1.1
Lagen om rapporteringspliktiga arrangemang i fråga om beskattning
1 kap.
1 §. I paragrafen föreskrivs om de rapporteringspliktiga arrangemang som hör till lagens tillämpningsområde. I 1 mom. hänvisas till de bestämmelser i lagen om beskattningsförfarande där det föreskrivs om anmälnings- och uppgiftsskyldighet och försummelser som rör dessa arrangemang. Bestämmelser om anmälningsskyldighet finns i 14 f § i lagen om beskattningsförfarande och bestämmelser om uppgiftsskyldighet i 17 e § i den lagen. På försummelse av skyldigheter enligt denna lag tillämpas bestämmelsen om försummelseavgift i 22 a § i lagen om beskattningsförfarande på motsvarande sätt som på försummelser med anmälnings- och uppgiftsskyldigheter som gäller saken enligt lagen om beskattningsförfarande.
Enligt 2 mom. ska lagen tillämpas på gränsöverskridande arrangemang som har eller kan ha inverkan på storleken eller fastställandet av skatter enligt tillämpningsområdet för handräckningsdirektivets genomförandelag. Direktivet definierar inte begreppet arrangemang särskilt, och arrangemangens form definieras inte heller närmare i den nationella lagstiftningen, för att det inte ska vara möjligt att kringgå den föreslagna regleringen på enbart formella grunder. I praktiken bestäms vilka arrangemang som hör till lagens tillämpningsområde genom kännetecken. Som arrangemang betraktas också en serie av arrangemang och ett arrangemang kan innehålla fler än ett steg eller en del. Handräckningsdirektivet och genomförandelagen tillämpas på alla skatter som tas ut av en medlemsstat och dess territoriella eller administrativa underenheter eller av dess lokala myndigheter, eller på dessas vägnar med undantag av mervärdesskatt, tullar och punktskatter samt obligatoriska sociala avgifter och vissa andra avgifter.
Ett arrangemang är gränsöverskridande om det rör mer än en medlemsstat i unionen och en medlemsstat i unionen och ett tredjeland eller en tredje jurisdiktion. Ett arrangemang rör flera medlemsstater eller en medlemsstat och ett tredjeland eller en tredje jurisdiktion när den eller de personer som deltar i arrangemanget har anknytning till flera stater eller jurisdiktioner i form av skatterättslig hemvist, fast driftställe eller drivande av affärsverksamhet. Ett arrangemang betraktas inte som ett gränsöverskridande arrangemang enligt direktivet, om alla som deltar i arrangemanget med undantag av förmedlaren av arrangemanget har sitt enda skatterättsliga hemvist i samma stat och arrangemanget inte heller annars rör flera medlemsstater eller en medlemsstat och ett tredjeland. Villkoret är att förmedlaren har endast den roll som avses i 2 § 1 mom. 4 punkten i arrangemanget. Om förmedlaren dessutom har någon annan roll i arrangemanget är det fråga om ett gränsöverskridande arrangemang.
Enligt 3 mom. tillämpas lagen dessutom på arrangemang som kan påverka det automatiska utbytet av uppgifter om finansiella konton eller identifieringen av den verkliga förmånstagaren. I 17 a—17 d § i lagen om beskattningsförfarande föreskrivs om utomståendes allmänna uppgiftsskyldigheter som gäller finansiella konton och som grundar sig på direktiv 2014/107/EU, CRS och FATCA-avtalet. Med arrangemang enligt momentet avses kringgående av dessa uppgiftsskyldigheter, beträffande vilka kännetecken ingår i del II.D.1 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
Det behövs särskilda bestämmelser om lagens tillämpning på arrangemang enligt 3 mom., eftersom skyldigheten inte framgår direkt av 2 mom., där det föreskrivs om arrangemang som inverkar på storleken eller fastställandet av skatter.
Med den verkliga förmånstagaren avses i synnerhet verklig förmånstagare enligt definitionen i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). Lagbestämmelsen är tillämplig i synnerhet på arrangemang som antingen är utformade så eller marknadsförs med att den verkliga förmånstagaren kan döljas eller arrangemanget i praktiken leder till detta. Utmärkande för ett sådant arrangemang är att en sådan person är involverad som inte bedriver aktiv affärsverksamhet och som finns någon annanstans än en eller flera av arrangemangets verkliga förmånstagare. Typiskt för sådana arrangemang är bland annat anlitande av förvaltarregistrerade aktieägare, användning av indirekt bestämmande inflytande i någon enhet som är involverad i arrangemanget eller utnyttjande av sådana stater eller jurisdiktioner där regleringen för identifiering av den verkliga förmånstagaren är bristfällig eller svag. Bestämmelser om kännetecknen på arrangemang enligt denna punkt finns i del II.D.2 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
2 §. I paragrafen föreskrivs om de centrala begrepp som hänför sig till lagen och av vilka största delen definieras i direktivet.
Med person avses en fysisk person, en juridisk person, en sammanslutning av personer, en enhet och en juridisk konstruktion, oberoende av om den har status som juridisk person. Definitionen motsvarar definitionen av person i artikel 3.11 i handräckningsdirektivet.
Med kännetecken (hallmark) avses en karaktäristik eller egenskap hos arrangemanget, vilken regleras i 12—22 § i förslaget. Att ett arrangemang inbegriper ett kännetecken är ett absolut villkor för att arrangemanget ska vara rapporteringspliktigt. Det kan vara en indikation på bland annat eventuellt kringgående av skatt, skatteflykt eller kringgående av rapportering enligt CRS. Ett kännetecken betyder ändå inte automatiskt att något av dessa eftersträvas med arrangemanget.
Med kriteriet om huvudsaklig nytta (main benefit test) avses att det fastställs huruvida syftet med arrangemanget är att uppnå en skattefördel. Paragrafens definition motsvarar definitionen av kriteriet om huvudsaklig nytta i direktivet. I enlighet med direktivet anses syftet med arrangemanget vara att uppnå en skattefördel om den huvudsakliga nyttan eller en av de huvudsakliga fördelarna med nyttan som en person kan förvänta sig av ett arrangemang, med beaktande av alla relevanta fakta och omständigheter, är att uppnå en skattefördel. Ett absolut villkor för att de arrangemang ska vara rapporteringspliktiga som inbegriper ett kännetecken enligt 12–17 § eller 18 § 1 mom. 2 a-punkten eller 3 eller 4 punkten i förslaget är att syftet är att uppnå en skattefördel på det sätt som kriteriet om huvudsaklig nytta avser. Genom bestämmelsen ställs i enlighet med direktivets syfte vissa arrangemang utanför rapporteringen, som inte förväntas generera någon skattefördel alls eller endast ringa sådan.
En skattefördel enligt kriteriet om huvudsaklig nytta ska i första hand hänföra sig till skatt som omfattas av handräckningsdirektivets tillämpningsområde. Handräckningsdirektivet täcker alla skatter som tas ut av en medlemsstat eller av dess underenheter eller lokala myndigheter, eller på dessas vägnar, med undantag av mervärdesskatt, tull och punktskatter. I enlighet med direktivets syfte ska granskningen av en förväntad skattefördel ändå inte vara begränsad till skatter enligt handräckningsdirektivet som EU-länderna tar ut, utan också omfatta motsvarande skatter som tas ut av andra stater och jurisdiktioner. Den skattefördel som ett arrangemang ger behöver därför inte heller realiseras i något EU-land, utan kriteriet om huvudsaklig nytta uppfylls också om en förväntad skattefördel erhålls någon annanstans än i ett EU-land.
I enlighet med direktivets syfte bestäms huruvida kriteriet om huvudsaklig nytta är uppfyllt utifrån objektiva kriterier. Orsakerna till att en person börjar utnyttja ett arrangemang saknar således betydelse för uppfyllandet av kriteriet.
I enlighet med direktivets syfte bedöms den nytta som kan förväntas av ett arrangemang med hjälp av kriteriet om huvudsaklig nytta. Med andra ord baserar sig bedömningen av om kriteriet är uppfyllt på de fakta och omständigheter som förmedlaren eller den skattskyldiga känner till i det skede då arrangemanget utformas. De skattefördelar och den övriga nytta som sist och slutligen erhålls genom arrangemanget har inget betydelse för bedömningen.
Kriteriet om huvudsaklig nytta kan anses vara uppfyllt på det sätt som direktivet avser i en situation där värdet på den förväntade skattefördelen är avsevärt och en av de huvudsakliga fördelarna med nyttan av arrangemanget. Om den förväntade skattefördelen är ringa jämfört med den totala nytta som förväntas av arrangemanget, anses kriteriet om huvudsaklig nytta inte vara uppfyllt. Kriteriet om huvudsaklig nytta är till sin natur en helhetsgranskning av de omständigheter som hänför sig till ett enskilt ärende, där skattefördelen granskas i förhållande till omständigheterna och arrangemangets inverkan som helhet.
Med beaktande av direktivets syfte anses kriteriet om huvudsaklig nytta inte vara uppfyllt när det i ett arrangemang är fråga om skatteplaneringsmetoder, som är accepterade i rätts- och beskattningspraxis eller som inte står i konflikt med skattesystemet eller syftet med den lag som tillämpas på arrangemanget eller bestämmelserna om förfarandet. Om ett sådant arrangemang är en del av ett större arrangemang, där den huvudsakliga nyttan eller en av de huvudsakliga fördelarna med nyttan som förväntas är en skattefördel enligt kriteriet om huvudsaklig nytta, anses arrangemanget ändå utgöra en del av ett rapporteringspliktigt arrangemang.
Förmedlare (intermediary) är ett centralt begrepp med tanke på fullgörande av skyldigheterna enligt direktivet och den föreslagna lagen. Förmedlaren är primärt rapporteringsskyldig vid rapporteringen av arrangemang.
