1.1  Landsvägslagen

10 §.Väghållare och kostnaderna för väghållningen. För landsvägarna ansvarar staten, som enligt 10 § 1 mom. svarar för väghållningen för landsvägarnas del. Trafikverket är ansvarig myndighet för statens väghållning och det föreslås att en anteckning om detta ska fogas till 1 mom. Enligt 1 § i lagen om Trafikverket (862/2009) svarar Trafikverket för upprätthållandet och utvecklandet av servicenivån i trafiken på trafikleder som förvaltas av staten.  

Enligt 2 mom. kan också någon annan än väghållaren av särskilda orsaker enligt avtal delta i kostnaderna för väghållningen eller åta sig att se till att någon åtgärd som hänför sig till väghållningen vidtas. Som exempel nämns en situation där väghållningen sköts så att den till sin kvalitet eller omfattning håller en högre standard än vad den allmänna trafiken eller anpassningen av vägen till miljön kräver. Enligt regeringens proposition RP 17/2004 rd kan det även finnas andra särskilda orsaker. Det föreslås att 2 mom. preciseras genom att det utökas med formuleringen att "någon drar särskild nytta av de åtgärder som vidtas" som ett annat exempel på särskilda orsaker för att också någon annan än väghållaren med stöd av ett avtal kan delta i kostnaderna eller åta sig att se till att någon åtgärd som hänför sig till väghållningen vidtas.  

Enligt ett förslag av den parlamentariska arbetsgrupp som utredde möjligheterna att minska det eftersatta underhållet av trafiklederna och införa nya finansieringsmodeller (Kommunikationsministeriets publikationer 35/2014) kunde ett nytt medel för att genomföra utvecklingsinvesteringar vara att de som drar nytta av ett projekt i fortsättningen även i högre grad än för närvarande deltar i finansieringen av projektet. Även om budgetfinansieringen är den viktigaste finansieringsmodellen för investeringar i trafikinfrastruktur, måste också alternativa finansieringsmodeller kunna användas. I framtiden kan därmed en del av t.ex. den nytta som följer av genomförandet av trafikprojekten styras till finansieringen av trafikprojekten.  

Syftet med det tillägg som görs i momentet är att i lagen skriva in nuvarande praxis och således få en rättslig grund för att budgetfinansieringen används på det sättet. Syftet med kompletteringen är dessutom att möjliggöra användningen av alternativa finansieringsmodeller i synnerhet i samband med stora utvecklingsprojekt som gäller trafiksystemet, om vars finansiering kommuner, företag och staten även hittills har kommit överens på ett flexibelt sätt. Sådana projekt har varit projektet Åboleden–Vallberget på Ring I som färdigställdes 2012, där statens andel av kostnaderna uppgick till 61 % och Esbo stads andel uppgick till 39 % samt vägförbindelsen till Sköldvik där företaget, kommunerna och kommunernas affärsverk stod för 47 % och staten stod för 53 % av kostnaderna.  

Möjligheten för någon utomstående att delta i kostnaderna för väghållningen om den så önskar kan komma i fråga i synnerhet i de situationer där ett vägprojekt från första början genomförs på grund av en enskild aktörs intresse eller på begäran av den aktören. Den särskilda nyttan i sådana fall kan bestå i t.ex. att fastighetens värde ökar till följd av att det trafikmässiga läget förbättrats. Även ett företags konkurrensläge kan förbättras eller också kan förutsättningarna för att bedriva verksamheten annars förbättras avsevärt. Exempelvis en näringsidkare vars verksamhetsställe, t.ex. en gruva, en ny fabrik eller ett kraftverk, finns i ett område där det inte finns några trafikförbindelser kan dra särskild nytta av åtgärden. Till följd av att en ny landsväg byggs kan områdenas trafikmässiga läge förbättras avsevärt, varvid möjligheterna att använda och utveckla områdena för boende och näringsverksamhet förbättras. Såväl kommunerna som näringslivet kan dra nytta av detta.  

Staten och kommunerna har även hittills flexibelt och på frivillig basis ingått avtal om fördelning av kostnaderna för vägbyggen. Denna praxis avses inte blir ändrad. Staten ingår dessutom avsiktsförklaringar för markanvändning, boende och trafik med de största stadsregionerna. Syftet med dessa avsiktsförklaringar är en bättre samordning av de lösningar som gäller markanvändning och trafik. Avsikten är att MBT-avsiktsförklaringarna ska bidra till att främja framförhållningen i fråga om projekt och en konsekvent utveckling av orterna.  

I enlighet med 1 mom. svarar staten fortsättningsvis för väghållningen och kostnaderna för den, och avsikten är inte att det tillägg som görs i 2 mom. ska ändra på denna utgångspunkt. Syftet med den nya grunden är inte heller att skapa en ny huvudregel enligt vilken genomförandet av projekt som staten ansvarar för alltid skulle kräva avtal om utomstående finansiering. Avsikten med den nya grunden att någon drar särskild nytta av åtgärderna är inte heller att påverka behovsprövningen inom väghållningen. När det gäller genomförandet av landsvägsprojekt ska staten se till att områden inte behandlas ojämlikt till följd av deras läge eller kommunernas ekonomiska situation.  

Ett mål för regeringsprogrammet är att kommunernas uppgifter ska minskas. Det tillägg som föreslås i momentet ökar inte kommunernas uppgifter, eftersom det endast är fråga om att en princip som överensstämmer med nuvarande praxis formuleras tydligare i lagen. Momentet erbjuder bara en möjlighet att avtala om deltagande i kostnaderna, det förpliktar inte till det. 

I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att staten i egenskap av väghållare även ska kunna delta i kostnaderna för någon annan åtgärd än genomförandet och underhållet av en landsväg, när åtgärden hänför sig till väghållarens uppgifter. Med finansieringen strävar man efter att trygga trafiksystemets funktion och uppnå landsvägslagens syften. Den föreslagna formuleringen möjliggör inte bara smidigare åtgärder utan den ska också främja alternativa metoder för hur väghållaren kan främja uppnåendet av målen för landsvägslagen. Det handlar alltid om specialsituationer där trafiksystemets funktion eller säkerhet förutsätter att väghållaren finansierar en åtgärd någon annanstans än på vägområdet på en landsväg och då väghållaren prövar att åtgärden är nödvändig. Enligt 1 § är syftet med landsvägslagen att upprätthålla och utveckla landsvägsförbindelserna som en del av trafiksystemet och så att de fungerar och är trygga samt främjar en hållbar utveckling och tillgodoser trafik- och transportbehoven. I lagens 3 § konstateras dessutom att landsvägsnätet ska erbjuda möjlighet till trygg och fungerande trafik och transport i hela landet till skäliga kostnader och med beaktande av olika befolkningsgruppers trafikbehov och olika näringsgrenars transportbehov. I samband med utvecklande och underhåll av landsvägsnätet ska enligt 3 § uppmärksamhet också fästas vid att vägtrafiksystemet som en del av hela trafiksystemet bidrar till att de riksomfattande målen för områdesanvändningen nås och att områdena utvecklas samt att de mål som vid planeringen av markanvändningen ställs för samhällsstrukturen och miljön uppnås. 

Ändringen möjliggör t.ex. att s.k. kalla rastplatser som tidigare byggts på landsvägsområdet i fortsättningen kan byggas också utanför landsvägsområdet i anslutning till service som riktar sig till vägtrafikanterna. Enligt gällande lagstiftning är det inte möjligt för väghållaren att delta i genomförandet av rastplatser annat än på vägområdet på en landsväg, men rastplatser på landsvägsområden motsvarar sällan kundernas behov. För att den möjlighet som följer av den föreslagna ändringen ska kunna användas krävs motsvarande möjliggörande reglering även i statsbudgeten. Behovet av rastplatser beror på att förare inom den tunga trafiken måste följa kör- och vilotidsförordningen. Därför behövs det ett tillräckligt omfattande nät av trygga rastplatser. Servicenivån på rastplatserna ska vara sådan att en yrkesförare efter dygnsvilan är tillräckligt utvilad. Detta inverkar även på trafiksäkerheten. 

Antalet rastplatser kan minska i framtiden. Exempelvis har några privata bensinstationer avlägsnat de parkeringsplatser som varit avsedda för den tunga trafiken eller fastställt tidsbegränsningar för parkeringen. I sin affärsverksamhet betonar dessa bensinstationer betjäning av persontrafiken eller i fråga om den tunga trafiken endast kortvariga besök. I Nyland ökar också behovet av nya rastplatser till följd av att möjligheterna för de tunga fordonen att parkera i Västra hamnen upphör. Även i dagens läge är det förbjudet för tunga fordon att parkera i Västra hamnen i över fyra timmar.  

I framtiden förväntas de säkerhetskrav som ställs på rastplatserna öka även i Finland. I Finland utgör den brottslighet som riktas mot transporter inte något stort problem. Oftast är det då fråga om bränslestölder. (SKAL:s transportbarometer 1/2015). Brottsligheten har den senaste tiden ökat i Finlands närområden, bl.a. i Sverige, och torde med tiden öka även i Finland. Transportföretagens kunder kräver att säkra rastplatser används (belysning, service, övervakning). Ofta är det så att ansvarsförsäkringen inte ersätter skador om transportenheten eller de gods som transporteras inte har övervakats. 

11 §. Väghållningsmyndighet. Det föreslås att paragrafen ändras och att där anges att Trafikverket är den myndighet som svarar för underhållet av landsvägarna. Enligt 1 § i lagen om Trafikverket svarar Trafikverket för upprätthållandet och utvecklandet av servicenivån i trafiken på trafikleder som förvaltas av staten. Enligt 2 § i den lagen har Trafikverket till uppgift att svara bl.a. för statens väg- och bannät, för att viktiga vägprojekt genomförs och för planering, underhåll och byggande av banor och farleder samt för styrningen av verksamheten vid NTM-centralerna inom sitt verksamhetsområde och för samordningen av väghållningen vid nämnda centraler. Det föreslås att 11 § 1 mom. i landsvägslagen ändras så att momentet motsvarar det faktiska läget. Trafikverket ska vara den egentliga väghållningsmyndigheten för landsvägarna och svara för det allmänna utvecklandet och underhållet av hela landsvägsnätet samt för de anslag som i statsbudgeten anvisas för väghållningen. Omnämnanden i lag av väghållare och väghållningsmyndighet ska gälla Trafikverket endast när det har föreskrivits särskilt. Avsikten till denna del är inte att göra några förändringar jämfört med nuläget, utan väghållningsmyndigheternas uppgiftsfördelning kvarstår oförändrad. Närmare bestämmelser om Trafikverkets uppgifter finns bl.a. i 4, 31, 42, 42 b, 43 b, 43 c, 43 d, 52 b, 99, 104 och 109 § i landsvägslagen. Hänvisningar till väghållningsmyndigheten någon annanstans i landsvägslagen ska gälla NTM-centralerna på samma sätt som i nuläget och det föreslås alltså inte att uppgiftsfördelningen mellan myndigheterna ska ändras. 

För den operativa väghållningen svarar fortsättningsvis den behöriga NTM-centralen, i egenskap av sådan väghållningsmyndighet som avses i lagens 11 §. NTM-centralerna är i denna uppgift underställda Trafikverkets styrning. I enlighet med 7 och 8 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009) utarbetas det resultatavtal för NTM-centralerna. Parter i avtalen är NTM-centralerna i fråga, de ministerier som styr dem samt myndigheterna inom centralförvaltningen. Trafikverket är ett ämbetsverk på centralnivå inom trafikförvaltningen. Genom ett särskilt beslut ger Trafikverket NTM-centralerna rätt att använda de anslag som är avsedda för bastrafikledshållning och förvärv av jordområden. 

Eftersom Trafikverket enligt 7 § 1 mom. i banlagen är banhållare för det bannät som det förvaltar, är Trafikverket både ban- och väghållare. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

17 §. Planering av väg och områdesplanering. Enligt 1 mom. ska en utredningsplan och en vägplan grunda sig på en sådan plan med rättsverkningar som avses i markanvändnings- och bygglagen och i vilken landsvägens sträckning och dess förhållande till övrig områdesanvändning har klarlagts. På ett område för vilket en plan med rättsverkningar håller på att utarbetas eller ändras kan åtgärder vidtas i syfte att utarbeta en utredningsplan eller en vägplan som grundar sig på målen för planen med rättsverkningar.  

Enligt 2 mom. ska de riksomfattande målen för områdesanvändningen samt landskapsplaner och generalplaner beaktas på det sätt som bestäms i markanvändnings- och bygglagen. En utredningsplan får inte godkännas i strid med en landskapsplan eller i strid med en generalplan med rättsverkningar. Enligt den gällande lagen kan en utredningsplan godkännas i strid med en gällande detaljplan, om det förordas av kommunen. En vägplan får inte godkännas i strid med en plan med rättsverkningar. Det föreslås att 2 mom. ändras så att även en vägplan kan godkännas i strid med en gällande detaljplan, om vägplanen avviker från detaljplanen endast i ringa grad. Dessutom förutsätts att kommunen och de fastighetsägare som direkt berörs av vägplanen förordar att planen ska godkännas. Med den föreslagna ändringen kan man undvika att det i kommuner fattas beslut om undantag eller görs planändringar med små verkningar i samband med att en plan godkänns. Den föreslagna ändringen gör Trafikverkets process för godkännande av planer smidigare då kommunen inte behöver börja bereda och driva genom planändringar eller beslut om undantag i situationer där en vägplan avviker från en detaljplan endast i ringa grad och den ringa avvikelsen från detaljplanen med rättsverkningar har fått kommunens och fastighetsägarnas samtycke. Förslaget står också i överensstämmelse med målet att minska den administrativa bördan. En innehållsmässigt motsvarande ändring föreslås också i 10 § 4 mom. i banlagen. 

22 §. Vägplanens innehåll. Väganslutningar och plankorsningar mellan en landsväg och en järnväg utgör en risk med avseende på trafiksäkerheten. Av trafiksäkerhetsskäl finns det i 45 § i landsvägslagen bestämmelser om sådana frisiktsområden utanför vägområdet där det finns anledning att hålla sikten fri från hinder. På frisiktsområden får det inte finnas byggnader, och väghållningsmyndigheten har rätt att avlägsna växtlighet och naturhinder som skymmer sikten på området. 

I en vägplan som gäller byggandet av en landsväg ska vägens verkningar bedömas, såsom verkningarna på trafiksäkerheten, samt de åtgärder anges som behövs för att avlägsna eller minska de skadliga verkningar som vägen medför. Bestämmelserna om landsvägarnas skydds- och frisiktsområden har emellertid i praktiken inte alltid visat sig vara tillräckliga för att garantera trafiksäkerheten t.ex. när det gäller huvudvägnätet samt korsningar mellan en järnväg och en landsväg. I synnerhet när det är fråga om sådana områden vid väganslutningar och plankorsningar som enligt den gällande lagen är skydds- och frisiktsområden, där markägarens rätt att använda området är begränsad, finns det ett välgrundat behov av möjligheter att då trafiksäkerheten i betydande grad kräver det lösa in dessa områden så att de blir vägområden och därmed övergår i väghållarens ägo. Det finns välgrundad anledning att lösa in behövliga områden så att de blir vägområden i synnerhet i det fall där man för att skapa och bevara säker sikt blir tvungen att avlägsna trädbestånd eller avlägsna eller bearbeta naturhinder vid en väganslutning eller plankorsning. Inlösning aktualiseras likaså i de fall där en befintlig byggnad eller konstruktion som hindrar eller begränsar sikten måste avlägsnas. Genom inlösning kan man se till att det vägområde som övergår i väghållarens ägo förblir obebyggt. Av denna anledning föreslås det att 22 § ska utökas med ett nytt 3 mom., som gör det möjligt att av trafiksäkerhetsskäl anvisa ett frisiktsområde som ett vägområde i vägplanen. Omfattningen av det område som anvisas som vägområde fastställs enligt kommunikationsministeriets förordning om frisiktsområden (65/2011). Vägplanen ska innehålla en redogörelse för de trafiksäkerhetsaspekter som utgör grund för att ett område anvisas som vägområde.  

23 §. Biområden och särskilda rättigheter som vägarbetet kräver. Den rätt som föreskrivs i 1 mom. i denna paragraf att använda en fastighet som biområde är till sin karaktär bestående och gäller tills biområdet dras in. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om väghållarens särskilda rättigheter under den tid vägarbete pågår. Det är fråga om rättigheter som behövs för vägarbetet. Det föreslås att begreppet ”lägga upp” i paragrafen ska ersättas med termen ”placera”, som används nuförtiden och beskriver verksamheten bättre. Det har emellertid förekommit oklarhet i fråga om rätten att placera marksubstanser. Placeringsområdena anvisas i vägplanen och tas i väghållarens besittning vid vägförrättningen. I detta sammanhang får väghållaren rätt att använda området för placering av sådana marksubstanser som lösgörs vid vägarbetet men som inte behövs vid arbetet. Rätten att placera marksubstanser gäller under den tid vägarbetet pågår. Huvudregeln är att marksubstanserna placeras på området för gott, men i en vägplan kan det i fortsättningen anges att placeringen ska vara temporär. Den rätt till placering som avses här eliminerar emellertid inte skyldigheten att ansöka om sådant tillstånd för placering av marksubstanser som krävs enligt den övriga lagstiftningen. I 6 § i statsrådets förordning om landsvägar (924/2005) finns bestämmelser om skyldigheten att efter att vägarbetet slutförts snygga upp och jämna ut sådana områden där marksubstanser placerats. I 23 § 2 mom. i landsvägslagen föreslås det som en precisering av rätten att placera marksubstanser att det i vägplanen ska kunna anvisas rätt till temporär eller permanent placering av marksubstanser under den tid vägarbetet pågår. Samtidigt ska momentets felaktiga omnämnande av rätten att använda eller anlägga en enskild väg för väghållningsändamål ändras till ett omnämnande av rätten att använda eller anlägga en enskild väg som behövs i arbetet. Paragrafens 1 mom. kvarstår oförändrat. 

Motsvarande ändringar ska göras i 16 § 2 mom. i banlangen. 

24 §. Enskilda vägars anslutningar och lantbruksanslutningar samt utloppsdiken i vägplanen. Hänvisningen i paragrafens 3 mom. ska ändras så att den avser den vattenlag (587/2011) som trädde i kraft den 1 januari 2012. I övrigt kvarstår paragrafen i sin gällande form. 

31 §. Planernas giltighetstid. De utredningsplaner och vägplaner som gäller landsvägar är planer vars syfte är att ett vägprojekt ska genomföras. På grund av de konsekvenser planerna medför för markanvändningen är det inte ändamålsenligt att de är gällande en obestämd tid. Det sker nämligen förändringar i fråga om markanvändningsbehoven, den tekniska utvecklingen, lagstiftningen och värderingarna, och därför har det i denna paragraf fastställts bestämda giltighetstider för utredningsplanerna och vägplanerna. 

Enligt paragrafens 1 mom. förfaller beslutet om godkännande av en utredningsplan om inte utarbetandet av en vägplan har inletts inom åtta år från utgången av det år under vilket godkännandet av utredningsplanen för projektet har vunnit laga kraft. Efter att utredningsplanen har förfallit måste den behandlas på nytt inom ramen för förvaltningsförfarandet. Den ovillkorliga preskriptionstiden på åtta år har emellertid visat sig vara alltför strikt, i synnerhet med tanke på den tid som krävs för att säkerställa finansieringen för vägprojekt. För att tillräcklig flexibilitet ska möjliggöras föreslås det att paragrafens 1 mom. ska ändras så att det bestäms att Trafikverket ska kunna förlänga giltighetstiden för ett beslut om godkännande av en utredningsplan med högst fyra år. För närvarande är planernas giltighetstider inte alltid tillräckligt långa och det händer också att planer förfaller trots att planerna i sig är genomförbara och till innehållet uppfyller de krav som lagstiftningen ställer. Detta beror inte bara på faktorer som har att göra med säkerställande av trafikledernas finansiering, utan även på andra faktorer, t.ex. kommunernas och landskapsförbundens planläggning samt besvärsprocesser vid förvaltningsdomstolarna över planläggningen och planerna. Ofta pågår även flera sådana processer parallellt. Om giltighetstiderna förkortas, föranleder behandlingen av planerna på nytt extra arbete som bl.a. Trafikverket och NTM-centralerna måste reservera tilläggsresurser för. Därför överensstämmer de föreslagna förlängningarna av giltighetstiderna på grundval av prövning med målet att regleringen och förfarandena ska göras smidigare. Planernas giltighetstider är emellertid av betydelse även vid bedömningen av egendomsskyddet för dem som äger fastigheter inom det område som anvisas i en plan. Giltighetstiden förlängs dock inte automatiskt, utan detta sker på grundval av prövning från fall till fall och förutsätter att de allmänna villkor som föreskrivs för planeringen av en väg i 17 § och de krav som föreskrivs för utredningsplanens innehåll i 19 § uppfylls. Momentet föreslås innehålla en hänvisning till dessa paragrafer. Det ska vara möjligt att förlänga giltighetstiden bara för sådana utredningsplaner som är tidsenliga, godtagbara i miljöhänseende och genomförbara i tekniskt avseende. Trafikverkets beslut ska kunna överklagas genom besvär. Momentet är förenligt med 26 § 1 mom. i banlagen.  

I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

Enligt paragrafens 3 mom. förfaller beslutet om godkännande av en vägplan, om arbetet på vägen inte har påbörjats inom fyra år från utgången av det år under vilket godkännandet av vägplanen har vunnit laga kraft. En godkänd vägplan kan dock beröra flera fristående objekt och vägarbetet kan även av andra skäl ske stegvis. Det har uppkommit oklarhet om huruvida man med påbörjandet av arbetet på vägen i detta moment avser arbeten som berör hela det område som omfattas av vägplanen och alla åtgärder som ingår i planen eller byggarbete som bara gäller något delområde. De knappa resurser som anvisas för väghållningen kan leda till att det är möjligt att påbörja vägarbetet endast till någon del. Det faktum att vägarbetet inleds till någon del innebär således att genomförandet av projektet har inletts, då bara den prioritering av projekten som den årliga finansieringen kräver kan fördröja påbörjandet av det vägarbete som avses i vägplanen inom hela det område som omfattas av planen. Det föreslås därmed att också påbörjandet av en del av arbetet på vägen hindrar att beslutet om godkännande av vägplanen förfaller i den situation där väghållningsmyndigheten har för avsikt att genomföra det projekt som avses i planen. Då vägprojektet genomförs etappvis ska väghållningsmyndigheten dock säkerställa att projektet fortfarande uppfyller villkoren för godkännande av vägplanen.  

Trafikverket kan förlänga den tidsfrist som fastställts för påbörjande av arbetet på vägen med högst fyra år och kommunikationsministeriet kan av särskilda skäl förlänga tidsfristen med ytterligare en period på högst fyra år. Vägplanen är en detaljerad plan för genomförande av ett vägprojekt. Kommunikationsministeriet svarar för trafikpolitiken och för de övergripande riktlinjerna för väghållningen, men inte för genomförandet av enskilda vägprojekt. Därför föreslås det att Trafikverket ska kunna fatta beslut om förlängning av giltighetstiden för en vägplan också i det fall där det finns behov av att förlänga giltighetstiden på nytt. I samband med beslutet om förlängning av giltighetstiden ska det bedömas om vägplanen uppfyller de allmänna villkor som föreskrivs i 17 § och de krav som föreskrivs för vägplanens innehåll i 22 §. I likhet med vad som gäller förlängning av giltighetstiden för en utredningsplan ska det vara möjligt att förlänga giltighetstiden bara för sådana vägplaner som är tidsenliga, godtagbara i miljöhänseende och genomförbara i tekniskt avseende. Beslut som gäller förlängning av giltighetstiden för en vägplan kan överklagas genom besvär. Avsikten med de föreslagna ändringarna är att giltighetstiderna för planer enligt landsvägs- och banlagen ska bli enhetliga samtidigt som det säkerställs att giltighetstiderna är tillräckligt långa för att planerna ska kunna föras vidare och behandlas på ett ändamålsenligt sätt. Det föreslås att beslutanderätten i fråga om planernas giltighetstid ska överföras helt och hållet till Trafikverket som också ansvarar för godkännandet av planerna och har det övergripande ansvaret för landsvägs- och bannätet. 

32 §. Uppföljning. Enligt denna paragraf ska väghållningsmyndigheten följa vägprojektets verkningar och utnyttja resultaten av uppföljningen vid bedömningen av olika projekts verkningar och vid valet av planeringslösningar. Enligt den föreslagna 11 § är Trafikverket väghållningsmyndighet i de fall som anges särskilt och i övrigt är det den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen som är väghållningsmyndighet. Utrednings- och vägplanerna godkänns i regel av Trafikverket, som också svarar för styrningen av NTM-centralerna inom sitt verksamhetsområde. De uppföljnings- och utvecklingsuppgifter som avses i paragrafen ska skötas centraliserat och därför föreslås det att dessa uppgifter ska skötas av Trafikverket. 

32 a §. Hur järnväg beaktas vid planeringen av en väg. Byggandet av en landsväg kan medföra ett behov av att ändra en järnväg trots att det inte finns något behov av att förbättra järnvägen. Besluten om byggande av landsvägar fattas i enlighet med det planerings- och beslutssystem som regleras i landsvägslagen. Med byggande av en landsväg avses enligt landsvägslagen anläggande av nya vägar och förbättring av befintliga vägar. Till förbättringen av vägar hör också sådana projekt där det bara är fråga om reglering av enskilda vägar som ansluter till en landsväg. I banlagen finns motsvarande bestämmelser beträffande byggandet av järnvägar. För att minska de parallella förvaltningsförfaranden som hänför sig till ett och samma projekt föreslås det att sådana ändringar som byggandet av en landsväg medför i fråga om en järnväg som är belägen inom vägprojektets verkningsområde ska kunna anvisas i den plan gällande byggandet av landsvägen som avses i landsvägslagen. Till dessa ändringar hör t.ex. flyttande av en järnväg och sådan reglering av plankorsningar där korsningar avlägsnas eller flyttas samt nya trafikförbindelser anordnas i anslutning till regleringen. Den föreslagna lagändringen inverkar inte på fullföljandet av de förpliktelser som föreskrivs i järnvägslagen, såsom på skyldigheten att lämna in en anmälan om byggandet av en järnväg till Trafiksäkerhetsverket. Det föreslagna förfarandet ska regleras i den nya 32 a § i landsvägslagen och det utgör ett alternativ till de nuvarande särskilda trafikledsspecifika förvaltningsförfarandena. Den situation där byggandet av en järnväg medför ändringar i fråga om en landsväg ska regleras i den nya 25 b § som föreslås ingå i banlagen. Enligt den nämnda paragrafen ska de ändringar som byggandet av en järnväg medför för en landsväg kunna anges i planerna gällande järnvägen. 

