2.1  Lagstiftning och praxis

I strafflagens 10 kap. 1 § finns det bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd. Enligt dess 1 mom. är en förutsättning för att förverkandepåföljd ska kunna dömas ut att en gärning som enligt lag är straffbar (brott) har begåtts. Enligt 2 mom. kan förverkandepåföljd också dömas ut på grund av en straffbar gärning där 1) gärningsmannen vid tidpunkten för gärningen inte har fyllt femton år eller är otillräknelig, 2) gärningsmannen är fri från straffansvar med stöd av 4 kap. 2 §, 4 § 2 mom., 5 § 2 mom., 6 § 3 mom. eller 45 kap. 26 b § 2 mom., eller 3) en juridisk person med stöd av 9 kap. kan dömas till straff, även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller om gärningsmannen av någon annan anledning inte döms till straff. I de bestämmelser som anges i 2 punkten är det fråga om ursäktlig förbudsvillfarelse, excess i nödvärn, överskridning av gränsen för tillåtna nödtillståndshandlingar, överskridning av tillåtna gränser för användning av maktmedel och åtlydande av en förmans lagstridiga befallning.  

I 2 § finns det en allmän bestämmelse om förverkande av vinning. Enligt dess 1 mom. ska ekonomisk vinning av ett brott dömas förverkad till staten. Vinningen kan dömas förverkad antingen i form av ett föremål eller till sitt värde, dvs. som ett belopp. Till förverkande döms gärningsmannen, den som har varit delaktig i brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts, om de har beretts vinning genom brottet. Konfiskation av vinning förutsätter inte att den som har beretts vinning genom ett brott har varit delaktig i brottet eller ens medveten om det (RP 80/2000 rd s. 22, se även HD 2014:72 och HD 2014:73). 

I paragrafens 2 mom. sägs det att om beloppet av den vinning brottet har medfört inte alls eller endast med svårighet kan utredas, ska beloppet uppskattas med beaktande av brottets art, omfattningen av den brottsliga verksamheten och övriga omständigheter (i fråga om rättspraxis, se HD 2010:40). Enligt 3 mom. döms vinning inte förverkad till den del den har återburits eller dömts eller döms att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Om yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst inte har framställts eller om ett sådant yrkande ännu inte har avgjorts när avgörande meddelas med anledning av yrkandet på förverkande, ska förverkandepåföljden dömas ut. Av betydelse med tanke på det sistnämnda momentet är den bestämmelse i kapitlets 11 § 2 mom. som behandlas nedan och som gäller situationer då skadestånd eller återbäring av obehörig vinst redan har betalats eller dömts ut eller förverkandepåföljden redan har verkställts. 

I paragrafen anges inte närmare vad som avses med ekonomisk vinning. Enligt förarbetena betraktas utöver pengar också ett föremål eller en rättighet med penningvärde som ekonomisk vinning. (RP 80/2000 rd s. 22, se också HD 2015:74). Förutom den direkta vinningen av ett brott utgör också en belöning som erhållits för begåendet av ett brott ekonomisk vinning (RP 80/2000 rd s. 22). Endast sällan döms vinning ut i form av ett föremål. I praktiken döms vinning ut till sitt värde. 

Bestämmelsen tolkas i allmänhet så att direkt vinning av ett brott kan konfiskeras, men inte en indirekt, med vilket avses egendom som kommit i stället för den direkta vinningen. Den praktiska betydelsen av en sådan indelning minskar avsevärt av att vinningen döms förverkad till sitt värde. 

Med konfiskation av avkastningen avses att också den värdestegring som vinningen genererat döms förverkad. I lagen nämns förverkande av avkastning inte uttryckligen, men i förarbetena konstateras det att en sådan avkastning i klara fall, såsom värdestegring på vinning till följd av en valutakursförändring, kan dömas förverkad (RP 80/2000 rd s. 22). Avkastning har dock i praktiken dömts förverkad mycket sällan, om någonsin. 

Utgångspunkten när beloppet av vinningen uppskattas är den s.k. nettovinningsprincipen. Endast den faktiska nettovinningen avses således bli förverkad. T.ex. vid olaglig handel med alkohol utgörs vinningen enligt förarbetena endast av skillnaden mellan försäljningspriset och priset på varan i alkoholbutiken, eftersom den nämnda kostnaden i sig inte beror på brottslig verksamhet (se också HD 2011:61 och HD 2014:72). Kostnader som orsakats av förberedelser för eller det faktiska utförandet av ett brott ska dock inte beaktas som avdrag (RP 80/2000 rd s. 22). Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2007:1 ansett att inköpsprisen för narkotikan inte ska dras av ifrån det sammantagna beloppet av försäljningsprisen för narkotikan när den ekonomiska vinning av brottet som ska dömas förverkad fastställs (se också HD 2004:73, HD 2005:17 och HD 2005:71). 

Bestämmelser om utvidgat förverkande av vinning finns i kapitlets 3 §, enligt vilken egendom kan dömas förverkad, om det har begåtts ett brott som kan bestraffas med fängelse i minst fyra år eller ett brott som särskilt nämns i paragrafen (s.k. förverkandeutlösande brott) och om brottet normalt kan medföra avsevärd ekonomisk vinning och om det finns skäl att anta att egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet som inte kan anses obetydlig. Till förverkandepåföljd döms den som begått det förverkandeutlösande brottet eller den som har medverkat till brottet eller den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts. 

Egendom kan enligt 2 mom. dömas förverkad också hos den som är närstående till gärningsmannen eller hos vissa juridiska personer som är närstående till gärningsmannen, om det finns skäl att anta att egendomen har överförts i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet. Enligt 3 mom. döms förverkandepåföljd enligt 2 mom. inte ut, om egendomen har överförts tidigare än fem år innan ett förverkandeutlösande brott har begåtts. I 4 mom. sägs det vidare att två eller flera personer som döms till samma förverkandepåföljd har ett solidariskt ansvar. 

I fråga om utvidgat förverkande av vinning har beviskravet för åklagaren (skäl att anta) således angivits lägre än t.ex. i fråga om bevis för att döma ut straff. I den regeringsproposition som gällde revidering av lagstiftningen om förverkandepåföljder (RP 80/2000 rd) föreslogs det att gärningsmannen skulle ha bevisbördan för att egendomen har förvärvats på laglig väg. Under riksdagsbehandlingen ändrades dock bestämmelsen och fick sin nuvarande lydelse enligt vilken åklagaren har bevisbördan, men beviskravet är lägre än normalt (se GrUU 33/2000 rd s. 2—3 och LaUB 14/2001 rd s. 3—5). 

När det gäller behovsprövningen i samband med förverkandepåföljd har det i förarbetena (RP 80/2000 rd s. 13 och 15 samt LaUB 14/2001 rd s. 4) och i rättspraxis (HD 2006:51 och HD 2012:60) ansetts att utvidgad konfiskation av vinning behövs vid brott som begås uttryckligen i syfte att uppnå vinning, är organiserade eller annars planmässiga och är kopplade till invecklade företagsarrangemang och andra knep vilkas syfte är att dölja och hemlighålla hur vinningen har uppstått och att den har samband med ett brott. Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2006:51, efter att ha konstaterat att utvidgat förverkande av vinning är beroende av prövning, ansett att det med beaktande av verksamheten art och omfattning inte fanns skäl att i målet i fråga döma de medel som beslagtagits hos svaranden förbrutna till staten såsom utvidgat förverkande av vinning trots att den brottsliga verksamheten inte ansågs vara obetydlig. 

I bestämmelsen eller i förarbetena anges det inte exakt vilka brott som normalt kan medföra avsevärd ekonomisk vinning. I förarbetena (RP 80/2000 rd s. 14) anses dock narkotikabrott, smuggling och försäljning av stora partier alkohol och sprit samt olika slag av ekonomiska brott vara typiska sådana brott. Av de ekonomiska brotten konstateras det att t.ex. gäldenärsbrott, bedrägerier, skattebedrägerier och häleribrott, särskilt penningtvätt, kan komma i fråga. Det sägs dessutom ut att det utvidgade förverkandet av vinning uttryckligen ska gälla grova gärningsformer. I förarbetena nämns också särskilt smuggling av narkotika när brottet stannat vid försök som exempel på att det inte krävs att en konkret ekonomisk vinning uppkommer (RP 80/2000 s. 24). Högsta domstolen har i sitt prejudikat HD 2006:9 ansett att narkotikabrott normalt till sin karaktär är ett brott som kan medföra betydande ekonomisk vinning. I prejudikatet HD 2012:60 nämns i detta avseende skattebedrägerier. 

I 4 § finns det en bestämmelse om förverkande av hjälpmedel vid brott. Enligt dess 1 mom. ska följande föremål och egendom som har använts för begående av ett brott dömas förverkade till staten: 1) skjut- och eggvapen och andra därmed jämförbara livsfarliga redskap och 2) andra föremål och annan egendom vars innehav är straffbart. I 2 mom. finns det dessutom en bestämmelse som är beroende av prövning enligt vilken förverkande kan beslutas också i fråga om 1) föremål och egendom som har använts vid begåendet av ett uppsåtligt brott och 2) föremål och egendom som har ett nära samband med ett uppsåtligt brott som behandlas i rättegång, när föremålet eller egendomen uteslutande eller huvudsakligen har anskaffats eller tillverkats med tanke på ett uppsåtligt brott eller till sina egenskaper är särskilt lämpade för begående av ett uppsåtligt brott. Enligt 3 mom. ska det vid prövningen av om det är nödvändigt att döma föremål eller egendom förverkade fästas särskild uppmärksamhet vid förebyggandet av nya brott. 

I 5 § finns det en bestämmelse om förverkande av annan egendom. Enligt paragrafens 1 mom. ska föremål och egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott dömas förverkade till staten, om innehavet av föremålet eller egendomen är straffbart. Sådana s.k. brottsprodukter eller föremål för brott kan på basis av 2 mom. dömas förverkade antingen helt eller delvis också om förverkandepåföljden är nödvändig 1) på grund av att föremålen eller egendomen har egenskaper som gör dem skadliga för hälsan eller miljön, 2) för att nya brott ska kunna förebyggas, och föremålet är särskilt lämpat som brottsobjekt eller för brottslig användning, 3) för att syftet med bestämmelser om reglering eller om import eller export ska kunna uppnås, eller 4) för att syftet med bestämmelser om skydd av naturen eller miljön ska kunna uppnås. Enligt 3 mom. kan något annat som har använts för förvaring av föremål eller egendom som ska dömas förverkade också förklaras förverkat, om förverkandepåföljden inte annars kan verkställas utan svårighet. 

