7.1
Rättegångsbalken
2 kap. Om domförhet
5 §.
Enligt kapitlets 3 § är tingsrätten i tvistemål domför med tre lagfarna medlemmar. I kapitlets 5 § föreskrivs det emellertid om undantag från detta. Enligt 1 mom. 2 punkten består tingsrätten av endast ordföranden vid förberedelse. Detsamma gäller enligt 1 mom. 3 punkten vid huvudförhandling, om domaren är den domare som ansvarat för förberedelsen och målets art eller omfattning inte förutsätter att det behandlas i fulltalig sammansättning.
Enligt förarbetena till lagen förutsätter målets art eller omfattning att målet behandlas i fulltalig sammansättning, dvs. med tre domare, när målet är svårt och omfattande. Däremot kan vanliga ärenden och ärenden som på basis av det material som har lagts fram är av normal omfattning avgöras i en sammansättning med en domare (RP 32/2001 rd, s. 27).
Dessa rättsnormer skulle med stöd av det föreslagna 6 a kap. 19 § 2 mom. också tillämpas vid förfarandet för små tvistemål, om inte något annat föreskrevs.
Förfarandet för små tvistemål är avsett för mål som varken är omfattande eller svåra. Om målets art eller omfattning förutsätter att det behandlas i fulltalig sammansättning, är handläggningen av målet i förfarandet för små tvistemål inte lämpligt enligt det föreslagna 6 a kap. 2 § 2 mom.
Således kommer en sammansättning med tre domare med stöd av gällande lag inte att användas i förfarandet för små tvistemål. För tydlighetens skull är det emellertid motiverat att uttryckligen föreskriva om detta. Därför föreslås det att det till
1 mom.
fogas en ny punkt 2, enligt vilken tingsrätten består av endast ordföranden i ett mål som avses i 6 a kap.
I princip är det med stöd av kapitlets 11 § möjligt att förstärka en sammansättning med en domare vid tingsrätten med ytterligare en lagfaren ledamot också vid förfarandet för små tvistemål, om det med hänsyn till målets eller ärendets art eller omfattning eller av någon annan särskild orsak är motiverat.
Till följd av den nya 2 punkten flyttas punkterna 2–5 i det gällande momentet framåt.
Enligt
2 mom.
ska tingsrätten ge parterna tillfälle att yttra sig om nödvändigheten av en sådan fulltalig sammansättning som avses i 1 mom. 3 punkten. Eftersom numreringen av punkterna i 1 mom. ändras på det sätt som anges ovan, ska det i 2 mom. i stället för till 1 mom. 3 punkten hänvisas till 1 mom. 4 punkten.
6 a kap. Handläggning av små tvistemål
Allmänt.
Enligt förslaget fogas till rättegångsbalken ett nytt 6 a kap. som omfattar merparten av de specialbestämmelser som gäller förfarandet för små tvistemål. Det är logiskt att bestämmelserna placeras efter kapitlen om förberedelse och huvudförhandling i tvistemål, eftersom en stor del av bestämmelserna gäller förberedelse och huvudförhandling i ett mål.
Förfarandet ska enligt förslaget kallas förfarande för små tvistemål. Som rubrik för kapitlet föreslås emellertid handläggning av små tvistemål, eftersom den då motsvarar 8 kap.
1 §.
I den första paragrafen fastställs det vad kapitlet föreskriver om. Enligt paragrafen innehåller kapitlet undantag från handläggningen av vissa tvistemål i tingsrätten i fråga om små tvistemål.
Bestämmelsen uttrycker att bestämmelserna i kapitlet utgör speciallagstiftning i förhållande till vad som i rättegångsbalken föreskrivs om handläggning av tvistemål i tingsrätten. Vid förfarandet för små tvistemål tillämpas bestämmelserna i 6 a kap. när de strider mot någon annan bestämmelse i rättegångsbalken. Bestämmelserna i kapitlet ska emellertid endast tillämpas i mål som omfattas av dess tillämpningsområde.
Bestämmelsen kompletteras av kapitlets 19 § 2 mom., där det föreskrivs om tillämpningen av övriga bestämmelser i rättegångsbalken. Enligt det tillämpas vid förfarandet för små tvistemål vad som annanstans i rättegångsbalken föreskrivs om handläggning av tvistemål i tingsrätten, om inte något annat föreskrivs i 6 a kap. eller i någon av de paragrafer som nämns i 19 § 1 mom.
Enligt paragrafen tillämpas specialbestämmelserna i kapitlet endast i tingsrätten. Det innebär att mål som omfattas av kapitlets tillämpningsområde behandlas i hovrätten och högsta domstolen i enlighet med bestämmelserna om tvistemål.
Specialbestämmelser som tillämpas vid förfarandet för små tvistemål ingår också annanstans i rättegångsbalken. Sådana paragrafer är 2 kap. 5 §, 11 kap. 3 b §, 12 kap.17 och 17 a §, 15 kap. 2 § och 21 kap. 8 d §. Bestämmelser om mål som avses i kapitlet ingår också i vissa andra lagar, såsom rättshjälpslagen och lagen om domstolsavgifter.
2 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål.
Enligt
1 mom.
handläggs sådana mål i förfarandet för små tvistemål där kärandens yrkande vid tidpunkten när talan väcks gäller ett kapital på högst 10 000 euro eller inte gäller en penningprestation. Dessutom förutsätts det att kärandens yrkande grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet och att målet inte kan handläggas som ett summariskt tvistemål.
Förslaget att begränsa tillämpningsområdet till mål som gäller ett hyresförhållande för en bostadslägenhet grundar sig först och främst på att mål som gäller boende är viktiga ärenden för människorna, där det är motiverat att främja tillgången till rättslig prövning. Boendet hör till människornas grundläggande behov (HD 2014:49 punkt 4). Medan mål som t.ex. gäller en fordran enbart anknyter till grundlagens bestämmelse om skydd för egendom, har de mål som omfattas av propositionens tillämpningsområde också samband med 10 § i grundlagen.
Såsom det framgår närmare av avsnittet om bedömningen av nuläget, är mål som omfattas av tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål förenade med särskilda problem. Vissa typer av mål, såsom mål som gäller återbetalning av hyressäkerhet eller mål som enligt lagen om hyra av bostadslägenhet kräver tillstånd av domstol, förs sällan till domstol. Dröjsmål i vräkningsmål medför i sin tur ekonomiska förluster för hyresvärdarna och störningar för grannarna.
Dessutom är det med tanke på en ändamålsenlig rättsvård och även rättsskyddet motiverat att det nya rättegångsförfarandet prövas i en liten grupp av mål innan det eventuellt utvidgas till andra mål.
I regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering har införandet av förfarandet för små tvistemål kopplats till reformer som rör bostadsmarknaden (Ett starkt och engagerat Finland, Statsrådets publikationer 2023:59, s. 134).
Enligt förslaget omfattar förfarandet för små tvistemål alla yrkanden som grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet. Yrkandena kan sålunda grunda sig på lagen om hyra av bostadslägenhet eller ett hyresavtal för bostadslägenhet mellan parterna. Det kan t.ex. vara fråga om yrkande på betalning av obetalda hyresfordringar. Även skadeståndskrav i anslutning till ett hyresförhållande för en bostadslägenhet omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna i kapitlet, t.ex. en situation där hyresgästen orsakat skada på hyreslägenheten.
Landskapet Åland har inom sitt område lagstiftningsbehörighet i ärenden som gäller hyra av lägenhet. På Åland tillämpas i stället för lagen om hyra av bostadslägenhet hyreslagen för landskapet Åland (1999:19). Om ett yrkande som gäller ett hyresförhållande för en bostadslägenhet grundar sig på denna lag, kan det handläggas i förfarandet för små tvistemål på samma sätt som ett yrkande som grundar sig på lagen om hyra av bostadslägenhet.
En sådan verkställighetstvist som avses i 10 kap. i utsökningsbalken kan likaså omfattas av tillämpningsområdet, om tvisten grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet och också övriga förutsättningar uppfylls. I praktiken kan verkställighetstvister emellertid ofta till sin art vara sådana att handläggning av dem i förfarandet för små tvistemål inte är lämpligt enligt 2 mom.
Begränsningen av tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål att gälla hyresförhållande för bostadslägenhet innebär bl.a. att tvister som gäller hyra av affärslokal inte kan handläggas i förfarandet. Enligt förslaget ska tillämpningsområdet inte heller omfatta mål som gäller tagande av en aktielägenhet i bolagets besittning, om vilka det föreskrivs i 8 kap. i lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009).
I förfarandet för små tvistemål kan handläggas yrkanden som gäller högst 10 000 euro. Det är inte motiverat att i ett förenklat rättegångsförfarande handlägga mål av betydande ekonomisk betydelse för parterna. Däremot ska tvister i anslutning till sedvanligt hyresboende omfattas av tillämpningsområdet. Medianen för värdet av intresset i hyresmål som 2019 avgjordes vid huvudförhandling i tingsrätten var 5 000 euro, såsom det framgår närmare av avsnitt 2.6. Förslaget att sätta en intressegräns på högst 10 000 euro baserar sig på en övervägning mellan dessa aspekter.
I lagen föreskrivs inte om ett förfarande för justering av intressegränsen med några års mellanrum t.ex. på basis av förändringen i levnadskostnadsindex. Ett fast eurobelopp som anges i lag är ett klarare alternativ med tanke på lagens tillämpning än en summa som justeras tidvis och vars gällande belopp framgår av en förordning. Betydelsen av en entydig gräns framhävs av att den anger rätt rättegångsförfarande, vilket kan anses vara en fundamental fråga med tanke på en rättegång. Om det senare skulle visa sig att 10 000 euro inte motsvarar syftet med förfarandet för små tvistemål, kan lagen ändras.
Med kärandens yrkande avses kärandens yrkande i huvudmålet, inte ett yrkande som gäller rättegångskostnader. Om käranden har flera yrkanden, avgör det sammanlagda beloppet av dem. Avgörande är också det kapital som är föremål för yrkandet, räntor beaktas inte. I genkäromål räknas inte det sammanlagda beloppet av yrkandena i käromålet, utan målet kan omfattas av förfarandets tillämpningsområde, om det i både käromålet och genkäromålet var för sig yrkas på högst 10 000 euro.
Eurobeloppet granskas enligt tidpunkten för när talan har väckts. På detta sätt begränsas förfarandets tillämpningsområde entydigt. Samtidigt innebär det att också yrkanden som överstiger 10 000 euro kan handläggas i förfarandet, förutsatt att kapitalet i kärandens yrkande är högst 10 000 euro när talan väcks. I mål som gäller obetalda hyror är det även typiskt att kärandens yrkande ökar under processens gång. Situationen kan vara denna också vid ändring av talan. Vid stora ändringar kan det emellertid uppstå en fråga om målet på det sätt som avses i 2 mom. längre är lämpligt att handläggas i enlighet med bestämmelserna i kapitlet.
Enligt förslaget kan också andra yrkanden än yrkanden som gäller en penningprestation handläggas i förfarandet för små tvistemål. Ett exempel på detta är yrkanden som gäller vräkning. Lagen om hyra av bostadslägenhet innehåller också bestämmelser om vissa ärenden som kräver tillstånd eller avgörande av domstol och som med stöd av punkten likaså ska omfattas av förfarandet för små tvistemål. Dessa finns t.ex. i lagens 18 § (upplåtelse av bostadslägenhet att tillfälligt användas av någon annan), 46 § (fortsättande av hyresförhållande efter hyresgästens död), 53 § (makes samtycke till uppsägning av hyresavtal) och 69 § (framskjutande av flyttningsdagen). Även fastställelsetalan som grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet kan handläggas i förfarandet för små tvistemål.
I förfarandet för små tvistemål handläggs inte ett mål som kan handläggas som ett summariskt tvistemål. Om ett mål som i övrigt omfattas av kapitlets tillämpningsområde enligt kärandens uppfattning är ostridigt, ska talan väckas på det sätt som föreskrivs i 5 kap. 3 § och 3 a §, och om svaranden inte motsätter sig kärandens yrkande eller endast åberopar en grund som uppenbart saknar betydelse för målets avgörande, ska målet också handläggas och avgöras som ett summariskt tvistemål. Det är emellertid möjligt att ett mål som käranden antagit vara tvistigt visar sig vara ostridigt. Ett sådant mål avgörs i enlighet med 5 kap. 13 § och 21 kap. 8 c §.
Momentets ordalydelse utesluter inte ett mål som har inletts med en summarisk stämningsansökan enligt 5 kap. 3 §, dvs. ett mål som käranden ursprungligen har antagit vara ostridigt, men som senare visat sig vara tvistigt. Således omfattas också ett sådant mål efter att det blivit tvistigt av förfarandets tillämpningsområde, om övriga förutsättningar uppfylls. Det innebär att också summariska tvistemål som blivit tvistiga handläggs i förfarandet för små tvistemål. Bestämmelser om sättet att lämna in svaromål i en sådan situation finns i 6 § 2 mom.
Om käranden har flera yrkanden, varav en del omfattas av tillämpningsområdet för små tvistemål och en del inte gör det, kan målet inte handläggas i förfarandet för små tvistemål.
Paragrafen innehåller inte bestämmelser om möjligheten att i vissa situationer ändå handlägga ett mål som inte uppfyller förutsättningarna i 1 mom. i förfarandet för små tvistemål, t.ex. om kärandens yrkande medan rättegången pågår skulle minska till under 10 000 euro. Även om den lösning som föreslås kan utesluta mål som i sig kunde handläggas i förfarandet från dess tillämpningsområde, talar strävan efter ett klart och förutsägbart tillämpningsområde för såväl parterna som tingsrätten för lösningen. Enligt förslaget är det klart att endast de mål som avses i 1 mom. handläggs i förfarandet för små tvistemål, om inte förutsättningarna i 2 mom. undantagsvis uppfylls. Liksom det framförs mer ingående i specialmotiveringen till 21 kap. 8 d § 1 mom. kan ett överdimensionerat yrkande redan enligt den gällande lagen beaktas i avgörandet om ersättning för rättegångskostnader.
På motsvarande sätt kan parterna inte avtala om huruvida målet ska handläggas i förfarandet för små tvistemål eller i en fullskalig rättegång i tvistemål. Om målet omfattas av kapitlets tillämpningsområde, ska det handläggas i förfarandet för små tvistemål, om inte tingsrätten med stöd av 2 mom. beslutar något annat. Däremot kan ett mål som inte uppfyller kraven i 1 mom. under inga omständigheter handläggas i förfarandet för små tvistemål.
Om det någon annanstans i lag föreskrivs att ett mål ska behandlas enligt rättegångsbalken eller i den ordning som föreskrivs om handläggning av tvistemål, tillämpas bestämmelserna i detta kapitel på handläggningen av målet endast om målet uppfyller kraven i denna paragraf. För tydlighetens skull föreskrivs det separat om detta i 19 § 3 mom.
