Regeringens proposition

I lagen om hemkommun föreskrivs det om en persons hemkommun och bostad där samt om bestämmandet av folkbokföringskommunen för en finsk medborgare som är stadigvarande bosatt i utlandet. Magistraterna, som fungerar som registerförare, antecknar i befolkningsdatasystemet som avses i befolkningsdatalagen hemkommunen och bostaden där enligt vad som bestäms i lagen om hemkommun samt folkbokföringskommunen för en finsk medborgare som stadigvarande är bosatt utomlands. Magistraterna bedömer således med stöd av föreskrifterna om bestämmande av hemkommunen i 2 kap. i lagen om hemkommun om en uppgift om hemkommun ska registreras i befolkningsdatasystemet för en person och vilken hemkommun personen enligt dessa föreskrifter har. 

Systemet för ändringssökande i lagen om hemkommun grundar sig på de gällande bestämmelserna i lagen enligt vilka en anteckning om hemkommunen, bostaden där och folkbokföringskommunen kan rättas genom förfarande som gäller rättelse av sak- eller skrivfel. Därför är det enligt lagen om hemkommun inte möjligt att begära omprövning enligt förvaltningslagen eller ändring på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen i ett beslut som magistraten har fattat och där hemkommun fastställs. Ett eventuellt fel i den bedömningen kan rättas på det sätt som avses i bestämmelserna om rättelse av fel i lagen om hemkommun. Det är i regel fortfarande möjligt att söka ändring i ett beslut som gäller rättelse av ett fel. 

Enligt 3 § i befolkningsdatalagen är befolkningsdatasystemet ett allmänt riksomfattande basregister som innehåller i denna lag föreskrivna uppgifter om personer, fastigheter, byggnader, lägenheter och lokaler samt om administrativa och andra motsvarande områdesindelningar. Till befolkningsdatasystemet hör ett riksomfattande datasystem som drivs med hjälp av automatisk databehandling samt det regionalt organiserade material i handlingar och annat liknande datamaterial som inte har förts in i datasystemet i digitalt format. 

Systemet för ändringssökande i befolkningsdatalagen grundar sig på förfarandet som gäller rättelseyrkan i 75 § i lagen. Enligt det får rättelse yrkas i ett beslut som fattats eller en registeranteckning som kommit till med stöd av den lagen. Förfarandet med rättelseyrkande enligt befolkningsdatalagen är inte bundet till någon tidsfrist. I praktiken möjliggör lagen rättelser även en lång tid efter att ett förvaltningsbeslut har fattats med stöd av lagen. Enligt 76 § i lagen är det möjligt att söka ändring i ett beslut om rättelseyrkan på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). 

Befolkningsdatalagen innehåller inga bestämmelser om ändringssökande i förvaltningsbeslut som fattats med stöd av lagen. Föreskrifterna om rättelseyrkan tillämpas på alla registeranteckningar och beslut enligt lagen. Enligt befolkningsdatalagen föreskrivs det om rättelse av en anteckning om hemkommun i befolkningsdatasystemet i lagen om hemkommun. Hänvisningen avser de ovan nämnda bestämmelserna om rättelse av sak- och skrivfel enligt 16 och 17 § i lagen om hemkommun. På rättelse av fel i befolkningsdatasystemet tillämpas dessutom föreskrifterna i personuppgiftslagen (523/1999) om den registeransvariges skyldighet att rätta fel i register. 

I praktiken har det förekommit osäkerhet vid tillämpningen av lagarnas system för ändringssökande speciellt på grund av att det har visat sig vara besvärligt att skilja mellan förfarandet med rättelseyrkan som varit öppet under en obestämd tid i enlighet med befolkningsdatalagen och fattande av ett nytt beslut eller rättelse av ett fel i registret. Det har inte på basis av föreskrifterna funnits någon klar skyldighet att i samband med ett förvaltningsbeslut ge anvisning om rättelseyrkan. Det har enligt föreskrifterna inte med stöd av lagen om hemkommun varit möjligt att söka ändring i beslut om hemkommun. Ett beslut som grundat sig på en felaktig bedömning har därför underkastats förfarandet rättelse av sakfel som det inte funnits någon tidsfrist för.  

En regeringsproposition om granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (RP 230/2014 rd) har vid justitieministeriet beretts till riksdagen. I propositionen föreslogs det att bestämmelserna om sökande av ändring i förvaltningsärenden ska granskas så att omprövningsförfarandet i större utsträckning än för närvarande ska användas i första skedet av ändringssökandet, varvid det är tillåtet att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen först över beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning. I regeringens proposition ingick förslag om ändring av bestämmelserna om ändringssökande i 174 speciallagar. Lagarna har trätt i kraft den 1 januari 2016. I propositionen ingick dock inte förslag om de ärendegrupper i vilka lagstiftningsprojekt inte var aktuella, men som har samband med sådana särskilda aspekter att det på grund av deras särdrag är ändamålsenligt att närmare bedöma behovet att ändra bestämmelserna i dem separat (RP s. 47). Lagen om hemkommun och befolkningsdatalagen lämnades på finansministeriets begäran på grund av sina särdrag att beredas utanför propositionen i fråga.  

Lagutskottet har i sitt utlåtande (LaUB 26/2014 rd) om den ovan nämnda propositionen bland annat betonat att systemet för att söka ändring i förvaltningsärenden borde vara möjligast klart och konsekvent. Omprövningsförfarandet utgör första instans i systemet för sökande av ändring i förvaltningsärenden, och utskottet har understrukit att behandlingen av omprövningsyrkanden måste vara en tillräckligt enkel procedur för att det inte under förfarandet ska uppstå sådana fel som måste återbrytas genom domstolsförfarande. 

Förfarandebestämmelserna i det nuvarande förfarandet i systemet för sökande av ändring enligt befolkningsdatalagen som grundar sig på rättelseyrkande kan anses svårförståeliga, och tillämpningen av dem har lett till olika tolkningar speciellt på grund av den öppna möjligheten till rättelseyrkande. Systemet för sökande av ändring enligt lagen om hemkommun grundar sig enbart på bestämmelserna om rättelse av fel, vilket kan anses problematiskt för klarheten ur förvaltningsförfarandets synvinkel. Därför föreslås det att systemet med ändringssökande i lagarna ändras så att omprövningsförfarandet enligt förvaltningslagen tas i bruk vid förvaltningsbeslut med stöd av båda lagarna. Samtidigt säkras effektiva metoder att rätta fel som kommer fram i befolkningsdatasystemet.  

