HNS-protokollet antogs den 30 april 2010 vid en diplomatkonferens i IMO. Protokollet är ett officiellt dokument som diplomatkonferensen antagit. IOPC-fondens sekretariat har dock utarbetat en konsoliderad konvention av 1996 års HNS-konvention och HNS-protokollet, och IMO:s juridiska kommitté godkände den konsoliderade konventionen i april 2011. Avsikten med den konsoliderade konventionen är att hjälpa stater vid HNS-protokollets godkännande och genomförande. Den konsoliderade konventionen grundar sig på artikel 18.1 i protokollet enligt vilken 1996 års HNS-konvention och HNS-protokollet ska läsas och tolkas som ett enda dokument.
Nedan motiveras HNS-protokollet samt den konsoliderade konventionen till den del som en artikel eller bestämmelserna i en artikel inte har motiverats i samband med protokollet. Det är nödvändigt att motivera den konsoliderade konventionen för att man ska få en följdriktig och heltäckande bild av HNS-konventionssystemet. Riksdagens godkännande begärs dock enbart för protokollet.
1.1
2010 års protokoll till 1996 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen
Definitioner
Artikel 1. I artikeln definieras de begrepp som används i protokollet. Med konventionen avses 1996 års HNS-konvention och med organisationen Internationella sjöfartsorganisationen IMO. Med generalsekreteraren avses organisationens generalsekreterare.
Allmänna skyldigheter
Artikel 2. Enligt artikeln ska parterna i protokollet tillämpa bestämmelserna i protokollet och i 1996 års HNS-konvention, sådana de ändrats genom protokollet. Genom att godkänna protokollet ska parten således tillämpa hela HNS-konventionssystemet. Bestämmelserna i 1996 års HNS-konvention motiveras i samband med 2010 års konsoliderade HNS-konvention.
Artikel 3. Genom artikeln ändras definitionen i 1996 års HNS-konvention på farligt och skadligt ämne samt avgiftspliktig last.
Farliga och skadliga ämnen definieras i HNS-konventionssystemet i huvudsak genom att hänvisa till de konventioner och koder som upprättats i IMO om farliga och skadliga ämnen. Genom artikel 3 i protokollet uppdateras definitionen på farliga och skadliga ämnen i artikel 1.5 i 1996 års HNS-konvention så att den bättre motsvarar 1978 års protokoll till 1973 års internationella konvention till förhindrande av förorening från fartyg (FördrS 51/1983, nedan MARPOL 73/78-konventionen) samt de ändringar som införts i MARPOL 73/78-konventionen och i IMO:s koder.
De ämnen som omfattas av definitionen av farliga och skadliga ämnen är mycket varierande och HNS-konventionssystemet tillämpas på ca 6 500 olika ämnen. Med farliga och skadliga ämnen avses enligt protokollet varje ämne, material och vara som transporteras ombord på ett fartyg som last och som anges nedan:
i) oljor som transporteras i bulk och som anges i regel 1 i bilaga I till MARPOL 73/78-konventionen,
ii) skadliga flytande ämnen som transporteras i bulk och som anges i regel 1.10 i bilaga II till MARPOL 73/78-konventionen samt ämnen och blandningar som provisoriskt bedömts falla under föroreningskategori X, Y eller Z enligt regel 6.3 i den bilagan,
iii) farliga flytande ämnen som transporteras i bulk och som anges i kapitel 17 i IBC-koden (internationella koden för konstruktion och utrustning av fartyg som transporterar farliga kemikalier i bulk), och de farliga produkter för vilka de preliminärt lämpliga förhållandena för transporter har beskrivits av den berörda myndigheten och de berörda hamnmyndigheterna i överensstämmelse med stycke 1.1.6 i koden,
iv) farliga, riskfyllda och vådliga ämnen och föremål i förpackad form som omfattas av IMDG-koden (IMO:s internationella kod för transport av farligt gods till sjöss),
v) gaser i vätskeform som anges i kapitel 19 i IGC-koden (1983 års internationella kod för konstruktion och utrustning av fartyg som transporterar gas i vätskeform i bulk, som den lyder ändrad), och de produkter för vilka de preliminärt lämpliga förhållandena för transporter har föreskrivits av den berörda myndigheten och de berörda hamnmyndigheterna i överensstämmelse med stycke 1.1.6 i koden,
vi) flytande ämnen som transporteras i bulk med en flampunkt som inte överstiger 60 °C (prov i slutet kärl) och
vii) fasta bulkvaror som har sådana skadliga, kemiska verkningar som anges i den internationella koden för fasta bulklaster (IMSBC-koden), i den utsträckning som dessa substanser även omfattas av bestämmelserna i den internationella koden om transporter av farligt gods till sjöss i den lydelse som gällde 1996, när godset transporteras i förpackad form.
De ovan nämnda punkterna överlappar varandra i fråga om vissa ämnen och samma ämne kan därmed vara klassificerat som farligt eller skadligt med stöd av flera punkter.
Dessutom avses med farliga och skadliga ämnen enligt punkt 5 b lastrester från tidigare bulktransporter av ovan angivna ämnen. I fråga om ovan nämnda koder och MARPOL 73/78-konventionen tillämpas alltid den senaste versionen, varvid de ändringar som skett inom den kemiska industrin också blir beaktade i HNS-konventionen. Ett undantag utgör punkt a.vii som gäller fasta bulkvaror, i fråga om vilka den avgörande versionen är 1996 års IMDG-kod.
Dessutom fogas till definitionerna genom artikel 3 i protokollet nya definitioner på farliga och skadliga ämnen som transporteras i bulk (farligt bulkämne) samt förpackade farliga och skadliga ämnen (farligt förpackat ämne). Denna differentiering är nödvändig eftersom 1996 års HNS-konvention genom protokollet ändrades så att skyldigheten att betala avgift till HNS-fonden och att rapportera om avgiftspliktig last inte längre gäller förpackade farliga och skadliga ämnen. Enligt nya punkt 5bis avses med farliga och skadliga ämnen som transporteras i bulk varje farligt och skadligt ämne som anges i artikel 1.5 med undantag av underpunkt iv, vilken gäller i IMDG-koden angivna förpackade farliga och skadliga ämnen. Med förpackade farliga och skadliga ämnen avses i protokollet de farliga och skadliga ämnen som avses i underpunkt iv.
Genom artikel 3 i protokollet ändras också definitionen på avgiftspliktig last i artikel 1.10 så att farligt förpackat ämne inte längre är avgiftspliktig last. Enligt artikel 3 i protokollet avses med avgiftspliktig last farliga och skadliga ämnen som transporteras till sjöss som bulklast till en hamn eller terminal i partens territorium och som lossas i den staten. Last i transit som vidarebefordras direkt, eller genom en hamn eller terminal, från ett fartyg till ett annat, antingen helt eller delvis, inom ramen för en transport från den ursprungliga lastningshamnen eller -terminalen till en hamn eller terminal på den slutliga destinationen ska anses som avgiftspliktig last bara för mottagandet på den slutliga destinationen. Efter det att HNS-konventionen trätt i kraft torde konventionens församling klarlägga definitionen på transit för att säkerställa en enhetlig tolkning bland de olika konventionsstaterna på motsvarande sätt som det gjorts i fråga om IOPC-fonden.
Artikel 4. Genom artikeln preciseras artikel 3.4 i 1996 års HNS-konvention, enligt vilken konventionen tillämpas på åtgärder för förebyggande av skador, var de än har vidtagits. Enligt preciseringen gäller konventionen endast bekämpningsåtgärder för att förhindra eller begränsa skador som hör till tillämpningsområdet för konventionen.
Artiklarna 5 och 6. Genom artiklarna införs tekniska ändringar i artiklarna 4 och 5 i 1996 års HNS-konvention.
Artikel 7. Genom artikeln ändras ansvarsgränserna i artikel 9.1 som gäller fartygsägarens ansvarsbegränsningsrätt.
Enligt punkten har fartygsägaren rätt att begränsa sitt ansvar i fråga om en enskild olycka till ett visst totalt belopp. Genom protokollet ändras punkten så att storleken på det totala beloppet utöver fartygets bruttodräktighet beror på om skadan orsakats av ett farligt ämne i bulk eller ett farligt förpackat ämne. I fråga om farliga ämnen som transporteras förpackade är beloppet för ansvarets övre gräns 15 procent högre än i fråga om farliga ämnen som transporteras i bulk. Detta beror på att förpackade farliga ämnen blev utanför HNS-fondens betalningsskyldighet genom de ändringar som gjordes i HNS-konventionen genom protokollet. Genom protokollet höjdes således ägarens ansvarsgränser i motsvarande utsträckning i fråga om farliga ämnen som transporteras i förpackad form. Det maximibelopp för ansvaret som anges i HNS-konventionen kan endast användas för ersättning av skadeersättningsanspråk som grundar sig på konventionen.
Om en skada har orsakats av farliga ämnen som transporteras i bulk, är det totala beloppet enligt artikel 9.1 a, som den lyder ändrad genom protokollet, 10 miljoner beräkningsenheter, dvs. ca 11,2 miljoner euro (kursen 23.8.2019) i fråga om fartyg med en bruttodräktighet på högst 2 000. I fråga om fartyg med en större bruttodräktighet än detta är det totala beloppet utöver ovan nämnda belopp 1 500 beräkningsenheter (1 860 euro) för varje enhet av dräktigheten till den del som den överstigande delen är från 2001 enheter till 50 000 enheter och 360 beräkningsenheter (ca 446 euro) för varje enhet av dräktigheten som överstiger 50 000. Dock får det sammanlagda beloppet inte i någon händelse överstiga 100 miljoner beräkningsenheter (124 miljoner euro).
