1.1
Lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård
4 §.Definitioner. Det föreslås att innehållet i paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen i lagstiftningen om kundens valfrihet i fråga om social- och hälsovårdstjänster (nedan valfrihetslagen) samt om ordnandet av dessa tjänster (nedan lagen om ordnande av social- och hälsovård) och produktionen av dem (nedan tjänsteproducentlagen). Lagstiftningen är ny och syftet med den är att genomföra reformen av ordnandet av social- och hälsovården (nedan social- och hälsovårdsreformen).
De ändringar som föreslås i paragrafen är därmed närmast tekniska. Enligt förslaget ändras begreppet hälso- och sjukvårdstjänst, som definieras i 5 punkten, till begreppet hälsotjänst i överensstämmelse med definitionen i tjänsteproducentlagen.
Den föreslagna definitionen av tjänsteproducent i 9 punkten motsvarar definitionen i tjänsteproducentlagen.
6 §. Rätt att anlita hälsotjänster i Finland. Det föreslås att paragrafrubriken och innehållet i paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen i valfrihetslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och tjänsteproducentlagen. Bestämmelsen avses även i fortsättningen gälla personer som söker vård i Finland, och det är inte meningen att landskapet ska ha någon generell skyldighet att vara redo att ordna hälsotjänster för personer som är försäkrade i någon annan EU-stat.
7 §.Begränsningar i mottagning för vård. Det föreslås att 1 mom. ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen.
8 §.Avgifter som tas ut för hälsotjänster som landskapet ordnar. Det föreslås att paragrafens rubrik och innehåll ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen.
9 §. Rätt till ersättning för kostnader för hälsotjänster som ges i en EU-stat. Det föreslås att paragrafens rubrik och innehåll ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen. I 1 mom. föreskrivs det om allmänna förutsättningar för erhållande av ersättningar. Enligt dem ersätts kostnaderna för anlitande av hälsotjänster som ges i en annan EU-stat bara om den givna hälsotjänsten hör till det tjänsteutbud inom hälso- och sjukvården i Finland som avses i 7 a § i hälso- och sjukvårdslagen. Dessutom förutsätts det att personen har betalat alla kostnader för anlitande av hälsotjänsterna. Om kostnaderna för att anlita hälsotjänster har ersatts direkt mellan staterna med stöd av förordning (EG) nr 883/2004 och personen själv har betalat bara lokal klientavgift för vården, får han eller hon inte ersättning för klientavgiftskostnaderna.
I 2 mom. föreskrivs det att när det gäller andra hälsotjänster än direktvalstjänster enligt 15 § i valfrihetslagen har personen enligt förslaget rätt till ersättning, om det har gjorts en i 52 § i hälso- och sjukvårdslagen avsedd bedömning av personens vårdbehov eller om personen har beviljats en remiss enligt den paragrafen. I enlighet med EU-rätten ska också remisser som har getts och bedömningar som gjorts på medicinska grunder i andra EU-stater godkännas, och som krav får inte ställas att vårdbedömningen har gjorts eller remissen getts uttryckligen bara i Finland. Bedömningen av vårdbehovet eller remissen bör grunda sig på en läkar- eller tandläkarundersökning och vården ska utifrån detta vara medicinskt, odontologiskt eller hälsovetenskapligt nödvändig.
Enligt 3 mom. ersätts en person för kostnaderna till högst det belopp som kostnaden för motsvarande hälsotjänst skulle ha varit i fråga om hälsotjänster som landskapet ordnar. Med kostnad för motsvarande hälsotjänst avses ett pris som faktureras enligt 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård eller 71 § i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården och som ska grunda sig på produktifiering, produktpriset eller motsvarande, varmed landskapet följer upp sin egen verksamhet. Folkpensionsanstalten ska i fortsättningen bedöma huruvida en hälsotjänst som en person har getts i en annan EU-medlemsstat är sådan att den kan anses motsvara en hälsotjänst som i motsvarande situation ges i Finland och den kostnad som uppkommit för personen i den andra EU-medlemsstaten i stort sett motsvarar den kostnad som skulle ha uppkommit i Finland i motsvarande situation. Med anledning av verkställigheten av den föreslagna valfrihetsregleringen har Folkpensionsanstalten kännedom om dessa.
