1 §. Det föreslås att ordet ”defekt” i 1 § 1 mom. i lagen stryks. Ordet måste betraktas som föråldrat och kränkande för människovärdet i de sammanhang som avses i lagen angående specialomsorger om personer med utvecklingsstörning. Ordet ”tjänster” är föråldrat, och betydelsen överensstämmer inte med det avsedda sammanhanget. Det föreslås att ordet ersätts med ”service”.
7 §. Bestämmelserna om systemet för utjämning av stora kostnader upphävdes i början av 2006. Därför föreslås det att paragrafen upphävs som obehövlig.
32 §. I sin nuvarande form står 1 mom. i bestämmelsen i strid med artikel 14 i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (nedan funktionshinderkonventionen). Artikeln gäller frihet och personlig säkerhet, och enligt den ska konventionsstaterna säkerställa att personer med funktionsnedsättning inte berövas sin frihet olagligen eller godtyckligt och att varje frihetsberövande sker i enlighet med lagen samt att förekomst av funktionsnedsättning inte i något fall ska rättfärdiga frihetsberövande. Ordalydelsen i momentet strider också mot grundlagen. Funktionsnedsättning kan inte i sig betraktas som en sådan godtagbar grund som avses i grundlagen för att den rätt till personlig frihet och integritet som anges i 7 § i grundlagen ska få begränsas. Av dessa orsaker föreslås det att 1 mom. i bestämmelsen ändras.
Det föreslås att uttrycket ”specialomsorger mot vederbörandes egen vilja kan …. meddelas” i 32 § 1 mom. i gällande lag ersätts med ”en person kan oberoende av sin vilja förordnas till vård på en verksamhetsenhet för specialomsorger”. Syftet med den föreslagna ändringen är att tydligare visa att också en person vars vilja inte kan utredas, till exempel på grund av en allvarlig utvecklingsstörning, kan få nödvändig vård och omsorg exempelvis i sådana fall då personen utsätts för kränkande behandling eller utnyttjas sexuellt, eller allvarliga brister i vården i hemmet äventyrar personens säkerhet eller hälsa. Den föreslagna formuleringen stämmer överens med den som används i 2 kap. i mentalvårdslagen. Syftet med den föreslagna ändringen är dessutom att avgränsa specialomsorger som tillhandahålls oberoende av en persons vilja till sådana verksamhetsenheter som kan erbjuda tillräckliga och lämpliga resurser för att ordna specialomsorger oberoende av en persons vilja.
Enligt 32 § 1 mom. i förslaget är funktionsnedsättning numera inte i sig en grund för specialomsorger på det sätt som avses i bestämmelsen. För att en person ska kunna förordnas till vård oberoende av sin vilja på en verksamhetsenhet för specialomsorger, ska de tre villkor som föreskrivs i bestämmelsen föreligga samtidigt: Personen kan inte träffa avgöranden om sin vård och omsorg eller förstå konsekvenserna av sitt handlande, personen äventyrar sannolikt sin egen eller andras hälsa eller säkerhet i större omfattning, och personens vård och omsorg inte kan ordnas på annat sätt.
Villkoret i 1 punkten i momentet signalerar att personens kognitiva funktionsförmåga är nedsatt. Kognitiva funktioner är psykiska funktioner som anknyter till förmågan att ta emot, behandla, lagra och använda information. Begreppet kognitiv funktionsförmåga omfattar en persons allmänna slutledningsförmåga, förståelse för konsekvenserna av sitt handlande, omdömesförmåga och förmåga att reglera sitt beteende. Problem och störningar i att hantera sensorisk information relaterade till den kognitiva funktionsförmågan kan exempelvis leda till felaktig hantering av information vilket kan orsaka ett oavsiktligt hotfullt eller våldsamt beteende. Villkoret i 1 punkten uppfylls om personen inte kan fatta överlagda beslut om sin vård och omsorg eller förstå följderna av sitt beteende och sina handlingar.
Den fara som avses i 2 punkten bör vara allvarlig och sannolik. Dessutom ska den rikta sig mot personens egen eller någon annans hälsa eller säkerhet. En mindre allvarlig hälso- eller säkerhetsrisk eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten är således inte tillräcklig för att en person ska kunna förordnas till vård oberoende av sin vilja på en verksamhetsenhet för specialomsorger. Dessutom ska faran vara sannolik, vilket å ena sidan innebär att det för att starta processen för specialomsorger oberoende av personens vilja inte är nödvändigt att vänta på att personen i fråga redan har skadat sig själv eller någon annan. För att starta processen räcker det å andra sidan inte med bara en möjlig fara, utan tröskeln har satts högre genom att man förutsätter en bedömning av sannolikheten.
Enligt 3 punkten i momentet är villkoret att den vård och omsorg som personen behöver inte kan ordnas på annat sätt än att personen förordnas till vård oberoende av sin vilja på en verksamhetsenhet för specialomsorger. I första hand kommer de stödåtgärder och tjänster inom öppenvården som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp i fråga liksom de frivilliga tjänster som ordnas med stöd av denna lag. Bara om de stödåtgärder och tjänster som avses ovan inte lämpar sig för situationen eller är otillräckliga blir det aktuellt att förordna att en person ska få vård oberoende av sin vilja på en verksamhetsenhet för specialomsorger. Också i praktiken går man tillväga så att en person med utvecklingsstörning i första hand får stöd i sin egen miljö. Om stödåtgärderna inom öppenvården inte är tillräckliga för att hjälpa personen, försöker man få personen att frivilligt ta emot den vård, omsorg och rehabilitering som erbjuds inom specialomsorgerna. Förhandlingarna om frivillig rehabilitering med en person med utvecklingsstörning kan i praktiken pågå i flera veckor. Specialomsorger oberoende av en persons vilja är den utväg som man tillgriper i sista hand och som man också i praktiken tar till först efter att det inte på annat sätt går att få personen att anlita nödvändig vård, omsorg och rehabilitering.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., vilket leder till att det nuvarande 2 mom. blir ett nytt 3 mom., och på motsvarande sätt blir det nuvarande 3 mom. ett nytt 4 mom. Enligt det nya 2 mom. ska specialomsorger oberoende av en persons vilja ges i ett serviceboende med heldygnsomsorg som avses i 21 § 4 mom. i den nya socialvårdslagen eller på en institution som avses i 22 § i den lagen eller på en motsvarande privat verksamhetsenhet eller inrättning för socialvård som har den sakkunskap inom medicin, psykologi och socialt arbete som behövs för att fullgöra och följa upp vården och omsorgen. Begreppet serviceboende med heldygnsomsorg är ett allmänt begrepp som, när det är fråga om serviceboende för personer med utvecklingsstörning, motsvarar begreppet assisterat boende. Oavsett vilket begrepp som används är det avgörande att boendeservicen ges dygnet runt. Servicen ska omfatta vård och omsorg enligt klientens behov vid alla tider på dygnet. Genom kravet på sakkunskap inom medicin, psykologi och socialt arbete vill man försäkra sig om att specialomsorger oberoende av en persons vilja ordnas vid en verksamhetsenhet som kan erbjuda tillräckliga och lämpliga resurser för att ordna sådan vård och omsorg, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan samt den rehabilitering som är nödvändig för en person som får specialomsorger oberoende av sin vilja.
Att bo på en enhet som ger service dygnet runt skiljer sig från institutionsboende bland annat genom att FPA ska ha godkänt boendeenheten som en enhet inom öppenvården och klienten själv betalar hyran och den service som han eller hon anlitar. FPA stöder klientens boende genom att bevilja bostadsbidrag för pensionstagare. Boendet på en enhet som ger service dygnet runt grundar sig i regel på ett sådant hyresavtal som avses i lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995, nedan hyreslagen) och som de boende själva, deras intressebevakare eller andra lagliga företrädare ingår. Utgångspunkten är med andra ord att också personer med utvecklingsstörning ska ha möjlighet till normalt boende. Till exempel i statsrådets principbeslut 2012 om utveckling av boende och tjänster för personer med utvecklingsstörning ingår ett åtgärdsförslag enligt vilket boendet antingen ska ordnas i en ägarbostad eller grunda sig på ett hyresförhållande enligt hyreslagen och på de rättigheter och skyldigheter som anges i den. Enligt 11 § i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001) och 4 § i aravabegränsningslagen (1190/1993) är det i nuläget inte obligatoriskt att ingå hyresavtal för servicebostäder som stöds av staten, om det är fråga om personer som behöver särskild vård och omsorg. Vid miljöministeriet bereds dock för närvarande en lagändring enligt vilken också åldringar, personer med funktionsnedsättning och andra personer som är i behov av särskild vård och omsorg ska ingå hyresavtal för servicebostäder som får statligt stöd, om det inte är fråga om korttidsboende.