I 6 § görs det en inskränkning i de förverkandepåföljder som anges i 4 och 5 § när egendomen tillhör någon annan än gärningsmannen. Enligt 1 mom. ska föremål och annan egendom som avses i 4 och 5 § och som helt eller delvis tillhör någon annan än gärningsmannen, en delaktig eller den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, inte dömas förverkade. Den till vilken ett föremål eller egendom har överförts efter att brottet har begåtts kan likväl dömas att förverka föremålet eller egendomen, om personen vid mottagandet av föremålet eller egendomen kände till eller hade grundad anledning att misstänka att de hade samband med ett brott, eller om personen erhållit dem som gåva eller annars utan vederlag. I 2 mom. sägs det dessutom att föremål och egendom ska dömas förverkade oberoende av äganderätten, om även ägaren skulle göra sig skyldig till ett brott genom att inneha dem. 

I 7 § finns det bestämmelser om när förverkandepåföljden förfaller. Detta sker genom att svaranden förfar på ett sådant sätt som anges i domen om förverkandepåföljd och som gör förverkandepåföljden överflödig. Det kan t.ex. vara fråga om att oskadliggöra ett föremål. 

I 8 § finns det bestämmelser om förverkande av värde. Enligt dess 1 mom. kan gärningsmannen, den som är delaktig i brottet och den på vars vägnar eller med vars samtycke brottet har begåtts, dömas att i stället för föremålet eller egendomen förverka dess värde, antingen helt eller delvis, om föremålet eller egendomen inte kan dömas förverkade på grund av de inskränkningar som bestäms i 6 § 1 mom. eller på grund av att föremålet eller egendomen har dolts eller annars inte går att få tag på. Till att förverka värdet kan också den dömas till vilken föremålet eller egendomen har överförts, om han eller hon vid mottagandet av föremålet eller egendomen har varit medveten om att de har samband med ett brott eller har haft grundad anledning att misstänka detta, eller som har fått föremålet eller egendomen som gåva eller annars utan vederlag. Enligt 2 mom. döms värdet dock inte förverkat, om en person som avses i 1 mom. gör sannolikt att föremålet eller egendomen har förstörts eller förbrukats (se också HD 2011:61). I 3 mom. föreskrivs det om en situation då två eller flera döms att förverka värdet av samma föremål eller egendom. 

Enligt 9 § döms förverkandepåföljd ut på yrkande av åklagaren eller en tjänsteman som avses i 3 § lagen om strafforderförfarande (692/1993). Även en målsägande kan yrka på förverkande när målsäganden ensam utför åtal. Enligt högsta domstolen kan målsäganden yrka att förverkandepåföljd döms ut, om åklagaren har återkallat åtalet, likaså vid sökande av ändring när åklagaren har framställt yrkande på förverkande i en lägre rättsinstans, men inte sökt ändring (HD 2006:95). Enligt 2 mom. föreskrivs det i 1 kap. 8 b § i lagen om rättegång i brottmål om de grunder på vilka åklagaren kan avstå från att yrka på förverkande. 

I 10 § finns det bestämmelser om jämkning av förverkandepåföljder. Enligt dess 1 mom. behöver förverkandepåföljd inte dömas ut, om 1) vinningens belopp eller föremålets eller egendomens värde är obetydligt, 2) gärningsmannen meddelas domseftergift med stöd av 6 kap. 12 § eller någon annan motsvarande bestämmelse, eller 3) det med hänsyn till brottets och föremålets eller egendomens art, svarandens ekonomiska ställning samt övriga omständigheter vore oskäligt att döma ut förverkandepåföljden. Enligt 2 mom. kan det under de förutsättningar som nämns i 1 mom. bestämmas att förverkandepåföljden i stället för ett föremål eller egendom ska gälla dess värde eller endast en del av föremålet eller egendomen eller dess värde. Likaså kan en del av såväl föremålet eller egendomen som dess värde dömas förverkat. Också en del av vinningen kan dömas förverkad. I fråga om rättspraxis se HD 2005:76, HD 2007:85, HD 2009:26, HD 2010:10, HD 2010:40 och HD 2014:73. 

Kapitlet avslutas med 11 §, som innehåller särskilda bestämmelser om förverkandepåföljder. Enligt 1 mom. tillämpas på den som eventuellt har ansvar för en förverkandepåföljd vad som bestäms om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål. I 2 mom. föreskrivs det om förhållandet mellan vinning som dömts förverkad och motsvarande skadestånd. Om skadestånd eller återbäring av obehörig vinst har betalats eller dömts ut efter det att ett avgörande som avses i 2 § 3 mom. har meddelats, kan förverkandepåföljden verkställas minskad med motsvarande belopp. Om förverkandepåföljden redan har verkställts, kan Rättsregistercentralen efter en skriftlig ansökan av den berörda personen besluta att motsvarande belopp ska betalas av statens medel. En förutsättning för betalning är att det har dömts ut skadestånd eller återbäring av obehörig vinst motsvarande förverkandepåföljden till den som ansöker om skadestånd. I momentet ingår närmare bestämmelser om förfarandet för att ansöka om betalning av statens medel samt om vissa andra frågor som gäller ansökan om och erhållande av betalning. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om ställningen i vissa situationer för en innehavare av säkerhetsrätt som avser hjälpmedel vid brott, brottsprodukter eller föremål för brott som har dömts förverkade. 

2.2  Innehållet i direktivet och dess förhållande till lagstiftningen i Finland

Detta avsnitt innehåller en genomgång artikel för artikel av direktivet om förverkandepåföljd och en bedömning av vilka artiklar som förutsätter lagstiftningsändringar. Lagstiftningsskyldigheterna i direktivet gäller närmast de materiella förutsättningarna för förverkande samt rättssäkerhetsgarantier. 

Syfte (artikel 1) 

Enligt artikel 1 fastställer direktivet minimiregler om frysning av egendom och förverkande av egendom. Eftersom det är fråga om minimiskyldigheter får medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning införa också mer omfattande bestämmelser om förverkande. Detta konstateras också i skäl 22 i ingressen. Enligt punkt 2 i artikeln påverkar direktivet inte de förfaranden som gör det möjligt att förverka egendomen. 

Enligt vad som sagts ovan finns allmänna bestämmelser om förverkandepåföljder i 10 kap. i strafflagen. Förverkandepåföljder behandlas också i särskilda bestämmelser, såsom i bestämmelsen om penningtvättsbrott i 32 kap. 12 § och om narkotikabrott i 50 kap. 6 § i strafflagen. Bestämmelser om förverkandepåföljder finns också utanför strafflagstiftningen, t.ex. i 80 § i jaktlagen (615/1993). Direktivet förutsätter att lagstiftningen om förverkande ändras endast till den del den gällande lagstiftningen inte möjliggör förverkande i de situationer som anges i direktivet. Det finns å andra sidan inga hinder för att utsträcka de lagstiftningsändringar som följer av direktivet också till sådana situationer som direktivet inte gör ingrepp i. I enlighet med vad som sägs nedan föreslås det inte att direktivet ska genomföras så att det införs separata bestämmelser enbart för de situationer som avses i direktivet, utan de lagstiftningsändringar som direktivet förutsätter ska enligt förslaget tas in i 10 kap. i strafflagen. 

Definitioner (artikel 2) 

Artikeln innehåller definitioner av de termer som används i direktivet. Definitionen av vinning omfattar enligt punkt 1 varje ekonomisk fördel som direkt eller indirekt härrör från ett brott. Den kan innefatta alla former av egendom och eventuella värdefulla fördelar. Den innefattar också all efterföljande återinvestering eller omvandling av direkt vinning. 

Enligt skäl 11 i ingressen bör det befintliga begreppet vinning klargöras så att det inbegriper direkt vinning av brottslig verksamhet och alla indirekta vinster, inklusive senare återinvestering eller omvandling av direkt vinning. Därmed kan vinning inkludera också sådan egendom som helt eller delvis har omvandlats till annan egendom. Detsamma gäller egendom som har uppblandats med egendom som förvärvats från lagliga källor, upp till det beräknade värdet på den uppblandade vinningen. Den kan också inkludera den inkomst eller de andra vinster som härrör från vinning av brott eller från egendom som sådan vinning har omvandlats till eller uppblandats med. 

Enligt skäl 14 i ingressen föreskrivs i rambeslut 2001/500/RIF en skyldighet för medlemsstaterna att göra det möjligt att förverka hjälpmedel vid och vinning av brott efter en slutlig fällande dom och göra det möjligt att förverka egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel och sådan vinning. Sådana skyldigheter bör enligt skäl 14 bibehållas för de brott som inte omfattas av direktivet, och begreppet vinning, såsom det definieras i direktivet, bör tolkas på liknande sätt när det gäller brott som inte omfattas av direktivet. 

Enligt 10 kap. 2 § i strafflagen ska ekonomisk vinning av ett brott dömas förverkad till staten. I paragrafen anges inte närmare vad som avses med ekonomisk vinning. Det är dock klart att det omfattar varje sådan i artikel 2.1 avsedd ekonomisk fördel som direkt härrör från ett brott. Ordalydelsen i 10 kap. 2 § i strafflagen gör det möjligt att tolka också ekonomisk fördel som indirekt härrör från ett brott som sådan vinning som avses i paragrafen, men i allmänhet har man förhållit sig reserverat till att indirekt vinning skulle kunna konfiskeras. Indelningen i direkt eller indirekt vinning kan å andra sidan minska i betydelse genom att förverkande av vinning så gott som utan undantag sker som värdekonfiskation. Med andra ord döms inte den egendom som härrör från brott eller den ersättande egendomen förverkad utan i stället egendomens värde. 

Bestämmelserna i nationell lag ska på grund av tolkningsverkningarna av direktiven tolkas så att det syfte som direktivet avser uppnås. Definitionen av vinning av brott ska således tolkas enligt ordalydelsen i och syftet med artikel 2.1 i direktivet. I sista hand ska nationell lag lämnas utan tillämpning, om den står i strid med EU-rätten. Utgångspunkten vid genomförandet av direktivet bör dock vara att den nationella lagstiftningen sätts i samklang med skyldigheterna i direktivet så att motstridigheter mellan lagen och bestämmelserna i direktivet elimineras. I det föreliggande fallet är det i och för sig inte nödvändigt att ändra uttrycket vinning av brott, eftersom det inte finns någon motstridighet mellan formuleringarna. Att ta in indirekt vinning i definitionen av vinning av brott innebär självfallet inte att man avstår från orsakssambandet mellan den brottsliga gärningen och vinningen. Ett annat alternativ skulle vara att man tog in en definition av vinning i lagen, vilket man gjort t.ex. i Sverige, eller att 10 kap. 2 § i strafflagen ändras så att det av bestämmelsen framgår att det finns en möjlighet till förverkande av värde och i fråga om sakkonfiskation en möjlighet att döma egendom som härrör från brott eller ersättande egendom förverkad. 

