1.1 Lag om marknadskontrollen av vissa produkter

1 kap. Allmänna bestämmelser 

1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen om den föreslagna lagens tillämpningsområde fastställs omfattningen av lagens horisontella art. Enligt 1 mom. ska lagen tillämpas på marknadskontrollen av sådana produkter som omfattas av tillämpningsområdet för hissäkerhetslagen (xxx/2016), lagen om mätinstrument (707/2011), lagen om pyrotekniska artiklars överensstämmelse med kraven (180/2015), lagen om överensstämmelse med kraven för utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar (xxx/2016) och lagen om explosiva varors överensstämmelse med kraven (xxx/2016), om inte något annat föreskrivs i de ovan nämnda lagarna. Marknadskontrollagens tillämpningsområde i fråga om produkter bestäms genom sektorslagarnas tillämpningsområde. När marknadskontrollagen är en allmän lag är lagens tillämpningsområde beroende av vad som föreskrivs i speciallagarna. Om de ovan nämnda produktlagarna innehåller särskilda bestämmelser om marknadskontroll som avviker från eller innehåller särskilda extra krav jämfört med marknadskontrollagen, ska bestämmelserna i produktlagen tillämpas. Marknadskontrollmetoder ska tillämpas på både industriella produkter och konsumentprodukter. Av produktgrupperna omfattar marknadskontrollen utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar (ATEX–produkter), vågar, mätinstrument, explosiva varor för civilt bruk, hissar, säkerhetskomponenter till hissar och pyrotekniska artiklar. Lagen kompletterar NLF-förordningen i fråga om åtgärder för marknadskontroll. 

Marknadskontrollmyndigheten ska med stöd av marknadskontrollagen i form av stickprov och utgående från risker utöva tillsynen över sådana produkters överensstämmelse med kraven som hör till tillämpningsområdet för de sektorslagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde. I marknadskontrollen är det inte fråga om föregripande, täckande och fullständig kontroll. När marknadskontrollmyndigheten utreder huruvida en produkt överensstämmer med kraven på basis av en tillämplig sektorslag, omfattar provningen av produkten genom myndighetens försorg ofta endast vissa utvalda egenskaper hos produkten eller vissa detaljer, t.ex. de dokument som åtföljer produkten, och provningen av produkten kan avbrytas när man upptäcker den första allvarliga bristen hos produkten. På detta sätt utnyttjas marknadskontrollmyndighetens resurser så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. Den ekonomiska aktören har ansvaret för att en produkt överensstämmer med kraven. 

Det föreslagna 2 mom. innehåller en bestämmelse med nytt innehåll. Lagen ska tillämpas på kontrollmyndigheternas verksamhet vid den yttre gränskontrollen i sådana situationer som avses i artiklarna 27−29 i kapitel III i NLF-förordningen. Förfarandet för yttre gränskontroll ska enligt 2 mom. endast tillämpas på yttre gränskontroller av sådana produkter som omfattas av de lagar som nämns i 1 mom. Marknadskontrollagen föreslås således innehålla grundläggande bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens och Tullens samarbete vid genomförandet av sådan yttre gränskontroll som avses i NLF-förordningen. Om det inom någon av de produktsektorer som omfattas av lagens tillämpningsområde behöver föreskrivas om särskilda uppgifter för Tullen när det gäller produktsektorn i fråga, t.ex. utfärda bestämmelser om Tullens roll vid den yttre gränsen som motsvarar marknadskontrollmyndighetens roll eller utfärda bestämmelser om behörigheten vid import av varor från den inre marknaden, ska bestämmelserna utfärdas i en speciallag som gäller produkterna i fråga. 

De produktdirektiv som ska genomföras genom lagförslaget och kapitlen i dem har beskrivits i avsnitt 2.2. i regeringens proposition. Genom lagförslaget genomförs bestämmelserna om marknadskontroll och yttre gränskontroll i följande sex produktdirektiv: direktivet om explosiva varor för civilt bruk, direktivet om icke-automatiska vågar, direktivet om mätinstrument, hissdirektivet, ATEX–direktivet och pyroteknikdirektivet. Till denna helhet hör också de regeringspropositioner med förslag till en elsäkerhetslag och en lag om tryckbärande anordningar som ska lämnas senare och genom vilka kraven i direktivet om enkla tryckkärl, EMC-direktivet, lågspänningsdirektivet och direktivet om tryckbärande anordningar ska genomförs, med undantag för krav gällande anmälda organ och marknadskontroll. I samband med propositionerna avses den föreslagna lagens tillämpningsområde bli utvidgat även till de produkter som omfattas av tillämpningsområdet för elsäkerhetslagen och lagen om tryckbärande anordningar. 

När det gäller iakttagandet av den föreslagna lagen och sektorslagarna kan det bli aktuellt att vid allvarligare överträdelser av bestämmelserna även göra en bedömning enligt lagen om CE–märkningsförseelse (187/2010). I den sistnämnda lagen finns bestämmelser om följderna för användning av den CE–märkning som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 i strid med bestämmelserna i förordningen. Lagen i fråga tillämpas på CE-märkningsförseelser, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. 

Förslaget till lag om anmälda organ för vissa produktgrupper (x/2016) är inte betydelsefull med avseende på tillämpningen av marknadskontrollagen. Beröringspunkten mellan lagarna består närmast av att förslaget till lag om anmälda organ är av central betydelse med tanke på genomförandet av paketet med produktdirektiv och att den till sin struktur motsvarar marknadskontrollagen. 

Den föreslagna lagen avser inte att i någon betydande mån ändra rättsläget för konsumentsäkerhetslagens del. Konsumentsäkerhetslagen utgör lagstiftning som kompletterar andra bestämmelser om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet och som tillämpas om det inte någon annanstans i lagstiftningen förutsätts minst samma nivå av säkerhet. Också konsumentsäkerhetslagens bestämmelser, exempelvis i fråga om tillsynsmyndigheternas befogenheter, står till förfogande för speciallagstiftningens tillsynsmyndigheter, om speciallagstiftningen i fråga inte innehåller tillräckliga bestämmelser (18 § i konsumentsäkerhetslagen). Den horisontella marknadskontrollag som nu föreslås ska i fråga om tillsynsmetoder vara så täckande att konsumentsäkerhetslagen inte ska behöva tillämpas som komplement vid tillsynen inom de konsumentproduktsektorer som omfattas av denna lag. Också efter det att marknadskontrollagen trätt i kraft är konsumentsäkerhetslagen i fråga om de konsumentprodukter som omfattas av den i kraft som en skyddsnätslagstiftning vid bedömningen av de s.k. sektorsspecifika produktkravens tillräcklighet (4 § i konsumentsäkerhetslagen). 

2 §.Definitioner. I paragrafen föreslås definition av sådana begrepp som är centrala med tanke på tillämpningen av den föreslagna lagen. Med tanke på lagens tydlighet och läsbarhet har man kommit fram till att vissa centrala definitioner i NLF-förordningen och motsvarande definitioner som anpassats till produktdirektiven i 1 mom. 1–6 punkten ska inkluderas i lagen. Definitionerna styr myndigheter vid tillämpningen av tillsynsmetoder. 

I 1 mom. 1 punkten definieras begreppet tillhandahållande på marknaden. I NLF-förordningen och i produktdirektiven avses med tillhandahållande på marknaden varje leverans av en produkt för distribution, förbrukning eller användning på unionsmarknaden i samband med affärsverksamhet, mot betalning eller kostnadsfritt. 

I 2 punkten definieras anmält organ på motsvarande sätt som i de sektorslagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde. När denna lag tillämpas avses med anmält organ ett organ som utsetts av en av Europeiska unionens medlemsstater och som anmälts till Europeiska kommissionen och som är behörig att utföra bedömningar av överensstämmelse. Det kan finnas sektorsvisa skillnader i fråga om det vilka bedömningsorgan som ska anmälas till kommissionen. Samarbetet mellan marknadskontrollmyndigheten och ett anmält organ framhävs i situationer där produkter inte överensstämmer med kraven. 

I 3 punkten föreslås i fråga om definitionen på marknadskontroll en hänvisning till den verksamhet enligt NLF-förordningen som myndigheterna bedriver för att säkerställa att produkterna överensstämmer med kraven. Definitionen behövs eftersom den definition av marknadskontroll som avses i NLF-förordningen är vid i EU-regleringen. Med marknadskontroll avses den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av myndigheterna för att se till att produkterna överensstämmer med de krav som fastställs i relevant harmoniserad unionslagstiftning och att de inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset. I NLF-förordningen utsträcker sig marknadskontrollåtgärderna till det samarbete som bedrivs vid den yttre gränskontrollen. 

I 4 punkten föreslås en motsvarande definition på tillbakadragande som finns i NLF-förordningen. 

I 5 punkten definieras utsläppande på marknaden. Med utsläppande på marknaden avses tillhandahållande av en produkt för första gången på unionsmarknaden. Tillhandahållandet av en produkt första gången på marknaden inom Europeiska unionen eller Euroepiska ekonomiska samarbetsområdet föregås tidsmässigt av utsläppandet på marknaden, som definierats i 1 punkten. 

I 6 punkten föreslås en definition på återkallelse. Med återkallelse avses varje åtgärd för att dra tillbaka en produkt som redan finns på marknaden eller hos slutanvändaren eller för att få produkten att överensstämma med kraven. Definitionen motsvarar långt definitionen i NLF-förordningen och definitionen i 4 § 12 punkten i lagen om leksakers säkerhet (1154/2011). Med slutanvändare avses konsument och yrkesmässig användare. Återkallelse som åtgärd inbegriper också en skyldighet för ekonomiska aktörer att samla produkterna från distributörerna i leveranskedjan. 

I 7 och 8 punkten och 12 punkten föreslås definition på begreppen produkt som utgör en risk, riskbedömning och allvarlig risk. Definitionerna behövs med tanke på lagens tillämpning och de styr för sin del myndigheternas verksamhet vid tillämpningen av tillsynsmetoder. Vid definitionen av begreppen ”produkt som utgör en risk" och "allvarlig risk" har målet varit att beakta den bakomliggande EU-lagstiftningen och den nationella lagstiftningen. Det som gör situationen utmanande i fråga om den som tillämpar lagen är att termerna risk och fara inte används på ett enhetligt sätt i EU-lagstiftningen och i produktdirektiven. Därför har det av enhetlighetsskäl beslutats att termen risk huvudsakligen ska användas i marknadskontrollagen. Risk och fara är två olika saker. Med risk avses en kombination av sannolikheten av en skadlig händelse och dess allvarlighet. Med fara avses källan till skada eller en situation som möjliggör att skadan inträffar. 