Med stöd av 4 mom. är den kostnad för motsvarande vård som avses ligga till grund för ersättningen till en person som inte har en hemkommun den kostnad som landskapet Nyland skulle ha haft för att ordna motsvarande hälsotjänst.
Enligt 5 mom. ska kunden i alla ersättningssituationer betala den klientavgift som ska betalas enligt klientavgiftslagen för anlitande av en hälsotjänst som landskapet ordnar. Klientavgiftens belopp dras av från det belopp som enligt de tidigare momenten i paragrafen har beräknats utgöra ersättningsbeloppet.
Enligt 6 mom. kan kostnaderna för en hälsotjänst som getts i en annan EU-stat ersättas med stöd av sjukförsäkringslagen, om personen inte har rätt till ersättning med stöd av denna paragraf. En förutsättning för ersättning är dock att vården ska ersättas med stöd av sjukförsäkringslagen. I enlighet med regeringens riktlinjer är avsikten ändå att sjukvårdsersättningarna ska slopas efter det att valfrihetsmodellen införts efter en övergångstid om vilken närmare föreskrivs separat. Således ersätts inte heller vård som getts utomlands med stöd av sjukförsäkringslagen efter en övergångsperiod.
10 §.Rätt till ersättning för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som ges i en annan stat än en EU-stat. Bestämmelsen föreslås bli upphävd. Med stöd av lagen betalas inte ersättning för kostnaderna för hälsotjänster som har getts i en annan stat än en EU-stat. Patientrörlighetsdirektivet medför skyldighet att ersätta bara kostnaderna för att anlita hälsotjänster i EU-medlemsstater. Dessutom har EES-medlemsstaterna genomfört direktivbestämmelserna i sin nationella lagstiftning. Med stöd av förordning (EG) nr 883/2004 ska ersättningar betalas för sjukvårdskostnader som uppkommit i EU- eller EES-staterna eller i Schweiz. Betalningen av sjukvårdsersättningar för anlitande av hälsotjänster annanstans än i EU- eller EES-staterna eller i Schweiz slopas i samband med detta.
11 §.Ersättning för resekostnader. Det föreslås att paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen. Avsikten är att ersättning för resekostnader som uppkommit i en annan EU-stat fortfarande ska betalas med stöd av sjukförsäkringslagen. Bestämmelserna i 2 mom. är obehövliga eftersom bestämmelsen om rätt till ersättning för kostnader för hälso- och sjukvårdstjänster som ges i en annan stat än en EU-stat upphävs. En person ersätts inte heller framöver för resekostnader som uppkommit till följd av anlitande av hälso- och sjukvårdstjänster i en annan stat än en EU-stat.
11 a §.Ersättning för läkemedelskostnader. Till lagen föreslås bli fogad en ny bestämmelse om ersättning för läkemedelskostnader som uppkommit i en annan EU-stat.
I 1 mom. föreslås det bli föreskrivet om ersättning för kostnaderna för läkemedel som en läkare eller tandläkare har förskrivit inom öppenvården. Kostnaderna för sådana läkemedel inom öppenvården som köpts på recept avses bli ersatta med stöd av sjukförsäkringslagen.
I 2 mom. föreskrivs det om ersättning för sådana kostnader för läkemedelsbehandling som uppkommit i samband med sjukvård vid öppen mottagning eller institutionsvård som getts i en annan EU-stat. Läkemedelsbehandling som getts i samband med sjukvård vid öppen mottagning eller institutionsvård ersätts med stöd av 9 § i den aktuella lagen som en del av ersättningen för kostnader för hälsotjänster.
