1.1  Det omarbetade direktivet om byggnaders energiprestanda

Syftet med den omarbetade versionen av Europaparlamentets och rådets direktiv om byggnaders energiprestanda (2010/31/EU, nedan energiprestandadirektivet för byggnader), är att minska koldioxidutsläppen genom att byggnadernas energiprestanda förbättras. Byggnaderna står för cirka 40 procent av Europeiska unionens totala energiförbrukning. Den största delen av energin går åt till byggnadernas uppvärmning, varmvatten, nedkylning och belysning. Europaparlamentets och rådets ursprungliga direktiv om byggnaders energiprestanda, 2002/91/EG, antogs den 16 december 2002 och upphävdes genom energiprestandadirektivet för byggnader.  

I energiprestandadirektivet för byggnader föreskrivs om minimikraven för förfarandet för energicertifikat för byggnader. Det omarbetade direktivet förpliktar medlemsstaterna att införa energicertifikat. Kraven på upprättande och givande av energicertifikat omfattar byggnader som ska uppföras, säljas eller uthyras till nya hyresgäster. Dessutom ska energicertifikatet finnas till påseende i vissa byggnader, även om det inte är fråga om försäljning eller uthyrning. Energicertifikatet ska visas upp då byggnaden eller en del av den visas för allmänheten för försäljning eller uthyrning. Energicertifikatet eller en kopia ska lämnas till följande ägare eller hyresgäst när byggnaden eller en del av den byter ägare eller hyrs ut till en ny hyresgäst. Energicertifikatet anger byggnadens energiprestandaklass och rekommendationer om kostnadseffektiva åtgärder för att spara energi. Enligt energiprestandadirektivet för byggnader kan en del av byggnaderna lämnas utanför tillämpningsområdet för kraven. Enligt artikel 4.2 i direktivet får medlemsstaterna besluta att inte fastställa eller tillämpa de krav som avses i artikeln på följande kategorier av byggnader: 

a) byggnader med officiellt skydd som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende, 

b) byggnader som används för andakt och religiös verksamhet, 

c) tillfälliga byggnader som ska användas två år eller kortare tid, industrianläggningar, verkstäder och jordbruksbyggnader med lågt energibehov som inte är avsedda som bostäder samt jordbruksbyggnader som inte är avsedda som bostäder och som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda, 

d) bostadshus som används eller är avsedda för användning antingen mindre än fyra månader per år eller under en begränsad del av året motsvarande en energianvändning som beräknas vara mindre än 25 procent av vad som skulle vara fallet vid helårsanvändning, 

e) fristående byggnader med en total användbar golvyta på mindre än 50 kvadratmeter.  

Artikel 4 i direktivet gäller fastställande av minimikrav avseende energiprestanda, men artikel 12.6 möjliggör tillämpning av förteckningen över undantag även på utfärdande och användning av energicertifikat för byggnader. 

Förslaget till ändring av energiprestandadirektivet för byggnader  

Europeiska kommissionen antog den 30 november 2016 föreslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2010/31/EU om byggnader energiprestanda (COM (2016) 765 final). Förslaget utgör en del av ett större paket för ren energi. Det huvudsakliga syftet med paketet för ren energi är att prioritera energieffektiviteten, ge Europeiska unionen en ledande ställning inom området för förnybar energi på global nivå och garantera rimliga avtalsvillkor för konsumenterna. Konsumenterna är aktiva och centrala aktörer på den framtida energimarknaden. Behandlingen av förslaget påbörjades i rådets arbetsgrupp för energi i januari 2017. Det har inte föreslagits några ändringar i artikel 4 i energiprestandadirektivet för byggnader och inte heller i artikel 11, 12 och 13 som gäller energicertifikat, givandet av energicertifikat och uppvisandet av energicertifikat. 

