1.1  Bakgrund till direktivet

Europeiska kommissionen lade fram sitt paket för ren energi (Clean Energy for All Europeans) den 30 november 2016. Ett av huvudmålen med paketet var att göra Europeiska unionen till en global ledare inom förnybar energi. Paketet innehöll åtta lagstiftningsförslag. 

Ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (omarbetning, COM(2016) 767 final) lades fram som en del av paketet för ren energi. Målet med förslaget var att skapa ett ramverk för främjande av förnybar energi fram till 2030. Förslaget syftade till att genomföra målet om höjning av andelen förnybar energi till minst 27 procent av den slutliga energianvändningen år 2030 i enlighet med de klimat- och energiramar som fastställdes av Europeiska rådet i oktober 2014. 

I förslaget angavs ett bindande gemensamt mål för Europeiska unionen för andelen energi från förnybara energikällor av unionens slutliga energianvändning år 2030. Det föreslogs att tillämpningsområdet för hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, biogas och flytande biobränslen för transport skulle utvidgas till att även omfatta användningen av fast och gasformig biomassa i el- och värmeproduktion och nedkylning. Enligt förslaget är syftet med kriterierna att säkerställa att den ökande användningen av bioenergi efter 2020 resulterar i betydande minskningar i växthusgasutsläppen jämfört med användningen av fossila bränslen. Syftet var dessutom att minimera skadliga miljökonsekvenser av den ökade användningen av skogsbiomassa. Förslaget innehöll också bestämmelser om stödsystem för förnybar el och om egenanvändning av förnybar el och energigemenskaper, ökning av andelen förnybar energi vid uppvärmning, kylning och transport, samarbete mellan medlemsstaterna, ursprungsgarantier, administrativa förfaranden samt information och utbildning. 

Kommissionen lät göra en fyrdelad konsekvensbedömning på unionsnivå i samband med beredningen av direktivförslaget. En del av konsekvensbedömningen gällde uttryckligen hållbarheten hos energi som produceras från biomassa. Utvidgningen av tillämpningsområdet för bestämmelserna ansågs öka den administrativa bördan och de kostnader som den medför. Kommissionen bedömde att den administrativa bördan medför kostnader för aktörerna i produktionskedjan för biomassa och för anläggningar som använder biomassa för energiproduktion samt för myndigheterna. Strävan var att minimera den administrativa bördan och kostnaderna för den genom de begränsningar av tillämpningsområdet för hållbarhetskriterierna som ingick i förslaget samt genom möjligheten att granska hållbarheten hos skogsbiomassa på landsnivå utifrån en riskbaserad bedömning. EU-institutionernas centrala arbetsdokument finns i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt under projektnumret TEM039:00/2019. 

En U-skrivelse om direktivförslaget (U 5/2017 rd) lämnades den 2 februari 2017 och en kompletterande U-skrivelse (UJ 14/2018 rd) den 23 maj 2018. Statsrådet godkände utvidgningen av hållbarhetskriterierna för bioenergi till att även omfatta fasta och gasformiga biomassor som används i el- och värmeproduktion, men ansåg samtidigt att det är viktigt att ökningen av hållbar bioenergi inte begränsas. Statsrådet betonade i sin ståndpunkt att de befintliga metoderna för verifiering av biomassans hållbarhet bör utnyttjas. Statsrådet ställde sig positivt till begränsningarna i tillämpningen av hållbarhetskriterierna och till den föreslagna möjligheten att granska hållbarheten i produktionen av skogsbiomassor på landsnivå. Statsrådet ansåg det vara viktigt att uppfyllandet av hållbarhetskriterierna kan påvisas trovärdigt och tillförlitligt utan onödig administrativ börda och därav följande kostnader. 

I ekonomiutskottets utlåtanden i ärendet (EkUU 10/2017 rd och EkUU 27/2018 rd) understödde utskottet statsrådets ståndpunkter med betoning på några aspekter som bl.a. gällde EU:s bindande mål för förnybar energi, tryggandet av en stabil investeringsmiljö för produktionen av bioenergi samt lagstiftningens koherens och möjliggörande karaktär. Miljöutskottet instämde i sina utlåtanden (MiUU 5/2017 rd och MiUU 17/2018 rd) i statsrådets ståndpunkter och lyfte bl.a. fram aspekter som gällde bevarande av skogsnaturens mångfald och tryggande av annan biologisk mångfald. I sina utlåtanden (JsUU 5/2017 rd och JsUU 10/2018 rd) understödde jord- och skogsbruksutskottet statsrådets ståndpunkter med betoning på bl.a. en långsiktig och hållbar skogspolitik. Även stora utskottet kom med utlåtanden i ärendet (StoUU 3/2017 rd och StoUU 5/2018 rd). I utlåtandena instämde utskottet i statsrådets ståndpunkter och samtidigt i de anmärkningar som specialutskotten framfört i sina utlåtanden. De viktigaste nationella arbetsdokumenten finns i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod TEM039:00/2019. 

Vid kommissionens, Europaparlamentets och rådets trepartsförhandlingar nåddes en inofficiell överenskommelse om förslaget till direktiv om förnybar energi den 13 juni 2018 som Coreper-kommittén godkände den 27 juni 2018. EU:s gemensamma mål för förnybar energi fram till 2030 höjdes i och med förhandlingsresultatet till 32 procent från 27 procent i kommissionens förslag.  

Europaparlamentet och rådet antog tillsammans på förslag av kommissionen genom det ordinarie lagstiftningsförfarandet, tidigare medbeslutandeförfarandet (artikel 289.1 i EUF-fördraget), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (omarbetning), nedan kallat RED II. Europaparlamentet och rådet undertecknade direktivet den 11 december 2018. Direktivet delgavs medlemsstaterna och offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 21 december 2018 och trädde i kraft den 24 december 2018. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 30 juni 2021. 

1.2  Beredning av propositionen

Arbets- och näringsministeriet tillsatte i april 2019 en arbetsgrupp i två faser för att utreda de ändringar i den nationella lagstiftningen som hållbarhetskriterierna i RED II förutsätter. Medlemmar i arbetsgruppen är arbets- och näringsministeriet, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, finansministeriet, miljöministeriet samt Energimyndigheten och permanenta sakkunniga är Bioenergi rf, Finsk Energiindustri rf, Skogsindustrin rf, Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto MTK rf och Suomen Biokierto ja Biokaasu ry.  

Vid sina möten hörde arbetsgruppen sakkunniga och ordnade ett diskussionsmöte för intressentgrupper om det nationella genomförandet av hållbarhetskriterierna. Arbetsgruppens halvtidsrapport blev klar i november och publicerades den 4 december 2019.  

Arbetsgruppen föreslog i sin halvtidsrapport bl.a. att de krav som ställs på biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen ska införas i den nationella lagstiftningen så att aktörernas administrativa börda blir så liten som möjligt och befintliga system utnyttjas i den mån det är möjligt. Arbetsgruppen ansåg dessutom att tillämpningsområdet för bestämmelserna om hållbarhetskriterier bör begränsas till att gälla anläggningar som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt som uppgår till eller överskrider 20 MW när det gäller fasta biomassabränslen och med en sammanlagd installerad tillförd effekt som uppgår till eller överskrider 2 MW när det gäller gasformiga biomassabränslen. Enligt arbetsgruppens uppfattning kan kraven i RED II:s hållbarhetskriterier för skogsbiomassa visas genom nationell lagstiftning samt övervaknings- och kontrollsystem. Arbetsgruppen ansåg att det inte är ändamålsenligt att fastställa nationella tilläggskriterier för biomassabränslen.  

Propositionen har beretts vid arbets- och näringsministeriet. Arbetsgruppens förslag har vägts in. De arbetsdokument som gäller propositionen, inklusive halvtidsrapporten från arbetsgruppen för hållbarhetskriterier, finns i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod TEM039:00/2019. 

När det gäller genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterier i RED II har man också samarbetat med kommissionen och andra medlemsstater särskilt genom CA-RES (Concerted Action on the Renewable Energy Directive), som inrättats för genomförandet av direktivet om förnybar energi, och REFUREC (The Renewable Fuels Regulators Club), dvs. samarbetsorganet för de myndigheter som arbetar med genomförandet av bestämmelserna om biodrivmedel. Dessutom har nordiskt samarbete bedrivits i frågor som gäller tolkningen av genomförandet av lagstiftningen inom Nordiska ministerrådets arbetsgrupp AGFE (Nordiska ministerrådets arbetsgrupp för förnybar energi). 

2.1  RED II och bestämmelserna om hållbarhetskriterier

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (omarbetning), det s.k. RED II, antogs den 11 december 2018 och ska införlivas i den nationella lagstiftningen senast den 30 juni 2021. RED II ersätter Europaparlamentets och rådets gällande direktiv 2009/28/EG om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och om ändring och ett senare upphävande av direktiven 2001/77/EG och 2003/30/EG (nedan kallat RES-direktivet). 

I RED II föreskrivs det om ett bindande övergripande unionsmål: år 2030 ska andelen energi från förnybara energikällor i unionens slutliga energianvändning (brutto) vara minst 32 procent. Medlemsstaterna ska fastställa sina nationella bidrag till uppnåendet av det målet som en del av sina integrerade nationella energi- och klimatplaner genom den styrningsprocess som föreskrivs i styrningsförordningen (EU) 2018/1999. Varje medlemsstat ska dessutom fastställa en skyldighet för drivmedelsleverantörer att säkerställa att andelen förnybar energi av den slutliga energianvändningen inom transportsektorn är minst 14 procent senast 2030.  

De biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används för att uppnå unionens mål och fullgöra skyldigheterna när det gäller förnybar energi och de biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som omfattas av stödsystem ska därför uppfylla hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp. Harmoniseringen av kriterierna syftar till att säkerställa den inre energimarknadens funktion och underlättar medlemsstaternas ömsesidiga handel med biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som uppfyller kriterierna, särskilt med avseende på medlemsstaternas skyldighet att inte av andra skäl som rör hållbarhet vägra att beakta biodrivmedel och flytande biobränslen som erhållits i enlighet med RED II. När det gäller hållbarhetskriterierna för biomassabränslen och kriterierna för minskning av växthusgasutsläppen har medlemsstaterna dock getts nationellt spelrum vid genomförandet av direktivet genom att göra det möjligt för dem att fastställa ytterligare hållbarhetskriterier. För att undvika oskäliga snedvridningar på råvarumarknaden ska medlemsstaterna dessutom säkerställa att den avfallshierarki som fastställts i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG om avfall och om upphävande av vissa direktiv (nedan avfallsdirektivet) beaktas på lämpligt sätt i planeringen av den nationella politiken och de nationella stödsystemen. Hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskning av växthusgasutsläppen tillämpas på biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen och deras råvaror oavsett om produktionen sker inom eller utanför EU. Det är också möjligt att visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda genom nationella system eller frivilliga system som kommissionen erkänt.  