Om skadan har orsakats av förpackade farliga ämnen, är det motsvarande totala beloppet enligt artikel 9.1 b 11,5 miljoner beräkningsenheter (ca 14,3 miljoner euro) i fråga om fartyg med en bruttodräktighet på högst 2 000. Om fartygets bruttodräktighet är större än detta fogas till detta totala belopp utöver ovan nämnda belopp 1 725 beräkningsenheter (2 139 euro) för varje enhet av dräktigheten till den del som den överstigande delen är från 2001 enheter till 50 000 enheter och 414 beräkningsenheter (ca 513 euro) för varje enhet av dräktigheten som överstiger 50 000. I fråga om skador orsakade av förpackade farliga ämnen får det totala beloppet dock inte i någon händelse överstiga 115 miljoner beräkningsenheter (ca 143 miljoner euro). De totala beloppen för förpackade farliga ämnen tillämpas också när skadan har orsakats av både farliga ämnen som transporteras i bulk och förpackade farliga ämnen samt när det inte är möjligt att bestämma om skadan som härrör från fartyget orsakats av farliga ämnen som transporteras i bulk eller förpackade farliga ämnen.
Artiklarna 8–10. Genom artiklarna införs tekniska ändringar i artiklarna 16–18 i 1996 års HNS-konvention.
Artikel 11. Genom artikeln fogas till artikel 19 en ny punkt 1bis, där det bestäms om vilka som är skyldiga att betala årsavgifter till LNG-kontot.
Enligt punkten ska årliga avgifter till LNG-kontot betalas i fråga om varje konventionsstat av den som under det föregående kalenderåret, eller ett annat år som församlingen bestämmer, mottog flytande naturgas (LNG) i den aktuella konventionsstaten. Den avgiftsskyldige är i vissa fall dock inte mottagaren utan den person som, omedelbart före lossningen, hade äganderätt till en LNG-last som lossats i en hamn eller terminal i den staten (lastägaren). Om mottagaren av LNG-lasten nämligen har slutit avtal med ägaren om att ägaren ska betala årsavgifterna och mottagaren har underrättat konventionsstaten att ett sådant avtal föreligger, är ägaren skyldig att betala årsavgifterna. Om ägaren inte betalar avgifterna eller delar av dem är dock mottagaren också i detta fall i sista hand skyldig att betala uteblivna avgifter.
Genom protokollet införs dessutom tekniska ändringar i artikel 19.
Artiklarna 12 och 13. Genom artiklarna införs tekniska ändringar i artiklarna 20 och 21 i 1996 års HNS-konvention.
Artikel 14. Genom artikeln fogas till 1996 års HNS-konvention en ny artikel 21bis som innehåller bestämmelser om påföljder för den händelse att en konventionsstat inte till HNS-fondens direktör meddelar uppgifter om avgiftspliktig last. Det ansågs vara nödvändigt att foga artikeln till konventionen bl.a. för att alla parter i 1996 års HNS-konvention inte skickade de uppgifter som krävdes i konventionen.
Om en konventionsstat inte till HNS-fondens direktör meddelar namnen och adresserna på de personer som är skyldiga att betala avgifter samt uppgifter om mängden avgiftspliktig last och detta leder till ekonomiska förluster för HNS-fonden, är konventionsstaten enligt artikel 14.1 skyldig att ersätta förlusterna till HNS-fonden. Församlingen ska, enligt rekommendationer av fondens direktör, besluta om en stat ska betala en sådan ersättning. HNS-fonden betalar inte heller ersättning för skada som inträffat på konventionsstatens territorium eller för skada som ett fartyg registrerat i konventionsstaten i fråga orsakat i enlighet med artikel 14.3 c eller för förebyggande åtgärder innan konventionsstaten i fråga har uppfyllt sin rapporteringsskyldighet för de år som föregår den olycka för vilken ersättning söks. Församlingen ska besluta i HNS-fondens arbetsordning under vilka omständigheter en konventionsstat ska anses ha underlåtit att fullgöra dessa förpliktelser.
När ersättning har vägrats tills vidare i enlighet med vad som angetts ovan, ska den vägras slutgiltigt om rapporteringsförpliktelserna inte har fullgjorts inom ett år efter det att fondens direktören har meddelat konventionsstaten om att den inte har fullgjort dessa förpliktelser. Bestämmelserna om att tills vidare eller slutgiltig vägra ersättning ska dock inte tillämpas på anspråk beträffande dödsfall och personskada.
Artiklarna 15–16. Genom artiklarna införs tekniska ändringar i artiklarna 23, 43 och 44 i 1996 års HNS-konvention.
Artikel 17. Genom artikeln ersätts certifikatmodellen i bilaga I till 1996 års HNS-konvention med den modell som finns som bilaga till protokollet. Bilaga I innehåller en modell för certifikat som utfärdas med stöd av artikel 12 i HNS-konventionen över försäkring eller annan säkerhet.
Artikel 18. Tolkning och tillämpning. Enligt artikel 18.1 ska 1996 års HNS-konvention och HNS-protokollet läsas och tolkas mellan konventionsstaterna som ett enda dokument. Enligt artikel 18.2 bildar artiklarna 1–44 och bilaga I och II i 1996 års HNS-konvention, sådana dessa ändrats genom protokollet och dess bilaga, samt de slutbestämmelser som ingår i artiklarna 20–29 i protokollet 2010 års HNS-konvention.
Artikel 19. Genom artikeln fogas till 1996 års HNS-konvention en ny artikel 44bis, enligt vilken protokollets slutbestämmelser utgör slutbestämmelserna för 2010 års HNS-konvention.
Slutbestämmelser
Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning
Artikel 20. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om undertecknande av protokollet, om dess ratificering, godtagande och godkännande samt om anslutning till det. Dessutom förutsätts i artikel 20.4 att till de ratificerings-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument som lämnats till generalsekreteraren ska fogas uppgifter om mängden av avgiftspliktigt gods som mottagits i den konventionsstaten under föregående kalenderår med hänsyn till det allmänna kontot och varje särskilt konto. Om dessa uppgifter inte fogats till ratificerings-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrumentet, ska generalsekreteraren enligt artikel 20.5 inte godkänna instrumentet. Varje konventionsstat ska också sedan den uttryckt sitt samtycke årligen senast den 31 maj till generalsekreteraren lämna uppgifterna i fråga tills protokollet träder i kraft för konventionsstaten i fråga. När det gäller en konventionsstat som har uttrycket sitt samtycke att bli bunden av protokollet, men som inte årligen har lämnat ovan nämnda uppgifter, upphör statusen som part tillfälligt innan protokollet träder i kraft för staten i fråga tills den har lämnat de uppgifter som förutsätts. De ovan beskrivna bestämmelserna om påföljder vid underlåtenhet att lämna uppgifter om avgiftspliktig last fogades till konventionen genom protokollet, eftersom det i fråga om 1996 års HNS-konvention visat sig vara problematiskt att alla konventionsstater inte lämnade de nödvändiga uppgifterna. Då är det t.ex. mycket svårt att bedöma vid vilken tidpunkt konventionens ikraftträdelsevillkor uppfylls med avseende på mängden avgiftspliktig last.
Ikraftträdande
Artikel 21. Artikeln innehåller bestämmelser om protokollets ikraftträdande. Protokollet träder i kraft 18 månader efter det att villkoren för protokollets ikraftträdande har uppfyllts. Ett villkor för ikraftträdandet är att minst tolv stater, varav fyra var och en med ett bruttotonnage om minst två miljoner enheter, har gett sitt samtycke att vara bundna av protokollet. Vidare förutsätts att generalsekreteraren har fått uppgifter om att de som är skyldiga att betala avgifter enligt artikel 18.1 a och c i konventionen under det föregående kalenderåret har mottagit en total mängd av minst 40 miljoner ton last som är avgiftspliktig till det allmänna kontot. Villkoren för ikraftträdandet motsvarar de villkor som ingick i 1996 års HNS-konvention. För sådana konventionsstater som uttrycker sitt samtycke att vara bundna av protokollet sedan villkoren för ikraftträdande har uppfyllts, ska ett sådant samtycke få verkan senast tre månader efter dagen då samtycket uttryckts, eller den dag då protokollet träder i kraft enligt artikel.21.1, beroende på vilket av datumen som är senare.
Granskning och ändring
Artikel 22. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om granskning och ändring av HNS-konventionen.
Ändring av begränsningsbelopp
Artikel 23. Artikeln innehåller specialbestämmelser om hur ansvarsgränserna enligt HNS-konventionen ändras för fartygsägare och HNS-fonden. Enligt artikel 23.2 ska på begäran av minst hälften, men aldrig färre än sex, av konventionsstaterna ett förslag att ändra ansvarsgränserna genom generalsekreterarens försorg sändas till alla medlemmar i IMO och till alla konventionsstater. Alla sådana ändringsförslag ska lämnas över till organisationens juridiska kommitté (juridiska kommittén) för övervägande senast inom sex månader från datumet för deras delgivande. Alla konventionsstater, oavsett om de är medlemmar i IMO eller inte, har rätt att delta i juridiska kommitténs förhandlingar för övervägande och antagande av ändringar.
Ändringar i ansvarsgränserna antas i juridiska kommittén med två tredjedels majoritet av de konventionsstater som är närvarande och som röstar, med den ökning i antalet som föranleds av artikel 23.4, dock under förutsättning att minst hälften av konventionsstaterna är närvarande vid omröstningstillfället. När juridiska kommittén behandlar ett förslag till ändring av gränserna ska den ta hänsyn till inträffade olyckor och i synnerhet omfattningen av de skador som orsakats av dem, till förändringar i penningvärdena och till den verkan som den föreslagna ändringen kan få på försäkringskostnaderna. Den beaktar också förhållandet mellan de ansvarsgränser som gäller för fartygsägaren och HNS-fonden enligt konventionen. Artikel 23.7 innehåller bestämmelser om hur stor höjningen av ansvarsgränserna högst kan vara.
IMO meddelar alla konventionsstater om godkända ändringar. Ändringen ska anses godtagen när 18 månader har förflutit från underrättelsen, om inte inom den tidsperioden minst en fjärdedel av de stater som var konventionsstater då ändringen antogs har underrättat generalsekreteraren om att de inte godtar ändringen. En ändring som betraktas som godkänd på detta sätt träder i kraft 18 månader efter det att den godkändes.