1.2  Europeiska kommissionens begäran om information

Finland mottog den 2 juni 2015 en begäran om information från Europeiska kommissionen i anknytning till genomförandet av energiprestandadirektivet för byggnader (EU Pilot 7636/15/ENER). För fasta Finlands del gällde begäran om information till vissa delar förfarandet med energicertifikat och lagen om energicertifikat. 

Det konstaterades i begäran om information att den nationella lagstiftningen delvis inte motsvarar direktivet till den del det gäller hur byggnader och utrymmen i byggnader har lämnats utanför tillämpningsområdet för kraven på energicertifikat. Enligt kommissionen lämnas fler byggnader utanför tillämpningsområdet än vad direktivet tillåter enligt artikel 12.6, i vilken det hänvisas till den uttömmande förteckningen i artikel 4.2. Kommissionen konstaterar att den anser att det nationella genomförandet är felaktigt i fråga om sex punkter (punkterna 2, 3, 4, 6, 8 och 9) i förteckningen i 3 § 1 mom. i lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013, nedan lagen om energicertifikat). 

I den redogörelse som för Fasta Finlands vidkommande lämnades som svar till kommissionen den 8 september 2015 medgav Finland att den nationella lagstiftningen i fråga om vissa byggnader inte motsvarade direktivet. Det konstaterades i svaret att sådana byggnader och utrymmen är en del av tillfälliga byggnader eller byggnader som uppförts för viss tid, simhallar, ishallar, lagerbyggnader, trafikbyggnader, utrymmen för motorfordon i anslutning till en byggnad eller fristående sådana samt en del av de byggnader som används av försvarsförvaltningen. I detta avseende har lagen om energicertifikat ändrats genom lag 326/2016, som trädde i kraft den 1 juli 2016.  

Kommissionen förkastade i sitt svar av den 16 november 2015 Finlands redogörelse som svar på begäran om information. Enligt kommissionens bedömning omfattade Finlands svar inte alla direktivets krav, och det påpekades bl.a. att 3 § i lagen om energicertifikat fortfarande lämnar fler byggnader utanför tillämpningsområdet för lagen än vad direktivet tillåter. Vidare konstateras det med avseende på fasta Finland och i fråga om energicertifikat för byggnader som felaktigt skyddats att det i direktivet anges att möjligheten att lämna officiellt skyddade byggnader utanför kraven ska begränsas till fall där byggnadernas "särdrag eller utseende... på grund av att kraven iakttas skulle ändras på ett sätt som inte är acceptabelt". I den gällande lagen har officiellt skyddade byggnader helt och hållet lämnats utanför lagens tillämpningsområde. Kommissionen konstaterade att eftersom detta tilläggskrav inte har nämnts i den finländska lagstiftningen kan införlivandet av kraven med den nationella lagstiftningen fortfarande anses vara bristfälligt. Undantagen i fråga om skyddade byggnader har redan ändrats genom lag 326/2016, som trädde i kraft den 1 juli 2016.  

1.3  Europeiska kommissionens offentliga anmärkning

Finlands regering mottog den 29 april 2016 Europeiska kommissionens offentliga anmärkning med stöd av artikel 258 i FEUF. Anmärkningen gällde genomförandet av vissa bestämmelser i direktiv 2010/31/EU om byggnaders energiprestanda. 

Europeiska kommissionen ansåg enligt den offentliga anmärkningen att Finland inte har iakttagit vissa av direktivets bestämmelser. Kommissionen konstaterade bl.a. att artikel 4.2 och artikel 12.6. i direktiv 2010/31/EU har genomförts felaktigt i den nationella lagstiftningen i Fasta Finland och på Åland.  

1.4  Finlands regerings svar på kommissionens offentliga anmärkning

Finlands regering konstaterade i sitt svar den 28 juni 2016 att undantaget i 3 § 1 mom. 8 punkten i lagen om energicertifikat ska slopas. Undantag ska alltså inte längre göras för växthus, skyddsrum eller någon annan byggnad vars användning för sitt syfte försvåras oskäligt om bestämmelserna och föreskrifterna om energiprestanda tillämpas på dem. 