I
2 mom.
föreskrivs det om undantag från bestämmelsen i 1 mom.
Syftet med 2 § 1 mom. är att till förfarandet för små tvistemål styra mål som ändamålsenligt kan handläggas i ett sådant rättegångsförfarande som föreslagits. Sannolikt kommer det emellertid att finnas mål som kan anses vara så omfattande eller svåra att det är mer ändamålsenligt att handlägga dem utan tillämpning av undantagsbestämmelserna i kapitlet, även om de skulle uppfylla kraven i 1 mom. För sådana situationer är det motiverat att föreskriva om möjligheten att avvika från bestämmelserna i 1 mom.
Därför anges det i den första meningen i 2 mom. att ett mål inte handläggs enligt bestämmelserna i detta kapitel, om det med hänsyn till målets art eller omfattning inte är lämpligt.
Handläggning av ett mål i förfarandet för små tvistemål är med hänsyn till målets art inte lämpligt, om målet omfattar svåra juridiska frågor. Det är mer ändamålsenligt att handlägga ett mål i vilket ingår utförlig juridisk argumentering i en fullskalig rättegång i tvistemål. Inte heller så kallade pilotmål eller andra mål, där avgörandet har särskild betydelse i andra rättsförhållanden, är med hänsyn till sin art lämpliga att handläggas i förfarandet för små tvistemål. I förfarandet för små tvistemål kan det inte heller handläggas mål där det anses finnas behov av högsta domstolens prejudikat, om det inte uttryckligen är fråga om tillämpning av bestämmelserna om förfarandet för små tvistemål.
Ett mål är med hänsyn till sin art inte heller lämpligt att handläggas i förfarandet för små tvistemål om det är förenat med svåra bevisfrågor.
Handläggning av ett mål i förfarandet för små tvistemål är med hänsyn till målets omfattning inte lämpligt, om omfattande bevisning läggs fram i målet. Exakta gränser t.ex. i fråga om antalet vittnen kan på grund av mångfalden av fall inte införas. Man kan emellertid utgå från att det i förfarandet för små tvistemål inte är lämpligt att handlägga mål, där upptagningen av bevisning på förhand kan antas ta flera timmar i anspråk. Här ska också beaktas att tingsrätten med stöd av den föreslagna 13 § har mer omfattande möjligheter att avvisa bevisning som läggs fram i ett mål än i tvistemål.
Behovet att förrätta syn innebär inte i sig att ett mål inte kan handläggas i förfarandet för små tvistemål. Den tid som krävs för att förrätta syn kan emellertid ofta innebära att målet på grund av sin omfattning inte längre lämpar sig för handläggning i enlighet med bestämmelserna i kapitlet.
I förfarandet för små tvistemål kan också en lekman vara rättegångsombud eller rättegångsbiträde för en part. Därför är det vid tillämpningen av bestämmelsen viktigt att också fästa uppmärksamhet vid hurdan juridisk hjälp som skötseln av saken typiskt och objektivt bedömt kräver även med hänsyn till domstolens processledningsskyldighet enligt 10 §. Behov av juridisk hjälp i liten skala innebär inte i sig att målet inte kan handläggas i förfarandet för små tvistemål.
Bestämmelser om ersättning av rättegångskostnader i förfarandet för små tvistemål finns i 21 kap. 8 d §. Ersättningsbeloppet har begränsats jämfört med vad den vinnande parten i ett tvistemål annars skulle ha rätt till. Om det redan på basis av stämningsansökan eller svaromålet verkar uppenbart att det i förhållande till det högsta ersättningsbeloppet som föreskrivs i paragrafen krävs oskäligt mycket åtgärder att driva målet, tyder det på att målet inte lämpar sig för förfarandet för små tvistemål.
Ett mål lämpar sig klart inte för handläggning i förfarandet för små tvistemål, om det som ett fullskaligt tvistemål ska handläggas i en sammansättning med tre lagfarna medlemmar. Enligt förarbetena till 2 kap. 5 § i rättegångsbalken är ett ärende på det sätt som kräver en sammansättning med tre lagfarna medlemmar i allmänhet svårt och omfattande i sådana fall när rättegångsmaterialet är så stort att domaren har svårigheter att behärska det eller när saken i juridiskt avseende är exceptionellt invecklad eller när den av någon annan orsak är så viktig att det ska anses motiverat att ärendet behandlas i fulltalig sammansättning (RP 32/2001 rd, s. 27). Tröskeln för att fortsätta handläggningen av ett mål i den ordning som föreskrivs om handläggning av tvistemål är lägre än i nämnda paragraf: ett mål är således inte nödvändigtvis till sin art eller omfattning lämpligt att handläggas i förfarandet för små tvistemål, även om det som ett fullskaligt tvistemål inte skulle förutsätta en fulltalig sammansättning.
I förfarandet för små tvistemål kan också handläggas mål som kan anses för svåra för att avgöras av en tingsnotarie. Avgörandet av ett mål som omfattas av kapitlets tillämpningsområde behöver således inte grundas direkt på lagen och dess förarbeten eller på rättspraxis (HD 2017:43).
Enligt 2 kap. 16 § 2 mom. i rättegångsbalken kan huvudförhandling i tvistemål i tingsrätten genomföras som rättegång via fjärranslutning, om det finns grundad anledning till det med beaktande av målets eller ärendets art och dess betydelse för en part. Vid rättegång via fjärranslutning deltar ordföranden och övriga i den avgörande sammansättningen samt parterna i rättegången via fjärranslutning. Enligt förarbetena till paragrafen ska i mindre tvistemål som inte är föremål för offentligt intresse och i vilka parterna inte själva anländer till rättssalen tröskeln för grundad anledning inte sättas så högt (RP 63/2024 rd, s. 36). Om huvudförhandlingen i målet kan genomföras som rättegång via fjärranslutning, är det i regel lämpligt att handlägga målet i förfarandet för små tvistemål.
Tingsrätten ska besluta huruvida handläggningen av målet ska fortsätta som ett fullskaligt tvistemål. Tingsrätten kan besluta om det i vilket skede som helst av rättegången, även om det av processekonomiska skäl i allmänhet är förnuftigt att göra det i ett så tidigt skede som möjligt. Tingsrätten kan också besluta om det på tjänstens vägnar.
Om tingsrätten beslutar att fortsätta handläggningen som ett fullskaligt tvistemål, fortsätter rättegången från det skede i vilket målet var när beslutet fattades. Eftersom det föreslås att det ska föreskrivas om stämningsansökan och svaromål på annat sätt än i fråga om fullskaliga tvistemål, kan det typiskt vara motiverat att de kompletteras.
I 2 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull också om att parterna ska höras. Skyldigheten att höra parterna ska enligt förslaget gälla den i momentet avsedda frågan om tillämpning av undantagsbestämmelsen enligt momentet. Tingsrätten behöver således inte höra parterna om förfarandet vid handläggning av ett mål som obestridligen omfattas av tillämpningsområdet i förfarandet för små tvistemål. Skyldigheten att höra parterna aktualiseras när det inte är klart att målet kan handläggas i förfarandet för små tvistemål och det måste fattas ett beslut om detta. Vid prövningen ska tingsrätten ta hänsyn till parternas synpunkter och motiveringarna till dem.
Parterna kan höras på det sätt som tingsrätten anser vara ändamålsenligt, också t.ex. per telefon. Som ändamålsenligt kan anses att man vid hörandet av en part som saknar rättegångsombud eller rättegångsbiträde redogör för betydelsen av rättegångsförfarandet framför allt med tanke på ansvaret för rättegångskostnaderna. I samband med hörandet är det motiverat att upplysa parterna om hur handläggningen av målet skulle fortsätta, om målets handläggning fortsätter på det sätt som föreskrivs om handläggning av andra tvistemål. Parterna kan samtidigt höras också om andra omständigheter som inverkar på handläggningen av målet. Separat hörande behövs inte, om en part t.ex. i sitt svaromål har yttrat sig om saken.
Om ändringssökande i ett beslut som fattas med stöd av paragrafen föreskrivs inte separat, eftersom 16 kap. 3 § 3 mom. tillämpas på sökande av ändring. Ett avgörande kan således överklagas i samband med att ändring söks i tingsrättens dom eller slutliga beslut, om inte domstolen bestämmer att ändring ska sökas särskilt.
I hovrätten ska frågan om återförvisande av ett mål till tingsrätten bedömas utgående från om ett återförvisande behövs för genomförandet av en rättvis rättegång. Sannolikt kan rättegångsfel som inträffat i tingsrätten ofta korrigeras genom att målet behandlas i hovrätten i ett fullskaligt förfarande. Sökandet av ändring inverkar därför främst på skyldigheten att ersätta rättegångskostnaderna. Om hovrätten anser att ett mål inte borde ha handlagts i förfarandet för små tvistemål, tillämpas i hovrätten på skyldigheten att ersätta de rättegångskostnader som uppstått vid tingsrätten inte 21 kap. 8 d § som begränsar beloppet av dem.
3 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kraven på innehållet i stämningsansökan vid förfarandet för små tvistemål. De motsvarar i huvudsak vad som föreskrivs i 5 kap. 2 §.
Enligt
1 mom.
ska käranden i stämningsansökan uppge att målet enligt kärandens uppfattning är tvistigt och omfattas av tillämpningsområdet för detta kapitel. Syftet med bestämmelsen är att styra käranden så att sådana mål som inte omfattas av förfarandet för små tvistemål inte förs till förfarandet. Det kan bedömas effektivisera rättegången och minska kostnaderna för såväl tingsrätten som käranden. Bestämmelsens betydelse accentueras när det för mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål skapas en e-tjänstportal, via vilken målet inleds.
Om käranden anser att målet inte är tvistigt, ska det inledas som ett summariskt tvistemål enligt 5 kap. 3 §. Om målet är tvistigt, men inte omfattas av kapitlets tillämpningsområde, ska talan väckas i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap. 2 §.
I
2 mom
. föreskrivs det om övriga krav på innehållet i en stämningsansökan. Utgångspunkten är att samma uppgifter ska uppges i stämningsansökan som i ett tvistemål enligt 5 kap. 2 §. Denna utgångspunkt är emellertid förenad med tre undantag.
Enligt 2 mom. 1 punkten räcker det med att käranden som grund för sitt yrkande endast nämner de omständigheter som yrkandet omedelbart grundar sig på. Med uttrycket avses detsamma som i 5 kap. 3 § om stämningsansökan i ett summariskt tvistemål. Det är fråga om ett undantag från 5 kap. 2 § 1 mom. 2 punkten, enligt vilken i stämningsansökan ska uppges de omständigheter som yrkandet grundar sig på.
Med beaktande av syftet med förfarandet för små tvistemål ska det anses som tillräckligt att föremålet för tvisten framgår av grunderna för yrkandet med den noggrannhet att svaranden utgående från det kan antas förstå vad målet gäller och kan bemöta påståendena. I praktiken kan det räcka med att kärnan i tvisten framgår av grunderna för att inleda förfarande. Som tillräcklig grund kan sålunda anses kärandens meddelande t.ex. att ”hyresgästen har försummat slutstädningen” eller ”hyresgästen har förstört golvet i lägenheten”. Till övriga delar kan grunderna för talan efter behov kompletteras under förfarandets gång.
Förslaget innebär lindrigare krav på innehållet i stämningsansökan. Det är motiverat för att främja tillgången till rättslig prövning. Det gör det enklare att driva målet själv utan hjälp av en jurist. Det är också logiskt att det i en också i övrigt förenklad process inte ställs lika höga krav på stämningsansökan som i en fullskalig rättegång i tvistemål.
Ur tingsrättens synvinkel är det i sin tur till fördel, om stämningsansökningarna inte är onödigt detaljerade. Även om det genom lagstiftning knappast torde vara möjligt att särskilt effektivt inverka på stämningsansökans omfattning, kan bestämmelserna om att endast nämna de omständigheter som yrkandet omedelbart grundar sig på bidra till att främja detta mål.
Eftersom käranden ska motivera sin stämningsansökan åtminstone på samma sätt som i ett summariskt tvistemål i nuläget, försämrar förslaget varken förutsättningarna för förberedelsen av målet eller svarandens möjligheter att bemöta yrkandena.
Enligt 2 mom. 2 punkten ska käranden alltid uppge de bevis som käranden har för avsikt att lägga fram till stöd för de omedelbara grunderna för sina yrkanden och vad som ska styrkas med varje bevis. Den föreslagna punkten innebär ett undantag från 5 kap. 2 § 1 mom. 3 punkten, enligt vilken käranden i den mån det är möjligt ska uppge bevis till stöd för sitt käromål.
Syftet med bestämmelsen är att alla bevis av betydelse som käranden har för avsikt att lägga fram är kända genast i början av rättegången. I förfarandet för små tvistemål är det viktigt att bevisen uppges i ett tidigt skede, eftersom det förbättrar möjligheterna att hålla endast ett sammanträde. En bestämmelse som förutsätter att bevis ska uppges utan undantag är också klar för både parterna och tingsrätten.
Om käranden i stämningsansökan inte uppger ett enda bevis av betydelse, ska tingsrätten i regel låta komplettera stämningsansökan i enlighet med 5 kap. 5 § innan stämningen delges, så att svaranden kan bedöma saken på behörigt sätt. Det faktum att käranden kan uppge grunderna för sitt yrkande i mycket komprimerad och enkel form understryker betydelsen av att uppge bevis.
Bestämmelsen innebär inte att det inte skulle vara möjligt att uppge bevis också senare under förberedelserna, om det finns orsak till det. Innehållet i svaromålet kan ge anledning till det t.ex. om svaranden bestrider något som käranden har ansett vara ostridigt. Enligt förslaget införs i kapitlets 11 § bestämmelser om föreläggande att vid äventyr av preklusion uppge bevis inom utsatt tid.
I kapitlets 5 § föreskrivs det separat om inlämning av skriftliga bevis till tingsrätten i samband med stämningsansökan.
I 2 mom. 3 punkten föreskrivs det om processadressen. Enligt punkten ska käranden som sin processadress uppge en elektronisk adress eller en eventuell andra adress. Bestämmelsen avviker från vad som föreskrivs i 5 kap. 2 § 2 mom.
Käranden kan redan med stöd av 5 kap. 2 § uppge en elektronisk adress som sin processadress, och många käranden också gör det. Syftet med bestämmelsen är att främja detta positiva förfarande, eftersom användningen av en elektronisk processadress gör rättegången effektivare. Det minskar också domstolarnas arbete och kostnader för postning av handlingar.
En elektronisk adress kan t.ex. vara en e-postadress, men också någon annan elektronisk adress, i fortsättningen t.ex. ett konto i den e-tjänst som avses i 6 §. Ett konto i en nätverkstjänst på sociala medier är emellertid inte en sådan elektronisk adress som avses i bestämmelsen.
