2.1.1  2.1.1 Lagen om försvarsmakten

I lagen om försvarsmakten (551/2007) föreskrivs om Försvarsmaktens uppgifter, behörighet, organisation, förvaltning, beslutsförfarande i militära kommandomål och personal.  

Enligt 2 § i lagen om försvarsmakten hör till Försvarsmaktens uppgifter det militära försvaret av Finland, stödjande av andra myndigheter och deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering. I fråga om Försvarsmaktens övriga uppgifter bestäms enligt lagen särskilt. Internationell verksamhet ingår som en fast del i Försvarsmaktens samtliga uppgifter. 

Enligt 4 § i lagen om försvarsmakten tryggar Försvarsmakten Finlands territorium, befolkningens livsbetingelser och statsledningens handlingsfrihet samt försvarar den lagliga samhällsordningen vid behov med militära maktmedel när ett väpnat angrepp eller ett motsvarande yttre hot riktas mot Finland. Med militära maktmedel avses enligt bestämmelsen användning av militärpersoners personliga vapen och kraftfullare vapenmakt. 

Det militära försvaret av Finland förstärks genom internationellt samarbete. Exempel på detta är utvecklandet av Försvarsmaktens internationella samverkansförmåga, deltagande i internationell övningsverksamhet och snabbinsatsstyrkor samt det internationella lägesbildssamarbete som görs vid territorialövervakningen.  

Stödet till andra myndigheter är etablerad verksamhet som fortsättningsvis utvecklas. Försvarsmakten kan på begäran stöda andra myndigheter både hemma och utomlands. Stödet kan inbegripa bl.a. sådana militära kapaciteter som det inte är ändamålsenligt att skapa för andra myndigheter. I praktiken kan detta innebära t.ex. specialkunnande, specialutrustning och specialmaterial, trupper samt logistik eller ledningssystem. Stödet baserar sig på myndigheternas gemensamma planering, övning och samordning. En del av Försvarsmaktens kapaciteter kan användas snabbt och flexibelt redan i normala förhållanden. 

Om Försvarsmaktens medverkan vid lämnande av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan jämförbar händelse föreskrivs i 12 § i lagen om försvarsmakten. Försvarsmakten kan för att stödja någon annan finländsk myndighet delta i lämnande av räddnings- och annat motsvarande bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan jämförbar händelse. Försvarsmakten kan delta i lämnandet av bistånd med utrustning, materiel eller sakkunnigtjänster. Maktmedel får inte användas när bistånd lämnas. Beslut om Försvarsmaktens deltagande fattas av försvarsministeriet på begäran av ett behörigt ministerium efter det att försvarsministeriet har hört utrikesministeriet. Om det är fråga om ett vittsyftande och principiellt viktigt projekt eller om ärendets betydelse av någon annan anledning kräver det, fattas beslutet om Försvarsmaktens deltagande av statsrådets allmänna sammanträde. Är lämnandet av bistånd betydelsefullt i utrikespolitiskt hänseende, fattas beslutet om lämnande av bistånd av republikens president. Försvarsmakten får inte åläggas att fullgöra uppdrag utan det förfarande för beslutsfattande om vilket föreskrivs i paragrafen i fråga, om inte något annat följer av den behörighet som Försvarsmaktens överbefälhavare har. 

Försvarsmakten deltar i militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering i enlighet med lagen om militär krishantering (211/2006). Finland deltar i militär krishantering i insatser som leds av FN, EU och Nato. Även Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kan verkställa militära insatser, och dessutom verkställs militära insatser av grupper av länder under ledarstatens ledning. 

2.1.2  2.1.2 Territorialövervakningslagen

I en stats suveränitet ingår dess territoriella integritet. Tryggandet av Finlands territoriella integritet är en av säkerhets- och försvarspolitikens viktigaste uppgifter, med vilken Finlands försvarsförmåga visas. Målet för territorialövervakningen vid statens gränser är att förhindra, avslöja och reda ut de kränkningar av den territoriella integriteten som en främmande stat har gjort. Annanstans på finskt territorium är målet att förhindra verksamhet som äventyrar statens militära säkerhet. Finlands territoriella integritet tryggas vid behov genom användning av maktmedel. Stater anses ha en naturlig rätt att försvara sig, om de blir föremål för en väpnad attack. Principen har också skrivits in i artikel 51 i FN:s stadga. 

Bestämmelser om övervakningen av Finlands landområden, vattenområden och luftrum samt om tryggandet av den territoriella integriteten finns i territorialövervakningslagen (755/2000). Lagen kompletteras av statsrådets förordning om territorialövervakning (971/2000). I lagens 23 § definieras territorialövervakningsmyndigheterna som är militär-, gränsbevaknings-, polis- och tullmyndigheterna samt dessas tjänstemän som förordnats att sköta territorialövervakning. Trafikverket är territorialövervakningsmyndighet inom sitt verksamhetsområde. Den leverantör av flygtrafikledningstjänster som avses i luftfartslagen (864/2014) bistår territorialövervakningsmyndigheterna genom att sköta territorialövervakningsuppgifter som avses i territorialövervakningslagen på sitt verksamhetsområde. I 24 § i territorialövervakningslagen föreskrivs om territorialövervakningsmyndigheternas uppgifter. Militärmyndigheterna ska svara för verkställandet av territorialövervakningen samt för samarbetet mellan territorialövervakningsmyndigheterna. 

Övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten förutsätter att vistelse och annan verksamhet vid statens gränser och på andra områden som är viktiga med tanke på statens säkerhet övervakas. Övervakningen riktar sig mot Finlands landområden, vattenområden och luftrum. Finlands territoriella integritet övervakas utan avbrott med ett övervakningssystem som täcker hela landet. Föremål för övervakningen är utländska militärpersoner, militärfordon samt statsfartyg och statsluftfartyg. Utgående från territorialövervakningslagen förutsätts i regel tillstånd enligt lagen för att en främmande stats militärpersoner, militärfordon samt statsfartyg och statsluftfartyg ska få ankomma till och vistas i landet. Om någon inte har rätt att ankomma till landet eller inte följer bestämmelserna och föreskrifterna om ankomst till eller vistelse i landet, ingrips i ankomsten eller vistelsen med de befogenheter som lagen ger. 

Finlands territoriella integritet tryggas vid behov med användning av maktmedel. I enlighet med 33 § 1 mom. i territorialövervakningslagen kan Försvarsmakten och Gränsbevakningsväsendet använda också militära maktmedel för att trygga Finlands territoriella integritet. Med militära maktmedel avses enligt bestämmelsen sådan användning av vapenmakt med krigsmateriel som är slagkraftigare än användningen av militärpersonens personliga vapen. Enligt 33 § 2 mom. i lagen fattas beslut om användning av militära maktmedel av försvarsministeriet, om inte något annat följer av den behörighet som Försvarsmaktens överbefälhavare innehar eller det inte är fråga om att avvärja fientlig verksamhet som medför direkt och allvarlig fara för rikets säkerhet, varvid Försvarsmakten och gränsbevakningsväsendet utan dröjsmål ska vidta alla nödvändiga åtgärder. 

2.1.3  2.1.3 Lagen om militär krishantering

Lagen om militär krishantering gäller Finlands deltagande i internationell militär krishantering, sändande av militärpersoner på militära uppdrag i annan internationell krishantering, utbildnings- och övningsverksamhet som hänför sig till krishanteringen samt krishanteringspersonalens ställning. 

Finland kan enligt 1 § i lagen delta i militär krishantering som har bemyndigats av FN:s säkerhetsråd eller undantagsvis i annan internationell militär krishantering som syftar till att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet eller till att stödja humanitär hjälpverksamhet eller skydda civilbefolkningen med beaktande av målsättningen för och principerna i FN:s stadga samt övriga regler i den internationella rätten (militär krishantering). Lagen tillämpas inte på Finlands deltagande i sådana militära åtgärder som vidtas med stöd av artikel 51 i FN:s stadga. I artikel 51 i stadgan bestäms om de åtgärder som stater kan vidta för att använda sin rätt till självförsvar enligt folkrätten i händelse av ett väpnat angrepp mot någon av FN:s medlemsstater. 

Till 1 § i lagen om militär krishantering, som gäller lagens tillämpningsområde, fogades genom en ändring av lagen som trädde i kraft den 1 juni 2015 (576/2015) sändande av militärpersoner på militära uppdrag i annan internationell krishantering. Syftet var att göra det möjligt att sända militärpersoner på militära uppdrag också i annan internationell krishantering än militär krishantering, såsom på förbindelseofficers eller militärrådgivares uppdrag i civila krishanteringsoperationer eller i FN:s s.k. politiska operationer. Syftet var också att göra det möjligt för Finland att delta i krishantering med militärpersoner i situationer, där det inte kan anses vara fråga om ovan avsedd militär krishantering, men där det dock behövs Försvarsmaktens specialkunskap för uppdraget (RP 297/2014 rd). 

Beslutet om Finlands deltagande i eller utträde ur sådan krishantering som avses i 1 § i lagen fattas av republikens president utifrån statsrådets allmänna sammanträdes förslag till avgörande. Innan förslaget till avgörande läggs fram ska statsrådet beroende på fallet antingen höra riksdagens utrikesutskott eller om förslaget till avgörande gäller ett militärt särskilt krävande krishanteringsuppdrag eller ett uppdrag som inte baserar sig på bemyndigande av FN:s säkerhetsråd höra riksdagen genom att förelägga den en redogörelse i saken. Om förslaget till avgörande gäller Finlands deltagande med högst tio personer i militär krishantering, ska statsrådet innan förslaget till avgörande läggs fram ge riksdagens utrikesutskott en utredning i saken.  

Enligt lagen om militär krishantering beslutar republikens president utifrån statsrådets förslag till avgörande både om att försätta en militär avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet) och om att sända den på ett krishanteringsuppdrag. För att snabb mobilisering av beredskapsenheten ska lyckas, togs i lagen in en bestämmelse enligt vilken statsrådet hör riksdagen genom att ge den en redogörelse redan i det stadium då den finska styrkan ställs i hög beredskap. När beslutet om att sända avdelningen fattas, räcker det enligt lagen med att riksdagens utrikesutskott hörs. Syftet med förfarandet var att ge hela riksdagen en möjlighet att delta i beredningen av det beslut som gäller försättande i beredskapstillstånd och samtidigt göra det möjligt för en beredskapsstyrka att delta i en insats med en snabbare tidtabell än normalt. Även om bakgrunden till bestämmelserna i lagen om militär krishantering ligger i Finlands deltagande i beredskapsturerna för EU:s stridsgrupper, verkar de utgående från sin formulering lämpa sig också för försättande av styrkor i hög beredskap för deltagande i annan militär krishantering, såsom Natos snabbinsatsstyrkor.  

