1
AVTALETS INNEHÅLL OCH FÖRHÅLLANDE TILL LAGSTIFTNINGEN I FINLAND
Avtalet om en enhetlig patentdomstol innehåller fem delar. I del I presenteras allmänna och institutionella bestämmelser, i del II finansiella bestämmelser, i del III organisation och processuella bestämmelser, i del IV övergångsbestämmelser och i del V slutbestämmelser. Del I och del III är dessutom uppdelade i kapitel.
I bilagor till avtalet ingår stadgan för den enhetliga patentdomstolen, som innehåller institutionella och ekonomiska bestämmer för domstolen (bilaga I) samt en tabell över fördelning av mål inom den centrala avdelningen (bilaga II). Dessa bilagor utgör en integrerad del av avtalet.
Avtalets ingress
I avtalets ingress beskrivs allmänt syftena med reformen av det europeiska patentsystemet, som är att effektivisera verksamheten på den inre marknaden och förenhetliga den fragmenterade patentmarknaden. I ingressen hänvisas till den europeiska patentkonventionen, som har ratificerats i alla unionens medlemsstater, och där det föreskrivs ett enda förfarande för europeiska patent, samt till förordningen om ett enhetligt patentskydd, som innebär att patenthavare kan begära enhetlig verkan för sina europeiska patent.
Enligt avtalets ingress är målet med den enhetliga patentdomstolen att förbättra patentskyddet samt skyddet mot ogrundade krav och patent som bör upphävas. Dessutom är målet att förstärka den rättsliga säkerheten och samtidigt säkerställa snabba och högkvalitativa beslut. Enligt ingressen är patentdomstolen gemensam för de avtalsslutande medlemsstaterna och därigenom en del av deras system för domstolsprövning. Den ges exklusiv behörighet att pröva europeiska patent med enhetlig verkan och europeiska patent som beviljats enligt bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen.
I ingressen beskrivs den enhetliga patentdomstolens ställning som en del av unionens rättsordning. Europeiska unionens domstol ska garantera enhetligheten i unionens rättsordning samt unionsrättens företräde. De avtalsslutande medlemsstaterna binds enligt grundfördragen av skyldigheten till lojalt samarbete och skyldigheten att genom den enhetliga patentdomstolen säkerställa fullständig tillämpning av och respekt för unionsrätten inom respektive territorier samt domstolsprövning till skydd för enskildas rättigheter enligt den rättsordningen. Den enhetliga patentdomstolen måste liksom varje nationell domstol respektera och tillämpa unionsrätten och, i samarbete med EU-domstolen säkerställa dess korrekta tillämpning och enhetliga tolkning samt begära förhandsavgörande i enlighet med artikel 267 i EUF-fördraget.
I ingressen konstateras att de avtalsslutande medlemsstaterna i överensstämmelse med rättspraxisen angående utomobligatoriskt ansvar är skadeståndsskyldiga för skador som uppstår genom överträdelser som begås av den enhetliga patentdomstolen. Dessutom är de avtalsslutande staterna med stöd av artiklarna 258, 259 och 260 i EUF-fördraget solidariskt ansvariga för överträdelser av unionsrätten begångna av den enhetliga patentdomstolen, för att säkerställa respekten för unionsrättens företräde och korrekta tillämpning. Unionsrätten inbegriper EU-fördraget, EUF-fördraget, Europeiska unionens stadga, de allmänna principerna i unionsrätten som de utvecklats av Europeiska unionens domstol, och särskilt rätten till ett effektivt rättsmedel inför en domstol och rätten att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång inför en oavhängig och opartisk domstol, Europeiska unionens domstols rättspraxis och unionens sekundärrätt.
I ingressen konstateras att detta avtal är öppet för anslutning för alla medlemsstater i Europeiska unionen och att medlemsstater som inte deltar i det fördjupade samarbetet för att skapa ett enhetligt patentskydd kan delta i detta avtal såvitt det avser sådana europeiska patent som beviljas för deras respektive territorier.
DEL I ALLMÄNNA OCH INSTITUTIONELLA BESTÄMMELSER
Kapitel I Allmänna bestämmelser
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 1.Enhetlig patentdomstol. Enligt artikel 1.1 inrättas en enhetlig patentdomstol för att lösa tvister om europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan. Enligt artikel 1.2 ska patentdomstolen vara gemensam för de avtalsslutande medlemsstaterna och omfattas av samma skyldigheter enligt unionsrätten som varje nationell domstol i de avtalsslutande medlemsstaterna.
Den enhetliga patentdomstolen har behörighet att avgöra både tvistemål rörande traditionella europeiska patent, som för närvarande behandlas i nationella domstolar, och tvistemål som gäller nya europeiska patent med enhetlig verkan. Efter den övergångsordning som det bestäms om i artikel 83 i avtalet avgörs tvistemål som gäller alla europeiska patent i den enhetliga patentdomstolen, om de ska avgöras i domstol. Enligt 65 § i patentlagen handläggs tvistemål och ansökningsärenden som grundar sig på patentlagen i marknadsdomstolen. Efter att övergångsordningen upphört är marknadsdomstolen inte behörig att handlägga ärenden som omfattas av den enhetliga patentdomstolens exklusiva behörighet.
Enligt avtalet är den enhetliga patentdomstolen inte behörig att handlägga brottmål. Helsingfors tingsrätts behörighet enligt 66 § i patentlagen att handlägga brott mot en industriell rättighet eller patentförseelser ändras således inte.
Enligt EU-domstolens yttrande 1/09 är det möjligt att ge endast en domstol som hör till unionens domstolssystem i uppdrag att tillämpa och tolka unionsrätten. Unionens domstolssystem består enligt yttrandet av unionens domstolar och medlemsstaternas domstolar. Den domstol som nu inrättas med stöd av avtalet är en del av unionens domstolssystem, eftersom den är gemensam för de avtalsslutande medlemsstaterna. Ur finsk konstitutionell synvinkel är den domstol som inrättas genom avtalet ändå en internationell domstol.
I 3 § 3 mom. i grundlagen föreskrivs att den dömande makten i Finland utövas av oberoende domstolar, i högsta instans av högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 98 § i grundlagen är allmänna domstolar högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna; allmänna förvaltningsdomstolar är högsta förvaltningsdomstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna och angående specialdomstolar som utövar domsrätt på särskilt angivna områden bestäms genom lag.
Artikel 2.Defintioner. I artikeln fastställa att i avtalet avses med a) ”domstol” den enhetliga patentdomstolen, b) ”medlemsstat” en medlemsstat i Europeiska unionen, c) ”avtalsslutande medlemsstat” en medlemsstat som är part i avtalet, d) ”EPC” konventionen om meddelande av europeiska patent av den 5 oktober 1973, med eventuella senare ändringar (i denna proposition används den europeiska patentkonventionen), e) ”europeiskt patent” ett patent som beviljats enligt bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen och som inte har enhetlig verkan i kraft av förordning (EU) nr 1257/2012, f) ”europeiskt patent med enhetlig verkan” ett patent som beviljas enligt bestämmelserna i den europeiska patentkonventionen och som har enhetlig verkan i kraft av förordning (EU) nr 1257/2012, g) ”patent” ett europeiskt patent och/eller ett europeiskt patent med enhetlig verkan, h) ”tilläggsskydd” ett tilläggsskydd som beviljats enligt förordning (EG) nr 469/2009 eller förordning (EG) nr 1610/96, i) ”stadga” domstolens stadga enligt bilaga I, som ska utgöra en integrerad del av avtalet, j) ”rättegångsregler” domstolens rättegångsregler fastställda i enlighet med artikel 41.
När det gäller tilläggsskydd bör man lägga märke till att tilläggsskydd kan med stöd av förordningarna beviljas även med stöd av europeiskt patent med enhetlig verkan. Tilläggsskydd ska emellertid sökas särskilt hos respektive lands patentmyndighet och dess verkan är begränsad till det aktuella landet. För närvarande finns inte tilläggsskydd med enhetlig verkan på samma sätt som patent.
Definitionerna i artikeln begränsar tillämpningsområdet för de bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis hör definitioner som inverkar indirekt på innehållet i och tillämpningen av de materiella bestämmelser som hör till området för lagstiftningen och också själva till området för lagstiftningen (GrUU 6/2001 rd och GrUU 24/2001 rd).
Artikel 3.Tillämpningsområde. I artikeln bestäms om avtalets tillämpningsområde. Avtalet tillämpas på varje a) europeiskt patent med enhetlig verkan, b) tilläggsskydd som utfärdats för en produkt som skyddas av ett patent, c) europeiskt patent som ännu inte har löpt ut den dag avtalet träder i kraft eller har beviljats efter den dagen, dock utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 83, d) ansökan om europeiskt patent som är anhängiggjord den dag detta avtal träder i kraft eller som har getts in efter den dagen, dock utan att detta påverkar tillämpningen av artikel 83.
Avtalets tillämpningsområde omfattar alla patent som är beviljade och i kraft med stöd av den europeiska patentkonventionen samt alla tilläggsskydd som är beviljade och i kraft med stöd av förordningarna om tilläggsskydd den dag då avtalet träder i kraft. Dessutom omfattar tillämpningsområdet ansökningar om europeiska patent som är anhängiga den dag då avtalet träder i kraft och som ges in efter den dagen.
I artikel 83 i avtalet bestäms om övergångsordningen för ansökningar om europeiska patent, traditionella europeiska patent och tilläggsskydd. Övergångsordningen berör inte europeiska patent med enhetlig verkan.
Artikel 4.Rättslig status. I artikeln bestäms om den enhetliga patentdomstolens rättsliga status som juridisk person. Enligt artikel 4.1 ska domstolen åtnjuta status som juridisk person i varje avtalsslutande medlemsstat och ha den mest vittgående rättskapacitet som tillerkänns juridiska personer enligt den nationella lagstiftningen i den staten. I Finland betyder detta att den enhetliga patentdomstolen är en självständig juridisk person som kan ha rättigheter och skyldigheter. Domstolen kan också kära och svara i domstol.
Enligt artikel 4.2 ska domstolen företrädas av överinstansrättens ordförande. Sålunda till exempel tecknar presidenten domstolens namn när avtal ingås. Trots att det inte bestäms om rätt för presidenten att befullmäktiga någon annan att företräda honom eller henne och därmed domstolen, torde detta vara tillåtet i enlighet med allmänna rättsliga principer. Bestämmelser om valet av president finns i artikel 13 i stadgan för domstolen.
I Finland bestäms det genom lag om internationella organisationers status som juridisk person och deras rättsliga handlingsförmåga (se även GrUU 38/2000 rd).
Artikel 5.Ansvar. I artikel bestäms om lagval och behörig domstol. Enligt artikel 5.1 bestäms den lagstiftning som är tillämplig på avtal som domstolen ingår och de förpliktelser som följer av avtalet i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I), under förutsättning att avtalet hör till tillämpningsområdet för förordningen. Om förordningen inte är tillämplig, tillämpas lagstiftningen i den stat där domstolen finns på avtal som domstolen ingår (lex fori).
I artikel 5.2 bestäms vilken stats lagstiftning som är tillämplig på utomobligatoriska ansvar när det gäller skada som domstolen eller dess personal orsakar vid tjänsteutövning. Den tillämpliga lagstiftningen bestäms i första hand enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Om saken inte omfattas av tillämpningsområdet för Rom II, regleras skadeståndsskyldigheten enligt lagstiftningen i den avtalsslutande medlemsstat där skadan uppkom. Bestämmelsen om tillämplig lagstiftning begränsar inte medlemsstaternas ansvar för skador som orsakats genom överträdelser av unionsrätten. Bestämmelserna om medlemsstaterna ansvar för sådana skador ingår i artikel 22 i avtalet.
Artikel 5.3 innehåller en bestämmelse som domstolens behörighet. En domstol i den medlemsstat där skadan uppkom har behörighet att avgöra tvister om skadestånd enligt punkt 2.
I Finland föreskrivs om tillämplig lag, skadeståndsansvar och behörig domstol genom lag.
Kapitel II Institutionella bestämmelser
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 6.Domstolen. Artikel 6.1 innehåller en allmän bestämmelse där det konstateras att den enhetliga patentdomstolen ska bestå av en förstainstansrätt, en överinstansrätt och ett kansli. I artikel 6.2 bestäms allmänt den enhetliga patentdomstolen ska utföra de uppgifter som den tilldelas enligt det aktuella avtalet.
I den inhemska lagstiftningen bestäms om domstolarnas uppgifter och behörighet liksom om beslutsföra sammansättningar genom lag.
Artikel 7.Förstainstansrätten. I artikeln bestäms om förstainstansrättens uppbyggnad. Enligt artikel 7.1 ska förstainstansrätten omfatta en central avdelning samt lokala och regionala avdelningar. Bestämmelser om behörigheten för förstainstansrättens avdelningar finns i artikel 33 i avtalet.
I artikel 7.2 bestäms att den centrala avdelningen ska ha sitt säte i Paris. Dessutom ska den centrala avdelningen ha sektioner i London och München. Målen vid den centrala avdelningen ska fördelas i enlighet med bilaga II till avtalet, som ska utgöra en integrerad del av avtalet. Nämnda fördelning av målen mellan sektionerna följer indelningen i olika teknikområden.
I artikel 7.3 och 7.4 bestäms om inrättande av lokala avdelningar. Enligt artikel 7.3 ska en lokal avdelning i enlighet med artikel 18 i stadgan, som utgör bilaga till avtalet, inrättas i en avtalsslutande medlemsstat på dess begäran. Denna avtalsslutande medlemsstat utser den lokala avdelningens säte.
I artikel 7.3 används den passiva formuleringen ”en lokal avdelning ska inrättas i en avtalsslutande medlemsstat”. Under avtalsförhandlingarna har utgångspunkten till denna del varit att varje medlemsstat har om den så önskar rätt att få en lokal avdelning som den står värd för. Avsikten är att en lokal avdelning av den enhetliga patentdomstolen ska inrättas i Finland. Målet är att den lokala avdelningen i Finland ska verka i anslutning till marknadsdomstolen i Helsingfors, så att den utnyttjar marknadsdomstolens lokaler. Bestämmelser om förfarandet när en lokal avdelning inrättas finns i artikel 18 i stadgan. Begäran om inrättande av en lokal avdelning ställs till domstolens administrativa kommitté. Den administrativa kommittén fattar beslut om inrättande av en lokal avdelning med tre fjärdedels majoritet i enlighet med artikel 12.3 i avtalet.
När domstolens administrativa kommitté har fattat beslut om att en lokal avdelning ska inrättas i Helsingfors överlämnar regeringen en proposition med förslag till lag om inrättande av en lokal avdelning och de rättegångsspråk som ska användas i den (finska, svenska och engelska). Det redogörs för den lokala avdelningar och de kostnader som den förorsakar även i avsnitten 6 och 4.2 i den allmänna motiveringen samt i avsnitt 4.1 i detaljmotiveringen.
Enligt artikel 7.4 kan ytterligare en lokal avdelning inrättas i en avtalsslutande medlemsstat på dess begäran för vart hundrade patentmål per kalenderår som har inletts i den avtalsslutande medlemsstaten under tre år i följd. Antalet lokala avdelningar i en avtalsslutande medlemsstat får inte överstiga fyra.
I artikel 7.5 bestäms om inrättande av regionala avdelningar. Enligt den ska i enlighet med stadgan, som utgör bilaga till avtalet, en regional avdelning inrättas för två eller flera avtalsslutande medlemsstater på deras begäran. Sådana avtalsslutande medlemsstater ska bestämma sätet för den berörda avdelningen. Den regionala avdelningen får emellertid hålla förhandlingar på olika platser.
Artikel 8.Sammansättning av sitsarna i förstainstansrätten. I artikeln bestäms om sammansättningen av sitsarna i förstainstansrätten. Enligt artikel 8.1 ska sitsarna ha en multinationell sammansättning och utgångspunkten är att de ska vara sammansatta av tre domare.
Enligt artikel 8.2 ska sitsarna i lokala avdelningar vara sammansatta av en lagfaren domare som är medborgare i den avtalsslutande medlemsstat som är värd för den berörda lokala avdelningen och två lagfarna domare som inte är medborgare i den berörda avtalsslutande medlemsstaten. Enligt artikel 8.3 kan sitsarna alternativt vara sammansatta av två lagfarna domare som är medborgare i den avtalsslutande medlemsstat som är värd för den berörda lokala avdelningen och en lagfaren domare som inte är medborgare i den berörda avtalsslutande medlemsstaten. Valet mellan dessa två alternativa sammansättningar bestäms enligt hur många patentmål som inletts i den berörda avtalsslutande medlemsstaten under de senaste tre åren i följd.
I artikel 8.4 bestäms att varje sits vid en regional avdelning ska vara sammansatt av två lagfarna domare som är medborgare i de berörda avtalsslutande medlemsstaterna och en lagfaren domare som inte är medborgare i de berörda avtalsslutande medlemsstaterna.
En sits i en lokal eller regional avdelning kan enligt artikel 8.5 av förstainstansrättens ordförande begära tilldelning av ytterligare en tekniskt kvalificerad domare med kvalifikationer och erfarenheter inom det berörda teknikområdet. En sits i en lokal eller regional avdelning kan ställa begäran om en part begär det eller på eget initiativ.
I artikel 8.6 bestäms att varje sits i den centrala avdelningen ska vara sammansatt av två lagfarna domare som är medborgare i olika avtalsslutande medlemsstater och en tekniskt kvalificerad domare med kvalifikationer och erfarenheter inom det berörda teknikområdet. Emellertid ska varje sits i den centrala avdelningen som handlägger mål enligt artikel 32.1 i, dvs. som gäller Europeiska patentverkets beslut, vara sammansatt av tre lagfarna domare som är medborgare i olika avtalsslutande medlemsstater.
Trots att utgångspunkten i enlighet med det som konstaterats ovan är att målen ska avgöras i sitsar som är sammansatta av tre eller fyra domare (kollegium) så kan parterna i enlighet med artikel 8.7 enas om att låta målet avgöras av en enda lagfaren domare. Mera exakta bestämmelser intas i rättegångsreglerna.
I artikel 8.8 bestäms att varje sits i förstainstansrätten ska ha en lagfaren domare som ordförande.
Artikel 9.Överinstansrätten. I artikeln bestäms om överinstansrättens säte samt om sammansättningen av dess sitsar.
Enligt artikel 9.1 ska varje sits i överinstansrätten sammanträda i en multinationell sammansättning med i princip fem domare. Den ska vara sammansatt av tre lagfarna domare som är medborgare i olika avtalsslutande medlemsstater. Två ledamöter ska vara tekniskt kvalificerade domare med kvalifikationer och erfarenheter inom det berörda teknikområdet. Överinstansrätten ska tilldela sitsen dessa tekniskt kvalificerade domare. Enligt artikel 9.2 ska varje sits som handlägger mål enligt artikel 32.1 i dock vara sammansatt av tre lagfarna domare som är medborgare i olika avtalsslutande medlemsstater.
Enligt artikel 9.3 ingår närmare bestämmelser om sammansättningen av sitsarna i överinstansrätten i stadgan som utgör bilaga till avtalet. I artikel 9.4 bestäms att varje sits i överinstansrätten ska dock ha en lagfaren domare som ordförande.
Enligt artikel 9.5 ska överinstansrätten ha sitt säte i Luxemburg.
Artikel 10.Kansliet. Enligt artikel 10.1 ska ett kansli inrättas på den ort där överinstansrätten har sitt säte, alltså Luxemburg. Kansliet ska ledas av kanslichefen. Kansliet ska utföra de uppgifter som det fått i enlighet med stadgan, som utgör bilaga till avtalet. I artikel 10.2 bestäms dessutom att underavdelningar till kansliet ska inrättas vid alla avdelningar av förstainstansrätten.
Enligt artikel 10.3 ska kansliet föra register över samtliga mål vid den enhetliga patentdomstolen. Den berörda underavdelningen ska underrätta kansliet om varje mål som kommer in. Med förbehåll för de villkor som fastställs i detta avtal och rättegångsreglerna ska registret som förs av kansliet vara offentligt.
Enligt artikel 10.4 ska den enhetliga patentdomstolen utnämna kanslichefen i enlighet med artikel 22 i stadgan som utgör bilaga till avtalet och fastställa regler för dennes tjänstgöring.
Även i Finland ska domstolarna föra diarium eller motsvarande register över mål som anhängiggjorts vid dem. Diarieuppgifterna är i princip offentliga.
Artikel 11.Kommittéer. I artikeln bestäms att för att säkerställa att avtalet genomförs och tillämpas effektivt ska en administrativ kommitté, en budgetkommitté och en rådgivande kommitté inrättas, vilka ska i synnerhet fullgöra de uppgifter som föreskrivs i avtalet och i stadgan, som utgör bilaga till det. Den administrativa kommittén har betydande beslutanderätt i fråga om den enhetliga patentdomstolens organisation och verksamhet. Till den administrativa kommittén har dessutom genom avtalet delegerats rätt att ingå avtal på det sätt som beskrivs i avsnitt 4.2 i detaljmotiveringen. På den administrativa kommittén och budgetkommittén ankommer betydande uppgifter i anslutning till den enhetliga patentdomstolens verksamhet, så som att utnämnda domare och besluta om den enhetliga patentdomstolens budget.
Artikel 12.Administrativa kommittén. Artikeln innehåller bestämmelser om bildande av den administrativa kommittén och om kommitténs beslutsfattande. Enligt artikel 12.1 ska den administrativa kommittén bestå av en företrädare för var och en av de avtalsslutande medlemsstaterna. Dessutom ska Europeiska kommissionen vara företrädd som observatör. Enligt artikel 12.2 ska varje avtalsslutande medlemsstat ha en röst i den administrativa kommittén. I artikel 12.3 bestäms att den administrativa kommittén ska fatta sina beslut med tre fjärdedels majoritet av de företrädda och röstande avtalsslutande medlemsstaterna, utom när någonting annat fastställs i avtalet eller i stadgan, som utgör bilaga till det.
Utöver det ovannämnda bestäms i artikeln att den administrativa kommittén ska själv anta sin arbetsordning. Den administrativa kommittén ska dessutom bland sina ledamöter välja en ordförande för en mandatperiod på tre år, som ska kunna förnyas.
Artikel 13.Budgetkommittén. Artikeln innehåller allmänna bestämmelser om bildande av budgetkommittén och om kommitténs beslutsfattande. Enligt artikel 13.1 ska budgetkommittén bestå av en företrädare för var och en av de avtalsslutande medlemsstaterna. Enligt artikel 13.2 ska varje avtalsslutande medlemsstat ha en röst i budgetkommittén. I artikel 13.3 bestäms att budgetkommittén ska fatta sina beslut med enkel majoritet bland företrädarna för de avtalsslutande medlemsstaterna. Tre fjärdedels majoritet bland företrädarna för de avtalsslutande medlemsstaterna ska dock krävas för antagande av budgeten.
Utöver det ovannämnda bestäms i artikel att budgetkommittén ska själv anta sin arbetsordning. Budgetkommittén ska dessutom bland sina ledamöter välja en ordförande för en mandatperiod på tre år, som ska kunna förnyas.