Eftersom alla inte har faktiska förutsättningar att sköta ärenden elektroniskt, kan det inte utan undantag förutsättas att en elektronisk processadress ska anges. Därför ska det också i fortsättningen vara möjligt att uppge någon annan än en elektronisk processadress.
4 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om kraven på innehållet i svaromålet i förfarandet för små tvistemål. På samma sätt som i 3 § i fråga om stämningsansökan motsvarar också kraven på innehållet i svaromålet i stor utsträckning vad som i 5 kap. i nuläget föreskrivs om tvistemål.
Enligt
1 mom.
ska svaranden i sitt svaromål anmäla om svaranden medger eller motsätter sig käromålet. Om svaranden medger käromålet, behöver inte de övriga uppgifter som anges i paragrafen lämnas, eftersom målet då kan avgöras direkt på basis av medgivande. Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 10 § 1 mom. 1 punkten, men den upprepas här för tydlighetens skull.
I
2 mom
. föreskrivs det om övriga krav på innehållet i svaromålet. Utgångspunkten är att samma uppgifter ska uppges i svaromålet som i ett tvistemål enligt 5 kap. 10 §. Denna utgångspunkt är emellertid förenad med tre undantag. De motsvarar både till innehåll och motiveringar de bestämmelser om stämningsansökan som föreslås i 3 §. Det är logiskt att kraven på innehållet i stämningsansökan och svaromålet ska motsvara varandra.
Om svaromålet är bristfälligt, men tingsrätten ändå inte kan bifalla käromålet genom tredskodom, ska tingsrätten åtminstone i regel för svaranden fastställa en sådan utsatt tid som avses i 11 § vid äventyr av preklusion för att säkerställa en smidig handläggning av målet.
5 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om inlämning av skriftliga bevis till tingsrätten i samband med stämningsansökan och svaromålet
Syftet med bestämmelsen är att tingsrätten och motparten ska ha tillgång till partens skriftliga bevisning genast i början av rättegången. Det gör förfarandet effektivare och främjar möjligheterna att hålla ett endast sammanträde i målet.
Bestämmelsen innebär inte att det inte skulle vara möjligt att lämna in skriftliga bevis till tingsrätten också senare under förberedelsen, om det finns orsak till det. Innehållet i svaromålet kan ge anledning till det t.ex. om svaranden bestrider något som käranden har ansett vara ostridigt. Enligt förslaget införs emellertid i kapitlets 11 § bestämmelser om att tingsrätten under förberedelsen kan utfärda ett föreläggande att vid äventyr av preklusion lämna in skriftliga bevis till tingsrätten inom utsatt tid.
I 6 § ingår bestämmelser om inlämning av skriftliga bevis.
6 §.
I paragrafen anges som utgångspunkt att parterna ska lämna in handlingarna i anslutning till rättegången till tingsrätten huvudsakligen via e-tjänsten.
Syftet med bestämmelsen är att effektivisera handläggningen av mål i tingsrätten. Tack vare e-tjänsten inkommer parternas yrkanden och grunderna för dem i strukturerad form till tingsrättens ärendehanteringssystem. På detta sätt kan parterna hänvisas till att upprätta skrivelser som fyller formkraven, vilket minskar behovet av kompletteringar. E-tjänsten kan således bidra till att effektivisera handläggningen av målen.
Även parterna har nytta av e-tjänsten. E-tjänsten kan utarbetas så att den handleder parterna att upprätta stämningsansökan eller svaromålet i rätt format. I e-tjänsten kan parterna följa hur handläggningen av målet framskrider och ta emot delgivningar. E-tjänsten erbjuder ett informationssäkert sätt att vara i kontakt med tingsrätten.
Eftersom det ännu inte finns någon e-tjänst, träder bestämmelsen i kraft vid en tidpunkt som det föreskrivs om separat. Till dess kan parterna lämna in handlingar till tingsrätten på samma sätt som i nuläget.
Förslaget motsvarar förutom föresatserna i regeringsprogrammet om främjande av digitaliseringen också de nationella och internationella rekommendationerna om hur rättsvården ska utvecklas (Preliminära åtgärdsförslag från arbetsgruppen för rättsväsendet 30.9.2024, särskilt. s. 26, 34–35, 42–43 och 89, Bedömningspromemoria av arbetsgruppen för utveckling av rättskipningen, Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden 2022:39, s. 138 och 144; Statsrådets redogörelse för rättsvården, VNS 13/2022, s. 58; En europeisk strategi för e-juridik 2024–2028, t.ex. punkterna 4 och 33; CEPEJ, Guidelines on Electronic Court Filing (e-filing) and Digitalisation of Courts).
Enligt
1 mom.
ska parterna lämna in stämningsansökan, svaromålet och andra handlingar till tingsrätten via e-tjänsten, om inte tingsrätten av särskilda skäl tillåter att en part lämnar in en handling på något annat sätt. Momentet innebär ett undantag från bestämmelserna i 5 kap. och 9 kap. 3 §.
Med andra handlingar avses bortsett från undantaget i 2 mom. alla handlingar som hänför sig till rättegången och som en part lämnar in till tingsrätten. Till dem hör således t.ex. skriftliga bevis, liksom också utsagor, oavsett om det är fråga om en utsaga som parten lämnat in på eget initiativ eller på uppmaning av tingsrätten. Också besvärsskrift och motbesvär ska lämnas in till tingsrätten via e-tjänsten.
I fråga om stämningsansökan motsvarar momentet 5 kap. 3 a § i rättegångsbalken, enligt vilken vissa käranden ska lämna in stämningsansökan i ett summariskt tvistemål till tingsrätten i elektronisk form via ett informationssystem eller e-tjänsten. Enligt grundlagsutskottets mening kan skyldigheten att göra en elektronisk stämningsansökan anses vara ett ordinärt och godtagbart processuellt krav (GrUU 4/2018 rd, s. 2).
I kapitlets 7 och 8 § finns bestämmelser om vad som följer, om en part lämnar in en handling som nämns i momentet till tingsrätten på något annat sätt än vad som föreskrivs i momentet.
Skyldigheten att lämna in handlingarna till tingsrätten via e-tjänsten är inte utan undantag, utan tingsrätten kan av särskilda skäl tillåta att en part lämnar in handlingen på något annat sätt.
Bakgrunden till undantaget är att alla inte har faktiska förutsättningar att använda e-tjänsten. Därför skulle det vara problematiskt att förutsätta det utan undantag.
Avvikelse förutsätter särskilda skäl. Det kan anses motiverat att sätta tröskeln på denna nivå, å ena sidan på grund av att det inte kan anses vara svårt att använda e-tjänsten, och å andra sidan på grund av att användningen av e-tjänsten kan bedömas effektivisera och snabba upp handläggningen av målen i tingsrätten betydligt.
Särskilda skäl att tillåta att en handling lämnas in på något annat sätt kan komma i fråga när partens förmåga att sköta ärenden via e-tjänsten är klart sämre än normalt exempelvis på grund av hög ålder eller funktionsnedsättning. Också t.ex. ett datatekniskt problem, såsom en funktionsstörning i e-tjänsten, kan utgöra ett särskilt skäl att tillåta att handlingar lämnas in på något annat sätt. Däremot utgör partens egna datatekniska problem inte ett särskilt skäl.
Enligt 5 kap. 3 a § i rättegångsbalken ska vissa käranden lämna in stämningsansökan i ett summariskt tvistemål till tingsrätten i elektronisk form via ett informationssystem eller e-tjänsten vid äventyr att det annars avvisas. Stämningsansökan kan emellertid inte avvisas, om stämningsansökan på grund av ett yrkande eller grunderna för yrkandet inte kan upprättas i den form som informationssystemet eller e-tjänsten förutsätter. En dylik situation kan också utgöra ett sådant särskilt skäl som avses i detta moment.
Även om det inte föreligger några hinder, förutsätter bestämmelsen inte att tingsrätten på eget initiativ ska börja utreda partens förmåga att använda e-tjänsten. Så är inte fallet ens om parten skulle ha lämnat in en handling till tingsrätten på något annat sätt.
I praktiken förutsätter tillåtelse till undantag att parten själv eller någon på partens vägnar kontaktar tingsrätten och begär tillstånd att lämna in handlingen på något annat sätt. Parten ska då uppge ett särskilt skäl som förutsätts enligt paragrafen. Vid bedömningen av saken kan man utgå från att det skäl som uppgetts är riktigt, om det inte finns anledning att misstänka något annat. I allmänhet är det inte ändamålsenligt att utnyttja tingsrättens eller parternas resurser till att utreda saken.
Ändring i ett avgörande, genom vilket tingsrätten trots begäran inte tillåter att en handling lämnas in på något annat sätt än via e-tjänsten, söks på det sätt som föreskrivs i 16 kap. 3 § 3 mom. Ändring söks således i samband med huvudmålet, om inte tingsrätten bestämmer något annat.
I detta sammanhang föreslås det inte bestämmelser om på vilket sätt tingsrätten ska sända handlingar till en part. Detta grundar sig på att ett projekt för prioritering av digital myndighetskommunikation pågår i statsrådet. Projektet syftar till att öka användningen av elektronisk delgivning betydligt från nuläget. Målet är att de lagstiftningsändringar som behövs ska träda i kraft så att de möjliggör prioritering av digital myndighetskommunikation från början av 2026.
I
2 mom.
föreskrivs det om undantag från utgångspunkten att använda e-tjänsten. Det första undantaget gäller en situation där svaranden motsätter sig kärandens yrkanden i ett mål där käranden har inlett ett summariskt tvistemål med stämningsansökan, dvs. antagit att målet är ostridigt.
Ibland visar sig kärandens uppfattning om att målet är ostridigt vara felaktig och svaranden motsätter sig kärandens yrkanden. Då avgörs målet inte genom en tredskodom, utan handläggningen av målet i tingsrätten fortsätter. Om ett sådant mål omfattas av tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål, handläggs det i fortsättningen i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel när det blir tvistigt. Det förutsätter bl.a. att handlingarna lämnas in till tingsrätten via e-tjänsten.
I en sådan situation som beskrivs ovan har käranden emellertid inte lämnat in stämningsansökan till tingsrätten via den e-tjänst som avses i paragrafen. I den situationen är det inte logiskt att förutsätta att svaranden ska ge sitt svaromål via e-tjänsten, om inte tingsrätten av särskilda skäl tillåter att svaranden handlar på något annat sätt. Det är inte heller ändamålsenligt att ställa tilläggskrav på hur svaranden kan bestrida ett yrkande som käranden felaktigt ansett vara ostridigt. Av dessa orsaker är det befogat att för en sådan situation införa undantag från bestämmelserna i 1 mom.
Det andra undantaget gäller missnöjesanmälan. Missnöjesanmälan innehåller endast uppgift om att parten är missnöjd med tingsrättens avgörande antingen i dess helhet eller till vissa delar. Om en sådan handling lämnas in via e-tjänsten bidrar det just inte till en effektivare handläggning av mål i tingsrätten. Därför finns det inga sådana skäl att förplikta en part att lämna in missnöjesanmälan till tingsrätten via e-tjänsten som skulle basera sig på en effektivare handläggning av målet eller parternas intresse.
I det fallet att det också skulle förutsättas att missnöjesanmälan ska lämnas in via e-tjänsten, skulle den föreslagna 7 § ytterligare föranleda att tingsrätten, om en part lämnar in missnöjesanmälan på något annat sätt, t.ex. genom att fylla i en blankett om saken på tingsrättens kansli, ska uppmana parten att lämna in missnöjesanmälan via e-tjänsten. Det kan inte anses vara motiverat med tanke på innehållet i missnöjesanmälan och den för missnöjesanmälan fastställda tidsfristen på sju dagar.
I 12 kap. 17 a § ingår enligt förslaget bestämmelser om sättet för inlämning av ansökan om återvinning i en tredskodom som har meddelats i ett mål som omfattas av förfarandet.
I
3 mom.
föreskrivs det om e-tjänsten. Enligt det kan e-tjänsten utvecklas så att en part i tjänsten kan hänvisas till att iaktta bestämmelserna i denna lag. Utöver rådgivning kan det vara fråga om hänvisning också t.ex. på så sätt att e-tjänsten innehåller begränsningar av omfattningen av grunderna för yrkandena, så att käranden verkligen endast uppger de omständigheter som hans eller hennes yrkande omedelbart grundar sig på. På det sättet uppnås med större sannolikhet de fördelar som e-tjänsten kan erbjuda.
7 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om en sådan situation där en part lämnar in en handling till tingsrätten på något annat sätt än via e-tjänsten, trots att parten inte är befriad från denna skyldighet.
Enligt förslaget ska bestämmelsen på samma sätt som 6 § träda i kraft vid en tidpunkt som det föreskrivs om separat när e-tjänsten är färdig.
Enligt
1 mom.
ska tingsrätten i denna situation uppmana parten att korrigera sitt handlande och hänvisa parten till att lämna in den handling som lämnats in på något annat sätt till tingsrätten på nytt via e-tjänsten inom utsatt tid.
Eftersom det i 8 § ingår bestämmelser om påföljder vid försummelse att använda e-tjänsten, är det motiverat att först ge parten möjlighet att korrigera sitt handlande. Det motsvarar förfarandet när en part lämnar in en bristfällig, oklar eller oredig stämningsansökan till tingsrätten (5 kap. 5 §). Situationen avviker från 5 kap. 3 a §, där komplettering inte förutsätts, eftersom också andra än juridiska personer eller andra yrkesmässiga käranden kan vara föremål för påföljder.
Tingsrätten ska fastställa en utsatt tid, inom vilken parten ska lämna in handlingen på nytt via e-tjänsten. Samtidigt ska parten underrättas om de påföljder som föreskrivs i 8 §. Om en stämningsansökan som lämnats in på något annat sätt också är bristfällig, oklar eller oredig, föreligger det inga hinder att samtidigt låta komplettera stämningsansökan också till dessa delar.
Eftersom också 5 kap. 6 § 2 mom. tillämpas vid förfarandet för små tvistemål, behöver tingsrätten inte uppmana käranden att lämna in en klart ogrundad stämningsansökan på nytt via e-tjänsten för att kunna avvisa stämningsansökan med stöd av momentet.
I
2 mom.
föreskrivs det om förlängning av den tid som fastställs för komplettering. Det förutsätter särskilda skäl. Momentet motsvarar vad som i 5 kap. 5 § 2 mom. föreskrivs om förlängning av tiden, när stämningsansökan är bristfällig, oklar eller oredig. Särskilda skäl förutsätts också för förlängning av tiden för inlämning av svaromål (5 kap. 11 § 1 mom.).
Särskilda skäl kan föreligga i samma situationer som i 5 kap. 5 § 2 mom. Enligt förarbetena till momentet kan det vara fallet exempelvis när sökanden av skäl som inte beror på honom eller henne inte har hunnit komplettera stämningsansökan inom den utsatta tiden (RP 15/1990 rd, s. 53).
