2.1  Lagstiftning och praxis

Lagstiftningen om programkoncession 

Bestämmelser om programkoncession finns i 4 och 5 kap. i informationssamhällsbalken. Televisions- och radioverksamhet i ett markbundet masskommunikationsnät är koncessionspliktig verksamhet och kräver programkoncession. När det gäller programkoncessioner styrs ledigförklaring av koncessioner och beviljande av koncession av informationssamhällsbalkens bestämmelser (digital televisions- och radioverksamhet 22–25 § och analog radioverksamhet 34–36 §). Programkoncessioner beviljas för högst 10 år. Rundradion Ab får utöva sådan allmännyttig digital televisions- och radioverksamhet som avses i 7 § i lagen om Rundradion Ab (1380/1993) utan koncession. 

För televisions- och radioverksamhet beviljas också kortvariga koncessioner. Kommunikationsverket kan bevilja kortvarig programkoncession för digital televisions- och radioverksamhet för högst ett år åt gången (28 §). Kommunikationsverket kan med stöd av 40 § bevilja radiotillstånd för användning av radiosändare för sådan radioverksamhet i liten skala som utövas på ett begränsat område för högst ett år åt gången eller för kortvarig verksamhet som pågår i högst tre månader. 

I informationssamhällsbalken finns också bestämmelser om återkallande av programkoncession. Koncessionsmyndigheten kan återkalla en programkoncession, om koncessionshavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot bestämmelserna eller koncessionsvillkoren i informationssamhällsbalken eller gjort sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp eller grov hets mot folkgrupp som är straffbar enligt strafflagen. Enligt 1 mom. har koncessionsmyndigheten prövningsrätt när det gäller huruvida förutsättningarna för återkallande av en programkoncession uppfylls eller inte. 

I samband med att informationssamhällsbalken stiftades strävade man efter att förenkla förfarandet med programkoncession för radio och television så att Kommunikationsverket, i sådana fall då det inte råder brist på radiofrekvenser som används för sändningsverksamhet eller på kapacitet i tv-kanalknippena, under de förutsättningar som anges i lagen och utan ändamålsenlighetsprövning beviljar sökanden programkoncession för radio- eller televisionsverksamhet. Under informationssamhällsbalkens giltighetstid har Kommunikationsverket beviljat flera koncessioner och processen för beviljande av koncession har förenklats och systemet har fungerat bra så. Enligt den gällande lagen ska Kommunikationsverket bevilja programkoncession, om förutsättningarna för programkoncession enligt lagen är uppfyllda (25, 28 och 36 §, liksom radiotillstånd som beviljas för kortvarig radioverksamhet i 40 §). I fall där programkoncession inte kan beviljas alla sökande i enlighet med ansökan (knapp tillgång till radiofrekvenser eller det finns inte kapacitet i tv-kanalknippena att bevilja alla koncessioner i enlighet med ansökningarna), ska Kommunikationsverket enligt den gällande lagen dock lämna över ärendet till kommunikationsministeriet, och statsrådet beslutar om beviljandet av programkoncession på framställning av kommunikationsministeriet. 

Europeiskt programutbud  

I 209 § i informationssamhällsbalken finns bestämmelser om televisionsverksamhetens europeiska programutbud. Enligt lagen ska en utövare av televisionsverksamhet för europeiska program reservera största delen av sin årliga sändningstid. Närmare bestämmelser om hurdana program som ska anses vara europeiska program finns i statsrådets förordning om televisions- och radioverksamhet (1245/2014). Bestämmelserna om europeiska program grundar sig på EU-lagstiftning; artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (nedan, direktivet om audiovisuella medietjänster). Direktivets bestämmelse ger medlemsstaterna viss flexibilitet vad gäller kravet på europeiskt programutbud. 

Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud  

Bestämmelser om att göra programutbud tillgängliga för syn- och hörselskadade finns i 211 § i informationssamhällsbalken. Televisionsprogram på finska eller svenska ska förses med textning och andra program ska förses med referat eller med en tjänst där texten i ett textat program omvandlas till ljud (ljud- och textningstjänst) i enlighet med 211 §. 

I lagen om Rundradion Ab definieras tjänsterna för specialgrupper som allmännyttig verksamhet. Ljud- och textningstjänsten ska därför införas i det allmännyttiga programutbud som avses i lagen om Rundradion Ab. För att en pluralistisk kommunikation ska tryggas också för syn- och hörselskadade har det ansetts behövligt att föreskriva om skyldighet att betjäna specialgrupper även för dem som bedriver kommersiell televisionsverksamhet. I statsrådets förordning om televisions- och radioverksamhet finns bestämmelser om när programutbudet inom den televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset och som avses i 26 § i informationssamhällsbalken ska förses med ljud- och textningstjänst. Enligt 8 § i förordningen ska programutbudet för en innehavare av programkoncession förses med ljud- och textningstjänst om programutbudet är fritt mottagbart, programutbudet kan tas emot i hela landet, programutbudet dagligen innehåller finsk- eller svenskspråkiga program och om programutbudet dagligen innehåller nyheter och aktualitetsprogram. Enligt 2 mom. ska kommunikationsministeriet genom beslut fastställa det programutbud som ska förses med ljud- och textningstjänst. Enligt ministeriets gällande beslut (LVM/44/07/2015) är dessa MTV Ab:s MTV3 och Sanoma Media Finland Oy:s Nelonen. 

Kostnaderna som ljud- och textningstjänsten medför för utövare av annan än allmännyttig televisionsverksamhet får inte överskrida en procent av utövarens omsättning under den föregående räkenskapsperioden. Enligt statsrådets förordning om televisions- och radioverksamhet är den kalkylerade referenskostnaden per programtimme för ljud- och textningstjänsten för åren 2017 och 2018 1) 70 euro för införande av ljud i programutbudet och 2) 440 euro för införande av textning i program som är på finska eller svenska. Enligt 211 § 4 mom. i informationssamhällsbalken ska kostnaden per programtimme för ljud- och textningstjänsten fastställas genom förordning av statsrådet för två kalenderår i sänder. 