Enligt lagen om militär krishantering kan försvarsministeriet börja vidta sådana berednings- och beredskapsåtgärder som hänför sig till deltagandet efter att ärendet förberedelsevis har behandlats av republikens president och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott vid ett gemensamt sammanträde innan beslutet om Finlands deltagande i en militär krishantering har fattats. 

Efter att ha hört utrikesministeriet kan försvarsministeriet besluta om mindre ändringar i fråga om deltagandet. Enligt den ändring av lagen som trädde i kraft den 1 juni 2015 (576/2015) kan försvarsministeriet efter att ha hört utrikesministeriet också besluta om att sända enskilda militärpersoner på begränsade militära uppdrag i militär krishantering eller på sådana uppdrag i annan internationell krishantering. 

Lagen om militär krishantering innehåller bestämmelser om den militära krishanteringspersonalens ställning. I lagen ingår också bestämmelser om grunderna för och begränsningar i användningen av maktmedel vid militär krishantering. 

2.1.4  2.1.4 Värnpliktslagen

Finland har ett försvarssystem som grundar sig på allmän värnplikt, och detta system är en central del av Finlands försvarslösning. De värnpliktigas militära färdigheter baserar sig på en kombination av civilt kunnande och militärutbildning. 

Enligt 127 § 1 mom. i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i försvaret av fosterlandet eller att bistå i detta på det sätt som föreskrivs i lag. Bestämmelsen bekräftar att försvaret är varje finsk medborgares grundlagsenliga skyldighet. Samtidigt ger bestämmelsen fullmakt att genom lag stifta om en finsk medborgares skyldighet att delta i försvaret av fosterlandet eller bistå i detta. Innehållet i försvarsskyldigheten definieras inte desto närmare i bestämmelsen, men det täcker utöver det militära försvaret också andra sätt att försvara fosterlandet och bistå i detta. 

Värnpliktslagen (1438/2007) innehåller grundläggande bestämmelser bl.a. om beväringstjänst, repetitionsövningar, extra tjänstgöring och frivilliga övningar. Syftet med beväringstjänsten är att ge dem som ska utbildas tillräckliga kunskaper och färdigheter för att de ska kunna inneha uppgifter i sin utbildningsgren som en del av sin trupp. Efter att ha fullgjort beväringstjänsten hör den som ingår i manskapet till reserven till utgången av det år då han eller hon fyller 50 år och den som har utbildats till ledare till utgången av det år då han eller hon fyller 60 år. Repetitionsövningarna genomförs i form av korta och intensiva truppövningar, i vilka ingår utöver förberedande övning i allmänhet också skjutningar och en stridsövning för truppen. Reservisterna verkar i de uppgifter som utbildningen förutsätter eller får kompletterande utbildning för en ny uppgift. 

Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser eller med stöd av sitt uttryckliga samtycke deltar i en internationell militär övning som främjar det nationella försvaret. De personer som nämns ovan kan också förordnas att delta i marinens sedvanliga fartygstjänstgöring utanför Finlands territorialvatten. I dessa fall behövs det dock inte ett uttryckligt samtycke av den värnpliktige. Enligt 78 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som tjänstgöringsuppdrag förordnas till en handräckningsuppgift eller räddningsuppgift som avses i lagen om försvarsmakten. I en räddningsuppgift eller vid givandet av handräckning får de värnpliktiga dock inte delta i gripandet av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt eller andra motsvarande farliga uppgifter. 

Försvarsmakten deltar i räddningsverksamhet genom att ställa till förfogande den utrustning, de personalresurser och tjänster av specialsakkunniga som behövs vid räddningsverksamheten, om detta är nödvändigt med tanke på olyckans omfattning eller särskilda karaktär. Typiska uppgifter är att skydda människor, egendom och miljö. Värnpliktiga används inte i farliga uppdrag inom räddningsväsendet. 

Försvarsmakten ska vid behov ge handräckning för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på det sätt som om detta föreskrivs särskilt. En central författning som gäller detta är lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen (781/1980). Typiska uppgifter, som beväringar används för vid handräckningssituationer är efterspaning av personer och isolering av en plats eller ett område. 

2.1.5  2.1.5 Personalens ställning

Vid Försvarsmakten finns anställda och värnpliktiga i tjänstgöring. I den militära krishanteringen baserar sig tjänstgöringen på frivillighet och personalen tas i ett särskilt krishanteringstjänstgöringsförhållande. Krishanteringspersonalen består av Försvarsmaktens anställda och av personal som rekryteras på den allmänna arbetsmarknaden, och som i regel är reservister. Medan krishanteringstjänstgöringsförhållandet pågår är Försvarsmaktens anställda tjänstlediga eller befriade från arbetet i sitt anställningsförhållande till försvarsmakten. I fråga om Försvarsmaktens anställda grundar sig skötseln av andra internationella uppdrag på tjänsteskyldigheter och skyldigheter som beror på arbetsavtalsförhållandet. 

I regeringens proposition med förslag till lag om försvarsmakten (RP 264/2006 rd) konstateras det att Försvarsmaktens personal ska kunna förordnas att delta i de uppgifter som avses i 12 § i lagen och som hänför sig till lämnandet av bistånd. I första hand ska sådana personer användas som vid karriär- och personalplaneringen har meddelat att de är intresserade av dessa uppgifter. Personalen i fråga ska enligt regeringspropositionen fortsättningsvis stå i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten och villkoren för anställningsförhållandet ska fastställas i enlighet med Försvarsmaktens tjänste- eller arbetskollektivavtalssystem. 

Ovan har det anförts hur de värnpliktiga i enlighet med 62 § i värnpliktslagen kan delta i lämnandet av bistånd enligt 12 § i lagen om försvarsmakten och vilka begränsningar det finns i användningen av dem i enlighet med 78 § i värnpliktslagen. Enligt den regeringsproposition som ledde till att värnpliktslagen ändrades (RP 5/2006 rd) ska det genom bestämmelserna bli möjligt att också beakta de skyldigheter som solidaritetsklausulen ställer med tanke på eventuell användning av värnpliktiga. Försvarsutskottet konstaterade i sitt utlåtande (FsUU 8/2005 rd) i fråga om en ändring av värnpliktslagen att för en rationell handräckning och med avseende på övningar i förväg, särskilt rättssäkerheten för värnpliktiga, är det viktigt att den rättsliga grunden är så tydlig som möjligt.  

Enligt 23 § i lagen om frivilligt försvar (556/2007) kan personer som avgett förbindelse enligt lagen av Försvarsmakten användas för räddningsuppgifter som avses i lagen om försvarsmakten samt för handräckning till polisen enligt lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. En förbindelse enligt lagen kan finska medborgare i åldern 18 till 60 år ge Försvarsmakten. I 28 §, som gäller förbindelse, föreskrivs att tjänstgöringsskyldigheten för frivilliga gäller endast verksamhet på finskt territorium. För förordnande till handräckningsuppgifter utanför Finlands gränser krävs det enligt lagen samtycke av den som förordnandet gäller. 

Försvarsutskottet konstaterade, när det behandlade lagförslaget om frivilligt försvar, att det i princip inte hör till dem som engagerat sig i landskapstrupperna att delta i internationella handräckningsuppdrag. Andra försvarsenheter bör enligt försvarsutskottet ta hand om internationella handräckningsuppgifter på de övriga unionsstaternas territorier. Som undantag i landskapstruppernas medverkan i internationella handräckningsuppdrag kan man enligt försvarsutskottet betrakta t.ex. deltagande i bekämpning av skogsbränder, oljeskador eller översvämningar i närområdena (FsUB 3/2006 rd).  

2.1.6  2.1.6 Styrkornas juridiska status

Finland har förbundit sig vid vissa internationella avtal som gäller styrkors status (Status of Forces Agreement, SOFA). Dessa avtal definierar den juridiska ställning som militärpersoner från Nato och länder som ingår i partnerskap för fred samt från EU:s medlemsstater har på varandras territorier. Sådana är avtalet mellan de stater som är parter i Nordatlantiska fördraget och de andra stater som deltar i partnerskap för fred om status för deras styrkor, nedan NATO/PfP SOFA, dess tilläggsprotokoll (FördrS 64 och 65/1997) och andra tilläggsprotokoll (FördrS 72—74/2005), avtalet om status för den militära och civila personal som utstationeras vid Europeiska unionens institutioner, för de högkvarter och de styrkor som kan komma att ställas till Europeiska unionens förfogande (FördrS 24/2006), nedan EU SOFA, samt avtalet om skadeståndskrav i samband med en EU-ledd krishanteringsoperation (FördrS 25/2006). Av dessa har EU SOFA inte ännu trätt i kraft internationellt. Avtalen innehåller bestämmelser som gäller bl.a. formaliteter vid ankomst till ett land, rätt att bära vapen, jurisdiktion, rätt till skadestånd och avstående från sådan i vissa fall samt styrkornas privilegier och befrielser. Mellan Finland och Nato undertecknades den 4 september 2014 ett samförståndsprotokoll gällande värdlandsstöd (Host Nation Support Memorandum of Understanding, HNS MoU) (FördrS 82/2104). 

NATO/PfP SOFA tillämpas på territorierna hos Nato-länderna och hos de länder i partnerskap för fred som har tillträtt avtalet. NATO/PfP SOFA har blivit ett etablerat sätt att ordna styrkornas och personalens juridiska status när de vistas på en annan avtalsparts territorium. 

2.2.1  2.2.1 EU:s lagstiftning och praxis

EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd 

I statsrådets redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik (SRR 6/2012 rd) konstaterades om EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt stöd och bistånd bl.a.: 

”Finland har beredskap att agera i enlighet med solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget (artikel 222 i EUF-fördraget) och skapar och upprätthåller beredskap att lämna och ta emot sådant bistånd som omfattas av solidaritetsklausulen. Finland ser till att den nationella lagstiftningen inte utgör hinder för genomförandet av solidaritetsklausulen på Finlands territorium eller hinder för Finlands agerande i det fall att en annan medlemsstat utsätts för en terrorattack eller drabbas av en naturkatastrof eller en katastrof som orsakas av människor och begär om bistånd i detta syfte. Detta förutsätter ändringar i lagstiftningen i Finland.”  

”Inom EU har man inte medlemsländerna emellan börjat diskutera hur biståndsskyldigheten ska genomföras. Finland utvecklar sin egen beredskap att ge och ta emot bistånd och strävar efter att under den innevarande regeringsperioden klarlägga behovet av att ändra den finska lagstiftningen så att skyldigheten kan genomföras.” 