8 §.
I
1 mom.
föreskrivs det om vad som följer, om en part trots uppmaning inte lämnar in handlingar till tingsrätten via e-tjänsten, även om parten borde ha gjort det.
Påföljden är att inlämningen av handlingen till tingsrätten inte har de verkningar i rättegången som avsändaren har avsett att den ska ha. Detta är motiverat för att främja användningen av e-tjänsten.
Enligt förslaget ska bestämmelsen på samma sätt som 6 § träda i kraft vid en tidpunkt som det föreskrivs om separat när e-tjänsten är färdig.
Enligt 1 mom. 1 punkten avvisas stämningsansökan, om käranden lämnar in stämningsansökan på något annat sätt än via e-tjänsten. Till denna del motsvarar förslaget 5 kap. 3 a § i rättegångsbalken.
Enligt 1 mom. 2 punkten avgörs målet enligt 5 kap. 13 §, om svaranden lämnar in svaromålet på något annat sätt än via e-tjänsten. Det innebär att målet avgörs utan att förberedelsen fortsätter. Käromålet bifalls härvid genom en tredskodom. Till den del käranden har avstått från käromålet eller detta är klart ogrundat, ska det emellertid förkastas genom dom.
Enligt 1 mom. 3 punkten avgörs målet enligt 12 kap. 10–13 §, om parten lämnar in en skriftlig utsaga som har begärts av tingsrätten på något annat sätt än via e-tjänsten. Paragraferna innehåller bestämmelser om påföljder i tvistemål vid försummelse av den skyldighet som föreskrivs för en part.
Det innebär först och främst att motparten till den part som försummat sin skyldighet har rätt till tredskodom (12 kap. 10 §) eller, om svaranden har avgett sitt svaromål, rätt att få målet avgjort genom dom (12 kap. 11 §).
Enligt 12 kap. 12 § i rättegångsbalken ska käromålet förkastas, om en tredskodom meddelas mot käranden. Tredskodom får inte meddelas till den del det är uppenbart att käromålet är befogat eller om svaranden har medgett käromålet. Till dessa delar ska käromålet bifallas genom dom.
Enligt 12 kap. 13 § i rättegångsbalken ska käromålet bifallas, om en tredskodom meddelas mot svaranden. Tredskodom får inte meddelas till den del käranden har eftergett käromålet eller detta är uppenbart ogrundat. Till dessa delar ska käromålet förkastas genom dom.
Enligt 1 mom. 4 punkten beaktas handlingen inte vid handläggningen av målet, om parten lämnar in ett skriftligt bevis eller en annan handling på något annat sätt än via e-tjänsten. Det innebär att parten inte kan åberopa det felaktigt inlämnade skriftliga beviset. Tingsrätten ger inte heller någon annan handling, såsom en utsaga eller annan skrivelse som parten lämnat in på eget initiativ, betydelse i frågan.
Enligt 1 mom. 5 punkten lämnas besvär eller motbesvär utan prövning, om parten lämnar in besväret eller motbesväret på något annat sätt än via e-tjänsten.
I
2 mom.
föreskrivs det om sökande av ändring. Enligt det söks ändring i ett avgörande som fattats med stöd av 1 mom. på det sätt som föreskrivs i rättegångsbalken. Det innebär att ändring i beslut söks på samma sätt som i andra motsvarande avgöranden av tingsrätten. Således kan en part, vars stämningsansökan avvisas med stöd av 1 mom. 1 punkten, söka ändring genom besvär hos hovrätten. Ändring i avgöranden som fattats med stöd av 1 mom. 2 och 3 punkten söks enligt bestämmelserna i de paragrafer som det hänvisas till: i dom genom besvär och i tredskodom genom återvinning. Bestämmelser om sökande av ändring i tingsrättens avgörande att inte beakta ett bevis eller en handling enligt 4 punkten finns i 25 kap. 1 § 3 mom. Om besvär eller motbesvär lämnas utan prövning med stöd av 5 punkten, söks ändring i avgörandet på samma sätt som i andra avgöranden, varigenom besvär eller motbesvär lämnas utan prövning. I kap. 30 a föreskrivs det om prejudikatbesvär till högsta domstolen.
9 §.
I paragrafen föreskrivs det om handläggningsordningen för mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Enligt bestämmelsen ska tingsrätten handlägga ett mål som gäller vräkning före andra mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål.
Syftet med bestämmelsen är att snabba upp handläggningen av vräkningsmål. Det är motiverat att mål som gäller vräkning handläggs snabbare än andra mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål, vilka i huvudsak enbart gäller pengar. En smidig vräkningsprocess gagnar hyresvärden ekonomiskt och effektiviserar verksamheten på hyresmarknaden. I störningssituationer är en snabb handläggning av ett vräkningsmål viktigt också ur grannarnas synvinkel. Det är även till fördel för hyresgästen, om tingsrättens avgörande gällande yrkandet på att hyresgästen ska vräkas från sin bostad fås snabbt.
Bestämmelsen förutsätter att vräkningsmål ges företräde endast i förhållande till andra mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Den inverkar inte på hur mål som handläggs i detta förfarande behandlas i förhållande till andra mål eller ärenden. Domstolen har emellertid alltid redan med stöd av 21 § 1 mom. i grundlagen skyldighet att utan ogrundat dröjsmål behandla alla mål och ärenden. Dessutom är en domare med stöd av 9 kap. 1 § 2 mom. i domstolslagen skyldig att behandla och avgöra målen och ärendena utan dröjsmål.
10 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om processledning i förfarandet för små tvistemål.
I 5 kap. finns bestämmelser om förberedelse och målen med förberedelsen. Vid förberedelsen ska bl.a. klarläggas parternas yrkanden och grunderna för dem, vad parterna är oense om, vilka bevis som kommer att läggas fram och vad som ska styrkas med varje bevis samt om det finns förutsättningar för förlikning (kapitlets 19 §). Enligt kapitlets 21 § ska domstolen se till att dessa syften nås och att parterna uppger alla omständigheter som de vill åberopa. Om en parts skriftliga eller muntliga utsaga är oklar eller bristfällig, ska domstolen ställa de frågor som behövs för att klarlägga saken. Domstolen ska också övervaka att sådant som inte hör till målet inte inblandas i det och att onödiga bevis inte läggs fram i det.
Dessutom innehåller 6 kap. 2 a § bestämmelser om att domstolen vid huvudförhandlingen ska övervaka att klarhet och ordning iakttas i behandlingen av målet. Domstolen ska också övervaka att målet blir grundligt behandlat och att sådant som inte hör till målet inte inblandas i det. Om en parts framställning befinns vara oklar eller ofullständig, ska domstolen ställa parten de frågor som behövs för att klarlägga tvistepunkterna.
Dessa och övriga bestämmelser om förberedelse och huvudförhandling ska enligt förslaget också tillämpas vid förfarandet för små tvistemål. En separat bestämmelse om processledningen har trots det ansetts vara behövlig, eftersom det i förfarandet för små tvistemål är mer allmänt än i andra tvistemål att parten driver sitt mål själv utan ett biträde med juridisk utbildning. Tingsrättens ansvar för utredningen av ärendet och en rättvis rättegång är därför större än normalt, vilket framhäver betydelsen av en materiell processledning.
Därför föreslås bestämmelser uttryckligen om att tingsrätten på ett ändamålsenligt sätt för parterna ska redogöra för hur handläggningen av målet framskrider och för de omständigheter som är av betydelse för avgörandet av målet.
Syftet med bestämmelsen är att understryka tingsrättens informationsskyldighet. Förfarandet för små tvistemål är typiskt en mer domstolsledd process än en fullskalig rättegång. Domstolens starka roll gör det enklare att driva målet utan ett biträde med juridisk examen.
Informationsskyldigheten gäller också de omständigheter som är av betydelse för avgörandet av målet. Utöver att redogöra för innehållet i tillämplig lagstiftning ska tingsrätten vid behov förklara dess betydelse med tanke på det mål som handläggs på så sätt att parten själv kan bedöma sin rättsliga ställning. Uppfyllandet av informationsskyldigheten kan bidra till att parten på basis av det förstår att åberopa en omständighet som är fördelaktig för parten. Parten kan också konstatera att hans eller hennes ståndpunkt till någon del är felaktig och därför t.ex. komma fram till att medge att motpartens yrkande till någon del är korrekt.
Tingsrätten bedömer själv vad som är ett ändamålsenligt sätt. Det kan variera efter målets art och handläggningsskedet. Informationsskyldigheten enligt bestämmelsen kan uppfyllas vid huvudförhandlingen eller vid ett förberedelsesammanträde som hålls i undantagsfall, men ett avgörande i målet främjas typiskt av en mer aktiv kontakt med parterna redan under den skriftliga förberedelsen.
I den andra meningen i paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att fästa uppmärksamhet vid att parterna kan driva sitt mål på lika villkor. Denna skyldighet kan i och för sig anses vara given med tanke på en rättvis rättegång med stöd av kraven i såväl grundlagen som de internationella människorättsförpliktelser som är bindande för Finland. Enligt förslaget införs emellertid bestämmelser om detta, eftersom behovet att beakta parternas faktiska likställdhet är större i förfarandet för små tvistemål än i tvistemål i allmänhet. Det beror på att det i förfarandet för små tvistemål är mer sannolikt än i dagens läge att den ena parten driver sin sak utan ett biträde med juridisk examen.
I bestämmelsen används uttrycket fästa uppmärksamhet. På detta sätt lyfts det fram att bestämmelsen inte ger tingsrätten behörighet att leda rättegången i strid med andra bestämmelser som gäller förberedelse eller huvudförhandling i 5 och 6 kap. i rättegångsbalken. Syftet med bestämmelsen är snarare att påminna om kravet på likställdhet i synnerhet i sådana situationer där en part driver sitt mål utan hjälp av en jurist.
Paragrafen om processledning ger inte tingsrätten rätt att börja driva målet för en part eller att på något annat sätt försätta en part i en bättre ställning i rättegången på motpartens bekostnad. Syftet är att stödja sådan processledning som beaktar parternas faktiska möjligheter att driva sitt mål. I praktiken kan det t.ex. innebära att en part som driver sitt mål utan ett biträde med juridisk examen informeras mer ingående om hur handläggningen av målet framskrider och om de omständigheter som är av betydelse för avgörandet av målet än sin motpart som bistås av en jurist. Det kan främja partens faktiska möjligheter att få rättvisa och effektiviserar samtidigt handläggningen av målet i tingsrätten.
11 §.
I
1 mom.
föreskrivs det om att tingsrätten under förberedelsen separat kan besluta att en part ska framställa sina yrkanden och grunderna för dem samt yttra sig om vad motparten har framfört, uppge bevis och lämna in alla skriftliga bevis.
Tingsrätten har redan i nuläget möjlighet att utfärda ett sådant föreläggande med stöd av 5 kap. 20 och 22 §. Trots det är den föreslagna paragrafen behövlig. Syftet med förfarandet är nämligen att målet överförs från den skriftliga förberedelsen direkt till huvudförhandling, där också de omständigheter som avses i 5 kap. 19 § ska klarläggas, och något förberedelsesammanträde hålls i regel inte. Om parten först vid huvudförhandlingen exempelvis åberopar ny bevisning, föreligger det inte nödvändigtvis förutsättningar att hålla en huvudförhandling. Därför finns det i förfarandet för små tvistemål ett särskilt behov för ett sådant beslut som avses i paragrafen.
Om tingsrätten utfärdar ett sådant föreläggande som avses i paragrafen, är det i allmänhet motiverat att tingsrätten upprättar en sammanfattning som samtidigt ges till parterna. Utifrån sammanfattningen kan parterna bedöma om det i målet är behövligt att åberopa andra omständigheter och bevis än de som framgår av sammanfattningen, och för detta kan en tidsfrist fastställas för parten. Bestämmelser om upprättande av en sammanfattning i förfarandet för små tvistemål finns i kapitlets 12 §.
Enligt 1 mom. 1 punkten kan tingsrätten besluta att parten ska framställa sina yrkanden och grunderna för dem samt yttra sig om vad motparten har framfört. Punkten motsvarar den första meningen i 5 kap. 20 § 1 mom.
Enligt 1 mom. 2 punkten kan tingsrätten besluta att parten ska uppge alla bevis som parten vill lägga fram och vad som ska styrkas med varje bevis. Punkten motsvarar den andra meningen i 5 kap. 20 § 1 mom.
Enligt 1 mom. 3 punkten kan tingsrätten besluta att parten ska lämna in alla skriftliga bevis som parten vill åberopa i målet till tingsrätten. Punkten motsvarar i sak den tredje meningen i 5 kap. 20 § 1 mom., men avviker i någon mån från den språkligt. Det är endast fråga om att förtydliga och modernisera språkdräkten. Bestämmelser om på vilket sätt parten ska lämna in skriftliga bevis till tingsrätten finns i 6 §.
Enligt
2 mom.
kan tingsrätten utfärda ett föreläggande vid äventyr att parten efter utsatt tid inte får åberopa nya yrkanden eller omständigheter eller andra bevis än de som uppgetts eller lämnats in, om inte parten gör sannolikt att förfarandet har en giltig orsak. Detta motsvarar 5 kap. 22 §. Vid bedömningen av giltig orsak kan man därför stödja sig på praxis för tillämpningen av den paragrafen (se t.ex. HD 2022:14 punkterna 10 och 15).
Enligt
3 mom.
tillämpas vid förfarandet för små tvistemål inte 6 kap. 9 §, om inte ett förberedelsesammanträde har hållits i målet.
I nämnda paragraf föreskrivs det om preklusion mellan förberedelse och huvudförhandling. Enligt 6 kap. 9 § 1 mom. får en part i ett mål där förlikning är tillåten inte vid huvudförhandlingen åberopa en omständighet som parten inte har åberopat vid förberedelsen, om inte parten gör sannolikt att förfarandet har en giltig orsak. Enligt 6 kap. 9 § 2 mom. får en part i ett sådant mål inte vid huvudförhandlingen heller åberopa bevis som parten inte har åberopat vid förberedelsen, om det inte kan antas att partens förfarande har en giltig orsak. Nya bevis kan dock tas upp, om parterna samtycker till det.
I förfarandet för små tvistemål hålls i regel inget förberedelsesammanträde. Med stöd av den föreslagna 14 § ska målet överföras från den skriftliga förberedelsen direkt till huvudförhandling, om det inte finns särskilda skäl att hålla ett muntligt förberedelsesammanträde. En automatisk preklusion mellan förberedelse och huvudförhandling kan i denna situation komma som en överraskning för parterna, som oftare än i dagens läge driver sitt mål själva.
I förfarandet för små tvistemål hålls i början av huvudförhandlingen en diskussion, där det bl.a. ytterligare klarläggs vad parterna yrkar och vilka bevis de kommer att lägga fram. Här lämpar sig en preklusion mellan förberedelse och huvudförhandling inte väl.
