2.1  Lagstiftning och praxis

Marknadskontroll av radioutrustning 

När det gäller radioutrustning regleras överensstämmelsen med kraven och marknadskontrollen i huvudsak genom bestämmelserna i 30 kap. i informationssamhällsbalken, som trädde i kraft den 1 januari 2015, och genom kommunikationsministeriets förordning om bedömningsorgan för radio- och teleterminalutrustning (1162/2014) och Kommunikationsverkets tekniska föreskrifter, som utfärdats med stöd av lagen. Bestämmelserna i 30 kap. i informationssamhällsbalken har överförts från lagen om radiofrekvenser och teleutrustningar (1015/2001). Genom bestämmelserna har Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/5/EG om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse genomförts nationellt. 

Syftet med regleringen av utsläppande av radioutrustning på marknaden är att stödja en effektiv användning av radiofrekvenser och till denna del säkerställa att skadliga radiostörningar undviks. I informationssamhällsbalken omfattar produktregleringen av radio- och teleutrustning för närvarande också teleutrustning i det fasta nätet. Om elsäkerheten för teleutrustning föreskrivs det också i elsäkerhetslagen (410/1996) till den del som det inte föreskrivits om den i speciallagstiftningen. 

Trots förebyggande åtgärder kan användningen av olika typer av radioutrustning orsaka störningar för andra användare av frekvenser. Kommunikationsverket har befogenheter att utreda konstaterade störningar och ingripa i dem för att säkerställa att den elektroniska kommunikationen och radiofrekvenserna är tillräckligt störningsfria. 

I och med genomförandet av det radio- och teleterminaldirektiv som antogs år 1999 upprättades en gemensam rättslig ram för marknaden för radio- och teleterminalutrustning. Syftet med direktivet var att försöka skapa förutsättningar för fri rörlighet för radio- och teleutrustning på den inre marknaden och gemensamma förfaranden för bedömning av överensstämmelse med kraven fastställdes för tele- och radioutrustning. Detta har dock inte hindrat medlemsstaterna från att begränsa ibruktagandet av radioutrustning av skäl som hänför sig till en effektiv och ändamålsenlig radiospektrumanvändning, undvikande av skadliga störningar och frågor som gäller folkhälsan.  

I informationssamhällsbalken krävs anmälan om utsläppande på marknaden av radioutrustning, om radioutrustningen fungerar på frekvenser som Kommunikationsverket anvisat för ett annat användningsändamål. I praktiken har kommissionen erbjudit de ekonomiska aktörerna möjligheten att anmäla om utsläppande på marknaden av radioutrustning på ett centraliserat sätt inom hela EU-området.  

Anmälda organ 

För närvarande finns bestämmelser om godkännande och anmälan av bedömningsorgan för radioutrustning i kap. 30 i informationssamhällsbalken, i kommunikationsministeriets förordning om bedömningsorgan för radio- och teleterminalutrustning, som utfärdats med stöd av informationssamhällsbalken, samt i arbets- och näringsministeriets anvisning om förfaranden för bedömning av överensstämmelse för anmälda organ i EU. Med stöd av 255 § i informationssamhällsbalken svarar Kommunikationsverket för att utse anmälda organ inom radioutrustningssektorn, men de anmälningar till kommissionen som gäller dem har på central nivå gjorts av arbets- och näringsministeriet.  

I lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005) föreskrivs det om ett nationellt ackrediteringssystem för bedömningsorgan. Enligt 255 § 2 mom. i informationssamhällsbalken är en förutsättning för att ett bedömningsorgan ska utses att sökanden till Kommunikationsverket lämnar ett ackrediteringsbeslut av en ackrediteringsenhet genom vilket det fastställs att organet är behörigt.  

Televisions- och radioverksamhet 

I 4, 5 och 6 kap. i informationssamhällsbalken finns bestämmelser om programkoncession för televisions- och radioverksamhet och bestämmelser som gäller radiotillstånd. Bestämmelser om kortvarig programkoncession som beviljas för digital televisions- och radioverksamhet finns i 28 § i informationssamhällsbalken. Enligt 1 mom. i paragrafen ska Kommunikationsverket bevilja programkoncession för kortvarig televisions- eller radioverksamhet i ett digitalt markbundet masskommunikationsnät utan sådan ledigförklaring som anges i 23 och 25 §. Efter en kortvarig koncession på tre månader ska aktören göra ett sändningsuppehåll inom samma hörbarhetsområde innan en ny kortvarig koncession beviljas. Med den här karensen har man velat förhindra sammanlänkning av radiotillstånd. För kortvariga behov av frekvenser reserveras så mycket kapacitet som användningsbehovet förutsätter och återstående kapacitet delas ut som varaktiga programkoncessioner för användning i näringsverksamhet. 

I 32 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det om återkallande av beviljade programkoncessioner för digital televisions- och radioverksamhet. Enligt 37 § 5 mom. tillämpas bestämmelserna i 32 § om återkallande av en programkoncession också på analog radioverksamhet. En programkoncession kan återkallas helt eller delvis, om koncessionshavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken eller mot villkoren för den beviljade programkoncessionen. En programkoncession kan dessutom återkallas om koncessionshavaren inte längre med hänsyn till verksamhetens art och omfattning har tillräckliga ekonomiska resurser att uppfylla sina skyldigheter. Enligt 2 mom. i paragrafen är en förutsättning för återkallande dessutom att koncessionshavaren trots uppmaning inte inom en skälig tid om minst en månad rättar sitt förfarande eller återställer sina ekonomiska resurser till en tillfredsställande nivå.  

Enligt 338 § kan Kommunikationsverket ålägga en verksamhetsutövare att avbryta televisionsverksamhet, om verksamhetsutövaren allvarligt och upprepade gånger bryter mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken. Statsrådet får i sin tur bestämma att vidaresändning av televisionsprogramutbud med ursprung utanför Finland ska avbrytas, om man i programutbudet bland annat gör sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 § i strafflagen (39/1889).  

I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (460/2003) utfärdas närmare bestämmelser om hur den i grundlagen tryggade yttrandefriheten utövas i masskommunikation. Enligt 1 § 2 mom. i den lagen får, när den lagen tillämpas, inga större intrång i kommunikationen göras än vad som är nödvändigt med hänsyn till yttrandefrihetens betydelse i en demokratisk rättsstat. 

Enligt 34 § 2 mom. i informationssamhällsbalken får analog radioverksamhet som pågår i högst tre månader utövas utan programkoncession. Kommunikationsverket beviljar i enlighet med 40 § radiotillstånd för högst ett år åt gången för sådan radioverksamhet i liten skala som utövas på ett begränsat område. Kortvariga radiotillstånd har beviljats på olika håll i Finland bland annat under den tid som mässor, SRK:s sommarmöten, rallyn och liknande evenemang pågått. 

Enligt 36 § får Kommunikationsverket bevilja sökande programkoncession om sökanden har betalat ansökningsavgift enligt 285 §, sökanden är solvent och har uppenbar förmåga att utöva regelbunden programverksamhet, det inte finns grundad anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken och sökanden har lämnat in tillräcklig utredning om hur programdistributionen ska ordnas.  

Enligt 95 § i informationssamhällsbalken fastställs de allmänna principerna för användning av frekvenser bland annat för koncessionspliktig digital televisions- och radioverksamhet och analog radioverksamhet genom förordning av statsrådet. Närmare tekniska detaljer finns i sin tur i de föreskrifter som Kommunikationsverket meddelat med stöd av 96 § i lagen. I dem föreskrivs det till exempel om sändnings- och mottagningsfrekvenser, kanalseparationer och sändningseffekter för radiomottagare som är avsedda att användas på radiofrekvenserna.  

I 294 § i informationssamhällsbalken finns bestämmelser om tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet. Enligt 1 mom. 2 punkten är avgiften för utövare av annan än regional televisionsverksamhet 16 000 euro för varje koncessionsenligt televisionsprogramutbud, med undantag för parallellsändningar. Enligt 1 mom. 6 punkten är avgiften för utövare av radioverksamhet som är verksamma endast i televisionsnät 8 000 euro för varje koncessionsenligt radioprogramutbud.  

Nätneutralitet 

Med nätneutralitet avses i allmänhet att en leverantör av internetaccesstjänster förmedlar trafiken för internetabonnemanget till användaren i princip oberoende av avsändarens eller mottagarens adress, innehållet, tillämpningen, tjänsten eller terminalutrustningen. I enlighet med principen om nätneutralitet får ett teleföretag som tillhandahåller internetaccesstjänster i princip inte begränsa trafiken till vissa adresser eller begränsa en viss typ av trafik.  

I Finland har det redan länge funnits nationell lagstiftning för att garantera ett öppet internet och valfrihet för användarna. Den upphävda kommunikationsmarknadslagen (393/2003) innehöll en bestämmelse enligt vilken användaren hade rätt att fritt välja leverantör av innehållstjänster. I och med informationssamhällsbalken (917/2014), vars nya bestämmelser om användarnas rättigheter trädde i kraft den 1 juli 2015, stärktes och förtydligades denna lagstiftning ytterligare för att trygga nätneutraliteten i den föränderliga digitala verksamhetsmiljön. Abonnenternas och användarnas möjligheter att på marknaden välja internetabonnemang som motsvarar de egna behoven förbättrades, och samtidigt tryggades det att det alltid finns tillgång till abonnemang som gör det möjligt att mångsidigt använda olika tjänster och tillämpningar som behövs för dem. 

Enligt regeringens proposition om informationssamhällsbalken (RP 221/2013 rd) ska användaren i avtalsvillkoren och annars ha tillgång till tillräckligt begriplig information om internetabonnemangets egenskaper som kan ha betydelse för användningen av tjänsterna och tillämpningarna, exempelvis om den faktiska överföringshastigheten och om abonnemangets eventuella begränsningar, för att användaren ska kunna välja ett för sina behov lämpligt abonnemang. Det ansågs också vara nödvändigt att genom lagstiftningen förtydliga på vilka grunder teleföretag kan begränsa nättrafiken. Dessutom bedömdes det vara nödvändigt att ge myndigheten möjlighet att ingripa, om det trots konkurrensen uppkommer en situation där användarna inte erbjuds tillräckligt obegränsade internetabonnemang.  

Kommunikationsutskottet lämnade i samband med sitt betänkande om regeringens proposition om informationssamhällsbalken ett uttalande i vilket ställningen hos användarna av internettjänster underströks ytterligare. Enligt uttalandet förutsätter riksdagen att nätneutraliteten upprätthålls och att möjligheterna för användarna av internettjänster att utnyttja vilka internettillämpningar och internettjänster de vill, tryggas genom verkställigheten av informationssamhällsbalken. 

Specialbestämmelser som gäller nätneutralitet och andra villkor, rättigheter och skyldigheter som hör till avtal om kommunikationstjänster finns i kap. 15 i informationssamhällsbalken. 

Enligt 110 § får en leverantör av internetaccesstjänster inte begränsa abonnentens eller användarens möjligheter att använda internetaccesstjänster, utom på i paragrafen särskilt definierade grunder. Listan med undantag är avsedd att vara uttömmande.  

Enligt paragrafen får internetaccesstjänsten i första hand begränsas för att oundgängligt trygga de i avtalet om kommunikationstjänsten på ett överskådligt och heltäckande sätt angivna internetaccesstjänsternas kvalitet, variationsintervallet för överföringshastigheten eller andra viktiga egenskaper. I ett avtal kan man endast avtala om begränsningar inom de ramar som anges i 2 mom. i paragrafen. Detta innebär att begränsningarna ska genomföras på ett icke-diskriminerande sätt och de får inte begränsa en ändamålsenlig användning av internetaccesstjänsterna, hindra eller begränsa abonnentens eller användarens möjligheter att använda de tillämpningar och tjänster som abonnenten eller användaren önskar eller dra ner internetaccesstjänstens hastighet oskäligt mycket. I praktiken får inte begränsningar avse till exempel tjänster som konkurrerar med tjänster som tillhandahålls av en leverantör av internetaccesstjänster. Eventuella avtalsbaserade begränsningar ska också anges så tydligt att konsumenterna kan förstå dem. 

Utöver det som föreskrivs om avtalsbaserade begränsningar tillåts enligt paragrafen begränsning av internetaccesstjänster också med stöd av en myndighets eller domstols beslut, för att värna om informationssäkerheten och undanröja störningar på det sätt som föreskrivs i 243, 272 och 273 § eller på ett med dem jämförbart sätt som avses någon annanstans i lag samt för att upprätthålla internetaccesstjänsternas och övriga kommunikationstjänsters kvalitetskrav i enlighet med 243 och 244 §. 

I paragrafen föreskrivs också att Kommunikationsverket får meddela närmare föreskrifter om hur begränsningar ska bedömas och hur de ska utnyttjas för att trygga internetaccesstjänsternas användbarhet och kvalitet. Bestämmelsen gör det möjligt för Kommunikationsverket att ingripa i oskäliga begränsningar av trafiken som äventyrar internetaccesstjänsternas kvalitet och användbarhet med avseende på användarna. I paragrafen föreskrivs det dessutom om Kommunikationsverkets rätt att meddela beslut som ålägger leverantörer av internetaccesstjänster att vidta nödvändiga åtgärder eller att avhålla sig från att använda förfaranden och begränsningar som inte har genomförts på ett icke-diskriminerande sätt eller som kan begränsa en ändamålsenlig användning av internetaccesstjänsterna, hindra eller begränsa abonnentens möjligheter att använda de tillämpningar och tjänster som abonnenten önskar eller dra ner internetaccesstjänstens hastighet oskäligt mycket. I praktiken har Kommunikationsverket hittills inte behövt tillämpa bestämmelserna om nätneutralitet i informationssamhällsbalken och således inte heller utövat de rättigheter som nämns ovan.  

I 108 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det närmare om formen och innehållskraven för avtal för kommunikationstjänster. När det gäller tryggande av nätneutraliteten är 2 mom. 2 punkten i paragrafen särskilt viktig. Enligt den ska även variationsintervallet för överföringshastigheten nämnas i avtal för kommunikationstjänster när det är fråga om internetaccesstjänster. En motsvarande bestämmelse fanns redan i den upphävda kommunikationsmarknadslagen och den ansågs viktig för att fastställa innehållet i internetaccesstjänsterna tillräckligt detaljerat och i och med detta göra det lättare att visa på eventuella fel i en tjänst. 

Kommunikationsverket har i sitt ställningstagande som publicerades år 2011 dragit upp riktlinjer för hur bestämmelsen om angivande av variationsintervall ska tolkas. I ställningstagandet ges riktlinjer för hur variationsintervallet ska anges i avtal och för hur breda variationsintervall som kan anses vara rimliga ur konsumentkundernas synvinkel. Enligt ställningstagandet kan variationsintervallet anges antingen som ett medeltal eller som entydiga övre och nedre gränser. Teleföretagen har vanligen använt sig av det senare sättet att ange variationsintervall i sina kundavtal. 

I 42 kap. i informationssamhällsbalken föreskrivs det om Kommunikationsverkets befogenheter när det gäller tillsynsbeslut och tvångsmedel. Enligt 330 § kan Kommunikationsverket när det sköter uppgifter enligt informationssamhällsbalken, inklusive tillsyn över att nätneutraliteten iakttas, meddela den som bryter mot lagen eller mot bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut eller tillståndsvillkor som meddelats med stöd av lagen en anmärkning samt ålägga denne att inom en skälig tid avhjälpa sitt fel eller sin försummelse.  

Enligt 332 § kan ett sådant åläggande förenas med vite eller med hot om att verksamheten avbryts eller att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad. 

I 336 § i lagen föreskrivs det om Kommunikationsverkets rätt att förbjuda oskäliga avtalsvillkor och möjlighet att förena förbudsbeslut med vite som döms ut av marknadsdomstolen.  

I 340 § föreskrivs det om Kommunikationsverkets rätt att förbjuda ett teleföretag att utöva televerksamhet helt eller delvis om teleföretaget trots ovannämnda påföljder allvarligt och på ett väsentligt sätt bryter mot eller försummar att iaktta bestämmelser i informationssamhällsbalken eller föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av den. 

Radiokommunikationens konfidentialitet 

I 136 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det om kommunikationens och förmedlingsuppgifternas konfidentialitet. Enligt paragrafen får en kommunikationspart behandla sina egna elektroniska meddelanden och förmedlingsuppgifter om dem, om inte något annat föreskrivs i lag. Detta innebär att också radiokommunikation och förmedlingsuppgifter från den i regel är konfidentiella. Med förmedlingsuppgifter från radiokommunikation avses enligt 3 § 40 punkten i informationssamhällsbalken uppgifter om en radiostations identifieringssignal, radiosändarens typ eller användare samt om radiosändningens starttid, varaktighet och utsändningsplats.  

Ett undantag från denna huvudregel är att radiokommunikation som är avsedd för allmän mottagning och dess förmedlingsuppgifter enligt 136 § 2 mom. får behandlas av andra än kommunikationsparterna, om inte något annat föreskrivs i lag. Som sådan radiokommunikation betraktas till exempel sändningar av televisions- och radioprogramutbud och radiokommunikation på allmän anropskanal. Det finns inga andra särskilda bestämmelser om behandlingen av radiokommunikation eller dess förmedlingsuppgifter.  

Andra elektroniska meddelanden och förmedlingsuppgifter får behandlas med kommunikationsparternas samtycke eller om så föreskrivs i lag. Dessutom föreskrivs i 136 § om det så kallade förbudet mot utnyttjande, det vill säga att det är förbjudet att röja eller utnyttja sådana konfidentiella meddelanden eller förmedlingsuppgifter som inte varit avsedda för den som tagit emot meddelandet.  

I 142 § i informationssamhällsbalken föreskrivs om kommunikationsförmedlares rätt att med hjälp av informationsteknik behandla förmedlingsuppgifter för statistisk analys. En förutsättning för behandlingen är att analysen inte annars kan utföras utan oskäligt besvär och att enskilda fysiska personer inte kan identifieras i analysen. Det är endast kommunikationsförmedlaren som har rätt till detta, med andra ord teleföretag, sammanslutningsabonnenter och sådana andra aktörer som förmedlar elektronisk kommunikation för andra än personliga eller med sådana jämförbara sedvanliga privata ändamål.  

Enligt 160 § i informationssamhällsbalken får lokaliseringsuppgifter och andra uppgifter som gäller teleterminalutrustnings lokalisering behandlas för tillhandahållande och utnyttjande av mervärdestjänster, om den abonnent eller användare som uppgifterna gäller har gett sitt samtycke till det. På grund av radiokommunikationens karaktär är det inte alltid möjligt att få ett samtycke och därmed erbjuds användaren inte heller sådana tilläggstjänster som avses i 160 §.  

Offentlig reglerad satellittjänst 

Den offentliga reglerade satellittjänsten (PRS, Public Regulated Service, nedan satellittjänsten) är en europeisk, krypterad satellitfunktion. Den erbjuder data för positions- och tidsbestämning och bygger på satellitnavigeringssystemet Galileo. 