Genom förordning av statsrådet får det införas gradvis stigande kvoter uttryckta i andelar av programtimmarna för de program som ska förses med ljud- och textningstjänst. Ljud- och textningstjänstens andel av kalenderårets programtimmar ska enligt 11 § i förordningen i fråga om programutbud enligt 8 § som sänds med stöd av en riksomfattande programkoncession vara 50 procent åren 2017 och 2018. Motsvarande kvot i fråga om allmännyttiga programutbud är 100 procent (12 § i förordningen). Bestämmelser om det tekniska genomförandet och sändandet av ljud- och textningstjänsten får också utfärdas genom förordning av statsrådet. Av ljud- och textningstjänstens andelar kan en tredjedel av programtimmarna läggas i en beställ-tv som tillhandahålls av en utövare av televisionsverksamhet (7 § 2 mom. i förordningen). 

Ljud- och textningstjänst behöver inte införas i musikföreställningar och sportprogram. Med musikföreställningar avses i 211 § i informationssamhällsbalken musikvideon och konsertupptagningar eller andra föreställningar och program som enbart består av musik. 

Kommunikationsverket övervakar att televisionsbolagen uppfyller sina ljud- och textningsskyldigheter enligt lagen och förordningen. År 2016 utgjorde andelen programtimmar med ljudtjänst på kanalerna MTV3 och Nelonen 100 procent, dvs. den kvot på 50 procent som föreskrivs i förordningen överskreds klart i fråga om ljudtjänsten. Kvoten enligt förordningen överskreds 2016 också i fråga om textningstjänsten, eftersom andelen programtimmar med textning på kanalen MTV3 var 75 procent och på kanalen Nelonen 56 procent. På Yles kanaler utgjorde ljudtjänstens andel av programtimmarna år 2016 sammanlagt 95 procent och andelen programtimmar med textning sammanlagt 97 procent. Yle uppfyllde sin kvot på 100 procent i fråga om ljudtjänsten på alla andra kanaler utom kanalen Yle Fem (70 procent) och i fråga om textningstjänsten på alla andra kanaler utom kanalen TV1 (91 procent).  

Bestämmelser om radioreklam  

I 26 kap. i informationssamhällsbalken finns de bestämmelser om marknadsföring som ska iakttas i radioverksamhet. Enligt gällande 223 § ska radioreklam åtskiljas från övriga radioprogram genom en ljudsignal eller på något annat tydligt sätt. Enligt gällande 2 mom. får sändningstiden för radioreklam inte överstiga tjugo procent av den dagliga sändningstiden. Fram till 2015 fick sändningstiden för radioreklam inte överstiga tio procent av den dagliga sändningstiden. I samband med stiftandet av informationssamhällsbalken ökade den maximala sändningstiden för radioreklam till tjugo procent. 

Tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet  

Bestämmelser om tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet finns i 293 och 294 § i informationssamhällsbalken. Det är fråga om en fast avgift av skattenatur där Rundradion Ab och utövare av koncessionspliktig televisions- och radioverksamhet är skyldiga att betala avgiften. Syftet med tillsynsavgiften är att trygga finansieringen av Kommunikationsverkets tillsynsuppgift. 

Storleken på tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet varierar beroende på avgiftsklassen. Skyldigheten att betala avgiften är kopplad till det koncessionsenliga televisions- eller radioprogramutbud hos respektive verksamhetsutövare som är föremål för tillsyn. Företagen indelas i avgiftsklasser med hänsyn till de kostnader Kommunikationsverket i genomsnitt orsakas av skötseln av uppgifter som gäller företagen inom respektive avgiftsklass. När det gäller tillsynsavgiftens belopp beaktas såväl den arbetsmängd som tillsynen över företag inom respektiver avgiftsklass orsakar Kommunikationsverket som företagens andel av omsättningen inom hela branschen. Utövare av televisions- och radioverksamhet inom samma avgiftsklass har en lika stor avgift. 

Den årliga tillsynsavgiften för Rundradion Ab är enligt 294 § i informationssamhällsbalken 165 000 euro. Avgiften är för utövare av annan än regional televisionsverksamhet 16 000 euro, för utövare av regional televisionsverksamhet 800 euro, för utövare av radioverksamhet på frekvenser för rikstäckande eller därmed jämförbar koncessionspliktig användning 8 000 euro, för utövare av radioverksamhet på frekvenser för regional eller lokal koncessionspliktig användning 800 euro och för utövare av radioverksamhet som är verksamma endast i televisionsnät 8 000 euro för varje koncessionsenligt televisions- eller radioprogramutbud (med undantag för parallellsändningar). Andelen av de totala inkomsterna av avgiften är för Rundradion Ab 27 procent, för de kommersiella televisionsaktörerna 52 procent och för radioaktörerna 21 procent. 

Kommunikationsverket har till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av informationssamhällsbalken samt bestämmelser som utfärdats och beslut som meddelats med stöd av den, med vissa undantag (303 § i informationssamhällsbalken). Kommunikationsverket utövar tillsyn över televisions- och radioverksamheten bl.a. genom att behandla klagomål från tittarna och lyssnarna, göra undersökningar och utredningar som hänför sig till tillsynen samt delta i utredningen av aktuella frågor och i samarbetet inom annan televisions- och radioverksamhet. Kommunikationsverket övervakar att de som bedriver programverksamhet iakttar informationssamhällsbalkens bestämmelser om reklam, sponsring och televisionssändningar. Verket har dessutom till uppgift att övervaka att televisionsbolagen fullgör sina i lag och förordning föreskrivna ljud- och textningsskyldigheter samt skyldigheter i fråga om europeiskt programutbud. 

