1.1
Lag om försvarsmakten
2 §.Försvarsmaktens uppgifter. I 2 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten räknas Försvarsmaktens huvuduppgifter upp. De är det militära försvaret av Finland, stödjande av andra myndigheter samt deltagande i internationell militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering. I fråga om Försvarsmaktens övriga uppgifter bestäms särskilt enligt paragrafens 2 mom.
Till Försvarsmaktens uppgifter hör enligt 1 mom. 2 c punkten, som en del av stödjandet av andra myndigheter, deltagande i lämnande av bistånd till en annan stat till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan jämförbar händelse. Om saken föreskrivs närmare i 12 § i lagen. Eftersom försvarsmaktens uppgifter och deltagande enligt 12 § i lagen i lämnande av bistånd till en annan stat för att stödja någon annan finländsk myndighet ska breddas till att gälla också andra situationer där Försvarsmakten deltar i lämnande av internationellt bistånd, ska 2 c punkten strykas och uppgiften i fråga i fortsättningen inbegripas i en föreslagen ny 3 punkt.
I lagen om försvarsmakten ska 3 punkten i 2 § 1 mom., som gäller deltagande i militär krishantering och i militära uppdrag i annan internationell krishantering, flyttas över till en 4 punkt. Som Försvarsmaktens tredje uppgift ska definieras deltagande i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet.
Internationell verksamhet ingår i sig redan nu i alla Försvarsmaktens lagstadgade uppgifter, dvs. i det militära försvaret av Finland, stödjandet av andra myndigheter och deltagandet i internationell militär krishantering samt i militära uppdrag i annan internationell krishantering. Det militära försvaret av Finland strävar man efter att också förstärka genom internationellt samarbete. Samarbete idkas inom EU samt med andra stater och internationella organisationer, såsom FN och Nato samt med ländergruppsarrangemang. Exempel på internationellt samarbete som anknyter till försvaret av Finland är utvecklandet av Försvarsmaktens förmåga till internationell samverkan, deltagande i internationella övningar och snabbinsatsstyrkor samt internationellt lägesbildssamarbete inom territorialövervakningen. Med det deltagande i lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet, som föreslås som en ny 3 punkt i bestämmelsen, har man inte för avsikt att ändra på detta. Också med Försvarsmaktens beredskap att ta emot internationellt bistånd sammanhänger det militära försvaret av Finland.
Internationellt bistånd ska i enlighet med den nya 3 punkten kunna lämnas en annan stat, Europeiska unionen eller en internationell organisation t.ex. i situationer med EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd eller i territorialövervakningen på det sätt som föreskrivs närmare i 12 §. Som exempel på annan internationell verksamhet, som avses i bestämmelsen, kan nämnas samverkan som utgår från Finlands egna behov t.ex. på ett sådant område av territorialövervakningen som inte hör till någon stats suveränitet, såsom på öppet hav eller i internationellt luftrum eller evakuering av finländare från ett krisområde genom användning av Försvarsmaktens kapaciteter.
Genom att sätta till en ny 3 punkt i Försvarsmaktens uppgifter vill man betona lämnandet av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet som en egen uppgift och skilja den från Försvarsmaktens övriga uppgifter inom landet.
4 a §.Begäran om internationellt bistånd. I paragrafen ska det föreskrivas om begäran om internationellt bistånd som ingår i Försvarsmaktens verksamhetsområde. Bestämmelsen är ny.
Enligt regeringens proposition (RP 72/2016 rd) ska lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd tillämpas på Finlands beslutsfattande om lämnande av internationellt bistånd till en annan stat, till Europeiska unionen eller en internationell organisation samt om begäran om internationellt bistånd av dem, om det är fråga om bistånd: 1) som grundar sig på EU:s solidaritetsklausul, 2) som grundar sig på EU:s klausul om ömsesidigt bistånd, 3) i vilket ingår betydande militära resurser, 4) i vilket kan ingå användning av militära maktmedel, 5) som är betydelsefullt i utrikes- och säkerhetspolitiskt hänseende, eller 6) som är vittsyftande och principiellt viktigt. Lagen ska innehålla bestämmelser om beslutsfattandet i de högsta statsorganen, dvs. riksdagen, statsrådets allmänna sammanträde och republikens president.
I lagen om försvarsmakten behövs det emellertid en bestämmelse om beslutsfattandet i ärenden av mindre betydelse.
Enligt bestämmelsen ska försvarsministeriet, efter att ha hört utrikesministeriet, kunna begära internationellt bistånd som hör till Försvarsmaktens verksamhetsområde, om inte något annat föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Bistånd ska kunna begäras av en annan stat, av EU eller av en internationell organisation. Biståndet ska kunna utgöras av militära resurser eller annat bistånd, såsom materiel eller utrustning. Bestämmelsen ska också lämpa sig i sådana situationer där internationellt bistånd, som inbegriper militära resurser, begärs som stöd för en annan finsk myndighet.