Uppsägning
Artikel 24. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om uppsägning av protokollet. Oavsett en uppsägning av en konventionsstat, ska dock bestämmelserna i protokollet om skyldigheterna enligt artiklarna 18, 19 eller 21.5 i HNS-konventionen att betala avgifter till HNS-fonden för utbetalningar av de ersättningar som församlingen kan besluta om fortfarande gälla för sådana olyckor som har inträffat innan uppsägningen får verkan.
Extra möten med församlingen
Artikel 25. Artikeln innehåller bestämmelser om sammankallande av extra möten med församlingen.
Upphörande
Artikel 26. Artikeln innehåller bestämmelser om upphörande av protokollets giltighet. Protokollets giltighet upphör den dag som konventionsstaternas antal blir mindre än sex. Protokollets giltighet upphör också tolv månader efter den dag då uppgifter för ett föregående kalenderår skulle ha lämnats till direktören enligt artikel 21, om dessa uppgifter visar att den sammanlagda mängden avgiftspliktig last enligt artikel 18.1 a och c till det allmänna kontot som tagits emot hos konventionsstaterna under det föregående kalenderåret är mindre än 30 miljoner ton. I det sistnämnda fallet kan församlingen dock under vissa villkor innan utgången av ovan nämnda tidsfrist på tolv månader besluta att protokollet fortfarande ska gälla, om den totala mängden mottagen last dock överstigit 25 miljoner ton.
Avveckling av HNS-fonden
Artikel 27. Artikeln innehåller bestämmelser om avveckling av HNS-fondens verksamhet när protokollets giltighet upphör.
Depositarie
Artikel 28. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om deponering av protokollet och av ändringar till det samt om depositaries uppgifter.
Språk
Artikel 29. Artikeln innehåller bestämmelser om protokollets beviskraftiga språk.
1.2
Konsoliderad version av 2010 års internationella konvention om ansvar och ersättning för skada i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen
KAPITEL I
Allmänna bestämmelser
Definitioner
Artikel 1. Artikeln innehåller de viktigaste definitioner som används i konventionen.
Med fartyg avses enligt artikel 1.1 fartyg eller annan anordning som kan användas för trafik till sjöss.
Enligt artikel 1.2 avses med person fysisk person samt privaträttslig eller offentligrättslig juridisk person, inbegripet en stat och dess delstater eller motsvarande.
Enligt artikel 1.3 avses med ägare den person eller de personer som är registrerade som fartygets ägare eller, om registrering inte har skett, den person eller de personer som äger fartyget. I fråga om ett fartyg som ägs av en stat och brukas av ett bolag som i denna stat är registrerat som fartygets brukare ska med ägare förstås detta bolag.
I artikel 1.4 ingår den viktiga definitionen på mottagare. I artikeln ges två alternativ för definitionen, av vilka konventionsstaten ska välja den ena. Enligt det första alternativet, dvs. artikel 1.4 a avses med mottagare den person som fysiskt sett tar emot avgiftspliktig last som lossats i en konventionsstats hamnar eller terminaler. Om vid tiden för mottagandet den person som fysiskt sett tar emot lasten handlar som mellanman för en annan som är föremål för en parts domsrätt ska huvudmannen anses som mottagare om mellanmannen avslöjar huvudmannens identitet för HNS-fonden. Enligt det andra alternativet avses med mottagaren den person hos en konventionsstat som enligt konventionsstatens nationella rätt anses som mottagare av avgiftspliktig last som lossats i konventionsstatens hamnar eller terminaler. Tillämpningen av detta alternativ förutsätter dock att den totala mängden avgiftspliktig last mottagen enligt sådan nationell rätt i huvudsak är densamma som den mängd last som hade tagits emot enligt det första alternativet.
Konventionsstaterna får fritt välja vilkendera definitionen som helst. Det första alternativet är redan i sig självt en tillräcklig definition. Däremot kräver det andra alternativet att konventionsstaten definierar mottagaren i sin egen lagstiftning. Oberoende av vilket alternativ en konventionsstat väljer förutsätts i artikeln att den totala mängd mottagen relevant last i huvudsak ska vara densamma. För konventionen och definitionen är tillämpning av det förstnämnda alternativet det klarare alternativet. Till stöd för valet av det första alternativet råder också internationellt ett omfattande politiskt samförstånd. Därför föreslås det i propositionen att Finland väljer definitionen enligt artikel 1.4 a.
Artikel 1.5 innehåller den viktiga definitionen på farliga och skadliga ämnen som motiverats ovan i samband med artikel 3 i protokollet.
I artikel 1.6 definieras vad som avses med skada i HNS-konventionen. Med skada avses för det första dödsfall eller personskada ombord eller utanför det fartyg som transporterar de farliga och skadliga ämnena och som orsakats av dessa ämnen. Med skada avses också förlust av eller skada på egendom utanför det fartyg som transporterar de farliga och skadliga ämnena och som orsakats av dessa ämnen. I enlighet med HNS-konventionen ersätts således endast skada på egendom som uppkommit utanför fartyget. Med skada avses också förlust eller skada på grund av förorening av miljön som orsakats av de farliga och skadliga ämnena. I fråga om miljöskador förutsätts dock att ersättning för försämring av miljön, annat än utebliven vinst, är begränsad till kostnader för rimliga åtgärder för återställande som har vidtagits eller som planeras. Med skada avses dessutom kostnader för förebyggande åtgärder och förlust och skada som orsakats av sådana åtgärder. Definitionen på skada är således mycket mer omfattande i HNS-konventionen än i 1992 års ansvarighetskonvention, vilken endast täcker föroreningsskador.
Om det inte är möjligt att tillförlitligt särskilja skada orsakad av farliga och skadliga ämnen från skada orsakad av andra omständigheter ska enligt artikel 1.6.2 all skada anses orsakad av de farliga och skadliga ämnena. Ett undantag till denna regel är dock skador av den art som anges i artikel 4.3, dvs. föroreningsskador som grundar sig på 1992 års ansvarighetskonvention samt skador som orsakats av vissa radioaktiva ämnen av klass 7. Dessa skador hör inte till HNS-konventionens tillämpningsområde.
I det aktuella stycket förstås med ’orsakats av dessa ämnen’ vad som orsakats av de farliga och skadliga egenskaperna hos dessa ämnen.
I artikel 1.7 definieras vad som avses med förebyggande åtgärder i konventionen. Med förebyggande åtgärder avses varje skälig åtgärd som vidtagits av en person efter det att en olycka inträffat för att förhindra eller begränsa skada.
Enligt artikel 1.8 avses med olycka varje händelse eller serie av händelser med samma ursprung som orsakar skada eller framkallar ett allvarligt eller omedelbart förestående hot om skada.
Sjötransport definieras i artikel 1.9. Med sjötransport avses tiden från det att de farliga och skadliga ämnena vid lastning kommer i kontakt med fartygets utrustning till dess att de vid lossning inte längre har sådan kontakt med fartygets utrustning. Om fartygets utrustning inte används börjar respektive slutar tiden när de farliga och skadliga ämnena korsar fartygets reling.
Artikel 1.10 innehåller definitionen på avgiftspliktig last, vilken motiveras ovan i samband med artikel 3 i protokollet.
Med HNS-fonden avses enligt artikel 1.11 den internationella fonden för farliga och skadliga ämnen (International Hazardous and Noxious Substances Fund), upprättad enligt artikel 13 i HNS-konventionen.
Beräkningsenhet definieras i artikel 1.12. Med beräkningsenhet avses den särskilda dragningsrätten (SDR) såsom den definierats av Internationella valutafonden.
Enligt artikel 1.13 avses med fartygets registreringsstat, för registrerade fartyg, den stat där fartyget registrerats och för oregistrerade fartyg den stat vars flagga fartyget får föra.
Enligt artikel 1.14 avses med terminal varje plats för lagring av farliga och skadliga ämnen som mottagits efter sjöburen transport, däri inbegripet en icke-landbaserad anläggning som genom rörledning eller på annat sätt är förenad med en sådan plats.
Bilagor
Artikel 2. Enligt artikeln är bilagorna till konventionen en integrerad del av konventionen.
Tillämpningsområde
I artiklarna 3–5 ingår bestämmelser om tillämpningsområdet.
Artikel 3. Enligt artikeln tillämpas konventionen på skada som uppkommit inom en konventionsstats område, inklusive dess territorialhav samt på skada genom förorening av miljön som uppkommit inom en konventionsstats ekonomiska zon, som den har fastställts enligt folkrättens regler. Om en konventionsstat inte har inrättat en ekonomisk zon tillämpas konventionen på skada genom förorening av miljön inom det område utanför och angränsande till statens territorialhav vilket har bestämts av den staten enligt folkrättens regler och vilken inte sträcker sig längre ut än 200 nautiska mil från de baslinjer varifrån statens territorialhav mäts. Konventionen ska också tillämpas på skada, annan än skada genom förorening av miljön, som uppkommit utanför en stat, inklusive territorialhavet, om skadan har orsakats av ett ämne som transporteras ombord på ett fartyg som är registrerat i en part eller, om fartyget inte är registrerat, ombord på ett fartyg som får föra en parts flagga. I fråga om förebyggande åtgärder motiveras frågan i samband med artikel 4 i protokollet.
Konventionens tillämpningsområde har således definierats geografiskt och fastställs enligt platsen där skadan har orsakats och inte enligt platsen där olyckan har inträffat.
Artikel 4. Enligt artikel 4.1 tillämpas konventionen på fordringar för skada som uppkommit vid sjötransport av farliga och skadliga ämnen. Konventionen ska dock inte tillämpas på anspråk som grundar sig på avtal om transport av passagerare och varor. Enligt artikel 4.2 gäller denna konvention inte i den utsträckning som bestämmelserna i den är oförenliga med tillämplig lag om ersättning till anställda eller med sociala välfärdssystem.
Enligt artikel 4.3 tillämpas konventionen inte på i 1992 års ansvarighetskonvention definierad föroreningsskada oberoende av om ersättning ska betalas för skada enligt konventionen i fråga eller inte. Således faller föroreningsskador som orsakats av beständig olja alltid utanför tillämpningsområdet för HNS-konventionen. Däremot hör andra skador orsakade av sjötransporter av olja, såsom skador orsakade av eldsvåda eller explosion, till tillämpningsområdet för HNS-konventionen.