12 §.Ansökan om och utbetalning av ersättning samt fastställande av ersättningsbeloppet. Det föreslås att paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen. Dessutom föreslås det att det i paragrafen föreskrivs att Folkpensionsanstalten endast vid behov hos det landskap som har organiseringsansvaret för personens social- och hälsovård utreder vad kostnaden för motsvarande hälsotjänst skulle ha varit där. Med kostnad för motsvarande hälsotjänst avses ett pris som faktureras enligt 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård eller 71 § i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården och som ska grunda sig på produktifiering, produktpriset eller motsvarande, varmed landskapet följer upp sin egen verksamhet och som Folkpensionsanstalten enligt 72 § i valfrihetslagen har tillgång till. Således ska Folkpensionsanstalten utifrån de uppgifter som nämns ovan och också utifrån sin egen sakkunniginformation om medicin och om ordnande av hälsovårdstjänster i Finland i första hand själv bedöma huruvida en hälsotjänst som en person har getts i en annan EU-medlemsstat är sådan att den kan anses motsvara en hälsotjänst som i motsvarande situation ges i Finland och huruvida den kostnad som uppkommit för personen i den andra EU-medlemsstaten till sin storlek motsvarar den kostnad som skulle ha uppkommit i Finland i motsvarande situation. Med anledning av verkställigheten av den föreslagna valfrihetsregleringen har Folkpensionsanstalten kännedom om dessa. Folkpensionsanstalten får ändå vid behov hos det landskap som har organiseringsansvaret för den ersättningssökandes social- och hälsovård begära uppgifter om beloppet av motsvarande hälsotjänst och klientavgiften.
13 §.Tillstånd till lämplig behandling utanför bosättningsstaten. Det föreslås att paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen och uppgifterna i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen.
14 §.Ersättning av kostnader för vård som ges enligt tillstånd. I paragrafen föreskrivs det om ersättning av kostnader i en situation där en person, trots att han eller hon har beviljats ett sådant tillstånd som avses i 13 §, har varit tvungen att själv betala kostnaderna för hälsotjänsten. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att ersättning betalas i enlighet med förordning (EG) nr 987/2009 eller på begäran av kunden i enlighet med 9 § i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård.
En person har enligt den ersättningsmodell som följer av EU-förordningen i första hand rätt till kostnadsersättning enligt lagstiftningen i den stat som gett vården. Om ersättningen enligt lagstiftningen i den behöriga staten emellertid är större, har kunden på begäran rätt att få ersättning för mellanskillnaden. Ersättningsbeloppet får inte överstiga beloppet av kundens faktiska utgifter, och kunden kan förpliktas att betala den klientavgift som följer av lagstiftningen i den behöriga staten.
16 §.Intyg som används i Finland om rätt att få vårdförmåner. Det föreslås att innehållet i paragrafen ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
Det föreslås att den tidsfrist på 24 månader som finns i 4 mom. stryks. Tidsfristen har tidigare behövts för att man vid en manuell handläggningsprocess har kunnat kontrollera personers rätt till vårdförmåner med vissa intervall. Folkpensionsanstalten har tagit i bruk ett nytt handläggningssystem som är till hjälp vid uppföljningen av rätten till vård. I systemet kan en persons rätt till vård ses över omedelbart om det sker förändringar i omständigheterna. Ett intyg över rätten till vårdförmåner i Finland kan i fortsättningen beviljas för en persons hela vårdförmånsperiod. Detta gör handläggningsprocessen smidigare och lättare.
20 §. Statlig ersättning till landskapet. Det föreslås att paragrafens rubrik och innehåll ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen.
Statlig ersättning betalas med stöd av 1 mom. till landskapen, vilka ansvarar för att ordna social- och hälsovården inom respektive område och svarar för att vården av personer som inte har en hemkommun ordnas. Ersättningsgrunden ändras så att den blir 57 § i den föreslagna lagen om ordnande av social- och hälsovård. Nämnda bestämmelse ersätter 14 § i folkhälsolagen och 3 § i lagen om specialiserad sjukvård.