Med förmedlare avses för det första en person som svarar för utformningen av ett arrangemang. En person anses svara för utformningen av ett arrangemang åtminstone när denna tar in en sådan egenskap i arrangemanget som uppfyller villkoren för åtminstone ett kännetecken som föreskrivs i 12—22 §.
Som förmedlare betraktas också en person som marknadsför ett arrangemang. Som marknadsföring betraktas ett förfarande genom vilken en person föreslår, rekommenderar att uppmuntrar andra att gå med i ett arrangemang som uppfyller villkoren för åtminstone ett kännetecken. En person kan också anses marknadsföra ett arrangemang, även om arrangemanget inte ursprungligen var utformat så att något kännetecken skulle vara tillämpligt på det. Till exempel en placeringsrådgivare betraktas som förmedlare i en situation där placeringsrådgivaren marknadsför en placeringsprodukt till sina kunder i syfte att undvika skyldigheterna att rapportera uppgifter om finansiella konton enligt 17 a—17 d § i lagen om beskattningsförfarande, trots att produktens emittent inte har utformat, marknadsfört eller avsett produkten för kringgående av de aktuella skyldigheterna.
En person betraktas också som förmedlare om denne på sätt eller annat aktivt påverkar genomförandet av ett rapporteringspliktigt arrangemang eller dess tillgängliggörande, såsom att göra ett rapporteringspliktigt arrangemang tillgängligt, svara för organisation av ett rapporteringspliktigt arrangemang eller förvaltning av dess genomförande.
Som förmedlare betraktas också en person som tillhandahåller tjänster i anslutning till de nämnda åtgärderna, antingen direkt eller genom andra personer. Med tjänst avses i detta sammanhang hjälp, bistånd eller rådgivning, av vilket slag som helst, med avseende på utformning, marknadsföring, organisation, förvaltning av genomförande eller tillgängliggörande för genomförande av ett rapporteringspliktigt arrangemang. Ett ytterligare villkor är att personen vet eller skäligen kan förväntas veta att hon eller han har åtagit sig att tillhandahålla tjänster med avseende på ett rapporteringspliktigt arrangemang. En person kan skäligen förväntas veta att hon eller han har åtagit sig att tillhandahålla tjänster med avseende på ett rapporteringspliktigt arrangemang, om hon eller han har tillräcklig kännedom om fakta som rör arrangemanget och om det rättsliga bemötandet av arrangemanget för att kunna bedöma om det är fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang. Tjänsteleverantören borde kunna ta alla kända och övriga tillgängliga upplysningar om arrangemanget i beaktande. Den föreslagna lagen medför inga uttryckliga nya aktsamhetsprocedurskyldigheter för tjänsteleverantörerna utöver de existerande skyldigheterna.
Personer som tillhandahåller tjänster och som kan betraktas som förmedlare kan vara till exempel jurister, revisorer, ekonomiska rådgivare och konsulter, vilka som en del av sin affärsverksamhet tillhandahåller tjänster i anslutning till rapporteringspliktiga arrangemang. Exempelvis en tjänsteleverantör kan arbeta i nära kontakt med den som utformar eller marknadsför arrangemanget eller bistår en berörd skattskyldig i det rapporteringspliktiga arrangemanget, och vet att det är fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang. I detta sammanhang betraktas som tjänsteleverantör också till exempel en person som tillhandahåller administrativa eller compliance-tjänster i anslutning till genomförandefasen av ett rapporteringspliktigt arrangemang och personen kan antas veta att det är fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang därför att arrangemanget och tillhandahållandet av tjänster i anslutning till det är bekanta för personen på grund av hans eller hennes sakkunskap och erfarenhet. Som hjälp i anslutning till ett arrangemang betraktas också till exempel en situation där en bank tillhandahåller tjänster i anslutning till arrangemanget, såsom genom att öppna ett utländskt konto. Då förutsätts emellertid att banken vet eller kan förväntas veta att öppnandet av kontot främjar organisationen av arrangemanget.
Frågan om tjänsteleverantörens vetskap avgörs från fall till fall och beroende av fakta och omständigheterna. Till dem hör till exempel den information som tjänsteleverantören förfogar över samt den sakkunskap och förståelse som krävs för att tillhandahålla tjänsterna i fråga.
Det kan antas att i många situationer avtalar ett företag som är arbetsgivare om ett uppdrag som hänför sig till ett arrangemang så att en eller flera anställda i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande till företaget utför det konkreta arbetsuppdraget som hänför sig till arrangemanget. I sådana situationer betraktas arbetsgivarföretaget och inte den anställda som förmedlare och skyldig att lämna upplysningar.
För att en person ska betraktas som förmedlare och, om villkoren är uppfyllda, också som rapporteringsskyldig måste, förutom de villkor som beskrivs ovan, personen också ha någon av de fyra kopplingar till en medlemsstat i unionen som anges i lagbestämmelsen. Definitionen av förmedlare motsvarar förmedlardefinitionen i direktivet.
Med finsk förmedlare avses en förmedlare som har någon av de fyra kopplingarna som avses i bestämmelsen till Finland. Begreppet finsk förmedlare är centralt för tillämpningen av lagen, för i enlighet med förslaget till 5 § ska den skyldighet att lämna upplysningar som avses i lagen gälla endast finska förmedlare.
Med berörd skattskyldig avses en person för vilken ett rapporteringspliktigt arrangemang tillgängliggörs för genomförande eller som är redo att genomföra ett sådant arrangemang eller som har genomfört det första steget i ett sådant arrangemang. De tidpunkter som hänför sig till genomförandet behandlas mera ingående i motiveringen till 5 §. Definitionen motsvarar definitionen av berörd skattskyldig i direktivet.
Med finsk berörd skattskyldig avses en berörd skattskyldig som har minst en i lagbestämmelsen nämnd koppling till Finland.
Med person i intressegemenskap avses en person som på grund av ställning, ägande eller någon annan angiven anknytning har koppling till en annan person. I stället för begreppet anknutet företag, som används i direktivet, används i lagen begreppet person i intressegemenskap, eftersom direktivet definierar ett anknutet företag som en person som uppfyller vissa villkor och enligt artikel 3.11 i handräckningsdirektivet avses med person förutom juridisk person även bland annat en fysisk person. En intressegemenskap uppstår om en person deltar i ledningen av en annan person genom att ha en sådan ställning där man kan utöva ett betydande inflytande över den andra personen. Sådant verkligt betydande inflytande kan uppstå på olika sätt, till exempel genom ett delägaravtal mellan aktieägarna. En intressegemenskap uppstår också om en person har över 25 procent av rösterna i den andra personen, en person har ett innehav som, direkt eller indirekt, överstiger 25 procent av den andra personen, eller en person har rätt till 25 procent eller mer av en annan persons vinster. En indirekt innehavsandel bestäms genom att personens andelar på respektive nivå multipliceras med varandra. En person som innehar mer än 50 procent av rösterna anses inneha 100 procent av rösterna. Om flera personer uppfyller något av de ovannämnda villkoren i fråga om samma person, anses samtliga dessa personer stå i intressegemenskap. Om samma personer uppfyller någon av de nämnda kopplingarna i fråga om flera personer, anses samtliga dessa personer stå i intressegemenskap. I en situation där flera personer agerar för samma person räknas deras röster eller innehav i samma person samman och den sammanlagda andelen betraktas som respektive persons röst- eller kapitalandel i personen. En fysisk person, dennes make och dennes släktingar i upp- eller nedstigande led behandlas som en enda person. Den föreslagna definitionen av person i intressegemenskap motsvarar direktivets definition av anknutet företag.
Med marknadsförbart arrangemang avses ett arrangemang som utformas, marknadsförs, är redo för genomförande eller tillgängliggörs för genomförande utan att behöva anpassas i väsentlig omfattning. Begreppet marknadsförbart arrangemang är av betydelse för i synnerhet rapporteringsskyldigheten enligt 5 § 4 mom. Andra arrangemang som hör till lagens tillämpningsområde betraktas som anpassade arrangemang.
Med referensnummer avses en individualiserande kod som Skatteförvaltningen eller någon annan behörig myndighet i en medlemsstat i unionen har tilldelat ett rapporteringspliktigt arrangemang och som baserar sig på kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/532 om ändring av genomförandeförordning (EU) 2015/2378 vad gäller standardformulär, inbegripet språkordning, för det obligatoriska automatiska utbytet av upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang. Referensnumret tilldelas den första rapportören av ett gränsöverskridande arrangemang, beroende på situationen förmedlaren eller den berörda skattskyldiga, i samband med rapporteringen av upplysningar. Med hjälp av referensnumret kan anmälningar som gäller samma arrangemang kopplas till varandra.
I genomförandeförordningens ingress konstateras att om mer än en förmedlare eller berörd skattebetalare är skyldig att lämna upplysningar bör ett enda referensnummer finnas på samtliga utbyten rörande samma arrangemang så att dessa utbyten kan knytas till ett enda arrangemang i det centrala registret (CCN). I Finland genomförs detta så att Skatteförvaltningen meddelar den första rapportören av ett gränsöverskridande arrangemang ett referensnummer som identifierar arrangemanget. Den förmedlare som fått referensnumret från Skatteförvaltningen meddelar referensnumret till eventuella andra kända rapporteringsskyldiga och berörda skattskyldiga i samma arrangemang oberoende av i vilken medlemsstat dessa finns. Om samma arrangemang har flera rapporteringsskyldiga förmedlare eller berörda skattskyldiga, ska samma referensnummer finns i alla rapporter om arrangemanget till Skatteförvaltningen eller de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater, vilket gör det möjligt att kombinera de uppgifter som skickas till CCN om samma arrangemang. Skatteförvaltningen utarbetar ett förfarande för tilldelande av referensnummer till den första rapportören samt anvisningar och ett förfarande för hur den första rapportören ska underrätta Skatteförvaltningen om att referensnumret har meddelats andra förmedlare och de berörda skattskyldiga i arrangemanget. Referensnummer (reference number), som i de tekniska beskrivningar som kommissionen utarbetat för rapporteringen av arrangemang också kallas arrangement number, ska inte förväxlas med anmälningsnummer (disclosure number), som används för att identifiera varje enskild anmälan med tanke på till exempel eventuella korrigeringsanmälningssituationer och som inte lämnas vidare till andra förmedlare eller berörda skattskyldiga.
