare enligt definitionen i artikel 4.9 i betaltjänstdirektivet, dvs. en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel som har omfattats av en betalningstransaktion. 

Enligt förarbetena till betaltjänstlagen (RP 169/2009 rd) är avsikten att i lagen använda begreppen betalare och betalningsmottagare i samma bemärkelse som i direktivet. För tydlighetens skull föreskriver lagförslaget om dessa definitioner på motsvarande sätt som i punkterna 4 och 5 i betalningsuppgiftsdirektivet. Således föreslås det att definitionerna av betalare och betalningsmottagare tas in i lagen sådana de lyder i artikel 4.8 och 4.9 i betaltjänstdirektivet. 

I 6 punkten definieras begreppet betalkonto. Definitionen görs genom en hänvisning till 8 § 5 punkten i betaltjänstlagen. Enligt bestämmelsen som hänvisas till avses med betalkonto ett konto som kan användas för betalningstransaktioner. Definitionen i 5 § 4 punkten i lagen om betalningsinstitut är motsvarande. Enligt motiveringen till regeringens proposition om bestämmelsen (RP 169/2009 rd) kan ett betalkonto öppnas i en eller flera betaltjänstanvändares namn. 

Punkten motsvarar artikel 243a.8 i momsdirektivet, enligt vilken med betalkonto avses ett betalkonto enligt definitionen i artikel 4.12 i betaltjänstdirektivet, dvs. ett konto i en eller flera betaltjänstanvändares namn för användning vid genomförandet av betalningstransaktioner. 

I 7 punkten definieras IBAN-nummer. Definitionen görs genom en hänvisning till det IBAN-nummer som definieras i artikel 2.15 i Sepa-förordningen. I det stycket avses med IBAN-nummer ett internationellt betalkontonummer som otvetydigt identifierar ett enskilt betalkonto i en medlemsstat och vars särdrag fastställs genom Internationella standardiseringsorganet (ISO). Punkten motsvarar artikel 243a.9 i mervärdesskattedirektivet. 

I 8 punkten definieras BIC-kod. Med koden avses en BIC-kod enligt definitionen i artikel 2.16 i Sepa-förordningen, dvs. en kod som otvetydigt identifierar en betaltjänstleverantör och vars särdrag fastställs genom ISO. 

Punkten motsvarar artikel 243a.10 i mervärdesskatteförordningen. 

I 9–11 punkten definieras därtill för tydlighetens skull begreppen medlemsstat, Finland och tredjeland. Såsom det konstateras i avsnitt 2.3.2 i den allmänna motiveringen ska till medlemsstatens och Finlands territorium också höra de tredje territorier som avses i artikel 6 i mervärdesskattedirektivet. 

3 §.Utlämnande och lagring av uppgifter. I paragrafen föreskrivs enligt förslaget om utlämnande och lagring av uppgifter om gränsöverskridande betalningar på motsvarande sätt som i artikel 243b.1 och 243b.4, som fogats till mervärdesskattedirektivet genom betalningsuppgiftsdirektivet. 

I enlighet med det föreslagna 29 § 7 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ gäller paragrafen betalningar i fråga om betaltjänster som tillhandahålls i Finland. 

Enligt artikel 243b.4 ska uppgifterna göras tillgängliga för betaltjänstleverantörens hemmedlemsstat eller för värdmedlemsstaten om betaltjänstleverantören tillhandahåller betaltjänster i andra medlemsstater än hemmedlemsstaten. Med hemmedlemsstat avses enligt artikel 243a.6 i momsdirektivet detsamma som i artikel 4.1 i betaltjänstdirektivet. Enligt denna punkt är hemmedlemsstaten antingen den medlemsstat där betaltjänstleverantörens säte är beläget eller, om betaltjänstleverantören enligt nationell rätt saknar säte, den medlemsstat där dess huvudkontor är beläget. Med värdmedlemsstat avses enligt artikel 243a.7 i mervärdesskattedirektivet detsamma som i artikel 4.2 i betaltjänstdirektivet. Enligt den sistnämnda bestämmelsen är värdmedlemsstaten en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten där en betaltjänstleverantör har ett ombud eller en filial eller tillhandahåller betaltjänster. 

I lagförslaget är det inte nödvändigt att göra skillnad mellan om betaltjänsten tillhandahålls via en huvudrörelse, filial eller ett ombud eller på något annat sätt, utan det räcker att konstatera att skyldigheterna gäller betaltjänster som tillhandahålls i Finland. Därför tas inte heller definitioner av hemmedlemsstat eller värdmedlemsstat in i 2 § i lagförslaget. 

Skyldigheten att lämna uppgifter enligt förslaget gällande lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ och enligt det aktuella lagförslaget gäller naturligtvis varje betaltjänstleverantör som utgör en juridisk person och tillhandahåller betaltjänster som omfattas av lagförslagens tillämpningsområde. 

4 §.Begränsning av skyldigheten att lämna och lagra uppgifter. I paragrafen avgränsas tillämpningsområdet för skyldigheterna enligt 3 § på motsvarande sätt som i artikel 243b.2 och 243b.3 som fogats till mervärdesskattedirektivet genom betalningsuppgiftsdirektivet. Dessa punkter har beskrivits ovan i avsnitt 2.3.2. Begreppet gränsöverskridande betalning som används i den föreslagna paragrafen definieras i 1 § 2–4 mom. 

5 §.Uppgifter som ska lämnas och lagras. I paragrafen föreslås bestämmelser om de uppgifter som betaltjänstleverantörer ska lämna och lagra. Paragrafen motsvarar artikel 243 d som fogats till mervärdesskattedirektivet genom betalningsuppgiftsdirektivet. Betaltjänstleverantörer ska lämna och lagra uppgifter som gör det möjligt att identifiera en betaltjänstleverantör med skyldighet att lämna uppgifter, uppgifter för identifiering av betalningsmottagaren samt uppgifter om de betalningar betalningsmottagaren mottagit. 

Till de uppgifter som ska lämnas hör enligt 1 punkten en BIC-kod eller någon annan identifieringskod som entydigt identifierar betaltjänstleverantören. Detta innebär att när en sammanslutning av betaltjänstleverantörer använder endast en enda gemensam BIC-kod, ska varje betaltjänstleverantör med skyldighet att lämna uppgifter specificeras med någon annan kod, såsom FO-numret. 

Enligt 3 och 6 punkten ska uppgifterna lämnas endast om de är tillgängliga. Detta innebär att de begärda uppgiftselementen är frivilliga och att de endast ska lämnas enligt betaltjänstleverantörens uppgifter. Detta har införts i synnerhet för att undvika att man begär uppgiftselement som inte nödvändigtvis är tillgängliga för alla betaltjänstleverantörer, eftersom de inte är obligatoriska för behandlingen av betalningstransaktionen eller eftersom formen inte har harmoniserats. 

6 §.Ikraftträdande. Enligt paragrafen föreslås lagen träda i kraft den 1 januari 2024. Det är önskvärt att lagförslaget godkänns snarast möjligt eftersom lagen förutsätter att aktörerna genomför omfattande ändringar i datasystemen.