I RED II gjordes vissa ändringar och tillägg i de centrala definitionerna i bestämmelserna om hållbarhetskriterier jämfört med RES-direktivet, i synnerhet på grund av att tillämpningsområdet för kriterierna utvidgades. I RED II anges hållbarhetskriterierna separat för bränslen producerade av agrobiomassa och bränslen producerade av skogsbiomassa.  

Bestämmelser om kriterierna för agrobiomassa finns i artikel 29.2–5 i RED II och regleringen motsvarar i stor utsträckning det som föreskrivs i RES-direktivet och således också i den gällande lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013). Som en ändring jämfört med tidigare reglering fastställs i artikel 29.2 i RED II ett ytterligare kriterium för avfall och restprodukter från jordbruksmark, enligt vilket operatörer eller nationella myndigheter ska ha övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. 

Bestämmelser om kriterierna för skogsbiomassa finns i artikel 29.6 och 29.7 i RED II. När det gäller skogsbiomassa tillämpas ett s.k. riskbaserat tillvägagångssätt, dvs. utifrån kriterierna bedöms lämpligheten av åtgärder som vidtas antingen på lands- eller ursprungsområdesnivå för att minimera risken för att ohållbar skogsbiomassa används för produktion av bioenergi.  

Tillämpningen av kriterierna för minskade växthusgasutsläpp och storleken på utsläppsminskningskraven är beroende av när anläggningen togs i drift, så att kriterierna skärps för nyare anläggningar. Biomassabränslen som används vid produktion av förnybar el, värmeenergi och kylenergi omfattas av kriterierna för utsläppsminskning endast om anläggningen tas i drift tidigast den 1 januari 2021. I RED II föreskrivs dessutom om energieffektivitetskrav för produktion av el från biomassabränslen. 

I RED II fastställs en effektgräns för el, värme och kyla för anläggningar som använder biomassabränslen: hållbarhetskriterier och kriterier för minskning av växthusgasutsläpp tillämpas endast på anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 MW när det gäller fasta biomassabränslen och en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 MW när det gäller gasformiga biomassabränslen. 

Enligt artikel 29.8 i RED II ska kommissionen senast den 31 januari 2021 anta genomförandeakter för att fastställa vägledning vad gäller det underlag som visar att de kriterier som anges i punkterna 6 och 7 i artikel 29 efterlevs. Kommissionen får dessutom anta genomförandeakter för att närmare specificera kriterier för att avgöra vilken gräsmark som ska betraktas som gräsmark med stor biologisk mångfald, omfattande mer än en hektar. 

I RED II ges också närmare bestämmelser om främjandet av förnybar energi inom transportsektorn. I RED II föreskrivs det bl.a. om begränsningar för biobränslen tillverkade av olika råvaror samt om att nya drivmedel, t.ex. förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung, ska beaktas i andelen förnybar energi inom transportsektorn. I artikel 28.1 i RED II föreskrivs det om krav avseende unionens databas om flytande och gasformiga drivmedel för transport. I artikel 30.3 i direktivet föreskrivs det dessutom att information om geografiskt ursprung och typ av bränsleråvara när det gäller biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen per bränsleleverantör ska göras tillgänglig för konsumenter på operatörers, leverantörers eller berörda behöriga myndigheters webbplatser. Avsikten är att de ovannämnda bestämmelserna om transportsektorn ska genomföras nationellt genom ett separat lagstiftningsprojekt. 

3.1  Lagstiftningen i EU och internationella förpliktelser

3.2  Den nationella lagstiftningen

3.3  Bedömning av nuläget

År 2018 producerades cirka 27 procent av Finlands totala energiförbrukning med bioenergi. Det är den största enskilda energikällan i Finland. Andelen övriga förnybara energikällor var 10 procent. De fossila bränslenas andel av den totala energiförbrukningen 2018 var cirka 40 procent. 17 procent av den totala energiförbrukningen täcktes med kärnenergi och 5 procent med import.  

Den gällande nationella lagstiftningen om biodrivmedel och flytande biobränslen är förenlig med RES-direktivet. I Finland tillämpas för närvarande inga hållbarhetskriterier för biomassabränslen. 

4.1  Målsättning och de viktigaste förslagen

Propositionens huvudsakliga syfte är att göra de ändringar i bestämmelserna i hållbarhetslagen som det nationella genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterierna i RED II förutsätter. Syftet är att säkerställa att de biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används i Finland har producerats på ett hållbart sätt. Propositionen syftar också till att säkerställa att biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används i Finland kan beaktas i Finlands nationellt fastställda bidrag till det bindande unionsmålet för användningen av förnybar energi 2030 och i skyldigheten avseende andelen förnybar energi inom transportsektorn. Propositionen syftar dessutom till att påvisandet av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda inte ska medföra en oskälig administrativ börda för aktörerna.  

Genom ändringen av hållbarhetslagen införs bestämmelser som utvidgar tillämpningsområdet för det gällande nationella hållbarhetssystemet. Dessutom genomförs nationellt de hållbarhetskriterier som gäller fasta och gasformiga biomassabränslen och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som fastställs i RED II. Samtidigt ändras lagens rubrik så att den beskriver det utvidgade tillämpningsområdet: lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. 

Skyldigheten att visa att ett parti med biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle eller ett parti med råvaror för biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle uppfyller hållbarhetskriterierna ska fortfarande i första hand grunda sig på annan lagstiftning eller på ett beslut om statsunderstöd som beviljats för investering.  

I den föreslagna lagändringen föreskrivs dock också om skyldigheten att visa att hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskning av växthusgasutsläpp är uppfyllda för produktionsanläggningar för el, värme och kyla vars sammanlagda tillförda effekt är minst 20 MW när det gäller fasta biomassabränslen och minst 2 MW när det gäller gasformiga biomassabränslen och som inte är skyldiga att visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda med stöd av någon annan lag eller ett beslut om statsunderstöd. I lagen införs således bestämmelser som begränsar tillämpningsområdet för regleringen när det gäller småskaliga anläggningar som producerar el, värme och kyla i enlighet med RED II. 

Inga nationella tilläggskriterier fastställs för biomassabränslen. Hållbarhetskriterierna för agrobiomassa enligt RED II uppdateras till behövliga delar och hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa tas in i hållbarhetslagen som sådana och omfattar kraven både på landsnivå och på ursprungsområdesnivå.  

Bestämmelserna om minimivärdet för minskade växthusgasutsläpp från biodrivmedel, biogas som konsumeras inom transportsektorn och flytande biobränslen samt biomassabränslen motsvarar det som föreskrivs i RED II. 

4.2  Åland

Den lagstiftning som beaktandet av hållbarhetskriterierna enligt RED II förutsätter i landskapet Åland faller enligt 18 § 10 och 22 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) inom landskapets behörighet. Därmed svarar landskapet Åland för genomförandet av RED II inom landskapets område. 

4.3  De huvudsakliga konsekvenserna

Bedömningen av propositionens konsekvenser baserar sig på de bedömningar och synpunkter som arbetsgruppen för hållbarhetskriterier framfört i sin halvtidsrapport samt på bedömningar som gjorts utifrån uppgifter som begärts av verksamhetsutövarna och Energimyndigheten. Arbetsgruppen granskade under den första fasen de eventuella nationella konsekvenserna av genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterier i RED II. I konsekvensbedömningen beaktades också responsen från det diskussionsmöte som ordnades för de aktörer som omfattas av regleringen samt arbetsgruppens permanenta sakkunnigas utredningar från de egna medlemskårerna. 

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Det är möjligt att utvidga tillämpningsområdet för bestämmelserna om hållbarhetskriterier så att det överensstämmer med RED II genom att skapa ett eget, från den gällande nationella lagstiftningen avvikande hållbarhetssystem för fasta och gasformiga biomassabränslen som används för produktion av el, värme och kyla. Ett ytterligare alternativ är att hållbarheten endast påvisas genom frivilliga system som kommissionen erkänt.  

Det är ändamålsenligt att göra det möjligt att påvisa hållbarheten hos fasta och gasformiga biomassabränslen via det nuvarande nationella systemet, med beaktande av att det nuvarande nationella hållbarhetssystemet har fungerat väl och att det kan utvidgas på ett kostnadseffektivt sätt genom att utnyttja befintliga förfaranden. Det nationella systemet gör det dessutom möjligt att beakta nationella särdrag. Samråd med den nationella myndigheten är sannolikt det effektivaste sättet att få verksamheten att överensstämma med lagstiftningen, särskilt för små aktörer som kommer att omfattas av bestämmelserna, med beaktande av den relativt snäva tidtabellen för genomförandet och kostnaderna för frivilliga system.  

Förutom genom det föreslagna utvidgade nationella systemet ska det också vara möjligt för verksamhetsutövare att visa att hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen är uppfyllda genom frivilliga internationella eller nationella system som kommissionen har erkänt. Det valda regleringssättet hindrar således inte verksamhetsutövarna från att välja alternativa verksamhetsmodeller för att påvisa hållbarheten.  

Skyldigheten att visa att hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen är uppfyllda kan i hållbarhetslagen anges som en allmän skyldighet för alla verksamhetsutövare, eftersom de biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används för att uppnå unionens mål och fullgöra skyldigheterna när det gäller förnybar energi ska uppfylla hållbarhetskriterierna. För att bränslena ska ge rätt till stöd krävs dessutom att deras hållbarhet påvisas. Den gällande skyldigheten, som grundar sig på annan lagstiftning eller ett beslut om statsunderstöd som beviljats för en investering, gäller aktörer inom biodrivmedel och flytande biobränslen på ett täckande sätt och har samtidigt visat sig vara ett ändamålsenligt regleringssätt. Således finns det inget behov av och inga grunder för att införa en allmän skyldighet och ändra den nuvarande tillämpningspraxisen i fråga om påvisande av hållbarheten hos biodrivmedel och flytande biobränslen. 