2 kap.
2 kap. i förslaget innehåller närmare bestämmelser om tidpunkten för lämnande av upplysningar om ett arrangemang, förmedlarens och den berörda skattskyldigas rapporteringsskyldighet i olika situationer och de upplysningar som ska lämnas.
3 §. I paragrafen föreskrivs om huvudregeln, som bestämmer om det är fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang eller inte. Enligt 1 mom. ska ett arrangemang ska vara rapporteringspliktigt, om det uppfyller villkoren för något av kännetecknen enligt 12—22 §. Med avseende på kännetecknen i 12—17 § och 18 § 2 a-punkten samt 3 och 4 punkten är ett arrangemang dock rapporteringspliktigt endast om arrangemanget dessutom uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta enligt dessa bestämmelser.
4 §. I paragrafen föreskrivs om de upplysningar som ska lämnas om ett rapporteringspliktigt arrangemang. Det informationsinnehåll som ska lämnas är detsamma oberoende av om en finsk förmedlare eller en finsk berörd skattskyldig är rapporteringsskyldig. Anmälningsskyldigheten ska gälla endast sådana upplysningar som förmedlaren eller den berörda skattskyldiga har kännedom om, äger eller kontrollerar.
I artikel 8ab.14 i handräckningsdirektivet bestäms om de upplysningar som den behöriga myndigheten i en medlemsstat ska lämna enligt punkt 13 till de behöriga myndigheterna i andra medlemsstater. De upplysningar som ska lämnas är enligt punkt 14 beroende på vad som är tillämpligt, vilket kan anses hänvisa till att förmedlaren eller den berörda skattskyldiga inte nödvändigtvis har kännedom om, äger eller kontrollerar alla upplysningar enligt punkt 14. I en sådan situation ska alla upplysningar som man har kännedom om, äger eller kontrollerar lämnas till Skatteförvaltningen.
I 1 punkten ingår skyldighet att lämna upplysningar om identiteten på förmedlare, berörda skattskyldiga och personer i intressegemenskap med berörda skattskyldiga. Punkten innehåller inte någon uttömmande förteckning över de upplysningar som ska lämnas, utan alla sådana upplysningar ska lämnas om de ovannämnda personerna som kan vara till nytta för att identifiera en person och som rapportören har kännedom om, äger eller kontrollerar. Upplysningar som ska lämnas är till exempel namn, födelsedatum och födelseort för en fysisk person, samt personens skatterättsliga hemvist och skatteregistreringsnummer.
2 punkten ålägger skyldighet att lämna upplysningar om de kännetecken enligt 12—22 § som gör arrangemanget rapporteringspliktigt.
3 punkten ålägger skyldighet att lämna en sammanfattning av innehållet i det rapporteringspliktiga arrangemanget. Med sammanfattning avses en beskrivning i abstrakta termer av relevant affärsverksamhet eller relevanta arrangemang, inbegripet en eventuell benämning som allmänt används för arrangemanget, med den begränsningen att beskrivningen inte får leda till att det röjs någon affärshemlighet, företagshemlighet eller yrkeshemlighet, eller ett i näringsverksamhet använt förfaringssätt, eller upplysning vars lämnande skulle strida mot allmän ordning. Bestämmelser om begränsningen finns i artikel 8ab.14 c i handräckningsdirektivet. Begränsningens ordalydelse och innehåll motsvarar begränsningen i artikel 8a.6 b i handräckningsdirektivet, som gäller sammanfattning av innehållet i förhandsbeskedet i gränsöverskridande skattefrågor eller förhandsbeskedet om prissättning.
4 punkten medför skyldighet att meddela det datum då det första steget i genomförandet av det rapporteringspliktiga arrangemanget inleds eller har inletts, och 5 punkten att lämna detaljerade upplysningar om de nationella bestämmelser som ligger till grund för det rapporteringspliktiga arrangemanget. Med nationella bestämmelser avses också bestämmelser i skatteavtal som ingår i Finlands internationella skatterätt.
6 punkten ålägger skyldighet att lämna upplysningar om värdet av det rapporteringspliktiga arrangemanget. Med arrangemangets värde avses hela värdet av arrangemanget, till exempel köpesumman eller det investerade kapitalet, inte den skattefördel som kan uppnås med arrangemanget. Arrangemangets värde kan bestå av en eller flera transaktioner som ingår i arrangemanget beroende på arrangemangets karaktär och struktur.
7 punkten medför skyldighet att ange de stater i unionen där de berörda skattskyldiga i arrangemanget har sin skatterättsliga hemvist. Dessutom ålägger den att ange de medlemsstater i unionen som sannolikt kommer att beröras av det rapporteringspliktiga arrangemanget. Ett arrangemang kan beröra en medlemsstat till exempel när arrangemanget påverkar beskattningen i medlemsstaten.
8 punkten medför skyldighet att ange de personer som har sin skatterättsliga hemvist i en medlemsstat i unionen och som sannolikt kommer att beröras av det rapporteringspliktiga arrangemanget. Dessutom ska de stater där dessa personer har sin skatterättsliga hemvist anges. De personer som avses i denna punkt är andra än förmedlare, berörda skattskyldiga och personer i intressegemenskap, beträffande vilka upplysningar som identifierar dem ska lämnas enligt vad som bestäms i 1 punkten.
9 punkten medför skyldighet att meddela ett referensnummer enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/532 som identifierar arrangemanget i situationer där upplysningar om samma arrangemang redan har lämnats till den behöriga myndigheten i någon medlemsstat och den anmälningsskyldiga har fått referensnumret från en tidigare rapportör.
Innehållsmässigt motsvarar paragrafen, med undantag av 9 punkten, upplysningarna enligt artikel 8ab.14 i handräckningsdirektivet.
5 §. I paragrafen föreskrivs om huvudregeln för den rapporteringsskyldighet som gäller förmedlare och om tidpunkten för lämnade av de upplysningar som ska rapporteras.
I 1 mom. föreskrivs att de upplysningar som föreskrivs i 4 § ska lämnas till Skatteförvaltningen inom 30 dagar från det att arrangemanget har blivit rapporteringsbart på det sätt som avses i momentet. Ett arrangemang kan bli rapporteringsbart på tre olika sätt, som det föreskrivs om i 1—3 punkten. Rapporteringsskyldighet uppstår när något av de tre villkoren är uppfyllt. Enligt 1 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt när det tillgängliggörs för genomförande. Ett arrangemang anses tillgängliggöras för genomförande när arrangemangets kärna och huvuddrag kan identifieras. Det krävs inte att alla detaljer i arrangemanget är klara. Tillgängliggörande betyder till exempel att en skattekonsult har genomfört utformningen av ett arrangemang i enlighet med sitt uppdrag. Tillgängliggörande betyder också till exempel att arrangemanget marknadsförs till allmänheten eller en riktad grupp av personer. Trots att till exempel uppdragsgivaren inte genomför arrangemanget, anses dock ett arrangemang som erbjudits denne vara tillgängliggjort på det sätt som avses i bestämmelsen. Ett marknadsförbart system blir ofta rapporteringsbart innan det finns någon som har uttrycklig nytta av det, dvs. en berörd skattskyldig. Till ett anpassat arrangemang hänför sig däremot i allmänhet någon specifik berörd skattskyldig.
Enligt 2 punkten blir ett arrangemang rapporteringsbart när det är redo för genomförande. Begreppen redo för genomförande och tillgängliggörs för genomförande ligger mycket nära varandra innehållsmässigt. Redo för genomförande kunde lämpa sig åtminstone för arrangemang som ett bolag utformat åt sig själv och vilkas genomförande inte förutsätter marknadsföring till kunder eller andra motsvarande åtgärder. Graden av färdighet hos arrangemang enligt 1 och 2 punkten motsvarar varandra i mycket stor utsträckning.
Enligt 3 punkten blir ett arrangemang rapporteringspliktigt när det första steget i det har genomförts. Med det första steget avses vilken åtgärd eller händelse som helst som kan anses påvisa att arrangemanget har börjat genomföras i praktiken.
I 2 mom. föreskrivs om rapporteringsskyldighet i situationer där en person betraktas som förmedlare därför att personen har tillhandahållit hjälp, bistånd eller rådgivning i anslutning till arrangemanget, direkt eller genom andra personer. Då börjar tidsfristen på 30 dagar från den tidpunkt då de nämnda åtgärderna har vidtagits.
I 3 mom. föreskrivs om skyldighet för förmedlaren att utan dröjsmål underrätta eventuella andra förmedlare och berörda skattskyldiga i arrangemanget om det referensnummer som Skatteförvaltningen har tilldelat förmedlaren i samband med att förmedlaren lämnade sin anmälan.
I 4 mom. föreskrivs om skyldighet för förmedlare att med tre månaders mellanrum lämna Skatteförvaltningen vissa upplysningar som har blivit tillgängliga efter föregående anmälan. Denna anmälningsskyldighet ska gälla endast situationer där det är fråga om marknadsförbara arrangemang. De upplysningar som ska lämnas är de som nämns i 4 § 1, 4, 7 och 8 punkten i förslaget. Innehållsmässigt motsvarar momentet artikel 8ab.1 och 2 i handräckningsdirektivet.
6 §. I paragrafen föreskrivs om undantag för finska förmedlare från skyldigheten att lämna upplysningar om rapporteringspliktiga arrangemang. Bestämmelsen baserar sig på artikel 8ab.5 i handräckningsdirektivet, där det bestäms om möjlighet för varje medlemsstat att vidta nödvändiga åtgärder för att ge förmedlare rätten till ett undantag från skyldigheten att lämna upplysningar om ett rapporteringspliktigt gränsöverskridande arrangemang om den rapporteringsskyldigheten skulle strida mot de yrkesmässiga privilegierna enligt den nationella lagstiftningen i den medlemsstaten.