Tillämpningsområdet för EU:s solidaritetsklausul, som inbegreps i Lissabonfördraget, har avgränsats till tre hotbilder: terrordåd och en katastrof orsakad av naturen eller människan. Klausulen om ömsesidigt bistånd omfattar bistånd i en situation med ett väpnat angrepp. Solidaritetsklausulen skapar en rättslig grund för EU att agera samt ålägger medlemsstaterna att lämna varandra bistånd, medan igen klausulen om ömsesidigt bistånd innehåller endast den senare dimensionen. 

Klausulernas tillämpningsområden kan vara delvis överlappande och i samband med en allvarlig och vittomfattande kris kan de tillämpas så att de kompletterar varandra. Formuleringarna i klausulerna är inte ensamma avgörande, utan också de politiska, militära och andra förhållanden som är rådande i bakgrunden påverkar hur klausulerna tillämpas (UtUB 6/2008 rd). Det väsentliga när klausulerna tillämpas är EU:s medlemsstaters nationella beslut, önskan att be om bistånd och förmåga att lämna en annan medlemsstat bistånd. På motsvarande sätt bör också medlemsstatens förmåga att ta emot det bistånd som erbjuds beaktas. 

Innehållet i solidaritetsklausulen behandlades i Finland i samband med avtalet om Europas grundlag (RP 67/2006 rd) och beredningen av ratificeringen av Lissabonfördraget (RP 23/2008 rd). Utgångspunkten var att alla medlemsstater ställer fram sina resurser, också de militära, för genomförande av solidaritetsklausulen. Enligt utrikesutskottets betänkande på regeringens proposition om Lissabonfördraget kan insatserna för att genomföra solidaritetsklausulen betraktas som gränsöverskridande handräckning som olika myndigheter i medlemsstaterna ger på den begärande statens önskan (UtUB 6/2008 rd, s. 15). I situationer där solidaritetsklausulen sannolikt skulle bli aktuell kommer medlemsstaternas civila myndigheter att ha huvudansvaret, men samarbetet kan också komma att innebära att försvaret skickar personella och materiella resurser till biståndsuppgifter i en annan medlemsstat som en del av räddningstjänstens och polisens samarbete mellan unionsländerna. Behöriga myndigheter i den mottagande staten ska då leda och organisera verksamheten (FsUU 2/2006 rd, s. 4 och FsUU 4/2008 rd, s. 4). 

I den regeringsproposition som gäller Lissabonfördraget (RP 23/2008 rd) konstateras att solidaritetsklausulen ger unionen en möjlighet att använda sina militära krishanteringsresurser i ett syfte som är förenligt med klausulen också inom unionen. Instrumenten och krishanteringsuppdragen i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik kan stöda tillämpningen av solidaritetsklausulen. Krishanteringsuppdrag, som ska genomföras utanför unionen och i samband med vilka unionen kan använda civila och militära resurser, räknas upp i artikel 43.1 i fördraget om Europeiska unionen som ändrades genom Lissabonfördraget (FEU), (de s.k. Petersbergsuppdragen, vilka refereras närmare nedan på sidan 14). 

EU:s klausul om ömsesidigt bistånd baserar sig på artikel 51 i FN-stadgan, enligt vilken en medlemsstat i FN kan använda sin rätt till självförsvar enligt folkrätten, om staten blir föremål för ett väpnat angrepp. Självförsvaret kan också vara kollektivt, om den stat som blivit föremål för angreppet ber om hjälp. 

Klausulen om ömsesidigt bistånd är till sin karaktär en förbindelse mellan medlemsstaterna som inte leder till någon ny befogenhet för EU. Biståndsklausulen förpliktar alla medlemsstater på samma sätt. De hänvisningar till vissa länders särskilda ställning eller till åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, vilka fogats till skyldigheten, skapar inte något förbehåll för de aktuella medlemsstaterna att avstå från att delta i genomförandet av biståndsklausulen. Hänvisningarna till vissa länders särskilda ställning eller till Natos roll fråntar inte någon medlemsstat den rätt till bistånd som skapats genom bestämmelsen. Biståndsklausulen lämnar öppet på vilket sätt de övriga medlemsstaterna i EU bör stödja en medlemsstat som utsatts för ett angrepp. I praktiken fattar varje medlemsstat sina egna beslut om givandet av bistånd och formerna för det. Det har ansetts att biståndsklausulen måste kunna tillämpas också i en annan situation än en sådan angreppssituation som avses i artikel 51 i FN-stadgan utifrån den allmänna solidariteten i EU:s grundfördrag. 

Unionsfördraget lämnar förfaringssättet öppet gällande detaljer i beslutsfattandet om ibruktagandet och verkställandet av klausulen. 

I regeringspropositionen om godkännande av Lissabonfördraget ansågs det sannolikt att en sådan försämring av relationerna med tredje land eller något annat allvarligt hot mot säkerhetspolitiken som skulle ge anledning till en begäran om bistånd i enlighet med biståndsskyldigheten skulle ha införlivats med Gusp redan i ett tidigare skede av processen. Införandet av biståndsskyldigheten skulle sannolikt behandlas i unionens centrala organ, såsom Europeiska rådet och Gusp:s beredande organ. 

Ur finskt perspektiv har klausulen om ömsesidigt bistånd en stark politisk och principiell betydelse. Klausulen framhäver EU:s centrala roll i den finska säkerhetspolitiken. För Finland är det viktigt att EU:s ställning när det gäller att trygga stabiliteten i Europa kvarstår och att betydelsen som säkerhetsgemenskap förstärks. Utvecklandet av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik för EU stöder detta mål. Klausulen om ömsesidigt bistånd ska enligt finsk uppfattning tolkas så att den förutsätter att medlemsstaterna också har beredskap att vid behov lämna bistånd, om någon medlemsstat blir föremål för ett väpnat angrepp på sitt territorium. 

Klausulen om ömsesidigt bistånd och Finlands ståndpunkter har behandlats i de dokument som sammanhänger med ikraftträdandet av Lissabonfördraget (bl.a. i statsrådets redogörelse om konventets resultat och förberedelserna inför regeringskonferensen (SRR 2/2003 rd, s. 58; UtUB 4/2003 rd, s. 26 och 27), statsrådets redogörelse till riksdagen om Europeiska unionens grundlagsavtal (SRR 6/2005 rd, s. 105, 112; UtUB 2/2006 rd, s. 22 och 23), statsrådets redogörelse om Finlands säkerhets- och försvarspolitik 2004 (SRR 6/2004 rd, s. 55; FsUB 1/2004 rd, s. 19), regeringens proposition till Riksdagen med förslag om godkännande av Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen (RP 67/2006 rd, s. 91, 97, 98 och 114; UtUB 13/2006 rd, s. 6 och 7), regeringens proposition till Riksdagen med förslag om godkännande av Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen och till lag om sättande i kraft av de bestämmelser i fördraget som hör till området för lagstiftningen (RP 23/2008 rd, s. 104, 111–113, 126, och 158; UtUB 6/2008 rd, s. 17–20), i statsrådets redogörelse om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik 2009 (SRR 1/2009 rd, s. 63, 70 och 94; UtUB 5/2009 rd, s. 16) och statsrådets redogörelse om Finlands utrikes- och säkerhetspolitik 2012 (SRR 6/2012 rd, s 10, 55, 86 och 87; UtUB 1/2013 rd, s. 24 och 36). På utrikesutskottets begäran gav utrikesministeriet utskottet (UtUB 13/2006 rd) också en separat utredning, gjord av pol dr Teija Tiilikainen, om vilka konsekvenser skyldigheten att lämna bistånd har och vilka åtgärder som krävs för genomförande av skyldigheten (UTP 7/2008 rd). 

Med anledning av attackerna i Paris den 13 november 2015 framställde Frankrike en begäran i enlighet med klausulen om ömsesidigt bistånd till EU:s medlemsstater i rådet i konstellationen utrikes frågor (försvarsministrarna) den 17 november 2015. Klausulen har inte åberopats tidigare, och frågor i anknytning till verkställandet av den eller konsekvenserna av den har inte just behandlats mellan EU:s medlemsstater. Frankrike föreslog inte att EU:s solidaritetsklausul skulle aktiveras och inte heller konsultations- eller andra åtgärder inom ramen för Nato. När försvarsministrarna behandlade ärendet den 17 november 2015 höll alla medlemsstater ett anförande där de förde fram sitt enhälliga stöd till Frankrike och den aktivering av biståndsklausulen som landet tog upp. I fråga om biståndets art konstaterade Frankrike att landet ber om bilateralt bistånd av sina partner, av var och en enligt dess förmåga. Efter att ha åberopat klausulen om ömsesidigt bistånd förde Frankrike bilaterala diskussioner med medlemsstaterna om deras möjligheter att delta i verkställandet av klausulen. Tyngdpunkten låg på att ersätta Frankrikes deltagande i internationell krishantering med åtgärder från andra EU-medlemsländer, och att Frankrikes egna resurser kunde frigöras för att användas i kampen mot terrorismen.  

I Finland behandlades frågan både i EU-ministerutskottet och i det gemensamma mötet mellan republikens president och statsrådet utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskott. Ärendet delgavs riksdagen genom en skrivelse av statsrådet (UTP 15/2015 vp, UTPJ 21/2015 vp och E 90/2015 vp). 

Den begäran om stöd som Frankrike förde fram till EU:s medlemsstater har breddat den uppfattning som tidigare rådde mellan medlemsstaterna om tillämpningsområdet för klausulen om ömsesidigt bistånd. Ett väpnat angrepp har man hittills ansett avse framför allt tredje lands väpnade angrepp på en EU-medlemsstat. Som en följd av den franska begäran om stöd stärktes den uppfattningen att tillämpningsområdet för klausulen kan antas sträcka sig också till andra allvarliga säkerhetshot som är jämställbara med väpnade angrepp. Frankrikes agerande visar att åberopandet av klausulen i sista hand baserar sig på en övervägning i varje enskilt fall, där också politiska och militära synpunkter beaktas.  

EU-mekanismerna 

Staterna, EU och de internationella organisationerna har skapat olika samordningsmekanismer för avvärjning och hantering av hot. De grundar sig på bilaterala och multilaterala avtal och samarbetsstrukturer. Målet är att göra det möjligt att ge bistånd till andra stater samt ställa det till EU:s och internationella organisationers förfogande t.ex. när terrorism, naturkatastrofer och andra katastrofer och nödsituationer realiseras eller vid hot om sådana. På motsvarande sätt kan staterna få stöd av övriga stater, EU och de internationella organisationerna. 