I 7 punkten definieras produkt som utgör en risk. Med produkt som utgör en risk avses i marknadskontrollagen en produkt som kan inverka negativt på människors hälsa och säkerhet i allmänhet, och på den allmänna säkerheten samt på andra allmänna intressen i en omfattning som går utöver vad som anses rimligt och godtagbart under normala eller rimligen förutsebara användningsförhållanden för den berörda produkten, inklusive användningstid och, i förekommande fall, krav som gäller produktens ibruktagande, installation och behov av underhåll. 

I 8 punkten definieras riskbedömning. Begreppet används i NLF-förordningen, men begreppet har inte definierats skilt i förordningen. Definitionen på riskbedömning i marknadskontrollagen baserar sig långt på konsumentsäkerhetslagen. Enligt 3 § 1 mom. 6 punkten i konsumentsäkerhetslagen avses med riskbedömning identifiering av faror samt bedömning av riskernas omfattning och deras betydelse med tanke på säkerheten. Definitionen har anpassats för att motsvara produktsektorerna inom marknadskontrollagens tillämpningsområde, så att termen fara har ersatts med ordet effekter. Termen fara används inte i all sektorspecifik produktreglering som hör till lagens tillämpningsområde, t.ex. i fråga om mätinstrument. 

I 9 punkten förslås en definition på ekonomisk aktör. Definitionen på ekonomiska aktörer är kopplad till produktregleringen inom marknadskontrollagens tillämpningsområde och med ekonomisk aktör avses de ekonomiska aktörer enligt de lagar som nämns i 1 § 1 mom. Definitionen behöver tas in i marknadskontrollagen för att de olika ansvariga parter som anges i sektorslagarna specificeras i tillräcklig grad som tillsynsobjekt. Med ekonomiska aktörer avses i de sektorslagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde huvudsakligen tillverkare, tillverkarens representanter, importörer och distributörer. Av sektorspecifika skäl kan ekonomiska aktörer vara definierade i mer detalj i vissa sektorslagar. Exempelvis i fråga om hissar omfattar definitionen på ekonomisk aktör också hissleverantören, som svarar för de skyldigheter som hör till tillverkaren. 

I 10 punkten föreslås en definition på yttre gränskontroll. Definitionen behövs för att skapa klarhet i Tullens uppgift. 

I 11 punkten föreslås en definition på produkt som inte överensstämmer med kraven. Definitionen är av central betydelse med tanke på lagens tillämpning. Bestämmelser om de krav och de förfaranden för bedömning av överensstämmelse med kraven av tredje part i fråga om produkter som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde finns i de sektorslagar som nämns i 1 § 1 mom. Med en produkt som inte överensstämmer med kraven avses i marknadskontrollagen en produkt som inte uppfyller de krav som ställs på produkten i de lagar som nämns i 1 § 1 mom. 

Genom de sektorslagar som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde genomförs de sektorsvisa krav på produkter och de ekonomiska aktörers skyldigheter som anges i produktdirektiven. Uppfyllandet och fullgörandet av dessa övervakas genom den föreslagna lagen. Sektorslagarna innehåller bestämmelser om de väsentliga hälso- och säkerhetskraven för produkter, om presumtionen om överensstämmelse, förfaranden för bedömning av överensstämmelse, de dokument som krävs, EU-försäkran om överensstämmelse samt om de märkningar som krävs på en produkt, om CE-märkning och fästande av den samt om de nationella språkkrav som ställs på en produkt. Enligt presumtionen om överensstämmelse anses en produkt uppfylla de grundläggande hälso- och säkerhetskraven, om den överensstämmer med de harmoniserade standarder som gäller den. Förfarandena för bedömning av produkters överensstämmelse med kraven varierar sektorsvis och en produkt kan bedömas med hjälp av olika moduler och kombinationer av dem, exempelvis typkontroll. Genom att en tillverkare upprättar en EU-försäkran om överensstämmelse åtar denne sig ansvaret för att produkten uppfyller de krav som föreskrivits för den. 

Enligt 12 punkten avses med allvarlig risk situationer som orsakar risker som kräver ett snabbt ingripande och snabb uppföljning, också i de fall där följdverkningarna inte är omedelbara. I NLF-förordningen och i produktdirektiven finns bestämmelser om åtgärder i händelse av en allvarlig risk. 

2 kap. Ordnande av tillsynen 

3 §.Den högsta styrningen av tillsynen. I paragrafen föreslås bestämmelser om den högsta styrningen av tillsynen över efterlevnaden av lagen. Bestämmelsen motsvarar nuläget. Den högsta styrningen av tillsynen över efterlevnaden av lagen ska enligt förslaget handhas av arbets- och näringsministeriet. Detta är motiverat eftersom det i fråga om de produktlagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde handlar om sådan EU-produktlagstiftning som arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde har ansvaret för. Arbets- och näringsministeriet ansvarar å ena sidan nationellt också för frågor kring genomförandet av NLF-förordningen och har å andra sidan för sådana samordningsuppgifter mellan förvaltningsområdena som avses i NLF-förordningen. Tullens verksamhet styrs av finansministeriet. 

4 §.Tillsynsmyndigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndigheterna enligt den föreslagna lagen. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll nuläget. I mom. föreskrivs att Säkerhets- och kemikalieverket är sådan marknadskontrollmyndighet som avses i denna lag. Med marknadskontrollmyndighet avses i NLF-förordningen en myndighet i varje medlemsstat som ansvarar för att genomföra marknadskontroll på sitt territorium. Tukes behörighet som marknadskontrollmyndighet bestäms enligt vad som föreskrivs i NLF-förordningen och i marknadskontrollagen. Om det senare efter lagens ikraftträdande uppstår behov att föreskriva om andra marknadskontrollmyndigheter än Tukes i fråga om de lagar som nämns i 1 § 1 mom., skulle detta kunna göras i den föreslagna lagen. 

Till paragrafen föreslås ett nytt 2 mom. I paragrafen föreslås bestämmelser om Tullens uppgifter som sådan myndighet som svarar för de yttre gränskontrollerna enligt 27–29 § i NLF-förordningen. Dessutom föreslås bestämmelser om Tullens uppgift att vid den yttre gränsen även övervaka iakttagandet av det exportförbud enligt 23 § som marknadskontrollmyndigheten meddelat samt iakttagandet av föreläggandet om förstöring enligt 25 § i den föreslagna lagen. 

Tullens befogenheter bestäms enligt artiklarna 27–29 i NLF-förordningen samt genom de kompletterande befogenheter för Tullen som föreskrivs i marknadskontrollagen. Syftet med bestämmelsen är att skapa klarhet i Tullens uppgift enligt NLF-förordningen och på detta sätt säkerställa ett ändamålsenligt samarbete mellan marknadskontrollmyndigheten och Tullen vid yttre gränskontroller. När Tullen utför yttre gränskontroll av en produkt enligt artiklarna 27−29 i NLF-förordningen, tillämpas samtidigt också bestämmelserna om tullredovisning av varor enligt tullagstiftningen på produkten i fråga. 

I fråga om Tullens avgiftsbelagda offentligrättsliga prestationer iakttas vad som särskilt föreskrivs om dem. Tidigare har det inte funnits någon uttrycklig nationell bestämmelse om Tullens uppgift som sådan yttre gränskontrollmyndighet som avses i NLF-förordningen, utan bestämmelser om Tullens uppgift har utfärdats i sektorslagstiftningen, innehållsmässigt på olika nivåer. 

Genom bestämmelsen säkerställs genomförandet av artklarna 18.3 och 27 i NLF-förordningen i fråga om bestämmelserna om medlemsstaternas behöriga myndigheter. 

5 §.Samarbetsförfarandet vid kontrollen av produkter som förs in på unionens marknad. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet för tillsynsmyndigheternas samarbete vid yttre gränskontroller. Bestämmelsen är ny. I paragrafen klargörs att bestämmelserna i artiklarna 27–29 i NLF-förordningen tillämpas på marknadskontrollmyndigheternas och Tullens samarbete och på tidfrister när produkter förs in på unionsmarknaden. Innehållsmässigt är det fråga om en informativ hänvisning. Bestämmelser om marknadskontrollmyndigheternas och Tullens skyldigheter utfärdas till en stor del direkt i NLF-förordningen. I syfte att stöda den yttre gränskontrollen utfärdas i denna lag nationella kompletterande bestämmelser bl.a. om utförandet av myndighetsinspektioner samt om myndigheternas rätt att få information och rätt att lämna ut information. 

När Tullen vidtar åtgärder enligt artiklarna 27−29 i NLF-förordningen fullgör den de skyldigheter som enligt NLF-förordningen hör till Tullen, och ger t.ex. inte handräckning. Av denna anledning ska vissa kompletterande befogenheter också föreskrivas för Tullen med tanke på yttre gränskontroller enligt artiklarna 27–29 i NLF-förordningen. För Tullen föreslås långt samma rättigheter att få information av ekonomiska aktörer och andra myndigheter som marknadskontrollmyndigheten har och dessutom utfärdas bestämmelser om Tullens befogenheter att ta produkter och rätt att undersöka produkter. Bestämmelser om avgifterna för Tullens prestationer finns i finansministeriets förordning om Tullens avgiftsbelagda prestationer som utfärdats med stöd av i 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992), 34 § i offentlighetslagen och 5 § i lagen om grunderna för avgifter för vissa förhandsbeslut. Det är nödvändigt för Tullen att få information för att det inte ska uppstå skuggområden inom rätten till information när det gäller marknadskontrolluppgifter. 

Tillsynsmyndigheternas samarbetsförfarande i de situationer som avses i artiklarna 27−29 i NLF-förordningen förutsätter ett tätt samarbete mellan myndigheterna. Eftersom resurserna är knappa bör kontrollerna riktas enligt riskerna. På grund av att tillämpningsområdet för NLF-förordningen är så vitt och omfattar så många produkter är det ändamålsenligt att samarbetet mellan Tullen och marknadskontrollmyndigheten i huvudsak sker systematiskt och på projektbasis. Marknadskontrollmyndigheten och Tullen föreslås avtala sinsemellan vilka produkter som Tullen särskilt ska övervaka och utse för kontroller i enlighet med artiklarna 27–29 i NLF-förordningen inom de produktsektorer som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde. 