Artikel 14.Rådgivande kommittén. Artikeln innehåller allmänna bestämmelser om bildande av den rådgivande kommittén och om kommitténs uppgifter som expertorgan. Enligt artikel 14.1 ska den rådgivande kommittén biträda administrativa kommittén vid förberedelsen av en utnämning av domare vid den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikel 16 i avtalet ska den rådgivande kommittén upprätta en förteckning över de lämpligaste kandidaterna för utnämning till domare i domstolen. Dessutom ska den rådgivande kommittén lämna förslag till det presidium som anges i artikel 15 i stadgan, som utgör bilaga till avtalet, om riktlinjerna för det utbildningsarrangemang för domare som avses i artikel 19 i avtalet samt lämna yttranden till administrativa kommittén om de krav på kvalifikationer som avses i artikel 48 i avtalet.
Enligt artikel 14.2 ska den rådgivande kommittén bestå av patentdomare och praktiserande jurister på området för patenträtt och patenttvister. De ska utnämnas för en mandatperiod på sex år, som ska kunna förnyas. I stadgan, som utgör bilaga till avtalet, bestäms närmare om förfarandet för utnämning av ledamöter i den rådgivande kommittén. Enligt artikel 14.3 ska den rådgivande kommitténs sammansättning säkerställa att det finns bred sakkunskap inom berörda områden och att varje avtalsslutande medlemsstat är företrädd. Ledamöterna i rådgivande kommittén ska dock vara fullständigt oavhängiga när de utför sina uppgifter.
Utöver det ovannämnda bestäms i artikeln att den rådgivande kommittén ska själv anta sin arbetsordning. Den rådgivande kommittén ska dessutom välja en ordförande bland sina ledamöter för en mandatperiod på sex år, som ska kunna förnyas.
Kapitel III Domare vid domstolen
De bestämmelser som ingår i artiklarna 15–18 hör till området för lagstiftningen.
Artikel 15.Urvalskriterier för utnämning av domare. I artikeln bestäms om behörighetskraven för domare vid den enhetliga patentdomstolen. I artikel 15.1 bestäms för det första att den enhetliga patentdomstolen ska bestå av både lagfarna domare och tekniskt kvalificerade domare. Dessutom bestäms i punkt 1 allmänt att domare ska ha högsta kompetens och dokumenterad erfarenhet av patenttvister.
I artikel 15.2 bestäms vidare att lagfarna domare ska uppfylla de villkor som krävs för utnämning till domarämbeten i en avtalsslutande medlemsstat. I artikel 15.3 bestäms åter att tekniskt kvalificerade domare ska ha en universitetsexamen och dokumenterad sakkunskap inom ett tekniskt område. Dessutom ska tekniskt kvalificerade domare ha dokumenterade kunskaper om civilrätt och förfaranden som är relevanta för patenttvister.
I Finland föreskrivs om utnämningen av domare och behörighetskraven för dem genom lag. Även när marknadsdomstolen handlägger tvistemål som gäller patent ingår i sammansättningen i princip både lagfarna ledamöter och tekniskt kvalificerade ledamöter.
Artikel 16.Utnämningsförfarande. Artikeln innehåller allmänna bestämmelser om förfarande för utnämning av domare i den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikel 16.1 ska den rådgivande kommittén upprätta en förteckning över de lämpligaste kandidaterna för utnämning till domare i den enhetliga patentdomstolen. På grundval av den förteckningen ska den administrativa kommittén enligt artikel 16.2 i samförstånd utnämnda domare vid den enhetliga patentdomstolen.
I artikel 16.3 bestäms vidare att tillämpningsbestämmelserna för utnämning av domare anges i artikel 3 i stadgan, som utgör bilaga till avtalet.
Artikel 17.Rättsligt oberoende och opartiskhet. Enligt artikel 17.1 ska den enhetliga patentdomstolen, dess domare och kanslichefen åtnjuta rättsligt oberoende. Vid fullgörandet av sina uppgifter ska domarna inte vara bundna av några instruktioner. I artikel 17.2 bestäms att varken lagfarna domare eller tekniskt kvalificerade domare med heltidstjänst vid domstolen får bedriva någon annan verksamhet, oavsett om den är avlönad eller inte, om inte dispens har beviljats av den administrativa kommittén. Enligt artikel 17.3 ska utövande av ämbetet som domare i den enhetliga patentdomstolen ändå inte utesluta utövandet av andra rättstillämpande funktioner på nationell nivå. Sålunda ska till exempel en person som sköter en nationell domartjänst och som blir utnämnd till domare i den enhetliga patentdomstolen kunna fortsätta att sköta sin nationella domartjänst under förutsättning att han eller hon beviljas tillstånd till bisyssla.
Enligt artikel 17.4 ska utövandet av ämbetet som lagfaren domare med deltidstjänst vid domstolen inte utesluta utövandet av andra funktioner, förutsatt att det inte föreligger någon intressekonflikt.
I artikel 17.5 bestäms vidare att om det föreligger en intressekonflikt, ska den berörda domaren inte delta i förfarandet. Närmare regler som styr intressekonflikter anges i artikel 7 i stadgan, som utgör bilaga till avtalet.
Domstolars och domares rättsliga oberoende och opartiskhet tillhör rättskipningens hörnstenar. I Finland konstateras domstolarnas oberoende i 3 § i grundlagen.
Artikel 18.Domarpool. Artikeln innehåller allmänna bestämmelser om den enhetliga patentdomstolens domarpool. Enligt artikel 18.1 ingår närmare bestämmelser om inrättandet av domarpoolen i stadgan, som utgör bilaga till avtalet. I artikel 18.2 bestäms att domarpoolen ska bestå av alla lagfarna och tekniskt kvalificerade domare vid förstainstansrätten, som innehar heltids- eller deltidstjänst vid den enhetliga patentdomstolen. Domarpoolen ska omfatta åtminstone en tekniskt kvalificerad domare per teknikområde med relevanta kvalifikationer och erfarenheter. De tekniskt kvalificerade domarna från domarpoolen ska också vara tillgängliga för överinstansrätten.
Enligt artikel 18.3 ska när så föreskrivs i avtalet eller i stadgan, som utgör bilaga till avtalet, förstainstansrättens ordförande tilldela den berörda avdelningen domare från domarpoolen. Tilldelningen av domare ska grunda sig på deras juridiska eller tekniska sakkunskap, språkliga färdigheter och relevanta erfarenheter. I den aktuella punkten bestäms vidare att tilldelningen av domare ska garantera samma höga kvalitet på arbetet och samma höga nivå på den juridiska och tekniska sakkunskapen i alla förstainstansrättens sitsar.
Artikel 19.Utbildningsarrangemang. I artikeln bestäms om utbildningsarrangemang för domare i den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikeln är syftet med utbildningsarrangemanget att förbättra och öka tillgänglig sakkunskap om patenttvister och säkerställa en bred geografisk spridning av sådana specifika kunskaper och erfarenheter. Arrangemanget är avsett för domaraspiranter och personer som utnämnts till domare i domstolen. Utbildningsarrangemangets lokaler ska ligga i Budapest. Bestämmelser om detaljer i utbildningsarrangemanget finns i artikel 11 i stadgan, som utgör bilaga till avtalet.
Kapitel IV Unionsrättens företräde, de avtalsslutande medlemsstaternas skadeståndsskyldighet och ansvar
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 20.Företräde och respekt för unionsrätten. Enligt artikeln ska domstolen tillämpa unionsrätten i dess helhet och respektera dess företräde. I ingressen till avtalet nämns att unionsrätten inbegriper EU-fördraget, EUF-fördraget, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, de allmänna principerna i unionsrätten som de utvecklats av Europeiska unionens domstol, Europeiska unionens domstols rättspraxis och unionens sekundärrätt.
Enligt EU-domstolens yttrande 1/09 är det möjligt att ge endast en domstol som hör till unionens domstolssystem i uppdrag att tillämpa och tolka unionsrätten. Unionens domstolssystem består enligt yttrandet av unionens domstolar och medlemsstaternas domstolar. Den domstol som nu inrättas med stöd av avtalet är en del av unionens domstolssystem, eftersom den är gemensam för de avtalsslutande medlemsstaterna. Domstolens skyldighet att iaktta unionsrätten jämställs med de nationella domstolarnas skyldighet att iaktta unionsrätten och ge den företräde. . Ur finsk konstitutionell synvinkel är den domstol som inrättas genom avtalet ändå en internationell domstol.
Artikel 21.Begäran om förhandsavgörande. I artikeln bestäms om skyldighet för domstolen att samarbeta med Europeiska unionens domstol för att säkerställa korrekt tillämpning och enhetlig tolkning av unionsrätten, i överensstämmelse med i synnerhet artikel 267 i EUF-fördraget. Avgöranden från EU-domstolen ska vara bindande för domstolen.
Dessa skyldigheter motsvarar de skyldigheter som i grundfördraget ålagts de nationella domstolorna i förhållande till Europeiska unionens domstol. Enligt EU-domstolens yttrande 1/09 är den möjlighet som getts eller den skyldighet som ålagts de nationella domstolarna att begära förhandsavgörande om tolkningen av unionsrätten ett väsentligt element för att säkerställa att unionsrätten har samma inverkan i samtliga medlemsstater.
Det har inte föreskrivits i lag om de finländska domstolarnas skyldighet att begära förhandsavgörande av EU-domstolen, utanför förpliktelsen följer direkt av unionsrätten.
Artikel 22.Ansvar för skada som orsakats genom överträdelser av unionsrätten. Enligt artikel 22.1 är de avtalsslutande medlemsstaterna solidariskt ansvariga för sådan skada som uppstår genom en överträdelse av unionsrätten begångna av överinstansrätten, i enlighet med unionsrätten angående medlemsstaternas utomobligatoriska ansvar för skador som orsakas av nationella domstolar genom överträdelser av unionsrätten. Härmed hänvisas till EU-domstolens etablerade rättspraxis enligt vilken en medlemsstat ansvarar för den skada den orsakat enskilda genom överträdelse av unionsrätten. Skadeståndsansvar baserat på de högsta nationella domstolarnas rättskipningsverksamhet har konstaterats i avgörandet Köbler (C- 224/01). Att ansvaret begränsas till överinstansrättens verksamhet är i linje med ovannämnda avgörande. De avtalsslutande medlemsstaternas solidariska ansvar baserar sig på domstolens karaktär som de avtalsslutande medlemsstaternas gemensamma domstol.
I artikel 22.2 bestäms om väckande av talan om skadestånd och tillämplig lagstiftning. Talan om sådana skada som avses i artikel 22.1 ska väckas mot den avtalsslutande medlemsstat där käranden har sitt hemvist eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sitt verksamhetsställe inför den avtalsslutande medlemsstatens behöriga myndighet. Om käranden inte har sitt hemvist eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sitt verksamhetsställe i en avtalsslutande medlemsstat, kan käranden väcka en sådan talan mot den avtalsslutande medlemsstaten där överinstansrätten har sitt säte, inför den behöriga myndigheten i den avtalsslutande medlemsstaten. Enligt artikel 9.5 i avtalet ska överinstansrätten ha sitt säte i Luxemburg.
Den behöriga myndigheten ska tillämpa lex fori, med undantag för sin internationella privaträtt, på alla frågor som inte styrs av unionsrätten eller av avtalet om den enhetliga patentdomstolen. Den sökande ska ha rätt att få hela skadeståndsbeloppet av den avtalsslutande medlemsstat mot vilken talan väcktes.
I artikel 22.3 bestäms att den avtalsslutande medlemsstat som har betalat skadestånd har rätt att få den andel av det totala skadeståndsbeloppet som ankommer på de andra avtalsslutande medlemsstaterna från dem. De avtalsslutande medlemsstaternas bidrag bestäms enligt samma principer som de avtalsslutande medlemsstaternas finansiella bidrag för domstolens verksamhet. Beslut om de detaljerade regler som styr bidragen enligt denna punkt ska fattas av domstolens administrativa kommitté.
I Finland ingår bestämmelser om statens utomobligatoriska ansvar i skadeståndslagen och i lagen om statens skadeståndsverksamhet (978/2014). På sådan talan som avses i artikeln och som väcks mot Finland tillämpas skadeståndslagen och behöriga myndigheter är de allmänna domstolarna. Lagen om statens skadeståndsverksamhet blir inte tillämplig.
Artikel 23.De avtalsslutande medlemsstaternas ansvar. I artikeln bestäms att domstolens åtgärder ska direkt tillskrivas varje avtalsslutande medlemsstat individuellt och ska tillskrivas alla avtalsslutande medlemsstater kollektivt. I artikeln nämns särskilt artikel 258 i EUF-fördraget, enligt vilken kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat, om medlemsstaten har underlåtit att uppfylla en skyldighet enligt fördragen, och artikel 260 EUF-fördraget, enligt vilken kommissionen kan inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat och ange det standardbelopp eller vite som den anser att den berörda medlemsstaten ska betala, om den inte har vidtagit de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom. I artikeln nämns dessutom artikel 259 i EUF-fördraget, som ger en medlemsstat möjlighet att väcka talan mot en annan medlemsstat för åsidosättande av en skyldighet enligt fördragen.
De avtalsslutande medlemsstaterna ansvarar i enlighet med artikeln för domstolens verksamhet på samma sätt som de ansvarar för att de nationella domstolarnas verksamhet är förenlig med unionsrätten. Ansvaret är både individuellt och solidariskt, vilket betyder att kommissionen kan enligt eget val inleda överträdelseförfarande mot antingen en enskild avtalsslutande medlemsstat, en del av de avtalsslutande medlemsstaterna eller alla avtalsslutande medlemsstater. Kommissionen eller en medlemsstat, som inte behöver vara en avtalsslutande medlemsstat, kan väcka talan som gäller saken i EU-domstolen.
Det har inte bestäms om Finlands ansvar för åsidosättande av skyldigheten enligt fördragen genom nationell lag, utan ansvaret följer direkt av unionsrätten. Artikelns rättsliga betydelse är dock avsevärd och den anses höra till området för lagstiftningen.
Kapitel V Rättskällor och materiell rätt
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 24.Rättskällor. Artikel 24.1 innehåller bestämmelser om rättskällor, som patentdomstolens beslut ska grunda sig på. Dessa är unionsrätten, inklusive förordningarna (EU) nr 1257/2012 och (EU) nr 1260/2012 om ett enhetligt patentskydd, avtalet om en enhetlig patentdomstol, den europeiska patentkonventionen, andra internationella patent som är tillämpliga på patent och bindande för alla avtalsslutande medlemsstater, och nationell lagstiftning. I artikeln hänvisas särskilt till artikel 20 om företräde och respekt för unionsrätten, var betydelse framhävs.
I artikel 24.2 ingår bestämmelser om lagval, som blir tillämpliga när domstolen grundar sina avgöranden på nationell lagstiftning i de avtalsslutande medlemsstaterna eller i icke-avtalsslutande stater. Den tillämpliga lagen ska fastställas a) genom direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten som omfattar internationella privaträttsliga regler, eller b) i avsaknad av direkt tillämpliga bestämmelser i unionsrätten eller när unionsrätten inte är tillämplig, genom internationella instrument som omfattar internationella privaträttsliga regler, eller i avsaknad av sådana bestämmelser som avses i leden a och b, genom nationella bestämmelser om internationell privaträtt i enlighet med vad som fastställs av domstolen.
I artikel 24.3 bestäms att i en situation där lagstiftningen i icke-avtalsslutande stater ska tillämpas i enlighet med artikel 24.2, tillämpas i synnerhet bestämmelser i nationell lagstiftning som gäller patenträttsliga regler om skyddets omfattning (artiklarna 25–28) samt regler om bevisbörda och omvänd bevisbörda (artiklarna 54–55), korrigeringsåtgärder vid förfarande avseende intrång (artikel 64), beslut om skadestånd (artikel 68) och preskriptionstid (artikel 72).
Artikel 25.Rätt att förbjuda direkt utnyttjande av uppfinningen. I artikeln bestäms om rätt för patenthavaren att förbjuda direkt utnyttjande av uppfinningen. I den engelskspråkiga upplagan av avtalet används uttrycket rätt att förhindra (right to prevent). Enligt artikeln ger ett patent patenthavaren rätt att förbjuda/förhindra tredje man att göra följande utan patenthavarens tillstånd: a) Tillverka, bjuda ut, släppa ut på marknaden eller använda den patentskyddade produkten eller föra in eller inneha produkten för dessa ändamål. b) Använda ett patentskyddat förfarande eller, om tredje man känner till eller borde ha känt till att förfarandet inte får användas utan patenthavarens samtycke, bjuda ut det för användning inom territoriet för de avtalsslutande medlemsstater där patentet har verkan. c) Bjuda ut, släppa ut på marknaden, använda eller föra in eller för dessa ändamål inneha en produkt som tillverkats enligt ett patentskyddat förfarande. I den engelskspråkiga upplagan används i led c uttrycket en produkt som tillverkats direkt enligt ett patentskyddat förfarande (product obtained directly by a process).
I Finland bestäms om patenträttens omfattning i 3 § i patentlagen. 3 § 1 mom. i patentlagen om direkt patentskydd motsvarar avtalet, men skiljer sig från formuleringen i artikel 25. Enligt 3 § 1 mom. innebär den genom patent förvärvade ensamrätten att, med de undantag som nedan stadgas, annan än patenthavaren ej får utan dennes lov utnyttja uppfinningen.
Artikel 26.Rätt att förbjuda indirekt utnyttjande av uppfinningen. Artikeln gäller indirekt patentskydd och patenthavarens rätt att förbjuda indirekt utnyttjande av uppfinningen. I den engelskspråkiga upplagan av avtalet används uttrycket rätt att förhindra (right to prevent). I artikel 26.1 bestäms att innehavaren av ett patent ska ha rätt att förbjuda/förhindra tredje man att, utan patenthavarens samtycke och i de avtalsslutande medlemsstater där det patentet har verkan, tillhandahålla eller erbjuda sig att tillhandahålla andra personer än den som är berättigad att utnyttja den patentskyddade uppfinningen medel som hänför sig till någon väsentlig del av uppfinningen, för att utöva uppfinningen, som tredje man känner till eller borde ha känt till att medlen är lämpade och avsedda för utövande av uppfinningen.
Enligt artikel 26.2 ska det ovanstående inte tillämpas när medlen är produkter som allmänt förekommer i handeln, om inte tredje man uppmanar den person till vilken medlen tillhandahålls att utföra någon av de handlingar som är förbjudna enlig artikel 25. Med andra ord tillhandahållande av medel som allmänt förekommer i handeln kränker inte patentskyddet utom när tredje man uppviglar den som tillhandahålls medlen att använda dem för att göra intrång i ett patent.
I artikel 26.3 bestäms att personer som utför de handlingar som avses i artikel 27 a-e, och som har rätt att utnyttja uppfinningen med de begränsningar av patenträtten som anges i artikeln, ska inte anses vara personer som är berättigade att utöva uppfinningen i den mening som avses i punkt 1. I artikel 27 i avtalet bestäms att de rättigheter som följer av ett patent ska inte omfatta något av följande: a) Handlingar som utförs privat och i icke-kommersiellt syfte. b) Handlingar som utförs i experimentellt syfte som rör föremålet för den patentskyddade uppfinningen. c) Användning av biologiskt material i syfte att odla fram, upptäcka eller utveckla nya växtsorter. d) Handlingar som är tillåtna enligt direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel och direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (så kallade Bolar-undantag).
Bestämmelser om indirekt patentskydd och indirekt produktskydd finns i 3 § 2 mom. i patentlagen och bestämmelsens innehåll motsvarar i huvudsak bestämmelsen i avtalet. Undantag utgör begränsningen av patentskyddet enligt artikel 27 c, som gör det möjligt att använda biologiskt material i syfte att utveckla nya växtsorter och begränsningen enligt artikel 27 k, enligt vilken ensamrätten inte omfattar åtgärder som är tillåtna med stöd av artiklarna 5 och 6 i rådets direktiv 2009/24/EG (programdirektivet). Det föreslås att patentlagen ändras till denna del och det föreslås att till lagen fogas de nya begränsningar av ensamrätten som gäller detta. Dessutom föreslås till lagen vissa andra, mera begränsade ändringar, vars innehåll och syfte det redogörs för i detaljmotiveringen till 3 § i patentlagen.
Artikel 27.Begränsningar av ett patents verkan. I artikeln bestäms om begränsningar av ett patents verkan och om handlingar som inte förhindras av de rättigheter som följer av ett patent. De är: a) Handlingar som utförs privat och i icke-kommersiellt syfte. b) Handlingar som utförs i experimentellt syfte som rör föremålet för den patentskyddade uppfinningen. c) Användning av biologiskt material i syfte att odla fram, upptäcka eller utveckla nya växtsorter. d) Handlingar som är tillåtna enligt direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel och direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (så kallade Bolar-undantag). e) I enskilda fall, provisorisk beredning på apotek av ett läkemedel enligt recept eller handlingar som rör det läkemedel som beretts på detta sätt. f) Användning av den patentskyddade uppfinningen ombord på fartyg från länder som är parter i Parisunionen eller medlemmar i Världshandelsorganisationen och som inte är avtalsslutande medlemsstater där det patentet har verkan, på själva fartyget, i maskineriet, riggen, utrustningen eller andra tillbehör, när sådana fartyg tillfälligt eller oavsiktligt kommer in på territorialvatten som tillhör en avtalsslutande medlemsstat där det patentet har verkan, förutsatt att uppfinningen endast används för fartygets egna behov. g) Användning av den patentskyddade uppfinningen vid konstruktion eller drift av luftfartyg eller markfordon eller andra transportmedel i länder som är parter i Parisunionen eller medlemmar i Världshandelsorganisationen och inte är avtalsslutande medlemsstater där patentet har verkan, eller av tillbehör till sådana luftfartyg eller markfordon, när dessa tillfälligt eller oavsiktligt kommer in på en avtalsslutande medlemsstats territorium där patentet i fråga har verkan. h) Sådana handlingar som avses i artikel 27 i konventionen om internationell civil luftfart (Icao, Chicagokonventionen, dokument 7300/9), när dessa handlingar rör luftfartyg från ett land som är part i den konventionen och inte är en avtalsslutande medlemsstat där patentet har verkan. i) Jordbrukares egen användning av sin skörd för reproduktion eller mångfaldigande i det egna jordbruksföretaget, förutsatt att det vegetabiliska reproduktionsmaterialet sålts eller på annat sätt saluförts av patenthavaren eller med patenthavarens samtycke till jordbrukaren, för användning i jordbruket. Omfattningen av och villkoren för en sådan användning motsvarar dem som anges i artikel 14 i förordning (EG) nr 2100/94 om gemenskapens växtförädlarrätt. j) Jordbrukares användning av skyddade djurbesättningar för jordbruksändamål, förutsatt att avelsdjur eller annat animaliskt reproduktionsmaterial sålts eller på annat sätt saluförts till jordbrukaren av patenthavaren eller med dennes samtycke. Sådan användning omfattar att göra djuret eller annat animaliskt reproduktionsmaterial tillgängligt inom den egna jordbruksverksamheten, men inte försäljning av dessa inom ramen för eller i syfte att bedriva yrkesmässig reproduktionsverksamhet. k) De handlingar och den användning av insamlad information som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 i direktiv 2009/24/EG om rättsligt skydd för datorprogram, särskilt genom dess bestämmelser om dekompilering och samverkansförmåga. l) Handlingar som är tillåtna enligt artikel 10 i direktiv 98/44/EG av rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar.
Bestämmelser om det skydd som ett nationellt patent och ett europeiskt patent som satts i kraft nationellt i Finland ger och om begränsningar i skyddet finns i 3 § 3 mom., 3 a § 4 mom., 3 b § och 5 § i patentlagen. Begränsningarna motsvarar begränsningarna i patentskyddet enligt avtalet om en enhetlig patentdomstol med några avvikelser. Skillnaderna hänför sig till användning av biologiskt material i förädlingssyfte enligt artikel 27 led c, begränsningen som gäller datorprogram i artikel 27 led k samt begränsningen som gäller utländska fartyg i artikel 27 leden f, g och h.
