1.1
Strafflagen
10 kap. Om förverkandepåföljder
1 §. De allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd. I paragrafens nya 3 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för utdömande förverkandepåföljd i olika situationer.
Momentet innehåller i sak ett ställningstagande om en s.k. konfiskationsprocess, dvs. möjligheten att framställa ett yrkande på förverkande utan straffyrkande. Som det konstateras i den allmänna motiveringen har en konfiskationsprocess av hävd ansetts möjlig, även om en uttrycklig bestämmelse om detta saknas. Det är dock motiverat att ta in en bestämmelse om konfiskationsprocess i lag för att visa på genomförandet av artikel 6 i direktivet och för att skapa klarhet i nuläget. En bestämmelse om detta tas in i 9 § 2 mom., där det också föreskrivs om behandlingen av ett mål i svarandens utevaro.
I momentet föreskrivs det om de bevis som krävs för utdömande av förverkandepåföljd när det gäller förutsättningar för brott enligt 1 och 2 mom. Utgångspunkten vid tillämpningen av momentet är att den som förverkandepåföljden riktar sig till är närvarande vid rättegången, om inte avvikelse görs från detta med stöd av 9 § 2 mom. Momentet blir tillämpligt när yrkandet på förverkande riktar sig till någon annan än den misstänkte. Det är i och för sig klart att när ett straffyrkande och ett yrkande på förverkandepåföljd riktar sig till samma person som tillräknas brottet, men denne person såsom otillräknelig eller på grund av åtgärdseftergift inte döms till straff, kan förverkandepåföljd ändå dömas ut. På motsvarande sätt är det klart att om det i samband med ett straffyrkande framställs ett yrkande på förverkande som riktar sig till någon annan än den åtalade, kan förverkandepåföljd, om förutsättningarna för en sådan uppfylls dömas ut, när det läggs fram tillräckliga bevis för en fällande dom för brottet. Inte heller då har det någon betydelse att den åtalade som otillräcklig eller på grund av åtgärdseftergift inte döms till straff.
Om det enligt momentet läggs fram tillräckliga bevis för en dom för det brott eller den straffbara gärning som en förverkandepåföljd grundar sig på, kan förverkandepåföljden dömas ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller även om gärningsmannen inte åtalas eller döms till straff. Momentet ska gälla alla slag av konfiskation. Brott eller gärning hänvisar till den verksamhet som konfiskationen grundar sig på, såsom i fråga om 2 § ett brott som har medfört ekonomisk vinning och i fråga om 3 § ett förverkandeutlösande brott.
Konfiskation ska för det första vara möjlig när det inte kan utredas vem gärningsmannen är. Denna möjlighet förutsätts i paragrafens 2 mom. 3 punkt, enligt vilken en förverkandepåföljd kan dömas ut, när en juridisk person med stöd av 9 kap. i strafflagen kan dömas till samfundsbot, även om det inte kan utredas vem den fysiska person som begått brottet är. En bestämmelse av liknande slag finns i 22 § 1 mom. i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003), enligt vilket en förverkandepåföljd kan dömas ut även när det inte kan utredas vem som begått det brott som grundar sig på innehållet i ett meddelande.
I ett sådant fall kan förverkandepåföljd dömas ut, även om ingen konstateras skyldig till det brott som konfiskationen grundar sig på. Med beaktande av paragrafens 2 mom. 1 punkt har det heller ingen betydelse om gärningsmannen är yngre än 15 år eller otillräknelig. I fråga om alla andra rekvisitelement måste det dock läggas fram tillräckliga bevis för en dom för ett brott, för att förverkandepåföljd ska kunna dömas ut. Självfallet ska åklagaren trots detta kunna namnge en svarande som förverkandepåföljden riktar sig till, samt bevisa de omständigheter utanför rekvisitet som konfiskationsansvaret grundar sig på. Att svaranden namnges och att det läggs fram bevis för de omständigheter som konfiskationsansvaret grundar sig på gäller de fall som avses i momentet också på ett allmänt plan. Ett undantag utgör omvänd bevisbörda, som föreslås i 9 § 4 mom. om utvidgat förverkande av vinning, då det dock är åklagaren som har åberopsbördan.
För det andra får förverkandepåföljd, på de grunder som anges i momentet, dömas ut även om gärningsmannen inte åtalas. I sådana fall finns det åtminstone en misstanke om vem som har begått det brott eller den gärning som konfiskationen grundar sig på, men något åtal mot gärningsmannen väcks inte.
Som det framgår av 1 kap. 6 a § (670/2014) i lagen om rättegång i brottmål fattar åklagaren beslut om åtalseftergift för det första om de allmänna förutsättningarna för att väcka åtal inte uppfylls. Den första grunden för åtalseftergift är att det inte är fråga om ett straffbar gärning. I sådana fall är utgångspunkten att förverkandepåföljd i enlighet med 1 § 1 mom. inte kan dömas ut, vilket betyder att inte heller en konfiskationsprocess är möjlig, utom i de fall att 1 § 2 mom. är tillämpligt.
En andra grund för åtalseftergift är att det inte finns tillräckliga bevis som uppfyller förutsättningarna för att väcka åtal i fråga om det misstänkta brottet. I sådana fall är en konfiskationsprocess dock i princip möjlig, eftersom förverkandepåföljd på det sätt som nämnts ovan kan dömas ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är. Det är t.ex. möjligt att även om det inte finns tillräckliga bevis för att just en viss person gjort sig skyldig till ett brott som medfört vinning, döms denna person eller någon annan att förverka vinningen av detta brott, förutsatt att det i övrigt läggs fram tillräckliga bevis för brottet.
En tredje grund för åtalseftergift är att brottet har preskriberats. Om en förverkandepåföljd enligt huvudregeln preskriberas på samma tid som det brott den grundar sig på, kan konfiskation enligt momentet inte komma på fråga. Enligt 8 kap. 9 § i strafflagen är preskriptionstiden för konfiskation i vissa fall längre eller så preskriberas förverkandepåföljden inte alls, och en konfiskationsprocess kan då beroende på omständigheterna i fallet vara möjlig, även om åtalsrätten har preskriberats.
Enligt 1 kap. 6 a § i BRL ska åklagaren fatta beslut om åtalseftergift, om någon särskild förutsättning för att väcka åtal inte uppfylls. I paragrafen nämns den i praktiken viktigaste särskilda förutsättningen, dvs. målsägandens åtalsbegäran gällande ett målsägandebrott. När åklagaren inte kan yrka straff utan begäran från målsäganden, är det enligt den ståndpunkt som företräds i den juridiska litteraturen befogat att anse att åklagaren inte heller kan yrka förverkandepåföljd på grund av ett målsägandebrott. I fråga om övriga särskilda förutsättningar ska det från fall till fall avgöras huruvida en konfiskationsprocess är möjlig.
Enligt 1 kap. 6 a § i BRL kan åklagaren enligt prövning besluta om åtalseftergift med stöd av 7 eller 8 § eller någon annan motsvarande bestämmelse i kapitlet. Åtalseftergift enligt prövning har ersatt åtalseftergift av s.k. påföljdsnatur. Vid åtalseftergift enligt prövning anser åklagaren att förutsättningarna för att väcka åtal uppfylls, men avstår på någon av de i lag föreskrivna grunderna från att väcka åtal. Så som indirekt framgår av 8 b § i nämnda kapitel är en konfiskationsprocess i dessa fall möjlig.
Enligt momentet kan förverkandepåföljden på vissa föreskrivna grunder dömas ut, även om gärningsmannen inte döms till straff. Som det indirekt framgår av 1 § 2 mom. 1 punkten och 10 § 1 mom. 1 punkten i kapitlet, är det inget hinder för utdömande av förverkandepåföljd att gärningsmannen inte har uppnått åldern för straffrättsligt ansvar eller är otillräknelig eller med stöd av bestämmelsen om åtgärdseftergift inte döms till straff. Om åter åtalet för brottet förkastas på grund av otillräckliga bevis eller för att den undersökta gärningen inte är ett brott eller brottet och förverkandepåföljden har preskriberats, finns det inga förutsättningar för att döma ut förverkandepåföljd.
Om förutsättningarna annars uppfylls finns det heller inget hinder för att t.ex. döma en juridisk person som beretts vinning genom ett brott till förverkandepåföljd, även om åtal inte väcks eller åtalet förfaller på grund av att den person som misstänks ha begått det brott som ligger till grund för vinningen har avlidit.
2 §. Förverkande av vinning. I 1 mom. föreskrivs det om en skyldighet att döma ekonomisk vinning av ett brott förverkad. Likaså preciseras vad som avses med begreppet vinning. De brott som nämns i artikel 3 i direktivet utgör brott i fråga om vilka vinningen kan dömas förverkad. Vidare sägs det i skäl 14 i direktivets ingress, där det hänvisas till rambeslut 2001/500/RIF, att skyldigheterna att göra det möjligt med konfiskation ska bibehållas för de brott som inte omfattas av direktivet, och att begreppet vinning bör tolkas på liknande sätt när det gäller brott som inte omfattas av direktivet. De brott som avses i rambeslutet har inte begränsats på det sätt som de brott som omfattas av tillämpningsområdet för direktivet om förverkandepåföljder i artikel 3.
Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen ska ekonomisk vinning av ett brott dömas förverkad. Vinning definieras inte närmare i momentet. Enligt förarbetena i anslutning till bestämmelsen kan vinning vara pengar, ett föremål eller en rättighet med penningvärde (RP 80/2000 rd s. 22). Separat nämns belöning som erhållits för begåendet av ett brott. Vinningen kan också ha formen av en inbesparing. Som exempel nämns miljöbrott, där underlåtenhet att iaktta tillståndsvillkoren kan medföra minskade produktionskostnader.
Enligt artikel 2 i direktivet är vinning en ekonomisk fördel som kan innefatta eventuella värdefulla fördelar och bestå av alla former av egendom. Med egendom avses all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom. Enligt artikel 4 kan vinningen eller värdet av vinningen dömas förverkad. Enligt skäl 14 i ingressen står det medlemsstaterna fritt att definiera förverkande av värde som en underordnad eller alternativ åtgärd till direkt förverkande. Såsom i gällande rätt kommer förverkande av vinningen av ett föremål och förverkande av vinningens värde att utgöra parallella alternativ även i fortsättningen.
I nationell rätt uppfyller egendom som avser vinning av ett brott i sak de krav som direktivet ställer, även om fast egendom inte uttryckligen nämnts i förarbetena till lagen. I den juridiska litteraturen har man ansett att också fast egendom kan dömas förverkad såsom vinning härrörande från ett brott. Det väsentliga är att fastigheten enligt huvudregeln har ett ekonomiskt värde, och således utgör vinning. I rättspraxis har fast egendom dömts förverkad såsom utvidgat förverkande av vinning, dvs. egendomen har ansetts härröra från brottslig verksamhet (HD 2012:60).
Som det framkommit av den allmänna motiveringen kan lagens innehåll i detta avseende anses etablerat. Det finns inte behov att ta in en definition i lagen till denna del.
I den gällande bestämmelsen preciseras inte vilket förhållande som ska råda mellan brottet och vinningen för att förverkandepåföljd ska kunna dömas ut. Enligt förarbetena till lagen (RP 80/2001 rd s. 22) kan egendom som direkt härrör från ett brott dömas förverkad. I den juridiska litteraturen har man ansett att vinning som härrör direkt från ett brott är sådan som uppstår när rekvisitet för brott uppfylls. Som exempel kan nämnas egendom som erhållits genom stöld. Som ett vidare begrepp har man använt direkt vinning, som omfattar såväl vinning som härrör direkt från ett brott som belöning för begåendet av ett brott. Vinning är enligt 1 punkten egendom som härrör från ett brott. Punkten innefattar således direkt vinning av ett brott.
Enligt artikel 2 är vinning varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott och kan innefatta all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning. I skäl 11 i ingressen nämns dessutom egendom som omvandlats till annan egendom eller som har uppblandats med laglig egendom, och förverkandepåföljden kan då gälla upp till det beräknade värdet på den uppblandade vinningen.
Som det framgår av det som sagts ovan omfattar begreppet vinning för närvarande i princip inte ersättande egendom för vinningen, dvs. surrogat. Det är därför skäl att i 2 punkten ta in en uttrycklig bestämmelse om att vinning förutom egendom som härrör direkt från ett brott också är ersättande egendom för sådan egendom.
Omvandling av egendom kan ta sig uttryck t.ex. så att stulna guldsmycken smälts ner och formas till guldtackor eller nya smycken. Indirekt vinning kan t.ex. vara bostadsaktier eller en bil som köpts med medel som fåtts in på ett bankkonto genom bedrägeri. Indirekt vinning är det fråga om också när dessa aktier säljs och de erhållna medlen används för att betala aktier i ett annat bostadsaktiebolag. Det saknar i och för sig betydelse hur många gånger egendomen omvandlas, men en förutsättning för konfiskation är att det finns ett obrutet orsakssamband mellan den egendom som härrör direkt från ett brott och surrogatet.
Direktivet förutsätter inte att avkastning på vinning som härrör från ett brott ska förverkas. Enligt skäl 11 i ingressen kan vinning också inkludera den inkomst eller de andra vinster som härrör från vinning av brott eller från ersättande egendom.
Enligt motiveringen till den gällande bestämmelsen kan också sådan värdestegring eller avkastning på vinning som utan svårighet kan utredas dömas förverkad, såsom ränteinkomst av pengar på ett bankkonto eller värdestegring till följd av en valutakursförändring (RP 80/2000 rd s. 22). Även om avkastning kan anses ingå i begreppet vinning av brott, har konfiskation av avkastning uppenbarligen inte dömts ut just alls i praktiken.
När syftet med konfiskation av vinning är att se till att brottet i fråga inte är ekonomiskt lönsamt och att vinningen inte placeras i nya brott, är det inte motiverat att den som beretts vinning genom brottet ska kunna behålla avkastningen på vinningen. Det föreslås därför i 3 punkten en uttrycklig bestämmelse om att avkastning är vinning av brott. För detta talar också de synpunkter i anslutning till internationella fördrag som nämns i den allmänna motiveringen. Det kan också konstateras att om t.ex. de ovannämnda efterföljande aktierna i ett aktiebolag döms förverkade, är deras värde ofta högre än värdet på den egendom som härrör direkt från brottet. Värdestegring behöver inte beaktas separat när aktierna konfiskeras. Ett alternativ är att konfiskera dessa aktiers värde, då också värdet av värdestegringen måste inkluderas för att samma slutresultat ska uppnås. Det är motiverat att påföljdens stränghet inte varierar enligt arten av den vinning som förverkas.
Avkastning kan uppkomma från den stund egendomen har förvärvats genom brott fram till domen om förverkandepåföljd oberoende av om avkastningen hänför sig till den egendom som härrör direkt från brottet eller till surrogatet eller till båda. Det saknar också betydelse om avkastningen är en följd av laglig eller olaglig verksamhet. Avkastning är enligt vad som sagts ovan en sådan redan konkretiserad fördel som räntan på tillgodohavandena på ett bankkonto. Också t.ex. värdestegringen på en aktie ska betraktas som avkastning.
En värdeminskning har ingen betydelse med tanke på förverkandepåföljdens omfattning, eftersom det är den som beretts vinning som ska ansvara för hur han eller hon går till väga i fråga om den.
Det som behandlats ovan är närmast förverkande av egendom som härrör från brott, dvs. sakkonfiskation. I de senaste fallen där högsta domstolen dömt ut förverkande av vinning i form av föremål har det varit fråga kontanter eller pengar på ett bankkonto (HD 1999:89, HD 2006:9). I rättspraxis döms vinningen av ett brott dock så gott som alltid förverkad till sitt värde, dvs. i pengar. Förverkande av värdet kan i princip anses motiverat, eftersom förverkandepåföljden då inte riktar sig till en enskild egendomspost som kanske inte längre finns kvar eller inte kan hittas, utan allmänt till egendomen hos den som dömts till förverkandepåföljd, och verkställigheten är då troligen mer resultatrik. Enligt punkt 4 är vinning värde av egendom och avkastning som erhållits direkt eller indirekt. Vinning av ett brott kan således fortfarande dömas ut i pengar. Avsikten är inte i denna proposition att ingripa i den linje som tillämpas inom rättspraxis enligt vilken vinningen av ett brott endast i undantagsfall döms förverkad i form av föremål och vinningen i största delen av fallen konfiskeras till sitt värde.
I skäl 11 i ingressen sägs det att om vinningen har uppblandats med laglig egendom, kan förverkandepåföljden gälla upp till det beräknade värdet på den uppblandade vinningen. I sådana fall är det också ur nationell synvinkel motiverat att döma vinningen förverkad till dess värde. Man kunde tänka sig att döma en bråkdel av ett föremål förverkad. Föremålet skulle då vara samägt. Det skulle dock i någon mån vara arbetsdrygt att upplösa ett samäganderättsförhållande. Ett sådant förhållande kan också inverka sänkande på egendomens värde. För den som har dömts till förverkandepåföljd kan ett samäganderättsförhållande vara oskäligt i synnerhet när förverkandepåföljden gäller en liten del av föremålet. Det räcker att föremålet vid behov kan tas i beslag och i sista hand realiseras för att täcka värdekonfiskationen. I fråga om uppblandad egendom bör sakkonfiskation därför inte användas.
Det finns inget hinder för att å ena sidan egendom som härrör direkt från ett brott döms förverkad i form av föremål och att å andra sidan avkastningens värde döms förverkad. Så kan man gå till väga t.ex. när medel som erhållits som vinning fortfarande som sådana finns på ett bankkonto, men ränteinkomsten har lyfts. Medlen på bankkontot kan då dömas förverkade som föremål och avkastningen som värde. Som det konstaterats ovan är det väsentligt att den värdekonfiskation som döms ut omfattar såväl den egendom som härrör från ett brott som avkastningen.
