1.1
Lagen om lösning av konsumenttvister utanför myndigheter
1 §.Tillämpningsområde. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde.
Enligt 1 mom. gäller lagen alternativa tvistlösningsorgan utanför domstol vilka har anmälts till Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 20.2 i ADR-direktivet samt det tvistlösningsförfarande som iakttas i organen.
På samma sätt som i direktivet avses i denna lag med alternativt tvistlösningsorgan ett organ som är varaktigt inrättat och erbjuder tvistlösning genom ett alternativt tvistlösningsförfarande och som är förtecknat i en förteckning som kommissionen för (artikel 4.1 h i direktivet). Ett organ som är inrättat t.ex. för lösning av en viss tvist kan inte anses vara varaktigt inrättat.
I Finland är flera privata alternativa tvistlösningsorgan verksamma. Till dem hör bl.a. FINE och de nämnder som finns i anslutning till organet samt den tillsynsnämnd som finns i anslutning till Advokatförbundet, Veterinärmedicinska skadenämnden och försäkringsbolagens interna tvistlösningsorgan.
Lagen tillämpas dock inte automatiskt på alla tvistlösningsorgan utan endast på sådana som en i direktivet avsedd myndighet — i Finland justitieministeriet — har anmält till kommissionen och som har införts i den förteckning som kommissionen för. Med stöd av kommissionens rekommendationer 98/257/EEG och 2001/301/EEG, som föregick direktivet, har Finland anmält konsumenttvistenämnden, Försäkringsnämnden, Banknämnden och Värdepappersnämnden som alternativa tvistlösningsorgan för konsumenttvister till kommissionens databas.
Lagen påverkar på inget sätt verksamheten hos de aktörer som bedriver alternativ tvistlösning men inte anmäls till kommissionen.
En förutsättning för att lagen ska bli tillämplig är inte att tvistlösningsorganets verksamhet inskränker sig enbart till att lösa tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Organet i fråga kan t.ex. tillhandahålla allmänna tvistlösningstjänster, men det måste också avgöra tvister mellan konsumenter och näringsidkare.
Lagen tillämpas inte på en myndighet som tillhandahåller alternativ tvistlösning även om myndigheten har anmälts till kommissionen som ett tvistlösningsorgan som avses i direktivet. Bestämmelser om en sådan myndighets verksamhet finns i den lag som tillämpas på respektive myndighet. Bestämmelser om konsumenttvistenämndens verksamhet finns t.ex. i lagen om konsumenttvistenämnden.
Lagen innehåller också bestämmelser om det förfarande som ska iakttas i de tvistlösningsorgan som hör till lagens tillämpningsområde, t.ex. opartiskhet hos de personer som ansvarar för tvistlösning samt inledande av ett ärende och behandling av det i organet.
I 2 mom. preciseras lagens tillämpningsområde ytterligare. Enligt momentet tillämpas lagen på tvister som gäller avtal om konsumtionsnyttigheter och tvister som gäller anskaffning av konsumtionsnyttigheter mellan konsumenter och i Finland etablerade näringsidkare, när tvisterna förs till tvistlösningsorganet av konsumenter. En konsument definieras i 1 kap. 4 § i konsumentskyddslagen som en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han idkar.
Lagen tillämpas inte i de fall då ett organ som har anmälts till kommissionen behandlar en sådan tvist mellan en konsument och en näringsidkare som näringsidkaren har fört till tvistlösningsorganet och inte heller i de fall då organet behandlar tvister mellan näringsidkare eller andra tvister som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Ett tvistlösningsorgan som omfattas av lagen kan givetvis trots det iaktta lagens bestämmelser också i sådana ärenden men har ingen skyldighet till det enligt lag.
Enligt artikel 2.1 tillämpas direktivet bara på lösning av sådana tvister inom eller mellan medlemsstaterna som gäller förpliktelser till följd av köpe- eller tjänsteavtal mellan en näringsidkare etablerad på deras område och en konsument bosatt inom unionen. Det betyder att ett organ som har anmälts till kommissionens förteckning enligt direktivet inte behöver behandla tvister där en näringsidkare är etablerad i en tredjestat eller en annan av unionens medlemsstater eller tvister där en konsument inte är bosatt inom en av Europeiska unionens medlemsstater.
En avgränsning enligt direktivet för konsumenternas del har inte ansetts ändamålsenlig i lagen. Enligt momentet tillämpas lagen därför också på sådana tvister mellan konsumenter och näringsidkare som har förts till ett tvistlösningsorgan för avgörande och där konsumenten kommer från en tredjestat. Till denna del har lagen således ett större tillämpningsområde än direktivet.
Direktivet utgör inget hinder för att ett tvistlösningsorgan som är etablerat i en medlemsstat även ska kunna behandla tvister där den ena parten är en näringsidkare som är etablerad i en annan medlemsstat. Medlemsstaterna är dock bara skyldiga att se till att de tvister som omfattas av direktivet och där en näringsidkare etablerad inom deras område är part kan föras till ett tvistlösningsorgan som avses i direktivet. Avgörandena från de alternativa tvistlösningsorgan som är verksamma i Finland är rekommendationer, och näringsidkare etablerade utomlands skulle inte nödvändigtvis följa dem lika bra som näringsidkare etablerade i Finland. Därför är lagens tillämpningsområde i fråga om näringsidkare begränsat till näringsidkare som är etablerade i Finland.
I 3 mom. ingår ett bemyndigande för justitieministeriet att genom förordning utfärda bestämmelser om vad ett tvistlösningsorgan ska göra för att bli infört i kommissionens förteckning över alternativa tvistlösningsorgan. Förordningen föreslås bl.a. innehålla bestämmelser om den myndighet som tar emot ansökan och om de uppgifter som ska lämnas i samband med ansökan. Genom detta moment genomförs artiklarna 18.1, 19.1 och 19.3 i direktivet.
2 §.Tvistlösningsorganets sammansättning i vissa fall. Paragrafen innehåller en bestämmelse om det alternativa tvistlösningsorganets sammansättning i de fall då de personer som ansvarar för tvistlösning bildar ett kollegialt organ med företrädare för näringsidkare och konsumenter.
För att organets opartiskhet och trovärdighet ska kunna garanteras måste organet i sin stadgeenliga sammansättning ha lika många företrädare för konsumenterna som för näringsidkarna. Kravet på balans utgör dock inget hinder för att ett ärende behandlas även om en enskild medlem visar sig vara jävig eller av någon annan orsak är förhindrad att delta i behandlingen.
Genom denna paragraf genomförs artikel 6.4 och 6.5 i direktivet.