34 §. Begränsat underhåll. Enligt 33 § 1 mom. ska en landsväg hållas i ett tillfredsställande skick med hänsyn till allmän trafik. I 34 § finns bestämmelser om begränsat underhåll. Enligt 34 § 1 mom. kan väghållningsmyndigheten besluta att en viss landsväg eller en viss del av en landsväg inte hålls i det skick som avses i 33 § 1 mom. En sådan väg eller del av en väg stängs av för allmän trafik. Det är närmast fråga om att man avstår från vinterunderhåll av rastplatser eller upplags- eller lastningsområden. Beslutet delges väganvändarna genom ett vägmärke som visar att vägen eller en del av den är avstängd, t.ex. en tilläggsskylt, eller genom att ett vägmärke som anger en parkeringsplats täcks över eller avlägsnas. Om avstängningen av en väg eller en del av den har betydande konsekvenser för den regelbundna trafiken för ett stort antal väganvändare, t.ex. om vinterunderhållet för en gångbana eller en cykelbana avslutas, finns det skäl att informera om att leden vintertid är avstängd också på något annat sätt än med hjälp av ett vägmärke. Eftersom lagrummet saknar bestämmelser om underrättande föreslås det att momentet kompletteras med bestämmelser om underrättande av polisen och räddningsmyndigheterna samt om kungörelse. Om avstängning ska meddelas direkt till polisen och räddningsmyndigheterna, då avstängningen kan ha betydelse för skötseln av deras uppdrag. Med tanke på den brådskande nödcentralsverksamheten, polisverksamheten, räddningsverksamheten och den prehospitala akutsjukvården är det viktigt att dessa aktörer får vetskap om att användningen av en viss del av en väg för allmän trafik har upphört. Med tanke på trafikövervakningen och i synnerhet övervakningen av den tunga trafiken är det viktigt att det även vintertid finns välunderhållna platser som lämpar sig för övervakningen. Väghållaren ska när den fattar sina beslut inte bara beakta underrättelseplikten utan också trafikövervakningens behov. Väghållningsmyndigheten ska pröva när det finns skäl att utfärda en kungörelse om saken. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

36 §. Tillfällig farväg. Denna paragraf innehåller bestämmelser om anordnandet av en tillfällig farväg på någon annans mark. Enligt den gällande lagen har väghållningsmyndigheten rätt att på någon annans mark ordna en tillfällig farväg om trafiken på en landsväg förhindras t.ex. till följd av att vägen rasat eller till följd av exceptionella naturförhållanden. Anordnandet av en tillfällig farväg innebär att en väg anläggs på någon annans mark eller att en befintlig enskild väg tas i bruk för landsvägstrafik tills hindret har avlägsnats. Efter att hindret har avlägsnats återgår området i sitt normala bruk. Denna paragraf har emellertid visat sig vara alltför snäv med avseende på väghållningen, och det finns således skäl att utvidga och precisera förutsättningarna för anordnandet av en tillfällig farväg. Det föreslås att villkoren utökas med vägarbete, om vägarbetet av särskilda skäl förutsätter att en tillfällig farväg ordnas. Med sådant vägarbete avses närmast korvariga åtgärder, såsom arbeten på brobanor. På grund av sin karaktär och omfattning kräver dessa arbeten i allmänhet inte någon vägplan, där det skulle anvisas sådana tillfälliga farvägar som behövs under den tid vägarbetet pågår. Paragrafen ska inte tillämpas på vägarbete som har att göra med sedvanligt underhåll av en väg. Med den situation där en landsväg har rasat jämställs även den situation där en konstruktion som hör till landsvägen, t.ex. en bro, har rasat eller riskerar att rasa. Paragrafen tillämpas också i det fall där en undantagssituation inte hindrar all trafik, men vägen inte kan användas t.ex. av fordon som överskrider en viss viktgräns. I detta fall kan de berörda fordonen anvisas en tillfällig farväg tills landsvägen har reparerats eller en trumma som passerar under landsvägen har förnyats. Avsikten är däremot inte att paragrafen ska tillämpas i sådana situationer där viktbegränsningen beror t.ex. på normala återkommande tjälskador, utan det ska vara fråga om ett exceptionellt hinder för att paragrafen ska bli tillämplig. En tillfällig farväg på någon annans mark uppfyller inte den sedvanliga standard som gäller landsvägar, vilket innebär att förarna till fordon som hänvisas till en sådan väg ska iaktta särskild försiktighet. En tillfällig farväg utgör en del av en landsväg och beträffande dess underhåll tillämpas bestämmelserna i 33 §. Detta anges i det tillägg som föreslås ingå i 36 § 1 mom. Momentet kompletteras dessutom i fråga om de som ska höras så att även ett väglag som avses i lagen om enskilda vägar (358/1962) om möjligt ska ges tillfälle att bli hört, om den enskilda vägen finns på fastigheten i fråga eller gränsar till den.  

Trafiken på en landsväg kan tillfälligt förhindras av en trafikolycka, varvid man på grund av omedelbara räddningsåtgärder, uppröjning av olycksplatsen och preliminär utredning av orsakerna till olyckan tillfälligt kan tvingas stänga landsvägen och styra trafiken längs en omväg. Trafiken regleras enligt 49 § 1 mom. i vägtrafiklagen av en polisman, och medan försvarsmaktens övningar pågår på en väg regleras trafiken av en militärpolis eller av en militärperson som har förordnats till uppgiften. I det nämnda momentet hänvisas det dessutom till gränsbevakningslagen (578/2005), som innehåller bestämmelser om en gränsbevakningsmans deltagande i regleringen av trafiken. Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om andra som också får reglera trafiken. Enligt 4 § 1 mom. i vägtrafiklagen ska en vägtrafikant i första hand följa tecken eller anvisningar som ges av en polisman eller av någon annan som reglerar trafiken. Det har inte förekommit oklarhet om rätten för polismän eller andra därmed jämförbara personer som reglerar trafiken att leda landsvägstrafiken längs en enskild omväg då en trafikolycka inträffat. Däremot har ersättningsfrågorna förblivit oklara och det finns inte heller någon rättspraxis om saken. För att ansvarsfrågorna ska förtydligas föreslås det att det nya 2 mom. som ska fogas till 36 § i landsvägslagen ska innehålla en hänvisning till dem som enligt 49 § i vägtrafiklagen reglerar trafiken och ett omnämnande av deras rätt att leda landsvägstrafiken på någon annans mark i det fall där trafiken på en landsväg tillfälligt förhindras till följd av en trafikolycka eller på grund av något annat motsvarande tillfälligt hinder, såsom en eldsvåda. Med någon annans mark avses här i praktiken en enskild väg som på detta sätt betjänar den allmänna trafikens behov.  

På ersättandet av skador som orsakas ett fordon som använder en sådan farväg som avses i paragrafens 2 mom. tillämpas för närvarande skadeståndslagen (412/1974), där det krävs uppsåt eller oaktsamhet för att ersättningsansvar ska uppkomma. Ersättningsansvaret ska bedömas med avseende på förfarandet hos den som reglerar trafiken enligt 2 mom. Oaktsamhet kommer då i fråga endast i undantagsfall, t.ex. om den som reglerar trafiken med beaktande av arten och omfattningen av den trafik som leds längs med en tillfällig farväg uppenbart borde ha upptäckt dess brister, t.ex. att en bro har dålig bärkraft. Då en enskild väg används som en sådan tillfällig farväg som avses här är dess väghållare inte ansvarig för den allmänna trafik som leds längs med den.  

37 §. Anslutning till landsväg. I 4 § 3 mom. i landsvägslagen finns bestämmelser om stomvägar. Stomvägar är framför allt avsedda att betjäna den långväga trafiken och det ställs höga kvalitetskrav på dem för att trafiken ska löpa smidigt och tryggt. Detta förutsätter bl.a. att antalet anslutningar där enskilda vägar ansluter till stomvägar begränsas. Därför bestäms det i 37 § 4 mom. att bestämmelser om tillträde till stomvägar kan ges endast i vägplanen. Kommunikationsministeriet har till uppgift att utfärda föreskrifter om stomvägar, men ministeriet har emellertid inte ännu utfärdat några sådana föreskrifter. Det är möjligt att stomvägnätet blir mer omfattande än vad som ursprungligen planerats, så att det sträcker sig också till tämligen glest befolkade områden. Därför föreslås det att frågan om anslutandet av en enskild väg till en stomväg eller anläggandet av ett övergångsställe för en snöskoterled eller någon annan därmed jämförbar trafikförbindelse i enskilda fall ska kunna behandlas och avgöras genom ett tillståndsbeslut istället för genom det administrativt invecklade systemet med en vägplan. Det föreslås att en bestämmelse om saken ska tas in i paragrafens 4 mom., där det hänvisas till sådana tillstånd för anläggande av en anslutning eller lantbruksanslutning som avses i 1 mom. och sådana tillstånd för anläggande av ett övergångsställe som avses i 3 mom. Förutom att tillstånd ska kunna beviljas bara då de villkor som föreskrivs i de nämnda momenten är uppfyllda, krävs det särskilda skäl till att förfarandet med en vägplan inte ska tillämpas i det aktuella fallet. Väghållningsmyndigheten ska i detta sammanhang bedöma i synnerhet den nuvarande och framtida markanvändningen på området och behovet av nya anslutningar. Särskilda skäl kan anses föreligga om det inte heller inom en överskådlig framtid kan väntas sådana förändringar i fråga om markanvändningen längs stomvägen som ökar behovet av anslutningar. I paragrafens 1-3 mom. föreslås inga ändringar i sak.  

38 §. Anläggande, underhåll eller ändring av anslutning eller övergångsställe. Enligt 1 mom. i denna paragraf är den som fått tillstånd att anlägga en anslutning skyldig att anlägga den och hålla den i skick enligt väghållningsmyndighetens anvisningar. Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om förfarandena då ändrad användning av en anslutning orsakar fara för trafiken eller medför olägenhet för underhållet av landsvägen. Den väghållare som svarar för den enskilda vägen eller innehavaren av lantbruksanslutningen ska enligt väghållningsmyndighetens anvisningar ändra anslutningen så att den fara eller olägenhet som anslutningen förorsakar avlägsnas eller minskas. Om denna skyldighet försummas, kan väghållningsmyndigheten besluta att de nämnda arbetena ska utföras på den försumliges bekostnad. Eftersom fara eller olägenhet kan orsakas också av ökad användning av en anslutning utan att det sker någon förändring i fråga om arten av den trafik för vilken anslutningen används, föreslås det att paragrafens 2 mom. ska kompletteras så att även avsevärt ökat bruk av en anslutning kan medföra de följder som nämns i momentet. Dessutom föreslås det att momentet för tydlighetens skull ska utökas med ett omnämnande av att den som är skyldig att vidta åtgärder ska utföra behövliga ändringar på egen bekostnad. Ändringsarbetena berör i första hand själva anslutningen, vars konstruktion kan förbättras eller sträckning ändras. Det kan dock vara fråga om åtgärder som undantagsvis berör även området intill anslutningen, t.ex. att landsvägen förses med en avtagsfil för anslutningen, om företagsverksamheten eller expanderingen av den annars medför en trafiksäkerhetsrisk för landsvägstrafiken. Därför föreslås det att momentet ska preciseras med en bestämmelse om att den väghållare som svarar för den enskilda vägen eller innehavaren av lantbruksanslutningen är skyldig att utföra sådana ändringar i fråga om anslutningen eller i undantagsfall även anslutningsområdet att den fara eller olägenhet som anslutningen förorsakar avlägsnas eller minskas. I paragrafens 1 och 3 mom. föreslås inga ändringar. 

Paragrafens nya 4 mom. föreslås innehålla en bestämmelse om att väghållningsmyndigheten får utföra de erforderliga åtgärderna på den försumliges bekostnad eller avbryta byggarbetet, om den som avses i 1–3 mom. försummar sina skyldigheter. I den gällande lagen finns bestämmelser om tvångsutförande bara i paragrafens 2 mom. På tvångsutförande och avbrytande av arbetet tillämpas viteslagen (1113/1990), som det hänvisas till i momentet. Det förfarande som föreskrivs i viteslagen är indelat i två steg. Först fattas beslut om utsättande av hot om tvångsutförande eller avbrytande, och ifall försummelsen fortgår bestäms det att hotet ska verkställas. Båda besluten kan överklagas. Enligt 15 § 2 mom. i viteslagen får hotet om tvångsutförande eller avbrytande dock verkställas trots att beslutet överklagas, om inte besvärsmyndigheten beslutar något annat. Eftersom en försummelse av de förpliktelser som föreskrivs i paragrafen kan orsaka fara för trafiksäkerheten, är det viktigt att behövliga korrigerande åtgärder kan vidtas utan dröjsmål. 

40 §. Avlägsnande av anslutning. I paragrafens 1 mom. föreslås inga ändringar. I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om avlägsnandet av en anslutning som strider mot detaljplanen och om förhindrandet av dess användning. Åtgärden förutsätter ett överklagbart förvaltningsbeslut av väghållningsmyndigheten. I denna situation har det i och med att detaljplanen vunnit laga kraft slutgiltigt avgjorts att anslutningen står i strid med detaljplanen. Med stöd av en gatuplan har det byggts en gata som ersättande trafikförbindelse och gatan har genom ett gatuhållningsbeslut överlåtits i allmänt bruk. Markägaren eller någon annan som är missnöjd med de nya trafikarrangemangen har haft möjlighet att söka ändring i dem genom besvär. Därför föreslås det att avlägsnandet av en anslutning som står i strid med detaljplanen eller förhindrandet av dess användning inte ska kräva ett förvaltningsbeslut av väghållningsmyndigheten. Fastighetens ägare eller innehavare ska meddelas om saken på förhand och i enlighet med den gällande lagen ges tillfälle att bli hörd. De som enligt momentet ska ges tillfälle att bli hörda utökas med väglaget för ifrågavarande enskilda väg. Om anslutningen används allmänt för trafik ska meddelandet kungöras i enlighet med 108 §.  

42 §. Arbete på vägområde samt placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde. Landsvägar är avsedda för allmänna trafik- och transportbehov. Vägområden förvärvas och vägar byggs och utrustas i enlighet med dessa behov. Också utomstående aktörer har emellertid ofta behov som hänför sig till vägområdena och som gäller bl.a. placering av olika typer av konstruktioner, ledningar och andra anordningar på vägområdena. För att ett vägområde ska få användas för dylika ändamål, som inte är landsvägsändamål, krävs det i regel tillstånd av väghållningsmyndigheten. Vid tillståndsprövningen bedöms åtgärdens inverkan på trafiksäkerheten och väghållningen. I 42 § 1 och 2 mom. finns bestämmelser om tillstånd och tillståndsvillkoren samt om tillståndshavarens skyldigheter. 

Ibland har det hänt att vägområden utan väghållningsmyndighetens tillstånd har tagits i privat bruk t.ex. för förvaring av transportmedel eller upplagring av virke. Landsvägsbryggor har använts som permanenta angöringsplatser för båtar, och broar och bergskärningar har använts för klättring. I och med att en allmän tillståndsbestämmelse har saknats, har det kunnat uppkomma en föreställning om att det skulle vara tillåtet att använda vägområden för olika privata ändamål utan att väghållningsmyndigheten skulle ha rätt att befatta sig med saken. Dylik verksamhet kan emellertid äventyra trafiksäkerheten och medföra olägenhet för gatuhållningen, skada vägegendomen eller orsaka annan skada eller olägenhet. Därför föreslås det att 42 § ska utökas med ett nytt 4 mom., där det bestäms att användning av ett vägområde och sådana konstruktioner, anläggningar och anordningar som finns på vägområdet för andra ändamål än landsvägsändamål förutsätter tillstånd av väghållningsmyndigheten, om inte ett tillstånd enligt 1 mom. har beviljats för åtgärden eller förfarandet är tillåtet enligt 3 mom. Vad som betraktas som landsvägsändamål framgår av 5 § i landsvägslagen, där det definieras vad som hör till en landsväg. Det föreslås att väghållningsmyndigheten på samma sätt som för närvarande enligt prövning ska kunna bevilja tillstånd t.ex. till att ett vägområde används för småskalig tillfällig försäljningsverksamhet. På korrigering av otillåtna åtgärder som berör ett vägområde, såsom avlägsnande av sådan egendom som utan tillstånd har hämtats till ett vägområde, tillämpas den bestämmelse om administrativa tvångsmedel som ingår i 101 § 2 mom. I paragrafens 3 mom. föreslås inga ändringar. 

För att minska den administrativa bördan föreslås det i 5 mom. att tillstånd emellertid inte ska krävas för placering på vägområde av sådana tillfälliga annonser som avses i 52 a §. Enligt den föreslagna 52 a § ska tillfällig annonsering som hänför sig till mötes-, informations-, nöjes- eller bröllopsevenemang eller andra motsvarande evenemang eller samhälleliga, politiska eller andra ideologiska evenemang befrias från den anmälningsskyldighet som föreslås i 52 §. Dessa annonser får placeras ut tidigast en månad i förväg och de ska tas bort senast en vecka efter evenemanget. Även sådana tillfälliga annonser som avses i 52 a § berörs av kravet enligt det föreslagna 52 § 1 mom. att de ska utformas och placeras så att de inte äventyrar trafiksäkerheten eller medför olägenhet för väghållningen och så att de så väl som möjligt passar in i omgivningen. Vidare ska 56 § i vägtrafiklagen och 6 i ordningslagen beaktas.  

Det föreslås att Trafikverket i det nya 6 mom. ska bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om de tekniska egenskaperna hos konstruktioner, anläggningar och anordningar som placeras på vägområde, om deras placering samt om arrangemangen under den tid arbetet pågår. I fråga om el- och telekablar kan Trafikverkets föreskrift gälla endast kablarnas yttre skyddskonstruktioner och placering samt arrangemangen under den tid arbetet pågår. Med placering avses konstruktionernas, anläggningarnas och anordningarnas läge samt sättet för hur arbetet med att placera eller montera dem utförs. Arrangemangen under den tid arbetet pågår innefattar nödvändiga trafikarrangemang och andra behövliga arrangemang. För undvikande av överlappande bestämmelser ska i föreskriften när det gäller placering av sådana anordningar eller mindre konstruktioner som behövs för insamling och utdelning av post beaktas Kommunikationsverkets föreskrift om placering av postlådor (61/2011) som meddelats med stöd av 48 § i postlagen. I Trafikverkets föreskrift som är av teknisk karaktär kan dock beaktas sådana aspekter som när det gäller trafiksäkerheten hänför sig till placeringen av dessa anordningar och konstruktioner.  

Genom Trafikverkets föreskrifter strävar man efter att minska den risk som trafiken utsätts för, olägenheterna för väghållningen, risken för dem som arbetar på vägområdet, skadorna på miljön samt hindren för placering av motsvarande konstruktioner, anläggningar och anordningar vid senare tillfällen. Det är vanligt att många nätaktörer vill placera sina ledningar och kablar på vägområdet. För att de ska rymmas förutsätts sambyggnad alltid när det är möjligt och även i övrigt ska ledningar och kablar placeras så att de i så liten grad som möjligt hindrar placeringen av kommande ledningar och kablar. Genom Trafikverkets föreskrifter kan man även minska den risk som tryckledningar och elledningar orsakar alla dem som arbetar på vägområdet vid ett senare tillfälle. På ett vägområde arbetar inte bara de som arbetar inom väghållningen utan också de som bygger eller underhåller andra nätverk samt invånare på närliggande fastigheter t.ex. när de ska sätta upp en postlåda.  

Trafikverket meddelar i nuläget anvisningar som inte är juridiskt bindande t.ex. för placering av valreklam invid trafikleder (LIVI/758/05.00/2015). Genom att föreskriva om behörighet att utfärda föreskrifter klarläggs Trafikverkets rätt att utfärda normer. 

42 a §.Placering av vissa kablar på vägområde. För arbete på vägområde samt för placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde krävs det enligt 42 § tillstånd av väghållningsmyndigheten. Det föreslås vidare att 42 § utökas med ett nytt 4 mom. enligt vilket det krävs tillstånd av väghållningsmyndigheten för att ett vägområde och sådana konstruktioner, anläggningar och anordningar som finns på vägområdet ska få användas för andra ändamål än landsvägsändamål. 

Enligt vad som föreslås i 1 mom. ska det inte krävas tillstånd enligt 42 § 1 mom. för placering av el- och telekablar samt tillhörande kabelskåp och kabelbrunnar på vägområde i de fall som räknas upp i momentet, utan det räcker med en anmälan. De åtgärder som anges i momentet lämpar sig för ett anmälningsförfarande eftersom arbetet på vägområdet endast avser en liten del av vägen och tar kort tid, varvid det är lätt för en erfaren aktör att hantera den risk som trafiken utsätts för samtidigt som olägenheterna för väghållningen i allmänhet inte blir särskilt stora. Vid behov ordnas det en terrängsyn. Anmälningsförfarandet ska inte användas när el- och teleledningar och el- och telekablar placeras på vägområde på en längre sträcka i vägens längdriktning, eftersom risken för fara och olägenhet i sådana fall är betydligt större om väghållaren inte på förhand undersöker och prövar konsekvenserna av de åtgärder som ska utföras. Dessutom kan väghållaren kontrollera att en ledning som löper i vägens längdriktning inte placeras så att den tar onödigt mycket utrymme och därmed utgör ett hinder för att ledningar i ett senare skede placeras på vägområdet i fråga. För det första ska anmälningsförfarandet kunna användas när en ledning eller kabel som avses i paragrafen ska passera under en landsväg eller en gångbana eller en cykelbana som hör till landsvägen. För det andra ska anmälningsförfarandet användas i fall då det till en kabel som löper i vägens längdriktning görs en förlängning eller när det till en sådan kabel fogas en tvärsgående kabel som löper utanför vägområdet eller som passerar under landsvägen. För det tredje ska anmälningsförfarandet gälla luftledningar som korsar en landsväg eller en gångbana eller en cykelbana som anknyter till den samt för det fjärde luftledningar som placeras utanför vägområdet och löper i vägens längdriktning, men vars ledningsområde sträcker sig till vägområdet. För det femte ska anmälningsförfarandet användas vid placering av telekablar på vägområde i samband med nya bredbandsprojekt då det är fråga om nya kundanslutningar som har anskaffats först under arbetet med att bygga ett omfattande bredbandsprojekt. Enligt momentets 6 punkt ska anmälningsförfarandet också kunna användas när det enbart är fråga om att kablar som ska löpa i vägens längdriktning placeras i befintliga rörledningar som löper i vägens längdriktning. På vissa vägsträckor finns det färdigt sådana rörledningar i vägens längdriktning som ägs av väghållningsmyndigheten eller en nätaktör. Kablarna kan då placeras i dessa rörledningar och det arbete som utförs på vägområdet koncentreras i dessa situationer till skyddsrörens ändar och fogar. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheten att göra en anmälan om åtgärden till väghållningsmyndigheten och om de utredningar som ska ingå i anmälan. Till anmälan ska fogas utredningar om kabelns ägare, placering, förhållanden på och grunduppgifter om platsen, hur arbetet ska utföras och vem som ska utföra det, trafikarrangemangen under den tid arbetet pågår samt den dag då åtgärden enligt planerna ska inledas. Uppgifterna om förhållandena på platsen ska innefatta tillräckliga undersökningar av markgrunden, då det på basis av en geomorfologisk karta eller klippor eller stora stenar som är synliga i terrängen kan hända att det inte är möjligt att använda sig av normala metoder för att placera ut kablar som ska passera under vägen eller andra kablar, eller att kablarna inte kan placeras på normalt djup. I dessa situationer ska det genom undersökningar av markgrunden hittas en sådan plats och en sådan metod som möjliggör att kablarna placeras i enlighet med Trafikverkets föreskrift. 

Anmälan ska enligt 3 mom. göras senast 21 dagar före den tidpunkt då åtgärden enligt planerna ska inledas. Enligt förslaget ska väghållningsmyndigheten efter att ha tagit emot anmälan men före den anmälda dagen för inledandet kunna förbjuda åtgärden om myndigheten bedömer att arbetet med att placera kabeln kan äventyra trafiksäkerheten eller medföra mer än ringa olägenhet för väghållningen. I momentet föreskrivs det att anmälaren inte får inleda den planerade åtgärden före den angivna dagen för inledandet. Om anmälan är bristfällig ger väghållningsmyndighet ett beslut där åtgärden förbjuds med anledning av anmälan. I motiveringen till förvaltningsbeslutet ska det då uppges vilka faktorer som har bidragit till avgörandet och av beslutet ska således framgå vilka brister anmälan hade. Den som gjort anmälan kan göra en ny anmälan och rätta till bristerna i den tidigare anmälan i enlighet med det negativa beslutet och väghållningsmyndighetens anvisningar. Också på en sådan ny anmälan tillämpas tidsfristen på 21 dagar. Väghållningsmyndigheten ska sträva efter att i samarbete med den som gjort anmälan rätta till sådana brister i anmälan som ledde till att åtgärden förbjöds.  

Det föreslås att Trafikverket i 4 mom. ska bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i anmälan, om de i 1 mom. avsedda el- och telekablarnas yttre skyddskonstruktioner och placering samt om arrangemangen under den tid arbetet pågår. Med kablarnas yttre skyddskonstruktioner avses t.ex. skyddsrör eller skyddskanaler. Med placering avses kablarnas läge samt sättet för hur arbetet med att placera kablarna utförs. Arrangemangen under den tid arbetet pågår innefattar nödvändiga trafikarrangemang och andra behövliga arrangemang. Trafikverket meddelar i nuläget anvisningar som inte är juridiskt bindande om placering av kablar på vägområde. Momentet förtydligar Trafikverkets rätt att utfärda normer. I stället för de nuvarande anvisningarna som i själva verket är förpliktande ska närmare bestämmelser kunna utfärdas i föreskrifter som är bindande med stöd av lag. Utöver de föreskrifter som eventuellt utfärdas med stöd av det bemyndigande att utfärda föreskrifter som nu ges har Kommunikationsverket med stöd av 244 § i informationssamhällsbalken (917/2014) utfärdat föreskrifter där det på ett täckande sätt har bestämts om telekablars placeringsdjup, kablarnas konstruktioner samt andra tekniska egenskaper (föreskrifterna 38 E/2014, 43 F/2015, 54 B/2014). I elsäkerhetslagen (410/1996) och de standarder som följer av den ställs säkerhetskrav som gäller elanläggningars tekniska egenskaper. Avsikten med Trafikverkets föreskrifter är inte att skapa sådana normer som är överlappande jämfört med ovan nämnda normer. Trafikverket kan emellertid utfärda sådana föreskrifter om skyddande och placering som behövs med tanke på trafiksäkerheten och väghållningen. Ovan nämnda föreskrifter och standarder har inte utarbetats så att de skulle beakta väghållningens och trafiksäkerhetens särskilda behov, såsom tillräckliga underfartshöjder för luftledningar med tanke på väghållningen, användning av varningsnät eller skydd som klarar av schaktningsarbete samt placeringsdjup.  

När åtgärder som avses i 1 mom. utförs på vissa områden krävs dock att väghållningsmyndigheten särskilt övervakar åtgärderna och ger anvisningar. Därför föreslås i 5 mom. en bestämmelse om att tillstånd enligt 42 § 1 mom. emellertid ska krävas i dessa områden för de åtgärder som aves i 1 mom. Enligt 1 punkten ska anmälningsförfarandet inte tillämpas när åtgärden utförs på vägområdet på en motorväg eller motortrafikled. Tillstånd för placering av en ledning eller en kabel på vägområdet på en motorväg eller en motortrafikled kan beviljas endast i ytterst exceptionella fall, eftersom arbete på en motorväg i praktiken alltid medför fara för trafiken och den som utför arbetet. Enligt 2 punkten ska anmälningsförfarandet inte tillämpas i områden med grundvattenskydd. När det gäller grundvattenskyddet kommer inte ens ett tillstånd enligt 42 § 1 mom. på fråga, eftersom det schaktningsarbete som placeringen av kabeln kräver i praktiken bryter skyddet så att det inte mera går att återställa, vilket även kan leda till att grundvattnet förorenas. Enligt den föreslagna 3 punkten ska anmälningsförfarandet inte tillämpas i områden där vägkonstruktionen består av sprängsten och åtgärden förutsätter ingrepp i sprängstenskonstruktionen. Placering av en kabel i en sprängstenskonstruktion kan skada vägkonstruktionen för gott, och det är inte heller möjligt att utföra arbetet till rimliga kostnader. Momentets 3 punkt hindrar inte att luftledningar korsar en väg. Enligt 4 punkten ska anmälningsförfarandet inte heller tillämpas när kablar ska passera under ett vägområde, i sådana fall då avståndet från passagen under vägområdet till en gångtunnels, rörbros eller trummas konstruktion är mindre än fem meter eller till annan brokonstruktion mindre än 25 meter. Placering av en kabel i närheten av en bro förutsätter en bedömning av en broexpert så att brons konstruktioner inte skadas och reparation av bron inte förhindras och så att broexperten kan berätta var eventuella skyddsrör finns. Detta är inte möjligt inom ramen för anmälningsförfarandet.  