När det gäller hållbarhetskriterierna för biomassabränslen och kriterierna för minskning av växthusgasutsläppen har medlemsstaterna getts nationellt spelrum vid genomförandet av direktivet genom att göra det möjligt för dem att fastställa ytterligare hållbarhetskriterier. Att nationellt införa ytterligare kriterier för biomassabränslen kan likväl försvaga de positiva effekter som harmoniseringen av reglerna för hållbarhetskriterier har på handeln mellan medlemsstaterna. Det kan också leda till att konkurrensen mellan medlemsstaterna snedvrids. Strängare kriterier för biomassabränslen leder inte heller nödvändigtvis till minskad produktion och förbrukning av biomassa, utan snarare till att de används i andra länder, i synnerhet på ställen som inte omfattas av regleringen. Dessutom kan strängare kriterier äventyra uppnåendet av målen för förnybar energi såväl nationellt som på unionsnivå. Regeringen har därför stannat för att i propositionen föreslå att det inte fastställs nationella tilläggskriterier för biomassabränslen. 

5.2  Handlingsmodeller som används eller planeras i andra medlemsstater

Genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterier i RED II pågår fortfarande i de flesta medlemsstater, och enligt aktuella uppgifter har direktivet ännu inte införlivats med den nationella lagstiftningen i någon av medlemsstaterna. Några medlemsstater tillämpar dock redan hållbarhetskriterier för fasta och gasformiga biomassor. En mer omfattande granskning på finska ingår i halvtidsrapporten från arbetsgruppen för hållbarhetskriterier. Rapporten hittas i statsrådets tjänst för projektinformation på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskod TEM039:00/2019. 

7.1  Lag om ändring av lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen

1 §.Lagens tillämpningsområde. Det föreslås att hållbarhetslagens tillämpningsområde utvidgas till att i enlighet med RED II omfatta fasta och gasformiga biomassabränslen. Lagen ska i fortsättningen också tillämpas på fasta biomassabränslen och på gasformiga biomassabränslen som inte används för transportändamål. 

Enligt artikel 29.1 i RED II ska biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen uppfylla hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp i RED II för att de ska kunna beaktas när det gäller uppfyllandet av unionens mål och skyldigheter avseende förnybar energi och för att de ska vara stödberättigande. 

2 §.Lagens samband med annan lagstiftning. Paragrafens 1 och 2 mom. ändras så att sambandet med annan lagstiftning också gäller biomassabränslen i enlighet med artikel 29.1 i RED II. Till paragrafen fogas dessutom ett 3 mom., där det i fråga om biomassabränslen föreskrivs om en avgränsning av tillämpningsområdet i enlighet med artikel 29.1 fjärde stycket i RED II. 

Paragrafens 1 mom. kompletteras så att skyldigheten att tillämpa bestämmelserna om hållbarhetskriterier i 2 kap. och att visa att de uppfyller hållbarhetskriterierna i enlighet med 3 kap. i fortsättningen också gäller biomassabränslen och råvaror till sådana. 

Paragrafens 2 mom. kompletteras så att hållbarhetslagen i fortsättningen också tillämpas på sådana biomassabränslen vilkas användning och produktion omfattas av ett investeringsprojekt för vilket statsunderstöd har beviljats enligt statsunderstödslagen (688/2001) eller någon annan lag. Statsunderstöd enligt detta moment är enligt förslaget inte stöd som beviljats för odling av skogsbiomassa eller agrobiomassa, såsom stöd som beviljats med stöd av den temporära lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (34/2015). 

Enligt 3 mom. 1 punkten tillämpas lagen dock inte på en sådan stödmottagare som avses i 2 mom., om fasta biomassabränslen används i en anläggning som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 20 megawatt. I 3 mom. 2 punkten anges på motsvarande sätt att lagen inte tillämpas på en sådan stödmottagare som avses i 2 mom., om gasformiga biomassabränslen används i en anläggning som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt. Energimyndigheten ska för varje enskilt projekt i fråga om storleksbegränsningen bedöma om denna lag ska tillämpas vid påvisande av att hållbarhetskriterierna uppfylls.  

2 a §.Skyldighet att påvisa biomassabränslens hållbarhet. I den nya 2 a § föreskrivs om verksamhetsutövarens skyldighet att visa att biomassabränslen uppfyller hållbarhetskriterierna, om det inte föreskrivs om skyldigheten i annan lagstiftning. I enlighet med artikel 29.1 fjärde stycket i RED II ska små anläggningar som producerar el, värme och kyla faller utanför tillämpningsområdet. 

Hållbarhetslagen är i dag en s.k. ramlag vars bestämmelser tillämpas med stöd av en skyldighet enligt någon annan lag eller ett beslut om statsunderstöd. Med beaktande av att de biomassabränslen som används för att uppnå unionens mål och fullgöra skyldigheterna när det gäller förnybar energi ska uppfylla hållbarhetskriterierna, är det nödvändigt att i 2 a § föreskriva om en skyldighet att påvisa hållbarheten för de verksamhetsutövare som inte med stöd av annan lagstiftning eller ett statsunderstödsbeslut är skyldiga att visa att hållbarhetskriterierna för biomassabränslen är uppfyllda. Skyldigheten att visa att ett parti med biomassabränslen eller råvaror uppfyller hållbarhetskriterierna grundar sig i första hand på annan lagstiftning som specificeras i 2 § eller på ett beslut om statsunderstöd som beviljats för investering. Ingen separat skyldighet att påvisa hållbarheten föreskrivs för produktion eller framställning eller frisläppande för konsumtion av biodrivmedel och inte heller för framställning eller användning av flytande biobränslen. 

I 1 punkten föreskrivs att verksamhetsutövaren, om den inte är skyldig att visa fasta biomassabränslens hållbarhet med stöd av annan lagstiftning eller beslutet om statsunderstöd, dock ska visa att bränslena uppfyller hållbarhetskriterierna, om den använder sådana i en anläggning som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt. På motsvarande sätt ska verksamhetsutövaren enligt 2 punkten visa att de gasformiga biomassabränslena uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen, om den använder sådana i en anläggning som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt. Skyldigheten gäller inte aktörer som producerar eller framställer biomassabränslen. Energimyndigheten kan med stöd av 35 § 1 mom. 2 punkten i hållbarhetslagen förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om godkännande av ett hållbarhetssystem. 

I paragrafens 2 mom. finns ett bemyndigande att utfärda förordning. Med stöd av bemyndigandet får närmare bestämmelser om fastställande och beräkning av sammanlagd installerad tillförd effekt i anläggningen utfärdas genom förordning av statsrådet. 

2 b §.Rätt att påvisa hållbarhet. I den nya 2 b § föreskrivs om rätten för den i 5 § i lagen om tryggande av försörjningsberedskapen (1390/1992) avsedda Försörjningsberedskapscentralen att visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda i enlighet med denna lag. Genom bestämmelsen säkerställs att Försörjningsberedskapscentralen i fortsättningen kan påvisa hållbarheten hos de biodrivmedel som anskaffats för säkerhetsupplagen av råolja och petroleumprodukter. 

3 §.Myndigheterna och deras uppgifter. I paragrafens 2 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. Myndighetens namn ändrades den 1 januari 2014. I 2 mom. föreskrivs dessutom om en ny uppgift för Energimyndigheten, nämligen att utöva tillsyn över certifieringsorgan för de frivilliga nationella och internationella system som Europeiska kommissionen har erkänt. 

Enligt artikel 30.9 andra stycket i RED II ska medlemsstaternas behöriga myndigheter övervaka den verksamhet som bedrivs av certifieringsorgan som utför oberoende granskning inom ramen för ett frivilligt system. Certifieringsorgan ska på begäran av behöriga myndigheter lämna all relevant information som krävs för att övervaka verksamheten, inklusive exakt datum, tidpunkt och plats för granskningarna. Om medlemsstaterna upptäcker problem med bristande överensstämmelse ska de skyndsamt informera det frivilliga systemet. Närmare bestämmelser om Energimyndighetens rätt att få uppgifter finns i 32 §. 

Den gällande hållbarhetslagen ger inte Energimyndigheten rätt att utöva tillsyn över certifieringsorgan för frivilliga system. Med stöd av bestämmelsen har Energimyndigheten rätt att övervaka certifieringsorgan för frivilliga system exempelvis i situationer där hållbarheten för biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen visas med hjälp av frivilliga system. Energimyndigheten ska informera det frivilliga systemet om den upptäcker att ett certifieringsorgan inte följer kraven.  

4 §. Definitioner. Artikel 2 i RED II innehåller de viktigaste definitionerna med tanke på tillämpningen av direktivet. När det gäller de definitioner som rör bestämmelserna om hållbarhetskriterier gjordes vissa tillägg och ändringar i definitionerna enligt RES-direktivet, i synnerhet på grund av att tillämpningsområdet för kriterierna utvidgades till att gälla även fasta biomassabränslen och andra gasformiga biomassabränslen än sådana som används för transportändamål. För att säkerställa en enhetlig tillämpningspraxis är det viktigt att de olika bränslena skiljs åt definitionsmässigt och att definitionerna i RED II tas in i hållbarhetslagen som sådana. 

Definitionen av restprodukt från bearbetning i RES-direktivet ändrades till en definition av restprodukt i RED II. Den term som definieras i paragrafens 2 punkt ändras således för att motsvara terminologin i RED II. Innehållsmässigt motsvarar definitionen av restprodukt den nuvarande definitionen av restprodukt från bearbetning. I fråga om processrester som godkänts i gällande hållbarhetssystem bedömer Energimyndigheten i samband med handläggningen av ändringsansökningarna och från fall till fall hur råvaran ska klassificeras.  

Definitionen av restprodukt i 3 punkten stryks och i punkten ges en definition av restprodukter som kommer direkt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk i enlighet med artikel 2.44 i RED II. Med dessa avses restprodukter som direkt genereras inom jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. Restprodukter från relaterad industri eller bearbetning inbegrips inte. 

Definitionen av biodrivmedel i 5 punkten ändras för att stämma överens med RED II så att den i fortsättningen endast avser vätskeformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål. Gasformiga bränslen såsom biogas räknas därmed inte längre som biodrivmedel.  

I 7 punkten ges en definition av biomassabränsle som motsvarar artikel 2.27 i RED II. Med biomassabränslen avses gasformiga och fasta bränslen som framställs av biomassa oavsett deras användningsändamål.  