Avtalet om en enhetlig patentdomstol förpliktar inte de avtalsslutande medlemsstaterna att harmonisera sin nationella lagstiftning med avtalsbestämmelserna. Det anses dock ändamålsenligt att alla patent som är giltiga i Finland ger samma rättigheter och att begränsningarna i dem vore desamma. Av denna orsak innehåller propositionen förslag till ändringar av patentlagen, som beskrivs mera ingående i detaljmotiveringen till förslaget till ändring av patentlagen.
Artikel 28.Rätt som grundas på tidigare nyttjande av uppfinningen. I artikeln bestäms om rätt som grundas på tidigare nyttjande av en uppfinning. Varje person som, om ett nationellt patent beviljats avseende en uppfinning, i en avtalsslutande medlemsstat skulle ha haft en rätt grundad på tidigare nyttjande av den uppfinningen eller en rätt till personligt innehav av den uppfinningen, ska i den avtalsslutande medlemsstaten åtnjuta samma rättigheter avseende ett patent för samma uppfinning.
I artikeln hänvisas till denna del till de avtalsslutande medlemsstaternas nationella lagstiftning och dess tillämpning på ansökningar om europeiska patent samt på europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan som meddelats på grund av dem. Bestämmelser om rätt som grundas på tidigare nyttjande finns i 4 § i patentlagen, där det bestäms om förutsättningarna för att föranvändarrätt ska uppkomma och om övergång av rätten. Patentlagen reglerar alltså omfattningen av och förutsättningarna för föranvändarrätt som gäller Finland i förhållande till innehavare av europeiskt patent och europeiskt patent med enhetlig verkan.
Artikel 29.Konsumtion av de rättigheter som följer av ett europeiskt patent. I artikeln bestäms av de rättigheter som följer av ett europeiskt patent ska inte omfatta handlingar som avser en produkt som skyddas av patentet efter det att produkten har släppts ut på marknaden i Europeiska unionen av patenthavaren eller med dennes samtycke, om inte patenthavaren har legitima skäl att motsätta sig ytterligare saluföring av produkten.
I Finland ingår en bestämmelse om konsumtion av patenträtt i 3 § 3 mom. 2 punkten i patentlagen. I paragrafen bestäms inte på samma sätt som i artikeln särskilt att patenthavaren kan ha legitima skäl att motsätta sig ytterligare saluföring av produkten, trots att produkten redan har släppts ut på marknaden. För att patenträttigheterna ska vara enhetliga föreslås att 3 § 3 mom. 2 punkten preciseras på motsvarande sätt. Preciseringen behandlas mera ingående i detaljmotiveringen till förslaget till ändring av patentlagen.
Artikel 30.Verkan av tilläggsskydd. I artikeln bestäms att ett tilläggsskydd ska ge samma rättigheter som patentet och ska vara underkastat samma begränsningar och skyldigheter. Bestämmelser om beviljande av tilläggsskydd för läkemedel och växtskyddsmedel och om dess verkningar ingår i förordning (EG) nr 469/2009 och förordning (EG) nr 1610/96. I artikel 5 i förordningarna bestäms att ett tilläggsskydd ger samma rättigheter som grundpatentet gav och har samma begränsningar och medför samma skyldigheter. Förordningarna är direkt tillämpliga och dessutom bestäms i Finland om tilläggsskydd i 9 a kap. i patentlagen.
Kapitel VI Internationell behörighet och domstols behörighet
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 31.Internationell behörighet. I artikeln bestäms om den enhetliga patentdomstolens internationella behörighet. Frågan om domstolens internationella behörighet måste avgöras i en situation där en tvist som förts till domstolen har kopplingar till flera stater. Enligt artikeln ska domstolens internationella behörighet fastställas i enlighet med förordningen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EU) nr 1215/2012 (Bryssel I-förordningen). Om målet har sådan koppling till Island, Norge eller Schweiz att konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (2007 års Luganokonvention) blir tillämplig, fastställs domstolens behörighet enligt den konventionen.
Bryssel I-förordningen innehåller uttryckliga bestämmelser om den enhetliga patentdomstolens internationella behörighet. Förordningen innehåller en bestämmelse enligt vilken den enhetliga patentdomstolen är en sådan domstol som avses i Bryssel I-förordningen, samt en bestämmelse om den enhetliga patentdomstolens behörighet i mål där svaranden inte har hemvist i någon av Europeiska unionens medlemsstater. Förordningens bestämmelser om anhängiga tvistemål och om käromål som har samband med varandra blir tillämpliga även en situation där talan har väckts både i en gemensam domstol och i en nationell domstol i en stat som inte är part i avtalet om en gemensam patentdomstol.
I artikeln fastställs inte behörighetsfördelningen mellan den enhetliga patentdomstolens centrala avdelning och regionala eller lokala avdelningar. Bestämmelser om domstolens interna behörighetsfördelning ingår i artikel 33 i avtalet.
Unionens förordningar är direkt tillämplig lagstiftning. Bestämmelser om domstolarnas internationella och nationella behörighet ingår i bland annat rättegångsbalken.
Artikel 32.Domstolens behörighet. Artikeln innehåller bestämmelser om patentdomstolens behörighet i sak. Enligt artikel 32.1 ska den enhetliga patentdomstolen ha exklusiv behörighet när det gäller talan om intrång i europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan (led a), så kallad negativ fastställelsetalan, alltså talan där man begär att det inte föreligger något patentintrång (led b), mål som gäller interimistiska åtgärder och skyddsåtgärder (led c), ärenden som gäller ogiltigförklaring (leden d och e), mål som gäller skadestånd (led f), talan som gäller utnyttjande av en uppfinning innan ett patent beviljas eller rätt som grundas på förhandsnyttjande (led g), talan om ersättning för licenser på grundval av artikel 8 i förordning (EU) nr 1257/2002 (led h) samt talan rörande de beslut som Europeiska patentverket fattar när det utför de arbetsuppgifter som avses i artikel 9 i förordning (EU) nr 1257/2002 (led i). Den enhetliga patentdomstolen har exklusiv behörighet att handlägga även talan om intrång, negativ fastställelsetalan samt mål som gäller ogiltigförklaring i anslutning till tilläggsskydd som grundar sig på europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan.
Enligt artikel 32.2 ska de avtalsslutande medlemsstaternas nationella domstolar fortfarande vara behöriga när det gäller sådan talan rörande europeiska patent och europeiska patent med enhetlig verkan samt tilläggsskydd grundat på dem som inte omfattas av den enhetliga patentdomstolens exklusiva behörighet. Som en sådan ärendekategori kan nämnas till exempel mål som gäller bättre rätt till en uppfinning.
Artikel 33.Behörighet för förstainstansrättens avdelningar. I artikeln bestäms om behörighetsfördelningen mellan förstainstansrättens avdelningar. I artikel 33.1 bestäms för det första att sådan talan som avses i artikel 32.1 a, c, f och g i avtalet ska väckas vid den lokala eller regionala avdelningen för det territorium där intrånget har ägt rum eller svaranden, eller om det finns flera svarande, en av svarandena, har sitt hemvist eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe. Om svaranden har sitt hemvist eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe utanför de avtalsslutande medlemsstaternas territorium, ska talan väckas vid den lokala eller regionala avdelningen för det territorium där intrånget har ägt rum. Sådan talan som avses i artikel 32.1 h i avtalet ska väckas vid den lokala eller regionala avdelningen för det territorium där svaranden, eller om det finns flera svarande, en av svarandena, har sitt hemvist eller sitt huvudsakliga verksamhetsställe. Om den berörda avtalsslutande medlemsstaten inte har någon lokal avdelning och inte deltar i en regional avdelning, ska talan väckas vid den centrala avdelningen.
Artikel 33.2 innehåller bestämmelser om hur väckande av talan inverkar på anhängiggjorda mål som avses i artikel 32.1 a, c, f, g och h i avtalet. I artikel 33.2 bestäms för det första att om en talan som avser nämnda mål är anhängiggjord vid en avdelning i förstainstansrätten får en talan som avses i artikel 32.1 a, c, f, g eller h mellan samma parter och rörande samma patent inte väckas vid någon annan avdelning. Om en talan mellan samma parter och rörande samma patent väcks vid flera olika avdelningar ska den avdelning där talan först väcktes vara behörig att handlägga hela målet och övriga avdelningar ska avvisa talan i enlighet med rättegångsreglerna för den enhetliga patentdomstolen.
I artikel 33.3 bestäms om väckande av genkäromål om upphävande av patent. Enligt den får ett genkäromål om upphävande väckas i anslutning till en talan om intrång enligt artikel 32.1 a i avtalet. Enligt artikel 33.3 ska den berörda lokala eller regionala avdelningen efter att ha hört parterna ha möjlighet att antingen gå vidare med både talan om intrång och genkäromålet om upphävande eller hänskjuta genkäromålet om upphävande för avgörande till den centrala avdelningen och vilandeförklara eller fullfölja talan om intrång eller med parternas medgivande hänskjuta både talan om intrång och genkäromålet om upphävande för avgörande till den centrala avdelningen. Om den lokala eller regionala avdelningar beslutar att gå vidare med både talan om intrång och genkäromålet om upphävande, ska avdelningen av förstainstansrättens ordförande begära tilldelning från domarpoolen av en tekniskt kvalificerad domare med kvalifikationer och erfarenheter inom det berörda teknikområdet.
Enligt artikel 33.4 ska sådan negativ fastställelsetalan som avses i artikel 32.1 b i avtalet och sådan talan om upphävande av patent som avses i artikel 32.1 d väckas vid den centrala avdelningen. Om en talan om intrång enligt artikel 32.1 a i avtalet mellan samma parter och rörande samma patent har väckts vid en lokal eller regional avdelning får sådan talan emellertid endast väckas vid samma lokala eller regionala avdelning. Om en talan om upphävande enligt artikel 32.1 d i avtalet är anhängiggjord vid den centrala avdelningen får enligt artikel 33.5 en talan om intrång enligt artikel 32.1 a mellan samma parter och rörande samma patent väckas vid vilken avdelning som helst enligt artikel 33.1 eller vid den centrala avdelningen. Den berörda lokala eller regionala avdelningen ska ha möjlighet att hantera målet enligt artikel 33.3.
Om sådan talan om intrång som avses i artikel 32.1 a i avtalet har väckts vid en lokal eller regional avdelning inom tre månader från den dag negativ fastställelsetalan mellan samma parter och rörande samma patent väcktes vid den centrala avdelningen, ska enligt artikel 33.6 det sistnämnda målet förklaras vilande. Förfarandet är detsamma när det är fråga om en motsvarande situation mellan den part som väckt negativa fastställelsetalan och innehavaren av en exklusiv licens.
Enligt artikel 33.7 får parterna trots behörighetsbestämmelserna i artikeln komma överens om att väcka talan som avses i artikel 32.1 a–h i avtalet vid en valfri avdelning, inklusive den centrala avdelningen.
I artikel 33.8 bestäms att sådana talan om ogiltigförklaring som avses i artikel 32.1 d och e i avtalet kan väckas utan att sökanden är tvungen att göra invändning vid Europeiska patentverket.
Enligt artikel 33.9 ska sådan talan gällande Europeiska patentverkets beslut som avses i 32.1 i i avtalet väckas vid den centrala avdelningen.
I artikel 33.10 bestäms vidare att en part ska informera den enhetliga patentdomstolen om eventuella anhängiggjorda upphävande-, begränsnings- eller invändningsförfaranden vid Europeiska patentverket och om varje begäran om påskyndad handläggning vid Europeiska patentverket. Den enhetliga patentdomstolen kan vilandeförklara ett mål när ett snabbt beslut kan förväntas av Europeiska patentverket.
Artikel 34.Territoriell verkan av beslut. Artikeln innehåller en allmän bestämmelse enligt vilken den enhetliga patentdomstolens avgöranden rörande ett traditionellt europeiskt patent har rättslig verkan inom de avtalsslutande medlemsstaters territorium där patentet har verkan.
Såsom konstaterats ovan i den allmänna motiveringen är den territoriella dimensionen av nationella domstolars beslut i tvistemål som gäller traditionella europeiska patent i nuläget i princip begränsad till den berörda statens territorium. I detta avseende skulle den geografiska dimensionen av den enhetliga patentdomstolens avgöranden således komma att avvika från den territoriella dimensionen av de nationella domstolarnas avgöranden.
Det bestäms i lag om erkännande i Finland av domar som meddelats utomlands. Även i Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen bestäms om erkännande och verkställighet av domar.
Kapitel VII Medlings- och skiljeförfarande avseende patent
Bestämmelserna i artikel 35 hör till området för lagstiftningen.
Artikel 35.Centrum för medling och skiljeförfarande i patenttvister. I artikeln bestäms om inrättandet av ett centrum för medling och skiljeförfarande i patenttvister och om centrumets verksamhet. I artikel 35.1 konstateras att ett centrum för medling och skiljeförfarande i patenttvister inrättas och att det ska ha sina säten i Ljubljana och Lissabon.
I artikel 35.2 konstateras att centrumet ska ställa resurser till förfogande för medling och skiljeförfarande vid patenttvister som omfattas av avtalet om en enhetlig patentdomstol. Enligt artikeln ska artikel 82 i avtalet också gälla för alla förlikningar som nått genom att centrumets resurser tagits i bruk, även genom medling. Härav följer bland annat att skiljedomar som meddelats vid skiljeförfarande i anslutning till centrumets verksamhet samt förlikningar som nåtts med hjälp av centrumets medlare är verkställbara i samtliga avtalsslutande medlemsstater. Den enhetliga patentdomstolen meddelar ett verkställighetsförordnande för skiljedomen eller förlikningsavtalet. På verkställighetsförfarandet tillämpas verkställighetsstatens lag, om inte något annat följer av avtalet och stadgan.
Skiljedomar och förlikningsavtal verkställs under samma förutsättningar som beslut som meddelats i den avtalsslutande medlemsstat där verkställigheten sker. I Finland förutsätter verkställighet av avtal och skiljedomar som nåtts i medling utanför domstol att det har stadfästs att de är verkställbara. Bestämmelser om stadfästelse av avtal som nåtts i medling utanför domstol så att de blir verkställbara ingår i 3 kap. i lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar (394/2011). Bestämmelser om skiljedomars verkställbarhet ingår på motsvarande sätt i 43–49 § i lagen om skiljeförfarande (967/1992). Lagarna innehåller även bestämmelser om förfarandet. Med hänsyn till att verkställighet förutsätter ett verkställighetsförordnande av den enhetliga patentdomstolen, torde den förlikning eller skiljedom som förordnandet kopplats till jämställas med en förlikning eller skiljedom som en nationell domstol har stadfäst så att den blir verkställbar.
I punkten konstateras dessutom att ett patent inte får upphävas eller begränsas genom medlings- eller skiljeförfarande. Förbudet grundar sig på att parterna i en patenttvist inte heller annars kan komma överens om att upphäva, ogiltigförklara eller begränsa patent. En sådan åtgärd förutsätter alltid ett avgörande av en myndighet eller en domstol. I Finland bestäms det om upphävande och begränsning av patent i 7 kap. i patentlagen.
Enligt artikel 35.3 ska centrumet själv fastställa regler för medling och skiljeförfarande. Enligt artikel 35.4 ska centrumet upprätta en förteckning över medlare och skiljemän för att bistå parterna vid tvistelösning.
DEL II FINANSIELLA BESTÄMMELSER
Bestämmelserna om domstolens finansiering hör inte till området för lagstiftningen med undantag av bestämmelserna om domstolsavgifter i artikel 36.
Artikel 36.Domstolens budget. I artikeln bestäms om patentdomstolens budget. Enligt artikel 36.1 ska budgeten finansieras genom domstolens egna intäkter, som enligt artikel 36.2 ska bestå av domstolsavgifter och andra intäkter, samt i vart fall under den övergångsperiod på sju år som avses i artikel 83 i avtalet vid behov genom bidrag från de avtalsslutande medlemsstaterna. Budgeten ska vara balanserad. Av denna bestämmelse om domstolens självfinansieringsmål följer direkt att nivån på domstolsavgifterna i den enhetliga patentdomstolen oundvikligen kommer att vara betydligt högre än i nationella domstolar i Finland. I domstolens andra intäkter ingår andra avgifter, så som registreringsavgifter för opt out- och opt back in-meddelanden, som enligt avsikt ska motsvara kostnaderna.
I artikel 36.3 bestäms att den enhetliga patentdomstolens administrativa kommitté ska fastställa domstolsavgifterna, som ska bestå av en fast avgift i kombination med en värdebaserad avgift när ett på förhand fastställt tak överskrids. Artikel 36.3 innehåller de allmänna principer som ska iakttas när domstolsavgifterna fastställs. Avgifterna ska fastställas på en sådan nivå att man säkerställer rätt balans mellan principen om rättvis tillgång till rättslig prövning samt ett tillräckligt bidrag från parterna för de kostnader som domstolen ådrar sig. Tillgången till rättslig prövning ska bedömas i synnerhet med tanke på små och medelstora företag, mikroenheter, fysiska personer, ideella organisationer, universitet och offentliga forskningsorganisationer. De kostnader som parterna ska betala ska bedömas med hänsynstagande till de berörda parternas ekonomiska vinst och med målet att ha en självfinansierande domstol med balanserade finanser. Riktade stödåtgärder för små och medelstora företag kan övervägas. I artikeln bestäms dessutom att nivån på domstolsavgifterna ska regelbundet ses över av administrativa kommittén.
När den administrativa kommittén fattar beslut om domstolsavgifternas nivå och struktur är den bunden av de principer som anges i artikeln, det vill säga domstolen ska vara självfinansierande, domstolsavgiften ska stå i rätt proportion till parternas ekonomiska vinst, så som det intresse som tvisten gäller, och systemet ska säkerställa tillgång till rättslig prövning även för små och medelstora företag. Med tanke på att domstolens verksamhet ska vara självfinansierande och parternas ekonomiska vinst måste man dessutom beakta att domstolsavgifterna ska motsvara kostnaderna, det vill säga man ska försöka fastställa avgifterna på en nivå som motsvarar domstolens kostnader för talan eller andra åtgärder. Balans mellan de olika målen betyder i praktiken att systemet för domstolsavgifterna blir ett detaljerat och komplicerat system.
I artikel 36.3 bestäms att om domstolen inte kan balansera sin budget genom sina egna resurser ska de avtalsslutande medlemsstaterna lämna särskilda finansiella bidrag. Bestämmelsen betyder i praktiken att de avtalsslutande medlemsstaterna svarar för domstolens kostnader i en situation där domstolen av någon orsak inte är självfinansierande.
I Finland bestäms om de nationella domstolarnas avgifter i lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer (701/1993). Rättegångsavgift för tviste- och fullföljdsmål tas ut i enlighet med 3 §.
Artikel 37.Finansiering av domstolen. I artikeln bestäms om finansiering av patentdomstolen. Enligt artikel 37.1 ska domstolens driftskostnader täckas av domstolens budget i enlighet med stadgan. Avtalsslutande medlemsstater som inrättar en lokal avdelning eller som delar en regional avdelning liksom avtalsslutande medlemsstater som är värd för den centrala avdelningen, dess underavdelningar eller överinstansrätten ska emellertid tillhandahålla de faciliteter som är nödvändiga för detta ändamål och stå för kanslipersonalens lönekostnader under övergångsperioden på sju år. Detta påverkar dock inte stadgan för den personalen.
Syftet med avtalsbestämmelsen är att sänka kostnaderna för domstolens verksamhet genom att ålägga de avtalsslutande medlemsstater som står värd för avdelningar att bekosta de faciliteter som avdelningens verksamhet kräver, så som lokaler och utgifterna för deras användning. På så vis behöver domstolen inte binda resurser i till exempel anskaffning av lokaler eller administrera ett omfattande hyresavtalssystem. Värdstaterna kan ställa lokaler som uppfyller kraven till domstolens förfogande och de kan på ett flexibelt sätt utnyttja till exempel befintliga domstolslokaler.
I artikel 37.2 bestäms att den dag då avtalet träder i kraft ska de avtalsslutande medlemsstaterna lämna de första finansiella bidrag som är nödvändiga för domstolens inrättande.
Artikel 37.3 innehåller bestämmelser om sättet att beräkna de avtalsslutande medlemsstaternas finansiella bidrag under övergångsperioden på sju år. Det finansiella bidraget ska beräknas på grundval av antalet europeiska patent med verkan inom den aktuella statens territorium den dag då avtalet träder i kraft och antalet europeiska patent rörande vilka talan om intrång eller upphävande har väckts vid den statens nationella domstolar under den treårsperiod som föregick avtalets ikraftträdande.
Bidragen för medlemsstater som ratificerar eller ansluter sig till avtalet efter dess ikraftträdande ska beräknas på grundval av det antal europeiska patent som har verkan på den statens territorium dagen för ratificeringen eller anslutningen och det antal europeiska patent rörande vilka talan om intrång eller upphävande har väckts vid den statens nationella domstolar under den treårsperiod som föregick ratificeringen eller anslutningen.
I principerna för fastställande av de finansiella bidragen har man försökt beakta i vilken mån tvistemål överförs från de nationella domstolarna till den enhetliga patentdomstolen och på så vis minskar de avtalsslutande medlemsstaternas kostnader för handläggning av patenttvister.
I artikel 37.4 bestäms att finansiella bidrag som eventuellt visar sig nödvändiga vid utgången av övergångsperioden bör fastställas i enlighet med den fördelning av årsavgifter för europeiska patent med enhetlig verkan som är tillämplig vid den tidpunkt då bidragen blir nödvändiga. I punkten hänvisas till fördelningen av årsavgifterna, varom beslut fattas i ett särskilt utskott under den europeiska patentorganisationens förvaltningsråd och enligt vilken de årsavgifter som betalas för europeiska patent med enhetlig verkan fördelas bland medlemsstaterna.
Bestämmelser om de avtalsslutande medlemsstaternas finansiella bidrag i anslutning till inrättandet av domstolen omfattas av riksdagens budgetmakt. I enlighet med artikel 36 i avtalet är avsikten att domstolen ska vara självfinansierande efter övergångsperioden på sju år.
Artikel 38.Finansiering av utbildningsarrangemangen för domare. I artikeln bestäms att utbildningsarrangemanget för domare ska finansieras genom domstolens budget. Närmare bestämmelser om utbildningsarrangemanget och dess syften ingår i artikel 19 i avtalet och i artikel 11 i den enhetliga domstolens stadga.
Artikel 39.Finansiering av centrumet. I artikeln bestäms att driftskostnaderna för centrumet för medling och skiljeförfarande ska finansieras genom domstolens budget. Bestämmelser om inrättandet av centrumet och om centrumets verksamhet ingår i artikel 35 i avtalet.
DEL III ORGANISATION OCH PROCESSUELLA BESTÄMMELSER
Kapitel I Allmänna bestämmelser
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 40.Stadga. I artikeln bestäms om domstolens stadga. I artikel 40.1 konstateras att i stadgan ska närmare bestämmelser om domstolens organisation och verksamhet fastställas. Bestämmelserna i stadgan är i första hand administrativa. Stadgan innehåller emellertid också processuella bestämmelser. Bestämmelser om överläggningar under sekretess, domstolens avgöranden, domarnas skiljaktiga meningar, meddelande av tredskodom samt begäran om Europeiska unionens domstols förhandsavgörande ingår i kapitel IV i stadgan.