Enligt det föreslagna 32 § 2 mom. kan boende för personer som förordnats specialomsorger oberoende av sin vilja ordnas antingen på institution eller vid ett serviceboende som ger heldygnsomsorg. Då väcks frågan om en eventuell konflikt mellan dels specialomsorger mot en persons vilja, dels avtalsgrunderna för hyreslagen. I ett bredare perspektiv är det fråga om samma konflikt mellan å ena sidan den individuella friheten, å andra sidan personens och andra personers liv, hälsa och trygghet som när det gäller de begränsningsåtgärder som föreslås i propositionen. Om man i detta fall ger företräde åt hyreslagens avtalsgrunder, kan boendet för en person som förordnats specialomsorger ordnas bara på en institution. Detta står dock uttryckligt i strid med målet att ingen längre ska bo på institution efter 2020. Enligt målet i fråga har alla personer med utvecklingsstörning rätt att bo på samma sätt som övriga kommuninvånare och att få de tjänster som de behöver. Frågan bör således lösas så att den nya lagen angående specialomsorger om personer med utvecklingsstörning blir en speciallag som i fråga om specialomsorger oberoende av en persons vilja och eventuella anknytande begränsningsåtgärder tränger undan hyreslagen, som då tillämpas som en allmän lag. Det är motiverat att lagen angående specialomsorger om personer med utvecklingsstörning ges företräde med beaktande av att syftet med specialomsorger är att trygga den vård, omsorg och rehabilitering som en person med utvecklingsstörning behöver. På detta sätt tillgodoser lagregleringen rätten till oundgänglig försörjning och det allmännas skyldighet att tillförsäkra var och en tillräckliga socialvårds- och hälsovårds- och sjukvårdstjänster enligt 19 § i grundlagen. Dessutom bör det noteras att en intressebevakare, vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare för en person får ingå hyresavtal, om personen själv inte kan göra det. I de fall som avses i det föreslagna 32 § 1 mom. i lagen är det sannolikt att personen själv inte kan ingå avtal.
Syftet med kravet på tillräcklig sakkunskap enligt 2 mom. är att försäkra sig om att hela den individuella situationen för var och en som får specialomsorger oberoende av sin vilja reds ut och beaktas på ett ändamålsenligt sätt. Bakgrunden för personer som förordnats specialomsorger oberoende av sin vilja präglas ofta av många, ofta långvariga problem, såsom psykiska och somatiska problem, missbruksproblem samt problem som anknyter till hanteringen av vardagen och initiativförmågan. En omfattande och multiprofessionell vård, omsorg och rehabilitering gör det möjligt för en person att flytta över eller återgå till öppenvård efter att specialomsorgerna oberoende av personens vilja har avslutats. Rehabiliteringsformer som tillämpas är till exempel ergoterapi, kompetensträning, aggressionshantering, psykofysisk fysioterapi, neuropsykiatrisk träning, bildkonstterapi och musikterapi. Planeringen, uppföljningen och utvärderingen av rehabiliteringsformer som tillgodoser de individuella behoven hos varje person som får specialomsorger oberoende av sin vilja kräver att det vid verksamhetsenheten finns en multidisciplinär arbetsgrupp som har utbildning inom medicin, psykologi och socialt arbete och som dessutom via verklig och praktisk arbetserfarenhet skaffat sig sakkunskap i frågor som gäller utvecklingsstörningar. Vid de verksamhetsenheter för specialomsorger som tillhandahåller specialomsorger oberoende av en persons vilja ska, förutom yrkesutbildade personer med den kompetens som anges i bestämmelsen, arbeta också exempelvis fysioterapeuter, talterapeuter, sexualterapeuter, musikterapeuter och ergoterapeuter. En multidisciplinär kompetens är nödvändig dels för att trygga en ändamålsenlig vård, omsorg och rehabilitering, dels i krissituationer då det på grund av situationens akuta, ofta allvarliga och hotande karaktär är nödvändigt att hjälpen är omedelbart tillgänglig.
Eftersom kravet på multidisciplinär kompetens med beaktande av rättssäkerhetsaspekter har en avgörande betydelse för genomförandet av målen i den föreslagna bestämmelsen, kan frågan enligt 42 l § regleras närmare genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet
Paragrafens 3 mom. motsvarar i huvudsak det nuvarande 2 mom. I 3 mom. föreslås det samma terminologiska ändring som i 1 mom. i fråga om specialomsorger oberoende av en persons vilja. Det föreslås att den andra meningen i 3 mom. görs mer tidsenlig på grund av de författningsändringar som gjorts efter att lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda trätt i kraft (nedan specialomsorgslagen). I 4 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) föreskrivs om intressebevakare för omyndiga. Enligt bestämmelsen är vårdnadshavarna som regel intressebevakare för en minderårig, medan intressebevakare för en myndig är den som av domstolen eller förmyndarmyndigheten har förordnats till uppdraget. I 9 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) föreskrivs om självbestämmanderätten i specialsituationer. Bestämmelsen ska tillämpas när en klient inom socialvården inte själv förmår fatta beslut och uttrycka sin vilja om hur vården eller omsorgen ska ordnas. Enligt 9 § 1 mom. ska klientens vilja då utredas i samråd med klientens lagliga företrädare, en anhörig eller någon annan närstående. Med anhörig avses närmast klientens make eller maka, barn, föräldrar eller syskon. En annan närstående kan vara bland annat klientens sambo eller någon annan som bor permanent med klienten eller annars är en nära vän.
Beslut om specialomsorger oberoende av en persons vilja kan fattas med stöd av dels 32 § i specialomsorgslagen, dels 19 § och 22 § 3 mom. i mentalvårdslagen. Mentalvårdslagens 19 § handlar om åtalade som genomgått en sinnesundersökning och 22 § 3 mom. om förutsättningarna för beslut om att en person som på grund av sitt sinnestillstånd inte har dömts till straff ska tas in för specialomsorger oberoende av sin vilja. Om Institutet för hälsa och välfärd konstaterar att det inte finns grunder för psykiatrisk vård oberoende av personens vilja, men förutsättningarna i 32 § 1 mom. i specialomsorgslagen för specialomsorger oberoende av personens vilja finns, ska institutet besluta om specialomsorger oberoende av personens vilja för den åtalade eller personen som inte dömts till straff. Institutets beslut motsvarar då ett sådant beslut av ledningsgruppen för specialomsorger som avses i 33 § 3 mom. i specialomsorgslagen. Om Institutet för hälsa och välfärd på framställning av ledningsgruppen för specialomsorger anser att det inte längre finns förutsättningar för specialomsorger oberoende av personens vilja enligt 32 § 1 mom. i specialomsorgslagen, ska specialomsorgerna genast avslutas.
Med stöd av 32 § i gällande specialomsorgslag är det tämligen svårt att skilja mellan specialomsorger som en person tar emot av egen vilja och specialomsorger oberoende av en persons vilja. Enligt etablerad tolkning får en person som frivilligt omfattas av specialomsorger när som helst lämna verksamhetsenheten utan att hämtas tillbaka till den. Om man bedömer att personen genom att lämna enheten utsätter sig själv eller någon annan för en allvarlig fara, görs en anmälan till polisen. En person som omfattas av specialomsorger oberoende av sin vilja är däremot i princip inte fri att lämna verksamhetsenheten. Många personer som får specialomsorger oberoende av sin vilja kan dock avlägsna sig från verksamhetsenheten på grundval av en särskild överenskommelse. Det är då vanligen fråga om så kallad permission eller utomhusvistelse tillsammans med en följeslagare.
I samband med lagändringen har det inte ansetts vara möjligt att göra gränsen mellan specialomsorger oberoende av en persons vilja och specialomsorger som en person tar emot av egen vilja tydligare än i den tidigare regleringen. Orsaken är de drag som enligt specialomsorgslagen utmärker specialomsorgerna. Det är inte alltid sagt att specialomsorger på frivillig väg verkligen grundar sig på en viljeyttring av personen med utvecklingsstörning. Av den grundläggande tanken i 38 § i gällande specialomsorgslag framgår det å andra sidan att också en person som förordnats specialomsorger oberoende av sin vilja omfattas av specialomsorger i första hand av egen vilja (”Önskar han icke därefter av egen vilja att omsorgerna skall fortsätta”). Lagstiftarens avsikt har inte varit och är inte heller nu att sätta en så skarp och ovillkorlig gräns mellan specialomsorger som en person tar emot av egen vilja och specialomsorger oberoende av en persons vilja att den utgör ett hinder för den vård, omsorg och rehabilitering som är nödvändig i varje enskilt fall. Men när en person förordnas specialomsorger mot sin vilja vid en verksamhetsenhet för specialomsorger innebär det enligt etablerad tolknings- och tillämpningspraxis fortfarande i princip att personen om den så önskar får lämna verksamhetsenhetens lokaler.
33 §. I 1 och 3 mom. i bestämmelsen föreslås det samma terminologiska ändring som i 32 § 1 mom. i fråga om vård oberoende av en persons vilja.
34 §. Det föreslås att paragrafen ändras till följd av ändringar av lagen om förmyndarverksamhet och klientlagen. Ändringarna har behandlats i motiveringen till 32 § 3 mom.
