2.1.5.1  Allmänt om finansieringen

De lagstadgade arbetspensionerna finansieras i huvudsak med ett fördelningssystem, det vill säga med årliga arbetspensionsavgifter. Företagaren betalar helt och hållet själv försäkringsavgiften enligt lagarna om företagarpensioner, FöPL och LFöPL. Staten deltar i finansieringen av SjPL-pensionerna med en dryg tredjedel av pensionsutgiftens belopp och i finansieringen av företagarpensionerna till den del som försäkringsavgifterna inte räcker till för att bekosta pensionerna. Företagarnas pensionsavgifter fonderas inte, varför pensionssystemet för företag helt och hållet baserar sig på ett fördelningssystem. Inom den offentliga sektorn finansieras arbetspensionerna enligt principerna för fördelningssystemet, men de stöds av buffertfonder. 

Arbetspensioner enligt ArPL och SjPL finansieras delvis utifrån fonderingsprincipen. En del av de pensioner som tjänats in av arbetstagarna och som ska betalas ut i framtiden fonderas årligen i förväg och slutdelen finansieras i sinom tid utifrån de arbetspensionsförsäkringsavgifter som tas ut av arbetsgivarna och den arbetande befolkningen. 

En privat pensionsanstalt ansvarar för pensionen endast till den del den är fonderad vid pensionsanstalten i fråga. Pensionsanstalterna ansvarar gemensamt för den resterande delen i form av så kallade utjämningspensioner. Fonderingsprinciperna i fråga om pensioner varierar beroende på pensionsformen. Fonderade pensionsdelar ingår i ålders- och invalidpensionerna. 

För ålderspensioner enligt ArPL och SjPL fonderar pensionsanstalterna en sådan del av förvärvsinkomsterna som motsvarar en årlig pensionstillväxt på 0,4 procent enligt 174 § i ArPL och 154 § i SjPL. Detta innebär att man bereder sig på från 1,5 procent till drygt en fjärdedel av den årliga pensionstillväxten genom fondering vid den tidpunkt då pensionen tjänas in. Dessutom justeras de fonderade pensionsdelarna på vissa villkor med de höjningskoefficienter som social- och hälsovårdsministeriet fastställt, det vill säga de så kallade iv-koefficienterna, om aktieplaceringarnas avkastning varit bra och pensionsanstalternas solvens ligger på en tillräcklig nivå. För närvarande hänförs tilläggsfonderingen till dem som fyllt 55 år. För invalidpensionerna fonderar pensionsanstalten då varje pension börjar en post som räknats utifrån försäkringsmatematiska principer för betalning av en begynnande pension fram till ålderspensionsåldern. 

Familjepensionerna, de partiellt förtida ålderspensionerna och arbetslivspensionerna finansieras helt och hållet genom utjämningssystemet. 

Med andra ord fonderas en del av arbetspensionsförsäkringsavgiften i det partiella fonderingssystemet i ArPL och SjPL och en del går till utbetalningen av de pensioner som ska betalas ut under det aktuella året. År 2024 fonderades omkring 3,2 miljarder euro för framtida ålders- och invalidpensioner, vilket är omkring 18 procent av pensionsavgiften. År 2024 vara pensionsutgiften 20,4 miljarder euro och omkring 24 procent av pensionsutgiften täcktes med fonderade medel. När det gäller ålderspensionerna utgör utgiften för utjämningspensionerna cirka 75 procent och när det gäller invalidpensionerna cirka 50 procent av pensionsutgiften. 

2.1.5.2  Arbetspensionsförsäkringsavgiften

Arbetsgivarna och arbetstagarna svarar för finansieringen av arbetspensionssystemet inom den privata sektorn enligt 152 § i ArPL och 141 § i SjPL. Staten deltar i finansieringen av pensionerna enligt SjPL i enlighet med 152 § i SjPL. 

Arbetstagarna och arbetsgivarna betalar en arbetspensionsförsäkringsavgift, som räknas i procent utifrån den lön som ligger till grund för arbetstagarens pension. År 2025 utgör den genomsnittliga avgiften enligt ArPL sammanlagt 24,85 procent av lönen, varav arbetsgivarens andel är 17,38 procent i genomsnitt. Arbetsgivarens genomsnittliga avgift innehåller en höjning på 0,45 procentenheter som orsakas av återbetalningen av den tillfälliga sänkningen på grund av coronapandemin. Återbetalningsposten år 2025 är den sista. Den andel av avgiften som tas ut av arbetstagaren varierar enligt arbetstagarens ålder; avgiften för arbetstagare under 53 år och för dem som fyllt 63 år är 7,15 procent och 8,65 procent för arbetstagare i åldern 53–62 år. Från och med år 2026 är arbetstagares pensionsavgift samma för alla åldrar, då den övergångstid som gäller olika belopp för intjänande av pension gått ut. Den andel av avgiften som tas ut av arbetstagaren fastställs i 153 § i ArPL. Arbetsgivares pensionsavgift är lika stor för de arbetstagare som försäkrats enligt olika pensionslagar. Social- och hälsovårdsministeriet fastställer årligen procentsatsen för arbetstagares arbetspensionsförsäkringsavgift genom förordning. 

Arbetspensionsförsäkringsavgiften är inte lika stor för alla arbetsgivare. Om arbetsgivaren har tecknat arbetspensionsförsäkringen i en pensionsstiftelse eller pensionskassa, bestäms försäkringsavgiften på andra grunder och den är således av annan storlek än när den har tecknats i ett arbetspensionsförsäkringsbolag. 

Arbetspensionsförsäkringsavgifterna för de arbetsgivare som tecknar försäkringen hos ett arbetspensionsförsäkringsbolag varierar också beroende på företagets storlek, risken för arbetsoförmåga, avgiftens omkostnadsdel och storleken på kundgottgörelserna. Arbetspensionsförsäkringsavgiften fastställs enligt de beräkningsgrunder som nämns i 166 § i ArPL. Arbetspensionsförsäkringsbolagen ansöker om social- och hälsovårdsministeriets fastställelse för beräkningsgrunderna. Arbetspensionsförsäkringsbolagen ger dock under vissa förutsättningar sina kundföretag kundåterbäring för överskott i sin verksamhet. Storleken på kundgottgörelserna beror på arbetspensionsbolagets solvens, som påverkas av den avkastning på placeringar som arbetspensionsförsäkringsbolaget får och försäkringsrörelsens resultat. Nivån på omkostnadsdelen av arbetspensionsförsäkringsbolagens försäkringsavgift är delvis bolagsspecifik, varvid omkostnadsdelen fastställs utifrån olika grunder i de olika bolagen. Försäkringsavgifterna fastställs på förhand och de ska enligt lag fastställas på ett sätt som tryggar de försäkrade förmånerna. 

2.1.5.3  Skyldigheten att avsätta medel till fond, det vill säga avkastningskravet

Skyldigheten att avsätta medel till fond, det vill säga avkastningskravet på arbetspensionsfonderna, fastställer hur en pensionsanstalt som försäkrar verksamhet enligt ArPL och SjPL årligen ska komplettera sina fonder. Skyldigheten att avsätta medel till fond fastställs enligt ovan nämnda pensionsanstalters genomsnittliga solvens och utfallet för aktieavkastningen. Skyldigheten att avsätta medel till fond fastställs av finansieringstekniska koefficienter, som utgörs av fonderingsräntan, kompletteringskoefficienten och aktieavkastningskoefficienten. Beräkningsformlerna för de finansieringstekniska koefficienterna har fastställts i pensionsanstalternas beräkningsgrunder. 

Pensionsanstalterna ska årligen komplettera sin ansvarsskuld med poster enligt skyldigheten att avsätta medel i fond. Om avkastningen på pensionsanstalternas placeringar överskrider skyldigheten att avsätta medel till fond, ökar denna skillnad pensionsanstaltens solvens. En uppgång i pensionsanstalternas genomsnittliga solvens ökar å sin sida den framtida skyldigheten att avsätta medel till fond. Om pensionsanstalternas placeringar generar avkastning som ligger under skyldigheten att avsätta medel till fond, minskar solvensen. 

Fondräntan är 3 procent och med den höjs alla ålder- och invalidpensionsansvar. Justeringarna och kompletteringarna av kompletteringskoefficienten i fråga om överskottet i det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen hänför sig för närvarande till ålderspensionsfonderna för dem som fyllt 55 år. En avkastning som motsvarar kompletteringskoefficienten styrs till att öka eller minska de fonderade delarna av ålderspensionerna. 

Kompletteringskoefficienten fastställs utifrån pensionsanstalternas genomsnittliga solvens. När läget på placeringsmarknaden är exceptionellt svagt försämras pensionsanstalternas solvens kraftigt. På grund av förmågan att bära risker och å andra sidan för att göra det möjligt att sträva efter långsiktig placeringsverksamhet och bra placeringsavkastning kan kompletteringskoefficienten även få negativa värden i en svag situation på placeringsmarknaden. Den fonderade delen av ålderspensionen minskas då med kompletteringskoefficienten. Huvudregeln är dock att fonderingen ska utökas och endast i en situation med avsevärt nedsatt solvens görs ett undantag från detta. Med avsevärd nedsatt solvens avses en situation där pensionsanstalternas genomsnittliga solvensgrad, pensionsmedlen delade med ansvarsskulden, har sjunkit till en nivå på minst 120 procent. 

Pensionsskyddscentralen räknar månatligen värdet av kompletteringskoefficienten utifrån de solvensuppgifter som fåtts från pensionsanstalterna. Den andel av skyldigheten att avsätta medel till fond vilken fastställs av kompletteringskoefficienten överförs till ålderspensionsansvaren genom en teknisk tilläggsfonderingskoefficient (1iv), som ingår i pensionsanstaltens beräkningsgrunder. 

Aktieavkastningskoefficienten bestäms för sin del på basis av pensionsanstalternas genomsnittliga aktieavkastning. Aktieavkastningskoefficienten beräknas av Pensionsskyddscentralen utifrån de faktiska aktieavkastningsuppgifter som pensionsanstalterna meddelat. Koefficienten räknas månatligen och aktieavkastningskoefficienten för hela kalenderåret fastställs i början av följande år, då avkastningen för alla månader är känd. En andel av aktieavkastningskoefficienten som motsvarar en femtedel av avkastningen styrs till det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen, varifrån medlen styrs vidare till de fonderade delarna av ålderspensionerna, om gränsen för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen överskrids. Om den övre gränsen för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen överskrids, överförs fondkompletteringar till ålderspensionsansvaren med en teknisk tilläggsfonderingskoefficient (4iv), som ingår i pensionsanstaltens beräkningsgrunder. 

Även den förhöjda delen av arbetstagares pensionsavgift för arbetstagare i åldern 53–62 år läggs till genom en tilläggsfonderingskoefficient (3iv) för att stärka ålderspensionsfonderingen. En förhöjd pensionsavgift fastställdes senaste gång för år 2025, varför 3iv-förhöjningen görs sista gången för år 2025. Utöver dessa är det även möjligt att göra justeringar av ålderspensionsfonderna avseende utjämningsansvaret genom en tilläggsfonderingskoefficient (2iv). Syftet med tilläggsfonderingen är att stärka ålderspensionsfonderna, varvid till exempel trycket på att höja framtida års försäkringsavgifter kan stävjas. Ingen indexjustering görs för de fonderade delarna av ålderspensionerna, såsom pensioner, varför tilläggsfonderingen även fungerar som bevarare av värdet av de fonderade delarna och fonderingsgraden. 