En definition av vinning av brott har varit föremål för prövning också vid genomförandet av andra EU-instrument och internationella fördrag som gäller konfiskation. I skäl 14 i ingressen hänvisas det till rambeslut 2001/500/RIF (rådets rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott). Enligt artikel 3 andra stycket i rambeslutet ska ordet "vinning" i rambeslutet ha samma betydelse som i artikel 1 i 1990 års konvention. Med nämnda konvention avses Europarådets konvention från 1990 om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott (FördrS 53/1994, nedan kallad 1990 års konvention). Enligt artikel 1 a i 1990 års konvention avses med "vinning" varje ekonomisk fördel av brottsliga gärningar. Den kan bestå av all sådan egendom som anges i punkt b i artikeln. Enligt artikel 1 b avses med "egendom" alla slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast egendom, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom. Enligt den förklarande rapporten gällande konventionen har man med den vida definitionen av vinning av brott velat säkerställa att t.ex. ersättande egendom eller egendom som indirekt härrör från brott i princip ska ingå i definitionen. Ovan nämnda 1990 års konvention trädde i kraft i Finland den 1 juli 1994. 

Efter det har Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och om finansiering av terrorism (nedan kallad 2005 års konvention) trätt i kraft. Finland har inte ratificerat den. De behov av ändringar som konventionen eventuellt ställer på finsk lagstiftning har bedömts vara rätt små och har ansetts hänföra sig till ändamålssynpunkter och inte till förpliktande bestämmelser i konventionen. I 2005 års konvention avses med vinning varje ekonomisk fördel som härrör från eller som direkt eller indirekt uppnåtts genom brott. Enligt punkten kan den bestå av sådan egendom som anges i punkt b i artikeln. Enligt punkt b avses med egendom all slags egendom, materiell eller immateriell, lös eller fast, samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom. I artikel 5 i konventionen föreskrivs det dessutom att förverkandepåföljderna i konventionen ska utsträckas till egendom till vilken vinningen har överförts eller omvandlats, egendom som har förvärvats från legitima källor, om vinning helt eller delvis har blandats med sådan egendom, upp till det beräknade värdet av den blandade vinningen, och inkomst eller andra förmåner som härrör från vinningen, från egendom till vilken vinning av brott har överförts eller omvandlats eller från egendom med vilken vinning av brott har blandats. 

Även om Finland inte har ratificerat 2005 års konvention, kan den definition av vinning som ingår i konventionen inte anses vara utan betydelse i denna granskning. Finland har nämligen ratificerat Förenta Nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet (nedan Palermokonventionen) där definitionen av begreppet vinning av brott i artikel 2 e i stor utsträckning överensstämmer med definitionen i 2005 års konvention. Detta har konstaterats också i den förklarande rapporten i samband med 2005 års konvention. Enligt punkt 34 i rapporten har den definition av vinning av brott som används i konventionen tagits ur Palermokonventionen. Med stöd av artikel 12 i Palermokonventionen har också Finland således förbundit sig att döma sådan vinning av brott förverkad som ges denna definition när det gäller brott som omfattas av tillämpningsområdet för Palermokonventionen. När Palermokonventionen antogs såg man å andra sidan inte behov av nationella lagändringar i fråga om bestämmelserna om förverkandepåföljder. 

I denna proposition föreslås det att det i lagen tas in en bestämmelse om vad som avses med vinning av brott. Fördelen med en sådan definition är att man på så sätt säkerställer att det inte finns någon motstridighet mellan direktivet och nationell lag. Genom en definition är det också möjligt att minska tolkningsproblemen i samband med begreppet vinning. En definition skulle också ge klarare och i lag angivna gränser för vilken slags vinning som kan konfiskeras. 

Enligt punkt 2 avses med egendom materiell eller immateriell egendom. Egendom kan vara lös eller fast egendom samt juridiska handlingar eller urkunder som styrker äganderätt eller annan rätt till sådan egendom. Definitionen av hjälpmedel omfattar enligt punkt 3 all slags egendom som på något sätt, helt eller delvis, använts eller varit avsedda att användas för att begå ett eller flera brott. 

Egendom definieras inte i 10 kap. i strafflagen, men har ansetts omfatta såväl materiell som immateriell egendom. Enligt bestämmelserna om utvidgat förverkande av vinning och bestämmelserna om förverkande av hjälpmedel vid brott riktar sig förverkandepåföljden till egendomen. I 10 kap. 4 § nämns också föremål som hjälpmedel vid brott. Definitionen omfattar förutom föremål och egendom som de facto använts för att begå ett brott också föremål och egendom som har ett nära samband med ett brott, när föremålet eller egendomen uteslutande eller huvudsakligen har anskaffats eller tillverkats med tanke på ett uppsåtligt brott eller till sina egenskaper är särskilt lämpade för begående av ett uppsåtligt brott. Paragrafens definition av hjälpmedel av brott omfattar också direktivets definition, dvs. egendom som varit avsedd att användas för att begå ett brott. Inte heller i övrigt finns det något hinder för att terminologin i medlemsstaternas egen lagstiftning något avviker från formuleringarna i direktivet, förutsatt att lagstiftningen gör det möjligt att döma de hjälpmedel vid brott och den egendom som avses i direktivet förverkade i den omfattning som direktivet förutsätter. 

Med förverkande avses slutgiltigt berövande av egendom beslutat av domstol i anledning av brott (punkt 4). Definitionen motsvarar de definitioner av förverkande som använts i tidigare lagstiftningsinstrument inom EU (t.ex. rambeslut 2005/212/RIF), och som inte förutsatt ändringar i lagstiftningen. Så som saken av hävd definieras i Finland tillfaller den förverkade egendomen staten. I den lagstiftning som gäller immateriella rättigheter, t.ex. i 41 § 1 mom. i varumärkeslagen (7/1964) finns visserligen bestämmelser enligt vilka egendom som går förlorad på grund av brott kan utlämnas till den som lidit intrånget (s.k. civilkonfiskation). I dessa fall är det dock inte fråga om sådana förverkandepåföljder som avses i 10 kap. i strafflagen, och direktivet gäller inte heller sådana fall. 

Punkt 5 innehåller en definition av frysning. Med frysning avses tillfälligt förbud mot överföring, förstöring, omvandling, avyttring eller flyttning av egendom. Frysning kan också innebära att man tillfälligt tar egendom i förvar eller tar kontroll över egendomen. 

De åtgärder som i Finland kan komma i fråga som sådana frysningsåtgärder som avses i direktivet är kvarstad och tillfällig kvarstad enligt 6 kap. i tvångsmedelslagen (806/2011) samt beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen, när syftet med nämnda åtgärder är att trygga ett senare förverkande. 

Enligt punkt 6 avses i direktivet med brott en brottslig gärning enligt artikel 3.  

Tillämpningsområde (artikel 3) 

Artikeln innehåller en förteckning i 11 punkter över brott som harmoniserats genom EU-lagstiftningen och på vilka skyldigheterna i direktivet tillämpas. Dessa brott är de brott som anges i de lagstiftningsinstrument som nämns i artikeln, dvs. mutbrott, förfalskning i samband med införandet av euron, betalningsmedelsbedrägeri, penningtvätt, terroristbrott och narkotikabrott, deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet, människohandel, brott som anknyter till sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn samt brott som gäller angrepp mot informationssystem. Också brott som ska harmoniseras i framtiden omfattas av direktivets tillämpningsområde, förutsatt att skyldigheterna i direktivet utsträcks till brotten i fråga i de lagstiftningsinstrument som antas senare. 

Av artikeln följer att sådant förverkande och sådan frysning som förutsätts i direktivet ska utsträckas till de brott som uppräknas i artikeln. Enligt finsk lagstiftning är brotten straffbara, vilket innebär att också de bestämmelser som gäller förverkandepåföljder samt kvarstad och beslag som görs för att trygga förverkandepåföljden tillämpas på dem. Det krävs inte att skyldigheterna i direktivet ska tillämpas på andra brott. Eftersom direktivet endast innehåller minimiskyldigheter finns det inte heller något hinder för att utsträcka förverkande och frysning i den omfattning som direktivet förutsätter också till andra brott än dem som avses i direktivet. Om bestämmelserna om förverkande begränsades till de brott som uppräknas i artikel 3 skulle man bli tvungen att införa separata bestämmelser om förverkandepåföljder för brott som harmoniserats genom EU-lagstiftning. Med tanke på lagtillämpningen skulle det vara en komplicerad lösning. Det är klarare att ta in de lagstiftningsändringar som direktivet förutsätter i kapitlet om förverkandepåföljder, dvs. 10 kap. i strafflagen. Då lämpar de sig också för andra än de förverkandepåföljder i anslutning till brott som uppräknas i artikel 3 i direktivet. I propositionen föreslås det således inte att de föreslagna lagstiftningsändringarna ska begränsas till de brott som nämns i artikel 3. 

Förverkande (artikel 4) 

I punkt 1 åläggs medlemsstaterna att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av vinning eller hjälpmedel eller egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel. En förutsättning är en slutlig fällande dom, som också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro. Denna punkt behandlas i skäl 14 i ingressen, där det bl.a. sägs att medlemsstaterna få definiera förverkande av egendom till motsvarande värde som en underordnad eller alternativ åtgärd till direkt förverkande. 

Gällande lagstiftning motsvarar skyldigheterna i punkt 1. Vinningen av ett brott kan dömas förverkad antingen i form av ett föremål eller till motsvarande värde. I fråga om hjälpmedel vid brott är sakkonfiskation den primära åtgärden, men enligt 10 kap. 8 § kan också egendomens värde förverkas. Enligt vad som sagts ovan ger punkt 1 i artikeln medlemsstaterna rätt att själva besluta om företrädesordningen i fråga om sak- och värdekonfiskation. Lagstiftningen behöver således inte ändras. 

Enligt punkt 2 ska förverkande vara möjligt också i en situation då en dom enligt punkt 1 inte har kunnat meddelas därför att den misstänkte eller åtalade är sjuk eller har avvikit. En förutsättning är dock att ett straffrättsligt förfarande har inletts i fråga om ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel och att detta förfarande skulle ha kunnat leda till en fällande brottmålsdom, om den misstänkte eller åtalade hade kunnat ställas inför rätta. Denna punkt behandlas i skäl 15, enligt vilket förfaranden i den åtalades utevaro skulle kunna vara tillräckliga för att uppfylla skyldigheten enligt artikel 4.2 i fall av sjukdom och avvikelse. Det konstateras dessutom uttryckligen med tanke på nödsituationer att medlemsstaterna får kräva att personen i fråga instäms till eller uppmärksammas på förverkandeförfarandena. 