När det övervägs om bistånd ska begäras bör målen och principerna i FN:s stadga samt andra regler inom folkrätten, vilka binder Finland, beaktas. En hänvisning till FN:s stadga och folkrätten med samma innehåll ingår i den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd samt i 1 § 2 mom. i lagen om militär krishantering. Hänvisningen till folkrättens regler innebär också att konventionen angående Ålandsöarnas icke-befästande och neutralisering måste beaktas.
Det ska vara nödvändigt att höra utrikesministeriet innan bistånd begärs till följd av de internationella aspekter som sammanhänger med saken. Även med andra förvaltningsområden ska det sörjas för att beredningen samordnas.
Biståndsbegäran eller hörande av utrikesministeriet, som föregår den, ska inte vara bundna till någon viss form, utan de ska kunna vara skriftliga eller muntliga med beaktande av i synnerhet den eventuella brådskan med verksamheten i fråga. En muntlig begäran ska så snabbt som möjligt försättas i skriftlig form.
4 b §.Behörighet och användning av maktmedel vid mottagandet av internationellt bistånd. I paragrafen ska det föreskrivas om befogenheterna för den styrka och de enskilda militärpersoner som lämnar bistånd på finskt territorium när de på begäran av Finland lämnar landet bistånd. Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska utövandet av offentlig makt basera sig på lag. Bestämmelsen i fråga i grundlagen förutsätter enligt regeringspropositionen (RP 1/1998 rd) att den som utövar offentlig makt alltid har en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag.
Enligt bestämmelsen ska en styrka och en enskild militärperson, som på begäran av Finland lämnar landet bistånd, ha behörighet att utföra uppgifter och använda maktmedel i enlighet med vad i lag har föreskrivits för Försvarsmakten eller en militärmyndighet. Om Försvarsmaktens behörighet och användning av maktmedel föreskrivs framför allt i lagen om försvarsmakten och i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen samt om en militärmyndighets och Försvarsmaktens verksamhet som territorialövervakningsmyndighet i territorialövervakningslagen. I ett beslut som Finland fattar och som gäller bistånd ska det avgränsas till vilka delar den styrka eller militärperson som lämnar bistånd ska ha sådan behörighet och rätt att använda maktmedel på finskt territorium om vilka föreskrivs för Försvarsmakten eller en militärmyndighet. Mottagandet av bistånd ska dessutom kunna förutsätta avtalsarrangemang med biståndslämnaren. Om mottagandet av bistånd förutsätter ett nytt fördrag eller en annan internationell förpliktelse, ska bestämmelserna i 93–95 § i grundlagen följas vid godkännandet och sättandet i kraft av avtalet.
Ledningsförhållandena i fråga om de styrkor och enskilda militärpersoner som lämnar bistånd ska fastställas i varje enskilt fall i enlighet med Finlands begäran om bistånd, uppdraget och de begränsningar som Finland ställer. Om ledningsförhållandena och övriga sätt att genomföra verksamheten ska man komma överens med den som lämnar bistånd.
I en sådan situation där Finland eventuellt blir tvunget att begära militärt bistånd från utlandet, ska Finland i sin begäran om bistånd fastslå arten av den verksamhet som de utländska styrkorna får bedriva på finsk mark. För att man ska kunna säkerställa att militärt bistånd kan fås i en krissituation är det dock inte ändamålsenligt att på förhand fastslå stränga villkor om att styrkorna ska ställas under finskt befäl.
Till exempel i en situation där Finland begär bistånd i en uppgift, som förutsätter sådant kunnande eller sådan utrustning som Finland inte har, kunde verksamheten ledas av den stat eller internationella organisation som lämnar biståndet. Också i situationer där en internationell organisation, såsom FN, EU eller Nato, verkställer en insats på finskt territorium i enlighet med en begäran om bistånd från Finland, ska den styrka som lämnar bistånd ledas av den internationella organisation som verkställer insatsen.
Eftersom erfarenhet av dylik verksamhet inte finns i Finland, kan detta också jämställas med hur internationella insatser med anknytning till krishanteringen har verkställts.