I artikel 2.28 i RED II infördes också en egen definition av biogas. I paragrafens 8 punkt ges därför en definition av biogas, enligt vilken biogas avser gasformiga bränslen som framställs av biomassa.  

Definitionen av råvara flyttas till 9 punkten och den kompletteras dessutom så att råvara i fortsättningen också avser biomassa som används för produktion eller framställning av biomassabränslen. 

I artikel 2 i RED II infördes nya definitioner av agrobiomassa och skogsbiomassa, för vilka det anges separata hållbarhetskriterier i artikel 29 i RED II. I 10 och 11 punkten ges således definitioner av agrobiomassa respektive skogsbiomassa.  

Definitionen av frisläppande för konsumtion flyttas till 12 punkten. 

Definitionen av verksamhetsutövare flyttas till 13 punkten. Definitionen kompletteras så att en verksamhetsutövare i fortsättningen avser en juridisk eller fysisk person som producerar, framställer, förvärvar, importerar, frisläpper för konsumtion eller använder råvaror, biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen eller bränslen som innehåller sådana, eller en juridisk eller fysisk person som har den faktiska bestämmanderätten över verksamheten och på vilken lagen tillämpas enligt 2, 2 a eller 2 b §.  

Definitionen av hållbarhetskriterier flyttas till 14 punkten och kompletteras i enlighet med det utvidgade tillämpningsområdet. Med hållbarhetskriterier avses de krav som ställs på biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen enligt 5 a § 2 mom., 6–10 och 10 a §. 

I 15 punkten införs en definition av ursprungsområde i enlighet med artikel 2.30 i RED II. Med ursprungsområde avses det geografiskt avgränsade område där bränsleråvaran för skogsbiomassan tas, om vilket det finns tillförlitlig och oberoende information och där förhållandena är tillräckligt homogena för att riskerna i fråga om skogsbiomassans hållbarhet och lagenlighet ska kunna bedömas. 

Punkt 1, 4 och 6 ändras inte.  

5 §. Tillämpning av hållbarhetskriterierna. Paragrafen ändras så att hållbarhetskriterierna i fortsättningen ska tillämpas inte bara på biodrivmedel och flytande biobränslen utan också på biomassabränslen. I paragrafen införs dessutom regler för tillämpningen av de kriterier som gäller agrobiomassa och skogsbiomassa. 

Enligt 1 mom. ska biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen uppfylla kriteriet för minskade växthusgasutsläpp enligt 6 § oberoende av om råvaran är producerad inom Europeiska unionen eller utanför den. I artikel 29.1 i RED II anges kriterier för minskade växthusgasutsläpp inte bara för anläggningar som producerar biodrivmedel, biogas som konsumeras inom transportsektorn och flytande biobränslen utan också för anläggningar som producerar el, värme eller kyla från biomassabränslen.  

Enligt 2 mom. ska biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från agrobiomassa uppfylla hållbarhetskriterierna enligt 7–9 § oberoende av om råvaran är producerad inom Europeiska unionen eller utanför den. Hållbarhetskriterierna för agrobiomassa i 7–9 § motsvarar artikel 29.3–5 i RED II. 

Enligt 3 mom. ska biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från skogsbiomassa uppfylla kriterierna enligt 10 och 10 a § oberoende av om råvaran är producerad inom Europeiska unionen eller utanför den. Hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa i 10 och 10 a § motsvarar artikel 29.6–7 i RED II. 

5 a §.Avfall och restprodukter. I den nya 5 a § föreskrivs det om ett undantag som gäller tillämpningen av hållbarhetskriterierna på annat avfall och andra restprodukter än avfall och restprodukter som kommer direkt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. Det föreskrivs också om ett nytt kriterium för avfall och restprodukter från jordbruksmark. Definitionerna på avfall och restprodukt ingår i 4 §. 

Enligt artikel 29.1 andra stycket i RED II behöver biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som framställts av avfall och restprodukter, utom restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk, endast uppfylla kriterierna för minskade växthusgasutsläpp i punkt 10. Detta stycke tillämpas också på avfall och restprodukter som först bearbetas till en produkt innan den bearbetas ytterligare till biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. 

Med stöd av 1 mom. behöver biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som framställts av avfall och restprodukter, utom restprodukter som kommer direkt från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk, endast uppfylla kriterierna för minskade växthusgasutsläpp i 6 §. Detta moment ska också tillämpas på avfall och restprodukter som först bearbetas till en produkt innan den bearbetas ytterligare till biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. 

I artikel 29.2 i RED II fastställs ett ytterligare kriterium för avfall och restprodukter från jordbruksmark, enligt vilket operatörer eller nationella myndigheter ska ha övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. Med operatör enligt artikeln avses en verksamhetsutövare som ansvarar för att påvisa hållbarheten hos biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. 

Enligt 2 mom. ska verksamhetsutövaren för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som framställts av avfall och restprodukter som kommer från jordbruksmark ha övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. Eftersom avfallet och restprodukterna ska komma direkt från jordbruksmark, gäller tilläggskriteriet inte automatiskt allt avfall och alla restprodukter från jordbruk. 

De nationella myndigheterna har för närvarande inga sådana övervaknings- eller förvaltningsplaner som kan visa att tilläggskriteriet är uppfyllt. Eftersom få verksamhetsutövare använder restprodukter och avfall som kommer från jordbruksmark och förhållandena varierar är det inte ändamålsenligt att myndigheterna utarbetar övervaknings- och förvaltningsplaner. Det är således mer ändamålsenligt att ålägga verksamhetsutövaren ansvaret för att visa att tilläggskriteriet är uppfyllt.  

Kommissionen har i samband med beredningen av riktlinjer för genomförandet av hållbarhetskriterierna i RED II beställt en utredning av nederländska Navigant. Ett av syftena med utredningen är att ta fram ett förslag till anvisningar om bedömning av huruvida hållbarhetskriterierna för agrobiomassa uppfylls och om de bevismedel som står till buds. Anvisningarna från kommissionen spelar en central roll när det gäller att visa att tilläggskriteriet är uppfyllt. 

Med stöd av bemyndigandet i 11 § i hållbarhetslagen att utfärda förordning om hållbarhetskriterierna vore det möjligt att utfärda närmare bestämmelser om visande av att hållbarhetskriterierna är uppfyllda, t.ex. om de innehållsmässiga kraven på övervaknings- och förvaltningsplaner. I Energimyndighetens anvisningar preciseras dessutom hur det kan visas att ett tilläggskriterium har uppfyllts. 

6 §.Minskning av växthusgasutsläpp. Minimivärdena för minskning av växthusgasutsläpp enligt RED II tas in i 6 § som sådana, så att de omfattar kraven på minskning av växthusgasutsläpp från biodrivmedel, biogas och flytande biobränslen som konsumeras inom transportsektorn samt biomassabränslen. Kriterierna tillämpas inte på el, värme och kyla som produceras från fast kommunalt avfall. 

Paragrafens 1 och 2 mom. ändras för att motsvara artikel 29.10 i RED II och till paragrafen fogas ett 3 mom. Samtidigt ändras terminologin i paragrafen för att stämma överens med RED II. Dessutom föreslås det i propositionens lagförslag 2 att 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen i en ändringslag (388/2017) upphävs som obehövligt. Momentet gäller minskning av växthusgasutsläpp.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska växthusgasutsläppen under hela livscykeln från biodrivmedel, biogas som konsumeras inom transportsektorn och flytande biobränslen vara minst 50 procent mindre jämfört med utsläppen från motsvarande fossilt bränsle i anläggningar som var i drift den 5 oktober 2015 eller tidigare. Enligt 2 punkten är kravet på minskade växthusgasutsläpp minst 60 procent i anläggningar där driften inleddes mellan den 6 oktober 2015 och den 31 december 2020. Enligt 3 punkten skärps kravet på minskade växthusgasutsläpp till 65 procent i anläggningar där driften inleds den 1 januari 2021 eller därefter. 

I 2 mom. föreskrivs om kriterierna för minskning av växthusgasutsläppen för el, värme och kyla som produceras från biomassabränslen. Enligt 2 mom. 1 punkten ska växthusgasutsläppen under hela livscykeln från el, värme och kyla producerad från biomassabränslen vara minst 70 procent mindre jämfört med utsläppen från motsvarande fossilt bränsle i anläggningar där driften inleds mellan den 1 januari 2021 och den 31 december 2025. Enligt 2 mom. 2 punkten skärps kravet på minskade växthusgasutsläpp till 80 procent i anläggningar där driften inleds den 1 januari 2026 eller därefter. 

Enligt artikel 29.10 andra stycket i RED II ska en anläggning anses vara i drift när den fysiska produktionen av biodrivmedel, biogas som konsumeras inom transportsektorn och flytande biobränslen och den fysiska produktionen av värme och kyla samt el från biomassabränslen har inletts. 

Artikel 31 i RED II innehåller bestämmelser om beräkning av växthusgaspåverkan av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen. Mer detaljerade regler för beräkning av växthusgasutsläppen från biodrivmedel och flytande biobränslen finns i bilaga II till RED II V. Mer detaljerade regler för beräkning av växthusgasutsläppen från biomassabränslen finns i bilaga VI till RED II. En minskning av växthusgasutsläppen kan påvisas genom att använda de normalvärden som anges i bilagorna V och VI till RED II, genom att beräkna minskningen av växthusgasutsläpp på grundval av de faktiska värdena i processen enligt beräkningsreglerna i bilagorna V och VI till direktivet eller genom att använda en kombination av de två metoderna. 

Den preciserande bestämmelsen om fastställande av växthusgasutsläpp från avfall och restprodukter flyttas till paragrafens 3 mom. Avfall och restprodukter ska inte anses ge upphov till växthusgasutsläpp under livscykeln fram till dess att de samlas in, oavsett om de bearbetas till mellanliggande produkter innan de omvandlas till slutprodukten. Bestämmelsen motsvarar tredje stycket under punkt 18 i del C i bilaga V till RED II, som inte har ändrats från den tidigare bestämmelsen i RES-direktivet.  

Med stöd av bemyndigandet i 11 § i hållbarhetslagen att utfärda förordning om hållbarhetskriterierna är det möjligt att utfärda närmare bestämmelser om beräkning av minskningen av växthusgasutsläpp.  

6 a §. Övriga krav på el som produceras från biomassabränslen. Den föreslagna nya 6 a § innehåller bestämmelser om övriga krav på el som produceras från biomassabränslen.  