37 §. I praktiken ska specialomsorger oberoende av en persons vilja avslutas omedelbart när de villkor som avses i 32 § 1 mom. inte längre finns. Beslut om att åtgärderna ska avslutas fattas av ledningsgruppen för specialomsorger eller, om det gäller en åtalad person med utvecklingsstörning enligt 19 § 2 mom. i mentalvårdslagen (1116/1990), Institutet för hälsa och välfärd på framställning av ledningsgruppen för specialomsorger. Det förutsätts ingen ansökan från personen i fråga eller hans eller hennes lagliga företrädare eller den myndighet som avses i 32 § 3 mom. i gällande lag. Det föreslås att paragrafen ändras så att den överensstämmer med vedertagen praxis och bestämmelserna i grundlagen. Enligt 7 § 3 mom. i grundlagen får ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Därför ska specialomsorger oberoende av en persons vilka avslutas omedelbart när det inte längre finns någon laglig grund för dem.
38 §. I paragrafen föreslås det samma terminologiska ändring som i 32 § 1 mom. i fråga om vård oberoende av en persons vilja.
39 §. Enligt 121 § i grundlagen, som gäller kommunal självstyrelse, ska bestämmelser om de uppgifter som åläggs kommunerna utfärdas genom lag, inte genom bestämmelser på lägre nivå. Därför föreslås det att bestämmelsen i 3 § i förordningen angående specialomsorger om utvecklingsstörda (988/1977) flyttas med oförändrat innehåll till 39 § i lagen.
40 §. Bestämmelsen har inte tillämpats sedan man i samband med reformen av statsandelssystemet i slutet av 1980-talet upphörde med betalningen av statsandelar till specialomsorgsdistrikten, och började betala statsandelar direkt till kommunerna. Det föreslås därför att bestämmelsen upphävs.
41 §. Det föreslås att 41 § upphävs på samma grunder som 40 §.
3 a kap. Stärkt självbestämmanderätt och användning av begränsningsåtgärder inom specialomsorgerna
Enligt förslaget ska det till lagen fogas ett nytt 3 a kap. med bestämmelser om åtgärder som stöder förutsättningarna för en person att klara sig på egen hand och stärker självbestämmanderätten, om användning, genomgång i efterhand och dokumentation av begränsningsåtgärderna, om redogörelse för begränsningsåtgärderna och delgivning av dem, om tjänsteansvar och om bemyndigande att utfärda förordning.
Tillämpningsområdet för 42 och 42 a § i det föreslagna 3 a kap. ska omfatta personer för vilka det har upprättats ett specialomsorgsprogram enligt 34 § oavsett om personerna får specialomsorger frivilligt, oberoende av sin vilja med stöd av den föreslagna 32 § 1 mom. eller mot sin vilja enligt ordalydelsen i 19 § eller 22 § 3 mom. i mentalvårdslagen. I 42 b § regleras tillämpningsområdet för bestämmelserna om användningen av begränsningsåtgärder. Tillämpningsområdet för 42 b § kommer att vara mer inskränkt än tillämpningsområdet för 42 och 42 a § som gäller förutsättningarna för stärkt självbestämmanderätt. Enligt den föreslagna 42 b § ska begränsningsåtgärder med stöd av villkor som fastställs nedan kunna användas bara när man ordnar serviceboende med heldygnsomsorg enligt 21 § 4 mom. eller service på institution enligt 22 § i den nya socialvårdslagen.
De begränsningsåtgärder som avses i det föreslagna 3 a kap. ska få användas också vid andra verksamhetsenheter för specialomsorger än dem som har en aktör inom den offentliga sektorn som huvudman. Specialomsorger tillhandahålls också av privata servicegivare, till exempel stiftelsen Rinnehemmet. Om begränsningsåtgärder var tillåtna bara vid verksamhetsenheter med en offentlig aktör som huvudman, skulle de nu föreslagna åtgärderna leda till att en stor del av de personer med utvecklingsstörning som bor i verksamhetsenheter för specialomsorger med privata servicegivare som huvudmän tvingas flytta till enheter inom den offentliga sektorn. Det bör ses som oändamålsenligt att flytta en person som får specialomsorger från en bekant omgivning bara för att det ska vara möjligt att använda begränsningsåtgärder. I värsta fall kan flytten till en annan enhet äventyra personens rätt att få den vård, omsorg och rehabilitering som innehålls- och kvalitetsmässigt lämpar sig för personen och som tillvaratar personens intressen.
Möjligheten att använda begränsningsåtgärderna i 3 a kap. gäller inte bara personer som får specialomsorger oberoende av sin vilja eller mot sin vilja, utan alla de begränsningsåtgärder som avses i 42 f—42 i § kan på villkor som föreskrivs längre fram tillämpas också på personer som frivilligt tar emot specialomsorger. Orsaken till den föreslagna lösningen är å ena sidan att det hos en del av de personer som tar emot specialomsorger av egen vilja förekommer ett utmanande beteende i sådan grad att det är motiverat att tillåta användningen av begränsningsåtgärder. I alla klientgrupperna ovan finns det å andra sidan personer vars hälsa eller säkerhet kan behöva skyddas mot en hotande extern fara med hjälp av begränsningsåtgärder. Såsom ovan har angetts grundar sig specialomsorger på frivillig väg inte alltid på viljeyttringen av en person med utvecklingsstörning. Av den grundläggande tanken i gällande specialomsorgslag framgår å andra sidan att också en person som förordnats specialomsorger oberoende av sin vilja omfattas av specialomsorger i första hand av egen vilja. Lagstiftarens avsikt har inte varit att sätta en så skarp och ovillkorlig gräns mellan specialomsorger som en person tar emot av egen vilja och specialomsorger oberoende av en persons vilja att den utgör ett hinder för den vård, omsorg och rehabilitering som verkligen är nödvändig i varje enskilt fall.
42 §.Stärkt självbestämmanderätt. Självbestämmanderätten utgör en del av vårt system för de grundläggande fri- och rättigheterna som en del av den rätt till personlig frihet, integritet och trygghet som tryggats som en allmän grundläggande rättighet. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är den personliga friheten till sin karaktär en allmän grundläggande rättighet som skyddar såväl människans fysiska frihet som hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Enligt regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna utgör individens självbestämmanderätt, det vill säga rätten att bestämma över sig själv och sitt handlande, grunden för utövningen av många andra friheter och rättigheter.
Självbestämmanderätten hör också nära samman med bestämmelserna om skydd för privatlivet i 10 § i grundlagen. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet är att individen har rätt att leva sitt liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. Till privatlivet hör bland annat individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter med andra människor och omgivningen och rätten att bestämma över sig själv och sin kropp.
Klientlagen innehåller rättsprinciper som gäller självbestämmanderätt, gott bemötande, rättsskydd och delaktighet för klienterna inom socialvården. En av socialvårdsklienternas viktigaste rättigheter är rätten till gott bemötande enligt 4 § i lagen. Enligt lagen ska en klient bemötas utan diskriminering med respekt för hans eller hennes människovärde, integritet och övertygelse och med beaktande av klientens egna önskemål och åsikter. Lagen framhåller vikten av socialvårdsklienternas självbestämmanderätt och delaktighet i serviceprocessen. Enligt 8 § i lagen ska klienternas självbestämmanderätt respekteras och de ska ges möjlighet att delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls dem. På tillämpningsområdet för specialomsorgslagen inbegriper självbestämmanderätten framför allt individens rätt att delta i planeringen och genomförandet av vården och omsorgen om honom eller henne. I bestämmelsen i 42 § betonas självbestämmanderätten för personer som får specialomsorger, eftersom individens självbestämmanderätt är en av de bärande principerna i funktionshinderkonventionen.
42 a §.Åtgärder som stöder en persons förutsättningar att klara sig på egen hand och stärker personens självbestämmanderätt. I paragrafen föreskrivs om positiva förpliktelser som stöder förutsättningarna för en person som får specialomsorger att klara sig på egen hand och stärker personens självbestämmanderätt. Förpliktelserna ska gälla alla personer som får specialomsorger oavsett om de tar emot vården frivilligt, oberoende av sin vilja eller mot sin vilja enligt 19 § eller 22 § 3 mom. i mentalvårdslagen och om man inom specialomsorgerna tvingas tillgripa begränsningsåtgärder eller inte. Enligt 1 mom. i paragrafen ska de åtgärder som vidtas för att stödja förutsättningarna för en person som får specialomsorger att klara sig på egen hand och stärka personens självbestämmanderätt skrivas in i personens service- och vårdplan eller i någon annan liknande plan. Bestämmelser om upprättande av en service- och vårdplan finns också i 7 § i klientlagen. I 39 § 2 mom. i den nya socialvårdslagen föreskrivs i sin tur om de uppgifter som ska skrivas in i klientplanen eller i någon annan liknande plan. Klientplanen ska ses över vid behov. Också den service- och vårdplan som avses i den föreslagna 42 a § ska ses över vid behov, dock minst med sex månaders intervaller, om det inte är uppenbart obehövligt. Med uttrycket ”vid behov” vill man hänvisa till situationer då det sker förändringar i ställningen eller förhållandena för en person som får specialomsorger och som motiverar en översyn av planen. Vid översynen av service- och vårdplanen är det särskilt viktigt att utvärdera de begränsningsåtgärder som eventuellt har använts och avgöra hur man ska gå till väga i fortsättningen för att inte behöva tillgripa åtgärder. Om det i personens situation anses vara nödvändigt att använda begränsningsåtgärder, bör man fastslå hur användningen kan minskas och bedöma om nuvarande verksamhetsenhet är lämplig för personen i fråga. Eftersom bedömningen har betydelse såväl för service- och vårdplanen som för det specialomsorgsprogram som utarbetats för personen i fråga, bör dess effekter bedömas också ur programmets synvinkel.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs om individuell planering. Utöver det som föreskrivs i klientlagen och i lagen om klienthandlingar inom socialvården ska service- och vårdplanen innehålla uppgifter om de åtgärder som vidtas för att stärka personens självbestämmanderätt, skäliga anpassningar, de kommunikationsmetoder som personen använder, de metoder som i första hand används för att personen ska få specialomsorger utan begränsningsåtgärder samt de begränsningsåtgärder som sannolikt behöver tillgripas när personen får specialomsorger.