2.1.5.4  Det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen

Vid pensionsreformen år 2007 infördes ett tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. Genom att stärka och påskynda beroendet mellan ansvarsskuldens belopp och fluktuationerna på placeringsmarknaden kan en del av placeringsrisken överföras till att bäras av hela pensionssystemet. Det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen är en post som minskar eller ökar ansvarsskulden. Till en början baserade sig tio procent av pensionsanstalternas ansvarsskuld på snittavkastningen på pensionsanstalternas noterade aktieplaceringar. Avsikten var att gradvis övergå till en nivå på tio procent under en femårsperiod. Vid den tidpunkten föreskrevs en övre gräns på 5 procent av ansvarsskulden för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. Om den överskrids, kompletterar arbetspensionsanstalten ålderpensionsfonderna från det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. Även en nedre gräns, -10 procent av ansvarsskulden, föreskrevs för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. Om den underskrids, kompletterar arbetspensionsanstalten det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen ur sitt solvenskapital. 

Bestämmelserna om pensionsanstalternas placeringsverksamhet och solvens ändrades temporärt åren 2008–2012 på grund av den internationella finansmarknadskrisen. Syftet var att stärka solvensen för pensionsanstalterna i den privata sektorn på så sätt att de inte behöver sälja bland annat finska aktieinnehav i det ogynnsamma marknadsläget. För att stärka solvensen höjdes beloppet av den aktieavkastningsbundna ansvarsskulden redan år 2008 till tio procent av ansvarsskulden. 

Vid pensionsreformen år 2017 höjdes andelen för den aktieavkastningsbundna ansvarsskulden av ansvarsskulden först år 2017 till 15 procent och vidare till 20 procent år 2018 för att förbättra pensionsanstalternas förmåga att ta risker. Den övre gränsen för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen sänktes från fem till en procent. Ju lägre den övre gränsen är, desto snabbare övergår tillgångarna från ansvarsskulden till ålderspensionsfonderna. 

Effekten av det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen är att ansvarsskulden anpassar sig efter pensionsanstalternas genomsnittliga aktieavkastning så att den ökar eller minskar ansvarsskulden. Om aktiekurserna sjunker, leder det till att det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen samt ansvarsskulden minskar och på samma stärks solvenskapitalet. Om aktiekurserna stiger sker det motsatta, det vill säga att det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och ansvarsskulden ökar. Det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen kan sänka beloppet av pensionsanstaltens pensionsansvar eller ansvarsskuld med högst 20 procent och höja det med högst en procent. Om den övre gränsen på 1 procent överskrids för hela arbetspensionssystemets del, används det överskjutande beloppet till att öka de fonderade delarna av ålderspensionerna. Om den undre gränsen på 20 procent underskrids för hela arbetspensionssystemets del, kompletteras det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen genom varje pensionsanstalts ofördelade tilläggsförsäkringsansvar eller tilläggsförsäkringsansvar. Pensionsanstalterna utjämnar årligen det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen så att det är lika stort i förhållande till ansvarsskulden eller pensionsansvaret vid varje pensionsanstalt. 

Den årliga förändringen i det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen beror på den genomsnittliga årliga aktieavkastningen, med avdrag för en procentenhet. Minskningen av en procentenhet görs så att höjningarna av de fonderna pensionerna och uppgången i ansvarsskulden under tidens gång inte leder till för stor nedgång i solvensen. Den genomsnittliga årliga aktieavkastningen hänförs dock inte till hela ansvarsskulden, utan till en femtedel av ansvarsskulden. Med aktiernas genomsnittliga årsavkastningsprocent avses den vägda årliga genomsnittliga avkastningen på aktieplaceringar i utvecklade stater av de pensionsanstalter som bedriver verksamhet enligt ArPL samt Sjömanspensionskassan. 

Graden av bundenhet till aktieavkastningen styr pensionsanstalterna till att placera minst en femtedel av de medel som motsvarar ansvarsskulden i aktier. Det kan antas att aktieplaceringarna på lång sikt ger en större placeringsavkastning än placeringsobjekt förknippade med mindre risker. Höjningen av graden av bundenhet till aktieavkastningen innebär också kontracykliska effekter i arbetspensionssystemet i ett svagt marknadsläge. Ansvarsskuldens bundenhet till aktieavkastningen minskar pensionsanstalternas behov av att sälja aktieplaceringar när marknadsläget är dåligt. 

2.1.6.1  Solvensregleringens utveckling

År 1997 kopplades pensionsanstaltens solvensgräns till placeringstillgångarnas risk. Regleringen har reviderats år 2007 och år 2013. Därtill ändrades solvensregleringen tillfälligt åren 2008–2012 genom en temporär lag som berodde på finanskrisen. Solvensregleringen revideras i omfattande grad genom den reform som trädde i kraft år 2017. 

Syftet med de ändringsförslag som gällde pensionsanstalternas placeringsverksamhet och som trädde i kraft 2007 var att öka den förväntade avkastningen på pensionsplaceringar och därigenom minska trycket på att höja arbetspensionsavgiften. Då ansågs det att man inom det regelverk som trädde i kraft 1997 inte hade tillräckliga möjligheter att eftersträva högre placeringsavkastning genom att ta placeringsrisker. Målet med ändringen var att göra sådana förbättringar i författningsgrunden för arbetspensionsplacering som gör det möjligt att sträva efter tilläggsavkastning. Man ville höja särskilt andelen aktieplaceringar med cirka tio procentenheter, eftersom aktieplaceringarna både sett till den historiska utvecklingen och finansieringsteorin kunde förväntas ge bättre avkastning än övriga placeringar. Målet var också att harmonisera regleringen för olika typer av pensionsanstalter. 

Vid reformen år 2007 infördes ett tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen, som föreskrivs i 168 § i ArPL och i 14 § i AFBL. De närmare bestämmelserna har skrivits in pensionsanstalternas beräkningsgrunder. Eftersom det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen ändrades i samma riktning som avkastningen på noterade aktier, kunde pensionsanstalterna i praktiken skydda sig mot aktierisken till dessa delar. Genom att på detta sätt stärka och påskynda korrelationen mellan ansvarsskuldens belopp och fluktuationerna på placeringsmarknaden kunde en del av placeringsrisken överföras till att bäras av hela pensionssystemet. På lång sikt fanns det risk för att det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen skulle stanna på låg nivå i hela pensionssystemet på grund av dålig aktieavkastning. Det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen är en post som minskar eller ökar ansvarsskulden eller pensionsansvaret, varför tio procent av pensionsanstalternas ansvarsskuld eller pensionsansvar baserade sig på den genomsnittliga avkastningen på pensionsanstalternas placeringar i noterade aktier. Avsikten var att gradvis övergå till en nivå på tio procent under en femårsperiod. Beloppet av det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen hade kunnat minska beloppet av pensionsanstalternas ansvarsskuld eller pensionsansvar med högst tio procent och öka det med högst fem procent. 

Bestämmelserna om pensionsanstalternas placeringsverksamhet och solvens ändrades temporärt åren 2008–2012 på grund av den internationella finansmarknadskrisen. Syftet var att stärka solvensen för pensionsanstalterna i den privata sektorn på så sätt att de inte behöver sälja bland annat finska aktieinnehav i det ogynnsamma marknadsläget. För att stärka solvensen höjdes beloppet av den aktieavkastningsbundna ansvarsskulden redan år 2008 till tio procent av ansvarsskulden. Dessutom kompletterades pensionsfonderna år 2008 endast med fondräntan, det vill säga med tre procent, och den utjämningsavsättning som ingår i ansvarsskulden jämställdes temporärt med verksamhetskapital för att stöda pensionsanstalternas solvens. Minimibeloppet av pensionsanstalternas verksamhetskapital sänktes och det blev oberoende av pensionsanstaltens placeringsfördelning. 

För att stärka pensionsanstalternas risktagningsförmåga sammanslogs buffertarna för pensionsanstalternas placerings- och försäkringsrisker, verksamhetskapitalet och utjämningsbeloppet år 2013, och en ny buffert, det vill säga solvenskapitalet, bildades. För solvenskapitalet fastställdes en solvensgräns i vars beräkning både placeringsrisken och försäkringsrisken samt korrelationen mellan dem beaktas. Vid beräkningen av solvensgränsen är utjämningsbeloppet inte längre med i ansvarsskulden eftersom utjämningsbeloppet ingår i solvenskapitalet, och solvenskapitalkrav behöver inte räknas för det. 

Vid den reform som trädde i kraft år 2017 utfärdades en ny lag om beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om diversifiering av placeringar (315/2015). Genom lagen ändras beräkningen av pensionsanstalternas solvensgräns och bestämmelserna om diversifiering av placeringarna. Genom den föreskrivna solvensmodellen beaktas pensionsanstalternas väsentliga och faktiska risker i placeringsverksamheten och försäkringsrisker på ett noggrannare och mer omfattande sätt än i den tidigare regleringen. Syftet med solvensmodellen är att så korrekt som möjligt beskriva pensionsanstaltens risker som helhet. Utgångspunkten för solvensmodellen är att pensionsanstalten vid beräkningen av solvensgränsen ska identifiera alla väsentliga risker som hänför sig till anstaltens respektive placeringar. Vid reformen betonades ansvaret för pensionsanstaltens styrelse i solvensberäkningen och dess skyldighet att styra och följa pensionsanstaltens placeringsverksamhet och solvensberäkning. Pensionsanstaltens styrelse ansvarar enligt allmänna bolagsrättsliga bestämmelser för att man vid solvensberäkningen beaktar de risker som hänför sig till placeringarna, och därigenom för att solvensberäkningen är korrekt. 

För att förbättra pensionsanstalternas risktagningsförmåga höjdes andelen för den aktieavkastningsbundna ansvarsskulden av ansvarsskulden först år 2017 till 15 procent och år 2018 vidare till 20 procent. Dessutom fastställdes en nivå på 65 procent i fråga om maximibeloppet av placeringarna i lagstiftningen (7 a § i lagen beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om diversifiering av placeringar). Om maximibeloppet överskrids, höjs solvensgränsen. Aktieplaceringarnas maximibelopp har som mål att begränsa pensionsanstalternas risktagning i synnerhet i en högkonjunktur. 

2.1.6.2  Beräkningen av solvensgränsen

Solvensgränsen räknas utifrån pensionsanstaltens hela placeringsegendom. Utöver placeringsrisker beaktas i beräkningen även försäkringsrisken och risken avseende avkastningskravet. Målet med bestämmelserna om diversifiering av placeringarna är att sträva efter att hantera riskkoncentrationerna i en sammanslutning, riskkoncentrationerna i anknytning till en fastighet och riskkoncentrationerna hos en borgenär. Enligt den gällande allmänna bestämmelsen ska pensionsanstalten i enlighet med pensionsförsäkringens karaktär också i övrigt se till att placeringarna diversifieras. 