El som produceras från biomassabränslen ska i enlighet med artikel 29.11 i RED II uppfylla ett eller flera av de energieffektivitetskrav som fastställs i artikelns led a–d. Anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 50 megawatt ska inte omfattas av kraven i denna paragraf. 

I 1 mom. föreskrivs det att om el från biomassabränslen produceras i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 50 och högst 100 megawatt, ska elproduktionen i anläggningen uppfylla minst ett av de krav som anges i 1–3 punkten. Anläggningen ska i elproduktionen antingen tillämpa högeffektiv kraftvärmeteknik eller, om den enbart producerar el, uppfylla de verkningsgrader som motsvarar bästa tillgängliga teknik (BAT-AEEL) enligt definitionen i kommissionens genomförandebeslut (EU) 2017/1442 eller tillämpa avskiljning och lagring av koldioxid från biomassa.  

I 2 mom. föreskrivs det att om el från biomassabränslen produceras i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mer än 100 megawatt, ska elproduktionen i anläggningen uppfylla minst ett av de krav på elproduktionen som anges i 1–3 punkten. Anläggningen ska i elproduktionen antingen tillämpa högeffektiv kraftvärmeteknik eller, om den enbart producerar el, uppnå en elverkningsgrad netto på minst 36 procent eller tillämpa avskiljning och lagring av koldioxid från biomassa. 

I 3 mom. preciseras att kraven i 1 och 2 mom. tillämpas på anläggningar som tas i drift eller ställs om till användning av biomassabränslen efter den 25 december 2021.  

I enlighet med artikel 29.11 tredje stycket i RED II påverkar kravet i paragrafen emellertid inte rätten till offentligt stöd beviljat enligt stödsystem i enlighet med artikel 4 i RED II som godkänns senast den 25 december 2021. Anläggningar som är föremål för en särskild underrättelse från en medlemsstat till kommissionen baserad på att det anses föreligga ett hot mot en trygg elförsörjning kan också lämnas utanför tillämpningsområdet för kravet. 

I 4 mom. föreskrivs om ett undantag enligt artikel 29.11 andra stycket i RED II. Enligt 4 mom. kan det dock inte påvisas att biomassabränsle som används i en anläggning som tillämpar högeffektiv kraftvärmeteknik är hållbart, om anläggningen använder fossila bränslen som huvudsakligt bränsle och det finns en kostnadseffektiv potential för tillämpning av högeffektiv kraftvärmeteknik enligt den bedömning som gjorts i enlighet med artikel 14 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG. Fossila bränslen betraktas som anläggningens huvudsakliga bränsle om deras andel är mer än 50 procent.  

7 §. Biologisk mångfald.Hållbarhetskriteriet för biologisk mångfald i paragrafen ändras så att det gäller ursprunget för agrobiomassa.  

Enligt paragrafen får vid framställningen av biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle inte användas agrobiomassa som producerats på mark som vid jämförelsetidpunkten eller senare haft stor biologisk mångfald. Som sådan mark ska betraktas naturskog och annan trädbevuxen mark enligt artikel 29.3 a, skog och annan trädbevuxen mark med stor biologisk mångfald enligt artikel 29.3 b, naturskyddsområden enligt artikel 29.3 c och gräsmark med stor biologisk mångfald omfattande mer än en hektar enligt artikel 29.3 d i RED II. Det är dock tillåtet att använda råvaran, om det finns belägg för att råvaruproduktionen i ett naturskyddsområde inte påverkar naturskyddsändamålet eller för att skörd av råvaran på en gräsmark är nödvändig för att bevara markens status som gräsmark med stor biologisk mångfald. Bestämmelsen i RED II motsvarar det som föreskrivs i RES-direktivet med undantag för led b. 

Momentets 1 punkt förblir oförändrad. Momentets 2 punkt ändras och i punkten föreskrivs om i artikel 29.3 b i RED II avsedd skog och annan trädbevuxen mark med stor biologisk mångfald som är rik på arter och inte skadad eller som av den relevanta behöriga myndigheten har konstaterats ha stor biologisk mångfald, om det inte finns belägg för att råvaruproduktionen inte påverkar naturskyddsändamålet. 

Momentets 2 punkt flyttas och blir 3 punkten utan att innehållet ändras. 

Momentets 3 punkt om gräsmark med stor biologisk mångfald flyttas till 4 punkten och kompletteras dessutom så att gräsmarken ska omfatta mer än en hektar. Enligt artikel 29.3 andra stycket i RED II får kommissionen dessutom anta genomförandeakter för att närmare specificera kriterier för att avgöra vilken gräsmark som ska betraktas som gräsmark med stor biologisk mångfald, omfattande mer än en hektar. 

8 §.Ändrad markanvändning. Det inledande stycket i paragrafen ändras så att hållbarhetskriteriet för ändrad markanvändning ändras till att gälla agrobiomassa i enlighet med RED II. 

Med stöd av paragrafen får vid framställningen av biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle inte användas agrobiomassa som producerats på mark som vid jämförelsetidpunkten haft stora kollager, men inte längre har det. Mark med stora kollager är våtmarker enligt artikel 29.4 a, kontinuerligt skogsklädda områden enligt artikel 29.4 b och mark som omfattar mer än en hektar med träd som är högre än fem meter och trädkronor som täcker mellan 10 och 30 procent av ytan enligt artikel 29.4 c i RED II. Hållbarhetskriteriet för ändrad markanvändning ska dock inte tillämpas om markanvändningsformen på området inte har ändrats permanent efter jämförelsetidpunkten. Bestämmelsen i RED II motsvarar det som tidigare föreskrivits i RES-direktivet, och därför behöver 1–3 punkten i paragrafen inte ändras. 

9 §.Dränering av torvmarker. Hållbarhetskriteriet för dränering av torvmarker i paragrafen ändras så att det gäller agrobiomassa i stället för råvara. Artikel 29.5 i RED II motsvarar i övrigt motsvarande bestämmelse i RES-direktivet, och innehållet i och tolkningen av paragrafen förblir således oförändrad till övriga delar. 

10 §.Kriterier för skogsbiomassa. Det föreslås att paragrafens rubrik och innehåll ändras. Bestämmelserna om jordbruksråvaror stryks som onödiga och i paragrafen införs bestämmelser om de kriterier för skogsbiomassa som anges i artikel 29.6 i RED II.  

När det gäller kriterierna för skogsbiomassa tillämpas ett s.k. riskbaserat tillvägagångssätt, dvs. utifrån kriterierna bedöms lämpligheten av åtgärder som vidtas antingen på lands- eller ursprungsområdesnivå för att minimera risken för att ohållbar skogsbiomassa används för produktion av bioenergi. I artikel 29.6 a i RED II anges kriterier på landsnivå för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från skogsbiomassa och som ska uppfyllas för att risken för att ohållbar skogsbiomassa används ska kunna anses minimerad. Fokus i granskningen ligger på den gällande nationella eller regionala lagstiftningen i det aktuella landet och på de övervaknings- och kontrollsystem som tillämpas för att säkerställa att kriterierna är uppfyllda. 

I 1 mom. föreskrivs det om kriterier på landsnivå. För att skogsbiomassa ska betraktas som hållbar ska den enligt 1 mom. komma från en stat som har en gällande nationell eller regional lagstiftning samt övervaknings- och kontrollsystem som säkerställer att kriterierna i momentets punkter är uppfyllda. För det första ska det genom nationella lagar och övervakningssystem enligt 1 punkten säkerställas att skördeverksamheten sker på ett lagenligt sätt och enligt 2 punkten att kravet på skogsföryngring uppfylls. Enligt 3 punkten ska den nationella eller regionala lagstiftningen och övervakningssystemen också säkerställa att arealer som avsatts för naturskyddsändamål, dvs. arealer som enligt internationell eller nationell rätt eller av relevant behörig myndighet utsetts för naturskyddsändamål, inklusive sådana arealer på våtmarker och torvmarker, skyddas. Dessutom ska den nationella lagstiftningen och övervakningssystemen i det land där skördeverksamheten sker enligt 1 mom. 4 punkten säkerställa att hänsyn tas till bevarandet av jordbeskaffenheten och den biologiska mångfalden i syfte att minimera de negativa effekterna och enligt 5 punkten att skogens produktionskapacitet på lång sikt upprätthålls eller förbättras.  

Kommissionen har beställt en utredning för att underlätta genomförandet av bestämmelserna om hållbarhetskriterier. Ett av syftena med utredningen är att utveckla ett förslag till anvisningar om genomförandet av en granskning av skogsbiomassa utifrån en riskbaserad modell, inklusive anvisningar om bedömningen av huruvida kriterierna uppfylls och om de bevismedel som står till buds. Utredningen går dessutom igenom den nationella lagstiftningen i alla medlemsstater och i fem stater utanför EU (Förenta staterna, Kanada, Ryssland, Ukraina och Vitryssland) och granskar om kriterierna på landsnivå uppfylls. Om några medlemsstater görs dessutom en noggrannare fallstudie som åskådliggör metoder för att påvisa överensstämmelse med kraven.  

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att påvisa att skogsbiomassan är hållbar inom det ursprungsområde som avses i 4 § 15 punkten. Om det inte finns bevis på landsnivå för att kriterierna är uppfyllda är biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som producerats från skogsbiomassa enligt 2 mom. hållbara om det på ursprungsområdesnivå finns förvaltningssystem som säkerställer att kriterierna är uppfyllda. Kriterierna på ursprungsområdesnivå i artikel 29.6 b i RED II är nästan desamma som på landsnivå. I fråga om arealer som avsatts för naturskyddsändamål är det dessutom möjligt att vid granskningen av ursprungsområdet påvisa att skörden av råvaran i fråga inte inverkar negativt på skyddsändamålet. 

10 a §. Krav som gäller markanvändning, ändrad markanvändning och skogsbruk. I den nya 10 a § föreskrivs i enlighet med artikel 29.7 i RED II om kraven på skogsbiomassa när det gäller markanvändning, ändrad markanvändning och skogsbruk. 