Avsikten är att Galileosystemet ska fungera parallellt med Förenta staternas satellitnavigeringssystem GPS och Rysslands satellitnavigeringssystem Glonass då det är klart. GPS och Glonass har använts under många år. Även i Kina, Japan och Indien har man konstruerat egna system.  

I Europa fattades beslutet om att konstruera Galileosystemet vid millenniets början. Just nu pågår installationsfasen och den är planerad att pågå till den 31 december 2020. Det är meningen att satellittjänsten ska fungera i sin helhet efter detta. 

Galileosystemet bygger på Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1285/2013 av den 11 december 2013 om uppbyggnad och drift av de europeiska satellitnavigeringssystemen och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 876/2002 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 683/2008, nedan Galileoförordningen. Europaparlamentets och rådets beslut nr 1104/2011/EU av den 25 oktober 2011 om närmare föreskrifter för tillträde till den offentliga reglerade tjänst som erbjuds via det globala system för satellitnavigering som inrättats genom Galileoprogrammet, nedan PRS-beslutet, har antagits med stöd av den tidigare förordningen (EG) nr 876/2002. PRS-beslutet gäller tillhandahållande av satellittjänster. Både PRS-beslutet och Galileoförordningen är direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. 

I artikel 8.2 i PRS-beslutet ges Europeiska kommissionen befogenhet att anta delegerade akter när det gäller antagande av vissa minimistandarder för satellittjänstverksamheten. De här akterna kan också ändras vid behov för att ta hänsyn till utvecklingen av Galileoprogrammet, särskilt vad gäller teknik och ändrade säkerhetsbehov. De gemensamma minimistandarderna (CMS, Common Minimum Standards), som utfärdats med stöd av artikel 8, antogs den 2 december 2015 och de är efter ikraftträdandet direkt tillämplig rätt i medlemsstaterna. 

Enligt artikel 5.1 a i PRS-beslutet ska varje medlemsstat som använder satellittjänsten utse en behörig PRS-myndighet. Kommunikationsministeriet utsåg den 11 november 2014 Kommunikationsverket till behörig PRS-myndighet. 

Det finns för närvarande inga uttryckliga nationella bestämmelser om satellittjänsterna med undantag av 250 § i informationssamhällsbalken, i vilken det föreskrivs om myndighetsnät. Enligt regeringens proposition om informationssamhällsbalken (RP 221/2013 rd) avses med myndighetsnät i 250 § 1 mom. även den offentliga reglerade tjänsten för satellitnavigeringssystemet Galileo. 

Enligt artikel 4 i PRS-beslutet ska varje fysisk och juridisk person som hanterar säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter rörande satellittjänsten följa rådets beslut om säkerhetsbestämmelser för skydd av säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter (2013/488/EU). 

Rådets beslut om säkerhetsbestämmelser är en sådan internationell förpliktelse som gäller informationssäkerhet som avses i 2 § i lagen om internationella förpliktelser som gäller informationssäkerhet (588/2004) och säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter är sådant särskilt känsligt informationsmaterial som avses i den lagen. Enligt 6 § i den lagen ska särskilt känsligt informationsmaterial sekretessbeläggas, om inte annat följer av en internationell förpliktelse som gäller informationssäkerhet. Enligt 1 § tillämpas lagen bland annat på myndigheter samt på näringsidkare och deras anställda i sådana fall då näringsidkaren är part i ett säkerhetsklassificerat avtal. Således följer man i Finland minimistandarderna och de grundläggande principerna för säkerhetsbestämmelserna då man behandlar säkerhetsskyddsklassificerade EU-uppgifter. Kravet i PRS-beslutet om att säkerhetsbestämmelserna ska följas finns således redan i den gällande lagstiftningen i Finland. 

I artikel 15 krävs att medlemsstaterna fastställer sanktioner som gäller överträdelse av de nationella bestämmelserna om satellittjänsten. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. 

Kommunikationsverket har tillsyn över efterlevnaden av informationssamhällsbalken och de bestämmelser och beslut som utfärdats med stöd av den, om inte något annat föreskrivs. Kommunikationsverket kan med stöd av 330, 331 och 332 § i informationssamhällsbalken meddela en anmärkning, ålägga någon att avhjälpa fel eller försummelse, avbryta verksamhet som orsakar fara eller allvarlig olägenhet samt förelägga vite. I 347 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det om avkodningssystemsförseelse och i 348 § om teleutrustningsförseelse. 

I 38 kap. i strafflagen behandlas informations- och kommunikationsbrott. De utgörs bland annat av sekretessbrott, kränkning av kommunikationshemlighet, störande av post- och teletrafik, systemstörning, dataintrång och avkodningssystemsbrott. I 28 kap. i strafflagen finns bestämmelser om stöld och olovligt brukande och i 46 kap. om smuggling. 

De gällande bestämmelserna i informationssamhällsbalken och strafflagen kan anses vara tillräckligt täckande med avseende på missbruk och brott i samband med satellitpositioneringstjänsten. Således finns det inget behov av att föreskriva om påföljder separat. 

Övriga ändringar 

I 315 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det om myndigheternas allmänna rätt att få information. Enligt paragrafen har de myndigheter som övervakar efterlevnaden av bestämmelserna, när de utför uppgifter enligt informationssamhällsbalken, rätt att få den information de behöver för skötseln av uppgifterna av dem vilkas rättigheter och skyldigheter informationssamhällsbalken gäller och av aktörer som handlar för deras räkning. Informationen ska lämnas ut utan dröjsmål, i den form som myndigheten begärt och avgiftsfritt.  

I 342 § i informationssamhällsbalken finns bestämmelser om omprövning. I bestämmelsen anges de beslut av Kommunikationsverket för vilka man som primärt rättsmedel får begära omprövning hos Kommunikationsverket. 

2.2  Lagstiftningen i EU

Radioutrustningsdirektivet 

Europaparlamentet och rådet antog den 16 april 2014 direktiv 2014/53/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om tillhandahållande på marknaden av radioutrustning och om upphävande av direktiv 1999/5/EG, nedan radioutrustningsdirektivet. Radioutrustningsdirektivet är ett led i den omfattande reform av produktregleringen som genomförs inom Europeiska unionen, vilket innebär att tio direktiv harmoniseras med Europaparlamentets och rådets beslut nr 768/2008/EG om en gemensam ram för saluföring av produkter och upphävande av rådets beslut 93/465/EEG, nedan NLF-beslutet (New Legislative Framework). 

I det nya direktivet preciseras de väsentliga krav som utgår från en effektiv och störningsfri radiospektrumanvändning samt från andra aspekter av skyddet i allmänhetens intresse och som den radioutrustning som ska släppas ut på marknaden ska uppfylla. När det gäller de väsentliga kraven på elsäkerhet och elektromagnetisk kompatibilitet för radioutrustning hänvisas i radioutrustningsdirektivet för elsäkerhetens del direkt till Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/35/EU, som gäller tillhandahållande på marknaden, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/30/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet. Därmed ska också de här två ramregleringarna som gäller elutrustning tillämpas på radioutrustning i fråga om de väsentliga kraven. 

Direktiven 2014/30/EU och 2014/35/EU ska genomföras nationellt genom den nya elsäkerhetslagen, som ska träda i kraft år 2016. I elsäkerhetslagen är Säkerhets- och kemikalieverket TUKES utsedd till ansvarig myndighet. Arbets- och näringsministeriet bereder elsäkerhetslagen. Arbets- och näringsministeriet svarar också för den allmänna produktsäkerhetslagstiftningen. Nationellt tillämpas konsumentsäkerhetslagen (920/2011) på varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter. TUKES är tillsynsmyndighet för konsumentsäkerhetslagen. Konsumentsäkerhetslagen är en allmän lag som vid behov även tillämpas på radioutrustning som tillhandahålls konsumenter, om den speciallagstiftning som gäller radioutrustning inte täcker alla säkerhetsaspekter.  

De väsentliga kraven på radioutrustning har kompletterats med en förteckning i nio punkter med ytterligare krav som radioutrustning som hör till en viss klass ska uppfylla. Kraven gäller bland annat radioutrustningens samverkan med andra tillbehör, stödjande av en effektiv användning av nätresurserna, skyddande av personlig integritet och funktioner som stöder skyddet mot bedrägerier, beaktande av användare med funktionshinder, tillgång till larmtjänster samt visande av att kombinationen av radioutrustning och laddningsbar programvara överensstämmer. Europeiska kommissionen har getts befogenhet att anta genomförandeakter, genom vilka det preciseras på vilka radioutrustningsklasser de ytterligare kraven ska tillämpas. 

Teleutrustning i det fasta nätet faller utanför tillämpningsområdet för radioutrustningsdirektivet, eftersom de väsentliga krav som hör samman med den, det vill säga skyddande av hälsa, säkerhet och egendom och en adekvat nivå av elektromagnetisk kompatibilitet, som sig bör omfattas av det direktiv som gäller tillhandahållande på marknaden och direktivet om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet. Avsikten är att de här direktiven ska genomföras nationellt genom elsäkerhetslagen. 

Mottagare, såsom mottagare för television och ljudradio, omfattas däremot av marknadsregleringen av radioutrustning. Mottagare medför inte själva någon risk för störningar, men för att främja en effektiv användning av radiospektrumet är också mottagarnas funktionalitet och störningsokänslighet viktiga. 

Enligt artikel 7 i radioutrustningsdirektivet får medlemsstaterna införa ytterligare krav för ibruktagande eller användning av radioutrustning av skäl som hänför sig till en ändamålsenlig och effektiv radiospektrumanvändning, undvikande av skadlig störning, undvikande av elektromagnetisk störning eller till folkhälsan. Detta begränsar dock inte medlemsstaternas skyldigheter enligt beslut nr 676/2002/EG (radiospektrumbeslutet) och de villkor som är knutna till auktorisation för användning av frekvenser i enlighet med unionslagstiftningen, i synnerhet enligt artikel 9.3 och 9.4 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektivet). 

Enligt radioutrustningsdirektivet ska alla medlemsstater senast den 12 juni 2016 anta och offentliggöra de lagar, förordningar och administrativa föreskrifter som är nödvändiga för att följa detta direktiv. Medlemsstaterna ska tillämpa dessa bestämmelser från och med den 13 juni 2016. 

Som ett undantag från detta konstateras i övergångsbestämmelserna för radioutrustningsdirektivet att medlemsstaterna inte får hindra tillhandahållande på marknaden eller ibruktagande av radioutrustning som överensstämmer med relevant unionslagstiftning om harmonisering före den 13 juni 2016 och som släppts ut på marknaden före den 13 juni 2017. 

Europeiska unionens allmänna produktlagstiftningsram 

Europeiska unionens produktlagstiftning håller för närvarande på att genomgå en övergripande reform. Reformen sker stegvis och den kommer uppskattningsvis att ha omfattande inverkan på den lagstiftning som gäller produktsäkerhet och marknadskontroll. 

Med hjälp av den nya lagstiftningsramen för EU:s produktreglering (NLF) strävar man efter att främja en enhetlig och effektiv produktreglering för att eliminera handelshinder samt främja människors hälsa och säkerhet samt miljöskyddet. Den nya lagstiftningsramen grundar sig på två rättsakter: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, nedan NLF-förordningen, samt det ovannämnda NLF-beslutet. I rättsakterna definieras de centrala begrepp och principer som den sektorspecifika produktregleringen bygger på och i enlighet med vilka regleringen ska utvecklas. 

NLF-förordningen innehåller bestämmelser om ackreditering och kontroll av produkter från tredjeländer och fastställer ramarna för regleringen av CE-märkning. I NLF-förordningen förpliktas även medlemsstaterna att vidta lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att ordna tillräcklig marknadskontroll. NLF-beslutet befäster EU:s gemensamma ram med allmänna principer för den harmoniserade gemenskapslagstiftningen om saluföring av produkter. Denna ram består av sådana bestämmelser som allmänt används inom EU:s produktlagstiftning (till exempel definitioner, bestämmelser om näringsutövarnas skyldigheter, anmälda organ, skyddsmekanismer och förfaranden för bedömning av produkters överensstämmelse med kraven), med hjälp av vilka man strävar efter att förbättra säkerheten i fråga om de produkter som finns på marknaden. I den nya lagstiftningsramen åläggs verksamhetsutövarna skyldigheter som effektiviserar verkställigheten av och tillsynen över produktlagstiftningen. I NLF-beslutet beskrivs alternativa sätt att visa att en produkt överensstämmer med kraven. NLF-beslutet innehåller anvisningar för lagstiftaren som ska iakttas då ny sektorspecifik lagstiftning utarbetas. 

Det reformprojekt som pågår inom Europeiska unionen harmoniserar och förtydligar produkternas överensstämmelse med kraven och deras säkerhet samt regleringen av produkternas marknadskontroll. Europeiska kommissionen lade den 21 november 2011 fram nio förslag till Europaparlamentets och rådets produktdirektiv, det s.k. ”Alignment Package", nedan direktivpaketet. Direktivförslagen har harmoniserats med NLF-beslutet. Detta innebär att direktivförslagen har likadan lagstiftningssystematik och många likheter när det gäller strukturen, artiklarna och terminologin. Till skillnad från de övriga direktiven i direktivpaketet, som antogs den 26 februari 2014, antogs pyroteknikdirektivet redan den 12 juni 2013 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 28 juni 2013. De övriga direktiven som hör till paketet trädde i kraft den 18 april 2014 och börjar tillämpas nationellt den 20 april 2016. 

För fri rörlighet för radioutrustning på den inre marknaden krävs också en ny typ av marknadsreglering. I samband med att bestämmelserna om radioutrustning omarbetades beslöt man att upphäva radio- och teleterminaldirektivet från år 1999 och ersätta det med ny lagstiftning. Europeiska kommissionen lade fram ett förslag till radioutrustningsdirektiv den 17 oktober 2012. Radioutrustningsdirektivet antogs den 16 april 2014 och publicerades i Europeiska unionens officiella tidning den 22 maj 2014. Direktivet börjar tillämpas nationellt den 13 juni 2016. I radioutrustningsdirektivet har NLF-förordningen beaktats och direktivet har utökats med sådana ärendehelheter som behandlas i NLF-beslutet. Genom omarbetandet av direktivet och de tillägg som gjorts med stöd av NLF-beslutet har man också strävat efter att harmonisera direktivets innehåll och struktur med de övriga produktdirektiven. I radioutrustningsdirektivet preciseras olika verksamhetsutövares (tillverkare, importörer och distributörer) ansvar och skyldigheter, anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse, förfaranden för bedömning av överensstämmelse för radioutrustning samt artiklar som gäller förfaranden vid marknadskontroll. 

I februari 2013 lade Europeiska kommissionen dessutom fram förslag till produktsäkerhetsförordning och marknadskontrollförordning som en del av paketet om produktsäkerhet och marknadskontroll. 

Syftet är att förbättra säkerheten för varor avsedda för konsumenter på den inre marknaden och att effektivisera marknadskontrollen beträffande andra produkter än livsmedel. I förslaget slås reglerna om marknadskontroll samman. De anges för närvarande inom ramen för de produktsektorspecifika harmoniseringsbestämmelserna. Förslaget bedöms ha omfattande konsekvenser för den lagstiftning som gäller produktsäkerhet och marknadskontroll. Behandlingen av EU:s paket om produktsäkerhet och marknadskontroll har dock stannat av och för tillfället är inga ändringar i situationen i sikte. 

Bestämmelser om marknadskontroll finns dessutom i direktivet om allmän produktsäkerhet (2001/95/EG). 

Anmälda organ 

De anmälda organen inom radioutrustningssektorn fanns med då den regeringsproposition med förslag till lag om anmälda organ för vissa produktgrupper som beretts av arbets- och näringsministeriet var ute på remiss. På grund av att bestämmelserna om de anmälda organen inom radioutrustningssektorn ska genomföras vid en annan tidpunkt beslöt man att utelämna dem från den slutliga propositionen som beretts av arbets- och näringsministeriet. Bestämmelser om godkännande och anmälan av bedömningsorgan för radioutrustning finns i kapitel IV i radioutrustningsdirektivet och de är till sitt innehåll överensstämmande med de andra bestämmelserna i de produktdirektiv som ska genomföras genom den lagen. Därför ska tillämpningsområdet för lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper genom detta ändringsförslag utvidgas till att gälla också bedömningsorgan för radioutrustning i enlighet med arbets- och näringsministeriets ursprungliga förslag.  

I artikel 23 i radioutrustningsdirektivet föreskrivs det att medlemsstaterna ska utse en anmälande myndighet. Enligt artikel 23.2 får medlemsstaterna bestämma att den bedömning och kontroll som avses i punkt 1 ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan i den betydelse som anges i och i enlighet med förordning (EG) nr 765/2008. Ackrediteringsorganet måste vara nationellt, vilket innebär att intyg av ett annat ackrediteringsorgan inte längre kommer på fråga.  

I artikel 24 i radioutrustningsdirektivet fastställs krav på de anmälande myndigheterna och i artikel 25 föreskrivs det om de anmälande myndigheternas informationsskyldighet.  

I artikel 26 anges krav på de anmälda organen, artikel 27 gäller presumtion om överensstämmelse för anmälda organ och artikel 28 gäller dotterbolag och underentreprenörer till anmälda organ. I artikel 34 behandlas de anmälda organens skyldigheter och dessa täcks delvis av lagen om anmälda organ. Avsikten är att de till övriga delar ska täckas av sektorspecifika författningar, till exempel ska de föreslagna ändringarna i 30 kap. i informationssamhällsbalken innefatta skyldigheterna när det gäller radioutrustning. Artikel 36 gäller de anmälda organens informationsskyldighet, artikel 37 utbyte av erfarenheter om riktlinjerna för anmälan och artikel 38 samordning av anmälda organ, inklusive de anmälda organens skyldighet att delta i en sektorspecifik grupp för samordning och samarbete.  

Enligt artikel 29.1 ska organet för bedömning lämna in en ansökan om anmälan till den anmälande myndigheten i den medlemsstat där det är etablerat. Enligt artikel 29.2 ska ansökan åtföljas av ett ackrediteringsintyg som utfärdats av ett nationellt ackrediteringsorgan. 

Till skillnad från tidigare nationella bestämmelser tillåts i artikel 29.3 – på samma sätt som i andra direktiv som harmoniserats med NLF – alternativet att den sökande i stället för ett ackrediteringsintyg kan ge den anmälande myndigheten alla underlag som krävs för kontroll, erkännande och övervakning av att det uppfyller kraven i artikel 26. 