I solvensberäkningen beaktas riskerna enligt den riskklassificering som föreskrivits i lagen. Såsom placeringsrisker beaktas aktierisk, ränterisk, kreditmarginalrisk, valutarisk, fastighetsrisk och råvarurisk. Därtill beaktas kvarstående risk i samband med vissa indirekta placeringar. Också risk avseende avkastningskrav och försäkringsrisk ska beaktas som egna riskklasser. 

Utöver de ovan nämnda riskklasserna ska också den skuldandel som hänför sig till vissa indirekta placeringar beaktas vid solvensberäkningen. I fråga om aktier beaktas därtill även koncentrationsrisken och basis-risken (om man skyddar sig mot aktierisken med en sådan derivatplacering som inte alltid ger fullt skydd mot aktierisken, till exempel om derivatets underliggande tillgång avviker från fördelningen i aktieportföljen, orsakar detta en så kallad basis-risk). I fråga om övriga placeringsslag ska koncentrationsrisken och motpartsrisken beaktas genom begränsningar i diversifieringen av placeringarna. Eventuella andra placeringsrisker som är väsentliga med tanke på en enskild pensionsanstalt ska beaktas i pensionsanstaltens egen beräkningsmetod. De operativa riskerna ingår inte i solvensberäkningen. 

I fråga om aktierisken har en nivå fastställts för maximibeloppet av aktieplaceringarna i lagstiftningen, vilken är 65 procent av placeringarna. Om gränsen överskrids, höjs solvensgränsen. Aktieplaceringarnas maximibelopp har som mål att begränsa pensionsanstalternas risktagning i synnerhet i en högkonjunktur. 

Vid riskklassificeringen har aktierisken, kreditmarginalrisken och fastighetsrisken delats in i flera klasser. Aktierisken har delats in i fem klasser enligt geografisk fördelning samt enligt det om aktierna är noterade, det vill säga om de handlas på en reglerad marknad. Kreditmarginalrisken har delats in i fyra klasser enligt kreditbetyget för skulden, gäldenären eller borgensmannen eller enligt emittenten av ett skuldebrev. Fastighetsriskklasserna är två: i den första klassen ingår bostadsfastigheter och obebyggda fastigheter och i den andra klassen ingår kommersiella och övriga bebyggda fastigheter. Separata bestämmelser om hanteringen av indirekta placeringar och derivat vid solvensberäkningen ingår i lagen. 

I den nuvarande solvensmodellen ska pensionsanstalten för varje riskklass dock separat fastställa det riskbaserade kapitalkravet som kallas för riskvärde. För beräkning av riskvärdet för riskklassen har en förväntad förlust, som beskriver förlustens storlek med vald sannolikhet, definierats för varje riskklass. Utöver riskvärdet ska pensionsanstalten beräkna den förväntade avkastningen på varje riskklass. För beräkning av den förväntade avkastningen ska ett väntevärde för avkastning definieras för varje riskklass som beskriver hur mycket den placering som exponerats för risken i fråga i genomsnitt avkastar per år. 

Den sannolikhet som använts vid beräkningen av den förväntade förlusten har valts på så sätt att vikten för aktierelaterade placeringar kan vara cirka 30–35 procent i pensionsanstalternas genomsnittliga placeringsallokering. Den sannolikhet som används i solvensberäkningen är 97 procent. Detta innebär att solvensgränsen redogör för det belopp av solvenskapitalet, vilket med 97 procents sannolikhet räcker för att täcka de väsentliga riskerna i arbetspensionsanstaltens verksamhet under en tidsperiod på ett år. Detta kallas även för trygghetsnivån i solvensberäkningen. 

Efter att riskvärdet och den förväntade avkastningen beräknats för riskklasserna, slås riskklasserna samman till ett solvenskapitalkrav med beaktande av korrelationen mellan riskklasserna med hjälp av korrelationskoefficienter. Korrelationskoefficienterna beskriver hur sannolikt det är att två risker realiseras samtidigt. Eftersom de risker som beaktas vid solvensberäkningen ytterst sällan realiseras exakt på samma gång, ger diversifiering av placeringarna mellan objekt med olika risker en diversifieringsnytta som sänker solvensgränsen. Om pensionsanstaltens placeringar överskrider vissa gränser som hänför sig till riskkoncentrationer, höjs pensionsanstaltens solvensgräns. 

Solvensgränsen beskriver det belopp av solvenskapital som pensionsanstalten ska ha för försäkrings- och placeringsrisker. Ju mer riskfyllda investeringar pensionsanstalten har, desto högre är solvensgränsen. Vid beräkningen av solvensgränsen beräknas förlustrisken för pensionsanstaltens placeringsportfölj direkt utifrån pensionsanstaltens placeringstillgångar och de anges som ett belopp i euro. 

Värdet av de konstanter som används vid solvensberäkningen har fastställts genom förordning av statsrådet. Genom förordning har man fastställt riskklassernas förväntade avkastning och förväntade förlust, de korrelationer som beskriver korrelationen mellan riskklasserna samt vissa andra konstanter som behövs vid solvensberäkningen. Värdet av konstanterna baserar sig på empirisk information om riskerna i olika placeringar och om placeringsmarknaden. För närvarande har de parametrar som behövs i beräkningen av solvensgränsen räknats med en trygghetsnivå på 97 procent. Den nämnda förordningen av statsrådet innehåller inte bestämmelser om trygghetsnivån, utan om parametrarnas storlek. Den nuvarande trygghetsnivån har beskrivits i den regeringsproposition som ligger till grund för lagen om beräkning av solvensgränsen för pensionsanstalter och om diversifiering av placeringar (RP 279/2014 rd, motiveringarna till 3 kap. 9 § och De viktigaste förslagen). 

Lagen innehåller bemyndigande att utfärda förordning för social- och hälsovårdsministeriet och bemyndigande att utfärda föreskrift för Finansinspektionen. Genom förordning har social- och hälsovårdsministeriet utfärdat närmare bestämmelser om kreditklassificeringar i anknytning till skuldåtaganden och beaktande av indirekta placeringsrisker enligt placeringsstil. Finansinspektionen har utfärdat närmare föreskrifter om utarbetande av de grunder som styrelsen ansvarar för och om olika detaljer i anknytning till solvensberäkningen. 

2.1.9.1  Fastighetsplacering, kreditupptagning och borgen

Pensionsplacerarnas direkta fastighetsplaceringar i Finland har genomförts som placeringar i fastighets- och bostadsaktiebolags aktier eller som direkta placeringar i fastigheter. Indirekta fastighetsplaceringar (fastighetsplaceringsfonder och gemensamma placeringar) har i typfallet genomförts som placeringar i fastighetskapitalfonder. Fördelen med indirekt placering har varit att det vid indirekta fastighetsplaceringar finns möjlighet att använda främmande kapital, det vill säga att uppta krediter och via sådana sträva efter tilläggsavkastning på fastighetsplaceringarna. Det är dock möjligt att placeringarna exponerats för en större risk via kreditupptagningen. 

I den privata sektorn har omkring 10–15 procent av placeringstillgångarna varit placerade i fastighetsplaceringar åren 2004–2024 (Figur 1). I hela arbetspensionssystemet har långt över hälften av fastighetsplaceringarna varit placerade i Finland (Figur 6). 

Figur 6: Fastighetsplaceringarna i tusen euro enligt sektor åren 2004–2024 (den privata och offentliga sektorn). Källa: Arbetspensionsförsäkrarna TELA ry 

I 15 kap. i försäkringsbolagslagen (FBL) finns det bestämmelser om kreditupptagning och borgen av ett försäkringsbolag. Huvudregeln är att ett försäkringsbolag inte kan ta upp en kredit. Det finns några undantag till huvudregeln, enligt vilka det är tillåtet att ta upp en kredit. Ett försäkringsbolag eller en dottersammanslutning till det får uppta kredit för att sköta sin nödvändiga likviditet eller som ArPL-återbelåning eller som ett kapitallån som uppfyller de villkor som fastställts genom lag från en personalfond som ägs av den egna personalen och som vanliga kontokrediter i anknytning till den egna affärsverksamheten och som andra jämförbara krediter. ArPL-återbelåning innebär att den arbetsgivare som tecknat en arbetspensionsförsäkring har rätt att låna tillbaka de arbetspensionsavgifter som det betalat till egna arbetspensionsförsäkringsbolag eller pensionsstiftelser. Möjligheten att uppta kredit gäller en del av den andel av de avgifter som fonderas. Villkoren för återbelåning för arbetspensionsförsäkringsbolagens arbetsgivarkunder har fastställts i försäkringsvillkoren enligt 142 § i ArPL, medan beloppet föreskrivs i beräkningsgrunderna enligt 166 § i ArPL. 

För närvarande är kreditupptagning dessutom tillåten för ett bostadsaktiebolag som utgör dottersammanslutning till ett arbetspensionsförsäkringsbolag under förutsättning att beloppet av det främmande kapitalet i bokslutet eller i koncernbokslutet inte överstiger 50 procent av balansomslutningen i balansräkningen. Detta har föreskrivits genom en temporär lag (gäller fram till den 31 december 2027) i 5 a § i AFBL. Detta är ett undantag till förbudet mot kreditupptagning för försäkringsbolag enligt 15 kap. 1 § i FBL. 

Ett försäkringsbolag ska meddela andra än ArPL-återbelåningar till Finansinspektionen enligt Finansinspektionens föreskrifter. 

Enligt 15 kap. 3 § i försäkringsbolagslagen (521/2008) och 1 kap. 4 a § i den föregående försäkringsbolagslagen (611/1997) samt motiveringarna till paragraferna (RP 18/1997 rd, RP 149/2003 rd, RP 13/2008 rd) får ett försäkringsbolag ställa borgen för en egen dottersammanslutning med vissa begränsningar. Samma författningar tillämpas på arbetspensionsförsäkringsbolag. 

En förutsättning för att ställa säkerhet för en dottersammanslutnings förbindelser är att försäkringsbolaget får en betryggande motsäkerhet för den säkerhet det ställt eller att beloppet av den skuldförbindelse för vilken säkerhet ställs och beloppet av de skuldförbindelser som har samma eller bättre förmånsrätt till dottersammanslutningens egendom än den förstnämnda skuldförbindelsen inte sammanlagt överstiger 80 procent av det verkliga värdet av dottersammanslutningens egendom. Såväl en föremålssäkerhet som en personsäkerhet, såsom borgen, anses utgör en säkerhet. 

Enligt 15 kap. 4 § i AFBL kan Finansinspektionen i ett enskilt på ansökan av ett försäkringsbolag bevilja tillstånd att avvika från bestämmelserna om kreditupptagning och borgen. 

Pensionsstiftelserna och pensionskassorna omfattas av så gott som motsvarande bestämmelser om förbudet att uppta lån som arbetspensionsförsäkringsbolagen. En pensionsstiftelse och en pensionskassa ska anpassa sin verksamhet så att den är möjlig utan att uppta lån. En pensionsstiftelse eller pensionskassa kan dock ta upp en kredit, då det handlar om en kortfristig kredit som behövs för att sköta likviditeten, en kredit som behövs för att skaffa egna lokaler eller en kredit som behövs av någon annan vägande orsak, för vilken tillstånd fåtts från Finansinspektionen. En pensionsstiftelse eller pensionskassa får inte ställa borgen. 