3 §.Skyldighet att behandla tvister. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheten för ett tvistlösningsorgan som omfattas av lagen att behandla konsumenttvister som hör till dess ansvarsområde, när tvisterna förs till organet för avgörande av konsumenter.
Privata alternativa tvistlösningsorgan slår själva fast sitt ansvarsområde i sina förfaranderegler, t.ex. i sitt reglemente. De behandlar i regel konsumenttvister inom en viss sektor; Försäkringsnämnden behandlar exempelvis tvister i anslutning till försäkringar och Banknämnden tvister i anslutning till bankrelationer.
Också klagomål som kommer via en ODR-plattform är konsumenttvister som avses i denna lag och som organet ska behandla.
Bestämmelsen innebär en skyldighet för ett alternativt tvistlösningsorgan att ta upp sådana ärenden till behandling som hör till dess ansvarsområde och som har förts till det för avgörande. Enligt paragrafen kan tvistlösningsorganet dock avstå från att behandla en konsumenttvist som har förts till det för avgörande, om grunden för avstående är förenlig med artikel 5.4 och 5.5 i direktivet och finns inskriven i förfarandereglerna för tvistlösningsorganet. I artikel 5.4 i direktivet ingår en uttömlig förteckning över de grunder som ett organ kan införa i sina förfaranderegler. En närmare redogörelse för dessa grunder finns i avsnitt 2.2 i den allmänna motiveringen. En sådan grund kan t.ex. vara att konsumenten inte har försökt kontakta den berörda näringsidkaren för att i första hand försöka lösa frågan direkt med näringsidkaren, att tvisten hanteras eller tidigare har hanterats av ett annat alternativt tvistlösningsorgan eller av en domstol eller att hanteringen av en sådan tvist, t.ex. på grund av ärendets omfattning, på annat sätt allvarligt skulle hindra det alternativa tvistlösningsorganet från att fungera effektivt.
Artikel 5.4 i direktivet tillåter ett organ att i enlighet med sina förfaranderegler avstå från att hantera en tvist där klagomålets värde understiger eller överstiger ett på förhand fastställt tröskelbelopp. Om tvistlösningsorganets förfaranderegler t.ex. innehåller bestämmelser om ett lägsta tröskelbelopp kan organet låta bli att behandla en tvist som understiger detta belopp. Enligt artikel 5.5 får tröskelbeloppen dock inte fastställas på en sådan nivå att de väsentligen försämrar konsumenternas tillgång till de alternativa tvistlösningsorganens behandling av klagomål.
Ett organs förfaranderegler kan inte omfatta andra än direktivets grunder för att avstå från att behandla ett ärende som har förts till organet för avgörande. Ett organ måste ändå inte införa alla grunder som anges i direktivet i sina förfaranderegler.
Ett beslut att avstå från att behandla en tvist ska alltid basera sig på en grund som framgår av tvistlösningsorganets reglemente eller av andra motsvarande förfaranderegler.
4 §.Behörighet för den som ansvarar för tvistlösning. Paragrafen innehåller en bestämmelse om behörigheten för de personer som ansvarar för tvistlösning.
Ansvariga för tvistlösningen är de enskilda personer och medlemmar av kollegiala organ som beslutar om den lösning som ska rekommenderas eller som medlar i tvisten. Det betyder att t.ex. föredragande och föredragande sekreterare som saknar rösträtt i det kollegiala organet inte hör till tillämpningsområdet för denna paragraf.
En fysisk person om ansvarar för tvistlösning ska enligt bestämmelsen ha behövliga kunskaper och färdigheter inom alternativ lösning av konsumenttvister samt allmän kännedom om lagstiftning.
Personer med juristutbildning kan i regel anses ha den yrkesbehörighet som krävs i denna paragraf. Det betyder ändå inte att den som ansvarar för tvistlösning alltid bör vara jurist. Det kan även räcka med annan särskild kännedom om frågor som behandlas i de alternativa tvistlösningsorganen eller tillräckligt lång praktisk erfarenhet av branschen.
Genom denna paragraf genomförs artikel 6.1 a i direktivet.
5 §.Oavhängighet och opartiskhet hos den som deltar i tvistlösning. Syftet med denna paragraf är att se till att de som deltar i tvistlösning uppfyller kraven på oavhängighet och opartiskhet.
Genom denna paragraf genomförs artikel 6.1 b, c och d i direktivet.
Enligt 1 mom. ska den som deltar i tvistlösning utses till uppdraget tills vidare eller för en mandatperiod som är tillräckligt lång för att oavhängigheten i hans eller hennes verksamhet ska kunna säkerställas. Han eller hon får inte avsättas från sitt uppdrag utan vägande skäl.
Med avvikelse från 4 § tillämpas bestämmelsen inte bara på dem som ansvarar för tvistlösningen utan även på dem som deltar i den. Således omfattas också föredragande och föredragande sekreterare av bestämmelsen. Biträdande personal, t.ex. byråsekreterare och andra motsvarande personer som tekniskt bistår i arbeten som hänför sig till behandlingen av tvister, betraktas dock inte som personer som deltar i tvistlösning.
Den föreslagna bestämmelsen är mer omfattande till innehållet än direktivets motsvarande bestämmelse, som bara gäller dem som ansvarar för tvistlösning. Det kan dock anses motiverat att tillämpa bestämmelser om oavhängighet och opartiskhet också på personer som inte direkt är ansvariga när det gäller att rekommendera lösningar men som i betydande grad deltar i beredningen av innehållet i rekommendationerna.
I momentet är strävan att säkerställa att de som deltar i tvistlösning är oavhängiga genom att de utses till uppdraget tills vidare eller för en mandatperiod som är tillräckligt lång för att oavhängigheten i deras verksamhet ska kunna säkerställas.
I momentet anges inte längden på en tillräckligt lång mandatperiod. I Finland utses medlemmarna i nämnder som löser konsumenttvister i regel för en bestämd tid. Den tid på tre år som har tillämpats inom Försäkringsnämnden ska t.ex. anses uppfylla kraven i direktivet.
Frågan bedöms dock utifrån förhållandena i varje enskilt fall. Kravet på oavhängighet uppfylls också vid kortare mandat, om mandatperiodens längd beror på andra orsaker som inte hänför sig till tvistlösningen. Om man t.ex. under en pågående period behöver utse en ny medlem för att en medlem har avgått, utgör momentet inget hinder för att man utser en medlem bara för den återstående mandatperioden, även om den är kort. På motsvarande sätt kan inte heller kortare anställningar för vikarier som har kallats in på grund av t.ex. moderskaps- eller sjukledigheter anses äventyra oavhängigheten eller opartiskheten hos dem som deltar i tvistlösning.