I fråga om det informationsförfarande som anges i artikel 28 i NLF-förordningen ska det enligt förslaget räcka med att marknadskontrollmyndigheten inom tre arbetsdagar skriftligen informerar Tullen om saken, på basis av vilket Tullen kan fortsätta att hålla produkten och förhindra den från att övergå i fri omsättning. Marknadskontrollmyndigheten ska alltså inte ännu i detta skede inom tredagarsfristen behöva utfärda ett förvaltningsbeslut, utan det ska räcka med ett meddelande till Tullen. Den nationella tolkningen baserar sig på artiklarna 27–29 i NLF-förordningen och DG Taxuds ”Riktlinjer för importkontroll avseende produktsäkerhet och produktöverensstämmelse” som gäller tillämpningen av dem. I enlighet med artikel 29 i NLF-förordningen ska marknadskontrollmyndigheten förbjuda utsläppandet av en produkt på marknaden, om produkten medför allvarlig risk och uppmana Tullen att inte släppa produkten att övergå i fri omsättning. Bland annat med tanke på ovan beskrivna situationer ska marknadskontrollagen innehålla bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att förbjuda utsläppande av produkter på marknaden (18 §). Bestämmelsen gör det möjligt att utsträcka marknadskontrollmyndighetens föreläggande också till att omfatta en produkt som Tullen har i sin besittning. 

6 §.Skötseln av uppgifter och uppgifternas prioritetsordning. Till lagen föreslås bli fogad en ny paragraf till stöd för den riskbaserade marknadskontrollen. Motsvarande reglering ingår nuförtiden i 19 § i konsumentsäkerhetslagen. I paragrafen vägleds marknadskontrollmyndigheter att prioritera sin tillsyn på ett ändamålsenligt sätt, t.ex. i akuta situationer där en produkt på marknaden medför en allvarlig risk. 

7 §.Kontrollplan. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att uppgöra en kontrollplan. Bestämmelsen innebär en ny uttrycklig skyldighet för marknadskontrollmyndigheten och framhäver vikten av systematiska kontroller och myndighetsverksamhetens genomsynlighet. Marknadskontrollmyndigheten ska uppgöra en kontrollplan för de marknadskontroller som ska utföras med stöd av de lagar som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde. I planen ska bestämmelserna i artikel 18.5 i NLF-förordningen beaktas. Enligt artikel 18.5 i NLF-förordningen ska medlemsstaternas myndigheter inrätta, genomföra och regelbundet uppdatera program för marknadskontroll samt underrätta om dem. Programmen kan vara antingen allmänna eller sektorspecifika. De ska säkerställa att EU:s allmänna ramar för marknadskontroll iakttas. Medlemsstaterna ska också underrätta övriga medlemsstater och kommissionen om dessa program och göra dem tillgängliga för allmänheten på webben, utan sådana uppgifter som, om de publicerades, skulle kunna minska programmets effektivitet. Syftet med programmen är att hjälpa myndigheterna i andra länder och medborgare i allmänhet att förstå hur, när och var samt i vilka områden kontroller utförs. De nationella programmen innehåller information om den allmänna organisationen av marknadskontrollen i en medlemsstat, såsom samordningsmekanismer mellan olika myndigheter, resurser som anvisats för dem och deras verksamhetsmetoder och om de olika områdena för verksamhet, såsom produktkategorier, riskklasser och användartyper. 

Det är motiverat att i marknadskontrollagen föreskriva om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att planera sin kontroll enligt lagen. Utöver den traditionella kontrollen kan också andra påverkningsmetoder komma i fråga. Bestämmelser om skötseln av kontrolluppgifterna och om uppgifternas prioritetsordning föreslås i 6 §. 

3 kap. Tillsynsåtgärder 

Enligt direktiven i direktivpaketet tillämpas på produktkontrollen artikel 15.3 och artiklarna 16–29 i NLF-förordningen, (med undantag för explosiva varor för civilt bruk på vilka artikel 15.3 inte tillämpas). Myndigheternas befogenheter och tillsynsmetoder som anges i detta föreslagna kapitel anses tillsammans med de allmänna förvaltningslagarna kunna täcka de krav angående marknadskontrollen som anges i artiklarna 15–29 i NLF-förordningen. 

De föreslagna bestämmelserna innebär några preciseringar jämfört med nuläget i fråga om bl.a. terminologin och tillsynsmyndigheternas skyldigheter i olika situationer med bristande överensstämmelse. När det gäller tillsynsmetoder har man dessutom strävat efter att beakta vissa bestämmelser i konsumentsäkerhetslagen vilka gäller tvångsutförande, åläggande om förstöring och meddelande om exportförbud. I 13–15 kap. i den gällande kemikaliesäkerhetslagen, i 3–4 kap. i lagen om tryckbärande anordningar, i 6 kap. i elsäkerhetslagen, i 7–9 kap. i lagen om mätinstrument och i 5–6 kap. i pyrotekniklagen finns sådana bestämmelser om myndigheter och tillsyn som till sina huvudprinciper långt motsvarar de föreslagna bestämmelserna. 

I kapitlet föreslås bestämmelser om tillsynsmyndighetens centrala åtgärder i olika situationer där produkter inte överensstämmer med kraven och å andra sidan också om situationer där produkten överensstämmer med kraven, men utgör en risk för människors hälsa, säkerhet eller egendom samt miljön eller andra allmänna intressen som skyddas av sektorslagarna. På detta sätt kan tillsynens effektivitet säkerställas. 

De behöriga nationella myndigheterna ska vidta åtgärder för säkerställande av produkters överensstämmelse med kraven, om de upptäcker att en produkt inte uppfyller kraven i unionens tillämpliga harmoniseringslagstiftning. 

I fråga om de artiklar som ska genomföras föreslås i detta kapitel endast exempelvisa hänvisningar till artiklarna i fråga i ATEX−direktivet. Till motsvarande krav i de övriga direktiven i direktivpaketet hänvisas endast allmänt. Motsvarande presentationsteknik har använts i avsnitt 2.2 i propositionen. 

8 §.Myndighetens rätt att få information av ekonomiska aktörer. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt att få information av ekonomiska aktörer. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar den nuvarande regleringen i fråga om marknadskontrollmyndighetens rätt till information inom de sektorer som omfattas av den föreslagna lagens tillämpningsområde. Rätten till information har en central betydelse för tillsynsmyndighetens verksamhet. En effektiv tillsyn förutsätter en i lag tryggad rätt att få sådana uppgifter som behövs för tillsynen. I de sektorslagar som hör till marknadskontrollagens tillämpningsområde föreskrivs särskilt på basis av direktiven om ekonomiska aktörers informationsskyldighet och skyldighet att lämna ut information och om språkkraven när myndigheten begär relevanta dokument samt om deras samarbetsskyldighet. I den föreslagna lagen om explosiva varor föreskrivs exempelvis att den ekonomiska aktören på begäran ska ge tillsynsmyndigheten den information och dokumentation som behövs för tillsynen över att denna lag iakttas och för lagens verkställighet, på finska eller svenska eller något annat språk som tillsynsmyndigheten godtar, samt även i övrigt samarbeta med tillsynsmyndigheten för att säkerställa att produkten överensstämmer med kraven. 

I paragrafen föreslås att marknadskontrollmyndigheten och Tullen har rätt att av en ekonomisk aktör få sådan information som är nödvändig för att utföra kontroller. I bestämmelsen föreslås en regel som preciserar Tullens befogenheter med tanke på tillämpningen av NLF-förordningen. Det föreslås i paragrafen att också Tullen, oberoende av sekretessbestämmelserna, ska ha rätt att av en ekonomisk aktör få sådan information som är nödvändig för kontrollen. I paragrafen föreskrivs dessutom med tanke på klarhet och exakthet och i informationssyfte att myndighetens rätt att få information gäller även sådana upplysningar som är nödvändiga för tillsynen och som är sekretessbelagda på grund av att de gäller enskild affärsverksamhet eller yrkesutövning eller en enskild persons ekonomiska ställning eller hälsotillstånd eller är annars sekretessbelagda med stöd av offentlighetslagen (621/1999), nedan offentlighetslagen, när de innehas av en myndighet. I 24 § 1 mom. i offentlighetslagen finns bestämmelser om grunder för handlingssekretess vilka är förpliktande för tillsynsmyndigheten. Förteckningen användes endast som riktgivande förteckning med tanke på tillämpningen av paragrafen för att beskriva vilken sorts information som myndigheten kan få. Det är ofta fråga om ekonomiska aktörers affärs- och yrkeshemligheter eller t.ex. om uppgifter om olyckor. 

Tillsynsmyndighetens behov av information kan gälla t.ex. en ekonomisk aktörs bokföring, av vilken de produkter som den ekonomiska aktören sålt framgår. Den riskbedömning som marknadskontrollmyndigheten gör påverkas av försäljnings- och importvolymerna av en produkt, distributionskanalerna och uppgifter om de ställen dit produkten har sålts eller uppgifter om de klagomål som konsumenter skickat till ekonomiska aktörer eller förteckningar över konsumenter som köpt produkten eller handlingar som tillsynsmyndigheten behöver för att reda ut ägarförhållanden eller andra behövliga uppgifter om ekonomisk aktör och övervakningsfallet i fråga. Behovet av uppgifter om hälsotillstånd kan bli aktuellt t.ex. i en situation där en produkt orsakat skada på en människa eller där produkten varit med i ett olycksfall och det ska utredas huruvida olyckan berott på produktens egenskaper eller på felaktig användning av den. Enligt artikel 19.1 i NLF-förordningen får marknadskontrollmyndigheterna kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som dessa myndigheter anser sig behöva för att utföra sin verksamhet. 

9 §.Rätt att företa inspektioner. I 1 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens och å andra sidan Tullens rätt att i tillsynssyfte företa inspektioner i verksamhetsutövarens lokaler. Bestämmelsen motsvarar nuläget i fråga om huvudprinciperna. Tullens åtgärder föreslås bli begränsade till de åtgärder i samband med yttre gränskontroller som avses i NLF-förordningen. I bestämmelsen preciseras att inspektionen kan utsträckas till alla lokaler där det bedrivs sådan verksamhet som avses i de lagar som nämns 1 § 1 mom. eller där det förvaras uppgifter som är viktiga för kontrollen. Dessutom görs en precisering att inspektioner dock inte får utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur. Eftersom marknadskontrollagen är en allmän lag är huvudregeln att inga inspektioner får utföras i lokaler som omfattas av hemfriden, utan bestämmelser om sådana inspektioner ska utfärdas i speciallagarna. För att säkerställa god förvaltning och för att förfarandena ska vara korrekta och rättssäkerheten bli garanterad, ska i paragrafen hänvisas till 39 § i förvaltningslagen. I marknadskontrollagen avses med de inspektioner som marknadskontrollmyndigheten och Tullen har rätt att företa inte förfarandet där myndigheten tar en produkt för undersökning med stöd av 10 §. Bestämmelserna i 9 § tillämpas dock om produkten tas för undersökning i samband med en inspektion. 