I militär krishantering planerar och leder insatsverkställaren, såsom FN, EU eller Nato, sin egen verksamhet i enlighet med insatsens mandat och uppdrag. Staterna överlåter i allmänhet inte fullt befäl över sina militärpersoner till en annan stat eller internationell organisation. Vid militär krishantering verkar styrkorna under befäl av ledningsstaten för insatsverkställaren, t.ex. FN, EU, Nato eller en ländergrupp. Det att krishanteringsorganisationen verkar underställd insatsverkställaren innebär i praktiken att styrkan ställs under verkställarens operativa ledning inom de gränser som ställs av den insatsplan och de regler för användning av maktmedel som godkänts för insatsen. Styrkan omfattas dock fortfarande av den sändande statens nationella lagstiftning, och till exempel den straffrättsliga behörigheten inklusive den disciplinära behörigheten övergår inte till insatsverkställaren.
Beslutet att begära bistånd ska kunna fattas antingen i enlighet med den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd i de fall som hör till tillämpningsområdet för denna lag eller som ett beslut av försvarsministeriet i enlighet med den föreslagna 4 a § i lagen om försvarsmakten. I båda fallen ska behörigheten och rätten att använda maktmedel grunda sig på 4 b § i lagen om försvarsmakten. Behörigheten och rätten att använda maktmedel ska grunda sig på 4 b § också då utländska styrkor eller militärpersoner lämnar en annan finsk myndighet bistånd.
12 §. Lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet. Framför paragrafen ska en ny mellanrubrik sättas till: Deltagande i lämnande av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet. Mellanrubriken klargör vilka paragrafer i kapitlet som gäller Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet om vilka föreskrivs i 2 § 1 mom. 3 punkten. Vidare ändras paragrafens rubrik så att den bättre beskriver det nya innehållet i den.
Gällande 12 § om Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av bistånd till en annan stat som stöd för en annan finsk myndighet ska ändras så att den mera vidsträckt täcker Försvarsmaktens lämnande av internationellt bistånd och annan internationell verksamhet samt vid behov också användningen av maktmedel. Enligt statsrådets säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse bör Finland inte ha några hinder i lagstiftningen för att lämna internationellt bistånd. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör Försvarsmaktens internationella militära samarbete inom EU samt med en annan stat eller med en internationell organisation, såsom FN och Nato.
I paragrafens 1 mom. ska det föreskrivas om Försvarsmaktens möjlighet att lämna internationellt bistånd och delta i annan internationell verksamhet som hör till Försvarsmaktens verksamhetsområde också då det inte är fråga om att stöda en annan finsk myndighet.
Samarbetet ska vara förenligt med FN:s stadga och andra folkrättsliga regler. Enligt folkrätten kan verksamhet på en annan stats territorium beroende på situationen grunda sig på en fullmakt från FN:s säkerhetsråd eller på målstatens begäran eller samtycke.
Bestämmelsen ska kunna tillämpas t.ex. i de situationer då Finland lämnar militärt bistånd utgående från EU:s klausul om ömsesidigt bistånd eller solidaritetsklausul.
Syftet är att den föreslagna bestämmelsen ska täcka Försvarsmaktens deltagande i åtgärder som genomförs med stöd av artikel 51 i FN:s stadga när detta begärs också i andra situationer än sådana där EU:s klausul om ömsesidigt bistånd tillämpas. I artikel 51 i stadgan fastställs åtgärder som staterna kan vidta för att använda sin rätt till självförsvar enligt folkrätten efter att ha blivit föremål för ett väpnat angrepp. Självförsvaret kan också vara kollektivt, om den stat som blivit föremål för ett angrepp ber om bistånd. På detta baserar sig också EU:s klausul om ömsesidigt bistånd. Lagen om militär krishantering tillämpas inte på åtgärder som genomförs med stöd av artikel 51 i FN:s stadga, vilket gör att Finland inte tidigare har kunnat delta i verksamhet av denna typ.
Den föreslagna bestämmelsen lämpar sig också för territorialövervakningssamarbete, såsom det samarbete som eventuellt kommer att bedrivas mellan Finland och Sverige i framtiden.
Som exempel på andra situationer där bestämmelsen ska kunna tillämpas, kan nämnas användningen av snabbinsatsstyrkor (EU:s stridsgrupper) och Natos snabbinsatsstyrkor i annan än militär krishantering samt evakuering av civila från ett krisområde som görs i form av en militär insats. Användning av Försvarsmaktens specialkapaciteter som gäller skydd mot hot från kemiska och biologiska ämnen samt kärnämnen och andra radiologiska ämnen samt massförstörelsevapen (t.ex. specialavdelningen för skyddsverksamhet) kan komma i fråga t.ex. inom ramen för FN:s generalsekreterares undersökningsmekanism som gäller misstankar om att kemiska och biologiska vapen har använts eller på begäran av Organisationen för förbud mot kemiska vapen OPCW. Försvarsmaktens specialkapaciteter i fråga har också ställts till FN:s generalsekreterares undersökningsmekanisms förfogande.