I 6 mom. tas det in en informativ hänvisning till informationsskyldigheten enligt lagen om sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastruktur (xx/2016). Den information om ledningar och kablar som avses i 5 § 1 mom. i den lagen ska anmälas till Kommunikationsverket som fungerar som central informationspunkt på det sätt som föreskrivs i 7 § i samma lag. Till informationspunkten ska lämnas information även om nätets fysiska infrastruktur, planerade byggarbeten och tillståndsförfaranden som gäller byggande. Om tele- eller elkablar placeras i skyddsrör eller annan fysisk infrastruktur, ska även deras läge anmälas till den centrala informationspunkten. Lagen i fråga avses träda i kraft den 1 juli 2016. 

42 b §.Skyldighet att flytta, skydda och avlägsna. I lagen föreslås en ny 42 b §. Den nya paragrafens 1 mom. motsvarar vedertagen praxis enligt vilken t.ex. den som äger en kabel som är placerad på ett vägområde svarar för att kabeln och de anläggningar och anordningar som hör till den flyttas om väghållningen vid en senare tidpunkt förutsätter det.  

I 2 mom. föreskrivs det att den åtgärd som avses i 1 mom. i fråga om sådana el- och telekablar som avser kundanslutningar till högst tre kunder ska utföras inom loppet av tre månader och i fråga om andra konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde, inklusive andra el- och telekablar än sådana som hör till de kundanslutningar som nämns ovan, inom loppet av sex månader från väghållarens eller väghållningsmyndighetens anmälan. Ledningens betydelse och årstiden när behovet att flytta ledningen uppstår och finansieringsbesluten för vägprojekten inverkar på den eventuella tidtabellen för flyttandet. Därför föreslås det i momentet även att väghållningsmyndigheten också ska kunna bestämma att tidsfristen ska vara längre än så eller förlänga tiden om det behövs för att åtgärden ska kunna utföras under den tjälfria perioden, eller om det behövs av någon annan motsvarande orsak. En sådan annan orsak kan vara t.ex. att den ledning som ska flyttas innefattar sådana delar som avviker från standarddelarna och måste tillverkas särskilt, varför det inte är möjligt att utföra åtgärden inom den tid som anges i momentet. I praktiken framgår större flyttbehov redan när en vägplan utarbetas och flera år innan åtgärden behöver vidtas. Nätinnehavaren kan preliminärt underrättas om flyttbehovet och tidpunkten för när det ska ske redan i planeringsskedet. 

Från den huvudregel som det föreslås en bestämmelse om i 1 mom. och som motsvara nuvarande praxis har det praktiken gjorts flera undantag där den andel av kostnaderna som en nätaktör ansvarat för har minskats på sådana grunder som har att göra med hur länge ledningen eller kabeln har varit placerad på vägområdet. I 3 mom. föreskrivs det i överensstämmelse med nuvarande praxis att väghållningsmyndigheten emellertid ska svara för kostnaderna för flyttandet, skyddandet och avlägsnandet i situationer där objektet ursprungligen hade placerats utanför vägområdet, men då det på grund av en utvidgning av vägområdet i ett senare skede har hamnat på vägområdet. I strid med huvudregeln i 1 mom. ska väghållningsmyndigheten också svara för kostnaderna för flyttandet i det fall att väghållningsmyndigheten inte när den behandlade tillståndet eller anmälan beaktade att det under året för behandlingen av ansökan eller anmälan eller fem år efter det ska utföras något annat sådant väghållningsarbete än en punktåtgärd som kräver att objektet förflyttas. Vid ersättande av kostnaderna för flyttandet i situationer där väghållningsmyndigheten betalar för flyttandet ska åldern på det objekt som flyttas samt den kapacitetsökning som den ersättande ledningen medför beaktas. I allmänhet förutsätter flyttandet att en ersättande kabel byggs, så att överföringen av meddelanden, energi eller vatten inte utsätts för alltför stora störningar. Det är vanligt att kabelns kapacitet då ökas. Dessutom måste föråldrade kablar i vilket fall som helst bytas ut inom de närmaste åren. 

Det föreslås att Trafikverket i 4 mom. ska bemyndigas att utfärda närmare föreskrifter om hur de åtgärder som avses i paragrafen ska genomföras, om tidsfrister samt om andra tekniska omständigheter som gäller åtgärderna. Trafikverket ska också kunna utfärda närmare föreskrifter om hur åldern på det objekt som ska flyttas samt den kapacitetsökning som den ersättande kabeln medför ska beaktas vid ersättandet av de flyttkostnader som avses i 3 mom. Det kan t.ex. vara fråga om precisering av hur de åtgärder som avses i 1 mom. ska utföras. I föreskriften kan det också anges vilken inverkan ledningens betydelse och årstiden då behovet uppstår har på den tidtabell för flyttandet som avses i 2 mom. Trafikverkets föreskrift kan precisera bestämmelsen i 3 mom. genom att ta ställning till hur åldern på det objekt som ska förflyttas och kapaciteten på den ersättande ledningen eller kabeln inverkar på ersättningsbeloppet i situationer där flyttandet betalas av väghållningsmyndigheten. I Trafikverkets föreskrift kan luftledningar, jordkablar och rörledningar samt sådana konstruktioner som hör till dem, t.ex. pumpstationer, transformatorer och kabelskåp, behandlas separat.  

44 §. Skyddsområde för landsväg. Paragrafens 1 mom. kompletteras med ordet landsväg som ska precisera begreppet skyddsområde. Det föreslås att 37 § i banlagen ska preciseras på motsvarande sätt genom att man där talar om skyddsområde för järnväg. Även paragrafens rubrik preciseras så att den lyder "skyddsområde för landsväg". 

45 §. Frisiktsområde för landsväg. Paragrafens rubrik preciseras så att den lyder "frisiktsområde för landsväg". 

46 §. Anläggningar och anordningar samt åtgärdsbegränsningar utanför vägområdet. I denna paragraf begränsas rätten att hålla upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar inom en landsvägs skydds- eller frisiktsområde. Landsvägslagen saknar emellertid bestämmelser med stöd av vilka det är möjligt att begränsa sådana åtgärder som äventyrar trafiksäkerheten eller medför olägenhet för väghållningen, såsom schaktningsarbeten eller dikning invid en landsväg. Dylika åtgärder kan t.o.m. medföra en risk för att landsvägen rasar. Trafiksäkerheten på landvägarna kräver att det ska vara möjligt att befatta sig med dylika åtgärder på förhand. I samband med det tillståndsförfarande som berör åtgärden ska väghållningsmyndigheten höras och ges tillfälle att framföra sin uppfattning om hur åtgärden inverkar på trafiksäkerheten och väghållningen. Med stöd av paragrafen är det också möjligt att befatta sig med sådan användning för husbehov som faller utanför det tillståndssystem som regleras i marktäktslagen (555/1981), då användningen anses orsaka fara för trafiksäkerheten eller olägenhet för väghållningen. På grundval av vad som anförts ovan föreslås det att 46 § ska utökas med ett nytt 2 mom., där det bestäms att det inom en landsvägs skydds- eller frisiktsområde inte är tillåtet att ändra markytans form eller utföra dikning eller andra schaktningsarbeten på ett sådant sätt som kan äventyra trafiksäkerheten eller medföra olägenhet för väghållningen. Samtidigt ska paragrafens rubrik ändras så att den stämmer överens med paragrafens nya innehåll. Bestämmelsen motsvarar i fråga om sitt innehåll den bestämmelse om åtgärdsbegränsningar inom en järnvägs skydds- eller frisiktsområde som föreslås ingå i 39 § i banlagen. Dessutom ska ordalydelsen i paragrafens 1 mom. ändras så att den blir förenlig med 2 mom. och med motsvarande bestämmelser i banlagen.  

52 §. Reklam och annonsering invid vägar. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att det principiella förbudet mot att sätta upp utomhusreklam slopas i lagen samtidigt som man övergår till ett anmälningsförfarande för uppsättande av reklamaffischer och annonser. Inom ramen för anmälningsförfarandet ska det inte längre på det sätt som förutsätts i den gällande bestämmelsen prövas om reklamaffischen är nödvändig med tanke på trafiken eller turismen, utan begränsningarna för uppsättandet ska basera sig på trafiksäkerhets-, väghållnings- och miljöaspekter. 

Det allmänna förbudet enligt den gällande lagen mot att sätta upp reklamaffischer och annonser har i onödan begränsat möjligheten för i synnerhet företagare i glesbygden att göra reklam för sina produkter eller tjänster. Syftet med ändringen jämfört med nuläget är att möjliggöra reklam invid vägar i områden där trafiksäkerhetsaspekter inte utgör något hinder för reklamen. Ett annat syfte är att göra såväl förfarandet som villkoren för uppsättande av reklamaffischer och annonser enklare. 

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att alla reklamaffischer och annonser som är avsedda för trafikanter på en landsväg ska utformas och sättas upp så att de inte äventyrar trafiksäkerheten, så att de inte medför olägenhet för väghållningen och så att de så väl som möjligt passar in i omgivningen. Paragrafen ska gälla reklamaffischer och annonser invid vägar oberoende av om de är placerade på vägens skydds- eller frisiktsområde eller utanför dessa områden, så länge de är placerade så att omständigheterna visar att deras avsikt är att väcka vägtrafikanternas uppmärksamhet. Paragrafen ska gälla trafikområden utanför ett detaljplaneområde samt trafikområden som inom ett detaljplaneområde anvisats för landsväg. Avgränsningen motsvarar alltså det område som förbudet i den gällande bestämmelsen omfattar. 

Enligt 2 mom. ska till anmälan fogas en utredning om reklamaffischen eller annonsen och dess placering. Utredningen kan ges t.ex. i form av en bild eller ett fotografi av reklamaffischen eller annonsen. Placeringen ska anges t.ex. med en karta eller skiss som visar det exakta läget. Till anmälan ska dessutom fogas en utredning om markägarens eller markinnehavarens samtycke till att reklamaffischen eller annonsen sätts upp på dennes mark.  

I 3 mom. föreslås en bestämmelse enligt vilken väghållningsmyndigheten inom 30 dagar från det att en anmälan inkommit kan förbjuda att en reklamaffisch eller annons sätts upp, om väghållningsmyndigheten bedömer att uppsättandet av reklamaffischen eller annonsen inte uppfyller kraven i 1 mom. Reklamaffischen eller annonsen får inte sättas upp före utgången av denna tid. Om väghållningsmyndigheten inte förbjuder uppsättandet inom loppet av 30 dagar efter anmälan, får reklamaffischen sättas upp i enlighet med anmälan. Väghållningsmyndigheten kan dock i det beslut som fattas med anledning av anmälan tillåta att reklamaffischen eller annonsen sätts upp före den tidpunkt som nämns ovan. I momentet sägs att det beslut som fattas med anledning av anmälan kan förenas med nödvändiga villkor.  

Enligt 3 mom. kan ett beslut som fattas med stöd av anmälan gälla högst 10 år. Efter att giltighetstiden löpt ut måste en ny anmälan om reklamaffischen eller annonsen göras till väghållningsmyndigheten. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra beredskap inför förändringar, t.ex. den framtida utvecklingen av sådan teknologi som används i trafik och reklam. Bestämmelsen främjar också jämlikhet mellan annonsörer genom att tillståndsförfarandena förenhetligas och alla reklamaffischer som sätts upp med jämna mellanrum ska bedömas på nytt av väghållningsmyndigheten. När väghållningsmyndigheten behandlar anmälningar ska myndigheten även i övrigt beakta jämlikheten mellan annonsörerna. Kravet på jämlik behandling följer redan av de rättsprinciper inom förvaltningen som definieras i 6 § i förvaltningslagen. Det kan t.ex. inte tillåtas att en enskild annonsör sätter upp sin reklam på alla platser där det är möjligt att sätta upp reklam på en viss väg. 

Om anmälan är bristfällig kan väghållningsmyndigheten bli tvungen att fatta ett negativt beslut med anledning av anmälan. I motiveringen till förvaltningsbeslutet ska det uppges vilka faktorer som har bidragit till avgörandet och av beslutet ska således framgå vilka brister anmälan hade. Den som gjort anmälan kan göra en ny anmälan och rätta till de brister som fanns i den tidigare anmälan i enlighet med det negativa beslutet och väghållningsmyndighetens anvisningar. Också på en sådan ny anmälan tillämpas tidsfristen på 30 dagar. Väghållningsmyndigheten ska sträva efter att i samarbete med den som gjort anmälan rätta till sådana brister i anmälan som ledde till att åtgärden förbjöds.  

Reklam invid vägar inverkar på trafiksäkerheten. När väghållningsmyndigheten prövar om trafiksäkerheten äventyras ska den beakta både faktorer som har att göra med reklamaffischens utformning och placering. Av trafiksäkerhetsskäl ska en reklamaffisch eller annons inte på grund av utformning, färger eller andra egenskaper, t.ex. reflekterande ytor, kunna förväxlas med ett vägmärke eller andra trafikanordningar. Reklamaffischer ska inte heller ha detaljrika element, t.ex. långa text- eller nummerserier eller liten text, som drar till sig vägtrafikanternas uppmärksamhet för en lång stund. Vid prövning av de trafiksäkerhetsaspekter som hänför sig till placeringen av en reklamaffisch ska bl.a. vägens geometri och frisiktsområden beaktas. Reklamaffischer ska i princip inte alls placeras i anslutningar, vid ramper, på platser där väggeometrin ändras (t.ex. där en väg smalnar av eller blir bredare), på olycksdrabbade vägsträckor, på platser där vägtrafikanten har begränsad sikt på grund av att vägen är kuperad eller på grund av andra sikthinder eller på andra motsvarande platser där det krävs särskild uppmärksamhet av vägtrafikanten (t.ex. områden med omkörningsförbud, områden med varningsmärke). En reklamaffisch får inte vara placerad så att den konkurrerar om vägtrafikanternas uppmärksamhet med en trafikanordning. Även reklamaffischer som är för tätt placerade kan äventyra trafiksäkerheten och göra trafikmiljön svåröverskådlig. Vid placering av s.k. led-reklamanordningar, som blivit allt vanligare på sistone, och andra ljusreklamanordningar är prövningen av trafiksäkerhetsfaktorerna särskilt viktig. Dylika reklamskyltars ljusstyrka, blinkande ljus och växlande eller rörliga bilder är effektiva blickfång som kan äventyra trafiksäkerheten genom att göra det svårare att observera i synnerhet trafikljus. 

Vid uppsättandet av sådana reklamaffischer och annonser för vilka det räcker med en anmälan och som avses i 52 § 2 mom. samt vid annonsering i enlighet med 52 a § ska dessutom bedömningen av annonsens form och innehåll samt placeringsplats med tanke på miljön beaktas. Enligt 52 § 1 mom. ska en reklamaffisch och en annons så väl som möjligt passa in i omgivningen, såsom naturmiljön, den byggda miljön och trafikmiljön. Beaktas ska alltså placeringsplatsens egenskaper när det gäller landskapet och miljön samt beslut som gäller dessa, såsom landskapsvårdsområden av riksintresse och områden som hör till den byggda kulturmiljön samt planbestämmelser som har att göra med landskaps- och miljövärden. 

De bestämmelser som gäller hörande i anslutning till tillståndsförfarandet som finns i 3 mom. i den gällande bestämmelsen ska flyttas till det nya 4 mom. Det är dock den väghållningsmyndighet som behandlar anmälan som ska pröva om utlåtande behöver begäras. Väghållningsmyndigheten kan behöva utlåtande av kommunen i synnerhet för att bedöma vilka konsekvenser placeringen av en reklamaffisch eller annons har på miljön eller landskapet samt för att bedöma konsekvenserna av beslut som gäller kommunernas markanvändning. Om någon annan myndighet än närings-, trafik- och miljöcentralen är väghållningsmyndighet, kan utlåtande begäras av centralen för bedömning av i synnerhet trafiksäkerhetsaspekterna. Inhämtandet av utlåtande ska koncentreras till situationer där det inte finns något entydigt hinder för uppsättandet av reklamaffischen eller annonsen och där ett utlåtande kan inverka på prövningen av om uppsättandet ska tillåtas eller förbjudas. 

Enligt övergångsbestämmelsen ska tillstånd som beviljats innan de föreslagna ändringarna träder i kraft gälla fram till den 31 december 2019, om inte en kortare giltighetstid har bestämts i beslutet om undantag. Den som har satt upp en reklamaffisch eller en annons ska göra en anmälan enligt 2 mom. eller avlägsna reklamaffischen eller annonsen före den tidpunkten. I annat fall kan väghållningsmyndigheten vidta åtgärder för att avlägsna reklamaffischen eller annonsen i enlighet med förfarandet i 101 §. På så sätt kan väghållningsmyndigheten avlägsna obehövliga och övergivna reklamaffischer och annonser som finns längs landsvägarna. Övergångsbestämmelsen främjar jämlikheten mellan annonsörerna genom att bedömningen enligt de nya kriterierna utsträcks till att gälla all reklam invid vägarna, i och med att också tillstånd som med stöd av den tidigare lagen har beviljats tills vidare omfattas av den nya regleringen. Bestämmelsen främjar en jämlik behandling av näringsidkare också eftersom alla beslut om tillstånd att få sätta upp reklamaffischer eller annonser blir tidsbestämda. För närvarande är det endast två aktörer som har beviljats tillstånd som gäller tills vidare, något som har försatt dem i en bättre ställning än andra aktörer. Övergångsperioden behöver emellertid vara tillräckligt lång för att ändringen inte ska medföra oskäliga kostnader och oskälig administrativ börda för aktörerna. De ansökningar om tillstånd som är anhängiga när lagändringen träder i kraft behandlas som anmälningar enligt det föreslagna 2 mom.  

52 a §.Undantag från anmälningsskyldigheten. I den nya 52 a § föreslås det bestämmelser om undantag från anmälningsskyldigheten. Anmälningsskyldigheten ska inte omfatta reklam och annonsering som avses i 52 § 2 mom. som inte heller hittills har berörts av tillståndskravet i 52 §. Bestämmelsen blir nu den nya 52 a §. Bestämmelsens ordalydelse preciseras något. I stället för annonsering om val eller omröstningar föreslås det att man i paragrafen ska tala om tillfällig annonsering som hänför sig till samhälleliga, politiska eller andra ideologiska evenemang. Därmed motsvarar bestämmelsen bättre grundlagsutskottets ställningstagande, enligt vilket jämställande av reklam av politisk och annan ideell karaktär med kommersiell reklam i princip är ett problem med tanke på yttrandefriheten (GrUU 3/2010 rd, GrUU 19/1998 rd). Valreklam är ett typiskt fall av annonsering som hänför sig till samhälleliga, politiska eller andra ideologiska evenemang, men bestämmelsen gäller även annan motsvarande annonsering. Den tillfälliga arten av annonsering om evenemang, dvs. tillfällig annonsering, understryks genom att definiering av sådan annonsering tas in i paragrafens första mening. Tillfällig annonsering måste särskiljas från tillfällig skyltning. Tillfälliga skyltar är tillfälliga trafikanordningar som kan jämställas med vägmärken. 

Undantaget från anmälningsskyldigheten ska också gälla annonsering och reklam på en byggnad eller i dess närhet då annonseringen eller reklamen gäller den verksamhet som bedrivs där eller de produkter som säljs där. Om det på en sådan plats görs reklam för något annat än sådant som nämns i lagrummet och som har att göra med den verksamhet som bedrivs där, omfattas reklamaffischen av anmälningsskyldigheten enligt 52 §. 

Även om anmälningsförfarandet enligt 52 § inte tillämpas på de reklamaffischer och annonser som avses i paragrafen, berörs även dessa reklamaffischer och annonser av kravet i 52 § 1 mom. att de ska sättas upp och utformas så att de inte äventyrar trafiksäkerheten, så att de inte medför olägenhet för väghållningen och så att de så väl som möjligt passar in i omgivningen. Sådana reklamaffischer invid vägarna som avses i 52 § och som är avsedda att vara permanenta kan i praktiken aldrig placeras på vägområde, men i fråga om tillfällig annonsering är detta dock möjligt med beaktande av trafiksäkerhetsaspekterna. 

52 b §.Bemyndigande att utfärda föreskrifter. Trafikverket har utfärdat en anvisning som gäller förfarandet för tillstånd till undantag enligt den nuvarande lagen (Trafikverkets anvisningar 15/2010). Anvisningarna är inte juridiskt bindande, men de har i själva verket bundit väghållningsmyndigheten vid prövningen av ansökningar om tillstånd till undantag. För att avhjälpa situationen föreslås det att Trafikverket i den nya 52 b § ska bemyndigas att utfärda föreskrifter. I fråga om anmälan enligt 52 § kan Trafikverket utfärda behövliga föreskrifter som gäller innehållet och anmälningsförfarandet. Vidare kan föreskriften gälla de tekniska egenskaperna hos och placeringen av reklamaffischer och annonser invid vägar. I en sådan föreskrift kan det anges villkor för hur en reklamaffisch eller annons ska utformas och placeras så att den inte äventyrar trafiksäkerheten. Väghållningsmyndigheten kan grunda sin prövning av reklamaffischens eller annonsens verkningar när det gäller trafiksäkerheten på föreskriften och på det viset få en lämplig rättslig grund för sin prövning. Dessutom kan medborgarna på ett lämpligt sätt få information om vilka reklamaffischer och annonser som kan godkännas med tanke på trafiksäkerheten samt vilka placeringsplatser som kan godkännas. Bemyndigandet ska gälla endast innehållet i anmälan och anmälningsförfarandet samt reklamaffischers och annonsers tekniska egenskaper, t.ex. form, innehåll, storlek, användningen av ljusreklamanordningar samt placeringen av reklamaffischer och annonser. Frågor som gäller trafiksäkerheten tas upp även i motiveringen till 52 §. 

En landsvägs vägområde definieras i lagens 5 §. Enligt 42 § är utgångspunkten att det krävs tillstånd av väghållningsmyndigheten för arbete på vägområde samt för placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde. I lagens 44–48 § finns det bestämmelser om landsvägars skydds- och frisiktsområden för vilka det har föreskrivits särskilda begränsningar i markanvändningen. Enligt 56 § i vägtrafiklagen (267/1981) är det förbjudet att på väg eller i dess omedelbara närhet uppsätta märken, skyltar eller andra anordningar som kan förväxlas med vägmärken eller andra trafikanordningar eller som kan göra det svårare att se dessa. Polisen eller väghållaren får omedelbart avlägsna en sådan anordning. För reklam invid vägar gäller dessutom vad som föreskrivs om reklam och kungörelser i 6 § i ordningslagen (612/2003). Enligt den nämnda paragrafen är det förbjudet att använda bländande eller vilseledande ljus som äventyrar den allmänna ordningen eller säkerheten eller sådan reklam som påminner om trafikregleringsanordningar eller annars äventyrar säkerheten. Finland förpliktas av den europeiska överenskommelsen om huvudleder för internationell trafik (AGR-överenskommelsen, FördrS 17/1992). I AGR-överenskommelsen fastställs det internationella nätet av europavägar (E-vägnätet). Bilaga II till överenskommelsen tar upp de villkor som ställs på huvudleder för internationell trafik. Enligt punkt V.3. i bilaga II bör kommersiell reklam nära internationella huvudvägar undvikas av estetiska skäl och säkerhetsskäl. I Trafikverkets föreskrift ska det närmare kunna anges hur överenskommelsen i praktiken ska tillämpas inom det finska vägnätet. Avsikten är att reklam även ska möjliggöras på motorvägar, dock utan att äventyra trafiksäkerheten. 

53 a §.Hur järnväg beaktas vid en landsvägsförrättning. Enligt den föreslagna 32 a § ska man i en vägplan också kunna behandla järnvägsområden och arrangemang som hänför sig till en järnväg. Då en ändring som berör en järnväg grundar sig på en vägplan som avses i landsvägslagen, är det motiverat att också de inlösnings- och ersättningsfrågor som hänför sig till järnvägen behandlas och avgörs vid en sådan landsvägsförrättning som avses i landsvägslagen. För att det system som berör statens trafikledsegendom ska vara överskådligt ska det emellertid bildas separata inlösningsenheter för landsvägs- och järnvägsändamål. I övrigt gäller för landsvägars del landsvägslagens bestämmelser om förvärv av områden och ersättningar och för järnvägars del motsvarande bestämmelser i 5 kap. i banlagen. Det föreslås att banlagen ska utökas med en ny 43 b §, som innehåller motsvarande bestämmelser om den situation där byggandet av en järnväg medför ändringar i fråga om en landsväg. 

56 §. Besittningstagande. Enligt 1 mom. i denna paragraf tar väghållaren i sin besittning de vägområden som anvisats i en vägplan och de rättigheter som ska grundas vid den tillträdessyn som hålls i samband med landsvägsförrättningen. Efter att besittningstagandet skett anses arbetet på vägen ha påbörjats i enlighet med 31 § 3 mom. För att arbetet på vägen ska kunna påbörjas krävs det dock att det finns finansiering för vägen. På grund av väghållningsanslagens knapphet är påbörjandet av byggarbetena emellertid förenat med osäkerhet. Eftersom det har förekommit osäkerhet om huruvida besittningstagandet avser hela det område som godkänts i vägplanen och alla de rättigheter som ska grundas, föreslås det för tydlighetens skull att 56 § 1 mom. ska utökas med ett omnämnande av att de områden och rättigheter som avses i momentet kan tas i besittning också stegvis. Beslutet om detta fattas av väghållningsmyndigheten, på grundval av den finansiering som anvisas för vägprojektet. Samtidigt ändras den finska språkdräkten i den sista meningen i 4 mom. I paragrafens 2–3 och 5 mom. föreslås inga ändringar.  

Det föreslås att 46 § 1 mom. i banlagen ska kompletteras med ett motsvarande tillägg. 

56 a §.Överlåtelse av en enskild väg. Byggandet av en landsväg medför ofta reglering av befintliga enskilda vägar och anläggande av nya vägar. Ett vägprojekt kan också gälla enbart reglering av enskilda vägar. De enskilda vägar som avses här anläggs av väghållningsmyndigheten på dess egen bekostnad. Enligt 56 § 1 mom. tas de behövliga områden som i en vägplan anvisats för en enskild väg i väghållarens besittning för den tid vägen anläggs. Det har emellertid förekommit oklarhet om när dessa vägar övergår från väghållarens besittning till väganvändarna. Med tanke på anläggandet av en enskild väg och åtgärdandet av eventuella brister skulle det vara ändamålsenligt att överlåtelsen av vägen kunde ske flexibelt i takt med att vägprojektet framskrider. Därför föreslås det att lagen ska utökas med en ny 56 a §, där det bestäms att en sådan väg som avses i 56 § 1 mom. överlåts till användarna vid den tidpunkt som väghållningsmyndigheten bestämmer. En förutsättning för överlåtelsen är dock att det finns en mottagande part, dvs. vägdelägarna tillsammans eller ett väglag. Det kan också vara fråga om en fastighetsägares egen väg. I det fall där det till följd av regleringen av enskilda vägar sker förändringar som berör väganvändarna eller det anläggs helt nya enskilda vägar, ska man vid landsvägsförrättningen fatta beslut om vägdelägarna och om hur väghållningsskyldigheten fördelas mellan delägarna. Vid behov kan ett väglag grundas för en väg. Ett villkor för att vägen ska kunna överlåtas från väghållaren till dess användare är således att det vid landsvägsförrättningen antingen har fattats ett slutgiltigt beslut om vägdelägarna och väghållningsskyldigheten eller att det har fattats ett temporärt beslut om saken för den tid förrättningen pågår.  