Bestämmelsen i 3 § 1 mom. 2 punkten i lagen om energicertifikat motsvarar enligt Finlands regering bestämmelsen i artikel 4.2 d i direktivet: ”Bostadshus som används eller är avsedda för användning antingen mindre än fyra månader per år eller under en begränsad del av året motsvarande en energianvändning som beräknas vara mindre än 25 procent av vad som skulle vara fallet vid helårsanvändning”.  

Sådana bostadshus är i Finland sommarstugor, som är bostadshus för fritidsbruk (med avseende på sitt användningsändamål) som är uppförda och permanent placerade på ett visst ställe eller bostadshus som används som semester- eller fritidsbostäder. Enligt resultatet i den senast offentliggjorda statistiken över fritidsboendet i Finland, stugbarometern, används sommarstugan i genomsnitt 79 dygn om året. Därmed är dessa byggnader i användning kortare tid än de 4 månader som avses i artikel 4.2 d i direktivet. Det framgår av stugbarometern att inte ens de så kallade vinterbonade stugorna används mer än 109 dygn om året. 

Från det undantag som ingår i 3 § 1 mom. 2 punkten i lagen om energicertifikat har uttryckligen utelämnats sådana fritidsbostäder som används för bedrivande av inkvarteringsverksamhet. Finlands regering ansåg att den avgränsning som bestämmelsen innebär inte är mer omfattande än det undantag som möjliggörs genom artikel 4.2 d i direktivet. 

1.5  Nationell lagstiftning

Lagen om energicertifikat för byggnader 

Lagen om energicertifikat för byggnader stiftades för att genomföra det förfarande med energicertifikat nationellt som avses i energiprestandadirektivet för byggnader. Lagen trädde i kraft vid ingången av juni 2013. Genom lagen upphävdes den tidigare lagen med samma namn (487/2007). 

Enligt lagen om energicertifikat ska byggnadens beräknade energiprestanda visas med energicertifikat vid ansökan om bygglov för nybyggnad. Energicertifikatet ger dock inte rätt till undantag från skyldigheten att uppfylla de nya bestämmelser om byggnaders energiprestanda som utfärdats med stöd av markanvändnings- och bygglagen. Energicertifikatet är också ett redskap för jämförelse av olika byggnaders energiprestanda och för förbättring av byggnaders energiprestanda inför försäljning och uthyrning. Skyldigheterna att skaffa och tillhandahålla energicertifikat omfattar bara sådana byggnader där det används energi i syfte att upprätthålla ändamålsenliga förhållanden avseende inomhusklimat i byggnadens lokaler. I 3 § i lagen om energicertifikat ingår en förteckning över undantag från tillämpningen av kraven på energicertifikat. Enligt paragrafen gäller skyldigheterna i fråga om energicertifikat inte 

1) byggnader med en yta på högst 50 kvadratmeter, 

2) byggnader som används som semesterbostäder och som inte används för bedrivande av inkvarteringsverksamhet, 

3) temporära byggnader som används högst två år, 

4) industribyggnader och verkstäder, 

5) jordbruksbyggnader som inte är avsedda för boende och som har ett lågt energibehov eller som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda, 

6) byggnader som har skyddats i en plan enligt markanvändnings- och bygglagen (132/1999) eller genom ett beslut i enlighet med lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010) eller bestämmelser som föregick den, eller byggnader som är belägna i ett objekt som tagits upp på världsarvslistan enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) eller byggnader som omfattas av ett avtal mellan myndigheter om skyddande av byggnad, under förutsättning att byggnadens särdrag eller utseende på grund av kraven skulle ändras på ett sätt som inte kan godkännas, 

7) kyrkor eller andra av ett religionssamfund ägda byggnader vilka endast har utrymmen för samling eller andakt eller verksamhet som tjänar dessa, 

8) växthus, skyddsrum eller någon annan byggnad vars användning för sitt syfte försvåras oskäligt om bestämmelserna och föreskrifterna om byggnaders energiprestanda tillämpas på dem, eller 

9) byggnader som används av försvarsförvaltningen och vilka som sådana eller vid användning har anknytning till sekretessbelagd information.  