I direktivets engelska version används begreppet legal professional privilege, i den finska versionen oikeudellinen ammattisalassapitovelvollisuus, i den franska versionen secret professionnel och i dent tyska versionen Verschwiegenheitspflicht. Med hänsyn till direktivets syfte och det uttryck som används för begreppet i de olika språkversionerna anses yrkesmässiga privilegier inte betyda skydd för förmedlarens företagshemlighet. I Finland föreskrivs om skydd för företagshemlighet i lagen om företagshemligheter (595/2018), där det i 4 § föreskrivs om förbud mot att obehörigen utnyttja eller röja en företagshemlighet. Med företagshemlighet avses i den lagen också yrkeshemlighet. Med yrkesmässiga privilegier avses i direktivet däremot biträdets, dvs. förmedlarens tystnadsplikt i förhållande till sin huvudman, dvs. den berörda skattskyldiga i arrangemanget. I och med undantaget som gäller förmedlare är man i direktivet medveten om och beaktar de olika medlemsstaternas reglering om detta konfidentiella förhållande mellan biträde och huvudman.
Undantag från rapporteringsskyldigheten uppstår enligt direktivet endast för förmedlare som bedriver verksamhet inom ramen för de relevanta nationella lagar som styr deras yrken. Med beaktande av direktivets bestämmelse om undantag och dess syfte kan undantaget i Finland tillämpas på advokater enligt lagen om advokater, rättegångsbiträden enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd och offentliga rättsbiträden enligt lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt, som alla berörs av förbudet mot att vittna i 17 kap. 13 § 3 mom. i rättegångsbalken. I Finland föreskrivs det inte om till exempel andra jurister, skatteexperter och skatterådgivare genom lag på det sätt som direktivet avser, och därför omfattas inte dessa yrken av direktivets undantag. Tillämpningen av undantaget på olika yrken varierar mellan de olika medlemsstaterna beroende på vilka yrken som i respektive medlemsstat regleras genom lag på det sätt som direktivet avser.
I Finland föreskrivs det om konfidentialitet i förhållandet mellan advokat och huvudman i 5 c § i lagen om advokater. Enligt lagbestämmelsen får en advokat eller hans eller hennes biträde inte utan lov röja en enskild persons eller en familjs hemlighet eller en företagshemlighet som han eller hon fått kännedom om i sitt uppdrag. Ordalydelsen i den första meningen i 13 § 3 mom. om förbud mot att vittna i 17 kap. i rättegångsbalken motsvarar ordalydelsen i 5 c § i lagen om advokater med den skillnaden att i rättegångsbalkens bestämmelse förpliktar förbudet mot att vittne också rättegångsbiträden med tillstånd och offentliga rättsbiträden utöver advokater. Skyddet enligt bägge lagarna kan anses omfatta upplysningar om huvudmannen eller dennes familj. I förarbetena RP 94/1993 till lagen om advokater konstateras i fråga om sekretessbestämmelsen att en enskild persons eller en familjs hemlighet som avses i bestämmelsen kan gälla nästan vilken information som helst om personens eller hans familjs ekonomi, hälsotillstånd, människorelationer eller annat som inte är allmänt känt.
Rapporteringen av direktivsenliga arrangemang är till sin karaktär förhandsanmälan. Förmedlaren, och i vissa situationer den berörda skattskyldiga, ska lämna de upplysningar som krävs om arrangemanget till den behöriga myndigheten redan i det skede då arrangemanget har gjorts tillgängligt för genomförande eller arrangemanget är redo för genomförande eller senast när det första steget i genomförandet har tagits. Direktivets definition av förmedlare och förmedlarens skyldigheter täcker inte hjälp, bistånd eller rådgivning som i efterhand ges för ett redan genomfört arrangemang, till exempel i en administrativ process. Därför kan direktivet inte anses ha någon direkt koppling till 17 kap. 13 § 1 mom. i rättegångsbalken, där det är fråga om lämnande av uppgifter i anslutning till en pågående eller hotande rättegång i en förvaltnings- eller straffprocess.
Också i fråga om förmedlare som omfattas av detta undantag är utgångspunkten att de är skyldiga att rapportera upplysningar om arrangemang i enlighet med 4 §. Det faktum att förmedlaren är advokat befriar alltså inte automatiskt förmedlaren från all uppgiftsskyldighet i fråga om rapporteringspliktiga arrangemang. Undantaget är tillämpligt endast på upplysningar som omfattas av de bestämmelser om sekretess och förbud mot att vittna som gäller förmedlare. Undantaget kan i vissa situationer gälla endast enstaka upplysningar om ett arrangemang, såsom upplysningar som identifierar en kund som drar nytta av arrangemanget. I övrigt är arrangemanget rapporteringspliktigt. Förmedlare som omfattas av tillämpningsområdet för undantag kan anonymisera sådana upplysningar om ett rapporteringspliktigt arrangemang utifrån vilka det är möjligt att sluta sig till upplysningar som berörs av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna. Anonymisering ska dock vara tillåten endast i fråga om upplysningar som behövs för att trygga bestämmelsen om sekretess och förbud mot att vittna. Anonymiserade kännetecken i fråga om själva arrangemanget och andra upplysningar enligt 4 § ska alltid rapporteras till Skatteförvaltningen i en omfattning som överensstämmer med lagens och direktivets syfte.
I praktiken kan det uppstå situationer där en förmedlare som omfattas av tillämpningsområdet för undantag spelar en begränsad roll vid utformningen av ett rapporteringspliktigt arrangemang, till exempel genom att ge juridiskt stöd, bistånd eller råd utan att förmedlaren själv utformar, marknadsförs eller organiserar arrangemanget. Då är det också möjligt att denna förmedlare har bara sådana upplysningar om det rapporteringspliktiga arrangemanget som berörs av bestämmelsen om sekretess och förbud mot att vittna. Det kan vara till exempel situationer där en advokat upprättar ett testamente, ett köpebrev eller någon annan handling helt och hållet utifrån uppgifter som kunden gett advokaten. Rapporteringsskyldigheten tillkommer då till dessa delar helt och hållet andra förmedlare och berörda skattskyldiga. Den enda skyldigheten som den förmedlare som omfattas av tillämpningsområdet för undantag då har är att underrätta den berörda skattskyldiga om dennas rapporteringsskyldighet.
Den berörda skattskyldiga kan också ge en förmedlare som omfattas av tillämpningsområdet för undantag samtycke till att förmedlaren lämnar också sådana upplysningar om arrangemanget som omfattas av sekretess och förbudet mot att vittna. Om förmedlaren i en sådan situation också lämnar dylika upplysningar om systemet är den berörda skattskyldiga inte anmälningsskyldig i fråga om dessa upplysningar.
I 1 mom. föreskrivs om undantag från skyldigheten att lämna upplysningar som ska tillämpas på advokater enligt lagen om advokater, rättegångsbiträden enligt lagen om rättegångsbiträden med tillstånd och offentliga rättsbiträden enligt lagen om statens rättshjälps- och intressebevakningsdistrikt. Trots 5 § behöver de inte lämna Skatteförvaltningen de upplysningar enligt 4 § som 5 c § i lagen om advokater eller 17 kap. 13 § 3 mom. i rättegångsbalken hindrar dem att lämna.
Syftet med direktivets bestämmelse om undantag för är inte att upplysningar som omfattas av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna inte alls ska lämnas i en situation med undantag. Direktivet möjliggör delad rapportering där en förmedlare som har rätt till undantag lämnar den behöriga myndigheten, i Finland Skatteförvaltningen, alla sådana upplysningar om arrangemanget som inte omfattas av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna.
I 2 mom. föreskrivs om skyldighet för en i 1 mom. avsedd förmedlare att utan dröjsmål underrätta en annan förmedlare i samma arrangemang eller, om det inte finns någon annan förmedlare, den berörda skattskyldiga om dennas rapporteringsskyldighet samt om det referensnummer som Skatteförvaltningen har tilldelat det arrangemang som förmedlaren anmält till Skatteförvaltningen. I 9 § 2 mom. föreskrivs om rätt för den berörda skattskyldiga att i en situation som avses i denna paragraf inte meddela det referensnummer som den skattskyldiga fått av förmedlaren till Skatteförvaltningen i samband med sin egen anmälan.
Tystnadsplikten enligt lagen om advokater och förbudet mot att vittna i rättegångsbalken betyder inte att den berörda skattskyldiga inte skulle ha anmälningsskyldighet enligt 14 f § i lagen om beskattningsförfarande. Det faktum att en advokat har till exempel utformat ett skatteplaneringsarrangemang för en skattskyldig med vilket strävan eventuellt är att kringgå skatt eller skatteflykt undantar med andra ord inte den skattskyldiga själv från rapporteringsskyldigheten enligt direktivet.
7 §. I paragrafen föreskrivs om situationer där en förmedlare är rapporteringsskyldig i flera medlemsstater i Europeiska unionen. Om en förmedlare har i 2 § 1 mom. 4 punkten avsedd koppling till flera medlemsstater, blir förmedlaren rapporteringsskyldig med avseende på det gränsöverskridande arrangemanget till samtliga medlemsstater som förmedlaren har koppling till.