En sådan mekanism är unionens civilskyddsmekanism (Europaparlamentets och rådets beslut 1313/2013/EU om en civilskyddsmekanism för unionen) som har grundats för att stärka och effektivera de europeiska ländernas samarbete och underlätta samordningen på civilskyddsmekanismens område för förebyggande, beredskap och insatser vid naturkatastrofer och katastrofer som orsakats av människan. I insatsen vid en katastrof kan som en viktig del och som en sista metod ingå användning av militära resurser under ledning av civilskyddsmekanismen. I de militära resurserna kan då ingå transport-, logistik- eller läkemedelsstöd. När det anses ändamålsenligt att använda militära resurser som stöd för skyddsmekanismens insatser, ska i samarbetet med de väpnade styrkorna följas de förfaringssätt, förfaranden och grunder som fastställs av EU:s råd eller dess behöriga organ. 

EU:s stridsgrupper 

EU:s stridsgrupper (EU Battlegroup, EUBG) är unionens snabbinsatsverktyg. Syftet med stridsgrupperna, som bildas av olika ländergrupper, är att förstärka EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik och dess utbud av metoder vid krishantering samt främja utvecklandet av medlemsländernas militära kapaciteter. En allmän ram för stridsgruppernas verksamhet utgörs av EU:s stridsgruppskoncept. Ett viktigt syfte med stridsgrupperna är att stöda FN. EU:s stridsgrupp kan användas antingen som en separat krishanteringsstyrka eller som en del av en mera omfattande insats. EU:s stridsgrupp kan också användas för en insats där civila evakueras. Dessutom kan det komma i fråga att bistå vid leverans av humanitärt bistånd. Stridsgrupperna har en styrka på i genomsnitt 2000 soldater. Varje stridsgrupps beredskapsjour räcker ett halvt år och EU har i princip två stridsgrupper i beredskap samtidigt. I de krishanteringsinsatser som EU har inlett har stridsgrupperna dock inte använts, utan styrkor har sammanställts per insats.  

Finland har deltagit i EU:s stridsgruppers beredskapsjourer åren 2007 och 2011 under ledning av Tyskland och Nederländerna samt åren 2008, 2011 och 2015 under ledning av Sverige. År 2016 deltar Finland i en stridsgrupp som leds av Storbritannien. De finska styrkor som hör till stridsgruppen har satts i hög beredskap utgående från lagen om militär krishantering. 

Riksdagens utrikesutskott har ansett att statsrådets approach, enligt vilken ändamålet med stridsgrupperna och avgränsningen av det är det enda kriteriet som på något sätt kan göra det möjligt att bedöma var stridsgrupperna kommer att sättas in, är en riktig och motiverad infallsvinkel. Utgångspunkten bör vara att stridsgrupperna kan användas vid alla kriser. Stridsgrupperna kan användas vid militära konflikter såväl som vid naturkatastrofer eller katastrofer som människan förorsakat. Utskottet omfattade regeringens åsikt att var och på vilket sätt en stridsgrupp utnyttjas alltid i sista hand är ett politiskt beslut. Utskottet betonade också att ett beslut av EU-rådet om att använda stridsgruppen vid en viss operation är avgörande också för Finlands deltagande och beslutsfattande (UtUB 14/2006 rd – SRR 8/2006 rd). 

Vidare ansåg utrikesutskottet att tröskeln för att engagera EU:s stridsgrupper inte får bli för hög och de bör i princip kunna engageras i alla kriser som gruppens prestationskapacitet och insatsens maximala längd (fyra månader) enligt konceptet ger realistiska möjligheter till (UtUB 11/2007 rd – SRR 2/2007 rd). Finland har aktivt försökt främja stridsgruppernas användbarhet. Bland annat i utrikesutskottets utlåtande i anknytning till statsrådets redogörelse för EU-politiken har främjandet av stridsgruppernas användbarhet efterlysts. I utlåtandet konstaterades att stridsgrupperna kan öka EU:s strategiska trovärdighet endast om det finns en verklig beredskap och förmåga att sätta in dem (UtUU 8/2013 rd). 

Den personal som utnämnts till EU:s stabsstrukturer 

Finland har utnämnt också s.k. kompletterande personal (Primary Augmentees, PA) till EU:s stabsstruktur. Personalen kan på begäran av EU användas för planering, beredning och verkställande av vilken som helst av EU:s militära krishanteringsinsatser. Det är fråga om finska stabsofficerare som åker t.ex. till staben för EU:s krishanteringsinsats för planerings- och förberedelseuppgifter inför en insats, ibland med en mycket snabb tidtabell. När insatsen inleds fortgår personalen i stabsuppdrag i insatsen.  

De så kallade Petersbergsuppdragen 

Enligt artikel 42.1 i fördraget om Europeiska unionen (FEU) är den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken en oskiljaktig del av EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Den tryggar unionens operativa handlingsförmåga, som baserar sig på civila och militära resurser. Unionen kan använda dem för att utföra uppdrag utanför unionens territorium i enlighet med principerna i FN:s stadga. Dessa uppdrag genomförs genom användning av de resurser som medlemsstaterna ställt till unionens förfogande. I de uppdrag, som unionen kan använda civila och militära resurser för att genomföra, ingår gemensamma åtgärder på nedrustningens område, humanitära uppdrag och räddningsuppdrag, rådgivning och stöd i militära ärenden, konfliktförebyggande och fredsbevarande uppdrag, stridsgruppernas uppgifter i krishantering, fredsåterställande och stabilisering efter en konflikt. Med alla dessa uppgifter kan bekämpning av terrorism främjas, också på så sätt att man ger stöd till tredje länder för terrorismbekämpning på deras territorier. EU:s råd beslutar om uppgifter och definierar målen med och omfattningen av uppgifterna samt de allmänna sätten att genomföra dem. Unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik övervakar underställd rådet i tät och fortgående kontakt med kommittén för politiska och säkerhetsfrågor samordningen av civila och militära aspekter på uppgifterna. 

Inom EU diskuteras verkställandet av de ovan nämnda s.k. Petersbergsuppdragen. Uppe till diskussion är också möjligheterna att i enlighet med fördraget om Europeiska unionen ge uppdrag till ländergrupper som bildas av medlemsstater, vilka är villiga till detta och har de resurser som behövs för uppgiften. I bakgrunden finns behovet att anpassa EU:s verksamhet till en föränderlig omvärld. 

2.2.2  2.2.2 Andra former av internationellt samarbete

Regionalt försvarssamarbete 

Det nordiska försvarssamarbetet (Nordic Defence Cooperation, Nordefco) har breddats och fördjupats under de senaste åren och alla de nordiska länderna har förbundit sig på både politisk och militär nivå att utveckla samarbetet. Långvariga samarbetstraditioner, geografisk närhet, en delad säkerhetspolitisk omgivning samt gemensamma behov och mål gör samarbete möjligt, fastän de nordiska försvarslösningarna skiljer sig från varandra. Utgångspunkten för det nordiska försvarssamarbetet är strävan efter ett gemensamt intresse och flexibilitet. Varje land kan i varje enskilt fall besluta om landet deltar i ett samarbetsprojekt. Enligt det samförståndsprotokoll som styr samarbetet och som undertecknades i november 2009 (Memorandum of Understanding between the Ministry of Defence of the Kingdom of Denmark and the Ministry of Defence of the Republic of Finland and the Ministry for Foreign Affairs of Iceland and the Ministry of Defence of the Kingdom of Norway and the Government of the Kingdom of Sweden on Nordic Defence Cooperation) är syftet att stärka de deltagande ländernas nationella försvar, hitta synergieffekter och främja effektiva gemensamma lösningar.  

De nordiska länderna gav en gemensam solidaritetsförklaring i samband med det nordiska utrikesministermötets deklaration den 5 april 2011. Den nordiska solidaritetsförklaringen gäller bl.a. naturkatastrofer och katastrofer orsakade av människan, cyberattacker och terroristattacker. Om ett nordiskt land blir föremål för hot, ger de övriga nordiska länderna enligt solidaritetsförklaringen bistånd med adekvata medel. Solidaritetsförklaringen gäller inte försvarssamarbete och inte heller användning av militära medel. Sverige har dessutom gett en ensidig solidaritetsförklaring år 2009. Sveriges förklaring täcker också lämnandet och mottagandet av militärt bistånd. 

Också samarbetet mellan länderna i Norden och Baltikum samt den s.k. Nordliga gruppen ökar inom försvarets område. I samarbetet med de baltiska länderna ligger tyngdpunkten på säkerhets- och försvarspolitisk dialog, övningssamarbete, utvecklande av en luftlägesbild, cybersamarbete, förstärkande av försvarskapaciteten i tredje länder, försvarsmaterielsamarbete samt dialog med försvarsindustrin och samarbete i krishantering. Nordliga gruppen, till vilken hör länderna i Norden och Baltikum, Nederländerna, Polen, Storbritannien och Tyskland, är i första hand ett försvarspolitiskt diskussionsforum. Samtidigt kartläggs också samarbetet i fråga om kapaciteter och övningsverksamhet i synnerhet i situationer där de nordiska länderna eller de nordiska och de baltiska länderna som grupp vore för snäv med tanke på samarbetet. 

Intensifieringen av det bilaterala samarbetet mellan Finland och Sverige är en del av det nordiska samarbetet och utvecklandet av det samt ett komplement till det. Målet för försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige är att förbättra försvarets kapacitet och samverkansförmåga. 

Den finska och den svenska försvarsmakten överlät i januari 2015 till ländernas försvarsministrar en gemensam rapport om förutsättningarna att intensifiera det bilaterala försvarssamarbetet. I rapporten konstateras att en intensifiering av försvarssamarbetet mellan länderna anses vara nyttig. Försvarsmakternas rapport gällde försvarssamarbete i fredstid. Försvarsmakterna konstaterar i sin rapport att om samarbetet utsträcks till att gälla också kris- och konfliktsituationer skulle det ansenligt öka samarbetets funktionella värde och samtidigt skapa bättre förutsättningar för ekonomisk effektivitet i samarbetet. 

På kort sikt är det möjligt att intensifiera försvarssamarbetet med Sverige särskilt inom utbildning och övningar samt i lägesbildssamarbetet och på längre sikt också i fråga om åtgärder som gäller territorialövervakningen. Utgångspunkten vid intensifieringen av samarbetet mellan länderna är att man kan agera tillsammans bl.a. i övervakningen och tryggandet av den territoriella integriteten och att också lämnandet och mottagandet av militärt bistånd bör vara möjligt. Den finska och den svenska försvarsmakten fortgår också med ett utredningsarbete, där möjligheterna till gemensamma militära åtgärder i kris- och konfliktsituationer granskas. 