Såsom det konstateras ovan i samband med motiveringarna till 2 §, ska med annan internationell verksamhet i bestämmelsen inte avses det internationella samarbete som redan nu ingår i Försvarsmaktens övriga lagstadgade uppgifter, utan samverkan som utgår från Finlands egna behov t.ex. inom territorialövervakningen på ett område som inte hör till någon stats suveränitet eller vid evakuering av finländare från ett krisområde.
Bistånd ska kunna lämnas eller verksamhet bedrivas vid behov också genom användning av annat än Försvarsmaktens militärpersonal eller militära maktmedel, varför i bestämmelsen inte ska göras en sådan begränsning att biståndet eller verksamheten måste vara militär. Till exempel sakkunniga, materiel eller utrustning ska kunna sändas.
Samarbetet ska kunna gälla ett enskilt fall, och vara kortvarigt eller långvarigare. Bestämmelsen ska emellertid inte ha inverkan på de förfaranden som gäller godkännande eller sättande i kraft av fördrag, om vilka föreskrivs i 8 kapitlet i grundlagen. Om lämnandet av bistånd eller annan internationell verksamhet förutsätter ett nytt fördrag eller en annan internationell förpliktelse, ska bestämmelserna i 93–95 § i grundlagen följas i fråga om godkännande och sättande i kraft av fördraget.
Enligt paragrafens 1 mom. ska föremål för lämnandet av bistånd kunna vara utöver en annan stat också EU och en internationell organisation. I den regeringsproposition som ledde till att lagen om försvarsmakten stiftades (RP 264/2006 rd) har det konstaterats att även om det i gällande bestämmelse har använts uttrycket ”till en annan stat”, är det möjligt att en annan stats begäran om bistånd kan kanaliseras också via en internationell organisation. Begäran kan också komma via EU. Samarbete idkas inom EU och i internationella organisationer, t.ex. FN och Nato. Syftet är att bestämmelsen ska tillämpas också i dessa situationer. De begrepp som används motsvarar också 38 § i räddningslagen (379/2011).
I paragrafens 2 mom. ska det föreskrivas på samma sätt som i gällande 12 § 2 mom. att Försvarsmakten ska kunna delta i lämnandet av internationellt bistånd också för att stöda en annan finsk myndighet på begäran av en behörig myndighet. Nytt ska vara att den som begär stöd också kan vara en behörig myndighet. Till exempel i den regeringsproposition som bereds vid inrikesministeriet föreslås i gränsbevakningslagen en ny bestämmelse gällande detta om att Försvarsmaktens ska kunna stöda Gränsbevakningsväsendet i en situation där det är fråga om en internationell situation där bistånd lämnas.
Enligt gällande paragraf kan Försvarsmakten delta i lämnande av bistånd till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, en storolycka eller någon annan jämförbar händelse. Bakom bestämmelsen ligger EU:s solidaritetsklausul som kan tillämpas om en medlemsstat blir föremål för en terroristattack eller en naturkatastrof eller en storolycka som orsakats av en människa. I praktiken har det visat sig att lämnandet av bistånd enligt 12 § i lagen om försvarsmakten till följd av en terroristattack, en naturkatastrof, storolycka eller någon annan jämförbar händelse inte täcker alla situationer, där det finns ett behov av Försvarsmaktens deltagande i lämnandet av bistånd eller ett behov att använda Försvarsmaktens resurser. Det har dykt upp behov av Försvarsmaktens deltagande i stödjandet av andra finska myndigheter vid lämnandet av internationellt bistånd på dessas verksamhetsområden också i andra situationer än de som nämns i bestämmelsen. Som exempel kan nämnas åtgärder som anknyter till förhindrandet av massförstörelsevapen och av spridningen av sådana samt förstörelse av sådana, förebyggande beredskap inför säkerhetshot samt cyberattacker. Avgränsningen har i praktiken varit problematisk också vad gäller sändandet av materiel- och utrustningsbistånd i olika situationer. Till följd av detta vore det motiverat att stryka dessa avgränsningar i bestämmelsen.
Förteckningen i gällande 12 § över de kapaciteter med vilka Försvarsmakten kan delta i lämnandet av bistånd (materiel, utrustning eller sakkunnigtjänster) ska strykas. I sin nuvarande form möjliggör bestämmelsen inte att t.ex. Försvarsmaktens styrkor används för att lämna bistånd. Det bistånd som lämnas ska dock fortfarande kunna vara också t.ex. materiel, utrustning eller sakkunnigbistånd. Den föreslagna ändringen sammanhänger också med att i bestämmelsen ska strykas den begränsningen att maktmedel inte får användas när bistånd lämnas. Till lagen ska fogas en bestämmelse om användningen av maktmedel i de fall som avses i 1 och 2 mom. Finland har haft som utgångspunkt att alla resurser – inklusive militära sådana – står till buds om situationen kräver det när solidaritetsklausulen realiseras (UtUB 2/2006 rd, E 12/2013 rd). Lagstiftningen bör göra det möjligt att använda Försvarsmaktens resurser när bistånd lämnas också i situationer som förutsätter användning av maktmedel. I synnerhet kan användningen av maktmedel komma i fråga vid stödjandet av en annan finsk myndighet när det gäller att lämna internationellt bistånd som hör till polisens verksamhetsområde.