I paragrafen föreskrivs om rätt för en finsk förmedlare att inte lämna Skatteförvaltningen de upplysningar om rapporteringspliktiga arrangemang som förmedlaren redan har rapporterat till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat i Europeiska unionen, om förmedlarens koppling till denna andra medlemsstat är starkare än eller lika stark som till Finland. Prioritetsordningen bestäms utifrån den ordningsföljd som anges i paragrafen. Rätt att inte lämna rapporteringspliktiga upplysningar uppstår dock endast om förmedlaren bevisligen kan visa Skatteförvaltningen att förmedlaren lämnat samma upplysningar till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. I artikel 8ab.4 i handräckningsdirektivet förutsätts att förmedlaren, i enlighet med nationell lagstiftning, kan bevisa att samma upplysningar har lämnats i en annan medlemsstat. Förmedlaren kan visa Skatteförvaltningen att förmedlaren rapporterat arrangemanget i en annan medlemsstat med hjälp av det referensnummer som förmedlaren fått i samband med rapporteringen. Utöver referensnumret måste Skatteförvaltningen få förmedlarens försäkran att denna har lämnat alla erforderliga upplysningar om arrangemanget till den andra medlemsstaten. Skatteförvaltningen utarbetar anvisningar och ett förfarande för att möjliggöra detta. Bestämmelsens rätt att inte lämna upplysningar gäller endast sådana upplysningar om ett rapporteringspliktigt arrangemang som har lämnats till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat, inte automatiskt arrangemanget som helhet. Om en finsk förmedlare har lämna endast en del av upplysningarna till den andra medlemsstaten, är förmedlaren rapporteringsskyldig till Skatteförvaltningen i fråga om de upplysningar om arrangemanget som förmedlaren inte har lämnat till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. Innehållet i paragrafen motsvarar artikel 8ab.3 och 4 i handräckningsdirektivet.
8 §. I paragrafen föreskrivs om situationer där flera förmedlare deltar i samma rapporteringspliktiga arrangemang. Enligt 1 mom. ska samtliga finska förmedlare av arrangemanget vara skyldiga att lämna upplysningar.
I 2 mom. föreskrivs om rätt för en finsk förmedlare att trots 1 mom. inte lämna Skatteförvaltningen de upplysningar om ett arrangemang som en annan förmedlare redan har lämnat till Skatteförvaltningen eller den behöriga myndigheten i någon annan medlemsstat i unionen. För att en förmedlare ska få rätt att inte lämna upplysningar till Skatteförvaltningen förutsätts på motsvarande sätt som i förslaget till 7 § att förmedlaren visar Skatteförvaltningen att någon annan förmedlare redan har lämnat samma upplysningar. Förmedlaren kan uppfylla detta krav med hjälp av ett intyg som förmedlaren fått av en annan förmedlare. Detta intyg ska innehålla åtminstone det referensnummer som specificerar arrangemanget och information om vilka erforderliga upplysningar den andra förmedlaren har lämnat om arrangemanget. Skatteförvaltningen utarbetar anvisningar och ett förfarande för att möjliggöra detta. Rätten att inte lämna upplysningar ska gälla endast sådana upplysningar om det rapporteringspliktiga arrangemanget som den andra förmedlaren har lämnat enligt det intyg som denna utfärdat, inte automatiskt arrangemanget som helhet. Om den andra förmedlaren har lämnat endast en del av upplysningarna om arrangemanget till Skatteförvaltningen eller den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat, har förmedlaren rapporteringsskyldighet i fråga om de upplysningar om arrangemanget som den andra förmedlaren ännu inte bevisligen har lämnat till den behöriga myndigheten i någon medlemsstat. Innehållet i paragrafen motsvara artikel 8ab.9 i handräckningsdirektivet.
9 §. I paragrafen föreskrivs om huvudregeln för finska berörda skattskyldigas anmälningsskyldighet och om tidpunkten för lämnande av rapporteringspliktiga upplysningar.
Enligt 1 mom. ska en finsk berörd skattskyldig ha sekundär skyldighet att lämna Skatteförvaltningen upplysningar om ett rapporteringspliktigt arrangemang medan den primära skyldigheten åligger den finska förmedlaren eller de finska förmedlarna av arrangemanget. Enligt 14 f § 1 mom. 1 punkten i lagen om beskattningsförfarande ska en finsk berörd skattskyldig lämna Skatteförvaltningen uppgifter om rapporteringspliktiga arrangemang, om ingen förmedlare enligt förslaget till 17 e § i samma lag är skyldig att rapportera arrangemanget och ingen förmedlare i någon annan medlemsstat i unionen berörs av denna skyldighet. Det är fråga om en sådan situation till exempel när den berörda skattskyldiga får rådgivning, bistånd eller hjälp i anslutning till arrangemanget av en aktör som inte har sådan koppling till någon medlemsstat i unionen som förutsätts av förmedlare, eller om den skattskyldige utformar och genomför arrangemanget helt själv utan förmedlare. Anmälningsskyldighet åligger den berörda skattskyldiga också om förmedlaren av arrangemanget är undantagen från skyldigheten att lämna upplysningar med stöd av lagens 6 § eller motsvarande undantag i någon annan medlemsstat och det inte finns någon annan förmedlare av arrangemanget. För att den berörda skattskyldiga ska vara medveten om sin anmälningsskyldighet förutsätts då att den förmedlare som är undantagen från skyldigheten att lämna upplysningar underrättar den berörda skattskyldiga om dennas rapporteringsskyldighet. De erforderliga upplysningarna, som det föreskrivs om i 4 §, ska lämnas till Skatteförvaltningen inom 30 dagar räknat från det att arrangemanget har blivit rapporteringsbart. De upplysningar som ska lämnas och tidpunkten för lämnande av dem motsvarar det som föreskrivs i fråga om förmedlare i 5 § 1 mom. Innehållet i paragrafen motsvarar artikel 8ab.7 1 i handräckningsdirektivet.
Den berörda skattskyldiga ska med stöd av 4 § utöver andra upplysningar meddela det referensnummer som hänför sig till arrangemanget och som den skattskyldiga fått av förmedlaren. Det ska dock vara frivilligt för den berörda skattskyldiga att meddela referensnumret, om undantag enligt 6 § tillämpas på den förmedlare som anmält arrangemanget till Skatteförvaltningen och upplysningar som omfattas av sekretess och förbud mot att vittna hänför sig till arrangemanget. Genom att det är frivilligt att meddela referensnumret säkerställs att den föreslagna bestämmelsen och förfarandet inte kränker bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna i lagen om advokater och rättegångsbalken.
Ett syfte med kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/532, som beskrivs i samband med detaljmotiveringen till förslaget till definitionen av referensnummer i 2 §, är att kunna kombinera upplysningar som rapporterats separat om samma arrangemang med hjälp av referensnumret och detta leder i enlighet med syftet till att Skatteförvaltningen kan kombinera upplysningar som lämnats om samma arrangemang vid olika tidpunkter eller av olika aktörer. Skyldighet för den berörda skattskyldiga att meddela det referensnummer som denna fått av förmedlaren i samband med sin egen anmälan till Skatteförvaltningen är dock problematiskt i vissa situationer med tanke på bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna. Om den berörda skattskyldiga vore skyldig att underrätta Skatteförvaltningen om det referensnummer som den skattskyldiga fått av förmedlaren i samband med lämnandet av upplysningar som ett arrangemang som inbegriper upplysningar som omfattas av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna, kunde det äventyra en korrekt tillämpning av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna, eftersom Skatteförvaltningen skulle med hjälp av referensnumret kunna kombinera de upplysningar som förmedlaren och den berörda skattskyldiga har lämnat. Därför åläggs den behöriga skattskyldiga inte skyldighet att i sin egen anmälan använda det referensnummer som fåtts av förmedlaren i fråga om de arrangemang som inbegriper upplysningar som omfattas av bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna. Då ska den berörda skattskyldiga lämna Skatteförvaltningen alla upplysningar enligt 4 § om arrangemanget med undantag av referensnumret, oberoende av vilka upplysningar som förmedlaren eventuellt redan har lämnat Skatteförvaltningen om samma arrangemang.
Den berörda skattskyldiga har alternativt om den skattskyldiga så vill möjligt att i sin anmälan använda det referensnummer som förmedlaren meddelat, och då ska den berörda skattskyldiga utöver referensnumret lämna Skatteförvaltningen endast de upplysningar enligt 4 § som förmedlaren inte redan har lämnat. Genom att använda referensnumret ger den berörda skattskyldiga samtycke till att de upplysningar som förmedlaren tidigare lämnat Skatteförvaltningen om arrangemanget och de upplysningar som den skattskyldiga senare lämnar Skatteförvaltningen om samma arrangemang får kombineras trots bestämmelserna om sekretess och förbud mot att vittna.
Det föreslagna förfarandet, där det är frivilligt för den berörda skattskyldiga att meddela referensnumret i situationer som beskrivs ovan, motsvarar inte kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/53. Genomförandeförordningen förutsätter att anmälningar som gäller samma arrangemang ska kunna kombineras med hjälp av referensnumret. Det föreslagna förfarandet kan dock anses vara ett sådant undantag som direktivet tillåter och sålunda uppfyller förslaget direktivets krav i detta avseende. Direktivet tillåter att de yrkesmässiga privilegierna enligt medlemsstatens lagstiftning respekteras när direktivet genomförs nationellt. Denna skyldighet fullgörs genom att det är frivilligt att meddela referensnumret.
10 §. I paragrafen föreskrivs om situationer där en finsk berörd skattskyldig är rapporteringsskyldig i flera medlemsstater i unionen. Om den berörda skattskyldiga har i 2 § 8 punkten avsedd koppling till flera medlemsstater, blir den skattskyldiga rapporteringsskyldig med avseende på det gränsöverskridande arrangemanget till samtliga medlemsstater som den skattskyldiga har koppling till.