En pensionsstiftelse har rätt att mot säkerhet låna ut sina tillgångar till en delägare, som på lånet samt på sådan skuld till pensionsstiftelsen som har uppkommit på någon annan grund ska betala ränta på lånet. Den ränta som betalas av en delägare i pensionsstiftelsen ska uppgå till minst den grundränta som används i den beräkningsgrund som avses i 166 § 2 mom. i ArPL. 

SjPL innehåller inte bestämmelser om lån och borgen vilka motsvarar bestämmelserna i lagen om pensionsstiftelser och pensionskassor. 

2.1.9.2  Solvens

I slutet av år 2024 uppgick den ansvarsskuld som använts i solvensberäkningen till sammanlagt omkring 130,0 miljarder euro. Under den motsvarande tidsperioden var pensionsstiftelsernas, pensionskassornas och Sjömanspensionskassans ansvarsskuld sammanlagt omkring 4,0 miljarder euro. Arbetspensionsförsäkringsbolagens solvenskapital uppgår till totalt cirka 37,8 miljarder euro. I snitt uppgick solvensgraden hos arbetspensionsförsäkringsbolagen till omkring 129 av ansvarsskulden. Pensionsstiftelsernas, pensionskassorna och Sjömanspensionskassans solvenskapital var sammanlagt omkring 2,0 miljarder euro. Pensionsstiftelsernas, pensionskassornas och Sjömanspensionskassans solvensgrad var i snitt 150 procent av ansvarsskulden. I förhållande till solvensgränsen var beloppet av solvenskapitalet hos arbetspensionsförsäkringsbolagen omkring 1,6-faldigt, medan det var omkring 2,3-faldigt för pensionsstiftelserna, pensionskassorna och Sjömanspensionskassan. 

4.2.1.1  Allmänt om bedömningen

Den föreslagna ändringens konsekvenser har bedömts genom de överslagsberäkningar som gjorts av Pensionsskyddscentralen, finansministeriet och Finansinspektionen. I Finansinspektionens beräkningar bedöms ändringens konsekvenser för beräkningen av solvensgränsen. 

I bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna har man försökt dela in de föreslagna ändringarna i följande delar som ingår i pensionsreformen: indexbegränsningen, placeringsreformen och utökandet av fonderingen av ålderspensioner. Placeringsreformen har därtill delats in i avsnitt som gäller ändringar i det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen, i ändringar som gäller solvensregleringen och i ändringar av beräkningsgrunderna. På så sätt har man strävat efter att beskriva de föreslagna ändringarnas sammantagna konsekvenser, men även de olika delarnas konsekvens i helheten. Även om endast en del av ändringarna är lagändringar som föreslagits i denna proposition, har man i fråga om konsekvenserna strävat efter att bedöma även konsekvenserna av de ändringar som gäller regleringen på lägre nivå, vilka presentas i avsnitt 8 i propositionen, i syfte att få en bild av pensionsreformens sammantagna konsekvenser. Ovan nämnda indelning har gjorts även på grund av denna olikhet i regleringsnivån. 

Sammandrag av de ekonomiska konsekvenserna

Genom de föreslagna ändringarna eftersträvas i huvudsak bättre placeringsavkastning och således förbättrad hållbarhet i finansieringen av arbetspensionssystemet. Beräkningarna har visat att en utökad placeringsrisk med stor sannolikt genererar bättre placeringsavkastning på lång sikt och således lättar på trycket på att höja arbetspensionsförsäkringsavgiften. En utökad placeringsrisk ökar dock placeringsavkastningens fluktuation och ökar riskerna för variation i arbetspensionsförsäkringsavgiften. I tabell 1 beskrivs den genomsnittliga placeringsallokeringen av ArPL-tillgångarna i den föreslagna reformen åren 2026–2090. De föreslagna ändringarna skulle som standard öka aktieplaceringarnas andel av placeringstillgångarna med 17 procentenheter. 

Tabell 1: De genomsnittliga allokeringsvikterna för ArPL-tillgångarna i de föreslagna ändringarna, enligt den nuvarande lagen och information om utfallet för arbetspensionsförsäkringsbolagen i slutet av år 2024 i procent. Källa: Pensionsskyddscentralen 

I tabell 2 visas konsekvenserna av de föreslagna ändringarna för arbetspensionssystemet som medianer av de stokastiska beräkningarna. I underkapitlen i detta avsnitt har konsekvenserna delats in på ett mer ingående sätt. De föreslagna ändringarna bedöms minska arbetspensionsuppgiften på lång sikt med 0,5 procentenheter och den genomsnittliga pensionen med 0,5 procentenheter. Placeringsavkastningen skulle öka på lång sikt med 0,5 procentenheter i den privata sektorn utifrån ändringarna. Dessa skulle sänka arbetspensionsförsäkringsavgiften på lång sikt med uppskattningsvis 4 procentenheter. Figur 10 visar ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman. 

Tabell 2: De föreslagna ändringarnas konsekvenser som medianer. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Figur 10: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt pensionsreformen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

De föreslagna ändringarna bedöms minska hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin med omkring 0,8 procentenheter i förhållande till BNP. 

Pensionsskyddscentralens beräkningsmetod

I beräkningarna i konsekvensbedömningen har man tagit ställning till svårbedömda omständigheter. Den stokastiska placeringsavkastningsmodellen har som mål att beskrivs placeringsmarknadens funktion. Allokeringsregeln modellerar hur pensionsanstalterna allokerar sina placeringar i olika egendomsslag i olika situationer. Avgiftssökningsregeln strävar efter att modellera den process med vilken ArPL-avgiften fastställs årligen. Som en del av avgiftssökningsregeln måste man ta ställning till användningen av utjämningsansvaret. Dessutom måste man i beräkningarna ta ställning till allokeringen av fondkompletteringarna. Genom andra former av modelleringsval skulle även beräkningarnas slutresultat eventuellt avvika avsevärt från varandra. 

Grunden för beräkningen avseende konsekvensbedömningen utgörs av den långfristiga deterministiska beräkning av Pensionsskyddscentralen, vilken uppdaterats på våren 2024, vilken utifrån de förvalda antagandena imiterar pensionssystemets verksamhet genom att använda medelvärdestekniken. (Kuivalainen et al. 2025, https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-691-388-2 om pensionsutgifter, genomsnittliga pensioner och finansieringen av ArPL-pensioner). 

I konsekvensbedömningsberäkningen beaktas osäkerheten i placeringsavkastningen, uppgången i inkomstnivån och inflationen genom en stokastisk placeringsavkastningsmodell, som visar en rad potentiella framtidsscenarier utifrån statistiska sannolikheter. Dessa stokastiska scenarier har tagits fram med Pensionsskyddscentralens Feeniks-modell (Hakola 2024, https://urn.fi/URN:ISBN:978-951-691-386-8). Feeniks-modellen har uppdaterats genom att införa stokastik för inkomstnivån. På samma gång justerades även placeringsavkastningen. Resultaten baserar sig på avkastningen, uppgången i inkomstnivån och inflationen i 5 000 scenarier. Resultaten visas som figurer, där scenariernas median och 5, 25, 75 och 95 percentiler. 

I dessa konsekvensbedömningar beaktas inte till exempel den osäkerhet som är förknippad med befolkningsutvecklingen, sysselsättningen eller begynnande pensioner. I synnerhet den oförutsägbara befolkningsutvecklingen kan på lång sikt väsentligt påverka förmåns- och avgiftsnivån. Eftersom en stor del av osäkerheterna i den verkliga världen inte ingår i beräkningarna, underskattar de den osäkerhet som ingår i pensionsavgiftsnivån och beloppet av tillgångarna samt pensionsnivån. På grund av samma orsak kan tillägget i den totala risknivå som orsakas av den utökade placeringsrisken vara underskattad. Pensionsskyddscentralens placeringsavkastingsmodell underskattar i viss mån riskerna i placeringsverksamheten, men ger tillräckligt pålitliga resultat för bedömningen (Nyberg arvio.pdf). 

En bredare bild av riskerna förknippade med reformen fås från Pensionsskyddscentralens rapport 08/2025, vilken presenterar konskevensbedömningsberäkningar med en alternativ placeringsavkastningsmodell och behandlar osäkerheten i anknytning till befolkningen bland annat med stokastiska befolkningsberäkningar. 

Lagstiftningen styr nivån på ArPL-avgiften, men den årliga avgiftsnivån är förknippad med avsevärd prövning. Utjämningsavgiften är den klart största delen av avgiften och för närvarande står den för drygt 80 procent av ArPL-avgiftsinkomsten. Utjämningsavgiften ska fastställas på så sätt att utjämningsansvaret är minst 20 procent av följande års uppskattade utjämningsutgift. De övriga avgiftskomponenterna utöver utjämningsavgiften baserar sig på beräkningar som inte omfattar avsevärd separat prövning. I beräkningarna måste man ta ställning till hur denna prövning används. 

Storleken på utjämningsavgiften fastställs utifrån samma principer i de nuvarande beräkningarna och i beräkningen enligt pensionsreformen. I beräkningsmodellen styrs nivån på utjämningsavgiften av det ”grundspår” för avgiften som fåtts från den deterministiska beräkningen och beloppet av utjämningsansvaret. Den använda avgiftssökningsregeln har som mål att bibehålla den nuvarande avgiftsnivån under de närmaste årtiondena och den låter utjämningsansvaret variera relativt kraftigt. Hög avkastning ökar de fonderade pensionsdelarna. Som en följd av detta upplöses fonderade pensioner i ännu högre grad. På sått ökar utjämningsansvaret, vilket leder till att utjämningsavgiften sänks. Via samma mekanism höjer låg avkastning avgiftsnivån. Genom den använda avgiftssökningsregeln strävar man efter att minimera konsekvensen för konsekvensbedömningen av reformen av ett antagande som är av teknisk natur, men som potentiellt kan vara avsevärd. 

De fonderade ålderspensionerna justeras utifrån pensionsanstalternas genomsnittliga solvens och den genomsnittliga förväntade aktieavkastningen. Justeringen kan öka eller minska de fonderade pensionerna, men i snitt ökar justeringarna dessa. Ju äldre åldersklasser dessa justeringar riktar sig mot, desto snabbare upplöses de för att sänka avgiftsnivån. Således hänförs justeringarna fram till år 2059 till dem som fyllt 55 år och därefter till dem som fyllt 65 år. Samma allokeringar tillämpas i de nuvarande beräkningarna och i beräkningen enligt reformen. I princip är det möjligt att ändra allokeringen av höjningarna scenariospecifikt, men detta skulle göra det väldigt komplicerat att tolka resultaten. 

Finansministeriets beräkningsmetod

Finansministeriets bedömning av konsekvensen av pensionsreformavtalet för hållbarheten i den offentliga ekonomin baserar sig på Pensionsskyddscentralens beräkningar av pensionsreformens konsekvenser för ArPL-avgiften och pensionsutgifterna. I bedömningen granskas reformens konsekvenser för S2-indikatorn, som beskriver hållbarhetsunderskottet. Granskningen har gjorts genom att dra nytta av 5 000 scenarier, som baserar sig på Pensionsskyddscentralens stokastiska modellering av utvecklingen för placeringsavkastningen, inkomstnivån och inflationen (se avsnitt 4.2.1.1). 