För att myndigheten ska kunna försäkra sig om att de skyldigheter för en aktör som föreskrivs i den speciallagstiftning som nämns i lagens tillämpningsområde iakttas, ska den för tillsynen ha tillträde till områden och lokaler där verksamheten bedrivs. Myndigheten ska dessutom ha en i paragrafen angiven rätt att företa inspektioner i sådana områden och lokaler, och vid behov ta prover och även vidta andra åtgärder som behövs för tillsyn. För inspektionen ska en inspektör ha tillträde till sådana byggnader och affärslokaler som den ekonomiska aktören använder i sin verksamhet, såsom platser för distribution och försäljning av produkter, lagerutrymmen i samband med dem eller skilda lagerutrymmen och till ett ställe där produkter tillverkas. 

Den ekonomiska aktören ska på begäran till den myndighet som utför kontrollen ge sådana dokument som behövs vid inspektionen och som skulle kunna ha betydelse för tillsynen över efterlevnaden av lagen. Tillsynsmyndigheten kan anlita utomstående experter vid inspektionen enligt 14 § i den föreslagna lagen. En utomstående expert enligt 14 § kan inte ges rätt att vidta tillsynsåtgärder i utrymmen som används för boende av permanent natur. 

Paragrafens 2 mom. avser vara informativ och syftet med det är att skapa klarhet i marknadskontrollagens förhållande till bestämmelserna i de sektorsvisa produktlagarna. Eftersom myndighetsinspektion kan utsträckas till utrymmen som används för boende av permanent natur endast under vissa förutsättningar, ska det i sektorslagarna noggrant preciseras vilka förutsättningar som gäller marknadskontrollmyndighetens rätt att utsträcka inspektionerna till utrymmen som används för permanent boende. 

I artikel 19.1 i NLF-förordningen föreskrivs bl.a. om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning av produkters egenskaper genom fysisk kontroll eller kontroll i laboratorium av ett ändamålsenligt urval samt, när detta är motiverat, att ha tillträde till de ekonomiska aktörernas lokaler och ha rätt att ta nödvändiga provexemplar av produkterna. 

10 §.Rätt att ta produkter och utföra undersökningar. I paragrafen föreslås bestämmelser om myndigheternas rätt att ta produkter för undersökning samt om marknadskontrollmyndighetens rätt att under vissa förutsättningar ta ut avgifter av ekonomiska aktörer. Paragrafen motsvarar i fråga om sina grundläggande principer den nuvarande regleringen om marknadskontroll. Bestämmelsen har preciserats i fråga om Tullen. 

I 1 mom. föreslås att marknadskontrollmyndigheten och Tullen ska ha rätt att ta produkter för undersökning, om det är nödvändigt för kontrollen av produkters överensstämmelse med kraven. Vad som i paragrafen föreskrivs om produkter tillämpas också på prover och på delar av dem. Vid kontrollerna tas i praktiken ofta hela produkten för testning. Det är motiverat att ta prover i de olika skedena av utsläppandet på marknaden av en produkt och i de olika leden i distributionskedjan. 

I 2 mom. föreslås att marknadskontrollmyndigheten ska ersätta en produkt, om den ekonomiska aktören kräver det, enligt gängse pris, förutsatt att det inte framgår att produkten inte överensstämmer med kraven. Bestämmelsen om skyldighet att ersätta en produkt ska endast gälla marknadskontrollmyndigheten. I mom. föreskrivs att om Tullen tar ut avgift för tagande av prov eller för undersökning av prover i enlighet med vad som föreskrivs särskilt, behöver dock inte ersättning betalas för provet. Tullen kan ha rätt att ta ut avgifter för undersökningen av produktprover med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) i enlighet med finansministeriets förordning om Tullens avgiftsbelagda prestationer (1116/2014). I sådana fall där Tullen redan i samband med den yttre gränskontrollen av den ekonomiska aktören tagit ut en avgift för tagande av prov för undersökning, har marknadskontrollmyndigheten dock ingen skyldighet att på begäran av den ekonomiska aktören ersätta produkten. 

I 3 mom. föreslås att marknadskontrollmyndigheten kan ålägga den ekonomiska aktören att ersätta kostnaderna för anskaffning, provning och underökning av produkten, om produkten på basis av gjorda undersökningar och tester inte överensstämmer med kraven. 

Marknadskontrollmyndigheten ska kunna ålägga en aktör att med stöd av 14 § i den föreslagna lagen ersätta kostnaderna för sådan undersökning, testning och bedömning som en utomstående expert gör. 

Ersättningen föreslås vara direkt utmätningsbar. Bestämmelser om indrivningen av den finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). 

Bestämmelser om Tullens avgiftsbelagda offentligrättsliga prestationer föreslås i 30 § i den föreslagna lagen. 

11 §.Rätt att få information av andra myndigheter och använda prover som tagits av andra. I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndigheternas ömsesidiga rätt till information. Rätten till information har en central betydelse för tillsynsmyndighetens verksamhet. Tillsynsmyndigheternas ömsesidiga informationstillförsel ska tryggas också i fråga om sekretessbelagda uppgifter. I offentlighetslagen finns inte några bestämmelser om att sekretessbelagda uppgifter skulle kunna lämnas ut till någon annan myndighet för utförande av en viss uppgift. Bestämmelser om detta ska därför utfärdas skilt i speciallagstiftningen. Bestämmelsen avser att precisera nuläget. Syftet med bestämmelsen är att i lag säkerställa marknadskontrollmyndighetens rätt att få information i marknadskontrollssituationer samt marknadskontrollmyndighetens och Tullens samarbete i sådana situationer som avses i NLF-förordningen. 

Bestämmelserna i 1 mom. gör det möjligt för marknadskontrollmyndigheten och Tullen att, oberoende av sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållandet av information, till varandra lämna ut och av andra tillsynsmyndigheter − såsom räddningsmyndigheter, arbetarskydds-, miljöskydds- och konsumentskyddsmyndigheter − få sådan information som är nödvändig för kontrollen. Syftet med bestämmelsen är inte att uttryckligen begränsa det saksammanhang i vilket myndigheten får informationen när denne utför sina tillsynsuppgifter. Paragrafen berättigar således t.ex. Tullen att lämna ut sådan sekretessbelagd information som den erhållit i samband med annan kontroll, t.ex. i situationer med den inre handeln, om det är nödvändigt att lämna ur information med tanke på kontrollen. Avgörandet av till vilken del sådan information som erhållits i kontrollsituationer ska vara sekretessbelagd med stöd av offentlighetslagen eller någon annan lag och vilka uppgifter som utlämnas med stöd av det föreslagna 11 § 1 mom. har för de praktiska kontrollsituationernas del överlåtits åt tillsynsmyndigheten. 

I 2 mom. föreslås att marknadskontrollmyndigheten och Tullen, oberoende av sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller erhållandet av information, ska ha rätt att använda prover eller produkter som inhämtats av någon annan för sådana undersökningar som behövs för kontrollen. Samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna inbegriper således en möjlighet att använda sådana prover som skaffats av någon annan myndighet, vilket för sin del sparar förvaltningens kostnader. 

12 §.Marknadskontrollmyndighetens rätt att få information av anmält organ. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att, oberoende av sekretessbestämmelserna, av ett anmält organ få sådana uppgifter som är nödvändiga för kontrollen. Bestämmelsen behövs eftersom de anmälda organen i Finland i egenskap av privata parter sköter en offentlig förvaltningsuppgift och de förpliktas av offentlighetslagstiftningen. Det är viktigt att marknadskontrollmyndigheten i sådana fall där produkten eventuellt inte överensstämmer med kraven också av anmälda organ får sådan information som är nödvändig för kontrollen, om det t.ex. förekommer oklarheter i de dokument som gäller produkten. 

13 §.Rätt att lämna ut sekretessbelagda uppgifter. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att lämna ut information till någon annan myndighet än Tullen. I 11 § föreskrivs, av tydlighetsskäl och så att vikten av samarbetet betonas, om marknadskontrollmyndighetens och Tullens rätt att lämna ut sekretessbelagd information till varandra samt att få sådan information av andra tillsynsmyndigheter. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sina principer långt nuläget inom kontrollen. Bestämmelsen behövs för att marknadskontrollmyndigheten ska kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till någon annan myndighet eller till Europeiska kommissionen. De uppgifter som kan komma i fråga är sådana som handlar om en enskilds eller en sammanslutnings ekonomiska ställning, affärs- eller yrkeshemlighet eller en enskilds personliga förhållanden. Möjligheterna att lämna ut uppgifter har begränsats till sådana situationer som avses i 1–3 punkten i paragrafen. Marknadskontrollmyndighetens anmälningar till kommissionen enligt 27 § om produkter som inte överensstämmer med kraven kan inbegripa hemliga uppgifter. 

Vid marknadskontrollen av produkter använder sig Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) av marknadskontrollsregistret (s.k. MAREK). Registret är avsett för myndighetsbruk för att stöda den riskbaserade kontrollen. En liten del av uppgifterna i kontrollregistret publiceras på webben. De uppgifter som publiceras tjänar marknadskontrollmyndighetens informerande om risker. De uppgifter som publicerats på internet handlar om sådana produkter som varit föremål för Tukes marknadskontrollåtgärder och i registret antecknas dessutom de tillbakadraganden och återkallelser som verksamhetsutövarna gör på frivillig basis. På webben publiceras detaljerad information om produkterna inkl. bilderna på produkterna, den ansvariga partens namn och kontaktuppgifter, skälen till åtgärder, de risker eller brister som är förenade med produkterna samt instruktioner för konsumenter om vad dessa bör göra. Marknadskontrollmyndigheterna är förpliktade av offentlighetslagen och personuppgiftslagen när de för registret. Datainnehållet i det register som förs av Tukes är inte kärnområde ur integritetsskyddets synvinkel, och personuppgiftsregister lämnas inte ut som sådana på webben. 

Enligt artikel 19.5 i NLF-förordningen ska marknadskontrollmyndigheterna iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter enligt nationell lagstiftning, dock i enlighet med kravet på att information enligt denna förordning ska offentliggöras i så stor utsträckning som möjligt för att användarnas intressen i gemenskapen ska skyddas. 

14 §.Anlitande av utomstående experter. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att anlita utomstående experter. Bestämmelsen motsvarar nuläget inom produktregleringen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att anlita utomstående experter vid undersökning, testning och bedömning av att de produkter som omfattas av lagens tillämpningsområde överensstämmer med kraven. 

I 2 mom. preciseras att utomstående experter får assistera marknadskontrollmyndigheten vid sådana inspektioner som avses i denna lag. Således utövar den utomstående experten inte självständigt sådan offentlig makt som anges i 124 § i grundlagen, utan expertens roll är biträdande och kompletterande. 