Det är möjligt att stödja förutsättningarna för en person att klara sig på egen hand och stärka personens självbestämmanderätt på det sätt som avses i 1 punkten i momentet, till exempel genom att vid planeringen av specialomsorgerna utgå från personens behov, stärka hans eller hennes möjligheter att vara delaktig i och påverka de åtgärder som vidtas inom specialomsorgerna, avhjälpa hinder och eventuella störningar som beror på miljön samt stödja en person som får specialomsorger i hans eller hennes aktiviteter.
I den föreslagna 2 mom. 2 punkten har man beaktat bestämmelserna om skälig anpassning i FN:s funktionshinderkonvention och i diskrimineringslagen (1325/2014). Med skälig anpassning enligt funktionshinderkonventionen avses nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Målet är att möjliggöra fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället för personer med funktionsnedsättning.
Enligt 15 § i diskrimineringslagen ska de som tillhandahåller tjänster göra sådana ändamålsenliga och skäliga anpassningar som behövs i det enskilda fallet för att likabehandling av personer med funktionsnedsättning ska uppnås. Enligt förarbetena till diskrimineringslagen har anpassningarna karaktär av anpassningar från fall till fall och bör i den aktuella konkreta situationen svara mot behoven hos personer med funktionsnedsättning. En åtgärd behövs till exempel när en tjänst inte utan anpassning är tillgänglig för personer med funktionsnedsättning på samma sätt som för andra. I en situation av detta slag kan en anpassningsåtgärd innebära till exempel att det anskaffas ett hjälpmedel som främjar funktionsförmågan, personlig assistans eller att verksamhetsenhetens lokaler omorganiseras. Vid bedömningen av vilka anpassningar som är skäliga ska man enligt 15 § 2 mom. beakta inte bara behoven hos personer med funktionsnedsättning utan också den i 1 mom. avsedda aktörens storlek och ekonomiska ställning, arten och omfattningen av aktörens verksamhet, de uppskattade kostnaderna för anpassningarna samt bidrag som kan fås för åtgärderna.
Regleringen av skäliga anpassningar anknyter bland annat till bestämmelserna om personlig assistans i 8 c § i handikappservicelagen och till bestämmelserna om tjänster i anslutning till serviceboende i 10 § i handikappserviceförordningen liksom till programmet KEHAS. Inom ramen för programmet har man under 2010–2015 med stöd av Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA) och Penningautomatföreningen (RAY) byggt totalt 3 600 bostäder för personer med funktionsnedsättning. Kriterierna när ARA och RAY beviljar investeringsstöd är att boendet förutsätter mer stödtjänster än normalt och att det för att ordna boendeförhållandena förutsätts exceptionellt krävande eller dyra lokal- eller utrustningslösningar i bostadshuset eller bostaden på grund av de boendes utvecklingsstörning.
Genom bestämmelsen i 3 punkten i momentet vill man förebygga de konflikter som orsakas av kommunikationsproblem och som kan leda till användningen av begränsningsåtgärder.
Enligt 4 punkten i momentet ska det i planen ingå ett omnämnande om de metoder som i första hand används för att personen ska få specialomsorger utan begränsningsåtgärder. Sådana metoder är till exempel att samtala med personen och styra honom eller henne in i eller bort från en situation, genomföra nya planlösningar samt förutse och beakta faktorer som påverkar personens beteende. Om möjligt bör man till exempel undvika att utsätta personen för intryck som orsakar oro och upprördhet. Det kan ha stor betydelse i praktiken att med medicinskt lämpliga metoder vänja (desensibilisera) en person vid situationer eller intryck, till exempel fysisk kontakt eller röster, som har upplevts som för starka och som personen därför har undvikit eller som har väckt oro eller upprördhet hos honom eller henne. Individuell planering har en avgörande betydelse i praktiken genom att personalen vet vad som bäst lugnar ner personen i fråga, en bekant handledare, vänligt prat, handfast handledning, sång eller tyst närvaro.
Enligt 5 punkten i momentet ska de begränsningsåtgärder som sannolikt kommer att användas inom specialomsorgerna som regel skrivas in i planen i samråd med personen i fråga. Syftet med bestämmelsen är att användningen av begränsningsåtgärder noga övervägs på förhand så att åtgärderna i akuta situationer inte används i större omfattning än vad som är absolut nödvändigt.
Syftet med 3 mom. är att garantera att den person som får specialomsorger liksom dennes lagliga företrädare eller anhöriga eller andra närstående som deltar i planeringen och fullgörandet av servicen har möjlighet att delta och påverka när service- och vårdplanen upprättas. I motiveringen till 32 § 3 mom. har man utrett klientlagens 9 § 1 mom. som nämns i bestämmelsen. Det blir fråga om ett sådant uppenbart hinder som avses i bestämmelsen till exempel när det trots flera försök inte går att nå personen i fråga eller personens deltagande i upprättandet av service- och vårdplanen tydligt skulle strida mot intressena för den person som får specialomsorger exempelvis på grund av vanvård eller utnyttjande som orsakat behovet av specialomsorger.
Syftet med bestämmelsen i 4 mom. i paragrafen är att säkerställa att det vid de verksamhetsenheter inom socialvården som avses i 3 a kap. finns tillräckligt med yrkesutbildade personer inom socialvården eller hälso- och sjukvården enligt lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015), som träder i kraft den 1 mars 2016, och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), samt annan personal. Enligt lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården räknas socialarbetare, socionomer och geronomer till yrkesutbildade personer inom socialvården. Till yrkesutbildade personer inom socialvården räknas enligt 3 § 1 mom. i lagen också de som med stöd av lagen i fråga har rätt att använda en yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom socialvården. Bestämmelser om yrkesbeteckningar för yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning och om den utbildning som yrkesbeteckningen kräver utfärdas genom förordning av statsrådet. Till yrkesutbildade personer enligt lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården räknas bland annat läkare, psykologer, talterapeuter, sjukskötare, ergoterapeuter och andra yrkesutbildade personer som räknas upp i 5 § 1 mom. i lagen. Till yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården räknas enligt 5 § 2 mom. i lagen också de som med stöd av lagen i fråga har rätt att använda en yrkesbeteckning för en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Yrkesutbildade personer med skyddad yrkesbeteckning är enligt förordningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (564/1994) bland annat psykoterapeuter. Förpliktelserna i det föreslagna 3 a kap., framför allt de positiva förpliktelser som gäller åtgärder som stöder förutsättningarna för personer som får specialomsorger att klara sig på egen hand och stärker deras självbestämmanderätt, förutsätter tillräckligt med personal. Med beaktande av rättsskyddsaspekter har kravet på tillräckligt med personal en avgörande betydelse för måluppfyllelsen, och enligt 42 l § kan därför vid behov närmare bestämmelser om saken utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Enligt 5 mom. 1 punkten i paragrafen ska man vid tillhandahållandet av specialomsorger se till att personalen vid verksamhetsenheten får introduktion och handledning i de arbetsmetoder och tillvägagångssätt som kan tillämpas för att stödja förutsättningarna för personer som får specialomsorger att klara sig på egen hand och tillgodose deras självbestämmanderätt. Skyldigheten att svara för introduktion och handledning är inte begränsad till de yrkesutbildade personer inom socialvården och hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal, utan den sträcker sig till alla som ingår i personalen. Det är särskilt viktigt att ge introduktion och handledning till dem vid enheten som i sitt arbete i stor utsträckning möter personer som får specialomsorger. Vid introduktion och handledning bör man också fästa vikt vid personligheten och särdragen hos dem som får specialomsorger och de krav som dessa egenskaper ställer på verksamheten.