Oavhängigheten och opartiskheten hos personer som deltar i tvistlösning säkerställs också genom att de inte får avsättas från sitt uppdrag utan vägande skäl.
På anställda i arbetsavtalsförhållande tillämpas bestämmelserna om uppsägning i 7 kap. i arbetsavtalslagen (55/2001). Dessa bestämmelser uppfyller direktivets krav på förutsättningar för avsättande. Medlemmar, ersättare och föredragande med uppgiften som bisyssla i kollegiala organ, i praktiken nämnder, är i regel inte anställda i arbetsavtalsförhållande hos tvistlösningsorganet. På dem tillämpas därför inte arbetsavtalslagen utan den föreslagna paragrafen.
Som ett vägande skäl som avses i bestämmelsen kan man betrakta t.ex. allvarliga brott mot eller försummelser av förpliktelser som t.ex. följer av lag eller av förfarandereglerna för organet och som väsentligen påverkar uppdraget, såsom att den som deltar i tvistlösning bryter mot sekretessen eller tar emot instruktioner från någondera parten. Det kan även räknas som ett vägande skäl att någon av personliga orsaker inte längre klarar av att sköta sina uppgifter. Att en medlem t.ex. lämnar sin anställning hos den intressentgrupp som har föreslagit honom eller henne kan också anses vara ett vägande skäl, om det påverkar den balans som avses i 2 §. Detta kan vara fallet om en medlem som har företrätt konsumenterna i en nämnd som behandlar bankfrågor tar anställning hos en bank.
Enligt 2 mom. får den som deltar i tvistlösning inte ta emot anvisningar från någondera parten eller parternas företrädare och det arvode som betalas till honom eller henne får inte vara kopplad till resultatet av förfarandet.
I ett privat tvistlösningsorgan som företräder en viss bransch väljs medlemmarna i regel så att olika intressentgrupper utser sakkunniga kandidater. När medlemmarna sköter sitt uppdrag ska de dock vara opartiska och i sin tvistlösning beakta gällande lagstiftning samt allmänna avtalsrättsliga och konsumentskyddsrättsliga principer. Medlemmarna får inte ta emot anvisningar från en intressentgrupp som har utsett dem och inte heller från någondera parten i en tvist. De får inte heller i sin tvistlösning på något annat sätt beakta sin egen intressentgrupps intressen.
I momentet säkerställs det även att arvodet som betalas till den som deltar i tvistlösning inte är kopplad till resultatet av förfarandet, dvs. exempelvis till resultatet i ett enskilt ärende eller till innehållet i ett avgörande. Momentet utgör dock inget hinder för att arvodet grundar sig på antalet avgjorda tvister.
6 §.Jäv för den som deltar i tvistlösning. Paragrafen innehåller en bestämmelse om jäv för den som deltar i tvistlösning. Genom denna paragraf genomförs artikel 6.1 e och 6.2 i direktivet.
En redogörelse för begreppet "den som deltar i tvistlösning" finns i motiveringen till 5 §.
Utgångspunkten är att bestämmelserna om domarjäv i 13 kap. i rättegångsbalken, med undantag av kapitlets 7 § 2 mom., ska tillämpas i fråga om jäv för den som deltar i tvistlösning. Paragrafen motsvarar till innehållet 9 § i lagen om konsumenttvistenämnden. Rättegångsbalkens jävsbestämmelser är mer heltäckande än direktivets motsvarande bestämmelser.
Rättegångsbalkens 13 kap. 7 § 2 mom. tillämpas inte vid bedömningen av om en person som deltar i tvistlösning är jävig eller inte. Enligt det momentet är en domare jävig att på nytt i samma domstol behandla samma ärende eller en del av det, om det finns grundad anledning att misstänka att domaren har en förhandsinställning i saken på grund av ett avgörande som domaren tidigare har träffat i saken eller av någon annan särskild orsak. I alternativa tvistlösningsorgan kan ett ärende som redan har avgjorts en gång tas till förnyad behandling t.ex. på grund av ny utredning i saken, ett ärende behandlas på nytt i utökad sammansättning eller ett ärende som är nära förknippat med ett redan avgjort ärende tas till behandling. Om någon som tidigare har deltagit i tvistlösningen i fortsättningen vore jävig att delta i behandlingen av ett ärende skulle de alternativa tvistlösningsorganens verksamhet försvåras avsevärt.
I 13 kap. i rättegångsbalken föreskrivs det om jävsgrunder och även om förfarandet i jävssituationer. Dessa procedurbestämmelser ska i tillämpliga delar också tillämpas på behandlingen av jävsfrågor i alternativa tvistlösningsorgan.
7 §.Inledande och beredning av ett ärende. I 1 mom. anges det på vilket sätt ett ärende inleds vid tvistlösningsorganet. Enligt momentet inleds ärendet genom en skriftlig eller elektronisk ansökan. Momentet förutsätter att sökanden ska ha möjlighet att tillämpa vartdera sättet.
Genom detta moment genomförs artiklarna 5.2 c och 8 a i direktivet.
Enligt 2 mom. ska tvistlösningsorganet av näringsidkaren begära ett bemötande av ansökan, om det inte är uppenbart onödigt.
Huvudregeln är att näringsidkaren alltid ska begäras ett bemötande. Uppenbart onödigt att begära ett bemötande är det dock t.ex. om det redan utifrån ansökan är klart att ärendet inte hör till tvistlösningsorganets ansvarsområde eller om ärendet är under behandling eller redan har avgjorts i domstol och därför inte kommer att behandlas.
Tvistlösningsorganet får enligt momentet avgöra ett ärende även om näringsidkaren inte har lämnat in något bemötande. Att näringsidkaren ges möjlighet att lämna in ett bemötande av ansökan tryggar rättvisan och ömsesidigheten i förfarandet. En förutsättning för att ärendet ska kunna avgöras är således inte att näringsidkaren faktiskt utnyttjar sin möjlighet att lämna in ett bemötande av ansökan.
Enligt 3 mom. ska parterna ges möjlighet att inom skälig tid yttra sig om det material som har lämnats in till tvistlösningsorganet och som tvistlösningen grundar sig på.
Bestämmelsen motsvarar de procedurer som de alternativa tvistlösningsorganen redan nu tillämpar.
Den skäliga tid inom vilken ett yttrande ska lämnas har inte angetts närmare i momentet. Tvistlösningsorganen ges till denna del frihet att bedöma läget på det sätt som varje enskilt ärende förutsätter. Tidsfristen får dock inte vara för kort. Å andra sidan kan en tid på flera veckor för ett yttrande förlänga avgörandet av ärendet i onödan. Det är emellertid motiverat att reservera mer tid för konsumenterna att lämna yttranden än för näringsidkarna.