Den reglering av enskilda vägar som avses här grundar sig på en vägplan, med stöd av vilken behövliga områden för en enskild väg har tagits i väghållarens besittning i anslutning till landsvägsförrättningen. Vägens sträckning har således slutgiltigt avgjorts i den godkända vägplanen och det förekommer inte ovisshet om dess framtida användare. Ersättningarna för förändrade vägförbindelser och eventuella ökade underhållskostnader fastställs vid landsvägsförrättningen, oavsett tidpunkten för överlåtelsen av vägen. För att erhållandet av ett laga kraft vunnet beslut om vägdelägarna och ansvaret för väghållningen inte ogrundat ska fördröja överlåtelsen av vägen till dess användare, föreslås det att vägen ska kunna överlåtas trots besvär över förrättningsmännens beslut.  

Det föreslås att banlagen ska utökas med en paragraf med motsvarande innehåll, en ny 46 a §, som gäller överlåtelse av sådana enskilda vägar som anges i en järnvägsplan. 

63 §. Ägoreglering. Enligt 1 mom. i denna paragraf ska behovet av ägoregleringar utredas vid en landsvägsförrättning. Om förrättandet av nyskifte har inletts vid tidpunkten för landsvägsförrättningen ska behovet av ägoregleringar dock utredas och avgöras genom nyskifte i stället för vid landsvägsförrättningen. I momentet finns en hänvisning till 68 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen, som innehåller bestämmelser om sådant nyskifte som sker i samband med ett projekt som gäller en allmän väg eller en järnväg eller något annat motsvarande projekt. Bestämmelserna om nyskifte ändrades genom en lag om ändring av fastighetsbildningslagen (1159/2005). Förutsättningarna för projektnyskifte anges nuförtiden i 67 § 4 mom. i fastighetsbildningslagen. Därför föreslås det att hänvisningen till fastighetsbildningslagen ska ändras så att den stämmer överens med den gällande lagen. I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar i sak.  

67 §. Utvidgning av inlösen. Denna paragraf innehåller bestämmelser om inlösning av mer omfattande områden än vad som anvisas som vägområde i vägplanen. Enligt paragrafens 1 mom. har fastighetens ägare rätt att vid en landsvägsförrättning istället för att yrka på en sådan ersättning som bestäms för betydande olägenhet kräva att väghållaren löser in fastigheten eller en del av den. Rätten att kräva inlösning har dock begränsats till sådana situationer där landsvägen orsakar betydande olägenhet för fastigheten närmast till följd av splittring av ägorna eller minskad ägoareal och olägenheten inte kan avlägsnas eller väsentligen lindras genom ägoregleringar. Ett vägprojekt kan emellertid orsaka en fastighet betydande skada eller olägenhet också av andra orsaker. Med tanke på fastighetsägarens rättsskydd är det motiverat att ägaren kan kräva utvidgning av inlösen också i andra situationer än de som nämns i den gällande lagen. Därför föreslås det att tillämpningsområdet för paragrafens 1 mom. ska utvidgas så att fastighetsägaren ska ha möjlighet att kräva inlösen av sin fastighet eller en del av den förutom i de situationer som anges i den gällande lagen även i de fall där byggandet av en landsväg av någon annan anledning orsakar betydande skada eller olägenhet för fastigheten eller en del av den. Fastighetsägaren har rätt att fatta beslut om huruvida han eller hon framställer ett inlösningskrav eller anser att ersättning för olägenheten är ett bättre alternativ. Sådan betydande skada eller olägenhet som avses i bestämmelsen föreligger åtminstone då ägaren till följd av vägprojektet inte längre kan använda fastigheten eller en del av den för dess ursprungliga ändamål. Detta är fallet t.ex. om en bostadsfastighet på grund av det buller som landsvägstrafiken orsakar blir oduglig för boende eller om byggnaderna orsakas omfattande skador av den vibration som vägen medför. Likaså kan en fritidsbostadsfastighet på grund av närheten till en landsväg bli olämplig för rekreationsändamål.  

Bestämmelsen i den gällande paragrafens 2 mom., som berör väghållarens inlösningsrätt då den ersättning för olägenhet som avses i 1 mom. är oproportionerligt stor, ska på grund av saksammanhanget överföras till 1 mom. som dess sista mening.  

Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om väghållarens rätt att utvidga inlösen. Enligt den gällande lagen har väghållaren rätt att lösa in fastigheten eller en del av den, om kostnaderna för att ordna en ny trafikförbindelse i stället för den förbindelse som landsvägen skär av skulle vara anmärkningsvärt stora i jämförelse med värdet på fastigheten eller fastighetsdelen. Det ska emellertid vara möjligt att utvidga inlösen också i de situationer där en byggåtgärd som hänför sig till vägprojektet enligt en förhandsbedömning skulle vara uppenbart oändamålsenlig i förhållande till dess eftersträvade verkningar. Det är fråga om en sådan situation där kostnaderna för att undanröja eller minska de skadliga följder som landsvägen orsakar fastigheten skulle vara betydande i jämförelse med värdet på den fastighet som berörs av olägenheten. De skadliga följderna av en landsväg utgörs framför allt av trafikbuller och utsläpp samt vibration. Kostnaderna för byggandet av bullerskydd som dämpar bullret uppgår beroende på byggsättet och byggmaterialet samt konstruktionens höjd till 700–1 400 euro/m. Kostnaderna för minskning av bullret kan därmed lätt överskrida fastighetens värde, och olägenheten kan inte ens med hjälp av bullerskyddet undanröjas helt och hållet. I en sådan situation kan det vara uppenbart oändamålsenligt att bygga ett bullerskydd och föreligga välgrundad anledning att lösa in fastigheten eller en del av den. 

På grundval av vad som anförts ovan föreslås det att paragrafens 2 mom. ska ändras så att det i momentet bestäms att väghållaren i vägplanen kan ges rätt att lösa in en fastighet som är belägen utanför vägområdet eller en del av fastigheten, om kostnaderna för att undanröja eller minska de skadliga verkningar som landsvägen medför bedöms vara betydande i jämförelse med värdet på fastigheten eller fastighetsdelen. I vägplanen ska det likaså vara möjligt att på samma sätt som enligt den gällande lagen ge väghållaren rätt att lösa in en fastighet eller en del av den om kostnaderna för att ordna en ny trafikförbindelse i stället för den förbindelse som landsvägen skär av skulle vara betydande i jämförelse med värdet på fastigheten eller fastighetsdelen. Missförhållandet mellan kostnaderna för skyddsåtgärderna eller anordnandet av en ny trafikförbindelse och värdet på fastigheten eller fastighetsdelen ska visas i vägplanen. Genom beslutet om godkännande av vägplanen avgörs frågan om utvidgning av inlösen på ett bindande sätt. Inlösningen genomförs i enlighet med vägplanen vid landsvägsförrättningen, där också inlösningsersättningarna fastställs. Ändamålsenligast skulle det vara att använda den inlösta fastigheten eller fastighetsdelen för ägoregleringar, om de förutsättningar som anges för detta föreligger. I paragrafens 3 mom. föreslås inga ändringar i sak. 

I 57 § 1 och 2 mom. i banlagen föreslås ändringar med motsvarande innehåll.  

73 §. Ersättning för utredningsarbete och för vissa andra åtgärder. Det har förekommit oklarhet om vilken aktör som svarar för de skador som landsvägstrafiken orsakar en enskild väg då den med stöd av 36 § används som tillfällig farväg. En enskild vägs bärkraft är i allmänhet inte tillräcklig för tung landsvägstrafik. I detta fall skulle det vara oskäligt att vägdelägarna skulle ansvara för skadorna, eftersom de inte har medverkat till skadornas uppkomst. Då det i allmänhet förblir outrett vilka fordon som har orsakat skadorna, ersätts dessa skador enligt 10 § i trafikförsäkringslagen (279/1959) inte heller av trafikförsäkringen. Trots att sådana skador som orsakas en enskild omväg inte uppkommer till följd av ett fel eller en försummelse hos landsvägens väghållare, är det ändå rimligt att väghållaren svarar för ersättandet av skador som den allmänna trafiken orsakar en enskild väg. Ersättandet kan ske antingen genom arbetsprestationer, genom att den enskilda vägen på väghållningsmyndighetens bekostnad iståndsätts så att den är i samma skick som den var i innan skadan uppkom, eller genom penningersättning. Enligt 73 § i landsvägslagen är ägaren av en fastighet berättigad till ersättning av väghållaren för en sådan skada eller olägenhet som en fastighet orsakas av att en tillfällig farväg ordnas eller används. För tydlighetens skull föreslås det att det nya 2 mom. som ska fogas till 73 § ska innehålla en bestämmelse om att det som bestäms i 1 mom. gäller också de berörda vägdelägarna eller väglaget, då ett sådant har grundats för vägen.  

74 §. Övriga ersättningar och landsvägsförrättning som gäller ersättningar. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om ersättningsförfarandet i det fall där byggandet eller användningen av en landsväg orsakar en fastighet någon annan skada eller olägenhet än vad som avses i 5 kap., som gäller förvärv av områden samt ersättningar. Eftersom det ovan föreslås att 67 § 1 mom. ska ändras så att fastighetsägarens rätt att kräva inlösning av sin fastighet i samband med byggandet av en landsväg ska utvidgas, ska rätten att kräva inlösning för enhetlighetens skull utvidgas också i samband med de ersättningsärenden som avses i 74 § 1 mom. Därför föreslås det att det sist nämnda momentet ska utökas med ett omnämnande av att fastighetens ägare har rätt att istället för att kräva ersättning för olägenheten eller skadan alternativt kräva att fastigheten eller en del av den löses in, om den skada eller olägenhet landsvägen orsakar fastigheten är betydande. Förutsättningarna för inlösning ska bedömas enligt samma grunder som framförs ovan i motiveringen till 67 § 1 mom. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar i sak. 

En motsvarande ändring föreslås i 65 § 1 mom. i banlagen. 

80 §. Deponering av ersättning som är stridig. I den gällande paragrafen bestäms det att den del av ersättningen som bestridits inte deponeras när väghållningsmyndigheten anför besvär över ersättningar som bestämts vid en landsvägsförrättning. Ersättningstagaren är dock berättigad att få denna del av ersättningen mot en säkerhet som väghållningsmyndigheten har godkänt. Denna bestämmelse avviker emellertid från de depositionsbestämmelser som ingår i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977) (inlösningslagen), där det bestäms att den omtvistade delen av ersättningen får deponeras hos regionförvaltningsverket och att ersättningstagaren har rätt att lyfta den deponerade delen mot en säkerhet som regionförvaltningsverket godkänner. 

För att förfarandet för betalning av ersättningar ska förenhetligas föreslås det att paragrafen ändras så att den del av ersättningen som bestridits får deponeras när väghållningsmyndigheten anför besvär över ersättningar som bestämts vid en landsvägsförrättning. Samtidigt ska paragrafens rubrik ändras så att den stämmer överens med paragrafens nya innehåll. På deponeringen tillämpas i övrigt det som bestäms i 52 § 2 och 3 mom. samt i 70 § i inlösningslagen, vilka det hänvisas till i paragrafen. Närmare bestämmelser om deponeringen finns i lagen om deponering av pengar, värdeandelar, värdepapper eller handlingar som betalning eller till befrielse från annan fullgörelseskyldighet (281/1931). Deponering innebär att ersättning erläggs. Ersättningen ska deponeras hos regionförvaltningsverket på den plats där betalningen ska erläggas. Eftersom det är mycket sällsynt att väghållningsmyndigheten anför besvär över de ersättningar som bestämts vid en landsvägsförrättning, är förslaget inte av någon nämndvärd betydelse med tanke på regionförvaltningsverkets verksamhet.  

I 70 § i banlagen föreslås en motsvarande ändring.  

83 §. Obetydliga ersättningar. Enligt denna paragraf behöver sådana ersättningar som inlösningskommissionen fastställt till mycket små belopp inte betalas eller deponeras. Gränsen har i paragrafen fastställts till 10 euro. I 73 § i banlagen har motsvarande gräns fastställts till 20 euro. De inlösningsbestämmelser som berör landsvägar och järnvägar ska i mån av möjlighet ha samma innehåll, och skillnader kan motiveras bara utgående från de särskilda behov som hänför sig till trafikledernas art. Därför föreslås det att 83 § i landsvägslagen ska ändras så att gränsen för att den ersättning som bestämts vid en landsvägsförrättning ska betraktas som obetydlig blir 20 euro. Därmed blir landsvägslagens och banlagens bestämmelser om obetydliga ersättningar enhetliga.  

84 §. Ersättningsfria överlåtelser. Den hänvisning som ingår i 1 mom. i denna paragraf ska ändras till en hänvisning till den gällande lagen om statliga affärsverk (1062/2010). I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

89 §. Indragning av landsväg. I denna paragraf regleras indragning av en landsväg. Det har emellertid förekommit oklarhet om när ett beslut om indragning av en landsväg träder i kraft i det fall där beslutet har överklagats. Därför föreslås det att en väg ska upphöra att vara landsväg vid utgången av det kalenderår under vilket beslutet om indragningen har vunnit laga kraft. Om beslutet inte överklagas vinner det laga kraft efter att besvärstiden löpt ut. Högsta förvaltningsdomstolens beslut vinner laga kraft vid den tidpunkt då det meddelas. Enligt 8 § i statsrådets förordning om landsvägar (924/2005) fortsätter väghållningsmyndighetens underhållsansvar till den 1 oktober kalenderåret efter att landsvägen drogs in. 

90 §. Konstruktioner och anordningar på ett tidigare vägområde. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om konstruktioner och anordningar som i väghållningssyfte byggts eller placerats på ett tidigare vägområde och som övergår till områdets ägare då landsvägen upphör, om inte väghållningsmyndigheten för bort dem inom ett år från det att vägen upphört. Det föreslås att paragrafen ska utökas med ett omnämnande av att väghållningsmyndigheten kan överlåta den egendom som finns på ett tidigare vägområde, såsom en brygga, till någon annan aktör i det fall där den inte blir del av en enskild väg eller en gata. Om t.ex. en brygga är i tillräckligt bra skick och fortsättningsvis kan användas för sitt ändamål, skulle det vara oändamålsenligt att väghållningsmyndigheten nedmonterar den. Någon annan aktör, såsom kommunen eller ett byalag, kan överta underhållet av bryggan som en åtgärd i samband med utvecklandet av området. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

Dessutom föreslås det att paragrafen ska kompletteras med ett nytt 3 mom., där det bestäms att den rätt att placera konstruktioner, anläggningar och anordningar på ett vägområde som beviljats genom ett tillstånd av väghållningsmyndigheten eller uppkommit genom en anmälan till väghållningsmyndigheten förblir gällande trots att vägområdet övergår till en ny ägare då vägen upphör eller dras in. 

91 §. Överföring av ett tidigare vägområde. Denna paragraf innehåller bestämmelser om hur och till vem det vägområde som hör till en landsväg övergår då vägen upphör. Enligt paragrafens 1 mom. övergår vägområdet från väghållaren till den fastighet som ligger närmast invid samt i kommunens ägo, då vägområdet ligger antingen inom ett detaljplaneområde eller inom ett område för vilket kommunen beslutat utarbeta en detaljplan. Eftersom det vägområde som hör till en landsväg enligt 93 § i markanvändnings- och bygglagen övergår i kommunens ägo när en detaljplan träder i kraft, föreslås det för tydlighetens skull att momentet ska utökas med en hänvisning till den nämnda paragrafen.  

95 §. Indragning av biområde. Landsvägarnas biområden används i allmänhet som områden där väghållningsämnen tas. Efter att det användningsbara stenmaterialet tagit slut på ett område eller då biområdet annars blir obehövligt för väghållningen ska det dras in. Väghållningsmyndigheten fattar beslut om saken. I samband med indragningen upphör väghållarens rätt till området, vilket i regel återgår till den fastighet från vilken det tagits för vägändamål. Det har emellertid förekommit oklarhet om förfarandet för indragning av biområden, då förfarandet i tillämpliga delar omfattas av det som föreskrivs om vägplaner. Eftersom det ur markägarens synvinkel är fråga om upphävande av en nyttjanderätt som belastat dennes fastighet och eftersom de fastighetstekniska frågorna och ersättningsfrågorna ska behandlas vid landsvägsförrättningen, finns det inte skäl att tillämpa det förfarande som iakttas i fråga om vägplaner vid indragningen av ett biområde. Därför föreslås det att den procedurbestämmelse som ingår i den gällande paragrafens 1 mom. ska strykas. På förfarandet för indragning av ett biområde tillämpas, liksom på förvaltningsärenden i övrigt, bestämmelserna i förvaltningslagen (434/2003). I paragrafens 2-4 mom. föreslås inga ändringar. 

I 83 § 1 mom. i banlagen föreslås en motsvarande ändring.  

95 a §.Indragning och överlåtelse av en del av ett vägområde. I 89 § regleras indragning av en landsväg. Genom indragningen av en landsväg förändras trafikförhållandena inom det område som vägen anses betjäna, då landsvägen upphör att vara förbindelseled och vanligtvis blir en enskild väg. Däremot saknas bestämmelser om indragning av delar av vägområden. Landvägsområden har vid olika tidpunkter lösts in för olika väghållningsändamål, och då förhållandena förändras kan det hända att det inte längre finns bruk för vissa vägområden, såsom parkeringsområden. Det kan också hända att en markägare vars mark är belägen invid en landsväg har ett välunderbyggt behov av att utvidga sin fastighet i riktning mot landsvägen. Landsvägsområdena ägs i allmänhet av väghållaren, vilket innebär att överlåtelsen av en del av ett landsvägsområde sker genom fastighetsförsäljning, så att väghållaren säljer ett outbrutet område av vägområdesfastigheten i enlighet med vad som bestäms i lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet (973/2002). Köp av ett outbrutet område och de efterföljande åtgärderna omfattar flera faser. Förfarandet förutsätter att köparen och säljaren kommer överens om köpesumman och de övriga villkoren för affären, att det upprättas ett köpebrev som uppfyller formkraven, att lagfart söks för det outbrutna området samt att en fastighetsförrättning genomförs så att en fastighet bildas av det outbrutna området eller så att det outbrutna området fogas till en befintlig fastighet. 

För att detta förfarande ska förenklas föreslås det att lagen ska utökas med en ny 95 a §, i vars 1 mom. det bestäms att väghållningsmyndigheten ska kunna dra in sådana delar av ett vägområde som inte behövs för landsvägens väghållning. I detta fall minskar landsvägsfastighetens yta med det indragna områdets areal, medan landsvägen i övrigt kvarstår oförändrad. Det ska vara möjligt att dra in en del av ett vägområde också i det fall där väghållaren har vägrätt i fråga om vägområdet t.ex. i enlighet med 93 § i markanvändnings- och bygglagen. Indragningen träder i kraft genom ett indragningsbeslut. Samtidigt upphör väghållarens rätt, äganderätt eller vägrätt i fråga om det indragna vägområdet. Landsvägen är fortfarande landsväg, men dess utsträckning i bredd- eller längdriktning minskar till följd av denna åtgärd. I regel är det fråga om en åtgärd som vidtas på initiativ av en markägare vars mark ligger invid vägområdet. Syftet med åtgärden är i allmänhet att med hjälp av tilläggsmark förbättra användbarheten för markägarens fastighet, antingen för dess gällande ändamål eller för dess framtida bruk. Eftersom det är möjligt att dra in en del av ett vägområde bara under förutsättning att vägområdet inte heller inom en överskådlig framtid kommer att behövas för väghållningsändamål, beror indragningen på väghållningsmyndighetens prövning. Väghållningsmyndigheten kan också inleda indragningsförfarandet på eget initiativ. Vidare är det möjligt att utarbeta och godkänna en vägplan istället för att fatta ett enskilt indragningsbeslut, vilket är ändamålsenligt då vägområden dras in för flera fastigheters del.  

Paragrafens 1 mom. föreslås dessutom innehålla en bestämmelse om väghållningsmyndighetens skyldighet att ansöka om en landsvägsförrättning efter att indragningsbeslutet har fattats. För att säkerställa att fastighetssystemet är tillförlitligt och hålls uppdaterat ska landsvägsförrättningen inledas utan dröjsmål efter att beslutet om indragning fattats. Vid landsvägsförrättningen ska behövliga fastighetstekniska åtgärder vidtas och anteckningar om ändringen av vägområdets areal införas i fastighetsregistret. Indragningen av en del av ett vägområde inleds ofta på initiativ av en markägare som äger mark invid en landsväg, och i syfte att tillgodose dennes intresse. I detta fall är det rimligt att markägaren, i avvikelse från huvudregeln i lagens 85 §, står för landsvägsförrättningens kostnader.  

Paragrafens 2 mom. föreslås innehålla en bestämmelse om att en indragen del av ett vägområde som är i väghållarens ägo ska överföras till den fastighet som gränsar till vägen vid den landsvägsförrättning som inletts enligt 1 mom. På förfarandet tillämpas i detta fall bestämmelserna om styckning i fastighetsbildningslagen (554/1995). Indragningen av en del av ett vägområde och överföringen av området till den fastighet som ligger invid vägen höjer värdet på denna fastighet och medför därmed nytta för markägaren. Därför föreslås det att det som bestäms om indragning av ett biområde i 95 § 3 mom. ska tillämpas på ersättandet av den nytta som erhålls då en del av ett vägområde som är i väghållarens ägo dras in och fogas till en markägares fastighet. Ersättning för nytta kommer inte i fråga beträffande sådana delar av indragna vägområden för vilkas del väghållaren har vägrätt. 

På en indragen del av ett vägområde kan det finnas konstruktioner och anordningar som behövs för väghållningen och vars överföring regleras i 90 § 1 mom. Denna bestämmelse ska tillämpas också då en del av ett vägområde dras in. Detta framgår av 95 a § 3 mom. 

Med tanke på statens fastighetsförmögenhet som helhet är det ändamålsenligt att vid sidan av det administrativa förfarandet för indragning av en del av ett vägområde även bevara Trafikverkets rätt att överlåta sådana delar av vägområden som inte behövs för väghållningen. De landsvägsområden som är i väghållarens ägo hör till statens fastighetsförmögenhet och vid överlåtelsen av dem iakttas således lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet (973/2002). Bestämmelser om detta föreslås i 4 mom.  

99 a §. Avgifter. Lagen har saknat en bestämmelse om de avgifter som tas ut för tillstånd som beviljas med stöd av lagen. I denna proposition föreslås det att ett anmälningsförfarande ska tas i bruk i de fall som avses i 42 a och 52 §. Det föreslås att denna brist ska avhjälpas genom att det till lagen, med beaktande av anmälningsförfarandena, fogas en ny 99 a §, enligt vilken det för ett tillstånd som väghållningsmyndigheten beviljat med stöd av denna lag och för ett beslut som fattats med anledning av en anmälan tas ut en avgift enligt lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Närmare bestämmelser om avgifterna för de tillstånd som beviljas med stöd av landsvägslagen finns redan för närvarande i statsrådets förordningar om närings-, trafik- och miljöcentralernas, arbets- och näringsbyråernas samt utvecklings- och förvaltningscentrets avgiftsbelagda prestationer som utfärdas årligen (år 2016 förordning 1731/2015). Förordningarna utfärdas med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten och lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna. I den nya 99 a § föreslås det i överensstämmelse med detta att närmare bestämmelser om avgiften utfärdas genom en förordning av statsrådet som bereds av arbets- och näringsministeriet.  

100 §. Straff. I enlighet med kriminaliseringsprinciperna är straffrätten ett sistahandsalternativ för att styra människor beteende. För de gärningar som är straffbara enligt landsvägslagen har det egentligen inte dömts ut några straff och för att effektivisera efterlevnaden av lagen har straffbestämmelsen i paragrafen i praktiken inte behövts. De åtgärder som kräver tillstånd och iakttagandet av villkoren för tillståndet kan övervakas och effektiveras genom de administrativa tvångsmedlen i 101 §. Även när det gäller tillfällig begränsning av trafiken kan iakttagandet av begränsningarna säkerställas på andra sätt. Därmed finns det inte några grunder för straffbestämmelsen med beaktande av principen om att ett straffrättsligt straff ska vara det sista alternativet. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

101 §. Administrativa tvångsmedel. Enligt 1 mom. är det regionförvaltningsverket som ansvarar för de indirekta administrativa tvångsmedlen. För direkta administrativa tvång i vissa avgränsade situationer svarar väghållningsmyndigheten enligt 101 § 2 mom. i landsvägslagen. Uppdelningen har orsakat tolkningsproblem gällande myndigheternas behörighetsfördelning i frågor som gäller administrativt tvång. Tillsynsåtgärderna beträffande de tillstånd som beviljats med stöd av landsvägslagen ankommer mera naturligt på väghållningsmyndigheten som även är tillståndsmyndighet i ärenden enligt landsvägslagen. Också för att göra förfarandena smidigare vore det ändamålsenligt och motiverat att det är väghållningsmyndigheten som ansvarar även för indirekt administrativt tvång. Med stöd av det som sagts ovan föreslås det att behörigheten enligt 1 mom. när det gäller indirekta administrativa tvångsmedel överförs från regionförvaltningsverket till väghållningsmyndigheten. I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar i sak. I den sista meningen i 3 mom. ändras den finska språkdräkten.  

103 §. Delgivning och delfående av beslut. Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet för delgivning av beslut om godkännande av en utredningsplan eller en vägplan samt om förlängning av giltighetstiden för en vägplan. Paragrafens 1 mom. föreslås i överensstämmelse med det gällande förfarandet innehålla en bestämmelse om att Trafikverket ska sända beslutet om godkännande av en plan eller förlängning av dess giltighetstid till väghållningsmyndigheten, dvs. till NTM-centralen som är behörig i trafikfrågor. NTM-centralen ser å sin sida till att beslutet sänds till kommunen för att delges i enlighet med de gällande bestämmelserna. Enligt den nya kommunallagen (410/2015) och dess ikraftträdandebestämmelse ska kommunerna ta i bruk en elektronisk anslagstavla i juni 2017. Därför föreslås det att momentet också ändras så att det blir möjligt att kungöra ett ärende på kommunens elektroniska anslagstavla i enlighet med kommunallagens principer. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar i sak. 

Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om det särskilda delgivningsförfarande som iakttas då en vägplan som gäller ändring av en enskild väg till en landsväg har godkänts. Ett sådant beslut om godkännande av en vägplan ska delges kommunen och den som har gjort framställningen. Den sist nämnda ska underrätta de övriga som undertecknat framställningen om saken. Landsvägslagen innehåller emellertid inga bestämmelser om framställningar som gäller vägar eller om behandlingen av dem. En ändring av en enskild väg till en landsväg inleds och genomförs i allmänhet av väghållningsmyndigheten som en del av det allmänna utvecklandet av landsvägsnätet. Beslutet om godkännande av en vägplan som gäller detta ska i den ordning som föreskrivs i paragrafens 1 mom. läggas fram i kommunen, varvid beslutet anses ha delgetts förutom kommunen även den enskilda vägens delägare. Därför föreslås det att 103 § 3 mom. ska upphävas såsom obehövlig. 