Som det redan sagts kan vinningen av ett brott också ha formen av en inbesparing. Ur rättspraxis kan följande fall nämnas. När en person hade stulit egendom och därvid undgått de offentliga avgifter eller skatter som ett köp av egendomen skulle ha medfört, dömdes beloppet av den inbesparade avgiften eller skatten förverkat (HD 1992:119, HD 2002:60). Också inbesparade drifts- och räntekostnader för ett reningsverk på grund av ett förfarande i strid med tillståndet har dömts förverkade (HD 1995:181).
I praktiken syns inbesparingen i att personens förmögenhetsställning på grund av brottet inte förändras, även om den i annat fall skulle ha försvagats. Av detta följer också att förverkandepåföljden i praktiken döms ut som värde. Även om inbesparingen i princip i undantagsfall kan ta sig uttryck i att en viss egendom sparas, är det tillräckligt att värdet av inbesparingen i pengar döms förverkat.
Eftersom ovan behandlade definition av vinning såsom egendom som härrör från ett brott helt klart inte gäller inbesparing, definieras vinning i 5 punkten också som värde av inbesparing som härrör från ett brott. När det vid inbesparing inte är fråga om att den egendom som härrör från ett brott har utökats, är det inte skäl att föreskriva om förverkande av avkastningen på inbesparingen. Något motsvarande orsakssamband som vid egendom som härrör från ett brott och avkastningen på egendomen föreligger inte när personens förmögenhetsställning som helhet förblir oförändrad.
I 2 mom. föreskrivs det på samma sätt som i gällande 2 mom. om uppskattning av beloppet av vinningen. Om beloppet av vinningen inte alls eller endast med svårighet kan utredas, ska beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter.
Som det framgått ovan ska det i 1 mom. tas in uttryckliga bestämmelser om att också ersättande egendom för egendom som härrör direkt från ett brott räknas som vinning, likaså avkastning på egendom som härrör från ett brott. Denna avkastning är den inkomst eller värdestegring som uppkommit från det egendom erhölls fram till det att konfiskationsdomen meddelas. Vinning är också värde av inbesparing som härrör från ett brott.
Det är klart att när ett föremål, en fastighet eller en viss rättighet döms förverkade som vinning, ska en sådan egendomspost specificeras i domen och någon uppskattning av beloppet av vinningen kommer inte i fråga. Bestämmelsen kan således tillämpas endast i samband med värdekonfiskation, dvs. i de fall som avses i 1 mom. 4 och 5 punkten, och inte när ett föremål eller någon annan egendom som härrör direkt från ett brott eller surrogat för sådan egendom döms förverkade.
Bestämmelsen kan således bli tillämplig förutom när värdet av egendom som härrör direkt eller indirekt från ett brott döms förverkat också när värdet av avkastningen döms förverkat, oberoende av om det är egendom som härrör direkt eller indirekt från ett brott eller dess värde som döms förverkade. En värdestegring t.ex. i fråga om bostadsaktier kan uppskattas med beaktande av de ändringar som skett i den allmänna prisnivån i området, i bostadsaktiebolaget och i förhållandena i bostaden samt i övriga förhållanden, bostadens storlek och skick samt andra faktorer som inverkar på bostadens pris. Det är också möjligt att man blir tvungen att först uppskatta beloppet av vinning som härrör direkt från ett brott och när detta belopp slagits fast uppskatta avkastningen på detta belopp.
Kriterierna för uppskattning av beloppet av vinningen hänvisar i synnerhet till egendom som härrör direkt från ett brott. Också en inbesparing kan uppskattas. Momentet behöver dock inte ändras på grund av konfiskation av avkastning, eftersom man vid prövningen redan enligt den nuvarande ordalydelsen kan beakta övriga omständigheter.
Momentet kan bli tillämpligt också när en förverkandepåföljd riktar sig till en i 4 mom. avsedd person. Man kan då med stöd av momentet uppskatta hur mycket vinning enligt 1 mom. som har uppkommit. Efter det måste det utredas hur mycket vinning som överförts till en i 4 mom. avsedd person. Momentet gäller dock inte uppskattning av det belopp som överförts.
Till förverkande döms enligt 3 mom. gärningsmannen, den som medverkat till brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Bestämmelsen motsvarar 1 mom. i gällande paragraf.
Paragrafens 4 mom. innehåller nya bestämmelser i enlighet med vad som förutsätts i artikel 6 i direktivet. Enligt punkt 1 i artikeln ska det vara möjligt att förverka vinning, eller annan egendom, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller tilltalad till tredjeman, eller som förvärvats av tredje man från en misstänkt eller tilltalad, åtminstone om denne tredje man hade kännedom om eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte vara att undvika förverkande, på grundval av konkreta uppgifter och omständigheter, inbegripet att överföringen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet.
Enigt momentet kan även den dömas till förverkande till vilken det i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet har överförts vinning eller annan egendom som avses i 1 mom. 1—3 mom., om mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att egendomen var eller motsvarade vinning av ett brott, eller om mottagaren erhållit egendomen som gåva eller annars utan vederlag.
Andra aktörer än de som nämns i 3 mom. kan dömas till sådan förverkandepåföljd som avses i momentet. Om t.ex. ett sambopar tillsammans har konsumerat vinningen och om mannen har överfört egendom som inte har samband med brottet till sin sambo, kan den senare med stöd av detta moment vara ansvarig för förverkandepåföljden.
Såväl en fysisk som en juridisk person kan dömas till förverkande. Av denna anledning används ordet "mottagaren" för att avse vardera.
I momentet används motsvarande regleringslösningar som i 3 § 2 mom. och 6 § 1 mom. För det första är förutsättningen för att förverkandepåföljd ska dömas ut att syftet med överföringen av egendomen är att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet. För att förutsättningen ska uppfyllas krävs det inte att såväl den som överfört egendomen och den som mottagit den har haft detta syfte. Det räcker att någondera har haft det syftet.
Strävan att undgå skadeståndsskyldighet är en utvidgning i förhållande till kraven i direktivet, eftersom konfiskationsskyldigheten i artikel 6 gäller medel som överförts i syfte att undgå förverkandepåföljd. Enligt 3 § 2 mom. är utvidgat förverkande av vinning möjligt på motsvarande villkor vid överföring. Det är i sak fråga om att hålla egendomen utom räckhåll för verkställighet. Också med stöd av 4 kap. 14 § i utsökningsbalken är det möjligt att ingripa i konstgjorda arrangemang vars syfte är att undvika utsökning.
I momentet krävs det att egendomen har överförts. Uttrycket täcker förutom överföring av egendom till en i momentet avsedd aktör också att denne förvärvar egendomen i fråga. Det har ingen betydelse att egendomen har överförts via en eller flera mellanhänder, förutsatt att de förutsättningar som anges i momentet uppfylls.
Den egendom som överförts kan vara vinning eller annan egendom utan anknytning till ett brott som avses i 1 mom. 1—3 punkten. Om en person t.ex. har fått pengar genom förskingring och sedermera slösat bort pengarna, kan annan egendom vara aktier i ett bostadsaktiebolag som han eller hon förvärvat med lagliga medel innan brottet begicks och sedan överfört till sin sambo i syfte att undgå förverkandepåföljd och skadeståndsskyldighet.
Konfiskationsansvaret när det gäller mottagaren av egendomen förutsätter att mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att egendomen var eller motsvarade vinning av ett brott. Bestämmelsen motsvarar vad som föreskrivs i 6 § 1 mom. Det är inte befogat att förutsätta att mottagaren exakt ska känna till från vilket brott vinningen härrör. Det bör dock förutsättas att denne på ett allmänt plan känner till att egendomen är vinning av något brott eller motsvarar sådan vinning.
Grundad anledning att misstänka motsvarar i sak uttrycket "borde ha haft kännedom om " i direktivet. Omständigheten att någon får egendom till klart underpris kan vara grundad anledning att misstänka att egendomen härrör från ett brott. I ovan beskrivna situation kan sambon har grundad anledning att misstänka att aktierna motsvarar vinning, om han eller hon känner till att överförarens förmögenhet utökats och försvunnit på ett oförklarligt sätt. Likaså kan t.ex. omständigheten att egendom överförs när mottagaren är medveten om att överförarens verksamhet är föremål för förundersökning, i sig eller åtminstone tillsammans med andra misstänkta förhållanden utgöra grundad anledning att misstänka att egendomen är vinning eller motsvarar vinning. Den grundade anledningen bör ha koppling till åtminstone ett konkret faktum.
Om egendomen har överförts till en juridisk person, ska frågan huruvida mottagaren kände till saken bedömas i förhållande till de fysiska personer som handlat på den juridiska personens vägnar.