I paragrafens 3 mom. ska föreskrivas om beslutsfattandet. Bestämmelsen om statsrådets allmänna sammanträdes och republikens presidents beslutsfattande ska flyttas över till den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. I nämnda lag ska det också föreskrivas om riksdagens deltagande i beslutsfattandet. Till den föreslagna bestämmelsen ska fogas en bestämmelse med en hänvisning till den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. Beslut om Försvarsmaktens deltagande i den verksamhet som avses i 1 och 2 mom. ska fattas av försvarsministeriet sedan ministeriet hört utrikesministeriet i saken, om inte ärendet hör till tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. I så fall ska beslutet fattas i enlighet med den lagen. Således ska t.ex. beslut om Försvarsmaktens deltagande i bistånd som lämnas med stöd av EU:s solidaritetsklausul eller klausul om ömsesidigt bistånd fattas i enlighet med den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd. På samma sätt ska man förfara, om det är fråga om bistånd i vilket ingår betydande militära resurser eller i vilket kan ingå användning av militära maktmedel. En bedömning av när det är fråga om sådant bistånd som avses i den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd, ska alltid göras utgående från en övervägning av varje enskilt fall. Beslutsfattandet på ministerienivå ska vara avsett för ärenden av mindre betydelse.
I paragrafens 4 mom. ska det konstateras att order inte får ges om att Försvarsmakten ska lämna bistånd utan det beslutsförfarande som föreskrivs i lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd eller i 3 mom., om inte något annat föranleds av Försvarsmaktens överbefälhavares behörighet. Sändandet av Försvarsmaktens styrkor för att lämna bistånd och för annan internationell verksamhet inverkar på Försvarsmaktens överbefälhavares ställning, eftersom styrkorna är en del av Försvarsmakten och därmed underställda överbefälhavaren. Beslutsförfarandet utesluter inte presidentens möjlighet att i egenskap av överbefälhavare ge Försvarsmakten order i form av ett militärt kommandomål inom ramen för den beslutanderätt om vilken föreskrivs i 31 § i lagen om försvarsmakten. En likadan bestämmelse som tryggar överbefälhavarens ställning och som har föreskrivits med grundlagsutskottets medverkan finns i 4 a § 2 mom. i lagen om försvarsmaktens handräckning till polisen och i 23 och 33 § i territorialövervakningslagen samt i den föreslagna lagen om beslutsfattande om lämnande av och begäran om internationellt bistånd.
12 a §. Behörighet och användning av maktmedel vid lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet. I paragrafens 1 mom. ska det föreskrivas om befogenheterna och användningen av maktmedel för den personal som Finland sänder vid lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet.
Enligt bestämmelsen ska personalen när den utför sitt uppdrag ha behörighet som grundar sig på folkrätten och som bestäms av den som begär internationellt bistånd samt rätt att använda de maktmedel som är nödvändiga med tanke på uppdraget. Maktmedel ska kunna användas endast i den mån och så länge som de är behövliga med tanke på uppdraget, och de ska stå i godtagbart förhållande till målet med uppdraget och vara förenliga med de regler om maktmedelsanvändning som fastställts för uppdraget.
Behörigheten och maktmedelsanvändningen ska grunda sig på folkrätten. Enligt folkrätten kan verksamhet på en annan stats territorium beroende på situationen basera sig på en fullmakt av FN:s säkerhetsråd eller en begäran eller samtycke av målstaten. Folkrättens regler om användning av maktmedel har retts ut närmare i en utredning som utrikesministeriet gav riksdagens utrikesutskott den 24 augusti 2014 (UTP 13/2015 vp, utrikesministeriets publikationer 8/2015). Vidare ska den som begär bistånd fastställa personalens behörighet och rätt att använda maktmedel, när en annan stat, EU eller en internationell organisation lämnas bistånd.