Bestämmelser om Kommunikationsverkets uppgifter när det gäller tillsynen över Rundradion Ab:s verksamhet finns i lagen om Rundradion Ab. Kommunikationsverket övervakar att Rundradion Ab fullgör sin skyldighet att särredovisa verksamhet, material och nättjänster samt att underprissättning och korssubventionering inte används. Verket övervakar också att förbudet mot reklam och sponsring iakttas. Rundradion ska dessutom årligen lämna en berättelse över sin verksamhet samt sina bokslutshandlingar till Kommunikationsverket, som utifrån dem lämnar riksdagen ett utlåtande. Kommunikationsverket ska med avseende på de bestämmelser som verket ska övervaka att följs i utlåtandet bedöma om Rundradions allmännyttiga verksamhet uppfyller de krav som ställs i lagstiftningen. Kommunikationsverket bedömer dock inte innehållet i den allmännyttiga verksamheten eller hur den allmännyttiga verksamheten har genomförts, eftersom det hör till Rundradions förvaltningsråds behörighet. 

Bindningsavtal som gäller kommunikationstjänst och terminalutrustning  

Bestämmelser om bindningsavtal som gäller abonnemang finns i 113 § i informationssamhällsbalken. Om ett teleföretag kombinerar ett avtal om en terminalutrustning med ett avtal om en kommunikationstjänst på ett sådant sätt att detta påverkar nyttigheternas försäljningspris, dvs. ingår ett så kallat bindningsavtal, ska teleföretaget erbjuda abonnenten motsvarande kommunikationstjänster också utan terminalutrustning. Vid bindningsavtal kan användaren alltså t.ex. köpa telefonen till ett lägre pris, om han eller hon samtidigt ingår ett abonnemangsavtal med en viss operatör. I samband med erbjudande av abonnemang ska teleföretaget vid marknadsföringen, utöver de uppgifter som avses i 2 kap. 12 § i konsumentskyddslagen (38/1978), också uppge de totala merkostnader som konsumenten orsakas av bindningsavtalet. Ett teleföretag får hindra att terminalutrustning som ingår i ett bindningsavtal används med ett annat teleföretags abonnemang. Spärren ska på konsumentens begäran hävas omedelbart då abonnemangsavtalet upphör och för hävandet av spärren får ingen avgift tas ut hos konsumenten. 

De nuvarande bestämmelserna i informationssamhällsbalken motsvarar i fråga om bindningsavtal i huvudsak bestämmelserna i 70 § i kommunikationsmarknadslagen (RP 112/2002 rd, RP 81/2005 rd, RP 109/2008 rd, RP 238/2010 rd). Bestämmelserna grundar sig inte på EU-lagstiftning, utan de är nationell lagstiftning. 

Enligt 116 § 4 mom. i informationssamhällsbalken har konsumenten när det är fråga om bindningsavtal alltid rätt att säga upp ett visstidsavtal så att det upphör att gälla två veckor efter uppsägningen, om konsumenten betalar de avgifter som hänför sig till den outnyttjade avtalstiden och andra avgifter som eventuellt avtalats med tanke på en sådan situation.  

2.2  Lagstiftningen i utlandet och i EU

EU-lagstiftning om andelen europeiskt programutbud 

I artikel 16 i direktivet om audiovisuella medietjänster finns bestämmelser om distribution och produktion av europeiska televisionsprogram. Enligt artikel 16.1 ska medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid med undantag av tid reserverad för nyheter, sportevenemang, tävlingar, reklam, teletexttjänster och teleshopping för europeiska produktioner. Denna andel bör uppnås gradvis på grundval av lämpliga kriterier med beaktande av programföretagets ansvar gentemot sin publik för information, utbildning, kultur och underhållning. Vidare, om den andel som anges (51 procent) inte kan uppnås, får den inte vara mindre än genomsnittet under 1988 i den berörda medlemsstaten. Ovannämnda bestämmelser i artikel 16 tillämpas inte på tv-sändningar som är avsedda för en lokal publik och som inte ingår i ett nationellt nät. 

När det gäller kravet på europeiska programutbud bör det enligt skälen i direktiven särskilt tas hänsyn till framsteg i förhållande till tidigare år, andelen nya program i sändningarna, de speciella villkoren för nya programföretag och den speciella situationen i medlemsländer med låg audiovisuell produktionskapacitet eller med begränsat språkområde (skäl 65 i direktivet). Enligt direktivet måste dessutom andelarna för europeiska produktioner uppnås med hänsyn till den ekonomiska verkligheten, varvid det för att uppnå detta mål krävs ett progressivt system (skäl 67).  

Andra länders lagstiftning om europeiskt programutbud 

Enligt 7 § i Sveriges radio- och tv-lag ska 1) mer än hälften upptas av program av europeiskt ursprung och 2) minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor del andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren. Som sändningstid anses den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, reklam, teletexttjänster och teleshopping. Tv-sändningar ska i betydande omfattning innehålla program på svenska språket och med artister och upphovsmän verksamma i Sverige. 

Enligt 6 § i samma lag ska audiovisuella sändningar som sker med stöds av staten, från och med 2011, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket och med artister och upphovsmän verksamma i Sverige. Enligt 5 § i lagen ska den som sänder televisionsprogram rapportera till myndigheterna i vilken utsträckning kravet på europeiskt och inhemskt programutbud när det gäller det programutbud som avses i 6 och 7 § har uppfyllts. 