Artikel 30 i radioutrustningsdirektivet gäller sådant anmälningsförfarande som nationella myndigheter svarar för, artikel 32 ändringar i anmälningarna och artikel 33 ifrågasättande av de anmälda organens kompetens. Om det anmälda organets kompetens inte ifrågasätts, får det anmälda organet ett identifikationsnummer av kommissionen enligt artikel 31 och det tas med i den förteckning som kommissionen ska offentliggöra enligt direktivet. 

Televisions- och radioverksamhet  

Televisions- och radioverksamhet regleras i huvudsak i 4, 5, 25, 26 och 27 kap. i informationssamhällsbalken. Där finns det bland annat bestämmelser om programkoncessioner och om audiovisuellt innehåll och tjänster. Av dessa bygger i synnerhet bestämmelserna i 25 och 26 kap. på Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, nedan direktivet om audiovisuella medietjänster. Enligt direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och ska inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden som samordnas av detta direktiv. Medlemsstaterna får dock, när det gäller tv-sändningar, tillfälligt göra undantag från det som nämns ovan till exempel då en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat exempelvis uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder artikel 6. Enligt artikeln ska medlemsstaterna säkerställa att audiovisuella medietjänster som tillhandahålls av medietjänstföretag under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar hat, grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation 

Europaparlamentet och rådet antog den 25 november 2015 förordning (EU) 2015/2120 om åtgärder rörande en öppen internetanslutning och om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster och förordning (EU) nr 531/2012 om roaming i allmänna mobilnät i unionen, nedan förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. 

Syftet med förordningen är att fastställa gemensamma regler för att säkerställa lika och icke-diskriminerande behandling av trafik vid tillhandahållandet av internetanslutningstjänster och därtill kopplade rättigheter för slutanvändare. 

Bestämmelserna i förordningen är i många avseenden utformade på principnivå och de kan inte tolkas entydigt. Enligt artikel 5.3 ska Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation, Berec, utfärda riktlinjer för uppfyllandet av de nationella regleringsmyndigheternas skyldigheter som anges i förordningen. De nationella myndigheterna ska beakta riktlinjerna så noggrant som möjligt då förordningen tillämpas. Berec ska utfärda riktlinjerna senast i augusti 2016. 

Förordningen ska framför allt tillämpas på utbudet av internetanslutningstjänster. Med internetanslutningstjänst avses enligt artikel 2 en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som erbjuder anslutning till internet, och därigenom möjlighet till anslutning mellan praktiskt taget alla ändpunkter på internet, oberoende av vilken nätteknik och terminalutrustning som används. Fastän definitionen i förordningen är mer detaljerad än motsvarande definition av internetaccesstjänst i 3 § i informationssamhällsbalken, bedöms förordningen i princip vara tillämplig på likadana tjänster som de i den gällande bestämmelsen om nätneutralitet i informationssamhällsbalken. Det exakta tillämpningsområdet för förordningen bestäms emellertid först genom Berecs tillämpningsanvisningar. 

I förordningen föreskrivs det om en förhållandevis sträng princip för nätneutralitet. Enligt artikel 3 i förordningen är utgångspunkten att leverantörer av internetanslutningstjänster ska behandla all internettrafik på samma sätt och att slutanvändarna ska ha möjlighet att använda, distribuera och tillhandahålla all information, allt innehåll och alla applikationer och tjänster de vill.  

Förordningen ger teleföretag rätt att med kunden ingå avtal om internetanslutningens kvalitetsnivå. I artikel 3.2 i förordningen nämns pris, datavolymer och datahastighet som exempel på sådana kommersiella och tekniska egenskaper för internetanslutningstjänster om vilka slutanvändare och leverantörer av internetanslutningstjänster kan komma överens, men listan är inte uttömmande. Enligt samma punkt får sådana affärsmetoder som tillämpas av leverantörer av internetanslutningstjänster ändå inte begränsa utövandet av slutanvändares rätt att via sin internetanslutningstjänst ha tillgång till och distribuera information och innehåll och använda och tillhandahålla applikationer och tjänster efter eget val. I ingressen i förordningen konstateras särskilt att nationella regleringsmyndigheter och andra behöriga myndigheter bör ges befogenhet att ingripa mot överenskommelser eller affärsmetoder som på grund av sin omfattning leder till situationer där slutanvändarnas val i praktiken begränsas väsentligt. I sådana avtalssituationer ska man fortsättningsvis i normal ordning också kunna tillämpa EU:s allmänna konkurrensregler. 

Förordningen tillåter att teleföretag utövar rimlig trafikstyrning. Enligt artikel 3 i förordningen ska trafikstyrningsåtgärder dock vara öppna, icke-diskriminerande och proportionella, och de ska inte grundas på kommersiella överväganden utan på tekniska krav på trafikens kvalitet. Åtgärderna får inte övervaka det specifika innehållet och får inte bibehållas längre än vad som är nödvändigt. 

Utgångspunkten i förordningen är att förbjuda sådana trafikstyrningsmetoder som går utöver rimliga trafikstyrningsåtgärder genom att blockera, sakta ned, ändra, begränsa, störa, försämra eller diskriminera specifikt innehåll, specifika applikationer eller tjänster eller specifika kategorier av dessa för användare av internetanslutningstjänster. Det är dock möjligt att begränsa internettrafiken i de särskilda undantagsfall som förtecknas i artikel 3. Förteckningen är avsedd att vara uttömmande.  

Begränsningar i trafiken är i första hand tillåtna i enlighet med Europeiska unionens lagstiftning eller med den förenlig nationell lagstiftning eller myndighetsåtgärder som genomför dessa. Enligt förordningen kan sådan lagstiftning bland annat röra straffrätt och kräva till exempel blockering av specifikt innehåll eller specifika applikationer eller tjänster. Sådana beslut som meddelats för att genomföra eller tillämpa sådan lagstiftning kan vara till exempel rättsliga avgöranden, beslut från myndigheter med relevanta befogenheter om att blockera olagligt innehåll eller andra åtgärder som garanterar efterlevnad av lagstiftningen. I förordningen föreskrivs det ingenting om innehållets, applikationernas eller tjänsternas laglighet och inte heller om lagligheten för förfaranden, krav och garantier med anknytning till dessa.  

Begränsningar i internetanslutningens trafik är enligt förordningen tillåtna också när de är nödvändiga för att skydda kommunikationsnätets integritet och garantera dess säkerhet. I bestämmelsen hänvisas exempelvis till situationer där man förhindrar it-angrepp som sker genom spridning av sabotageprogram eller stöld av slutanvändarnas identitet som sker genom användandet av spionprogram. 

Förordningen tillåter sådan begränsning av trafiken som går utöver rimliga trafikstyrningsåtgärder också när det är nödvändigt för att förhindra överbelastning av nätet. En förutsättning för sådana trafikstyrningsåtgärder är att likvärdiga kategorier av trafik behandlas likvärdigt. Enligt förordningen avses med detta situationer där en överbelastning redan håller på att ske. Det ska vara tillåtet att mildra effekterna av överbelastning av nätet om överbelastningen endast är tillfällig eller sker under exceptionella omständigheter. Med exceptionella omständigheter avses till exempel tekniska fel till följd av trasiga infrastrukturdelar, oväntade ändringar i dirigeringen av trafiken eller stora tillfälliga ökningar av nättrafiken till exempel på grund av nödsituationer. 

Utan hinder av kravet på rättvis behandling av internettrafik ger artikel 3 i förordningen teleföretag möjlighet att fortsättningsvis erbjuda bättre kvalitet till de tjänster som faktiskt kräver det. När teleföretag tillhandahåller sådana tjänster ska de dock se till att kapaciteten räcker för att undvika att tillhandahållandet av sådana andra tjänster inverkar negativt på tillgången till eller den allmänna kvaliteten på internetanslutningstjänster för slutanvändare. Sådana tjänster ska inte heller kunna användas eller erbjudas som en ersättning för internetanslutningstjänster. De tjänster som kräver bättre anslutningskvalitet har inte entydigt definierats i förordningen, utan i artikel 3.5 hänvisas det allmänt till ”tjänster som inte är internetanslutningstjänster och som är optimerade för särskilt innehåll och särskilda applikationer och tjänster, eller en kombination av detta”. Enligt förordningen bör de nationella regleringsmyndigheterna kontrollera om sådan optimering objektivt sett är nödvändig för innehållet, applikationerna eller tjänsterna i fråga. Om optimeringen anses vara nödvändig, bör myndigheterna bedöma i vilken utsträckning optimering ska tillåtas för att säkerställa funktionen. Frågor som gäller tillämpningen av regleringen av tjänster som kräver bättre anslutningskvalitet behandlas just nu av Berec som en del av beredningen av tillämpningsanvisningarna. 

Vid sidan av tryggandet av öppen internetanslutning föreskrivs det i förordningen om särskilda informationsskyldigheter, som framför allt behandlar frågor som är särskilt kopplade till internetanslutningstjänsternas kvalitet och ger slutanvändare möjlighet att göra väl underbyggda val. De insynskrav som behandlas i artikel 4 i förordningen liknar i huvuddrag de gällande nationella specialbestämmelserna om innehållet i avtal om kommunikationstjänster i informationssamhällsbalken. De skyldigheter som anges i förordningen är dock delvis mer detaljerade. Bestämmelserna tillämpas utöver bestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster. På samma sätt som i konsumentskyddsbestämmelserna i direktivet om samhällsomfattande tjänster får medlemsstaterna också enligt förordningen behålla eller anta mer långtgående åtgärder än den skyldighet till öppenhet som anges i förordningen. 

Som en ny väsentlig bestämmelse föreskrivs i artikel 4 om den nationella regleringsmyndighetens möjlighet att certifiera en övervakningsmekanism för fastställande av kvaliteten på internetanslutningen. Enligt artikeln är avsikten att betydande skillnader, kontinuerligt eller regelbundet återkommande, mellan internetanslutningstjänstens faktiska prestanda avseende hastighet eller andra parametrar för tjänstekvalitet och den prestanda som har angetts av leverantören av internetanslutningstjänsten ska kunna bevisas med hjälp av en sådan certifierad övervakningsmekanism. Sådana brister som övervakningsmekanismen fastställt anses enligt förordningen utgöra bristande överensstämmelse gällande prestanda med avseende på utlösandet av de korrigeringsåtgärder som finns tillgängliga för konsumenten i enlighet med nationell rätt. I praktiken syftar övervakningsmekanismen på en teknisk tjänst eller applikation med hjälp av vilken man kan mäta internetanslutningstjänstens hastighet eller någon annan kvalitativ aspekt som användaren upplever. 

I artikel 4 föreskrivs det också om att leverantörer av internetanslutningstjänster ska införa öppna, enkla och effektiva förfaranden för handläggningen av klagomål från slutanvändare avseende nätneutraliteten i förordningen och avtal för kommunikationstjänster. 

Det bedöms att de bestämmelser i förordningen som gäller nätneutralitet och skyldighet till öppenhet i fråga om avtal för kommunikationstjänster på ett betydande sätt överlappar och delvis också strider mot det som föreskrivs i 110 § och delvis också mot det som föreskrivs i 108 § 2 mom. 2 punkten i informationssamhällsbalken. Eftersom förordningen har företräde anser man att detta kräver att de här bestämmelserna i informationssamhällsbalken upphävs. Det antas att bestämmelserna i förordningen också på ett mindre betydande sätt är överlappande med vissa andra bestämmelser i informationssamhällsbalken. Sådana bestämmelser finns till exempel i vissa andra punkter i 108 § 2 mom. och i 3 mom. i samma paragraf. Det anses dock inte ändamålsenligt att ändra de här nationella bestämmelserna, eftersom de också tillämpas på andra avtal för kommunikationstjänster än avtal som omfattar internetanslutningstjänster och genom dem har kraven i direktivet om samhällsomfattande tjänster genomförts. 

Förordningen bedöms inte heller förutsätta ändringar i bestämmelserna i 243, 244, 247, 272 eller 273 § i informationssamhällsbalken. De gäller begränsningar i internetaccesstjänster för att sörja för informationssäkerheten och avhjälpa störningar. Genom dem har krav som finns i ramdirektivet och i direktivet om integritet och elektronisk kommunikation genomförts.  

Utöver det att överlappande bestämmelser ska upphävas bedömer man att förordningen föranleder ändringar i den nationella lagstiftningen. Genom dem garanteras Kommunikationsverkets behörighet att sköta de uppgifter som krävs i förordningen, till exempel att godkänna den tekniska övervakningsmekanismen för fastställande av internetanslutningens prestanda.  

På konsumentavtal tillämpas, utöver förordningen och direktivet om samhällsomfattande tjänster, även tvingande allmän konsumenträttslig reglering och de skyldigheter att lämna information som ingår i den. Genom Europeiska unionens maximala harmonisering har skyldigheter till öppenhet gällande konsumtionsnyttigheter fastställts i direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder och i direktiv 2011/83/EU om konsumenträttigheter. Denna EU-lagstiftning har satts i kraft nationellt genom bestämmelserna i 2 och 6 kap. i konsumentskyddslagen (38/1978). 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation är i enlighet med det som föreskrivs i artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt allmänt giltig och till alla delar bindande och den är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Förordningen är direkt tillämplig rätt också för landskapet Åland. I landskapet Åland fastställs behörigheten i fråga om de genomförandeåtgärder som förordningen kräver utifrån självstyrelselagen för Åland (1144/1991), nedan självstyrelselagen. Enligt 27 § 40 punkten i självstyrelselagen har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om televäsendet. Till denna del tillämpas informationssamhällsbalken också i landskapet Åland. Således hör också lagstiftningen om internetaccesstjänster till rikets lagstiftningsbehörighet. Landskapet svarar för övervakningen av att landskapslagstiftningen inte står i strid med det som föreskrivs i förordningen. 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation innehåller, vid sidan av bestämmelser som tryggar nätneutraliteten, också bestämmelser genom vilka EU:s gällande roamingförordning (EU) nr 531/2012 ändras. Det finns dock ingen gällande nationell lagstiftning om roaming. EU:s roamingförordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna, och om den tillsyn och de påföljder som krävs med anledning av den föreskrivs det redan nationellt i en hänvisningsbestämmelse i 304 § i informationssamhällsbalken. Därmed kräver förordningen inga ändringar i den nationella lagstiftningen i fråga om bestämmelserna om roaming. 

Radiokommunikationens konfidentialitet 

De bestämmelser i informationssamhällsbalken som gäller kommunikationens konfidentialitet och integritetsskyddet bygger i hög grad på direktivet om integritet och elektronisk kommunikation (2002/58/EG). Syftet med direktivet är att komplettera Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter, nedan personuppgiftsdirektivet, till den del som det är fråga om kommunikationsbranschen. Direktivet om integritet och elektronisk kommunikation tillämpas dock endast på teleföretag, varför det inte är tillämpligt på behandling av förmedlingsuppgifter som sker på uppdrag av tredje part, som det är fråga om i den föreslagna ändringen.  

Enligt personuppgiftsdirektivet (95/46/EG) gäller skyddsprinciperna inte för uppgifter som gjorts anonyma på ett sådant sätt att den registrerade inte längre är identifierbar. En sådan uppförandekodex som avses i artikel 27 kan vara ett användbart redskap för att ge vägledning om hur uppgifter kan göras anonyma och behållas i en form som gör det omöjligt att identifiera den registrerade. 

På EU-nivå tar man inte i lagstiftningen om elektronisk kommunikation närmare ställning till skydd eller exploatering av förmedlingsuppgifter från elektronisk kommunikation, signaler från teknisk uppkoppling eller förmedlingsuppgifter från radiokommunikation. Det lagförslag som nu ska lämnas stämmer överens med direktivet om integritet och elektronisk kommunikation och personuppgiftsdirektivet och gör nyttjanderätten till uppgifterna tillgänglig på ett noggrant avgränsat sätt inom ramen för den finländska regleringen av förmedlingsuppgifter. 

Offentlig reglerad satellittjänst 

Den centrala EU-lagstiftningen om satellittjänsten har presenterats i avsnitt 2.1 i propositionen.  

Övriga ändringar 

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, nedan ramdirektivet, och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, nedan auktorisationsdirektivet, ändrades år 2009 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster.  

Enligt artikel 5.1 i ramdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster tillhandahåller all den information, även ekonomisk information, som är nödvändig för att de nationella regleringsmyndigheterna ska kunna säkerställa att bestämmelserna i eller de beslut som fattas i enlighet med ramdirektivet och särdirektiven följs. Företagen ska enligt artikel 5.1 på begäran tillhandahålla sådan information snabbt och enligt den tidsram och med den detaljeringsgrad som den nationella regleringsmyndigheten kräver. Den nationella regleringsmyndigheten ska motivera sin begäran om information och ska behandla informationen på det sätt som anges i artikel 5.3. Även i artikel 10.1 i auktorisationsdirektivet föreskrivs det om att de nationella regleringsmyndigheterna ska ha befogenhet att kräva att de företag som hör till direktivets tillämpningsområde tillhandahåller alla de uppgifter som krävs för att kontrollera att företaget uppfyller de villkor som gäller för den allmänna auktorisationen eller nyttjanderätterna eller de särskilda skyldigheter som avses i artikel 6.2. Enligt artikel 11.2 ska en nationell regleringsmyndighet som kräver att ett företag ska tillhandahålla sådana uppgifter som förtecknas i artikel 11.1 upplysa företaget om det särskilda ändamål för vilket informationen ska användas.  

2.3  Den internationella utvecklingen

Av medlemsstaterna i Europeiska unionen finns lagstiftning som tydligt tryggar nätneutraliteten förutom i Finland också i Nederländerna och Slovenien. Även i de här länderna har den direkt tillämpliga förordningen om en inre marknad för elektronisk kommunikation företräde framför överlappande nationella bestämmelser. 

I Nederländerna fogades bestämmelser för att trygga nätneutraliteten till telekommunikationslagen (Telecommunicatiewet) år 2012. Ändringen trädde i kraft den 1 januari 2013. Enligt de bestämmelser som gäller nätneutralitet får leverantörer av internetaccesstjänster inte hindra eller dra ner på hastigheten för tjänster och tillämpningar bortsett från några strikt definierade undantagsfall. Dessutom hindrar bestämmelserna leverantörerna av internetaccesstjänster från att prissätta abonnemang på olika sätt utifrån de tjänster och tillämpningar som används. Det är dock möjligt att differentiera prissättningen genom att tillhandahålla olika överföringshastigheter eller olika datavolymer. I maj 2015 utfärdade det nederländska ekonomiministeriet riktlinjer för konsument- och marknadsmyndigheten (Autoriteit Consument en Markt, ACM) som ska tillämpa nätneutralitetslagen. Riktlinjerna fungerar som grund för genomförandet av regleringen. Med anledning av förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation behandlar det nederländska parlamentet för närvarande en regeringsproposition där det föreslås att den nationella nätneutralitetslagstiftningen ska upphävas. I stället föreslås det att det ska föreskrivas om befogenheter som är nödvändiga för den nationella myndigheten för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av förordningen.  