Enligt momentet ska parterna ges möjlighet att yttra sig om det material som tvistlösningen grundar sig på. Det är inte alltid motiverat att be en part yttra sig om allt material som en annan part lämnar till tvistlösningsorganet. Om material som har lämnats till organet saknar relevans för lösandet av tvisten eller om materialet har lämnats redan tidigare, är det inte ändamålsenligt att förlänga behandlingen av ärendet genom att ge den andra parten i tvisten möjlighet att yttra sig om detta material.
Genom 2 och 3 mom. genomförs artikel 9.1 a i direktivet.
I 4 mom. påförs tvistlösningsorganet en skyldighet att utan dröjsmål meddela parterna i tvisten att organet har fått allt det material som behövs för att avgöra ärendet. Genom detta moment genomförs artikel 8 d i direktivet.
Med material avses såväl skriftligt material som material av annat slag, t.ex. inspelade telefonsamtal, videoinspelningar eller rentav föremål som tvisten gäller, såsom glasögon eller tandproteser. I direktivet nämns bara handlingar. Att övrigt material likställs med handlingar motsvarar emellertid direktivets mål och syfte.
Enligt momentet ska parterna meddelas utan dröjsmål. På så sätt blir parterna informerade om att handläggningen av ärendet har avslutats och att eventuella expertutlåtanden och all annan utredning som behövs för att avgöra ärendet har inhämtats. Genom meddelandet blir parterna dessutom informerade om att den frist på 90 dagar som anges i 10 § 2 mom., och inom vilken tvistlösningsorganet ska lämna sitt avgörande, har börjat löpa.
8 §.Avstående från behandling av ett ärende. I paragrafen anges det förfarande som ett tvistlösningsorgan ska iaktta om det beslutar att inte behandla en ansökan som har getts in till organet.
Tvistlösningsorganet kan i enlighet med 3 § införa förfaranderegler med stöd av vilka det kan låta bli att behandla en tvist som har getts in till det. En tvist kan också lämnas obehandlad på den grunden att den inte hör till organets ansvarsområde.
När tvistlösningsorganet har beslutat att inte behandla en ansökan som har hänskjutits till det, ska det ge sökanden och vid behov näringsidkaren en motiverad utredning om varför det inte behandlar ärendet.
Enligt direktivet ska tvistlösningsorganet tillhandahålla båda parter en motivering till varför det inte behandlar ärendet. Den skyldigheten är inte lika absolut i lagen. Enligt paragrafen ska sökanden alltid och näringsidkaren vid behov få en motiverad utredning om varför tvistlösningsorganet inte behandlar ärendet. Om beslutet att inte behandla ett ärende, t.ex. på grund av att ärendet inte hör till organets ansvarsområde, fattas redan innan näringsidkaren i enlighet med 7 § 2 mom. har begärts ett bemötande av ansökan, är näringsidkaren inte nödvändigtvis ens medveten om konsumentens missnöje. Då är det inte ändamålsenligt att sända näringsidkaren ett beslut om att ärendet inte behandlas. Om ansökan dock kommer till tvistlösningsorganet via en ODR-plattform eller det av utredningarna framgår att man redan under den tidigare behandlingen av ärendet på andra sätt har varit i kontakt med näringsidkaren eller att näringsidkaren på annat sätt är medveten om konsumentens ansökan, ska beslutet att inte behandla ärendet sändas även till näringsidkaren.
Enligt artikel 5.4 i direktivet ska det alternativa tvistlösningsorganet senast tre veckor efter det att handlingarna gällande tvistlösningen mottogs tillhandahålla båda parter en motivering till varför det inte kan hantera tvisten.
Enligt paragrafen ska utredningen ges senast tre veckor från det att grunden för avståendet yppade sig. Formuleringarna i paragrafen och direktivet sammanfaller således inte helt och hållet. Det beror på att grunden för att inte behandla ärendet inte alltid framgår av ansökan och de bifogade handlingarna. Om grunden för att avstå från behandlingen dock framgår redan av ansökan ska det beslut som krävs enligt paragrafen och en utredning av grunderna ges sökanden senast tre veckor från mottagandet av dessa handlingar. På motsvarande sätt börjar treveckorsfristen löpa från mottagandet av motpartens bemötande, om grunden framgår av detta bemötande.
Grunden för att en ansökan inte ska behandlas kan i vissa fall framgå först senare under behandlingen. Det kan t.ex. hända att man får veta att ärendet redan har avgjorts i ett annat alternativt tvistlösningsorgan eller förts till domstol först när organet har fått näringsidkarens yttrande. Med tanke på de korta behandlingstider som direktivet förutsätter och tvistlösningsorganens begränsade resurser är det inte ändamålsenligt att tvistlösningsorganen i normalt förfarande måste behandla ärenden där det finns en grund för att avstå från behandlingen, bara för att den grunden har framkommit först senare under behandlingen av ärendet.
9 §.Behandlingen förfaller. I denna paragraf anges det att behandlingen av ett ärende förfaller om en sökande återkallar sin ansökan. Bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis. Sökanden kan återkalla sin ansökan när som helst under behandlingen. I regel underrättas också den näringsidkare som är motpart om behandlingen förfaller på sökandens begäran.
Genom denna bestämmelse genomförs artikel 9.2 a i direktivet. Enligt den ska vid alternativa tvistlösningsförfaranden som syftar till att lösa en tvist genom att en lösning föreslås, parterna tillåtas dra sig ur förfarandet när som helst om de är missnöjda med förfarandets resultat eller gång. Om nationella bestämmelser föreskriver obligatorisk medverkan i alternativa tvistlösningsförfaranden för näringsidkaren, ska denna punkt enbart vara tillämplig på konsumenten.
Det är inte obligatoriskt för näringsidkare att medverka i alternativa tvistlösningsförfaranden. Med tanke på att ett ärende enligt 7 § 2 mom. får avgöras även om näringsidkaren inte har lämnat in något bemötande, är det dock i praktiken obligatoriskt för näringsidkaren att medverka i förfarandet.
10 §.Avgörande av ärenden. Enligt 1 mom. handlägger och avgör tvistlösningsorganet ärenden i enlighet med sina egna förfaranderegler.
Direktivet innehåller vissa förfarandebestämmelser som är avsedda att garantera det oberoende och den opartiskhet, öppenhet, effektivitet, snabbhet och rättvisa i tvistlösningsförfarandet som direktivet förutsätter. I övrigt kan de alternativa tvistlösningsorganen emellertid i sin verksamhet följa sina egna förfaranderegler.