I artikel 2.115–2.116 i Nederländernas Mediawet-lag nämns europeiska kvoter. I lagen hänvisas det till direktivet om audiovisuella medietjänster och det konstateras att varje leverantör av nationella eller regionala offentliga medietjänster ska se till att deras programinnehåll till minst 50 procent är europeiskt, så som det konstateras i direktivet. Myndigheten kan i särskilda fall medge lättnader i fråga om denna bestämmelse, om det är fråga om en tillfällig situation. 

Den grundläggande författningen i fråga om telekommunikation i Tyskland är lagen om telekommunikation (Telekommunikationgesetz). Den innehåller inga bestämmelser om europeiska kvoter. Ordnandet av sändnings- och televisionsverksamhet omfattas av ett avtal mellan delstaterna (Rundfunkstaatsvertrag). Avtalet gäller offentlig sändningsverksamhet och privat sändningsverksamhet, som också omfattas av lagar på delstatsnivå. I 6 § i avtalet föreskrivs följande om europeiska kvoter: 

(1) De som bedriver sändningsverksamhet för television ska främja skyddet av tyska och europeiska film- och televisionsproduktioner så som kulturskatter och som en del av det audiovisuella arvet. 

(2) För att trygga mångfalden i det tyskspråkiga och europeiska området samt för att främja den europeiska film- och televisionsproduktionen ska de som bedriver sändningsverksamhet för television reservera största delen av sin sändningstid för europeiska verk som är avsedda för filmer, tv-program, serier, dokumentärer och motsvarande produktioner, så som det föreskrivs i direktivet om audiovisuella medietjänster. 

(3) Av tv-kanaler med omfattande programutbud ska en betydande del omfatta inhemska produktioner. Detsamma gäller temakanaler i den mån det är möjligt och ändamålsenligt. 

(4) Public service-rundradiobolagen har med hänsyn till principerna för lönsamhet och ekonomi rätt att ta del i främjandet av filmer både i kvalitativt och i kvantitativt hänseende. 

Internationella förpliktelser och EU-lagstiftning om att göra programutbudet tillgängligt för syn- och hörselskadade  

Finland har undertecknat Förenta nationernas konvention för att skydda och främja rättigheter och värdighet för personer med funktionsnedsättning (nedan FN:s handikappkonvention). Enligt artikel 30.1 b i konventionen ska konventionsstaterna säkerställa att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra bereds tillgång till bl.a. tv-program och film. I artikel 9 i konventionen finns bestämmelser om tillgänglighet och där konstateras bl.a. att konventionsstaterna ska vidta ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning får tillgång på samma villkor som andra till den fysiska miljön, till transporter och till information och kommunikation. FN:s handikappkonvention är en del av Finlands nationella bindande lagstiftning. 

Enligt artikel 7 i direktivet om audiovisuella medietjänster ska medlemsstaterna uppmuntra leverantörerna av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. 

2.3  Bedömning av nuläget

Lagstiftningen om programkoncession 

Informationssamhällsbalkens bestämmelser om beviljande av programkoncession har tillämpats i drygt två år. Under denna tid har Kommunikationsverket beviljat en del av programkoncessionerna för radio och television och en del har beviljats av statsrådet efter det att Kommunikationsverket har lämnat över ansökningarna till kommunikationsministeriet. Att ansökningarna lämnats över till ministeriet har berott på att samma radiofrekvenser eller kanalknippen har haft fler sökande än vad det funnits programkoncessioner att bevilja. I den gällande informationssamhällsbalken har utgångspunkten varit att Kommunikationsverket beviljar koncession när de förutsättningar för beviljande av koncession som anges i informationssamhällsbalken (25 § 1 mom. eller 35 § 1 mom.) uppfylls. Utgångspunkten har också varit att Kommunikationsverket inte förenar en koncession med särskilda villkor. Statsrådet kan däremot förena en programkoncession med villkor som grundar sig på lag (27 och 27 §). 

På senare tid har det funnits behov av att pröva lagligheten i sökandens tidigare programverksamhet som en förutsättning för beviljande av nya programkoncessioner och radiotillstånd. En sådan situation uppstår t.ex. om den som ansöker om radiotillstånd för radioverksamhet i sin tidigare programverksamhet har brutit mot bestämmelserna om reklam i lotterilagen, och inte har rättat till sin verksamhet trots de tillsynsåtgärder som polisstyrelsen har vidtagit. Enligt den gällande lagen kan Kommunikationsverket inte beakta sådan här likgiltighet som sökanden visat i sin tidigare verksamhet gentemot bestämmelserna om programverksamhet, när koncessionshavaren t.ex. ansöker om en ny kortvarig programkoncession (28 §) eller ett nytt radiotillstånd (40 §).  

Vidare utgör det enligt den gällande lagen inget hinder för beviljande av programkoncession att sökanden har brutit mot bestämmelserna om sändningstiden för program som är skadliga för barn i 6 § i lagen om bildprogram eller gjort sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt 11 kap. 10 eller 10 a § i strafflagen. 

På samma sätt har det framkommit behov av att återkalla en programkoncession, om ovannämnda bestämmelser om marknadsföring av penningspel eller sändningstiden för program som är skadliga för minderåriga har överträtts. Enligt den gällande lagen kan en programkoncession återkallas om koncessionshavaren har gjort sig skyldig till sådan hets mot folkgrupp som är straffbar enligt strafflagen. De större möjligheterna att bedöma lagligheten i programverksamheten som en förutsättning för beviljande och återkallande av koncession kommer för sin del att bidra till att säkerställa en mer rättvis och jämlik koncessionspraxis. 