Kommissionen konstaterade i sin offentliga anmärkning att förteckningen över undantag är mer omfattande än den är i energiprestandadirektivet för byggnader. 

I miljöministeriets förordning om energicertifikat för byggnader (176/2013) som utfärdats med stöd av lagen finns närmare bestämmelser om bland annat de uppgifter som ska uppges i energicertifikatet och om energicertifikatblanketten.  

Lagen om informationssystemet för byggnaders energicertifikat 

Det nationella genomförandet av förfarandet med energicertifikat kompletterades genom lagen om informationssystemet för byggnaders energicertifikat (147/2015). Lagen trädde i kraft vid ingången av maj 2015. Bestämmelserna i lagen gäller användningsändamålet för informationssystemet för byggnaders energicertifikat, informationssystemets datainnehåll och behandlingen av uppgifterna i informationssystemet. Enligt lagen är informationssystemet avsett för 1) att upprätta energicertifikat, 2) tillsynen över upprättandet av energicertifikat, 3) tillsynen över energicertifikat och användning av de uppgifter som finns i dem, 4) tillsynen över upprättarna av energicertifikat och 5) informationstjänsten.  

Informationssystemets datainnehåll är uppdelat på tre register: Registret över upprättare av energicertifikat, registret över energicertifikat och registret över tillsynsuppgifter. Uppgifterna i dessa register skiljer sig åt med avseende på tillgänglighet. Den offentliga informationstjänsten innehåller uppgifter om upprättare av energicertifikat och uppgifter om energicertifikat från de två förstnämnda registren ovan.  

Ett energicertifikat kan upprättas endast genom att de uppgifter som behövs för upprättandet förs in i informationssystemet och certifikatet undertecknas elektroniskt. Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet förvaltar informationssystemet för energicertifikat för byggnader.  

Markanvändnings- och bygglagen 

Bestämmelser om byggnaders energiprestanda finns också i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) och i de författningar på lägre nivå som utfärdats med stöd av den. Enligt 117 g § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen ska den som påbörjar ett byggprojekt se till att byggnaden på det sätt som användningsändamålet förutsätter projekteras och uppförs på ett sådant sätt att energi och naturresurser förbrukas sparsamt. Beräkningar ska användas för att visa att minimikraven på energiprestanda blir uppfyllda. När energiprestandan bestäms ska de olika energimängderna omvandlas till adderbar form med hjälp av koefficienter för energiformerna (energiformsfaktorer). Energiformsfaktorn för varje energiform ska bestämmas utifrån en bedömning av förbrukningen av primärenergi, främjandet av förnybar energi och uppvärmningssätt med avseende på den allmänna effektiviteten i energiproduktionen. De byggprodukter och installationstekniska system som används i byggnaden samt deras reglage och mätare ska vara sådana att energiförbrukningen och effektbehovet förblir låga när byggnaden och dess system används för avsett syfte och sådana att energiförbrukningen kan följas.  

Enligt 117 g § 2 mom. i lagen ska en ny byggnad som består av en takförsedd konstruktion med väggar, för vilken energi används för att påverka inomhusklimatet ändamålsenligt, projekteras och uppföras som nära-nollenergibyggnad. När en byggnad repareras eller ändras eller dess användningsändamål ändras på ett sätt som kräver bygglov eller åtgärdstillstånd, ska dess energiprestanda förbättras om det är tekniskt, funktionellt och ekonomiskt genomförbart. Dessa krav tillämpas dock inte på 

1) byggnader med en våningsyta som är mindre än 50 kvadratmeter, 

2) bostadshus för fritidsboende som är avsedda för användning mindre än fyra månader per år, 