Enligt 2 mom. ska en rekommendation till lösning av tvisten med motivering ges skriftligen senast 90 dagar från det att tvistlösningsorganet har haft tillgång till allt det material som behövs för att avgöra ärendet. Genom detta moment genomförs artiklarna 8 e och 9.1 c i direktivet. Enligt artikel 8 e ska resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet göras tillgängligt inom en period av 90 kalenderdagar från den dag då det alternativa tvistlösningsorganet mottar den fullständiga klagomålsakten (”complete complaint file”).
Formuleringen av momentet avviker från motsvarande bestämmelse i den finska och den svenska versionen av direktivet. I stället för direktivets formulering "klagomålsakten" används i paragrafen uttrycket "det material som behövs för att avgöra ärendet". Detta beror på att materialet också kan bestå av andra slags bevis än dokument.
Enligt det föreslagna momentet börjar fristen löpa från det att tvistlösningsorganet har haft tillgång till det material som behövs för att avgöra ärendet. Då ska tvistlösningsorganet också enligt 7 § 4 mom. underrätta parterna i tvisten. Det material som behövs för att avgöra ärendet omfattar konsumentens ansökan med bilagor, näringsidkarens bemötande med bilagor, eventuella kompletterande uppgifter och expertutlåtanden samt parternas eventuella kommentarer till dem. I ett nämndförfarande kan man vara tvungen att be konsumenten precisera sina anspråk och lägga fram kompletterande uppgifter. Också näringsidkaren kan ombes lämna kompletterande uppgifter. Dessutom måste nämnderna, vars medlemmar främst är jurister, ofta begära utlåtanden av experter på olika områden om t.ex. medicinska och tekniska frågor. Parterna ska ges möjlighet att yttra sig också om dessa expertutlåtanden som tvistlösningsorganet begär. Den behandlingstid på 90 dagar som anges i momentet börjar löpa från det att alla de nämnda utredningarna och uppgifterna har inhämtats och den tid som har reserverats för att parterna ska få kommentera dem har löpt ut.
Utgångspunkten är att tvistlösningsorganet ska ge parterna sin rekommendation till lösning av tvisten så snart som möjligt. I regel ska rekommendationen ges inom 90 dagar. Det betyder att även parterna inom denna tid ska ha tillgång till rekommendationen till lösning av tvisten och motiveringen till den.
Enligt 2 mom. får tvistlösningsorganet i ytterst komplicerade tvistemål dock enligt prövning förlänga fristen på 90 dagar. Behovet av en förlängning bedöms separat i varje enskilt fall.
Eftersom de alternativa tvistlösningsorganen handlägger tvister av mycket olika slag är det inte möjligt att uttömmande ange vilka fall som enligt paragrafen ska anses vara ytterst komplicerade. Det kan dock anses förekomma vissa faktorer som ofta gör en tvist komplicerad.
Tvister till vilka det hör många eller omfattande utredningar kan vara ytterst komplicerade. Sådana kan bl.a. när det gäller försäkringar vara omfattande vatten- eller brandskador och när det gäller personförsäkringar tvistemål som omfattar ett stort antal medicinska utredningar eller en medicinskt sett problematisk bedömning av orsakssamband. Även ärenden som fordrar tekniska och ekonomiska utredningar, såsom tvister om ett nytt slags eller komplicerade finansiella produkter, kan vara synnerligen komplicerade.
Eftersom konsumenterna ofta själva gör ansökningarna till tvistlösningsorganet kan ansökningarna och utredningarna ibland vara bristfällige eller ovanligt svårtolkade. Bristfälliga utredningar och en bristfällig ansökan och, som en följd av det, svårigheter med att utreda fakta och slå fast tvisteämnena kan göra ett ärende komplicerat. Tvister där det har lagts fram många olika anspråk eller flera alternativa grunder till stöd för ett anspråk kan vara ytterst komplicerade, liksom även fall som omfattar flera avtal eller parter. Ett tvisteämne kan även vara mångfasetterat eller bedömningen av det bestå av flera faser. Detta gäller t.ex. pensionsförsäkringstvister.
Tvister som hänför sig till gränsöverskridande handel och där man blir tvungen att avgöra lagsvalsfrågor kan också vara komplicerade. Även ärenden där principiella riktlinjer dras upp och ärenden som gäller tvister av ett helt nytt slag kan vara komplicerade. Tvistlösningsorganet har kunnat få flera klagomål om samma ärende eller det kan annars framgå att det i ett enskilt fall handlar om principiella ritlinjer med mer omfattande konsekvenser. Fall som behöver behandlas i tvistlösningsorganet i en större sammansättning än normalt kan vara särskilt komplicerade. Tvister som hänför sig till lagändringar, produkter av en ny typ och ändring av praxis och avtalsvillkor fordrar ofta en principiell prövning. Detta kan förlänga behandlingstiden.
Tvister som kan lösas i ett enkelt förfarande är i regel inte särskilt komplicerade. Om tvistlösningsorganet har en etablerad praxis för avgörandet av ett visst ärende eller om det finns en etablerad rättspraxis och inga expertutlåtanden eller omfattande utredningar behövs i fallet, ska den tid som har reserverats för behandlingen av ärendet i regel inte förlängas med stöd av bestämmelsen. Detta gäller också om avgörandet av ärendet är klart med stöd av lag eller avtalsvillkor eller om det är fråga om tolkningen av ett enskilt avtalsvillkor eller en enskild paragraf eller endast några få villkor eller paragrafer och ärendet inte är förknippat med frågor av principiell betydelse eller andra omständigheter som gör det komplicerat.
Om tvistlösningsorganet förlänger fristen på 90 dagar på grund av att ett enskilt tvistemål är komplicerat, ska parterna underrättas om saken och om den uppskattade tidpunkten för när en rekommendation kommer att ges. Enligt direktivet ska parterna informeras om hur lång tid det förväntas ta att lösa tvisten, men den uppskattade tidpunkten för en rekommendation motsvarar direktivets syfte och är informativare för den som får informationen än den beräknade behandlingstiden.
Enligt momentet ska en rekommendation till lösning av tvisten tillsammans med motivering ges skriftligen. I motiveringen ska de sakförhållanden, avtalsvillkor, lagbestämmelser och rättsliga principer som avgörandet baserar sig på ingå.
11 §.Delgivning av avgöranden. Paragrafen förpliktar tvistlösningsorganet att när det informerar parterna om sitt avgörande även meddela att dess avgöranden är rekommendationer som det är frivilligt för parterna att följa samt att deltagande i ett tvistlösningsförfarande inte utesluter möjligheten att senare föra ärendet till domstol.
Genom denna bestämmelse genomförs artikel 9.2 b och c i direktivet till behövliga delar.