Till övriga delar är utformningen av bestämmelsen av samma typ som bestämmelsen om en militärpersons användning av maktmedel när personen tjänstgör i krishantering i 27 § i lagen om militär krishantering. Användningen av maktmedel har i bestämmelsen begränsats så att den stämmer överens med grundprinciperna om maktanvändning i folkrätten samt de regler om maktanvändning som har fastställts för uppdraget. De viktigaste av de principer som begränsar maktanvändningen i folkrätten är nödvändighetsprincipen, proportionalitetsprincipen och principen om minimering av användningen av maktmedel. Med maktanvändningsreglerna ska i bestämmelsen avses antingen för insatsen internationellt godkända gemensamma maktanvändningsregler eller maktanvändningsregler som nationellt har ställts för den styrka eller militärperson som ska sändas ut. Vid militär krishantering fastställs de gemensamma maktanvändningsreglerna för en insats i allmänhet av den som verkställer insatsen. I momentet ska det också i fråga om excess i samband med användningen av maktmedel hänvisas till 4 kap. 6 § 3 mom. och 7 § i strafflagen (39/1889). Samma bestämmelser i strafflagen är tillämpliga också när det är fråga om excess i samband med användningen av maktmedel inom landet.
Ledningsförhållandena i fråga om en styrka som sänts från Finland fastställs i varje enskilt fall. Om ledningsförhållandena och om verksamhetens övriga realiseringssätt ska det överenskommas med den som begär bistånd. Den försvarsgrensstab som huvudstaben har förordnat till ledningsansvar i det enskilda fallet ska nationellt svara för ledningen av styrkan. En styrka ska funktionellt kunna ställas under befäl av t.ex. den som verkställer en insats såsom fallet är i militär krishantering. Detta görs genom ett militärtekniskt anmälningsförfarande. Den sändande staten behåller alltid den högsta behörigheten gällande sin egen styrka, och t.ex. den straffrättsliga behörigheten inklusive den disciplinära behörigheten övergår inte på verkställaren av en insats.
I paragrafens 2 mom. ska det föreskrivas om behörigheten och användningen av maktmedel för den personal som deltar i lämnandet av internationellt bistånd för att stödja en annan finsk myndighet. Behörigheten och rätten att använda maktmedel ska fastställas i enlighet med den andra finska myndighetens begäran och den behörighet den har påvisat.
Användningen av maktmedel kan således komma i fråga i första hand när polisen stöds. Avsikten är att om en polismans befogenheter i situationer där internationellt bistånd lämnas ska föreskrivas i polislagen (872/2011).
12 b §.Personal som deltar i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet. För uppdrag som gäller internationellt bistånd och annan internationell verksamhet ska vid behov användas alla möjliga kapaciteter som Försvarsmakten har för att det ska säkerställas att verksamheten är snabb och effektiv. I första hand ska det vara frågan om de styrkor som ingår i krishanteringens styrkepool, andra styrkor som Finland anmält för internationell verksamhet eller sammansättningar som bildas av den personal som förbundit sig vid Försvarsmaktens internationella verksamhet. För sådana uppdrag där användningen av militära maktmedel kan komma i fråga används i första hand sådana yrkesmilitärer som förbundit sig vid de styrkor som anmälts för internationella uppdrag.
Medan uppdragen pågår ska personalen vara placerad utanför Finlands gränser. En del av uppdragen ska också kunna skötas utgående från finskt territorium.
Avsikten ska vara att man strävar efter att byta ut den personal som deltar i uppdragen till exempel med en månads intervall, så att Försvarsmaktens övriga verksamhet inte orsakas skada. På detta sätt kan man också begränsa konsekvenserna för enskilda personer. Förfarandet motsvarar Gränsbevakningsväsendets nuvarande verksamhet vid EU:s gränssäkerhetsbyrå Frontex insatser.
Enligt 1 mom. ska för uppdragen i första hand användas Försvarsmaktens personal som har förbundit sig vid Försvarsmaktens internationella verksamhet, dvs. anmält intresse för dessa uppdrag. Med detta ska för närvarande avses sådana av Försvarsmakten anställda personer som har gett förbindelse om militär krishantering. Alltid kan man dock inte använda enbart sådana personer för internationella uppdrag som har anmält intresse för detta. Försvarsmaktens personal ska därför också kunna förordnas att delta i uppdrag med anknytning till lämnandet av bistånd och annan internationell verksamhet, när det är nödvändigt att försäkra sig om tillräckliga personresurser och tillräckligt kunnande.