Eftersom ett muntligt förberedelsesammanträde inte hålls, skulle bestämmelsen i 6 kap. 9 § innebära att det i flera situationer är onödigt att utfärda ett sådant preklusionsföreläggande som avses i 1 mom. Syftet med föreläggandet är att säkerställa att parterna lägger fram alla bevis av betydelse före huvudförhandlingen eller senast i början av huvudförhandlingen. Om det i förfarandet i vilket fall som helst med stöd av lag fanns en preklusion mellan förberedelse och huvudförhandling, skulle det sällan finnas något behov att utfärda ett föreläggande. Däremot skulle tingsrättens avgörande att av en eller annan orsak inte utfärda ett sådant preklusionsföreläggande som avses i 1 mom. vara verkningslöst, om det i lagen ändå ingick bestämmelser om preklusion när ett mål överförs till huvudförhandling.
12 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om upprättandet av en sammanfattning i förfarandet för små tvistemål. Enligt paragrafen avgör tingsrätten om en sammanfattning ska göras eller inte. Den föreslagna paragrafen utgör ett undantag från 5 kap. 24 § som gäller sammanfattning.
Det är således inte obligatoriskt att göra en sammanfattning i förfarandet för små tvistemål. Tingsrätten ska göra en sammanfattning endast i det fallet att den anser att det främjar handläggningen av målet eller möjligheten till förlikning. I praktiken är detta oftast fallet. En sammanfattning är typiskt befogad, i synnerhet när tingsrätten utfärdar ett sådant föreläggande vid äventyr av preklusion som avses i 11 §, eller när tingsrätten överväger att avgöra målet med stöd av 5 kap. 27 a §. De mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål kan emellertid ibland vara så småskaliga att det inte finns något behov av att upprätta en sammanfattning varken ur parternas eller tingsrättens synvinkel. Därför är det inte motiverat att förutsätta att tingsrätten utan undantag ska upprätta en sammanfattning.
Sammanfattningen kan enligt tingsrättens prövning vara antingen skriftlig eller muntlig. En muntlig sammanfattning förutsätter sålunda inte att en skriftlig sammanfattning ska anses vara onödig med hänsyn till målets art eller omfattning, såsom i 5 kap. 24 § 4 mom., utan de är alternativa sätt att upprätta en sammanfattning.
Sammanfattningen ska innehålla tingsrättens uppfattning om de ostridiga och tvistiga frågor som är av betydelse för avgörandet av målet. Dessutom ska bevisen och vad som ska styrkas med varje bevis vid behov uppges i sammanfattningen. Sammanfattningen kan också innehålla tingsrättens preliminära bedömning av hur bevisbördan gällande de tvistiga frågorna fördelas i målet. Sammanfattningen kan också ta upp andra frågor som tingsrätten anser vara ändamålsenligt.
Skillnaden mellan förslaget och 5 kap. 24 § 1 mom. beror på att i de mål som handläggs enligt bestämmelserna i kapitlet är parterna ofta väl insatta i yrkandena, men de kan oftare än vanligt behöva handledning om bevisbördan och vad det juridiskt är fråga om i målet. Det föreligger emellertid inget hinder att i sammanfattningen också uppge parternas yrkanden och grunderna för dem eller andra omständigheter, vars omnämnande enligt tingsrättens uppfattning kan främja handläggningen av målet.
13 §.
Paragrafen innehåller kompletterande bestämmelser om möjligheten att avvisa bevisning i förfarandet för små tvistemål.
I 17 kap. 8 § i rättegångsbalken föreskrivs det om avvisande av bevisning. Med stöd av paragrafen ska domstolen bl.a. avvisa bevisning som gäller en omständighet som inte inverkar på saken eller som annars inte behövs.
Paragrafen tillämpas också vid förfarandet för små tvistemål. Vid sidan av den föreslås emellertid en bestämmelse med stöd av vilken tingsrätten har mer omfattande möjligheter att begränsa bevisning som läggs fram i ett mål än med stöd av 17 kap. 8 §.
Detta är befogat på grund av karaktären hos förfarandet för små tvistemål. För det första är tanken att små tvistemål, där parternas intressen typiskt inte är stora, handläggs i tingsrätten effektivt, smidigt och på ett sätt som inte medför parterna höga kostnader. Det är också motiverat med tanke på kostnaderna för staten. Med hänsyn till detta är framläggandet av en omfattande bevisning i dessa mål synnerligen oändamålsenligt och i strid med parternas intresse.
För det andra driver parterna i förfarandet för små tvistemål sitt mål utan ett biträde sannolikt oftare än i en fullskalig rättegång i ett tvistemål. Till följd av det åberopar parterna antagligen oftare än parter i tvistemål bevis som det inte är nödvändigt att ta upp med tanke på utredningen av ärendet. Också därför är det motiverat att tingsrättens möjligheter att avvisa bevisning som läggs fram är mer omfattande i dessa mål än i övrigt.
Av dessa orsaker föreslås det att bevisning som läggs fram i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål ska kunna avvisas också om det är motiverat för att främja att målet handläggs på behörigt sätt.
Paragrafen kompletterar 17 kap. 8 § 1 och 2 punkten. Det innebär att bevisning som gäller en omständighet som inte inverkar på saken eller annars inte behövs ska avvisas med stöd av denna bestämmelse också i förfarandet för små tvistemål. Samtidigt innebär förslaget att tröskeln för att avvisa bevisning är lägre i förfarandet för små tvistemål än i fullskaliga tvistemål, eftersom det är möjligt också för att främja att målet handläggs på behörigt sätt.
Med handläggning på behörigt sätt hänvisas till 21 § 2 mom. i grundlagen. Partens rätt att driva sin sak på önskat sätt och strävan efter materiell sanning kan tala för att inte avvisa bevisning. Samtidigt kan strävan efter en effektiv och smidig rättsvård och främjandet av tillgången till rättslig prövning tala för det. Det är fråga om att i varje enskilt fall avväga vad som är behörig handläggning. Tingsrätten kan omfattande beakta omständigheter som har betydelse för att målet handläggs på behörigt sätt.
Även om bevisning med stöd av paragrafen kan avvisas med lägre tröskel än tillämpningspraxisen enligt 17 kap. 8 §, är syftet inte att bevisning ska avvisas ofta eller regelbundet, utan endast när det finns orsak till det. Bestämmelsen fungerar som en slags säkerhetsventil med tanke på undantagssituationer. Paragrafen är ett kompletterande verktyg, med hjälp av vilket tingsrätten kan säkerställa att ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål handläggs på ett behörigt och, som en del av det, på ett processekonomiskt sätt. Syftet är att ge tingsrätten stöd att vid behov avvisa bevisning som läggs fram, när det inte är klart om bevisningen ska avvisas med stöd av 17 kap. 8 §. Bestämmelsen kan också ha en förebyggande verkan.
De situationer där bevisning kan avvisas med stöd av paragrafen är snarlika de situationer där bevisning ska avvisas med stöd av 17 kap. 8 § 1 och 2 punkten. Detta förfarande kan komma i fråga t.ex. när en part erbjuder muntlig bevisning om innehållet i ett skriftligt bevis som parten åberopar. Med stöd av bestämmelsen kan man ingripa i om det läggs fram omfattande bevisning av hyresgästens påstådda störande leverne i en lägenhet eller skador som orsakats lägenheten. Bestämmelsen kan tillämpas på sådan indirekt bevisning som enligt en förhandsbedömning verkar vara av ringa betydelse med tanke på utgången i målet, men inte helt utan inverkan på saken eller onödig. Det kan t.ex. vara motiverat att begränsa bevisning som gäller motpartens eller ett vittnes allmänna tillförlitlighet i syfte att främja att målet handläggs på ett behörigt sätt.
Till skillnad från 17 kap. 8 § har tingsrätten inte skyldighet att avvisa bevisning när förutsättningarna för tillämpning av paragrafen uppfylls. Ändamålsenlighetsaspekter kan ibland tala för upptagning av också sådan bevisning vars framläggande eventuellt kan avvisas med stöd av bestämmelsen. Detta kan vara fallet t.ex. om den tid och arbetsmängd som avgörandet av saken med höranden och andra skeden förutsätter verkar stå i klar disproportion till den processekonomiska fördel som kanske uppnås genom att bevisningen avvisas.
Vid tillämpningen av paragrafen är det viktigt att uppmärksamhet också fästs vid principen om parternas likställdhet. Om båda parterna skulle ha lagt fram mycket bevisning om samma tema, är det ofta motiverat att avvisandet gäller dem båda. Avvisande av bevisning kan dock gälla endast den ena parten, förutsatt att ingendera parten på detta sätt fråntas tillfälle att driva sitt mål på lämpligt sätt. En part får inte heller i fråga om bevisning eller i övrigt försättas i en betydligt svagare ställning än sin motpart. Med hänsyn till kraven på en rättvis rättegång är det klart att beslutet att avvisa bevisning ska motiveras på behörigt sätt.
14 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överföring av ett mål till huvudförhandling. Enligt paragrafen ska ett mål överföras direkt till huvudförhandling, om målet inte har avgjorts vid den skriftliga förberedelsen. Ett förberedelsesammanträde kan hållas endast om det behövs av särskilda skäl. Förslaget innebär undantag från vad som föreskrivs i 5 kap. om att fortsätta förberedelsen muntligen.
Paragrafen innebär att det i mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål i allmänhet hålls endast en muntlig rättegångsförhandling. Det är motiverat för att snabba upp rättegången. Målen är också i allmänhet på så vis små och enkla att det är möjligt att från den skriftliga förberedelsen gå vidare direkt till huvudförhandling.
Paragrafen ska tillämpas endast om målet inte har avgjorts vid den skriftliga förberedelsen. Målet kan avgöras vid den skriftliga förberedelsen t.ex. om käromålet återkallas eller om det medges som korrekt eller när förlikning ska fastställas i målet. Också ett tvistigt mål kan avgöras på basis av enbart skriftlig förberedelse, om målet är av sådan natur att dess avgörande inte förutsätter huvudförhandling och om ingen av parterna motsätter sig att målet avgörs genom skriftligt förfarande. Bestämmelser om detta finns i 5 kap. 27 a §.
Även om ett förberedelsesammanträde i regel inte hålls, ska de omständigheter som normalt diskuteras vid förberedelsesammanträdet klarläggas vid huvudförhandlingen i förfarandet för små tvistemål. Bestämmelser om det finns i 15 §. Ibland kan det också vara ändamålsenligt att tingsdomaren kontaktar parterna under förberedelsens gång t.ex. per telefon och på detta sätt klarlägger parternas yrkanden och grunderna för dem samt de bevis som kommer att läggas fram.
Ett förberedelsesammanträde hålls endast av särskilda skäl. Även om utgångspunkten är att målet överförs direkt till huvudförhandling, kan det ibland vara motiverat att hålla ett separat förberedelsesammanträde före huvudförhandlingen. Det kan vara fallet t.ex. när mängden bevisning och temana för bevisningen inte har kunnat klarläggas ordentligt vid den skriftliga förberedelsen. För att främja ett smidigt förfarande har ett undantagslöst förbud mot att hålla ett förberedelsesammanträde därför inte ansetts vara motiverat. Däremot kan det i ett mål där behovet av ett förberedelsesammanträde framgår redan på förhand t.ex. på grund av mängden bevisning ofta vara aktuellt att överväga om målet med beaktande av bestämmelsen i 2 § 2 mom. överhuvud taget lämpar sig för handläggning i förfarandet för små tvistemål.
Om ett förberedelsesammanträde hålls, ska målet vara att det hålls så att huvudförhandlingen kan inledas omedelbart efter att det avslutats.
Varken i paragrafen eller annanstans i 6 a kap. föreskrivs det om huruvida huvudförhandling ska hållas. Frågan om att hålla huvudförhandling i förfarandet för små tvistemål avgörs med stöd av samma bestämmelser som i andra tvistemål.
15 §.
I paragrafen föreskrivs det om förfarandet vid huvudförhandlingen i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Denna huvudförhandling är i dessa mål med beaktande av bestämmelserna i 14 § i allmänhet den första och enda muntliga rättegångsförhandlingen.
Huvudförhandlingen i förfarandet för små tvistemål avviker från vad som föreskrivs i 6 kap. å ena sidan genom att där ingår element från förberedelsesammanträdet och å andra sidan genom att förfarandet till vissa delar har förenklats och att det blivit mer domarlett. Syftet är därigenom att förenkla och snabba upp förfarandet.
Till skillnad från det vanliga i ett tvistemål med stöd av 6 kap. 2 §, behöver tingsrätten i förfarandet för små tvistemål vid huvudförhandlingen inte förhöra sig om huruvida de yrkanden som lagts fram vid förberedelsen fortfarande motsvarar parternas ståndpunkt. Parterna behöver heller inte hålla några sakframställningar. Dessa skeden i huvudförhandlingen kan anses vara onödiga, eftersom huvudförhandlingen inleds med en diskussion av förberedelsekaraktär, där det bl.a. klarläggs vad parterna yrkar och vad parterna är oense om.
Enligt
1 mom.
ska tingsrätten när huvudförhandlingen inleds redogöra för vad målet gäller och för resultatet av förberedelsen. Tingsrätten ska ställa de frågor som är nödvändiga för att de omständigheter som avses i 5 kap. 19 § ska klarläggas och se till att parterna uppger alla omständigheter som de vill åberopa.
Vid en fullskalig rättegång i ett tvistemål ska tingsrätten sörja för de åtgärder som avses i momentet vid förberedelsesammanträdet. Bestämmelser om detta finns i 5 kap. 15 c § 2 mom. och i 5 kap. 21 § 1 mom. De åtgärder som anges i momentet främjar typiskt ett avgörande i målet, varför de också ska vidtas i förfarandet för små tvistemål. Eftersom det i förfarandet för små tvistemål i allmänhet inte hålls något förberedelsesammanträde, är deras plats i början av huvudförhandlingen.
I paragrafen hänvisas det till 5 kap. 19 § som gäller målet med förberedelsen. Enligt den ska vid förberedelsen klarläggas parternas yrkanden och grunderna för dem, vad parterna är oense om, vilka bevis som kommer att läggas fram och vad som ska styrkas med varje bevis samt om det finns förutsättningar för förlikning. Den paragraf som det hänvisas till gäller förberedelse, men ska nu således tillämpas i början av huvudförhandlingen.
Även om det är fråga om åtgärder som i tvistemål annars vidtas vid förberedelsen, utgör den diskussion som avses i momentet en del av huvudförhandlingen i förfarandet för små tvistemål. Det är alltså inte fråga om att kombinera förberedelsesammanträdet och huvudförhandlingen, utan om en huvudförhandling i vilken det ingår element från förberedelsen. Detta kan bidra till att fördunkla skillnaden mellan huvudförhandling och förberedelse, men med hänsyn till syftet att förenkla rättegången i anslutning till förfarandet för små tvistemål kan detta inte anses utgöra något problem.