Uppgifterna om hemkommun och bostad som registrerats i befolkningsdatasystemet ska inte heller efter reformerna av ändringssökandet ha juridiskt bindande konsekvenser för myndigheternas verksamhet inom andra förvaltningsområden. De uppgifter som registrerats om en person i befolkningsdatasystemet anses vara offentligt tillförlitliga om inte en uppgift påvisas vara felaktig eller bristfällig. Trots att till exempel en anteckning om hemkommun skulle vara felaktig i befolkningsdatasystemet fastställs rättigheter och skyldigheter som bestäms utgående från hemkommunen fortfarande genom det aktuella förvaltningsförfarandet eller i samband med förfarandet för ändringssökande som hör dit.  

Befolkningsdatalagen innehåller detaljerade förfarandebestämmelser bland annat om tilldelande av personbeteckning, säkerställande av att de uppgifter som registreras i systemet är tillförlitliga, anmälan av uppgifter till befolkningsdatasystemet, utlämnande av uppgifter från befolkningsdatasystemet, registrering av spärrmarkering och hantering av spärrmarkerade uppgifter. Enligt 2 § 2 mom. i befolkningsdatalagen tillämpas om inte något annat bestäms i den lagen i fråga om offentlighet och sekretess för uppgifter i befolkningsdatasystemet lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och i fråga om behandling av personuppgifter personuppgiftslagen. 

Vad gäller dessa allmänna lagar har man i första hand tillämpat bestämmelser där det föreskrivs om allmänna principer för offentlighet i myndigheternas verksamhet och hantering av personuppgifter. Eftersom befolkningsdatalagen inte innehåller några specialbestämmelser om till exempel allmänna principer för hantering av personuppgifter, upplysningsplikt gentemot de registrerade eller utlämnande av uppgifter i befolkningsdatasystemet till utlandet tillämpas i de fallen bestämmelserna i personuppgiftslagen. I fråga om förvaltningsförfarande som gäller funktioner för register- och certifikattjänster tillämpas även förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen som hör till den allmänna lagstiftningen. Förvaltningslagen tillämpas vid sidan av befolkningsdatalagen som kompletterande lagstiftning till exempel till de delar som gäller inledning av ett ärende, jävsgrunder samt ett förvaltningsbesluts form och innehåll. 

I 36 § i befolkningsdatalagen föreskrivs om en registrerads möjlighet att ansöka om och få en så kallad spärrmarkering antecknad i befolkningsdatasystemet. Om en person har grundad och uppenbar anledning att misstänka att hans eller hennes eller familjens hälsa eller säkerhet är hotad, kan en spärrmarkering på ansökan göras i befolkningsdatasystemet. Efter det att spärrmarkeringen gjorts i systemet får uppgifter om hemkommun och bostad samt adress och andra kontaktuppgifter som gäller personen lämnas ut endast till en myndighet vars rätt att behandla uppgifterna baserar sig på utförande av en arbetsuppgift, en åtgärd eller ett uppdrag som föreskrivs i eller med stöd av lag och som berör personens rättigheter eller skyldigheter. Lagens 37 § föreskriver om behandling av uppgifter som omfattas av spärrmarkering. När enligt paragrafens andra mom. en registerförvaltningsmyndighet lämnar ut uppgifter som omfattas av spärrmarkering till en annan myndighet ska den samtidigt också underrätta myndigheten om spärrmarkeringen, om det inte är fråga om att lämna ut uppgifter för en postförsändelse eller någon annan motsvarande åtgärd i ett enskilt fall. 

Befolkningsdatalagen innehåller inga närmare bestämmelser om förfaringssätt när spärrmarkerade uppgifter överlåts, utan föreskrifterna i de ovan nämnda allmänna lagarna ska tillämpas på förfarandet. Det innebär att föreskrifterna i de lagarna tillämpas till exempel på en persons rätt att granska spärrmarkerade uppgifter i befolkningsdatasystemet och på registermyndighetens skyldighet att höra den som spärrmarkeringen gäller när uppgifter överlåts. Anteckningen om spärrmarkering syns hos magistraterna som överlåter uppgifter ur befolkningsdatasystemet, men grunden för en spärrmarkering registreras inte i systemet. Därför är det enbart den magistrat som beslutat om spärrmarkeringen som känner till grunderna för den.  

Riksdagens biträdande justitieombudsman har i sitt beslut Dnr 4372/4/12 av den 17 december 2013 behandlat ett ärende som gäller överlåtande av spärrmarkerade uppgifter. I sitt beslut ansåg biträdande justitieombudsmannen att de klara föreskrifterna i befolkningsdatalagen om förfaringssättet vid behandling av spärrmarkerade uppgifter ska garantera det skydd som spärrmarkeringen avser även hos andra myndigheter, och att det därför är befogat att föreskriva om förfarandet i lag. Det är nödvändigt att bestämmelserna preciseras speciellt vad gäller utredningen av grunden för spärrmarkering och hörandet av den berörda. Därför föreslås det nu att förtydligande bestämmelser om förfarandet när spärrmarkerade uppgifter överlåts fogas till befolkningsdatalagen för att rättigheterna för den som ansökt om spärrmarkering ska tillgodoses vid behandlingen av uppgifterna i befolkningsdatasystemet. 

I 23 § i befolkningsdatalagen föreskrivs det om den registeransvariges rätt att få uppgifter för att uppdatera och i övrigt behandla uppgifterna i befolkningsdatasystemet. I 25 § föreskrivs det om myndigheternas anmälningsskyldighet i omedelbar anslutning till denna rätt. Syftet med regleringen är att så fullständigt som möjligt i den lag som föreslås samla de myndigheter som har rätt och även skyldighet att anmäla uppgifter för registrering i befolkningsdatasystemet. 