I 3 mom. föreslås att en utomstående expert ska ha sådan sakkännedom och kompetens som uppgifterna kräver. Detta betyder i praktiken att myndigheten vid övervägande av huruvida en expert ska anlitas bör bedöma dennes lämplighet för uppgifterna i fråga. Marknadskontrollmyndigheten ska kunna använda sig av olika slags experttjänster. Utöver testlaboratorier kan sådana vara t.ex. VTT, högskolor och andra läroinrättningar. 

I 4 mom. föreslås att på en utomstående expert tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar, när han eller hon utför uppgifter som avses i paragrafen. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). 

De allmänna förvaltningslagarna tillämpas, med stöd av deras bestämmelser om tillämpningsområde, definitionen på myndigheter eller affärsverks och enskildas skyldigheter att ge språklig service, även på enskilda när dessa sköter offentliga förvaltningsuppgifter. I offentliga förvaltningsuppgifter som avses i denna lag ska en utomstående expert följa offentlighetslagen, lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), förvaltningslagen (434/2003), språklagen (423/2003) och samiska språklagen (1086/2003). 

15 §.Handräckning av polisen. I paragrafen föreslås bestämmelser om polisens befogenheter att ge handräckning på motsvarande sätt som i nuläget. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om polisens skyldighet att ge marknadskontrollmyndigheten handräckning för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av denna lag och de lagar som hör till tillämpningsområdet av denna lag. Bestämmelser om handräckning av polisen finns i polislagen (872/2011). 

Enligt 122 § i kemikaliesäkerhetslagen är polisen, tullmyndigheten och gränsbevakningsväsendet sådana myndigheter som är skyldiga att ge handräckning. Enligt elsäkerhetslagen är polisen och tullmyndigheten skyldiga att ge handräckning. Med tanke på tillsynens enhetlighet är det motiverat att begränsa de parter som ska ge handräckning till polisen. Ändringen bedöms inte ha några betydande inverkningar på nivån av säkerhet. 

16 §.Produkters överensstämmelse med kraven. Den bestämmelse som föreslås är ny. Till sin natur är bestämmelsen en skyddsmekanism av samma typ som finns i 11 § 2 mom. i konsumentsäkerhetslagen mot kryphål i kontrollen när det gäller produkter som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde. Det är motiverat att i den föreslagna lagen utfärda bestämmelser om samma nivå av skydd i fråga om såväl konsumentprodukter som produkter som är avsedda för yrkesbruk. 

I 1 mom. föreslås en definition på en produkt som överensstämmer med kraven. En produkt anses överensstämma med kraven om den uppfyller de krav som ställs på den i de produktlagar som nämns i 1§ 1 mom. i marknadskontrollagen. Definitionen avser att i detta sammanhang tjäna i första hand tillämpningen av marknadskontrollagen. En ekonomisk aktör ska vid behov ta reda på om det finns och beakta eventuella andra bestämmelser om produkten som inte hör till den sektorsvisa produktregleringen inom marknadskontrollagens tillämpningsområde. 

I 2 mom. preciseras marknadskontrollmyndighetens befogenheter i en situation där en produkt i och för sig uppfyller de krav som ställs på den i sektorslagarna, men utgör trots detta en allvarlig risk för människors hälsa, säkerhet och egendom samt miljön eller för andra allmänna intressen som avses i de lagar som nämns i 1 § 1 mom. 

Bestämmelsen behövs eftersom marknadskontrollsituationer kan vara av mycket olika slag när produkters överensstämmelse med kraven bedöms. De sektorsvisa detaljerade krav på produkter som baserar sig på direktiv eller harmoniserade standarder eller andra standarder om produkter täcker nödvändigtvis inte alla risker som är förenade med en produkt. I produkterna kan t.ex. nya ämnen eller råmaterial av en ny typ användas eller de kan medföra allvarliga risker och faror som man inte har kunnat beakta när lagarna stiftats och standarderna utformats. Dessa kan uppenbara sig när produkter av ett nytt slag släpps ut på marknaden eller när vetenskapen och forskningen gör framsteg. Å andra sidan kan det ha uppstått kryphål i lagstiftningen och standarderna när dessa har utformats. 

I 17 § 1 mom. 2 punkten, 18 § 1 mom. 3 punkten, 19 § och 21–22 § ges marknadskontrollmyndigheten rätt att tillgripa tillsynsåtgärder också i fråga om en produkt som utgör risk. Avsikten är att marknadskontrollmyndighetens tillsynsmetoder som anges i 17–22 § ska vara tillräckliga med tanke på de praktiska marknadskontrollsituationerna i sådana fall där en produkt inte överensstämmer med kraven och att det föreslagna 16 § 2 mom. ska tillämpas endast i situationer som inbegriper en allvarlig risk när produkten i sig uppfyller de krav som ställts på den, men produkten utgör trots detta en risk. Med tanke på klarheten vid den föreslagna lagens tillämpning och dimensioneringen av marknadskontrollåtgärder är det dock ändamålsenligt att den föreslagna 16 § ska utgöra en egen paragraf. Med tanke på exceptionella situationer är det viktigt att det vid tillämpningen av lagen är klart att myndigheten i situationer med allvarliga risker med stöd av 16 § 2 mom. kan meddela nödvändiga förbud och förelägganden också i sådana situationer där det inte finns några bevis på att produkten inte överensstämmer med kraven men där det kan uppskattas att den risk som produkten medför för sådana intressen som skyddas i lag är allvarlig. 

När marknadskontrollmyndigheten tillämpar 16 § 2 mom. och meddelar ett förbud eller föreläggande enligt 17–22 §, anses det vara fråga om en produkt som inte överensstämma med kraven. 

I artikel 37 i ATEX−direktivet föreskrivs om ett skyddsförfarande för produkter som överensstämmer med kraven i direktiven, men som trots detta medför risk för människans hälsa. 

De situationer där bestämmelser äger tillämpning har samband med marknadskontrollmyndighetens skyldighet att informera kommissionen som enligt 27 §. 

17 §.Åtgärdsföreläggande. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att bestämma om korrigerande åtgärder. Bestämmelsen motsvarar till sina grundläggande principer den nuvarande regleringen, men bestämmelsen har anpassats för att motsvara EU-lagstiftningen. Den föreslagna paragrafen gör det möjligt för marknadskontrollmyndigheten att - i olika situationer där en produkt inte överensstämmer med kraven, t.ex. när produkten inte överensstämmer med de väsentliga säkerhetskrav som ställs på den eller om märkningarna på produkten eller dokumentationen om produkten inte uppfyller lagens krav eller om dokumenten inte läggs fram för marknadskontrollmyndigheten på dennas begäran eller om produkten under normala och rimligen förutsebara förhållanden kan medföra en risk för människors hälsa, säkerhet och egendom samt miljön eller för något annat allmänt intresse som skyddas av de lagar som nämns i 1 § 1 mom. - ålägga den ekonomiska aktören att vidta korrigerande åtgärder på det sätt som myndigheten bestämmer och inom den rimliga frist som myndigheten satt ut. 

Genom de sektorslagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde genomförs de sektorsvisa krav på produkter och de ekonomiska aktörers skyldigheter som anges i produktdirektiven. Uppfyllandet och fullgörandet av dessa övervakas genom den föreslagna lagen. Sektorslagarna innehåller bestämmelser om de väsentliga hälso- och säkerhetskraven för produkter, om presumtionen om överensstämmelse, förfaranden för bedömning av överensstämmelse, de dokument om produkten som krävs, EU-försäkran om överensstämmelse samt om de märkningar som krävs på en produkt, om CE-märkning och fästande av den samt om de nationella språkkrav som ställs på en produkts märkningar och dokument. Enligt presumtionen om överensstämmelse i sektorslagarna anses en produkt uppfylla de grundläggande hälso- och säkerhetskraven, om den överensstämmer med de harmoniserade standarder som gäller den. När produkters överensstämmelse med kraven bedöms bör man i tillämpliga delar använda sig av olika angivna moduler och kombinationer av dessa, t.ex. typkontroll av produkten. Inom de sektorer som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde förutsätts vanligen verifiering av en tredje part. Genom att en tillverkare upprättar en EU-försäkran om överensstämmelse åtar denne sig ansvaret för att produkten uppfyller de krav som ställts på den. 

De ekonomiska aktörerna har skyldighet att vidta sådana åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att endast sådana produkter som överensstämmer med kraven släpps ut på marknaden och tillhandahålls på marknaden. De ekonomiska aktörerna svarar för detta i enlighet med sin uppgift i leverantörskedjan, och därför har detaljerade bestämmelser utfärdats om fördelningen av skyldigheterna mellan dessa. 

Produkttillverkaren svarar för att produkterna har konstruerats och tillverkats i överensstämmelse med de väsentliga säkerhetskraven. Ansvaret för bedömningen av en produkts överensstämmelse med kraven ankommer entydigt på tillverkaren. Importören å sin sida svarar för att de produkter som denne släppt ut på marknaden uppfyller kraven och för att tillverkaren har iakttagit förfaranden för överensstämmelse med kraven och att den dokumentation som förutsätts hålls tillgänglig för de nationella myndigheterna. Distributören svarar för att denne iakttar tillbörlig omsorg och att denne inte genom sina egna åtgärder inverkar negativt på produktens överensstämmelse med kraven. De ekonomiska aktörerna ska vidta åtgärder också i sådana fall där de upptäcker att en produkt utgör en risk. 

De korrigerande åtgärder som marknadskontrollmyndigheten med stöd av paragrafen förutsätter av ekonomiska aktörer kan vara av olika slag, exempelvis åtgärder för att reparera produkten. Den ekonomiska aktören kan t.ex. åläggas att reparera produkten i fråga, så att den brist som beror på ett fel eller brist i konstruktionen eller en brist i fråga om uppgifterna om produkten eller dokument som åtföljer produkten avhjälps. Den ekonomiska aktören är i enlighet med sin aktörsroll ansvarig för att en produkt överensstämmer med kraven och skyldig att på eget initiativ vidta korrigerande åtgärder. Om den ekonomiska aktören trots myndighetens uppmaning och på det sätt som myndigheten bestämmer inte avhjälper de brister som finns i en produkt, förutsätter det också sakkunskap av marknadskontrollmyndigheten för att denna ska kunna uppskatta behovet av och innehållet i de korrigerande åtgärderna. Vid sin prövning kan myndigheten beakta de redogörelser för korrigerande åtgärder som den ekonomiska aktören lämnat. 