I artikel 40.2 konstateras att stadgan bifogas avtalet. I punkten bestäms också om ändring av stadgan. Enligt bestämmelsen får stadgan ändras genom beslut av domstolens administrativa kommitté, på grundval av ett förslag från domstolen eller ett förslag från en avtalsslutande medlemsstat. Om en medlemsstat föreslår ändringar i stadgan ska den först samråda med domstolen. Den administrativa kommittén fattar beslut om ändring av stadgan med tre fjärdedels majoritet i enlighet med artikel 12.3 i avtalet.
Stadgan får emellertid inte ändras så att den strider mot avtalet om en enhetlig patentdomstol eller ändrar avtalets innehåll. Ändringar av stadgan begränsas inte på något annat sätt. Delegeringen av behörigheten att ändra stadgan till domstolens administrativa kommitté begränsar Finlands avtalsrätt och hör således till området för lagstiftningen.
Enligt artikel 40.3 ska stadgan garantera att domstolens arbete organiseras så effektivt och kostnadseffektivt som möjligt. Stadgan ska också säkerställa rättvis tillgång till rättslig prövning.
Artikel 41.Rättegångsregler. I artikeln bestäms om domstolens rättegångsregler. I artikel 41.1 konstateras att i rättegångsreglerna ska närmare bestämmelser om förfaranden vid den enhetliga patentdomstolen fastställas. I artikel 41 i den engelskspråkiga avtalstexten används ”Rules of Procedure”. I den finskspråkiga översättningen används ”työjärjestys”, dvs. ”arbetsordning”. Att ett dokument som innehåller rättegångsregler kallas ”arbetsordning”, ett begrepp som i första hand hänvisar till administrativt beslutsförfarande, kan inte betraktas som lyckat i detta sammanhang. För att undvika förvirring håller man dock i den finskspråkiga propositionen fast vid det begrepp som används i avtalet trots att det inte beskriver reglernas natur.
I avtalet bestäms endast på allmän nivå om rättegångsförfarandet. Bestämmelserna anger i första hand ramarna för rättegången och det förfarande som ska iakttas under den. Bestämmelser om rättegångsförfarandet ingår i huvudsak i rättegångsreglerna.
I Finland ingår bestämmelser om rättegångsförfarandet i allmänna domstolar i rättegångsbalken. Bestämmelser om rättegångsförfarandet i marknadsdomstolen ingår i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Det bestäms inte om rättegångsförfarande i förordningar eller reglementen.
Rättegångsreglerna är inte en del av avtalet om den enhetliga patentdomstolen, men enligt artikel 41.1 ska rättegångsreglerna stämma överens med avtalet och med stadgan.
I artikel 41.2 bestäms om antagande av rättegångsreglerna. Rättegångsreglerna ska enligt artikel 12.3 i avtalet antas av domstolens administrativa kommitté med tre fjärdedels majoritet. För beslutet om att anta rättegångsreglerna ska den administrativa kommittén föra brett samråd med intressenter och rättegångsreglerna antas på grundval av samrådet. Den administrativa kommittén ska också begära förhandsyttrande av Europeiska kommissionen om rättegångsreglernas förenhetlighet med unionsrätten innan den antar rättegångsreglerna.
Rättegångsreglerna får ändras genom beslut av administrativa kommittén på grundval av ett förslag från domstolen och efter samråd med Europeiska kommissionen. Sådana ändringar får emellertid inte strida mot eller ändra avtalet eller stadgan. Till skillnad från stadgan har en medlemsstat inte rätt att föreslå ändringar i rättegångsreglerna.
Domstolens administrativa kommitté fattar beslut om antagande eller ändring av rättegångsreglerna med tre fjärdedels majoritet i enlighet med artikel 12.3 i avtalet. Sådan delegering av behörigheten att anta och ändra stadgan till den administrativa kommittén begränsar Finlands avtalsrätt och hör således till området för lagstiftningen.
Enligt artikel 41.3 ska rättegångsreglerna garantera att domstolens beslut är av högsta kvalitet och att förfarandena organiseras så effektivt och kostnadseffektivt som möjligt. De ska säkerställa en rättvis balans mellan samtliga parters legitima intressen.
I rättegångsreglerna bestäms om domarnas skönsmässiga bedömning. Domarnas skönsmässiga bedömning enligt rättegångsreglerna får emellertid inte försämra förfarandenas förutsebarhet för parterna.
Artikel 42.Proportionalitet och rättvisa. I artikeln bestäms om rättegångsförfarandet proportionalitet och rättvisa. Enligt artikel 42.1 ska domstolen handlägga tvister på ett sätt som står i proportion till deras betydelse och komplexitet. Punkten gör det möjligt att handlägga olika slags tvister enligt olika förfaranden.
Enligt artikel 42.2 ska domstolen säkerställa att de regler, förfaranden och rättsmedel som fastställs i avtalet och i stadgan tillämpas på ett rättvist och rimligt sätt och inte snedvrider konkurrensen. Domstolen ska således iaktta principen om en rättvis rättegång för bägge parternas del. Dessutom ska domstolen i sin avgörandepraxis beakta de ekonomiska intressen som är förknippade med patenttvister. Syftet torde vara att säkerställa att en rättegång inte kan användas som ett medel att nå konkurrensfördel.
I 21 § i grundlagen säkerställs rätten till rättvis rättegång. Bägge parterna har lika rätt till en rättvis rättegång. Bestämmelser om rättegångsförfarandet ingår i rättegångsbalken.
Artikel 43.Handläggning av mål. Enligt artikeln ska domstolen aktivt handlägga de mål som anhängiggjorts vid den i enlighet med rättegångsreglerna utan att minska parternas frihet att ange processföremålet och föra bevisning i målet. Med stöd av bestämmelsen ska domstolen se till att handläggningen av målet framskrider samt leda processen på det sätt som bestäms i rättegångsreglerna. Domstolen får emellertid inte påverka angivandet av processföremålet eller den bevisning som stöder yrkandet.
Även i Finland svarar domstolen för organiseringen av handläggningen av mål och processledningen. En parts yrkande i talan anger dock processföremålet. Enligt 24 kap. 3 § 1 mom. i rättegångsbalken får domstolen inte döma över något annat eller mera än vad en part har yrkat. Domstolen får inte heller enligt 2 mom. i ett dispositivt tvistemål grunda domen på någon omständighet som en part inte har åberopat som stöd för sitt yrkande eller motsättande. Enligt 17 kap. 1 § i rättegångsbalken ska parterna i tvistemål bevisa de omständigheter som de åberopar i rättegången.
Artikel 44.Elektroniska förfaranden. Artikeln tillåter att distansförbindelser utnyttjas i rättegångar. Enligt artikeln ska domstolen på bästa sätt använda elektroniska förfaranden, såsom elektronisk registrering av parternas inlagor och bevisupptagning i elektronisk form, samt videokonferenser, i enlighet med rättegångsreglerna. Hur och när elektroniska förfaranden kan användas bestäms i rättegångsreglerna.
I Finland kan till exempel förberedelsesammanträdet enligt 5 kap. 15 d § i rättegångsbalken hållas per telefon eller med hjälp av annan lämplig informationsförmedling. Det bestäms även annars i lag om användning av elektroniska förfaranden i rättegångar.
Artikeln verkar ge domstolen omfattande prövningsrätt när det gäller användning av elektroniska förfaranden. Med hänsyn till att avsikten är att närmare bestämmelser om saken ska ingå i rättegångsreglerna kommer prövningsrätten i själva verket inte att vara så omfattande som bestämmelsen låter förstå nu. Sålunda kommer det även till denna del att bestämmas om sådana saker i rättegångsreglerna som regleras genom lag i Finland.
Artikel 45.Offentliga förfaranden. I artikeln bestäms om offentlighet vid muntlig förhandling. Enligt artikeln ska förfarandena vara öppna för allmänheten, om inte domstolen beslutar att de i den omfattning som är nödvändig ska omfattas av konfidentialitet i en av parternas eller andra berörda personers intresse, eller med tanke på den allmänna ordningen.
Offentlig rättegång är en grundläggande rättighet. I Finland tryggas offentligheten vid rättegångar enligt 21 § 2 mom. i grundlagen genom lag. Bestämmelser om offentlighet vid muntlig förhandling ingår i 4 kap. i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (370/2007). Lagen tillämpas även på rättegångar i tvistemål i marknadsdomstolen. Lagen innehåller exakta villkor för handläggning som sker utan att allmänheten är närvarande. Detta kommer i fråga till exempel vid landsförräderirättegångar eller i rättegångar där det läggs fram känsliga uppgifter om omständigheter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd eller handikapp eller med socialvård som personen erhållit. Dessutom kan ett mål handläggas utan att allmänheten är närvarande till exempel när det läggs fram en rättegångshandling som är sekretessbelagd. På motsvarande sätt kan handläggningen ske utan att allmänheten är närvarande, om i ärendet någon förpliktas att röja en omständighet eller att till besiktning framlägga ett föremål eller en rättegångshandling som personen enligt lag får vägra röja eller lägga fram till besiktning, eller förpliktas att besvara en fråga som personen annars får vägra besvara.
Lagens förteckning över de grunder med stöd av vilka offentligheten vid muntlig förhandling kan begränsas är mycket detaljerad och överlåter endast ringa prövningsrätt åt domstolen. Detta beror på att offentligheten vid domstolsförfaranden är tryggad i grundlagen, och den kan inte begränsas på någon annan grund är vad som föreskrivs i lag. Bestämmelsen i artikel 45 i avtalet är tämligen öppen jämfört med den finska lagstiftningen och överlåter avsevärd prövningsrätt åt domstolen.
Den enhetliga patentdomstolens omfattande prövningsrätt vid beslut om offentlighet vid handläggningen motsvarar inte som sådan finsk lagstiftning.
Artikel 46.Rättskapacitet. Enligt artikeln kan varje fysisk eller juridisk person eller organ som är likvärdigt med en juridisk person med rätt att inleda förfaranden i enlighet med nationell lagstiftning vara part i förfaranden vid domstolen. Även i Finland är fysiska personer samt offentlig- och privaträttsliga juridiska personer, till exempel staten och kommunerna, aktiebolag, öppna bolag och kommanditbolag, andelslag, stiftelser och registrerade föreningar partsbehöriga. Bestämmelser om partsbehörighet ingår i lag.
Artikel 47. Parter. I artikeln bestäms om parter och vem som har rätt att väcka talan vid den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikel 47.1 ska patenthavaren ha rätt att väcka talan vid domstolen och enligt artikel 47.4 rätt att ansluta sig till talan alltid när en licenshavare väcker talan. I artikel 47.2 bestäms att om inte något annat stadgas i licensavtalet ska en som innehar en exklusiv licens avseende ett patent ha rätt att väcka talan vid domstolen på samma sätt som patenthavaren, under förutsättning att denne underrättats i förväg. Enligt artikel 47.3 ska innehavaren av en icke-exklusiv licens inte ha rätt att väcka talan vid domstolen, om inte patenthavaren underrättats i förväg och endast i den mån licensavtalet uttryckligen medger detta. Enligt artikel 47.5 kan ett patents giltighet inte bestridas i en talan om intrång som väcks av en licenshavare, om patenthavaren inte är part i målet. En part i en talan om intrång som vill bestrida patentets giltighet måste väcka talan mot patenthavaren.
I 4 kap. 19 § i lagen om rättegång i marknadsdomstolen (100/2013) bestäms om skyldighet för licensinnehavaren att underrätta patenthavaren innan talan väcks i marknadsdomstolen. Om anmälan inte görs innan talan väcks eller inom den tid som marknadsdomstolen förelagt upptas inte talan till prövning. I finsk lagstiftning föreskrivs inte särskilt om rätt attt väcka talan för innehavaren av en exklusiv licens och annan licens. Det ska således överenskommas om saken i licensavtalet.
Enligt artikel 47.6 får förutom patenthavaren och licensinnehavaren vem som helst som berörs av ett patent väcka talan i enlighet med rättegångsreglerna. Rätt att väcka talan har fysiska personer, juridiska personer och parter som är berättigade att väcka talan i enlighet med nationell lagstiftning. I 52 § 4 mom. i patentlagen bestäms att talan om ogiltigförklaring kan föras av var och en som lider förfång av patentet. Innehållet i avtalet motsvarar den nationella lagstiftningen.
Enligt artikel 47.7 har varje fysisk eller juridisk person eller varje organ som är berättigat att väcka talan i enlighet med sin nationella lagstiftning och som påverkas av ett beslut av Europeiska patentverket vid utförande av de uppgifter som avses i artikel 9 i förordning (EU) nr 1257/2012 rätt att väcka talan enligt artikel 32.1 i. Dessa uppgifter hänför sig till registrering av enhetlig verkan samt administrering av registret och årsavgifter. I Finland söks ändring i patentmyndighetens beslut som gäller patent hos marknadsdomstolen i enlighet med lagen om Patent- och registerstyrelsen (578/2013).
Artikel 48.Representation. I artikeln bestäms om företrädande av parterna i den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikel 48.1 ska parterna företrädas av jurister som är behöriga att föra talan vid domstol i en avtalsslutande medlemsstat. Bestämmelsen uttrycker för det första att i den enhetliga patentdomstolen råder i princip ombudstvång – en part kan alltså inte företräda sig själv. Dessutom konstateras i bestämmelsen att företrädaren för en part i princip ska vara en person med juristutbildning.
Enligt finsk lag kan rättegångsombud eller rättegångsbiträde i tvistemål vara en advokat, ett rättegångsbiträde med tillstånd eller ett offentligt rättsbiträde. I Finland känner man i princip inte till ombudstvång; ombudstvång gäller endast vid extraordinärt ändringssökande i högsta domstolen. Sålunda kan en part i ett tvistemål i princip företräda sig själv. I praktiken är detta dock mycket sällsynt åtminstone i patenttvistemål.
I artikel 48.2 bestäms att parterna kan alternativt företrädas av europeiska patentombud som har rätt att uppträda som auktoriserade ombud inför Europeiska patentverket i enlighet med artikel 134 i den europeiska patentkonventionen och som har lämpliga kvalifikationer, såsom European Patent Ligigation Certificate. Enligt artikel 48.3 ska de sistnämnda kraven på kvalifikationer fastställas av den enhetliga patentdomstolens administrativa kommitté.
Enligt artikel 48.4 får parternas företrädare dessutom biträdas av patentombud. Ett sådant patentombud ska tillåtas yttra sig vid domstolens förhandlingar i enlighet med rättegångsreglerna.
Artikel 48.5 och 48.6 innehåller bestämmelser om rättigheter och skyldigheter för parternas företrädare. Parternas företrädare ska åtnjuta de rättigheter och den immunitet som är nödvändig för ett oberoende utövande av deras arbetsuppgifter, inbegripet privilegiet att i förfaranden vid domstolen och på de villkor som anges i den enhetliga patentdomstolens rättegångsregler inte avslöja vad som meddelats mellan en företrädare och parten eller någon annan person, om inte den berörda parten uttryckligen avstår från detta privilegium. Parternas företrädare får å andra sidan inte ge domstolen en missvisande bild av ett mål eller lämna felaktiga uppgifter, vare sig medvetet eller när de borde ha känt till de verkliga förhållandena.
Artikel 48.7 innehåller ett undantag från representationen enligt punkterna 1 och 2. Enligt den ska representation i överensstämmelse med punkterna 1 och 2 inte krävas vid förfaranden enligt artikel 32.1 i i avtalet, alltså talan som gäller Europeiska patentverkets beslut när det utför uppgifter enligt förordningen om ett enhetligt patentskydd.
Kapitel II Rättegångsspråk
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 49.Rättegångsspråk vid förstainstansrätten. Artikeln innehåller bestämmelser om rättegångsspråket i förstainstansrätten. I artikel 49.1 bestäms att rättegångsspråket ska vara ett av Europeiska unionens officiella språk. Rättegångsspråket vid lokala eller regionala avdelningar kan vara det officiella språket eller ett av de officiella språken i den avtalsslutande medlemsstat som är värd för den berörda avdelningen eller alternativt det eller de officiella språk som angetts av avtalsslutande medlemsstater som delar en regional avdelning. Dessutom kan de avtalsslutande medlemsstaterna enligt artikel 49.2 fastställa ett eller flera av Europeiska patentverkets officiella språk, som är tyska, engelska och franska, som rättegångsspråk för sin lokala eller regionala avdelning.
Enligt artikel 49.3 får parterna enas om att använda det språk som Europeiska patentverket använt för beviljande av patentet som rättegångsspråk. Villkoret för detta är att den behöriga sitsen har godkänt språket som rättegångsspråk. Om sitsen inte godkänner parternas val, får parterna begära att målet hänskjuts till den centrala avdelningen. En sådan situation kan uppstå till exempel när patentet har beviljats på ett språk som den avtalsslutande medlemsstaten inte har fastställt som rättegångsspråk vid avdelningen.
Enligt artikel 49.4 får med parternas samtycke den behöriga sitsen av praktiska skäl eller rättviseskäl besluta att använda det språk på vilket patentet beviljades som rättegångsspråk. Enligt artikel 49.5 får förstainstansrättens ordförande på begäran av en av parterna och efter att ha hört de andra parterna och den behöriga sitsen dessutom besluta att använda det språk på vilket patentet beviljades som rättegångsspråk. Vid prövningen ska ordföranden ta hänsyn till alla relevanta omständigheter, inklusive parternas ställning och i synnerhet svarandens ställning. I ett sådant fall ska förstainstansrättens ordförande bedöma behovet av särskilda översättnings- och tolkningsarrangemang.
Artikel 49 i avtalet om rättegångsspråk innehåller ingen bestämmelse om hur rättegångsspråket bestäms i en situation där parterna inte har kommit överens om rättegångsspråket och flera språk har fastställts som rättegångsspråk vid avdelningen.
I artikel 49.6 bestäms att rättegångsspråket vid förstainstansrättens centrala avdelning ska vara det språk på vilket det berörda patentet beviljades. Det språk på vilket patentet beviljades kan således vara rättegångsspråk bland annat vid talan om upphävande av patentet.
I Finland finns bestämmelser om rättegångsspråket i 4 kap. 1 § i rättegångsbalken. Rättegångsspråket har också nära anknytning till 17 § 2 mom. i grundlagen, där det bestäms att vars och ens rätt att hos domstol använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, ska tryggas genom lag. Bestämmelserna om rättegångsspråk granskas mera ingående i avsnitt 4.2 i detaljmotiveringen.
Artikel 50.Rättegångsspråk vid överinstansrätten. I artikeln bestäms om rättegångsspråk vid överinstansrätten. I artikel 50.1 bestäms att rättegångsspråket ska vara det språk som användes vid förstainstansrätten. Enligt artikel 50.2 får parterna dock enas om att som rättegångsspråk använda det språk på vilket patentet beviljades, trots att det inte varit rättegångsspråk vid förstainstansrätten. Enligt artikel 50.3 kan överinstansrätten i exceptionella fall besluta att ett annat officiellt språk i en avtalsslutande medlemsstat ska användas som rättegångsspråk för hela eller delar av förfarandena. Villkoret är att parterna samtycker till att det språket används.
I Finland finns bestämmelser om rättegångsspråket i 4 kap. 1 § i rättegångsbalken. Rättegångsspråket har också nära anknytning till 17 § 2 mom. i grundlagen, där det bestäms att vars och ens rätt att hos domstol använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, ska tryggas genom lag. Bestämmelserna om rättegångsspråk granskas mera ingående i avsnitt 4.2 i detaljmotiveringen.
Artikel 51.Annan språkanvändning. Artikeln innehåller bestämmelser om annan språkanvändning. Enligt artikel 51.1 får varje sits i förstainstansrätten och överinstansrätten i den omfattning som anses lämplig frångå krav på översättning. Detta betyder att sitsen eller överinstansrätten kan besluta att allt skriftligt material inte behöver översättas till rättegångsspråket.
Enligt artikel 51.2 ska på begäran av en av parterna och i den omfattning som anses lämplig varje avdelning i förstainstansrätten och överinstansrätten tillhandahålla tolktjänster för att bistå berörda parter vid muntliga förhandlingar.
I artikel 51.3 bestäms om undantag från artikel 49.6 i avtalet, enligt vilken rättegångsspråket vid den centrala avdelningen i förstainstansrätten ska vara det språk på vilket det berörda patentet beviljades. I fråga om talan om intrång som väcks vid den centrala avdelningen ska en svarande ha rätt att på begäran erhålla översättningar av relevanta handlingar på den medlemsstats språk där han eller hon har sitt hemvist, sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller ett verksamhetsställe i följande fall: den centrala avdelningen är behörig i enlighet med artikel 33.1 tredje eller fjärde styckena i avtalet, det vill säga talan om intrång väcks vid den centrala avdelningen mot en sådan svarande som inte har sitt hemvist, sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sitt verksamhetsställe i en avtalsslutande medlemsstat eller den avtalsslutande medlemsstat där svaranden har sitt hemvist, sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller verksamhetsställe har inte någon lokal avdelning och deltar inte i en regional avdelning (led a). Dessutom förutsätts att rättegångsspråket vid den centrala avdelningen är ett språk som inte är officiellt språk i den medlemsstat där svaranden har sitt hemvist, sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sitt verksamhetsställe (led b) och att svaranden inte har tillräckliga kunskaper i rättegångsspråket (led c).
I Finland bestäms om rätt till tolkning och översättningar i 4 kap. 2 § i rättegångsbalken.
Kapitel III Förfaranden vid domstolen
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 52.Skriftliga, interimistiska och muntliga förfaranden. I artikeln bestäms på ett mycket allmänt plan om rättegångsfaserna. Enligt artikel 52.1 ska förfarandena vid domstolen utgöras av ett skriftligt, ett interimistiskt och ett muntligt förfarande, i enlighet med rättegångsreglerna. Allmänt konstateras att handläggningen ska ske på ett flexibelt och väl avvägt sätt.
Enligt begreppen i rättegångsbalken vore skriftligt förfarande skriftlig förberedelse, interimistiskt förfarande muntlig förberedelse och muntligt förfarande huvudförhandling.
I artikel 52.2 bestäms om interimistiskt förfarande. Interimistiskt förfarande följer vid behov efter det skriftliga förfarandet. Den domare som är referent är ansvarig för att kalla till en interimistisk förhandling, förutsatt att hela sitsen gett denne uppdraget. Den domare som är referent ska tillsammans med parterna utreda möjligheterna att nå en överenskommelse, till exempel genom att använda resurserna i centrumet för medling och skiljeförfarande.
Enligt artikel 52.3 ska det muntliga förfarandet ge parterna möjlighet att på ett korrekt sätt lägga fram sina argument. Muntligt förfarande behöver inte ordnas om parterna samtycker till det. Domstolen kan då avstå från den muntliga förhandlingen.
Bestämmelsen om rättegångsfaserna är mycket allmän. I praktiken finns reglerna om rättegångsförfarandet i rättegångsreglerna. I Finland bestäms om rättegångsförfarandet genom lag.
Artikel 53.Bevismedel. I artikeln bestäms om bevisning. Artikel 53.1 innehåller en förteckning över bevismedel. Sådana medel är i synnerhet hörande av parterna, inhämtande av uppgifter, företeende av handlingar, hörande av vittnen, sakkunnigutlåtanden, syn, jämförande tester eller experiment samt skriftliga edsvurna utsagor (affidavit). Förteckningen är inte uttömmande.