Enligt 1 mom. ska biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som produceras från skogsbiomassa uppfylla de krav som gäller markanvändning, ändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF). På samma sätt som när det gäller kriterierna för skogsbiomassa ska uppfyllandet av kriterierna visas antingen på lands- eller ursprungsområdesnivå. Enligt 1 mom. anses LULUCF-kraven vara uppfyllda på landsnivå, om staten eller den regionala organisationen för ekonomisk integration i enlighet med 1 punkten är part i Parisavtalet och dessutom uppfyller någotdera av kriterierna i 2 eller 3 punkten. Enligt 2 punkten ska staten eller den regionala organisationen för ekonomisk integration ha lagt fram ett nationellt fastställt bidrag (NDC) för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), som omfattar utsläpp från och upptag inom jordbruk, skogsbruk och markanvändning som säkerställer att förändringar i kollager i samband med skörd av biomassa tillgodoräknas landets åtagande att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser i enlighet med det nationellt fastställda bidraget. Alternativt ska landet eller organisationen enligt 3 punkten ha nationell lagstiftning som är tillämplig när det gäller utvinning för att bevara och stärka kollager och kolsänkor. Då ska det dessutom visas att de rapporterade utsläppen från LULUCF-sektorn inte överstiger upptaget. 

I 2 mom. föreskrivs att om det inte finns bevis för att kraven enligt 1 mom. 1–3 punkten är uppfyllda kan uppfyllandet av LULUCF-kraven visas på nivån för det ursprungsområde som avses i 4 § 15 punkten. Då ska verksamhetsutövaren visa att det i ursprungsområdet finns förvaltningssystem för att säkerställa att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt. 

12 §.Krav som gäller verksamhetsutövares hållbarhetssystem. Paragrafens 2 och 3 mom. kompletteras så att verksamhetsutövare förutom för biodrivmedel och flytande biobränslen också för biomassabränslen kan visa att hållbarhetskriterierna uppfylls genom ett nationellt system. Kraven på verksamhetsutövares hållbarhetssystem grundar sig på artiklarna 29 och 30 i RED II.  

Verksamhetsutövares hållbarhetssystem ska enligt 2 mom. 1 punkten omfatta uppgifter för beräkning av den minskning av växthusgasutsläpp som användningen av partiet med biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle medför och uppgifter för att visa att partiet uppfyller hållbarhetskriteriet i 6 § eller uppgifter för beräkning av växthusgasutsläppen för råvarupartiet.  

I verksamhetsutövares hållbarhetssystem ska med stöd av 2 mom. 2 punkten också ingå uppgifter om ursprunget för råvarorna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen i enlighet med de hållbarhetskriterier som anges i 5 a § 2 mom., 7–10 och 10 a §. Utifrån uppgifterna ska det vara möjligt att visa att det vid produktionen av agrobiomassa har tagits hänsyn till tilläggskriteriet för avfall och restprodukter från jordbruk enligt 5 a § 2 mom., hållbarhetskriteriet för biologisk mångfald enligt 7 §, hållbarhetskriteriet for ändrad markanvändning enligt 8 § och hållbarhetskriteriet för dränering av torvmarker enligt 9 § och att agrobiomassa inte har skaffats från områden som är förbjudna enligt 7–9 §. Dessutom ska det kunna visas att skogsbiomassan uppfyller kriterierna i 10 och 10 a § antingen på lands- eller ursprungsområdesnivå. 

Enligt artikel 30.3 första stycket i RED II får för efterlevnad av artiklarna 29.6 a och 29.7 a första- eller andrapartsgranskning användas upp till skogsbiomassans första samlingspunkt. I praktiken kan verksamhetsutövaren påvisa skogsbiomassans ursprung genom ett avtal med bränsleleverantören, t.ex. med hjälp av fraktdokumentationen eller motsvarande bevis.  

Enligt 2 mom. 3 punkten ska verksamhetsutövaren i ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet visa att de övriga kraven på el som produceras från biomassabränslen i 6 a § är uppfyllda.  

Det som föreskrivs om massbalans i 3 mom. utvidgas till att omfatta biomassabränslen.  

Bestämmelsen om massbalanssystem i RED II har preciserats något i jämförelse med motsvarande bestämmelse i RES-direktivet. Enligt artikel 30.1 a i RED II ska de ekonomiska aktörerna använda ett massbalanssystem som medger att partier med råvaror eller drivmedel med olika hållbarhetsegenskaper och egenskaper vad gäller utsläpp av växthusgaser kan blandas t.ex. i en behållare eller i en bearbetnings- eller logistikanläggning eller en infrastruktur eller plats för överföring och distribution. Enligt led b ska massbalanssystemet dessutom medge att partier med råvaror med olika energiinnehåll blandas för ytterligare bearbetning, under förutsättning att partiernas storlek anpassas i förhållande till deras energiinnehåll. Massbalanssystemet ska också kräva att information om hållbarhetsegenskaper och egenskaper vad gäller minskade utsläpp av växthusgaser hos och storleken på de partier som avses i led a förblir kopplad till blandningen, och fastställa att summan av alla partier som tas från blandningen ska beskrivas ha samma hållbarhetsegenskaper, i samma mängder, som summan av alla partier som har tillförts blandningen och kräver att denna balans ska uppnås under en lämplig tidsperiod.  

Massbalanssystemet ska säkerställa att varje parti biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle endast räknas i ett av alternativen i artikel 7.1 första stycket a, b eller c vid beräkningen av den slutliga energianvändningen (brutto) från förnybara energikällor och ska innehålla information om huruvida stöd har tillhandahållits till produktionen av det partiet samt i så fall om typen av stödsystem. För att genom massbalansen kunna säkerställa att partier med flytande biobränsle eller biomassabränsle endast räknas en gång i de nationella målen för förnybar energi, fogas det till 3 mom. en skyldighet för anläggningar som använder flytande biobränslen och biomassabränslen att genom massbalans övervaka mängden el, värme och kyla som producerats med partier av flytande biobränsle och biomassabränsle. Om det för övervakning av producerad mängd el, värme och kyla redan finns kontrollförfaranden inom ramen för något annat system, kan detta system utnyttjas för övervakningen. 

Vid tolkningen av paragrafens 3 mom. bör man i fortsättningen beakta att bestämmelserna om massbalans har preciserats i artikel 30.2 i RED II med avseende på bearbetningen av ett råvaruparti. Om ett parti bearbetas ska informationen om hållbarhetsegenskaperna och egenskaperna vad gäller minskade utsläpp av växthusgaser anpassas och tilldelas produkterna. Om bearbetningen av ett råvaruparti endast ger en produkt som är avsedd för framställning av biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen, ska partiets storlek och de berörda kvantiteterna av hållbarhetsegenskaper och egenskaper som gäller minskade utsläpp av växthusgaser anpassas genom tillämpning av en omräkningsfaktor som anger förhållandet mellan massan av den produkt som är avsedd för sådan framställning och massan av den råvara som kommer in i processen. Om bearbetningen av ett råvaruparti ger mer än en produkt som är avsedd för framställning av biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen, ska för varje produkt en separat omräkningsfaktor tillämpas och en separat massbalans användas.  

16 §.Hur beslut om godkännande upphör att gälla. Paragrafens 1 mom. kompletteras så att Energimyndigheten kan besluta att ett godkännande upphör att gälla, om produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av biomassabränslen eller råvaror, eller av bränslen som innehåller sådana, kontinuerligt har varit avbruten i minst ett år av orsaker som beror på verksamhetsutövaren, om inte verksamhetsutövarens hållbarhetssystem fortfarande behövs med hänsyn till ett sådant beslut om statsunderstöd som avses i 2 § 2 mom. I 1 och 2 mom. ändras dessutom myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. 

19 §.Överföring av beslut om godkännande. Bestämmelserna om överföring av beslut om godkännande ändras med avseende på fastställande av överföringsdagen. 

I paragrafens 1 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. 

Paragrafens 2 mom. ändras så att övertagaren ska svara för verksamhetsutövarens skyldigheter enligt lagen och har rätt att utfärda hållbarhetsintyg med stöd av 23 § från och med den dag då beslutet om godkännande överfördes. 

Till 3 mom. fogas en undantagsbestämmelse om fastställandet av överföringsdagen i de fall där överföringen beror på en fusion. Eftersom det överlåtande bolaget upphör att existera efter fusionen är det nödvändigt att som överföringsdatum fastställa den dag då fusionen verkställs. 

Paragrafens 3 mom. flyttas till 4 mom. och Energimarknadsverket ändras till Energimyndigheten. 

Bemyndigandet att utfärda förordning i 4 mom. flyttas till 5 mom. utan ändringar. 

22 §.Verksamhetsutövarens anmälningsskyldighet. I paragrafens 1 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. Paragrafens 1 mom. 4 punkten kompletteras dessutom så att verksamhetsutövaren utan dröjsmål ska göra en anmälan om avbrott som pågår längre än ett år i produktionen, framställningen, importen, frisläppandet för konsumtion eller användningen av i hållbarhetssystemet avsedda biomassabränslen eller råvaror, eller bränslen som innehåller sådana. 

23 §.Hållbarhetsintyg. Paragrafens 1 mom. kompletteras så att verksamhetsutövaren får utfärda ett hållbarhetsintyg även över ett parti biomassabränsle eller råvara som bevis på att partiet uppfyller hållbarhetskriterierna i enlighet med utvidgningen av lagstiftningens tillämpningsområde. En verksamhetsutövare vars hållbarhetssystem är godkänt och som iakttar kraven i 3 kap. och bestämmelserna i beslutet om godkännande har rätt att utfärda ett hållbarhetsintyg. Verksamhetsutövaren kan börja utfärda hållbarhetsintyg när beslutet om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem har vunnit laga kraft.  

Till paragrafens 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken ett hållbarhetsintyg som verksamhetsutövaren utfärdat också gälla kan sådana partier med biodrivmedel, flytande biobränsle eller biomassabränsle eller råvarupartier som producerats, framställts, förvärvats, importerats, frisläppts för konsumtion eller använts under tiden mellan det att ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet eller på motsvarande sätt ansökan om ändring har initierats och beslutet om godkännande eller ändringsbeslutet har vunnit laga kraft, om verksamhetsutövaren kan visa att den har tillämpat lämpliga förfaranden för att säkerställa att hållbarhetskriterierna uppfylls och att partiet har redovisats på ett tillförlitligt sätt i massbalansen. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga tolkningspraxisen vid påvisande av hållbarhet i situationer där det går en avsevärt lång tid mellan inlämnandet av en ansökan om godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem eller en ändringsansökan och godkännandet av dessa. En ansökan om godkännande av hållbarhetssystemet anses ha blivit anhängig på det sätt som avses i det här momentet när verksamhetsutövaren har lämnat Energimyndigheten en ansökan enligt 13 § 2 mom. På motsvarande sätt blir en ändringsansökan anhängig i enlighet med 17 § i hållbarhetslagen, när verksamhetensutövaren har lämnat Energimyndigheten en ansökan där det beskrivs vilken del av hållbarhetssystemet det söks ändring i och till vilken det fogats ett utlåtande av en kontrollör angående hållbarhetssystemets överensstämmelse med kraven.  