Enligt 10 kap. 1 § 1 mom. i strafflagen är en allmän förutsättning för förverkandepåföljd att ett brott har begåtts. I paragrafens 2 mom. finns en särskild bestämmelse enligt vilken förverkandepåföljd också kan dömas ut på grund av en gärning där gärningsmannen inte har fyllt femton år eller är otillräknelig. Lagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om prövning av ett yrkande på konfiskation utan straffyrkande, dvs. om en s.k. konfiskationsprocess, men detta förutsätter nämnda bestämmelser i punkt 2 i sak, likaså att den kortaste preskriptionstiden för utdömande av förverkandepåföljd är fem år, även om det brott den grundar sig på kan preskriberas också snabbare (SL 8:9). En konfiskationsprocess har även annars sedan gammalt ansetts möjlig (se RP 80/2000 rd s. 21 och rättspraxis t.ex. HD 1938 I 24 och HD 2014:72). Den möjlighet till en konfiskationsprocess som allmänt föreligger framgår för närvarande indirekt av 4 kap. 12 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997, nedan BRL ), enligt vilken andra offentligrättsliga påföljder som grundar sig på brott än straffyrkanden, såsom konfiskationsyrkanden (RP 40/1990 rd s. 55) behandlas i den domstol som är behörig att behandla åtalet. 

Gällande lagstiftning tillåter i enlighet med vad som förutsätts i artikel 4.2 i direktivet således att förverkandepåföljd kan dömas ut även om ingen har dömts till straff för brottet. Saken framgår dock inte direkt av bestämmelserna i gällande lag. Situationen skulle bli klarare om en uttrycklig bestämmelse om detta togs in i lagen. Det är motiverat att bestämmelsen får en omfattning som motsvarar gällande praxis. För närvarande anses möjligheten att behandla ett yrkande på konfiskation utan åtal inte begränsa sig endast till vissa fall. Det är således med andra ord inte förnuftigt att med den bestämmelse som tas in i lagen begränsa möjligheten till vissa i direktivet angivna situationer. I fråga om förfarandet bör bestämmelsen dock säkerställa att konfiskationsprocessen kännetecknas av garantier för en rättvis rättegång. Minimikravet är då att personen har kallats till den konfiskationsprocess som gäller honom eller henne. 

Det föreslås att det i lagen också tas in en bestämmelse om behandling av ett mål om förverkandepåföljd trots svarandens utevaro i ovan beskrivna fall. Detta beror på att 8 kap. 11 § 1 mom. i BRL för närvarande gör det möjligt att döma ut en förverkandepåföljd på högst 10 000 euro trots svarandens utevaro. I direktivet anges ingen begränsning i euro när det gäller skyldigheten i artikel 4.2, och en lagändring är då motiverad. Sjukdomsfall omfattas av bestämmelsen i 12 kap. 4 a § i rättegångsbalken, där det föreskrivs om förordnande av en intressebevakare för en part som på grund av sjukdom eller något motsvarande hinder inte kan bevaka sina intressen i en rättegång. I de föreslagna bestämmelserna föreskrivs det om förordnande av en intressebevakare också för en svarande som strävar efter att undgå rättegång och som uteblivit från rättegången. 

Utvidgat förverkande (artikel 5) 

Artikeln innehåller en skyldighet som gäller utvidgat förverkande. Förutsatt att en person har dömts för ett brott som är av beskaffenhet att direkt eller indirekt kunna ge upphov till en ekonomisk fördel ska egendom som tillhör personen i fråga kunna förverkas om domstolen är övertygad om att egendomen i fråga härrör från brottsliga handlingar (punkt 1). 

I punkt 2 preciseras begreppet brott som avses i punkt 1. Begreppet ska omfatta åtminstone de brott som avses i de rambeslut och direktiv som anges i punkterna a—d, på de villkor som anges i punkt 2. Brott som kommer i fråga är mutbrott, deltagande i en kriminell organisation åtminstone i fall där brottet har lett till en ekonomisk fördel, brott som gäller sexuella övergrepp mot barn och sexuell exploatering av barn samt vissa brott som gäller angrepp mot informationssystem. 

Bestämmelser om utvidgat förverkande av vinning finns i 10 kap. 3 § i strafflagen. Enligt 1 mom. 1 punkten i paragrafen är en förutsättning för utvidgad konfiskation av vinning för det första att det skett ett brott som kan bestraffas med fängelse i minst fyra år eller ett straffbart försök till ett sådant brott. Dessutom möjliggör häleri och penningtvätt (32 kap. 1 och 6 § i strafflagen), smuggling (46 kap. 4 §) samt narkotikabrott och främjande av narkotikabrott (50 kap. 1 och 4 § i strafflagen) utvidgad konfiskation av vinning. De brott som avses i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen har ofta i rättspraxis och i den juridiska litteraturen kallats förverkandeutlösande brott, eftersom det att brotten i fråga har begåtts utlöser en möjlighet att döma ut utvidgad konfiskation av vinning. Ett förverkandeutlösande brott ska dessutom till sin karaktär vara sådant att det kan medföra betydande ekonomisk vinning. 

Egendom blir enligt 10 kap. 3 § 1 mom. föremål för utvidgad konfiskation av vinning om det finns skäl att anta att egendomen helt eller delvis har sitt ursprung i brottslig verksamhet som inte kan anses obetydlig. Egendom kan dömas förverkad hos den som har gjort sig skyldig till eller medverkat till ett förverkandeutlösande brott eller hos den på vars vägnar eller till vars förmån brottet har begåtts. Enligt 2 mom. kan också egendom hos närstående till vissa i 1 mom. avsedda personer bli föremål för utvidgad konfiskation av vinning. Med tanke på genomförandet av direktivet har sistnämnda bestämmelse samband med artikel 6, som behandlas nedan. 

Av artikel 5 i direktivet följer en skyldighet att utvidga den förteckning över förverkandeutlösande brott som anges i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. Mutbrotten i punkt 2 led a gäller sådana mutbrott som avses i 16 kap. 13 och 14 § samt 40 kap. 1 och 2 § i strafflagen och de grova gärningsformerna av dem när tjänstemän i unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna är delaktiga i dem. Denna punkt omfattar också givande och tagande av muta i näringsverksamhet och de grova gärningsformerna av dessa brott. De är straffbara enligt 30 kap. 7, 7 a, 8 och 8 a § i strafflagen. Det strängaste straffet för de grova gärningsformerna av brotten är fängelse i fyra år, vilket innebär att de redan för närvarande är sådana brott som avses i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. Det föreskrivna strängaste straffet för gärningens grundform är fängelse i två år, vilket innebär att det av artikel 5 följer en skyldighet att ta med dem bland de brott som avses i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten i de situationer som avses i direktivet, dvs. när det är fråga om mutbrott begångna av tjänstemän i unionsinstitutionerna eller medlemsstaterna. De motiveringar som gavs tidigare i samband med artikel 3 talar för att också andra mutbrott begångna av tjänstemän tas in i förteckningen över förverkandeutlösande brott. 

De i led b avsedda brott som gäller deltagande i en kriminell organisation såsom anges i rambeslut 2008/841/RIF är straffbara enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen. Maximistraffet är fängelse i två år. Av led b följer således en skyldighet att ta in deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet i förteckningen över brott i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 i sådana fall då brottet har medfört ekonomisk vinning. Avgränsningen i fråga om ekonomisk vinning torde dock inte vara nödvändig, om man utöver vad som sagts ovan i samband med artikel 3 beaktar att en allmän förutsättning för utvidgat förverkande av vinning är att ett förverkandeutlösande brott till sin karaktär är sådant att det medför ekonomisk vinning. Deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet handlar oftast dessutom om en strävan efter ekonomisk fördel. Det är också att anta att de fall då en sådan gärning som avses i 17 kap. 1 a § i strafflagen utgör ett förverkandeutlösande brott skulle vara ytterst sällsynta, eftersom bestämmelsen överhuvudtaget inte tillämpats just alls i praktiken. 

I led c nämns vissa brott i direktivet som gäller sexuellt utnyttjande av barn (2011/93/EU). De brott som avses i direktivet kan beroende på situationen uppfylla rekvisitet för människohandel eller grov människohandel i strafflagens 25 kap. 3 eller 3 a §, koppleri eller grovt koppleri i 20 kap. 9 eller 9 a §, spridning av pornografisk bild i 17 kap. 18 § eller grov spridning av barnpornografisk bild i 17 kap. 18 a § eller lockande av barn i sexuella syften i 20 kap. 8 b § 2 mom. Maximistraffen för människohandel och för de grova gärningsformerna i fråga om de övriga brott som uppräknas ovan gör det redan för närvarande möjligt att klassificera dem som brott enligt 10 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen. De brott som avses i 17 kap. 18 § samt i 20 kap. 8 b § 2 mom. och 20 kap. 9 § i strafflagen bör dock tas med i förteckningen. Maximistraffen för dem är för närvarande fängelse i mindre än fyra år. Inte heller av led c följer någon skyldighet att utsträcka utvidgad konfiskation av vinning till andra brott än de i led c nämnda brott mot barn som avses i direktiv 2011/93/EU. De tidigare anförda skälen till att inte avgränsa skyldigheterna i direktivet till brott som harmoniserats genom EU-lagstiftning lämpar sig också för situationer enligt led c. 

I led d hänvisas till brott som avses i artiklarna 4 och 5 i det s.k. nätbrottsdirektivet (2013/40/EU). Det är fråga om gärningar som avser olaglig systemstörning och olaglig datastörning i en situation som avses i artikel 9.3 (situationer som gäller s.k. botnät). Direktivet förutsätter då att ett maximistraff på minst tre års fängelse tas in i den nationella lagstiftningen. Direktivet har genomförts nationellt genom lagarna 368—372/2015, som trädde i kraft den 4 september 2015. 

De situationer som avses i nämnda artikel 9.3 har tagits in som kvalifikationsgrund i de paragrafer som gäller grov systemstörning (SL 38:7b), grovt störande av post- och teletrafik (SL 38:6) och grov dataskadegörelse (SL 35:3b). Maximistraffet för brotten i dessa grova gärningsformer är fängelse i fem år, vilket innebär att de är brott som avses i 10 kap. 3 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. 

I led d hänvisas också till artikel 7 om verktyg vid nätbrott i nätbrottsdirektivet. Det brott som avses i artikeln är i praktiken orsakande av fara för informationsbehandling (SL 34:9a). Eftersom det föreskrivna strängaste straffet för brottet är fängelse i två år, följer av artikel 5.2 d i föreliggande direktiv en skyldighet att ta in orsakande av fara för informationsbehandling enligt 34 kap. 9 a § i strafflagen i förteckningen över brott i 10 kap. 3 § 1 mom. i strafflagen. 