Bindningsavtal som gäller kommunikationstjänst och terminalutrustning  

Bindningsavtal i fråga om mobiltelefoner och mobiltelefonabonnemang var förbjudna fram till 2006, då man beslutade slopa förbudet mot bindningsavtal i fråga om handeln med mobiltelefoner som utnyttjar nyare teknik. Syftet med lagändringen var att främja ibruktagandet av mobilnät som bättre stöder informationssamhällets utveckling. I och med den tekniska utvecklingen verkar det inte finnas behov av bestämmelser om bindningsavtal i den nuvarande marknadssituationen. Denna reglering kan ske genom regleringen om avtal om kommunikationstjänster och allmänna konsumentskyddsrättsliga principer. Eftersom det i propositionen föreslås att 113 § om bindningsavtal upphävs, kan även bestämmelsen i 116 § 4 mom. om uppsägning av visstidsavtal när det är fråga om bindningsavtal upphävas. Enligt 116 § 4 mom. i informationssamhällsbalken har konsumenten när det är fråga om bindningsavtal alltid rätt att säga upp ett visstidsavtal så att det upphör att gälla två veckor efter uppsägningen, om konsumenten betalar de avgifter som hänför sig till den outnyttjade avtalstiden och andra avgifter som eventuellt avtalats med tanke på en sådan situation. 

Europeiskt programutbud 

På senare tid har det uppstått behov av att göra lagstiftningen om europeiskt programutbud flexiblare inom ramen för de möjligheter som direktivet om audiovisuella medietjänster ger. Enligt artikel 16.1 i direktivet ska medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Enligt den gällande lagen ska utövare av sändningsverksamhet reservera största delen av sin sändningstid för europeiska produktioner, men i Finland har utövarna av sändningsverksamhet i fråga om flera kanaler haft svårigheter med att iaktta kravet, och andelen med europeiskt innehåll har således i vissa fall utgjort mindre än hälften av programtiden.  

Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud 

Ljud- och textningsskyldigheten har under den programkoncessionsperiod för televisionen som gick ut i maj 2017 gällt utöver Rundradions programutbud även MTV Ab:s kanal MTV3 och Sanoma Media Finland Oy:s kanal Nelonen. I samband med att informationssamhällsbalken stiftades kom ljud- och textningsskyldigheten i fråga om kommersiell televisionsverksamhet att gälla en ny typ av programkoncession som tjänar allmänintresset, om vilket det föreskrivs i 26 § i informationssamhällsbalken. För den nya programkoncessionsperiod för televisionen som inleddes i maj 2017 har det dock inte ansökts om och inte beviljats en enda programkoncession som tjänar allmänintresset. För att ljud- och textningstjänst för syn- och hörselskadade ska kunna tryggas också i framtiden är det behövligt att ändra 211 § i informationssamhällsbalken.  

Tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet 

Bestämmelserna om beloppet av tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet i 294 § 1 mom. informationssamhällsbalken motsvarar i huvudsak 35 c § i den genom informationssamhällsbalken upphävda lagen om televisions- och radioverksamhet. Bestämmelserna i 35 c § trädde i kraft vid ingången av 2008 (RP 49/2007 rd). I samband med att informationssamhällsbalken stiftades fogades dock ett undantag till bestämmelsen, enligt vilket en tillsynsavgift på 16 000 euro per programutbud inte tas ut för parallellsändningar (SD- och HD-kanaler). Begränsningen lämpar sig för fall där en utövare av markbunden televisionsverksamhet har beviljats flera koncessioner för ett och samma programutbud. Sändningens innehåll är då identiskt, men t.ex. sändningstekniken är olika i olika kanalknippen. Innan informationssamhällsbalken trädde i kraft uppvisade budgeten avseende televisions- och radioverksamhet ett överskott, men undantaget för parallellsändningar minskade beloppet av de influtna avgifterna med ca 270 000 euro, vilket motsvarade en minskning på drygt 21 procent i influtna avgifter. De tidigare årens klara överskott i budgeten har således så gott som helt balanserats.  

I och med den ändring av lagen om Rundradion Ab (lag 474/2012) som trädde i kraft i januari 2013 fick Kommunikationsverket nya uppgifter i anknytning till tillsynen över Rundradions verksamhet, såsom tillsyn över att förbudet mot reklam och sponsring iakttas, vilket enligt uppgifter från verket har lett till många kontakttaganden och tillsynsfall. Samtidigt fick Kommunikationsverket nya uppgifter i anslutning till tillsynen över Rundradions ekonomi. Rundradions tillsynsavgift höjdes dock inte i detta sammanhang och tilläggsresurser riktades inte till tillsynen. Enligt Kommunikationsverket står tillsynsavgifterna för Rundradion och för kommersiella utövare av televisions- och radioverksamhet inte i proportion till mängden tillsynsuppgifter. Därför är det motiverat att ändra bestämmelserna om beloppet av tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet i 294 § i informationssamhällsbalken så att de bättre motsvarar nuläget. 

3.1  Lagstiftningen om programkoncession

Genom den föreslagna ändringen utvidgas bestämmelserna om programkoncession och radiotillstånd när det gäller Kommunikationsverkets rättsliga prövning vid beviljandet av digitala programkoncessioner och programkoncessioner för analog radio så att en programkoncession beviljas en sökande som inte av grundad anledning misstänks bryta mot bestämmelserna om hets mot folkgrupp (11 kap. 10 och 10 a § i strafflagen), sändningstiden för program som är skadliga för barn (6 § i lagen om bildprogram) eller marknadsföring av penningspel (2 b § i lotterilagen). Det föreslås att Kommunikationsverkets samma rättsliga prövning utvidgas till att gälla också beviljandet av kortvariga radiotillstånd för analog radioverksamhet. Det är viktigt att vid beviljandet av koncessioner kunna beakta sökandens tidigare likgiltiga inställning till lagstiftningen om programverksamhet.  