I kommissionens tillämpningsanvisning, Blåboken om genomförandet av EU:s produktbestämmelser (”Blue guide”), som har publicerats på kommissionens webbplats och är avsedd för myndigheterna och aktörerna, beskrivs karaktären av de korrigerande åtgärder som avses i EU-lagstiftningen. Den korrigerande åtgärden bestäms enligt nivån på bristande överensstämmelse hos produkten, och den ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen. 

I paragrafen förses tillsynsmyndigheten också med metoder med tanke på sådana situationer där en produkt medför risk för människors hälsa, säkerhet eller egendom samt miljön, trots att produkten överensstämmer med kraven. Avsikten är att genom paragrafen genomföra artiklarna 35.1, 37.1 och 38.1 om korrigerande åtgärder i ATEX−direkivet samt motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

18 §.Förbud. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att meddela ett föreläggande om förstöring. Bestämmelsen motsvarar till sina grundläggande principer den nuvarande regleringen, men bestämmelsen har anpassats för att motsvara EU-lagstiftningen. I bestämmelsen har dessutom, i likhet med 36 § i konsumentsäkerhetslagen, intagits ett bemyndigande att förbjuda tillverkning av produkten. Förbudet mot tillverkning har redan nuförtiden beaktats i en del av de sektorslagar som omfattas av lagens tillämpningsområde. 

I direktiven utgår man från att myndigheten först ska kräva att den ekonomiska aktören vidtar tillräckliga åtgärder. Om den ekonomiska aktören inte utan dröjsmål vidtar tillräckliga åtgärder, kan den ekonomiska aktören åläggas att göra det. 

Marknadskontrollmyndigheten föreslås ha rätt att under de förutsättningar som anges i 1 mom. 1−3 punkten förbjuda tillverkning, utsläppande på marknaden, tillhandahållande på marknaden eller annan överlåtelse av produkten. På detta sätt kan man förhindra att produkter som inte överensstämmer med kraven och som medför risk släpps ut på marknaden, tillhandahålls på marknaden eller överlåts på annat sätt. Detta avser i praktiken olika slags situationer där produkten byter ägare, såsom försäljning eller förmedling av produkter. I enlighet med förvaltningslagens proportionalitetsprincip skulle ett sådant förbud kunna komma i fråga om aktören trots föreläggandet enligt 17 § i den föreslagna lagen inte vidtar korrigerande åtgärder eller om föreläggandet enligt 17 § inte kan anses vara tillräckligt eller om bristerna i produkten eller dokumentationen är väsentliga eller om den inte alls lämnas till myndigheten eller om produkten medför en risk för de skyddade intressen som nämns i paragrafen. Förbudet mot tillverkning av produkten är avsett att bli tillämpat endast i specialfall, om det handlar om en produkt som medför risk och faran inte kan avvärjas på något annat sätt. Om det exempelvis är klart att de förhållanden under vilka en produkt tillverkas är förenade med en riskfaktor, t.ex. att produktionslinjen är förorenad eller att samma tekniska brist har upptäckts i alla produkter som tillverkats på linjen, skulle det vara motiverat att marknadskontrollmyndigheten förbjuder tillverkning av produkter på denna produktionslinje. Syftet med bestämmelsen är att skapa klarhet i marknadskontrollmyndighetens behörighet att meddela förbud mot utsläppande på marknaden med tanke på sådana situationer vid den yttre gränskontrollen som avses i artiklarna 27−29 i NLF-förordningen. Marknadskontrollmyndigheten föreslås kunna meddela ett förbud mot utsläppande på marknaden i sådana situationer vid yttre gränskontroll som avses i NLF-förordningen och där Tullen har avbrutit produktens övergång i fri omsättning. I praktiken handlar det om en produkt som utgör en allvarlig risk. Marknadskontrollmyndighetens beslut skulle således ha karaktären av föregripande marknadskontroll. Marknadskontrollmyndighetens åtgärder skulle i det fallet och i de situationer som avses i NLF-förordningen utsträcka sig till en produkt som Tullen har i sin besittning. 

I 2 mom. föreslås att marknadskontrollmyndigheten utöver förbudet enligt 1 mom. dessutom kan förelägga den ekonomiska aktören att dra tillbaka produkten samt att bestämma om andra åtgärder som behövs för att begränsa tillhandahållandet av produkten på marknaden. Med tillbakadragande avses varje åtgärd för att förhindra att en produkt i leveranskedjan tillhandahålls på marknaden. Verksamhetsutövaren kan t.ex. åläggas att återta alla produkter från detaljhandeln. 

Genom paragrafen föreslås kraven i ATEX−direktivets artiklar 35.4 och 38.2 i angående åtgärder för att förbjuda att en produkt tillhandahålls på den nationella marknaden eller att begränsa tillhandahållandet av en produkt på den nationella marknaden och kravet enligt artikel 37.1 angående tillbakadragandet av en produkt från marknaden samt motsvarande krav i de övriga produktdirektiven bli genomförda. Genom bestämmelsen skapas klarhet i marknadskontrollsmyndighetens befogenheter vid tillämpningen av artiklarna 27–29 i NLF-förordningen. 

19 §.Återkallelse. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att ålägga en aktör att tillämpa förfarandet för återkallelse. Bestämmelsen motsvarar till sina principer nuläget i lagstiftningen, men förutsättningarna för att meddela föreläggande om återkallelse har anpassats så att den i högre grad motsvarar bestämmelserna i direktivet. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan marknadskontrollmyndigheten förelägga en ekonomisk aktör att från marknaden och av slutanvändaren återta en produkt som medför risk för människors hälsa, säkerhet och egendom samt miljön eller för något annat allmänt intresse som avses i de lagar som nämns i 1 § 1 mom. och i stället överlämna en motsvarande eller liknande produkt som överensstämmer med kraven eller att häva köpet om ett sådant föreläggande som avses i 17 § eller ett sådant förbud eller föreläggande som avses i 18 § inte är tillräckligt. Aktören ska allstå ha rätt att även reparera produkten. 

Det är fråga om en åtgärd som är mer omfattande än ett förbud. Med beaktande av förvaltningslagens proportionalitetsprincip kan återkallelse komma i fråga i sådana situationer då åtgärder enligt 17 eller 18 § inte kan anses vara tillräckliga eller då produkten utgör en risk. I praktiken beordras återkallelse i första hand i de fall där risken är allvarlig och det är viktigt att produkter som finns på marknaden och hos slutanvändarna kan fås bort. Om marknadskontrollmyndigheten ålägger den ekonomiska aktören att återta produkterna från slutanvändaren, åläggs den ekonomiska aktören samtidigt att återta produkterna från distributörerna i hela leveranskedjan. 

I 2 mom. föreslås dessutom att om ett föreläggande enligt 17 § eller ett förbud enligt 18 § inte är tillräckligt och den bristande överensstämmelsen fortsätter trots föreläggandet eller förbudet kan ett föreläggande enligt 1 mom. meddelas också om dokumentationen och informationen om produkten inte överensstämmer med kraven eller inte på begäran ges in till marknadskontrollmyndigheten och bristerna är allvarliga. Syftet med bestämmelsen i fråga är att säkerställa genomförande av EU-lagstiftningen i de fall som handlar om s.k. formell bristande överensstämmelse. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens möjlighet att jämka de åtgärder som krävs av aktören, om den risk för skada som en produkt som finns hos slutanvändaren därigenom i tillräcklig utsträckning kan avvärjas. Om det anses tillräckligt för att avvärja en risk som föranleds av en produkt som avses i 1 mom., kan marknadskontrollmyndigheten i stället för att återta en produkt som finns hos slutanvändaren förelägga den ekonomiska aktören att reparera eller låta reparera produkten så att den risk som föranleds av ett fel eller en brist i produktens konstruktion eller sammansättning eller av att osanna, vilseledande eller bristfälliga uppgifter lämnats om produkten avvärjs. Till exempel om produktens bruksanvisning är bristfällig och risken kan avvärjas genom att en korrigerad bruksanvisning lämnas till slutanvändarna. 

Genom paragrafen genomförs kraven i ATEX−direktivets artiklar 35.1 och 35.4 samt artikel 37.1 första stycket och dessutom artikel 38.2 om återkallelse liksom också motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

20 §.Bestämmelser som kompletterar förbudet och föreläggandena. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att meddela bestämmelser som kompletterar förbudet och föreläggandena. Bestämmelsen motsvarar i fråga om 1 mom. nuläget i regleringen. Marknadskontrollmyndigheten föreslås kunna ålägga en ekonomisk aktör att inom en skälig tid som tillsynsmyndigheten bestämmer, lämna myndigheten en redogörelse för hur ett förbud eller föreläggande av myndigheten som avses i 16–18 § eller 20–24 § har fullföljts. 

Enligt 2 mom. kan marknadskontrollmyndigheten ålägga en ekonomisk aktör att säkerställa att nödvändiga åtgärder till följd av myndighetens föreläggande eller förbud enligt 1 mom. vidtas också i fråga om de produkter som aktören släppt ut på marknaden eller tillhandahållit på marknaden i andra medlemsstater inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I tillsynen över iakttagandet av sådana förelägganden har det gränsöverskridande samarbetet mellan marknadskontrollmyndigheter en viktig roll. Momentet är nytt till sitt innehåll och genom det säkerställs genomförandet av kraven enligt artikel 35.2 och artikel 37.2 i ATEX−direktivet och av motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

21 §.Tillfälligt förbud. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att meddela ett tillfälligt förbud. Bestämmelsen är ny för flera sektorer inom tillämpningsområdet. Motsvarande reglering ingår i 35 § i konsumentsäkerhetslagen. 

I 1 mom. föreslås att om det är uppenbart att en produkt kan strida mot kraven eller att produkten under normala och rimligen förutsebara användningsförhållanden kan medföra risk för människors hälsa, säkerhet eller egendom samt miljön eller för andra allmänna intressen som skyddas av de lagar som nämns i § 1 mom., kan marknadskontrollsmyndigheten besluta att ett förbud som meddelats med stöd av 18 § 1 mom. ska vara tillfälligt tills saken utreds. Det tillfälliga förbudet gäller tills det exempelvis fås närmare bevis på produktens eventuella bristande överensstämmelse med kraven. 

Det tillfälliga förbudet enligt 2 mom. gäller tills marknadskontrollmyndigheten avgör saken slutgiltigt. Marknadskontrollmyndigheten ska avgöra saken skyndsamt. Det kan vara fråga om åtgärder genom vilka tillhandahållandet av produkten på den nationella marknaden förbjuds eller begränsas eller genom vilka produkten dras tillbaka från marknaden eller återkallas. Om det inte finns någon orsak till att förbudet ska vara i kraft, ska det tillfälliga förbudet upphävas. 