Med stöd av den arbetsledningsrätt om vilken föreskrivs i 14 § 1 mom. i statstjänstemannalagen (750/1994) har Försvarsmakten rätt och möjlighet att bestämma om tjänsteuppdrags innehåll och realiseringssätt, tidpunkt samt prestationsplats. En tjänsteman ska följa arbetsgivarens arbetslednings- och övervakningsföreskrifter. Med stöd av den arbetsledningsrätt om vilken föreskrivs i 3 kap. 1 § i arbetsavtalslagen (55/2001) kan Försvarsmakten ensidigt förordna också en sådan person som står i arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten att delta i ett uppdrag som avses i 12 § i den föreslagna lagen, om detta inte betyder en väsentlig ändring av villkoren i arbetsavtalet, såsom innehållet i arbetsuppgifterna. Enligt försvarsmaktens personalstrategi, som trädde i kraft vid ingången av år 2015, ska Försvarsmaktens anställda ha beredskap till internationella uppdrag.
Deltagandet i uppdrag som gäller lämnandet av internationellt bistånd och i uppdrag inom annan internationell verksamhet beaktas som en positiv faktor vid personalplaneringen.
Under den tid som uppdragen och förberedelserna inför dem pågår ska personalen fortfarande stå i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten, varvid också anställningsförhållandets villkor ska fastställas i enlighet med vad som överenskommits i tjänste- och arbetskollektivavtalssystemet. Detta stöder också förverkligandet av arbetstidsskyddet. Tvärtemot vad som är fallet i den militära krishanteringen, ska de avtalsbestämmelser som gjorts om arbetstider följas i uppdrag som gäller lämnande av bistånd. I dessa bestämmelser har det överenskommits bl.a. om vilotider samt om övertidsersättningar och deras maximibelopp.
För att följa arbetarskyddslagen (738/2002) sörjer arbetsgivaren för att ett uppdrag utförs av en person som är behörig till det och till sina personliga förutsättningar lämpar sig för uppdraget. Arbetsgivaren skaffar och ställer till personens förfogande skyddsutrustning som uppfyller kraven och är ändamålsenlig. I fråga om rätten att vägra utföra ett uppdrag till den del som det skulle orsaka allvarlig fara för liv eller hälsa, gäller vad som föreskrivs om detta i 23 § i arbetarskyddslagen.
Det förfarande som beskrivs ovan motsvarar det som i detaljmotiveringen till 12 § i gällande lag konstateras om förordnandet av Försvarsmaktens personal till uppdrag som anknyter till lämnande av bistånd för att stöda en annan finsk myndighet. Om denna sak har enhälliga riktlinjer stakats ut också mellan försvarsministeriet och de organisationer som representerar personalen i protokoll som uppgjorts den 8 januari 2007 och den 29 oktober 2007.
Det föreslås också att i 1 mom. ska tas in en bestämmelse enligt vilken den tidsfrist gällande givandet av information om ändring av tjänstgöringsort, som ingår i 41§ 2 mom., inte ska tillämpas på uppdrag som avses i 12 §.
När Försvarsmakten deltar i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet samt när Försvarsmakten stöder en annan finsk myndighet vid lämnandet av internationellt bistånd ska Försvarsmaktens personal som deltar i uppdragen i allmänhet inte flyttas till en annan tjänst eller uppgift vid Försvarsmakten på det sätt som avses i 41 § i lagen om försvarsmakten. Det ska inte vara frågan om ett permanent förordnande till ett uppdrag. Om överföringen orsakar ändring av tjänstgöringsorten, är det i synnerhet i brådskande situationer inte möjligt att ge personen besked om beslutet minst tre månader före på det sätt som föreskrivs i 41 § 2 mom. Om uppgifterna emellertid förutsätter att en tjänsteman i sin egen tjänst flyttar över till en annan uppgift, ska 41 § i denna lag tillämpas på överföringen.
Vidare föreslås det att på den personal som deltar i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet och som står i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten ska tillämpas den lag om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag som bereds vid social- och hälsovårdsministeriet. Den ska också gälla personer som deltar i militär krishantering, civil krishantering och Europeiska unionens gränssäkerhetsbyrås verksamhet. Lagen ger ett mera omfattande och täckande försäkringsskydd än den lag om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar som ska tillämpas på personal i tjänste- och arbetsavtalsförhållande och den beaktar också uppgifternas art och förhållanden till den del som de uppgifter som avses i 12 § avviker från de uppgifter som annars hör till ett tjänste- eller arbetsavtalsförhållande och förhållandena i dem.
I paragrafens 2 mom. ska det föreskrivas att värnpliktiga kan användas för lämnande av internationellt bistånd och för annan internationell verksamhet på det sätt som föreskrivs i värnpliktslagen. I 62 § i värnpliktslagen föreskrivs om ordnandet av tjänstgöring utomlands för en värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i repetitionsövning. I 78 § i värnpliktslagen föreskrivs om förordnandet av en värnpliktig som tjänstgör till ett uppdrag utanför Försvarsmakten. I lagförslag 3 föreslås det att båda paragraferna ska justeras. På de värnpliktiga som deltar i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet ska lagen om ersättning för olycksfall och tjänstgöringsrelaterad sjukdom i krishanteringsuppdrag tillämpas. På detta sätt försäkrar man sig om att de som deltar i verksamheten behandlas lika. En bestämmelse om detta ska ingå i 62 § i värnpliktslagen.