I Pensionsskyddscentralens beräkningar påverkar fluktuationen i placeringsavkastningen ArPL-avgiften på så sätt att hög placeringsavkastning ger en möjlighet att sänka avgiften, medan dålig placeringsavkastning tvingar till att höja den. Vid placeringsreformen ökar de privata arbetspensionsanstalternas placeringsrisk som en följd av ändringarna, varvid dessa fenomen förstärks, men enligt medianvärdet stannar ArPL-avgiften på en lägre nivå än i beräkningen enligt den nuvarande lagen. Sänkningen av ArPL-avgiften skulle å andra sidan öka statsandelarna i FöPL- och LFöPL-systemen något, eftersom avgiftsnivån är bunden till ArPL-avgiften i systemen. Detta beror på att det inte förekommer någon fondering i FöPL- och LFöPL-systemen och staten betalar den andel av kostnaderna i systemet vilken avgiftsinkomsterna inte täcker. 

Den indexbegränsning som ingår i reformen påverkar arbetspensionsutgiften i fråga om alla pensionslagar, det vill säga att den utöver ArPL även gäller bland annat OffPL-, FöPL-, LFöPL- och SjPL-pensioner. I och med indexbegränsningen får arbetspensionsindexet under en granskningsperiod på två konsekutiva år inte öka mer än lönekoefficienten under samma tid och om villkoren för aktivering av begränsningen är uppfyllda, blir utvecklingen för arbetspensionerna svagare än i en beräkning utifrån den nuvarande lagen. En nedgång i nivån på arbetspensionerna ökar å andra sidan folkpensionsutgifterna och minskar inflödet av skatter från pensionsinkomsterna. 

Finansministeriets beräkningar har gjorts enligt följande för varje scenarier: 

I fråga om ArPL-systemet har man beaktat endast nedgången i ArPL-avgiften som en faktor som stärker den offentliga ekonomin. ArPL-avgiftens utveckling kan anses visa hur mycket mer skatteintäkter de övriga sektorerna inom den offentliga ekonomin kan samla in i och med reformen utan att den totala skattegraden skärps. Dessutom kan ändringen av ArPL-avgiften diskonteras på ett konsekvent sätt genom räntan på statsskulden, såsom övriga storheter i beräkningen. Grunden för valet av diskonteringsfaktorn är den alternativa kostnaden enligt den nuvarande lagstiftningen: om reformen inte görs, skulle skuldsättningen i den offentliga sektorn öka. 

Nedgång i ArPL-avgiften leder inte till totalaekonomiska följdverkningar, såsom uppgång i sysselsättningen, eftersom det förmodas att den totala skattegraden är fast i beräkningen. Detta antagande leder till att då ArPL-avgiften sjunker, förväntas den övriga beskattningen skärpas i motsvarande grad. Eftersom följdverkningar för totalekonomin utestängs, förmodas dessutom att eventuella konsekvenser av ändringar i pensionsavgiften och beskattningen upphäver varandra. 

En förändring i pensionsutgifterna (alla pensionslagars arbetspensioner och folk- och garantipensioner) påverkar de skatteintäkter som flyter in till staten och kommunerna. Skatteintäkternas förmodas öka med 42 procent då pensionsinkomsterna ökar och vice versa. Antagandet baserar sig på den genomsnittliga gränsskattegrad för pensionsinkomsterna vilken uppskattats vid finansministeriet. 

Förändringarna i statsandelarna i FöPL-, LFöPL- och SjPL-systemen bedöms påverka den offentliga ekonomins hållbarhet på så sätt att då statsandelarna minskar, stärks den offentliga ekonomin och vice versa. Förändringen i statsandelarna omfattar såväl den konsekvens som uppstår via ovan beskrivna förändring i ArPL-avgiften som konsekvensen av den förändring som hänför sig till FöPL-, LFöPL- och SjPL-förmånerna. 

Nedgången i pensionsutgiften för bland annat Kevas medlemssammanslutningar och i pensionslagen för den offentliga sektor (OffPL) och några andra mindre pensionslagar (bland annat minskningen av pensionsutgiften enligt StPEL bedöms direkt stärka den offentliga ekonomin, eftersom pensionsutgifterna i fråga om dessa lagar finansieras i huvudsak direkt med offentliga medel och via offentliga buffertfonder. Till den del som dessa pensioner finansieras på annat sätt, ger nedgången i pensionsutgiften en möjlighet att sänka pensionsavgifterna, det vill säga att den skapar en möjlighet att höja den övriga beskattningen utan att den totala skattegraden skärps. 

Uppgången i Folkpensionsanstaltens pensionsutgift bedöms ha en direkt försvagande inverkan på den offentliga ekonomin och vice versa, eftersom det handlar som statsfinansierade pensioner. 

Utifrån alla ovan nämnda ändringar har man använt den uppskattade förändring i euro som räknats av Pensionsskyddscentralen som skillnad mellan beräkningen enligt pensionsreformen och beräkningen enligt den nuvarande lagen. I varje scenario har förändringarna i euro satts i proportion till Pensionsskyddscentralens uppskattning av utvecklingen av BNP i samma scenario och de partiella konsekvenser som fåtts på detta sätt har räknats ihop. Detta har gett en uppskattning om de ändringar som reformen för med sig varje år i förhållande till BNP. 

Därefter har man för varje scenario räknat ett värde för beräkningen av hållbarhetsunderskottet genom att använda dessa ändringar som satts i proportion till BNP på så sätt att konsekvensen av reformen efter år 2090 har förmodats utgöra standardvärdet. De ändringar som satts i proportion till BNP i scenarierna för detta ändamål har för varje år multiplicerats med BNP enligt finansministeriets prognos från hösten 2024 och därefter diskonterats med räntan på statsskulden. Enligt antagandena stiger realräntan på statsskulden på lång sikt till 2 procent (detta baserar sig på antagandet i EU:s rapport om åldrande), BNP-volymen stiger i snitt 1,3 procent per år åren 2026–2070 (efter år 2070 ökar BNP-volymen med 1,0 procent per år) och inflationen är på lång sikt 2 procent per år. 

Utifrån fördelningen av de värden i de scenarier för hållbarhetsunderskottsberäkningarna vilka fåtts som resultat har man plockat fram en median för fördelningen. Medianen har ansetts beskriva den typiska inverkan av reformen på den offentliga ekonomin bäst, då man vill ha endast ett punktestimat. 

4.2.1.2  Konsekvenser för förmånstagarna

Indexbegränsningen är den del som direkt påverkar arbetspensionsförmånerna i propositionen. Övriga delar av reformen har inte direkta konsekvenser för förmånstagarna. Nivån på arbetspensionsavgiften kan dock ha indirekta konsekvenser för sysselsättningen och inkomstnivån och på så sätt för pensionsackumuleringen. 

Indexbegränsningen

Indexbegränsningen är den del som direkt påverkar arbetspensionsförmånerna i propositionen. Mekanismen aktiveras relativt sporadiskt och sannolikt väldigt sällan. I snitt aktiveras mekanismen med 7,7 års mellanrum och om den aktiveras, minskar den justeringen av arbetspensionsindexet med i snitt 0,78 procentenheter. 

Om mekanismen aktiveras, minskar den indexjusteringen av de pensioner som betalas ut i årsskiftet. Konsekvensen av att mekanismen aktiveras är bestående för pensionerna, vilket orsakar skillnader i pensioner för dem som går i pension under olika år. För dem som är länge i pension kan konsekvensen i vissa situationer kumuleras och till och med bli stor. Som en följd av att indexbegränsningen införs är den genomsnittliga pensionen år 2050 i snitt 1,1 procent lägre än enligt den nuvarande lagstiftningen. Den genomsnittliga pensionens förhållande till de genomsnittliga förvärven är på motsvarande sätt 0,6 procentenheter lägre. Figur 11 visar konsekvensen av den föreslagna indexbegränsningen för förhållandet mellan den genomsnittliga pensionen och det genomsnittliga förvärvet. 

I sådana situationer med exceptionella indexhöjningar som åren 2023 och 2024 minskar mekanismen de tvivelaktiga incitamenten att tidigarelägga pensionsavgången. Den nuvarande lagstiftningen fungerar inte på ändamålsenligt sätt i sådana situationer där indexskillnaden mellan arbetspensionsindexet och lönekoefficienten mångfaldigt upphäver konsekvensen av förtidsminskningen i vissa situationer. 

Figur 11: Förhållandet mellan den lagstadgade genomsnittliga pensionen och det genomsnittliga förvärvet i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt den nuvarande lagen med tillägg för indexbegränsningen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Om indexbegräsningen hade tillämpats på indexhöjningen år 2023, då förändringen i arbetspensionsindexet var exceptionellt stor, skulle indexhöjningen ha varit omkring 2,8 procentenheter mindre än den genomförda höjningen på omkring 6,8 procent. I så fall hade indexhöjningen av en arbetspension på till exempel 1 800 euro varit omkring 50 euro mindre än den genomförda höjningen på 122 euro. 

Indexbegränsningen påverkar indexjusteringarna enligt alla arbetspensionslagar. Enligt förslaget tillämpas indexbegränsningen inte på folkpensioner och garantipensioner. 

4.2.1.3  Konsekvenser för de försäkrade

Konsekvenserna för de försäkrade kommer via två kanaler. Indexbegränsningen påverkar det förväntade värdet för framtida pensionsförmåner. Så gott som alla delar av reformen enligt propositionen påverkar ArPL-försäkringsavgiften. I enlighet med den nuvarande lagstiftningen hänför sig hälften av höjningen av avgiften till arbetstagarna och hälften till arbetsgivarna. På motsvarande sätt hänför sig hälften av nedgången till arbetstagarens avgiftsandel och hälften till arbetsgivarens avgiftsandel. 

Indexbegränsningen

Indexbegränsningen påverkar inte pensionstillväxten för de försäkrade direkt, eftersom konsekvensen hänför sig till pensioner som redan är i betalning. Indexbegränsningen påverkar dock indirekt även framtida pensionstagares förmåner, eftersom nuvarande och framtida pensioner i sinom tid blir föremål för olika indexskydd, som enligt förmodan är något svagare än i den nuvarande lagstiftningen. 

Indexbegränsningen minskar även det förväntade värdet för pensionsutgiften, varför pensionsavgiften på motsvarande sätt ska tas ut i mindre grad. 

Placeringsreformen

De viktigaste särdragen för placeringsreformen för de försäkrade gäller ändringen av ArPL-avgiften. Formellt hänför sig hälften av uppgången och nedgången till arbetstagarens avgiftsandel och hälften till arbetsgivarens avgiftsandel. I beräkningen är matchningen förenlig med detta. I verkligheten kan ändringarna av arbetsgivarens avgift på lång sikt påverka även storleken på löneförhöjningarna, varför den verkliga matchningen för pensionsavgiften kan vara en annan. 

En låg avgiftsnivå är i princip bättre än en hög avgiftsnivå för de försäkrade. Det är även befogat att tänka sig att en jämn och förutsägbar avgiftsutveckling är bättre än en fluktuerande avgiftsnivå. 

Reformen enligt propositionen sänker avgiften på lång sikt, men ökar fluktuationen i avgiftsnivån. De nuvarande och framtida försäkrade bär den tilltagande placeringsrisken framför allt i form av en avgiftsosäkerhet.  