Enligt artikel 53.2 ska rättegångsreglerna styra förfarandet för upptagning av bevis. Utfrågning av vittnen och sakkunniga ska ske under domstolens kontroll och begränsas till vad som är nödvändigt. Artikeln innehåller inga bestämmelser om bevisprövning.
I Finland bestäms om bevisning i 17 kap. i rättegångsbalken.
Artikel 54.Bevisbörda. I artikeln bestäms om bevisbörda. Enligt huvudregeln ska bevisbördan när det gäller uppgifter i målet åligga den part som åberopar dessa uppgifter. Bestämmelsen påverkar inte tillämpningen av artikel 24.2 och 24.3 i avtalet. De nämnda punkterna gäller tillämplig lag.
Bestämmelser om bevisbördan i tvistemål finns i 17 kap. 1 § i rättegångsbalken.
Artikel 55.Omvänd bevisbörda. Artikeln innehåller en bestämmelse om omvänd bevisbörda som gäller metodpatent. I artikel 55.1 bestäms att om ett patent avser en process för framställning av en ny produkt ska varje identisk produkt som framställs utan patenthavarens samtycke till dess motsatsen bevisats anses ha framställts genom den patentskyddade processen. Bestämmelsen påverkar dock inte tillämpningen av artikel 24.2 och 24.3 i avtalet, där det bestäms om internationellt lagval.
Enligt artikel 55.2 ska den princip som anges i punkt 1 också gälla i de fall där den identiska produkten med stor sannolikhet har framställts genom den patentskyddade processen och patenthavaren efter att ha vidtagit rimliga åtgärder inte har kunnat fastställa vilken process som faktiskt har använts för denna identiska produkt. Enligt artikel 55.3 ska vid företeende av bevis om motsatsen svarandens legitima intressen att skydda sina tillverknings- och affärshemligheter beaktas.
Bestämmelser om omvänd bevisbörda ingår i 57 a § i patentlagen, enligt vilken en likadan produkt som framställts utan patenthavarens samtycke ska anses tillverkad med det patenterade förfarandet, om inte något annat bevisas. Bestämmelsen togs in i lagen som ett led i den nationella ratificeringen av TRIPS-avtalet. Den nationella lagstiftningen överensstämmer med artikel 55.1 och 55.3, men inte med artikel 55.2.
Kapitel IV Domstolens befogenheter
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 56.Domstolens allmänna befogenheter. Artikeln innehåller en allmän bestämmelse om den enhetliga patentdomstolens användning av rättsmedel. Enligt artikel 56.1 kan domstolen föreskriva sådana åtgärder, förfaranden och sanktioner som anges i avtalet och kan förena sina förelägganden med villkor. Avsikten är att närmare bestämmelser om dem ska ingå i den enhetliga patentdomstolens rättegångsregler. I artikeln bestäms alltså allmänt om de rättsmedel som står till den enhetliga patentdomstolens förfogande, medan det kommer att utfärdas närmare bestämmelser om deras användning.
I artikel 56.2 bestäms att domstolen ska ta vederbörlig hänsyn till parternas intressen och ska innan den utfärdar ett föreläggande ge varje part tillfälle att yttra sig, under förutsättning att det inte är oförenligt med den faktiska verkställigheten av föreläggandet.
I den inhemska lagstiftningen bestäms i huvudsak i patentlagen vilka rättsmedel en domstol har till sitt förfogande till exempel vid intrång i patent. Tillämpliga blir dessutom rättegångsbalkens bestämmelser om säkringsåtgärder samt lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter (344/2000). Även i den inhemska lagstiftningen är huvudregeln att domstolen ska ge vardera parten möjlighet att bli hörd innan rättsmedel tillgrips. Endast i undantagsfall kan man besluta att använda rättsmedel utan att höra motparten.
Artikel 57.Domstolssakkunniga. I artikeln bestäms om sakkunniga som den enhetliga patentdomstolen anlitar. Enligt artikel 57.1 kan domstolen när som helst utse domstolssakkunniga som ska tillhandahålla sakkunskap om särskilda tekniska aspekter i målet. Anlitande av en sakkunnig som domstolen utsett påverkar inte parternas möjlighet att lägga fram sakkunnigbevisning. Enligt artikel 57.2 upprättar domstolen en vägledande förteckning över sakkunniga i enlighet med rättegångsreglerna. Domstolen kan således i enskilda fall anlita även personer som inte är upptagna i förteckningen som sakkunniga. Förteckningen över sakkunniga ska föras av den enhetliga patentdomstolens kanslichef. I artikel 57.3 bestäms att domstolens sakkunniga ska vara oberoende och opartiska. I artikel 57.4 bestäms ytterligare att sakkunnigutlåtanden som sakkunniga lämnar till domstolen ska göras tillgängliga för parterna, som ska ha möjlighet att lämna synpunkter på dessa.
I den inhemska lagstiftningen finns bestämmelser om domstolars möjlighet att anlita sakkunniga i 17 kap. i rättegångsbalken. I praktiken har det dock varit jämförelsevis sällsynt att anlita en sakkunnig som domstolen utsett i tvistemål. I praktiken företes sakkunnigbevis i princip i samband med parternas bevisning. ´´
Artikel 58.Skydd för konfidentiell information. Enligt artikeln får domstolen för att skydda en parts eller tredje mans affärshemligheter, personuppgifter eller annan konfidentiell information, eller för att förhindra bedräglig användning av bevismaterial, utfärda ett föreläggande om att insamling och användning av bevismaterial avseende förfaranden vid domstolen ska vara begränsad eller förbjuden eller att tillgång till denna typ av bevis ska vara begränsad till vissa angivna personer.
Även i den inhemska lagstiftningen beaktas skydd för konfidentiell information. Ett vittne får vägra att vittna även om sådant som är affärs- eller yrkeshemligheter. Dessutom tillämpas på editionsplikten det som i rättegångsbalken bestäms om vittnes rätt att vägra vittna. Inte heller en sakkunnig som domstolen utsett är skyldig att röja affärs- eller yrkeshemligheter, om inte synnerligen viktiga orsaker kräver det.
Artikel 59.Föreläggande om att lägga fram bevisning. I artikeln bestäms om skyldighet att lägga fram bevisning (editionsplikt) på grund av den enhetliga patentdomstolens föreläggande. Enligt artikel 59.1 får domstolen på begäran av en part besluta att motparten eller en tredje man ska lägga fram bevisning som denne förfogar över. Den part som framställer begäran ska lägga fram skälig bevisning som är tillräcklig för att visa grund för talan och ange bevisning till stöd för sin talan. Dessutom ska konfidentiell information skyddas. Föreläggandet ska inte heller medföra en skyldighet att belasta sig själv.
Enligt artikel 59.2 får domstolen på begäran av en part under samma föreutsättningar som anges i punkt 1 besluta att bank-, finans- eller affärshandlingar som motparten förfogar över ska läggas fram.
I den inhemska lagstiftningen finns bestämmelser om editionsplikt avseende bevis i kap. 17 i rättegångsbalken. En part eller någon annan som innehar en handling eller ett föremål är skyldig att förete den för domstolen (12 §, 57 §). Den part som begär edition ska specificera handlingen eller föremålet samt visa att den som begäran riktas mot innehar handlingen eller föremålet. Editionsplikten är inte begränsad till parterna utan gäller alla som innehar en handling eller ett föremål som är av betydelse för rättegången. I lagen begränsas inte heller vilka slags handlingar som det kan bestämmas att ska företes.
I den inhemska lagstiftningen beaktas också skyddet för konfidentiell information. På editionsplikten tillämpas vad som i 17 kap. 24 § i rättegångsbalken bestäms om rätt för vittne att vägra vittna. Ett vittne får vägra att vittna till exempel om han eller hon inte kan göra det utan att utsätta sig själv eller personer som står i nära släktskapsförhållande till honom eller henne för åtal. Ett vittne får också vägra vittna om sådant som är affärs- eller yrkeshemligheter.
Artikel 60.Beslut om bevissäkring och om granskning på plats. I artikel 60.1 bestäms om möjlighet för den enhetliga patentdomstolen att på begäran av en sökande besluta om interimistiska åtgärder för att säkra relevant bevisning. Det är möjligt att fatta ett sådant beslut redan innan prövningen av sakfrågan har inletts. Den sökande som framställer begäran ska lägga fram skälig bevisning till stöd för sitt påstående om att ett patentintrång har begåtts eller är omedelbart förestående. Konfidentiell information ska dock skyddas. I artikel 60.2 bestäms mera i detalj vad sådana åtgärder kan inbegripa. Enligt artikel 60.3 får domstolen på begäran av en sökande på motsvarande sätt besluta om granskning på platsen. Enligt artikel 60.4 ska granskning på platsen utföras utan att den sökande själv är närvarande, men sökanden kan företrädas av en oberoende yrkesverksam person.
Enligt artikel 60.5 ska åtgärderna om nödvändigt beslutas utan att motparten hörs, särskilt om ett dröjsmål kan antas medföra irreparabel skada för rättighetshavaren eller om det finns en uppenbar risk för att bevisningen kan komma att förstöras. I artikel 60.6 sägs att om åtgärderna har beslutats utan att motparten i målet har hörts, ska denna utan dröjsmål underrättas om åtgärderna, senast omedelbart efter det att åtgärderna har verkställts. På begäran av den part som åtgärderna riktats mot ska domstolen genomföra en omprövning.
I artikel 60.7 sägs att sökanden kan åläggas att ställa lämplig säkerhet avsedd att täcka eventuella ersättning till svaranden för skada som denne förorsakats, om den talan som väckts mot svaranden senare döms ogrundad, åtgärderna upphävs eller upphör på grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida. Enligt artikel 60.8 ska huvudsaken anhängiggöras i domstolen senast inom 31 dygn eller 20 arbetsdagar från det att beslutet om åtgärderna fattades. Enligt artikel 60.9 ska sökanden på begäran av svaranden kunna förordnas att betala ersättning till svaranden för den skada som har orsakats av åtgärderna, om åtgärderna för att säkra bevisning har upphävts eller upphört på grund av en handling eller underlåtenhet från sökandens sida, eller om det i efterhand konstateras att det inte förelåg något intrång i patentet.
I den inhemska lagstiftningen innehåller lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter uttryckliga bestämmelser om kvarstad eller andra åtgärder som riktas mot material som kan antas ha betydelse som bevis i ett tvistemål som gäller immateriella rättigheter. Villkoret för säkringsåtgärder är att sökanden visar att det är sannolikt att hans eller hennes rätt kränks eller att en kränkning är omedelbart förestående.
De åtgärder som avses i lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter motsvarar de åtgärder som nämns i artikeln. Med stöd av lagen kan material beläggas med kvarstad, det kan observeras, det kan fotograferas eller kopieras eller dokumenteras på något annat sätt. Till den del som den nämnda lagen inte innehåller några specialbestämmelser tillämpas de allmänna bestämmelserna om säkringsåtgärder i 7 kap. i rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 10 § i rättegångsbalken kan domstolen dessutom på ansökan ta emot bevis på förhand med tanke på framtiden.
I samband med verkställigheten av säkringsåtgärder blir det aktuellt att tillämpa skyldigheten i 8 kap. 2 § i utsökningsbalken (705/2007) att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas svaranden genom säkringsåtgärden. På säkringsåtgärders varaktighet och återkallande av dem samt på ersättning för skada som orsakats av en säkringsåtgärd som sökts i onödan tillämpas de allmänna bestämmelserna i kap. 7 i rättegångsbalken.
Artikel 61.Beslut om frysning. I artikel 61.1 bestäms om möjlighet för den enhetliga patentdomstolen att på begäran av en sökande förbjuda att en part att från domstolens jurisdiktion avlägsna några där belägna tillgångar eller att genomföra transaktioner med några tillgångar. Beslutat kan meddelas oberoende av om tillgångarna befinner sig inom domstolens jurisdiktion eller inte. Det är möjligt att meddela även ett sådant här beslut redan innan prövningen av sakfrågan har inletts. Den sökande ska lägga fram skälig bevisning till stöd för sitt påstående om att ett patentintrång har begåtts eller är omedelbart förestående. Enligt artikel 61.2 ska artikel 60 5–9 i avtalet med nödvändiga ändringar tillämpas på åtgärder enligt beslut om frysning.
I den inhemska lagstiftningen föreskrivs om skingringsförbud i bestämmelserna om säkringsåtgärder i 7 kap. i rättegångsbalken. Det är möjligt att meddela skingringsförbud före rättegången i huvudsaken. Det är också möjligt att meddela skingringsförbud utan att höra motparten.
I samband med att säkringsåtgärder verkställs blir det aktuellt att tillämpa skyldigheten i 8 kap. 2 § i utsökningsbalken att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden. På säkringsåtgärders varaktighet och återkallande av dem samt på ersättning för skada som orsakats av en säkringsåtgärd som sökts i onödan tillämpas de allmänna bestämmelserna i kap. 7 i rättegångsbalken.
Artikel 62.Interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder. I artikeln bestäms om interimistiska åtgärder och andra säkerhetsåtgärder som den enhetliga patentdomstolen beslutar om. Enligt artikel 62.1 får domstolen utfärda ett tillfälligt förbud i syfte att hindra ett omedelbart förestående patentintrång eller tillfälligt förbjuda, vid behov förenat med vite, en fortsättning av det påstådda intrånget eller göra en sådan fortsättning avhängig av att det ställs säkerhet för ersättning till rättighetshavaren. Tillfälligt förbud får utfärdas så att det gäller den påstådda intrångsgöraren eller en mellanhand vars tjänster utnyttjas av en tredje part för att kränka en rättighet. Enligt artikel 62.2 ska domstolen när den utfärdar ett tillfälligt förbud göra en avvägning mellan parternas intressen och särskilt beakta den potentiella skada för vardera parten som beviljande eller avslag av ett förbudsföreläggande skulle medföra.
Enligt artikel 62.3 får domstolen också besluta om beslag av de produkter som misstänks göra pantintrång för att förhindra att de införs eller omsätts på marknaden. Dessutom får domstolen belägga egendom som tillhör den påstådda intrångsgöraren med skingringsförbud samt bestämma att dennes bankkonton och andra tillgångar ska frysas, om den part som lidit av intrånget kan påvisa omständigheter som kan äventyra indrivningen av skadestånd.
Enligt artikel 62.4 får domstolen i fråga om de åtgärder som avses i artikel 62.1 och 62.3 kräva att sökanden tillhandahåller bevisning för att han eller hon är rättighetshavare och att det har begåtts ett intrång i dennes rättighet eller att ett sådant intrång är omedelbart förestående.
Enligt artikel 62.5 ska artikel 60.5–60.9 i avtalet med nödvändiga ändringar tillämpas på de åtgärder som avses i den aktuella artikeln.
I Finland kan tillfälligt förbud mot intrångsgöraren meddelas med stöd av 7 kap 3 § i rättegångsbalken. Det är möjligt att meddela tillfälligt förbud som en säkringsåtgärd, om den materialrättsliga lagstiftningen innehåller möjlighet till slutlig förbudsdom. I fråga om patentintrång bestäms om detta i 57 § 1 mom. i patentlagen. Tillfälligt förbud kan också meddelas utan att motparten hörs, om syftet med säkringsåtgärden kan äventyras på grund av hörandet. I samband med att säkringsåtgärder verkställs blir det aktuellt att tillämpa skyldigheten i 8 kap. 2 § i utsökningsbalken att ställa säkerhet för den skada som kan tillfogas motparten genom åtgärden. Utsökningsmannen beslutar om den säkerhet som ska ställas. På säkringsåtgärders varaktighet och återkallande av dem samt på ersättning för skada som orsakats av en säkringsåtgärd som sökts i onödan tillämpas de allmänna bestämmelserna i kap. 7 i rättegångsbalken.
I 57 b § i patentlagen bestäms om möjlighet för domstolen att meddela föreläggande om avbrytande mot en mellanhand.
Artikel 63.Permanenta förelägganden. I artikeln bestäms om möjlighet för den enhetliga patentdomstolen att meddela en förbudsdom. Enligt artikel 63.1 får domstolen, när det har fastställts att ett patentintrång har begåtts, meddela intrångsgöraren en förbudsdom, i syfte att förbjuda denne att fortsätta intrånget. En förbudsdom kan också meddelas mot en mellanhand vars tjänster utnyttjas av en tredje man för att begå patentintrång. Enligt artikel 63.2 får domstolen förena en förbudsdom som avses i artikel 63.1 med vite, om det är lämpligt vid bristande efterlevnad av domen.
I 57 § 1 mom. i patentlagen bestäms om möjligheten att meddela en slutlig förbudsdom i fall som gäller patentintrång.
Artikel 64.Korrigeringsåtgärder vid förfarande avseende intrång. I artikeln bestäms om de åtgärder som den enhetliga patentdomstolen förfogar över för att återställa marknadssituation sådan den skulle ha varit utan intrånget och hindra att intrånget fortsätter. Åtgärderna är fastställande av intrång, återkallande av produkterna från marknaden, avlägsnande av de produktegenskaper som medför intrång, slutgiltigt avlägsnande av produkterna från marknaden samt förstöring av produkterna och/eller av det berörda materialet och de berörda verktygen. Det föreläggs att åtgärderna ska vidtas genom domstolens beslut på rättighetshavarens begäran, och de får riktas endast mot sådana produkter som har konstaterats göra intrång i patentet. Åtgärderna vidtas i regel på intrångsgörarens bekostnad.
Bestämmelser om ändring eller förstöring av produkter som kränker ett patent ingår i 59 § i patentlagen. Möjligheten att förstöra produkterna har ansetts i sak omfatta även återkallande och avlägsnande av dem från marknaden.
Artikel 65.Beslut om ett patents giltighet. I artikeln bestäms om grunderna för ogiltigförklaring av patent. Enligt artikel 65.1 ska domstolen besluta om patents giltighet på grundval av en talan om upphävande eller genkäromål om upphävande. Vid talan om patentintrång ska svaranden således väcka genkäromål om upphävande om denne vill åberopa att patentet är ogiltigt. I artikel 65.2 bestäms att domstolen får upphäva ett patent helt eller delvis. Bestämmande grunderna för upphävande hänvisas till artikel 138.1 och artikel 139.2 i den europeiska patentkonventionen. I artikel 65.3 sägs att om grunderna för upphävande endast delvis påverkar patentet, ska patentet begränsas genom en motsvarande ändring av patentkraven och delvis upphävas. I fråga om begränsning av patent hänvisas till artikel 138.3 i den europeiska patentkonventionen.
I artikel 65.4 bestäms att i den omfattning som ett patent har upphävts ska det bedömas som att det från början inte haft de rättsverkningar som anges i artiklarna 64 och 67 i den europeiska patentkonventionen. I artikel 65.5 bestäms vidare att om domstolen upphäver ett patent, ska domstolen sända en kopia av beslutet till Europeiska patentverket och, när det gäller ett traditionellt europeiskt patent, till de berörda avtalsslutande medlemsstaternas nationella patentverk.
I 52 § i patentlagen bestäms om grunderna för ogiltigförklaring av patent. Grunderna motsvarar i princip grunderna i artikel 138.1 i den europeiska patentkonventionen. I 4 kap. 23 § 1 mom. i lagen om rättegång i marknadsdomstolen bestäms att avgörandet i ett tvistemål ska anmälas till den behöriga registermyndigheten.
Artikel 66.Domstolens befogenheter avseende beslut från Europeiska patentverket. I enlighet med artikel 32.1 i i avtalet ska den enhetliga patentdomstolen ha exklusiv behörighet när det gäller talan rörande de beslut som Europeiska patentverket fattar när det utför de arbetsuppgifter som avses i artikel 9 i förordningen om ett enhetligt patentskydd. Dessa uppgifter inbegriper bland annat att administrera ansökningar om europeiska patents enhetliga verkan, administrera registret för enhetligt patentskydd och samla in och administrera årsavgifter.
I artikel 66.1 bestäms att vid en talan som väckts inom ramen för artikel 32.1 i i avtalet får domstolen utöva alla befogenheter som Europeiska patentverket gett i enlighet med artikel 9 i förordningen om ett enhetligt patentskydd, inbegripet införande av rättelser i registret för enhetligt patentskydd. I artikel 32.2 bestäms i fråga om sådan talan att parterna ska, genom undantag från artikel 69 i avtalet, stå för sina egna kostnader.
Bestämmelser om domstolarnas behörighet finns i 10 kap. i rättegångsbalken.
Artikel 67.Befogenhet att utfärda informationsförelägganden. Enligt artikeln ska den enhetliga patentdomstolen på en proportionell begäran från sökanden kunna förelägga att information ska lämnas om ursprung och distributionskanaler för de produkter eller processer som gör intrång. Föreläggandet kan gälla antingen intrångsgöraren eller vissa tredje parter som anges närmare i artikeln. I artikeln preciseras vidare vilka uppgifter det är fråga om. Närmare bestämmelser om utfärdandet av förelägganden ingår i den enhetliga patentdomstolens rättegångsregler.
I den inhemska lagstiftningen innehåller lagen om säkerställande av bevisning i tvistemål som gäller immateriella rättigheter bestämmelser om möjlighet för domstolen att i samband med ett tvistemål som gäller intrång i ett patent på begäran av käranden ålägga en svarande att ge nödvändig information om ursprung och distributionsnät för de varor eller tjänster som har kränkt rätten. I fråga om andra personer än svaranden fullgörs uppgiftsskyldigheten genom att de hörs som vittnen.
Artikel 68.Beslut om skadestånd. I artikeln bestäms om skadestånd som fastställs av den enhetliga patentdomstolen. Enligt artikel 68.1 ska intrångsgöraren på begäran av den skadelidande parten betala ett skadestånd till den skadelidande parten som är lämpligt i förhållande till den faktiska skada som den parten lidit, om intrångsgöraren visste eller borde ha vetat att han eller hon ägnade sig åt patentintrång. I artikel 68.2 bestäms att den skadelidande parten ska så vitt möjligt försättas i den ställning som denne skulle ha haft om något intrång inte hade ägt rum. Intrångsgöraren ska inte dra fördel av intrånget. Skadeståndet ska emellertid inte syfta till att vara ett straff. Enligt artikel 68.3 ska domstolen när den fastställer skadeståndet beakta alla relevanta omständigheter, såsom de negativa ekonomiska konsekvenserna, inklusive utebliven vinst, för den skadelidande parten, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som den skadelidande parten har förorsakats genom intrånget. Alternativt kan skadeståndet fastställas till ett engångsbelopp på grundval av sådana faktorer som minst det belopp som skulle ha betalats i royalty eller avgift, om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja patentet i fråga. Enligt artikel 68.4 får domstolen förordna en intrångsgörare som har begått ett intrång utan att ha vetat eller rimligen borde ha vetat om det, att återbetala vinst eller betala ersättning.
Bestämmelser om skadestånds- och/eller gottgörelseskyldighet som baserar sig på patentintrång ingår i 58 § i patentlagen. Utgångspunkten i paragrafen är att den faktiska skadan ska ersättas till fullt belopp, om intrånget har gjorts uppsåtligen eller av oaktsamhet. Utöver skadestånd bestäms i paragrafen dessutom om gottgörelse för utnyttjande som inte beror på oaktsamhet.