Lägesbilds- och territorialövervakningssamarbetet har utvecklats i takt med att försvarssamarbetet har fördjupats. Det internationella sjö- och luftlägesbildssamarbetet kompletterar den lägesbild som de nationella myndigheterna i samarbete producerar vid övervakningen av den territoriella integriteten. Det internationella lägesbildssamarbetet effektiverar kapaciteterna i övervakningen av den territoriella integriteten under normala förhållanden samt formandet av en lägesbild under undantagsförhållanden. För Finland är de viktigaste internationella projekten gällande sjö- och luftlägesbildssamarbetet MARSUR (Maritime Surveillance Networking) som omfattar hela Europa och SUCBAS (Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea) som gäller Östersjöområdet. Dessa är på väg mot operativt bruk. Finland deltar också i ASDE-samarbetet (Air Situation Data Exchange) som gäller utbyte av luftlägesbilder och som genomförs mellan Finland, Sverige, Norge, de baltiska länderna och Nato. De viktigaste systemen som redan är i operativt bruk och som stöder övervakningen av Finlands gränser och därigenom också lägesbilden för territorialövervakningen är EUROSUR (European Border Surveillance System) samt Östersjöområdets gränsövervakningssamarbete BSRBCC (Baltic Sea Region Border Control Cooperation) och informationsutbytessystemet CoastNet som är i användning. EU:s CISE (Common Maritime Information Sharing Environment) är ett viktigt pågående projekt som siktar till att utveckla EU:s lägesbilds- och informationsutbytessamarbete gällande sjöområdet. 

Nordatlantiska fördragsorganisationens (Nato) snabbinsatsstyrkor  

Natos snabbinsatsstyrkors (NATO Response Force, NRF) uppgifter täcker i princip alla Natos uppgifter. Beslut om att använda NRF fattas av Nordatlantiska rådet (North Atlantic Council, NAC). Hittills har Nato inte använt hela NRF för insatser, men delar har använts för att leverera humanitärt bistånd efter orkanen Katrina och jordbävningen i Pakistan år 2005. NRF-styrkor har också använts för stöduppgifter under valet i Afghanistan år 2004 och styrkor stod i beredskap under de olympiska spelen i Aten år 2004. Möjligheten att använda NRF-styrkor diskuterades i samband med de olympiska spelen i London år 2012. Nato kan också i fortsättningen använda NRF-styrkor utöver för krishantering också för andra uppdrag, såsom i förebyggande syfte i samband med stora publikevenemang eller för hantering av följderna efter en storolycka eller naturkatastrof eller ett terrordåd eller i en situation där det förekommer hot om terrorism. NRF har blivit ett centralt verktyg när väpnade styrkors kapacitet utvecklas, och dess betydelse i utbildnings- och övningsverksamhet kommer att öka i fortsättningen. 

Natos beredskap och verksamhetens snabbhet utvecklas genom att snabbinsatsstyrkorna förnyas bl.a. genom att nya styrkor för synnerligen snabba insatser grundas. Den förnyade NRF består utgående från beredskapskraven av tre helheter: Very High Readiness Joint Task Force (VJTF), Initial Follow-on Forces Group (IFFG) och Follow on Forces Group (FFG). VJTF består av en markkomponent, en havskomponent, en luftkomponent, en specialtruppskomponent, ledningsdelar för skyddsenheter, stabsdelar, kommando- och ledningsdelar och stöddelar för underhållet. Armékomponenten upprätthålls och den leds av ramstaten. Den förnyade NRF står till förfogande vid genomförandet av alla Natos uppdrag. Principerna för partnernas deltagande kvarstår. 

Åtskilt från NRF har också grundats ramstatsgrupper, vilkas syfte är att upprätthålla och utveckla kapaciteter, också inom krishanteringen. Inom ramen för en ramstatsgrupp, som leds av Storbritannien, har en separat Joint Expeditionary Force (JEF) skapats för att utveckla kapaciteter. Utöver Storbritannien leder Tyskland, Italien och Turkiet ramstatsgrupper med olika prioriteringar vid utvecklandet av kapaciteterna. Också partnerskapsländerna kan delta i ramstatsgruppernas verksamhet. 

I NRF kan utöver Natos medlemsstater också partnerskapsländer, som uppfyller vissa kriterier, delta. En förutsättning för att partnerskapsländerna ska kunna delta är att de styrkor de erbjuder har utvärderats och certifierats på den högsta nivån i Natos utvärderingsprogram (Nato Evaluation Level, NEL2). Partnernas deltagande är alltid till sin karaktär kompletterande och partnerländerna fastslår det enligt sina nationella utgångspunkter. Partnernas deltagande i en NRF-insats avgörs separat inom Nato. 

Republikens presidents och statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskotts gemensamma möte drog den 7 mars 2008 upp en riktlinje enligt vilken Finland bekräftar sin vilja att delta i NRFs kompletterande verksamhet. Riksdagen gavs en redogörelse i saken (SRR 1/2008 rd). Finlands första kontribution till styrkepoolen var arméns specialavdelning för skyddstjänst år 2012. År 2013 ingick i styrkepoolen arméns avdelning för specialoperationer, år 2014 flygvapnets beredskapsenhet och år 2015 marinens kustjägarkompani. År 2016 har arméns helikopteravdelning och arméns jägarkompani anmälts till styrkepoolen samt år 2017 marinens fartygsavdelning och arméns specialavdelning för skyddstjänst. För år 2018 anmäls till FFG-styrkepoolen flygvapnets beredskapsenhet. Finland bereder sig på att delta också i den förnyade NRF i rollen av partnerskapsland. Ifall det finns ett behov att komplettera NRF-styrkorna med styrkor som ingår i styrkepoolen, till vilken också finska styrkor har anmälts, ska ett separat nationellt beslut fattas om dessas deltagande. 

2.2.3  2.2.3 Lagstiftningen i utlandet

I den internationella jämförelsen har de uppgifter utnyttjats som ingår i den internationella jämförelse som gjorts av en arbetsgrupp som utrikesministeriet tillsatte den 25 mars 2015. Den arbetsgruppen skulle bereda lagstiftning med anknytning till lämnandet och mottagandet av internationellt bistånd. I denna regeringsproposition har lagstiftningen i andra länder beskrivits till väsentliga delar. För den internationella jämförelsen valdes nio länder: Nederländerna, Irland, Österrike, Norge, Polen, Frankrike, Sverige, Tyskland och Estland. Med i jämförelsen är både militärt allierade och alliansfria länder. I jämförelsen har man särskilt strävat efter att reda ut om det i de länder som ingår i utredningen finns en särskild lagstiftning för verkställande av EU:s klausuler om solidaritet och ömsesidigt bistånd. 

Ingen särskild lagstiftning har utfärdats om verkställandet av EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd i de länder som var föremål för jämförelsen. Vid verkställandet av klausulerna stöder man sig i de flesta länder på behörighetsregleringen i grundlagen och på den sektoriella lagstiftning som kompletterar den. I de förfaranden som gäller beslutsfattandet finns stora landsvisa skillnader. 

Nederländerna 

Nederländernas väpnade styrkors uppdrag kan härledas ur artikel 97 i den nederländska grundlagen. Enligt den ska Nederländerna ha väpnade styrkor för att försvara konungadömet och trygga dess intressen samt för att upprätthålla och främja den internationella rättsordningen. I uppgifterna anses ingå bl.a. krishantering utomlands, humanitärt bistånd både inom landet och utomlands, gemensamma insatser med civila organisationer under normala förhållanden och undantagsförhållanden, såsom vid naturkatastrofer och humanitära katastrofer, samt för evakuering av nederländska medborgare i utlandet. 

Användningen av de väpnade styrkorna utomlands regleras av artikel 100 i grundlagen. Artikeln i fråga fungerar som en vidare ram för sändandet av styrkor, och konkreta kriterier, som måste beaktas i beslutsfattandet, har sedan år 1995 ingått i en s.k. värderingsram. I kriterierna ingår bl.a. bedömning av om deltagandet främjar bevarandet av internationell fred och säkerhet, om deltagandet är förenligt med folkrätten och om insatsens mål är realistiskt nåbara. Användningen av militära resurser utomlands är möjlig utöver för krishantering också för att genomföra två andra uppdrag som grundlagen ger de väpnade styrkorna: för att genomföra separat eller kollektivt självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga och för att trygga Nederländernas intressen. 

Irland 

I den irländska försvarslagen ingår kriterier utgående från vilka en irländsk fredsbevararstyrka kan sändas utomlands för att delta i fredsbevarande insatser. Deltagandet baserar sig på en s.k. trelåsmekanism: insatsen måste grunda sig på fullmakt av FN, den måste ha godkänts av regeringen och dessutom ska parlamentet godkänna deltagandet med sitt beslut. Godkännande av parlamentet förutsätts inte, när det är fråga om en oväpnad insats eller när den styrka som sänds ut består av högst 12 soldater. 

Försvarsmaktens styrkor kan med ett beslut av regeringen också sändas ut för att delta i utbildning och ordna utbildning, övervaknings-, observations- och rådgivningsuppdrag, för att delta i underrättelse- och informationsinhämtningsuppdrag eller för att vidta humanitära åtgärder för att bemöta en inträffad eller eventuellt hotande katastrof eller nödsituation. I dessa fall förutsätts inte parlamentets godkännande på förhand för att styrkorna ska få sändas. 

Österrike 

I enlighet med sin neutralitetslag, som stiftades år 1955 i den lagstiftningsordning som gäller för grundlagar, är Österrike ett neutralt land. Neutraliteten anses ofta vara en väsentlig del av den österrikiska identiteten, men den har inte ansetts förhindra deltagande i det samarbete som bedrivs inom ramen för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. När Österrike anslöt sig till Europeiska unionen, fogades till landets grundlag en 23 f artikel, enligt vilken de beslut som fattas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område åsidosätter bestämmelserna i neutralitetslagen. 