Bemyndigandet att utfärda förordning i 2 mom. flyttas till 3 mom. utan att innehållet ändras. 

24 §.Frivilliga system. Paragrafens 1 mom. kompletteras så att en verksamhetsutövare som är certifierad eller godkänd i enlighet med ett frivilligt nationellt eller internationellt system som Europeiska kommissionen har erkänt, får utfärda intyg över eller informera om att partier med flytande biobränsle, biomassabränsle eller råvaror uppfyller hållbarhetskriterierna enligt systemet till den del som kommissionen har ansett att systemet omfattar noggranna uppgifter med tanke på tillämpningen av 6 § eller visar att partiet med flytande biobränsle, biomassabränsle eller råvaror uppfyller hållbarhetskriterierna i 5 a § 2 mom., 7–10 och 10 a § och till övriga delar enligt vad som föreskrivs i 3 kap. 

I artikel 30.4 i RED II föreskrivs om kommissionens behörighet att godkänna frivilliga system. Enligt artikelns första stycke får kommissionen besluta att frivilliga nationella eller internationella system med normer för produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen eller andra drivmedel som kan medräknas i den täljare som avses i artikel 27.1 b tillhandahåller de tillförlitliga uppgifter om minskade växthusgasutsläpp som krävs för de syften som anges i artikel 29.10 eller visar att leveranserna av biodrivmedel, flytande biobränslen eller biomassabränslen uppfyller hållbarhetskriterierna i artikel 29.2–29.7.  

Enligt artikel 30.9 i RED II får en medlemsstat inte kräva ytterligare bevis på överensstämmelse med de hållbarhetskriterier och kriterier för minskade växthusgasutsläpp som fastställs i artikel 29.2–29.7 och 29.10, om verksamhetsutövaren lägger fram bevis eller uppgifter som erhållits i enlighet med ett av kommissionen erkänt system. 

25 §. Bevarande av uppgifter för tillsynen. Paragrafens 1 mom. 1 punkten kompletteras så att ett hållbarhetsintyg godkänns som bevis på att hållbarhetskriterierna är uppfyllda, om verksamhetsutövaren bevarar det material om partier med biomassabränsle till dess att fem år förflutit från det att partiet med biomassabränsle användes eller frisläpptes för konsumtion eller från det att råvarupartiet överläts. 

30 §.Ändring och återkallelse av beslut om godkännande som kontrollör. I 1 och 2 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens rätt att ge kontrollören en anmärkning eller varning, om denne inte uppfyller förutsättningarna enligt 26 och 27 § eller på ett väsentligt sätt handlar i strid med denna lag eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller bestämmelserna i beslutet om godkännande. Syftet med bestämmelsen är att klargöra Energimyndighetens rätt att ge en anmärkning eller varning och de grunder på vilka en anmärkning eller varning kan ges. 

Bestämmelsen om återkallelse av beslut om godkännande som kontrollör i 2 mom. flyttas till 3 mom. utan att innehållet ändras. 

Till paragrafen fogas ett 4 mom. enligt vilket Energimyndigheten ska återkalla ett beslut om godkännande av en kontrollör, om kontrollören ansöker om detta. 

31 §.Rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna. Det föreslås att 1 och 2 mom. kompletteras så att rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna även ska omfatta partier av biomassabränsle som verksamhetsutövaren har använt i Finland under ett kalenderår. Medlemsstaternas skyldighet enligt artikel 30.3 första stycket i RED II förutsätter att regleringen kompletteras så att den omfattar uppgifter om partier av biomassabränsle.  

I 2 mom. åläggs dessutom verksamhetsutövare skyldighet att i rapporten om uppfyllande av hållbarhetskriterierna uppge hur mycket el, värme och kyla som produceras från flytande biobränslen och biomassabränslen.  

Skyldigheten att lämna in en rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna gäller alla verksamhetsutövare som under ett kalenderår har producerat, framställt eller överlåtit biodrivmedel till konsumtion i Finland, oberoende av om hållbarheten påvisas med hjälp av ett nationellt system eller av ett i 24 § avsett frivilligt nationellt eller internationellt system som kommissionen har erkänt. Skyldigheten att lämna in en rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna gäller alla verksamhetsutövare som har framställt eller använt flytande biobränslen eller använt biomassabränslen vid produktion av el, värme och kyla eller producerat biogas för transport, oberoende av om hållbarheten påvisas med hjälp av ett nationellt system eller ett i 24 § avsett frivilligt nationellt eller internationellt system som kommissionen har erkänt. 

32 §.Rätt att få uppgifter. Till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. genom vilket Energimyndighetens rätt att få uppgifter utvidgas till att gälla certifieringsorgan för de frivilliga nationella och internationella system som Europeiska kommissionen har erkänt. I 1, 2 och 3 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten.  

Det föreslås inga egentliga ändringar i bestämmelserna om rätt att få uppgifter i 1–3 mom. Med stöd av 1 mom. säkerställs Energimyndighetens rätt att få de uppgifter den behöver för tillsynen, dvs. uppgifter som anknyter till en verksamhetsutövares godkända hållbarhetssystem, uppfyllandet av hållbarhetskriterierna för partier med biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen samt andra uppgifter som behövs för tillsynen över att bestämmelserna i lagen efterlevs och på grundval av vilka det är möjligt att få en rättvisande bild av hur bestämmelserna i lag och föreskrifterna i Energimyndighetens beslut har följts. Rätten att få uppgifter kan gälla uppgifter som anknyter exempelvis till verksamhetsutövarens råvarumängder och leveranskedjor, producerade partier med biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen eller till utfärdade hållbarhetsintyg. Bestämmelserna om rätt att få uppgifter säkerställer alltså Energimyndighetens rätt att få de uppgifter den behöver för sin lagfästa tillsynsuppgift. Skyldigheten att lämna uppgifter som behövs för skötseln av tillsynsuppgiften gäller med stöd av 3 mom. också kontrollörer. Rätten att få uppgifter omfattar inte känsliga personuppgifter.  

Enligt artikel 30.9 andra stycket i RED II ska medlemsstaternas behöriga myndigheter övervaka den verksamhet som bedrivs av certifieringsorgan som utför oberoende granskning inom ramen för ett frivilligt system. Certifieringsorgan ska på begäran av behöriga myndigheter lämna all relevant information som krävs för att övervaka verksamheten, inklusive exakt datum, tidpunkt och plats för granskningarna. Om medlemsstaterna upptäcker problem med bristande överensstämmelse ska de skyndsamt informera det frivilliga systemet.  

Enligt 4 mom. har Energimyndigheten rätt att av certifieringsorganen för de frivilliga nationella och internationella system som Europeiska kommissionen har erkänt få de uppgifter som behövs för tillsynen. Rätten att få uppgifter föreslås gälla sådana uppgifter om certifieringsorgans övervakningsverksamhet som anges särskilt i artikel 30.9 stycke 2 i RED II. Uppgifter som behövs för tillsynen kan gälla inte bara handlingar som anknyter till en enskild inspektion utan även andra uppgifter som certifieringsorganet utnyttjar i sin övervakning, t.ex. kontakter mellan verksamhetsutövaren och certifieringsorganet. Rätten att få uppgifter omfattar inte känsliga personuppgifter.  

34 §.Energimyndighetens inspektionsrätt. I paragrafens rubrik och 1, 3 och 4 mom. ändras Energimarknadsverket till Energimyndigheten. Paragrafens 1 mom. kompletteras så att Energimyndigheten har rätt att få tillträde till lokaler och områden där biomassabränslen eller råvaror produceras, framställs eller används, om detta behövs för tillsynen enligt hållbarhetslagen, samt att göra inspektioner där och vidta andra åtgärder som föranleds av tillsynen. 

36 §.Handräckning. Hänvisningen till författningsnumret uppdateras. I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen. 

39 §.Ändringssökande. Tillämpningsområdet för omprövningsförfarandet enligt 1 mom. utvidgas, 2 mom. uppdateras för att motsvara gällande lagstiftning och till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. dit bestämmelsen om förbud mot ändringssökande i 2 mom. flyttas. Detta förbättrar konsekvensen i paragrafen om ändringssökande. I 1 och 2 mom. ändras myndighetens namn från Energimarknadsverket till Energimyndigheten. De ändringar i fråga om ändringssökande som ingår i lagförslaget motsvarar de ändringar som gjorts i den övriga lagstiftningen. 

Paragrafens 1 mom. kompletteras så att ett beslut om förlängning av giltighetstiden för ett beslut om godkännande av ett hållbarhetssystem som Energimyndigheten fattat med stöd av 15 § 2 mom. inte får överklagas genom besvär, utan först ska omprövning begäras hos Energimyndigheten. Omprövningsbestämmelsernas lämplighet bedöms för varje ärendegrupp i lagstiftningen för de olika förvaltningsområdena. En utvidgning av tillämpningsområdet för omprövningsförfarandet i fråga om beslut om förlängning av giltighetstiden för beslut om godkännande kan motiveras med ambitionen att sammanjämka en snabb och effektiv myndighetsverksamhet med ett effektivt rättsskydd.  

Hänvisningen i 2 mom. till förvaltningsprocesslagen ändras så att den motsvarar den nya lagstiftningen. Förvaltningsdomstolens beslut kan enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen är således huvudregeln enligt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, och därför kan den reglering som överlappar med den allmänna lagen, dvs. tredje meningen i 2 mom., strykas som onödig.  