I Slovenien antogs en ny telekommunikationslag (Zakon o elektronskih komunikacijah) år 2012 och den innehåller bestämmelser för att trygga nätneutraliteten. Leverantörer av internetaccesstjänster får inte hindra eller dra ner på hastigheten för tjänster och tillämpningar bortsett från några strikt definierade undantagsfall. På samma sätt som den gällande lagstiftningen i Nederländerna hindrar lagen leverantörerna av internetaccesstjänster från att fakturera användarna olika abonnemangsavgifter beroende på vilka tjänster och tillämpningar som används. den Lagen ger nationella kommunikationsmyndigheten (Agencija za komunikacijska omrežja in storitve Republike Slovenije, AKOS) möjlighet att utfärda bestämmelser på en lägre nivå för att genomföra bestämmelserna om nätneutralitet. Myndigheten gav i juni 2013 en rekommendation om publicering av information som rör öppenhet och minimistandarder.  

I de flesta medlemsstaterna i Europeiska unionen finns ingen nationell lagstiftning om nätneutralitet. I dem krävs inte att nationella bestämmelser upphävs med anledning av förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Temat nätneutralitet har emellertid behandlats i flera medlemsstaters nationella parlament under de senaste åren. Åtminstone i Belgien, Frankrike och Italien har lagstiftningsförslag eller andra förslag som gäller nätneutralitet behandlats. Dessutom har anvisningar som gäller nätneutralitet utfärdats i Österrike, Tjeckien, Frankrike och Storbritannien och åtminstone i Danmark, Ungern, Sverige och Storbritannien har man inlett självregleringsåtgärder för att trygga nätneutraliteten. 

Ser man till länderna utanför Europa har frågan om en lagstiftning som tryggar nätneutraliteten väckt stor offentlig debatt under lång tid i synnerhet i Förenta staterna. Den federala kommunikationsmyndigheten (Federal Communications Commission, FCC) antog i februari 2015 nya regler för att trygga ett öppet internet. Den centrala principen för reglerna är att främja ett fungerande fritt och öppet internet genom att säkerställa att laglig internettrafik inte får blockeras, saktas ned eller försämras av någon privat eller offentlig aktör. Den legislativa grunden för bestämmelserna utgörs av Förenta staternas kommunikationslag från år 1934 och telekommunikationslag från år 1996. När det gäller stater utanför Europa finns speciallagstiftning om nätneutralitet förutom i Förenta staterna också till exempel i Israel, Brasilien och Chile. 

2.4  Bedömning av nuläget

Marknadskontroll av radioutrustning samt anmälda organ 

Bestämmelserna om marknadskontroll av radioutrustning och skyldigheterna för de ekonomiska aktörerna på marknaden för utrustning i det nuvarande 30 kap. i informationssamhällsbalken är av mycket allmän karaktär. Det finns redan nu rätt detaljerade bestämmelser om förfaranden för bedömning av överensstämmelse i lagen. Krav som gäller organ för bedömning av överensstämmelse finns dessutom i kommunikationsministeriets förordning om bedömningsorgan för radio- och teleterminalutrustning. I den nationella lagstiftningen om radioutrustning finns däremot inga bestämmelser om att anmälda organ ska anmälas till kommissionen och de övriga medlemsstaterna. Anmälningsförfarandet har utgått från förordning (EG) nr 765/2008 och de nationella anvisningar som meddelats med stöd av den. 

Marknadskontrollen av radioutrustning är en form av efterhandskontroll. Ansvaret för att den radioutrustning som släpps ut på marknaden uppfyller de väsentliga kraven som ställts på den vilar redan nu i första hand på tillverkarna av radioutrustningen. Om radioutrustningen uppfyller de krav som är tillämpliga på den och som fastställts i de harmoniserade standarder som publicerats i EU:s officiella tidning, medför detta en presumtion om att utrustningen överensstämmer med kraven. Tillverkaren kan också visa att utrustningen överensstämmer med kraven genom ett yttrande av ett behörigt besiktningsorgan. 

Att tillämpa de gällande bestämmelserna vid marknadskontrollen av radioutrustning har visat sig vara problematiskt i situationer då aktörerna i distributionskedjan för sådan radioutrustning som ska marknadsföras i Finland är etablerade helt eller delvis utanför Finland. Tillverkningen av radioutrustning är obetydlig i Finland och en betydande del av den radioutrustning som marknadsförs inom hela EU-området har tillverkats i tredjeländer. För att fri rörlighet för radioutrustning på den inre marknaden ska kunna genomföras krävs att de ekonomiska aktörernas ansvar och skyldigheter anges noggrant och att myndigheterna samarbetar sinsemellan. 

Konsumenterna och övriga slutanvändare kan vara säkra på att radioutrustningen överensstämmer med kraven och är säker endast om utrustningen är märkt, i synnerhet med CE-märkning, och till den bifogats en försäkran om överensstämmelse av tillverkaren, bruksanvisningar samt övrig nödvändig information. I de gällande bestämmelserna krävs märkning och en försäkran om överensstämmelse av tillverkaren för att visa att radioutrustningen överensstämmer med kraven, men i bestämmelserna anges inga effektiva påföljder i situationer då tillverkare eller andra aktörer i distributionskedjan försummar sina skyldigheter avseende märkning och dokument. Man bör också se till att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller dokument och information som behövs vid övervakningen på ett bättre sätt än för närvarande. 

Kommunikationsverkets inspektörer har rätt att ta utrustning som finns till försäljning för undersökning, om det finns motiverade skäl att misstänka brister i utrustningen, märkningen eller dokumenten. Kommunikationsverket kan dock förbjuda import, saluföring, försäljning och användning av radioutrustning endast om själva utrustningen skiljer sig från kraven på ett väsentligt sätt eller det konstateras att utrustningen orsakar skadliga störningar eller om det på sannolika grunder kan antas att den orsakar skadliga störningar. Kommunikationsverket kan ålägga tillverkaren eller importören att ersätta undersökningskostnaderna, om utrustningen på ett väsentligt sätt strider mot bestämmelser och föreskrifter. Det är dock i första hand den övervakande myndigheten som svarar för utredningarna och till exempel kostnaderna för laboratorieundersökningar, vilket begränsar möjligheterna till en effektiv övervakning av överensstämmelsen med kraven när det gäller radioutrustning. 

Televisions- och radioverksamhet 

Ett syfte med informationssamhällsbalken var att förenkla förfarandet med programkoncessioner så att besluten i huvudsak skulle fattas av Kommunikationsverket. Statsrådet skulle vara koncessionsmyndighet endast i sådana situationer som angavs särskilt i lagen. Efter det att informationssamhällsbalken trädde i kraft utarbetade kommunikationsministeriet i samarbete med Kommunikationsverket nya tillvägagångssätt för olika praktiska situationer när det gäller ändring av programkoncessioner. De ändringsärenden gällande programkoncessioner som behandlats under året har i regel varit sådana att de har kunnat avgöras av Kommunikationsverket. Innan beslut fattats har Kommunikationsverket lagt fram ärendet för kommunikationsministeriet, som har kunnat konstatera att den föreslagna ändringen inte kräver att ärendet behandlas av statsrådet. Detta har gjort koncessionsförfarandet stelt. 

Efter det att informationssamhällsbalken trädde i kraft har Kommunikationsverket anvisat nya lediga frekvenser för radioverksamhet. Verket publicerade den 30 juni 2015 ett pressmeddelande om att programkoncessioner som är i kraft till slutet av år 2019 kunde sökas. Tack vare lyckad frekvensplanering och koordinering fanns ett stort antal koncessioner att tillgå. Man kunde ansöka om 94 enskilda frekvenser och 4 frekvenshelheter för FM-radioverksamhet samt 4 frekvenser för AM-radioverksamhet. Ansökningstiden för koncessionerna gick ut fredagen den 28 augusti 2015. Under den avslutade ansökningsomgången ansökte 16 aktörer om programkoncessioner för radioverksamhet och utöver detta framförde också Rundradion Ab egna önskemål om frekvenser. Aktörerna lämnade in sammanlagt 22 ansökningar om programkoncession för de lediga frekvenserna inom den analoga FM- och AM- radioverksamheten. Kommunikationsverket beviljade koncessionerna i november 2015 till den del som tillgången till frekvenserna inte var knapp. Man blev dock tvungen att överföra flera koncessionsbeslut till statsrådet för avgörande och statsrådet beviljade således i december 2015 programkoncessioner för radioverksamhet till 14 sökande. 

Kommunikationsverket har i kriterierna för beviljande av programkoncessioner inte beretts möjlighet att fatta beslut med hänvisning till att de främjar frekvensernas tekniska effektivitet. I praktiken har detta visat sig vara ett hinder för att verket ska kunna fatta effektiva beslut. Därmed har en del sådana beslut om programkoncessioner som bäst skulle ha avgjorts av Kommunikationsverket överförts till statsrådet för avgörande.  

Med de bestämmelser i informationssamhällsbalken som gäller kortvariga programkoncessioner, i synnerhet för analog radioverksamhet, försökte man förhindra att förbudet mot sammanlänkning av radiotillstånd kringgås. Efter det att lagen trädde i kraft har det dock i praktiken kommit fram att förbudet fortfarande kringgås och detta inverkar negativt på hela den kommersiella radiomarknaden. Då man kringgår förbudet betyder detta i praktiken att den radioverksamhet som utövas är jämförbar med sådan varaktig radioverksamhet som är koncessionspliktig, utan att koncessionsmyndigheten har beviljat programkoncession för detta ändamål.  

I enlighet med bestämmelserna om programkoncession i informationssamhällsbalken kan programkoncession i regel beviljas en sökande som är solvent och har uppenbar förmåga att utöva regelbunden programverksamhet och att koncessionsmyndigheten inte har anledning att misstänka att sökanden bryter mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken. En programkoncession kan återkallas helt eller delvis om innehavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken eller mot koncessionsvillkoren. Enligt 338 § kan Kommunikationsverket ålägga en verksamhetsutövare att avbryta televisionsverksamhet, om verksamhetsutövaren allvarligt och upprepade gånger bryter mot bestämmelserna i informationssamhällsbalken. Statsrådet får i sin tur bestämma att vidaresändning av televisionsprogramutbud med ursprung utanför Finland ska avbrytas, om man i programutbudet bland annat gör sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 § i strafflagen.  

Den gällande lagstiftningen gör det dock inte möjligt att återkalla en koncession om koncessionshavaren har gjort sig skyldig till en gärning som är straffbar enligt strafflagen. Denna situation kan inte anses vara ändamålsenlig.  

Efter det att informationssamhällsbalken trädde i kraft har det framkommit ett fall då en verksamhetsutövare, som sedan början av år 2004 driver en radiokanal i det markbundna digitala televisionsnätet på en kanalplats för televisionen, har meddelat intresse för att utöva samma verksamhet i det markbundna digitala nätet för nyare sändningsteknik. Att sända en parallellkanal i televisionsnätet för hd-sändningar skulle kunna leda till att verksamhetsutövaren blir skyldig att betala dubbel tillsynsavgift.  

Nätneutralitet 

Bestämmelserna om nätneutralitet i informationssamhällsbalken har varit i kraft under så kort tid att det inte finns erfarenhet om tillämpningen av dem. Rent generellt kan man anta att situationen när det gäller nätneutralitet är på en god nivå i Finland. På den finländska marknaden för internetabonnemang har det inte gjorts några betydande upptäckter av brott mot nätneutralitetsprincipen som orsakats av trafikstyrningsåtgärder eller kommersiella åtgärder av teleföretag och som skulle kunna anses försämra rättigheterna för användarna av internetaccesstjänsterna eller leverantörerna av internettjänster. Kommunikationsverket, som övervakar de skyldigheter som påförts teleföretagen i kommunikationslagstiftningen, har tagit emot endast ett fåtal kommentarer i ärendet. Man antar att i synnerhet det effektiva konkurrensläget på mobiltelefonimarknaden och den allmänt höga nivån på konsumentskyddet har bidragit till att principerna för nätneutralitet har följts.  

Tack vare den situation som skildras ovan har det i Finland inte ansetts nödvändigt att föreslå en sträng lagstiftning om nätneutralitet. Bestämmelsen om nätneutraliteten i informationssamhällsbalken, som beretts genom ett brett samarbete mellan intressentgrupper, har i stället kunnat utformas på en relativt allmän nivå till exempel i jämförelse med den stränga nationella nätneutralitetslagstiftningen i Nederländerna och Slovenien.  

Enligt fördraget om Europeiska unionen är en förordning av Europeiska unionens råd och Europaparlamentet en rättsakt som är direkt tillämplig i medlemsstaterna och den har företräde framför nationell lagstiftning som står i strid med den. Medlemsstaterna ska genomföra de ändringar i den nationella lagstiftningen som förordningen kräver. Ändringarna behövs för att trygga Kommunikationsverkets befogenheter vid tillämpningen och tillsynen över efterlevnaden av förordningen samt för att verkställa påföljderna vid brott mot de skyldigheter som påförts leverantörerna av internetaccesstjänster. För att säkerställa att lagstiftningen om nätneutralitet är lätt att förstå och att tolkningspraxisen är tydlig är det också viktigt att bearbeta innehållet i informationssamhällsbalken så att bestämmelserna i den inte överlappande reglerar ärenden som hör till förordningen. 

I Finland har det inte ansetts som nödvändigt att skärpa lagstiftningen om nätneutralitet, eftersom det saknas tillämpningspraxis för den nyligen reformerade kommunikationslagstiftningen och bestämmelsen om nätneutralitet. Rent allmänt anses öppenheten i fråga om internet vara på en god nivå. Med anledning av detta kan man anta att nätneutraliteten också i fortsättningen kommer att vara tryggad, utan att det i Finland föreskrivs om mer långtgående nationella krav på övervakning, information och insyn när det gäller avtal för kommunikationstjänster än i förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation och direktivet om samhällsomfattande tjänster.  

Radiokommunikationens konfidentialitet 

På grund av den snabba tekniska utvecklingen är de bestämmelser som gäller radiokommunikationens konfidentialitet och behandlingen av förmedlingsuppgifter från radiokommunikation delvis föråldrade. De beaktar till exempel inte helt de särdrag som hör samman med radiokommunikation. Vid radiokommunikation finns till exempel inte alltid någon kommunikationsförmedlare. Av denna orsak kan bestämmelserna i sin nuvarande form i onödan hindra utvecklingen av nya affärsidéer som bygger på användningen av information. Bestämmelsen i 142 § i informationssamhällsbalken om behandling av förmedlingsuppgifter för statistisk analys och bestämmelsen i 160 § om behandling och utlämnande av lokaliseringsuppgifter kan inte tillämpas på radiokommunikation som saknar kommunikationsförmedlare. 

Man vet att det finns ett behov av att behandla förmedlingsuppgifter från radiokommunikation till exempel i köpcentrum och på flygplatser eller järnvägsstationer, där det kan vara användbart för utvecklingen av affärsverksamheten att följa upp hur kundströmmarna rör sig på området. För köpcentrumens del kan det vara behövligt att utreda till exempel hur lång tid kundströmmarna spenderar i lokalerna. De uppgifter som man får fram inom butikernas verksamhet kan påverka produkternas placering och arbetsskiften.  

Ett annat identifierat behov är observation av olika fjärrstyrda apparater inom vissa typer av områden och sådana kommersiella tjänster som bygger på de här observationerna. Ett exempel på en sådan ny typ av affärsverksamhet som bygger på detta är tjänster som kan upptäcka obemannade luftfarkoster eller andra fjärrstyrda apparater som flyger in på fängelseområden eller andra områden där säkerheten är hög.  

I vissa fall har det varit svårt för företag att uppfatta villkoren för laglig verksamhet inom ramen för de nuvarande bestämmelserna. Tolkningen av de nuvarande bestämmelserna har också i enstaka fall lett till att en planerad affärsverksamhet har betraktats som lagstridig, trots att det inte förekommit någon egentlig fara för kommunikationens konfidentialitet eller skyddet av privatlivet. 

Offentlig reglerad satellittjänst 

Satellittjänstverksamheten finns inte ännu och ytterligare reglering av verksamheten är att vänta från EU-håll. Därför är det än så länge omöjligt att på ett heltäckande sätt bedöma hur mycket nationell reglering som kommer att behövas för satellittjänsten. Dessutom är den största delen av den EU-lagstiftning som gäller verksamheten med satellittjänster direkt tillämplig rätt i Finland och giltig som sådan. De ändringar som föreslås nu måste sättas i kraft nationellt. 

I grundlagen krävs att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag. Detta betyder till exempel att myndigheternas uppgifter och behörighet ska anges i lag. Det är motiverat att i det nuvarande utvecklingsskedet av satellittjänsten genom lag reglera de frågor som fordrar lagstiftning på nationell nivå, för att man ska få börja förbereda verksamheten med satellittjänster och Kommunikationsverket ska kunna sköta sina uppgifter som behörig myndighet för satellittjänsten. I praktiken innebär det här att Kommunikationsverket ges behörighet för vissa tillsynsuppgifter som EU-lagstiftningen kräver och dessutom ges utrikesministeriet och Tullen behörighet i ärenden som gäller exportkontroll med anknytning till satellittjänsttekniken. Kommunikationsministeriet ges behörighet att fatta beslut om de användargrupper som har tillträde till satellittjänsten. 

I artikel 1 i PRS-beslutet anges syftet med beslutet. Enligt artikeln anges föreskrifter för medlemsstaternas, rådets, kommissionens, Europeiska utrikestjänstens, unionens organs, tredjeländers och internationella organisationers tillträde till den offentliga reglerade satellittjänsten i beslutet. De skyldigheter som ingår i beslutet kan anses vara riktade till enskilda medlemsstater, men inte direkt till medborgarna i en medlemsstat eller en juridisk person, såsom ett företag eller någon annan organisation, som verkar i en medlemsstat. Av denna orsak bör också sådana skyldigheter som är riktade till enskilda aktörer och som gäller tillverkning, användning och export av satellittjänstteknik tas in i den nationella lagen i samband med bestämmelserna om myndigheternas befogenheter. 

Övriga ändringar 

Kommunikationsverket samlar regelbundet in uppgifter av teleföretagen om tillgången till kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna och om kvalitet och pris. Dessa uppgifter används för verkets styrnings-, tillsyns- och informationsuppgifter.  

Bestämmelsen i 342 § i informationssamhällsbalken om omprövning som det primära rättsmedlet innefattar inte Kommunikationsverkets beslut om tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet, utan de här besluten måste fortfarande överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.  

3.1  Målsättning

Radioutrustningsdirektivet 

Syftet med regeringspropositionen är att omarbeta 30 kap. i informationssamhällsbalken i sin helhet. De nya bestämmelserna är behövliga för att genomföra det nya radioutrustningsdirektivet och kommissionens genomförandeakter som antagits med stöd av direktivet. Avsikten är att vissa av de krav som utgår från direktivet ska genomföras genom en förordning av statsrådet som utfärdas med stöd av lagen. För att bestämmelserna i det nya 30 kap. ska kunna tillämpas konsekvent krävs preciseringar också av några andra bestämmelser i informationssamhällsbalken. 