Efter att de åtgärder som föreskrivs i 1 mom. har vidtagits, tas bevis upp vid huvudförhandlingen. Bestämmelser om detta finns i
2 mom.
Enligt den föreslagna 16 § beaktas alla yrkanden och grunder som lagts fram vid förberedelsen samt de bevis som har åberopats som rättegångsmaterial. I syfte att främja klarheten i rättegången är det trots det motiverat att bevis ännu läggs fram vid huvudförhandlingen, där tingsrätten tar upp dem. På detta sätt kan parterna och tingsrätten bilda sig en gemensam uppfattning om vilka bevis som tingsrättens avgörande i målet grundar sig på.
Bevis kan vid huvudförhandlingen tas upp i den omfattning som det behövs. Om det är fråga om skriftliga bevis som varit föremål för diskussion vid förberedelsen, kan framläggandet av dem vid huvudförhandlingen ha karaktären av en hänvisning. Samtidigt kan främjandet av klarheten i rättegången tala för en mer ingående genomgång av bevisen vid huvudförhandlingen, i synnerhet om den ena eller båda parterna driver sitt mål utan hjälp av en jurist. Det är viktigt att säkerställa att parterna vet på vilket rättegångsmaterial tingsrätten grundar sitt avgörande, och att parterna har tillfälle att yttra sig om allt rättegångsmaterial som beaktas.
I momentet föreskrivs också om förhörsförfarandet. Enligt det ska den som hörs förhöras av tingsrätten, om inte tingsrätten anser att det finns skäl att uppgiften ska anförtros en part.
Paragrafen utgör en specialbestämmelse i förhållande till 17 kap. 48 och 49 §. Den motsvarar i stor utsträckning bestämmelserna i 17 kap. 48 § 5 mom. om hörande av en sådan person som inte har fyllt 15 år eller vars psykiska funktioner är störda. Också i nuläget ska huvudförhöret hållas av domstolen, om en part i ett tvistemål inte har något biträde (48 § 2 mom.).
Syftet med bestämmelsen är att göra det enklare att driva ett mål utan biträde. Momentet är motiverat också med tanke på parternas likställdhet, eftersom det jämnar ut skillnaderna i parternas kunskaper och färdigheter t.ex. när endast den ena parten har ett biträde. På detta sätt kan bestämmelsen bidra till att rättegången upplevs som rättvis.
Det kan föreligga skäl att förhörandet anförtros en part, t.ex. om parten har ett biträde eller om tingsrätten annars bedömer att parten kan sköta förhöret effektivt och på ett lämpligt sätt.
I den sista meningen i paragrafen framhålls det, på samma sätt som i 17 kap. 48 § 5 mom., för tydlighetens skull att parterna ska ges tillfälle att ställa frågor till den som hörs.
Paragrafens
3 mom
. gäller slutpläderingar. Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 2 §. Det främjar klarheten i rättegången, om huvudförhandlingen också i förfarandet för små tvistemål avslutas med att parterna ytterligare en gång får framföra sin syn på saken.
Enligt
4 mom.
ska tingsrätten försöka slutföra huvudförhandlingen utan dröjsmål vid ett enda sammanträde. Bestämmelsen har ansetts vara behövlig för att snabba upp förfarandet. Bestämmelsen förpliktar tingsrätten att eftersträva detta mål, däremot inte att verkligen göra det. Trots det kan det endast undantagsvis vara motiverat att skjuta upp huvudförhandlingen. De mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål är sådana att handläggningen av målet i allmänhet kan genomföras vid ett rätt kort sammanträde. Motsvarande bestämmelser som gäller förberedelsesammanträde finns i 5 kap. 15 c § 4 mom.
16 §.
I paragrafen föreskrivs det om det material som tingsrätten beaktar vid avgörandet av ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Enligt paragrafen får allt som lagts fram i stämningsansökan, det skriftliga svaromålet och utsagorna eller i övrigt beaktas.
Bestämmelsen motsvarar vad som i 24 kap. 2 § 2 mom. föreskrivs om mål som avgörs vid förberedelsen. Samtidigt innebär den ett undantag från 1 mom. i samma paragraf som gäller mål som avgörs vid huvudförhandlingen. Paragrafen betyder således att också i sådana mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål och som avgörs vid huvudförhandlingen kan som grund för avgörandet beaktas allt material som lagts fram på samma sätt som i mål som avgörs vid förberedelsen.
Bestämmelsen förenklar rättegången och gör det samtidigt enklare att driva målet utan hjälp av en jurist. Det förebygger rättsförluster, när parten inte är skyldig att t.ex. upprepa grunden för sitt yrkande vid huvudförhandlingen för att det ska beaktas i avgörandet.
Enligt det föreslagna 15 § 1 mom. ska tingsrätten när huvudförhandlingen inleds bl.a. redogöra för resultatet av förberedelsen, klargöra parternas yrkanden, grunderna för dem och bevisning samt se till att parterna uppger alla omständigheter som de vill åberopa. Sålunda kommer det som lagts fram vid förberedelsen i vilket fall som helst fram vid huvudförhandlingen. Bestämmelsen är emellertid trots det behövlig. På detta sätt blir det klart att avgörandet kan grunda sig på allt som har lagts fram i målet, och omfattningen av det material som beaktas vid avgörandet är inte beroende av på vilket sätt de omständigheter som anges i 15 § 1 mom. de facto har klarlagts när huvudförhandlingen inleddes.
Paragrafen innebär att gränsen mellan förberedelse och huvudförhandling suddas ut. Det kan emellertid inte anses som ett problem vid förfarandet för små tvistemål, vars syfte är att vara ett enklare sätt att handlägga ett mål i tingsrätten. Eftersom många parter sannolikt driver sitt mål utan ett biträde med juridisk utbildning, är det redan med tanke på en rättvis rättegång befogat att säkerställa att bestämmelserna om förfarandet inte ställer onödiga hinder för på vilket rättegångsmaterial tingsrätten kan grunda sitt avgörande.
Däremot är det klart att det inte är möjligt att i avgörandet beakta t.ex. sådana bevis som det enligt 13 § eller 17 kap. 8 § inte hade varit tillåtet att lägga fram, liksom inte heller prekluderade yrkanden, omständigheter eller bevis.
17 §.
I paragrafen föreskrivs det om motiveringen av tingsrättens avgörande i förfarandet för små tvistemål. Det är fråga om en specialbestämmelse i förhållande till 24 kap. 4 §, i stället för vilken momentet således ska iakttas.
Enligt
1 mom.
ska tingsrättens avgörande motiveras. I domskälen ska det kort anges vad de slutsatser som dragits av bevisningen grundar sig på samt de omständigheter och den rättstillämpning som avgörandet omedelbart grundar sig på.
Inte heller i nuläget förutsätts det att tingsrätten motiverar sitt avgörande i ett tvistemål genom att i detalj redogöra för innehållet i den bevisning som tingsrätten tagit upp. I praktiken har det emellertid konstaterats att tingsrättens avgöranden i tvistemål ibland är onödigt utförliga. Syftet med momentet är därför att poängtera att en ingående motivering inte behövs i förfarandet för små tvistemål. En detaljerad redogörelse för i synnerhet innehållet i bevisningen är uttryckligen i dessa mål oändamålsenlig såväl med tanke på parterna som sökandet av ändring och tingsrätten själv.
Syftet med momentet är att få tingsrätten att upprätta komprimerade motiveringar med fokus på det väsentliga. I ett avgörande som ges i förfarandet för små tvistemål är det således inte nödvändigt att t.ex. redogöra för vad de personer som hörts i målet har berättat eller vad som framgår av skriftliga bevis. Det räcker med att kort ange vad de för avgörandet väsentliga slutsatserna grundar sig på. Likaså räcker det med att kort uppge de omständigheter och den rättstillämpning som avgörandet omedelbart grundar sig på. Med de omständigheter som avgörandet omedelbart grundar sig på avses detsamma som i 5 kap. 3 §.
Motiveringen ska emellertid på ett tillräckligt sätt motsvara parternas behov av rättsskydd. Av kraven på en rättvis rättegång i grundlagen och Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna följer att motiveringen ska svara på de centrala påståendena och möjliggöra ett effektivt ändringssökande.
Enligt
2 mom.
ska det i tingsrättens avgörande nämnas att målet har handlagts i förfarandet för små tvistemål. Uppgiften har betydelse vid eventuellt ändringssökande.
18 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avkunnande och meddelande av tingsrättens avgörande när huvudförhandling har hållits. Då ska tingsrätten i första hand avkunna avgörandet genom att meddela domslutet och huvudinnehållet i domskälen under huvudförhandlingsdagen. Av särskilda skäl kan avgörandet emellertid meddelas senare i tingsrättens kansli. Paragrafen är en specialbestämmelse i förhållande till 24 kap. 8 § 1 och 2 mom.
I
1 mom.
föreskrivs det om avkunnande av avgörande. Det är motiverat att tingsrätten meddelar domslutet och huvudinnehållet i domskälen så snart huvudförhandlingen har avslutats och avgörandet har övervägts. Till skillnad från nuläget förutsätter meddelande av domskälen i huvuddrag inte samtycke av parterna. Något hinder att meddela domskälen mer ingående än detta föreligger inte.
Avkunnandet av avgörandet utan dröjsmål främjar ett smidigt och omedelbart förfarande, bidrar till avgörandets verkningsfullhet och minskar också ofta tingsrättens arbete. Enligt bestämmelserna i kapitlet är de mål som handläggs till sin art och omfattning sådana att ett avkunnande oftast går för sig.
På grund av situationernas mångfald i praktiken finns det emellertid inte skäl att föreskriva en ovillkorlig skyldighet att avkunna avgörandet under huvudförhandlingsdagen. Enligt förslaget införs därför i
2 mom.
bestämmelser om att tingsrätten av särskilda skäl får meddela avgörandet i tingsrättens kansli. Särskilda skäl kan föreligga t.ex. när målet visar sig vara mer komplicerat än tänkt. Då ska avgörandet meddelas så snart som möjligt.
19 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om förhållandet mellan kapitlet och annan lagstiftning. Den kompletterar kapitlets 1 §.
I
1 mom.
ingår en informativ hänvisning till bestämmelserna om små tvistemål annanstans i rättegångsbalken.
I
2 mom.
föreskrivs det om tillämpningen av andra bestämmelser i rättegångsbalken än de som anges i 1 mom. och som ingår i detta kapitel. Till den del som det inte föreskrivs något annat i 6 a kap. eller annanstans i rättegångsbalken tillämpas vid förfarandet för små tvistemål vad som i rättegångsbalken och andra lagar föreskrivs om handläggning av tvistemål i tingsrätten. Det innebär att merparten av bestämmelserna i rättegångsbalken som gäller handläggning av tvistemål i tingsrätten också tillämpas vid förfarandet för små tvistemål.
När tingsrätten tillämpar andra bestämmelser än de som ingår i detta kapitel i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål, ska tingsrätten beakta målens art. Därför kan t.ex. bedömningen av huruvida det föreligger sådana särskilda skäl att uppmana parten att inkomma med en skriftlig utsaga mer än en gång som avses i 5 kap. 15 a § i rättegångsbalken vara olika beroende på om det är fråga om handläggning av ett fullskaligt tvistemål eller ett mål som avses i 6 a kap.
I
3 mom.
klarläggs förhållandet mellan förfarandet för små tvistemål och mål eller ärenden som enligt lag ska behandlas på det sätt som föreskrivs om handläggning av tvistemål. Enligt momentet ska sådana mål eller ärenden handläggas med iakttagande av bestämmelserna i detta kapitel, om de uppfyller kraven enligt 2 §. Det innebär att ett sådant mål eller ärende handläggs i förfarandet för små tvistemål, om kärandens yrkande grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet och vid tidpunkten för när talan väcks gäller ett kapital på högst 10 000 euro eller inte gäller en penningprestation och målet inte kan handläggas som ett summariskt tvistemål. Dessutom förutsätts det att målet lämpar sig för handläggning i förfarandet för små tvistemål.
Endast få mål för vilka det i lag föreskrivs att de ska handläggas som tvistemål kan uppfylla kraven enligt 2 §. Sådana kan emellertid vara t.ex. mål eller ärenden om vars handläggning som tvistemål det föreskrivs i 3 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997). Domstolen kan t.ex. enligt kapitlets 3 § förordna att ett privaträttsligt anspråk som framställts i samband med åtalet ska behandlas särskilt enligt vad som stadgas om rättegång i tvistemål. Ett sådant mål ska handläggas i förfarandet för små tvistemål, om det uppfyller kraven enligt 2 §. Likaså kan ett mål som överförs för handläggning som ett tvistemål med stöd av 3 § i lagen om europeiskt småmålsförfarande eller 4 § i lagen om europeiskt betalningsförfarande handläggas med iakttagande av bestämmelserna i kapitlet.
11 kap. Om delgivning i rättegång
3 b §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om telefondelgivning. Enligt förslaget ändras
1 mom.
så att också en stämning i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål kan delges per telefon.
Enligt den gällande lagen kan stämning delges per telefon endast i summariska tvistemål som avses i 5 kap. 3 §. Uteslutandet av andra stämningar så att de inte omfattas av telefondelgivning har i förarbetena till lagen motiverats med stämningarnas omfattning och art samt med att delgivning av stämningen till svaranden är den viktigaste delgivningen i en rättegång. Innehållet i stämningsansökningar i summariska mål har däremot ansetts vara i allmänhet rätt så inskränkt och enkelt (RP 123/2009 rd, s. 9–10).
Bestämmelser om telefondelgivning infördes första gången 2003 (26 kap. 28 § 2 mom. om kallelse till huvudförhandling i hovrätten i lag 381/2003). Denna bestämmelse trädde i kraft 2010. Telefondelgivning har senare etablerats och är nu ett ofta använt delgivningssätt. År 2024 verkställde enbart stämningsmännen 359 606 telefondelgivningar.
Telefondelgivning är inte ett problematiskt delgivningssätt med tanke på mottagarens rättsskydd. Enligt 3 b § 2 mom. kan telefondelgivning verkställas, om den är lämplig med hänsyn till handlingens omfattning och art och om mottagaren tveklöst per telefon får del av handlingen och förstår innebörden av delgivningen. I 3 b § 3 mom. föreskrivs det om delgivningsförfarandet, till vilket bl.a. hör att en handling som delgetts per telefon utan dröjsmål ska sändas som brev eller elektroniskt meddelande till den adress som mottagaren uppgett, om detta inte av särskilda skäl är uppenbart obehövligt.