I analogi med 6 § 1 mom., i det fall att egendom har överförts utan vederlag, förutsätts det inte att mottagaren av egendomen kände till att egendomen är eller motsvarar vinning eller att mottagaren har grundad anledning att misstänka det. Då uppstår ingen förlust heller för den som handlat i god tro. Om det har betalats gåvoskatt för egendomen, ska skatten dras av i enlighet med nettovinningsprincipen. Om egendomen erhållits utan vederlag, kan detta ge anledning att misstänka att egendomen har samband med ett brott.
Momentet gäller endast ansvar för förverkandepåföljd. Frågor som gäller skadeståndsansvaret mellan den som beretts vinning genom brottet och den som förvärvat egendomen eller andra motsvarande frågor ska lösas enligt privaträttsliga regler.
I momentet föreskrivs det ytterligare att den överförda egendomen med stöd av momentet kan dömas förverkad till den del den är eller motsvarar vinning av ett brott eller till sitt värde. Ansvaret begränsas uttryckligen till beloppet av vinningen av brottet, eftersom den överförda egendomen kan vara mer värdefull än vinningen. Annan egendom än överförd egendom kan inte dömas förverkad, men i stället för den kan egendomens värde dömas förverkat. Det kunde t.ex. med tanke på sambons boendeförhållanden vara oskäligt att konfiskera de överförda aktierna i bostadsaktiebolaget, och att deras värde döms förverkat kan då understödjas. Det finns självfallet inget hinder för att aktierna beläggs med kvarstad eller blir föremål för utsökning.
Utgångspunkten bör vara att en i 3 mom. avsedd person döms till förverkandepåföljd. Det nu aktuella momentet ska dock fungera parallellt och alternativt med 3 mom. Om det t.ex. är klart att inget kan fås av en i 3 mom. avsedd person vid utsökning, skulle det vara motiverat och ändamålsenligast att på samma gång yrka att den i 3 mom. avsedda personen döms till förverkande av vinning och utöver detta att förverkandepåföljd enligt detta moment döms ut. Det finns dock inget hinder för att sistnämnda mål handläggs separat. Om t.ex. den som beretts vinning rymmer, kan man nöja sig med att yrka sådan förverkandepåföljd som avses i detta moment. Vid rättegången ska då förutsättningarna för förverkande av vinning utredas liksom också förutsättningarna enligt detta moment.
Olika alternativ bör övervägas med utgångspunkt i hur vinningen effektivt kan fråntas personen i fråga. Utöver en effektiv verkställighet bör man beakta också processekonomiska synpunkter med tanke på rättskipningsmyndigheterna och svarandena. Också frågor i anslutning till skadestånd som motsvarar vinningen kan vara av betydelse.
I några fall kan den överförda egendomen dömas förverkad förutom med stöd av detta moment också med stöd av 32 kap. 12 § i strafflagen som föremål för penningtvätt. Nämnda 12 § utesluter då som specialbestämmelse det nu aktuella momentet (se också HD 2012:60).
Paragrafens 5 mom. har anknytning till 3 och 4 mom. I det nya 5 mom. sägs det att om de som avses i 3 och 4 mom. döms till förverkandepåföljd som gäller samma vinning, är deras ansvar solidariskt. Det har ingen betydelse om förverkandepåföljderna döms ut på en gång eller i olika rättegångar. Detta ska beaktas i domslutet.
Det vanligaste är att de fysiska eller juridiska personer som avses i 3 mom. troligen är en. Detsamma gäller de personer som avses i 4 mom. Om dock en i 3 mom. avsedd person har överfört vinningen till ett bankkonto som är gemensamt t.ex. för personens barn och make, ska solidariskt ansvar gälla dessa tre personer.
Eftersom konfiskation av vinning inte ska ha karaktären av bestraffning, begränsas konfiskationsansvaret genom det solidariska ansvaret så att vinningen döms förverkad en gång. I annat fall kan det hända att vinningen döms förverkad flera gånger, en gång hos en person som avses i 3 mom. och en andra gång hos en person som avses i 4 mom.
Av det solidariska ansvaret följer också att verkställigheten i enlighet med 3 kap. 17 § i utsökningsbalken ska avslutas, när vinning som har konfiskerats som värde drivits in redan en gång. En förverkandepåföljd som gäller ett specificerat föremål kan självfallet verkställas endast en gång.
En konfiskationsdom hindrar inte dem som solidariskt dömts till förverkandepåföljd att föra sin inbördes ansvarsfördelning till domstol för behandling, eftersom konfiskationsdomen endast avgör frågan om deras ansvar i förhållande till staten (HD 1985 II 90).
Det föreslås att det i 6 mom. tas in en bestämmelse motsvarande den som finns i 3 mom. i den gällande paragrafen om att en enskilds rättighet går före en förverkandepåföljd. På de villkor som anges i momentet ska skadestånd eller återbäring av obehörig vinst ges företräde framför en förverkandepåföljd. Om ett privaträttsligt anspråk inte har framställts eller om ett sådant anspråk inte avgörs senast när yrkandet på förverkande ska avgöras, ska förverkandepåföljden dömas ut.
Eftersom syftet med bestämmelsen är att förbättra ställningen för en enskild som lidit skada på grund av ett brott, ska den enskildes företräde för det första, på samma sätt som för närvarande, gälla de fall då det yrkas att den som beretts vinning genom brottet döms att förverka vinningen med stöd av 3 mom.
För det andra går en enskilds rättighet före också när förverkandepåföljden enligt det nya 4 mom. riktar sig till den till vilken vinningen av brottet har överförts. Det är fråga om sådan återbäring av obehörig vinst som avses i momentet. Också i dessa fall kan ansvarsfördelningen mellan i 3 och 4 mom. avsedda personer avgöras enligt privaträttsliga regler.
För det tredje gäller företräde naturligtvis också när yrkandena på förverkande riktar sig till en person som avses i såväl 3 som 4 mom.
I 7 mom. tas det in nya bestämmelser. Där sägs det att även om ett yrkande på skadestånd eller ett yrkande på återbäring av obehörig vinst har framställts, ska domstolen dock på begäran av den som framställt yrkandet i fråga avgöra yrkandet på förverkande och lämna över yrkandet på skadestånd eller yrkandet på återbäring för behandling på det sätt som föreskrivs för rättegång i tvistemål. Domstolen ska då också på begäran av den som framställt yrkandet på skadestånd eller yrkandet på återbäring av obehörig vinst genom en mellandom avgöra frågan om skadeståndsskyldighet eller skyldighet i fråga om återbäring av obehörig vinst. För enkelhetens skull kallas ett yrkande på skadestånd eller ett yrkande på återbäring av obehörig vinst nedan målsägandens (privaträttsliga) anspråk, även om den som framställer anspråket i princip kan vara någon annan än målsäganden. Momentet ska tillämpas när egendom har frysts eller är föremål för en jämställbar åtgärd i en annan stat i syfte att trygga ett yrkande på förverkande som döms ut i Finland. Med åtgärd avses allmänt sådana metoder av typen kvarstad eller beslag genom vilka egendom fråntas innehavaren eller egendom på annat sätt förhindras från att skingras.
På basis av det föreslagna är det möjligt att avvika från den för närvarande undantagslösa bestämmelsen enligt vilken förverkandepåföljd inte döms ut, om skadestånd eller återbäring döms ut vid samma rättegång. I sak är det fråga om att ett yrkande på förverkande avgörs samtidigt som ett privaträttsligt anspråk får vänta.
Riksdagens lagutskott har ansett det viktigt att skadestånd till målsäganden tryggas (LaUU 15/2013 rd s. 3/II, se också LaUU 7/2012 rd s. 3/II och LaUU 13/2012 rd s. 2—3). Enligt skäl 29 i direktivets ingressen får egendom inom ramen för straffrättsliga förfarande också frysas för dess eventuella senare återställande eller för att säkra ersättning för skador som orsakats av ett brott.
Behovet av en bestämmelse av det slag som nu föreslås har uppstått inom ramen för internationellt samarbete. De internationella bestämmelserna om rättshjälp i straffrättsliga ärenden, såsom rambeslut 2003/577/RIF om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (nedan rambeslutet om frysning), som ska tillämpas mellan medlemsstaterna, gör det möjligt att verkställa ett beslut om frysning som utfärdats i en medlemsstat i den andra medlemsstat där den egendom som ska frysas finns. Egendom kan bli föremål för frysning om den kan dömas förverkad eller utgöra bevismaterial i brottmål. I fråga om verkställighet av konfiskationsdomar gäller å sin sida rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Enligt det kan en dom om konfiskation som har utfärdats i en medlemsstat översändas för att verkställas i den medlemsstat där den egendom som är föremål för en förverkandepåföljd finns. EU:s instrument för straffrättsligt samarbete reglerar däremot inte frysning av egendom eller överföring av egendom till en annan medlemsstat i syfte att trygga verkställigheten av en privaträttslig fordran, utan på sådana situationer lämpar sig i princip instrument som gäller civilrättsligt samarbete. Det som i praktiken visat sig vara ett problem är då egendom som blivit fryst i en annan medlemsstat i syfte att trygga en förverkandepåföljd inte döms förverkad till staten vid en senare rättegång, utan det bestäms att egendomen ska återlämnas eller betalas som skadestånd till den kränkte. Något som skulle förbättra målsägandens ställning i en sådan situation är att egendomen döms förverkad här, och den egendom som blivit fryst i en annan stat skulle då kunna användas för verkställande av förverkandepåföljden. Efter detta kunde målsäganden ty sig till ett sådant förfarande som avses i kapitlets 11 § 2 mom. och få sina privaträttsliga fordringar täckta genom den verkställda förverkandepåföljden.