De andra myndigheternas del och roll har en central och betydelsefull ställning när uppgifterna i befolkningsdatasystemet upprätthålls. Denna relation kräver också ett mycket nära funktionellt och tekniskt samarbete mellan registerförvaltningen och de andra myndigheterna. I praktiken sker den tekniska leveransen av uppgifter till befolkningsdatasystemet till exempel direkt ur den berörda myndighetens datasystem eller via det. Befolkningsdatalagens bestämmelse om den registeransvariges rätt att få uppgifter är detaljerad såväl i fråga om myndigheter som ska få och som ska överlåta uppgifter. Genom de detaljerade bestämmelserna har man speciellt kunnat säkerställa att rätten att få uppgifter uppfyller grundlagens krav på att integritetsskyddet ska vara okränkbart. Samtidigt leder den detaljerade lagstiftningen till att granskandet av uppgifter som finns hos andra myndigheter kan förhindras om inte ändringar i lagstiftningen genomförs separat. Förteckningen ska alltid när ett behov uppstår utökas med nya uppgifter trots att den registeransvarige enligt befolkningsdatalagen redan har rätt att registrera uppgiften. I regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering har man som spetsprojekt förbundit sig till att förbättra digitaliseringen inom den offentliga förvaltningen. Enligt regeringsprogrammet förbinder sig den offentliga förvaltningen till att fråga allmänheten och företagen endast en gång om samma uppgift. Regeringsprogrammet har en skrivning om mål enligt vilka medborgarnas rätt att kontrollera och besluta om användningen av uppgifter som gäller dem själva ska stärkas och att det samtidigt säkerställs att uppgifterna överförs smidigt mellan myndigheterna.  

Sett ur perspektivet samhällets informationsförsörjning är befolkningsdatasystemet kanske det viktigaste av de basregister som den offentliga förvaltningen upprätthåller och på vilket kundhantering och avgöranden både hos den offentliga sektorn och till en avsevärd del även hos företagen på privata sektorn och hos organisationerna grundar sig. Befolkningsdatasystemets betydelse i sammanhanget stöds också av registerförvaltningens ställning som myndighet och dess aktivitet när det gäller att främja allmän praxis och god informationshantering i samhällets informationsförsörjning. 

Säkerställandet av att befolkningsdatasystemet är användbart och tillförlitligt kräver ett ännu effektivare utbyte av uppgifter mellan olika myndigheters register. Personuppgiftslagens bestämmelser om planering av behandling av personuppgifter (6 §), ändamålsbundenhet (7 §) och principer som gäller uppgifternas art (9 §) ska beaktas också när uppgifternas nödvändighet, riktighet och tillförlitlighet säkerställs i befolkningsdatasystemet. Även de föreskrifterna kan anses kräva effektiva garantier för att uppgifterna är enhetliga i olika myndigheters register. Därför ska rätten att få uppgifter ur andra myndigheters register främjas genom nedmontering av ovillkorliga hinder i lagstiftningen för att målet ska uppnås. Det gäller information som överförs mellan myndigheters register, och bestämmelsen utökar inte skyldigheterna för den som överlåter uppgifter att spara uppgifter i de egna registren. Att bestämmelsen öppnas kan därför ses som att den administrativa bördan lättas och myndigheternas arbete minskar. 

I lagen om hemkommun föreskrivs det om förutsättningarna för att få en hemkommun samt om antecknande av hemkommun, bostad och folkbokföringskommun i befolkningsdatasystemet. Lagen om hemkommun innehåller inga uttryckliga föreskrifter om att en anteckning om hemkommun ska strykas eller göras när man inte får uppgifter om huruvida en person vistas i Finland eller i den hemkommun som antecknats när personen själv inte gjort en lagstadgad flyttningsanmälan eller anmälan om flyttning till utlandet. 

I nuläget är det tekniskt sett möjligt att i befolkningsdatasystemet anteckna att en person som inte har anmält om flyttning till utlandet och vars vistelseort man inte får uppgifter om vistas på okänd ort. En anteckning påverkar dock inte ens efter en lång tid anteckningen om personens hemkommun. Hemkommunen är i befolkningsdatasystemet fortsättningsvis den kommun där man vet att personen senast har bott. Antecknandet av att en person vistas på okänd ort grundar sig på den tidigare lagen (141/1969) och förordningen om befolkningsböcker enligt vilka det antecknades att en person saknade känd hemvist om han eller hon inte reagerade på de årliga mantalsskrivningarna och den dåvarande registerbyrån inte heller fick någon annan uppgift om personens bonings- eller vistelseort. Om man vid två på varandra följande mantalsskrivningar inte fick uppgifter om en person överfördes en finsk medborgare till den frånvarande befolkningen medan en utlänning avfördes ur befolkningsregistret. I båda fallen hade personen inte längre någon hemkommun i Finland. Den sista mantalsskrivningen utfördes 1989, varefter anteckningen om en utländsk medborgares hemkommun inte längre kunde avlägsnas enbart på den grunden att personen har saknat känd hemvist vid två på varandra följande mantalsskrivningar. 

Lagen om hemkommun har inga bestämmelser om avlägsnande av anteckningen om en persons hemkommun enbart på grund av att uppgifter om personens vistelseort saknas. Enligt lagen om hemkommun kan till exempel en flyttning utomlands antecknas endast om magistraten har fått en uppgift om saken som kan anses uppenbart tillförlitlig. 

Enligt lagen om hemkommun är den flyttande skyldig att lämna flyttningsanmälan, men trots det är det klart att speciellt anmälan om flyttning till utlandet inte alltid görs på det sätt som lagen kräver. Magistraten kan få information av andra än en person själv om att han eller hon inte längre bor på den adress som finns antecknad i befolkningsdatasystemet och man får inte uppgift om var personen bor. Magistraten kan anteckna att en person flyttat från en bostad utifrån en ny invånares skriftliga anmälan, men de nuvarande bestämmelserna gör det inte möjligt att på grund av en sådan anmälan anteckna att en person flyttat utomlands trots att man inte ens på lång tid får någon uppgift om vistelseort. 

Bland annat Statistikcentralen och kommunerna har föreslagit att det bör gå att anteckna i befolkningsdatasystemet att en person saknar hemkommun ifall det inte går att få information om huruvida personen bor eller vistas i en kommun. Det är ofta fråga om utländska medborgare om vilka anmälan om flyttning utomlands inte har kunnat registreras i befolkningsdatasystemet. Orsaken kan till exempel vara att flyttningsanmälan inte har gjorts. I sådana fall skulle den statistiska riktigheten främjas och kommunernas skyldigheter minska gentemot personerna om anteckningen om hemkommun kunde strykas.  

Enligt Statistikcentralens uppskattning hade till exempel minst 2 500 personer av Helsingfors befolkning i slutet av 2012 i verkligheten flyttat utomlands. Enligt den nyaste informationen från Statistikcentralen fanns det i de preliminära granskningarna i Helsingfors allt som allt cirka 5 900 personer som så att säga saknade känd hemvist, av vilka cirka 4 300 var utländska medborgare. Antalet personer som saknar känd hemvist ser alltså ut att växa snabbt. Siffrorna tyder på att antalet som saknar känd hemvist ökar ännu mer, och utan möjligheten att i befolkningsdatasystemet anteckna att de saknar hemkommun förvrängs statistiken över kommuninvånare.  