Till villkoren för när en koncession kan återkallas föreslås det att det fogas att koncessionshavaren upprepade gånger och allvarligt har brutit mot 62 § 2 mom. 1 punkten i lotterilagen eller 6 § i lagen om bildprogram. Hänvisningen till strafflagens bestämmelser om hets mot folkgrupp finns redan i den gällande lagen. Avsikten är att de föreslagna bestämmelserna tillämpas på koncessioner som är gällande när lagen träder i kraft.  

3.2  Europeiskt programutbud

Artikel 16 i direktivet om audiovisuella medietjänster ger medlemsstaterna viss flexibilitet vad gäller kravet på europeiskt programutbud, och därför föreslås det att de nuvarande bestämmelserna som grundar sig på en snäv tolkning av direktivet ändras. Om programutbudet för en utövare av televisionsverksamhet inte når upp till en andel på över 50 procent för det europeiska programutbudet ska verksamhetsutövaren meddela Kommunikationsverket orsakerna till detta samt på begäran lägga fram en plan för när den europeiska andelen av programutbudet når upp till den nivå som krävs. Då ska den europeiska andelen av programutbudet emellertid vara åtminstone på samma nivå som under föregående tillsynsperiod.  

3.3  Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud

I propositionen föreslås det att bestämmelserna om syn- och hörselskadades tillgång till programutbud i 211 § i informationssamhällsbalken ändras. Enligt gällande 211 § ska ljud- och textningstjänst införas i de allmännyttiga programutbud som avses i lagen om Rundradion Ab och i programutbudet inom den televisionsverksamhet som tjänar allmänintresset och som avses i 26 § i informationssamhällsbalken. Det föreslås att paragrafen ändras så att ljud- och textningsskyldigheten i fråga om kommersiella utövare av televisionsverksamhet inte ska gälla bara i 26 § avsedda programutbud som tjänar allmänintresset, utan ljud- och textningstjänst ska också införas i programutbud som sänds med stöd av en i 25 § avsedd riksomfattande programkoncession och som betjänar flera olika grupper bland allmänheten. Programutbudet anses betjäna flera olika grupper bland allmänheten om programutbudet är mångsidigt och dagligen innehåller finsk- och svenskspråkiga program samt dagligen även nyheter eller aktualitetsprogram. Närmare bestämmelser om de programutbud som avses i paragrafen och hur skyldigheten ska fullgöras i praktiken utfärdas genom förordning av statsrådet. I samband med beredningen av propositionen har det ansetts att skyldigheten ska vara tillämplig på riksomfattande allmänna programutbud, till vilka MTV 3 och Nelonen hör. 

Den föreslagna ändringen behövs för att den rätt att ta emot meddelanden som ingår i yttrandefriheten ska kunna tryggas för syn- och hörselskadade. Textningen av program gynnar också äldre personer med nedsatt hörsel samt invandrare. Textning gör det även möjligt att följa televisionsprogram i situationer där det annars är omöjligt t.ex. på grund av bakgrundsbuller. 

3.4  Radioreklam

Det föreslås att den maximala sändningstiden för radioreklam helt slopas. Radioreklam ska dock fortfarande åtskiljas från övriga radioprogram genom en ljudsignatur eller på något annat tydligt sätt. Att begränsa andelen radioreklam är inte längre ändamålsenligt i den förändrade omvärlden. Det finns ett stort utbud av markbundna radiosändningar och t.ex. via webbradion har man tillgång till ett nästan obegränsat utbud av olika innehåll. Genom ändringen minskar regleringen och infogandet av radioreklam blir mer flexibelt, vilket skapar bättre verksamhetsförutsättningar för radiobranschen. Dessutom minskar också de resurser som behövs för myndighetstillsynen. 

3.5  Tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet

I proportionen föreslås det att 294 § 1 mom. om beloppet av tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet ändras så att tillsynsavgiften för Rundradion Ab höjs och att avgiften för kommersiella utövare av televisions- och radioverksamhet i motsvarande grad sänks. Den föreslagna ändringen behövs, eftersom Kommunikationsverkets tillsynsuppgifter i fråga om Rundradion har ökat betydligt i samband med den ändring av lagen om Rundradion Ab som trädde i kraft vid ingången av år 2013. När det gäller kommersiella utövare av televisions- och radioverksamhet har tillsynsuppgifterna däremot minskat efter att informationssamhällsbalken trädde i kraft. 

3.6  Bindningsavtal som gäller kommunikationstjänst och terminalutrustning

I propositionen föreslås det att informationssamhällsbalkens 113 § om bindningsavtal som gäller kommunikationstjänst och terminalutrustning och 116 § 4 mom., som hänför sig till bindningsavtal, upphävs. Det föreslås att bestämmelserna upphävs såsom onödiga, eftersom det i och med den tekniska utvecklingen inte längre finns behov av bestämmelserna. Lagstiftningen om bindningsavtal trädde i kraft under en tid då man genom regleringen försökte främja en modernisering av den föråldrade mobilnätsutrustningen. Dessutom grundar sig bestämmelserna inte på EU-lagstiftning, utan de är nationell lagstiftning. Att upphäva bestämmelserna främjar även statsminister Juha Sipiläs regerings mål att avveckla normer. 

3.7  Skyldighet att särredovisa i bokföringen

Genom propositionen minskar teleföretagens skyldigheter, i och med att företag med betydande marknadsinflytande åläggs skyldigheten att särredovisa i bokföringen så att företagens revisorer inte längre ska granska företagens särredovisningskalkyler. Den nuvarande bestämmelsen grundar sig inte på EU-lagstiftning. 