Artikel 69.Rättegångskostnader. I artikeln bestäms om rättegångskostnaderna. Enligt artikel 69.1 ska den förlorande parten i en rättegång i regel bära rimliga och proportionella rättegångskostnader och andra kostnader som den vinnande parten ådragit sig, om det inte på grund av rättviseskäl krävs något annat, upp till ett tak som fastställts i enlighet med rättegångsreglerna. Domstolen får sålunda besluta att den förlorande parten inte behöver ersätta motpartens rättegångskostnader, om ersättningsskyldigheten vore oskälig. Kostnaderna behöver inte ersättas till fullt belopp, utan taket för de kostnader som ska ersättas fastställs i rättegångsreglerna. Parten själv ska stå för de rättegångskostnader som överskrider kostnadstaket, fast han eller hon skulle ha vunnit målet.
I 21 kap. i rättegångsbalken bestäms om rättegångskostnader. Enligt 1 § är den part som förlorar målet skyldig att ersätta alla motpartens skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder, om inte något annat bestäms i lag. När det gäller skälighetsbedömningen motsvarar artikel 69.1 finsk lag. Rättegångsbalken innehåller emellertid inte någon bestämmelse om ett tak för de rättegångskostnader som ska ersättas annat än för tvistemål som avgjorts i summariskt förfarande. Bestämmelsen om kostnadstak har således ingen motsvarighet i finsk lag.
Med hänsyn till att de rättegångskostnader som döms att ersättas i Finland är jämförelsevis höga, kan bestämmelsen i artikel 69.1, beroende på det kostnadstak som fastställs i rättegångsreglerna, leda till att de rättegångskostnader som döms att ersättas i den enhetliga patentdomstolen blir lägre än i marknadsdomstolen.
Enligt artikel 69.2 kan domstolen, om den ena parten endast delvis vinner bifall eller under exceptionella omständigheter besluta om att kostnaderna ska fördelas lika eller att parterna ska bära sina egna kostnader. Bestämmelsen motsvarar i sak 21 kap. 8 a och b § i rättegångsbalken.
Enligt artikel 69.3 ska en part bära alla onödiga kostnader som den parten åsamkat domstolen eller en annan part.
Om den egna parten uppsåtligen eller av oaktsamhet åsamkar den andra parten kostnader genom att utebli från domstolen, genom att inte iaktta domstolens förordnanden, eller genom att lägga fram ett påstående som han eller hon har vetet eller hade bort veta vara obefogat, eller genom att annars förlänga rättegången genom ett förfarande som strider mot hans eller hennes skyldighet, är han eller hon enligt 21 kap. 5 § i rättegångsbalken skyldig att ersätta dessa kostnader oberoende av hur rättegångskostnaderna i övrigt ska ersättas. Till denna del stämmer finsk lag och artikel 69.3 i avtalet överens. Finsk lag innehåller emellertid inte någon bestämmelse enligt vilken en part skulle betala ersättning till domstolen för sådana onödiga kostnader som den parten åsamkat domstolen.
Enligt artikel 69.4 får domstolen på begäran av svaranden förelägga sökanden att ställa lämplig säkerhet för de rättegångskostnader och andra utgifter som svaranden ådrar sig och som sökanden kan bli skyldig att bära, i synnerhet i de fall som avses i artiklarna 59, 60, 61 och 62 i avtalet. De artiklar som det hänvisas till gäller bland annat interimistiska åtgärder och säkringsåtgärder. Även i Finland kan sådan verkställighet av åtgärder förutsätta att säkerhet ställs. I punkten bestäms emellertid också att säkerhet ska ställas för framtida rättegångskostnader (cautio judicatum solvi). Finsk lag innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. En sådan förpliktelse har i Finland bedömts försämra en parts rätt att få sin ska behandlad i domstol (access to court).
Artikel 70.Domstolsavgifter. Enligt artikel 70.1 ska en part betala domstolsavgifter. Enligt artikel 70.2 ska domstolsavgifterna betalas i förväg, såvida inget annat anges i domstolens rättegångsregler. En part som inte har betalat en föreskriven domstolsavgift kan uteslutas från ett vidare deltagande i förfarandet.
I den inhemska lagstiftningen bestäms om skyldighet att betala rättegångsavgift i lagen om avgifter för domstolars och vissa justitieförvaltningsmyndigheters prestationer. Enligt den är utgångspunkten att käranden i ett tvistemål ska betala en rättegångsavgift som föreskrivs i lag för behandlingen av målet. Avgiften tas ut när behandlingen av målet avslutats.
Artikel 71.Rättshjälp. I artikeln bestäms om rättshjälp som beviljas parterna i en rättegång. Enligt artikel 71.1 får en part som är en fysisk person och som helt eller delvis saknar möjlighet att bära kostnaderna för förfarandet när som helst ansöka om rättshjälp. Villkoren för beviljande av rättshjälp ska fastställas i rättegångsreglerna. Enligt bestämmelsen kan juridiska personer inte få rättshjälp.
Enligt artikel 71.2 ska domstolen i enlighet med rättegångsreglerna besluta om huruvida rättshjälp bör beviljas i ett enskilt mål. Enligt artikel 71.3 ska domstolens administrativa kommitté på förslag av domstolen fastställa nivån och reglerna för bärande av kostnaderna för rättshjälp.
I Finland bestäms det om rättshjälp i rättshjälpslagen (257/2002).
Artikel 72.Preskriptionstid. I artikeln anges en tidsfrist för väckande av talan. Talan avseende finansiell ersättning får, utan att det påverkar tillämpningen av den tillämpliga lagen, inte väckas senare än fem år efter den dag då sökanden fick, eller hade rimliga skäl att få, kännedom om den senast inträffade omständigheten som ligger till grund för talan.
Enligt 58 § i patentlagen får ersättning för skada som åsamkats genom patentintrång krävas endast för de fem senaste åren innan talan väcktes. För skada, varom talan inte förts inom nämnda tid är rätten till ersättning förlorad.
Kapitel V Överklagande
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 73.Överklagande. I artikeln bestäms om överklagande. Enligt artikel 73.1 kan förstainstansrättens förelägganden överklagas till överinstansrätten av varje part som helt eller delvis inte har vunnit bifall för sin talan. Ändring ska sökas inom två månader räknat från den dag då parten underrättades om avgörandet.
I artikel 73.2 bestäms om överklagande av förstainstansrättens förelägganden som domstolen utfärdar redan innan prövningen av sakfrågan har inletts eller under förfarandet. En part som helt eller delvis inte har vunnit bifall för sin talan får överklaga förelägganden som avses i artikel 49.5 (rättegångsspråk), artikel 59 (edition), artikel 60 (bevissäkring och granskning på platsen), artikel 61 (kvarstad), artikel 62 (interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder) samt artikel 67 (lämnande av information) i avtalet inom 15 kalenderdagar från det att sökanden underrättades om föreläggandet. I fråga om andra förelägganden som utfärdats före eller under processen söks ändring i samband med huvudsaken, om inte domstolen ger prövningstillstånd. Om prövningstillstånd ges ska ändring sökas inom 15 dagar efter underrättelse om domstolens beslut om prövningstillstånd.
I Finland räknas tidsfristen för anmälan av missnöje och överklagande i fråga om tingsrättens avgörande från den dag då tingsrättens avgörande avkunnades eller meddelades. En dom eller ett annat avgörande delges inte parterna särskilt för överklagande.
Enligt artikel 73.3 kan överklagande av förstainstansrättens avgörande i huvudsak eller ett annat beslut av förstainstansrätten gälla både tillämpningen av lag och bedömning av bevis. Överklagandet är sålunda inte begränsat till exempelvis endast rättsfrågor. Bestämmelsen motsvarar finsk lagstiftning.
I artikel 73.4 bestäms om preklusion. Enligt punkten kan nya omständigheter och nytt bevismaterial endast tas fram i enlighet med rättegångsreglerna och i de fall där ett åberopande av den berörda parten inte rimligen kunde ha förväntats under förhandlingarna vid förstainstansrätten.
Artikel 74. Verkan av ett överklagande. I artikeln bestäms om verkan av ett överklagande. Enligt artikel 74.1 är utgångspunkten att ett överklagande inte ska ha någon suspensiv verkan. Förstainstansrättens beslut är således verkställbart trots överklagande. Enligt punkten kan en part dock begära att överinstansrätten skjuter fram verkställbarheten. Om begäran är motiverad kan överinstansrätten besluta om suspension. Enligt punkten ska rättegångsreglerna garantera att sådana beslut fattas utan dröjsmål.
Enligt artikel 74.2 ska ett överklagande av ett beslut om åtgärder eller genkäromål om upphävande och om en talan som grundar sig på artikel 32.1 i (talan om Europeiska patentverkets beslut) i avtalet alltid ha en suspensiv verkan.
Enligt artikel 74.3 ska ett överklagande av ett föreläggande enligt artikel 73.2 i avtalet inte hindra fortsatt huvudförhandling i målet. Förstainstansrätten får emellertid inte fatta ett beslut i det pågående målet förrän överinstansrättens beslut avseende det överklagade föreläggandet har meddelats.
Artikel 75.Beslut efter överklagande och beslut om återförvisning. I artikeln bestäms om överinstansrättens avgörande. Om ett överklagande som görs i enlighet med artikel 73 i avtalet är välgrundat ska överinstansrätten upphäva förstainstansrättens beslut och avge ett slutligt beslut. Överinstansrätten kan i exceptionella fall och i enlighet med rättegångsreglerna återförvisa målet till förstainstansrätten för beslut.
I artikel 75.2 bestäms om förstainstansrättens prövningsrätt när ett mål återförvisas. Om ett mål återförvisas till förstainstansrätten är förstainstansrätten i rättsfrågor bunden av överinstansrättens beslut.
Kapitel VI Beslut
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 76.Underlag för beslut och rätt att höras. Enligt artikel 76.1 ska domstolen fatta beslut i enlighet med den begäran som ingetts av parterna. Den får inte tilldöma parterna mer än vad de begärt.
I artikel 76.2 konstateras att avgöranden i sak kan endast baseras på grunder, omständigheter och bevisning som åberopats av parterna eller som förts in i målet genom ett domstolsföreläggande som parterna har haft tillfälle att lämna synpunkter på. Genom bestämmelsen tryggas ett kontradiktoriskt förfarande.
I artikel 76.3 bestäms om bevisprövning. Enligt punkten ska domstolen göra en fri och oberoende prövning av bevismaterialet.
Principerna i artikeln iakttas även i Finland vid behandlingen av dispositiva tvistemål.
Artikel 77.Formella krav. I artikeln bestäms om innehållet i domstolens avgöranden. Enligt artikel 77.1 ska domstolens avgöranden – domar, beslut och förelägganden – vara motiverade och lämnas skriftligen i enlighet med rättegångsreglerna.
Enligt artikel 77.2 ska domstolens avgöranden och förelägganden lämnas på rättegångsspråket.
I Finland bestäms det om innehållet i avgöranden i 24 kap. i rättegångsbalken.
Artikel 78.Domstolens avgöranden och skiljaktiga meningar. I artikel 78.1 bestäms om omröstning om beslut i en kollegial sits. Enligt punkten ska en sak som domstolen ska besluta avgöras med majoritetsbeslut i domarsitsen i enlighet med stadgan. Vid lika antal röster ska sittande ordförande ha utslagsröst. Bestämmelser om domstolens beslut ingår även i artikel 35 i domstolens stadga.
I artikel 78.2 bestäms om skiljaktig mening. Enligt punkten kan under exceptionella omständigheter alla domare i sitsen uttrycka en från domstolens avgörande separerad skiljaktig mening. Av bestämmelsen kan man dra den slutsatsen att det vore ett undantag från huvudregeln att en skiljaktig mening fogas till domstolens avgörande. Av bestämmelsen framgår inte om en skiljaktig mening annars framförs som en del av domstolens avgörande, eller skrivs en skiljaktig mening inte alls in i avgörandet. Bestämmelser om skiljaktig mening ingår även i artikel 36 i domstolens stadga. Enligt artikeln ska en domares skiljaktiga mening vara motiverad och lämnas skriftligen.
I Finland ingår procedurbestämmelser om omröstning i 23 kap. i rättegångsbalken. I 24 kap. i rättegångsbalken bestäms om formkrav på domstolens avgörande samt om avkunnande eller meddelande av beslut. I 24 kap. i rättegångsbalken bestäms även om motivering av skiljaktig mening och fogande av den till domen.
Artikel 79.Förlikning. I artikeln bestäms om förlikning. Parterna kan vid varje tidpunkt under förfarandet avsluta målet genom förlikning, som ska bekräftas genom ett beslut av domstolen. I Finland bestäms om förlikning som stadfästs av domstolen i 20 kap. i rättegångsbalken.
Enligt artikeln kan ett patent inte upphävas eller begränsas genom en förlikning. Detta beror på att upphävande eller begränsning är en åtgärd som alltid kräver avgörande av en myndighet eller domstol. I Finland bestäms om upphävande och begränsning av patent i 7 kap. i patentlagen.
Artikel 80.Offentliggörande av avgöranden. Enligt artikeln får domstolen på begäran av sökanden och på intrångsgörarens bekostnad förordna om lämpliga åtgärder för att sprida information om domstolens avgörande, innefattande att avgörandet ska anslås och publicera det helt eller delvis i offentliga medier. En liknande bestämmelse ingår i 60 a § i patentlagen.
Artikel 81.Förnyad prövning. I artikeln bestäms om återbrytande av lagakraftvunnen dom och förnyad prövning.
Enligt artikel 81.1 kan en begäran om förnyad prövning efter ett slutligt beslut från domstolen undantagsvis beviljas av överinstansrätten. Punkten innehåller en förteckning över omständigheter under vilka förnyad prövning är möjlig. Förnyad prövning kan enligt led a ordnas om den part som begär förnyad prövning har upptäckt en omständighet som är av sådan art att den hade kunnat vara en avgörande faktor och denna inte var känd för den parten när avgörandet meddelades. En sådan begäran kan dock enligt det nämnda ledet endast beviljas på grund av en gärning som i ett slutligt beslut från en nationell domstol utgör en brottslig handling.
Återbrytande av lagakraftvunnen dom och förnyad prövning är enligt artikel 81.1 b möjlig även i händelse av ett grundläggande rättegångsfel, i synnerhet i de fall där en svarande som inte inställde sig vid domstolen inte i tillräcklig tid delgavs stämningsansökan eller motsvarande handling på ett lämpligt sätt för att kunna förbereda sitt svaromål.
I artikel 81.2 bestäms om tidsfristen för ansökan om återbrytande. En begäran om förnyad prövning ska lämnas inom tio år från dagen för beslutet men senast två månader från tidpunkten för upptäckten av den nya omständigheten eller rättegångsfelet. En sådan framställning ska inte ha suspensiv verkan, om inte överinstansrätten beslutar något annat.
I artikel 81.3 bestäms om vad som händer, om begäran om förnyad prövning är välgrundad. Om överinstansrätten bifaller begäran, ska den ogiltigförklara hela eller delar av det avgörande som är under omprövning och därefter inleda ett nytt rättegångsförfarande i enlighet med rättegångsreglerna. Även om det inte framgår av bestämmelsen är det sannolikt att överinstansrätten överför ärendet till förstainstansrätten för förnyad prövning.
Enligt artikel 81.4 bör personer som använder patent som är föremål för ett avgörande under omprövning och som agerar i god tro tillåtas att fortsätta att använda sådana patent.
I Finland bestäms om extraordinärt ändringssökande i 31 kap. i rättegångsbalken.
Artikel 82.Verkställighet av beslut och förelägganden. I artikeln bestäms om verkställighet av domstolens avgöranden.
I artikel 82.1 konstateras att domstolens beslut och förelägganden ska vara verkställbara i samtliga avtalsslutande medlemsstater.
Den enhetliga patentdomstolen är en internationell domstol, och därför är det motiverat att bestämma särskilt om verkställigheten av domstolens beslut i avtalet. Domstolen stadfäster själv verkställbarheten av ett avgörande genom att meddela ett beslut om verkställighet.
I artikel 82.2 bestäms om skyldighet att ställa säkerhet eller en motsvarande garanti. Enligt punkten kan när det lämpligt ett besluts verkställighet vara förenat med ett krav på att säkerhet ställs eller på en motsvarande garanti för att säkerställa ersättning för orsakad skada, i synnerhet i händelse av förbudsförelägganden. Bestämmelsen är i passivform. Därför framgår det inte direkt av den om det är domstolen eller till exempel en verkställighetsmyndighet som beslutar om skyldigheten att ställa säkerhet och beloppet av säkerheten.
Artikel 82.3 innehåller en sedvanlig bestämmelse om att verkställighetsförfaranden ska styras av lagen i den avtalsslutande medlemsstat där verkställigheten äger rum. Verkställighetsstatens lag är dock sekundär i förhållande till bestämmelserna i avtalet och stadgan. Domstolens beslut ska verkställas på samma villkor som ett beslut som meddelas i den stat där verkställigheten äger rum.
Med hänsyn till att verkställighet förutsätter ett beslut om verkställighet av patentdomstolen, är det möjligt att det även bestäms om säkerheter och motsvarande åtgärder i beslutet om verkställighet.
I artikel 82.4 bestäms om böter som en part ska dömas att betala. I bestämmelsen sägs att i en situation där en part inte uppfyller villkoren i ett föreläggande av domstolen kan föreläggandet förenas med ett vite, som ska betalas till domstolen. I punkten konstateras att vitet ska stå i proportion till betydelsen av det föreläggande som ska verkställas och ska inte påverka partens rätt att begära skadestånd eller säkerhet.
Om en part inte uppfyller en förpliktelse i ett föreläggande av domstolen, kan domstolen som påföljd bestämma att upprepat vite ska betalas till domstolen. Vikten av att efterleva förläggandet och påföljdens stränghet ska stå i proportion till varandra. Att domstolen påför den tredskande parten ett vite som ska betalas till domstolen påverkar inte partens rätt att begära skadestånd eller säkerhet.
Del IV ÖVERGÅNGSBESTÄMMELSER
De bestämmelser som ingår i artikel 83 hör till området för lagstiftningen.
Artikel 83.Övergångsordning. I artikeln bestäms om övergångsarrangemang som gäller traditionella europeiska patent. Enligt artikel 83.1 behåller nationella domstolar eller andra behöriga nationella myndigheter parallell behörighet att handlägga talan om intrång eller ogiltigförklaring som gäller europeiska patent och tilläggsskydd som utfärdats för dem under en övergångsperiod på sju år efter dagen för avtalets ikraftträdande. Enligt artikel 83.2 ska en talan vid en nationell domstol som ännu inte har avgjorts i slutet av övergångsperioden inte påverkas av att perioden löper ut.
Enligt bestämmelsen ska den enhetliga patentdomstolen och nationella domstolar ha parallell behörighet att handlägga tvistemål som gäller traditionella europeiska patent under hela övergångsperioden. Om en patenthavare vill säkerställa att den enhetliga patentdomstolen inte ska vara behörig att handlägga tvistemål som gäller patent, ska han eller hon välja att undantas från patentdomstolens behörighet på det sätt som bestäms i artikel 83.3 och 83.4. Parallell behörighet betyder att patenthavaren enligt eget val kan väcka talan om intrång i antingen den enhetliga patentdomstolen eller en nationell domstol, varvid domstolens avgörande har rättsverkan endast inom den avtalsslutande medlemsstaten i fråga. I nuläget är utgångspunkten för beredningsarbetet att samma tvistefråga mellan samma parter kan inledas endast antingen i en nationell domstol eller den enhetliga patentdomstolen, alltså inte samtidigt i bägge. Till denna del pågår beredningsarbetet emellertid fortfarande och dessutom bör man lägga märke till att den slutliga rätten att tolka avtalet om en enhetlig patentdomstol ligger hos den enhetliga patentdomstolen. I detta skede är det således inte möjligt att med säkerhet säga huruvida en talan om intrång som väckts i en nationell domstol hindrar att en talan om ogiltigförklaring som gäller samma patent väcks i den enhetliga patentdomstolen mellan samma parter.
I artikel 83.3 och 83.4 bestäms om möjlighet för en patenthavare och patentsökande att välja att undanta ett europeiskt patent som beviljats eller sökts före utgångsperiodens slut liksom tilläggsskydd som utfärdats för patentet från den enhetliga patentdomstolens behörighet (opt-out) samt att inte längre omfattas av undantaget (opt back in). Förutsättningen för undantag är att talan ännu inte har väckts i den enhetliga patentdomstolen före övergångsperiodens slut. Undantag från den enhetliga patentdomstolens exklusiva behörighet ska meddelas kansliet senast en månad före övergångstidens slut och det börjar gälla när kansliet fört in det i det register som nämns i artikel 10 i avtalet. Man får när som helst välja att inte längre omfattas av undantaget, såvida inte talan redan har väckts vid en nationell domstol. Kansliet ska underrättas även om detta och återkallandet av undantaget får verkan när det har förts in i nämnda register.
I nuläget är utgångspunkten för beredningsarbetet att patenthavarens val att undantas från domstolens behörighet gäller patentets hela livscykel och alla länder där patentet har satts i kraft nationellt. I en sådan situation behandlas ett traditionellt europeiskt patent som ett enda patent och inte som separata nationella patent. I en situation där ett patent har olika innehavare eller flera innehavare i olika länder, ska ansökan om att undantas från och inte längre omfattas av undantag från domstolens behörighet göras tillsammans. Inte heller efter övergångsperiodens slut har den enhetliga patentdomstolen behörighet att handlägga tvister som gäller det aktuella patentet så länge som patentet är giltigt, om inte patenthavaren eller patenthavarna återkallar undantaget genom att underrätta domstolens kansli.
Under förhandlingarna om avtalet och inom den beredningskommitté som förbereder domstolens verksamhet har man ansett att om talan väcks i en nationell domstol under övergångsperioden och patenthavaren väljer att undantas från den enhetliga patentdomstolens behörighet påverkar det också den lagstiftning som ska tillämpas på tvister. I dessa situationer blir avtalet om den enhetliga patentdomstolen inte tillämpligt utan tvistemålet avgörs utifrån respektive lands nationella lagstiftning och med verkningar för endast det aktuella landet.
Enligt artikel 83.5 får domstolens administrativa kommitté beslut att förlänga övergångsperioden med högst sju år. För beslutet genomför administrativa kommittén ett brett samråd med patentsystemets användare och gör en undersökning om antalet fall som i enlighet med artikel 83.1 är föremål för talan om intrång eller upphävande eller ogiltigförklaring vid nationella domstolar, skälen till detta och följderna därav. Samrådet genomförs och utredningen görs fem år efter avtalets ikraftträdande. Administrativa kommittén fattar sitt beslut med utgångspunkt i samrådet och ett yttrande från domstolen.
Övergångsordningen påverkar det europeiska patentsystemet mycket länge, eftersom möjligheten till opt-out kvarstår under övergångsperioden även för traditionella europeiska patent och tilläggsskydd för dem som söks under övergångsperioden. Sålunda kan övergångsordningen inverka upp till 39 år efter att avtalet om en enhetlig patentdomstol trätt i kraft.
När det gäller övergångsordning måste man särskilt lägga märke till att den gäller endast traditionella europeiska patent och tilläggsskydd som utfärdats för dem. Europeiska patent med enhetlig verkan omfattas från första början av den enhetliga patentdomstolens behörighet.
Bestämmelserna i artikeln inverkar på ett avgörande sätt på när avtalets bestämmelser som hör till området för lagstiftningen ska tillämpas. Sålunda ska även artikeln anses höra till området för lagstiftningen.
Del V SLUTBESTÄMMELSER
En del av bestämmelserna i artikel 87 hör till området för lagstiftningen.