I 3 mom. utvidgas den statliga ersättningen till landskapet för kostnader för vård av personer som inte har en hemkommun att mer generellt gälla situationer där vården har getts med stöd av den nationella lagstiftningen. En förutsättning för att statlig ersättning ska betalas föreslås enligt 3 mom. fortsättningsvis vara att kostnaden för vård av en person som inte har en hemkommun i Finland inte har gått att ta ut hos en annan stat, ett försäkringsbolag, den som fått vård eller någon annan. Ersättning föreslås också bli betald för kostnaderna för i 17 § i mentalvårdslagen avsedd vård oberoende av en persons vilja efter en avslutad sinnesundersökning och för i 22 § i den lagen avsedd vård oberoende av den åtalades vilja när denne inte dömts till straff. Dessutom föreslås ersättning bli betald för kostnader som uppkommer vid tillämpning av 15 § i barnskyddslagen, där det föreskrivs om givande av experthjälp inom barnskyddet och om vård- och terapitjänster för barn, samt för kostnader för att hälsotillståndet hos ett barn som placerats i vård utom hemmet undersöks enligt den lagens 51 §. En grund för ersättning utgör enligt förslaget också kostnader för isolering samt anknytande vård och läkemedelsbehandling när isoleringen grundar sig på 63–65 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Syftet med bestämmelsen är att tydliggöra ansvaret för att ersätta vårdkostnader och att säkerställa att landskapet får ersättning för kostnaderna för vård av andra än invånarna i landskapet. Bestämmelserna tydliggör nuläget, som är sådant att det har varit mödosamt att utreda ersättningsansvaret i fråga om vårdkostnaderna för de enstaka fall som avses i bestämmelsen och följden har varit att flera myndigheters förvaltningsarbete har behövts i stor utsträckning och att domstolsavgöranden angående ersättningsansvaret har träffats.
Laghänvisningarna i 4 mom. ändras till de två paragrafer som ersätter 58 § i hälso- och sjukvårdslagen, nämligen 37 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård.
Det föreslås att 5 mom. ändras så att mottagaren av statlig ersättning är landskapen i stället för kommunerna och samkommunerna.
21 §.Landskapets ansvar för ersättningskostnader. Det föreslås att paragrafens rubrik och innehåll ändras i överensstämmelse med begreppen i lagen om ordnande av social- och hälsovård, valfrihetslagen och tjänsteproducentlagen. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att ansvaret för ersättningskostnader bärs av landskapen i stället för av kommunerna och samkommunerna.
Enligt 1 mom. svarar landskapet, som ska ansvara för att ordna landskapsinvånarnas social- och hälsovårdstjänster, för kostnaderna för ersättningar som betalas med stöd av 9 §. Om en invånare i landskapet har getts ett i 13 § avsett förhandstillstånd som gäller lämplig behandling i en annan stat och han eller hon med stöd av 14 § har fått ersättningar enligt 9 § för dessa kostnader, svarar det landskap som har gett utlåtandet om förhandstillstånd för ersättningskostnaderna.
Enligt 2 mom. svarar det landskap som ansvarar för att ordna landskapsinvånarnas social- och hälsovårdstjänster för de kostnader som finska staten med stöd av artiklarna 17–20 i förordning (EG) nr 883/2004 har betalat till en annan stat. Artikel 17 i förordning (EG) nr 883/2004 gäller situationer där en person är bosatt i en annan stat än den behöriga stat som ansvarar för personens sjukvårdskostnader. Artikel 18 gäller situationer enligt artikel 17, men är en specialbestämmelse som uttryckligen gäller personer som definieras som gränsarbetare och deras familjemedlemmar. Artikel 19 i EU-förordningen tillämpas på personer som tillfälligt vistas i en annan stat och där behöver medicinskt nödvändig vård. De kostnader som avses i artikel 20 orsakas av att ett förhandstillstånd enligt 13 § används. I de nämnda situationer där EU-förordningen tillämpas faktureras och betalas kostnaderna för den sjukvård som personen har fått direkt mellan staterna. Personen själv betalar för vården endast den klientavgift som följer av lagstiftningen i den stat som gett vården. För klientavgiften kan personen enligt lag inte få ersättning.
Folkpensionsanstalten fakturerar i efterhand för varje persons vidkommande de i 1 och 2 mom. avsedda kostnader som har betalats till andra stater hos det landskap som enligt 1 mom. ansvarar för kostnaderna. Det är meningen att faktureringen ska ske i form av en sammandragsfaktura så att Folkpensionsanstalten i en enda faktura sammanför eventuella kostnader som ett och samma landskap ska betala för flera personers del. Faktureringen bör ske så snabbt som möjligt efter varje finansårs utgång. Folkpensionsanstalten ska med iakttagande av bestämmelserna om informationssäkerhet och datasekretess förse landskapet med de behövliga uppgifter som ersättningen av kostnaderna förutsätter. Landskapet ska utan dröjsmål betala den ersättning som anges i Folkpensionsanstaltens utredning.