Den utbildning som avses i 2 punkten i momentet är av betydelse för att de personer som får specialomsorger ska bemötas på ett bra sätt och för att minimera användningen av tvång. De anställda vid verksamhetsenheten med en yrkesutbildning inom socialvård eller hälso- och sjukvård bör lära sig att ta hänsyn till individuella behov, använda lämpliga styrmedel, förebygga problem som orsakas av störningar i kommunikationen och bristfällig uttrycksförmåga, hjälpa klienterna att hitta meningsfull sysselsättning, förstå psykiska störningar och olika utvecklingsstadier samt ta i användning adekvata handlingsmodeller. Om en begränsningsåtgärd visar sig vara nödvändig, är tanken att personalen med hjälp av sin utbildning ska kunna genomföra åtgärden med respekt för personens människovärde och med omsorg om personens hälsa och säkerhet.
Med beaktande av rättsskyddsaspekter har kravet på tillräckligt med personal en avgörande betydelse för måluppfyllelsen, och enligt 42 l § kan därför vid behov närmare bestämmelser om saken utfärdas genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
Enligt 3 punkten i momentet ska verksamhetsenhetens personal stödja införandet av arbetsmetoder som är alternativa och rehabiliterande i förhållande till begränsningsåtgärderna bland annat genom att ta reda på vilka faktorer som orsakar ett utmanande beteende eller behov av begränsningsåtgärder och genom att ingripa i beteendet på annat sätt. Bakom ett nyckfullt beteende kan ligga hälsoproblem, till exempel smärta, somatiska sjukdomar eller läkemedelsbiverkningar, som kan botas eller lindras med lämplig vård och behandling, genom att man ersätter det läkemedel som personen använder med ett annat preparat eller på något annat liknande sätt. Andra alternativ till begränsningsåtgärder för personer som får specialomsorger är att utveckla personens förmåga att uttrycka sig, interagera och slappna av, kommunicera på ett sätt som lämpar sig för personen och påverka personens fysiska och sociala miljö.
Enligt 4 punkten i momentet ska servicegivaren med hjälp av lämpliga möbler, redskap och planlösningar stödja förutsättningarna för en person som får specialomsorger att klara sig på egen hand och tillgodose personens självbestämmanderätt. Servicegivaren ska beakta skyldigheten när lokalerna planeras. Till exempel vid sanering och nybyggen är det nödvändigt att öka antalet rum för en person och för två personer samt små ettor. Målet att öka förutsättningarna för en person att klara sig på egen hand och stärka självbestämmanderätten bör beaktas i sambandmed beställningen av möbler och redskap. Plan-, möbel- och instrumentlösningar som stöder självbestämmanderätten och förutsättningarna för en person att klara sig på egen hand inbegriper bland annat hinderfrihet, tillgänglighet, rymlig boendemiljö samt lämpliga hjälpmedel och lämplig belysning. Liknande skyldigheter anges i förordningen om service och stöd på grund av handikapp (759/1987).
42 b §.Tillämpningsområde för bestämmelserna om användningen av begränsningsåtgärder. Det föreslås att den allmänna bestämmelsen i 42 § om tvång ändras. Den gällande bestämmelsen strider mot artikel 14 i FN:s funktionshinderkonvention. Dessutom anges villkoren för tvång i 42 § på ett så allmänt plan att de inte uppfyller de krav på exakthet och noggrann avgränsning som ställs på bestämmelser om begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Enligt riksdagens grundlagsutskotts vedertagna tolkning bör det väsentliga innehållet i en begränsning av en grundläggande fri- och rättighet framgå direkt av lagen. Exempelvis omfattningen av en begränsning och de exakta villkoren för den ska framgå av lagen. Den nuvarande bestämmelsen i 42 § i specialomsorgslagen uppfyller inte kraven ovan.
Det föreslås att den nuvarande 42 § ersätts med en bestämmelse om tillämpningsområdet för det nya 3 a kap. Enligt det föreslagna 42 b § 1 mom. ska begränsningsåtgärderna i 42 f—42 i § få användas vid sådana verksamhetsenheter för socialvård som ordnar de tjänster enligt specialomsorgsprogrammet som räknas upp i 1 mom. De begränsningsåtgärder som avses i 42 f—42 i § (fasthållande, omhändertagande av ämnen och föremål, kroppsvisitation och kortvarig avskildhet) ska få användas när det ordnas specialomsorger vid enheter för serviceboende med heldygnsomsorg och vid slutenvårdsenheter enligt den nya socialvårdslagen samt vid privata verksamhetsenheter som motsvarar de enheter som anges ovan. Begreppet serviceboende med heldygnsomsorg är ett allmänt begrepp som, när det är fråga om serviceboende för personer med utvecklingsstörning, motsvarar begreppet assisterat boende och serviceboende enligt handikappservicelagen. Oavsett vilket begrepp som används är det avgörande att boendeservicen ges dygnet runt. Servicen ska omfatta vård och omsorg enligt klientens behov vid alla tider på dygnet.
Enligt 2 mom. i paragrafen får de begränsningsåtgärder som avses i 42 f—42 i § användas bara vid enheter eller inrättningar för serviceboende med heldygnsomsorg som dessutom kan erbjuda en tillräcklig sakkunskap inom medicin, psykologi och socialt arbete. Vid de enheter och inrättningar för serviceboende med heldygnsservice som uppfyller kriterierna i fråga är det möjligt att tillhandahålla den typen av krävande vård och omsorg som är nödvändig för klienter i behov av ett brett stöd till exempel för att de visar upp ett exceptionellt utmanande beteende. I samband med vården och omsorgen om klienter med ett sådant beteende är det mer sannolikt att man tvingas tillgripa begränsningsåtgärderna i 3 a kap. än när det gäller andra klientgrupper.
I det föreslagna 42 b § 2 mom. förutsätts det inte att personer med sakkunskap inom medicin, psykologi och socialt arbete ständigt finns på plats vid enheterna och inrättningarna för serviceboende med heldygnsomsorg. Det är tillräckligt att det finns tillgång till sakkunskapen i fråga till exempel i form av service som erbjuds av en expertgrupp som är gemensam för två eller flera verksamhetsenheter inom socialvården. Det är viktigt att sakkunskapen utnyttjas i synnerhet när de uppgifter som avses i 42 a § 2 mom. skrivs in i personens service- och vårdplan, användningen av begränsningsåtgärder övervägs för första gången och den tillämpade begränsningsåtgärden bedöms på det sätt som anges i 42 e § och 42 j § 1 mom.
42 c §.Tjänsteansvar. Med beaktande av 124 § i grundlagen föreslås i paragrafen en bestämmelse av i första hand informativ karaktär om straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar när en person som med stöd av det föreslagna 3 a kap. utövar offentlig makt inte är anställd i tjänsteförhållande.
42 d §.Allmänna villkor för användningen av begränsningsåtgärder. Specialomsorger ska i första hand tillhandahållas i samförstånd med den person som får specialomsorger. Genom att ge uttryck för denna huvudregel i lagtexten vill man uppmärksamma att den i alla situationer ska vara en utgångspunkt för verksamheten, trots de undantag från bestämmelsen som föreskrivs nedan i 3 a kap. På grund av begränsningsåtgärdernas karaktär av ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna är det fråga om åtgärder som ska tillgripas i sista hand och i exceptionella situationer. Varje gång begränsningsåtgärderna används ska enheten inleda ett förfarande som innebär att man såväl allmänt (42 e §) som individuellt (42 j § 1 mom.) överväger vilka möjligheter som finns att minska användningen av åtgärderna.
Enligt 1 mom. i paragrafen kan en person som får specialomsorger bli föremål för en begränsningsåtgärd enligt 42 f—42 i § bara om personen inte kan fatta beslut om sin vård och omsorg eller förstår konsekvenserna av sitt handlande, begränsningsåtgärden är nödvändig för att skydda personens eller andras hälsa eller säkerhet eller för att förhindra betydande skador på egendom, och andra lindrigare metoder inte är lämpliga eller tillräckliga i situationen.
Det bör noteras att 1 mom. 1 och 2 punkten i paragrafen överensstämmer med de föreslagna 1 och 2 punkterna i 32 § 1 mom. Villkoren i punkterna har behandlats närmare i motiveringen till 32 §. Den föreslagna 42 d § 1 mom. 2 punkten skiljer sig från 32 § 1 mom. 2 punkten med samma innehåll bara när det gäller de allmänna villkoren för användningen av begränsningsåtgärder som i 42 d § inbegriper förebyggandet av en betydande egendomsskada. Vid beredningen av lagändringen har inte heller ett betydande egendomsintresse setts som ett sådant rättsobjekt som skulle rättfärdiga att en person förordnas specialomsorger oberoende av sin vilja vid en verksamhetsenhet för specialomsorger.
Begränsningsåtgärden ska vara motiverad med tanke på vården och omsorgen om personen, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till det mål man vill uppnå. Om en person blir föremål för flera begränsningsåtgärder samtidigt eller i följd, är det viktigt att man fäster särskild vikt vid åtgärderna samverkar. Enligt 3 mom. ska begränsningsåtgärden användas med respekt för personens människovärde, så säkert som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. Begränsningsåtgärden ska avslutas genast när den inte längre är nödvändig eller om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet.