Om målsäganden inte framställt ett anspråk vid den rättegång där yrkandet på förverkande avgörs, kan målsäganden senare väcka talan om sina privaträttsliga fordringar och efter att fått en bifallande dom ty sig till ett förfarande enligt 11 § 2 mom. Å andra sidan skulle det vara i målsägandens intresse att få sitt anspråk behandlat i samband med yrkandet på förverkande, då de bevis åklagaren lägger fram är till fördel också för målsäganden. Dessutom är åklagaren med vissa undantag skyldig att föra målsägandens talan beträffande dennes privaträttsliga anspråk (BRL 3:9).
Det föreslås därför att målsäganden ska kunna framställa sitt privaträttsliga anspråk i samband med yrkandet på förverkande. Målsäganden ska dock om han eller hon så vill kunna begära att yrkandet på förverkande avgörs och hans eller hennes privaträttsliga anspråk behandlas på det sätt som föreskrivs för rättegång i tvistemål. Domstolen ska då avgöra yrkandet på förverkande och fatta ett beslut enligt 3 kap. 3 § i BRL om att det privaträttsliga anspråket behandlas särskilt. Att återkalla ett privaträttsligt anspråk är ur målsägandens synvinkel inte en likvärdig metod redan av den anledningen att motparten i enlighet med 3 kap. 7 § i BRL har rätt att yrka att målet avgörs.
Ur målsägandens synvinkel och även på ett allmänt plan med beaktande av processekonomiska aspekter skulle det vara önskvärt att behandlingen av ett brottmål kunde utnyttjas också vid en senare behandling av ett tvistemål. Det föreslås därför att målsäganden ska kunna begära att domstolen genom en mellandom avgör en fråga om skadeståndsskyldighet eller skyldighet i fråga om återbäring av obehörig vinst.
Mellandomen skulle till sin karaktär vara en sådan s.k. äkta mellandom som avses i 24 kap. 6 § 2 mom. i RB. Skillnaden jämfört med nämnda bestämmelse är att domstolen på målsägandens begäran är skyldig att meddela en mellandom, och det sätt på vilket motparten förhåller till detta saknar betydelse. Sökande av ändring ordnas på det sätt som föreskrivs i nämnda 6 § 2 mom. Av en sådan mellandom följer att man vid rättegången i brottmålet inte behandlar omständigheter som grundar sig på återbärings- eller skadeståndsskyldigheten, utan att mellandomen till denna del som sådan tas till grund för domen. Det som återstår att behandla är endast skadestånds- eller återbäringsbeloppet.
Även om det inte särskilt nämns i bestämmelsen är det ofta motiverat att i det sammanhanget i enlighet med 14 kap. 4 § i RB fatta beslut om att lämna målet vilande och vänta att rättegången och verkställigheten gällande förverkandepåföljden blir klar.
Syftet med det som sägs i momentet och i 11 § 2 mom. är för sin del att förhindra att samma person inte blir tvungen att betala både förverkandepåföljd och motsvarande skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Detta bör beaktas vid verkställandet (se RP 80/2000 rd s. 36—37).
3 §. Utvidgat förverkande av vinning. Enligt artikel 5.1 i direktivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av egendom som tillhör en person som har dömts för ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel, om domstolen på grundval av omständigheterna i målet, bland annat konkreta uppgifter och tillgängligt bevismaterial, till exempel att värdet på egendom inte står i proportion till den dömdes lagligen förvärvade inkomst, är övertygad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga handlingar. I punkt 2 i artikeln definieras de brott på basis av vilka utvidgat förverkande av vinning ska vara möjligt.
Av artikeln följer att den gällande bestämmelsen om utvidgat förverkande av vinning måste ses över. För det första lindras förutsättningen i 1 mom. i fråga om ett förverkandeutlösande brott som möjliggör en förverkandepåföljd, så att brottet medför ekonomisk vinning i stället för som tidigare avsevärd ekonomisk vinning.
För det andra förutsätts det i den gällande bestämmelsen att egendomen ska ha sitt ursprung i brottslig verksamhet som inte kan anses obetydlig. Bestämmelsen ändras i enlighet med direktivet så att förverkandet allmänt gäller egendom som har sitt ursprung i brottslig verksamhet. Också egendom som härrör från brottslig verksamhet som kan anses obetydlig kan således konfiskeras.
För det tredje utökas förteckningen över förverkandeutlösande brott. Som det sagts i den allmänna motiveringen är det motiverat att allmänt betrakta sådana brott som förverkandeutlösande brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. Av detta följer att artikel 5.2 e inte behöver genomföras separat.
Som förverkandeutlösande brott räknas fortfarande de brott som nämnts separat i den gällande paragrafen. Som förverkandeutlösande brott anges dessutom enligt brottsbeteckning de brott som avses i artikel 5.2 a—d, för vilka det föreskrivna maximistraffet är mindre än fängelse i fyra år. Saken har behandlats närmare i den allmänna motiveringen. I fråga om förverkandeutlösande brott jämställs straffbara försök till de brott som nämns i förteckningen med en fullbordad gärning. I det gällande momentet gäller jämställandet endast brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år.
Enligt bestämmelsen om utvidgat förverkande av vinning är förverkandepåföljden beroende av prövning. Som det framgår av den allmänna motiveringen i fråga om den gällande bestämmelsen har det ansetts att utvidgat förverkande av vinning behövs vid brott som begås uttryckligen i syfte att uppnå vinning, är organiserade eller annars planmässiga och är kopplade till invecklade företagsarrangemang och andra knep vilkas syfte är att dölja och hemlighålla hur vinningen har uppstått och att den har samband med ett brott. I rättspraxis har tillämpningsområdet för bestämmelsen varit relativt snävt.
Enligt skäl 4 i direktivets ingress är förfarandena för förverkande underutnyttjade. Enligt skäl 6 betonas i Stockholmsprogrammet och i rådets (rättsliga och inrikes frågor) slutsatser om förverkande och återvinning av tillgångar, som antogs i juni 2010, vikten av effektivare identifiering, förverkande och återanvändning av tillgångar som härrör från brottslig verksamhet. I fråga om utvidgat förverkande konstateras det i skäl 20 att medlemsstaterna när de fastställer huruvida ett brott är av beskaffenhet att kunna ge upphov till en ekonomisk fördel får beakta tillvägagångssättet, till exempel om en omständighet beträffande brottet är att det begicks inom ramen för organiserad brottslighet eller i avsikt att generera regelbundna vinster från brott. Detta bör dock i allmänhet inte utgöra något hinder för möjligheten att tillämpa utvidgat förverkande.
Med utgångspunkt i det som nämnts ovan föreslås det att bestämmelserna om utvidgat förverkande av vinning ändras så att det i fortsättningen i ökad omfattning ska vara möjligt att bekämpa brottslighet som genererar ekonomisk vinning och effektivisera förverkande av egendom som härrör från ett brott.
Bestämmelsen ska fortfarande vara beroende av prövning. Också i artikel 5.1 används en ordalydelse som innebär prövning. Det är dock befogat att i lagen skriva in vissa omständigheter som ska beaktas vid prövningen. De finns också angivna i direktivets ingress. I momentet tas det därför uttryckligen in tre omständigheter som särskilt ska beaktas vid prövningen: om egendomen uppenbarligen har sitt ursprung i annan brottslig verksamhet än brottslig verksamhet som kan anses obetydlig och om det är nödvändigt att döma ut förverkandepåföljden för att nya brott ska kunna förebyggas samt om en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet. Eftersom dessa tre omständigheter inte är avsedda att vara uttömmande grunder för prövning sägs det för tydlighets skull i bestämmelsen att de ska beaktas utöver andra omständigheter.
I och med bestämmelsen behöver egendom som härrör ur sådan brottslig verksamhet som består av lindriga gärningsformer inte nödvändigtvis dömas förverkad, medan utvidgat förverkande av vinning i princip kan förordas i fråga om grundformen av gärningen eller grova gärningsformer. Saken har betydelse också därför att myndigheterna kan sätta in sina resurser på utredning av brottslig verksamhet som är av allvarligare art än lindriga brott.