4.1  Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för företagen

Propositionen har inte några konsekvenser för statsfinanserna. Propositionen har flera konsekvenser för utövare av radio- och televisionsverksamhet. Upphävande av bestämmelsen om maximiandelen radioreklam ger utövare av radioverksamhet större flexibilitet när det gäller infogandet av reklam och inkomstmöjligheter när det gäller reklamförsäljning. De föreslagna ändringarna i tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet sänker de tillsynsavgifter som de kommersiella utövarna ska betala till Kommunikationsverket, men höjer tillsynsavgifterna för Rundradion Ab. 

Ljud- och textningsskyldigheten orsakar vissa kostnader för de utövare av televisionsverksamhet som erbjuder tjänsterna. Kostnaderna per programutbud beräknas uppgå till ca 600 000 euro årligen. Ändringarna av kravet på europeiskt programutbud ger en del av utövarna av televisionsverksamhet mera spelrum vid planeringen av programutbudet. 

Upphävandet av bestämmelserna om bindningsavtal som gäller terminalutrustning och kommunikationstjänst minskar regleringen för teleföretagen. I informationssamhällsbalkens 113 § finns bestämmelser om bindningsavtal och i 116 § 4 mom. bestämmelser om konsumentens rätt att säga upp ett bindningsavtal. Bestämmelserna om bindningsavtal i informationssamhällsbalken trädde i kraft under en tid då man försökte främja övergången för konsumenterna från 2G-telefoner till 3G-telefoner och senare vidare till smarttelefoner. För närvarande är antalet konsumenter med 2G-telefoner relativt litet jämfört med t.ex. 3G- eller 4G-telefoner. Konsumenterna vill numera ha spelrum i sina abonnemangsavtal och avtal om terminalutrustning, så bindningsavtal enligt 113 § har mist sin betydelse. Telefonerna säljs numera ofta separat från det egentliga abonnemangsavtalet som ett s.k. eget avbetalningsavtal. Det är fortfarande möjligt att erbjuda bindningsavtal i framtiden med iakttagande av allmänna konsumenträttsliga bestämmelser. Operatörerna har också t.ex. rätt att hindra att terminalutrustning som ingår i ett bindningsavtal används med ett annat teleföretags abonnemang, precis som nu. Således har avregleringen i fråga om bindningsavtal inte några betydande konsekvenser för teleföretagens verksamhet. 

Den föreslagna ändring som gäller särredovisningen i bokföringen i 70 § minskar uppgifterna för teleföretagens revisorer, i det fall företag med betydande marknadsinflytande har ålagts att särredovisa sina verksamheter. 

4.2  Konsekvenser för konsumenterna

Avregleringen i fråga om bindningsavtal har inte några betydande konsekvenser för konsumenterna. Således kan regleringen ske genom regleringen om avtal om kommunikationstjänster och genom allmänna konsumentskyddsrättsliga principer utan att konsumenternas ställning försämras. I enlighet med vad som beskrivs ovan har sådana bindningsavtal som avses i 113 § mist sin betydelse efter det att informationssamhällsbalken trädde i kraft. Numera säljs t.ex. telefonerna i allmänhet separat från det egentliga abonnemangsavtalet som s.k. eget avbetalningsavtal. 

4.3  Konsekvenser för myndigheterna

De föreslagna ändringarna i villkoren för beviljande av koncession ökar i viss mån myndigheternas arbete i samband med beviljande av koncessioner, eftersom koncessionsmyndigheten måste granska förutsättningarna för beviljande av koncession. Upphävandet av bestämmelserna om andelen radioreklam minskar Kommunikationsverkets tillsynsuppgifter. Ändringarna i tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet har planerats så att ändringarna inte inverkar på de totala avgifter som Kommunikationsverket tar ut. 

5.1  Remissyttranden och hur de har beaktats

Sammanlagt 31 remissyttranden lämnades. Yttrande lämnades av Digita Oy, Discovery Networks Finland Oy, DNA Abp, Electronic Frontier Finland - Effi ry, Finlands näringsliv rf, Elisa Abp, Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry, Finnet-förbundet rf, Invalidförbundet rf, Nationella audiovisuella institutet KAVI, Kansan radioliitto-Folkets radioförbund ry, Kehitysvammaliitto ry, Konkurrens- och konsumentverket, Kopiosto ry, Kuluttajaliitto - Konsumentförbundet ry, Finska Hörselförbundet rf, Medieförbundet rf, MTV Ab, Synskadades förbund rf, justitieministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, Polisstyrelsen, Sanoma Media Finland Oy, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, Suomen Radio- ja viestintäjärjestö ry, Tammerfors universitet, Telia Finland Oyj, Fritänkarnas Förbund rf, Kommunikationsverket och Rundradion Ab.  

I yttrandena understöddes allmänt propositionens mål att göra författningarna smidigare i enlighet med regeringens spetsprojekt. 

Lagstiftningen om programkoncession 

Inrikesministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, Polisstyrelsen och Kommunikationsverket understödde förslaget att brott mot lotterilagens bestämmelser om marknadsföring av penningspel ska beaktas vid beviljande av koncessioner och på motsvarande sätt som grund för återkallande av koncession. Med anledning av Polisstyrelsens yttrande korrigerades hänvisningen till lotterilagen vid den fortsatta beredningen. Undervisnings- och kulturministeriet, Nationella audiovisuella institutet och Kommunikationsverket understödde även förslaget att 6 § i lagen om bildprogram ska beaktas vid beviljande av koncession och på motsvarande sätt som grund för återkallande av koncession. Även Tammerfors universitet understödde de föreslagna ändringarna i förutsättningarna för beviljande av programkoncession. Nationella audiovisuella institutet föreslog i sitt yttrande att man bör överväga att beviljandet av programkoncession ska förutsätta att hela lagen om bildprogram iakttas i stället för endast den föreslagna 6 §. Vid den fortsatta beredningen har ändå hänvisningen till endast 6 § hållits kvar, för att förutsättningarna för beviljande av programkoncession ska förbli så noggrant avgränsade som möjligt. Justitieministeriet föreslog preciseringar av motiven till de ändringar som gäller beviljandet programkoncession, och propositionen har kompletterats till denna del. 