I övrigt motsvarar villkoret i 10 kap. 3 § 1 mom. att ett förverkandeutlösande brott ska kunna medföra ekonomisk vinning samt att egendomen förmodas härröra från brottslig verksamhet skyldigheten i artikel 5 i direktivet vad utgångspunkterna beträffar. En precisering av bestämmelsen finns i skäl 21 i ingressen. Enligt det är det tillräckligt att medlemsstaterna föreskriver att domstolen efter en sannolikhetsbedömning anser eller har skäl att anta att det är betydligt mer sannolikt att egendomen har erhållits genom brottsliga handlingar än genom annan verksamhet. Som exempel på en omständighet som ger anledning att dra slutsatsen att egendomen härrör från brottsliga handlingar nämns det faktum att personens egendom inte står i proportion till dennes lagligen förvärvade inkomst. 

Till skillnad från 10 kap. 3 §, finns det i artikel 5 inget ytterligare villkor att den ekonomiska vinningen av brottet måste vara betydande eller att obetydlig brottslig verksamhet som egendomen antas härröra från utesluts från sådan brottslig verksamhet som avses i artikel 5. Artikel 5 förutsätter således att nämnda begränsningar stryks i 10 kap. 3 § 1 mom. Om å andra sidan dessa begränsningar i 3 § stryks, förblir bestämmelsen om jämkning av förverkandepåföljd i 10 kap. 10 § ändå i kraft. Dess 1 mom. 1 och 3 punkt innehåller en möjlighet att inte döma ut förverkandepåföljd om vinningens belopp är obetydligt eller det med hänsyn till brottets eller egendomens art, svarandens ekonomiska ställning samt övriga omständigheter vore oskäligt att döma ut förverkandepåföljden. Av direktivet följer inte skyldighet att stryka jämkningsklausuler som grundar sig på medlemsstaternas nationella lagstiftning. Denna möjlighet hänvisas det till i skäl 18 i ingressen där det sägs att medlemsstaterna får föreskriva att man inte bör förordna om förverkande i den mån detta skulle, i enlighet med nationell rätt, innebära en oskälig börda för den berörda personen på basis av omständigheterna i respektive fall. 

Gällande bestämmelse om utvidgat förverkande av vinning är beroende av prövning. Också i artikel 5 används en ordalydelse som uttrycker prövning. Skäl 20 i ingressen behandlar prövning av brottets beskaffenhet. Omständigheter att beakta är enligt skäl 20 att brottet begicks inom ramen för organiserad brottslighet eller i avsikt att generera regelbundna vinster från brott. I propositionen föreslås det att bestämmelsen i 10 kap. 3 § i strafflagen får behålla sin nuvarande form med prövning. I paragrafen tas det dock in vissa omständigheter som styr domstolarnas prövning, såsom huruvida en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet. Denna omständighet motsvarar det kriterium som skrivits in i direktivets ingress. Lösningen motiveras närmare i detaljmotiveringen. 

Som det framgår ovan, följer det av artikel 5 ingen skyldighet att införa omvänd bevisbörda. I propositionen föreslås det dock att det i 10 kap. i strafflagen tas in en bestämmelse om åberopsbörda och bevisbörda i ett mål som gäller förverkandepåföljd. När det gäller åberopsbördan ska käranden åberopa de omständigheter som yrkandet på förverkande grundar sig på. Käranden ska också ha bevisbördan för dessa omständigheter. Detta gäller dock inte ursprunget till egendom som omfattas av ett yrkande på utvidgat förverkande av vinning. Svaranden ska har bevisbördan för att egendomen har lagligt ursprung. Käranden ska också i dessa fall åberopa de omständigheter på basis av vilka käranden anser att egendomen har förvärvats på olaglig väg. 

I rättspraxis har det närmast förekommit fall (t.ex. HD 2006:9 och HD 2006:51) där man redan på basis av egendomens art och förvaringssätt samt andra omständigheter har kunnat konstatera att egendomen har olagligt ursprung, när svaranden inte har lagt fram giltiga motbevis. I andra typer av fall kan käranden dock ha svårigheter att få och lägga fram bevis på egendomens ursprung, medan åter innehavaren av egendomen i princip har relativt lätt att lägga fram bevis på egendomens lagliga ursprung. Saken behandlas närmare i detaljmotiveringen. 

Den bestämmelse som föreslås i propositionen innebär alltså att omvänd bevisbörda införs, när det är fråga om ursprunget till egendom enligt 10 kap. 3 § i strafflagen som är föremål för ett yrkande på utvidgat förverkande av vinning. Bestämmelsen är således mer omfattande än vad direktivet förutsätter. Den lösning som föreslås i propositionen kan i någon mån försvaga verkställighetsmöjligheterna för en i Finland meddelad dom om utvidgat förverkande av vinning i en sådan medlemsstat vars lagstiftning inte tillåter omvänd bevisbörda i motsvarande situation. Samarbetet mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen när det gäller verkställigheten av förverkandepåföljder baserar sig för närvarande på rambeslut 2006/783/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande. Rambeslutet tillåter också vägran av verkställighet bl.a. i situationer som avser utvidgat förverkande av vinning (artikel 8.2 g). Inom kommissionen bereds som bäst ett nytt initiativ om tillämpning av ömsesidigt erkännande på domar om förverkande. Man kan anta ett utgångspunkten där kommer att vara att medlemsstaterna åläggas att erkänna och verkställa domar om förverkande i den omfattning som förutsätts i det direktiv som nu genomförs. Även om detta direktiv inte ställer hinder för att införa nationella bestämmelser om förverkande som är mer omfattande än direktivet och även om direktivet i sig inte reglerar samarbetet mellan medlemsstaterna, har direktivet dock konsekvenser också för kommande samarbetsinstrument. Ju närmare de nationella lösningarna för genomförande är de skyldigheter som förutsätts i direktivet, desto säkrare är det förmodligen att få de domar om förverkande som meddelats i Finland verkställda i de övriga medlemsstaterna i ett senare skede. I propositionen är bedömningen dock den att bestämmelsen om omvänd bevisbörda kommer att ha ringa betydelse för det internationella samarbetet. 

Förverkande hos tredje man (artikel 6) 

Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna möjliggöra förverkandet av vinning, eller annan egendom, till ett värde som motsvarar vinningen, som överförts direkt eller indirekt av en misstänkt eller åtalad till tredje man. Skyldigheten omfattar också vinning som förvärvats direkt eller indirekt av tredje man från en misstänkt eller åtalad. En förutsättning är att tredje man hade kännedom eller borde ha haft kännedom om att överföringens eller förvärvets syfte var att undvika förverkande. I punkten nämns konkreta uppgifter och omständigheter, såsom att överföringen eller förvärvet genomfördes utan ersättning eller i utbyte mot ett belopp som var betydligt lägre än marknadsvärdet, som exempel på omständigheter utifrån vilka tredje man borde ha haft kännedom om överföringens eller förvärvets syfte. Genom förpliktelsen påverkas inte rättigheterna för tredje man som handlar i god tro. Detta konstateras i punkt 2. 

Enligt gällande 10 kap. i strafflagen är det endast i mycket begränsad utsträckning möjligt att döma egendom som överförts till tredje man förverkad. Vid utvidgat förverkande av vinning kan egendom dömas förverkad hos de i 10 kap. 3 § 2 mom. avsedda personer som står i ett närstående förhållande till en person som avses i 1 mom. En förutsättning är att egendomen har överförts till de personer som avses i 2 mom. i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet. 

Egendom kan förverkas hos tredje man också i de situationer som avses i 10 kap. 4 och 5 § i strafflagen, dvs. när det är fråga om hjälpmedel vid brott eller föremål eller egendom som har framställts, tillverkats eller fåtts till stånd genom ett brott eller som har varit föremål för brott. Enligt kapitlets 6 § kan den till vilken ett föremål eller egendom har överförts efter att brottet har begåtts likväl dömas att förverka föremålet eller egendomen, om personen vid mottagandet av föremålet eller egendomen kände till eller hade grundad anledning att misstänka att de hade samband med ett brott. Också egendom som erhållits som gåva eller annars utan vederlag kan konfiskeras. 

Med undantag för ovannämnda situationer saknas det i gällande lag en möjlighet att döma egendom förverkad hos tredje man. Så som konstaterats ovan döms vinning så gott som alltid förverkad till sitt värde. Detta minskar behovet att rikta konfiskationen till tredje man, eftersom verkställigheten av förverkandepåföljden riktar sig till egendom hos den som beretts vinning på ett allmänt plan och inte till en viss i domen angiven egendomspost, som kanske inte längre finns eller påträffas. Vid utsökning kan man också enligt 4 kap. 14 § i utsökningsbalken (705/2007) förbigå s.k. konstgjorda arrangemang som har vidtagits för att undvika utsökning och rikta verkställigheten till tredje man.  

Direktivet måste anses förutsätta att det i bestämmelserna om förverkande av vinning av brott tas in en möjlighet att döma vinning av brott som överförts till tredje man förverkad i de fall som förutsätts i artikel 6. Det föreslås att en bestämmelse tas in i 10 kap. 2 § i strafflagen. En närmare redogörelse för bestämmelsen ges nedan i detaljmotiveringen.  

Frysning (artikel 7) 

Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna möjliggöra frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. Dessa frysningsåtgärder ska innefatta brådskande åtgärder som kan vidtas när det behövs för att bevara egendomen. Enligt punkt 2 gäller skyldigheten att möjliggöra frysning också situationer som avses i artikel 6 då egendom är i tredje mans besittning. 

I enlighet med vad som sagts ovan i samband med artikel 2 är de i direktivet avsedda frysningsåtgärderna i Finland kvarstad och tillfällig kvarstad enligt 6 kap. i tvångsmedelslagen och beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen. Egendom får på de villkor som anges i 6 kap. 1 § i tvångsmedelslagen beläggas med kvarstad om egendomen tillhör en person som är skäligen misstänkt för brott eller som med anledning av brott kan dömas att ersätta skada eller betala gottgörelse eller att förverka ett belopp till staten. Motsvarande villkor lämpar sig för tillfällig kvarstad. Också beslag är möjligt för att trygga en förverkandepåföljd. Förutsatt att lagstiftningen enligt vad som sagts ovan ändras för att motsvara skyldigheterna i artikel 6, kan en tredje man som avses i artikel 7.2 bli dömd till förverkandepåföljd och således också bli föremål för frysningsåtgärder. På så sätt uppfyller lagstiftningen också den förpliktelse som anges i artikel 7.2. 

Artikeln behandlas i skäl 29 i ingressen enligt vilket egendom inom ramen för straffrättsliga förfaranden också får frysas för dess eventuella senare återställande eller för att säkra ersättning för skador som orsakats av ett brott. Lagutskottet har under beredningen av direktivet fäst vikt vid tryggandet av skadestånd för målsäganden och dessutom föreslagit att man vid genomförandet av direktivet kunde överväga om de nationella bestämmelserna behöver ändras också så att målsäganden utan att väcka separat talan kunde få beloppet av det skadestånd som dömts ut till honom eller henne ur medel som dömts förverkade till staten (LaUU 13/2012 rd). 