Konsekvenserna av placeringsreformens olika delar för ArPL-avgiften behandlas mer ingående i punkten ”Konsekvenser för arbetspensionssystemets ekonomi”. 

Utökad fondering av ålderspensioner

Tanken bakom den utökade fonderingen av ålderspensioner är att i förväg bereda sig på trycket på att höja avgiften genom att fondera en större del av den intjänade pensionen. Detta påverkar i någon mån tidsspåret för avgiften. För de försäkrade innebär detta att avgiften tas ut på ett något mer framtungt sätt än utan denna åtgärd. Utökad fondering av ålderspensionerna är till nytta i synnerhet för de unga och framtida åldersklasserna på bekostnad av de nuvarande åldersklasserna i medelåldern. Figur 12 visar konsekvensen av att fonderingen av ålderspensioner utökas för ArPL-avgiften. 

Figur 12: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt den nuvarande lagen, där man beaktat att ålderspensionsfonderingen ökas (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

4.2.1.4  Konsekvenser för pensionsanstalterna

Syftet med reformen är att påverka placeringsverksamheten vid pensionsanstalterna i den privata sektorn. Genom de föreslagna ändringarna eftersträvas bättre förmåga för pensionsanstalterna att ta risker, så att de kan sträva efter bättre placeringsavkastning. Således förbättras hållbarheten i finansieringen av arbetspensionssystemet. Som motvikt till den ökade placeringsrisken har de föreslagna ändringarna även som mål att pensionsanstalternas förmåga att bära risker förbättras, så att pensionsanstalterna kan bära den växande placeringsrisken. 

Höjningen av andelen för det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen från den nuvarande nivån skulle i högre grad överföra den risk i anslutning till aktieplacering vilken pensionsanstalterna ansvarar för till pensionssystemets gemensamma ansvar och på så sätt möjliggöra att aktieplaceringarna utökas utan att försvaga pensionsanstalternas förmåga att bära risker. När ändringen av det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen beräknas, beaktas framöver även aktier som handlas på reglerade marknader i utvecklade stater, varvid pensionsanstalterna uppmuntras att placera även i aktier i utvecklade stater. Höjningen av den övre gränsen för aktieplaceringar från nuvarande 65 procent till 85 procent möjliggör även att aktieplaceringarna ökas, då pensionsanstalternas solvens är bra. 

Som en följd av ändringarna av beräkningen av solvensgränsen och de paramaterar som ligger till grund för den har pensionsanstalterna bättre solvens än för närvarande för att öka riskgraden i placeringsallokeringen utifrån pensionsanstaltens egen syn. Framöver är det möjligt att den regelbundna uppdateringen av statsrådets förordning och parametrarna i den orsakar ändringar i bägge riktningar i pensionsanstalternas solvensgränser: en uppdatering kan antingen sänka eller höja pensionsanstalternas solvensgränser. Således kan uppdateringen framöver möjliggöra antingen en högre eller lägre placeringsrisk. Eftersom förordningen dock uppdateras oftare än för närvarande, bedöms ändringarna dock vara måttligare än de ändringar som görs nu. 

Således bedöms pensionsanstalterna omforma sina placeringsportföljer med de metoder som möjliggörs av att förmågan att bära risker ökar i och med pensionsreformen. Ökningen av aktievikten i placeringsportföljen kan inverka bland annat på så sätt att fastighetsvikten sjunker. Å andra sidan är det möjligt att pensionsanstalternas intresse för fastighetsplaceringar ökar i och med att det blir tillåtet att ta upp krediter för fastighetsplaceringar, då placeringen inte binder pensionsanstalternas eget kapital i lika hög grad. Ökningen av aktievikten utifrån de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen kan harmonisera pensionsanstalternas placeringsportföljer och således innebära en utmaning för diversifieringen. Däremot främjar ändringarna i beräkningen av solvensgränsen diversifieringen och de ger möjlighet att pensionsanstalterna fattar placeringsbeslut på egen hand enligt varje pensionsanstalts egen placeringsstrategi. 

Pensionsanstalternas möjligheter att omforma sina placeringsportföljer i de riktningar som de föreslagna ändringarna möjliggör varierar. I synnerhet pensionsanstalter som för närvarande har bra solvens och likviditet kan genomföra ändringar i sin placeringsallokering snabbare och med större risker. Figur 13 visar en uppskattning av hur pensionsanstalternas placeringsallokeringar kan förändras utifrån den föreslagna reformen fram till år 2039. Dessutom innehåller figur 14 en uppskattning av hur pensionsanstalternas aktievikter kan förändras utifrån den föreslagna reformen. Figuren visar skillnaderna i pensionsanstalternas placeringsallokeringar genom en indelning av pensionsanstalter i tre grupper: grupp 1 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad är lägre än i snitt, grupp 2 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad ligger på snittnivå och grupp 3 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad är högre än i snitt. 

Figur 13: De genomsnittliga placeringsallokeringarna hos den privata sektorns pensionsanstalter enligt pensionsanstaltsgrupp enligt den nuvarande lagen och efter de föreslagna ändringarna fram till år 2039, andel av placeringstillgångarna. Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Figur 14: Figur 14: Andelen för den privata sektorns aktier av placeringstillgångarna enligt den nuvarande lagen och efter de föreslagna ändringarna. Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa Pensionsskyddscentralen 

Den percentil på 5 procent som framgår av figur 14 beskriver den extrema punkten i de värsta avkastningsscenarierna. Dess avvikande beteende förklaras av höjningen av aktievikten i beräkningen enligt reformen, men därtill av den tekniska lösningen för beräkningsmodellen efter att ändringarna trätt i kraft, vilken stävjar en plötslig uppgång i aktievikten till en ny nivå, och en kraftigare nedgång i solvensen hos pensionsanstalterna på grund av den höga placeringsrisken i scenarier med dålig avkastning. 

De föreslagna ändringarna i solvensberäkningen orsakar direkt ändringar i pensionsanstalternas solvensställning, eftersom solvensgränserna sjunker tillfälligt. När placeringarnas risknivå ökar med tidens gång stiger även solvensgränsen, medan solvensställningen sjunker. Figur 15 visar spridningen i pensionsanstalternas solvensställning enligt Finansinspektionens beräkningar. Beräkningarna har gjorts utifrån den genomslagsövning som ordnats för pensionsanstalterna. I övningen deltog 13 pensionsanstalter, vars andel av hela sektorns placeringsförmögenhet är omkring 99,9 procent. 

Figur 15: Förändringen i pensionsanstalternas solvensställning och spridningen i pensionsanstalternas solvensställning utifrån den nuvarande beräkningen av solvensgränsen och direkt efter de föreslagna ändringarna av solvensgränsen. Källa: Finansinspektionen 

I och med placeringsreformen får pensionsanstalternas riskhantering en accentuerad betydelse, liksom även styrelsens ansvar för placeringsverksamheten och upptagningen av krediter. Framöver ska pensionsanstaltens styrelse även följa maximibeloppet av kreditupptagningen och borgen och deras konsekvenser för pensionsanstaltens risker. 

4.2.1.5  Konsekvenser för arbetsgivarna

Propositionen har inte direkta konsekvenser för arbetsgivarna. Propositionens huvudsakliga konsekvenser hänför sig till förbättrad finansiell balans i arbetspensionssystemet och till att det förväntade värdet för arbetspensionsavgiften stabiliseras på lång sikt. Om detta genomförs, innebär det bättre förutsägbarhet om arbetspensionsavgiftens utveckling för arbetsgivarna. Nyttan av att trycket på att höja arbetspensionsavgiften på lång sikt lättas hänför sig såväl till arbetsgivarna som till arbetstagarna i form av en lägre arbetspensionsavgift. Den utökade placeringsrisken kan dock orsaka större fluktuation än för närvarande i placeringsavkastningen, vilket kan innebära större variation i arbetspensionsavgiften. 

4.2.1.6  Konsekvenser för konkurrensen

Reglerna för solvensberäkningen är de samma för alla pensionsanstalter som bedriver verksamhet enligt ArPL och SjPL. Arbetspensionsförsäkringsbolagen konkurrerar sinsemellan med den bolagsspecifika omkostnadsdelen för arbetspensionsavgiften och de kundgottgörelser som betalas ut utifrån solvensen samt tjänsterna. På grund av ändringarna av det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen styrs pensionsanstalterna att i högre grad placera i noterade aktier utan att försvaga en enskild pensionsanstalts förmåga att bära risker. Det ligger på pensionsanstalternas gemensamma ansvar att öka aktierisken. Detta kan harmonisera arbetspensionsförsäkringsbolagens placeringsportfölj och minska konkurrensen. Å anda sidan möjliggör genomförandet av ändringarna av beräkningen av solvensgränsen och de parametrar som ligger till grunden för den att bolagen på egen risk kan placera mer i vilka placeringsobjekt som helst som de väljer. Olikheterna i placeringsportföljerna tryggar diversifieringen i arbetspensionssystemet. Om ett arbetspensionsförsäkringsbolag lyckas bättre än andra bolag i sin placeringsverksamhet, kan bolaget dela ut större kundgottgörelser än de andra bolagen och stärka sin konkurrensställning. Om arbetspensionsföretagsbolagets placeringsverksamhet misslyckas och den förväntade avkastningen ligger efter de andra bolagens avkastning, blir kundgottgörelserna mindre än i de konkurrerande bolagen. 

Figur 16 visar solvensgraden hos pensionsanstalterna i den privata sektorn enligt den nuvarande lagen och efter de föreslagna ändringarna fram till år 2039. De föreslagna ändringarna har olika stora konsekvenser för solvensen för pensionsanstalterna med olika solvens. Figuren visar skillnaderna i pensionsanstalternas placeringsallokeringar genom en indelning av pensionsanstalter i tre grupper: grupp 1 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad är lägre än i snitt, grupp 2 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad ligger på snittnivå och grupp 3 innehåller pensionsanstalter vars solvensgrad är högre än i snitt. 

Figur 16: Solvensgraden hos pensionsanstalterna i den privata sektorn enligt den nuvarande lagen och fram till år 2039 efter de föreslagna ändringarna. Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

4.2.2.1  Konsekvenser för statsfinanserna

Av de utbetalda pensionerna enligt FöPL och LFöPL ersätter staten den andel som överskrider summan av de pensionsavgifter som samlats in av de försäkrade under året i fråga. År 2025 ansvarar staten för uppskattningsvis 30 procent av FöPL-pensionsutgiften och 86 procent av LFöPL-pensionsutgiften. Av pensionsutgiften enligt SjPL finansierar staten 29 procent utifrån den nuvarande lagstiftningen. 

Kevas pensionsutgift finansieras utifrån den lönebaserade pensionsavgiften för arbetstagarna i Kevas medlemssammanslutningar, den utjämningsavgift som tas ut av kommunerna och välfärdsområdena och genom Kevas placeringsegendom av buffertfondnatur. Välfärdsområdenas finansiering är i huvudsak icke-öronmärkt statsfinansiering, varför en nedgång i välfärdsområdenas pensionsavgifter eller undanröjande av trycket på att höja den stärker statsfinanserna via välfärdsområdenas finansieringsmodell. I fråga om kommunerna stärker en nedgång i pensionsavgifterna i huvudsak kommunekonomin och i någon mån även statsfinanserna, eftersom omkring en fjärdedel av utgifterna för kommunernas basservice finansieras genom statsandelar år 2025. 