Utgångspunkten kan vara att om egendomens värde understiger 1 000 euro, är det inte nödvändigtvis fråga om egendom som härrör från brottslig verksamhet som inte är obetydlig. Det sagda hindrar dock inte att också en avsevärd egendomspost döms förverkad, även om den uppenbarligen har sitt ursprung i brottslig verksamhet som kan anses obetydlig. Å andra sidan, om brottslig verksamhet som i och för sig ska anses obetydlig med tanke på de enskilda gärningarna dock betraktas som omfattande med beaktande av samtliga gärningar, är den brottsliga verksamheten bedömd som en helhet inte längre obetydlig.
För det andra ska det vid prövningen särskilt beaktas hur behövlig förverkandepåföljden är för att förebygga nya brott. Egendom som härrör från brott kan användas för att finansiera nya brott och för att bygga ut den brottsliga verksamheten. Utöver sättet att använda egendomen eller dess användningsändamål kan också egendomens art beaktas. Något som kan tala för förverkandepåföljd är t.ex. att egendomen lämpar sig särskilt väl för brottslig verksamhet.
Det tredje kriteriet vid prövningen är om en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet. Avsikten att generera regelbundna vinster från brott har på ovan beskrivet sätt nämnts i skäl 20 i direktivets ingress.
Något som också talar för att förverkandepåföljd döms ut är att personen i fråga regelbundet skaffar sig penningmedel genom brott, t.ex. genom att sälja droger eller förmedla och sälja stulet gods, och använder medlen för sin livsföring och anskaffningar. Personen begår då brott i syfte att få inkomster för att helt eller i betydande mån täcka nämnda utgifter med inkomsterna från brotten eller för att genom inkomsterna upprätthålla en betydligt högre levnadsstandard än vad lagliga inkomster skulle ge möjlighet till. En förutsättning för att förverkandepåföljd ska dömas ut är i dessa fall inte att personen är verksam i en brottslig organisation eller handlar särskilt planmässigt eller i stor skala. Något som talar emot förverkandepåföljd är att personen har deltagit i brottslig verksamhet slumpmässig eller sällan under en längre tid och att han eller hon till största delen försörjer sig på laglig väg.
När det prövas huruvida förverkandepåföljd ska dömas ut är det fråga om en helhetsbedömning där det förutom de kriterier som behandlats ovan också tas hänsyn till andra omständigheter. Något som talar för utvidgat förverkande av vinning kan t.ex. vara att personen i fråga har deltagit i förhållandevis lite brottslig verksamhet och sällan, men då eftersträvat att få väldigt stor vinning av brotten. Om personen å andra sidan har betydande lagliga inkomster men ändå upprepade gånger får penningmässigt anmärkningsvärt mycket inkomster från brott, kan det anses motiverat att förverkandepåföljd döms ut. I annat fall kunde de som penningmässigt fått lika mycket i olagliga inkomster behandlas annorlunda beroende på hur stora de lagliga inkomsterna är. Något som kan tala mot förverkandepåföljd är för sin del sådana omständigheter som närmar sig de skälighetsgrunder som föreskrivs i 10 § i kapitlet.
Enligt den gällande paragrafen kan sådan egendom dömas förverkad som helt eller delvis har sitt ursprung i brottslig verksamhet. I detta moment hänvisas det dock inte längre till egendomen med "helt eller delvis", eftersom ordalydelsen kan uppfattas så att egendom kan dömas förverkad om den endast delvis härrör från brottslig verksamhet men annars har lagligt ursprung. Egendom kan dömas förverkad endast till den del den härrör från brottslig verksamhet.
I 2 mom. föreskrivs det såsom i gällande rätt att den kan dömas till förverkandepåföljd som har gjort sig skyldig till eller medverkat till ett förverkandeutlösande brott eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts.
Paragrafens 3—5 mom. motsvarar 2—4 mom. i den gällande paragrafen. Formuleringen i momenten ses dock över för att motsvara 2 § 4 mom. och 6 § 1 mom. I de paragraferna ersätts "hän" och "he" med "tämä" och "nämä" på finska . Orsaken är att de förstnämnda hänvisar till fysiska personer, medan också en juridisk person kan dömas till förverkandepåföljd. På svenska stryks ”personer” i denna paragraf. I 6 § 1 mom. ändras "personen" till "mottagaren”, vilket är det ord som också används i det nya 2 § 4 mom.
5 §. Förverkande av annan egendom. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om förverkande av förvaringsmateriel. Eftersom motsvarande bestämmelse tas in i det nya 5 a §, ska momentet upphävas.
5 a §. Förverkande av förvaringsmateriel. Enligt 5 § 3 mom. kan ett kärl, emballage eller något annat som har använts för förvaring av föremål eller egendom som ska dömas förverkade också förklaras förverkat, om förverkandepåföljden inte annars kan verkställas utan svårighet.
Bestämmelsen i det momentet ska tas in i paragrafen. Det är dessutom befogat att utsträcka möjligheten att konfiskera förvaringsmateriel till de situationer då förverkandepåföljd döms ut på basis av 4 §. Det ska med andra ord genom en uttrycklig bestämmelse bli möjligt att döma förvaringsmateriel för hjälpmedel vid brott förverkade. I rättspraxis har det ansetts att hårdskivan på en dator var ett i 4 § 2 mom. 1 punkten avsett föremål som hade använts för innehav av barnpornografisk bild. Det ansågs dock inte att det fanns behov att döma hårdskivan förverkad i målet (HD 2010:32). Hjälpmedel vid brott kan t.ex. också vara ett datorprogram som använts vid störande av post- och teletrafik (SL 38:5 ) eller vid dataintrång (SL 38:8). Likaså kan konfiskation av förvaringsmateriel behövas t.ex. när en farlig vätska som skaffats för begående av ett brott döms förverkad med stöd av 4 § 2 mom. 2 punkten.
Konfiskation av förvaringsmateriel ska vara möjligt också i de fall då förverkandet baserar sig på en bestämmelse som kan jämställas med 4 eller 5 §. Konfiskation av förvaringsmateriel kan på de grunder som anges i paragrafen behövas i praktiken, även om förverkandet av hjälpmedel vid brott, brottsprodukter eller föremål för brott baserar sig på en specialbestämmelse, såsom den bestämmelse i 50 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen som gäller konfiskation av ett ämne som använts som hjälpmedel vid ett narkotikabrott eller den bestämmelse i 80 § 1 mom. i jaktlagen som gäller förverkande av vilt som jagats lagstridigt.
6 §. Inskränkningar i förverkandet. Enligt 1 mom. får föremål som avses i 4 och 5 § inte dömas förverkade om de helt eller delvis tillhör någon som inte har samband med brottet. Den till vilken ett föremål eller egendom har överförts efter att brottet har begåtts kan likväl dömas att förverka föremålet eller egendomen, om mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att föremålet eller egendomen hade samband med ett brott, eller om mottagaren erhållit föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag.
Som det redan konstaterats i motiveringen till 2 § 4 mom. hänvisar uttrycket "person" i det gällande momentet till en fysisk person. För att brott ska kunna förebyggas och olika slags konstgjorda arrangemang förhindras är det dock befogat att också en juridisk person ska kunna dömas till förverkandepåföljd. De uttryck som använts i momentet ändras därför.
9 §. Yrkande på förverkandepåföljd. I 1 mom. i den gällande paragrafen sägs det att åklagaren och en tjänsteman som avses i 3 § i lagen om strafforderförfarande (692/1993) kan yrka på förverkande samt i vissa fall en målsägande. I 2 mom. hänvisas det till de grunder i 1 kap. 8 b § i BRL på vilka åklagaren kan avstå från att yrka på förverkande.
I paragrafen tas det in mer omfattande bestämmelser om förfarandet än i gällande reglering. I 1 mom. ska det för det första för tydlighets skull ingå en bestämmelse om att ett mål som gäller förverkandepåföljd behandlas i samband med det åtal som gäller det brott som yrkande på förverkande grundar sig på, något som så gott som alltid sker i praktiken. För det andra ska det enligt 2 mom. ingå en bestämmelse om att ett mål som gäller förverkandepåföljd också kan behandlas separat. Bestämmelsen hänför sig till det nya 3 mom. som ska tas in i 1 §. Som det konstaterats ovan i flera olika sammanhang har en sådan konfiskationsprocess varit möjlig sedan gammalt. För tydlighets skull och på grund av de efterföljande bestämmelserna i momentet är det dock bra att ta in en uttrycklig bestämmelse om saken i lagen.
Enligt momentet kan ett mål som gäller förverkandepåföljd prövas och avgöras trots svarandens utevaro, med iakttagande av 8 kap. 11 och 12 § i BRL.
Enligt 1 mom. i nämnda 11 § kan målet prövas och avgöras trots svarandens utevaro, om hans närvaro inte är nödvändig för utredningen av målet och han har kallats till domstolen vid äventyr av sådan påföljd. Svaranden kan i så fall dömas till böter eller fängelse i högst tre månader och till en förverkandepåföljd på högst 10 000 euro. Enligt nämnda 12 § kan svaranden, om han eller hon samtycker, dömas till fängelse i högst sex månader.