Enligt artikel 4.3 b tillämpas konventionen inte heller på skada orsakad av radioaktivt material enligt klass 7 som anges antingen i IMDG-koden eller i IMSBC-koden.
Enligt artikel 4.4 tillämpas konventionen inte på krigsfartyg, flottans hjälpfartyg eller andra fartyg som ägs eller brukas av en stat och som vid den aktuella tidpunkten endast används i statlig verksamhet för annat ändamål än affärsdrift. En konventionsstat kan dock besluta tillämpa konventionen på sådana fartyg. Då ska den anmäla detta till IMO:s generalsekreterare och samtidigt precisera villkoren för tillämpningen.
För fartyg som ägs av en part och som används för affärsdrift ska enligt artikel 4.6 talan kunna väckas mot denna stat vid de domstolar som är behöriga enligt artikel 38 och staten ska avstå från alla invändningar som grundas på dess egenskap av suverän stat.
Artikel 5. Enligt artikel 5.1 får en stat vid tidpunkten för ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning till konventionen, eller när som helst därefter, förklara att konventionen inte tillämpas på den ifrågavarande statens fartyg som används för transporter mellan hamnar eller anläggningar i den staten vars bruttodräktighet är högst 200 och som bara transporterar farliga och skadliga ämnen i förpackad form. Också två grannstater kan tillsammans avge en förklaring enligt vilken ovan nämnda undantag från tillämpningen av konventionen gäller motsvarande fartyg också medan de används för resor mellan hamnar eller anläggningar i de ifrågavarande staterna. En stat som har gjort en förklaring enligt vad som angetts ovan får när som helst återta denna förklaring. Förklaringar och återtaganden av dem ska deponeras hos generalsekreteraren, som vidarebefordrar dem till direktören efter det att konventionen trätt i kraft.
Farliga ämnen som transporteras på sådana fartyg som på ovan nämnt sätt avgränsats från tillämpningsområdet för konventionen utgör inte avgiftspliktig last. I enlighet med artikel 5.5 är HNS-fonden inte heller skyldig att betala ersättning för skada som orsakats av ämnen som transporterats av sådana fartyg till den del som skadan uppstått på territoriet för den stat eller de stater som avgivit en förklaring, inbegripet territorialhavet, eller i den statens eller de staternas ekonomiska zon. HNS-fonden är inte heller skyldig att betala ersättning till den del som skadan inbegriper åtgärder för att förhindra eller begränsa sådan skada.
I propositionen föreslås att Finland ska avge en i artikel 5.1 avsedd förklaring i samband med ratificeringen av anslutningsinstrumentet. Detta möjliggör att man bl.a. i samband med smärre skärgårdstransporter kan avvika från tillämpningen av konventionen. Tillämpning av konventionen på dessa fartyg vore problematiskt i synnerhet på grund av den administrativa börda som försäkringsskyldigheten medför. Å andra sidan transporterar fartyg av denna storleksklass så små mängder förpackade farliga ämnen att de risker som de medför kan anses vara relativt obetydliga. Bland annat även Kanada och Sverige har använt den möjlighet till undantag som artikeln medger.
Parternas skyldigheter
Artikel 6. Varje konventionsstat ska se till att en förpliktelse som uppstår enligt denna konvention fullgörs. Konventionsstaten ska vidta lämpliga lagstiftningsåtgärder så att en sådan förpliktelse effektivt fullgörs, däri inbegripet införande av sådana påföljder som den anser nödvändiga. I Finland är avsikten att i 11 och 20 kap. i sjölagen ta in bestämmelser om fartygsägarens ansvar och skyldighet att teckna försäkring, inbegripet om påföljder för försummelse av skyldigheten att teckna försäkring och medföra försäkringscertifikat. I fråga om HNS-fonden ska nödvändiga bestämmelser utfärdas genom en en blandad ikraftsättandelag. Vidare ska det genom en separat lag föreskrivas om avgiftsskyldiga mottagares skyldighet att lämna uppgifter om mängder av mottagen avgiftspliktig last.
Kapitel II
Ägarens ansvar
Artikel 7. I artikeln ingår bestämmelser om strikt ansvar hos fartygsägaren för skada enligt HNS-konventionen. Enligt artikel 7.1 är den som vid tiden för en olycka är ägare ansvarig för skada orsakad av farliga och skadliga ämnen ombord på fartyget i samband med deras sjötransport. Om en olycka utgörs av en serie av händelser med samma ursprung åvilar ansvaret den som var ägare vid tidpunkten för den första händelsen.
I artikel 7.2 ingår bestämmelser om situationer där fartygsägaren undantagsvis inte ansvarar för skada. Ägaren är inte ansvarig för skadan om ägaren påvisar att skadan har orsakats av krigshandlingar, fientligheter, inbördeskrig eller uppror eller av exceptionell, oundviklig och övermäktig naturtilldragelse eller att skadan i sin helhet har orsakats genom handling eller försummelse av tredje man med avsikt att orsaka skada, eller skadan i sin helhet har orsakats genom fel eller försummelse av en myndighet vid fullgörandet av skyldighet att svara för underhåll av fyrar eller andra hjälpmedel för navigering. Ägaren är inte heller ansvarig om ägaren påvisar att underlåtenhet av avsändaren eller annan person att informera om den farliga och skadliga egenskapen hos de ämnen som transporteras antingen har orsakat skadan, helt eller delvis, eller har lett till att ägaren inte tagit en försäkring. I det sistnämnda fallet förutsätter ansvarsfriheten dock att varken ägaren eller dennes anställda eller ställföreträdare hade eller skäligen borde ha haft vetskap om de farliga och skadliga egenskaperna hos de transporterade ämnena.
Visar ägaren att skadan helt eller delvis orsakades av den skadelidande uppsåtligt eller av vårdslöshet kan ägaren enligt artikel 7.3 befrias helt eller delvis från ansvar mot denne. Detta påverkar inte ägarens ansvar gentemot andra skadelidande.
Enligt artikel 7.4 får anspråk på ersättning för skada göras gällande mot ägaren endast i enlighet med HNS-konventionen. I artikel 7.5 föreskrivs om att ansvaret kanaliseras till fartygsägaren. Artikeln innehåller uttryckligen en förteckning över personer mot vilka anspråk på ersättning inte får göras gällande om de inte uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har orsakat skada. Ersättning för skada som orsakats av ett farligt eller skadligt ämne får därmed inte göras gällande mot ägarens anställda eller ställföreträdare eller fartygsbesättningen, lotsen eller andra personer som utför tjänster för fartyget utan att vara medlemmar av besättningen. Anspråk på ersättning för skada får inte heller göras gällande mot befraktare, redare och personer som i redarens ställe handhar fartygets drift, den som utför bärgning med ägarens samtycke eller på order av en behörig offentlig myndighet, den som vidtar förebyggande åtgärder och inte heller mot anställda hos eller ställföreträdare för dessa instanser. Om skadan dock orsakats genom dessa personers egna handlingar eller underlåtenhet uppsåtligt eller hänsynslöst och med insikt om att skadan sannolikt skulle uppkomma, tillämpas inte ovan nämna förbud mot att kräva ersättning.
Enligt artikel 7.6 inskränker inte bestämmelserna i konventionen ägarens regressrätt mot tredje man, inbegripet, men inte begränsat till, avsändaren eller mottagaren av de ämnen som orsakar skadan eller de personer som nämns i artikel 7.5.
Olyckor med två eller flera fartyg
Artikel 8. Om skada har uppkommit efter en olycka med två eller flera fartyg som vart och ett transporterar farliga och skadliga ämnen är enligt artikel 8.1 varje ägare, om denne inte är befriad från ansvar enligt artikel 7, ansvarig för skadan. Ägarna är solidariskt ansvariga för all sådan skada som inte tillförlitligt kan särskiljas. Enligt artikel 8.2 har ägarna emellertid rätt till de ansvarsgränser som gäller för var och en av dem enligt artikel 9 i konventionen. Bestämmelserna i artikeln i fråga inskränker inte någon regressrätt som en ägare har mot en annan ägare.
Begränsning av ansvaret
I artiklarna 9 och 10 i konventionen ingår bestämmelser om fartygsägarens rätt att begränsa sitt ansvar enligt konventionen till ett visst maximibelopp.
Artikel 9. Artikel 9.1, vilken innehåller maximibeloppen för fartygsägarens ansvar, motiveras i samband med artikel 7 i HNS-protokollet.
Enligt artikel 9.2 har ägaren inte rätt att begränsa sitt ansvar enligt konventionen om det visas att ägaren genom egen handling eller underlåtenhet har orsakat skadan uppsåtligt eller hänsynslöst och med insikt om att en sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
För att fartygsägaren ska få åtnjuta förmånen av ansvarsbegränsningen enligt artikeln, ska ägaren enligt artikel 9.3 upprätta en fond som ska uppgå till det totala beloppet för dennes ansvarsbegränsning. Fonden ska upprättas hos domstolen eller annan behörig myndighet hos någon av de konventionsstater i vilken talan har väckts enligt artikel 38 eller, om talan inte har väckts, hos en domstol eller behörig myndighet i någon av de konventionsstater där talan får väckas. Fonden kan upprättas genom att beloppet deponeras eller att en bankgaranti eller annan säkerhet ställs, vilken godtas enligt lagen hos den part där fonden upprättas och som anses tillräcklig enligt domstolen eller den behöriga myndigheten.
Fonden ska enligt artikel 9.4 fördelas mellan fordringsägarna i förhållande till beloppen av deras styrkta fordringar. Undantag utgörs av anspråk med stöd av artikel 11 med anledning av dödsfall och personskada, vilka emellertid under vissa villkor har företräde i förhållande till andra anspråk.
Har innan fonden fördelats ägaren eller någon som är i ägarens tjänst eller ställföreträdare för ägaren eller någon som meddelat ägaren försäkring eller ställt annan ekonomisk säkerhet till följd av olyckan betalat ersättning för skada, inträder enligt artikel 9.5 den som betalat ersättning upp till det belopp denne betalat i den rätt som den som fått ersättningen skulle ha haft enligt konventionen.