I paragrafens 1 och 2 mom. ställs krav på nödvändighet, prioritering av lindrigare medel, ändamålsenlighet och proportionalitet som allmänna villkor för användningen av begränsningsåtgärder. Enligt 3 mom. ska också människovärdet respekteras samt säkerheten och de grundläggande behoven hos den som är föremål för en åtgärd tillgodoses.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska begränsningsåtgärder kunna användas bara i den mån det absolut behövs för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna för en person som får specialomsorger eller någon annan och det inte står andra lindrigare medel till buds eller de lindrigare medlen har visat sig otillräckliga. I praktiken är det oftast fråga om att undvika eller avvärja en fara som hotar en persons hälsa eller säkerhet när det inte står andra lindrigare medel till buds för att skydda rättigheterna. Det är fråga om en avvägning av de grundläggande fri- och rättigheterna mot varandra i en situation då en grundläggande rättighet, åtminstone tillfälligt, måste väja för att en annan grundläggande rättighet ska kunna tryggas. I kravet på nödvändighet ingår krav på att en åtgärd omedelbart ska avslutas när den inte längre är nödvändig. Så är alltid fallet när ett lindrigare medel de facto åter kan användas. Kravet på nödvändighet innebär också att begränsningsåtgärder bara får tillgripas i undantagsfall.
För begreppet nödvändighet kan inte anges ett allmängiltigt innehåll eller allmängiltiga kriterier, utan i första hand får varje yrkesutbildad person inom social- och hälsovården överväga hur begreppet ska definieras professionellt. Bedömningen av en begränsningsåtgärds nödvändighet ska göras i samband med den bedömning, genomgång och utredning i efterhand som föreskrivs i 42 e, 42 j och 42 k §. Framför allt den dokumentationsskyldighet som anges i 42 j § 2 mom. tillsammans med den effektiviserade tillsyn som tillsynsmyndigheten är skyldig att utföra enligt 75 a § gör det möjligt för myndigheterna att bedöma om kravet på nödvändighet har uppfyllts utifrån de uppgifter som registrerats i klienthandlingarna. De bestämmelser som anges ovan samt skyldigheten att göra en individuell planering liksom utbildningsskyldigheten kan anses främja verksamhetskulturen vid enheten och personalens kompetens så att begränsningsåtgärder verkligen används bara i undantagsfall.
Begränsningsåtgärder är alltid ett sista alternativ för att en person som får specialomsorger eller någon annan ska kunna skyddas mot någonting som äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna i högre grad än begränsningsåtgärden. Det här innebär rent praktiskt att det enligt lagen inte är tillåtet att vidta en begränsningsåtgärd, om det i den aktuella situationen finns andra medel som innebär ett lindrigare ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna. Förebyggande och allmänna åtgärder, såsom planering vid verksamhetsenheten samt individuell planering, har alltid företräde. Lagen förutsätter också att åtgärder på individnivå vidtas innan begränsningsåtgärder är möjliga. Det här gäller med undantag för akuta situationer. Begreppet lindrigare medel definieras från fall till fall. Exempel på sådana medel räknas upp bland annat i motiveringen till 42 a § 5 mom. Alternativ till begränsningsåtgärder för personer som får specialomsorger kan vara att utveckla personens möjlighet att uttrycka sig, samspelet med andra och förmågan att slappna av, att använda informations- och kommunikationsmedel som lämpar sig för personen i fråga och att påverka hans eller hennes fysiska och sociala miljö. Om eventuella hälsoproblem ligger bakom ett nyckfullt beteende kan de lindras med lämplig behandling eller genom att man ersätter det läkemedel som används med ett annat preparat. Att erbjuda meningsfull sysselsättning, beakta personkemier, desensibilisera mot sinnesintryck som orsakar ett icke-önskvärt beteende och förbättra den fysiska miljön är alltid primära metoder. Alternativen till begränsningsåtgärder kan i praktiken innebära att man aktivt handleder personen, stöder och lyssnar ingående, förflyttar sig till en annan lokal, beger sig ut på en joggingtur eller minskar störande eller ångestframkallande faktorer.
Kravet på ändamålsenlighet innebär att begränsningsåtgärder får användas bara för att ett lagstadgat syfte ska uppnås. De begränsningsåtgärder som avses i 42 f—42 i § lagen får inte användas till exempel som bestraffning eller i fostringssyfte. Otillräcklig personalstyrka är inte heller ett godtagbart argument för användningen av begränsningsåtgärder.
Begränsningsåtgärden ska stå i rätt proportion till sitt syfte. Kravet på proportionalitet innebär i praktiken att begränsningsåtgärden ska väljas och användningen dimensioneras så att man inte ingriper i situationen på ett överdrivet kraftfullt sätt. Även om villkoren för en begränsningsåtgärd är uppfyllda, bör man alltid sträva efter att det tvång som används är så lindrigt som möjligt med hänsyn till situationen som helhet. För att lugna ner en person som beter sig våldsamt bör man således i första hand använda andra medel än begränsningsåtgärder. Om dessa visar sig vara otillräckliga och de övriga allmänna och särskilda villkoren för användningen av begränsningsåtgärder är uppfyllda, bör man försöka få kontroll över situationen genom att tillgripa lindrigast möjliga begränsningsåtgärd, närmast fasthållande enligt 42 f §. Det bör å andra sidan noteras att vissa personer som får specialomsorger har större nytta av fasthållande, medan andra bäst låter sig lugnas om de får vara ensamma i ett rum.
Enligt 3 mom. i paragrafen ska en begränsningsåtgärd användas med respekt för personens människovärde, så säkert som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. Med omsorg om en persons grundläggande behov avses till exempel att en person som hålls i avskildhet har möjlighet att motionera tillräckligt och vistas utomhus eller gå på toaletten. Samtidigt handlar det om att respektera människovärdet.
Om en begränsningsåtgärd riktas mot en minderårig, ska barnets bästa samt barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas i samband med åtgärden. I samband med beslut om och tillämpning av begränsningsåtgärder ska alltid barnets individuella omständigheter, situation och behov beaktas. Barnets bästa fastställs genom att barnet hörs. Barnets åsikt är inte den enda faktor som påverkar, men barnets bästa och barnets åsikt är mycket viktiga. Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.
Enligt artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter har ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För att kravet ska uppfyllas ska barn enligt andra stycket i artikeln ges möjlighet att bli hörda i alla frågor som rör dem själva. Barnets åsikter och deras betydelse ska bedömas från fall till fall. Också unga barns åsikter ska utredas och beaktas på tillbörligt sätt. Bland annat därför anser kommittén för barnets rättigheter att artikel 12 kräver erkännande av och respekt även för icke-verbala former av kommunikation, som omfattar exempelvis lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck, teckning och målning som mycket unga barn kan använda för att visa förståelse, val och preferenser. Barn med begränsad funktionsförmågan bör få hjälp med och ges möjlighet att använda kommunikationssätt som är nödvändiga för att dessa barn ska kunna uttrycka sina åsikter. Enligt artikel 7 i funktionshinderkonventionen ska åsikterna hos barn med funktionsnedsättning tillmätas tillbörlig betydelse och de ska erbjudas det stöd de behöver för att utreda sina åsikter.
En minderårig person som får specialomsorger ska ha rätt att få en sådan redogörelse för användningen av begränsningsåtgärder som avses i 42 k § 1 mom., och en bedömning av användningen ska göras tillsammans med personen på det sätt som anges i 42 j § 1 mom. Vikten av att barn och ungdomar med funktionsnedsättning deltar i genomförandet bör starkt betonas, eftersom dessa löper risk för att ställas utanför när deras livsmål och behov klarläggs och tjänster planeras, genomförs och utvärderas. Risken är särskilt stor om de kunskapsmässiga färdigheterna hos barnet eller den unga utvecklas ojämnt eller långsammare än hos andra i samma ålder eller om barnet eller den unga är beroende av hjälp från andra.
Innan en begränsningsåtgärd vidtas ska en minderårig klient höras och dessutom i den mån det är möjligt också den minderårigas vårdnadshavare eller intressebevakare. På de grunder som anges i 34 § i förvaltningslagen är det möjligt att frångå skyldigheten att höra en part. I vissa fall kan åtminstone bestämmelsen i 34 § 1 mom. 4 punkten bli aktuell. Enligt den kan skyldigheten att höra en part frångås om hörandet kan äventyra syftet med beslutet eller om det dröjsmål som hörandet medför i behandlingen av ärendet orsakar betydande skada för människors hälsa. Eftersom begränsningsåtgärderna i 42 f—42 i § som regel innebär faktisk förvaltning, gäller det att i den mån det är möjligt ta reda på den minderårigas vårdnadshavares eller intressebevakares åsikter om användningen.