I paragrafen föreskrivs om rätt för en finsk berörd skattskyldig att inte lämna upplysningar om ett rapporteringspliktigt arrangemang till Skatteförvaltningen, om den skattskyldiga är rapporteringsskyldig i fråga om samma arrangemang i en annan medlemsstat i unionen, och kopplingen till denna är starkare än till Finland och den skattskyldiga har rapporterat upplysningarna till denna andra medlemsstat. Prioritetsordningen bestäms utifrån den ordningsföljd som anges i paragrafen. Rätt att inte lämna rapporteringspliktiga upplysningar uppstår dock bara om den berörda skattskyldiga bevisligen kan visa Skatteförvaltningen att han eller hon har lämnat samma upplysningar till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat. Skatteförvaltningen utarbetar anvisningar och ett förfarande för att möjliggöra detta. Bestämmelsens rätt att inte lämna upplysningar gäller endast sådana upplysningar om ett rapporteringspliktigt arrangemang som har lämnats till den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat, inte automatiskt arrangemanget som helhet. Om den berörda skattskyldiga har lämnat endast en del av de erforderliga upplysningarna till den andra medlemsstaten, är den skattskyldiga rapporteringsskyldig till Skatteförvaltningen i fråga om de upplysningar om arrangemanget som den skattskyldiga ännu inte har lämnat till den behöriga myndigheten i någon annan medlemsstat. Innehållet i paragrafen motsvarar artikel 8ab.7 2 och 8ab.8 i handräckningsdirektivet.
11 §. I paragrafen föreskrivs om situationer där samma rapporteringspliktiga arrangemang har flera berörda skattskyldiga. Enligt 1 mom. är alla finska berörda skattskyldiga då anmälningsskyldiga beträffande arrangemanget.
I 2 mom. föreskrivs om rätt för en finsk berörd skattskyldig att trots 1 mom. inte lämna Skatteförvaltningen sådana upplysningar om ett arrangemang som en annan berörd skattskyldig redan har lämnat till Skatteförvaltningen eller till den behöriga myndigheten i någon annan medlemsstat i Europeiska unionen. Ett ytterligare villkor är att denna andra skattskyldiga kommer före den berörda finska skattskyldiga i tvåpunktsförteckningen i 2 mom. Som första punkt i förteckningen kommer den berörda skattskyldiga som kom överens om det rapporteringspliktiga arrangemanget med förmedlaren. Som andra punkt kommer den berörda skattskyldiga som hanterar genomförandet av arrangemanget. För att en finsk berörd skattskyldig ska få rätt att inte lämna upplysningar till Skatteförvaltningen när dessa villkor är uppfyllda förutsätts på motsvarande sätt som i förslaget till 10 § att den finska berörda skattskyldiga visar Skatteförvaltningen att någon annan berörd skattskyldig redan har lämnat samma upplysningar. Skatteförvaltningen utarbetar anvisningar och ett förfarande för att möjliggöra detta. Innehållet i paragrafen motsvarar artikel 8ab.10 i handräckningsdirektivet.
3 kap.
Bestämmelser om arrangemangs kännetecken finns i bilaga IV till handräckningsdirektivet. Arrangemang är rapporteringspliktiga om de element eller egenskaper som framgår av dem motsvarar beskrivningen av ett eller flera kännetecken som anges i detta kapitel.
Kännetecknen indelas i allmänna och särskilda kännetecken. Allmänna kännetecken är drag som ofta finns hos arrangemang som marknadsförs och utnyttjas i stor utsträckning eller hos nya och innovativa skatteplaneringsarrangemang. Med särskilda kännetecken försöker man i första hand ingripa i kända brister och sårbarheter hos skattesystem samt utnyttjandet av allmänt använda förfaranden i skatteplaneringsarrangemang. Bestämmelser om kännetecken finns i 3 kap., om allmänna kännetecken i 12—14 § och om särskilda kännetecken i 15—22 §. Förteckningen över kännetecken i direktivet och 12—22 § är uttömmande.
12 §. I paragrafen föreskrivs om konfidentialitetsvillkoret som kännetecken på ett rapporteringspliktigt arrangemang. Enligt 1 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt, om man förbundit sig att iaktta konfidentialitetsvillkoret i anslutning till det.
Med konfidentialitetsvillkoret, det vill säga skyldighet att inte berätta om arrangemanget eller något visst drag hos det, avses i denna lag en skyldighet som riktar sig mot den berörda skattskyldiga eller någon annan person som deltar i arrangemanget, men inte mot förmedlaren. Villkoret används i allmänhet för att man kan hålla arrangemanget eller någon viss egenskap hos det hemlig för andra förmedlare eller skattemyndigheterna och på så vis kan man skydda förmedlaren och till exempel värde som förmedlaren får av arrangemanget. Ett arrangemang kan då innehålla nya och innovativa drag som förmedlaren inte vill att konkurrenterna ska få kännedom om för att behålla konkurrensfördelen och möjligheten att fortsätta att tillhandahålla arrangemanget. Att ta in konfidentialitetsvillkoret i ett arrangemang kan också vara ett tecken på att strävan med arrangemanget är att kringgå skatt eller skatteflykt.
I 2 punkten föreskrivs att ett arrangemang är rapporteringspliktigt på grund av detta kännetecken bara om arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Till följd av detta uppfylls inte villkoren för detta kännetecken av konfidentialitetsvillkor som till exempel enbart av konkurrensorsaker tagits in i arrangemang som inte innehåller några som helst skattemässiga element. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.A.1 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
13 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på ett arvode som är knutet till den skattefördel som härrör från arrangemanget. Som förmedlarens arvode betraktas avgiften, ränta samt ersättning för kostnader för finansiering och andra avgifter. Ett arrangemang är rapporteringspliktigt på grund av detta kännetecken bara om arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.A.2 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
Enligt 1 punkten avses med kännetecknet för det första att förmedlaren enligt avtalet har rätt till en avgift av den person som gynnas av arrangemanget så att avgiften fastställs med hänsyn till beloppet av den skattefördel som härrör från arrangemanget. En avgift som är beroende av beloppet av skattefördelen kan vara en del av den ersättning som betalas för arrangemanget vid sidan av den fasta ersättningen, men avgiften kan också vara helt och hållet beroende av beloppet av skattefördelen. Med kännetecknet också en situation där förmedlarens avgift beroende av huruvida arrangemanget verkligen ger en skattefördel. Förmedlarens avgift anses vara beroende av huruvida arrangemanget verkligen ger en skattefördel när förmedlaren är skyldig att återbetala avgiften antingen helt eller delvis, om ingen eller en del av de planerade skattefördelarna inte utfaller.
14 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på att i arrangemanget används standardiserade handlingar eller strukturer. Dessutom förutsätts att samma arrangemang är tillgängligt för flera personer utan att i väsentlig omfattning behöva anpassas innan genomförandet. Kännetecknet är således i första hand tillämpligt på marknadsförbara arrangemang, det vill säga arrangemang som marknadsförs, utformas, är redo för genomförande eller tillgängliggörs för genomförande utan att behöva anpassas i väsentlig omfattning. Ett avtal är rapporteringspliktigt på grund av detta kännetecken bara om arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Arrangemang där standardiserade handlingar används uppfyller sålunda villkoren för kännetecknet enligt denna paragraf bara om en skattefördel är den huvudsakliga nyttan eller en av de huvudsakliga fördelarna med nyttan som en person kan förvänta sig av arrangemangen. Exempelvis i stor utsträckning standardiserade avtal mellan kunden och banken som typiskt används i finansbranschen, såsom avtal om bostadslån, anses i allmänhet inte uppfylla villkoren, eftersom den skattefördel som eventuellt härrör från dessa avtal vanligtvis är oväsentlig i jämförelse med den övriga nytta som uppnås genom avtalet, såsom att boendebehoven tillfredsställs i situationer med bostadslåneavtal. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.A.3 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
15 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig utnyttjande av förluster i ett förvärvat bolag som går med förlust för att minska den beskattningsbara inkomsten för en person som delar i arrangemanget.
Medkännetecknet avses en situation där en person som deltar i ett arrangemang förvärvar ett bolag som går med förlust och avbryter dess huvudsakliga verksamhet i syfte att utnyttja bolagets förluster för att minska sin beskattningsbara inkomst. Som en åtgärd för att minska den beskattningsbara inkomsten betraktas i detta sammanhang också överföring av förluster för att utnyttja dem i en annan stat eller jurisdiktion och att utnyttjandet av förlusterna påskyndas. Med kännetecknet avses en övervägd transaktion vars enda eller nära nog enda syfte är att uppnå en skattefördel.
I direktivet anges ingen tidsgräns inom vilken den förvärvade verksamheten ska avbrytas för att kriterierna på kännetecknet ska uppfyllas. Med beaktande av sammanhanget kan man anse att kännetecknet åtminstone inte är tillämpligt om det förvärvade bolagets verksamhet fortsätter flera år efter förvärvet. Med beaktande av syftet med kännetecknet, och för att det inte ska vara enkelt att kringgå det, kan kännetecknet, beroende på omständigheterna och fallet, också vara tillämpligt på situationer där den huvudsakliga verksamheten i ett bolag som går med förlust avbryts före en kommande förvärvshändelse.