Bestämmelser om förhållandet mellan förverkande av vinning och målsägandes yrkande på skadestånd finns i 10 kap. 2 § 3 mom. i strafflagen. Enligt 3 mom. döms vinning inte förverkad till den del den har återburits eller dömts att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Om yrkande på skadestånd eller återbäring av obehörig vinst ännu inte har framställts eller om ett sådant yrkande ännu inte har avgjorts när avgörande meddelas med anledning av yrkandet på förverkande, ska förverkandepåföljden dömas ut. I de sistnämnda fallen, dvs. om skadestånd eller återbäring av obehörig vinst betalas eller döms ut efter att en dom om förverkandepåföljd har meddelats, är det enligt 10 kap. 11 § 2 mom. i strafflagen möjligt att verkställa förverkandepåföljden minskad med ett belopp som motsvarar skadeståndet eller återbäringen. Om förverkandepåföljden redan har verkställts, kan det genom dom bestämmas att motsvarande belopp ska betalas till målsäganden av statens medel. Innan momentet ändrades (i L 347/2013) måste talan väckas i domstol. Genom nämnda lagändring frångicks kravet på talan. Samtidigt blev det möjligt för Rättsregistercentralen att direkt utifrån en skriftlig ansökan av personen i fråga besluta att skadeståndet ska betalas av statens medel. Gällande lagstiftning innehåller således redan den möjlighet som lagutskottet lyfte fram i sitt utlåtande, nämligen att målsäganden utan att väcka separat talan kan få beloppet av det skadestånd som dömts ut till honom eller henne ur de medel som dömts förverkade till staten.  

I syfte att förbättra målsägandens ställning föreslås det att det i lagen också tas in en bestämmelse enligt vilken en förverkandepåföljd på målsägandens yrkande kan dömas ut innan målsägandens yrkande på skadestånd har avgjorts. Det skulle göra det lättare för målsäganden att få skadestånd ur egendom som frysts i en främmande stat för att trygga en förverkandepåföljd. En närmare motivering till bestämmelsen ges nedan. 

Skyddsåtgärder (artikel 8) 

Artikeln innehåller bestämmelser om rättsmedel i fråga om de beslut om frysning och förverkande som avses i direktivet. Punkterna 1—5 i artikeln gäller beslut om frysning medan punkterna 6—9 innehåller skyldigheter gällande rättsmedel i anslutning till beslut om förverkande. 

I punkt 1 förutsätts det att de personer som berörs av åtgärderna har rätt till ett effektivt rättsmedel och en opartisk domstol så att deras rättigheter tillvaratas. 

I punkt 2 förutsätts det att den som drabbas av ett beslut om frysning underrättas om beslutet så snart som möjligt efter det att det har verkställts. Då ska också skälet till beslutet anges kortfattat. Underrättelsen får skjutas upp när det är nödvändigt för att förhindra att det inverkar menligt på en brottsutredning. 

Enligt punkt 3 får frysning förbli i kraft endast så länge som det är nödvändigt för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. 

I punkt 4 åläggs medlemsstaterna att göra det möjligt att bestrida beslutet om frysning inför domstol i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. Det kan där förutsättas att om det första beslutet om frysning har fattats av en annan myndighet än en rättslig myndighet, ska beslutet först underställas en rättslig myndighet för godkännande eller omprövning innan det kan bestridas inför domstol. 

Enligt punkt 5 ska egendom som frysts, men som inte förverkas, omedelbart återlämnas enligt de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt. 

Bestämmelser om kvarstad och tillfällig kvarstad finns i 6 och 7 kap. i tvångsmedelslagen. Beslut om kvarstad fattas av domstolen och i fråga om handläggningen av ett ärende som gäller kvarstad iakttas i tillämpliga delar bestämmelserna om framställning och handläggning av häktningsyrkande i 3 kap. 1, 3, 5, 6 och 18 § i tvångsmedelslagen. Bestämmelser om tillfällig kvarstad finns i 6 kap. 3 § i tvångsmedelslagen. Beslut om tillfällig kvarstad får fattas av en anhållningsberättigad tjänsteman, om saken inte tål uppskov och om förutsättningar för kvarstad enligt 1 § finns. Den tillfälliga kvarstaden upphör att gälla, om ett yrkande på kvarstad inte framställs hos domstol inom en vecka från det att det tillfälliga föreläggandet meddelades. Enligt 6 kap. 3 § 3 mom. i tvångsmedelslagen ska tillfällig kvarstad protokollföras utan ogrundat dröjsmål. Protokollet ska vara tillräckligt utförligt när det gäller ändamålet med kvarstaden, och det ska innehålla en redogörelse för förfarandet som lett till kvarstad och en specifikation av den egendom som kvarstaden gäller. En kopia av protokollet ska utan dröjsmål sändas till den vars egendom den tillfälliga kvarstaden gäller. En motsvarande bestämmelse om beslag finns i 7 kap. 12 §. I 7 kap. 9 § i tvångsmedelslagen finns det dessutom bestämmelser om omhändertagande av föremål, egendom eller en handling för beslag och om underrättelse om omhändertagande. Beslut om kvarstad och tillfällig kvarstad verkställs av utsökningsmyndigheterna med iakttagande av bestämmelserna i utsökningsbalken. 

En kvarstad ska enligt 6 kap. 4 § i tvångsmedelslagen hävas, när det inte längre finns anledning att hålla kvarstaden i kraft. Ett beslag ska enligt 7 kap. 14 § i tvångsmedelslagen hävas så snart det inte längre behövs. 

Beslut som gäller kvarstad och beslag får överklagas genom besvär. Bestämmelser om sökande av ändring i fråga om kvarstad finns i 6 kap. och i fråga om beslag i 7 kap. 22 § i tvångsmedelslagen. Besvärsmyndighet är alltid en domstol, vilket innebär att lagstiftningen uppfyller också skyldigheten i punkt 4 i sådana fall med tillfällig kvarstad och beslag där en anhållningsberättigad tjänsteman beslutar om åtgärden. 

Bestämmelser om återlämnande av egendom som tagits i beslag finns i 7 kap. 23 § i tvångsmedelslagen. Där finns det bestämmelser också för de situationer då flera gör anspråk på egendom som tagits i beslag. Domstolen ska då bestämma att tvisten om bättre rätt behandlas särskilt i den ordning som föreskrivs om rättegång i tvistemål. Talan kan behandlas också i samband med åtalet, om detta inte fördröjer handläggningen av målet. I 2 och 3 mom. finns det bestämmelser om tidsfrister som utsätts för väckande av talan samt om förvaring och avhämtning av egendom som tagits i beslag och de tidsfrister som gäller detta.  

Enligt punkt 6 ska skäl anges för varje beslut om förverkande och den berörda personen underrättas om beslutet. Medlemsstaterna ska också göra det faktiskt möjligt för den berörda personen att bestrida beslutet om förverkande inför domstol. 

Enligt punkt 7 ska personer vars egendom berörs av förverkandepåföljd ha rätt att få tillgång till en advokat under hela förfarandet. De berörda personerna ska informeras om att de har denna rätt. Bestämmelsen påverkar dock inte tillämpningen av direktiv 2012/13/EU eller 2013/48/EU. Det förstnämnda direktivet gäller rätten till information i straffrättsliga förfaranden och det sistnämnda direktivet rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. 

Punkt 7 behandlas i skäl 40 i ingressen, enligt vilket direktivet bör genomföras med hänsyn till de nämnda direktiven och dessutom direktiv 2010/64/EU, som gäller rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden.  

I punkt 8 förutsätts det att den berörda personen i de förfaranden gällande utvidgat förverkande som avses i artikel 5 har en faktisk möjlighet att bestrida omständigheterna i målet, däribland de konkreta fakta och det tillgängliga bevismaterial som ligger till grund för att den berörda egendom anses vara egendom som härrör från brottsliga handlingar. 

Punkt 9 innehåller en bestämmelse som gäller förverkande av medel som överförts till tredje man. Tredje man ska ha rätt att hävda äganderätt eller annan egendomsrätt. 

Enligt finsk lagstiftning har också någon annan person som blir föremål för ett yrkande på förverkandepåföljd motsvarande rättssäkerhetsgarantier som en misstänkt för brott eller svaranden i ett brottmål (SL 10:11.1). Oftast är det svaranden i ett brottmål som förverkandepåföljden riktar sig till, och på förfarandet tillämpas då normala bestämmelser om förfarandet gällande svarande i ett brottmål. Enligt 10 kap. 11 § 1 mom. i strafflagen ska vad som bestäms om den som är misstänkt för brott eller om svaranden i ett brottmål iakttas i tillämpliga delar också när ansvaret beträffande en förverkandepåföljd i fråga om en person som inte är misstänkt eller åtalad för brott utreds vid en förundersökning eller rättegång. Den person som ett yrkande på förverkandepåföljd riktar sig till har således rätt att anlita biträde och lämna sin avslutande utsaga innan förundersökningen avslutas. Enligt 4 kap. 10 § 1 mom. i förundersökningslagen ska målsäganden innan han eller hon hörs skriftligen underrättas om rätten att anlita biträde, om inte ärendet ska behandlas vid summarisk förundersökning. Avsikten är att den rätt som nämnts i samband med genomförandet av direktiv 2012/13/EU ska utsträckas till att gälla också summarisk förundersökning. 

Också på en svarande i ett konfiskationsmål tillämpas under rättegångsfasen bestämmelserna om svarande i ett brottmål i BRL och i rättegångsbalken (nedan RB), såsom bestämmelserna om stämning, avgivande av utsaga och rätten till biträde. En dom i ett konfiskationsmål ska motiveras och parterna ska ges en kopia av domen på det sätt som förutsätts i 11 kap. 4 och 12 § i BRL. Ändring i domen får sökas enligt bestämmelserna om ändringssökande i rättegångsbalken. 

Det är klart att lagstiftningen också tillåter den möjlighet som avses i artikel 8.9 att hävda äganderätten eller annan rätt till egendom som är föremål för konfiskation. Talan beträffande ett privaträttsliga anspråk med anledning av ett brott får föras i domstol antingen i den ordningen som föreskrivs för handläggning av tvistemål eller enligt bestämmelserna i 3 kap. i BRL i samband med åtalet. Bestämmelser om talan i en äganderättstvist i fråga om egendom som tagits i beslag finns dessutom i 7 kap 23 § i tvångsmedelslagen. Saken har behandlats ovan. I 10 kap. 11 § 3 mom. i strafflagen finns det också en bestämmelse om att den som i god tro har förvärvat en inteckning eller en pant- eller retentionsrätt har rätt till betalning av den konfiskerade egendomens värde och om väckande av talan i saken. 