Bestämmelser om Österrikes deltagande i verksamhet utomlands finns i krishanteringslagen. Lagen ingår i helheten av österrikiska grundlagar. Med stöd av artikel 1 i lagen kan österrikiska styrkor eller enskilda sakkunniga sändas utomlands för att trygga fred i syfte att främja demokrati och rättsstaten eller för att skydda de mänskliga rättigheterna inom ramen för internationella organisationer eller OSSE eller för att verkställa ett beslut som fattats inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Lagen gäller dessutom sändande av styrkor eller enskilda personer för att ge humanitärt bistånd eller katastrofbistånd, för att vidta efterspanings- och räddningsåtgärder eller för att ge utbildning med anknytning till dessa samt för att delta i utbildning och övningar som verkställs inom det militära försvarets område. I deltagandet ska bl.a. Österrikes folkrättsliga förpliktelser och Förenta nationernas stadga beaktas. 

Norge 

Med stöd av 25 och 26 paragrafen i Norges grundlag är kungen arméns överbefälhavare. I praktiken använder regeringen numera kungens beslutanderätt, och den beslutar om att sända ut styrkor på internationella insatser. Regeringen är skyldig att konsultera parlamentet. Parlamentets ståndpunkt till sändandet av styrkor inhämtas i princip i det utvidgade utrikes- och försvarsutskottet. Utskottets ståndpunkt är inte juridiskt bindande, men i praktiken anses den politiskt bindande för regeringen. 

Artikel 25 i grundlagen sätter också gränser för utländska styrkors ankomst till Norge. Med stöd av artikeln får utländska styrkor inte komma till Norge utan parlamentets samtycke, exkluderade från denna regel är styrkor som kommer för att bistå de norska väpnade styrkorna när de försvarar sig mot ett utländskt väpnat angrepp.  

Polen 

Med stöd av artikel 146 i den polska grundlagen svarar statsrådet för statens inre och yttre säkerhet samt för den allmänna kontrollen av utrikesrelationerna och det nationella försvaret. Med stöd av artikel 133 i grundlagen samarbetar Polens president med premiärministern och vederbörande minister i utrikespolitiken. Presidenten är med stöd av artikel 134 i grundlagen arméns överbefälhavare och använder i fredstid befälsmakten i förhållande till armén via försvarsministern. 

Verksamhet i internationella militära insatser baserar sig på landets grundlag, och utöver detta har med en separat lag föreskrivits om deltagande i internationell krishantering och om annan användning av militära resurser eller vistelse utomlands. Med stöd av artikel 2 i lagen avses med användning av de väpnade styrkorna utomlands att de väpnade styrkorna deltar i väpnade konflikter eller i förstärkandet av Polens eller dess allierades styrkor, i fredsbevarande insatser eller i terrorismbekämpning eller hantering av följderna av sådan. De väpnade styrkornas vistelse utomlands möjliggör för sin del deltagande i militär utbildning eller militära övningar, i räddnings- och efterspaningsverksamhet (sjöräddning exkluderad), humanitärt bistånd samt representationsverksamhet. 

Frankrike 

I Frankrike definieras det säkerhets- och försvarspolitiska beslutsfattandet av presidentens starka roll. Parlamentets roll är begränsad. Enligt artikel 35 i den franska grundlagen ger parlamentet fullmakt att förklara krig. I egenskap av arméns överbefälhavare beslutar presidenten om de väpnade styrkornas deltagande i verksamhet utomlands. Den franska säkerhets- och försvarspolitiken planeras, styrs och leds av rådet för nationell säkerhet och försvar med presidenten som ordförande. Beslutsfattandet i krissituationer och i fråga om militära åtgärder bereds av försvarsrådet i begränsad sammansättning, där ordet leds av presidenten. Även om presidenten fattar de viktigaste besluten, är det dock enligt artikel 21 i grundlagen premiärministern som svarar för det nationella försvaret. 

I enlighet med formuleringen i artikel 35 i grundlagen ska regeringen informera parlamentet om sina beslut att sända väpnade styrkor för aktion utomlands senast tre dagar efter att interventionen har börjat, och i samband med detta presentera de mål som man strävar efter att nå med aktionen. I parlamentet kan en diskussion föras som en följd av informerandet, men ingen omröstning genomförs med anledning av det. När en intervention räcker över fyra månader, ska regeringen lämna beslutet om huruvida en förlängning ska godkännas till parlamentet för godkännande. 

Sverige 

Sveriges Regeringsform innehåller bestämmelser om befogenhetsfördelningen mellan riksdagen och regeringen i fråga om beslutet om att sända väpnade styrkor utomlands. På basis av 15 kap. 13 § i Regeringsformen får regeringen i enlighet med internationell rätt sätta in rikets försvarsmakt för att möta ett väpnat angrepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets territorium. I 15 kap. 16 § i Regeringsformen ingår förutsättningar för att en svensk väpnad styrka ska kunna sändas utomlands när det inte är fråga om att besvara en angreppssituation. Med stöd av lagrummet kan regeringen för det första besluta sända styrkor för att genomföra en internationell skyldighet som riksdagen har godkänt. För det andra kan styrkor sändas för en aktion utomlands med beslut av regeringen när fullmakten till detta grundar sig på lag, som definierar förutsättningarna för åtgärderna. För det tredje är det möjligt att sända styrkor om riksdagen medger det i ett särskilt fall. När Sverige deltar i väpnade styrkors internationella gemensamma insatser, tillämpas den tredje behörighetsgrunden. 

De lagar för delegering av beslutsmakten som avses i 15 kap. 16 § 2 mom. i regeringsformen är två: lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet, utgående från vilken regeringen kan besluta om att sända en väpnad styrka för att delta i utbildning som främjar fred, samt lagen om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands, utgående från vilken regeringen, på begäran av FN eller utgående från beslut av OSSE, kan besluta om en väpnad styrkas deltagande i fredsbevarande verksamhet utomlands. 

Behoven att revidera lagen om utbildning för fredsfrämjande verksamhet har retts ut i ett betänkande som avläts den 1 januari 2015 (Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands – En utökad beslutsbefogenhet för regeringen; SOU 2015:1). I betänkandet föreslås det att bemyndigandet för regeringen att sända styrka utomlands för utbildning och övning inte begränsas till enbart fredsfrämjande verksamhet. Bemyndigandet bör omfatta alla typer av utbildningar och övningar som ordnas inom ramen för internationellt samarbete. Ett utkast till regeringsproposition som till sitt innehåll motsvarar betänkandet har behandlats av laggranskningen (Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands, Fö2015/00087/RS och Fö2015/01646/RS). Det föreslås att ändringarna i lagen ska träda i kraft den 1 juli 2016. 

Utländska styrkors tillträde till svenskt territorium regleras i flera lagar, framför allt i den s.k. tillträdesförordningen och den s.k. IKFN-förordningen. I tillträdesförordningen föreskrivs bl.a. om utländska statsluftfartygs, statsfartygs och militära fordons tillträde till svenskt territorium. Utgångspunkten i förordningen är att Sveriges regering meddelar tillstånd för tillträde till svenskt territorium. 

Den svenska regeringen gav den 12 november 2015 en särskild utredare i uppdrag att reda ut vilka förutsättningar det finns enligt Regeringsformen att sedan de nödvändiga politiska besluten har fattats agera militärt tillsammans med en annan stat för att besvara ett väpnat hot som riktar sig mot någondera staten och för att hindra territoriekränkningar på dessa staters territorier både i fredstid och under tider när krig förs med främmande stater. Utredningen ska ges senast den 30 september 2016. 

Tyskland 

Bestämmelser om det tyska parlamentets deltagande i förbundsregeringens beslutsfattande om användningen av tyska väpnade styrkor utomlands ingår i lagen om parlamentets deltagande. I artikel 87 a.2 och 24.2 i grundlagen föreskrivs på allmän nivå om ramarna för användningen av militära maktmedel. Grundlagen reglerar inte direkt användningen av väpnade styrkor utomlands, utan ovan nämnda lag och dess tillämpningspraxis grundar sig framför allt på den tyska författningsdomstolens rättspraxis, i synnerhet på de avgöranden som meddelades åren 1994 och 2008. 

Artikel 24.2 i grundlagen möjliggör att förbundsstaten ansluter sig till organisationer för kollektiv säkerhet och tillåter att staten förbinder sig till sådana begränsningar i självbestämmanderätten som främjar åstadkommandet av en hållbar fred i Europa och världen. Tyskland använder sina väpnade styrkor utomlands endast inom ramen för multinationella strukturer, dvs. FN, Nato och EU. 

Estland 

Med stöd av 128 § i den estniska grundlagen beslutar parlamentet på föredragning av presidenten om att förklara krigstillstånd, om mobilisering och om hävning av mobiliseringen, samt om användningen av försvarsmakten för att uppfylla den estniska regeringens internationella förpliktelser.  

Estlands nya lag om det nationella försvaret (Riigikaitseseadus) trädde i kraft den 1 januari 2016. Lagen ersatte de tidigare lagarna om det nationella försvaret och om försvarsmaktens internationella samarbete. Huvudprinciperna för det internationella militära samarbetet har behållits i den nya lagen.  

Med stöd av 33 § i lagen beslutar parlamentet om användningen av försvarsmakten för insatser av kollektivt självförsvar antingen genom att ratificera ett fördrag om kollektivt självförsvar (såsom har gjorts i fråga om det nordatlantiska fördraget) eller, om ett fördrag saknas, genom att fatta ett separat beslut om deltagande. Regeringen förordnar försvarsmakten att inleda deltagandet i en insats som syftar till kollektivt självförsvar och att avsluta det. Regeringens förordnande anses i dessa situationer endast vara ett formellt beslut. Den största ändringen jämfört med det tidigare rättstillståndet ingår i 34 § 4 mom. i lagen, enligt vilket parlamentet, efter sitt första beslut om överlåtelse av styrkor, årligen beslutar om en övre gräns för personalantalet, inom ramen för vilken personal i aktivtjänst kan delta i en andra insats som leds av Nato eller av en av dess medlemsstater, EU eller FN. 

I andra insatser, t.ex. sådana som har inletts utgående från bestämmelserna i FN:s stadga, beslutar parlamentet om försvarsmaktens deltagande i enskilda fall, utom om 1) användningen av försvarsmakten baserar sig på ett fördrag som Estland har ratificerat eller 2) deltagandet sker som en del av Natos, dess medlemsstats eller EU:s snabbinsatsstyrkor. I det senare fallet fastslår parlamentet i sitt beslut de styrkor som vederbörande enhet vid den estniska försvarsmakten deltar i samt den övre gränsen för antalet militärpersoner som kan delta i dylika snabbinsatsstyrkor. 

I lagen om det nationella försvaret ingår också bestämmelser om bl.a. transitering av utländska styrkor samt statsfartyg, statsluftfartyg och fordon via estniskt territorium samt om rätten för utländska styrkor att använda maktmedel.  