Ett arrangemang är rapporteringspliktigt på grund av detta kännetecken bara om arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.B.1 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
16 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på att inkomst med hjälp av arrangemanget omvandlas till kapital, gåvor eller inkomst som beskattas på en lägre nivå eller är undantagen från beskattning. Huruvida villkoren för kännetecknet är uppfyllda granskas med avseende på om inkomsten till följd av arrangemanget omvandlas till en annan form som skattemässigt behandlas gynnsammare. Kännetecknet kan vara tillämpligt till exempel på arrangemang med vilkas hjälp löneinkomst som ska beskattas som förvärvsinkomst omvandlas till kapitalinkomst. Arrangemang som skattelagstiftningen och dess syfte tillåter att genomförs på två eller flera alternativa sätt, så att något av alternativen leder till ett slutresultat som skattemässigt är förmånligare än de andra alternativen, betraktas i allmänhet inte som rapporteringspliktiga arrangemang utifrån detta kännetecken. Till exempel om en person som är kund hos en bank i stället för att göra en direkt aktieplacering beslutar att placera på ett aktiesparkonto eller i en försäkring på grund av den förmånligare skattemässiga behandlingen av dessa, är det inte fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang enligt detta kännetecken, trots att en förvaltare i en annan stat deltar i arrangemanget. Med andra ord, om till exempel bestämmelserna om beskattningen av något arrangemang i en persons skatterättsliga hemviststat uttryckligen är utformade så att det beviljas en skattesubvention, betraktas inte ett sådant arrangemang som ett rapporteringspliktigt arrangemang. På grund av kännetecknet enligt denna paragraf är ett arrangemang rapporteringspliktigt bara om arrangemangen uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.B.2 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
17 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på handel med sig själv i syfte att uppnå skattefördelar. Enligt 1 punkten avses med kännetecknet för det första arrangemang som inbegriper på varandra följande transaktioner om sådana enheter är involverade som saknar annan kommersiell huvudfunktion. Härmed avses situationer där tillgångar cirkuleras via en annan stat i syfte att tillgångarna ska omfattas av en förmånligare skattemässig behandling som tillämpas på utländska investeringar. Handel med sig själv kan gå till exempelvis så att koncernbolag D som finns i stat 1 överför tillgångar till moderbolaget E i stat 2, som lånar tillgångarna tillbaka till bolag D, varvid de tillgångar som cirkulerats i stat 1 betraktas som en utländsk investering i beskattningen. Kännetecknet tillämpas i allmänhet inte på sedvanliga utdelningssituationer från ett dotterbolag till moderbolaget. Med kännetecknet avses också arrangemang som innehåller sådana transaktioner som makulerar eller återtar varandra eller som har andra motsvarande drag. Ett arrangemang är rapporteringspliktigt på grund av detta kännetecken bara om arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.B.3 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
18 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på så kallade hybrida missmatchningar. Med hybrida missmatchningar avses i denna paragraf att den som betalar en prestation kan dra av prestationen i sin beskattning i en jurisdiktion, medan den inkomst som motsvarar avdraget eventuellt inte beskattas i prestationsmottagarens jurisdiktion. Kännetecknets tillämpningsområde kan omfatta så kallade hybridarrangemang, som avses i rådets direktiv (EU) 2017/952 om ändring av direktiv (EU) 2016/1164 vad gäller hybrida missmatchningar med tredjeländer. I paragrafen granskas dock hybrida missmatchningar i vidare bemärkelse än i nämnda direktiv och med kännetecknet avses också andra åtgärder än hybridarrangemang.
Enligt kännetecknet är det fråga om ett rapporteringspliktigt arrangemang, om minst två personer i intressegemenskap är involverade i situationen och en i beskattningen avdragsgill prestation görs mellan dem. Dessutom förutsätts att minst ett ytterligare villkor enligt 1—4 punkten är uppfyllt.
Enligt 1 punkten är ett ytterligare villkor att betalningsmottagaren inte har skatterättslig hemvist i någon stat eller jurisdiktion. Enligt 2 punkten underpunkt a är ett ytterligare villkor att betalningsmottagaren har skatterättslig hemvist i en stat eller jurisdiktion, men staten eller jurisdiktionen i fråga tar inte ut samfundsskatt eller som tar ut samfundsskatt med en skattesats på noll eller nära noll, i praktiken under en procent. Rapporteringspliktighet förutsätter då dessutom att arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Enbart det att kännetecknet föreligger uppfyller dock inte kriteriet, utan arrangemanget ska också ha andra drag som visar att en skattefördel eftersträvas med arrangemanget. Enligt 2 punkten underpunkt b är ett ytterligare villkor att staten eller jurisdiktionen är upptagen i en förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner som förs av medlemsstaterna i unionen eller OECD. Med en förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner avses Europeiska unionens förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet och OECD:s förteckning List of Unco-operative Tax Havens. Syftet med EU:s förteckning är att globalt främja god förvaltning på skatteområdet. Rådet antog den 5 december 2017 en förteckning över länder och jurisdiktioner utanför unionen som inte har förbundit sig att ändra sin beskattning i överensstämmelse med god förvaltning. OECD:s förteckning upptar stater och jurisdiktioner som inte har förbundit sig till internationell transparens och internationellt informationsutbyte i skattefrågor.
Enligt 3 punkten är ett ytterligare villkor att prestationen är helt och hållet skattefri i den stat eller jurisdiktion där prestationsmottagaren har sin skatterättsliga hemvist. Enligt 4 punkten är ett ytterligare villkor att särskilda skattelättnader kan vara tillämpliga på prestationen i den stat eller jurisdiktion där prestationsmottagaren har sin skatterättsliga hemvist. Härmed avses detsamma som begreppet prefential tax regime i åtgärd 5, som behandlar förebyggande av skadlig skattekonkurrens samt större transparens i fråga om skattesystem och beskattning (Countering Harmful Tax Practices More Effectivelut, Taking into Account Transparency and Substance) i OECD:s BEPS-handlingsplan. Med särskild skattelättnad avses reglering som avviker från den aktuella statens allmänna skattesystem, och som ligger till grund för en skattemässig behandling som är gynnsammare än det allmänna skattesystemet. Särskilda skattelättnader kan vara till exempel skattelättnader som riktar sig mot vissa branscher eller vissa inkomster, till exempel ett system av så kallad patent box-typ eller lättnader för utländska investeringar.
I de situationer som avses i 3 och 4 punkten förutsätts dessutom att arrangemanget uppfyller kriteriet om huvudsaklig nytta. Enbart kännetecknet uppfyller dock inte kriteriet, utan arrangemanget ska också ha andra drag som visar att en skattefördel eftersträvas med arrangemanget. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.C.1 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
19 §. I paragrafen föreskrivs om kännetecken som grundar sig på flerfaldiga avdrag eller ansökan om befrielse från dubbel beskattning i mer än en stat eller jurisdiktion, eller på att fler än en stat eller jurisdiktion värderar samma tillgångsposter på olika sätt i beskattningen i situationer där tillgångar överförts.
Med stöd av 1 punkten ska ett arrangemang vara rapporteringspliktigt om det i anslutning till arrangemanget yrkas på avdrag för samma utgift i beskattningen i flera stater eller jurisdiktioner. Med kännetecknet avses till exempel arrangemang där det finns skillnader i bestämmelserna om avdrag på värdet eller anskaffningsutgiften för tillgångsposter som hänför sig till arrangemangen mellan de stater som har kopplingar till arrangemanget, vilket kan leda till att samma avdrag görs två eller flera gånger. Härmed hänvisas till hybrida missmatchningar och även detta känneteckens tillämpningsområde kan omfatta så kallade hybridarrangemang, som avses i rådets direktiv (EU) 2017/952 om ändring av direktiv (EU) 2016/1164 vad gäller hybrida missmatchningar med tredjeländer. Också i denna paragraf granskas emellertid hybrida missmatchningar i vidare bemärkelse än i nämnda direktiv och med kännetecken avses också andra åtgärder än hybridarrangemang.
Kännetecknet kan vara tillämpligt till exempel när en viss tillgångspost leasas och avdragsrätten enligt bestämmelserna i en stat tillkommer ägaren till tillgångsposten och enligt bestämmelserna i en annan stat innehavaren av tillgångsposten, det vill säga den som hyr den. Kännetecknet i 1 punkten är inte tillämpligt i en situation där samma avdrag görs i både den stat är ett bolag har ett fast driftställe och i den stat där huvudkontoret finns, om den stat där huvudkontoret finns beskattar det fasta driftsställets inkomst och undanröjer dubbelbeskattning med avräkningsmetoden.
Med stöd av 2 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt när man i anslutning till det ansöker om undanröjande av dubbelbeskattning i fler än en stat eller jurisdiktion. Kännetecknet är tillämpligt på exempelvis så kallade hybridöverföringar som avses i rådets direktiv (EU) 2017/952) om ändring av direktiv (EU) 2016/1164 vad gäller hybrida missmatchningar med tredjeländer, där det kan vara möjligt att flera gånger yrka på avräkning av källskatt.
Med stöd av 3 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt när det är fråga om överföring av tillgångar och fler än en stat eller jurisdiktion värderar de överförda tillgångarna på olika sätt. Arrangemanget kan leda till antingen dubbelbeskattning eller att transaktionen inte beskattas i någon stat eller jurisdiktion, om de stater och jurisdiktioner som har kopplingar till arrangemanget inte i samarbete kommer överens om värdet på de överförda tillgångsposterna. Exempelvis när tillgångar överlåts kan den stat där tillgångarna ursprungligen fanns och den stat till vilken tillgångarna överförs använda olika metoder när de beräknar nettonuvärdet på intäkterna från tillgångarna. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.C.2—4 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
20 §. I paragrafen föreskrivs om kännetecken som baserar sig på undvikande av skyldigheter som följer av bestämmelserna om automatiskt utbyte av upplysningar. Med automatiskt utbyte av upplysningar avses i denna paragraf obligatoriskt utbyte av upplysningar om finansiella konton enligt rådets direktiv 2014/107/EU, CRS samt avtal med motsvarande innehåll, såsom FATCA-avtalet. Bestämmelser om nationella skyldigheter att lämna uppgifter i anslutning till dessa finns i 17 a—17 d § i lagen om beskattningsförfarande.