Hänvisningen innebär att en förverkandepåföljd på högst 10 000 euro kan dömas ut på ovan nämnda grunder trots svarandens utevaro. Det saknar betydelse om förverkandepåföljden behandlas i samband med åtalet eller som ett separat mål.
I momentet ska det också föreskrivas att ett mål som enbart gäller förverkandepåföljd kan prövas och avgöras, om svaranden som kallad uteblivit från rättegången och utevaron uppenbarligen beror på strävan att undgå rättegång. Då tillämpas inte gränsen på 10 000 euro, utan också en större förverkandepåföljd kan dömas ut.
På grund av sjukdom eller något motsvarande hinder kan det enligt vad som föreskrivs i 12 kap. 4 a § i RB förordnas en intressebevakare för en part. Eftersom bestämmelsen också omfattar kravet i artikel 4.2 på att vinning och hjälpmedel vid brott kan förverkas trots partens sjukdom, innehåller momentet endast en informativ hänvisning till nämnda paragraf.
Också när svaranden håller sig undan kan domstolen på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för denne. Detta förfarande kallas nedan för enkelhetens skull intressebevakningsprocessen. Dessa bestämmelser är nya. På detta sätt uppfylls kravet i artikel 4.2 om att vinning och hjälpmedel vid brott ska kunna förverkas åtminstone när den misstänkte har avvikit och ett förfarande har inletts som skulle ha kunnat leda till en fällande dom om den misstänkte hade ställts inför rätta. Enligt skäl 15 i ingressen kan det i den nationella lagstiftningen förutsättas att den person som håller sig undan har instämts till eller uppmärksammats på förverkandeförfarandena.
Intressebevakningsprocesser är möjliga endast när svaranden är en fysisk person. Om en juridisk person inte har någon lagstadgad företrädare, ska man vid behov försöka lösa problemet med de metoder som anges i lagstiftningen för denna typ av juridisk person, såsom genom det likviditetsförfarande som ingår i 20 kap. i aktiebolagslagen (624/2006).
Det är inte motiverat att begränsa bestämmelsen endast till vinning av och hjälpmedel vid brott, eftersom det behöver finnas en möjlighet också till utvidgat förverkande av vinning enligt 3 § eller förverkande av egendom enligt 4 § i syfte att förverka egendom som erhållits genom brottslig verksamhet eller för att förebygga nya brott.
En intressebevakningsprocess är möjlig endast när den som uteblivit berörs enbart av ett yrkande på förverkande. Om det förutom ett yrkande på förverkande också framställs ett straffyrkande, kan målet i svarandens utevaro behandlas endast när 8 kap. 11 och 12 § i BRL är tillämpliga. Vid en intressebevakningsprocess kan man å andra sidan avgöra också ett yrkande på förverkande, även om också ett straffyrkande har framställts mot den misstänkte. Straffyrkandet lämnas då vilande och domstolen ska pröva om förutsättningen för brott uppfylls i fråga om förverkandepåföljden. Domen ska dock inte i strid med oskuldspresumtionen innehålla ståndpunkter om att den misstänkte har gjort sig skyldig till ett brott. I domen ska det således inte tas ställning till skuldfrågan, dvs. vem som har begått det brott eller den gärning som avses i 1 §. Situationen är jämställbar med den som avses i det föreslagna 1 § 3 mom., då förverkandepåföljd döms ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är.
En intressebevakningsprocess är möjlig om det yrkas att den uteblivna svaranden ensam döms till förverkandepåföljd samtidigt som ett åtal mot en annan person för ett brott som konfiskationen grundar sig på prövas.
Det finns två förutsättningar för en intressebevakningsprocess och de ska båda uppfyllas. Svaranden ska för det första ha fått del av yrkandet på förverkande och ha blivit kallad till rättegången. Till skillnad från vad som gäller i fråga om behandling vid utevaro i 8 kap. 11 och 12 § i BRL, förutsätter en intressebevakningsprocess inte att det i kallelsen sägs att målet kan avgöras trots svarandens utevaro.
För det andra förutsätter en intressebevakningsprocess att svaranden av allt att döma försöker undgå rättegång. Åklagarens skyldighet att bevisa detta underlättas på så sätt att s.k. full bevisning inte krävs, men det bör dock vara klart att svaranden håller sig undan. I praktiken ska svaranden som kallad utebli från rättegången utan laga hinder. På basis av detta samt resultatlösa försök att nå sökanden och andra omständigheter görs det en bedömning av om det är fråga om ett temporärt tillstånd eller ett troligt försök att undvika rättegång helt eller åtminstone på längre sikt. I det senare fallet är det fråga om strävan att undgå rättegång.
Domstolen ska på tjänstens vägnar förordna en intressebevakare för en svarande som försöker undgå rättegång. På intressebevakaren tillämpas 12 kap. 4 a § i RB. Hänvisningen till nämnda 4 a § innebär att intressebevakaren utövar svarandens talerätt vid rättegången samt, om inte domstolen beslutar något annat, också vid ändringssökande. På intressebevakare tillämpas lagen om förmyndarverksamhet (442/1999).
Enligt 44 § i nämnda lag svarar huvudmannen för intressebevakarens arvode. Denna lösning lämpar sig dock inte naturligt i det fall som avses här med beaktande av ärendets art samt omständigheten att en absolut ersättningsskyldighet i vissa fall är oskälig. Enligt momentet tillämpas det därför på intressebevakarens arvode och ersättning vad som i 2 kap. i lagen om rättegång brottmål föreskrivs om arvode och ersättning till försvarare. Intressebevakaren får således arvode och ersättning av statens medel. Staten får stå för dem, om yrkandet förkastas. I enlighet med nämnda 2 kap. åläggs svaranden att till staten betala ersättning för det arvode och den ersättning som betalats av statens medel, om svaranden döms till förverkandepåföljd.
Svaranden kan naturligtvis anlita ett rättegångsombud, om svaranden inte behöver delta i rättegången personligen. Svaranden är då företrädd på behörigt sätt vid rättegången och inte frånvarande på det sätt som avses här, vilket innebär att intressebevakare inte förordnas.
Den gällande paragrafens bestämmelser om förverkandepåföljd tas in i 3 mom. utan att de ändras i sak.
I 4 mom. föreskrivs det om den åberopsbörda och bevisbörda som gäller förverkandepåföljd.
Enligt momentet har käranden för det första åberopsbördan, dvs. käranden ska åberopa de omständigheter som yrkandet på förverkande grundar sig på. Kärande kan enligt paragrafens 3 mom. vara åklagaren eller en tjänsteman som avses i 3 § i lagen om strafforderförfarande samt i vissa fall målsäganden. Bestämmelsen är ny men motsvarar etablerad praxis.
Enligt momentet har käranden för det andra bevisbördan i fråga om de omständigheter som yrkandet på förverkande grundar sig på. Bestämmelsen motsvarar den fördelning av bevisbördan som iakttas för närvarande. Enligt kapitlets 8 § 2 mom. kan dock svaranden undgå förverkande av värde, om han eller hon gör sannolikt att det föremål eller den egendom vars värde skulle konfiskeras, har förstörts eller förbrukats. Bestämmelsen om bevisbörda gäller dock inte förutsättningarna för förverkandepåföljd, utan i sak är det fråga om en grund som befriar från konfiskationsansvar. När en sådan föreligger döms värdet inte förverkat.
I momentet finns dock ett undantag från kärandens bevisbörda. Käranden har inte bevisbördan för ursprunget till egendom som avses i 3 §, som gäller utvidgat förverkande av vinning. Sådan egendom kan dömas förverkad, om inte svaranden gör sannolikt att egendomen har sitt ursprung i annan än brottslig verksamhet. Bevisbördan gäller ursprunget till egendom som döms förverkat genom utvidgat förverkande av vinning.
I kärandens yrkande på förverkande ska det exakt anges vilken egendom som ska dömas förverkad till staten. Käranden har dessutom åberopsbördan i fråga om de omständigheter på basis av vilka han eller hon anser egendomen ha sitt ursprung i brottslig verksamhet. Utvidgat förverkande av vinning skiljer sig från vanlig konfiskation av vinning genom att käranden vid utvidgat förverkande av vinning inte behöver visa vilket konkret brott vinningen härrör från. Om käranden kan visa att egendomen härrör från ett visst brott, tillämpas 2 § på förverkandet av vinningen. I fråga om utvidgat förverkande av vinning räcker det dock att käranden på basis av vissa konkreta omständigheter som inte enbart hänför sig till ett enskilt brott anser att egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet.
Åberopsbördan förutsätter dock att käranden åberopar konkreta omständigheter till stöd för yrkandet på utvidgat förverkande av vinning. En allmän hänvisning till brottslig verksamhet räcker inte, men sådana omständigheter kan åberopas som ger anledning att anse att brottslig verksamhet har bedrivits. I artikel 5.1 i direktivet hänvisas till konkreta uppgifter.