42 e §.Minskad användning av begränsningsåtgärder. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska man vid verksamhetsenheten när användningen av en begränsningsåtgärd avslutats utvärdera de orsaker som lett till användningen samt de metoder som kan tillämpas vid enheten för att man i fortsättningen ska kunna minska användningen av åtgärder. Utvärderingsskyldigheten på enhetsnivå motsvarar den individuella utvärderingsskyldighet som föreskrivs i 42 j § 1 mom. nedan. Båda bestämmelserna syftar till att minska användningen av begränsningsåtgärder och se till att bruket av tvång är så lindrigt som möjligt också när det är nödvändigt att tillgripa begränsningsåtgärder. Bestämmelserna grundar sig på en skyldighet på enhetsnivå att försöka minska användningen av begränsningsåtgärder så att livet vid verksamhetsenheterna för specialomsorger är så normalt som möjligt. Ju normalare liv en person med utvecklingsstörning får leva, desto mindre är behovet av begränsningsåtgärder.
42 f §.Fasthållande. Bestämmelser om fasthållande finns i 42 f § i lagen. En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal får kortvarigt hålla fast en person som får specialomsorger om det är sannolikt att personen i annat fall äventyrar sin egen eller andras hälsa eller säkerhet eller skadar egendom i större omfattning. Fasthållandet kan också innebära att en person flyttas inom verksamhetsenhetens lokaler.
Syftet med begränsningsåtgärden är att skydda en person som får specialomsorger mot en fara som riktar sig mot personens eller någon annans hälsa eller säkerhet eller förhindra betydande skador på egendom. Fasthållande kan tillgripas till exempel för att lugna en person som i upprört tillstånd kan skada sig själv eller någon annan. I praktiken innebär fasthållande vanligen att någon i personalen sätter sig bredvid eller i närheten av personen som får specialomsorger, om det verkar som att personen börjar hetsa upp sig och situationen inte kan lösas till exempel genom att man pratar med personen. Fasthållande kan innebära betydande hälsorisker om det utförs på fel sätt. Enligt bestämmelsen ska fasthållande därför genomföras med stöd av en godkänd terapeutisk metod. Terapeutiska och säkra metoder för att hantera ett aggressivt beteende är handlingsmodellerna MAPA (Management of Actual or Potential Aggression) och AVEKKI.
Fasthållande kan vid behov användas i samband med andra begränsningsåtgärder enligt 3 a kap. Om en person som får specialomsorger med våld motsätter sig omhändertagande av ämnen och föremål enligt 42 g § eller kroppsvisitation enligt 42 h § och andra medel inte är tillräckliga för att lugna ner honom eller henne, kan personen med stöd av 42 f § hållas på plats under tiden för omhändertagandet eller kroppsvisitationen. En förflyttning enligt 1 mom., dvs. en fysisk förflyttning, kan tillgripas till exempel om en person vid en kroppsvisitation måste föras till ett rum dit utomstående inte har tillträde. En fysisk förflyttning ska vara tillåten bara om andra alternativ har visat sig vara otillräckliga. För fasthållande är det enligt den föreslagna bestämmelsen inte tillåtet att använda maktmedel eller andra hjälpmedel.
Eftersom ett avgörande om fasthållande har karaktären av faktisk förvaltningsverksamhet, behövs det inget överklagbart skriftligt förvaltningsbeslut. Enligt 2 mom. i paragrafen kan ett avgörande om fasthållande fattas av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal.
Av de begränsningsåtgärder som anges i 3 a kap. bör fasthållande ses som den åtgärd som minst ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna, men också den ska omfattas av de allmänna villkoren för användningen av begränsningsåtgärder enligt 42 d §. Fasthållandet ska vara motiverat med tanke på vården och omsorgen av personen, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärden ska vidtas med respekt för personens människovärde, genomföras så säkert som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. Fasthållandet ska upphöra genast när det inte längre är nödvändigt eller om det äventyrar personens hälsa eller säkerhet. Om det är fråga om ett minderårigt barn, ska särskild vikt fästas vid barnets bästa samt hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå.
42 g §.Omhändertagande av ämnen och föremål. Om en person som får specialomsorger innehar ämnen och föremål som till sina egenskaper lämpar sig för att allvarligt skada personens eller någon annans hälsa eller säkerhet eller skada egendom i betydande omfattning, får enligt 1 mom. en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal frånta personen ämnena och föremålen för att omhändertas av verksamhetsenheten. Ett ytterligare villkor är att personen i fråga eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen för detta ändamål. En sådan farlig situation som avses i bestämmelsen kan också uppstå om en annan person kommer över ett farligt föremål eller ämne som innehas av en person som får specialomsorger och denna andra person sannolikt använder föremålet eller ämnet på det sätt som avses i bestämmelsen.
Ordalydelsen i bestämmelsen avser ämnen och föremål som det enligt annan lagstiftning är förbjudet att inneha eller som får innehas med tillstånd, såsom skjutvapen, gassprayer och sprängämnen. Knogjärn, stiletter, förlamande elvapen och andra farliga föremål enligt 9 § i ordningslagen (612/2003) är på grund av att de är farliga och på grund av sitt användningsändamål sådana föremål som avses i den föreslagna bestämmelsen. Enligt 9 § i ordningslagen är det förbjudet att inneha dem på allmän plats, om inte innehavet hänför sig till arbetsuppdrag. Andra föremål som lämpar sig för att skada är olika slags föremål som lämpar sig för att skära eller sticka, som tillhygge eller för att kastas, såsom söndriga glasföremål, kättingar, batonger och järnrör. Ämnen som lämpar sig för att skada är olika slags frätande, giftiga eller förlamande ämnen, såsom lösningsmedel och syror. Enligt 10 § i ordningslagen är det förbjudet att inneha dem på allmän plats utan godtagbar orsak. Eftersom de som vistas på en verksamhetsenhet för specialomsorger som regel inte har någon i ordningslagen föreskriven grund för att inneha sådana farliga föremål eller ämnen som lämpar sig för att skada och som avses i den lagen, ska föremålen eller ämnena redan med stöd ordningslagen alltid omhändertas.
Ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen avser dessutom olika slags ämnen eller föremål som har ett allmänt godtagbart användningsändamål men som på grund av sina egenskaper kan äventyra hälsan eller säkerheten hos en person som får specialomsorger eller någon annans hälsa eller säkerhet. Sådana föremål är till exempel elddon, saxar, slidknivar, knivar, bobollsträn, vajrar och kastpilar. Det är motiverat att tröskeln för att omhänderta dessa föremål är förhållandevis låg. Ett avgörande om att omhänderta behövs åtminstone när en person uppträder aggressivt eller när man upptäcker något annat hot till följd av hans eller hennes tillstånd eller uppträdande.
Också ämnen som används i berusningssyfte och vissa föremål som anknyter till användningen kan omfattas av ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen. Alkoholdrycker, andra alkoholhaltiga ämnen, läkemedel som klassificeras som narkotika och andra läkemedel samt lösningsmedel som sniffas i berusningssyfte, exempelvis lim eller thinner, liksom även hasch- och vattenpipor samt medicinsprutor avsedda för narkotikabruk ska kunna omhändertas när de antas äventyra hälsan eller säkerheten hos en person som får specialomsorger eller någon annans hälsa eller säkerhet eller skada egendom i betydande omfattning. Vid bedömningen ska personens aggressiva uppträdande eller något annat hot till följd av hans eller hennes tillstånd eller uppträdande samt situationen beaktas som helhet.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska beslutet om omhändertagande av ämnen eller föremål fattas av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal. Den ansvariga föreståndaren för verksamhetsenheten ska fatta ett skriftligt beslut om omhändertagandet, om inte egendomen återlämnas till personen som får specialomsorger inom ett dygn från omhändertagandet. På detta sätt har en person som får specialomsorger möjlighet att söka ändring i sådana fall då hans eller hennes egendom omhändertas för en längre tid.
Det omhändertagna ämnet eller föremålet ska återlämnas till personen i fråga senast när de specialomsorger som tillhandahållits vid verksamhetsenheten har avslutats, om inte något annat föreskrivs om deras återlämnande eller förstöring i annan lag. Enligt 21 § i ordningslagen har en anhållningsberättigad tjänsteman rätt att under vissa förutsättningar förstöra ett föremål eller ämne som avses i 9 och 10 § i lagen i fråga. Anhållningsberättigade tjänstemän är enligt 2 kap. 9 § i tvångsmedelslagen bland annat en kriminalöverinspektör, kriminalinspektör, kriminalöverkommissarie, överkommissarie, kriminalkommissarie och kommissarie. Polisen kan för att bevara ordning och säkerhet frånta en person som på allmän plats intagit berusningsmedel de ämnen som denne innehar i ett öppnat eller öppet kärl och bevisligen förstöra dem. Bestämmelser om omhändertagande av skjutvapen finns i 8 kap. i skjutvapenlagen (1/1998), och i dess 9 kap. föreskrivs det om förstörande av dem. I 92 § i den lagen sägs att om det finns grundad anledning att misstänka att ett skjutvapen, en vapendel, patroner eller särskilt farliga projektiler missbrukas, ska polisen utan dröjsmål fatta beslut om temporärt omhändertagande av föremålen. Enligt 104 a § har en anhållningsberättigad tjänsteman, på de villkor som anges i paragrafen, rätt att bevisligen förstöra vapendelar, gassprayer, patroner eller särskilt farliga projektiler som avses i skjutvapenlagen.