De reservister som är intresserade av uppdrag ska vid behov också kunna tas i ett tidsbundet tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten, varvid på dem ska tillämpas 12 b § i lagen. Deras ställning ska då jämställas med annan vid Försvarsmakten anställd personals. En persons arbetsgivare fattar enligt egen prövning beslut om personen ska beviljas tjänstledighet eller befrielse från arbetet för de internationella uppdrag som avses ovan i 12 §.
För säkerställande av skyddet för arbetsavtalsförhållandet i fråga om de reservister som tagits i ett tidsbundet anställningsförhållande till Försvarsmakten, ska i paragrafens 2 mom. föreskrivas om rätt för de reservister som tagits i tjänste- eller arbetsavtalsförhållande till Försvarsmakten att återgå till sitt tidigare arbete när anställningsförhållandet till Försvarsmakten upphört. Om ett tidsbundet anställningsförhållande till Försvarsmakten avbryts av orsaker som inte beror på personen själv, ska Försvarsmakten svara för att det tidsbundna anställningsförhållandet fortgår till slutet av den överenskomna tiden. Med detta avses t.ex. en situation där deltagandet i ett uppdrag inom lämnandet av internationellt bistånd avslutas tidigare än planerat. Om reservisten då har möjlighet att återgå till sin tidigare arbetsgivare, kan man komma överens mellan reservisten och Försvarsmakten om att det tidsbundna anställningsförhållandet upphör. När ett tidsbundet anställningsförhållande avbryts av ett skäl som beror på reservisten själv, ska på honom tillämpas samma principer som på Försvarsmaktens anställda i allmänhet.
12 c §. Överenskommelser som gäller styrkors status. Finland har förbundit sig till vissa internationella överenskommelser som gäller styrkors status. NATO/PfP SOFA tillämpas på Nato-ländernas och de fredspartnerskapsländers territorier, vilka har tillträtt avtalet, bland dem också Finland. NATO/PfP SOFA har blivit ett etablerat sätt att ordna styrkornas och personalens juridiska status när de uppehåller sig på en annan avtalsparts territorium. Också inom EU har ett motsvarande avtal EU SOFA gjorts, men det har inte ännu trätt i kraft internationellt. Avtalen innehåller föreskrifter som gäller bl.a. formaliteter vid ankomsten till landet, rätt att bära vapen, användning av jurisdiktion, rätt till skadestånd och avstående från det i vissa fall samt styrkornas privilegier och befrielser.
Genom att tillämpa NATO/PfP SOFA kan man ordna Nato-ländernas och de till avtalet tillträdda fredspartnerskapsländernas styrkors status när de uppehåller sig på varandras territorier. I de fall där det inte är fråga om ett Nato-land eller ett fredspartnerskapsland som tillträtt PfP SOFA eller om man vill använda EU SOFA, ska man särskilt kunna komma överens om att styrkornas status ska bestämmas i enlighet med dessa avtal. Det föreslås att i lagen ska inbegripas en bestämmelse med ett bemyndigande gällande detta.
Ett avtal som ingåtts om att avstå från skadeståndskrav i samband med EU:s krishanteringsinsatser gäller endast krav mellan unionens medlemsstater. Det kan finnas ett behov att tillämpa avtalet på tredje stater med särskilda förbindelser t.ex. vid mottagandet eller lämnandet av internationellt bistånd. Bestämmelsen med bemyndigandet ska täcka också dessa situationer.
Enligt den bestämmelse som föreslås ska man med en förordning av statsrådet om sättande i kraft av internationella förpliktelser kunna föreskriva om att ovan nämnda avtal ska utsträckas till mottagandet och lämnandet av internationellt bistånd samt till annan internationell verksamhet. Bestämmelsen ska först och främst gälla personal som anländer till Finland i samband med lämnandet av internationellt bistånd och som inte hör till avtalsstaterna, varvid personalens status ska kunna ordnas utgående från de nämnda avtalen om man särskilt kommer överens om detta. På motsvarande sätt ska bestämmelsen också kunna tillämpas på personal som sänds från Finland till andra än avtalsstater för att delta i lämnandet av internationellt bistånd och i annan internationell verksamhet.
I 4 § i lagen om militär krishantering finns motsvarande bestämmelser med bemyndiganden i fråga om militär krishantering och utbildnings- och övningsverksamhet i anslutning till den.