2.3.1  2.3.1 Inledning

En arbetsgrupp som utrikesministeriet tillsatte den 14 maj 2013 bedömde i sitt betänkande behoven att ändra lagstiftningen vad gäller att lämna och ta emot internationellt bistånd, i synnerhet vid tillämpningen av EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd (betänkande av Arbetsgruppen för förändringsbehov av lagstiftning som anknyter till krishantering och annat internationellt samarbete, utrikesministeriets publikationer 11/2014). Arbetsgruppen föreslog ändringar i den lagstiftning som gäller krishantering. 

I arbetsgruppens arbete kom behovet fram att till vissa delar komplettera lagstiftningen gällande det nationella beslutsfattandet i situationer där bistånd lämnas och begärs. Dessutom upptäcktes det att lagstiftningen behöver kompletteras gällande användningen av militära resurser vid lämnandet och mottagandet av bistånd. Lagstiftningen bör kompletteras i fråga om både militära resurser och civila myndigheter åtminstone i fråga om de befogenheter som behövs för användningen av maktmedel och personalens ställning vid internationellt bistånd. I lagstiftningen bör å ena sidan sådana situationer beaktas där en finsk myndighet ger bistånd utanför finskt territorium och å andra sidan situationer där en utländsk myndighet agerar på finskt territorium. Dessutom betonades behovet att säkerställa samordningen mellan myndigheterna. 

Utrikesministeriet tillsatte den 25 mars 2015 en arbetsgrupp för att fortgå med det arbete som den föregående arbetsgruppen hade påbörjat och för att bereda lagstiftning i anknytning till lämnande och mottagande av internationellt bistånd. Arbetsgruppen överlämnade den 12 februari 2016 sitt betänkande (Betänkande av arbetsgruppen för beredning av lagstiftning i samband med lämnande och mottagande av internationellt bistånd, Utrikesministeriets publikationer 1/2016). 

Utöver de arbetsgrupper som utrikesministeriet tillsatte har behoven att ändra lagstiftningen också granskats vid försvarsministeriet och inrikesministeriet. 

I det följande bedöms revideringsbehoven mera i detalj. 

2.3.2  2.3.2 Lämnande av bistånd

Försvarsmaktens uppgifter och befogenheter 

Internationell verksamhet ingår som en fast del i alla Försvarsmaktens uppgifter, dvs. i det militära försvaret av Finland, stödjandet av andra myndigheter och deltagandet i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering. 

I lagen om försvarsmakten finns ingen uppgift eller behörighet som skulle göra det möjligt för Försvarsmakten att delta t.ex. i en annan stats territorialövervakning eller lämnandet av militärt bistånd på begäran av en annan stat t.ex. på basis av EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd eller någon annan motsvarande uppgift som en del av internationellt samarbete. 

Frågan dök upp när man redde ut behoven att ändra den lagstiftning som anknyter till verkställandet av EU:s solidaritetsklausul och klausul för ömsesidigt bistånd. Likaså dök frågan upp när man preliminärt bedömde om Finland kunde delta i övervakningen av Islands luftrum tillsammans med Norge och Sverige. Frågan har också bedömts när det bilaterala försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige har utvecklats. 

Enligt lagen om försvarsmakten har Försvarsmakten till uppgift att sörja för det militära försvaret av Finland, i vilket ingår bl.a. övervakning av landområdena, vattenområdena och luftrummet, tryggandet av den territoriella integriteten samt tryggandet av folkets livsbetingelser, de grundläggande fri- och rättigheterna och statsledningens handlingsfrihet och försvaret av den lagliga samhällsordningen. Också territorialövervakningslagen gäller övervakning och tryggande av Finlands territoriella integritet. Försvarsmakten kan inte ge förordnanden om eller använda maktmedel för att trygga en annan stats territoriella integritet. 

De enda internationella uppdragen för Försvarsmakten som särskilt nämns i lagen om försvarsmakten är deltagande i lämnandet av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, naturkatastrof, storolycka eller någon annan jämförbar händelse som stöd för en annan finsk myndighet samt deltagande i internationell militär krishantering och militära uppdrag i annan internationell krishantering. Försvarsmaktens internationella övningar anses ingå i Försvarsmaktens samtliga uppgifter. Ifall det skulle bedömas motiverat att använda Försvarsmaktens resurser mera vidsträckt för lämnande av bistånd, bör Försvarsmaktens uppgifter och befogenheter om vilka föreskrivs i lagen om försvarsmakten, inklusive maktmedelsbestämmelsen, kompletteras så att de gör det möjligt för Försvarsmakten att delta också i annan internationell verksamhet. 

Användningen av maktmedel när en annan finsk myndighet stöds 

Med stöd av gällande lagstiftning kan Försvarsmakten med materiel, utrustning eller sakkunnighjälp stöda inrikesministeriets förvaltningsområde och även andra finska myndigheter när de lämnar en annan stat bistånd till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, storolycka eller med dessa jämförbar händelse. När bistånd ges får maktmedel inte användas. Lagstiftningen bör dock kompletteras så att den gör det möjligt för Försvarsmakten att också använda maktmedel när den stöder en annan finsk myndighet. Lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen gör det möjligt att använda maktmedel i vissa situationer, men lagen i fråga är inte tillämplig utanför finskt territorium. 

Användningen av maktmedel ställdes utanför 12 § i lagen om försvarsmakten, när lagförslaget behandlades i riksdagens grundlagsutskott. Skälet till avgränsningen var framför allt att det föreföll möjligt att i biståndet till en annan stat också använda avdelningar med beväringar, där det också ingår andra än sådana som anmält sig frivilligt för biståndsuppdrag (GrUU 51/2006 rd). 

Grundlagsutskottet påpekade att det bl.a. behövs bestämmelser i lag om exempelvis kriterierna för bistånd, om biståndsstyrkorna och deras juridiska status samt om ett förfarande som tillåter medverkan från riksdagen för beslut om lämnande av bistånd för att bistånd som är förenat med användning av maktmedel och som eventuellt bygger på en solidaritetsklausul ska kunna lämnas. Enligt utskottet bör regeringen därför inom sig börja utreda vilka skyldigheter medlemsstaterna eventuellt åläggs i och med en solidaritetsklausul och i förekommande fall bereda lagstiftning som gör det möjligt att fullfölja åtagandena (GrUU 51/2006 rd). 

Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av bistånd i annat fall än som stöd för en annan finsk myndighet 

Med beaktande av utvecklingen i omvärlden under den senaste tiden finns det ett behov att använda Försvarsmaktens resurser också för sådant internationellt samarbete, som inte hänför sig till militärt försvar av Finland eller som inte är sådan verksamhet som avses i lagen om militär krishantering och inte heller övningsverksamhet eller stöd till en annan finsk myndighet. 

Det är nödvändigt att justera lagstiftningen i sådana situationer där EU:s stridsgrupper (EUBG) eller Natos snabbinsatsstyrkor (NRF), som Finland har förbundit sig vid, kommer att användas för annat än militär krishantering. Det kan vara fråga om en situation där det finns ett behov att använda styrkorna för ett internationellt uppdrag som inte är militär krishantering. 

När Finland deltar i EU:s stridsgruppers beredskapsjour, har de militära avdelningarna försatts i hög beredskap i enlighet med lagen om militär krishantering, och ifall styrkorna sänds på en militär krishanteringsinsats, fattas beslut om deltagande i insatsen på basis av samma lag. Likaså ska ett eventuellt beslut om deltagande i en NRF-insats, som är militär krishantering, göras i enlighet med lagen om militär krishantering. 

I lagen om militär krishantering föreskrivs om ett snabbare förfarande i fråga om hörandet av riksdagen i en situation där man beslutar om att delta i militär krishantering med en militär avdelning som försatts i hög beredskap. Till denna del bör det observeras att bestämmelsen inte är tillämplig på en situation där en beredskapsgrupp används för något annat än militär krishantering. 

Ifall man inom EU eller Nato skulle fatta beslut om att använda snabbinsatsstyrkorna för något annat än krishantering, skulle man för Finlands del bli tvungen att bedöma huruvida 12 § i gällande lag om försvarsmakten är tillämplig. Enligt den paragrafen kan Försvarsmakten för att stöda en annan finsk myndighet delta i lämnandet av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, naturkatastrof, storolycka eller någon annan jämförbar händelse. När bistånd lämnas får maktmedel inte användas enligt lagen. Snabbinsatsstyrkornas aktioner leds av EU eller Nato. Då finns det ingen annan finsk myndighet, som Försvarsmakten skulle kunna stöda, vilket avses i 12 § i lagen om försvarsmakten. Dessutom är det i snabbinsatsstyrkornas uppgifter i allmänhet fråga om att använda maktmedel. 

Ifall det finns behov att använda Försvarsmaktens resurser för evakuering av civila, som skulle genomföras som en del av en militär krishanteringsinsats, ska beslut om Finlands deltagande fattas i enlighet med lagen om militär krishantering. I övrigt kunde begäran om att Försvarsmakten ska delta i en evakuering komma via en annan finsk myndighet, men verksamheten kunde också genomföras som en direkt militär insats, om genomförandet av uppgiften t.ex. genom utnyttjande av internationell räddningsverksamhet inte vore möjligt. Det kan också vara nödvändigt att använda maktmedel. Om det inte är fråga om militär krishantering, bör det bedömas om 12 § i lagen om försvarsmakten är tillämplig. 

Stöd som Försvarsmakten erbjuder kan avse t.ex. sådana kapaciteter som det inte är ändamålsenligt att bygga upp hos andra myndigheter eller som den stat som begär bistånd inte har. I praktiken kan detta avse t.ex. specialkunskap, specialutrustning eller specialmaterial, styrkor samt logistik eller ledningssystem. En del av Försvarsmaktens kapaciteter kan snabbt och flexibelt tas i användning också i normala förhållanden. Sådana kapaciteter är bl.a. helikoptrar, flygplan, fartyg och specialstyrkor. Kapaciteten kan användas antingen självständigt eller i samverkan med andra styrkor eller myndigheter. Användningen av specialstyrkor kommer i fråga i synnerhet, om det förutsätts att Försvarsmakten ger kapacitet som snabbt kan verkställas och samverka med övriga myndigheter. När omgivningen ställer begränsningar på användningen av andra styrkor eller förutsätter en insatssäkerhet som är högre än den sedvanliga kan det anses ändamålsenligt att specialstyrkor används. 