Lagen om hemkommun innehåller föreskrifter om registermyndighetens möjlighet att meddela föreläggande samt ytterligare sanktioner om den som flyttar försummat sin anmälningsskyldighet enligt lagen eller sin skyldighet att lämna tilläggsuppgifter. Om anteckning om en persons hemkommun och hans eller hennes bostad där eller tillfälliga bostad inte har kunnat göras i befolkningsdatasystemet på basis av en inlämnad anmälan, kan magistraten förelägga den som gjort anmälan att inom en bestämd tid komplettera anmälan.  

Lagen föreskriver om försummelseavgift som kan påföras om ett föreläggande inte följts. Har den som flyttar inte följt ett föreläggande som magistraten meddelat skall magistraten ålägga personen i fråga att betala en försummelseavgift på 50 euro. Avgift behöver inte påföras, om försummelsen uppenbart har berott på sådan orsak som den som flyttar inte har kunnat påverka, eller om det på grund av sjukdom eller av någon annan motsvarande orsak skulle vara uppenbart oskäligt att ta ut avgift. Ett barn under 15 år får inte påföras försummelseavgift.  

Försummelseavgiften enligt lagen om hemkommun har haft en marginell betydelse. I praktiken har det inte bestämts att försummelseavgifter ska betalas, och föreskriftens ursprungliga syfte att avgiften ska påföras till följd av att anmälan försummats har inte verkställts på det sätt som eftersträvats.  

Som en del av spetsprojektet ”Smidigare författningar” som gäller avveckling av normer i regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering har man bedömt bestämmelser som är möjliga att avveckla i lagstiftningen om registerförvaltningen för att lätta den administrativa bördan. Magistraternas chefer föreslog i en redogörelse till finansministeriet av den 30 november 2015 bland annat att försummelseavgiften enligt lagen om hemkommun avskaffas. 

Försummelseavgiften har i praktiken blivit en bestämmelse som registerförvaltningen inte kunnat utnyttja för det ursprungliga ändamålet, och den kan inte anses ha väsentlig betydelse när riktigheten i anteckningarna om hemkommun säkerställs. När man beaktar registerförvaltningsmyndigheternas möjligheter att registrera uppgifter i systemet på basis av information som fåtts också av andra än personen själv, samt att personens rättsskydd med tanke på begäran om omprövning och sökande av ändring förbättras kan det inte anses att man genom att bevara försummelseavgiften når de mål som har satts upp för den.  

Flyttningsanmälan kan göras skriftligen, med hjälp av elektronisk kommunikation eller muntligen i samband med kundbesök. Anmälan om flyttning till Finland och anmälan om flyttning till utlandet ska dock göras skriftligen eller med hjälp av elektronisk kommunikation. Dessutom föreskrivs det i lag om skyldighet att iaktta särskild omsorgsfullhet när flyttningsanmälan tas emot per telefon. Det är alltså för närvarande möjligt att göra flyttningsanmälan inom landet skriftligen, på elektronisk väg, per telefon eller genom ett personligt besök.  

Enligt motiveringarna till bestämmelsen (RP 67/2004 rd., s. 18) har villkoret för andra anmälningssätt varit att det är möjligt att försäkra sig om personens rätt att göra anmälan och om anmälan kan anses tillförlitlig. Således har en medborgare enligt den nuvarande föreskriften inte haft ovillkorlig rätt att kräva att till exempel en anmälan per telefon godkänns. Vid behov har man kunnat kräva att personen lämnar en skriftlig anmälan på det traditionella sättet om man inte ansett att de ovan nämnda villkoren uppfylls. För den som tagit emot anmälan har detta inneburit att anmälan som lämnats per telefon inte får godkännas om det finns skäl att misstänka personens rätt att göra anmälan eller att anmälan på något annat sätt inte är tillförlitlig. 

Befolkningsregistercentralen producerar telefontjänsten för flyttningsanmälan, och har skaffat tjänsten på entreprenad som inhouse-köp av Förvaltningens IT-central HALTIK. HALTIK började producera tjänsten den 17 april 2013. Magistraterna slutade stegvis sköta tjänsten under 2013 och den sista magistraten avslutade servicen den 25 september 2013. Magistraterna deltar inte längre i produktionen av tjänsten. I HALTIK sköttes telefonen för flyttningsanmälan primärt av fem personer. Serviceproduktionen övergick från HALTIK till Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori den 1 november 2015 i samband med att HALTIK:s ICT-funktioner överfördes till Valtori. 

Antalet flyttningsanmälningar via telefontjänsten har minskat. År 2009 gjordes 122 481 anmälningar via den, vilket var 18,7 procent av alla anmälningarna. År 2015 gjordes endast 42 146 anmälningar via telefontjänsten, vilket utgjorde 6,08 procent (693 726) av det totala antalet. Befolkningsregistercentralen har uppskattat att andelen anmälningar per telefon av alla flyttningar inom några år kommer att bli under 5 procent. Den elektroniska nättjänsten är den metod som används mest vid anmälan om flyttning, och med hjälp av den gjordes 480 254 anmälningar 2015. Totalt 171 362 stycken anmälningar gjordes 2015 på blankett. 

Magistraterna kompletterar och korrigerar dessutom flyttningsanmälningar speciellt via telefon. Till exempel i fall där uppgifterna eller vissa uppgifter har saknats i en flyttningsanmälan som gjorts till magistraten på elektronisk väg eller skriftligen använder magistraten telefon för att komplettera anmälningarna och anteckna de riktiga uppgifterna i befolkningsdatasystemet.  

Befolkningsregistercentralen har den 25 april 2014 och den 18 augusti 2015 föreslagit för finansministeriet att telefonen för flyttningsanmälan avvecklas. 

Avsikten med det föreslagna förnyandet av bestämmelserna om ändringssökande både i lagen om hemkommun och i befolkningsdatalagen är att skapa klarhet i föreskrifterna om begäran om omprövning, ändringssökande och rättelse av uppgifter som registrerats i befolkningsdatasystemet. Genom ändringarna vill man uppnå en situation där det är klart för den som tillämpar bestämmelserna och för dem som är föremål för registreringen när det är fråga om omprövning som ska begäras i ett förvaltningsbeslut, när ändring ska sökas med stöd av de lagar som reglerar en händelse som ligger till grund för registreringen av uppgifter och när det är fråga om rättelse av registrerade uppgifter. Genom ändringen avskaffas användningen av rättelseyrkan utan tidsfrist i befolkningsdatalagen och rättsmedlen förbättras genom att klarhet skapas i förfarandet.  