Artikel 84.Undertecknande, ratificering och anslutning. I artikeln bestäms om undertecknande och ratificering av samt anslutning till avtalet. Enligt artikel 84.1 står avtalet öppet för undertecknande för alla medlemsstater i Europeiska unionen från och med den 19 februari 2013. Avtalet har hittills undertecknat av unionens samtliga medlemsstater med undantag av Polen, Kroatien och Spanien.
Enligt artikel 84.2 ska avtalet ratificeras enligt medlemsstaternas respektive konstitutionella bestämmelser och ratifikationsinstrumenten ska deponeras hos generalsekretariatet för Europeiska unionens råd, som är depositarie. Dessutom ska varje enskild medlemsstat enligt artikel 84.3 anmäla sin ratificering till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 18.3 i förordningen om ett enhetligt patentskydd.
Enligt artikel 84.4 ska avtalet vara öppet för anslutning för alla medlemsstater och anslutningsinstrumenten ska deponeras hos depositarien, det vill säga generalsekretariatet för Europeiska unionens råd. Detta betyder att samtliga medlemsstater får ansluta sig till avtalet även efter att det trätt i kraft internationellt.
Artikel 85.Depositariens uppgifter. I artikeln bestäms om depositariens uppgifter. Enligt artikel 85.1 ska depositarien, det vill säga generalsekretariatet för Europeiska unionens råd, upprätta bestyrkta kopior av avtalet och översända dem till regeringarna i alla signatärmedlemsstater eller till anslutande medlemsstater. Avtalet om en enhetlig patentdomstol jämte bilagor och underskrifter har publicerats i Europeiska unionens officiella tidning C 175, 20.6.2013.
Enligt artikel 85.2 ska depositarien till regeringarna i signatärmedlemsstaterna eller till de anslutande medlemsstaterna anmäla alla underskrifter, deponeringen av alla ratifikationsinstrument eller anslutningsinstrument och dagen för avtalets ikraftträdande. Rådets generalsekretariat informerar om hur ratificeringarna framskrider både genom medlemsstaternas ständiga representationer och på sin webbplats.
Enligt artikel 85.3 ska depositarien låta registrera avtalet om den enhetliga patentdomstolen hos Förenta nationernas sekretariat.
Artikel 86.Avtalets giltighetstid. I artikeln bestäms att avtalet om en enhetlig patentdomstol ska ha obegränsad giltighetstid.
Artikel 87.Översyn. Artikeln innehåller bestämmelser om översyn och ändring av avtalet. Enligt artikel 87.1 ska domstolens administrativa kommitté för ett brett samråd med patentsystemets användare om hur domstolen fungerar, hur effektiv och kostnadseffektiv den är samt vilket förtroende för och vilken tilltro till domstolens beslut som patentsystemets användare har. Samrådet ska föras antingen sju år efter avtalets ikraftträdande eller efter så fort 2 000 patentintrångsmål har avgjorts av domstolen och vid behov med regelbundna mellanrum därefter. Med utgångspunkt i detta samråd och ett yttrande från domstolen får administrativa kommittén besluta att se över avtalet i syfte att förbättra domstolens verksamhet. Enligt artikel 87.2 får den administrativa kommittén ändra avtalet för att anpassa det till ett internationellt fördrag om patent eller till unionslagstiftningen.
Enligt artikel 87.3 fattar domstolens administrativa kommitté beslut om översyn eller ändring av avtalet med tre fjärdedels majoritet i enlighet med artikel 12.3 i avtalet. Ett beslut av administrativa kommittén ska dock inte få verkan om en avtalsslutande medlemsstat inom tolv månader från dagen för beslutet förklarar att den inte önskar vara bunden av beslutet. I sådana fall ska de avtalsslutande medlemsstaterna genomföra en översynskonferens. Sålunda har varje avtalsslutande medlemsstat möjlighet att förhindra att ett beslut om översyn och ändring av avtalet träder i kraft utifrån sina egna nationella beslutsförfaranden. Beslut av översynskonferensen om ändring av avtalet kräver godkännande av samtliga avtalsslutande medlemsstater.
Eftersom artikeln innehåller bestämmelser om ändring av avtalet, även i fråga om bestämmelser i avtalet som hör till området för lagstiftningen, ska artikeln anses höra till området för lagstiftningen.
Artikel 88.Avtalsspråk. I artikeln bestäms om avtalsspråken. Enligt artikel 88.1 ska texterna på engelska, franska och tyska vara lika giltiga. Enligt artikel ska de texter till avtalet som är upprättande på andra språk anses vara officiella texter, om de har godkänts av domstolens administrativa kommitté. Om det föreligger skiljaktigheter mellan de olika texterna ska texterna på engelska, franska och tyska ha företräde.
De språkversioner som publicerats i Europeiska unionens officiella tidning C 175, 20.6.2013, s 1 är inte officiella texter enligt bestämmelsen i avtalet, eftersom administrativa kommittén inte har godkänt dem. Språkversionerna har dock beretts i Europeiska unionens råds jurist-lingvistförfarande innan avtalstexten publicerats i officiella tidningen. Detta förfarande kan anses göra det möjligt att godkänna språkversionerna som officiella texter i den administrativa kommittén när den kommer i gång med sin verksamhet.
Artikel 89.Ikraftträdande. I artikeln bestäms om avtalets ikraftträdande. Enligt artikel 89.1 träder avtalet i kraft den första dagen i den fjärde månaden efter det att det trettonde ratifikations- eller anslutningsinstrumentet, varav tre ska vara från de tre medlemsstaterna med det största antalet gällande europeiska patent under det år som föregick året för avtalet undertecknande har deponerats eller den första dagen i den fjärde månaden för ikraftträdandet av ändringarna i förordningen om ett enhetligt patentskydd vad gäller förhållandet mellan den förordningen och detta avtal, beroende på vilket som inträffar sist. Den tidigaste möjliga ikraftträdandetidpunkten som nämns i artikel 89.1 var den 1 januari 2014 och den är inte längre av betydelse för ikraftträdandet.
För att avtalet ska träda i kraft krävs i praktiken att Tyskland, Förenade kungariket och Frankrike deponerar sina ratifikationsinstrument, eftersom dessa länder har det största antalet gällande europeiska patent under det år som föregick året för avtalets undertecknande, det vill säga 2012. Dessutom krävs att minst tio andra avtalsslutande medlemsstater deponerar sina ratifikationsinstrument.
I artikel 89.2 bestäms att ratificering eller anslutning efter det att avtalet trätt i kraft får verkan den första dagen i den fjärde månaden efter det att ratifikations- eller anslutningsinstrumentet har deponerats.
BILAGA I STADGA FÖR DEN ENHETLIGA PATENTDOMSTOLEN
Artikel 1.Stadgans tillämpningsområde. I artikeln anges att stadgan innehåller institutionella och ekonomiska bestämmelser för domstolen.
Kapitel I. Domare
Bestämmelserna i artiklarna 2 – 4 och 6 – 10 i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 2.Personer som kan utnämnas till domare. I artikeln bestäms vilka personer som kan utnämnas till domare. Enligt artikel 2.1 kan varje person som är medborgare i en avtalsslutande medlemsstat och uppfyller de villkor som anges i artikel 15 i avtalet och i stadgan utnämnas till domare. Enligt artikel 2.2 ska domarna ha goda kunskaper i åtminstone ett av Europeiska patentverkets officiella språk. I artikel 2.3 bestäms att erfarenheter av patenttvister, som förutsätts i artikel 15 i avtalet, kan inhämtas genom utbildning inom ramen för artikel 11.4 a i stadgan, det vill säga utbildning som domstolen ordnar för kandidater till domarämbetet och nyutnämnda domare.
I Finland bestäms om de allmänna behörighetsvillkoren för domare i 11 § i lagen om utnämning av domare (205/2000). Även i de speciallagar som gäller domstolarna föreskrivs delvis om behörighetsvillkoren för domare. I 4 § i lagen om marknadsdomstolen föreskrivs om särskilda behörighetsvillkor för marknadsrättsdomare och marknadsrättsingenjörer.
Artikel 3.Utnämning av domare. I artikeln bestäms om utnämningen av domare. Enligt artikel 3.1 ska domare utnämnas i enlighet med förfarandet i artikel 16 i avtalet. I artikel 3.2 bestäms att vakanta platser ska utannonseras offentligt med angivande av de relevanta kriterier som anges i artikel 2 i stadgan. Rådgivande kommittén ska avge ett yttrande om kandidaternas lämplighet att utöva ämbetet som domare vid domstolen. Administrativa kommittén får i nödvändiga fall rekommendera att en kandidat till domarämbetet ska få utbildning i patenttvister i enlighet med artikel 11.4 a i stadgan innan beslut om utnämning fattas.
I artikel 3.3 bestäms att vid utnämning av domare ska administrativa kommittén säkerställa att domstolen har en väl avvägd sammansättning och så goda juridiska och tekniska kunskaper som möjligt, med en så bred geografisk spridning som möjligt bland medborgare i de avtalsslutande medlemsstaterna. Enligt artikel 3.4 ska så många domare utnämnas som behövs för att domstolen ska fungera tillfredsställande och inledningsvis ska utnämnas det nödvändiga antalet domare för att inrätta åtminstone en sits i varje avdelning i förstainstansrätten och minst två sitsar i överinstansrätten.
Enligt artikel 3.5 ska beslutet om utnämning av lagfarna domare och tekniskt kvalificerade domare ange den instans vid domstolen och/eller den avdelning vid förstainstansrätten för vilken varje domare utnämns och det eller de tekniska områden för vilka en tekniskt kvalificerad domare utnämns. I artikel 3.6 bestäms att tekniskt kvalificerade domare på deltid ska utnämnas till domare vid domstolen och ingå i domarpoolen på grundval av specifika kvalifikationer och erfarenheter. Genom utnämning av dessa domare ska det säkerställas att alla tekniska områden är täckta i domarpoolen.
I Finland bestäms det om utnämning av domare genom lag. Bestämmelser om utnämning av domare vid de nationella domstolarna ingår i 102 § i grundlagen och i lagen om utnämning av domare. Bestämmelser om utnämning av domare kan också ingå i lagarna om domstolarna. I 4 § i lagen om marknadsdomstolen bestäms om utnämning av marknadsrättsdomare och marknadsrättsingenjörer. När det gäller tekniskt kvalificerade domare på deltid kan bestämmelserna i artikel 3 i stadgan jämföras med utnämning av sakkunnigledamöter med uppdraget som bisyssla vid marknadsdomstolen, som det bestäms om i 6-8 § i lagen om marknadsdomstolen.
Artikel 4.Domarnas mandatperiod. Domarnas mandatperiod ska vara sex år från den dag som anges i utnämningsakten. Om ingen dag är angiven ska mandatperioden löpa från och med den dag då utnämningsakten utfärdades. Domarna kan utnämnas på nytt.
Bestämmelser om utnämning av domare vid de nationella domstolarna ingår i 102 § i grundlagen och i lagen om utnämning av domare. En domare kan utnämnas som ordinarie eller, om en ordinarie domartjänst inte sköts av någon eller om domaren har förhinder eller är på semester, för viss tid. Bestämmelser om domare för viss tid ingår i 3 kap. i lagen om utnämning av domare. Bestämmelser om ordinarie domare finns i 2 kap. i lagen om utnämning av domare.
Artikel 5.Utnämning av ledamöter i rådgivande kommittén. I artikeln bestäms att varje avtalsslutande medlemsstat ska föreslå en ledamot i rådgivande kommittén som uppfyller de krav som anges i artikel 14.2 i avtalet. I artikeln i avtalet förutsätts att ledamöterna är patentdomare eller praktiserande jurister på området för patenträtt och patenttvister med de allra högsta erkända kvalifikationerna. Ledamöterna i rådgivande kommittén ska utnämnas av domstolens administrativa kommitté, som ska agera i samförstånd.
Artikel 6.Ed. I artikeln bestäms om den ed som domarna ska avlägga. Domarna ska, innan ämbetet tillträds, vid ett offentligt sammanträde avlägga ed att opartiskt och samvetsgrant utöva sitt ämbete och att inte yppa vad som förekommit vid domstolens överläggningar.
I Finland bestäms om den ed som domarna ska svära i 1 kap. 6 och 7 § i rättegångsbalken.
Artikel 7.Opartiskhet. I artikeln bestäms om opartiskhet för domare och den innehåller en förteckning över situationer där domarna inte får delta i förfarandet på grund av jäv. Enligt artikel 7.1 ska domarna omedelbart efter edgången underteckna en förklaring i vilken de högtidligt försäkrar att såväl under som efter sin mandatperiod respektera de förpliktelser som följer av ämbetet och att iaktta redbarhet och visa omdöme vid mottagande av vissa uppdrag eller förmåner efter ämbetstiden.
Enligt artikel 7.2 får en domare inte delta i förfarandet i ett mål där denne 1) har deltagit som rådgivare, 2) har uppträtt som part eller varit ombud för någon av parterna, 3) har uppmanats att uttala sig som ledamot av en domstol, tribunal, besvärsinstans, instans för skiljedom eller medling eller undersökningskommission eller i någon annan egenskap, 4) har personligt eller ekonomiskt intresse i målet eller i förhållande till någon av parterna, eller 5) har familjeband med någon av parterna eller parternas företrädare.
I artikel 7.3 och 7.4 bestäms om det förfarande som ska iakttas i jävsfrågor som gäller domare. Om en domare på grund av särskilda skäl anser att han eller hon inte bör delta i avgörandet eller handläggningen av ett visst mål ska domarens underrätta överinstansrättens ordförande eller, för domare vid förstainstansrätten, förstainstansrättens ordförande om detta. Om överinstansrättens ordförande eller, för domare vid förstainstansrätten, förstainstansrättens ordförande av särskilda skäl anser att en domare inte bör delta eller yttra sig i ett visst mål ska överinstansrättens ordförande respektive förstainstansrättens ordförande skriftligen motivera detta och underrätta den berörda domaren. Dessutom kan samtliga parter i ett mål på någon av de grunder som anges i punkt 2, eller när domaren på goda grunder misstänks vara partisk, invända mot att en domare deltar i förfarandet.
Med stöd av artikel 7.5 ska de svårigheter som kan uppstå vid tillämpningen av artikeln avgöras genom beslut från presidiet i enlighet med rättegångsreglerna så att den berörda domaren ska höras men får inte delta i överläggningarna.
I Finland bestäms det om domarjäv i 13 kap. i rättegångsbalken. De egentliga jävsgrunderna ingår i 4-7 §. Rättegångsbalken och stadgan skiljer sig åt i det avseendet att stadgan bestämmer att en domare som har familjeband med någon av parterna eller parternas företrädare är jävig medan det i rättegångsbalken bestäms om jäv när en part är domarens närstående. I 13 kap. 3 § i rättegångsbalken definieras exakt vad som avses med närstående. Definitionen innefattar även personer som inte direkt ingår i definitionen av familjeband: närstående är även den som på något annat sätt står domarens särskilt nära. Det är oklart vad som avses med familjeband i artikel 7.2 e i stadgan. Begreppet är inte definierat i avtalet eller stadgan.
Förfarandet i en jävsfråga regleras i 13 kap. 8 och 9 § i rättegångsbalken. Till skillnad från bestämmelserna i avtalet om en enhetlig patentdomstol bestäms i rättegångsbalken också att en domare mot vilken jäv har anförts får själv avgöra jävsinvändningen om domstolen inte är domför utan domaren och en ojävig domare inte utan avsevärt dröjsmål kan fås i stället för honom eller henne, eller om invändningen är uppenbart grundlös.
Artikel 8.Domarnas immunitet. I artikeln bestäms om domarnas immunitet. Enligt artikel 8.1 ska domarna åtnjuta immunitet mot rättsliga förfaranden och de ska åtnjuta immunitet även efter det att deras uppdrag har upphört vad avser åtgärder som de vidtagit i sin tjänsteutövning. Med stöd av artikel 8.2 får presidiet häva immuniteten I artikel 8.3 bestäms att när immuniteten har hävts och straffrättsliga förfaranden vidtas mot en domare ska denne ställas inför rätta i någon av de avtalsslutande medlemsstaterna vid den domstol som är behörig att döma ledamöter av den högsta nationella domstolarna.
Med stöd av artikeln åtnjuter domarna vid den enhetliga patentdomstolen immunitet i Finland under de förutsättningar som beskrivs i artikel, om inte domstolens presidium har hävt immuniteten. Om straffrättsliga förfaranden vidtas mot en domare vore med stöd av artikel 8.3 behörig domstol i Finland riksrätten, där enligt 101 § i grundlagen åtals väcks mot en ledamot i högsta domstolen eller högsta förvaltningsdomstolen för lagstridigt förfarande i ämbetsutövning. I 2 § 2 mom. i lagen om riksrätten och behandling av ministeransvarighetsärenden (196/2000) bestäms dessutom att ska enligt en internationell förpliktelse som är bindande för Finland åtal mot en person som avses i förpliktelsen behandlas i riksrätten och följer något annat inte av den internationella förpliktelsen, tillämpas bestämmelserna i 3–5 kap.
I Finland ska det föreskrivas om immunitet genom lag. Exempelvis i lagen om immunitet i vissa fall för personer som deltar i rättegång och förundersökning (11/1994) bestäms om immunitet för personer som på kallelse av en finsk myndighet eller med uttryckligt samtycke av en finsk myndighet kommer till Finland från en annan stat för att höras.
Enligt artikel 8.4 ska protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier vara tillämpligt på domarna vid domstolen utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om domarnas immunitet mot rättsliga förfaranden i enlighet med stadgan. Det protokoll som nämns i bestämmelsen är protokollet (nr 7) om Europeiska unionens immunitet och privilegier, som fogats till fördraget om Europeiska unionen. Bestämmelsen ger endast domarna vid den enhetliga patentdomstolen, inte domstolens övriga personal, den immunitet och de privilegier som anges i protokollet. Den immunitet och de privilegier enligt protokollet som är tillämpliga på domare gäller i första hand beskattning, tullfrihet och lättnader vid inresa. Enligt protokollet betalas på lönen skatt till unionen i stället för nationell skatt. På domare ska i fråga om skattefrihet för fordon tillämpas samma villkor som de som i 22 och 22 a § i fordonsskattelagen (1482/1994) föreskrivs i fråga om diplomatiska beskickningar och Europeiska gemenskapernas organ i Finland. Ett fordon är skattefritt när det kommer att användas och innehas av en person som kommer till Finland men är stadigvarande bosatt någon annanstans än i Finland. Dessutom får fordonet inte säljas eller på något annat sätt upplåtas innan tre år har förflutit från den dag då fordonet registrerades för ifrågavarande ändamål. Bestämmelsen om immunitet och privilegier hör till området för lagstiftningen och kräver riksdagens godkännande (GrUU 38/2000 rd).
Artikel 9.Ämbetets upphörande. I artikeln bestäms om domarämbetets upphörande, särskilt genom att domaren avgår. Frånsett att mandatperioden löper ut och vid dödsfall ska en domares ämbete upphöra genom att domaren avgår. Avgångsskrivelsen ska ställas till överinstansrättens ordförande eller, för domare vid förstainstansrätten, förstainstansrättens ordförande för vidare befordran till ordföranden i administrativa kommittén. Domaren ska kvarstå i ämbetet till dess domarens efterträdare har tillträtt, utom i de fall som avses i artikel 10 i stadgan, som gäller entledigande från ämbetet. Vakanser ska fyllas genom utnämning av en domare för återstoden av företrädarens mandatperiod.
I Finland bestäms om domarämbetets upphörande i statstjänstemannalagen (750/1994).
Artikel 10.Entledigande från ämbetet. I artikeln bestäms om entledigande från domarämbetet. Enligt artikel 10.1 kan en domare skiljas från sitt ämbete eller berövas andra förmåner. Det kan endast ske om presidiet beslutar att domaren inte längre uppfyller de förutsättningar som krävs eller fullgör de skyldigheter som följer av ämbetet. Den berörda domaren ska höras men får inte delta i överläggningarna. Enligt artikel 10.2 ska domstolens kansli underrätta administrativa kommitténs ordförande om en domare som entledigats från ämbetet eller berövats andra förmåner. I artikel 10.3 sägs att om ett sådant beslut innebär att en domare skiljs från sitt ämbete ska anmälan leda till att platsen blir vakant.
I Finland är domarnas oberoende och deras rätt att kvarstå i sitt ämbete en central del av domstolarnas oberoende enligt 3 § i grundlagen och hänför sig även till rättsskyddsgarantierna i 103 § i grundlagen. Domarnas rätt att kvarstå i tjänsten garanteras i 103 § i grundlagen. En domare som utnämnts till en ordinarie tjänst åtnjuter ett starkt skydd när det gäller att kvarstå i tjänsten. En domare får förklaras förlustig sin tjänst endast genom dom av domstol. Om en domare har förlorat sin arbetsförmåga på grund av sjukdom, skada eller handikapp och inte själv anhåller om avsked, kan den domstol där domaren arbetar eller en högre domstol kräva att domaren avgår. I allmänhet beslutar en högre domstol om avsked. Saken ska behandlas i rättskipningsordning. Ändringssökande är ordnat enligt domstolslinje.
Domarnas rätt att kvarstå i tjänsten är bättre tryggad i finsk lagstiftning än i avtalet. Med avseende på rätten att kvarstå i tjänsten är domarnas oberoende i avtalet inte garanterad på ett sätt som helt skulle motsvara rådande uppfattning i Finland. Det kan ändå anses att bestämmelserna i stadgan i nödvändig utsträckning gör domstolen oberoende, eftersom beslut om entledigande av domare fattas av domstolen, liksom i Finland, även det är presidiet som fattar beslutet.
Artikel 11.Utbildning. I artikeln bestäms om den utbildning som ska tillhandahållas domare. I artikel 11.1 bestäms att lämplig och regelbunden utbildning ska tillhandahållas för domarna inom de utbildningsarrangemang som ska inrättas i enlighet med artikel 19 i avtalet. Presidiet ska anta utbildningsföreskrifter som garanterar tillämpning av och övergripande konsekvens i utbildningsarrangemangen.
Enligt artikel 11.2 ska utbildningsarrangemangen tillhandahålla en plattform för utbyte av sakkunskap och ett forum för diskussion. Utbildningsarrangemangen ska särskilt organisera kurser, konferenser, seminarier, workshoppar och symposier, samarbeta med internationella organisationer och utbildningsinstitut på området immaterialrätt och främja och stöda ytterligare utbildning. I artikel 11.4 bestäms dessutom att utbildningsarrangemangen ska säkerställa lämplig utbildning för kandidater till domarämbetet och nyutnämnda domare vid domstolen samt ge stöd till projekt som syftar till att underlätta samarbetet mellan företrädare, patentombud och domstolen.
I artikel 11.3 bestäms att det ska upprättas ett årligt arbetsprogram och utbildningsriktlinjer. De ska inbegripa en årlig utbildningsplan för varje domare, där vederbörandes utbildningsbehov i enlighet med utbildningsföreskrifterna fastställs.
Artikel 12.Lön. I artikeln bestäms att domstolens administrativa kommitté ska fastställa lönen över överinstansrättens ordförande, förstainstansrättens ordförande, domarna, kanslichefen, den biträdande kanslichefen och personalen.
Kapitel II. Organisatoriska bestämmelser
Bestämmelserna i artiklarna 15, 18, 19, 21 och 22 hör till området för lagstiftningen.
Avsnitt 1
Gemensamma bestämmelser
Artikel 13.Överinstansrättens ordförande. I artikeln bestäms om val av och uppgifter för överinstansrättens ordförande. Överinstansrättens domare ska bland sig välja överinstansrättens ordförande för en mandatperiod på tre år. Överinstansrättens ordförande kan återväljas två gånger. Valet av överinstansrättens ordförande ska ske genom sluten omröstning. En domare som får absolut majoritet ska anses vald. Om ingen domare får absolut majoritet ska en andra omröstning hållas och den domare som därvid får flest röster ska anses vald.