Polisstyrelsen tillsatte år 2011 en permanent styrgrupp för olika myndigheters specialenheter med anknytning till polisverksamheten och polisledda situationer. I gruppen ingår medlemmar utöver från polisen också från Gränsbevakningsväsendet och Försvarsmakten. Styrgruppen hade till uppgift att göra en sammanfattande framställning om hur samverkan kan utvecklas och om materielbehoven för planering, beslutsfattande och anskaffning. I fråga om den operativa samverkan mellan myndigheterna konstateras det att den med undantag av uppgifter som ska utföras utanför finskt territorium grundar sig på polislagen (872/2011), gränsbevakningslagen (578/2005) och lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen. Som ett objekt för granskningen hade arbetsgruppen ett eventuellt uppdrag utomlands. Ansvarig myndighet är utrikesministeriet, som årligen hjälper cirka 4000 finländare, som har råkat i svårigheter utomlands. Lagen om konsulära tjänster (498/1999) gäller denna verksamhet. Både vid utrikesministeriet och i styrgruppen har en sådan möjlighet identifierats att utomlands uppkommer en situation där användning av olika myndigheters specialenheter kan komma i fråga. I slutrapporten från den arbetsgrupp som polisstyrelsen tillsatt konstateras dock att möjligheten att använda myndighetsenheter i dylika situationer inte har retts ut tillräckligt. 

Försvarsmaktens specialkapaciteter gällande skydd mot hot från kemiska och biologiska ämnen, kärnmaterial och andra radiologiska ämnen samt massförstörelsevapen (CBRN) (t.ex. specialavdelningen för skyddstjänst) har också ställts till förfogande för FN:s generalsekreterares undersökningsmekanism gällande misstankar om att kemiska och biologiska vapen har använts. De multinationella transporter som anknöt till förstörandet av Syriens kemiska vapen och skyddandet av förstörandet av det kemiska vapnet på internationella vatten genomfördes på åtgärd av ländergrupper som en militär insats. På Finlands deltagande tillämpades lagen om militär krishantering, men om insatsen inte hade ansetts uppfylla definitionen på militär krishantering, hade begränsningarna i 12 § i lagen om försvarsmakten blivit aktuella.  

I de fall som avses ovan finns det inte nödvändigtvis någon annan finsk myndighet som Försvarsmakten kunde stöda. För dessa situationer bör lagstiftningen kompletteras så att det också är möjligt för Försvarsmakten att delta i lämnandet av bistånd i sådana situationer inom det internationella samarbetet där det inte är fråga om Försvarsmaktens verksamhet som stöd för en annan finsk myndighet. I dylika situationer bör det också vara möjligt att använda maktmedel om uppgifterna förutsätter det. 

Föremål för bistånd 

I regeringens proposition med förslag till lag om försvarsmakten (RP 264/2006 rd) konstateras det att fastän det i 12 § i lagen används uttrycket ”en annan stat” är det möjligt att en annan stats begäran gällande bistånd också kan kanaliseras via en internationell organisation. För klarhetens skull är det befogat att ändra bestämmelsen så att den utöver lämnande av bistånd till en annan stat uttryckligen också täcker lämnande av bistånd till EU och en internationell organisation, såsom t.ex. FN eller Nato. 

Situationer där bistånd lämnas 

I praktiken har det visat sig att lämnandet av bistånd enligt 12 § i lagen om försvarsmakten till följd av en terroristattack, naturkatastrof, storolycka eller någon annan jämförbar händelse inte nödvändigtvis täcker alla situationer där det skulle finnas behov av Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av bistånd. I praktiken har det kommit fram behov av Försvarsmaktens deltagande också i åtgärder som anknyter till förhindrandet av massförstörelsevapen och spridningen av dem samt förstörandet av dem samt i förebyggande beredskap inför säkerhetshot. Också t.ex. när materiel- eller utrustningsbistånd lämnas till en annan stat eller internationell organisation har man blivit tvungen att ta till förfaranden som gäller överlåtelse av statens egendom. Till följd av detta är det befogat att föreskriva om Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av bistånd mera generellt, utan att det uttryckligen binds till de situationer som nämns i 12 § i lagen. Också avgränsningen av paragrafen till materiel-, utrustnings- och sakkunnigbistånd har visat sig problematisk, eftersom detta gör att det inte är möjligt att använda t.ex. Försvarsmaktens styrkor vid lämnandet av bistånd. 

Det finns inget föreskrivet om att Försvarsmakten kunde delta i en annan stats territorialövervakning eller i åtgärder enligt artikel 51 i FN-stadgan i det gemensamma försvaret i situationer med ett väpnat angrepp utgående t.ex. från EU:s klausul om ömsesidigt bistånd. Till dessa delar borde det föreskrivas åtminstone om Försvarsmaktens uppgifter, befogenhet och användning av maktmedel samt personal. 

Om EU:s klausul om ömsesidigt bistånd skulle tillämpas på en annan situation än en som stämmer överens med artikel 51 i FN:s stadga eller om Finlands biståndsåtgärder skulle omfatta annat än maktmedelsbistånd, kunde lagen om militär krishantering lika väl som lagen om försvarsmakten bli tillämplig. I eftervården av situationen och när man närmar sig verksamhet med karaktären av verkställande av solidaritetsklausulen kunde t.ex. lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004) eller bistånd enligt räddningslagen bli tillämpliga. 

Personalens ställning 

Frågor med anknytning till personalens ställning är centrala med tanke på lämnandet av internationellt bistånd. Vid lämnandet av bistånd förutsätts snabbhet och effektivitet, vilket gör att man i princip klarar av detta endast med styrkor som står beredda till aktion, är utrustade och utbildade i enlighet med uppdraget. I sådan utbildning och sådana övningar som behövs för att de färdigheter ska kunna skapas som förutsätts vid militär krishantering tas bara personer som frivilligt förbinder sig att vara aktionsberedda och att inom sju dagar från det de har fått kännedom om kallelsen delta i utbildning eller inställa sig för tjänstgöring. Den tid man förbinder sig för är högst två år, och den kan förlängas med högst ett år åt gången. Villkoren för tjänstgöringsförhållandet fastställs särskilt. Finlands deltagande i militär krishantering ger till buds stående styrkor beredskap och i fråga om personalens kunnande goda färdigheter också för sådana uppdrag som baserar sig på solidaritetsklausulen eller klausulen om ömsesidigt bistånd. 

Personalens deltagande i militära krishanteringsuppdrag grundar sig på frivillighet och på att personer söker sig till uppgifterna som en del av uppgifts- och karriärsplaneringen. Både de anställda och reservisterna har under de senaste åren sökt sig i mindre grad än tidigare till krishanteringsuppdrag. Hittills har antalet sökande dock varit tillräckligt i förhållande till antalet uppdrag. 

Ett uppdrag som hänför sig till solidaritetsklausulen eller klausulen om ömsesidigt bistånd kan inte anses innebära militär krishantering, och därför kan Försvarsmaktens anställda inte tas i ett krishanteringstjänsteförhållande enligt lagen om militär krishantering under den tid som ett uppdrag pågår. I regeringens proposition om lagen om försvarsmakten (RP 264/2006 rd) konstateras att Försvarsmaktens personal ska kunna förordnas att delta i sådana uppgifter i anknytning till lämnande av bistånd som avses i 12 § i lagen och villkoren för tjänstgöringsförhållandet ska fastslås i enlighet med Försvarsmaktens tjänste- eller arbetskollektivavtalssystem. Paragrafen begränsar emellertid Försvarsmaktens uppgifter till att gälla stödjande av en annan finsk myndighet vid lämnandet av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, storolycka eller med dem jämförbar händelse. Enligt lagen får maktmedel inte användas när bistånd lämnas. 

Regleringen i värnpliktslagen grundar sig på skyldigheten i 127 § i grundlagen för en finsk medborgare att delta i försvaret av fosterlandet, dvs. Finland. Enligt 62 § i värnpliktslagen kan en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands, om han i enlighet med sitt uttryckliga samtycke hör till en handräckningsavdelning som ska ge handräckning utanför Finlands gränser. Enligt 78 § i värnpliktslagen får de värnpliktiga dock inte delta i gripande av farliga personer, röjning av sprängladdningar, uppgifter som förutsätter användning av vapenmakt och inte heller i andra motsvarande farliga uppgifter. För att i synnerhet reservisternas kompetens ska kunna utnyttjas vid lämnandet av internationellt bistånd förutsätts att lagstiftningen kompletteras. 

Försvarsmaktens personal har kompetens i uppgifter inom territorialövervakningen, lägesbilden och luftövervakningen, vilka även kan utnyttjas i internationella uppdrag. 

Till följd av Försvarsmaktens begränsade resurser kunde en snabb och effektiv användning av alla till buds stående metoder för uppdrag som baserar sig på solidaritetsklausulen eller klausulen om ömsesidigt bistånd äventyras i fråga om användningen av personalresurser i synnerhet om för uppdraget behövdes en sådan nyckelgrupp med tanke på verksamheten eller sådana personer som inte har förbundit sig till styrkor som ingår i krishanteringens styrkepool, till styrkor som Finland annars har anmält för internationell verksamhet eller till de sammansättningar som Försvarsmakten har format för internationell verksamhet. Till följd av detta måste det föreskrivas om ställningen för den personal som deltar i verksamheten så att lämnandet av internationellt bistånd kan säkerställas tillräckligt snabbt och effektivt när situationen det kräver. Lika viktigt är det också att säkerställa att till buds står en kunnig och utbildad personal. De värnpliktigas särställning måste beaktas särskilt. Ifall det finns ett behov att använda Försvarsmaktens styrkor utgående från EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd, bör de frågor som gäller användningen av värnpliktiga avgöras särskilt i lagstiftningen.  

2.3.3  2.3.3 Mottagande av bistånd

Någon lagstiftning som skulle gälla i Finland agerande personal eller andra militära resurser från en annan stats väpnade styrkor finns inte, med undantag av territorialövervakningslagen och de avtal som behandlades ovan och som gällde styrkors status (SOFA), vilka har satts i kraft i Finland. Gällande personalen och andra militära resurser hos en annan stats väpnade styrkor bör det föreskrivas åtminstone om uppgifter, befogenheter, användning av maktmedel och juridisk status på finskt territorium med anknytning till lämnandet av bistånd till den del som de SOFA-avtal som behandlas ovan och som gäller styrkors status inte täcker detta. Detta gäller både territorialövervakningssamarbete och de situationer som EU:s solidaritetsklausul och klausul om ömsesidigt bistånd avser. 

I Finland beaktas i detta också de internationella förpliktelser som gäller Ålands icke-befästande och neutralisering. Åland har en hävdvunnen folkrättslig ställning. Tryggandet av landskapets särställning hindrar inte Finland att intensifiera sitt militära samarbete i EU och internationella organisationer.