I propositionen föreslås ett system där begäran om omprövning enligt förvaltningslagen är den första rättskyddsgarantin i fråga om beslut med stöd av både lagen om hemkommun och befolkningsdatalagen. En begäran om omprövning av förvaltningsbeslut som fattats med stöd av de lagarna binds på så sätt till en tidsfrist på 30 dagar. Man har vidare enligt förvaltningsprocesslagen rätt att överklaga ett beslut med anledning av begäran om omprövning genom besvär hos förvaltningsdomstolen och i det beslutet ytterligare hos högsta förvaltningsdomstolen om den beviljar besvärstillstånd. Lagarna föreslås utöver det bli tydligare så att befolkningsdatalagen får en uttrycklig bestämmelse om rättelse av uppgifter som registrerats i befolkningsdatasystemet och att lagen om hemkommun får en hänvisning om rättelse av uppgifter om hemkommun, bostad och folkbokföringskommun även till befolkningsdatalagen, som är den allmänna lag som reglerar befolkningsdatasystemet och uppgifterna som registreras där.  

Den ändring som föreslås i systemet med ändringssökande enligt lagen om hemkommun innebär att ett beslut som magistraten efter prövning fattar om fastställande av hemkommun, bostad och folkbokföringskommun är ett förvaltningsbeslut, och när en uppgift som gäller dem inte kan antecknas på det sätt som den anmälande önskar eller om en anteckning baseras på en uppgift från någon annan än den flyttande kan ändring sökas i förvaltningsbeslutet enligt lagen om hemkommun, där det första rättsmedlet är begäran om omprövning på det sätt som anges i förvaltningslagen. Ett beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom besvär på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen, liksom ett beslut om föreläggande enligt 12 § i lagen om hemkommun. Vad gäller ett beslut om vite ska det enligt förslaget hänvisas till att föreskrifterna i viteslagen tillämpas på ändringssökandet. 

Lagen om hemkommun får dessutom en bestämmelse om hur fel i uppgifter som gäller hemkommun, bostad eller folkbokföringskommun kan rättas. Till dessa delar iakttas de nya föreskrifterna om rättelse av fel och begäran om omprövning av ett beslut om rättelse av fel som föreslås i befolkningsdatalagen.  

Ändringen innebär dessutom att besvärsförbudet i den nuvarande lagstiftningen avskaffas i fall där den registeransvarige inte har godkänt en begäran om rättelse av ett skrivfel som gäller hemkommun. I fortsättningen ska det också vara möjligt att begära rättelse av ett skrivfel som gäller hemkommun med stöd av en bestämmelse i befolkningsdatalagen. Samtidigt avskaffas besvärsförbudet hos högsta förvaltningsdomstolen avseende förvaltningsdomstolens beslut som gäller bostad i hemkommunen eller folkbokföringskommun i den nuvarande lagstiftningen. När man beaktar att den bostad som antecknats i befolkningsdatasystemet kan ha en reell betydelse till exempel vid verkställandet av beskattning samt för rättigheter som grundar sig på boende finns det inte skäl för att begränsa besluten i fråga så att de inte kan behandlas i högsta förvaltningsdomstolen om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd i saken. 

Det föreslås att befolkningsdatalagen ändras så att man har rätt att begära omprövning i de förvaltningsbeslut som fattas med stöd av befolkningsdatalagen på de sätt som föreskrivs i förvaltningslagen, och att omprövningsbeslut ytterligare får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen om den beviljar besvärstillstånd. När det gäller beslut om vite ska det enligt förslaget hänvisas till att föreskrifterna i viteslagen tillämpas på ändringssökandet. 

Bestämmelserna om ändringssökande i befolkningsdatalagen tillämpas på beslut som fattas med stöd av den lagen. De registeransvariga registrerar med det förfarande som föreskrivs i befolkningsdatalagen i befolkningsdatasystemet uppgifter vilkas grunder för registreringen bestäms enligt annan lagstiftning. Sådana uppgifter är till exempel registreringar med stöd av namnlagen (694/1985) och lagen om äktenskap (234/1929) där magistraterna prövar grunderna för uppgiften som ska registreras med stöd av de lagarna. Dessa speciallagar har egna föreskrifter om ändringssökande, och till de delarna tillämpas bestämmelserna om ändringssökande i dem. Registreringen av en uppgift i befolkningsdatasystemet kan i dessa fall inte anses vara självständiga förvaltningsbeslut för vilka det ska finnas separata möjligheter till ändringssökande.  

Befolkningsdatalagens omprövningsförfarande tillämpas därför när en registermyndighet fattar ett förvaltningsbeslut uteslutande med stöd av föreskrifter i befolkningsdatalagen. Förvaltningsbeslut som fattas med stöd av befolkningsdatalagen är i nuläget till exempel följande: beslut om ändring av personbeteckning som avses i 12 §, beslut om spärrmarkering som avses i 36 §, beslut med stöd av 50 § i lagen som gäller utlämnande av uppgifter, beslut med stöd av 64 § som gäller ändring av elektroniska kommunikationskoder, beslut med stöd av 66 och 67 § i lagen som gäller beviljande av certifikat samt de beslut som nämns ovan som fattats i enlighet med 75 § 2 mom. och 76 §. 

Dessutom föreslås det att befolkningsdatalagen får en bestämmelse om rättelse av fel som upptäckts i befolkningsdatasystemet. Utgående från den föreskriften ska den registeransvarige ha möjlighet att rätta fel som upptäckts i befolkningsdatasystemet och de registrerade möjlighet att begära att uppgifter som de anser felaktiga ska rättas. Bestämmelsen innebär i praktiken att lagstiftningen om rättelse av fel i ett register som tidigare gjordes med stöd av bestämmelser i personuppgiftslagen öppnas i befolkningsdatalagen. Att bestämmelsen tas med i befolkningsdatalagen skapar emellertid klarhet i den registrerades rättsskydd. Befolkningsdatalagens föreskrifter om rättelse av fel tillämpas i fortsättningen även vid rättelser av anteckningar om hemkommun och bostad där samt om folkbokföringskommun.  

De nya bestämmelserna leder som helhet till ett förfaringssätt där den registrerades rättsskydd förbättras jämfört med tidigare. Samtidigt blir det för den registeransvarige klarare än tidigare när det är fråga om ett förvaltningsbeslut som fattas med stöd av lagarna och till vilket en anvisning om hur man begär omprövning ska bifogas, när det är fråga en ny anteckning som ska göras på grund av ändrade förhållanden och när det gäller rättelse av en felaktig uppgift.  