12 §.Behandlingen av personuppgifter. Paragrafen innehåller en informativ hänvisning till personuppgiftslagen (523/1999). Tvistlösningsorganet ska beakta bestämmelserna om datasekretess bl.a. när det i enlighet med 7 § 2 och 3 mom. sänder handlingar i anslutning till en begäran om utlåtande till näringsidkaren.
13 §.Avgiftsfri behandling för sökanden. Enligt bestämmelsen ska tvistlösningsbehandlingen vara avgiftsfri för sökanden. Genom denna bestämmelse genomförs artikel 8 c i direktivet. Enligt direktivet är det möjligt att ta ut en symbolisk avgift av konsumenterna. I Finland har de alternativa tvistlösningsförfarandena dock av tradition varit avgiftsfria för konsumenterna, och av de orsaker som anges i avsnitt 6.4 i den allmänna motiveringen har det inte nu ansetts behövligt att ändra på denna praxis.
14 §.Anlitande av biträde eller företrädare. Enligt paragrafen får parterna anlita jurist eller någon annan person som biträde eller företrädare. Genom denna bestämmelse genomförs artiklarna 8 b och 9.1 b i direktivet.
I Finland kan var och en företräda sig själv vid rättegångar och i alternativa tvistlösningsorgan. Ett ombud eller biträde fordras endast vid ansökan hos högsta domstolen om undanröjande eller återbrytande av en lagakraftvunnen dom. Därför behövs det i lagen ingen bestämmelse som förbjuder tillämpning av bestämmelser om tvång att anlita ombud vid alternativ tvistlösning.
Inom den alternativa tvistlösningen har förfarandet i praktiken utformats för att motsvara lekmännens behov. Detta utgör dock inget hinder för att en jurist eller ett annat ombud eller biträde ska kunna anlitas vid alternativ tvistlösning. För tydlighetens skull påpekas detta uttryckligen i paragrafen.
15 §.Information om förfarandet. Paragrafen innehåller bestämmelser om de alternativa tvistlösningsorganens skyldighet att informera allmänheten om sin verksamhet och sina förfaranden. Syftet med paragrafen är att trygga öppenheten och insynen i tvistlösningsorganens verksamhet.
I 1 mom. föreskrivs det om tvistlösningsorganets skyldighet att ha en webbplats som uppdateras och där det finns tydlig, begriplig och lättillgänglig information om organet och det förfarande som organet iakttar samt om parternas rättigheter och skyldigheter.
För att konsumenterna fullt ut ska kunna utnyttja de olika tvistlösningsförfaranden som står till buds måste konsumenterna och näringsidkarna vara medvetna om tvistlösningsorganen och deras förfaranden. Det effektivaste sättet att förmedla information är att ha en webbplats som är heltäckande och uppdaterad. Särskild vikt måste läggas vid att informationen finns på webbplatsen i tydlig och lättbegriplig form.
Tvistlösningsorganet ska underrätta parterna också om deras rättigheter och skyldigheter i anslutning till tvistlösningsförfarandet, såsom att de har rätt att anlita jurist eller någon annan person som biträde eller företrädare och att en konsument kan återkalla sin ansökan, vilket leder till att behandlingen av ärendet förfaller.
Enligt momentet ska tvistlösningsorganet på begäran sända konsumenter och näringsidkare denna information skriftligen eller i någon annan varaktig form.
På tvistlösningsorganets webbplats ska också den adress till Europeiska kommissionens webbplats anges där en förteckning över de alternativa tvistlösningsorganen har offentliggjorts.
Genom detta moment genomförs artiklarna 5.2, 7.1, 9.1 b, 9.2 a och 15.1 i direktivet.
I 2 mom. föreskrivs det om tvistlösningsorganets skyldighet att göra sin årliga verksamhetsberättelse offentligt tillgänglig på sin webbplats. I momentet föreskrivs det också om tvistlösningsorganets skyldighet att på sin webbplats på begäran lämna verksamhetsberättelsen på ett varaktigt sätt.
När uppgifterna i verksamhetsberättelsen görs offentligt tillgänglig ökar öppenheten inom tvistlösningsorganets verksamhet. Att uppgifterna görs offentligt tillgänglig kan också bidra till att förebygga konsumenttvister. Genom att göra offentligt tillgänglig ofta återkommande och betydande problem som leder till konsumenttvister samt rekommendationer för lösandet av dem kan man förbättra näringsidkarnas tillvägagångssätt och främja utbyte av information och av bästa praxis.
Genom detta moment genomförs artikel 7.2 i direktivet.
I 3 mom. bemyndigas justitieministeriet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om den information som tvistlösningsorganet enligt 1 mom. ska lämna om sig själv och sitt förfarande samt bestämmelser om innehållet i verksamhetsberättelsen enligt 2 mom.
16 §.Ikraftträdande. Paragrafen innehåller den vanliga ikraftträdandebestämmelsen.
1.2
Lagen om konsumenttvistenämnden
8 §.Utnämning och förordnande av medlemmar. Paragrafen får ett nytt 3 mom. enligt vilket medlemmar, ersättare och föredragande med uppgiften som bisyssla inte får skiljas från sitt uppdrag utan vägande skäl.
Genom denna bestämmelse genomförs artikel 6.1 b i direktivet.
På dem som står i tjänsteförhållande till konsumenttvistenämnden tillämpas bestämmelserna om avslutande av tjänsteförhållande i 7 kap. i statstjänstemannalagen (750/1994). Dessa bestämmelser uppfyller direktivets krav på förutsättningar för avsättande. Konsumenttvistenämndens medlemmar, ersättare och föredragande med uppgiften som bisyssla står dock inte i tjänsteförhållande till nämnden. Statstjänstemannalagen tillämpas således inte på dem. Genom att foga det nya 3 mom. till paragrafen säkerställer man oavhängigheten också hos de personer som deltar i tvistlösning och som inte omfattas av statstjänstemannalagen.
En person som avses i bestämmelsen får skiljas från sitt uppdrag om det finns ett vägande skäl till det. Som ett sådant skäl kan man t.ex. räkna allvarliga brott mot eller försummelser av förpliktelser som följer av lag eller föreskrifter på lägre nivå och som väsentligen påverkar uppdraget, såsom att ta emot anvisningar från någondera parten eller bryta mot sekretessen. En grund för avsättning kan även vara att någon av personliga orsaker inte längre klarar av att sköta sina uppgifter.
13 a §.Meddelande om att utredningsskedet har avslutats. Enligt den nya paragraf som föreslås ska nämnden utan dröjsmål meddela parterna i tvisten att den har fått allt det material som behövs för att avgöra ärendet.
Genom denna paragraf genomförs artikel 8 d i direktivet.