3) sådana byggnader som uppförs på platsen för viss tid eller tillfälliga byggnader som ska användas högst två år, 

4) industribyggnader och verkstäder, 

5) jordbruksbyggnader som inte är avsedda för boende och som har ett lågt energibehov eller som används inom en sektor som omfattas av ett nationellt sektorsavtal om energiprestanda, 

6) byggnader som används för andakt och religiös verksamhet, 

7) byggnader som är skyddade med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet (498/2010), en skyddsbestämmelse i en plan eller upptagande på världsarvslistan enligt konventionen om skydd för världens kultur- och naturarv (FördrS 19/1987) som del av en utvald miljö, eller på grund av deras särskilda arkitektoniska eller historiska värde, i den mån överensstämmelse med vissa minimikrav avseende energiprestanda skulle medföra oacceptabla förändringar av deras särdrag eller utseende. 

Genom en ändring av markanvändnings- och bygglagen (1151/2016) kompletterades lagen i den bemärkelsen att det i fråga om väsentliga tekniska krav i anslutning till energiprestanda infördes en skyldighet att se till att nya byggnader projekteras och uppförs som nära-nollenergibyggnader. Efter lagändringen finns bestämmelserna om tillämpningsområdet för kraven på byggnaders energiprestanda i samband med såväl nybyggnad som ändrings- och reparationsarbeten i markanvändnings- och bygglagen. Detta gäller också om byggnadens användningsändamål ändras.  

Frivilliga energieffektivitetsavtal 

Ett viktigt verktyg för att främja energieffektivitet i vårt land är frivilliga energieffektivitetsavtal. Genom dem främjas energieffektiviteten inom olika sektorer. Avtalen har använts för att främja energieffektivitet och energisparande sedan 1997. Energieffektivitetsavtalen är ett verktyg med hjälp av vilket staten och olika branscher tillsammans uppfyller de olika internationella energieffektivitetsmål som uppställts för Finland utan att ny lagstiftning eller nya tvångsmedel behöver införas. Under den andra avtalsperioden (2008–2016) omfattade energieffektivitetsavtalen en stor del av näringslivet, fastighetsbranschen, oljebranschen, varutransporterna och kollektivtrafiken samt lantbruket. De frivilliga energieffektivitetsavtalen har förlängts genom avtal som undertecknades den 14 oktober 2016 och vilkas avtalsperiod sträcker sig över perioden 2017–2025, med undantag för det branschavtal som gäller energieffektivitetsåtgärder inom lantbruks- och trädgårdssektorn, som gäller perioden 2016–2020. De gällande och de nya energieffektivitetsavtalen intar en central ställning när EU:s nya direktiv om energieffektivitet (2012/27/EU) genomförs. 

Branschavtalet för energieffektivitetsåtgärder inom lantbruks- och trädgårdssektorn 2016–2020 undertecknades den 14 oktober 2016. Avtalet trädde i kraft den dag det undertecknades och gäller till den 31 december 2020. Avtalet ersätter det avtal som ingicks för perioden 2010–2016, Lantbrukens energiprogram. Avtalet omfattar målen för främjandet av energieffektivitet inom lantbruks- och trädgårdssektorn samt jord- och skogsbruksministeriets och producentorganisationernas åtgärder för att uppnå målen. Avtalet är ett sådant nationellt sektorsavtal om energiprestanda som avses i artikel 4.2 c i energiprestandadirektivet för byggnader.  