Samtidigt har horisontell lagstiftning om bedömning och anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse varit under beredning nationellt. Den allmänna lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper avses träda i kraft den 20 april 2016 samtidigt som vissa sektorspecifika författningar om marknadskontroll. Det är ändamålsenligt att ta in bedömningsorganen för radioutrustning i den här horisontella lagen, eftersom de bestämmelser som gäller förfaranden för godkännande och anmälan i kapitel IV i radioutrustningsdirektivet till sitt innehåll är överensstämmande med de andra sektorspecifika bestämmelserna som genomförs genom den här lagen. 

I produktlagstiftningen om radioutrustning är det på motsvarande sätt ändamålsenligt att hänvisa till de här horisontella bestämmelserna, vilket lättar upp strukturen och innehållet i de produktspecifika bestämmelserna i informationssamhällsbalken. Detta stöder också målet i regeringsprogrammet om att både regleringen och den administrativa bördan ska bli lättare. 

Televisions- och radioverksamhet  

Genom de föreslagna ändringarna försöker man förtydliga och effektivisera i synnerhet koncessionsbestämmelserna om televisions- och radioverksamhet med avseende på Kommunikationsverkets verksamhet. Syftet med att precisera förbudet mot sammanlänkning av kortvarig analog radioverksamhet är att förhindra möjligheterna att kringgå förbudet och på så sätt särskilt främja en gynnsam utveckling av radiomarknaden och tillförlitliga villkor.  

Genom att som en ny punkt till kriterierna för beviljande av programkoncessioner för analog radioverksamhet också foga ett krav på effektiv användning av radiofrekvenser kan man dessutom effektivisera den administrativa verksamheten. Till exempel vid den ansökningsomgång för koncessioner som avslutades i augusti 2015 skulle Kommunikationsverket ha kunnat avgöra betydligt fler ansökningar i stället för att de måste föras till statsrådet för behandling.  

Nätneutralitet 

Syftet med propositionen är att slopa de nationella bestämmelser som överlappar eller står i strid med Europeiska unionens förordning om den inre marknaden för elektronisk kommunikation för att trygga att lagstiftningsramen är begriplig och tolkningspraxisen tydlig. I propositionen föreslås att de bestämmelser i informationssamhällsbalken som reglerar samma saker som de materiella bestämmelserna om nätneutralitet och bestämmelsen om variationsintervallet för internetaccesstjänstens hastighet i förordningen ska upphävas. 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Förordningen får inte skrivas om eller på något annat sätt införlivas med nationell lagstiftning. Förordningen ska inte heller förklaras eller preciseras genom nationell reglering. Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att enligt denna princip komplettera bestämmelserna i förordningen endast till de delar som det är nödvändigt. Syftet med propositionen är att föreskriva om tillräckliga befogenheter för Kommunikationsverket på det sätt som krävs i förordningen för att verkställigheten och tillsynen över den ska vara effektiv samt att föreskriva om de påföljder som ska tillämpas nationellt vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen. 

Radiokommunikationens konfidentialitet 

Syftet med den föreslagna lagändringen är att stöda utvecklingen av nya tjänster och affärsverksamhetsmodeller. Dessutom är ett mål att minskad reglering ska skapa en intressant miljö i Finland också för utländska aktörer som vill testa och utveckla sina tjänster. Lagstiftningen genomförs på ett sätt som inte äventyrar skyddandet av privatlivet och av hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden, som är grundläggande rättigheter.  

Offentlig reglerad satellittjänst 

Syftet med denna proposition är att skapa en nationell rättsgrund för verksamheten med den offentliga reglerade satellittjänsten. De nya bestämmelserna gör det möjligt att tillverka, exportera och använda satellittjänstteknik samt ger Kommunikationsverket förutsättningar för att vara behörig myndighet för satellittjänsten. 

Övriga ändringar  

Under våren 2015 moderniserade Kommunikationsverket sitt system för informationsinsamling som bygger på 315 § i lagen, vilket innebär att uppgifterna i fortsättningen samlas in som geografisk information. Jämfört med den tidigare informationsinsamlingen möjliggör exaktare geografisk information att styrnings- och övervakningsverksamheten håller en högre kvalitet. Det viktigaste målet med informationsinsamlingen är att förbättra kvaliteten på styrnings- och övervakningsverksamheten. Geografisk information om tillgången till tjänsterna gör det möjligt att utarbeta exaktare marknadsanalyser än för närvarande. På basis av marknadsanalyserna är det möjligt att på ett exaktare sätt rikta in de ekonomiska skyldigheter som åläggs företagen endast på sådana områden där det är nödvändigt med skyldigheterna för att trygga främjandet av konkurrensen och tillgången till tjänster. Genom en noggrannare informationsinsamling strävar man efter exaktare marknadsanalyser och för företagen bindande reglering som är exaktare riktad än för närvarande. Detta minskar företagens administrativa börda och överensstämmer således med avvecklandet av normer i regeringsprogrammet. 

Genom att utvidga förfarandet för begäran om omprövning i 342 § i informationssamhällsbalken till att gälla även Kommunikationsverkets beslut om tillsynsavgift för televisions- och radioverksamhet kan man förbättra kvaliteten på myndighetens verksamhet och förvaltningens resultat.  

De föreslagna ändringarna av koncessionsförfarandet gör beslutsfattandet effektivare. Då förfarandet blir snabbare, blir det lättare för verksamhetsutövarna att inleda helt ny verksamhet eller att få igenom sådana ändringar i sina befintliga koncessioner som är nödvändiga med avseende på verksamhetens utveckling. I synnerhet den föreslagna ändringen, som avser kringgåendet av förbudet mot sammanlänkning av programkoncessioner för kortvarig radioverksamhet, kommer att fastställa gränsen mellan varaktig och kortvarig radioverksamhet och förtydliga situationen på radiomarknaden. Avsikten är att säkerställa att den frekvenskapacitet som är reserverad för kortvarig radioverksamhet också används till exempel i samband med olika evenemang och sammankomster.  

3.2  Alternativ

Offentlig reglerad satellittjänst 

I förarbetet till informationssamhällsbalken konstaterades att satellittjänsten är ett sådant myndighetsnät som avses i 250 § och på vilket bestämmelserna om myndighetsnät ska tillämpas. Detta granskades igen då EU-regleringen av satellittjänsten hade utvecklats och Kommunikationsverket hade inlett sin verksamhet som behörig myndighet för satellittjänsten.  

Det finns inget markbundet nät för satellittjänsten, utan satelliterna förmedlar endast uppgifter om position och plats till användarnas mottagare. Mottagaren sänder inte uppgifterna vidare. Det viktigaste här är att Finland inte kan reglera satelliternas verksamhet nationellt. Därför kan tjänsten inte betraktas som ett sådant kommunikationsnät som avses i 3 § 1 mom. 39 punkten i informationssamhällsbalken. Eftersom ett myndighetsnät alltid också är ett kommunikationsnät, kan satellitpositioneringstjänsten inte vara ett sådant myndighetsnät som avses i den här lagen.  

Av de skäl som nämns ovan utgår de föreslagna bestämmelserna från att satellittjänsten inte är ett sådant myndighetsnät som avses i 250 § i informationssamhällsbalken och att bestämmelserna om myndighetsnät inte är tillämpliga på den.  

Exporten av satellittjänsttekniken till länder utanför EU är begränsad. Med stöd av artikel 5.6 och 9 i PRS-beslutet ska den behöriga myndigheten för satellittjänsten säkerställa att exportrestriktionerna för satellittjänsttekniken iakttas. I Finland gäller denna skyldighet Kommunikationsverket som är den behöriga myndigheten.  

I Finland är det utrikesministeriet som är tillståndsmyndighet och övervakar exporten av produkter med dubbel användning, om vilket det föreskrivs i lagen om kontroll av export av produkter med dubbel användning (562/1996). Även om Kommunikationsverket är den nationella behöriga myndigheten för satellittjänsten, utgår de föreslagna bestämmelserna från att utrikesministeriet också är tillståndsmyndighet vid export av satellittjänstteknik.  

Tillståndsprövningen för satellittjänsttekniken kommer när det gäller processer och innehåll att vara väldigt lik den för produkter med dubbel användning. Dessutom är det mycket sannolikt att en del av satellittjänsttekniken kommer att höra till tillämpningsområdet för exportkontroll också med stöd av bestämmelserna om produkter med dubbel användning. Av denna orsak är det motiverat att koncentrera tillståndsprövningen till en myndighet. I bestämmelserna krävs dock att utrikesministeriet hör Kommunikationsverket innan tillståndet beviljas. På detta sätt kan Kommunikationsverket för sin del säkerställa att exportrestriktionerna iakttas.  

Radiokommunikationens konfidentialitet 

Det skulle vara möjligt att genomföra ändringen antingen som en bestående ändring eller som ett avgränsat försök. Ändringen ska genomföras som ett avgränsat försök och därmed är det möjligt att granska vilka effekter bestämmelserna har på uppkomsten av nya affärsverksamhetsmodeller. Dessutom kan man granska eventuella oförutsedda effekter på skyddet av privatlivet och hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden som garanteras i grundlagen.  

Ett alternativ till det avgränsade försöket skulle kunna vara att avgränsa försöket till ett visst geografiskt område. Det kan dock inte anses vara ändamålsenligt att rikta avgränsningen till ett område, eftersom det i det här fallet inte skulle ge något viktigt mervärde. I stället avgränsas försöket till vissa former av radiokommunikation. Man känner till att förmedlingsuppgifter från dessa kommunikationsformer har kommersiell potential. De är till sin karaktär sådana att risken det innebär för skyddandet av privatlivet och hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden är liten om förmedlingsuppgifterna avidentifieras så att de inte kan förknippas med en enskild fysisk person eller juridisk person. Avgränsningen av försöket kan anses vara sådan att man med hjälp av den kan nå målen med lagändringen.  

Förmedlingsuppgifter som uppkommer vid användningen av bluetooth och RFID faller i det här skedet utanför försöket. De här teknikernas bärvidd är rätt kort, varför de inte bedöms vara lämpliga då man vill dra nytta av avidentifierade uppgifter från större grupper av terminalutrustning.  

3.3  De viktigaste förslagen

Radioutrustningsdirektivet 

Det föreslås att man i den nya lagen ska samla bestämmelser som är nödvändiga för genomförandet av radioutrustningsdirektivet och som gäller väsentliga krav på radioutrustning för att bevisa överensstämmelse med kraven. Radioutrustningsdirektivet innehåller bestämmelser som följer av anpassningen till EU:s nya ramlagstiftning för produktkontroll (NLF) (definitioner, de ekonomiska aktörernas skyldigheter, anmälda organ samt förfaranden för bedömning av produkters överensstämmelse med kraven, med hjälp av vilka man strävar efter att främja säkerheten i fråga om de produkter som finns på marknaden). Enligt 303 § 1 mom. i informationssamhällsbalken utövar Kommunikationsverket tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de bestämmelser som utfärdas och beslut som meddelas med stöd av den, om inte något annat föreskrivs i denna lag. I propositionen föreslås det att 303 § 3 mom. preciseras så att Kommunikationsverkets tillsyn inte omfattar sådana krav som hänför sig till skydd av hälsa och säkerhet för personer och husdjur enligt 251 § 1 mom. till den del som det föreskrivs att efterlevnaden av dem ska övervakas av någon annan myndighet. Avsikten är inte att genom denna lag ändra det nuvarande rättsläget eller ansvaret i ärenden som gäller skydd av hälsa och säkerhet och om vilka det också föreskrivs någon annanstans i den nationella lagstiftningen. Lagen innehåller redan nu rätt täckande bestämmelser om tillsynsmyndighetens befogenheter, övervakningsmetoder samt om ändringssökande och påföljder. I de här bestämmelserna beaktas ändringarna i regleringens tillämpningsområde. Det föreslås också att det i lagen tas in ett bemyndigande om att vissa närmare krav som bygger på radioutrustningsdirektivet får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Anmälda organ 

Tillämpningsområdet för lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper ska utvidgas till att gälla också anmälningsförfaranden för bedömningsorgan för radioutrustning i enlighet med arbets- och näringsministeriets ursprungliga förslag. Genom den här ändringen genomförs bestämmelserna om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i kapitel IV i radioutrustningsdirektivet. Lagens 5 §, som gäller den behöriga nationella myndigheten, ska ändras så att Kommunikationsverket är behörig myndighet om ansökan gäller att till anmälda organ utse organ för bedömning av överensstämmelse för produkter som hör till tillämpningsområdet för informationssamhällsbalken. 

Televisions- och radioverksamhet 

I synnerhet beslut om redan beviljade programkoncessioner har i praktiken visat sig vara sådana att de kan avgöras vid Kommunikationsverket, om det inte är fråga om särskilda situationer då frekvenskapaciteten för verksamheten är knapp eller fall som kan ha betydande konsekvenser för kommunikationsmarknadens allmänna utveckling. Till följd av detta föreslås det att de paragrafer som gäller ändringar eller återkallande av programkoncessioner eller avstående från dem ändras så att det inte längre krävs att den myndighet som beviljat en programkoncession fattar beslut om ändringar av den. Också i fortsättningen ska Kommunikationsverket ha en i lagen föreskriven skyldighet att höra ministeriet och samarbeta med det.  

Det föreslås att det till kriterierna för beviljande av programkoncessioner för analog radioverksamhet i 36 § 1 mom. fogas en bestämmelse som gör det möjligt för Kommunikationsverket att vid beviljande av programkoncessioner också beakta tekniskt effektiv användning av frekvenser.  

Dessutom föreslås det att bestämmelserna om beviljande av kortvariga programkoncessioner för digital televisions- och radioverksamhet ändras så att kortvariga koncessioner för digital televisionsverksamhet får beviljas när verksamheten per vecka pågår tolv timmar i stället för åtta timmar som i dag. Det föreslås också att paragrafen ändras så att förbudet mot beviljande av koncessioner som följer direkt efter varandra i 2 mom. inte enbart ska gälla samma verksamhetutövare utan även sändningar av i huvudsak samma programutbud. Till momentet ska också fogas en bestämmelse om längden på den så kallade karenstiden och den ska vara samma som för analog radioverksamhet. För att tillämpningen av bestämmelsen ska bli smidigare föreslås också att Kommunikationsverket ska kunna avvika från förbudet mot att bevilja flera koncessioner direkt efter varandra i de fall då det är fråga om tillfällig eller mycket kortvarig verksamhet.  

I 32 § som gäller återkallande av programkoncessioner föreslås det att det till kriterierna för återkallande av en koncession fogas sådana situationer då innehavaren av en programkoncession har gjort sig skyldig till en sådan gärning som är straffbar enligt 11 kap. 10 och 10 a § i strafflagen.  

Dessutom föreslås det att också 40 § 5 mom., som gäller beviljande av radiotillstånd för kortvarig analog radioverksamhet som pågår i högst tre månader, ändras så att karenstiden inte enbart ska gälla samma verksamhetsutövare utan även sändningar av samma programutbud.  

Det föreslås att 294 § 1 mom. 6 punkten ändras så att verksamhetsutövaren inte ska vara skyldig att betala tillsynsavgift för parallellsändningar, då programmen till innehållet är desamma, men till exempel sändningsteknikerna skiljer sig åt. 

Nätneutralitet 

Det föreslås att 1–6 mom. informationssamhällsbalkens 110 § som gäller nätneutralitet upphävs, eftersom bestämmelserna överlappar bestämmelserna i förordningen. Enligt förslaget ska paragrafen dock bevaras och det föreslås att det till den fogas en hänvisning till förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Hänvisningen anses behövlig för att trygga tydligheten och konsekvensen i lagstiftningen. Propositionen förverkligar till denna del målet i regeringsprogrammet om att lagstiftningen ska bli smidigare och att obehövlig administrativ börda ska avvecklas. 

Det föreslås att 108 §, som gäller avtal om kommunikationstjänster, ändras genom att kravet på att nämna variationsintervallet i fråga om internetaccesstjänster i 2 mom. 2 punkten stryks, då det är överlappande med förordningen. På motsvarande sätt föreslås det att det också till den här paragrafen fogas ett nytt moment med en hänvisning till förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation.  

I propositionen föreslås också att Kommunikationsverket ska få möjlighet att meddela föreskrifter för genomförandet och övervakningen av de skyldigheter som anges i förordningen för att man ska kunna trygga den höga nivån på nätneutraliteten på det sätt som avses i förordningen. Kommunikationsverket ska få tillämpa de bemyndiganden om att meddela föreskrifter som anges i 244 § i informationssamhällsbalken i tillämpliga delar i det tillsynsarbete som förordningen kräver. Förordningen innehåller också några bestämmelser som kräver nya befogenheter för tillsynsmyndigheten. Med anledning av detta föreslås det att ett nytt 2 mom. fogas till 110 §. Enligt momentet ska Kommunikationsverket få meddela föreskrifter som gäller sådana tekniska egenskaper hos internetaccesstjänster, krav om lägsta tjänstekvalitet och andra lämpliga och nödvändiga åtgärder som avses i förordningen. Föreskrifterna får också gälla sådan dokumentation och statistikföring av uppgifter som avses i förordningen samt formen för relevanta dokument och förvaring av uppgifterna.  

Dessutom ska Kommunikationsverket med stöd av det föreslagna momentet få meddela närmare föreskrifter om godkännande av den övervakningsmekanism som beskrivs i avsnitt 2.2 eller vid behov bestämma om att godkänna den övervakningsmekanism som ska användas. Att godkänna en övervakningsmekanism genom en föreskrift innebär i praktiken att Kommunikationsverket inte nödvändigtvis beslutar att en viss tjänst eller applikation för mätning ska användas för att fastställa internetanslutningens prestanda. I stället fastställer verket de kriterier som tjänsten eller applikationen ska uppfylla för att vara tillämplig för det ändamål som anges i förordningen. Det är möjligt att det inte är den mest ändamålsenliga lösningen att avgränsa den tekniska övervakningsmekanismen till en viss tjänst för mätning, eftersom flera olika aktörer redan nu tillhandahåller tjänster för mätning av kvaliteten på en internetanslutning för olika typer av terminalutrustning och andra plattformar.  

Att bemyndigandena om att meddela föreskrifter utvidgas innebär att Kommunikationsverkets befintliga föreskrifter vid behov kan uppdateras så att de stämmer överens med förordningen och i synnerhet med de riktlinjer som håller på att utarbetas av Berec. Att tillämpa den förhandsreglering som bygger på redan befintliga föreskrifter som förfarande vid tillsynen över efterlevnaden av förordningen gör regleringen tydligare och förhindrar att det uppstår onödiga tilläggskostnader. Det gör det också möjligt för leverantörerna av internetaccesstjänster och övriga intressentgrupper att aktivt delta i beredningen av lagstiftningen. Avsikten är att bemyndigandet om att meddela föreskrifter ska vara noga avgränsat och gälla endast sådana situationer där det är nödvändigt att meddela föreskrifter för att de angivna målen och skyldigheterna i förordningen ska kunna fullföljas. 