105 §. Ändringssökande. Landsvägslagens 105 § som gäller ändringssökande ändrades senast i samband med det lagprojekt som gällde omprövningsförfarandet och besvärstillståndsförfarandet (RP 230/2014 rd). Då utvidgades besvärstillståndsförfarandet, men utanför besvärstillståndsregleringen föll ändå frågor som gällde godkännande av utredningsplaner och vägplaner. I sitt utlåtande med anledning av ovan nämnda regeringsproposition (GrUU 55/2014 rd) ansåg grundlagsutskottet dock att ärendets art eller betydelse inte med nödvändighet förutsätter tillträde till högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd ens i de ärendegrupper som nämns i regeringens proposition. Grundlagsutskottet ansåg i samma utlåtande att det är viktigt att konsekvent föra vidare arbetet med att utveckla och utvidga systemet för besvärstillstånd.  

Huruvida systemet med besvärstillstånd lämpar sig beror på om överklagandet före högsta förvaltningsdomstolen är ordnat så att de rättssäkerhetsgarantier som krävs på grund av ärendets art och betydelse fullföljs (se t.ex. GrUU 32/2012 rd). I sitt utlåtande angående ovan nämnda regeringsproposition har grundlagsutskottet dessutom konstaterat att det också har betydelse om högsta förvaltningsdomstolens skyldighet eller möjlighet att bevilja besvärstillstånd enligt de lagfästa kriterierna räcker till för att garantera tillgången på rättssäkerhet i den aktuella ärendekategorin (GrUU 55/2014 rd). Trots att ärenden som gäller godkännande av utrednings- och vägplaner är särskilt viktiga med tanke på partens rättssäkerhet och samhället är det möjligt att garantera rättssäkerheten också genom de förutsättningar för beviljande av besvärstillstånd som anges i 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Det är möjligt att i systemet för besvärstillstånd ta hänsyn till den särskilda betydelsen av besluten om godkännande av utrednings- och vägplaner genom 13 § 2 mom. 3 punkten i förvaltningsprocesslagen. Enligt den punkten ska besvärstillstånd beviljas om det finns något annat vägande skäl för att bevilja tillståndet än ett skäl som har att göra med en enhetlig rättspraxis eller att det i ärendet skett ett uppenbart fel, vilka avses i de tidigare punkterna. Med stöd av detta föreslås det att systemet med besvärstillstånd ska utvidgas så att det även inkluderar ärenden som gäller godkännande av utrednings- och vägplaner. Enligt det föreslagna 2 mom. får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Samtidigt föreslås det att det gällande 3 mom. upphävs.  

Det föreslås att det till 4 mom. fogas hänvisningar till 42 § 1 mom. och 42 a §. När det gäller tillstånd för arbete på vägområde samt placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde är det ändamålsenligt att besvär över tillståndsbeslutet enligt 42 § 1 mom. anförs hos den förvaltningsdomstol inom vars verksamhetsområde åtgärderna som gäller vägområdet vidtas. På samma sätt är det mest ändamålsenligt att besvär över ett beslut som i enlighet med 42 a § fattas med anledning av en anmälan om placering av el- och telekablar på vägområde anförs hos den förvaltningsdomstol inom vars verksamhetsområde åtgärderna för att placera ledningen eller kabeln på vägområde utförs.  

Vidare stryks i 4 mom. hänvisningen till 40 § 2 mom. som föreslås bli ändrad så att avlägsnandet av en anslutning som står i strid med detaljplanen eller förhindrandet av dess användning inte längre kräver ett förvaltningsbeslut av väghållningsmyndigheten. I 1 och 5–8 mom. föreslås inga ändringar.  

107 §. Omedelbar verkställighet av beslut. Enligt 1 mom. i denna paragraf kan ett beslut om godkännande av en utredningsplan eller en vägplan eller förlängning av giltighetstiden för en vägplan verkställas trots besvär. Genom den komplettering av 31 § som föreslås ovan kan också giltighetstiden för en utredningsplan förlängas genom Trafikverkets beslut. Därför föreslås det att momentet ska kompletteras så att även beslut om förlängning av giltighetstiden för en utredningsplan ska kunna verkställas trots besvär. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar.  

108 §. Kungörelse. Enligt den nya kommunallagen (410/2015) och dess ikraftträdandebestämmelse ska kommunerna börja delge beslut i det allmänna datanätet i juni 2017. Därför föreslås det att paragrafen ändras så att där hänvisas till kungörelseförfarandet enligt kommunallagen. Denna paragraf innehåller bestämmelser om kungörelseförfarandet i det fall där det inte finns särskilda bestämmelser om delgivningen. Det föreslås att paragrafen ska utökas med en bestämmelse om delgivning genom kungörelse. Delgivningen anses ha ägt rum den sjunde dagen efter att kungörelsen offentliggjorts. Paragrafen är därmed förenlig med 62 § 3 mom. i förvaltningslagen, som gäller offentlig delgivning.  

I 95 § i banlagen föreslås en motsvarande ändring. 

1.2  Banlagen

2 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att ordalydelsen i 1 mom. preciseras beträffande tillämpningen av lagen på privata spåranläggningar. I banlagen bestäms om privata spåranläggningar med de begränsningar som föreskrivs i 2 och 3 mom.  

Paragrafens 3 mom. innehåller en hänvisning till de bestämmelser i banlagen som inte tillämpas på privata spåranläggningar. I propositionen föreslås det emellertid att lagens 34 § ska upphävas och därför ska hänvisningen till denna paragraf strykas. Med stöd av 18 § 4 mom. kan banhållaren besluta att väghållaren ska vidta åtgärder för att ändra eller avlägsna en plankorsning som medför omedelbar fara. Eftersom det i detta sammanhang är fråga om utövning av offentlig makt och det fattas ett överklagbart beslut om saken, ska momentet inte tillämpas på privata spåranläggningar. Samma typ av offentlig makt utövas också vid det beslutsfattande som berör tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg med terrängfordon. Bestämmelser om dessa frågor ska tas in i det föreslagna nya 2 a kap., på det sätt som beskrivs nedan. Därför föreslås det att 2 § 3 mom. ska utökas med en hänvisning till 18 § 4 mom. och till 2 a kap. På anläggandet av en enskild väg som korsar en privat spåranläggning tillämpas lagen om enskilda vägar samt de bestämmelser om arbete på ett järnvägsområde som ingår i 36 § i banlagen. Vidare ska lagens 4 kap. ändras så att både begränsningarna av markägarens nyttjanderätt och banhållarens rättigheter som berör skydds- och frisiktsområden utanför järnvägsområdena ska gälla direkt med stöd av lag. Privata spåranläggningar, som betjänar privata transportbehov, påverkar däremot inte rättsställningen för markägare som äger områden invid banan. Således föreslås det att momentet också ska utökas med en hänvisning till lagens 4 kap. Vidare förelås det att paragrafen ska utökas med en hänvisning till det nya 4 mom. som föreslås blir fogat till 43 § i banlagen där det föreskrivs om järnvägsförrättning för fastsällande av järnvägsområdets omfång. För privata spåranläggningar har markområdena ofta skaffats genom frivilliga köp och när det gäller banor som ägs av kommuner i vissa fall eventuellt genom inlösning med stöd av en detaljplan. Det är inte motiverat att de föreslagna bestämmelserna om avgränsning tillämpas på privata spåranläggningar när man utöver det som nämnts ovan tar hänsyn till att det i fråga om privata spåranläggningar inte kan visas på något faktiskt behov av att avgränsa området. 

3 §.Definitioner. Denna paragraf innehåller definitioner av sådana begrepp som är centrala med avseende på lagens tillämpning och som upprepas nedan i lagen. Enligt lagförslaget ska banornas skyddsområden uppkomma direkt med stöd av lag. Därför föreslås det att definitionen i paragrafens 6 punkt ska ändras så att det bestäms att man med skyddsområde avser ett område utanför järnvägsområdet som behövs för att främja en trygg användning av banan.  

Lagens nya 2 a kap. föreslås innehålla bestämmelser om tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg med snöskoter och andra terrängfordon. I den gällande lagen har dessa tillstånd anknutits till det stomnät som avses i 4 §. Det föreslås emellertid att stomnätet vid tillståndsprövningen ska ersättas med det transeuropeiska bannätet, som kallas TEN-nätet. En definition av TEN-nätet föreslås ingå i den nya 9 a-punkt som ska fogas till paragrafen. 

I paragrafens 11 punkt definieras en väg, men däremot finns det ingen definition av väghållaren, vilket har orsakat oklarhet vid lagens tillämpning. Eftersom det är följdriktigt att en definition av väghållaren tas in efter definitionen av en väg, föreslås det att bindeorden ”samt med” ska strykas ur 11 punkten. Det föreslås nämligen att en definition av väghållaren ska ingå i paragrafens nya 12 punkt. Med väghållare avses tre olika typer av aktörer som svarar för trafikleder, vilka skiljer sig från varandra i administrativt avseende, om inte något annat särskilt bestäms i lag. När det är fråga om enskilda vägar avses med väghållare vägdelägarna gemensamt eller väglaget, då ett sådant har bildats för en väg. När det gäller en fastighets egna vägar är fastighetens ägare väghållare. För en landsvägs del avses med väghållare den väghållningsmyndighet som anges i 11 § 1 mom. i landsvägslagen, dvs. den behöriga NTM-centralen. När det är fråga om en gata avses med väghållningsmyndighet kommunen i egenskap av ansvarig för gatuhållningen enligt 84 § 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen. I 89 § föreskrivs det om uppsättande och underhåll av trafikanordningar i anslutning till plankorsningar. För tydlighetens skull föreslås att det i den nya 13 punkten ska defineras att det med trafikanordning avses trafikljus, vägmärken, avstängnings- och varningsanordningar samt vägmarkeringar. Det föreslås att paragrafen ska utökas med ett nytt 2 mom. som gäller sådana registerenheter som vid tillämpningen av banlagen jämställs med fastigheter. Motsvarande definition ska strykas ur förteckningen i 1 mom. I övrigt föreslås inga ändringar av definitionerna. 

7 §.Banhållningsmyndighet, banhållare och kostnaderna för banhållningen. Enligt 1 mom. kan även någon annan än banhållaren av särskilda skäl med stöd av ett avtal delta i kostnaderna banhållningen. Det föreslås att 1 mom. preciseras genom att momentet kompletteras med de grunder med stöd av vilka det kan finnas särskilda skäl för att någon annan än staten och banhållaren med stöd av ett avtal deltar i kostnaderna för banhållningen på det statsägda bannätet eller åtar sig att se till att någon åtgärd som hänför sig till banhållningen vidtas. Enligt ett förslag av den parlamentariska arbetsgrupp som utredde möjligheterna att minska det eftersatta underhållet av trafiklederna och införa nya finansieringsmodeller (Kommunikationsministeriets publikationer 35/2014) kunde ett nytt medel för att genomföra utvecklingsinvesteringar vara att de som drar nytta av ett projekt i fortsättningen även i högre grad än för närvarande deltar i finansieringen av projektet. Även om budgetfinansieringen är den viktigaste finansieringsmodellen för investeringar i trafikinfrastruktur, måste också alternativa finansieringsmodeller kunna användas. I framtiden kan därmed en del av t.ex. den nytta som följer av genomförandet av trafikprojekten styras till finansieringen av trafikprojekten.  

Syftet med det tillägg som görs i momentet är att i lagen skriva in nuvarande praxis och således få en rättslig grund för att budgetfinansieringen används på det sättet. Med kommunerna har det hittills på frivillig basis avtalats t.ex. om kommunernas deltagande i infrastrukturkostnader för utveckling av närtågstrafiken, såsom kostnader för byggandet av stationer, hållplatser och tilläggsspår. Bland annat ringbanan, som är en bana inom stadstrafiken men som samtidigt också är en bana som går till flygfältet, genomfördes som ett gemensamt projekt där staten, Vanda stad och Finavia Abp deltog i finansieringen. Avsikten är inte att ändra på denna praxis som baserar sig på avtal och frivillighet. Staten ingår dessutom avsiktsförklaringar för markanvändning, boende och trafik med de största stadsregionerna. Syftet med dessa avsiktsförklaringar är en bättre samordning av de lösningar som gäller markanvändning och trafik. Avsikten är att MBT-avsiktsförklaringarna ska bidra till att främja framförhållningen i fråga om projekt och en konsekvent utveckling av orterna. 

Som exempel på ett särskilt skäl för deltagande i kostnaderna för banhållningen nämns att banhållningen sköts så att den till sin kvalitet eller omfattning håller en högre standard än vad den allmänna trafiken kräver. En motsvarande grund ingår för närvarande i 10 § 2 mom. i landsvägslagen. Genom tillägget förenhetligas bestämmelserna i landsvägslagen och banlagen. Att banhållningen sköts så att den till sin kvalitet eller omfattning håller en högre standard än vad den allmänna trafiken kräver kan gälla t.ex. att banans viktbegränsning är högre än vad den allmänna trafiken kräver. Banavsnittet kan således lämpa sig för en enskild näringsidkares eller någon annan aktörs tunga transporter även om banavsnittet i fråga inte på grund av den allmänna trafiken behöver lämpa sig för dylika tyngdklasser. Att en bana håller en högre standard kan dessutom innebära att ett banavsnitt som tagits ur bruk iståndsätts så att det kan trafikeras eller en höghastighetstågförbindelse som eventuellt byggs i framtiden.  

En annan grund som tas in i lagen är att någon drar särskild nytta av de åtgärder som vidtas. Möjligheten för någon utomstående att delta i kostnaderna för banhållningen om den så önskar kan komma i fråga i synnerhet i de situationer där ett järnvägsprojekt från första början genomförs på grund av en enskild aktörs intresse eller på begäran av den aktören. Den särskilda nyttan i sådana fall kan bestå i t.ex. att fastighetens värde ökar till följd av att det trafikmässiga läget förbättrats. Även ett företags konkurrensläge kan förbättras eller också kan förutsättningarna för att bedriva verksamheten i övrigt förbättras avsevärt. 

När banhållningen sköts så att den till sin kvalitet eller omfattning håller en högre standard än vad den allmänna trafiken eller anpassningen av banan till miljön kräver, kan t.ex. en näringsidkare vars verksamhetsställe, såsom en gruva, en ny fabrik eller ett kraftverk, finns i ett område där det inte finns några trafikförbindelser dra särskild nytta åtgärden. Deltagandet i kostnaderna gäller i och med den ändring som föreslås i momentet även annan nytta som följer av åtgärder inom banhållningen än sådan nytta som följer av att väghållningen till sin kvalitet eller omfattning håller en högre standard.  

Till följd av att en ny järnvägsförbindelse byggs kan områdenas trafikmässiga läge förbättras avsevärt, varvid möjligheterna att använda och utveckla områdena för boende och näringsverksamhet förbättras. Såväl kommunerna som näringslivet kan dra nytta av detta. Även att banhållningen sköts så att den håller en högre standard kan medföra direkt nytta för någon, om åtgärden betjänar i synnerhet en viss aktör, t.ex. ett företag, vars tunga transporter möjliggörs till följd av att banhållningen håller en högre standard.  

Ett mål för regeringsprogrammet är att kommunernas uppgifter ska minskas. Det tillägg som föreslås i momentet ökar inte kommunernas uppgifter, eftersom det endast är fråga om att en princip som överensstämmer med nuvarande praxis formuleras tydligare i lagen. Momentet erbjuder bara en möjlighet att avtala om deltagande i kostnaderna, det förpliktar inte till det. I övrigt hänvisas det till 10 § 2 mom. i landsvägslagen där det föreslås en motsvarande ändring.  

I det nya 4 mom. föreslås en bestämmelse om att staten i egenskap av banhållare även kan delta i kostnaderna för någon annan åtgärd än genomförandet och underhållet av en järnväg, när åtgärden hänför sig till banhållarens uppgifter och de mål som anges i banlagen. Med finansieringen strävar man efter att trygga trafiksystemets funktion och uppnå banlagens syften i sådana särskilda situationer där banhållaren bedömer att den behöver delta i åtgärder även utanför bannätet.  

Den föreslagna formuleringen möjliggör smidigare åtgärder som ska främja alternativa metoder för hur banhållaren kan främja uppnåendet av målen för lagen. Det handlar alltid om specialsituationer där trafiksystemets funktion eller säkerhet förutsätter att banhållaren finansierar en åtgärd någon annanstans än på järnvägsområdet. Syftet med banlagen är enligt 1 § att upprätthålla och utveckla järnvägsförbindelserna som en del av trafiksystemet och så att de fungerar och är trygga samt främjar en hållbar utveckling och tillgodoser behoven hos person- och godstrafik på järnvägarna. Vidare konstateras i 5 § 1 mom. att bannätet ska erbjuda förbindelser för trygg och fungerande trafik och transport mellan olika regioner i landet med beaktande av befolkningens och olika näringsgrenars transportbehov. I samband med utvecklande och underhåll av bannätet ska enligt 5 § 2 mom. uppmärksamhet fästas vid att järnvägarna som en del av hela trafiksystemet bidrar till att de riksomfattande målen för områdesanvändningen nås och att regionerna utvecklas samt att de mål som vid planeringen av markanvändningen ställs för samhällsstrukturen och miljön uppnås. 

Ändringen gör det möjligt för banhållaren att delta t.ex. i ordnandet av sådan anslutningsparkering som behövs för bannätet på en fastighet som angränsar till järnvägsområdet. Tidigare har motsvarande arrangemang för finansiering av en anslutningsparkering på ett område utanför järnvägsområdet genomförts via MBT-avsiktsförklaringar eller genom att genomförandet har tagits in i ett fullmaktsprojekt som specificerats i budgeten.  

Anslutningsparkering (bilar, elbilar, motorcyklar, mopeder, cyklar), ledsagande och alla arrangemang för byte från ett transportmedel till ett annat utgör en viktig del av resekedjorna inom persontrafiken. Om man vill minska eller reglera personbilstrafiken i städernas centrum måste bilister som kommer från områden utanför regionen kunna förflytta sig smidigt från en personbil till ett kollektivt färdmedel inom ramen för den totala restiden. I tät stadsstruktur finns det lite utrymme och t.ex. anslutningsparkeringsplatser behöver ofta placeras å ena sidan på något annat område än ett trafikområde som avses i 83 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen på ett detaljplaneområde och å andra sidan i parkeringsanläggningar stället för på parkeringsområden. Parterna kunde tillsammans komma överens om byggandet och användningen av dessa. Möjligheten för staten att delta skulle underlätta utvecklingen av trafiksystemet och öka smidigheten inom resekedjorna. För att möjligheten ska kunna användas krävs motsvarande möjliggörande reglering även i statsbudgeten. När det gäller att göra resekedjan smidigare är det viktigt med god information och att digitaliseringen utnyttjas fullt ut. 

Paragrafens rubrik ändras så att ordet "Trafikverket" ersätts med ordet "banhållningsmyndighet". I 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar.  

10 §.Planering av järnvägsområde och områdesplanering. Enligt 1 mom. ska en utredningsplan och en järnvägsplan som gäller byggande av en järnväg grunda sig på en sådan plan med rättsverkningar som avses i markanvändnings- och bygglagen och i vilken järnvägsområdets läge och dess förhållande till övrig områdesanvändning har klarlagts. På ett område för vilket en plan med rättsverkningar håller på att utarbetas eller ändras kan åtgärder vidtas i syfte att utarbeta en utredningsplan eller en järnvägsplan som grundar sig på målen för planen med rättsverkningar. 

Enligt 2 mom. ska de riksomfattande målen för områdesanvändningen samt landskapsplaner och generalplaner beaktas på det sätt som bestäms i markanvändnings- och bygglagen.  

Enligt 4 mom. får en utredningsplan inte godkännas i strid med en landskapsplan eller i strid med en generalplan med rättsverkningar. En utredningsplan kan godkännas i strid med en gällande detaljplan, om det förordas av kommunen och närings-, trafik- och miljöcentralen. En järnvägsplan får inte godkännas i strid med en plan med rättsverkningar. Det föreslås att 4 mom. ändras så att även en järnvägsplan ska kunna godkännas i strid med en gällande detaljplan, om järnvägsplanen avviker endast i ringa grad från detaljplanen. Dessutom förutsätts att kommunen och de fastighetsägare som direkt berörs av järnvägsplanen förordar att planen ska godkännas. Med den föreslagna ändringen kan man undvika att det i kommuner fattas beslut om undantag eller görs planändringar med små verkningar. Den föreslagna ändringen gör Trafikverkets process för godkännande av planer smidigare då kommunen inte behöver börja bereda och driva genom planändringar eller beslut om undantag i situationer där en järnvägsplan avviker från en detaljplan endast i ringa grad och den ringa avvikelsen från en detaljplan med rättsverkningar har fått kommunens och fastighetsägarnas samtycke. Förslaget står också i överensstämmelse med målet att minska den administrativa bördan. En innehållsmässigt motsvarande ändring föreslås också i 17 § 2 mom. i landsvägslagen. 

16 §. Biområden och särskilda rättigheter som banhållningen kräver. I 2 mom. i denna paragraf finns bestämmelser om banhållarens tidsbegränsade rättigheter som behövs i samband med byggandet av en bana. En motsvarande terminologisk ändring som föreslås i 23 § 2 mom. i landsvägslagen ska göras också i denna paragraf. Begreppet ”lägga upp” marksubstanser ska således ersättas med termen ”placera” marksubstanser. På samma sätt som när det gäller landsvägslagen har det också i samband med banlagens tillämpning förekommit oklarhet beträffande rätten att placera marksubstanser. De områden där marksubstanser får placeras anvisas i järnvägsplanen och tas i besittning vid järnvägsförrättningen. Därmed får banhållaren rätt att använda området för placering av sådana marksubstanser som lösgörs vid arbetet på banan men som inte behövs vid arbetet. Rätten att placera marksubstanser är gällande under den tid arbetet på banan pågår. Huvudregeln är att marksubstanserna placeras på området för gott (läggs upp), men i en järnvägsplan kan det anges att marsubstanserna ska placeras temporärt på området. Enligt 4 § i statsrådets förordning om banor (962/2007) ska Trafikverket efter att banarbetet har slutförts och den nyttjanderätt som avses i detta moment har upphört jämna ut och snygga upp området så att fastighetens ägare utan oskäligt besvär kan använda området på ett ändamålsenligt sätt. I likhet med den ändring som föreslås i 23 § 2 mom. i landsvägslagen ska paragrafens 2 mom. preciseras genom ett omnämnande av att det i järnvägsplanen ska kunna anvisas rätt till temporär eller permanent placering av marksubstanser som lösgörs i arbetet under den tid byggandet av banan pågår. I paragrafens 1 mom. föreslås inga ändringar.  

17 §. Anläggande av plankorsningar och korsande av järnväg. Det föreslås att paragrafen upphävs. Det föreslås att bestämmelser om tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg ska ingå i 28 a och 28 c § i det nya 2 a kap., vilka ska ersätta 17 § i den gällande lagen.  

18 §. Avlägsnande av plankorsningar. Paragrafens 1 och 2 mom. innehåller bestämmelser om avlägsnande av sådana plankorsningar som anges i en järnvägsplan. Som en terminologisk ändring föreslås det att begreppet ”trafiksäkerheten” i 1 mom. ska ersättas med begreppet ”väg- och järnvägstrafikens säkerhet”, av vilket det tydligare framgår att det är fråga om både vägtrafikens och järnvägstrafikens säkerhet. I paragrafens 3 mom. finns bestämmelser om avlägsnande av en befintlig plankorsning som till följd av nya eller förändrade gatuförbindelser visar sig stå i strid med detaljplanen. I miljöministeriets förordning om beteckningar som används i planer enligt markanvändnings- och bygglagen anges inte någon särskild beteckning för plankorsning med järnväg på sådana trafikområden som i detaljplanen anvisas för järnvägar. Enligt förordningen kan emellertid också andra beteckningar än de som anges i förordningen användas i planerna. En gata byggs i enlighet med en plan som kommunen godkänt och gatan överlämnas i allmänt bruk genom ett gatuhållningsbeslut. Om en järnvägsövergång i detta sammanhang flyttas till en annan plats, blir den tidigare plankorsningen samtidigt oförenlig med detaljplanen, om inte avsikten uttryckligen är att den fortfarande ska användas som plankorsning. Banhållaren ska i enlighet med den gällande lagen avlägsna en plankorsning som strider mot detaljplanen. Eftersom det faktum att plankorsningen står i strid med detaljplanen redan har fastställts i planen samt i gatuplanen och gatuhållningsbeslutet, kräver avlägsnandet av plankorsningen inte att banhållaren fattar ett överklagbart förvaltningsbeslut om saken. Avlägsnandet sker på banhållarens bekostnad. För att plankorsningen ska kunna avlägsnas förutsätts det att en ersättande trafikförbindelse har byggts och att gatuhållningsbeslutet har vunnit laga kraft.  

Avlägsnandet av en plankorsning kan medföra avsevärda förändringar av de rådande trafikförbindelserna. Därför föreslås det att paragrafens 3 mom. ska utökas med en bestämmelse om att banhållaren på förhand genom en kungörelse ska informera om avlägsnandet av en sådan plankorsning som används allmänt för trafik. Detta ska ske genom en kungörelse, på det sätt som föreskrivs i 95 §.  

Enligt paragrafens 4 mom. har banhållaren rätt att kräva att åtgärder vidtas i fråga om en sådan plankorsning med en enskild väg som orsakar omedelbar fara. Det föreslås att begreppet ”tåg- eller trafiksäkerheten” som för närvarande används i momentet ska ersättas med begreppet ”väg- eller järnvägstrafikens säkerhet”, som även används nedan i propositionen. Detta begrepp beskriver bättre att det är fråga om att trafiken på järnvägarna ska vara säker, eftersom förutom tåg även olika typer av arbetsmaskiner rör sig på banorna. Banhållaren kan besluta att en sådan plankorsning som avses i momentet ska stängas, avlägsnas eller flyttas eller att fordonstrafiken i plankorsningen ska omfattas av begränsningar. En sådan omedelbar fara som avses i momentet hänför sig närmast till plankorsningens trafikförhållanden, och kan följa av att vägens användningsändamål har förändrats betydligt eller av att vägens användarantal har ökat väsentligt. Då detta moment blir tillämpligt är det fråga om en exceptionell situation som kräver snabba åtgärder. För att det ska vara fråga om en omedelbar fara krävs det att det uppkommit en risksituation vid plankorsningen. I andra situationer än sådana där det förekommer en omedelbar fara garanteras säkerheten vid plankorsningarna genom att tillståndsvillkoren ändras eller vid behov genom att plankorsningarna i enlighet med 1 mom. regleras i en järnvägsplan. 

För att 4 mom. ska bli tillämpligt krävs det alltså att en omedelbar fara orsakas vid användningen av en plankorsning med en enskild väg. Momentet ska preciseras så att kraven på ändringar riktas mot väghållaren, som också ska stå för de kostnader som ändringarna föranleder. De ändringsåtgärder som nämns i momentet ska utökas med ett omnämnande av nödvändiga ändringar av plankorsningen eller den del av vägen som leder till korsningen, vilka kan omfatta t.ex. byggande av en väntplattform. Banhållaren ska i god tid på förhand underrätta väghållaren om sina krav. Den tidsfrist som fastställs för åtgärderna i underrättelsen ska bedömas utifrån de erforderliga åtgärdernas art och omfattning, samt med beaktande av att avlägsnandet av den omedelbara faran måste ske utan dröjsmål.  