Regeringsprogrammet 

En av de viktigaste riktlinjerna i Lösningar för Finland: Strategiskt program för statsminister Juha Sipiläs regering, som ingår i regeringsprogrammet för statsminister Juha Sipiläs regering av den 29 maj 2015, är att författningarna ska göras smidigare. Smidigare författningar är också ett av regeringens spetsprojekt. Målet för spetsprojektet är att avveckla onödig reglering och att den administrativa bördan ska bli lättare. Inom ramen för projektet har man inlett åtgärder för att öka produktionen av bostadstomter och sänka kostnaderna för byggande. I regeringsprogrammet nämns skyddsrum som ett exempel på byggnader för vilka kostnaderna kan sänkas och byråkratin minskas. Trots skrivningarna i regeringsprogrammet utökas regleringen i fråga om skyddsrummen genom den föreslagna propositionen, eftersom de börjar omfattas av förfarandet med energicertifikat. I bilagan till regeringsprogrammet specificeras det dessutom att alla de möjligheter till undantag och flexibilitet som energieffektivitetsdirektivet tillåter måste utnyttjas i den reglering som följer av direktivet när det gäller krav på energieffektivitet. Den föreslagna ändringen beror emellertid på EU-lagstiftning som ska genomföras, och den ger inte rum för nationell tolkning. EU-kommissionen påminde i sin offentliga anmärkning i fråga om genomförandet av energiprestandadirektivet för byggnader Finland om att skyddsrummen måste tas med i förfarandet med energicertifikat. 

3.1  Ekonomiska konsekvenser

Lagförslagen bedöms inte ha några betydande ekonomiska konsekvenser för de offentliga finanserna eller nationalekonomin. 

Konsekvenser för företagen 

Enligt inrikesministeriet fanns det i slutet av 2013 uppskattningsvis 50 000 skyddsrum i Finland med sammanlagt cirka 4 miljoner platser. Nästan 90 procent av skyddsrumsplatserna finns i husspecifika skyddsrum byggda i armerad betong. Ungefär 10 procent av platserna finns i bergsskyddsrum. I de skyddsrum i armerad betong som finns i bostadshus utnyttjas över 90 procent som förråd, sociala utrymmen eller för andra nyttoändamål. Bergsskyddsrum och större skyddsrum i armerad betong används ofta som sport- eller parkeringshallar. Skyldigheterna att uppföra skyddsrum lindrades avsevärt genom den räddningslag som trädde i kraft 2011. Antalet skyddsrum som uppförs per år har minskat från cirka 1 000 till cirka 600.  

Enligt inrikesministeriets uppgifter är det årliga antalet bostadshus som omfattas av de gällande skyldigheterna att inrätta skyddsrum cirka 430, och det antal som inrättas är cirka 330. I industri-, produktions-, lager- och möteslokaler inrättas årligen cirka 151 skyddsrum. Av skyddsrummen inrättas 43 procent i bostadshus och 33 procent i industri-, lager- och affärslokaler. Resten av skyddsrummen inrättas i bl.a. affärs-, kontors- och sjukhuslokaler och i lokaler som disponeras av undervisningssektorn. Ett skyddsrum i armerad betong har en livscykel på cirka 100 år och ett bergsskyddsrum en livscykel på upp till flera hundra år.  

Enligt Statistikcentralens statistik över byggnads- och bostadsproduktionen beviljades bygglov för 19 och färdigställdes 18 nya skyddsrum 2016. Det framgår inte av uppgifterna om beviljade byggnadstillstånd för skyddsrum om det är fråga om underjordiska bergsskyddsrum eller fristående skyddsrum. Bergsskyddsrummen omfattas inte av definitionen i direktivet. Vid bedömningen av propositionens konsekvenser bör det noteras att skyldigheterna i anknytning till energicertifikat i praktiken bara gäller sådana skyddsrum som är fristående, uppvärmda byggnader och som alltså inte är bergsskyddsrum eller t.ex. skyddsrum belägna i källarvåningen i ett flervåningshus. Skyldigheterna i anknytning till energicertifikat gäller inte heller skyddsrumsbyggnader med en yta på högst 50 kvadratmeter. Skyddsrum som utgör en del av en byggnad används under normalförhållanden mestadels för andra ändamål, och de beaktas då som utrymmen avsedda för det aktuella ändamålet, t.ex. som lager, när energicertifikat upprättas. Det typiska användningsändamålet för bergsskyddsrum är som bilgarage. För en del av skyddsrummen har energicertifikat redan upprättats enligt gällande lag, om de utgör en del av en byggnad. Dessutom bör det beaktas att skyldigheten att låta upprätta energicertifikat endast gäller i vissa situationer, dvs. bygglovsförfarande, försäljning och uthyrning samt i vissa fall till skyldigheten att hålla certifikatet framlagt. Skyddsrum hyrs sällan ut. Propositionen har inte några konsekvenser för lagstiftningen om byggandet av skyddsrum. 