De ändringar i fråga om ändringssökande som ingår i lagförslaget motsvarar de ändringar som gjorts i den övriga lagstiftningen. I och med reformen har tillämpningsområdet för systemet med besvärstillstånd utvidgats till att också gälla Energimyndighetens beslut om förlängning av giltighetstiden för ett beslut om godkännande av ett hållbarhetssystem med stöd av 15 § 2 mom., om återkallelse av ett beslut om godkännande av ett hållbarhetssystem med stöd av 18 § och om återkallelse av beslut om godkännande som kontrollör med stöd av 30 § 2 mom. samt sökande av ändring i förbud eller förelägganden som Energimyndigheten meddelat på grund av överträdelser eller försummelser med stöd av 35 §. De ovannämnda besluten är av sådan art att rättssäkerheten kan anses garanterad om ärendet kan tas upp till behandling i högsta förvaltningsdomstolen utifrån ett besvärstillstånd, särskilt med beaktande av att högsta förvaltningsdomstolen måste bevilja besvärstillstånd när villkoren för besvärstillstånd uppfylls. 

Den mening om förbud mot att söka ändring som tidigare fanns i 2 mom. flyttas till 3 mom. I beslut av Energimyndigheten om att inte ge förhandsbesked får emellertid ändring inte sökas. 

7.2  Lag om upphävande av 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen

1 §. Enligt paragrafen upphävs genom denna lag 2 mom. i ikraftträdandebestämmelsen i en lag om ändring av lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (388/2017). Till bestämmelsen om minskning av växthusgasutsläpp i 6 § i lagförslag 1 fogas minimivärdena för minskning av växthusgasutsläpp enligt RED II som sådana, och för att eliminera överlappande reglering upphävs den nämnda ikraftträdandebestämmelsen som obehövlig. 

2 §. Upphävandelagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. 

10.1  Verkställighet

Ett effektivt verkställande av den föreslagna lagändringen förutsätter att såväl föremålen för regleringen som den verkställande myndigheten hinner förbereda sig tillräckligt på ändringarna. Energimyndighetens anvisningar, information och informationsmöten samt eventuella utbildningar spelar en stor roll när det gäller att säkerställa ett lyckat verkställande. 

Ändringarna i hållbarhetskriterierna förutsätter att anvisningarna för verksamhetsutövare omarbetas och att anvisningarna för kontrollörer uppdateras. Verkställandet av lagändringen förutsätter att det rekryteras personal vid Energimyndigheten.  

Energimyndigheten kommer i synnerhet i initialskedet att behöva samarbeta och utbyta information med t.ex. Finlands skogscentral, Tullen, Skatteförvaltningen och Livsmedelsverket för att den på ett adekvat sätt ska kunna sköta sina uppgifter i anslutning till bedömningen av huruvida hållbarhetskriterierna uppfylls. De faktiska konsekvenserna av genomförandet av propositionen bedöms i avsnittet REF _Ref40084401 \h \r \* MERGEFORMAT 4.3 De huvudsakliga konsekvenserna. 

10.2  Uppföljning

Konsekvenserna av genomförandet följs upp vid arbets- och näringsministeriet.  

Energimyndigheten följer uppfyllandet av hållbarhetskriterierna genom den rapport om uppfyllande av hållbarhetskriterierna som verksamhetsutövarna årligen lämnar in samt genom annan tillsyn.  

Genomförandet av RED II följs också på EU-nivå. Kommissionen ska övervaka ursprunget för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen som används i unionen samt de konsekvenser som produktionen får på markanvändningen i unionen och i de viktigaste tredjeländerna. Övervakningen grundar sig på nationella energi- och klimatplaner samt på rapportering i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 om styrningen av energiunionen och av klimatåtgärder samt om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 663/2009 och (EG) nr 715/2009, Europaparlamentets och rådets direktiv 94/22/EG, 98/70/EG, 2009/31/EG, 2009/73/EG, 2010/31/EU, 2012/27/EU och 2013/30/EU samt rådets direktiv 2009/119/EG och (EU) 2015/652 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 525/2013.  

Kommissionen ska senast den 31 januari 2021 anta genomförandeakter för att fastställa vägledning vad gäller det underlag som visar att kriterierna för skogsbiomassa efterlevs. Kommissionens genomförandeakter kan förutsätta att bestämmelserna ses över efter att förslaget har trätt i kraft. 

12.1  Ändringssökande

De ändringar i fråga om ändringssökande som ingår i den föreslagna lagändringen motsvarar de ändringar som gjorts i den övriga lagstiftningen. Tillämpningsområdet för systemet med besvärstillstånd har i och med 107 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, som trädde i kraft den 1 januari 2020, utvidgats till att gälla samtliga beslut av förvaltningsdomstolen i förvaltningsärenden, och gäller därmed alla beslut som Energimyndigheten meddelar med stöd av den föreslagna lagen, med undantag för det som särskilt föreskrivs om förbud mot att söka ändring.  

Grundlagsutskottet har inte ansett att systemet med besvärstillstånd strider mot 21 § i grundlagen. I sin tidigare praxis har grundlagsutskottet dock ansett att systemet avviker från det normala förfarandet i förvaltningsprocessen och att det finns skäl att förhålla sig restriktivt till en utvidgning av systemet. I sin nyare praxis har utskottet med hänvisning till den utveckling som skett i handläggningen av förvaltningsärenden och systemet för att söka ändring konstaterat att det inte längre finns skäl att förhålla sig restriktivt till systemet med besvärstillstånd eller en utvidgning av det (GrUU 32/2012 rd). Senare har grundlagsutskottet konstaterat (GrUU 50/2018 rd) att betonandet av högsta förvaltningsdomstolens roll som prejudikatsdomstol kan anses viktigt med tanke på rättssäkerheten och jämlikheten och därmed också med hänsyn till grundrättighetssystemet utgöra ett godtagbart skäl för att göra en sådan inskränkning i besvärsrätten som föreslås. Högsta förvaltningsdomstolens allt viktigare roll som prejudikatsdomstol kan anses bidra till ett välfungerande förvaltningsrättsligt rättssäkerhetssystem trots att den tröskel som gäller för att få enskilda ärenden behandlande vid den höjs något. 

Bestämmelserna om besvärstillstånd inverkar inte på rätten att anföra besvär över förvaltningsdomstolens beslut, utan på i vilken omfattning besvären prövas. Förvaltningsdomstolens beslut får i besvärstillståndsärenden överklagas på samma sätt som i andra ärenden. I ärenden som gäller besvärstillstånd undersöker högsta förvaltningsdomstolen först om det finns grund för att bevilja besvärstillstånd i det aktuella fallet. Om någon av de grunder för besvärstillstånd som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden finns, ska högsta förvaltningsdomstolen bevilja besvärstillstånd. När besvärstillstånd har beviljats meddelar högsta förvaltningsdomstolen också ett motiverat avgörande i huvudsaken. I annat fall meddelar högsta förvaltningsdomstolen ett beslut där det konstateras att det inte finns någon grund för beviljande av besvärstillstånd i ärendet, varför besvärstillstånd inte beviljas. 

Genom den föreslagna lagändringen tryggas således den i 21 § 1 mom. i grundlagen och artikel 6.1 i Europakonventionen avsedda rätten för en part att få ett beslut om sina rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. 

12.2  Rätt att få uppgifter

Bestämmelser om Energimyndighetens rätt att få uppgifter finns i 32 § i hållbarhetslagen. Det föreslås inga egentliga ändringar i bestämmelserna om rätt att få uppgifter i 1–3 mom., men i 32 § 4 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens rätt att få uppgifter av nationella och internationella certifieringsorgan. Rätten att få uppgifter grundar sig på artikel 30.9 stycke 2 i RED II. Grundlagsutskottet har understrukit (GrUU 12/2019) att det i den mån EU-lagstiftningen kräver eller möjliggör reglering på det nationella planet ska tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas (se t.ex. GrUU 9/2019 rd, GrUU 6/2019 rd och GrUU 25/2005 rd). Vidare har grundlagsutskottet på grund av företrädet för EU-sekundärrätten sett det som uppenbart att en korrekt tillämpning av rättigheterna till information enligt samarbetsförordningen måste betraktas som nödvändig i överensstämmelse med grundlagsutskottets vedertagna praxis för reglering av myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretess. Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut information med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och att lämna ut information kan gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över vad uppgifterna ska innehålla. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att "informationen är nödvändig" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 17/2016 rd och de utlåtanden som nämns där).  

Grundlagsutskottet bedömde i sitt utlåtande om förslaget till nationell dataskyddslag (GrUU 14/2018 rd) behovet av nationell lagstiftning om behandling av personuppgifter. I det utlåtandet justerade grundlagsutskottet med anledning av den förestående tillämpningen av dataskyddsförordningen sin tidigare ståndpunkt till lagstiftningen om skyddet för personuppgifter på vissa punkter. Utskottet ansåg att skyddet för personuppgifter härefter i första hand bör tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lagstiftningen. Vidare ansåg utskottet att det i princip räcker med att bestämmelserna om skydd för och behandling av personuppgifter är harmoniserade med dataskyddsförordningen. Även med tanke på tydligheten bör inställningen vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Utskottet ansåg att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Enligt grundlagsutskottets utlåtande är känsliga uppgifter fortfarande föremål för mer precis reglering. 

De föreslagna bestämmelserna om rätt att få uppgifter genomför skyldigheten för medlemsstaterna enligt RED II att säkerställa att den verkställande myndigheten har tillräcklig rätt att få uppgifter i förhållande till certifieringsorgan för frivilliga system och att rätten att få uppgifter utsträcker sig till konfidentiella uppgifter, i synnerhet företagshemligheter enligt 24 § 20 punkten i offentlighetslagen. I specialmotiveringen till paragrafen om rätt att få uppgifter sägs det dessutom att rätten att få uppgifter uttryckligen är bunden till uppgifter som behövs för skötseln av tillsynsuppgiften. Strävan har varit att i motiven så uttömmande som möjligt precisera vilka uppgifter som omfattas av Energimyndighetens rätt till information. Den föreslagna bestämmelsen utesluter inte personuppgifter från rätten att få uppgifter, men de anses likväl i huvudsak inte behövas för tillsynen. Känsliga personuppgifter har dock uteslutits från rätten att få uppgifter, så det anses inte finnas några grunder för närmare specialbestämmelser om skydd för personuppgifter. Den föreslagna bestämmelsen om rätt att få uppgifter uppfyller de i grundlagsutskottets ovan återgivna utlåtandepraxis etablerade kraven på att rätten till information ska vara noggrant avgränsad och nödvändig. Därmed utgör bestämmelsen inget hinder för att lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

12.3  Bedömning av lagstiftningsordningen

Lagförslagen innehåller inte några inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna som skulle vara problematiska med tanke på grundlagen eller några andra konstitutionella frågor. Det är därför motiverat att anse att de lagförslag som ingår i propositionen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.