Vidare föreslås det att momentet ska utökas med en bestämmelse om att banhållaren har rätt att utföra eller låta utföra de behövliga åtgärderna på väghållarens bekostnad, om denne försummar sina skyldigheter. Banhållarens beslut får överklagas genom besvär. Eftersom det är fråga om ett beslut om att åtgärder ska vidtas för att avvärja en omedelbar fara, föreslås det nedan att 94 § 2 mom. ska kompletteras med en bestämmelse om att detta beslut får verkställas trots besvär. Dessutom föreslås det att 18 § 4 mom. ska utökas med en bestämmelse om att banhållaren har rätt att sätta upp en trafikanordning som begränsar trafiken i en plankorsning, t.ex. ett vägmärke, om inte väghållaren gör det. Bestämmelsen innehåller en hänvisning till 51 § 2 mom. i vägtrafiklagen, där det bestäms att väghållaren sätter upp trafikanordningar på andra vägar än landsvägar och gator. I detta fall behövs inte heller kommunens samtycke till uppsättandet av trafikanordningen. 

Om det förutsätts att nya trafikförbindelser ordnas för att en plankorsning ska bli förenlig med banhållarens beslut, ska banhållaren i enlighet med den gällande lagen ansöka om en vägförrättning för en enskild väg.  

I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar. 

19 §. Utloppsdiken i järnvägsplanen. Den hänvisning som ingår i paragrafen ska ändras så att den avser den vattenlag (587/2011) som trädde i kraft den 1 januari 2012.  

25 a §.Järnvägsplaner som berör plankorsningar. Plankorsningar kan äventyra väg- och järnvägstrafikens säkerhet. Därför är det i enlighet med 20 § 2 mom. möjligt att utarbeta och godkänna en järnvägsplan som enbart gäller plankorsningar. I en sådan järnvägsplan anvisas förbättringsåtgärder, plankorsningar som ska avlägsnas samt ersättande trafikförbindelser. Med avseende på utvecklandet av en ändamålsenlig arbetsfördelning mellan Trafikverket och NTM-centralerna föreslås det att NTM-centralerna ska vara behöriga att svara för utarbetandet av järnvägsplaner då det är fråga om särskilda planer som gäller plankorsningar inom statens bannät. En bestämmelse om detta föreslås ingå i den nya 25 a §, med stöd av vilken den behöriga NTM-centralen svarar för utarbetandet och den administrativa behandlingen av dessa järnvägsplaner, från den inledande kungörelsen om utredningsarbetena till framställningen om att Trafikverket ska godkänna järnvägsplanen. Med den behöriga NTM-centralen avses här sådana centraler där det finns ett ansvarsområde för trafik och infrastruktur. 

Eftersom NTM-centralen inte är banhållare, gäller det som bestäms om banhållare centralen då den utarbetar järnvägsplaner. I 3 § i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna anges centralernas verksamhetsområde och uppgifter, som enligt paragrafens 8 punkt omfattar trafiksystemets funktion, trafiksäkerheten, väg- och trafikförhållandena, landsvägshållningen och ordnandet av kollektivtrafiken. Utarbetandet och den administrativa behandlingen av järnvägsplaner som gäller plankorsningar samt den nedan föreslagna rätten att föra talan vid järnvägsförrättningar hänför sig således på ett naturligt sätt till centralernas gällande verksamhetsområde. Lagstiftningen om NTM-centralerna behöver därmed inte ändras. 

25 b §. Hur landsväg beaktas vid planeringen av en järnväg. Byggandet av en järnväg kan medföra ett behov av att ändra en landsväg trots att det inte finns något behov av att förbättra landsvägen. Vid byggandet av en järnväg iakttas det planerings- och beslutssystem som regleras i banlagen och för landsvägars del iakttas det förfarande som föreskrivs i landsvägslagen. Med byggande av en järnväg avses i banlagen anläggande av nya järnvägar och förbättring av befintliga järnvägar. Till förbättring av en järnväg hör också enbart sådan reglering av plankorsningar som innebär att plankorsningar förbättras, avlägsnas eller flyttas samt att nya trafikförbindelser som hänför sig till regleringen anordnas. För att minska de parallella förvaltningsförfaranden som hänför sig till ett och samma projekt föreslås det att sådana ändringar som byggandet av en järnväg medför beträffande landsvägar som är belägna inom projektets verkningsområde, såsom ändring av en landsvägs sträckning eller ändringar av enskilda vägar som är anslutna till en landsväg, ska kunna anvisas i den plan gällande byggandet av järnvägen som avses i banlagen. Det föreslagna förfarandet regleras i den nya 25 b §. Förfarandet utgör ett alternativ till de särskilda trafikledsspecifika förvaltningsförfarandena. En motsvarande ändring föreslås i 32 a § i landsvägslagen, som innehåller föreskrifter om den situation där byggandet av en landsväg medför behov av ändringar av en järnväg. 

26 §. Planernas giltighetstid. Enligt 4 mom. i denna paragraf förfaller beslutet om godkännande av en järnvägsplan om arbetet på banan inte har påbörjats inom fyra år från utgången av det år under vilket godkännandet av järnvägsplanen har vunnit laga kraft. På samma sätt som när det gäller landsvägsprojekt har det förekommit oklarhet om huruvida man med påbörjande av arbetet avser att hela det projekt som avses i planen inleds eller också att bara en del av arbetet på banan inleds. För att momentet ska förtydligas ska det anges att också påbörjandet av en del av arbetet på banan hindrar att beslutet om godkännande av järnvägsplanen förfaller. I övrigt hänvisas det till 31 § 3 mom. i landsvägslagen där det föreslås en motsvarande ändring. 

Järnvägsplanen är en detaljerad plan för genomförande av ett järnvägsprojekt, som godkänns av Trafikverket. Det kan emellertid av olika orsaker uppkomma dröjsmål vid inledandet av byggarbetet, och enligt paragrafens 4 mom. kan kommunikationsministeriet förlänga järnvägsplanens giltighetstid med högst fyra år. Vid förlängningen av giltighetstiden bedömer man om det fortfarande föreligger sådana förutsättningar för genomförande av järnvägsprojektet som anges i den godkända järnvägsplanen. I detta sammanhang bedöms dock inte längre de trafikpolitiska förutsättningarna för projektet eller dess samhälleliga verkningar. Eftersom kommunikationsministeriet svarar för trafikpolitiken och för de övergripande riktlinjerna för banhållningen, och egentligen inte för genomförandet av enskilda järnvägsprojekt, föreslås det att 26 § 4 mom. ska ändras så att ministeriets befogenheter att förlänga giltighetstiden för en järnvägsplan ska överföras till Trafikverket. Samtidigt föreslås det även att Trafikverket ska kunna förlänga giltighetstiden för en järnvägsplan med ytterligare en period på högst fyra år. Momentet blir då förenligt med 31 § 3 mom. i landsvägslagen, som gäller förlängning av giltighetstiden för en vägplan. Giltighetstiden förlängs inte automatiskt, utan detta sker på grundval av prövning från fall till fall. En förlängning av giltighetstiden förutsätter att de allmänna villkor som avses i 10 § och de krav som ställs på järnvägsplanens innehåll i 15 § uppfylls. I likhet med vad som gäller vägplaner ska det vara möjligt att förlänga giltighetstiden bara för sådana järnvägsplaner som är tidsenliga, godtagbara i miljöhänseende och genomförbara i tekniskt avseende. Beslut som gäller förlängning av giltighetstiden får överklagas genom besvär.  

I paragrafens 1–3 mom. föreslås inga ändringar i sak. 

2 a kap. Tillstånd för plankorsning, byggande och underhåll av plankorsningar samt tillstånd att korsa en järnväg

Banlagens bestämmelser om plankorsningar är på ett osystematiskt sätt spridda på olika håll i lagen. Därför föreslås det att bestämmelserna om tillstånd för plankorsning, byggande och underhåll av plankorsningar, tillstånd att korsa en järnväg med terrängfordon samt återkallelse av tillstånd ska samlas i ett nytt 2 a kap. Samtidigt ska lagens 17 och 34 § upphävas. I enlighet med det föreslagna 2 § 3 mom. ska bestämmelserna i detta kapitel inte tillämpas på privata spåranläggningar. 

28 a §.Tillstånd för byggande och flyttande av en plankorsning. Den gällande lagens bestämmelser om tillstånd för byggande av en plankorsning ingår i 17 § 1–5 mom. Det föreslås att dessa bestämmelser ska flyttas till den nya 28 a §, delvis med samma innehåll som i den gällande lagen, samtidigt som 17 § ska upphävas.  

I samband med prövningen av huruvida tillstånd för plankorsning ska beviljas kommer trafiksäkerheten alltid i första hand. Ett tåg som rör sig med en hastighet på 140 kilometer per timme behöver en sträcka på över en kilometer för att kunna stanna. Inom statens bannät inträffade det under åren 2006–2012 i genomsnitt 35 plankorsningsolyckor per år. Det genomsnittliga antalet döda i dessa olyckor var sju personer, medan antalet allvarligt skadade var i genomsnitt tre personer per år. Största delen av plankorsningsolyckorna inträffar på lågtrafikerade banavsnitt där också hastigheten är låg. Under den senaste tiden har Trafikverket årligen beviljat 1–5 nya tillstånd för plankorsningar. Utgångspunkten är att nya plankorsningar inte byggs om det inte finns särskilt starka skäl till det.  

Enligt den gällande lagen är det möjligt att bygga nya bestående plankorsningar bara på lågtrafikerade banavsnitt inom det bannät som inte hör till stomnätet. Stomnätets omfattning har inte för närvarande fastställts och därför föreslås det att det bannät på vilket nya plankorsningar inte tillåts ska utgöras av TEN-nätet istället för av stomnätet. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 28 a § 1 mom. TEN-nätet definieras i den nya 9 a-punkt som föreslås ingå i 3 §. Definitionen av TEN-nätet har visat sig vara bestående och allmänt godkänd på gemenskapsnivå. TEN-nätet motsvarar i stor utsträckning det bannät som skulle omfattas av stomnätet. TEN-nätet utgör dessutom grunden för Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/57/EG om driftskompatibiliteten hos järnvägssystemet inom gemenskapen. Trafiksäkerhetsverket har genom sin föreskrift TRAFI/8591/03.04.02.00/2014 utfärdat bestämmelser om genomförandet av de tekniska specifikationerna i direktivet och samtidigt uppställt tekniska krav för plankorsningarna inom hela bannätet. Enligt föreskriften ska en plankorsning inom TEN-nätet uppfylla kraven senast vid utgången av år 2030 eller tas ur bruk. Kapitel 2 a ska dock inte tillämpas på privata spåranläggningar och därför ska inte heller 28 a § tillämpas på privata spåranläggningar, även om de hör till TEN-nätet. 

För att tillräcklig flexibilitet ska garanteras ska förbudet mot byggande av nya plankorsningar på banor inom TEN-nätet dock inte vara ovillkorligt. Således ska det av särskilda skäl vara möjligt att bevilja tillstånd för byggande av en ny plankorsning på ett sådant banavsnitt inom TEN-nätet där banans högsta tillåtna hastighet permanent är högst 50 kilometer i timmen. Sådana banavsnitt kan finnas i anslutning till tät bebyggelse nära banans slutpunkt, såsom en hamn, en bangård eller ett lastningsområde. Den låga banhastigheten ska vara permanent, vilket innebär att sådana banavsnitt inom TEN-nätet där hastigheten är sänkt till följd av banarbeten eller andra tidsbegränsade åtgärder faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Detsamma gäller de delar av TEN-nätet där hastighetsbegränsningar fastställts t.ex. för att minska den vibration som tågtrafiken medför. Med särskilda skäl avses i detta sammanhang att plankorsningen är nödvändig för att ordna en fungerande trafikförbindelse t.ex. på grund av de begränsningar som tätortsstrukturen medför. Stickspår eller andra motsvarande spår som löper ut från TEN-nätet betraktas inte vid tillståndsprövningen som banor som hör till TEN-nätet. 

Trots att det i regel inte är tillåtet att bygga nya plankorsningar inom TEN-nätet, kan banhållaren bevilja tillstånd till att en plankorsning inom TEN-nätet flyttas. Också detta regleras i paragrafens 1 mom. Flyttandet sker på initiativ av någon annan än banhållaren och förutsätter i enlighet med gällande lag att flyttandet i betydande grad förbättrar säkerheten vid plankorsningen. Det kan t.ex. vara fråga om att antalet plankorsningar minskar genom att korsningar förenas med varandra. Alternativt kan flyttandet grunda sig på att den som ansöker om tillstånd har särskilda skäl till det, t.ex. betydande besparingar av transportkostnader eller ändringar av markanvändningen. Trots att det finns särskilda skäl till flyttandet ska säkerheten vid plankorsningen fortsättningsvis hålla en hög nivå. 

Det ska vara möjligt att bevilja tillstånd för byggande av nya plankorsningar också på andra än lågtrafikerade banavsnitt utanför TEN-nätet. Bedömningen av om säkerheten vid plankorsningen kan garanteras utförs vid tillståndsprövningen på grundval av trafikens art och omfattning.  

I 28 a § 2 mom. anges förutsättningarna för beviljandet av tillstånd för plankorsning. Tillstånd ska kunna beviljas bara en sådan väghållare som avses i 3 § 11 a-punkten. En förutsättning för att tillståndet ska beviljas är att den nya plankorsningen behövs för en nödvändig trafikförbindelse. Det kan vara fråga om ett privat eller allmänt behov av en trafikförbindelse. Trafikförbindelsen betraktas som nödvändig då det över huvud taget inte är möjligt att ordna någon annan typ av trafikförbindelse, eller anordnandet av en annan förbindelse skulle medföra oskäliga kostnader med avseende på sökandens omständigheter. Då det bedöms vara fråga om ett behov av en nödvändig trafikförbindelse, förutsätter beviljandet av tillstånd även att säkerheten vid plankorsningen kan tryggas. Tillståndsmyndigheten granskar tryggandet av trafiksäkerheten genom att utföra en helhetsbedömning av situationen utgående från järnvägens och den korsande trafikens art och omfattning. Vid bedömningen beaktas utöver det gällande läget också trafikförhållandena inom en överskådlig framtid. Då plankorsningar på ett banavsnitt på initiativ av banhållaren har avlägsnats eller reglerats på något annat sätt och ersättande trafikförbindelser har ordnats, tillåts nya plankorsningar på ett sådant banavsnitt bara av synnerligen vägande skäl, t.ex. med anledning av att det efter banhållarens åtgärder skett betydande förändringar i fråga om markanvändningen. Tillstånd kan i regel beviljas bara för enkelspåriga banavsnitt. Tillstånd för plankorsning beviljas inte för snabbtrafikerade banavsnitt eller för rutter där farliga ämnen transporteras. I regel beviljas tillstånd inte heller för sådana banavsnitt beträffande vilka en avsevärd nivåförbättring är att vänta, såsom elektrifiering. Säkerheten tryggas i allmänhet med hjälp av säkerhetsanordningar eller andra arrangemang, såsom sträckningen för den väg som leder till plankorsningen, väntplattformar och tillräcklig sikt. 

Ett tillstånd för byggande av en ny plankorsning gäller tills vidare. Tillståndet kan emellertid också beviljas för viss tid, ifall man känner till att trafikförhållandena på banan kommer att förändras så att villkoren för tillståndet inte uppfylls, men det är osäkert när förändringen kommer att ske, eller om plankorsningen behövs bara en bestämd tid.  

I 3 mom. bemyndigas banhållaren att utfärda tekniska föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå i ansökan om tillstånd. I föreskriften kan t.ex. specificeras vilka utredningar som ska ingå i tillståndsansökan.  

I enlighet med den gällande lagen är det banhållaren som beviljar tillstånd för byggande av en ny plankorsning och flyttande av en befintlig plankorsning. Huruvida tillstånd beviljas eller inte beror på banhållarens prövning. Eftersom Trafikverket är banhållare i fråga om statens bannät, och då Trafikverket också fattar beslut om byggandet av landsvägar genom att godkänna vägplaner för landsvägarna, föreslås det att banhållarens tillstånd inte behövs för en plankorsning som ingår i en godkänd vägplan. En bestämmelse om saken föreslås ingå i 28 a § 2 mom. 

Det är för närvarande möjligt att bevilja tillstånd för plankorsning bara för viss typ av trafik, t.ex. för lantbruksändamål. Om trafiken vid en plankorsning ökar väsentligt t.ex. på grund av effektiverad markanvändning, eller plankorsningens användningsändamål ändras t.ex. så att korsningen inte längre används för lantbruksändamål utan för fordonstrafik, ska väghållaren ansöka om ett nytt tillstånd för plankorsning. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 28 a § 3 mom., som motsvarar den gällande lagen. Enligt bestämmelsen gäller detta dock situationer där användningen av plankorsningen ökar betydligt, medan det enligt den gällande lagen ska vara fråga om en väsentlig ökning av plankorsningens användning. I och med denna ändring blir bestämmelsen förenlig med det föreslagna 28 b § 3 mom., där det i enlighet med den gällande lagen bestäms att tillståndshavaren är skyldig att undanröja en sådan fara för trafiken som orsakas av betydligt ökad användning av plankorsningen. 

Paragrafens 4 mom. innehåller en bestämmelse om tillstånd för en tillfällig plankorsning. Tillämpningsområdet för detta moment omfattar hela statens bannät. Banhållaren har årligen behandlat 20–30 ärenden som gäller tillstånd för tillfälliga plankorsningar. Tillståndens giltighetstid har varierat mellan ett dygn och två år. Tillstånden har i allmänhet beviljats för olika typer av byggarbeten. I enlighet med vad som bestäms i den gällande lagen föreslås det att banhållaren ska kunna bevilja tillstånd för en tillfällig plankorsning för den tid arbetet pågår. Med arbete avses alla typer av byggarbete som inte hänför sig till järnvägsprojekt eller motsvarande verksamhet, såsom körning av marksubstanser. De plankorsningsarrangemang som krävs på grund av bygg- och underhållsarbeten som berör järnvägar ordnas med hjälp av Trafikverkets interna förfaranden samt genom förklaringar, villkor, övervakning och sanktioner som fastställs i entreprenadavtal. Behovet av en tillfällig plankorsning kan emellertid aktualiseras också i andra situationer. Därför föreslås det i 4 mom. att tillstånd för en tillfällig plankorsning ska kunna beviljas av särskilda skäl, t.ex. för vissa typer av transporter eller för trafikarrangemang som krävs för en viss tilldragelse. För att tillstånd för en tillfällig plankorsning ska beviljas förutsätts det dock i alla situationer att plankorsningen inte äventyrar trafiksäkerheten. Eftersom det inte alltid är väghållaren som bygger en tillfällig plankorsning, konstateras det särskilt i 4 mom. att man även i dessa fall ska följa bestämmelserna i 28 b och 28 d §.  

Banhållaren kan förena sina tillståndsbeslut med anvisningar och villkor som gäller byggandet av plankorsningen eller en ny användningsform för den eller underhåll eller avlägsnande av plankorsningen. Anvisningarna och villkoren kan också gälla byggandet eller underhållet av en väg som ansluter till plankorsningen. Detta regleras i 28 a § 5 mom. Momentet motsvarar med smärre preciseringar den gällande lagen. Eftersom ett tillstånd för plankorsning innehåller uttömmande bestämmelser om byggandet av en plankorsning på ett järnvägsområde, behövs inte utöver tillståndsbeslutet något sådant tillstånd av banhållaren för annat arbete på järnvägsområde som avses i 36 §.  

I 6 mom. föreslås en ny bestämmelse om att järnvägsoperatörerna ska höras innan ett tillstånd för plankorsning beviljas. Innan ett tillstånd för plankorsning beviljas ska banhållaren höra de järnvägsoperatörer som trafikerar banavsnittet i fråga. 

28 b §.Byggande, ändring och underhåll av plankorsningar och anslutande vägar. Ett tillstånd för plankorsning grundar sig på en ansökan, och plankorsningen betjänar sökandens behov av en trafikförbindelse. Därför ska väghållaren svara för byggandet av plankorsningen och byggandet och underhållet av den väg som ansluter till korsningen. Detta regleras i 28 b §, som till sitt innehåll motsvarar den gällande 34 §, vilken föreslås bli upphävd. I denna proposition föreslås det att en definition av väghållare fogas till 3 § 1 mom. 12 punkten i banlagen. 

Enligt paragrafens 1 mom. ska väghållaren bygga plankorsningen på sin egen bekostnad. För underhållet av plankorsningens betongplatta svarar banhållaren i enlighet med 89 § 1 mom., som det hänvisas till i momentet.  

Väghållaren svarar för byggandet och underhållet av den väg som leder till plankorsningen. Väghållaren ska enligt 89 § 1 mom. svara också för vinterunderhållet av vägen vid plankorsningens betongplatta. Ansvaret för vinterunderhållet har emellertid ansetts tangera de åtgärder som omfattas av väghållarens inflytelsesfär, såsom plogning av väg utan att banan och betongplattan skadas. Banhållaren ska dock svara för sådant underhållsarbete vintertid som endast banhållaren har möjlighet att utföra på grund av de kompetenskrav som gäller för arbete på järnvägsområdet. Alla åtgärder ska vidtas i enlighet med tillståndsbeslutet. Plankorsningen och den väg som leder till korsningen ska byggas och underhållas så att de inte äventyrar väg- eller järnvägstrafikens säkerhet eller medför olägenhet för underhållet av banan. Vägen ska byggas så att trafiken vid plankorsningen löper tryggt och utan att järnvägssäkerheten äventyras. Då plankorsningen blivit obehövlig eller tillståndets giltighetstid löpt ut eller tillståndet återkallats med stöd av 28 d § är väghållaren skyldig att på egen bekostnad avlägsna plankorsningen. 

En betydande ökning av plankorsningens användning eller en ändring av dess användningsändamål kräver i enlighet med 28 a § 4 mom. ett nytt tillståndsbeslut. För att en hög trafiksäkerhetsnivå ska bibehållas ska väghållaren på det sätt som tillståndsbeslutet förutsätter på sin egen bekostnad ändra den väg som leder till plankorsningen eller genomföra erforderliga arrangemang i anslutning till korsningen, t.ex. genom att bygga en väntplattform. Bestämmelser om detta föreslås i 2 mom. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den gällande lagen. 

Paragrafens 3 mom. föreslås innehålla en bestämmelse om att banhållaren har rätt att avbryta arbetet eller på väghållarens bekostnad utföra eller låta utföra de åtgärder som behövs för att trygga trafiksäkerheten eller avlägsna olägenheter för banhållningen i det fall där väghållaren försummar sina skyldigheter enligt 1 eller 2 mom. På detta förfarande tillämpas viteslagen (1113/1990), som det hänvisas till i momentet. Till övriga delar hänvisas det till 38 § 4 mom. i landsvägslagen där det föreslås ett motsvarande tillägg. Om användningen av en plankorsning orsakar omedelbar fara för väg- eller järnvägstrafikens säkerhet, kan banhållaren som sistahandsåtgärd bruka sin rätt att enligt 18 § 4 mom. stänga eller avlägsna plankorsningen.  

28 c §. Tillstånd att korsa en järnväg. Denna paragraf innehåller bestämmelser om tillstånd att korsa en järnväg vid en plankorsning med en snöskoter eller något annat terrängfordon. I den gällande lagens 17 § 6 mom. finns en bestämmelse om tillstånd att korsa en järnväg. Enligt det nämnda momentet kan banhållaren bevilja tillstånd att under den tid marken är snötäckt korsa en järnväg med snöskoter vid en plankorsning som finns vid en skogsväg som är avstängd för annan motortrafik än snöskotertrafik. Denna bestämmelse har i praktiken hindrat beviljandet av tillstånd att korsa en järnväg. I bestämmelsen hänvisas det dessutom till stomnätet på samma sätt som det redogörs för i motiveringen till 28 a §, som gäller nya plankorsningar. Eftersom intresset för snöskoteråkning ökar och är av betydelse också för företagsverksamheten, finns det behov av att bättre än för närvarande förena snöskoteråkningens behov med kraven på att järnvägar ska korsas tryggt och utan att banan skadas. Av trafiksäkerhetsskäl och med tanke på underhållet av banan ska det emellertid ställas strikta krav på de korsningar där en järnväg får korsas med snöskoter och andra terrängfordon.  

Enligt paragrafens 1 mom. ska banhållaren kunna bevilja tillstånd att korsa en järnväg vid en plankorsning, dock endast på banavsnitt som inte hör till TEN-nätet. För att tillräcklig flexibilitet ska garanteras föreslås det emellertid att det av särskilda skäl ska vara möjligt att bevilja tillstånd att korsa en järnväg också i anslutning till en korsning inom TEN-nätet, t.ex. i sådana fall där det är uppenbart oskäligt att ställa krav på att en planskild korsning ska byggas. Med uttrycket ”i anslutning till” en plankorsning avses omedelbar fysisk närhet, så att man med hjälp av plankorsningens varningsanordningar kan säkerställa att järnvägen kan korsas tryggt också med terrängfordon. Tillstånd att korsa en järnväg kan inte beviljas i anslutning till en plankorsning som inte är förenlig med Trafiksäkerhetsverkets föreskrifter eller Trafikverkets anvisningar. Tillstånd ska kunna beviljas närmast då det finns ett allmänt behov av att korsa en järnväg med terrängfordon eller då det är fråga om sådana snöskoterleder som avses i terrängtrafiklagen (1710/1995) eller ett mer omfattande regionalt nät av snöskoterleder, som också kan bestå av banor för snöskoteråkning. 

Ett tillstånd att korsa en järnväg gäller i regel tills vidare, men tillståndet kan av särskilda skäl också beviljas för viss tid. Tillstånd att korsa en järnväg kan beviljas förutom för snöskotrar även för andra terrängfordon, såsom spårprepareringsmaskiner. Bestämmelser om terrängfordon finns i 16 § i fordonslagen (1090/2002). 

I paragrafens 2 mom. anges förutsättningarna för att tillstånd att korsa en järnväg ska kunna beviljas. I enlighet med den gällande lagen kan tillstånd beviljas bara under förutsättning att användningen av snöskoter eller andra terrängfordon inte skadar banan eller funktionen hos järnvägsområdets konstruktioner, inte medför olägenhet för banhållningen och inte äventyrar trafiksäkerheten. Förutsättningarna fastställs närmare i tillståndsvillkoren och anvisningarna. 

I paragrafens 3 mom. bestäms det i enlighet med 17 § 7 mom. i den gällande lagen att polisen, Tullen och gränsbevakningsväsendet kan beviljas tillstånd att för övervakningsuppdrag i terräng korsa en plankorsning också på andra banavsnitt än sådana som avses i 1 mom. 

Paragrafens 4 mom. föreslås innehålla hänvisningar till de bestämmelser om plankorsningar som tillämpas också på sådana plankorsningar som behövs för terrängfordonstrafik och på tillstånd att korsa en järnväg, dock med beaktade av de särskilda omständigheter som berör dessa. I momentet hänvisas det till 18 § 4 mom. som berör avlägsnande eller ändring av en plankorsning som medför omedelbar fara, 28 a § 3 mom. som berör tillståndsplikt då användningen av en plankorsning ökar eller dess användningsändamål ändras, 28 a § 5 mom. som berör anvisningar och villkor i tillståndsbeslutet, 28 a § 6 mom. som berör hörande av järnvägsoperatörer samt till 28 b § som berör byggande, ändring och underhåll av en plankorsning och den väg som ansluter till korsningen.  

28 d §. Återkallelse av tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg. Tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg gäller i allmänhet tills vidare. Tillståndshavaren ska kunna lita på att en trafikförbindelse som är förenlig med tillståndet är bestående och på att han eller hon får full motsvarighet för kostnaderna för byggandet av plankorsningen. En återkallelse av tillståndet kan komma i fråga bara i undantagsfall och till följd av försummelser från tillståndshavarens sida. Eftersom den gällande lagen inte innehåller några bestämmelser om återkallelse av tillstånd, föreslås det att banhållarens rätt att återkalla tillstånd för plankorsning och tillstånd att korsa en järnväg ska regleras i den nya 28 d §.  