Enligt 2 § i lagen om energicertifikat är det i regel den som äger byggnaden som har ansvar för att det skaffas ett energicertifikat för byggnaden. Om byggnadens innehavare har underhållsansvaret för byggnaden med stöd av lag eller avtal eller på något annat sätt, har byggnadens innehavare också ansvaret vad gäller certifikatet. Ägaren, eller i undantagsfall innehavaren, kan i undantagsfall förorsakas vissa mindre kostnader, om det uppstår ett behov av att skaffa energicertifikat för skyddsrummet. Ägaren till skyddsrummet blir då skyldig att skaffa ett energicertifikat av en person vars behörighet är konstaterad i enlighet med lagen om energicertifikat.  

Den föreslagna lagändringen kan därmed i viss mån öka sysselsättningen för personer som har konstaterats inneha sådan behörighet att upprätta energicertifikat som avses i lagen. Enligt bedömningarna kommer några stycken energicertifikat per år att beställas för skyddsrum av de personer som är behöriga att upprätta energicertifikat.  

Konsekvenser för hushållen 

De föreslagna ändringarna i terminologin i lagen om energicertifikat och i lagen om informationssystemet för byggnaders energicertifikat kan i viss mån anses underlätta förståelsen av energicertifikaten och göra terminologin mer överensstämmande med den övriga lagstiftningen om energieffektivitet. På så sätt blir det lättare för hushållen att förstå energicertifikaten och att utnyttja dem i praktiken.  

3.2  Konsekvenser för myndigheterna

Lagförslagets konsekvenser för myndigheterna bedöms bli små.  

För Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet, som är registrerings- och tillsynsmyndighet, kan propositionen innebär ett visst merarbete inom tillsynen, eftersom vissa skyddsrum börjar omfattas av förfarandet med energicertifikat. När det gäller energicertifikat för skyddsrum ska Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet övervaka användningen av energicertifikat, lagligheten i den verksamhet som bedrivs av dem som upprättar energicertifikat och vid behov åläggandet av påföljder vid förseelser. Det är alltså fråga om samma slags tillsyn som den som i nuläget genomförs när det gäller energicertifikat för andra byggnader. De föreslagna ändringarna i terminologin torde ge upphov till vissa mindre ändringar i fråga om innehållet i registret över energicertifikat. De föreslagna ändringarna kräver inte någon ökning av de finansiella medlen och resurserna för Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet. 

Förslaget kan i någon mån påverka de kommunala myndigheternas uppgifter. Enligt 5 § i lagen om energicertifikat ska skyddsrummets beräknade energiprestanda visas med ett energicertifikat vid ansökan om bygglov för nybyggnad. De kommunala myndigheterna blir därför tvungna att kräva och behandla energicertifikat för skyddsrum i samband med ansökan om bygglov för byggande av skyddsrum. Detta ger i någon mån upphov till merarbete för de kommunala myndigheterna. Dessutom kan skyldigheten att skaffa energicertifikat för skyddsrum ge upphov till visst merarbete för kommunen och dess tjänstemän och vissa merkostnader för anskaffning av energicertifikat i de fall där kommunen är ägare till skyddsrummen.  

3.3  Konsekvenser för miljön

Att skyddsrummen börjar omfattas av förfarandet med energicertifikat bedöms inte ha några betydande konsekvenser för deras energiprestanda, och miljökonsekvenserna bedöms därför bli små.