En del av remissinstanserna (Medieförbundet rf, Sanoma Media Finland Oy och Discovery Networks Finland Oy) motsatte sig de föreslagna förutsättningarna för beviljande av programkoncession och radiokoncession. I yttrandena ansågs det bl.a. att förslaget innebär att myndigheten ingriper i yttrandefriheten på förhand och att förslaget ingriper i mediernas verksamhet på ett oproportionerligt sätt. I synnerhet ansågs det att brott mot bestämmelserna om marknadsföring i lotterilagen och om sändningstiderna i lagen om bildprogram utgör alltför lösa grunder för att begränsa yttrandefriheten på förhand. 

Electronic Frontier Finland - Effi ry motsatte sig i sitt yttrande bestämmelsen om marknadsföring av penningspel samt att strafflagens bestämmelser om hets mot folkgrupp ska beaktas i förutsättningarna för beviljande av koncession och grunderna för återkallande av koncession. Justitieministeriet hade inget att anmärka på de föreslagna bestämmelserna om återkallande av programkoncession. 

Europeiskt programutbud 

Televisionsaktörerna önskade i sina yttranden att regeringen söker lösningar som kan lätta på det krav på europeiska programutbud som anges i direktivet. De framförde att den andel för europeiskt programutbud som krävs kan mätas utöver genom sändningstimmarna även genom inköpsbudgeten för programutbuden. Kostnaderna för europeiskt och inhemskt innehåll är i allmänhet mångdubbelt högre än för icke-europeiskt innehåll. Det ansågs att produktion av europeiskt audiovisuellt innehåll bör stödas med andra metoder som begränsar verksamheten på marknaden i mindre utsträckning.  

Kommunikationsverket önskade administrativt lättare bestämmelser. Undervisnings- och kulturministeriet ansåg det vara oroväckande att i man propositionen föreslår en ändring av tolkningen av kravet på europeiskt programutbud i direktivet om audiovisuella medietjänster. Enligt ministeriet ska flexibiliteten i tolkningen i princip endast gälla tillfälliga och exceptionella situationer. Även Tammerfors universitet anser att den föreslagna ändringen försämrar kvaliteten på programutbudet och gör utbudet mer ensidigt. Vid den fortsatta beredningen av bestämmelsen gick man in för att betalkanalerna befrias från kravet på europeiska programutbud. I fråga om de andra televisionsaktörerna blev lagstiftningen flexiblare. 

Syn- och hörselskadades tillgång till programutbud 

Av remissinstanserna understödde i synnerhet social- och hälsovårdsministeriet, Kommunikationsverket och Kuluttajaliitto - Konsumentförbundet de föreslagna ändringarna av 211 § om ljud- och textningsskyldigheten i tv-program. Invalidförbundet rf, Finska hörselförbundet rf, Finlands Dövas Förbund rf, Kehitysvammaliitto ry och Synskadades förbund ansåg däremot att skyldigheten att införa ljud- och textningstjänst bör vara mer omfattande än vad som föreslås.  

Medieförbundet, Finlands näringsliv, Sanoma Media Finland Oy, MTV Ab och Discovery Networks Finland Oy ansåg att de föreslagna ändringarna av ljud- och textningsskyldigheten är oskäliga och föreslog att även de kommersiella televisionsaktörerna bör ersättas för kostnaderna för ljud- och textningstjänsten till fullt belopp. Remissinstanserna motiverade sin ståndpunkt med att det är en ekonomiskt olönsam tjänst till särskilda grupper och att tjänsten således är en del av Rundradions skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster.  

Bestämmelser om radioreklam  

Slopandet av begränsningen av mängden reklam i radioverksamhet fick starkt stöd, eftersom mängden reklam enligt förslaget i framtiden ska begränsas på marknadens villkor, vilka omfattar bl.a. konsumenternas vilja att ta emot reklam samt en konkurrenskraftig prissättning av reklamtiden. 

Tammerfors universitet och Kansan radioliitto-Folkets radioförbund ry såg nackdelar med detta, t.ex. att slopandet av bestämmelserna om reklam kommer att minska programutbudets informationsvärde, kvalitet och lyssnarvärde. 

Bindningsavtal 

Avvecklandet av regleringen om bindningsavtal understöddes allmänt i yttrandena, men det framfördes även att konsekvenserna av avvecklandet av regleringen måste följas och vid behov måste åtgärder vidtas, om det uppstår problem. Propositionens motiv preciserades i fråga om regleringen om bindningsavtal så att det fortfarande är möjligt att erbjuda bindningsavtal i framtiden med iakttagande av allmänna konsumenträttsliga bestämmelser. Operatörerna har också t.ex. rätt att i framtiden hindra att terminalutrustning som ingår i ett bindningsavtal används med ett annat teleföretags abonnemang, precis som nu. Till förslaget fogades dessutom en övergångsbestämmelse enligt vilken de nu gällande bestämmelserna i informationssamhällsbalken tillämpas på bindningsavtal som ingåtts före ikraftträdandet av denna lag. 

Tillsynsavgifterna för televisions- och radioverksamhet 

Kommunikationsverket, Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto FiCom ry, Discovery Networks Finland Oy, Medieförbundet rf och MTV Ab understöder att tillsynsavgiften för televisions- och radioverksamhet sänks för kommersiella televisions- och radioaktörer. En del av remissinstanserna önskar att avgifterna i framtiden ska kunna slopas helt och hållet. Rundradion Ab godtar beloppet av och grunderna för engångshöjningen av dess avgift.