Genom paragrafen genomförs delvis bestämmelserna om kraven angående åtgärder för att förbjuda att en produkt tillhandahålls på den nationella marknaden eller för att begränsa tillhandahållandet av en produkt på den nationella marknaden eller om tillbakadragandet av en produkt i artiklarna 35.4 och 38.2 i ATEX−direktivet liksom också motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

22 §.Informationsföreläggande. I 1 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att förelägga en ekonomisk aktör att informera. Bestämmelsen motsvarar i stor utsträckning nuläget inom produktregleringen. Föreläggandet om information ska vara kopplat till tillämpningen av tillsynsmetoder enligt 17–21 § eller 23–25 § eller det ska kunna meddelas i en situation där en produkt eller användningen av den är förenad med risk. Det kan finnas behov av att informera om en fråga trots att det inte finns anledning eller tid att vidta andra tillsynsåtgärder i ärendet. I samband med tillsynen kan det t.ex. uppkomma en situation där en ekonomisk aktör frivilligt och på eget initiativ dragit tillbaka en produkt från marknaden, men där det utöver detta finns behov av att informera de slutanvändare som köpt produkten. För att trygga användarnas säkerhet kan marknadskontrollmyndigheten dessutom ålägga den ekonomiska aktören att ge slutanvändarna behövliga uppgifter och anvisningar. Informationen skulle kunna spridas t.ex. genom annonser i tidningar eller på webben.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens möjlighet att på den ekonomiska aktörens bekostnad låta informera om de omständigheter som avses i 1 mom., dvs. en risk som är förenad med en produkt. Detta förfarande kan komma i fråga om den ekonomiska aktören inte har iakttagit det informationsföreläggande som avses i 1 mom. eller om det är nödvändigt att snabbt informera om saken på grund av t.ex. en risk för människors hälsa eller den allmänna säkerheten. Aktören ska ges möjlighet att själv informera om saken ifall inte detta på grund av omständigheterna, t.ex. sakens brådskande natur eller liknande orsaker, är omöjligt utan att t.ex. slutanvändarna utsätts för risk. I artikel 19.2 i NLF–förordningen föreskrivs om marknadskontrollmyndighetens åtgärder för att varna om en risk som en produkt medför för användarna. 

23 §.Förbud mot export. I 1 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att förbjuda export av produkten. I sektorsbestämmelserna har det inte funnits någon uttrycklig bestämmelse om förbud mot export eller transitering av en produkt, utan i fråga om konsumentprodukter har tillämpningen baserat sig på konsumentsäkerhetslagen. Det anses nödvändigt att inkludera bestämmelsen i den föreslagna lagen också för andra produkters än konsumentprodukternas del och därigenom kan ett effektivt genomförande av EU-lagstiftningen säkerställas. Villkoren för exportförbud ska vara stränga och bestämmelsen ska tillämpas sällan, och endast i situationer som är förenade med en allvarlig risk. En förutsättning är att produkten inte överensstämmer med kraven och att den medför en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet. Endast marknadskontrollmyndigheten ska ha behörighet att meddela ett exportförbud. Bestämmelsen ska tillämpas på marknadskontrollen av produkter och i sådana situationer i samband med den yttre gränskontrollen som avses i NLF–förordningen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att marknadskontrollmyndigheten kan besluta att ett förbud som meddelas enligt 1 mom. ska vara tillfälligt tills ärendet avgörs slutligt, om det är uppenbart att produkten kan utgöra en omedelbar risk för människors hälsa eller säkerhet och risken inte kan avvärjas på något annat sätt. Det tillfälliga förbudet är i kraft till dess att saken har avgjorts slutgiltigt. Marknadskontrollmyndigheten ska avgöra saken skyndsamt.  

Ett exportförbud skulle kunna vara på sin plats i ett fall där det finns starka skäl att misstänka att en produkt som t.ex. medför en allvarlig hälsorisk och som förbjudits i Finland genom tillsynsåtgärder i stället för förstöring planeras bli exporterad till utlandet i betydande omfattning för försäljning där. En produkt som utgör en risk i Finland kan vara farlig också någon annanstans. 

Det är dock motiverat att föreskriva om Tullens behörighet att utöva tillsyn över iakttagande av exportförbudet i samband med yttre gränskontroll i enlighet med 4 §. 

24 §.Tvångsutförande. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att låta vidta en åtgärd på en ekonomisk aktörs bekostnad. Sektorsregleringen inom lagens tillämpningsområde har inga uttryckliga bestämmelser om tvångsutförande, utan tillsynsmyndigheten har kunnat tillämpa bestämmelsen i 38 § i konsumentsäkerhetslagen i fråga om konsumtionsprodukter. Det är ändamålsenligt att ta in bestämmelsen i denna lag, så att lagen på detta sätt omfattar produkter av många olika slag. Tvångsutförande är en administrativt sett sträng åtgärd och tröskeln för dess tillämpning är hög. Det är fråga om direkt administrativt tvång. Marknadskontrollmyndigheten bör, innan denne beslutar om tvångsutförande, också överväga huruvida föreläggande av vite eller hot om tvångsutförande enligt 28 § i marknadskontrollagen skulle vara en tillräcklig åtgärd. 

I paragrafen föreskrivs att om det är uppenbart att en produkt som inte överensstämmer med kraven kan medföra en allvarlig risk för människors hälsa eller säkerhet och risken inte kan avvärjas på något annat sätt och aktören inte vidtar de åtgärder som myndigheten kräver, har marknadskontrollmyndigheten rätt att besluta att åtgärder som är nödvändiga för avvärjande av faran ska utföras på den ekonomiska aktörens bekostnad. 

Myndighetens beslutanderätt hänför sig till sådana situationer där ett allmänt intresse nödvändigtvis kräver att åtgärder vidtas omedelbart för att skydda människors hälsa och säkerhet, och den ekonomiska aktören inte börjar vidta åtgärder. Sådana situationer kan bero på att den ekonomiska aktörens ekonomiska situation försämrats så att den ekonomiska aktören inte själv klarar av att fullgöra sina skyldigheter. Marknadskontrollmyndighen kan låta en utomstående part vidta åtgärderna som köpta tjänster och i efterhand debitera kostnaderna hos den ekonomiska aktören. 

25 §.Åläggande om förstöring. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att meddela ett föreläggande om förstöring av produkten. Sektorsregleringen inom marknadskontrollagens tillämpningsområde har inte haft några uttryckliga bestämmelser om förelägganden om förstöring, utan tillsynsmyndigheten har vid behov kunnat tillämpa bestämmelsen i 40 § i konsumentsäkerhetslagen i fråga om konsumentprodukter. Bestämmelsen har preciserats för att den ska motsvara målen för och terminologin i den föreslagna lagen. Villkoren för att marknadskontrollmyndigheten får meddela ett föreläggande om förstöring är stränga. I paragrafen föreslås att om de förbud och förelägganden som avses i 17−23 § inte kan anses tillräckliga, kan marknadskontrollmyndigheten bestämma att en produkt som en ekonomisk aktör eller Tullen har i sin besittning eller en produkt som lämnats tillbaka till den ekonomiska aktören med stöd av 19 §, ska förstöras eller, om detta inte anses ändamålsenligt, besluta om andra åtgärder beträffande produkten.  

Föreläggandet om förstöring är en sträng åtgärd och kommer sällan på fråga. Syftet med föreläggandet är att förhindra att en produkt som inte överensstämmer med kraven och som utgör risk distribueras på marknaden. Bestämmelsen ger myndigheten en möjlighet att överväga jämkning utan att äventyra användarnas hälsa i olika slags situationer där produkter inte överensstämmer med kraven. I stället för ett föreläggande om förstöring kan marknadskontrollmyndigheten även bestämma om andra åtgärder beträffande produkten. Om den ekonomiska aktören exempelvis skulle kunna tillgodogöra sig råvarans skrotningsvärde eller använda produktens kravenliga och säkra delar, ska myndigheten kunna beakta detta när denne överväger sitt föreläggande. Föreläggandet om förstöring kan tillämpas i både de situationer som gäller marknadskontroll och i situationer för yttre gränskontroll. Detta innebär att marknadskontrollmyndigheten således ska kunna meddela ett föreläggande om förstöring också i fråga om sådana varor som Tullen har i sin besittning i de situationer som avses i artiklarna 27–29 i NLF-förordningen. 

Marknadskontrollmyndigheten utgår från att en aktör själv ska sörja för förstöring på basis av föreläggandet och t.ex. med hjälp av ett verifikat kan visa för marknadskontrollmyndigheten att föreläggandet har fullgjorts. Om den ekonomiska aktören inte iakttar föreläggandet, ska marknadskontrollmyndigheten i sista hand låta vidta åtgärderna och i efterhand ta ut kostnaderna för detta av aktören. I 4 § föreslås att Tullen i samband med yttre gränskontroll ska utöva tillsyn över att marknadskontrollmyndighetens föreläggande om förstöring iakttas. 

Syftet med bestämmelsen är att säkerställa ett effektivt genomförande av artikel 19.1 och artikel 29.4 i NLF–förordningen. I direktiven finns inga uttryckliga bestämmelser om förstöring. 

Genom 17−25 § i den föreslagna lagen genomförs för sin del också artikel 40 i ATEX–direktivet och motsvarande artiklar i de övriga produktdirektiven i vilka det föreskrivs att medlemsstaterna ska föreskriva sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelser i nationell rätt som har utfärdats med tillämpning av detta direktiv och ska vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa sanktioner tillämpas. Sådana sanktioner kan omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser. De föreskrivna påföljderna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

26 §.Marknadskontrollsmyndighetens meddelande till anmälda organ. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att informera det behöriga anmälda organet om åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtagit med anledning av en produkt som inte överensstämmer med kraven. Med anmält organ avses ett organ som utsetts av en av Europeiska unionens medlemsstater och som anmälts till Europeiska kommissionen och som är behörig att utföra bedömningar av överensstämmelse vid tillämpningen av nationell lagstiftning som baserar sig på unionens harmoniseringslagstiftning. Bestämmelsen är ny och genom den genomförs kravet i artikel 35.1 i ATEX−direktivet och motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

4 kap. Särskilda bestämmelser 

27 §.Information till Europeiska kommissionen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens skyldighet att informera Europeiska kommissionen och andra medlemsstaterna i EU och Europeiska ekonomiska samarbetsområdet om sitt beslut enligt 16–19 § i vissa situationer där en produkt inte överensstämmer med kraven. Någon bestämmelse om informationsskyldigheten har inte tidigare ingått i den nationella lagstiftningen. Motsvarande reglering finns endast i 16 § i den gällande lagen om tryckbärande anordningar. I de nya direktiven har unionens förfarande med skyddsklausuler reviderats. Syftet med skyddsklausulerna är att alla nationella marknadskontrollmyndigheter i medlemsstaterna får information om produkter som utgör en risk och att behövliga begränsningar således kan utsträckas till alla medlemsstater i syfte att säkerställa skydd av samma nivå i hela EU. Med hjälp av förfarandet kan kommissionen dessutom i syfte att säkerställa att den inre marknaden fungerar ta ställning till nationella åtgärder som begränsar den fria rörligheten av produkter. Genom förfarandet med skyddsklausuler tryggas den fria rörligheten för varor och säkerställs att en nationell åtgärd som begränsar den fria rörligheten av produkter är berättigad. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om informationsutbytet mellan medlemsstaterna och kommissionen, och i den preciseras berörda myndigheters åtgärder när det upptäcks att en produkt strider mot kraven. Ett verkligt skyddsförfarande inleds bara om en annan medlemsstat har invändningar mot en åtgärd som vidtagits mot en produkt. Om det inte råder oenighet om den restriktiva åtgärden, måste samtliga medlemsstater vidta lämpliga åtgärder inom sitt territorium. 