I propositionen föreslås dessutom sådan nationell reglering som krävs i förordningen om påföljder vid överträdelse av bestämmelserna i förordningen. Det föreslås ett tillägg till 304 § och enligt detta ska det på brott mot förordningen kunna tillämpas samma påföljder som med stöd av gällande lag tillämpas på brott mot de nationella bestämmelserna om nätneutralitet och EU:s nuvarande roamingförordning. Detta bedöms vara det effektivaste sättet att genomföra Europeiska unionens allmänna likvärdighetsprincip enligt vilken påföljder vid brott mot en EU-förordning ska vara liknande som påföljderna vid brott mot motsvarande nationell lagstiftning, och de ska kunna påföras genom ett liknande förfarande som påföljderna vid motsvarande brott mot den nationella lagstiftningen. Samtidigt föreslås att det till 304 § fogas en bestämmelse enligt vilken 331 §, som gäller interimistiska beslut, vid sidan av förfarandet med tillsynsbeslut och tvångsmedel, ska tillämpas inte enbart på bestämmelserna i informationssamhällsbalken, utan också på EU:s roaming- och nätneutralitetslagstiftning. 

Radiokommunikationens konfidentialitet 

Det föreslås att det till informationssamhällsbalkens 136 § fogas nya 5 och 6 mom. I det föreslagna 5 mom. tillåts behandling av förmedlingsuppgifter från radiokommunikation under vissa villkor när det är fråga om radiokommunikation i anslutning till fjärrstyrning av en miniatyrmodell eller obemannad farkost eller upprättande eller upprätthållande av en förbindelse för radiokommunikation mellan en terminal och ett trådlöst lokalt nätverk eller ett mobilnät.  

I det föreslagna 6 mom. begränsas den behandlingsrätt som avses i 5 mom. genom att det föreskrivs om en skyldighet att avidentifiera de förmedlingsuppgifter som ska behandlas.  

Dessutom ska 3 § 1 mom. 40 punkten i informationssamhällsbalken ändras så att informationen om typen av radiosändare stryks från definitionen av förmedlingsuppgifter från radiokommunikation.  

Den föreslagna regleringen ska vara temporär och gälla i fem år.  

Offentlig reglerad satellittjänst 

I den nya lagen ska det föreskrivas om Kommunikationsverkets uppgift som behörig myndighet för satellittjänsten, vilka användargrupper som har rätt att använda satellittjänsten samt tillverkning och exportkontroll av utrustning för satellitpositionering.  

De gällande bestämmelserna ändras så att satellittjänsten inte kommer att vara ett sådant myndighetsnät som avses 250 § i informationssamhällsbalken. 

Övriga ändringar 

Det föreslås att det till lagen fogas ett bemyndigande om att Kommunikationsverket får meddela föreskrifter om uppgifter som regelbundet ska samlas in. Bemyndigandet att meddela föreskrifter behövs eftersom Kommunikationsverket regelbundet samlar uppgifter av teleföretagen om tillgången till kommunikationsnäten och kommunikationstjänsterna och om kvalitet och pris. Dessa uppgifter används för verkets styrnings-, tillsyns- och informationsuppgifter.  

Det föreslås att det som det första skedet av ändringssökande i Kommunikationsverkets beslut om tillsynsavgifter för televisions- och radioverksamhet ska införas ett sådant förfarande för begäran om omprövning som redan används på det sätt som anges i 342 § i många andra motsvarande ärenden som gäller beslut av Kommunikationsverket.  

Förhållande till annan lagstiftning 

På det sätt som beskrivs i avsnitt 2.2 möjliggör förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation undantag från principen om nätneutralitet, det vill säga blockering eller annan begränsning av internetanslutningstjänstens trafik som är mer långtgående än rimliga trafikstyrningsåtgärder, endast på de grunder som anges exakt i förordningen. Till de delar som det i förordningen föreskrivs om att sådana åtgärder som blockerar nättrafiken är tillåtna på basis av nationell lagstiftning har det i bestämmelsen hänvisats endast till trafikstyrningsåtgärder som är nödvändiga för efterlevnaden av den nationella lagstiftningen. Under arbetet med att bereda tillämpningsanvisningarna har uppfattningen om att bestämmelsen är avsedd att hänvisa endast till den lagstiftning som är förpliktande för leverantörer av internetaccesstjänster stärkts.  

Därmed kan det antas att tillämpningen av förordningen kommer att få konsekvenser till exempel för filtreringen av barnporrsidor i Finland på basis av den gällande lagstiftningen. Genom den gällande lagen om åtgärder som hindrar spridning av barnpornografi (1068/2006) har man när det gäller filtreringen av trafiken, i stället för reglering som är förpliktande för teleföretagen, skapat ett förfarande som bygger på självreglering. Enligt detta förfarande har teleföretagen rätt att tillhandahålla sina tjänster på ett sätt som hindrar åtkomst till barnporrsidor.  

Enligt en särskild övergångsbestämmelse i förordningen får medlemsstaterna fram till och med den 31 december 2016 behålla nationella åtgärder som inte överensstämmer med det som föreskrivs i förordningen. Berörda medlemsstater ska anmäla dessa åtgärder till kommissionen senast den 30 april 2016. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser

Propositionen har inga direkta konsekvenser för den offentliga ekonomin. Konsekvenserna för företagens verksamhetsförutsättningar behandlas i avsnitt 4.3.  

4.2  Konsekvenser för konsumenterna

Propositionen har konsekvenser för konsumenternas ställning. Detta avser i synnerhet de ändringar som gäller nätneutralitet. Specialbestämmelserna om nätneutralitet har generellt ansetts trygga yttrandefriheten, valfriheten och möjligheten att få information för användarna av internetaccesstjänsterna. 

Att säkerställa slutanvändarnas rättigheter och att skydda slutanvändarna anges som ett av de primära syftena med förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation. Syftet med bestämmelserna i förordningen är att säkerställa att slutanvändare ska ha rätt att via sin internetanslutningstjänst ha tillgång till och distribuera information och innehåll, använda och tillhandahålla applikationer och tjänster och använda terminalutrustning efter eget val, oavsett var slutanvändaren eller leverantören befinner sig och oavsett informationens, innehållets, applikationens eller tjänstens lokalisering, ursprung eller destination. 

Regleringen av nätneutraliteten i förordningen kan anses vara i linje med regleringen av nätneutraliteten i informationssamhällsbalken när det gäller de centrala principerna. Med tanke till exempel på avtalsfriheten mellan leverantörerna av internetaccesstjänster och konsumenterna är bestämmelserna om nätneutralitet i förordningen inte helt entydiga. Således klarnar förordningens närmare konsekvenser för konsumenterna först i och med att förordningens tillämpningspraxis och myndigheternas och domstolarnas beslutspraxis utformats. De riktlinjer från Berec som beskrevs i avsnitt 2.2 kommer på ett väsentligt sätt att styra hur förordningen tillämpas i medlemsstaterna. Många av de bestämmelser i förordningen som är av betydelse för slutanvändarnas rättigheter diskuteras för närvarande vid beredningen av de här tillämpningsanvisningarna. 

Rent generellt kan förordningen sägas ytterst tydligt betona att kränkande av nätneutraliteten innebär kränkande av konsumenternas rättigheter. Förordningen ger konsumenterna en möjlighet att åberopa att nätneutraliteten ska följas samt att kräva att kränkningarna av rättigheterna ska upphöra eller gottgöras. Förordningen innehåller bland annat bestämmelser som gäller reklamationer från konsumenterna. I artikel 4.2 i förordningen åläggs leverantörer av internetanslutningstjänster att uttryckligen införa öppna, enkla och effektiva förfaranden för handläggningen av klagomål från slutanvändare.  

Enligt artikel 4.4 ska betydande skillnader, kontinuerligt eller regelbundet återkommande, i internetanslutningstjänstens faktiska prestanda betraktas som fel, om relevanta omständigheter har fastställts med hjälp av en sådan teknisk tjänst eller applikation som certifierats av den nationella regleringsmyndigheten på det sätt som beskrivs i avsnitt 2.2. Av bestämmelsen följer att konsumenternas möjligheter att åberopa fel i kommunikationstjänsten i fråga om internetanslutningstjänstens prestanda förbättras.  

I 110 § 2 mom. föreslås det att Kommunikationsverket ska bemyndigas att meddela föreskrifter. Syftet med detta är att säkerställa att det förfarande som beskrivs ovan genomförs, liksom övriga rättigheter och skyldigheter som det föreskrivs om i förordningen, samt att tillsynen är tillräcklig. Ändringen i den nationella lagstiftningen påverkar dock inte de medel och förfaranden för reklamation som står till konsumenternas förfogande. 

De föreslagna nationella lagstiftningsändringar som föranleds av förordningen förtydligar de rättsliga ramarna och kan därför anses främja konsumenternas rättsskydd i fråga om internetaccesstjänster. De föreslagna hänvisningarna till förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation i 110 § 2 mom. och 108 § 4 mom. i informationssamhällsbalken gör lagstiftningen transparentare och konsekventare.  

Som en särskild detalj bör noteras att i och med den föreslagna lagändringen kommer kravet på att ange den nedre gränsen för överföringshastigheten att strykas när det gäller abonnemang i mobilnät, när den nationella bestämmelsen om att ange internetaccesstjänstens variationsintervall upphävs. Man bedömer dock att ändringen inte kommer att inverka på slutanvändarnas intressen på något betydande sätt. Detta beror på att den i avtalen fastställda nedre gränsen för hastigheten på grund av nätteknikens egenskaper i praktiken har varit mycket låg och det i avtalen fastställda variationsintervallet så stort att det i praktiken inte säger något om den faktiska hastigheten för abonnemanget på olika platser.  

4.3  Konsekvenser för myndigheterna

Radioutrustningsdirektivet 

Kommunikationsverket är tillsynsmyndighet enligt denna lag. I den nya lagen preciseras bestämmelserna om marknadskontroll. Man kan anta att bestämmelserna kommer att göra tillsynsmyndigheternas övervakning av radioutrustning tydligare och effektivare, eftersom de ekonomiska aktörerna redan på förhand har ålagts tydliga skyldigheter. Lagändringen bedöms inte medföra några betydande ändringar i Kommunikationsverkets verksamhet. 

I den nya lagen preciseras bestämmelserna om organen för bedömning av överensstämmelse. För bedömningsorganen innebär lagändringen vissa preciseringar och att de måste ansöka om att bli godkända på nytt. I Finland finns för närvarande ett organ för bedömning av överensstämmelse för radioutrustning. För godkännandet av bedömningsorganen på central nivå svarar FINAS (Finlands nationella ackrediteringsorgan), som är underställt Säkerhets- och kemikalieverket (TUKES), med stöd av lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Medlemsstaterna ska på central nivå anmäla de bedömningsorgan som den nationella myndigheten godkänt till den offentliga databas som förvaltas av Europeiska kommissionen. I Finland är det för närvarande arbets- och näringsministeriet som på central nivå anmäler bedömningsorganen till EU-databasen. I fortsättningen är avsikten att det ska föreskrivas om förfaranden för godkännande och anmälan av bedömningsorgan i lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper. 

Dessutom intensifieras samarbetet mellan myndigheterna och övervakningen effektiviseras inom EU-området, eftersom förbud mot försäljning av radioutrustning i ett land förutsätter åtgärder och att försäljningsförbud meddelas även i de övriga medlemsstaterna i enlighet med radioutrustningsdirektivet. 

Nya typer av elutrustning, som också kan innehålla radioutrustningskomponenter, men vars huvudsakliga användningsändamål är något annat än radiokommunikation eller radiobestämning, fordrar samarbete mellan Kommunikationsverket och marknadstillsynsmyndigheterna för andra produktsektorer, i synnerhet TUKES och Strålsäkerhetsverket (STUK). Detta minskar behovet av överlappande utredningar och åtgärder. 

Då bedömningsorganen för radioutrustning tas in i lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper och Kommunikationsverket utses till behörig myndighet för anmälan av de här organen i enlighet med den nya ramlagstiftningen, innebär detta att verket får en ny uppgift. Den nya uppgiften torde dock inte vara av betydande omfattning. I Finland finns för närvarande ett företag som har anmälts som anmält organ för radioutrustning. Fram till år 2014 hade två anmälda organ anmälts inom radioutrustningssektorn. 

Televisions- och radioverksamhet  

Genom ändringarna i bestämmelserna om programkoncessioner för televisions- och radioverksamhet förtydligas och förbättras Kommunikationsverkets verksamhetsförutsättningar. Eftersom kapaciteten särskilt i det markbundna digitala televisionsnätet för närvarande inte är knapp, kommer ändringen av maximilängden på kortvariga koncessioner att främja en effektiv användning av televisionsfrekvenserna, då den lediga kapaciteten kan användas flexiblare än för närvarande.  

Nätneutralitet 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation kan i synnerhet under en längre tidsperiod innebära nya uppgifter för Kommunikationsverket och de kan också ha vissa konsekvenser för resurserna. De föreslagna nationella bestämmelserna gör det dock möjligt att på ett effektivt sätt, som minimerar den potentiella administrativa bördan, genomföra de verkställighetsuppdrag och tillsynsuppgifter som krävs i förordningen.  

Situationen i Finland i fråga om nätneutralitet är god och därför kommer regleringen sannolikt inte att medföra några omedelbara, betydande konsekvenser för Kommunikationsverkets verksamhet. Kommunikationsmarknaden utvecklas snabbt och konsekvenserna på längre sikt klarnar först då Berecs riktlinjer för hur förordningen ska tillämpas utarbetats och myndigheternas och domstolarnas avgörandepraxis utformats. Konsekvenserna på längre sikt påverkas också av hurudana egenskaper de kommunikationsanslutningar och kommunikationstjänster som tillhandahålls i framtiden har och av konkurrensläget på kommunikationsmarknaden. 

Enligt förslaget ska Kommunikationsverket ha möjlighet att meddela föreskrifter för tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av förordningen, med undantag för behandlingen av personuppgifter med anknytning till trafikstyrningsåtgärder. I lagen ska det också föreskrivas om nya bemyndiganden att meddela föreskrifter, eftersom förordningen innehåller några bestämmelser som kräver nya befogenheter. Tillämpningen av den befintliga förhandsregleringen på tillsynen över efterlevnaden och verkställigheten av förordningen förhindrar att det uppstår onödiga kostnader och administrativ börda. Kommunikationsverkets befintliga föreskrifter kan vid behov uppdateras så att de följer förordningen och i synnerhet Berecs riktlinjer som håller på att utarbetas. 

Förordningen eller den föreslagna nationella lagstiftningen innebär inga ändringar för behörighetsförhållandena mellan myndigheterna i Finland. En i förordningen avsedd övervakningsmekanism, som godkänts av Kommunikationsverket och som mäter en teknisk internetaccesstjänsts prestanda, är avsedd att förbättra konsumenternas möjligheter att åberopa fel på internetaccesstjänsten och reklamera dem. De rättsmedel som står till konsumenternas förfogande bestäms dock utifrån den nationella lagstiftningen. Kommunikationsverket har därmed inte heller i fortsättningen beslutanderätt i ärenden som gäller avtalsförhållandet eller skadeståndsansvaret mellan företag och abonnenter eller teleföretags regressrätt eller återbetalningsskyldighet. Konsumenterna har rätt att föra ett sådant ärende till Konsumenttvistenämnden. Dessutom har konsumentombudsmannen vid Konkurrens- och konsumentverket behörighet att driva gruppklagomål eller grupptalan för konsumenternas räkning eller att bistå enskilda konsumenter i tvister vid allmänna domstolar. Tillsynen över behandlingen av personuppgifter ska även i fortsättningen i sin helhet höra till dataombudsmannen. Då myndigheterna sörjer för verkställigheten och tillsynen över efterlevnaden av förordningen ska de samarbeta med varandra på ett ändamålsenligt sätt enligt 308 § i informationssamhällsbalken.  

Radiokommunikationens konfidentialitet 

Ändringen kan åtminstone tillfälligt öka Kommunikationsverkets uppgifter genom att antalet kontakter från kunderna ökar. Dessutom kan det krävas aktiv information och att nya tolkningsförfaranden utformas för att de uppställda målen med ändringen ska kunna nås. Kommunikationsverket klarar dock av att sköta uppgifterna med sina nuvarande resurser. 

Man kan anta att också fler kunder kommer att kontakta handlednings- och rådgivningstjänsterna vid Dataombudsmannens byrå i och med den föreslagna ändringen.  

Offentlig reglerad satellittjänst 

De föreslagna bestämmelserna ger Kommunikationsverket behörighet att vara den behöriga myndigheten för satellittjänsten i förhållande till tredje part. Dessutom kommer Kommunikationsverkets uppgifter att preciseras i bestämmelserna. Enligt planen för de offentliga finanserna 2015–2018 förberedde man sig på att Kommunikationsverket i enlighet med EU-bestämmelserna skulle utses till behörig myndighet för den offentliga reglerade satellittjänsten. Enligt rambeslutet anvisas för verksamheten finansiering till ett belopp av 150 000 euro år 2015, 300 000 euro år 2016 och 2017 och 450 000 euro år 2018. 

Kommunikationsministeriet får behörighet att besluta om de användargrupper som har rätt att använda satellittjänsten. Denna uppgift kräver inga tilläggsresurser vid kommunikationsministeriet. 

Den föreslagna regleringen av exportkontrollen innebär nya uppgifter för utrikesministeriet och Tullen. Utrikesministeriet ska bevilja exporttillstånd för den utrustning, teknik och programvara som hör samman med användningen, utvecklingen och tillverkningen av satellittjänsten. Tullen ska övervaka exporten, förmedlingen, transporten och överföringen av de produkter som nämns ovan. Antalet exporttillstånd och mängden tillsynsuppgifter i anslutning till dem kommer troligen inte att vara så stora.  

Myndigheternas allmänna rätt att få information 

Enligt 315 § i propositionen ska Kommunikationsverket få meddela föreskrifter om de krav som på förhand ska ställas på de uppgifter som ska lämnas in och på vilket sätt uppgifterna ska lämnas in. Syftet med detta är att säkerställa att teleföretagen har tillräcklig beredskap för att lämna de begärda uppgifterna. I praktiken har problem uppstått då en del av företagen lämnat in information om tillgången till tjänsterna med fördröjning eller då det funnits fel i uppgifterna. I värsta fall har detta lett till att beslut har fördröjts eller att man blivit tvungen att i efterhand rätta till beslut som redan meddelats. 