Enligt artikel 9.6 får den subrogationsrätt som anges i artikel 9.5 även utövas av annan än där nämnda personer för varje belopp som denne kan ha betalat i ersättning för skada, men bara i den utsträckning tillämplig nationell rätt ger denne en sådan rätt.
Visar ägare eller andra att de kan bli skyldiga att vid en senare tidpunkt helt eller delvis betala ersättning, beträffande vilken de, om ersättningen hade betalats innan fonden fördelades skulle ha haft rätt att inträda i den skadelidandes ställe enligt artikel 9.5 eller 9.6, får enligt artikel 9.7 domstolen eller annan behörig myndighet i den stat där fonden upprättats bestämma att ett tillräckligt belopp tills vidare ska sättas av för att möjliggöra för sådana personer att senare göra gällande sina rättigheter mot fonden.
Enligt artikel 9.8 ska krav som hänför sig till skäliga utgifter och förluster som ägaren frivilligt har ådragit sig för att förhindra eller begränsa skada jämställas med andra krav mot fonden.
Artikel 9.9 innehåller bestämmelser om hur de belopp som anges i artikeln ska förvandlas till den nationella valutan.
Försäkringsgivaren eller annan som ställt ekonomisk säkerhet har enligt artikel 9.11 rätt att upprätta en fond enligt denna artikel på samma villkor och med samma verkan som om den hade upprättats av ägaren. En sådan fond får upprättas även om ägaren enligt bestämmelserna i artikel 9.2 inte har rätt att begränsa sitt ansvar, men upprättandet ska i sådant fall inte inverka på någon fordringsägares rättigheter mot ägaren.
Artikel 10. Om en ägare som har rätt att begränsa sitt ansvar har upprättat en fond enligt artikel 9, har personer som har att framföra ersättningsanspråk inte rätt att framföra dem mot ägarens övriga egendom. Dessutom ska domstol eller annan behörig myndighet hos en part bestämma att häva en handräckningsåtgärd med avseende på ett fartyg eller annan egendom som tillhör ägaren och som blivit föremål för sådan åtgärd med anledning av anspråk på ersättning för skada, och ska frige borgen eller annan säkerhet som ställts för att undvika sådan handräckningsåtgärd. Enligt artikel 10.2 ska dessa bestämmelser emellertid endast gälla om den som gör anspråk på ersättning har rätt att föra talan vid den domstol som förvaltar fonden eller fonden faktiskt är tillgänglig såvitt avser anspråken.
Dödsfall och personskada
Artikel 11. Enligt artikeln har anspråk som gäller dödsfall och personskada företräde i förhållande till andra anspråk. Företrädet gäller anspråk endast till den del anspråkens totalbelopp är högst två tredjedelar av totalbeloppet av fartygsägarens ansvar.
Obligatorisk ansvarsförsäkring för ägaren
Artikel 12. I artikeln bestäms om fartygsägarens skyldighet att teckna en försäkring eller en annan säkerhet för att täcka sina ansvar enligt HNS-konventionen. Ägaren av ett fartyg som är registrerat i en konventionsstat och som transporterar farliga och skadliga ämnen ska ha en försäkring eller en annan ekonomisk säkerhet som täcker skador upp till det maximala skadeersättningsansvar som grundar sig på konventionen. En annan ekonomisk säkerhet kan t.ex. vara en garanti av en bank eller ett motsvarande penninginstitut.
Enligt artikel 12.2 ska ett certifikat om obligatorisk försäkring som bevis om att försäkring eller annan ekonomisk säkerhet finns enligt bestämmelserna i konventionen utfärdas för varje fartyg sedan behörig myndighet i en part har fastställt att kraven enligt artikel 12.1 har uppfyllts. För ett fartyg registrerat i en part ska certifikatet utfärdas eller bestyrkas av en behörig myndighet i registreringsstaten. För ett fartyg som inte är registrerat i någon konventionsstat får certifikatet utfärdas eller bestyrkas av en behörig myndighet i vilken konventionsstat som helst. Bilaga I till konventionen innehåller en modell för certifikat om försäkring. Det obligatoriska försäkringscertifikatet ska vara utformat enligt modellen i fråga. Certifikatet ska enligt artikel 12.4 bevaras ombord på fartyget och en kopia ska förvaras hos myndigheten. Transport- och kommunikationsverket utfärdar motsvarande certifikat i oljeansvarssystemet enligt 10 kap. i sjölagen, i systemet som gäller föroreningsskador orsakade av bunkerolja enligt 10 a kap. i sjölagen och i systemet som gäller avlägsnande av vrak i 11 a kap. Därför föreslås i 11 kap. i sjölagen en motsvarande bestämmelse, enligt vilken även försäkringscertifikat enligt HNS-konventionen beviljas av Transport- och kommunikationsverket.
Enligt artikel 12.5 kan en försäkring eller en annan säkerhet tidigast upphöra att gälla tre månader efter den dag då meddelande om uppsägning lämnats till den myndighet som avses i artikel 12.4, om inte certifikatet har återlämnats till denna myndighet eller ett nytt certifikat har utfärdats före denna frist.
Artikel 12.7 innehåller bestämmelser om ömsesidigt godkännande av försäkringscertifikat mellan de behöriga myndigheterna i konventionsstaterna.
Med stöd av artikel 12.8 får talan om ersättning för skada föras direkt mot försäkringsgivaren eller mot annan som har ställt ekonomisk säkerhet för ägarens ansvar för skada. I sådana fall har svaranden rätt att åberopa sådana faktorer som också fartygsägaren hade kunnat åberopa. Dessutom har svaranden rätt att begränsa sitt ansvar i enlighet med artikel 12.1, trots att ägaren inte skulle vara berättigad till ansvarsbegränsning. Svaranden får också åberopa att fartygsägaren har orsakat skadan uppsåtligen. En bestämmelse om motsvarande direkta talerätt finns även i oljeansvarssystemet, systemet som gäller skador orsakade av bunkerolja och Nairobi-konventionen som gäller avlägsnande av vrak.
I enlighet med artikel 12.9 får belopp från försäkring eller annan ekonomisk säkerhet endast användas för betalning av ersättning enligt HNS-konventionen. I det internationella ansvarighetskonventionssystemet tillämpas motsvarande princip.
Enligt artikel 12.10 får en konventionsstat inte tillåta att ett fartyg som för dess flagg trafikerar om det inte har ett certifikat enligt artikeln. Konventionsstaten ska också säkerställa att försäkring eller annan säkerhet enligt artikel 12.1 är giltig i fråga om sådana fartyg som anlöper en hamn inom dess territorium eller som lämnar en sådan hamn, oberoende av var fartygen registrerats. Avsikten är att i 11 kap. 11 § i sjölagen införa en bestämmelse om saken.
Bestämmelserna i artikeln i fråga tillämpas inte på fartyg som en konventionsstat äger och för vilka det inte finns någon gällande försäkring eller penningsäkerhet. Även ett sådant fartyg ska dock ha ett obligatoriskt försäkringscertifikat, som fartygets behöriga myndigheter har beviljat och enligt vilket fartyget ägs av den staten och fartygets ansvar har täckts upp till maximibeloppet.
Kapitel III
Ersättning från den internationella fonden för farliga och skadliga ämnen (HNS-fonden)
Upprättandet av HNS-fonden
Artikel 13. Genom konventionen upprättas HNS-fonden i syfte att ersätta skador som orsakats i samband med sjötransport av farliga och skadliga ämnen i den utsträckning som fartygsägarens ansvar inte är tillräckligt eller inte går att använda. Fonden ska i alla konventionsstater erkännas som en juridisk person. Avsikten är att HNS-fonden i stor utsträckning ska fungera på samma sätt som IOPC-fonden. Dess högsta beslutsfattande organ är församlingen där varje konventionsstat har en representant. Församlingen upprättar en kommitté för ersättningsanspråk för att behandla ersättningsanspråk mot fonden. En betydande skillnad i förhållande till IOPC-fonden är dock att IOPC-fonden endast behandlar föroreningsskador, medan däremot HNS-fonden ska behandla alla skador enligt HNS-konventionen, inbegripet anspråk som gäller dödsfall och personskada.
Ersättningar
Artikel 14. Artikeln innehåller bestämmelser om när HNS-fonden är skyldig att betala ersättning. Fonden ska betala ersättning till de skadelidande om de inte fått full och tillräcklig ersättning för skadan av fartygsägaren eller dennes försäkringsgivare, för att det inte uppstått något skadeersättningsansvar hos ägaren eller för att ägaren inte ekonomiskt är i stånd att helt uppfylla sina skyldigheter enligt HNS-konventionen och den ekonomiska säkerheten inte täcker skadeersättningsanspråken eller är otillräcklig. Fonden ska betala ersättningar också när omfattningen av skadan överskrider ägarens ansvar enligt HNS-konventionen. Som i artikeln avsedd skada anses också ägarens skäliga kostnader och frivilliga uppoffringar för att förebygga eller begränsa skadan.
I artikel 14.3 ingår bestämmelser om undantag för HNS-fondens ersättningsansvar. Undantagen i HNS-fondens ersättningsansvar är mer begränsade än i fråga om fartygsägarens ersättningsansvar. HNS-fonden blir inte ersättningsskyldig om den visar att skadan orsakades av krigshandling, fientligheter, inbördeskrig eller uppror. Ingen ersättningsskyldighet uppstår heller om skadan orsakades av farliga och skadliga ämnen som läckt eller tömts ut från ett krigsfartyg eller annat fartyg som ägs eller brukas av en stat och vid tidpunkten för olyckan endast används i statlig verksamhet för annat ändamål än affärsdrift. Således är HNS-fonden, till skillnad från fartygsägaren, ansvarig t.ex. när skadan orsakats av en övermäktig naturtilldragelse eller tredje mans handling eller försummelse i avsikt att orsaka skada.