Det har ansetts motiverat att i paragrafen använda begreppet "material" i stället för begreppet "handlingar" som används i direktivet, för på så sätt omfattar bestämmelsen även annat material som behövs för behandlingen av ärendet än skriftligt material. Som exempel på sådant material kan nämnas inspelade telefonsamtal och videoinspelningar.
Enligt paragrafen ska parterna meddelas utan dröjsmål när nämnden har fått allt material. På så sätt blir parterna informerade om att ärendets utredningsskede har avslutats och att eventuella expertutlåtanden och all annan utredning som behövs för att avgöra ärendet har inhämtats. Genom meddelandet blir parterna dessutom informerade om att den frist på 90 dagar som anges i 17 a §, och inom vilken konsumenttvistenämnden ska lämna sitt avgörande, har börjat löpa.
14 §.Avstående från avgörande eller behandling av ett ärende. Till 2 mom. fogas en ny 6 punkt enligt vilken nämnden inte behöver behandla ett ärende om konsumenten inte först har kontaktat konsumentrådgivningen för att utreda ärendet.
Direktivet utgör inget hinder för att det ställs vissa förhandskrav som parterna ska uppfylla innan ett alternativt tvistlösningsförfarande inleds. Ett sådant förhandskrav i direktivet är kravet i artikel 7.1 j att konsumenten ska försöka lösa frågan direkt med näringsidkaren. Som ett sådant förhandskrav kan man även betrakta skyldigheten att först kontakta konsumentrådgivningen.
I såväl direktivet som den anknytande ODR-förordningen betonas en snabb och effektiv lösning av konsumenttvister. Detta hänger också samman med uppmaningen i skäl 17 i förordningen att innan ett klagomål lämnas in till ett alternativt tvistlösningsorgan uppmuntra konsumenterna att ta kontakt med näringsidkaren på något lämpligt sätt i syfte att lösa tvisten i godo. Den nya bestämmelsen hänför sig till denna strävan att lösa tvister snabbt och i godo.
Konsumentrådgivningen i anslutning till magistraterna betjänar konsumenter och näringsidkare genom att tillhandahålla information och rådgivning om frågor som är viktiga för konsumenterna och om konsumenternas rättsliga ställning. Inom konsumentrådgivningen reder man med hjälp av en konsumenträttsrådgivare ut föremålet för tvisten och försöker avgöra ärendet i godo. Konsumentrådgivningen är avgiftsfri.
Med den nya grunden för att inte behandla ett ärende strävar man efter att styra bara sådana tvistiga frågor till konsumenttvistenämnden på vilka det inte går att finna en lösning i godo. Att reda ut en fråga hos konsumentrådgivningen går smidigare och snabbare än i ett nämndförfarande, och då kan en tvist i många fall få en lösning redan på ett tidigt stadium. Behandlingen av de ärenden som kommer till nämnden försnabbas också eftersom en preliminär utredning av tvisten redan har gjorts av konsumentrådgivningen.
När ansökan har kommit till nämnden ska det utan ogrundat dröjsmål utredas om ärendet hör till nämndens behörighet samt om konsumenten har varit i kontakt med konsumentrådgivningen i ärendet, om det inte redan framgår av ansökan. Om det framgår att konsumentrådgivningen inte har kontaktats ska man i regel besluta att inte behandla ärendet. Om ett ärende inte omfattas av konsumentrådgivningens behörighet eller om det är oklart huruvida ärendet hör till konsumentrådgivningens behörighet, ska ärendet tas till behandling i nämnden. Det är också skäl att ta ärenden till direkt behandling i nämnden om preskriptionstiden håller på att löpa ut eller om konsumenten är bosatt någon annanstans än i Finland.
Nämnden kan dock ta även ett sådant ärende till behandling om vilket konsumentrådgivningen inte har kontaktats. Det kan vara ändamålsenligt att ta en ansökan som t.ex. en jurist eller ett motsvarande sakkunnigt ombud har gjort för en konsuments räkning till direkt behandling i nämnden liksom även ett ärende som redan har behandlats av Konsumenteuropa. Om det av ansökan framgår att konsumenten redan har varit i kontakt med Försäkrings- och finansrådgivningen vid FINE, kan ärendet tas till direkt behandling. Ärendet kan också vara av en sådan karaktär att en lösning inte nås lättare genom att det styrs till konsumentrådgivningen, t.ex. om det av utredningarna framgår att läget redan är så inflammerat att det inte finns några förutsättningar för en uppgörelse i godo eller att ärendet är komplicerat och kräver en hel del utredningar.
Om konsumentrådgivningen inte kan reda ut ett ärende ska ansökan på konsumentens begäran tas till behandling i nämnden. För tydlighetens skull är det skäl att påpeka att konsumentrådgivningens behandling av ett ärende inte utgör en grund enligt 2 punkten i detta moment för att inte behandla ärendet i nämnden. Bestämmelsen utgör således inget hinder för att en tvist förs till nämnden för avgörande. Konsumenten har alltid i sista hand rätt att få sitt ärende behandlat av konsumenttvistenämnden.
Paragrafen får ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att nämnden ska ge sökanden och vid behov näringsidkaren ett motiverat beslut att inte behandla en ansökan senast tre veckor från det att grunden för avstående yppade sig. Genom detta moment genomförs artikel 5.4 i direktivet.
Momentet gäller alla de fall då nämnden kan avstå från att behandla ett ärende som har getts in till den. Det motiverade beslutet innehåller både beslutet att inte behandla ett ärende och en redogörelse för de skäl som beslutet baserar sig på.
Enligt direktivet ska tvistlösningsorganet tillhandahålla båda parter en motivering till varför det inte behandlar ärendet. Enligt den föreslagna bestämmelsen behöver båda parter dock inte få en motivering. I momentet föreskrivs det att ett motiverat beslut alltid ska ges sökanden och vid behov näringsidkaren. Om beslutet att inte behandla ett ärende, t.ex. på grund av att konsumenten inte har varit i kontakt med konsumentrådgivningen, fattas redan innan näringsidkaren i enlighet med 12 § 2 mom. har begärts ett bemötande av ansökan, är näringsidkaren inte nödvändigtvis ens medveten om konsumentens missnöje. Då är det inte ändamålsenligt att sända näringsidkaren ett beslut om att ärendet inte behandlas. Det skulle vara onödigt och öka kostnaderna att i dessa fall alltid sända beslutet också till näringsidkaren. Om ansökan emellertid kommer till nämnden via en ODR-plattform har man redan under den tidigare behandlingen av ärendet varit i kontakt med näringsidkaren. Av utredningarna kan det även på andra sätt framgå att näringsidkaren är medveten om konsumentens ansökan. I dessa fall ska beslutet att inte behandla ärendet sändas även till näringsidkaren.