Överinstansrättens ordförande ska leda överinstansrättens juridiska verksamhet och administration och fungera som ordförande när överinstansrätten sammanträder i plenum. Om ämbetet som ordförande i överinstansrätten blir vakant före mandatperiodens utgång ska en efterträdare väljas för återstoden av mandatperioden.
Artikel 14.Förstainstansrättens ordförande. I artikeln bestäms om val av och uppgifter för förstainstansrättens ordförande. De heltidsanställda domarna i förstainstansrätten ska bland sig välja förstainstansrättens ordförande för en mandatperiod på tre år. Förstainstansrättens domare kan återväljas två gånger. Förstainstansrättens första ordförande ska vara medborgare i den avtalsslutande medlemsstat där sätet för den centrala avdelningen är beläget. I enlighet med artikel 7.2 i avtalet har den centrala avdelningen sitt säte i Paris. Förstainstansrättens ordförande ska leda förstainstansrättens juridiska verksamhet och administration.
Artikel 15.Presidiet. I artikeln bestäms om domstolens presidiums bildande, uppgifter och beslutförhet. Enligt artikel 15.1 ska presidiet bestå av överinstansrättens ordförande, som ska fungera som presidiets ordförande, förstainstansrättens ordförande, två domare från överinstansrätten utsedda bland dem, tre heltidsanställda domare från förstainstansrätten utsedda bland dem samt kanslichefen som ledamot utan rösträtt i presidiet. Presidiet består sålunda av sju domare och kanslichefen.. Enligt artikel 15.4 deltar kanslichefen inte i presidiets beslut som avses i artiklarna 7 (opartiskhet), 8 (domarnas immunitet), 10 (entledigande från ämbetet) och 22 (utnämning till och entledigande från posten som kanslichef).
Enligt artikel 15.2 ska presidiet utföra sina uppgifter i enlighet med denna stadga. Presidiet kan, utan att det påverkar dess eget ansvar, delegera vissa uppgifter till någon av sina ledamöter. Enligt artikel 15.3 ska presidiet ansvara för ledningen av domstolens verksamhet och ska särskilt a) utarbeta förslag till ändring av domstolens rättegångsregler i enlighet med artikel 41 i avtalet och förslag angående domstolens finansiella bestämmelser, b) upprätta domstolens årliga budget, årsredovisning och årsrapport och lägga fram dem för budgetkommittén, c) fastställa riktlinjer för utbildningsprogrammet för domare och övervaka dess genomförande, d) fatta beslut om utnämning och entledigande av kanslichefen och biträdande kanslichefen, e) fastställa regler för kansliet, inklusive dess underavdelningar, samt f) avge yttranden i enlighet med artikel 83.5 i avtalet, som gäller eventuell förlängning av övergångsperioden i avtalet. Enligt artikel 15.5 kan presidiet endast fatta giltiga beslut om samtliga ledamöter är närvarande eller vederbörligen företrädda. Beslut ska fattas med en majoritet av rösterna.
Bestämmelserna om presidiet har genom entledigande från ämbetet (artikel 10) väsentlig anknytning till domstolens oberoende. I Finland föreskrivs i allmänhet om sådant som har att göra med domstolars ledning genom lag. Med hänsyn till betydelsen av presidiets befogenheter bör bestämmelserna om det anses hör till området för lagstiftningen.
Artikel 16.Personal. I artikeln bestäms om domstolens personal. Domstolens tjänstemän och övriga personal ska ha till uppgift att biträda överinstansrättens ordförande, förstainstansrättens ordförande, domarna och kanslichefen. De ska vara ansvariga gentemot kanslichefen under ledning av överinstansrättens ordförande och förstainstansrättens ordförande. Domstolens administrativa kommitté ska med kvalificerad majoritet fastställa tjänsteföreskrifter för tjänstemän och andra anställda vid domstolen.
Artikel 17.Semesterperioder. I artikeln bestäms om domstolens semesterperioder. Överinstansrättens ordförande ska efter samråd med presidiet fastställa semesterperiodernas längd och reglerna för iakttagande av officiella helgdagar. Under semesterperioderna får de arbetsuppgifter som överinstansrättens ordförande och förstainstansrättens ordförande har utföras av de domare som utsetts av respektive ordförande. I brådskande fall får överinstansrättens ordförande sammankalla domarna. Överinstansrättens ordförande eller förstainstansrättens ordförande får när det finns skäl till det bevilja domare vid överinstansrätten respektive vid förstainstansrätten tjänstledighet.
Avsnitt 2
Förstainstansrätten
Artikel 18.Inrättande och nedläggning av en lokal eller regional avdelning. I artikeln bestäms om inrättande och nedläggning av en lokal eller regional avdelning. En begäran av en eller flera avtalsslutande medlemsstater om inrättande av en lokal eller regional avdelning ska ställas till administrativa kommitténs ordförande. I begäran ska anges säte för den lokala eller regionala avdelningen. I administrativa kommitténs beslut om inrättande av en lokal eller regional avdelning, som ska vara offentligt, ska antalet domare för den berörda avdelningen anges. Avsikten är att en lokal avdelning av den enhetliga patentdomstolen ska inrättas i Finland och att den ska finnas i Helsingfors. Det redogörs närmare för saken i detaljmotiveringen till artikel 7 i avtalet.
Domstolens administrativa kommitté ska besluta om nedläggning av en regional eller lokal avdelning på begäran av den eller de avtalsslutande medlemsstater som står som värd för den lokala avdelningen eller de avtalsslutande medlemsstater som medverkat i den regionala avdelningen. I beslutet ska anges den dag efter vilken inga nya mål kan anhängiggöras vid avdelningen och den dag då avdelningen ska upphöra att existera. Från och med den dag då en lokal eller regional avdelning upphör att existera ska de domare som tilldelats den lokala eller regionala avdelningen i stället tilldelas den centrala avdelningen, och anhängiggjorda mål vid den lokala eller regionala avdelningen samt kansliets underavdelning och alla dess handlingar överföras till den centrala avdelningen.
Domstolarnas säten och verksamhetsställen är saker som föreskrivs genom lag i Finland. Exempelvis i 1 § i tingsrättslagen (581/1993) bestäms det var det finns tingsrätter och i 18 och 18 a § i tingsrättslagen bestäms det om tingsrätternas sammanträdesplatser och avdelningar.
Artikel 19. Sitsar. I artikeln bestäms om domstolens sitsar. Tilldelning av domare och av mål till sitsar inom en avdelning ska styras av rättegångsreglerna. En domare i sitsen ska utses till sittande ordförande i enlighet med rättegångsreglerna.
Sitsen kan i enlighet med rättegångsreglerna delegera vissa uppgifter till en eller flera av sina domare. För varje avdelning får en domare utses i enlighet med rättegångsreglerna att pröva brådskande fall. I de fall då en enda domare prövar ett mål i enlighet med artikel 8.7 i avtalet eller en för detta särskilt utsedd domare prövar ett sådant fall ska den domaren utföra sitsens samtliga uppgifter. En domare vid sitsen ska fungera som referent i enlighet med rättegångsreglerna.
Artikel 20.Domarpool. I artikeln bestäms om de praktiska arrangemangen rörande domarpoolen. En förteckning med namnen på de domare som ingår i poolen ska upprättas av kanslichefen. För varje domare ska förteckningen minst ange domarens språkkompetens, dennes tekniska område och dennes erfarenhet samt de mål som domaren tidigare handlagt. I en begäran riktad till förstainstansrättens ordförande om att utse en domare ur domarpoolen ska i synnerhet anges vad målet handlar, det av Europeiska patentverkets officiella språk som används av sitsens domare, rättegångsspråket och det teknikområde som krävs.
Avsnitt 3
Översinstansrätten
Artikel 21.Sitsar. I artikeln bestäms om överinstansrättens sitsar. Överföring av domare och tilldelning av mål ska styras av rättegångsreglerna. En domare i sitsen ska utses till sittande ordförande, i enlighet med rättegångsreglerna.
När ett mål är av exceptionell betydelse, och särskilt när domstolens beslut kan ha inverkan på enhetligheten och konsekvensen i domstolens rättspraxis, kan överinstansrätten på förslag av sittande ordförande besluta att hänskjuta målet till domstolen i plenum. Sitsen kan i enlighet med rättegångsreglerna delegeravissa uppgifter till en eller flera av sina domare.
I Finland bestäms det om domstolarnas sammansättning och beslutsförhet i 1 och 2 kap. i rättegångsbalken. I fråga om patentärenden bestäms det om domstolens sammansättning och beslutsförhet i 3 kap. i lagen om marknadsdomstolen.
Avsnitt 4
Kansliet
Artikel 22.Utnämning till och entledigande från posten som kanslichef. I artikeln bestäms det om utnämning till och entledigande från posten som kanslichef. Presidiet ska utnämna domstolens kanslichef för en mandatperiod på sex år. Kanslichefen kan utnämnas på nytt. Överinstansrättens ordförande ska två veckor före utsatt tidpunkt för utnämning av kanslichefen underrätta presidiet om inkomna ansökningar. Innan kanslichefen tillträder sitt ämbete ska denne avlägga ed inför presidiet om att utöva kanslichefens ämbete på ett opartiskt och samvetsgrant sätt.
Kanslichefen kan endast entledigas från sin post om kanslichefen inte längre fullgör de skyldigheter som följer av uppdraget. Presidiet ska fatta sitt beslut efter att ha hört kanslichefen. Om kanslichefens ämbete blir ledigt före mandatperiodens slut, ska domstolen utnämna en ny kanslichef för en mandatperiod på sex år. Om kanslichefen är frånvarande eller förhindrad att närvara eller ämbetet är vakant, ska överinstansrättens ordförande efter att ha hört presidiet utse en medlem av domstolens personal att sköta kanslichefens uppgifter.
I Finland ska det enligt rådande uppfattning föreskrivas genom lag om hur arbetsavtals- och tjänsteförhållanden börjar och slutar. Allmänna bestämmelser om tjänsteförhållanden ingår i statstjänstemannalagen (750/1994).
Artikel 23.Kanslichefens uppgifter. I artikeln bestäms det om kanslichefens uppgifter. Kanslichefen ska biträda domstolen, överinstansrättens ordförande, förstainstansrättens ordförande och domarna i deras tjänsteutövning. Kanslichefen ska ansvara för kansliets organisation och verksamhet under ledning av överinstansrättens ordförande. Kanslichefen ska särskilt ansvara för att a) föra register som ska omfatta samtliga mål vid domstolen, b) föra och handha de förteckningar som upprättas i enlighet med artiklarna 18 (domarpoolen), 48.3 (en förteckning över europeiska patentombud med rätt att företräda parter vid domstolen) och 57 (förteckning över domstolssakkunniga) i avtalet, c) föra och offentliggöra en förteckning över underrättelser om och återkallande av valda undantag från domstolens behörighet i enlighet med artikel 83 i avtalet ( opt-out och opt back-in), d) offentliggöra domstolens avgöranden, med förbehåll för skydd av konfidentiell information, e) offentliggöra årsrapporter med statistiska uppgifter, och f) säkerställa att Europeiska patentverket underrättas om informationen om undantag i enlighet med artikel 83 i avtalet.
Artikel 24.Registerföring. I artikeln bestäms om registerföring. Detaljerade regler för hur domstolens register ska föras ska fastställas i reglerna för kansliet, vilka ska antas av presidiet. Regler för tillgång till kanslihandlingar ska anges i rättegångsreglerna.
Artikel 25.Underavdelningar till kansliet och biträdande kanslichef. I artikeln bestäms om underavdelningar till kansliet och biträdande kanslichef samt biträdande kanslichefens uppgifter. En biträdande kanslichef ska utnämnas av presidiet för en mandatperiod av sex år. Den biträdande kanslichefen kan utnämnas på nytt. Artikel 22.2-22.6 i stadgan ska tillämpas utnämning till och entledigande från posten som biträdande kanslichef.
Den biträdande kanslichefen ska ansvara för organisation och verksamhet vid kansliets underavdelningar under ledning av kanslichefen och förstainstansrättens ordförande. Den biträdande kanslichefens uppgifter ska särskilt bestå i att a) föra register över samtliga mål vid förstainstansrätten, och b) lämna information till kansliet om varje mål vid förstainstansrätten. Den biträdande kanslichefen ska också bistå avdelningarna i förstainstansrätten med administrativt stöd och sekreterartjänster.
Kapitel III. Finansiella bestämmelser
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör inte till området för lagstiftningen.
Artikel 26.Budget. I artikeln bestäms om domstolens budget. Budgeten ska antas av budgetkommittén på förslag av presidiet. Budgeten ska upprättas i enlighet med de vedertagna redovisningsprinciper som fastställs i de finansiella bestämmelser som fastställts i enlighet med artikel 33. Inom budgeten kan presidiet i enlighet med de finansiella bestämmelserna överföra medel mellan de olika rubrikerna och underrubrikerna. Kanslichefen ska ansvara för genomförandet av budgeten. Kanslichefen ska årligen lämna en redogörelse över det föregående årets redovisning avseende genomförandet av budgeten och denna redogörelse ska godkännas av presidiet.
Artikel 27.Godkännande av utgifter. I artikeln bestäms om godkännandet av utgifter. De utgifter som tas upp i budgeten ska godkännas för en redovisningsperiod, om de finansiella bestämmelserna inte föreskriver något annat. I enlighet med de finansiella bestämmelserna får alla icke utnyttjade anslag, med undantag för personalkostnader, föras över i slutet av redovisningsperioden, men endast fram till utgången av den följande redovisningsperioden. Anslag ska tas upp under olika rubriker med beaktande av utgiftens typ och syfte och i den mån det behövs delas upp i enlighet med de finansiella bestämmelserna.
Anslag 28.Anslag för oförutsedda utgifter. I artikeln bestäms om anslag för oförutsedda utgifter. Domstolens budget får innehålla anslag för oförutsedda utgifter. Domstolen får utnyttja dessa anslag endast efter förhandsgodkännande från budgetkommittén.
Artikel 29.Redovisningsperiod. I artikeln bestäms om domstolens redovisningsperiod, som ska börja den 1 januari och sluta den 31 december.
Artikel 30.Budgetprocess. I artikel bestäms om budgetprocessen. Presidiet ska för budgetkommittén lägga fram ett förslag till domstolens budget senast den dag som föreskrivs i de finansiella bestämmelserna.
Artikel 31.Preliminär budget. I artikeln bestäms om den preliminära budgeten och det förfarande som kan iakttas om budgetkommittén inte har antagit budgeten vid redovisningsperiodens början. Då får utgifterna betalas ut för en månad i taget per rubrik eller annan avdelning i budgeten i enlighet med de finansiella bestämmelserna, upp till en tolftedel av anslagen i budgeten för den föregående redovisningsperioden, under förutsättning att de anslag som presidiet på så sätt disponerar inte överstiger en tolftedel av anslaget i budgetförslaget. Budgetkommittén får godkänna utgifter som överstiger en tolftedel av budgetanslagen för den föregående redovisningsperioden, under förutsättning att övriga bestämmelser iakttas.
Artikel 32.Revision av räkenskaper. I artikeln bestäms om revision av domstolens räkenskaper. Domstolens årsredovisning ska granskas av oberoende revisorer. Revisorerna ska utnämnas och vid behov entledigas av budgetkommittén. Revisionen, som ska grunda sig på yrkesmässiga revisionsstandarder och om nödvändigt äga rum på plats, ska fastställa att budgeten har genomförts på ett lagligt och korrekt sätt och att domstolens ekonomiska förvaltning har skötts i enlighet med principerna om sparsamhet och sund ekonomisk förvaltning. Revisorerna ska efter utgången av varje redovisningsperiod upprätta en rapport, som ska innehålla ett undertecknat revisorsuttalande.
Den enhetliga patentdomstolens presidium ska för budgetkommittén lägga fram domstolens årsredovisning och en redogörelse om genomförandet av den årliga budgeten under den föregående redovisningsperioden, tillsammans med revisorernas rapport. Budgetkommittén ska godkänna årsredovisningen och revisorernas rapport och bevilja presidiet ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten.
Artikel 33.Finansiella regler. I artikeln bestäms om de finansiella reglerna. Domstolens administrativa kommitté ska anta de finansiella reglerna och ändra dem på förslag av domstolen. De finansiella reglerna ska särskilt fastställa a) bestämmelser som avser upprättande och genomförande av budgeten samt redovisning och revision av räkenskaperna, b) metod och förfarande genom vilka betalningar och bidrag, inklusive de första finansiella bidrag som föreskrivs i artikel 37 i avtalet, ska göras tillgängliga för domstolen, c) bestämmelser om ansvar för de tjänstemän som godkänner utgifter och sköter redovisningen och arrangemang för tillsyn av dem, och d) de goda redovisningsseder som ska ligga till grund för budgeten och årsredovisningen.
Kapitel IV. Processuella bestämmelser
De bestämmelser som ingår i artiklarna i kapitlet hör till området för lagstiftningen.
Artikel 34.Överläggningar under sekretess. I artikeln bestäms om överläggningar under sekretess. Domstolens överläggningar ska vara och förbli hemliga. I Finland bestäms om överläggningar under sekretess i 23 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar.
Artikel 35.Avgöranden. I artikeln bestäms om bland annat omröstning. Även i artikel 78 i avtalet om en enhetlig patentdomstol bestäms det om omröstning. Enligt artikel 35.1 ska i en situation där en kollegial sits sammanträder i en sammansättning med ett jämt antal domare domstolens avgöranden tas med en majoritet av sitsens medlemmar. Vid lika antal avgivna röster ska den sittande ordföranden ha utslagsröst.
Enligt artikel 35.2 får en domare i en annan sits tillkallas att delta i överläggningar i enlighet med rättegångsreglerna, om en domare i en sits är förhindrad att närvara.
I artikel 35.3 bestäms om omröstning i plenum i överinstansrätten. I de fall stadgan föreskriver att överinstansrätten ska fatta ett beslut i plenum, ska ett sådant beslut vara giltigt endast om det tas med minst ¾ av antalet domare i plenum.
I artikel 35.4 konstateras att domstolens avgöranden ska innehålla namnen på de domare som har beslutat i målet och enligt artikel 35.5 ska domstolens avgöranden vara undertecknade av de domare som har beslutat i målet, av kanslichefen när det gäller beslut vid överinstansrätten och av den biträdande kanslichefen när det gäller beslut vid förstainstansrätten. Besluten ska avkunnas inför öppna dörrar.
I Finland ingår procedurbestämmelser om omröstning i 23 kap. i rättegångsbalken. Bestämmelser om formkraven på domstolarnas avgöranden och om avkunnande eller meddelande av beslut i kansliet ingår i 24 kap. i rättegångsbalken.
Artikel 36.Skiljaktiga meningar. I artikeln bestäms om förfarandet vid skiljaktiga meningar. En domare i en sits kan i enlighet med artikel 78 i avtalet uttrycka en skiljaktig mening, som ska vara motiverad och lämnas skriftligen. Den domare som uttrycker den skiljaktiga meningen ska underteckna den. I 24 kap. i rättegångsbalken bestäms om motivering av skiljaktiga meningar och fogande av dem till domen.
Artikel 37.Tredskodom. I artikeln bestäms om tredskodom. Avgörandet får på begäran av en part i en talan ske som tredskodom i de fall där den andra parten, efter att ha delgetts en stämningsansökan eller en motsvarande handling, antingen inte inkommer med ett skriftligt svaromål eller inte inställer sig vid den muntliga förhandlingen. Ansökan om återvinning får föras inom en månad efter delgivningen av den part mot vilken tredskodomen meddelats. En ansökan om återvinning ska inte medföra anstånd med verkställighet av tredskodomen, om inte domstolen beslutar något annat.
I Finland bestäms det om tredskodomar genom lag. Enligt 5 kap. 13 § i rättegångsbalken får domstolen i ett dispositivt tvistemål bifalla käromålet genom en tredskodom i den situation där en svarande, som har uppmanats att avge skriftligt svaromål i ett mål, inte har avgivit svaromålet inom utsatt tid eller inte i sitt svaromål har uppgett på vilka grunder han eller hon motsätter sig käromålet eller endast åberopar en grund som uppenbart saknar grund för målets avgörande. Domstolen får meddela tredskodom även om käranden inte har yrkat det. Om en part har uteblivit från sammanträdet eller inte har avgett begärd skriftlig utsaga, får domstolen på motpartens yrkande meddela tredskodom i målet på det sätt som bestäms i 12 kap. i rättegångsbalken. Den part mot vilken en tredskodom har meddelats har rätt att söka återvinning vid den domstol som har meddelat domen. Återvinning ska sökas inom 30 efter att sökanden bevisligen har fått del av tredskodomen. En tredskodom får inte överklagas genom besvär. Enligt 2 kap. 9 § i utsökningsbalken verkställs en tredskodom som en lagakraftvunnen dom.
Artikel 38.Frågor som hänskjuts till Europeiska unionens domstol. I artikeln bestäms om förfarandet när förhandsavgörande begärs av Europeiska unionens domstol. Enligt artikel 38.1 ska den enhetliga patentdomstolen iaktta de förfaranden för begäran om förhandsavgörande inom Europeiska unionen som fastställts av Europeiska unionens domstol.
I artikel 38.2 bestäms om vilandeförklaring i samband med begäran om förhandsavgörande. När förstainstansrätten eller överinstansrätten har beslutat att till Europeiska unionens domstol hänskjuta en fråga om tolkning av fördraget om Europeiska unionen eller fördraget om Europeiska unionens funktionssätt eller om giltigheten eller tolkningen av rättsakter från Europeiska unionens institutioner ska den utfärda en vilandeförklaring. I artikel 21 i avtalet om en enhetlig patentdomstol bestäms om den enhetliga patentdomstolens skyldighet att begära förhandsavgörande av EU-domstolen.
BILAGA II FÖRDELNING AV MÅL INOM DEN CENTRALA AVDELNINGEN
I bilaga II till avtalet bestäms om fördelningen av mål inom den centrala avdelningen. Enligt artikel 7.1 i avtalet om en enhetlig patentdomstol ska förstainstansrätten omfatta en central avdelning samt lokala och regionala avdelningar. Enligt artikel 7.2 ska den centrala avdelningen ha sitt säte i Paris, med sektioner i London och München. Målen vid den centrala avdelningen ska fördelas i enlighet med bilaga II, som ska utgöra en integrerad del av avtalet.
Den centrala avdelningens behörighet bestäms i enlighet med artikel 33 i avtalet. Den viktigaste gruppen av mål som hör till den centrala avdelningens behörighet är talan om direkt upphävande eller ogiltigförklaring, alltså talan som gäller upphävande av ett patent eller ogiltigförklaring av tilläggsskydd.
I bilaga II bestäms om fördelningen av mål inom den centrala avdelningen baserat på internationella patentklassificeringssystemet från Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. Vid avdelningen i London handläggs talan som gäller patent i klasserna (A) mänskliga förnödenheter och (C) kemi, metallurgi. Vid sätet i Paris handläggs tal som gäller patent i klasserna (B) förfaranden, transporter, (D) textil, papper, (E) bygg- och anläggningsteknik, (G) fysik och (H) elektroteknik. Vid avdelningen i München handläggs talan som gäller patent i klass (F) mekanik, belysning, uppvärmning, vapen, sprängning.