Den registeransvarige har fortfarande prövningsrätt när det gäller att avgöra om det i ett enskilt fall handlar om rättelse av ett fel som inträffat, rättelse av ett skrivfel eller till exempel om en ny anmälan på grund av att situationen förändrats. Vid prövningen ska den registeransvarige särskilt beakta kraven på befolkningsdatasystemets felfrihet (9 § 2 mom. i personuppgiftslagen) och tillförlitlighet (18 § i befolkningsdatalagen) samt personens rättsskydd. Vid prövningen bör man därför utgå från att uppenbara fel som upptäcks i systemet rättas och att den registrerade alltid kan tillgripa lämpliga rättsmedel, men samtidigt ska den registeransvarige kunna ingripa i fall som gäller till exempel försök att missbruka en registeranteckning eller det att den uppgift som uppgetts av något annat skäl inte motsvarar sakernas verkliga tillstånd.  

Förnyandet av bestämmelserna om ändringssökande ändrar inte heller på befolkningsdatasystemets principer enligt vilka uppgifterna som registrerats i systemet förvaras permanent. 

I regeringens proposition till riksdagen med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (RP 230/2014 rd) behandlas frågan om hur begäran om omprövning lämpar sig för olika grupper av ärenden ingående. Enligt propositionen lämpar sig omprövningsförfarandet väl för ärendegrupper där man rutinmässigt avgör en stor mängd likartade ärenden och där motiveringen till besluten kan vara knapphändig. Då möjliggör omprövningsförfarandet att en part i detta skede kan få en mer detaljerad motivering till beslutet än i det första skedet i fråga om de faktorer som han eller hon framför i sin begäran om omprövning. Omprövningsförfarandet lämpar sig väl också för ärenden där det i besvärsskedet ofta framställs tilläggsutredning som påverkar saken samt för rättsligt enkla ärenden och ärenden i fråga om vilka det redan finns etablerad rättspraxis.  

Registerförvaltningsmyndigheterna fattar mängder av förvaltningsbeslut där förvaltningsrättspraxis är etablerad. Förvaltningsbeslut fattas till exempel om utlämnande av uppgifter om befolkningsdata, spärrmarkeringar och hemkommun rutinmässigt vad beträffar prövning och i stora mängder. Bruket av omprövningsförfarande för förvaltningsbeslut som fattas med stöd av befolkningsdatalagen och lagen om hemkommun kan anses lämpa sig väl närvillkoren för omprövning beaktas. 

I och med att omprövningsförfarandet tas i bruk föreslås det att bestämmelser om besvärstillståndsförfarande i fråga om besvär hos högsta förvaltningsdomstolen fogas till befolkningsdatalagen och lagen om hemkommun. Vid bedömningen av reglering av besvärstillstånds tillämplighet måste man enligt grundlagsutskottets praxis speciellt ta i betraktande ärendets art och betydelse, parternas behov av rättsskydd samt tillräckligheten i de rättsmedel som föregår högsta förvaltningsdomstolen (t.ex. GrUU 32/2012 rd). Genom reglering av besvärstillstånden kan man begränsa antalet ärenden i vilka högsta förvaltningsdomstolen träffar ett avgörande i sak. Avsikten är att systemet med besvärstillstånd ska utvecklas till att bli mer enhetligt och konsekvent än i nuläget. Målet är att systemet ska användas i alla kategorier av ärenden som det lämpar sig för. När man beaktar rättsskyddsgarantierna i det system för sökande av ändring som nu föreslås, där ett förfarande med begäran om omprövning tillämpas på förvaltningsbeslut med möjlighet till överklagan genom besvär hos förvaltningsdomstolen samt effektiv praxis finns för att rätta fel i befolkningsdatasystemet, är det motiverat att överklagandet genom besvär av de beslut som fattas med stöd av de båda lagarna hos högsta förvaltningsdomstolen begränsas genom att villkoret för besvärstillstånd regleras. 

Det föreslås att bestämmelserna om behandling av spärrmarkerade uppgifter i befolkningsdatalagen ändras så att den tillämpningspraxis som i nuläget speciellt består av bestämmelser i befolkningsdatalagen, personuppgiftslagen, förvaltningslagen och offentlighetslagen för tydlighetens skull anges i befolkningsdatalagen.  

Enligt förslaget ska magistraten utreda grunden för spärrmarkeringen eller höra den som omfattas av spärrmarkeringen eller hans eller hennes vårdnadshavare innan enskilda uppgifter som omfattas av spärrmarkering med stöd av bestämmelserna om den registrerades rättighet i denna lag eller i personuppgiftslagen överlåts till andra än myndigheter. Enligt förslaget ska ett beslut om att överlåta enskilda spärrmarkerade uppgifter fattas skriftligen. Föreskriften innebär ett undantag från principen i 50 § enligt vilken ett skriftligt beslut om utlämnandet fattas bara vid behov om enskilda uppgifter lämnas ut.  

Ändringen innebär en klarare skyldighet i lag än förut att det i samband med utlämnandet av spärrmarkerade uppgifter ska säkerställas att uppgifterna inte lämnas ut till den eller dem som är orsaken till att spärrmarkeringen har registrerats i befolkningsdatasystemet. Genom bestämmelsen skriver man nu ut den registeransvariges skyldighet att speciellt i fråga om spärrmarkerade uppgifter, som redan finns i den helhet som utgörs av personuppgiftslagen, förvaltningslagen och offentlighetslagen, säkerställa att uppgifter lämnas ut endast till aktörer som har rätt att få dem. När man prövar utlämnande av en uppgift som gäller en part enligt 11 § i offentlighetslagen krävs det att grunden för en spärrmarkering utreds, vilket nu regleras i lag som ett uttryckligt villkor när enskilda spärrmarkerade uppgifter lämnas ut till andra än myndigheter. 

Även kravet på att beslutet ska vara skriftligt säkerställer en effektiv möjlighet till begäran om omprövning av ett beslut om utlämnande av uppgifter. Bestämmelsen föreslås få en begränsning av verkställbarheten så till vida att ett beslut om utlämnande inte får verkställas innan ändring har sökts om den som omfattas av spärrmarkeringen motsätter sig att uppgifterna överlåts.  