Ett naturligt angreppssätt är att åberopa omständigheter som visar att svaranden har egendom eller att svaranden har förbrukat medel i den mån att egendomen eller de förbrukade medlen står i uppenbar disproportion till vad svaranden lagligen har fått eller får som förvärvsinkomster eller andra inkomster, och disproportionen inte heller kan förklaras med något annat lagligt förvärv såsom arv. Denna synpunkt tas fram i skäl 21 i direktivets ingress.
Till stöd för uppfattningen att egendomen har ett olagligt ursprung är det också möjligt att åberopa egendomens art och omfattning samt andra omständigheter som anknyter till egendomen. Det att svaranden t.ex. innehar ett betydande antal nya mobiltelefonen och datorer kan tyda på häleri. Det kan också vara av betydelse att egendomen är av en sådan art att endast få personer besitter sådan, eller att t.ex. en stor mängd kontanter har påträffats. Också det att egendomen har gömts kan tyda på att den har olagligt ursprung. I rättspraxis har en betydande mängd kontanter dömts förverkande som vinning eller som utvidgat förverkande av vinning. Kontanterna hade gömts i en vedtrave (HD 1999:89) eller på olika ställen i svarandens bostad (HD 2006:9).
En annan omständighet av betydelse kan t.ex. vara att givaren har gjort sig skyldig till sådana brott där strävan vanligen är att nå ekonomisk vinning eller som vanligen ger upphov till sådan vinning.
Enligt 7 kap. 1 § 1 mom. 3 punkten i tvångsmedelslagen får egendom tas i beslag, om det finns skäl att anta att den döms förverkad. De omständigheter som har behandlats ovan kan också vara av betydelse när det prövas huruvida vinningen härrör från brottslig verksamhet och huruvida egendomen kan beslagtas i syfte att trygga en förverkandepåföljd som gäller utvidgat förverkande av vinning. Mål som gäller utvidgat förverkande av vinning är till sin natur sådana där det är speciellt angeläget att förundersökningsmyndigheterna och åklagarna samarbetar vid förundersökningen.
Svaranden ska för att undvika förverkandepåföljd göra sannolikt att egendomen inte har olagligt ursprung. Beviskravet uppfylls då om det är mer sannolikt att egendomen har lagligt än olagligt ursprung. Att bevisbördan lyfts på svaranden kan anses stå i linje med de allmänna principerna om fördelad bevisbörda. Vanligen kan den som en viss egendom har påträffats hos bäst bevisa ägarskap och ursprung (GrUU 33/2000 rd s. 3). I synnerhet när egendomen i princip verkar laglig, såsom kan vara fallet i fråga om insättningar, värdepapper och fast egendom, kan det vara synnerligen svårt för käranden att visa ett orsakssamband mellan egendomen och brottslig verksamhet, dvs. att egendomen härrör från brottslig verksamhet. Kärandens svårigheter att lägga fram bevis framhävs ytterligare när det är fråga om avkastning på egendomen eller när den egendom som härrör från ett brott har omvandlats, kanske mer en än gång. Bevisningssvårigheterna kan vara ännu större när man tillgripit komplicerade arrangemang för att maskera egendomens olagliga ursprung t.ex. genom att utnyttja s.k. skatteparadisländer, från vilka det är omöjligt att få uppgifter genom begäran om rättshjälp eller på något annat sätt. På de sätt som konstaterats ovan är det däremot i regel lättare för svaranden att göra sannolikt att egendomen har lagligt ursprung. Bevisen kan t.ex. vara handlingar från arbetsgivaren, skattemyndigheterna, banker eller försäkringsbolag. Det är också möjligt att lägga fram muntlig bevisning om egendomens ursprung.
Enligt 5 mom. ska domstolen när den beslutar om en förverkandepåföljd vid behov meddela närmare föreskrifter om hur förverkandepåföljden ska verkställas, om förverkandepåföljden gäller data som avses i 7 kap. § 1 i tvångsmedelslagen eller om det annars är nödvändigt av särskilda skäl. Momentet innehåller nya bestämmelser.
Ställföreträdaren för riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt avgörande i ett ärende som gäller klagomål 2961/4/13 fäst justitieministeriets uppmärksamhet vid vissa svårigheter med tanke på ett eventuellt utvecklande av lagstiftningen om förverkandepåföljd. Dessa svårigheter hänför sig till avlägsnande av olagliga datafiler från en hårdskiva som enligt dom ska återbördas. Det har i praktiken visat sig vara svårt att verkställa en förverkandepåföljd när domstolen har dömt en del av filerna på en hårdskiva förverkade och bestämt att hårddisken ska återbördas efter att filerna avlägsnats. I praktiken är det inte möjligt att tillförlitligt avlägsna enskilda filer så att de inte skulle kunna återställas. Enligt Polisstyrelsen, som givit ett utlåtande i saken, är en förutsättning för att data ska kunna förstöras på ett tillförlitligt sätt att man omformaterar hela hårddisken. Enligt Polisstyrelsen är ett möjligt tillvägagångssätt, som också ställföreträdaren för biträdande justitieombudsmannen ansåg möjligt, att kopiera över de lagliga filerna på något annat ställe, omformatera hårddisken och återställa de lagliga uppgifterna på hårdskivan. Eftersom detta är ett återkommande problem bör domstolarna enligt ställföreträdaren för biträdande justitieombudsmannen meddela föreskrifter som kan verkställas i realiteten och på ett tillförlitligt sätt.
Så som ställföreträdaren för biträdande justitieombudsmannen konstaterar, har varje enskilt fall sina särdrag som inverkar på de föreskrifter domstolen meddelar. Också inom lagstiftningen måste man därför ty sig till bestämmelser av allmän natur. Det är dock motiverat att i lagen ta in en bestämmelse som uttryckligen bemyndigar domstolarna att meddela närmare föreskrifter om verkställigheten. Bestämmelsen ska samtidigt fästa uppmärksamhet vid om det i ett enskilt fall finns behov att meddela föreskrifter.
Eftersom det uttryckligen är konfiskation av data som har förorsakat problem, ska förverkande av data nämnas separat. Domstolen kan enligt vad som sagts ovan bestämma att lagligt material som finns på samma hårddisk som data som ska konfiskeras flyttas över på en annan plattform, att hårddisken omformateras och att lagliga data återställs på hårddisken. Om domstolen dömer data förverkade med stöd av 4 § och lagringsplattformen förverkad med stöd av 5 a §, kan domstolen t.ex. bestämma att lagliga filer på lagringsplattformen kopieras till en annan plattform, som överlämnas till filernas ägare. Om data finns på en lagringplattform som ägs av någon annan än den som döms till förverkandepåföljd, kan domstolen t.ex. bestämma att ägaren under övervakning och på ett sätt som polisen godkänner sköter verkställigheten av förverkandepåföljden.
Det kan finnas skäl att utfärda närmare föreskrifter om verkställigheten också när det gäller konfiskation av annat än data. Det kan t.ex. i samband med konfiskation av en fastighet vara motiverat att utfärda föreskrifter om ställningen för utrustningen i fastigheten eller för en byggnad som ägs av en annan person. Domstolen kan också bestämma att sådana delar som inte har samband med brottet får frigöras ur lös egendom som har dömts förverkad.
Paragrafens rubrik ändras och får lydelsen ”Behandling av mål om förverkandepåföljd”.
11 §. Särskilda bestämmelser. Enligt 1 mom. ska vad som bestäms om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål iakttas i tillämpliga delar när ansvaret beträffande en förverkandepåföljd i fråga om en person som inte är misstänkt eller åtalad för brott utreds vid en förundersökning eller rättegång. Det görs en teknisk ändring i momentet.
I 2 mom. föreskrivs det om hur en förverkandepåföljd och motsvarande skadestånd eller återbäring av obehörig vinst ska samordnas. I momentet hänvisas det till 2 § 3 mom. i kapitlet. Eftersom motsvarande bestämmelse i fortsättningen kommer att finnas i 2 § 6 mom., ändras hänvisningen på motsvarande sätt. På grund av den föreslagna nya reglering som föreslås i nämnda moment ska bestämmelsen preciseras med ett omnämnande av att hänvisningen avser en dom om förverkandepåföljd.
I 3 mom. sägs det att den som i god tro har förvärvat en inteckning eller en pant- eller retentionsrätt i föremål eller egendom som avses i 4 eller 5 § och som dömts förverkade kan få betalning av föremålets eller egendomens värde, oberoende av om fordringen har förfallit eller inte. Enligt momentet ska talan om betalning väckas vid den domstol och inom den tid som anges i 2 mom. I annat fall förfaller inteckningen eller pant- eller retentionsrätten.
Bestämmelserna i momentet förändras inte i sak, men momentet görs klarare genom att behöriga domstolar och tiden för väckande av talan nämns uttryckligen. Dessutom moderniseras ordalydelsen. I momentet nämns som exempel panträtt och som allmän term säkerhetsrätt i stället för inteckning samt pant- och retentionsrätt.