Bestämmelser om kraven på innehållet i stämningsansökan i förfarandet för små tvistemål ska enligt förslaget ingå i 6 a kap. 3 §. Enligt den föreslagna paragrafen avviker stämningsansökan från en stämningsansökan som avses i 5 kap. 2 § huvudsakligen på så sätt att det i den på samma sätt som i en stämningsansökan i ett summariskt tvistemål som grund för yrkandet endast behöver uppges de omständigheter som yrkandet omedelbart grundar sig på. I förfarandet för små tvistemål kan dessutom överlag endast handläggas mål som inte är svåra eller omfattande. De stämningsansökningar som upprättas i mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål är således sannolikt i allmänhet sådana att de också kan delges per telefon.
Det kan också bedömas att möjligheten att delge stämningen per telefon bidrar till att effektivisera rättegången i tingsrätten. Också därför är det motiverat att tillåta telefondelgivning i förfarandet för små tvistemål.
Tingsrätten beslutar efter eget gottfinnande om valet av det sätt för delgivning som används i ett enskilt fall. Ändringen innebär således inte att en stämning i förfarandet för små tvistemål alltid ska delges per telefon, utan det är endast frågan om att göra det möjligt.
12 kap. Om parterna
17 §.
I
1 mom.
föreskrivs det om preklusion när en återvinningsansökan tas upp. Det föreslås att det till momentet fogas en hänvisning till den nya 6 a kap. 11 §, där det likaså föreskrivs om preklusion.
17 a §.
Den nya paragrafen innehåller bestämmelser om återvinning i mål som omfattas av tillämpningsområdet för 6 a kap.
Liksom i nuläget, handläggs sannolikt också i fortsättningen många tvistemål som grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet genom ett summariskt förfarande och avgörs genom en tredskodom på grund av att svaranden inte motsätter sig kärandens yrkanden. Svaranden har emellertid i denna situation rätt att yrka återvinning. Rätt att söka återvinning i en tredskodom ger svaranden möjlighet att få målet behandlat i första instans i en fullskalig rättegång.
Enligt paragrafen ska ett återvinningsmål behandlas i förfarandet för små tvistemål, förutsatt att målet skulle ha behandlats i detta förfarande om det från första början varit tvistigt. Till följd av denna paragraf hänförs mål som omfattas av tillämpningsområdet för 6 a kap. till förfarandet för små tvistemål också när det först i efterskott framgår att de är tvistiga.
Enligt den andra meningen i paragrafen behöver ansökan om återvinning dock inte lämnas in till tingsrätten via e-tjänsten. Bestämmelsen motsvarar vad som enligt förslaget ska föreskrivas i 6 a kap. 6 § 2 mom.
15 kap. Om rättegångsombud
2 §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om behörighet för rättegångsombud och rättegångsbiträde. Enligt 1 mom. är utgångspunkten att såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde får anlitas en advokat, ett offentligt rättsbiträde eller ett sådant rättegångsbiträde med tillstånd som avses i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011).
I summariska tvistemål, ansökningsärenden som inte är tvistiga och i jorddomstolsärenden är behörighetskraven lägre. I dessa får såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde också anlitas en myndig redbar person som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats. Bestämmelser om detta finns i
4 mom.
Rättsläget är detta också i förvaltningsprocessen. Bl.a. i förvaltningsdomstolen kan ombudet eller biträdet för en delaktig i en rättegång också vara någon annan redbar myndig person som är lämplig och skickad för uppdraget, som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats (30 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019)).
Det föreslås att det till paragrafens 4 mom. fogas en ny punkt 2 om mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Ändringen innebär att behörighetskraven för ett biträde är desamma i förfarandet för små tvistemål som i ovannämnda mål och därigenom lägre än i tvistemål som handläggs i en fullskalig rättegång.
Syftet med förslaget är att främja tillgången till rättslig prövning och parternas likställdhet. Om det införs bestämmelser om ett högsta belopp för de rättegångskostnader som ska ersättas i enlighet med förslaget, kan en part i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål ofta bli tvungen att själv betala biträdets arvode eller en del av det, även om parten vunnit målet, något som en mer välbärgad part lättare har möjlighet till än en mindre bemedlad part. Parten skulle inte heller ha rätt till rättshjälp på samma sätt som i nuläget. Eftersom tröskeln för att anlita juridisk hjälp skulle vara högre än nu, är det motiverat att tillåta att också någon annan person än en jurist som uppfyller de nuvarande behörighetskraven kan tillhandahålla juridisk hjälp.
För förslaget talar också det att behovet av en advokat, ett rättegångsbiträde med tillstånd eller ett offentligt rättsbiträde är mindre i förfarandet för små tvistemål än i en fullskalig rättegång i ett tvistemål. Det beror framför allt på att de mål som handläggs i förfarandet är förhållandevis enkla och på domarens processledning. Under dessa omständigheter kräver en högklassig och smidig rättsvård inte på samma sätt som i fullskaliga tvistemål eller ärenden att partens rättegångsombud eller rättegångsbiträde alltid ska vara en advokat, ett offentligt rättsbiträde eller ett rättegångsombud med tillstånd eller överhuvudtaget en person med juridisk utbildning. Förslaget bedöms inte försvåra utredningen av målet, eftersom alternativet till ett lekmannabiträde ofta är att parten driver sitt mål själv.
Om ett mål visar sig vara omfattande eller svårt, kan det inte handläggas i förfarandet för små tvistemål, utan handläggningen av ärendet ska fortsätta som ett fullskaligt tvistemål. Då tillämpas på rättegångsombudet och rättegångsbiträdet behörighetsbestämmelserna enligt 1 mom. Samma gäller ändringssökande: om målet går vidare till hovrätten eller högsta domstolen, behandlas det som ett vanligt tvistemål, varvid också behörighetskraven är desamma som i nuläget.
Trots sänkta behörighetskrav får inte vem som helst anlitas såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Den som anlitas såsom biträde ska vara en myndig redbar person som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats.
I praktiken innebär förslaget sannolikt att de personer som biträder parterna i förfarandet för små tvistemål oftast är partens anhöriga eller bekanta eller andra personer med ett personligt förhållande till parten. Det föreligger självfallet inga hinder att såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlita en advokat, ett offentligt rättsbiträde eller ett rättegångsbiträde med tillstånd.
Till följd av ändringen flyttas de nuvarande punkterna 2 och 3 i momentet framåt utan andra ändringar.
21 kap. Om rättegångskostnader
8 d §.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ersättning av rättegångskostnader i hyresmål som gäller bostadslägenheter. Det föreslås att paragrafen revideras i sin helhet. Enligt förslaget föreskriver paragrafen om ersättning av rättegångskostnader i förfarandet för små tvistemål, där merparten av de mål som paragrafen nu omfattar ska handläggas i fortsättningen.
Enligt den gällande 8 d § döms rättegångskostnaderna i hyresmål som gäller bostadslägenheter ut i enlighet med kapitlets 8 c §, dvs. med iakttagande av kostnadstaxan för summariska tvistemål. Om vägande skäl föreligger och målet inte avgörs enligt 5 kap. 13 eller 14 § genom tredskodom utan fortsatt förberedelse, kan en part åläggas att betala en större andel av motpartens rättegångskostnader än vad som föreskrivs i 8 c §.
Tröskeln för vad som är vägande skäl att avvika från taxan för summariska tvistemål är emellertid låg. Enligt förarbetena till paragrafen kan det var fråga om vägande skäl t.ex. när rättegången föranleds av hyresgästens obetalda hyra, störande leverne eller skadegörelse i lägenheten (RP 31/2001 rd, s. 8). I praktiken anses det i regel finnas vägande skäl. Av de hyresmål som 2019 avgjordes vid huvudförhandling i tingsrätten fick kärandena i 77 procent av målen och svarandena i 92 procent av målen sina rättegångskostnader ersatta enligt yrkandet. Medianen i yrkandet på rättegångskostnader var 5 964 euro för käranden och 3 611 euro för svaranden (Sarasoja – Carling 2020, s. 88–89 och 95). Även om forskningsmaterialet också kan innehålla mål och ärenden som t.ex. enligt värdet på föremålet för tvisten i fortsättningen inte skulle omfattas av tillämpningsområdet för förfarandet för små tvistemål, visar uppgifterna att den gällande bestämmelsen inte nämnvärt begränsar den förlorande partens kostnadsansvar.
Det föreslås nu att paragrafen ersätts med en helt ny bestämmelse som är mer exakt och ovillkorlig än den nuvarande. Strävan är att sänka de ersättningsbelopp för rättegångskostnader som döms ut och göra dem mer förutsägbara. Det förbättrar den förlorande partens ställning och minskar den ekonomiska risken med en rättegång.
I den nya bestämmelsen föreskrivs det om ett högsta belopp för den förlorande partens ansvar för rättegångskostnader. Den förlorande parten kan således i fortsättningen inte åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader till ett större belopp än vad som föreskrivs.
Tack vare bestämmelsen kan parterna dessutom bättre än i dag på förhand bedöma vilka ekonomiska risker det innebär att väcka talan eller motsätta sig ett käromål. Förslaget sänker sålunda också på detta sätt parternas faktiska tröskel för att försvara sina rättigheter som grundar sig på ett hyresförhållande för en bostadslägenhet i domstol.
Syftet med ändringen är att förbättra möjligheterna och förutsättningarna att de facto tillgodogöra sig de rättigheter som ingår i garantierna för individens rättsskydd (GrUU 64/2002 rd, s.3) genom att sänka kostnadsrisken i en rättegång. Det är viktigt för att förbättra tillgången till rättslig prövning och därigenom människornas rättsskydd. Liksom också lagutskottet har konstaterat, medför kostnadsrisken att man i nuläget inte nödvändigtvis vågar eller kan inleda en rättegång i ett tvistemål. Att kostnadsrisken i rättegångar ökar och tröskeln för att inleda process blir högre har också mer omfattande skadliga konsekvenser, eftersom det kan försvaga medborgarnas förtroende för rättssystemet och domstolsväsendet (LaUB 23/2022 rd, s. 3).
Förslaget innebär samtidigt att den vinnande parten inte nödvändigtvis får full ersättning för sina rättegångskostnader, trots att tingsrätten anser att parten hade rätt i sak. Om det medfört mer kostnader än föreskrivet för den vinnande parten att driva målet, bärs dessa kostnader av parten själv oavsett utgången i målet. Lagutskottet har vid den senaste mer omfattande reformen av bestämmelserna om rättegångskostnader ansett att rättsordningen i första hand ska skydda den part i ett tvistemål som har rätten på sin sida och att det inte är korrekt att en part i regel ska betala rättegångskostnaderna för att få rätt (LaUB 26/1998 rd, s. 3).
Reformen är emellertid dikterad av ett tungt vägande samhälleligt skäl. För att främja ovan beskrivna mål kan det anses vara nödvändigt att begränsa beloppet av de rättegångskostnader som ska ersättas. Förslaget motsvarar det som riksdagen förutsatte 2022: enligt riksdagen ska regeringen i syfte att öka tillgången till rättslig prövning skyndsamt vidta nya lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att sänka rättegångskostnaderna och tröskeln för att inleda process i tvistemål (RSv 240/2022 rd). Lagutskottet har i sitt utlåtande om en enhetlig patentdomstol ansett att en dylik reglering av rättegångskostnaderna i och för sig mycket väl kan införas, förutsatt att den högsta ersättningsnivån inte ligger för lågt ens i ärenden där intresset är litet. (LaUU 7/2015 rd, s. 4).
Ur den vinnande partens synvinkel är det också relevant att förslaget styr parterna att driva sitt mål så att rättegångskostnaderna hålls inom föreskrivna belopp. Möjligheten att driva sitt mål själv utan biträde eller med hjälp av ett annat biträde än ett sådant som uppfyller de nuvarande behörighetskraven har underlättats i förfarandet för små tvistemål.
Om det dessutom redan på basis av stämningsansökan eller svaromålet är uppenbart att det kommer att kräva oskäligt mycket åtgärder att driva målet i förhållande till den ersättning för rättegångskostnader som föreskrivs i paragrafen, lämpar sig målet i princip inte för handläggning i förfarandet för små tvistemål. I denna situation ska tingsrätten med stöd av det föreslagna 6 a kap. 2 § 2 mom. besluta att handläggningen av målet fortsätter som ett fullskaligt tvistemål. Genom ett sådant förfarande tillämpas bestämmelserna i 21 kap. som möjliggör utdömande av ersättning till fullt belopp.
På ersättning av rättegångskostnader i förfarandet för små tvistemål tillämpas utöver 8 d § också andra bestämmelser i 21 kap. De ersättningsbara rättegångskostnaderna ska t.ex. i enlighet med kapitlets 1 § alltid vara skäliga och föranledas av nödvändiga åtgärder, och situationer där båda parterna vunnit delvis ska beaktas enligt bestämmelserna i kapitlets 3 §.
Parterna ska också i förfarandet för små tvistemål framställa yrkanden på rättegångskostnader, så att ersättning kan utdömas (RP 107/1998 rd, s. 16). Om ersättningsyrkanden inte har framställts, utdöms inte ersättning på tjänstens vägnar. Tingsrätten kan emellertid inte ålägga den förlorande parten att ersätta sin motpart mer än vad som föreskrivs i lag ens i det fallet att den förlorande parten medgett att en större ersättningsskyldighet är korrekt.
Till skillnad från nuläget ska bestämmelsen tillämpas endast när ett mål handläggs i förfarandet för små tvistemål. Det förutsätter enligt 6 a kap. 2 § bl.a. att kärandens yrkande utgör högst 10 000 euro vid tidpunkten för när talan väcks. Om målet inte kan handläggas i förfarandet för små tvistemål, döms rättegångskostnaderna ut såsom i tvistemål i allmänhet.
En särskild bestämmelse om kostnader som gäller förfarandet för små tvistemål framhäver emellertid betydelsen av bestämmelserna om skäligheten i de rättegångskostnader som döms ut enligt huvudregeln och de undantag som begränsar huvudregeln i synnerhet i de mål som ligger nära tillämpningsområdet för små tvistemål. Det är t.ex. möjligt att kärandens yrkande vid tidpunkten för när talan väcks är över 10 000 euro, men att det är framgångsrikt endast till den del som understiger 10 000 euro, varvid 21 kap. 3 § som gäller en situation där båda parterna vunnit delvis kan komma att tillämpas. Om käranden däremot med avsikt lagt fram ett överdimensionerat yrkande enbart för att få målet handlagt som ett fullskaligt tvistemål, kan det också t.ex. bli aktuellt att bedöma tillämpningen av 8 b § som gäller jämkning av rättegångskostnader på tjänstens vägnar. Det är således möjligt att den förlorande partens kostnadsansvar också i sådana situationer begränsas kraftigt.