Dessutom är HNS-fonden inte heller ansvarig i sådana fall där den ersättningssökande inte kan visa att det skäligen är sannolikt att skadan orsakats av en olycka med ett eller flera fartyg. Om HNS-fonden dessutom visar att skadan helt eller delvis orsakades genom en uppsåtlig handling eller uppsåtlig underlåtenhet av den skadelidande eller av vårdslöshet av denne kan HNS-fonden befrias helt eller delvis från sin skyldighet att betala ersättning till en sådan person. Till skillnad från fartygsägaren kan HNS-fonden dock inte i detta fall frigöra sig från sina skyldigheter i fråga om förebyggande åtgärder.
I artikel 14.5 ingår bestämmelser om maximibeloppet för HNS-fondens ersättningsskyldighet. Maximibeloppet för ersättning som fonden betalar är 250 miljoner beräkningsenheter, dvs. ca 310 miljoner euro (kursen 23.8.2019). Summan är det maximibelopp som ska betalas med stöd av hela HNS-konventionssystemet. Om ersättning också erhållits på basis av ägarens ansvarighet, har maximibeloppet för den ersättning som fonden betalar i fråga om en enskild olycka således begränsats så att ersättningens totala belopp inte får överstiga 250 miljoner beräkningsenheter. Ränta som eventuellt upplupit för en fond som ägaren upprättat för att täcka sitt ansvar ska inte beaktas vid beräkningen av maximibeloppet för ersättningen.
Om summan av styrkta fordringar mot HNS-fonden överstiger det sammanlagda ersättningsbeloppet, ska det tillgängliga beloppet fördelas enligt artikel 14.6 så att förhållandet mellan en styrkt fordran och det ersättningsbelopp som fordringsägaren faktiskt erhåller är det samma för alla fordringsägare. På motsvarande sätt som i fråga om ägarens ansvar har dock anspråk med anledning av dödsfall och personskada företräde i förhållande till andra anspråk till de delar deras totala belopp är högst två tredjedel av fondens maximala ansvarsbelopp.
Ytterligare uppgifter för HNS-fonden
Artikel 15. Artikeln innehåller bestämmelser om HNS-fondens uppgifter. HNS-fonden behandlar bland annat ersättningsanspråk som riktas mot den, lägger upp en budget över utgifter och inkomster varje kalenderår samt tillhandahåller vid behov på begäran av en konventionsstat sina tjänster så att staten kan inleda åtgärder för att avvärja eller lindra skador som orsakats av en olycka.
Allmänna bestämmelser om avgifter
Artikel 16. Enligt artikel 16.1 ska HNS-fonden ha ett allmänt konto som är fördelat i sektorer. När vissa tröskelvärden för avgiftspliktig last, vilka beskrivs närmare nedan, överskrids har HNS-fonden också följande särskilda konton: a) oljekonto, b) konto för flytande naturgas (LNG-konto) och c) konto för flytande petroleumgas (LPG-konto).
Enligt artikel 16.3 betalas två slags avgifter till HNS-fonden: grundavgifter och årsavgifter. De betalningsskyldiga betalar grundavgiften endast en gång när konventionen träder i kraft för den aktuella staten. Årsavgifter betalas endast när församlingen beslutar om det.
Enligt artikel 16.4 ska det allmänna kontot betala ersättning för skada som orsakats av farliga och skadliga ämnen som omfattas av det kontot och ett särskilt konto ska betala ersättning för skada som orsakats av farliga och skadliga ämnen som omfattas av det kontot. Varje konto svarar således i regel endast för skador som orsakats av de ämnen som finns under det, och det förekommer ingen korssubventionering mellan dem.
Artikel 16.5 och 16.6 innehåller bestämmelser om beaktande av avgiftspliktig last som mottagits av annan med vilken den avgiftsskyldige är i intressegemenskap vid fastställandet av skyldigheten att betala avgifter. Om den mängd avgiftspliktig last som någon under ett kalenderår tagit emot inom en konventionsstats område sammantaget med den mängd avgiftspliktig last som tagits emot i samma konventionsstats område av annan med vilken denna person är i intressegemenskap överstiger gränserna, ska denna person betala avgift för den mängd som denna person faktiskt tagit emot även om mängden inte översteg respektive gräns. Med "annan med vilken denne är i intressegemenskap" förstås enligt artikel 16.6 varje dotterbolag eller gemensamt kontrollerad enhet. Syftet med bestämmelsen är att förhindra att avgiftsplikten kan kringgås genom att företaget delas upp i mindre enheter. Enligt HNS-konventionen bestäms frågan om en viss person omfattas av definitionen på intressegemenskap enligt den nationella lagstiftningen. I Finland anses bolag som hör till samma koncern utgöra "annan med vilken personen är i intressegemenskap".
Allmänna bestämmelser om årsavgifter
Artikel 17. HNS-fondens finansiering grundar sig på avgifter som insamlas först efter att en skada inträffat, på motsvarande sätt som finansieringen av internationella oljeskadefonden. Enligt artikel 17.1 tas årsavgifter ut till det allmänna kontot och till respektive särskilda konto endast vid behov när betalningar ska betalas från kontot. Församlingen fastställer årsavgifterna både till det allmänna kontot och till de särskilda kontona. Årsavgifterna beräknas på grundval av de enheter avgiftspliktig last som tagits emot under det föregående kalenderåret eller annat år som församlingen bestämmer. Det är mycket sannolikt att årsavgifterna fördelas på flera år om det inträffar en stor olycka på samma sätt som i internationella oljeskadefonden.
Enligt artikel 17.3 ska församlingen bestämma den totala årsavgift som ska tas ut till det allmänna kontot och till varje särskilt konto och fondens direktör ska i enlighet med församlingens beslut beräkna årsavgifterna för varje avgiftsskyldig till varje konto. Församlingen kan ta ut årsavgifter också för administrativa kostnader och besluta om att sådana kostnader ska fördelas mellan sektorerna under det allmänna kontot och de särskilda kontona.
Årsavgifter till det allmänna kontot
Artikel 18. Artikeln innehåller bestämmelser om de personer som ska betala årsavgifter till det allmänna kontot. Årsavgifter ska betalas till det allmänna kontot i fråga om varje konventionsstat, av envar som under föregående kalenderår eller annat år som församlingen bestämmer var mottagare i staten av sammanlagt mer än 20 000 ton avgiftspliktig last som innehåller vissa ämnen som anges närmare i artikel 18.1. Sådana ämnen är i praktiken alla andra farliga och skadliga ämnen enligt HNS-konventionen än ämnen under oljekontot, LNG-kontot och LPG-kontot, bland annat de fasta bulklaster som avses i HNS-konventionen.
Årsavgifter till de särskilda kontona
Artikel 19. Artikeln innehåller bestämmelser om de personer som ska betala årsavgifter till de särskilda kontona. Årsavgifter till oljekontot ska betalas av envar som i den staten under föregående kalenderår eller annat år som församlingen bestämmer har tagit emot sammanlagt mer än 150 000 ton avgiftspliktig olja som den har definierats i artikel 1.3 i 1992 års fondkonvention. Vidare förutsätter avgiftsplikten att de är eller skulle vara skyldiga att betala avgifter till IOPC-fonden i enlighet med artikel 10 i konventionen i fråga. Enligt fondkonventionen är råolja och brännolja avgiftspliktiga oljor. Enligt artikel 10 i den konventionen ska avgifter betalas i fråga om varje fördragsslutande stat av var och en som under kalenderåret tagit emot sammanlagt mer än 150 000 ton avgiftspliktig olja som har transporterats till sjöss till en hamn eller en terminal inom den statens område och avgiftspliktig olja i en anläggning som är belägen inom den fördragsslutande statens område, om denna olja har transporterats till sjöss och lossats i en hamn eller en terminal i en stat som inte är fördragsslutande stat. I det senare fallet, när oljan tagits emot i en anläggning inom en konventionsstats territorium, beaktas dock den avgiftspliktiga oljan endast i det skede när den efter lossningen i den aktuella icke-konventionsstaten för första gången tas emot i någon konventionsstat. När det gäller beständig olja bestäms avgiftsskyldigheten således på samma sätt som enligt fondkonventionen.
Vidare enligt artikel 19 i HNS-konventionen ska årsavgifter till oljekontot också betalas av var och en som var mottagare i den staten under ovan nämnda år av sammanlagt mer än 20 000 ton av andra oljor som transporterats i bulk och som anges i bihang I till bilaga I i MARPOL 73/78-konventionen.
Till LPG-kontot betalas årsavgifter däremot av envar som under föregående kalenderår eller annat år som församlingen bestämmer var mottagare i den konventionsstaten av sammanlagt mer än 20 000 ton flytande petroleumgaser (LPG).
I fråga om LNG-kontot har avgiftsplikten motiverats i samband med artikel 11 i HNS-protokollet.
Artiklarna 19.2–19.5 innehåller bestämmelser om ikraftträdandet av de särskilda kontona och om uppskjutande av deras ibruktagande och avbrytande av deras användning.
De särskilda kontona träder i regel i kraft samtidigt som det allmänna kontot. Ibruktagandet av ett separat konto skjuts dock upp om mängden avgiftspliktig last för det kontot under det föregående kalenderåret eller annat år som församlingen bestämmer inte överskrider vissa gränser. I fråga om oljekontot är denna gräns 350 miljoner ton, i fråga om LNG-kontot 20 miljoner ton och i fråga om LPG-kontot 15 miljoner ton avgiftspliktig last. Avsikten med bestämmelserna är att säkerställa att de separata kontona inte träder i kraft förrän de faktiskt är funktionsdugliga. På motsvarande sätt kan församlingen avbryta användningen av ett särskilt konto som redan tagits i bruk om mängden avgiftspliktig last för det särskilda kontot i fråga under det föregående kalenderåret sjunker under de ovan nämnda gränserna. Användningen av ett särskilt konto kan också avbrytas, om det totala beloppet på obetalade avgifter till ett konto sex månader efter förfallodagen för avgifterna överstiger 10 procent av den senaste avgift som tagits ut till det kontot. Församlingen kan på nytt ta i bruk ett konto vars användning har avbrutits.