Statens pensioner finansieras direkt ur statsbudgeten, Statens pensionsfond (VER) som fungerar som buffertfond, intäktsför årligen en andel av sina tillgångar till statsbudgeten för betalningen av pensionsutgiften (från och med år 2028 är den intäktsförda andelen 46,2 procent av den årliga pensionsutgiften). StPEL-pensioner finansieras ur statsbudgeten utan fondering. 

Den indexbegränsning som ingår i pensionsreformen påverkar arbetspensionsutgiften i fråga om alla pensionslagar, varför den påverkar även uppgången i FöPL-, LFöPL- och SjPL-förmånerna om den aktiveras, vilket minskar statens finansieringsbehov i dessa pensionssystem. Dessutom sjunker pensionsutgiften enligt pensionslagen för den offentliga sektorn (OffPL) som gäller för Kevas medlemssammanslutningar och statens arbetstagare och lagen om pensionsersättning som skall betalas av statens medel för tiden för vård av barn under tre år eller för tiden för studier (StPEL). Denna nedgång i de pensionsutgifter som i huvudsak finansieras av staten och kommunerna stärker direkt statens och kommunernas ekonomi. 

Om pensionsreformen sänker ArPL-avgiften, skulle å andra sidan även FöPL- och LFöPL-avgifterna minska, vilket skulle öka de andelar av FöPL- och LFöPL-förmånerna vilka staten betalar. 

4.2.2.2  Konsekvenser för arbetspensionssystemets ekonomi

Arbetspensionsreformen enligt propositionen består av flera olika delar. Den enda ändring som påverkar arbetspensionsförmånerna är regeln om att begränsa arbetspensionsindex, det vill indexbegränsningen. Som helhet minskar reformen den genomsnittliga arbetspensionsutgiften. På motsvarande sätt blir även förmånsnivån lägre jämfört med situationen enligt den nuvarande lagstiftningen. Figur 18 visar förändringen i arbetspensionsutgiften i den föreslagna reformen. 

Figur 18: Arbetspensionsutgiften i förhållande till arbetsinkomstsumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt pensionsreformen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Däremot görs flera ändringar i ArPL-finansieringen. En del av dessa ändringar är lagändringar och en del ändringar som gäller beräkningsgrunden (se avsnitt 8 i regeringspropositionen). På mediannivå minskar ArPL-avgiften som en följd av reformen, men på grund av den mer riskfyllda placeringen ökar variationen i avgiften jämfört med tidigare. Figur 19 visar pensionsreformens konsekvens för ArPL-avgiften. 

Figur 19: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt pensionsreformen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Reformen möjliggör även att krediter upptas i högre grad för fastighetsplaceringar som en pensionsanstalt gjort via en dottersammanslutning. Dessutom kan ett arbetspensionsförsäkringsbolag ställa borgen som säkerhet för en kredit för dess dottersammanslutning. Det är möjligt att pensionsanstalternas intresse för fastighetsplaceringar ökar i och med att det blir tillåtet att ta upp krediter för fastighetsplaceringar, då placeringen inte binder pensionsanstalternas eget kapital i lika hög grad. Pensionsanstalterna är bland de största fastighetsplacerarna i Finland, varför deras placeringsbeslut har konsekvenser för fastighetsmarknaden. Enligt uppskattningen kan kreditupptagningen höja den förväntade avkastningen på pensionsanstalternas placeringar med i snitt 0,03 procentenheter, men på samma gång ökar den även riskerna. Överlåtelseskatten i anknytning till eventuella fastighetsarrangemang påverkar därtill den förväntade avkastningen. 

Indexbegränsningen

Indexbegränsningen är en sparmekanism som tidvis aktiveras med tanke på arbetspensionssystemets ekonomi. Ett krav för att stabilisatorn ska aktiveras är att inkomstnivån ökat långsammare än prisnivån under en granskningsperiod på två år. 

I snitt aktiveras mekanismen med 7,7 års mellanrum och om den aktiveras, minskar den justeringen av arbetspensionsindexet med i snitt 0,78 procentenheter. Om mekanismen aktiveras, minskar den indexjusteringen av alla pensioner som är i betalning i samma förhållande. Konsekvenserna för dessa pensioner förblir permanent och inverkan av en enskild aktivering för pensionsutgiften undanröjs slutligt först då alla pensionärer vid aktiveringstidpunkten har avlidit och även eventuella familjepensioner som fastställts utifrån dessa pensioner har upphört. 

Mekanismen har inte någon direkt konsekvens som stabiliserar pensionsavgiftsnivån. Mekanismen påverkar dock arbetspensionsutgiften i förhållande till lönesumman om vissa former av inflationschocker inträffar. Om indexbegränsningen hade tillämpats till exempel på indexhöjningen år 2023, skulle arbetspensionsutgiften på systemnivå år 2023 varit omkring 881 miljoner euro mindre än den faktiska arbetspensionsutgiften. Detta hade varit omkring 0,8 procent av arbetsinkomstsumman. 

I sådana situationer med exceptionella indexhöjningar som åren 2023 och 2024 minskar mekanismen de tvivelaktiga incitamenten att tidigarelägga pensionsavgången. Den nuvarande lagstiftningen fungerar inte på ändamålsenligt sätt i sådana situationer där indexskillnaden mellan arbetspensionsindexet och lönekoefficienten mångfaldigt upphäver konsekvensen av förtidsminskningen i vissa situationer. De kostnader som orsakas av dessa icke-önskvärda incitamentskonsekvenser ska i en situation enligt den nuvarande lagstiftningen betalas av arbetspensionssystemkollektivet. Indexbegränsningen skulle väsentligt minska sådana icke-önskvärda incitament, men inte undanröja dem helt. Konsekvenserna av ändringarna av incitamenten ingår inte i de framlagda numeriska uppskattningarna. 

Utökad fondering av ålderspensioner

Den utökade fonderingen av ålderspensioner skulle leda till tillväxt i ålderspensionsfonderna och öka den andel av ålderspensionsutgiften vilka ska betalas ur fonderna med ett dröjsmål på flera årtionden. Under de närmaste åren innebär utökandet av ålderspensionsfonderingen i kombination med den totala avgiftsnivå som är bunden fram till år 2030 att utjämningsavgiften är mindre än tidigare. Som en följd av detta minskar utökandet av ålderspensionsfonderingen flexibiliteten i fastställandet av avgiften på 2030-talet. 

Möjligheten till en negativ kompletteringskoefficient enligt den nuvarande lagstiftningen och de föreslagna eventuella negativa tilläggsjusteringarna av ålderspensionsfunderna vilka ska göras utifrån det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen bidrar på motsvarande sätt till spelrum för fastställandet av avgiften, men som helhet flyter dock mer medel in i ålderpensionsfonderna jämfört med en situation utan tilläggskompletteringar av ålderspensionsfonderna. 

Som helhet ökar denna åtgärd medianen för ArPL-avgiften något under åren 2027–2067. Från och med år 2068 sjunker däremot avgiftsmedianen. 

Placeringsreformen

I enlighet med finansieringsteorin kan en högre förväntad avkastning uppnås genom att godkänna en större placeringsrisk. Placeringsrisken ger ArPL-anstalterna en möjlighet att ta en större placeringsrisk än tidigare. Genom den utökade risken eftersträvas större avkastning på pensionsmedlen, men det är även möjligt att placeringsriskerna realiseras. I så fall är tillgångar inte tillgängliga i den planerade omfattningen för att betala ut pensioner. I det förmånsbaserade systemet leder detta till ett behov av att höja ArPL-avgiften. Ökningen av placeringsrisken påverkar aktievikten i placeringstillgångarna. Figur 20 visar reformens konsekvens för aktiernas andel. Figur 21 visar reformens konsekvens för ArPL-avgiften. 

Figur 20: Aktiernas andel av placeringstillgångarna i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt pensionsreformen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Figur 21: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen (heldragen linje) och i en beräkning enligt pensionsreformen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Genom de ändringar som görs i det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen styrs ArPL-anstalterna till att placera en större del av sina tillgångar i noterade aktier. 

Målet med uppdateringen av beräkningen av solvensgränsen och de parametrar som ligger till grund för den och som ges genom förordning av statsrådet är å i sin sida att öka anstalternas möjligheter att på egen risk ta större placeringsrisker i vilken placeringsklass som helst, såsom i kapitalplaceringar, andra icke-noterade aktier, hedgefonder eller fastigheter. 

Placeringsreformen har i detta sammanhang delats in i tre delar, de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen, solvensändringarna och ändringarna i beräkningsgrunderna. Av ändringarna i beräkningsgrunderna är i synnerhet ändringen av beräkningsformeln för kompletteringskoefficienten en väsentlig del av helheten, även om den inte är en egentlig lagändring. Indelningen är delvis artificiell, eftersom de olika delarna av placeringsreformen har signifikativa sammantagna konsekvenser. Samma egenskap förekommer dock med vilken indelning som helst och det valda presentationssättet är motiverat i synnerhet med tanke på författningshierarkin. För tydlighetens skull klassificeras de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen i samma klass, oberoende av deras ställning i författningshierarkin. 

I beräkningarna presenteras dessa konsekvenser för hela placeringsreformen som helhet och separat för de olika faktorerna. På grund av de sammantagna konsekvenserna är det av väsentlig betydelse i vilken ordning de olika delfaktorerna inkluderas i beräkningen. 

En åtgärd som ökar placeringsrisken och först införs i beräkningarna visar sig alltid som den åtgärd som har den största effekten. Detta beror på att gränserna för att utöka placeringsrisken börjar komma emot vid en kombination av de ändringar som hänför sig till det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och solvensändringarna. Det föreslås att en övre gräns på 85 procent föreskrivs för aktievikten, men i beräkningarna har man förmodat att aktievikten på systemnivå inte ökar över 80 procent, så att den likviditet som behövs för utbetalningen av pensioner inte äventyras. En annan motivering till detta val är att det krävs att alla anstalter placerar ett maximalt belopp i aktier, vilket inte är trovärdigt, för att den övre gränsen på 85 procent ska uppnås på systemnivå. Den andel aktier som ökar genom höga aktievikter minskar andelen för andra placeringar med bra avkastning, varför inverkan av den utökade aktievikten för den förväntade avkastningen minskar med höga aktievikter. 

Beräkningarna är alltid villkorliga för den använda modelleringen av placeringsavkastningen, placeringsverksamheten och utvecklingen för ArPL-avgifterna. Alternativa beräkningar för pensionsreformen som helhet presenteras i Pensionsskyddscentralens rapport 08/2025. 

Det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen

Tanken bakom de föreslagna ändringarna i det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen är att styra ArPL-anstalterna till att placera en större del av sina tillgångar i noterade aktier. Som helhet ökar de ändringar som hänför sig till det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen aktievikten med 9 procentenheter (figur 22). Detta ökar den genomsnittliga årsavkastningen med 0,2–0,3 procentenheter i beräkningarna. 