Bestämmelsen tillämpas i tingsrätten. I hovrätten och högsta domstolen bestäms skyldigheten att ersätta rättegångskostnaderna i enlighet med övriga bestämmelser i 21 kap., dvs. på samma sätt som i tvistemål i nuläget. Det beror på att förfarandet för små tvistemål endast tillämpas i tingsrätten. Vid ändringssökande handläggs mål som skulle ha handlagts i tingsrätten i förfarandet för små tvistemål såsom övriga tvistemål.
I
1 mom
. föreskrivs det om beloppet av de rättegångskostnader som ersätts.
Bestämmelsen innehåller enligt förslaget ett högsta belopp för den ersättning för rättegångskostnader som kan dömas ut i olika situationer. Målets art eller omfattning inverkar inte på ersättningsbeloppet, liksom inte heller intresset i tvisten, till skillnad från vid tillämpning av kapitlets 8 c §. Det beror på strävan att göra tillämpningen av bestämmelsen enkel, enhetlig och tämligen schablonmässig. Bestämmelser om klara högsta ersättningsbelopp främjar uppkomsten av en samordnad och skälig praxis för kostnadsersättning. Det kan också bedömas att det i fråga om nämnda egenskaper inte förekommer någon stor variation mellan de mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Om ett mål är omfattande och svårt, kan det enligt det föreslagna 6 a kap. 2 § 2 mom. inte handläggas i förfarandet för små tvistemål.
Enligt den första meningen i momentet kan i ett mål som har handlagts i förfarandet för små tvistemål en part åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader i tingsrätten till ett belopp av högst 500 euro eller, om huvudförhandling har hållits i målet, till ett belopp av högst 1 000 euro.
Fastställandet av det lägre högsta ersättningsbeloppet uttryckligen till 500 euro baserar sig på uppfattningen att beloppet räcker till för en rimlig mängd juridisk hjälp med hänsyn till arten och omfattningen av de mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål. Även en kortfattad juridisk rådgivning kan öka partens uppfattning om sina rättigheter och skyldigheter, förbättra förutsättningarna för förlikning och inverka positivt på stämningsansökans och svaromålets kvalitet. År 2019 var mediantimdebiteringen för ett biträde i tingsrätten i tvistemål som avgjorts vid huvudförhandling 210 euro (Sarasoja – Carling 2020, s. 3). År 2017 var det genomsnittliga timpriset utan mervärdesskatt för advokattjänster för privatpersoner 200 euro och för företagskunder 210 euro (Asianajajatutkimus 2017).
Om målet har avgjorts vid huvudförhandling, är det högsta ersättningsbeloppet 1 000 euro. Orsaken till att göra skillnad mellan mål som avgjorts vid huvudförhandling och andra mål är att det i de förstnämnda orsakas mer rättegångskostnader än i mål som avgörs utan att hålla huvudförhandling. Det beror framför allt på det extra arbete som förutsätts när ett mål drivs i huvudförhandling och eventuella bevisningskostnader. Mål som avgjorts vid huvudförhandling är ofta också i övrigt mer arbetskrävande. Därför är det motiverat att det högsta ersättningsbeloppet för rättegångskostnader är högre i mål som avgjorts vid huvudförhandling än i andra mål.
Med rättegångskostnader avses detsamma som i den gällande lagen. Enligt kapitlets 8 § 1 mom. är ersättningsbara rättegångskostnader kostnaderna för förberedande av rättegången och för utförande av talan vid domstolen samt för ombudets eller biträdets arvode. Ersättning betalas också för det arbete som rättegången föranlett parten och för förlust som direkt ansluter sig till rättegången.
Enligt förarbetena till kapitlets 8 § 1 mom. ska den ersättning som avses i den senare meningen begränsas närmast till sådana situationer där parten själv på grund av sin yrkesskicklighet eller specialkunskaper har utfört sådana tidskrävande åtgärder som skulle ha varit utgiftsposter som ombudet eller biträdet hade fakturerat för om de hade utförts av denne (RP 107/1998 rd, s. 19). Denna förutsättning uppfylls i regel i förfarandet för små tvistemål när en part driver sitt mål själv, eftersom parten då vidtar åtgärder som annars skulle ha varit arbete som rättegångsombudet eller rättegångsbiträdet fakturerar för.
Med stöd av den andra meningen i det föreslagna momentet kan den förlorande parten dessutom åläggas att ersätta motparten för beloppet av en rättegångsavgift som tas ut hos denna. Detta motsvarar rättsläget också i andra mål och ärenden. Som rättegångsavgift i ett mål som handläggs i förfarandet för små tvistemål föreslås 310 euro. Bestämmelser om detta finns i 2 § 1 mom. i lagen om domstolsavgifter.
Om den vinnande parten inte är skyldig att betala rättegångsavgift, utdöms ingen ersättning som grundar sig på den. Det kan t.ex. bero på att den vinnande parten är svarande i målet. Den förlorande parten kan således inte i denna situation åläggas att ersätta det belopp som den vinnande parten skulle ha betalat i form av rättegångsavgift, om parten hade varit betalningsskyldig.
I den andra meningen i momentet föreskrivs det också om ersättning av särskilda kostnader. Den förlorande parten kan åläggas att ersätta den vinnande parten för beloppet av dem utöver vad som i övrigt föreskrivs i momentet. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att ta hänsyn till undantagssituationer i avgörandet om kostnadsersättning. Den är inte avsedd att tillämpas ofta, utan betydelseinnehållet i särskilda kostnader bör vara snävt.
Med uttrycket särskilda kostnader hänvisas framför allt till 5 § i justitieministeriets förordning (1311/2001) om rättegångskostnader som motparten skall dömas att ersätta i mål som avses i 21 kap. 8 c § i rättegångsbalken. Enligt den är sådana kostnader t.ex. kostnader för översättning och kostnader för anskaffning av lagfarts- eller gravationsbevis som domstolen förutsätter. Bestämmelsen har emellertid formulerats öppet, varför hänsyn också kan tas till andra med dem jämförbara situationer, där det undantagsvis är rimligt att erhålla ersättning. Man kan också tänka sig parternas resekostnader till rätten i det fallet att parten av någon anledning inte kan delta i rättegången via fjärranslutning.
Den allmänna förutsättningen i kapitlets 1 § att de rättegångskostnader som ersätts ska vara skäliga och föranledas av nödvändiga åtgärder, omfattar också särskilda kostnader som ersätts.
I momentet ingår bestämmelser om högsta ersättningsbelopp. Om den vinnande parten de facto har orsakats rättegångskostnader till ett mindre belopp än vad som föreskrivs i momentet, kan högst en ersättning motsvarande det faktiska beloppet av rättegångskostnaderna dömas ut.
Bestämmelsen inverkar inte på parternas skyldighet att betala avtalsenligt arvode till sitt biträde eller till någon annan tredje part. Bestämmelsen ska endast gälla till vilket belopp den förlorande parten som mest kan åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader i tingsrätten.
I
2 mom.
föreskrivs det om ersättning av rättegångskostnader när målet avgörs enligt 5 kap. 13 eller 14 § genom tredskodom utan fortsatt förberedelse. Det är närmast fråga om situationer där svaranden inte har avgett ett svaromål som begärts inom utsatt tid eller i sitt svaromål inte har lagt fram en grund för att svaranden motsätter sig käromålet eller i svaromålet endast åberopat en sådan grund som uppenbart inte har någon betydelse för avgörandet av målet. I denna situation tillämpas kapitlets 8 c § på de rättegångskostnader som ska ersättas.
Tillämpningen av kapitlets 8 c § leder till en mindre ersättning för rättegångskostnader än tillämpningen av 8 d § 1 mom. Det vore emellertid ologiskt, om svarandens passivitet i förfarandet för små tvistemål skulle leda till ett bättre utfall ur kärandens synvinkel än i andra mål. Motsvarande bestämmelser finns redan i den gällande 8 d §.
I
3 mom.
föreskrivs det om en situation där parten eller partens företrädare, ombud eller biträde har förfarit på ett sätt som avses i kapitlets 4 § 1 mom. eller 5 eller 6 §.
I de bestämmelser som det hänvisas till föreskrivs det om sanktioner för verksamhet som medför onödiga kostnader för motparten. Bestämmelserna i kapitlets 4 § 1 mom. gäller föranledning av onödig rättegång och 5 § åsamkande av kostnader genom att förlänga rättegången genom ett förfarande som strider mot partens skyldighet. I kapitlets 6 § ingår kompletterande bestämmelser om kostnadsansvaret, när den ena partens företrädare, ombud eller biträde har förfarit så som avses i 4 eller 5 §.
Det kan inte anses vara motiverat att någon som bryter mot nämnda bestämmelser skulle dra nytta av ersättningstaken i 1 och 2 mom. Därför ska den som handlar på det sätt som avses i de bestämmelser som det hänvisas till åläggas att i enlighet med nämnda paragrafer ersätta de kostnader som dennes förfarande har orsakat motparten.
Paragrafens
4 mom.
gäller skyldigheten att ersätta rättegångskostnader när målet också har behandlats i något annat förfarande än förfarandet för små tvistemål. På partens skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnader tillämpas till denna del inte 1 mom.
Momentet ska tillämpas när rättegångsförfarandet ändras under pågående rättegång. Det kan vara fallet t.ex. om målet ursprungligen handlagts i tingsrätten i handläggningsordningen för ett fullskaligt tvistemål med stöd av 6 a kap. 2 § 2 mom. och grunden för detta förfarande i enlighet med momentet har upphört t.ex. genom ett prejudikat av högsta domstolen som klarade rättsläget när målet behandlades i hovrätten. Om målet i denna situation ska återförvisas till tingsrätten t.ex. på grund av ett rättegångsfel, ska det i tingsrätten handläggas i förfarandet för små tvistemål.
Bestämmelsen kan också komma att tillämpas, om ett mål som ursprungligen handlagts som ett fullskaligt tvistemål under pågående rättegång i tingsrätten förändras så att det ska handläggas i enlighet med bestämmelserna i 6 a kap.
I ovan beskrivna situationer, som kan bedömas vara sällsynta, är det inte motiverat att tillämpa de högsta belopp som fastställs i 1 mom. Till den del som målet har handlagts som ett fullskaligt tvistemål, är det följdriktigt att döma ut ersättning för rättegångskostnader såsom i ett fullskaligt tvistemål.
I momentet avsett annat förfarande kan t.ex. också vara det europeiska småmålsförfarandet. Bestämmelser om ersättning av rättegångskostnader i detta förfarande finns i artikel 16 i förordningen om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.
Med behandling av målet hänvisas till dess behandling i domstol. Enligt förslaget ska momentet således tillämpas endast när målets handläggningsordning har förändrats medan målet varit anhängigt vid domstol. Om målet handläggs i tingsrätten endast i förfarandet för små tvistemål, har parten således inte med stöd av momentet rätt till ersättning t.ex. för att parten av misstag antagit på annat sätt och upprättat en stämningsansökan enligt 5 kap. 2 §.
Bestämmelsen innebär att den förlorande parten kan åläggas att ersätta motpartens rättegångskostnader enligt 1 mom. endast till den del som målet har handlagts enligt 6 a kap.
I
5 mom.
föreskrivs det om justering av de högsta ersättningsbeloppen genom förordning av justitieministeriet. Enligt momentet justeras de i 1 mom. avsedda beloppen genom förordning av justitieministeriet med fem års mellanrum så att beloppen motsvarar förändringen i penningvärdet. Beloppen avrundas till närmaste hela 50 euro.
Syftet med momentet är att säkerställa att de ersättningar som döms ut i förfarandet för små tvistemål bibehålls reellt på nuvarande nivå också vid förändringar i penningvärdet.
Grundupplägget motsvarar 2 § 5 mom. i lagen om domstolsavgifter som gäller justering av rättegångsavgifter. Justeringsintervallet är emellertid fem år i stället för tre år och avrundningen görs till närmaste hela 50 euro i stället för närmaste hela tio euro. Den relativa beständigheten i ersättningsbeloppen är till fördel med tanke på ett effektivt förfarande för små tvistemål och en smidig tillämpning av bestämmelsen. För ett glesare justeringsintervall talar också den administrativa bördan i anslutning till justeringen av beloppen.
Till följd av justeringarna börjar de ersättningsbelopp som föreskrivs i lagen med tiden avvika från de belopp som de facto tillämpas och som alltså framgår av förordningen. För att främja en tydlig lagstiftning anges i momentet att beloppen i lagen motsvarar 2025 års penningvärde.
Förordningen utfärdas av justitieministeriet på motsvarande sätt som enligt 2 § 5 mom. i lagen om domstolsavgifter, eftersom det är fråga om ett ärende av klart teknisk natur.
24 kap. Om domstolens avgörande
15 §.
I
3 mom.
föreskrivs det om de liggare och expeditioner som upprättas över hovrättens dom och slutliga beslut.
Enligt momentet upprättas över hovrättens dom och slutliga beslut en liggare som ska undertecknas av dem som har deltagit i avgörandet av saken. Föredraganden kontrasignerar liggaren. En expedition som ska ges en part undertecknas av föredraganden i saken eller av någon annan tjänsteman som presidenten förordnat.
Bestämmelsen härstammar från den tiden när man i hovrätten upprättade ett exemplar av domen i pappersformat, en liggare, som undertecknades och kontrasignerades för hand. Till parterna skickades en kopia av liggaren i pappersformat som expedition.
Hovrätten har på 2020-talet övergått till ärendehanteringssystemet AIPA. Där görs och undertecknas avgöranden elektroniskt. En fil som innehåller domstolens avgörande skickas till parterna som expedition. Merparten av avgörandena görs på detta sätt.
Bestämmelserna i momentet om liggare och expedition motsvarar inte kraven på elektronisk ärendehantering. I momentet tillåts t.ex. inte att hovrättens ledamöter, som undertecknat domen, utan presidentens förordnande också undertecknar den expedition som ges parterna, även om det är fråga om samma fil, inte en separat upprättad papperskopia av domen.
Därför föreslås det att omnämnandena av liggare slopas i momentet. Det kan anses vara tillräckligt att föreskriva om att de som deltagit i avgörandet av saken undertecknar domen och det slutliga beslutet.
Av samma orsak föreslås det att den tredje meningen i momentet om den expedition som ska ges en part ändras. Enligt förslaget kan med expedition också avses den undertecknade domen eller det undertecknade slutliga beslutet. Eftersom alla avgöranden i hovrätten ännu inte görs elektroniskt, kan expeditionen på samma sätt som nu också vara en kopia av domen eller det slutliga beslutet som undertecknats av föredraganden i saken eller någon annan tjänsteman som presidenten förordnat.
Förslaget om ändring av momentet hänför sig inte till förfarandet för små tvistemål. Det har emellertid ansetts vara ändamålsenligt att göra ändringen i detta sammanhang. Förslaget bidrar till att modernisera och rationalisera förfarandet för upprättande och delgivande av hovrättens avgörande och expeditionen utan att det inverkar på tillförlitligheten i hovrättens avgöranden eller på parternas rättsskydd i övrigt.