Enligt artikel 19.6 ska envar som skulle vara skyldig att betala avgifter till ett sådant särskilt konto vars verksamhet har senarelagts eller upphävts till det allmänna kontot betala de avgifter som personen hade varit skyldig att betala till det särskilda kontot i fråga. För beräkning av framtida avgifter ska det senarelagda eller upphävda kontot bilda en ny sektor i det allmänna kontot. Det kan förmodas att alla särskilda konton inte genast träder i kraft när HNS-konventionen träder i kraft, utan de avgifter som hör till dessa konton betalas i början till det allmänna kontot.
Grundavgifter
Artikel 20. Artikeln innehåller bestämmelser om grundavgifter som ska betalas på basis av mängden avgiftspliktig last som tagits emot i konventionsstaten under det kalenderår som föregår det år då HNS-konventionen trädde i kraft i den staten.
Rapporter
Artikel 21. Enligt artikel 21.1 ska varje konventionsstat se till att envar som enligt HNS-konventionen är skyldig att betala årsavgifter är upptagen i en förteckning som ska upprättas och hållas aktuell av direktören i enlighet med artikel 21. För att säkerställa detta ska varje konventionsstat vid en tidpunkt och på det sätt som anges i HNS-fondens reglemente till direktören meddela namn och adress på de personer som i denna stat är skyldiga att betala årsavgifter samt uppgifter om mängden avgiftspliktig last under föregående kalenderår. Om det i en konventionsstat inte finns någon person som är ansvarig för att betala avgifter, ska enligt artikel 21.4 direktören också informeras om detta.
Enligt artikel 21.5 har konventionsstaterna möjlighet att till HNS-fonden sända ett sammandrag över uppgifterna om sådan avgiftspliktig last som transporteras från en konventionsstats hamn eller terminal till en hamn eller terminal i samma stat och lossas där. Den sammanfattande rapporten ska innehålla uppgift om den samlade årliga mängden avgiftspliktig last som tagits emot för varje konto. I samband med att en stat lämnar en sammanfattande rapport över den årliga mängden kan staten antingen underrätta HNS-fonden om att den staten betalar den sammanlagda avgiften för varje konto i ett sammanhang för året i fråga eller begära att HNS-fonden tar ut det samlade beloppet för varje konto genom att fakturera enskilda mottagare eller i fråga om flytande naturgas, under vissa villkor, lastägaren. I propositionen föreslås att Finland inte ska använda den möjlighet som artikeln ger att använda en sammanfattande rapport i fråga om inrikes trafik.
Försummad rapportering
Artikel 21bis Artikeln motiveras i samband med protokollet.
Betalningsförsummelser
Artikel 22. Artikeln innehåller bestämmelser om betalningsförsummelser. För det första löper en ränta på varje förfallet avgiftsbelopp till fonden. Närmare föreskrifter om räntan kommer att meddelas i HNS-fondens reglemente efter det att HNS-konventionen trätt i kraft. Vidare om den som är skyldig att betala avgifter helt eller delvis är i dröjsmål med betalningen, ska direktören på HNS-fondens vägnar vidta alla lämpliga åtgärder mot denne, inbegripet rättsliga åtgärder, för att driva in de förfallna betalningarna. Är den avgiftsskyldige uppenbart på obestånd eller föreligger annars skäl till det kan emellertid församlingen på förslag av direktören besluta att ingen åtgärd ska vidtas mot den avgiftsskyldige eller att redan påbörjade åtgärder inte ska fullföljas.
Frivilligt ansvar för parter att betala avgifter
Artikel 23. Enligt artikel 23.1 kan en konventionsstat i samband med deponeringen av sitt ratificerings-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument eller när som helst därefter avge en förklaring enligt vilken den, i fråga om farliga eller skadliga ämnen som tas emot inom denna stats område, åtar sig de förpliktelser som enligt konventionen åligger den som är skyldig att betala avgifter. En sådan förklaring ska göras skriftligen och innehålla uppgift om vilka förpliktelser staten tar på sig. Enligt artikel 23.4 får en konventionsstat återkalla en förklaring genom ett skriftligt meddelande till fondens direktör. I propositionen föreslås inte att Finland ska avge en i artikeln avsedd förklaring.
Organisation och förvaltning
Artikel 24. HNS-fonden ska enligt artikeln ha en församling och ett sekretariat som leds av direktören.
Församlingen
I artikel 25–28 ingår bestämmelser om församlingen. Församlingen ska bestå av alla konventionsstater i HNS-konventionen. Församlingen har bl.a. i uppgift att fastställa sin egen arbetsordning, utnämna fondens direktör och utfärda föreskrifter om anställning av annan behövlig personal, att anta den årliga budgeten, att upprätta en kommitté för prövning av ersättningsanspråk och att övervaka att konventionen och församlingens egna beslut verkställs på vederbörande sätt. Ordinarie möten med församlingen ska äga rum en gång varje kalenderår på kallelse av direktören.
Sekretariat
Artikel 29–31 innehåller bestämmelser om sekretariatet. HNS-fonden och IOPC-fonden kommer sannolikt att ha ett gemensamt sekretariat. Internationellt finns det redan politiskt samförstånd om detta, men det slutliga beslutet i ärendet fattas av HNS-konventionens församling när konventionen trätt i kraft. Ett gemensamt sekretariat är förenat med många praktiska fördelar. Dessa omfattar bl.a. att IOPC-fondens sekretariat redan innehar en flerårig erfarenhet av att handlägga ersättningsanspråk och att fonderna vid behov kan anlita samma sakkunniga när anspråk prövas. Ett gemensamt sekretariat beräknas också föra med sig kostnadsbesparingar.
Enligt artikel 29 ska sekretariatet bestå av direktören och den personal som behövs för fondens förvaltning. Direktören är fondens lagliga ställföreträdare. I artikel 30 i konventionen ingår bestämmelser om direktörens uppgifter. Direktören ska bl.a. driva in avgifter som ska betalas enligt konventionen, vidta alla erforderliga åtgärder för att handlägga anspråk som riktats mot HNS-fonden samt upprätta och för församlingen lägga fram bokslut och budget för varje kalenderår.
Vid fullgörandet av sina uppgifter ska direktören, den personal som direktören anställt och de sakkunniga som direktören utsett inte begära eller ta emot instruktioner från någon regering eller från någon myndighet utanför HNS-fonden. De ska avhålla sig från varje handling som kan skada deras ställning som internationella tjänstemän.
Ekonomi
Artikel 32. Enligt artikeln ska varje konventionsstat betala löne- och resekostnader och andra utgifter för sin egen delegation i församlingen och för sina representanter i underorganen. Alla andra utgifter som uppkommer i HNS-fondens verksamhet ska betalas av fonden.
Röstning
Artiklarna 33 och 34. Artiklarna innehåller bestämmelser om röstningar i församlingen samt bestämmelser om vilka beslut som ska fattas med två tredjedelars kvalificerad majoritet.
Skattebefrielse och valutaregler
Artikel 35. Enligt artikel 35.1 ska HNS-fonden, dess tillgångar, inkomster, däri inbegripet avgifter, och annan egendom som behövs för att uppnå fondens mål vara undantagna från all direkt beskattning.
Om HNS-fonden gör större inköp av lös eller fast egendom eller tjänster som är nödvändiga för fondens officiella verksamhet och om indirekta skatter eller omsättningsskatter ingår i kostnaden för detta ska enligt artikel 35.2 parternas regeringar närhelst det är möjligt vidta lämpliga åtgärder för att efterskänka eller återbetala sådana avgifter eller skatter. Varor som på detta sätt anskaffats ska inte säljas mot betalning eller ges bort om inte detta görs enligt villkor som godkänts av den regering i den stat som efterskänkt eller återbetalat eller stött en sådan åtgärd. Enligt artikel 35.3 ska befrielse inte medges från skatter, pålagor eller avgifter som endast utgör betalning för tjänster från det allmänna.
Enligt artikel 35.4 ska HNS-fonden vara befriad från alla tullar, skatter och därmed jämförliga avgifter på varor som förs in eller förs ut av fonden eller på dess vägnar för att användas i fondens officiella verksamhet. Varor som sålunda förts in får inte överlåtas vare sig mot ersättning eller gratis i införsellandet annat än på villkor som godkänts av detta lands regering.
Enligt artikel 35.5 är de som betalar avgifter till HNS-fonden samt skadelidande och ägare som erhåller ersättning från HNS-fonden underkastade skattelagstiftningen i den stat där de är skattskyldiga och åtnjuter ingen särskild befrielse eller annan förmån i detta avseende.
Sekretess
Artikel 36. Uppgifter som rör enskilda avgiftsskyldiga och som lämnats i syfte att tillämpa HNS-konventionen får inte utlämnas till instanser utanför HNS-fonden. Uppgifter får dock undantagsvis utlämnas om det är absolut nödvändigt för skötseln av HNS-fondens uppgifter, inbegripet att föra talan som kärande eller svarande i en rättegång.
Kapitel IV
Anspråk och talan
Preskription
Artikel 37. Rätt till ersättning av fartygsägaren upphör om talan inte har väckts enligt bestämmelserna i kapitlet inom tre år från den dag som den skadelidande fick eller skäligen borde ha fått kännedom om skadan och om fartygsägarens identitet. Rätt till ersättning av HNS-fonden upphör om talan inte har väckts enligt bestämmelserna i kapitlet eller en underrättelse inte har lämnats enligt artikel 39.7 inom tre år från den dag som den skadelidande fick eller skäligen borde ha fått kännedom om skadan. Talan får emellertid inte i något fall väckas sedan tio år har gått från dagen för den olycka som orsakade skadan. Om olyckan utgörs av en serie av händelser ska tioårsperioden räknas från dagen för den senaste händelsen.
Domstol för talan mot ägaren
Artikel 38. I artikeln ingår bestämmelser om domstolens internationella behörighet i mål om ersättning av skada enligt konventionen, när anspråket framförs mot fartygsägaren eller en person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet för ägarens ansvar.