Enligt paragrafens 1 punkt ska banhållaren kunna återkalla ett beviljat tillstånd om väghållaren försummar sina skyldigheter att bygga eller underhålla plankorsningen och den väg som ansluter till korsningen. En bestämmelse om dessa skyldigheter ingår i 28 b §, som det hänvisas till i momentet. Tillståndet ska emellertid kunna återkallas först då försummelsen fortgår trots banhållarens uppmaning att åtgärda saken. I uppmaningen ska väghållaren i enlighet med 33 § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003) ges en sådan tidsfrist för att vidta behövliga åtgärder som är tillräcklig med hänsyn till ärendets art. Vid bedömningen av vilken tidsfrist som är tillräcklig ska särskild hänsyn tas till trafiksäkerheten. 

Enligt paragrafens 2 punkt ska tillståndet kunna återkallas om väghållaren försummar att ansöka om ett nytt tillstånd för ökad eller ändrad användning av plankorsningen. En bestämmelse om skyldigheten att ansöka om tillstånd för detta ingår i 28 a § 3 mom. Tillståndet ska i enlighet med vad som bestäms i 1 punkten kunna återkallas först då banhållaren har uppmanat väghållaren att fullgöra sin skyldighet och försummelsen fortgår trots uppmaningen. I uppmaningen ska det fastställas en tidsfrist inom vilken tillståndet ska sökas. Eftersom det är fråga om att ett nytt tillstånd måste sökas till följd av ökad eller ändrad användning av en plankorsning, ska trafiksäkerheten ges särskild betydelse vid bedömningen av tidsfristens längd. 

29 §. Underhåll. Det föreslås att uttrycket ”trafiksäkerheten” i 29 § 2 mom. som gäller underhållet av en järnväg ska ersättas med begreppet ”väg- och järnvägstrafikens säkerhet”. Den nuvarande hänvisningen till trafiksäkerheten täcker bara en del av den rullande materielen på järnvägarna.  

34 §. Anläggande, ändring och skötsel av plankorsning och väg till den. Det föreslås att paragrafen upphävs. Den nya 28 b § motsvarar i sak den gällande 34 §. 

37 §. Skyddsområde för järnväg. I lagens 4 kap. finns bestämmelser om inskränkningar i markägarens rättsställning och om banhållarens särskilda rättigheter när det gäller områden utanför järnvägsområdet. I 37 § finns bestämmelser om banans skyddsområde. Skyddsområdet sträcker sig 30 meter från mittlinjen av banans spåranläggning eller, om det finns flera spåranläggningar, från mittlinjen av den yttersta spåranläggningen. I järnvägsplanen kan skyddsområdets omfattning minskas eller utvidgas till högst 50 meter. De bestämmelser som berör skyddsområdena eller de frisiktsområden som avses i 38 § gäller dock enligt 41 § 3 mom. inte en byggnad inom ett detaljplaneområde. 

Enligt den gällande lagen kan ett skyddsområde anges i den järnvägsplan som berör byggandet av en järnväg. Järnvägarna skiljer sig från landsvägar, för vars del ett 20 meter brett skyddsområde uppkommer direkt med stöd av 44 § i landsvägslagen. Järnvägarnas funktionsduglighet ska emellertid kunna tryggas i alla situationer. Särskilt den senaste tidens stormskador har visat att järnvägssystemet är sårbart, då träd som fallit över banorna har medfört avsevärda svårigheter för järnvägstrafiken. Banhållaren ska således vid behov ha rätt att avlägsna trädbestånd från skyddsområdet oberoende av järnvägsplanerna. Dessutom ska byggandet på skyddsområdena begränsas. 

Med anledning av vad som anförts ovan föreslås det att det direkt med stöd av 37 § 1 mom. ska uppkomma skyddsområden i anslutning till de järnvägar som hör till statens bannät. Skyddsområdets bredd ska vara detsamma som anges i den gällande lagen. Enligt paragrafens 2 mom. ska banhållaren då väg- eller järnvägstrafikens säkerhet så kräver ha rätt att avlägsna växtlighet från skyddsområdet eller begränsa växtlighetens höjd. Växtlighetens art är inte av betydelse i detta sammanhang. Enligt 41 § 3 mom. är det dock förbjudet att avlägsna växtlighet som med hänsyn till miljön är av speciell betydelse. De befogenheter som föreskrivs för banhållaren i detta sammanhang eliminerar inte heller skyldigheten att ansöka om ett sådant tillstånd för de aktuella åtgärderna som föreskrivs någon annanstans i lag, t.ex. tillstånd för miljöåtgärder enligt 128 § i markanvändnings- och bygglagen. Förfarandet för avlägsnande av växtlighet regleras i 42 §. 

Syftet med skyddsområdena är att främja en trygg användning av järnvägarna. Byggande som sker i den omedelbara närheten av en järnväg kan ha verkningar som sträcker sig till järnvägsområdet, och därför finns det skäl att på skyddsområdena begränsa sådant byggande som medför olägenheter med tanke på trafiksäkerheten och banhållningen. Istället för det byggförbud som ingår i den gällande lagen föreslås det att 37 § 2 mom. ska innehålla en bestämmelse om att det på skyddsområdet inte får finnas byggnader, upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar, om de eller användningen av dem kan äventyra väg- eller järnvägstrafikens säkerhet eller medföra olägenhet för banhållningen. Angående byggnader gäller det som bestäms i 113 § i markanvändnings- och bygglagen. För anläggningar och anordningar krävs i allmänhet åtgärdstillstånd enligt 62 § i markanvändnings- och byggförordningen. Tillståndsmyndigheten ska skaffa banhållarens ställningstagande till saken då byggande eller andra åtgärder som avses här planeras för ett skyddsområde. Om banhållaren bedömer att de åtgärder som planerats för skyddsområdet medför sådana skadliga verkningar som avses i 37 § 2 mom., ska bygg- eller åtgärdstillstånd inte beviljas.  

Om inskränkningen av ägarens rättigheter i enlighet med denna paragraf på ett område vars användning tidigare inte har inskränkts på motsvarande sätt orsakar skada eller betydande olägenhet när det gäller användningen av fastigheten, är banhållaren skyldig att med stöd av 61 § ersätta denna olägenhet eller skada. Om fastighetens ägare orsakas skada av att egendom avlägsnas från skyddsområdet, har fastighetens ägare likaså rätt att få ersättning för denna skada av banhållaren.  

I den föreslagna texten har begreppet ”tåg- och trafiksäkerheten” ersatts med begreppet ”väg- eller järnvägstrafikens säkerhet”, vilket omfattar alla typer av anordningar som rör sig på järnvägarna. Paragrafen preciseras vidare genom att ordet "järnvägens" tas in i 1 mom. i anslutning till ordet "skyddsområde" och paragrafens rubrik preciseras på motsvarande sätt så att den lyder "skyddsområde för järnväg".  

38 §. Frisiktsområde för järnväg. Med ett frisiktsområde avses det område i en plankorsning som ska vara fritt från hinder som skymmer sikten mot banan. Enligt den gällande lagen kan frisiktsområden anges i järnvägsplanerna. Det föreslås emellertid, på samma sätt som beträffande skyddsområden, att också plankorsningarnas frisiktsområden ska uppkomma direkt med stöd av lag. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 38 § 1 mom., där frisiktsområden definieras på samma sätt som i den gällande lagen. Ett frisiktsområde är alltså ett sådant område i en plankorsning som med hänsyn till trafiksäkerheten ska vara fritt från hinder som skymmer sikten. Vid ingången av år 2013 fanns det 2 984 plankorsningar inom statens bannät, varav 2 282 saknade bommar eller ljus- eller ljudvarningsanordningar. På grund av trafiksäkerheten ska den som närmar sig en plankorsning ha tillräckligt fri sikt åt båda hållen av järnvägen. I anslutning till plankorsningar finns också sådana skyddsområden som avses i 37 §, vilka omfattas av de rättigheter som föreskrivs för banhållaren samt av byggförbud. Då ett frisiktsområde sträcker sig utanför järnvägsområdet, överlappar det skyddsområdet. I enstaka fall kan frisiktsområdet sträcka sig också utanför skyddsområdet. Av trafiksäkerhetsskäl begränsas byggandet på ett frisiktsområde såväl i de fall som anges i 37 § 2 mom. som i de fall där en byggnad, ett upplag, ett stängsel eller någon annan anläggning eller anordning kan äventyra trafiksäkerheten genom att skymma sikten. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 38 § 2 mom. Momentet innehåller dessutom en bestämmelse om banhållarens rätt att avlägsna växtlighet och naturhinder som skymmer sikten. Om inskränkningen av ägarens rättigheter i enlighet med denna paragraf på ett område vars användning tidigare inte har inskränkts på motsvarande sätt orsakar skada eller betydande olägenhet när det gäller användningen av fastigheten, är banhållaren skyldig att med stöd av 61 § ersätta denna olägenhet eller skada. Om fastighetens ägare orsakas skada av att egendom avlägsnas från frisiktsområdet, har fastighetens ägare likaså rätt att få ersättning för denna skada av banhållaren.  

Paragrafen preciseras dessutom genom att ordet "järnvägens" tas in i 1 mom. i anslutning till ordet "frisiktsområde". Även paragrafens rubrik preciseras så att den lyder "frisiktsområde för järnväg". 

Närmare bestämmelser om sikten vid plankorsningar och om frisiktsområden finns i kommunikationsministeriets förordning om frisiktsområden (65/2011). Paragrafens 3 mom. föreslås innehålla en hänvisning till den förordningen samt till 45 § i landsvägslagen, som innehåller bestämmelser om frisiktsområden vid plankorsningar mellan en landsväg och en järnväg. I den gällande lagen finns det en hänvisning till kommunikationsministeriets förordning i 96 § 2 mom., som nu föreslås bli upphävd.  

39 §. Åtgärdsbegränsningar. I den gällande lagens 39 § bestäms det att upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar inte får finnas inom en banas skydds- eller frisiktsområde. Eftersom denna fråga ska regleras i de föreslagna 37 och 38 §, blir den gällande 39 § onödig. Det föreslås således att denna paragraf ska ändras så att den istället innehåller en bestämmelse om åtgärdsbegränsningar inom skydds- och frisiktsområden. Samtidigt ska paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar paragrafens nya innehåll. Dessutom ska begreppet ”tåg- eller trafiksäkerheten” ersättas med begreppet ”väg- eller järnvägstrafikens säkerhet”. Paragrafen motsvarar i huvudsak sista meningen i den gällande lagens 37 § 2 mom., där det bestäms att markytans form inte får ändras på ett skyddsområde och att dikning inte får utföras så att ändringen kan äventyra järnvägens säkerhet. Till de åtgärder som avses i denna paragraf hör t.ex. tagande av marksubstanser, sprängning av berg eller utdikning, som kan äventyra väg- eller järnvägstrafikens säkerhet eller medföra olägenhet för banhållningen. För utredning av faran eller olägenheten ska de tillståndsmyndigheter som utövar tillsyn över åtgärderna i samband med tillståndsförfarandet inhämta banhållarens ställningstagande till den verksamhet som avses i 39 § och som planerats för ett skydds- eller frisiktsområde.  

40 §. Befogenheter att bevilja undantag. För att tillräcklig flexibilitet ska tryggas ska banhållaren fortsättningsvis ha befogenheter att bevilja undantag från de begränsningar som gäller skydds- och frisiktsområden. Paragrafens rubrik ska ändras så att den motsvarar paragrafens innehåll. Dessutom ska begreppet ”tåg- och trafiksäkerheten” ersättas med begreppet ”väg- och järnvägstrafikens säkerhet”. 

41 §. Undantag från begränsningar. I paragrafens 1 mom. begränsas banhållarens rätt att avlägsna sådan växtlighet från skydds- och frisiktsområden som har planterats eller tagits under särskild omvårdnad innan området har blivit underkastat begränsningar. På ett sådant område får också byggnader och andra anläggningar och anordningar stå kvar. I detta fall är det med stöd av paragrafens 2 mom. möjligt att åtgärda växtligheten eller byggnaderna eller anordningarna bara av trafiksäkerhetsskäl eller på grund av att banhållningen orsakas olägenhet.  

I enlighet med de föreslagna 37 och 38 § uppkommer skydds- och frisiktsområdena direkt med stöd av lag. Dessa områden omfattas av de rättigheter som föreskrivs för banhållaren samt av de föreskrivna bygg- och åtgärdsbegränsningarna, vilka blir gällande då lagen träder i kraft. I de fall där skydds- och frisiktsområden därförinnan har anvisats i godkända järnvägsplaner, fastställs de rättigheter och begränsningar som berör områdena enligt de bestämmelser som var gällande vid den tidpunkt då planerna godkändes. Det föreslås att behövliga ändringar av hänvisningarna ska införas i paragrafens 1 och 3 mom. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar.  

42 a §.Placering av obetydliga anordningar och konstruktioner. Enligt 50 § 1 mom. i landsvägslagen ska ägaren eller innehavaren av en fastighet eller ett område tillåta att vägmärken och andra trafikanordningar samt obetydliga delar av landsvägskonstruktionen placeras på fastigheten eller området. Landsvägar och järnvägar skiljer sig inte avsevärt från varandra. På grund av jordmånens art eller andra liknande omständigheter kan det visa sig vara nödvändigt att bygga en del av järnvägskonstruktionen, såsom en stödmur eller en banvall, delvis eller helt och hållet utanför järnvägsområdet. Likaså kan det vara nödvändigt att placera anordningar och tecken som styr trafiken på områden utanför järnvägsområdet. Därför föreslås det att 42 a § 1 mom. ska innehålla en bestämmelse om att fastighetens ägare eller innehavare ska tillåta att säkerhetsanordningar, signaler, signalsystem och tecken samt obetydliga delar av järnvägskonstruktionen placeras på fastigheten. Denna bestämmelse ska tillämpas både inom och utanför detaljplaneområden och oavsett om placeringsbehovet uppkommer i samband med byggandet av en järnväg eller inte. Momentet föreslås även innehålla en hänvisning till 163 § i markanvändnings- och bygglagen, som gäller placering av mindre anordningar. Ifall överenskommelse inte nås om placeringen, fattar kommunens byggnadstillsynsmyndighet beslut om saken. De ersättningsfrågor som uppkommer i samband med placeringen ska enligt paragrafens 2 mom. avgöras vid en järnvägsförrättning, ifall inte en överenskommelse nås om ersättningen.  

43 §. Järnvägsförrättning. I det nya 4 mom. som föreslås blir fogat till paragrafen föreskrivs det om bestämmande av ett järnvägsområdes omfång vid en järnvägsförrättning. Det ska gälla enbart situationer där underhållet eller förbättringen av järnvägen har förändrat järnvägsområdets synliga omfång så att järnvägsområdet har utvidgats över den gräns som tidigare bestämts för området. Förrättningen kan gälla endast sådana förändringar som har inträffat innan banlagen trädde i kraft den 1 januari 2008. För bestämmande av gränsen ska banhållaren eller fastighetsägaren beträffande den egna fastigheten kunna ansöka om järnvägsförrättning. För att en dylik s.k. avgränsningsförrättning ska kunna inledas krävs varken någon järnvägsplan eller alternativt markägarens skriftliga samtycke om avsikten inte är att på banavsnittet eller en del av det vidta sådana förbättringsåtgärder som kräver att gränserna för järnvägsområdets inlösningsenhet överskrids. Vid avgränsningsförrättningen kan det bestämmas en ersättning för det område eller den växtlighet som markägaren har förlorat till följd av en inlösning eller en observerad utvidgning av det järnvägsområde som bestämts vid en annan fastighetsförrättning. Samtidigt kan det också tas upp frågor som gäller ersättning för egendom som avlägsnats från det nämnda området, om detta inte har överenskommits, samt andra nödvändiga frågor som gäller t.ex. frisiktsområden. Räntan på ersättningen uppgår till 6 procent och börjar löpa efter slutsammanträdet. 

43 a §.Rätt att föra talan vid en järnvägsförrättning. För att resurserna hos de myndigheter som svarar för statens trafikleder ska kunna utnyttjas effektivt föreslås det att 43 a § ska innehålla en bestämmelse om att NTM-centralerna ska ansöka om järnvägsförrättningar och för banhållarens del föra talan vid förrättningarna. Vid förrättningarna uppträder NTM-centralerna inte såsom befullmäktigade av Trafikverket utan i sitt eget namn. NTM-centralen har i egenskap av väghållningsmyndighet omfattande erfarenhet och kunnande när det gäller att bevaka statens intressen vid landsvägsförrättningar, vilka beträffande innehållet och förfarandet motsvarar järnvägsförrättningar. Antalet landsvägsförrättningar kommer emellertid att minska i takt med att avgränsningsförrättningarna för landsvägar slutförs. Antalet järnvägsförrättningar kommer likaså att vara litet. Största delen av järnvägsförrättningarna gäller sådan reglering av enskilda vägar som utförs för förbättrande och avlägsnande av plankorsningar. I de fall där det i samband med regleringar som berör plankorsningar anses att en vägförrättning för en enskild väg är ändamålsenligare än en järnvägsförrättning som grundar sig på en järnvägsplan, ska NTM-centralen med stöd av 43 § ha rätt att ansöka om en sådan förrättning och där föra talan för banhållarens del. Med den behöriga NTM-centralen avses här centraler där det finns ett ansvarsområde för trafik och infrastruktur. De uppgifter som avses i paragrafen ska skötas med NTM-centralernas till buds stående resurser. 

I samband med järnvägsförrättningar och vägförrättningar för en enskild väg ska banhållaren, dvs. Trafikverket, även i fortsättningen svara för ersättningarna. Den ägande-, nyttjande- eller servitutsrätt som eventuellt grundas vid förrättningen tillkommer Trafikverket i egenskap av banhållare. 

43 b §.Hur landsväg beaktas vid en järnvägsförrättning. Med stöd av den föreslagna 25 b § kan åtgärder som berör landsvägar inkluderas i en järnvägsplan. För att parallella fastighetsförrättningar ska undvikas föreslås 43 b § innehålla en bestämmelse om att sådana ändringar gällande en landsväg som anvisats i en järnvägsplan ska behandlas vid järnvägsförrättningen. På inlösnings- och ersättningsfrågorna tillämpas för järnvägarnas del banlagen och för landsvägarnas del landsvägslagen. För att registreringssystemet ska vara överskådligt ska det emellertid bildas separata inlösningsenheter för järnvägs- och landsvägsändamål. En motsvarande bestämmelse om sådana situationer där ett landsvägsprojekt påverkar en järnväg föreslås ingå i 53 a § i landsvägslagen.  

46 §. Besittningstagande. I paragrafens 1 mom. finns bestämmelser om besittningstagande av de områden som anvisas i en järnvägsplan och av de rättigheter som grundas. Detta sker vid den syn som ordnas i samband med järnvägsförrättningen. Byggandet av en järnväg medför ofta regleringar av befintliga enskilda vägar och anläggande av nya vägar. Ett järnvägsprojekt kan också gälla bara reglering av plankorsningar, vilken medför ändringar i fråga om de anslutande enskilda vägarna. För tydlighetens skull föreslås det att andra meningen i paragrafens 1 mom. ska preciseras så att det framgår att man med vägområden som anvisats i järnvägsplanen avser områden som behövs för enskilda vägar, i avvikelse från de vägområden som enligt momentets första mening övergår i banhållarens användning. Dessutom föreslås det att momentet ska utökas med ett omnämnande av att besittningstagandet kan ske också stegvis, på det sätt som banhållaren anvisar. Till övriga delar hänvisas det till 56 § 1 mom. i landsvägslagen där det föreslås ett motsvarande tillägg. 

46 a §.Överlåtelse av en enskild väg. Det föreslås att lagen ska utökas med en ny 46 a §, som gäller överlåtelse av besittningen av sådana enskilda vägar som avses i 46 § 1 mom. från banhållaren till vägens användare. Eftersom ett motsvarande tillägg ska tas in i landsvägslagen, i dess nya 56 a §, hänvisas det i övrigt till den nämnda paragrafens detaljmotivering.  

47 §. Fastställande av föremålet för inlösning samt uppkomst av äganderätt till järnvägsområdet. De områden och rättigheter som behövs för banhållningen inlöses vid järnvägsförrättningen. Enligt paragrafens 1 mom. fastställs föremålet för inlösningen i beslutet om inlösen, på grundval av järnvägsplanen eller markägarens skriftliga samtycke och vid behov enligt Trafikverkets anvisning. Enligt den föreslagna 43 a § ska NTM-centralen föra statens talan vid järnvägsförrättningar, och beträffande NTM-centralen gäller i detta sammanhang det som bestäms om banhållaren i 5 kap. Därför föreslås det att omnämnandet av Trafikverket i detta moment ska ersättas med ordet ”banhållaren”. Eftersom en järnvägsförrättning ordnas också för byggandet av en enskild spåranläggning, kan banhållaren i detta sammanhang även vara en privat spåranläggnings banhållare. I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar. 

48 §. Grundande av nyttjanderätt. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om de undantagssituationer där det för järnvägsområdets del grundas nyttjanderätt för banhållaren istället för äganderätt. I detta fall finns det också andra användningsändamål för den fastighet som behövs som järnvägsområde, vilka kan bibehållas genom att banhållarens rättigheter begränsas. Om avsikten är att en järnväg ska byggas t.ex. i en tunnel, är det inte med avseende på markanvändningen ändamålsenligt att för markytans del grunda äganderätt för banhållaren. I enlighet med den gällande lagen ska nyttjanderätt grundas förutom då det är fråga om en tunnel även då en järnväg byggs på en bro eller en damm. I alla dessa situationer kan ägarens rätt till den fastighet som behövs som järnvägsområde bevaras genom att banhållarens rätt begränsas. Järnvägen byggs i dessa fall på en fastighet som är i någon annans ägo, utan att det bildas några inlösningsenheter, och de behov som hänför sig till banhållningen tillgodoses genom att det vid järnvägsförrättningen grundas sådan bestående nyttjanderätt för banhållaren som avses i 3 § i inlösningslagen. Med fastighet avses i detta sammanhang också fastigheters samfällda områden. Nyttjanderätten regleras närmare i järnvägsplanen. 

Enligt den gällande lagen grundas nyttjanderätt också då en järnväg byggs ovanpå eller under en betongplatta. Betongplattor används i städer, där byggandet sker i två eller flera plan. För sådana lösningar krävs en detaljplan. Därför föreslås det att omnämnandet av placeringen av en järnväg ovanpå eller under en betongplatta ska strykas ur momentet och att det ska preciseras att detaljplanen har bindande styrningsverkan när rättigheter i detta syfte grundas för banhållaren. För en järnväg anvisas i detaljplanen i regel ett sådant trafikområde (planbeteckning LR) som avses i 83 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen. I detta fall är järnvägen områdets huvudsakliga användningsändamål och den övriga verksamheten på järnvägsområdet ska anpassas till detta. Det järnvägsområde som hör till ett trafikområde för järnväg löses in så att banhållaren får äganderätt till det. Ifall det däremot inte anvisas något trafikområde för en järnväg i detaljplanen, utan järnvägen anpassas till området genom att de fastigheter som finns eller bildas på området får ett subsidiärt användningsändamål, grundas för banhållaren nyttjanderätt istället för äganderätt till området. Nyttjanderätten preciseras genom detaljplanebestämmelser och grundas vid järnvägsförrättningen.  

I denna paragraf är det fråga om byggande av en ny järnväg eller förbättring av en befintlig järnväg. Därför föreslås det med iakttagande av lagens terminologi att orden ”ett järnvägsområde placeras” ska ersättas med orden ”en järnväg byggs”. Byggandet av en järnväg har definierats i 3 § 8 punkten i lagen. 

I det fall där en befintlig järnväg ska täckas för att byggande ovanpå den ska möjliggöras, utgör banhållarens äganderätt grunden för byggandet ovanpå banan och för den fastighetsbildning som detta förutsätter. Godkännandet av en plan som berör genomförandet av ett sådant byggprojekt, i allmänhet en detaljplan, inverkar inte på banhållarens äganderätt eller äganderättens omfattning. Den fastighetsbildning som gäller täckandet av banan, såsom avsatslösningar och det övriga tekniska genomförandet av projektet, sker i enlighet med vad banhållaren i egenskap av fastighetsägare anser ändamålsenligt också med tanke på de framtida banhållningsbehoven. Med tanke på banhållningen är byggprojekt som berör järnvägsfastigheter gynnsamma i synnerhet då de främjar tågtrafikens tillgänglighet och valet av tågtrafik som transportform samt förtätar stadsstrukturen. Då banhållaren äger fastigheterna kan man samtidigt bedöma tillgodoseendet av statens helhetsintresse i större omfattning än bara för enskilda byggprojekt. 

I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar.  

57 §. Utvidgning av inlösen. Denna paragraf innehåller bestämmelser om mer omfattande inlösning av järnvägsområden än vad som anvisats i järnvägsplanen. Enligt paragrafens 1 mom. har ägaren av en fastighet rätt att kräva att banhållaren löser in fastigheten eller en del av den, om fastigheten orsakas betydande olägenhet av sådana omständigheter som närmare räknas upp i lagrummet. I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om banhållarens rätt att utvidga inlösen. Det föreslås att tillämpningsområdet för 1 mom. ska utvidgas så att fastighetsägaren istället för att få ersättning för den skada eller olägenhet som byggandet av en järnväg medför för fastigheten eller en del av den ska ha rätt att vid järnvägsförrättningen kräva att fastigheten löses in också i andra situationer än de som anges i den gällande lagen. Paragrafens 2 mom. ska utökas med ett omnämnande av att banhållaren i järnvägsplanen kan ges rätt att lösa in en fastighet som inte hör till järnvägsområdet eller en del av den, om kostnaderna för att undanröja eller minska de skadliga verkningar som järnvägen medför bedöms vara betydande i jämförelse med värdet på fastigheten eller fastighetsdelen.  

De skadliga följder som orsakas av en järnväg utgörs framför allt av buller och vibration, som kan medföra skada eller olägenhet för de fastigheter som är belägna invid järnvägen. Kostnaderna för en avsevärd minskning av vibrationen är betydande och kan till och med flerfalt överskrida den berörda fastighetens värde. Åtgärderna kan omfatta konstruktioner för minskning av vibrationen, stabilisering av jordmånen eller pålning av marken under banan. Kostnaderna för dessa åtgärder kan uppgå till 1 000–5 000 euro/m, och trots åtgärderna kan olägenheten inte undanröjas helt och hållet. 

I övrigt hänvisas det till 67 § 1 och 2 mom. i landsvägslagen, där det föreslås motsvarande ändringar. 

I paragrafens 3 mom. föreslås inga ändringar i sak.  

65 §. Övriga ersättningar och järnvägsförrättning som gäller ersättningar. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om ersättningsförfarandet i det fall där byggandet eller användningen av en järnväg orsakar en fastighet någon annan skada eller olägenhet än vad som avses i 5 kap., vilket gäller förvärv av områden samt ersättningar. Det föreslås att momentet ska utökas med en bestämmelse om att fastighetsägaren har rätt att kräva inlösning av sin fastighet eller en del av den då den skada eller olägenhet som järnvägen orsakar fastigheten är betydande. I övrigt hänvisas det till 74 § 1 mom. i landsvägslagen där det föreslås en motsvarande ändring.  

I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar.  