För tydlighetens skull föreslås det att ordningsföljden på momenten i 36 § i lagen som gäller ansökan om, förutsättningarna för och konsekvenserna av spärrmarkering ändras. Ändringen påverkar inte föreskrifternas innehåll eller tillämpningspraxis. 

I 23 § i befolkningsdatalagen föreskrivs det om de uppgifter den registeransvarige trots sekretessbestämmelserna har rätt att få av andra myndigheter. Bestämmelserna är i sin nuvarande form detaljerade så att såväl myndigheterna som den detaljerade grupp av uppgifter som det hör till deras skyldighet att ge räknas upp i bestämmelsen. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att den registeransvarige har rätt att av de myndigheter som räknas upp i första momentet få de uppgifter den med stöd av 13–17 § i befolkningsdatalagen har rätt att registrera i befolkningsdatasystemet. Uppgifterna ska gå att få endast när de är nödvändiga och gäller andra myndigheters verksamhetsområde. En ytterligare förutsättning för att få uppgifterna är att uppgifterna som finns hos en annan myndighet behövs för att säkerställa att uppgifterna är riktiga, uppdatera dem eller på annat sätt behandla dem i befolkningsdatasystemet. Genom bestämmelsen blir det möjligt att ännu smidigare än förut bygga upp automatiska system mellan myndigheternas register för kontroll av uppgifter när det krävs lagenlig granskning av att uppgifterna i befolkningsdatasystemet är riktiga. Förnyandet av systemen kan påbörjas som samarbete mellan myndigheterna om de nuvarande anslagen tillåter det.  

En uppdatering av rätten att få uppgifter skulle möjliggöra en effektivare användning av registren mellan myndigheterna för kontroll av uppgifter och motsvara kraven på att uppgifterna i myndigheternas register förenhetligas. Genom att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde möjliggörs även en utveckling av Befolkningsregistercentralens system så att registeruppgifter mellan olika myndigheter smidigare kan kontrolleras genom automatisk databehandling. Förnyandet påverkar dock inte skyldigheterna att registrera uppgifter i de egna systemen hos dem som är skyldiga att ge uppgifter. Mängden uppgifter som ska registreras i befolkningsdatasystemet utökas inte heller genom bestämmelsen, utan rätten att få uppgifter begränsas strikt till enbart de uppgifter som med stöd av lag får registreras i systemet.  

Innehållet i uppgifterna som ska registreras räknas uttömmande upp i 13–17 § i befolkningsdatalagen. Den registeransvarige i befolkningsdatasystemet ska ha rätt att få endast dessa uppgifter från de myndigheter som räknas upp i den föreslagna 23 § när villkoren i föreskriften uppfylls och endast till de delar som uppgifterna hör till verksamhetsområdet för myndigheten som ger dem.  

De föreslagna bestämmelserna kan anses nödvändiga med beaktande av befolkningsdatasystemets ändamål och betydelse som nationellt basregister där uppgifternas tillförlitlighet och användningsändamål kräver att riktigheten i dem säkerställs på hög nivå. Kravet kan även anses följa av bestämmelserna i personuppgiftslagen, speciellt av principerna som gäller uppgifternas art enligt 9 §. De nuvarande noggranna föreskrifterna om att få uppgifter kan i vissa fall hindra den registeransvarige från att kontrollera nödvändiga uppgifter i andra myndigheters register. Det kan beträffande tillförlitligheten i befolkningsdatasystemet leda till situationer som kunde undvikas om den registeransvarige skulle ha möjlighet att kontrollera uppgifter när det är nödvändigt för att säkerställa att de är riktiga. Också regeringens spetsprojekt att främja digitaliseringen kan konstateras kräva effektivare överföring än förr av uppgifter mellan myndigheternas datasystem. Det förutsätts bland annat av målsättningen att en person själv tillfrågas endast en gång om samma uppgift. 

Lagen om hemkommun föreslås få en föreskrift enligt vilken det först kan antecknas i befolkningsdatasystemet att en person är på okänd ort och sedan att han eller hon saknar hemkommun. Om man inte får en tillförlitlig uppgift om en persons bostad eller vistelse i Finland kan det antecknas i befolkningsdatasystemet att han eller hon är på okänd ort. Det ska gå att anteckna att en person är på okänd ort till exempel i fall där magistraten får information om att personen har flyttat från sin permanenta bostadsadress och man efter det inte får några uppgifter. Om man inte fått uppgifter om personens bostad eller vistelseort i Finland inom de två följande kalenderåren efter att det antecknades att han eller hon är på okänd ort, kan det antecknas i befolkningsdatasystemet att personen saknar hemkommun. Innan anteckningen görs ska magistraten dock heltäckande utreda om de övriga myndigheterna har uppgifter om personen i fråga under den aktuella tidsperioden. 

Bestämmelsen förbättrar riktigheten i befolkningsdatasystemets uppgifter speciellt vad gäller personer som flyttat utomlands. För att undvika felaktiga anteckningar och för att sådana ska rättas till krävs det emellertid en stark rättsskyddsgaranti för att det ska gå att anteckna i befolkningsdatasystemet att en person saknar hemkommun. Därför kan de föreskrifter om rättelse av fel som föreslås i lagarna anses som ett villkor för att felaktiga anteckningar om hemkommun vid behov kan rättas snabbt och effektivt om man får tillförlitlig information om var en person vistas efter det att en anteckning gjorts.  

Enligt bestämmelsen ska magistraten begära uppgifter från de övriga myndigheter som kan antas ha aktuella uppgifter om huruvida en person är vid liv samt adressuppgifter. Magistraten bör med beaktande av personens förhållanden överväga vilka myndigheter man enligt 23 § i befolkningsdatalagen ska begära uppgifter av. Myndigheterna kan till exempel vara Migrationsverket, Skatteförvaltningen och Folkpensionsanstalten. Bestämmelsen ger magistraten prövningsrätt i fråga om vilka uppgifter det är nödvändigt att begära. Vid prövningen kan magistraterna till exempel tänka på om personen är utlänning. Man behöver till exempel oftast inte begära Migrationsverket om uppgifter om boende när det gäller finska medborgare. Magistratens prövning vad gäller att begära uppgifter kan även bero på hur tillförlitlig man kan anse en uppgift om att en person inte har bott på en kommuns område inom de två senaste kalenderåren. 

Den föreslagna ändringen innehåller inga övergångsbestämmelser, och därför kan det tidigast från ingången av 2019 antecknas i befolkningsdatasystemet att personer saknar hemkommun. Anteckningens konsekvenser för de andra myndigheternas register bör utredas före 2018 så att anteckningens betydelse till exempel för beviljandet och användningen av verktyg för stark autentisering är klar innan det antecknas att personer saknar hemkommun. 