Artikeln innehåller bestämmelser om de grunder enligt vilka den internationella behörigheten för en parts domstol bestäms i skadeståndsärenden enligt HNS-konventionen när skadeståndsanspråk har framförts mot fartygsägaren eller en person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet för ägarens ansvar. I artikel 38.1 finns bestämmelser om behörig domstol i fall där en olycka har orsakat skada inom en eller flera konventionsstaters områden eller inom en ekonomisk zon eller förebyggande åtgärder har vidtagits för att förhindra eller begränsa skada inom ett sådant område. Då kan ersättningsanspråk mot ägaren eller en person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet för ägarens ansvar framföras vid domstolarna i dessa konventionsstater.
I artikel 38.2 finns bestämmelser om den internationella behörigheten för domstolen i en konventionsstat i fall där en olycka har orsakat skada uteslutande utanför en stats område. Då tillämpas konventionen på en annan skada än en miljöskada som har orsakats av ett ämne som transporteras ombord på ett fartyg som är registrerat i en part eller ombord på ett fartyg som för en parts flagga eller av bekämpningsåtgärder som har vidtagits för att förhindra eller begränsa en sådan skada. Punkten innehåller en förteckning över de grunder enligt vilka den internationella behörigheten för domstolarna i konventionsstaten bestäms i dessa fall. Behöriga domstolar är följande: domstolarna i den konventionsstat där fartyget är registrerat, eller om det är ett oregistrerat fartyg domstolarna i den konventionsstat vars flagga fartyget för, domstolarna i den stat där ägaren har sin hemort eller där ägarens huvudsakliga verksamhetsort är belägen, eller domstolarna i den stat där en fond har upprättats enligt artikel 9.3.
Sedan en fond enligt artikel 9 har upprättats har domstolarna i den stat där fonden upprättats dock uteslutande behörighet i alla frågor angående fördelning från fonden.
För att artikel 38.1 och 38.2 ska kunna tillämpas förutsätts att domstolen är belägen i i en konventionsstat.
Artikeln innehåller inga bestämmelser om hur den regionala behörigheten för en domstol i en konventionsstat bestäms i en situation där det finns flera behöriga domstolar i konventionsstaten. Detta har överlåtits till nationell rätt.
Bestämmelser om domstolens behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område finns i Bryssel I-förordningen. Förordningen tillämpas i relationer mellan EU:s medlemsstater.
Även den konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttensområde som antogs i Lugano 2007 (nedan Luganokonventionen från 2007) innehåller bestämmelser om domstolars internationella behörighet. Luganokonventionen från 2007 tillämpas i relation till Island, Norge och Schweiz (nedan Luganostaterna).
Skadeståndsärenden enligt HNS-konventionen mot fartygsägaren eller en person som tillhandahåller ekonomisk säkerhet för ägarens ansvar hör till tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen från 2007. Enligt artikel 71.1 i Bryssel I-förordningen ska förordningen dock inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet. En bestämmelse med motsvarande innehåll togs in i artikel 67.1 i Luganokonventionen från 2007. Domstolars internationella behörighet i ärenden som hör till tillämpningsområdet för HNS-konventionen bestäms således enligt bestämmelserna i sagda konvention. När det gäller bestämmandet av domstolars behörighet går HNS-konventionen före Bryssel I-förordningen och Luganokonventionen från 2007.
Domstol för talan mot HNS-fonden eller för talan av HNS-fonden
Artikel 39. I artikeln ingår bestämmelser om behörig domstol i mål om ersättning av skada enligt konventionen, när skadeersättningsanspråket framförs mot HNS-fonden eller fonden har framfört ett skadeståndsanspråk. I princip är den domstol behörig som med stöd av artikel 38 är behörig att behandla skadeståndsanspråk mot fartygsägaren.
Det föreslås att en bestämmelse om saken tas in i lagen om ikraftsättande av HNS-protokollet.
Erkännande och verkställighet
Artikel 40. I artikeln ingår bestämmelser om erkännande och verkställighet i andra konventionsstater av domar som avgivits med stöd av bestämmelserna i konventionen. Enligt artikel 40.1 ska en dom som meddelats av en domstol som är behörig enligt artikel 38 om den kan verkställas i den stat där den meddelats och där inte längre kan överklagas med ordinarie rättsmedel erkännas av alla konventionsstater i HNS-konventionen. Domen erkänns dock inte om den har erhållits genom ett svikligt förfarande eller om svarande inte getts skäligt rådrum och erhållit en skälig möjlighet att föra sin talan.
En dom som erkänns enligt punkt 1 kan verkställas hos varje konventionsstat så snart som de föreskrifter i formellt avseende som uppställs i den staten blivit uppfyllda. Dessa föreskrifter får inte tillåta en ny prövning av den sak som avgjorts genom domen.
Enligt artikel 40.3 ska en dom som meddelats mot HNS-fonden av en domstol som är behörig enligt artikel 39 om domen kan verkställas i den stat där den meddelats och där inte längre kan överklagas med ordinära rättsmedel erkännas och verkställas hos alla konventionsstater med iakttagande av ett beslut om fördelningen enligt artikel 14.6.
I samband med beslutet att bemyndiga medlemsstaterna att i gemenskapens intresse ratificera 2010 års HNS-konvention förutsatte unionens råd att medlemsstaterna i samband med ratificeringen ger ett uttalande enligt vilket domar som gäller frågor som hör till konventionens område och som avkunnats av en domstol i en medlemsstat ska erkännas och verkställas i enlighet med relevanta unionsbestämmelser. Inom unionen bestäms det om erkännande och verkställighet av domar i Bryssel I-förordningen. I rådets beslut förutsätts det också att medlemsstaterna ger ett uttalande enligt vilket domar som har avkunnats av en domstol i ett sådant tredjeland som är part i Luganokonventionen från 2007 erkänns och verkställs i enlighet med konventionen.
Av det ovan konstaterade följer att på erkännande och verkställighet av en dom som avkunnats i en domstol i en EU-medlemsstat tillämpas Bryssel I-förordningen och i förhållande till Luganostaterna tillämpas åter Luganokonventionen från 2007. Enligt artikel 71.1 i Bryssel I-förordningen ska förordningen dock inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar. Luganokonventionen från 2007 innehåller en motsvarande bestämmelse (artikel 67.1). Av Bryssel I-förordningen eller Luganokonventionen från 2007 följer således inte direkt att de ska tillämpas när det är fråga om erkännande och verkställighet av en dom som hör till tillämpningsområdet för HNS-konventionen. I förbindelserna mellan konventionsstater till HNS-konventionen kan domar som hör till konventionens tillämpningsområde därmed erkännas och verkställas på det sätt som fastställs i HNS-konventionen. HNS-konventionen hindrar dock inte erkännande och verkställighet av en dom i den ordning som anges i Bryssel I-förordningen. Enligt artikel 71.2 i Bryssel I-förordningen kan en dom som hör till tillämpningsområdet för förordningen och som har avkunnats i en medlemsstat nämligen alltid erkännas och verkställas i en annan medlemsstat enligt ordningen i förordningen. Situationen är den motsvarande för Luganokonventionens del med stöd av artikel 67.5 i konventionen. Således är det partens uppgift att besluta om verkställighet av en dom söks i enlighet med HNS-konventionen eller beroende på domstolsland i enlighet med förordningen eller Luganokonventionen. Verkställighet av en dom som avkunnats i Finland och som hör till tillämpningsområdet för HNS-konventionen kan exempelvis i Sverige sökas antingen i enlighet med förfarandet enligt konventionen eller Bryssel I-förordningen.
Bestämmelser om erkännande och verkställighet av domstolar finns också i andra ansvarighetskonventioner inom sjöfarten. Syftet med HNS-konventionens artikel som gäller erkännande och verkställighet av en dom är att göra det enklare för mottagaren av skadestånd att få sin ersättning även i en annan konventionsstat.
Subrogations- och regressrätt
Artikel 41. Med stöd av artikel 41.1 får HNS-fonden träda in i fråga om utbetalda ersättningar i den rätt som den som fått ersättning kan ha mot ägaren eller dennes garant, givetvis samtidigt med beaktande av maximibeloppet för ägarens ansvar. Enligt artikel 41.2 inskränker inte bestämmelserna i konventionen HNS-fondens regress- eller subrogationsrätt mot andra än ägaren eller ägarens garant, inbegripet personer som avses i artikel 7.2 d, om de kan begränsa sitt ansvar. Under alla förhållanden ska HNS-fondens subrogationsrätt mot sådana personer inte vara mindre förmånlig än den rätt som tillkommer en försäkringsgivare för den som fått ersättning. Har en part eller en myndighet hos parten enligt bestämmelser i nationell lag betalat ersättning för skada ska de enligt artikel 41.3 inträda i den rätt som den som fått ersättning skulle ha haft enligt konventionen. Detta får dock inte hindra att andra subrogations- eller regressrätter som finns kan göras gällande mot HNS-fonden.
Förhållandet till andra konventioner
Artikel 42. Med stöd av artikeln ersätter konventionen alla gällande konventioner och konventioner som är öppna för undertecknande den dag som konventionen öppnas för underteckning. Bestämmelserna i artikeln påverkar dock inte skyldigheter som konventionsstaterna har mot utomstående stater på basis av andra konventioner.
Kapitel V
Övergångsbestämmelser
Församlingens första möte
Artikel 43. Enligt artikeln ska generalsekreteraren sammankalla församlingens första möte. Detta möte ska äga rum så snart som möjligt efter det att konventionen trätt i kraft, men inte senare än trettio dagar efter ikraftträdandet.
Kapitel VI
Slutbestämmelser
HNS-protokollets slutbestämmelser har numrerats enligt protokollets bestämmelser till artiklarna 45–54 i HNS-konventionen. De motiveras i detaljmotiveringen till protokollet.
Bilagor
HNS-konventionen har också två bilagor. Bilaga I innehåller en modell till certifikat över försäkring eller annan ekonomisk säkerhet som utfärdas med stöd av artikel 12 i konventionen. Bilaga II innehåller regler för beräkning av årsavgifter till det allmänna kontot.