28 §.Ändringssökande hos besvärsnämnden för social trygghet. Enligt förslaget ändras 1 mom. så att endast ändring i fråga om intyg enligt 4 kap. av Folkpensionsanstalten om rätt att få vårdförmåner samt ändring i fråga om situationer enligt 22 § som avser missbruk av det europeiska sjukvårdskortet i framtiden söks hos besvärsnämnden för social trygghet. Den nuvarande rätten att söka ändring i fråga om statliga ersättningar som betalas till personer med stöd av 9 § och statliga ersättningar enligt 20 § som i dagsläget betalas till kommuner och samkommuner, i fortsättningen till landskapet, upphävs och i fortsättningen söks ändring i fråga om dem hos förvaltningsdomstolen i enlighet med den föreslagna 29 §.
29 §.Ändringssökande hos förvaltningsdomstolen. Det föreslås att 1 mom. ändras så att ändring i ersättningsbeslut som Folkpensionsanstalten har fattat med stöd av 9 eller 20 § får sökas hos förvaltningsdomstolen i stället för hos besvärsnämnden för social trygghet. I bestämmelsen tas in en möjlighet till begäran om omprövning, och i 1 mom. som gäller just detta föreslås en hänvisning till förvaltningslagen. Allmänna bestämmelser om förfarandet för begäran om omprövning finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Enligt det föreslagna 2 mom. får ändring i ett beslut som har fattats med anledning av en begäran om omprövning sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt det föreslagna 3 mom. får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
32 §.Vissa persongruppers rätt att få vårdförmåner i Finland. Enligt förslaget ändras i den finskspråkiga texten terminologin i paragrafrubriken i överensstämmelse med den term som används i den föreslagna nya 32 a § och är i allmänt bruk i lagstiftningen. Det föreslås också att 1 och 2 mom. ändras så att de motsvarar den nya lagstiftningen om ordnande av social- och hälsovårdstjänster och är förenliga med de föreslagna ändringarna av 6 och 20 §.
32 a §.Kostnaderna för vårdförmåner för familjemedlemmar. Ansvarig för kostnaderna för vårdförmåner för sådana icke-yrkesverksamma familjemedlemmar till försäkrade personer som avses i förordning (EG) nr 883/2004 är med stöd av förordningen den behöriga stat som ansvarar för den försäkrades sjukvårdskostnader. När en familjemedlem är bosatt i en stat där rätten till vårdförmåner grundar sig på en självständig rätt och endast på boende i den berörda staten har den stat där familjemedlemmen är bosatt rätt att fakturera den behöriga stat som är ansvarig för den försäkrades sjukvårdskostnader för kostnaderna för familjemedlemmens vårdförmåner. Det senaste för Finland bekräftade faktureringspriset för hälsovårdstjänster för år 2014 är c. 108 euro per familjemedlem per månad.
Bestämmelsen i förordning (EG) nr 883/2004 skyddar den ekonomiska bärkraften i stater där rätten till sociala förmåner grundar sig enbart på boende i den berörda staten. Tillämpning av bestämmelsen skulle å ena sidan i praktiken leda till en situation där en i Finland bosatt familjemedlem som avses i förordningen skulle få bl.a. det europeiska sjukvårdskortet och andra intyg över rätten till vård av en annan stat. Ändringen skulle vara otillfredsställande särskilt för sådana familjer som alltid har varit bosatta i Finland och där vårdnadshavaren, exempelvis en sjöman, på grund av sitt arbete är sjukförsäkrad i en annan stat än Finland. Det uppskattas att tusentals sådana personer är bosatta i Finland. Å andra sidan kan en person som flyttar till Finland och vars sjukvårdskostnader en annan stat ansvarar för utgående från tillämpning av förordningen (EG) 883/2004 betraktas som stadigvarande bosatt i Finland, i enlighet med lagen om hemkommun. Enligt en uppskattning bor det i Finland några tiotal sådana personer på årsbasis.