På grund av den föreslagna ändringen föreslås det dessutom att det till 5 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) fogas ett omnämnande om att en person som i befolkningsdatasystemet har antecknats sakna hemkommun i beskattningen behåller den hemkommun som senast antecknades. Ändringen är nödvändig för att personen ska ha kvar en beskattningskommun för verkställandet av beskattning trots att man inte har fått uppgift om var han eller hon vistas. 

Det föreslås att försummelseavgiften enligt 14 § i lagen om hemkommun avskaffas på grund av dess marginella betydelse och användningsområde. Bestämmelserna ger som helhet även i fortsättningen magistraten möjligheten att förelägga en person att anmäla ändringar i sina uppgifter om hemkommun och bostad samt att komplettera anmälan. Likaså har magistraten möjlighet att när villkoren i lagen uppfylls i befolkningsdatasystemet registrera en uppgift om ändrade förhållanden som fås på annat sätt än av personen själv. 

Enligt förslaget avskaffas den registeransvariges skyldighet att tillhandahålla telefontjänst för flyttningsanmälan. Förslaget grundar sig på det minskade antalet flyttningsanmälningar som sker per telefon, på de förbättrade digitala tjänsterna i samband med flyttningsanmälan samt på att det fortfarande är möjligt att anmäla flyttning genom ett personligt besök. Genom ändringen styrs de flyttningsanmälningar som tidigare gjorts per telefon till elektroniska tjänster och principen om digitalisering av myndigheternas tjänster som är ett av spetsprojekten för statsminister Sipiläs regering följs. 

Befolkningsregistercentralen har den 25 april 2014 och den 18 augusti 2015 föreslagit för finansministeriet att telefonen för flyttningsanmälan avvecklas. Enligt förslaget har antalet samtal till tjänsten minskat avsevärt från 2009 till 2015. Orsaken är att kunderna övergår till att använda den elektroniska nättjänsten samt en behärskad försämring av tillgången till telefontjänsten. Nästan lika många anmälningar per telefon registreras hos Posten som hos folkbokföringsförvaltningen. Folkbokföringsförvaltningens andel är lite mindre än hälften av alla anmälningar. 

Enligt förslaget stryks i lagen om hemkommun hänvisningarna om att flyttning kan anmälas per telefon. Flyttningsanmälningar ska i fortsättningen inte tas emot via en separat telefontjänst. Anmälningarna om flyttning styrs i fortsättningen speciellt till att skötas via elektroniska tjänster, men det ska fortfarande vara möjligt att göra en skriftlig flyttningsanmälan på blankett eller muntligt genom personligt besök. Kunderna kan fortfarande anmäla flyttning på blanketten för flyttningsanmälan som fås hos magistraterna och på Postens verksamhetsställen (ca 800 st.) eller via nättjänsten (flyttanmalan.fi).  

Förslagets utgångspunkt och syfte är att flyttningsanmälningarna i större utsträckning ska göras speciellt via nättjänsten och att flyttningsanmälningarna styrs till dessa tjänster som nu är ännu lättare att använda än förr. Bestämmelsen gör det emellertid fortfarande möjligt att till exempel rätta uppgifter i flyttningsanmälan per telefon via magistraternas vanliga service. Det är på så sätt möjligt att komplettera skriftliga eller elektroniska flyttningsanmälningar per telefon. När ärendet uträttas personligen kan i synnerhet samservicekontoren assistera så att en flyttningsanmälan kan skötas till exempel assisterat via nättjänsten. Villkoret skriftligen, personligen eller på elektronisk väg enligt bestämmelsen kan anses bli uppfyllt till exempel när en anmälan görs via en video eller någon annan distansförbindelse. Magistraterna har också möjlighet att använda traditionella postförsändelser till personer som inte kan använda elektroniska tjänster eller som har lång väg till ett samservicekontor eller till magistratens kontor. Då kan magistraterna till exempel sända personen en blankett för flyttningsanmälan med ett svarskuvert. 

Befolkningsdatalagens 21 § föreslås få en bestämmelse om Befolkningsregistercentralens behörighet vid upprätthållandet av en tjänst för egen anmälan av uppgifter. Bestämmelsen klargör behörigheten och beskriver det nuvarande tillämpningsområdet. Till Befolkningsregistercentralens behörighet hör redan med stöd av den nuvarande lagstiftningen registerföring av befolkningsdatasystemet som upprätthålls med hjälp av automatisk databehandling. Befolkningsregistercentralen har i anslutning till uppgiften även med stöd av nuvarande lagstiftning möjlighet att förbättra systemets funktionalitet genom åtgärder med målet att säkerställa uppgifternas tillförlitlighet, såsom att förbättra kontrollen av de registrerade personernas egna uppgifter genom bruket av elektroniska metoder. Det föreslås dock att en separat bestämmelse fogas till lagen om Befolkningsregistercentralens uppgift i situationer där de registrerade anmäler uppgifter till befolkningsdatasystemet som inte kräver prövning av magistraten. Befolkningsregistercentralen har möjlighet att inom ramen för sina anslag förbättra och utveckla tjänsten för anmälan av uppgifter och dess tekniska funktionsduglighet.  

Förslaget innehåller dessutom tekniska och terminologiska ändringsförslag som inte påverkar ställningen för de myndigheter som tillämpar lagarna, medborgarnas ställning eller lagarnas tillämpningspraxis. Det föreslås att bemyndigandet i befolkningsdatalagen som gäller administrativa och andra motsvarande områdesindelningar ändras. I 7 § i befolkningsdatalagen föreskrivs om administrativa och andra motsvarande områdesindelningar, som det bestäms närmare om genom förordning av finansministeriet. Bemyndigandet är emellertid det enda som ska utfärdas genom förordning av finansministeriet. Därför föreslås det att utfärdandet av närmare bestämmelser om områdesindelningar som gäller befolkningsdatasystemet överförs till att utfärdas genom förordning av statsrådet. Ändringen innebär att en separat förordning av finansministeriet upphävs. 

Dessutom ska enligt förslaget en hänvisningsbestämmelse i lagen om hemkommun rättas. Den nya socialvårdslagen (1301/2014) trädde i kraft den 1 april 2015. En bestämmelse i 16 a § i den lag som gällde tidigare avseende att en person flyttar till en annan kommun har flyttats till 60 § i den nya lagen. Därför föreslås det att hänvisningen i 3 b § i lagen om hemkommun rättas.