På basis av det ovan anförda uppfyller Finlands gällande lagstiftning förpliktelserna i artikel 8.  

Effektivt förverkande och verkställighet (artikel 9) 

Enligt artikeln ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra upptäckt och spårande av den egendom som ska frysas och förverkas även efter en slutlig fällande brottmålsdom eller efter förfaranden med tillämpning av artikel 4.2 och för att säkerställa effektiv verkställighet av ett beslut om förverkande, om ett sådant beslut redan har utfärdats. I de förfaranden enligt artikel 4.2 som det hänvisas till i artikeln är det fråga om situationer då förverkande normalt inte är möjligt därför att den misstänkte eller åtalade är sjuk eller har avvikit. Artikeln har preciserats i skäl 30 i ingressen, enligt vilket det är nödvändigt att göra det möjligt att fastställa den exakta omfattningen av den egendom som ska förverkas också efter en slutlig fällande brottmålsdom, i syfte att göra det möjligt att till fullo verkställa beslut om förverkande i fall där ingen egendom eller otillräcklig egendom ursprungligen identifierades och beslutet om förverkande fortfarande inte har verkställts. 

Enligt 1 kap. 2 § i förundersökningslagen (805/2011) utreds vid förundersökning bl.a. möjligheterna att återställa egendom som har erhållits genom brottet och att verkställa en förverkandepåföljd som döms ut eller skadestånd som betalas till målsäganden med anledning av brottet. Ett beslut om att avsluta förundersökningen vinner inte rättskraft, och vid behov kan då undersökningen inledas på nytt trots beslutet. Enligt 31 kap. 9 c § 1 mom. 2 punkten i RB kan en dom som gäller en förverkandepåföljd återbrytas till svarandens nackdel, om en omständighet eller ett bevis åberopas som inte tidigare har lagts fram och ett framläggande sannolikt hade lett till att en förverkandepåföljd hade dömts ut eller att förverkandepåföljden hade dömts ut väsentligt strängare. 

Föremål, egendom och handlingar får enligt 7 kap. 1 § 1 mom. i tvångsmedelslagen tas i beslag bl.a. om det finns skäl att anta att de har avhänts någon genom brott, eller att de döms förverkade. Enligt 13 § i samma kapitel ska föremål, egendom och handlingar som tagits i beslag tas om hand eller sättas i säkert förvar av den som företar beslaget. Det beslagtagna får dock lämnas kvar hos innehavaren, om detta inte äventyrar syftet med beslaget. Innehavaren ska då förbjudas att överlåta, göra sig av med eller förstöra det. Vid behov ska det beslagtagna också märkas så att det klart framgår att det har tagits i beslag. Innehavaren kan förbjudas att använda det. 

På det sätt som konstaterats i samband med behandlingen av artikel 7 får egendom på de villkor som anges i 6 kap. 1 § i tvångsmedelslagen beläggas med kvarstad om egendomen tillhör en person som är skäligen misstänkt för brott eller som med anledning av brott kan dömas att ersätta skada eller betala gottgörelse eller att förverka ett belopp till staten. Enligt 7 § 1 mom. i samma kapitel ska domstolen när den dömer ut böter, skadestånd, gottgörelse eller förverkandepåföljd och kvarstad har meddelats för att säkerställa betalningen, besluta huruvida kvarstaden ska bestå tills böterna, skadeståndet, gottgörelsen eller det belopp som dömts förverkat har betalats, tills utmätning har verkställts för att driva in beloppet eller tills något annat bestäms i saken. 

De förverkandepåföljder som avser egendom eller penningbelopp verkställs enligt vad som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter (672/2002, nedan verkställighetslagen). Enligt dess 2 § 1 mom. ska verkställigheten av förverkandepåföljder som avser egendom inledas när det avgörande genom vilket påföljden bestämts har vunnit laga kraft eller har blivit verkställbart som en lagakraftvunnen dom. Enligt den hänvisningsbestämmelse som ingår i paragrafens 3 mom. (till utsökningslagen; enligt 13 kap. 3 § i utsökningsbalken tillämpas motsvarande bestämmelse i utsökningsbalken) får en icke lagakraftvunnen dom om en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp verkställas, om den som förverkandepåföljden riktar sig till inte ställer säkerhet för den egendom som är föremål för förverkandepåföljden, utsökningsavgiften och eventuella verkställighetskostnader. 

I 38 § 1 mom. i verkställighetslagen sägs att när ett avgörande genom vilket egendom dömts förverkad till staten har blivit verkställbart, ska egendomen i enlighet med ett förordnande av en behörig statlig myndighet tas i statens bruk, säljas eller förstöras (verkställighetsåtgärd). Polisen, tullen eller gränsbevakningsväsendet sköter verkställigheten av förverkandepåföljden. Enligt paragrafens 2 mom. tillämpas på verkställighet av en förverkandepåföljd som avser ett penningbelopp bestämmelserna i lagens 2 kap. om verkställighet av en fordran, till den del det belopp som dömts förverkat inte innehas av polismyndigheten och något annat inte bestäms i lagens 4 kap. Det är således ovan nämnda förundersökningsmyndighet som sköter verkställandet av en sakkonfiskation och rättsregistercentralen som sköter verkställandet av en värdekonfiskation. 

Den gällande nationella lagstiftningen kan således anses fullgöra skyldigheterna i artikel 9. 

Förvaltning av fryst och förverkad egendom (artikel 10) 

Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs, till exempel inrätta centralkontor, specialistkontor eller likvärdiga mekanismer, för att se till att den frysta egendomen förvaltas på lämpligt sätt för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande. I punkten åläggs medlemsstaterna således inte att vidta vissa åtgärder, utan i stället anges en allmän skyldighet att förvalta den frysta egendomen på lämpligt sätt. Punkten kompletterar punkterna 2 och 3. Enligt punkt 2 ska medlemsstaterna se till att de åtgärder som avses i punkt 1 omfattar en möjlighet att vid behov sälja eller överföra egendom. I punkt 3 åläggs medlemsstaterna att överväga att vidta åtgärder som gör det möjligt att använda förverkad egendom för allmännyttiga eller sociala ändamål. Punkterna 1–2 har preciserats i skäl 32 i ingressen. Det som sägs där är dock närmast en upprepning av bestämmelserna i dessa punkter. Punkt 3 ha preciserats i skäl 35 i ingressen, enligt vilket de åtgärder som avses i punkten kan omfatta bl.a. öronmärkning av egendom för projekt med målsättningen att motverka och förebygga brott samt för andra projekt av allmänt intresse eller för sociala ändamål. 

Av punkterna följer således en absolut skyldighet att säkerställa en möjlighet att vid behov sälja eller överföra egendom. Enligt 7 kap. 13 § 3 mom. i tvångsmedelslagen ska det beslagtagna förvaras sådant det är och vårdas omsorgsfullt. Chefen för polisinrättningen eller chefen för polisens riksomfattande enhet får bestämma att det beslagtagna omedelbart ska säljas när det framgår att det lätt förfars eller förflyktigas, snabbt sjunker i värde eller är synnerligen dyrt att vårda. Den nationella lagstiftningen möjliggör således försäljning och överföring av egendom.  

På det sätt som konstaterats i samband med behandlingen av artikel 9 ska egendomen på basis av 38 § 1 mom. i verkställighetslagen i enlighet med ett förordnande av en statlig myndighet tas i statens bruk, säljas eller förstöras när ett avgörande genom vilket egendom dömts förverkad till staten har blivit verkställbart. Sådana åtgärder som särskilt gör det möjligt att använda förverkad egendom för projekt av allmänt intresse eller för sociala ändamål, behövs således inte nationellt. Att öronmärka vissa statliga inkomstposter för något särskilt ändamål, såsom för projekt med målsättningen att motverka och förebygga brott, skulle vara problematiskt med tanke på det finska budgetsystemet och riksdagens budgetmakt. 

Av dessa skäl föreslås det till denna del inga ändringar i den nationella lagstiftningen, som anses fullgöra de skyldigheter som följer av artikel 10. 

Statistik (artikel 11) 

Artikeln är uppdelad i två huvudpunkter. I punkt 1 föreskrivs det om de uppgifter som ska samlas in på nationell nivå. Enligt den ska medlemsstaterna regelbundet samla in uppgifter från de relevanta myndigheterna och varje år översända uppgifterna till kommissionen. Dessa uppgifter ska inbegripa a) antalet verkställda beslut om frysning, b) antalet verkställda beslut om förverkande, c) det uppskattade värdet på den frysta egendomen, åtminstone på den egendom som frysts för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande vid tidpunkten för frysningen och d) det uppskattade värdet på den återvunna egendomen vid tidpunkten för förverkandet. I punkt 2 föreskrivs det om sådan statistik som medlemsstaterna årligen ska översända till kommissionen i det fall att den är tillgänglig på central nivå i den berörda medlemsstaten. Denna statistik är a) antalet ansökningar om verkställighet av beslut om frysning i en annan medlemsstat, b) antalet ansökningar om verkställighet av beslut om förverkande i en annan medlemsstat och c) värdet eller det uppskattade värdet på den egendom som återvunnits efter verkställighet i en annan medlemsstat. Enligt punkt 3, som kompletterar punkt 2, ska medlemsstaterna sträva efter att samla in de uppgifter som avses i punkt 2 på central nivå. Skäl 37 i ingressen gäller insamling av uppgifter på central nivå. Där konstateras det att medlemsstaterna bör göra rimliga ansträngningar för att samla in de berörda uppgifterna, men bestämmelsen innebär inte att medlemsstaterna måste uppnå resultatet med att samla in uppgifterna om det leder till en oproportionell administrativ börda eller höga kostnader för den berörda medlemsstaten.  

Sådana i direktivet avsedda frysningsåtgärder som således är av betydelse med tanke på punkt a i artikeln och som kan komma i fråga i Finland är kvarstad och tillfällig kvarstad enligt 6 kap. i tvångsmedelslagen och beslag enligt 7 kap. i tvångsmedelslagen när syftet med åtgärderna är att trygga ett senare förverkande. Statistiken finns huvudsakligen att få hos Riksfogdeämbetet, som verkställer bl.a. de beslut om tillfällig kvarstad som förundersökningsmyndigheten ber om. 

Statistik om egendom som dömts förverkad finns att få hos Rättsregistercentralen, med undantag för statistik enligt punkt 1 led d om det uppskattade värde på den återvunna egendomen vid tidpunkten för förverkandet. Denna statistik kan Rättsregistercentralen inte tillhandahålla för närvarande. 

I de statistikföringsskyldigheter som avses i artikeln är det inte fråga om åtgärder som förutsätter lagstiftning. De instanser som berörs av skyldigheterna ska se till att de statistiska uppgifter som uppräknas i artikeln finns tillgängliga i den omfattning som artikeln förutsätter när uppgifterna om det nationella genomförandet av direktivet sänds till kommissionen. 