Av största vikt med tanke på ordnandet och finansieringen av tjänster inom ramen för den nationella sociala tryggheten samt social- och hälsovården är huruvida personen har en hemkommun i Finland. Alla personer som har en hemkommun i Finland har för närvarande rätt att använda social- och hälsovårdstjänster som för närvarande ordnas av kommunen, och i framtiden av landskapet. Således har personer rätt till vårdförmåner direkt med stöd av den nationella lagstiftningen. Förordning (EG) nr 883/2004 möjliggör i ovan avsedda situationer med stöd av bestämmelserna om kostnadsansvar för vårdförmåner mellan stater att sjukvårdskostnaderna kan faktureras hos en annan stat. Förordningen förbjuder dock inte en stat att själv stå för dessa kostnader och således låta bli att fakturera andra stater med stöd av förordningen. Att låta bli att fakturera kostnaderna vare sig kränker eller ökar de andra staternas ekonomiska ansvar eller andra förpliktelser, och utgör därför inget hinder mot den samordning av de sociala trygghetssystemen som avses i förordningen (EG) 883/2004. Folkpensionsanstalten är den nationella behöriga institutionen i fråga om de bestämmelser som avses i förordningen och för att den på ett lagenligt sätt ska kunna låta bli att fakturera i sådana situationer som avses i förslaget, bör det föreskrivas om det i den nationella lagstiftningen.
På basis av vad som sägs ovan föreslås det i propositionen att kostnaderna för vårdförmåner för sådana icke-yrkesverksamma familjemedlemmar som är stadigvarande bosatta i Finland inte ska faktureras hos en annan EU-stat, om dessa familjemedlemmar har en hemkommun i Finland.
32 b §. Folkpensionsanstaltens rätt till information. I paragrafen föreskrivs det om Folkpensionsanstaltens rätt att få information som är nödvändig för verkställigheten av uppgifter enligt gränslagen och för avgörandet av ärenden som anstalten behandlar. Paragrafen är ny.
Med stöd av 1 mom. har Folkpensionsanstalten rätt att av landskapet få den information som är nödvändig för att avgöra en ersättningsansökan eller ett ärende som gäller förhandstillstånd. Dessutom har Folkpensionsanstalten rätt att av Pensionsskyddscentralen, pension- och försäkringsanstalter och Skatteförvaltningen få information som den behöver för verkställigheten av uppgifter som gäller intyg över rätten till vård.
I 2 mom. föreskrivs det om Folkpensionsanstaltens rätt att få de i paragrafen avsedda uppgifterna med hjälp av en teknisk anslutning. I 29 § 3 mom. i offentlighetslagen regleras myndigheternas möjlighet att öppna en teknisk anslutning till sina personregister. Om uppgifterna är sekretessbelagda, krävs enligt bestämmelsen personens samtycke, om inte något annat uttryckligen föreskrivs särskilt om utlämnande av en sekretessbelagd uppgift. Därför ska det i paragrafen föreskrivas att Folkpensionsanstalten har rätt att med hjälp av en teknisk anslutning få uppgifter som är nödvändiga av de i 1 mom. nämnda instansernas personregister. Enligt den föreslagna bestämmelsen har Folkpensionsanstalten rätt att få uppgifterna med hjälp av en teknisk anslutning oberoende av om klienten eller dennes lagliga företrädare ger sitt samtycke, och även om de uttryckligen förbjuder det, om det är nödvändigt för behandlingen av ett ärende. Personer ska redan på förhand informeras om vilka uppgiftskällor som kan användas för att inhämta upplysningar om honom eller henne oberoende av hans eller hennes samtycke.
32 c §. Användning av uppgifter som erhållits för en annan uppgift. I paragrafen föreskrivs det om Folkpensionsanstaltens rätt att använda uppgifter som den fått för en annan uppgift för att sköta en uppgift eller för att avgöra ett ärende enligt denna lag. Folkpensionsanstalten behöver vid skötseln av olika förmåner ofta samma uppgifter antingen av sökanden själv eller av övriga myndigheter och inrättningar. För att dessa uppgifter inte ständigt ska behöva inhämtas, föreslås det att det till lagen fogas en bestämmelse, enligt vilken Folkpensionsanstalten när den behandlar ett ärende enligt denna lag har rätt att i enskilda fall använda uppgifter som den har fått för behandlingen av något annat ärende. Vid användning av uppgifterna förutsätts att de är nödvändiga för behandlingen av ärendet och att Folkpensionsanstalten också annars skulle ha rätt att få uppgifterna med stöd av lagen. Förmånstagarna ska på förhand informeras om en eventuell användning av uppgifterna, t.ex. på ansökningsblanketterna.