När en behörig nationell myndighet begränsar den fria rörligheten av en produkt som utgör risk, ska medlemsstaten omedelbart informera kommissionen om saken och uppge anledningen till beslutet jämte motivering. Informationen i anmälan ska inbegripa alla tillgängliga uppgifter, bl.a. tillverkarens och tillverkarens representants samt vid behov importörens eller någon annan persons som ansvarar för utsläppandet på marknaden av produkten namn och adress; uppgifter som behövs för identifiering av produkten ifråga samt uppgifter om produktens ursprung och distributionskedja; arten av risk som medförs och typen och varaktigheten av nationella åtgärder som vidtagits; en hänvisning till unionens harmoniseringslagstiftning och särskilt de väsentliga krav för vilkas del bristande överensstämmelse konstaterats; en täckande bedömning av och bevis för att motivera åtgärden, exempelvis harmoniserade standarder som myndigheten tillämpar eller andra tekniska specifikationer samt testlaboratoriets identifikationsuppgifter. 

Marknadskontrollmyndigheten ska dessutom särskilt uppge huruvida den bristande överensstämmelsen med kraven beror på att produkten inte uppfyller de krav som gäller människors hälsa eller säkerhet eller andra aspekter i samband med skyddet av det allmänna intresset eller av brister i harmoniserade standarder som skapar presumtionen om överensstämmelse. 

I 2 mom. föreslås dessutom en informativ hänvisning till lagen om underrättelser till Europeiska kommissionen om marknadskontrollen av vissa produkter som medför risk (1197/2009, nedan rapex-lagen). Rapex−lagen är tillämplig vid sidan av förfarandet med skyddsklausuler enligt unionens harmoniseringslagstiftning. Förfarandet tillämpas oberoende av RAPEX−förfarandet. RAPEX−förfarandet behöver alltså inte nödvändigtvis tillämpas innan förfarandet med skyddsklausuler tillämpas. Förfarandet med skyddsklausuler ska dock huvudsakligen tillämpas utöver RAPEX−förfarandet när en medlemsstat fattar beslut om ett permanent förbud mot eller en permanent begränsning av den fria rörligheten av harmoniserade produkter på grund av en fara som är förenad med en produkt eller på basis av annan allvarlig risk. Inom olika produktsektorer finns det olika slags förfaranden för skyddsklausulanmälan. Förfarandet med skyddsklausuler har tillämpats redan en längre tid inom vissa produktsektorer som reglering på EU-nivån och Tukes har gjort anmälningar enligt skyddsklausulförfarandet. Bestämmelsen avser således inte att ändra praxisen. 

Genom paragrafen genomförs artikel 35.2, artikel 36 och artikel 37.3 i ATEX−direktivet och motsvarande krav i de övriga produktdirektiven. 

28 §.Vite och hot om tvångsutförande. I paragrafen föreslås bestämmelser om marknadskontrollmyndighetens rätt att förena ett förbud eller föreläggande som denne meddelat med vite eller hot om tvångsutförande. Bestämmelser om tillämpning av nämnda administrativa tvångsmedel finns i viteslagen (1113/1990). Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen nuläget i sektorslagarna. 

I paragrafen föreslås att marknadskontrollmyndigheten får förena ett förbud eller föreläggande som den meddelat med stöd av denna lag med vite eller med hot om att den försummade åtgärden utförs på den försumliges bekostnad. 

Det primära syftet med bestämmelsen är att säkerställa att en ekonomisk aktör vidtar de åtgärder som myndigheten bestämt. Om det är fråga om en produkt som utgör en allvarlig risk, kan skadorna vara betydande. Marknadskontrollmyndigheten ska i sista hand säkerställa att alla behövliga åtgärder vidtas för att undanröja risken. Kostnaderna för en åtgärd som vidtagits genom tvångsutförande betalas i förskott av statens medel, men de kan indrivas hos den försumlige utan dom eller beslut. Det ska alltid fattas ett separat beslut om tvångsutförande, men något beslut behöver inte fattas om indrivning av de kostnader som föranleds av tvångsutförandet. 

De produktlagar som omfattas av marknadskontrollagens tillämpningsområde ska innehålla separata straffbestämmelser och hänvisningar till strafflagen. 

29 §.Sökande av ändring. I paragrafen föreslås bestämmelser om sökande av ändring i marknadskontrollmyndighetens förvaltningsbeslut i tillsynsärenden. Det föreslås att bestämmelserna om ändringssökande ändras jämfört med nuläget, så att systemet med besvärstillstånd införs i större utsträckning i sådana tillsynsärenden som hänför sig till de lagar som nämns i 1 § 1 mom. 

I 1 mom. föreskrivs att beslut som avses i denna lag får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

I 2 mom. föreskrivs att ändring i ett beslut som gäller föreläggande och utdömande av vite samt föreläggande och verkställighet av hot om tvångsutgörande får dock överklagas på det sätt som anges i viteslagen. I ett beslut som gäller föreläggande av vite eller föreläggande av hot om tvångsutförande får då ändring sökas enligt vad som föreskrivs om sökande av ändring i det beslut som gäller huvudförpliktelsen. Ett beslut som gäller utdömande av vite eller verkställighet av hot om tvångsutförande får däremot överklagas genom besvär på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Vilken förvaltningsdomstol som är behörig och vilka sakkunnigmedlemmar som ska delta i behandlingen av ärenden bestäms enligt huvudförpliktelsen. 

Enligt 3 mom. får ett tillfälligt förbud som marknadskontrollmyndigheten har meddelat enligt 21 § dock inte överklagas genom besvär. Förbudet mot ändringssökande är ett typiskt förfarande i tillsynssituationer som inbegriper tillfälligt förbud. I 21 § i marknadskontrollagen föreskrivs att marknadskontrollmyndigheten efter meddelandet av ett tillfälligt förbud ska skyndsamt avgöra saken slutgiltigt. Det är motiverat att bevilja besvärsrätt enligt 1 mom. först i fråga om detta myndighetsbeslut.  

Paragrafens 4 mom. motsvarar nuläget. Eftersom syftet med marknadskontrollmyndighetens beslut är att säkerställa säkerheten och det allmänna intresset, är det nödvändigt att föreskriva att marknadskontrollmyndighetens beslut ska iakttas trots ändringssökande, om besvärsmyndigheten inte bestämmer något annat.  

30 §.Grunderna för avgifter för Tullens prestationer och uttag av avgifter. I paragrafen görs en informativ hänvisning till bestämmelserna om Tullens avgifter. Bestämmelsen behövs för att klargöra att Tullen även i dagsläget kan ta ut avgifter för sina kontroller, och att marknadskontrollagen inte innebär någon ändring i nuläget. I paragrafen föreskrivs att i fråga om Tullens avgiftsbelagda offentligrättsliga prestationer gäller vad som föreskrivs om dem med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Bestämmelser om avgifterna för Tullens prestationer finns i finansministeriets förordning om Tullens avgiftsbelagda prestationer som utfärdats med stöd av i 8 § i lagen om grunderna för avgifter till staten, 34 § i offentlighetslagen, och 5 § i lagen om grunderna för avgifter för vissa förhandsbeslut. 

31 §.Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft så snart som möjligt efter det att den har godkänts och blivit stadfäst samt samtidigt med de lagar som omfattas av dess tillämpningsområde. Genomförandet av direktivpaketets produktdirektiv förutsätter att direktiven i huvudsak har genomförts nationellt från och med den 20 april 2016. Målet är att den föreslagna lagen ska träda i kraft utan dröjsmål för att införlivandet av produktdirektiven med den nationella lagstiftningen inte ska bli fördröjt. 

Enligt 2 mom. tillämpas marknadskontrollagen också på sådana produkter som har släppts ut på marknaden före lagens ikraftträdande och som får tillhandahållas på marknaden vid ikraftträdandet av de lagar som nämns i 1 § 1 mom. Med tanke på klarheten i marknadskontrollen av produkter skulle det vara motiverat att föreskriva att marknadskontrollagen även tillämpades på kontrollen av sådana produkter vars överensstämmelse med kraven har säkerställts av de ekonomiska aktörerna i enlighet med de bestämmelser som gällde före ikraftträdandet av denna lag. På marknaden kan det i flera års tid tillhandahållas både nya produkter och produkter som överensstämmer med de gamla produktkraven. Det är ändamålsenligt att marknadskontrollmyndighetens tillsynsmetoder dock i fortsättningen är enhetliga vid produktkontrollen. 

I sektorslagstiftningen har det utfärdats uttryckliga övergångsbestämmelser för produktsektorerna i fråga. I sektorslagarnas övergångsbestämmelser föreskrivs om de förutsättningar under vilka produkter får finnas på marknaden i enlighet med tidigare lagstiftning. Också aktörernas skyldigheter i fråga om s.k. gamla produkter ska bestämmas enligt den lagstiftning som gällde före ikraftträdandet av denna lag. Däremot skulle det vara ändamålsenligt att marknadskontrollmyndighetens tillsynsmetoder dock är enhetliga vid kontrollen av produkter. Ur aktörernas synvinkel skulle en ändring av tillsynsmetoderna inte medföra oskälig olägenhet för de ekonomiska aktörerna. Tillsynsmyndigheten ska vara densamma och marknadskontrollagens tillsynsmetoder ändras inte i någon betydlig mån. 

I 3 mom. föreslås att de ärenden som hade inletts före ikraftträdandet av denna lag behandlas med iakttagande av de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet, alltså sektorslagstiftningen. I sektorslagstiftningen har det uttryckligen utfärdats övergångsbestämmelser för sektorerna i fråga.