Införlivande (artikel 12) 

Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna senast den 4 oktober 2016 sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet. De ska genast till kommissionen översända texten till dessa bestämmelser. Enligt punkt 2 ska dessa bestämmelser när en medlemsstat antar dem innehålla en hänvisning till direktivet eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda. Enligt punkt 3 ska medlemsstaterna till kommissionen överlämna texten till de centrala bestämmelser i nationell rätt som de antar inom det område som omfattas av direktivet. 

Rapportering (artikel 13) 

Enligt första stycket i artikeln ska kommissionen senast den 4 oktober 2018 lägga fram en rapport inför Europaparlamentet och rådet, med en bedömning av konsekvenserna av befintlig nationell rätt om förverkande och återvinning av tillgångar, vid behov åtföljd av lämpliga förslag. Enligt andra stycket i artikeln ska kommissionen i den rapporten också bedöma om det föreligger något behov av att se över förteckningen över brott i artikel 5.2. Förteckningen gäller de brott på vilka bestämmelserna om utvidgat förverkande av vinning ska tillämpas på basis av direktivet. 

Ersättning av gemensam åtgärd 98/699/RIF samt vissa bestämmelser i rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF (artikel 14) 

Enligt punkt 1 ska gemensam åtgärd 98/699/RIF, artiklarna 1 a, 3 och 4 i rambeslut 2001/500/RIF, och artikel 1 första fyra strecksatserna och artikel 3 i rambeslut 2005/212/RIF ersättas med direktivet för de medlemsstater som är bundna av direktivet. Bestämmelsen påverkar dock inte medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för införlivande av rambesluten i nationell rätt. Genom direktivet ersätts således för det första Europeiska unionens gemensamma åtgärd om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel och vinning av brott. Genom direktivet ersätts för det andra artikel 1 a, 3 och 4 i rådets rambeslut om penningtvätt, identifiering, spårande, spärrande, beslag och förverkande av hjälpmedel till och vinning av brott. Punkt 1 a gäller avstående från reservationer mot artikel 2 i 1990 års konvention, artikel 3 förverkandet av värdet och artikel 4 behandling av framställningar om ömsesidig rättslig hjälp. Genom direktivet ersätts för det tredje de strecksatser i artikel 1 i Europeiska unionens råds rambeslut om förverkande av vinning, hjälpmedel och egendom som härrör från brott där det ges en definition av vinning av brott, egendom, hjälpmedel vid brott och förverkande samt artikel 3, som gäller utökade möjligheter till förverkande. 

Enligt punkt 2 ska hänvisningar till gemensam åtgärd 98/699/RIF och till de bestämmelser i rambesluten 2001/500/RIF och 2005/212/RIF som anges i punkt 1 anses som hänvisningar till direktivet för de medlemsstater som är bundna av direktivet. 

De instrument som uppräknas i artikeln har inte i Finland ansetts kräva ändringar i lagstiftningen. Därigenom och även med beaktande av att de lagstiftningsändringar som förutsätts i det nu aktuella direktivet föreslås bli intagna i de allmänna bestämmelserna om förverkandepåföljder i större omfattning än vad direktivet kräver, har hänvisningarna till de bestämmelser som ersätts ingen betydelse med tanke på det nationella genomförandet av direktivet. 

Ikraftträdande (artikel 15) 

I denna artikel anges att direktivet träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Direktivet offentliggjordes i den officiella tidningen den 29 april 2014. Det trädde således i kraft den 19 maj 2014. 

Adressater (artikel 16) 

Enligt denna artikel riktar sig direktivet till medlemsstaterna i enlighet med fördragen. 

2.3  Den internationella utvecklingen samt lagstiftningen i utlandet och i EU

Ovan i avsnitt 2.2 i samband med artiklarna 2 och 14 behandlas sådana centrala instrument inom Europeiska unionen och internationella fördrag som gäller förverkandepåföljder. 

I arbetsgruppsbetänkandet Revidering av strafflagens allmänna bestämmelser om förverkandepåföljder ingår en översikt av lagstiftningen om förverkandepåföljder i Sverige, Norge, Danmark, Estland och Tyskland (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 3/2015, s. 41—47 på finska). 

2.4  Bedömning av nuläget

Lagstiftningen om förverkandepåföljder reviderades 2001 då allmänna bestämmelser om förverkandepåföljder togs in i 10 kap. i strafflagen. Allmänt sett har bestämmelserna fungerat väl, vilket bl.a. visas av att det efter nämnda år har gjorts endast mindre tekniska ändringar i kapitlet. 

I någon mån har man dock fäst uppmärksamhet vid att det i större utsträckning borde vara möjligt att döma vinning av brott förverkad till staten. Detsamma gäller utvidgat förverkande av vinning. Frågan anknyter i detta avseende inte enbart till lagstiftningen, utan också till den praxis som använts vid tillämpningen och vid prövningen av förutsättningarna för förverkande av vinning. 

Efter den senaste reformen gällande förverkandepåföljderna har den brottsliga verksamheten i allt högre grad flyttat över till en elektronisk omgivning. Även om bestämmelserna om förverkandepåföljder kan tillämpas som sådana i samband med datatekniska brott, har det dock uppkommit vissa problem i samband med konfiskation av data. 

Trots att en s.k. konfiskationsprocess varit möjligt sedan gammalt, finns det inga direkta bestämmelser om detta i lag. Detta kan ses som en brist, eftersom det är svårare att få klarhet i rättsläget när ingen uttrycklig bestämmelse finns. Också i internationella sammanhang har det kunnat vara svårt att visa vad gällande rätt i Finland innehåller.  

3.1  Målsättning

Syftet med propositionen är att genomföra direktivet om förverkandepåföljder nationellt. 

Målet är också att vinning som härrör från ett brott eller brottslig verksamhet i framtiden ska kunna dömas förverkad till staten i större utsträckning än tidigare och att man på så sätt effektivare ska kunna förhindra vinning av brott och utnyttjande av vinning för finansiering av nya brott. 

Det ingrips i de praktiska problem som gäller konfiskation av data. Lagstiftningen preciseras i frågor som gäller förfarandet i samband med förverkandepåföljder. 

3.2  De viktigaste förslagen

De allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd 

Bestämmelsen om de allmänna förutsättningarna för förverkandepåföljd kompletteras. Enligt tillägget kan förverkandepåföljden dömas ut även om det inte kan utredas vem gärningsmannen är eller även om åtal inte väcks mot gärningsmannen eller gärningsmannen inte döms till straff. En förutsättning för att förverkandepåföljd ska dömas ut är att det läggs fram tillräckliga bevis för det brott som förverkandepåföljden grundar sig på. 

Förverkande av vinning 

En definition av vinning av ett brott ska tas in i lagen. Vinning utgör egendom som härrör direkt från brottet, ersättande egendom för sådan egendom, avkastning på egendom som härrör direkt från brottet och på ersättande egendom samt värde av egendom och avkastning. Vinning är också värde av inbesparing som härrör från brottet. 

I lagen tas det in en möjlighet att döma den till förverkande till vilken vinning har överförts i syfte att undgå förverkandepåföljd eller skadeståndsskyldighet. En förutsättning är att mottagaren kände till eller hade grundad anledning att misstänka att egendomen var eller motsvarade vinning av ett brott. Egendom som erhållits som gåva eller annars utan vederlag kan dömas förverkad, även om mottagaren inte kände till eller hade grundad anledning att misstänka att den har samband med ett brott. Egendom döms förverkad till den del den är eller motsvarar vinning av ett brott. Egendom kan också dömas förverkad till sitt värde. 

Utvidgat förverkande av vinning 

Egendom som härrör från brottslig verksamhet ska kunna dömas förverkad i större utsträckning än tidigare i form av utvidgat förverkande av vinning. En allmän förutsättning för utdömande av förverkandepåföljd är att det har begåtts ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år. I lagen tas det dessutom in sådana brott som gör det möjligt att döma ut förverkandepåföljd, s.k. förverkandeutlösande brott, för vilka det föreskrivna strängaste straffet är mindre än fyra år. 

Enligt förslaget ska ett förverkandeutlösande brott vara av sådan art att det kan medföra ekonomisk vinning, medan det i gällande lag krävs avsevärd vinning. Dessutom stryks begränsningen att egendom inte döms förverkad om egendomen har sitt ursprung i brottslig verksamhet som anses obetydlig. 

I lagen tas det in kriterier för att pröva om egendomen ska dömas förverkad i form av utvidgat förverkande av vinning. Vid prövningen ska särskilt beaktas om egendomen uppenbarligen har sitt ursprung i annan brottslig verksamhet än brottslig verksamhet som kan anses obetydlig och om det är nödvändigt att döma ut förverkandepåföljden för att nya brott ska kunna förebyggas samt om en betydande del av den berörda personens inkomster upprepade gånger fås genom brottslig verksamhet. 

Förfarandet 

För tydlighets skull tas det i lagen in en bestämmelse om att ett yrkande på förverkandepåföljd handläggs i samband med åtalet för det brott som förverkandepåföljden grundar sig på, men att förverkandepåföljden kan handläggas också separat (en s.k. konfiskationsprocess). 

Enligt förslaget tas det i lagen in en möjlighet att handlägga ett yrkande på förverkande i en konfiskationsprocess, om svaranden har fått del av yrkandet och som kallad uteblivit från rättegången och om utevaron uppenbarligen beror på strävan att undgå rättegång. Det ska förordnas en intressebevakare för svaranden med tanke på konfiskationsprocessen. 

För tydlighets skull ska det i lagen sägas ut att den som framställer ett yrkande på förverkande ska åberopa de omständigheter som yrkandet grundar sig på. Den personen har också bevisbördan för dessa omständigheter. Ett undantag är dock att svaranden har bevisbördan för egendomens lagliga ursprung, när yrkandet gäller utvidgat förverkande av vinning. 

Domstolarna ges i bestämmelserna uttryckligen rätt att vid behov meddela närmare föreskrifter om hur förverkandepåföljden ska verkställas, om förverkandepåföljden gäller data, dvs. information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform, eller om det annars är nödvändigt av särskilda skäl. 

Kvarstad och beslag 

Med tanke på konfiskationsprocesserna ska 6 kap. i tvångsmedelslagen ändras så att en förlängning av giltighetstiden för kvarstad blir möjlig också i de fall då åtal för det brott som ligger till grund för tvångsmedlet inte väcks utan endast ett yrkande på förverkande framställs. 

Av samma orsak ändras 7 kap. i tvångsmedelslagen. Dessutom utvidgas förutsättningarna för beslag i fråga om data. Data kan tas i beslag om det finns skäl att anta att de döms förverkade till staten.