Med tanke på skötseln av de styrnings- och tillsynsuppgifter som avses i det föreslagna 315 § 6 mom. är det viktigt att de uppgifter som de övervakade företagen lämnar är så felfria som möjligt. När de begärda uppgifterna lämnas i tid och enligt behövlig exakthetsgrad, kan eventuella fel upptäckas i tid. Detta minskar den arbetsmängd som behövs för att behandla uppgifterna vid Kommunikationsverket och framför allt minskar de risker för övervaknings- och styrningsverksamheten som hör samman med användningen av felaktiga uppgifter. 

Uppgifter som samlas in för styrning och övervakning kan publiceras i tillämpliga delar utan att detta medför tilläggskostnader för de företag som lämnar informationen. Utöver dessa kan en del uppgifter samlas in också i första hand för publiceringsbruk, om de kostnader som detta medför är proportionerliga med den uppnådda nyttan. Genom att publicera uppgifter kan man förbättra marknadens transparens. Offentliga uppgifter om priset och kvaliteten på kommunikationstjänster och kommunikationsnät och tillgången till dem samt uppgifter som gäller antalet abonnemang kan vara till stor nytta vid olika typer av beslutsfattande. Det är till exempel möjligt att främja efterfrågan på snabba bredbandsabonnemang genom att öka kundernas kännedom om de teletjänster som står till deras förfogande. Man har emellertid också nytta av uppgifterna då man planerar utbudet av tjänster som drar nytta av dataöverföringsförbindelser.  

Förutom myndigheterna förväntar sig också användarna av kommunikationstjänster och olika tjänsteleverantörer att få lika exakta uppgifter regionalt. Kraven på att uppgifterna ska vara regionalt exakta har därför ökat markant, vilket märks bland annat på att geografiska tjänster med anknytning till bredbandsanslutningar under de senaste åren har introducerats i flera europeiska länder. 

Övriga ändringar 

Man kan anta att då förfarandet för begäran om omprövning utvidgas till att gälla också de beslut om tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet som Kommunikationsverket fattat, effektiviseras förvaltningsdomstolarnas verksamhet när det gäller besvärsärenden. Konsekvenserna av ändringen för Kommunikationsverkets verksamhet bedöms vara små, eftersom syftet med den föreslagna ändringen i första hand är att förfarandet vid ändringssökande i fråga om beslut om tillsynsavgifterna ska motsvara det vid andra liknande beslut.  

4.4  Konsekvenser för verksamhetsutövarna

Radioutrustningsdirektivet 

Man bedömer att de föreslagna ändringarna i propositionen kommer att ha obetydliga konsekvenser för verksamheten för de företag som släpper ut radioutrustning på marknaden och för övervakningen av dem bland annat eftersom övervakningen blir effektivare. 

De skyldigheter som gäller radioutrustningens överensstämmelse med kraven är i första hand riktade till tillverkarna av radioutrustning, eftersom endast de har möjlighet att garantera kvalitetskontrollen i tillverkningsprocessen och att kraven iakttas också i serieproduktion. Det finns väldigt få tillverkare av radioutrustning i Finland. En betydande del av den radioutrustning som säljs i Finland och inom hela EU-området har tillverkats i tredjeländer. 

De övriga ekonomiska aktörerna som ingår i distributionskedjan har en skyldighet att försäkra sig om att tillverkarna har iakttagit de skyldigheter som ålagts dem. De har också en skyldighet att samarbeta med myndigheterna och bland annat själva vidta aktiva åtgärder då det finns skäl att tro att radioutrustning som släppts ut på marknaden inte uppfyller kraven. 

Tillsynsmyndigheternas möjligheter att kräva att tillverkare eller importörer ska stå för kostnaderna för den provning som behövs för att visa att radioutrustningen överensstämmer med kraven utvidgas till att gälla situationer där utrustningens tekniska dokument inte stämmer överens med kraven. 

Dessutom ska tillverkare och importörer av radioutrustning bevara uppgifter om alla de produkter som de tillverkat eller importerat och kunna uppvisa dem för myndigheterna i minst tio år efter det att produkten släppts ut på marknaden. 

De nya skyldigheterna har dock inte någon stor ekonomisk betydelse för de ekonomiska aktörer som etablerat sig i Finland. Skyldigheterna uppmuntrar importörerna och distributörerna till att på förhand säkerställa att den radioutrustning som ska släppas ut på marknaden överensstämmer med kraven. Man kan anta att då skyldigheterna fullgörs förbättras också radioutrustningens driftsäkerhet och tillförlitlighet, vilket samtidigt främjar en störningsfri och effektiv användning av frekvenserna. 

Med de nya bestämmelserna om förfarande då radioutrustning inte överensstämmer med kraven eller då den utgör en risk strävar man efter att upptäckta brister i första hand åtgärdas med hjälp av handledning och rådgivning, bland annat genom att i möjligaste mån avsätta rimlig tid för den ekonomiska aktören att korrigera bristerna. Syftet med propositionen är att det nationella ikraftsättandet av radioutrustningsdirektivet ska vara effektivt och ske vid rätt tidpunkt, så att man då det genomförs nationellt avhåller sig från sådan tilläggsreglering som inte krävs i EU-bestämmelserna. 

Kravet på förhandsanmälan av radioutrustning som släpps ut på marknaden ska slopas. I fortsättningen kan man genom kommissionens genomförandebestämmelser kräva att tillverkarna registrerar sådan radioutrustning som bedöms stämma sämre överens med kraven i ett gemensamt europeiskt centralregister. De nationella myndigheterna får därmed informationen från ett ställe och inga särskilda nationella anmälningar behövs. 

Även regleringen av organen för bedömning av överensstämmelse blir mildare och harmoniseras, då de centrala bestämmelserna om olika produktsektorers bedömningsorgan i enlighet med propositionen tas in i den allmänna nationella lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper. För närvarande föreskrivs det om bedömningsorgan i nio direktiv som gäller olika produktgrupper och de har harmoniserats med EU:s nya ramlagstiftning.  

Förfaranden för godkännande och anmälan av bedömningsorgan för flera andra produktsektorer, som harmoniserats med EU:s ramlagstiftning, har redan tagits in i den horisontella lagen som avses träda i kraft den 20 april 2016. Då bedömningsorganen för radioutrustning tas in i den här lagen säkerställs att de anmälda organens kompetens och kvaliteten på deras verksamhet bedöms enligt enhetliga kriterier. Detta är viktigt för att administrationen ska vara förutsebar och också för att säkerställa att företag som sköter bedömningsuppgifter behandlas lika och enhetligt. 

Televisions- och radioverksamhet  

De föreslagna ändringarna av koncessionsförfarandet kommer att göra beslutsfattandet effektivare. Då förfarandet blir snabbare bidrar detta till verksamhetsutövarnas möjligheter att inleda helt ny verksamhet eller att få igenom sådana ändringar i sina befintliga koncessioner som är nödvändiga med avseende på verksamhetens utveckling.  

I synnerhet den föreslagna ändringen som avser kringgåendet av förbudet mot sammanlänkning av programkoncessioner för kortvarig radioverksamhet kommer att fastställa gränsen mellan varaktig och kortvarig radioverksamhet och på så sätt förtydliga situationen på radiomarknaden.  

Den föreslagna ändringen av 294 § 1 mom. 6 punkten har en direkt främjande effekt på verksamhetsmöjligheterna för utövarna av programverksamhet. Även om det inte är vanligt att koncessionspliktig radioverksamhet utövas i televisionsnätet, har den nuvarande lagstiftningen visat sig vara ett tydligt hinder för införandet av nya verksamhetsmodeller. Det faktum att man är tvungen att betala tillsynsavgift för samma innehåll två gånger kan nämligen vara en avgörande faktor för om verksamheten inleds eller inte.  

Nätneutralitet 

Förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation bedöms ha konsekvenser för företagen i telebranschen och leverantörerna av internettjänster. Liksom för konsekvenserna för konsumenterna försvåras bedömningen av förordningens ekonomiska konsekvenser av att Berecs riktlinjer, som fortfarande är under beredning, på ett avgörande sätt kommer att styra hur förordningen kommer att tillämpas i medlemsstaterna i framtiden. Dessutom saknas vedertagen praxis om tillämpningen av informationssamhällsbalkens 110 §, som delvis kan jämföras med bestämmelserna i förordningen. Det är möjligt att förordningen kommer att kräva vissa ändringar i avtalen om kommunikationstjänster mellan leverantörerna av internetanslutningstjänster och användarna och eventuellt delvis också i hur abonnemangen realiseras rent tekniskt. Det är inte möjligt att presentera en verklig bedömning av avtalsfrihetens omfattning förrän tillämpningsanvisningarna har publicerats och myndigheternas och domstolens avgörandepraxis om bestämmelserna har utformats. Vid sidan av den nationella avgörandepraxisen kommer också EU-domstolens kommande avgörandepraxis sannolikt att vara av central betydelse för hur bestämmelserna tolkas med avseende på företagens handlingsfrihet. 

Däremot bedöms ändringen av den nationella lagstiftningen inte att i sig själv ha några betydande ekonomiska konsekvenser eller betydande konsekvenser för företagens verksamhet. Förordningen ska i vilket fall som helst börja tillämpas i Finland den 30 april 2016 och därför är konsekvensen av upphävandet av den nationella, subsidiära lagstiftningen som överlappar eller står i strid med förordningen närmast den att den rättsliga ramen förtydligas. Att ta bort överlappande bestämmelser kan främja det allmänna målet att göra lagstiftningen smidigare och förbättra företagens rättssäkerhet och i och med detta bland annat också förbättra planeringen av kommande tjänsteutveckling och investeringar. Att inte införa nationella tilläggsskyldigheter som hänför sig till skyldigheterna till öppenhet och till att lämna information kan för sin del anses främja företagens verksamhetsförutsättningar i en kontinuerligt föränderlig digital värld som fortfarande internationaliseras. 

Det anses att de bemyndiganden att meddela föreskrifter som föreslås för Kommunikationsverket också med tanke på företagen är det mest ändamålsenliga sättet att fullgöra de uppgifter som förordningen kräver, eftersom de viktigaste föreskrifterna enligt vedertagen praxis bereds i arbetsgrupper och i dem har även företagen möjlighet att medverka. Genom att göra det möjligt att tillämpa redan befintliga föreskrifter på tillsynen över förordningen, antingen som de är eller genom att uppdatera det som behövs, undviker man en situation som skulle innebära att myndigheten blev tvungen att skapa nya tungrodda regleringsprocesser för att sköta sina uppgifter i enlighet med förordningen. 

Radiokommunikationens konfidentialitet 

Den föreslagna ändringen gör det möjligt att utveckla nya typer av tjänster och affärsverksamhetsmodeller som bygger på behandling av avidentifierade förmedlingsuppgifter från radiokommunikation.  

Offentlig reglerad satellittjänst 

De föreslagna bestämmelserna gör det möjligt att tillverka utrustning för satellittjänsten i Finland, att exportera den till länder utanför EU och att överföra den mellan EU-länder. Man kan börja skapa satellittjänstverksamhet för Finland, och till följd av detta får myndigheterna och företag som är kritiska för samhällsfunktionerna en möjlighet att säkerställa kontinuiteten i sin verksamhet med hjälp av satellittjänstverksamheten. 

Myndigheternas allmänna rätt att få information 

Bestämmelserna i 315 § innebär inga sådana konsekvenser som ökar kostnaderna för de företag som ska övervakas. Företagen är redan i dag skyldiga att i enlighet med 315 § i informationssamhällsbalken till myndigheterna lämna den information som behövs för skötseln av uppgifterna enligt denna lag utan dröjsmål, i den form som myndigheterna begär och avgiftsfritt.  

Kommunikationsverket samlar av teleföretag in geografisk information om kommunikationstjänster och kommunikationsnät. Syftet med det bemyndigande att meddela föreskrifter som ska fogas till lagen är att förbättra kvaliteten på de uppgifter som ska samlas in regelbundet och att de uppgifter som olika företag lämnar ska bli enhetligare. Närmare föreskrifter om vid vilken tidpunkt och i vilken form som uppgifterna ska lämnas innebär också att informationsinsamlingen blir mer förutsebar för teleföretagen. En preciserad reglering ger därmed teleföretag bättre möjligheter än för närvarande att kontrollera och till och med minska kostnaderna för informationsinsamlingen.  

Verket har under åren 2013–2015 i samarbete med teleföretagen gjort om sitt system för informationsinsamling, som bygger på 315 § i informationssamhällsbalken. I systemet som togs i bruk år 2015 samlas uppgifterna in som geografisk information, vilket ger en bättre kvalitet på styrningen och övervakningen än tidigare.  

Geografisk information om tillgången till tjänsterna gör det möjligt att utarbeta exaktare marknadsanalyser än för närvarande. Därmed är det möjligt att på ett exaktare sätt än tidigare rikta in de ekonomiska skyldigheter som åläggs företagen utifrån marknadsanalyser endast på sådana områden där det är nödvändigt med skyldigheterna för att trygga främjandet av konkurrensen och tillgången till tjänster. Med anledning av detta kan man förutspå att utvecklingen av informationsinsamlingen kommer att ha en kostnadsminskande effekt också för teleföretagen. Med hjälp av exaktare marknadsanalyser kan man också försäkra sig om att skyldigheter inte försvinner i områden där de är nödvändiga för att trygga användarnas intressen eller en fungerande marknad. 

Med hjälp av regelbundet återkommande enkäter är det möjligt att uppnå mindre helhetskostnader för teleföretagen än med färre, men sporadiskt upprepade, enstaka enkäter. Regelbundet återkommande enkäter samt standardiserade definitioner och inlämningsformer gör det inte bara möjligt att tack vare förutsebarheten rikta personalresurser på ett effektivare sätt, utan de möjliggör också en långsiktig utveckling av systemen och då kan en så stor del som möjligt av processerna automatiseras. 

Kommunikationsverket lät år 2015 utföra en bedömning av det moderniserade systemets konsekvenser för teleföretagen. Enligt konsekvensbedömningen uppgår de största teleföretagens kostnader för informationsinsamlingen till ca 50 000 euro för den första enkäten. Den här summan inbegriper kostnaderna för utvecklingen av systemet samt arbetet med att samla in uppgifterna. Om enkäten inte ändras från gång till gång kommer kostnaderna för att besvara den i fortsättningen att uppgå till 10 000–20 000 euro per enkät enligt teleföretagen. 

Övriga ändringar 

I och med att förfarandet för begäran om omprövning utvidgas till att gälla Kommunikationsverkets beslut om tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet underlättas och påskyndas besvärsprocessen i synnerhet för de företag som utövar televisions- och radioverksamhet.  

4.5 Könsrelaterade konsekvenser 

De föreslagna lagändringarna bedöms inte ha några könsrelaterade konsekvenser. 

5.1  Inledning

Propositionen har beretts vid kommunikationsministeriet i samarbete med Kommunikationsverket. 

De principer som ingår i propositionen har under propositionens beredning behandlats tillsammans med arbets- och näringsministeriet som koordinerar det nationella genomförandet av EU:s produktlagstiftningsreform. 

Vid beredningen av propositionen har yttranden begärts av ett brett spektrum av olika intressentgrupper. Kommunikationsministeriet mottog sammanlagt 32 yttranden om propositionen med förslag till ändring av informationssamhällsbalken. På kommunikationsministeriets webbplats finns de enskilda yttrandena med ärendenummer LVM/1675/03/2015 (på finska). Arbets- och näringsministeriet begärde för sin del utlåtanden om utkastet till en proposition om anmälda organ för vissa produktgrupper och de enskilda yttrandena i detta ärende finns under ärendenummer TEM/2042/03.01.01/2015 (på finska). 

5.2  Offentlig reglerad satellittjänst

Utrikesministeriet var av samma åsikt som kommunikationsministeriet, enligt vilket det är motiverat att koncentrera tillståndsprövningen till en myndighet, det vill säga utrikesministeriet. 

Justitieministeriet (hädanefter JM) påpekade i sitt utlåtande att motiveringarna till propositionen och de föreslagna bestämmelserna inte ger en klar bild av vilka rättsnormer som är direkt tillämplig EU-rätt, vilka normer som behöver implementeras och i vilken mån det finns möjlighet till nationell prövning.  

I propositionen har man försökt föra fram att all reglering som föreslagits om satellittjänsten kräver implementering. I propositionen föreskrivs till exempel om de nationella myndigheternas behörighet i ärenden som gäller satellittjänsten. I övrigt regleras satellittjänsten av EU-rättsliga normer som är direkt tillämpliga. I fråga om dem har den nationella lagstiftaren varken spelrum eller möjlighet till nationell prövning.  

Justitieministeriet lyfte i sitt utlåtande också fram några aspekter på 271 b § som reglerar tillverkningen av satellittjänstteknik. Enligt utlåtandet är 271 b § bristfällig, eftersom det saknas en norm med direkt tillämplighet. Enligt utlåtandet bör bestämmelsen kompletteras med en informativ hänvisning, där kriterierna för beviljande av tillstånd anges. I utlåtandet uppmärksammades också begränsningen av satellitteknikens omfattning. 

Det finns för tillfället ingen sådan EU-reglering om kriterierna för beviljande av tillstånd, som det skulle vara möjligt att hänvisa till i lagförslaget. I 271 b § föreskrivs det om ansökningsprocessen för tillstånd endast att tillstånd av styrelsen för säkerhetsackreditering ska sökas via Kommunikationsverket. I övrigt är det styrelsen för säkerhetsackreditering som svarar för beviljandet av tillstånd.  

Hur omfattningen av tillverkningen av satellittjänsttekniken ska begränsas bygger på artikel 5.5 i PRS-beslutet och det är inte möjligt att avvika från den.  

I utlåtandet från justitieministeriet ombads man utreda om det i stället för den valda regleringsmodellen inte skulle vara ändamålsenligare att föreskriva om ett förfarande enligt vilket tillverkarna kan ansöka om det datapaket som gör det möjligt att tillverka satellittjänsttekniken och om de villkor och begränsningar som hör samman med beviljande av datapaketet.  

Enligt artikel 5.5 i PRS-beslutet är det inte möjligt att endast föreskriva om hur tillverkarna ska ansöka om datapaketet, utan satellittjänstteknik får endast tillverkas med tillstånd av styrelsen för säkerhetsackreditering. Datapaketet fås endast efter det att tillståndet beviljats. 

5.3  Radioutrustningsdirektivet

Arbets- och näringsministeriet (hädanefter ANM) lyfte i sitt utlåtande fram att det i de allmänna motiveringarna på sidan 18 i propositionen hänvisades till en allmän lag om bedömningsorganen och deras verksamhet som ANM höll på att bereda. ANM konstaterade att det i lagen som är under beredning inte egentligen föreskrivs om organens verksamhet, såsom typgranskningar, om andra typer av bedömningar, eller om sökande av ändring i de anmälda organens beslut, utan endast om förfarandet vid godkännande och anmälan av organen. ANM föreslog att detta avsnitt skulle preciseras. Kommunikationsverket har preciserat propositionen i enlighet med ANM:s utlåtande. 