Figur 22: Aktiernas andel av placeringstillgångarna i en beräkning enligt den nuvarande lagen, i vilken man beaktat indexbegränsningen och den utökade ålderspensionsfonderingen (heldragen) och en motsvarande beräkning, där man därtill beaktat de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Som helhet tar arbetspensionssystemet en större aktierisk som en följd av de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. Om aktieavkastningen är dålig, kan detta framöver innebära ArPL-avgifter som är högre än i den nuvarande lagstiftningen. Figur 23 visar konsekvensen för ArPL-avgiften av de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. 

Figur 23: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen, i vilken man beaktat indexbegränsningen och den utökade ålderspensionsfonderingen (heldragen linje), och en motsvarande beräkning, där man därtill beaktat de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Genom de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen lindras den solvensrisk som orsakas för pensionsanstalterna av en plötslig nedgång i aktiekurserna. I och med de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen överförs en större del av aktierisken än för närvarande till arbetspensionssystemets gemensamma ansvar. 

Det är möjligt att specificera konsekvenserna av de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och som ingår i propositionen. Även i denna specifikation är ordningen av betydelse. Den utökade graden av bundenhet till aktieavkastningen med 10 procentenheter utan andra ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen skulle öka aktievikterna med i snitt 6 procentenheter. När de ändringar som gäller formeln för att beräkna det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen läggs till, skulle aktievikten stiga med ytterligare 3 procentenheter. Således skulle de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen öka aktievikten i snitt med sammanlagt 9 procentenheter. 

De ovan beskrivna specifikationerna beskriver konsekvenserna om de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen görs i den nuvarande lagen och i de nuvarande beräkningsgrunderna. 

I synnerhet ändringen av formeln för beräkning av det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen utan den ändring av kompletteringskoefficienten vilken beskrivs i ändringarna av beräkningsgrunden skulle på avsevärt sätt öka anstalternas solvenskapital på bekostnad av ålderspensionsfonderingen. Om konsekvensen av de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen räknas efter ändringarna av kompletteringskoefficienten, skulle de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen öka aktievikten i mindre grad, i snitt med omkring 3 procentenheter. 

Justeringarna av ålderspensionsfonderna enligt de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen skulle framöver med lika stor sannolikhet vara positiva och negativa. I en situation där aktieavkastningen är positiv, stärks fonderingen av ålderspensioner snabbare än i nuläget. Det kan förmodas att negativa justeringar är förknippade med principiella problem. I en situation där aktieavkastningen är negativ, kan ändringen innebära att fonderade ålderspensioner och de fonder som bildats utifrån dessa minskar. Negativa aktieavkastningar innebär inte nödvändigtvis att ålderspensionsfonderna minskar som helhet, eftersom ålderspensionsfonderna kompletteras årligen även med fondräntan och kompletteringskoefficienten. I en situation med negativ aktieavkastning innebär ändringen även delvis att den avgiftsbaserade fonderingen betonas och att pensionsanstalternas ansvar minskar för de fonderade delarna av ålderspensionerna. Å andra sidan blir fonderingsdynamiken öppnare av att negativa justeringar tillåts. Framöver motsvarar fonderingen på individnivå bättre fonderingen på summanivå. Enligt den nuvarande lagstiftningen är det inte fallet, eftersom det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen kan vara negativt, men från det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen görs kompletteringar till ålderspensionsfonderna endast om den övre gränsen överskrids i fråga om det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen. 

Solvensändringarna

Den viktigaste av de föreslagna solvensändringarna är att statsrådets förordning uppdateras i fråga om de parametrar som behövs i solvensberäkningen. Utöver detta föreskrivs trygghetsnivån i solvensberäkningen (97 procent) och frekvensen för att uppdatera statsrådets förordningen framöver genom lag. Ändringarna orsakar en sänkning av solvensgränserna vid ändringstidpunkten, det vill säga att solvensreglerna lättas. Detta ger möjlighet att ta en större placeringsrisk. Med avvikelse från de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen styr dessa ändringar inte till att placera i en viss placeringsklass, utan anstalten ökar sin placeringsrisk i vilken egendomsklass som helst. Framöver är det möjligt att den regelbundna uppdateringen av statsrådets förordning och parametrarna i den orsakar ändringar i bägge riktningar i pensionsanstalternas solvensgränser: en uppdatering kan antingen sänka eller höja pensionsanstalternas solvensgränser. Således kan uppdateringen framöver möjliggöra antingen en högre eller lägre placeringsrisk. Eftersom förordningen framöver dock uppdateras oftare än för närvarande, bedöms ändringarna dock vara måttligare än de ändringar som görs nu. 

De övriga föreslagna solvensändringarna är att kreditupptagningen utökas i fastighetsplaceringarna, en relativt liten justering i beaktandet av valutarisken och i beräkningen av avkastningskravet samt att återbelåningen begränsas. 

Som helhet ökar solvensändringarna i egenskap av enda ändring den genomsnittliga aktievikten med 13 procentenheter. Om dessa ändringar görs efter de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och ändringarna av beräkningsgrunden, skulle de öka aktievikten i snitt med omkring 14 procentenheter (figur 24). Ändringarna sänker i snitt nivån på de avgifter som tas ut, men även sannolikheten för höga pensionsavgifter ökar (figur 25). 

Figur 24: Aktiernas andel av placeringstillgångarna i en beräkning enligt den nuvarande lagen, i vilken man beaktat indexbegränsningen och den utökade ålderspensionsfonderingen och de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen (heldragen linje) och en motsvarande beräkning, där man därtill beaktat de föreslagna ändringarna av solvensregleringen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Figur 25: ArPL-avgiften i förhållande till lönesumman i en beräkning enligt den nuvarande lagen, i vilken man beaktat indexbegränsningen, den utökade ålderspensionsfonderingen och de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen (heldragen linje) och en motsvarande beräkning, där man därtill beaktat de ändringar som gäller de föreslagna ändringarna av solvensregleringen (streckad linje). Figuren visar medianen och de olika percentilerna. Källa: Pensionsskyddscentralen 

Konsekvenserna av solvensändringarna enligt Finansinspektionens beräkningar 

Ändringarna av pensionsanstalternas solvensgränser bedöms mer ingående utifrån Finansinspektionens uppgifter. I figur 26 beskrivs konsekvensen av de olika ändringarna för pensionsanstalternas sammanräknade solvensgräns. En höjning av graden av bundenhet till aktieavkastningen från 20 till 30 procent påverkar solvensgränserna med -14 procent, även om den inte är en egentlig solvensändring. Om pensionsanstalterna höjer sin aktievikt med 10 procentenheter i förhållande till ansvarsskulden, påverkar höjningen av aktieavkastningsbundenhetsgraden inte solvensgränsen. Uppdateringen av parametrarna i statsrådets förordning utifrån den nya tillgängliga statistiska informationen påverkar solvensgränsen med -14 procent. Ändringen av beräkningen av valutarisken påverkar med -4 procent. Övriga ändringar i beräkningen av solvensgränsen påverkar solvensgränsen med sammanlagt -3 procent. Sammanlagt påverkar alla dessa ändringar pensionsanstalternas sammanräknade solvensgräns med -35 procent. Utan ändringen av bundenheten till aktieavkastningen är konsekvensen -21 procent, vilket innebär att solvensregleringen lindras med 21 procent. 

Figur 26: Pensionsanstalternas sammanräknade solvensgräns i miljoner euro i slutet av det andra kvartalet år 2025 och de olika ändringarnas konsekvens för pensionsanstalternas sammanräknade solvensgräns i miljoner euro. Källa: Finansinspektionen 

Finansinspektionen bedömer de föreslagna ändringarna även med olika placeringsportföljer hos pensionsanstalterna. Utgångspunkten i dessa beräkningar är pensionsanstalternas placeringsportföljer i slutet av det andra kvartalet år 2025. Beräkningarna har gjorts utifrån den genomslagsövning som ordnats för pensionsanstalterna. I övningen deltog 13 pensionsanstalter, vars andel av hela sektorns placeringsförmögenhet är omkring 99,9 procent. I beräkningarna har pensionsanstalternas aktievikt ökats genom att minska de andra placeringsklassernas andel i portföljerna. Dessa beräkningar visar att då aktievikten stiger, minskar skillnaden mellan den nuvarande och föreslagna beräkningen av solvensgränsen. 

Figur 27: Pensionsanstalternas sammanräknade solvensgräns i miljoner euro (vänster skala) i slutet av andra kvartalet år 2025 räknat med det nuvarande och föreslagna sättet med olika aktievikter och förlustskillnaden i procent (högre skala). Källa: Finansinspektionen 

Finansinspektionen bedömer även pensionsanstalternas stresstålighet mot olika chocker. Figur 28 visar inverkan av en förlust på 33 procent för aktieplaceringarna (listade och olistade) på solvensen med olika aktievikter. I beräkningarna har man inte beaktat ändringen av kompletteringskoefficienten (eftersom det handlar om en chock över en natt). Enligt beräkningen förbättras pensionsanstalternas risktålighet efter de föreslagna ändringarna med den nuvarande aktievikten. Å andra sidan är det möjligt att öka aktievikten inom ramen för den nuvarande förmågan att bära risker. Om man i beräkningarna utöver de tillfälliga konsekvenserna hade beaktat till exempel den snabbare inverkan av kompletteringskoefficienten på utvecklingen för ansvarsskulden, skulle pensionsanstalternas förmåga att bära risker vara ännu bättre. 

Figur 28: Pensionsanstalternas solvensställning utifrån uppgifterna från andra kvartalet år 2025 vid en chock över natten (aktierna -33 procent) med olika aktievikter. Källa: Finansinspektionen 

Ändringarna av beräkningsgrunderna

I ändringarna av beräkningsgrunderna inräknas i detta sammanhang ändringen av formeln för kompletteringskoefficienten, bindningen av avgiftsnivån fram till år 2030 och ändringen av regeln för arbetspensionsförsäkringsbolagens kundgottgörelser. 

Med stor sannolikhet är det möjligt att binda avgiftsnivån till 24,4 procent fram till år 2030. Om placeringarna dock har synnerligen dålig avkastning, är det även möjligt med en sådan situation att en sådan avgift inte kan fastställas i beräkningsgrunderna enligt lagstiftningen. En mer sannolik situation än detta är en situation där ett väsentligt tryck på att höja avgiften förekommer direkt från och med år 2031. Den utökade ålderspensionsfonderingen minskar för egen del flexibiliteten att placera avgiften på den önskade nivån. 

I beräkningen har ändringen av gottgörelseregeln inte någon betydande konsekvens, eftersom ändringen är så liten och den gottgjorda ArPL-avgiften behandlas som avgiftsnivå i beräkningarna. 

Den klart väsentligaste ändringen bland ändringarna av beräkningsgrunderna är ändringen av beräkningsformeln för kompletteringskoefficienten. Ändringen har dimensionerats så att den tillsammans med de ändringar som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och solvensändringarna bildar en fungerande helhet.  

Den kompletteringskoefficient som ingår i beräkningsgrunderna ändras på så sätt att kompletteringar av ålderspensionsfonderna görs oftare än för närvarande vid höga solvensgrader. Som en följd av den ändring som gäller det tilläggsförsäkringsansvar som är bundet till aktieavkastningen och ändringen av kompletteringskoefficienten förskjuts tyngdpunkten i fondkompletteringen mot de kompletteringar som gjorts med kompletteringskoefficienten.