Enligt direktivet ska det alternativa tvistlösningsorganet inom tre veckor efter det att handlingarna gällande tvistlösningen mottogs tillhandahålla båda parter en motivering till varför det inte kan hantera tvisten.
I momentet föreskrivs det att ett motiverat beslut ska ges senast tre veckor från det att grunden för avståendet yppade sig. Formuleringarna i momentet och direktivet sammanfaller således inte helt och hållet.
Grunden för att inte behandla ett ärende framgår inte alltid av ansökan och de bifogade handlingarna. Om grunden för att avstå från behandlingen dock framgår redan av ansökan ska det motiverade beslut som krävs enligt bestämmelsen ges sökanden senast tre veckor från mottagandet av dessa handlingar. På motsvarande sätt börjar treveckorsfristen löpa från mottagandet av motpartens bemötande, om grunden framgår av detta bemötande. Grunden för att en ansökan inte ska behandlas kan i vissa fall framgå först senare under behandlingen. Det kan t.ex. hända att man får veta att ärendet redan har avgjorts i ett annat alternativt tvistlösningsorgan eller förts till domstol först efter det att organet har fått näringsidkarens yttrande. Då är det möjligt att besluta att avstå från behandlingen först när man har fått denna information.
I momentet anges det vidare att om ett beslut om avstående på basis av 2 mom. 6 punkten inte har fattats senast tre veckor från det att ansökan anlände, kan ansökan inte lämnas utan behandling med stöd av den punkten. Avsikten med detta är att säkerställa att det när ansökan har anlänt till nämnden utan dröjsmål utreds om det finns en sådan grund och att en överföring av ärendet från nämnden till konsumentrådgivningen inte äventyrar konsumentens rättsskydd genom att ärendets totala behandlingstid förlängs i onödan.
Paragrafen får ett nytt 5 mom. där det anges att behandlingen av ett ärende förfaller om sökanden återkallar sin ansökan. Bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis. Sökanden kan återkalla ansökan när som helst under behandlingen. Genom denna bestämmelse genomförs artikel 9.2 a i direktivet.
17 a §.Rekommendation om hur ärendet bör avgöras. Enligt paragrafen ska en rekommendation till avgörande av ärendet med motivering ges skriftligen senast 90 dagar från det att nämnden har haft tillgång till allt det material som behövs för att avgöra ärendet.
Genom denna paragraf genomförs artiklarna 8 e och 9.1 c i direktivet. Enligt direktivet ska resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet göras tillgängligt inom en period av 90 kalenderdagar från den dag då det alternativa tvistlösningsorganet mottar den fullständiga klagomålsakten (”complete complaint file”). Formuleringen av paragrafen avviker från motsvarande bestämmelse i den finska och den svenska versionen av direktivet. Istället för direktivets formulering "klagomålsakten" används i paragrafen uttrycket "det material som behövs för att avgöra ärendet". Detta beror på att materialet också kan bestå av andra slags bevis än dokument.
Avgörandet ska ges så snabbt som möjligt men senast 90 dagar från det att nämnden har haft tillgång till det material som behövs för att avgöra ärendet. Inom denna tid ska även parterna få tillgång till avgörandet.
Fristen börjar löpa från det att nämnden har tillgång till det material som behövs för att avgöra ärendet. Då ska tvistlösningsorganet enligt 13 a § också underrätta parterna i tvisten. Det material som behövs för att avgöra ärendet omfattar konsumentens ansökan med bilagor, näringsidkarens bemötande med bilagor, eventuella kompletterande uppgifter och expertutlåtanden samt parternas eventuella kommentarer till dem. I ett nämndförfarande kan man vara tvungen att be konsumenten precisera sina anspråk och lägga fram kompletterande uppgifter. Också näringsidkaren kan ombes lämna kompletterande uppgifter. Dessutom kan nämnden vara tvungen att begära utlåtanden av experter på olika områden om t.ex. medicinska frågor. Parterna ska ges möjlighet att yttra sig också om dessa kompletterande uppgifter och expertutlåtanden som nämnden begär. Den behandlingstid på 90 dagar som anges i paragrafen börjar löpa från det att alla de nämnda utredningarna och uppgifterna har inhämtats och den tid som har reserverats för att parterna ska få yttra sig om dem har löpt ut.
Om ärendet är ytterst komplicerat får nämnden enligt prövning förlänga fristen på 90 dagar. Parterna ska då underrättas om att fristen har förlängts samt om den uppskattade tidpunkten för när en rekommendation kommer att ges.
Behovet av att förlänga behandlingstiden från 90 dagar ska bedömas separat i varje enskilt fall. Behandlingstiden får förlängas bara vid ytterst komplicerade tvister. Eftersom konsumenttvistenämnden behandlar tvister av mycket olika slag är det inte möjligt att uttömmande ange vilka fall som enligt paragrafen ska anses vara ytterst komplicerade. Det kan dock anses förekomma vissa faktorer som ofta gör ett ärende komplicerat. Faktorer som kan göra en tvist synnerligen komplicerad behandlas i motiveringen till 10 § i lagförslag 1. De exempel som nämns där passar i tillämpliga delar också in på de ärenden som behandlas i konsumenttvistenämnden.
Om nämnden förlänger fristen på 90 dagar på grund av att ett enskilt tvistemål är komplicerat, ska parterna underrättas om saken och om den uppskattade tidpunkten för när en rekommendation kommer att ges. Enligt direktivet ska parterna informeras om hur lång tid det förväntas ta att lösa tvisten, men den uppskattade tidpunkten för en rekommendation motsvarar direktivets syfte och är informativare för den som får informationen än den beräknade behandlingstiden.
Enligt paragrafen ska en rekommendation till avgörande av ärendet tillsammans med motivering ges skriftligen. I motiveringen ska de sakförhållanden, avtalsvillkor, lagbestämmelser och rättsliga principer som avgörandet baserar sig på ingå.
20 §.Beslutets natur och besvärsförbud. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket nämnden när den informerar parterna om sitt avgörande samtidigt ska nämna det besvärsförbud som anges i 1 mom. samt det faktum att nämndens avgöranden är rekommendationer.
Genom detta moment genomförs artikel 9.1 c och 9.2 b och c i direktivet till behövliga delar.
25 §.Närmare bestämmelser. Enligt 1 mom. utfärdas närmare bestämmelser om information om nämndens verksamhet och om viss information som ska ges parterna genom förordning av justitieministeriet.
Genom denna bestämmelse genomförs artiklarna 5.2, 7.1, 7.2, 9.1 b, 9.2 a och 15.1 i direktivet.