Enligt de kännetecknen som avses i bestämmelsen ska arrangemang vara rapporteringspliktiga, om de leder eller kan antas leda till undvikande eller kringgående av skyldighet att lämna uppgifter enligt 17 a—17 d § i lagen om beskattningsförfarande eller någon annan stats eller jurisdiktions motsvarande bestämmelser, eller de kan antas användas för strävan efter att undvika eller kringgå uppgiftsskyldigheten i fråga, eller de drar nytta av avsaknaden av sådana bestämmelser. Direktivet innehåller en förteckning över dylika arrangemang. Förteckningen är inte uttömmande.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för ett kännetecken betraktas användning av ett konto, en produkt eller en investering som inte är, eller som utger sig för att inte vara, ett finansiellt konto men vars egenskaper väsentligen liknar ett finansiellt konto. Med finansiellt konto avses ett konto som förs av ett finansiellt institut och som definieras närmare i ovannämnda bestämmelser om automatiskt utbyte av upplysningar.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för ett kännetecken betraktas också överföring av finansiella konton eller tillgångar till jurisdiktioner som inte är bundna av automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton med den berörda skatteskyldigas hemviststat eller annan användning av sådana jurisdiktioner för att undvika skyldigheter som följer av bestämmelserna om automatiskt utbyte av upplysningar. Ett sådant arrangemang kan exempelvis vara att kapital överförs till ett förvarskonto i en jurisdiktion som inte är med i det automatiska utbytet av upplysningar. Då får myndigheterna i kontohavarens skatterättsliga hemviststat ingen information om förvarskontot.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för ett kännetecken betraktas också åtgärder genom vilka inkomst och kapital omklassificeras till produkter eller betalningar som inte omfattas av det automatiska utbytet av upplysningar om finansiella konton. Som ett rapporteringspliktigt arrangemang betraktas inte en situation där betalningar eller till exempel produkter med anknytning till placering eller finansiering hålls på ett rapporteringspliktigt finansiellt konto i ett CRS- eller FATCA-rapporteringsskyldigt finansiella institut eller betalas på grund av tillgångar på ett konto i sådana finansiella institut. Det kan vara fråga om ett arrangemang som avses i kännetecknet exempelvis när ett bolag som inte är ett finansiellt institut delvis betalar lönen till sina anställda i form av aktier i bolaget. Aktierna kommer då i de anställdas direkta ägo utan att något förvaringsinstitut är involverat och därför får myndigheterna i de anställda skatterättsliga hemviststater ingen information om dessa tillgångar.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för ett kännetecken betraktas också överföring eller omvandling av ett finansiellt institut eller ett finansiellt konto eller tillgångarna däri till ett finansiellt institut eller ett finansiellt konto eller tillgångar som inte omfattas av rapportering inom ramen för det automatiska utbytet av upplysningar om finansiella konton.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för ett kännetecken betraktas också användning av juridiska personer, juridiska konstruktioner eller juridiska strukturer som utesluter eller utger sig för att utesluta rapportering av en eller flera kontohavare eller personer med bestämmande inflytande inom ramen för det automatiska utbytet av upplysningar om finansiella konton. Ett exempel på ett arrangemang som avses i kännetecknet kunde vara följande situation. En person bosatt i medlemsstat A i unionen grundar i stat B utanför unionen en professionellt ledd trust, som betraktas som ett finansiellt institut enligt CRS, mera exakt en investeringsenhet, som kontrolleras av en enhet som bedriver investeringsverksamhet på andra personers vägnar eller av något annat finansiellt institut. Trusten öppnar ett finansiellt konto i medlemsstat C. Ur medlemsstat A:s synvinkel är stat B en så kallad icke deltagande stat enligt CRS, men ur C:s synvinkel en deltagande stat, eftersom staterna B och C har ett bilateralt avtal om automatiskt utbyte av CRS-upplysningar. Det bilaterala avtalet mellan staterna B och C betyder att stat C inte behöver undersöka, identifiera eller rapporterna de verkliga förmånstagarna i trusten, som finns i stat B. Detta leder till att arrangemanget inte rapporteras till medlemsstat A i Europeiska unionen och medlemsstat A får ingen information om den där bosatta personens trust eller det finansiella konto som hänför sig till den.
Som ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren betraktas också åtgärder som undergräver finansiella instituts förfaranden för kundkännedom. I bestämmelsen avses förfaranden som används för att fullgöra skyldigheterna att rapportera upplysningar om finansiella konton. Som rapporteringspliktiga arrangemang betraktas också åtgärder som utnyttjar svagheter i dessa förfaranden. Härmed avses till exempel användning av jurisdiktioner med otillräckliga eller bristfälliga system för verkställande av lagstiftningen mot penningtvätt eller med svaga krav på transparens för juridiska personer eller juridiska konstruktioner.
Innehållet i paragrafen motsvarar del II.D.1 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
21 §. I paragrafen föreskrivs om ett kännetecken som baserar sig på åtgärder som leder till att ett arrangemangs verkliga förmånstagare inte identifieras eller som gör det svårt att identifiera dem. Med verklig förmånstagare avses i denna paragraf åtminstone verkliga förmånstagare enligt lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism.
Ett rapporteringspliktigt arrangemang som uppfyller villkoren för kännetecknet ska inbegripa en icke-transparent kedja av formellt juridiska eller verkliga förmånstagare. Dessutom ska i arrangemanget användas personer, juridiska konstruktioner eller strukturer som är förenade med vissa typiska drag som avses i kännetecknet. Ett sådant drag är att de inte bedriver någon betydande ekonomisk verksamhet och de inte har lämplig personal, utrustning, tillgångar eller anläggningar. Dessutom ska de ha grundats, ledas, ha sin hemort, kontrolleras eller vara etablerade i någon annan stat eller jurisdiktion än den stat eller jurisdiktion där en eller flera av de verkliga förmånstagarna för de tillgångar som innehas av sådana personer, juridiska konstruktioner eller strukturer finns. För att villkoren för kännetecknet ska vara uppfyllda förutsätts utöver dessa typiska drag att de verkliga förmånstagarna för sådana personer, juridiska konstruktioner eller strukturer har gjorts oidentifierbara. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.D.2 i bilaga IV i handräckningsdirektivet.
22 §. I paragrafen föreskrivs om kännetecken som baserar sig på vissa situationer av internprissättning.
Enligt det kännetecken som avses i 1 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt om det inbegriper användning av särskilda internprissättningsbestämmelser som utfärdats av en stat eller jurisdiktion. Här avses så kallade safe harbour-regler, som ger den skattskyldiga möjlighet att tillämpa på förhand överenskomna villkor vid prissättningen av koncerninterna transaktioner i stället för allmänna internprissättningsregler. Staters unilaterala safe harbour-regler är regler som godkänts av endast en stat och de ökar risken för skatteplanering samt möjligheten till flerfaldig skattebefrielse. Med allmänna internprissättningsregler avses OECD:s riktlinjer för internprissättning (OECD Transfer Pricing Guidelines for Multinational Enterprises and Tax Administrations) och regler som överensstämmer med dem.
Enligt 2 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt om det är fråga om överföring av svårvärderade immateriella tillgångar eller rättigheter till sådana. Med begreppet svårvärderade immateriella tillgångar avses detsamma som begreppet hard-to-value intangibles i OECD:s riktlinjer för internprissättning. Ett arrangemang är emellertid rapporteringspliktigt bara om det inte finns tillförlitliga referensvärden för de tillgångar eller rättigheter som överförts. I fråga om ett arrangemang för överföring av immateriella tillgångar förutsätts dessutom att den slutliga förlusten till följd av överföringen av tillgången är svår att uppskatta vid tidpunkten för åtgärden.
Enligt 3 punkten är ett arrangemang rapporteringspliktigt om det är fråga om en koncernintern gränsöverskridande överföring av funktioner, risker eller tillgångar. Arrangemanget är emellertid rapporteringspliktigt bara om den eller de överlåtande parternas prognosticerade rörelseresultat före räntor och skatt under en period på tre år efter överföringen är mindre än 50 procent av vad den eller de överlåtande parternas prognosticerade rörelseresultat före räntor och skatt skulle ha kunnat vara om överföringen inte hade gjorts.
Utifrån detta kännetecken är rapporteringspliktiga arrangemang gränsöverskridande omstruktureringar av transaktioner till följd av vilka den skattskyldiga som överför transaktionen förlorar en betydande del av sina förtjänstmöjligheter. Som exempel på ett rapporteringspliktigt arrangemang som kännetecknet avser kan nämnas en situation där funktionerna inom ett finskt bolag som utvecklar, tillverkar och säljer en produkt i eget namn och för egen räkning omstruktureras. Detta kan gå till så att vissa funktioner, risker och tillgångar hos det finska bolaget överförs till ett koncernbolag i en annan stat. Efter överföringen är det finska bolagets prognosticerade rörelseresultat före räntor och skatt under de följande tre åren tio miljoner euro. Om överföringen inte hade gjorts och affärsverksamheten skulle ha fortsatt på tidigare sätt, skulle det beräknade rörelseresultatet före räntor och skatt ha varit 25 miljoner euro. Det prognosticerade rörelseresultatet under de tre åren efter överföringen vore under 50 procent av det prognosticerade resultatet utan överföring, varvid arrangemanget uppfyller villkoren för kännetecknet och är ett rapporteringspliktigt arrangemang. Innehållet i paragrafen motsvarar del II.E.3 i bilaga IV till handräckningsdirektivet.
4 kap.
23 §. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. Enligt artikel 2 i direktiv (EU) 2018/822 ska medlemsstaterna tillämpa bestämmelser i direktivet från och med den 1 juli 2020. Lagen tillämpas på arrangemang som tillgängliggörs för genomförande eller som är redo för genomförande den 1 juli 2020 eller därefter. Dessutom tillämpas lagen på arrangemang beträffande vilka det första steget har genomförts eller genomförs den 25 juni 2018 eller därefter.
24 §. I paragrafen föreskrivs om förmedlarens och den berörda skattskyldigas skyldighet att senast den 31 augusti 2020 lämna Skatteförvaltningen de upplysningar som avses i 4 § om ett arrangemang beträffande vilket det första steget har genomförts eller genomförs mellan den 25 juni 2018 och den 30 juni 2020. Artikel 8ab.12 i handräckningsdirektivet förutsätter att medlemsstaterna vidtar nödvändiga åtgärder för att ålägga förmedlare och berörda skattskyldiga att senast den 31 augusti 2020 lämna upplysningar om rapporteringspliktiga gränsöverskridande arrangemang där det första steget genomfördes mellan den dag då direktivet träder i kraft och den dag då det börjar tillämpas.