70 §. Deponering av ersättning som är stridig. I den gällande paragrafen bestäms det att den del av ersättningen som bestridits inte behöver deponeras när banhållaren anför besvär över ersättningar som bestämts vid en järnvägsförrättning. För att förfarandet för betalning av ersättningar ska förenhetligas föreslås det emellertid att den del av ersättningen som bestridits får deponeras i sådana fall där besvär anförs. Samtidigt ska paragrafens rubrik ändras så att den stämmer överens med paragrafens nya innehåll. Ersättningen ska deponeras hos regionförvaltningsverket på den plats där fastigheten är belägen. Eftersom antalet järnvägsförrättningar är litet och det mycket sällan händer att banhållaren anför besvär över ersättningarna, är förslaget inte av någon nämndvärd betydelse med tanke på regionförvaltningsverket. 

I övrigt hänvisas det till 80 § i landsvägslagen där det föreslås en motsvarande ändring.  

74 §. Ersättningsfria överlåtelser. Den hänvisning som finns i denna paragraf ska ändras så att den avser den gällande lagen om statliga affärsverk (1062/2010). 

80 §. Överlåtelse av järnvägsområde i samband med nedläggning av järnväg. Det område som hör till en nedlagd järnväg utgör en del av statens fastighetsförmögenhet och på överlåtelse av ett sådant område tillämpas därmed lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet. En bestämmelse om detta ingår i paragrafens 1 mom. Överlåtelsen sker i allmänhet till gängse pris. I paragrafens 2 mom. föreskrivs dock ett undantag från 1 mom. Enligt 2 mom. kan Trafikverket i en järnvägsplan besluta att kostnadsfritt avstå från ett järnvägsområde, om järnvägen har lagts ned och området är av ringa värde eller betydelse. För att momentets innehåll ska förtydligas ska det i en järnvägsplan som gäller nedläggning av en järnväg vara möjligt att besluta att kostnadsfritt avstå från ett järnvägsområde, om området är av ringa värde eller betydelse. I detta fall är det fråga om en järnvägsplan som avser nedläggning av en järnväg med stöd av 78 eller 79 §. I paragrafens 1, 3 och 4 mom. föreslås inga ändringar. 

83 §. Indragning av biområde. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll 95 § 1 mom. i landsvägslagen, som ska ändras när det gäller förfarandet för indragning av biområden. En motsvarande ändring föreslås i fråga om förfarandet för indragning av biområden som används för banhållning. Till denna del hänvisas det till motiveringen till 95 § 1 mom. i landsvägslagen. 

Banlagen saknar bestämmelser om de fastighetstekniska arrangemang som ska vidtas efter att ett biområde har dragits in. Därför föreslås det att paragrafens 1 mom. ska utökas med en bestämmelse om att banhållaren utan dröjsmål ska ansöka om en järnvägsförrättning efter att ett biområde har dragits in. Eftersom ett biområde kan grundas också för en privat spåranläggning, föreslås det att omnämnandena av Trafikverket i paragrafens 1 och 2 mom. ska ersättas med ordet ”banhållaren”. I paragrafens 3 mom. föreslås inga ändringar. 

85 a §.Överlåtelse av delar av ett järnvägsområde. Järnvägsområden har vid olika tidpunkter lösts in med olika bredd och för olika järnvägsändamål. Då användningsändamålet för fastigheter invid banan ändras kan det uppkomma behov av att granska järnvägsområdets bredd med hänsyn till markanvändningen som helhet. I dessa situationer är det ofta motiverat att inskränka områden som är onödigt breda för järnvägsändamål. Omorganiseringar av järnvägsfunktionerna, såsom nedläggning av lastningsområden, kan också leda till att vissa områden inte längre behövs för banhållningen. Trafikverket är i egenskap av banhållare ägare av de järnvägsfastigheter som hör till statens bannät, dock med undantag för vissa stationsbyggnader. 

I 6 kap. i banlagen finns bestämmelser om nedläggning av järnvägar. Lagens 78 § gäller nedläggning i samband med byggandet av en järnväg och 79 § gäller nedläggning av en järnväg i andra sammanhang då den inte längre används och troligtvis inte heller i framtiden kommer att användas för trafikbehov. Lagens 80 § innehåller bestämmelser om överlåtelse av nedlagda järnvägsområden. Eftersom det inte är fråga om nedläggning av en järnväg i de situationer där onödigt breda järnvägsområden minskas genom att områden överlåts eller då järnvägsfastigheter som blivit onödiga eller delar av dem överlåts, föreslås det för tydlighetens skull att 85 a § ska innehålla en bestämmelse om att det som bestäms i lagen om rätt att överlåta statlig fastighetsförmögenhet (973/2002) gäller i fråga om överlåtelse av dessa områden. I detta sammanhang är Trafikverket det ämbetsverk som besitter fastighetsförmögenhet enligt 2 § i statsrådets förordning om förvärv, besittning och skötsel av statlig fastighetsförmögenhet (1070/2002), efter att de trafikförvaltningsmyndigheter som nämns i paragrafen sammanslagits till Trafikverket. 

86 §. Straff. I enlighet med kriminaliseringsprinciperna är straffrätten ett sistahandsalternativ för att styra människor beteende. För att effektivisera efterlevnaden av banlagen har straffbestämmelsen i paragrafen i praktiken inte behövts. De åtgärder som kräver tillstånd och iakttagandet av villkoren för tillståndet kan övervakas och effektiviseras genom de administrativa tvångsmedlen i 87 §. I den föreslagna 28 d § föreskrivs dessutom om möjligheten att under vissa förutsättningar återkalla ett tillstånd för en plankorsning och ett tillstånd att korsa en järnväg. I 18 § i banlagen regleras också banhållarens rätt att under vissa förutsättningar avlägsna en plankorsning. När det gäller tillfällig begränsning av trafiken kan iakttagandet av begränsningarna likaså säkerställas på andra sätt. Därmed finns det inte några grunder för straffbestämmelsen med beaktande av principen om att ett straffrättsligt straff ska vara det sista alternativet. Det föreslås att paragrafen upphävs.  

87 §. Administrativa tvångsmedel. Enligt 1 mom. är det regionförvaltningsverket som ansvarar för de indirekta administrativa tvångsmedlen. Trafiksäkerhetsverket och Trafikverket ansvarar enligt 2 mom. i vissa avgränsade situationer för de direkta administrativa tvången. Uppdelningen har orsakat tolkningsproblem gällande myndigheternas behörighetsfördelning i frågor som gäller administrativt tvång. Tillsynsåtgärderna beträffande de tillstånd som beviljats med stöd av banlagen ankommer mera naturligt på banhållaren som även är tillståndsmyndighet i ärenden enligt banlagen. Också för att göra förfarandena smidigare vore det ändamålsenligt och motiverat att det är banhållningsmyndigheten som ansvarar även för indirekt administrativt tvång. Med stöd av det som sagts ovan föreslås det att behörigheten enligt 1 mom. när det gäller indirekta administrativa tvångsmedel överförs från regionförvaltningsverket till Trafikverket och Trafiksäkerhetsverket. I paragrafens 2 och 3 mom. föreslås inga ändringar. 

88 a §. Avgifter. Lagen har saknat en bestämmelse om de avgifter som tas ut för tillstånd som beviljas med stöd av lagen. Det föreslås att denna brist ska avhjälpas genom att det till lagen fogas en ny 88 a §, enligt vilken det tas ut en avgift enligt lagen om grunderna för avgifter till staten för ett tillstånd som banhållningsmyndigheten beviljat med stöd av denna lag. Närmare bestämmelser om avgifterna för de tillstånd som beviljas med stöd av banlagen finns redan för närvarande i kommunikationsministeriets förordning om Trafikverkets avgiftsbelagda prestationer (1026/2014) som har utfärdats med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten och lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). I den nya 88 a § föreslås det i enlighet med detta att närmare bestämmelser om avgiften utfärdas genom förordning av kommunikationsministeriet.  

89 §. Underhåll av plankorsningar och broar. Denna paragraf innehåller bestämmelser om ansvaret för underhållet av plankorsningar och vägar som ansluter till dem samt gemensamma broar. I paragrafen finns dessutom bestämmelser om uppsättandet av varningsanordningar och andra trafikanordningar i anslutning till plankorsningar. I paragrafens 1 mom. föreslås inga ändringar. 

I paragrafens 2 mom. finns bestämmelser om uppsättandet och underhållet av varningsanordningar och vägmärken i anslutning till plankorsningar samt om fördelningen av ansvaret för kostnaderna mellan banhållaren och väghållaren. För att säkerheten ska förbättras i synnerhet vid plankorsningar som saknar varningsanordningar föreslås det att det ska vara möjligt att vid en plankorsning sätta upp förutom ett vägmärke som anger plankorsning också ett vägmärke som avser obligatoriskt stannande (märke 232 i vägtrafikförordningen (182/1982)), om det har avtalats om det med väghållaren. I propositionen föreslås det att banhållaren istället för väghållaren ska sätta upp och underhålla märket, eftersom det i praktiken fästs vid samma stolpe som det märke som anger plankorsning (märke 176 och 177). I övrigt föreslås det inte några ändringar i fråga om fördelningen av förpliktelserna och kostnadsansvaret. Detta innebär att banhållaren i enlighet med den gällande lagen sätter upp och på sin egen bekostnad svarar för underhållet av varningsanordningarna och vägmärkena i anslutning till en plankorsning. Det är dock möjligt att avtala om en annan fördelning av kostnadsansvaret.  

Till 3 mom. överförs bestämmelsen om vem som ska ansvara för uppsättandet av varningsanordningar och vägmärken som anger plankorsningen när en ny väg byggs. Då en ny väg på väghållarens initiativ byggs på ett järnvägsområde, svarar väghållaren i enlighet med den gällande lagen på sin egen bekostnad för uppsättandet av varningsanordningar och vägmärken i anslutning till en plankorsning. Banhållaren ska dock svara för underhållet av dessa anordningar och vägmärken i enlighet med huvudregeln i 2 mom.  

Det föreslås att den bestämmelse i den gällande lagen, där det sägs att väghållaren på egen bekostnad placerar ut och underhåller de vägmärken som varnar för järnvägen, flyttas till 4 mom. Med dessa vägmärken avses vägmärken som varnar för en plankorsning med en järnväg (märke 171 och 172) samt avståndsmärken för en plankorsning med järnväg (173–175). 

Det föreslås att det gällande 3 mom. blir nytt 5 mom. i oförändrad form. Eftersom det som bestäms om väghållaren enligt 3 § 11 a-punkten också gäller gatuhållaren, blir paragrafens gällande 4 mom. onödigt och upphävs.  

Därför föreslås det att det nya 6 mom. för tydlighetens skull istället ska innehålla en bestämmelse om att det inte behövs ett sådant samtycke av kommunen som avses i 51 § 2 mom. i vägtrafiklagen för uppsättandet av trafikanordningar som avses i 2–4 mom., eftersom uppsättandet av anordningarna grundar sig på lag.  

I paragrafens rubrik stryks den obehövliga hänvisningen till väg som ansluter till plankorsning. En plankorsning är alltid belägen både på vägområdet och på järnvägsområdet. 

89 a §.Vissa skadeståndsärenden. Trafikverket behandlar och avgör i egenskap av banhållare för statens bannät och förvaltare av statens bannät och järnvägsfastigheter ersättningsärenden gällande skador som utomstående orsakats på järnvägsområden. Sedan ingången av år 2015 har Statskontoret för statens del behandlat och avgjort alla ersättningsyrkanden som grundar sig på personskador. Bestämmelser om ändringen finns i lagen om statens skadeståndsverksamhet (978/2014) som trädde i kraft den 1 januari 2015. Därför föreslås det att den nya 89 a § bara ska gälla sådana ersättningsyrkanden som grundar sig på sak- och förmögenhetsskador. 

De skadeståndsärenden som hänför sig till väghållning enligt landsvägslagen behandlas enligt 17 § 1 mom. 1 punkten i statsrådets förordning om närings-, trafik- och miljöcentralerna (1392/2014) av Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland. För att effektivera verksamheten är det ändamålsenligt att koncentrera kunnandet i sådana skadeståndsärenden som berör underhållet av statens trafikleder. Därför föreslås det att vissa av de ersättningsyrkanden gällande sak- eller förmögenhetsskador som Trafikverket behandlat och avgjort i egenskap av fastighetsförvaltare ska överföras från Trafikverket till den behöriga NTM-centralen. En bestämmelse om detta föreslås ingå i 89 a §, som gäller vissa skadeståndsärenden. Denna uppgift faller inom ramen för det verksamhetsområde som anges i 3 § 1 mom. 8 punkten i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna och hänförs till centralernas ansvarsområde för trafik och infrastruktur. För skötseln av denna uppgift överförs inga personalresurser mellan myndigheterna. Trafikverket har behandlat cirka fem sådana skadeståndsyrkanden per år som nu föreslås bli överförda. Privata spåranläggningar faller utanför paragrafens tillämpningsområde. 

Om ett ersättningsyrkande inte bara gäller en sak- eller förmögenhetsskada utan också en personskada, avgörs ersättningsgrunden vid NTM-centralen i samband med behandlingen av det yrkande som gäller sak- eller förmögenhetsskadan, varefter NTM-centralen överför ersättningsyrkandet till Statskontoret för fastställande av personskadan. Ersättningen för en personskada innefattar förutom ersättning för de egentliga vårdkostnaderna och menersättning även ersättning för den skadelidandes förtjänstbortfall och ersättning för s.k. sedvanliga bruksföremål, såsom kläder, klocka och mobiltelefon. Således behandlas t.ex. en vanlig halkolycka i praktiken alltid enbart som en personskada vid Statskontoret. Därmed behöver samma ärende inte behandlas av flera myndigheter. 

I paragrafens anges de skadeståndsärenden som ska överföras till NTM-centralen. Behandlingen av ersättningsärenden som berör andra skador som inträffat inom statens bannät förändras däremot inte. Enligt den föreslagna paragrafen ska NTM-centralen behandla och avgöra skadeståndsärenden som berör sak- eller förmögenhetsskador inom sådana serviceområden för järnvägstrafik som förvaltas av Trafikverket. Enligt definitionen i 3 § 3 punkten avses med dessa serviceområden områden som behövs direkt för servicefunktionerna inom järnvägstrafiken, såsom perronger och anslutningsparkeringsområden. Det finns flera aktörer som kan svara för underhållet av serviceområden för järnvägstrafik, andra områden som direkt anknyter till dem och sådana stråk som förenar områdena med varandra, såsom Trafikverket i egenskap av banhållare, kommunen i egenskap av ansvarig för gatuhållningen eller anordnandet av parkering samt VR-Group Ab eller Senatfastigheterna i egenskap av ägare av vissa stationsbyggnader. De ansvariga aktörerna avtalar sinsemellan närmare om fördelningen av underhållet.  

Till Trafikverkets avgöranderätt hör således fortfarande sådana sak- och förmögenhetsskador som inträffat någon annanstans än inom ett serviceområde. Sådana är bl.a. skador som orsakas väganvändarens fordon vid plankorsningens betongplatta, t.ex. på grund av att betongkonstruktionen är trasig eller annars i bristfälligt skick på grund av snö, is eller någon annan motsvarande orsak. Enligt 89 § 1 mom. underhåller banhållaren plankorsningen mellan en väg och en järnväg över hela betongplattan. Trafikverket avgör även andra ersättningsyrkanden som gäller skador som orsakats av en järnväg eller dess användning utöver de som verket ska avgöra med stöd av lagen om ansvar i spårtrafik (113/1999) eller järnvägstransportlagen (1119/2000). De övriga skadeståndsärenden som avses i detta sammanhang kan vara av olika art. Det kan t.ex. vara fråga om ett fordon som skadats av is som ramlat från en järnvägsbro då fordonet passerat under bron, eller om väganvändare som orsakats skada av en översvämning som uppkommit på grund av att järnvägsområdets dräneringssystem varit i olag. I dessa ingår dock inte sådana skador på fastigheter som avses i 5 kap. i banlagen, som ska avgörs med stöd av det kapitlet genom att avtala eller vid en järnvägsförrättning. 

Avsikten är att skötseln av de nämnda skadeståndsärendena genom en statsrådsförordning ska anvisas Närings-, trafik- och miljöcentralen i Lappland. 

90 §. Delgivning och delfående av beslut. Denna paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet för delgivning av beslut om godkännande av en utredningsplan eller en järnvägsplan samt om förlängning av giltighetstiderna för dessa. Enligt den nya kommunallagen (410/2015) och dess ikraftträdandebestämmelse ska kommunerna ta i bruk en elektronisk anslagstavla i juni 2017. Därför föreslås det att 1 mom. också ändras så att det blir möjligt att kungöra ett ärende på kommunens elektroniska anslagstavla i enlighet med kommunallagens principer. I paragrafens 2 mom. föreslås inga ändringar i sak. 

92 §. Ändringssökande. Eftersom det föreslås att den gällande lagens 17 § ska upphävas och dess bestämmelser inkluderas i det nya 2 a kap., ska behövliga ändringar av hänvisningarna göras i 1 mom. i denna paragraf. Momentet ska också kompletteras med en hänvisning till 18 § 4 mom.  

Den paragraf som gäller ändringssökande ändrades senast i samband med det lagprojekt som gällde omprövningsförfarandet och besvärstillståndsförfarandet (RP 230/2014 rd). Då utvidgades besvärstillståndsförfarandet, men utanför besvärstillståndsregleringen föll ändå frågor som gällde godkännande av utredningsplaner och järnvägsplaner. I sitt utlåtande (GrUU 55/2014 rd) med anledning av ovan nämnda regeringsproposition ansåg grundlagsutskottet dock att ärendets art eller betydelse inte med nödvändighet förutsätter tillträde till högsta förvaltningsdomstolen utan besvärstillstånd ens i de ärendegrupper som nämns i regeringens proposition. Grundlagsutskottet ansåg i samma utlåtande att det är viktigt att konsekvent föra vidare arbetet med att utveckla och utvidga systemet för besvärstillstånd.  

Huruvida systemet med besvärstillstånd lämpar sig beror på om överklagandet före högsta förvaltningsdomstolen är ordnat så att de rättssäkerhetsgarantier som krävs på grund av ärendets art och betydelse fullföljs (se t.ex. GrUU 32/2012 rd). I sitt utlåtande angående ovan nämnda regeringsproposition har grundlagsutskottet dessutom konstaterat att det också har betydelse om högsta förvaltningsdomstolens skyldighet eller möjlighet att bevilja besvärstillstånd enligt de lagfästa kriterierna räcker till för att garantera tillgången på rättssäkerhet i den aktuella ärendekategorin (GrUU 55/2014 rd). Trots att ärenden som gäller godkännande av utrednings- och järnvägsplaner är särskilt viktiga med tanke på partens rättssäkerhet och samhället är det möjligt att garantera rättssäkerheten också genom de förutsättningar för beviljande av besvärstillstånd som anges i 13 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen. Det är möjligt att i systemet med besvärstillstånd ta hänsyn till den särskilda betydelsen av besluten om godkännande av utrednings- och järnvägsplaner genom 13 § 2 mom. 3 punkten i förvaltningsprocesslagen. Enligt den punkten ska besvärstillstånd beviljas om det finns något annat vägande skäl för att bevilja tillståndet än ett skäl som har att göra med en enhetlig rättspraxis eller att det i ärendet skett ett uppenbart fel, vilka avses i de tidigare punkterna. Med stöd av detta föreslås det att systemet med besvärstillstånd ska utvidgas så att det även inkluderar ärenden som gäller godkännande av utrednings- och järnvägsplaner. I slutet av 1 mom. tas det in en bestämmelse enligt vilken förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Samtidigt föreslås det att det gällande 2 mom. upphävs. I paragrafens 3–4 mom. föreslås inga ändringar.  

94 §. Omedelbar verkställighet av beslut. Enligt paragrafens 1 mom. kan ett beslut om godkännande av en utredningsplan eller en järnvägsplan och ett beslut om förlängning av giltighetstiden för en utredningsplan verkställas trots besvär, om fullföljdsdomstolen inte bestämmer något annat. Det föreslås emellertid att momentet ska ändras så att också ett beslut om förlängning av giltighetstiden för en järnvägsplan ska kunna verkställas trots besvär. Momentet motsvarar därmed till sitt innehåll det föreslagna 107 § 1 mom. i landsvägslagen.  

Enligt paragrafens 2 mom. kan Trafikverket i ett beslut som meddelas med stöd av 41 § 2 mom. bestämma att beslutet får verkställas trots besvär. Det föreslås att momentet ska utökas med en hänvisning till 18 § 4 mom., där det bestäms att banhållaren kan besluta att en plankorsning som medför omedelbar fara ska ändras på det sätt som behövs för att avvärja faran. För enhetlighetens skull och i enlighet med vad som bestäms i 92 § föreslås det även att momentets omnämnande av ”Trafikverket” ska ersättas med ordet ”banhållaren”. 

95 §. Kungörelse. I 9 § 2 mom. och i 42 § finns bestämmelser om delgivning genom kungörelse. Kungörelseförfarandet regleras i 95 §. Denna paragraf saknar emellertid en bestämmelse om när delgivningen anses ha ägt rum i ärenden som kungörs. Därför föreslås det att paragrafen ska utökas med ett omnämnande av att delgivningen anses ha ägt rum den sjunde dagen efter att kungörelsen offentliggjorts. En motsvarande ändring föreslås i 108 § i landsvägslagen. Enligt den nya kommunallagen (410/2015) och dess ikraftträdandebestämmelse ska kommunerna börja delge beslut i det allmänna datanätet i juni 2017. Därför föreslås det att paragrafen också ändras så att där hänvisas till kungörelseförfarandet enligt kommunallagen.  

Enligt paragrafen ska Trafikverket informera om ett ärende genom att kungöra det. Det föreslås dock att ordet ”Trafikverket” ska strykas ur paragrafen. Ovan i 25 a § föreslås det nämligen att NTM-centralen ska svara för utarbetandet av järnvägsplaner för plankorsningar, och utarbetandet av en plan och inledandet av de undersökningar som hänför sig till detta ska i allmänhet kungöras. Kungörelse kan dessutom komma i fråga också beträffande privata spåranläggningar. 

96 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs. Momentets hänvisning till kommunikationsministeriets förordning föreslås bli flyttad till 38 § 3 mom.  

1.3  Lagen om ändring av 51 § i vägtrafiklagen

51 §. Uppsättande av trafikanordning. Enligt 4 mom. i denna paragraf sätter den som underhåller järnvägen upp vägmärken som anger plankorsning med järnväg samt trafikljus och avstängnings- och varningsanordningar vid plankorsningar. I 89 § 2 mom. i banlagen finns bestämmelser om skyldigheten att vid en plankorsning sätta upp och underhålla varningsanordningar och vägmärken som anger plankorning och varnar för plankorsningen. I 51 § 4 mom. i vägtrafiklagen och i 89 § 2 mom. i banlagen regleras samma frågor, och dessa moment är sinsemellan motstridiga. Det föreslås också ovan att 89 § i banlagen ska ändras. I vägtrafiklagen finns det bestämmelser om hur vägtrafikanter styrs. För tydlighetens skull är det skäl att bevara bestämmelsen i 4 mom. För att råda bot på den innehållsliga inkonsekvensen föreslås det emellertid att 4 mom. ska preciseras så att där konstateras att i andra fall än då en ny väg byggs är det banhållaren som sätter upp trafikljus, avstängnings- och varningsanordning samt vägmärken som anger plankorsning vid plankorsningen med järnvägen. Det föreslås vidare att genom en ömsesidig överenskommelse mellan väghållaren och banhållaren ska banhållaren även kunna sätta upp vägmärken som anger obligatoriskt stannande. Momentet är förenligt med de föreslagna 89 § 2 och 3 mom. i banlagen. I det föreslagna 89 § 4 mom. i banlagen föreskrivs det på samma sätt som i den gällande lagen att väghållaren sätter upp vägmärken som varnar för en plankorsning med en järnväg samt avståndsmärken för plankorsningen. Bestämmelsen i fråga överensstämmer med huvudregeln i vägtrafiklagen och något särskilt omnämnande om saken behövs därför inte i momentet. I paragrafens 1–3 mom. föreslås inga ändringar. 

1.4  Lagen om ändring av 86 a § i markanvändnings- och bygglagen

86 a §. Ändring av landsväg till gata. Denna paragraf innehåller bestämmelser om ändring av en landsväg till en gata och om att landsvägen upphör i samband med detta. I detaljplanen anvisas en vägtrafikled antingen som en gata, vilken underhålls av kommunen, eller som en landsväg, vilken staten ansvarar för. För den administrativa ändringen av trafikledens kategori svarar den aktör som kommer att ansvara för väg- eller gatuhållningen. Ändringen av en gata till en landsväg sker med iakttagande av det förfarande som avses i landsvägslagen, genom att en vägplan utarbetas och godkänns. Då en landsväg ändras till en gata tillämpas markanvändnings- och bygglagens bestämmelser om gatuhållningsbeslut. Den gällande 86 a § i markanvändnings- och bygglagen gäller emellertid bara de situationer där en befintlig landsväg och den gata som anges i detaljplanen är belägna på samma plats. I detta fall innebär gatuhållningsbeslutet att trafikledens besittning och ansvaret för dess underhåll övergår från staten till kommunen, medan trafikförhållandena i huvudsak kvarstår oförändrade. Paragrafens tillämpningsområde har dock i praktiken visat sig vara onödigt snävt, och därför föreslås det att tillämpningsområdet ska utvidgas och paragrafens innehåll preciseras. 

I den föreslagna paragrafens 1 mom. bestäms det i enlighet med första meningen i det gällande 1 mom. att en landsväg som i en detaljplan har anvisats som gata ändras till gata genom ett gatuhållningsbeslut. Orden ”av kommunen” ska strykas såsom onödiga. Enligt momentets andra mening upphör landsvägen då gatuhållningsbeslutet har fattats. Denna bestämmelse motsvarar den gällande lagen, dock preciserad så att det bestäms att landsvägen upphör på samma sätt som skyldigheterna enligt lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden inträder enligt 86 §. En underrättelse om gatuhållningsbeslutet ska göras i enlighet med 87 §. Landsvägen upphör när beslutet vinner laga kraft.  

Enligt paragrafens 2 mom. ska de förfaranden som gäller den administrativa ändringen tillämpas också då en landsväg i detaljplanen har anvisats för något annat användningsändamål än som gata och avsikten är att landvägens trafik ska ledas längs en gata som byggs på ett annat ställe eller längs en befintlig gata som förbättras. I detta fall upphör landsvägen genom det gatuhållningsbeslut som gäller gatan. I övriga fall sker nedläggningen av en landsväg eller en del av den i enlighet med landsvägslagens bestämmelser.  

Den andra meningen i paragrafens gällande 1 mom. föreslås ingå i paragrafens 3 mom. I momentet hänvisas det till de gatuhållningsbeslut som avses i 1 och 2 mom. Enligt lagens 93 § övergår vägområdet för en landsväg i kommunens ägo när detaljplanen träder i kraft, och för väghållaren uppkommer samtidigt vägrätt till vägområdet. Med en detaljplan avses i den nämnda paragrafen förutom den ursprungliga detaljplanen även ändringar av den, och kommunen äger redan det vägområde som hör till landsvägen då man fattar det gatuhållningsbeslut genom vilket landsvägen upphör. För tydlighetens skull föreslås det att paragrafens 4 mom. ska innehålla en bestämmelse om att väghållarens, dvs. statens, rätt till landsvägens vägområde upphör samtidigt då en landsväg upphör på det sätt som anges i 1 eller 2 mom. Därefter är det kommunens uppgift att svara för de fastighetsförrättningar som behövs för ändring av landsvägsfastigheternas användningsändamål till det som anges i detaljplanen.