ANM föreslog också att termen produkttillsynsmyndighet i 308 och 318 § skulle kunna ändras till marknadskontrollmyndighet. Dessutom föreslog ANM att en definition av radioutrustning som utgör en risk ska tas in i lagen. På basis av utlåtandet beslöt kommunikationsministeriet att ändra termen till marknadskontroll- och produktsäkerhetsmyndighet. Man beslöt att välja denna formulering, eftersom avsikten inte är att begränsa informationsutbytet endast till övervakning av saluföringen, utan att säkerställa att myndigheterna ska kunna utbyta information om oegentligheter när det gäller produktsäkerhet på ett mer allmänt plan.  

Säkerhets- och kemikalieverket (hädanefter TUKES) påpekade i sitt yttrande att med stöd av radioutrustningsdirektivet tillämpas också direktiv 2014/30/EU om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet på radioutrustning. För att undvika onödigt överlappande bestämmelser bör direktiv 2014/30/EU och direktiv 2014/35/EU och de bestämmelser i elsäkerhetslagen som bygger på dem inte tillämpas på radioutrustning annat än när det gäller de väsentliga säkerhetskraven. Enligt artikel 2.2 i radioutrustningsdirektivet får kommissionen anta genomförandeakter för att avgöra om vissa kategorier av elektriska eller elektroniska produkter motsvarar definitionen av radioutrustning. För att detta ska bli tydligare föreslog TUKES att det i motiveringarna till ändringsförslagen tydligt ska beskrivas hur man ämnar arrangera övervakningen av radioutrustning, vilken eller vilka myndigheter som övervakar radioutrustning, med stöd av vilken eller vilka lagar som övervakningen genomförs och vilken myndighet som har tillsyn över efterlevnaden av vilka krav. 

På basis av responsen från ANM och TUKES kompletterades motiveringstexterna till 308 och 318 § i propositionen bland annat i fråga om de författningar som ska tillämpas och de behöriga myndigheterna. I motiveringstexten till 253 d § förtydligas radioutrustning som utgör en risk. 

Justitieministeriet föreslog att hänvisningen i 253 d § i propositionsutkastet till ”ett språk som lätt kan förstås av verket” preciseras och att 263 § preciseras genom en förteckning över myndighetens befogenheter för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet av radioutrustningen på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka från marknaden. Kommunikationsministeriet förtydligade hänvisningen i motiveringarna till propositionen, för att närmare definiera ”ett språk som lätt kan förstås”. 

Om de administrativa påföljderna yttrade justitieministeriet att också andra kriterier för att påföra påföljder än de som nämns i utkastet bör tas in i bestämmelsen och även de begränsningar som leder till att påföljder inte påförs. Dessutom föreslog JM preciseringar i det avsnitt som gäller straffrättsliga påföljder. 

När det gäller de administrativa påföljderna beslöt kommunikationsministeriet att ärendet överförs till den fortsatta beredningen. Därmed beslöt man att utelämna ärendet från den här propositionen. Preciseringar av radioutrustningsförseelse i 348 § togs in i propositionens motiveringstexter på det sätt som justitieministeriet föreslog främst i fråga om den ordalydelse som används i propositionen. 

Kommunikationsverket föreslog att 259 § kompletteras med ett nytt 1 mom. samt att paragrafens rubrik ändras på följande sätt: 259 §. Godkännande och övervakning av organ för bedömning av överensstämmelse och organens särskilda uppgifter. Anmälda organ som utför bedömningar av överensstämmelse ska vid EU-typkontroll följa förfarandet i bilaga III till radioutrustningsdirektivet och vid bedömning av överensstämmelse som grundar sig på fullständig kvalitetssäkring förfarandet i bilaga IV till radioutrustningsdirektivet. Kommunikationsverket motiverade detta med att man inte ämnar föreskriva om de anmälda organens särskilda uppgifter i den allmänna lag om bedömningsorgan som bereds samtidigt och därför bör man föreskriva om dem i informationssamhällsbalken. Kommunikationsministeriet anser att Kommunikationsverkets ovannämnda förslag är ändamålsenliga.  

5.4  Anmälda organ

I ett brev daterat den 24 november 2015 begärde arbets- och näringsministeriet yttranden om den regeringsproposition som gäller förfaranden för godkännande och anmälan av anmälda organ för vissa produktgrupper, det vill säga om lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper.  

Remissinstanserna understödde den föreslagna strukturen, det vill säga att man stiftar en horisontell lag med avseende på de sektorer som hör till lagens tillämpningsområde. Dessutom ansågs det bra att lagens tillämpningsområde i framtiden kan utvidgas till att gälla också andra produktgrupper inom olika förvaltningsområden. På så sätt kan man säkerställa att de anmälda organen utför sina uppgifter på lika villkor och i enlighet med förutsättningarna för en sund konkurrens. Regleringen konstaterades förtydliga det nuvarande läget och är motiverad för att sätta ändringarna som föranleds av direktivet i kraft. Genom enhetlig reglering säkerställs också att de anmälda organens kompetens och kvaliteten på deras verksamhet granskas enligt enhetliga kriterier. Detta gör att administrationen blir förutsebarare och att de företag som sköter bedömningen av överensstämmelsen med kraven behandlas lika och enhetligt. 

Ålands landskapsregering ansåg att standardiseringen hör till rikets behörighet enligt 27 § 1 mom. 19 punkten i självstyrelselagen för Åland och att förslaget inte står i strid med självstyrelselagen eller landskapets övriga lagstiftning. Ålands landskapsregering bad om tillfälle att yttra sig senare vid behov.  

5.5  Radio- och televisionsverksamhet

Digita Oy och Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry (Centralförbundet för telekommunikation och informationsteknik) framhöll i sina yttranden att den nya 4 punkten i 36 § 1 mom. är obehövlig, eftersom det enligt 35 § i informationssamhällsbalken är Kommunikationsverket själv som förklarar frekvenserna lediga att sökas. Även Tammerfors universitet ansåg att ändringen i 36 § var problematisk, bland annat för att det i propositionen inte närmare anges vad en effektiv användning av frekvenser kommer att innebära för den analoga radions programverksamhet. Dessutom påpekade Tammerfors universitet att de behov av frekvenser som media inom läroanstalterna och tredje sektorn har inte får åsidosättas för att deras tekniska effektivitet är bättre än den ekonomiska.  

DNA Ab (som yttrade sig om 28 §), Vaihtoehtoisen radiotoiminnan tukiyhdistys ry (som yttrade sig om 40 §) och Järviradio Oy (som yttrade sig om 28 och 40 §) understödde den ändring av regleringen av radioverksamheten som innebär att Kommunikationsverket får rätt att göra undantag från förbudet mot att bevilja koncessioner direkt efter varandra om verksamheten är säsongsbetonad. 

Kommunikationsverket föreslog också att de bestämmelser som gäller förbud mot att bevilja flera kortvariga programkoncessioner (28 § i informationssamhällsbalken) och flera kortvariga radiotillstånd (40 §) direkt efter varandra ska kompletteras så att förbudet inte ska tillämpas om verksamheten inte annars är kontinuerlig eller regelbunden. Tillägget möjliggör en flexiblare tolkning av bestämmelsen i de fall då televisions- eller radioverksamheten inte är kontinuerlig eller varaktig, men säsongsbetonad med en längd på över tre månader. 

Kommunikationsministeriet anser att den föreslagna ändringen ger Kommunikationsverket en flexiblare möjlighet att tolka bestämmelserna, vilket också skapar bättre förutsättningar för radioaktörerna att använda kortvariga radiotillstånd. Enligt kommunikationsministeriet är de ovannämnda preciseringar som Kommunikationsverket föreslagit ändamålsenliga och ministeriet tog med i propositionen att förbudet mot beviljande av flera tillstånd eller koncessioner direkt efter varandra inte ska tillämpas om verksamheten inte annars är kontinuerlig och regelbunden. 

5.6  Rätten att begränsa användningen av ett abonnemang till mottagandet av annat än kommunikationstjänster

Konkurrens- och konsumentverket (hädanefter KKV) och Kuluttajaliitto - Konsumentförbundet ry understödde den föreslagna nya regleringen som i fortsättningen kommer att göra det möjligt att meddela föreskrifter om de spärrtjänster som abonnenterna åtminstone ska erbjudas (135 § 2 mom.). KKV påpekade att konsumentombudsmannen fått delvis motstridiga uppgifter om hur omfattande de tillhandahållna spärrtjänsterna är och dessutom har det bland annat kommit fram att spärrtjänsterna inte fungerat i vissa applikationsbutiker. Dessutom framförde KKV att det skulle vara bra att på ett mera omfattande sätt beskriva egenskaper och användningsändamål i fråga om mobilbetalning i motiveringarna till propositionen.  

TeliaSonera Finland Abp, DNA Ab, Elisa Abp, FiCom ry och Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf tog ställning till den föreslagna ändringen i 135 § om att Kommunikationsverket ska få meddela närmare föreskrifter om spärrtjänsterna. Aktörerna ansåg att den föreslagna ändringen inte ändrar det nuvarande läget och att den inte är behövlig.  

Kommunikationsministeriet anser att bestämmelserna om spärrkategorierna behövs, eftersom många kontakter från kunder tydligt visar att det inte finns en gemensam praxis och gemensamma spelregler för de spärrkategorier som tillämpas på betalningen av tjänster som används via datatjänster. Ministeriet kompletterade motiveringarna till bestämmelsen i propositionen genom att mer detaljerat beskriva varför man kommit fram till den föreslagna regleringen och varför det nuvarande läget inte är tillfredsställande. 

5.7  Myndigheternas rätt att få information

TeliaSonera Finland Abp, DNA Ab, Digita Oy, FiCom ry, Finnet-förbundet rf, Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf och Företagarna i Finland rf ansåg att den föreslagna utvidgningen av rätten att få information i 315 § är problematisk, eftersom Kommunikationsverket har begärt sådana uppgifter som en del av teleföretagen inte själva kan få fram så lätt eller också är det inte möjligt för dem att lämna den begärda informationen utan betydande tilläggsresurser. Begäran om information har ibland gällt sådan information om affärsverksamheten som teleföretagen inte själva har behov av att rapportera och därmed inte heller samlar in. Uppgifter om tillgången till abonnemang är till exempel i vissa fall svåra att få fram i den form som Kommunikationsverket fordrat. Uppgifterna är inte kongruenta till formatet och kan finnas i flera olika system. Detta gör att insamlandet av uppgifterna blir väldigt svårt och att lämna över dem i den form som Kommunikationsverket önskar kan till och med vara omöjligt. Enligt JM bör man vid den fortsatta beredningen fästa särskild uppmärksamhet vid förhållandet mellan bemyndigandet och den grundläggande bestämmelsen i 315 § så, att det för varje väsentlig komponent av bemyndigandet att meddela föreskrifter som är förpliktande för en aktör utanför förvaltningen ska hänvisas till en grundläggande bestämmelse på lagnivå som det kan meddelas närmare föreskrifter om. 

Kommunikationsministeriet kompletterade konsekvensbedömningarna av 315 §. Av dem kan man dra slutsatsen att den föreslagna utvidgningen av myndigheternas rätt att få information, som gäller i vilken form uppgifterna ska lämnas, inte kommer att öka teleföretagens kostnader på ett oskäligt sätt. Dessutom ökar den föreslagna bestämmelsen förutsebarheten för teleföretagen, vilket gör det lättare för dem att förbereda sig på begäran om information i framtiden. På basis av justitieministeriets utlåtande preciserades den föreslagna paragrafen så att det i den finns en förteckning över de uppgifter som regelbundet ska samlas in. Sådana uppgifter är branschinformation som behövs för övervakningen av nätkoncessionerna, för beredningen av Kommunikationsverkets beslut om betydande marknadsinflytande och marknadsanalyser som hör samman med dem samt för beredningen av beslut om samhällsomfattande tjänster. Dessutom ska uppgifter samlas in genom regelbunden informationsinsamling för att fullgöra Kommunikationsverkets informationsuppgift i 304 §.  

5.8  Övriga förslag

Flera aktörer påpekade i sina yttranden att det i utkastet saknades förslag för att avveckla normer och gav förslag på flera bestämmelser som kunde strykas i informationssamhällsbalken. Därför lyfte de fram sin syn på avvecklingen av normer i samband med informationssamhällsbalken samt förslag till avveckling eller bearbetning av regleringen för att göra bestämmelserna smidigare. Ministeriet har beaktat de omständigheter som lyfts fram och kommer att bedöma dem i sitt fortsatta arbete. 

5.9  Kompletterande remissbehandling

Propositionsutkastet sändes på remiss med en begäran om yttrande daterad den 25 september 2015. Det bestämdes att det efter detta skulle göras ändringar i propositionen i fråga om nätneutraliteten, radiokommunikationens konfidentialitet och bestämmelserna om anmälda organ. Ministeriet begärde yttranden om de här bestämmelserna. Alla yttranden från den kompletterande remissbehandlingen finns på kommunikationsministeriets webbplats med ärendenummer LVM/1675/03/2015 (på finska). Härnäst presenteras de ändringar som gjordes efter den kompletterande remissbehandlingen.  

I propositionen preciserades 40 § så att Kommunikationsverket får bevilja radiotillstånd oberoende av vad som föreskrivits ovan i paragrafen, om verksamheten är tillfällig eller den inte annars är kontinuerlig eller regelbunden. Syftet är att tillfälligt lätta på förbudet mot beviljande av flera tillstånd direkt efter varandra för att säkerställa en effektiv användning av frekvenserna. Preciseringen i propositionen gäller uttryckligen tillfällig verksamhet, vilket innebär att verksamheten inte är daglig eller annars regelbunden eller kontinuerlig.  

5.10  Nätneutralitet

Bedömningspromemorian om nätneutralitet var på remiss under den förberedande fasen av propositionen och efter det har bestämmelserna om nätneutralitet varit på en kompletterande remissbehandling. Härnäst beskrivs de ändringar som man beslöt att göra under den kompletterande remissbehandlingen. 

Kommunikationsverkets behörighet att meddela föreskrifter, som krävs för verkställigheten av förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation, avgränsades noggrannare på basis av yttrandena om bedömningspromemorian om nätneutralitet. Med anledning av yttrandena om att bemyndigandet ska vara noga avgränsat förtydligades detta ytterligare i motiveringarna till propositionen och samtidigt såg man till att Kommunikationsverket har kvar tillräckliga befogenheter för att effektivt kunna övervaka skyldigheterna i förordningen, vilket också betonats i flera yttranden. Vid utformningen av bestämmelsen beaktades också att den valda ordalydelsen stämmer överens med andra motsvarande bestämmelser som gäller myndigheters behörighet att meddela föreskrifter.  

I några yttranden gav teleföretag förslag på skyldigheter vid beredningen av föreskrifter när det gäller att utgå från ett nödvändighetskriterium och att utföra konsekvensbedömningar. Det ansågs inte nödvändigt att ta in dem i bestämmelserna, men det allmänna förfarandet vid beredningen av föreskrifter och andra åtgärder betonades i motiveringarna. Kommunikationsverket genomför redan nu en konsekvensbedömning i samband med alla föreskrifter som det bereder, antingen som ett särskilt dokument eller som en del av bakgrundspromemorian för föreskriften. Föreskrifterna bereds öppet och vid beredningen hörs intressentgrupperna. Myndigheternas prövningsrätt styrs av den proportionalitetsprincip som hör till de allmänna förvaltningsrättsliga principerna. Föreskrifter ska meddelas endast då man bedömer att de står i rätt proportion till sitt syfte. Föreskrifter meddelas således inte om man med enklare medel kan uppnå syftena på det sätt som avses i lagen. 

Utifrån remissbehandlingen görs det inga ändringar i det som föreslås om att utelämna nationella tilläggsbestämmelser för avtal för kommunikationstjänster och om att slopa skyldigheten att anmäla den nedre gränsen för överföringshastighetens variationsintervall i fråga om internetaccesstjänster. I de flesta yttrandena stödde man propositionens linje, som understöder regeringens mål att regleringen ska bli lättare och tydligare samt syftet med förordningen om den inre marknaden för elektronisk kommunikation om att harmonisera den europeiska lagstiftningen. Konsekvenserna för användarna av kommunikationstjänster bedömdes noggrant under beredningen. Förordningen som ska tillämpas direkt som sådan är relativt sträng och det ansågs att den på ett tillräckligt sätt tryggar öppenheten i avtalsvillkoren ur användarnas synvinkel. Den bestämmelse som ska strykas i enlighet med förordningen har inte heller i dag i praktiken någon väsentlig betydelse för användarnas ställning.  

Det som påpekades i dataombudsmannens yttrande om behörigheten vid tillsynen över behandlingen av personuppgifter beaktades i 110 § samt i de ändringar som föreslogs i 304 och 305 §. Detta säkerställer att man med propositionen inte begränsar dataombudsmannens lagstadgade självständiga behörighet som övervakande myndighet vid behandlingen av personuppgifter. 

De kommentarer som gäller innehållet i det redan antagna direktivet och innehållet i Berecs tillämpningsanvisningar som är under beredning försöker man beakta i beredningsarbetet på EU-nivå. Regeringen anser att det är viktigt att de finländska företagen i och med tillämpningspraxisen också i fortsättningen kan tillhandahålla högklassiga kommunikationstjänster som är lämpliga för användarnas användningsändamål på ett konkurrenskraftigt och mångsidigt sätt. Den här propositionen har dock ingen inverkan på tolkningen av förordningen, som är direkt tillämplig, eller på innehållet i Berecs tillämpningsanvisningar som styr tolkningen av förordningen.  

Dessutom framfördes några detaljerade observationer om lagförslaget. De här har man i tillämpliga delar försökt beakta vid finslipningen av regeringspropositionen.  

5.11  Radiokommunikationens konfidentialitet

I de flesta yttrandena ansågs att det ändringsförslag som gäller radiokommunikationens konfidentialitet är allmänt befogat. I flera yttranden betonades dock vikten av att trygga skyddet av privatlivet och kommunikationens konfidentialitet. På basis av remissyttrandena preciserades motiveringarna till propositionen i synnerhet i fråga om avidentifieringen av de uppgifter som ska behandlas. Dessutom beaktades de eventuella konsekvenserna för Dataombudsmannens byrå när det gäller konsekvenserna för myndigheterna.  

5.12  Anmälda organ

Det kom inga yttranden om de anmälda organen under den kompletterande remissbehandlingen, men propositionen preciserades så att den i fråga om hänvisningarna i paragraferna motsvarar lagen om anmälda organ för vissa produktgrupper, som lämnades till riksdagen den 3 mars 2016. Dessutom togs det i fråga om den här lagen in en hänvisning om förhållandet till annan lagstiftning.