Såsom ovan anges i motiveringen som gäller fasthållande omfattas också omhändertagandet av ämnen och föremål av de allmänna villkoren för användningen av begränsningsåtgärder i 42 d § liksom av principen om nödvändighet och principen om begränsningsåtgärder som sista alternativ. Omhändertagandet ska vara motiverat med tanke på vården och omsorgen av personen, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärden ska vidtas med respekt för personens människovärde och genomföras så säkert som möjligt. Omhändertagandet ska upphöra och de omhändertagna ämnena eller föremålen lämnas tillbaka till personen genast när det inte längre är nödvändigt att fortsätta omhändertagandet.
42 h §.Kroppsvisitation. En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetens personal får enligt 1 mom. kroppsvisitera en person som får specialomsorger, om det finns grundad anledning att misstänka att personen i sina kläder eller annars eller i medhavda saker bär på ämnen eller föremål som avses i 42 g § 1 mom. Det handlar om ämnen och föremål som på grund av sina egenskaper kan användas för att allvarligt äventyra hälsan eller säkerheten hos personen i fråga eller hos någon annan eller skada egendom i betydande omfattning. Ett ytterligare kriterium är att personen som får specialomsorger eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen för detta ändamål.
Den föreslagna 42 h § ger inte rätt att klä av en person för en kroppsvisitation. Den ger inte heller rätt till kroppsbesiktning. Med kroppsbesiktning avses enligt tvångsmedelslagen (806/2011) granskning av den undersöktes kropp, blodprov eller annan undersökning av personens kropp. I kroppsbesiktning enligt tvångsmedelslagen ingår till exempel blod-, saliv- och urinprov och prover på hår eller kroppshår. Kroppsbesiktning är också att undersöka kroppshålor med tanke på föremål eller ämnen som kan ha gömts där. Enligt den föreslagna bestämmelsen är dessa åtgärder inte tillåtna.
Enligt 2 mom. ska kroppsvisitation utföras i närvaro av en annan yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal, om inte annat följer av särskilda skäl. Den som utför visitationen och den andra närvarande personen ska vara av samma kön som den som visiteras. Detta krävs dock inte om den som utför visitationen och den andra närvarande personen är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller om åtgärden måste vidtas omedelbart för att sörja för hälsan eller säkerheten hos en person som får specialomsorger eller någon annans hälsa och säkerhet. Syftet med bestämmelsen är att särskilt skydda integriteten hos den som visiteras.
Beslut om kroppsvisitation fattas av verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare. I brådskande situationer fattas beslutet av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i personalen. Saken ska omedelbart anmäla s till verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare. Syftet med anmälningsskyldigheten är att verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare vid behov ska kunna ge handledning eller avbryta åtgärden.
De allmänna villkoren för användningen av begränsningsåtgärderna i 42 d § gäller också kroppsvisitation. Kroppsvisitationen ska vara motiverad med tanke på vården och omsorgen av personen, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärden ska vidtas med respekt för personens människovärde, genomföras så säkert som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. Visitationen ska upphöra genast när den inte längre är nödvändig eller om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet. Om den som visiteras är ett minderårigt barn, ska särskild vikt fästas vid barnets bästa samt hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå.
42 i §.Kortvarig avskildhet. I 42 i § i lagen föreskrivs om kortvarig, högst två timmar lång avskildhet för att lugna en person som får specialomsorger. Enligt 1 mom. i den föreslagna bestämmelsen är en kortvarig avskildhet tillåten om det är sannolikt att personen i fråga i annat fall äventyrar sin egen eller andras hälsa eller säkerhet eller skadar egendom i större omfattning. I bestämmelsen anges uttömmande villkor för användningen av åtgärden, och åtgärden ska inte få användas exempelvis i fostrande eller disciplinärt syfte.
Enligt 2 mom. ska en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal övervaka den person som hålls i avskildhet under hela den tid som åtgärden pågår genom att befinna sig i samma rum som personen eller i omedelbar närhet av rummet så att den yrkesutbildade personen kan få kontakt med den person som hålls avskild. Dessutom ska personen som hålls avskild ha möjlighet att få kontakt med personalen. Avsikten är att garantera personens säkerhet under avskildheten. Samtidigt gäller det dock att försöka skydda personens integritet och garantera okränkbarheten för hans eller hennes människovärde. En teknisk anordning eller en kombination av tekniska anordningar ska kunna användas för att hålla kontakt. En person som hålls avskild ska alltid informeras om att en teknisk anordning används.
Att hålla någon i avskildhet är som begränsningsåtgärd av sådan karaktär att det är av speciell betydelse att en person i personalen är närvarande. När åtgärden genomförs bör en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården uttryckligen försöka lugna den person som hålls avskild så att situationen kan lösas, vilket medför att begränsningsåtgärden inte längre är nödvändig och omedelbart ska avslutas. Närvaron av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården har betydelse också för säkerheten för den som hålls avskild och för andra. Åtgärden förutsätter dock inte nödvändigtvis att den yrkesutbildade personen exempelvis befinner sig i samma rum som den som hålls avskild, förutsatt att det inte krävs för att åtgärden ska kunna genomföras säkert och på ett behörigt sätt. Den yrkesutbildade personen ska i vilket fall som helst vara så pass nära att han eller hon kan övervaka situationen och ingripa om det behövs. Det som anges ovan gäller dock inte minderåriga som hålls i avskildhet. Om det överhuvudtaget ses som nödvändigt att hålla ett barn avskilt, är det särskilt viktigt att man sörjer för barnets välmående och säkerhet och att en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i enhetens personal är fysiskt närvarande i samma rum som barnet under hela tiden i avskildhet.
Dörren till det rum som används för att hålla en person i avskildhet bör kunna låsas utifrån framför allt om man i annat fall måste tillgripa maktmedel. Om det vid verksamhetsenheten finns ett så kallat säkerhetsrum, kan också det användas enligt individuell prövning. Det kan bli aktuellt att använda säkerhetsrummet till exempel om en person som hålls avskild i annat fall skulle kunna använda föremål eller ämnen i det egna rummet för att skada sig själv. Säkerhetsrummet kan användas också om man bedömer att den person som hålls avskild skulle få en negativ känsloupplevelse av sitt rum om man använder det för att stänga in personen, eftersom det egna rummet ska vara en trygg och trivsam plats. Om det åter bedöms att det kan ha en nedlugnande effekt om personen stängs in i det egna rummet, kan det ses som ett bättre alternativ.
Enligt 3 mom. ska beslutet om kortvarig avskildhet fattas av verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare. I brådskande fall kan beslutet fattas av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i personalen. Saken ska då omedelbart anmälas till den ansvariga föreståndaren. Syftet med anmälningsskyldigheten är att den ansvariga föreståndaren vid behov ska kunna ge handledning eller avbryta åtgärden.
På samma sätt som de övriga begränsningsåtgärderna i 3 a kap. omfattas också kortvarig avskildhet av de allmänna villkoren för användningen av begränsningsåtgärder i 42 d §. Avskildheten ska vara motiverad med tanke på vården och omsorgen av personen, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärden ska vidtas med respekt för personens människovärde, genomföras så säkert som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. Åtgärden ska upphöra genast när den inte längre är nödvändig eller om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet. Om den som hålls i avskildhet är ett minderårigt barn, ska särskild vikt fästas vid barnets bästa samt hans eller hennes ålder och utvecklingsnivå. Om det anses nödvändigt att ett barn som får specialomsorger hålls i avskildhet, bör begränsningsåtgärden om möjligt ordnas så att en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i enhetens personal är tillsammans med barnet i samma rum under hela den tid avskildheten varar. Om den som hålls i avskildhet är minderårig, är det särskilt viktigt att en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården verkligen är närvarande och fortlöpande övervakar barnet.
42 j §.Genomgång i efterhand och dokumentation av begränsningsåtgärder. Enligt 1 mom. gäller att om en begränsningsåtgärd riktats mot en person som får specialomsorger ska användningen av åtgärden utan dröjsmål utvärderas efteråt tillsammans med personen i fråga. Vid denna genomgång i efterhand ska man analysera grunderna för begränsningsåtgärden, personens erfarenhet av åtgärden och hur begränsningsåtgärder ska kunna undvikas i fortsättningen. Vid verksamhetsenheterna för specialomsorger går man numera tillväga så att man efter att ha använt en begränsningsåtgärd går igenom situationen som helhet och till exempel tröstar den som varit föremål för åtgärden och diskuterar med personen om hur man i fortsättningen ska kunna undvika begränsningsåtgärder. Avsikten är att den föreslagna bestämmelsen ska leda till minskad användning av begränsningsåtgärder och att bruket av tvång är så lindrigt som möjligt också när det är nödvändigt att använda begränsningsåtgärder.
Syftet med bestämmelsen om genomgång i efterhand är detsamma som i bestämmelsen i 42 e §, dvs. att minska användningen av begränsningsåtgärder, så att de som vistas på verksamhetsenheter för specialomsorger ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Ju normalare liv en person med utvecklingsstörning får leva, desto mindre blir behovet av begränsningsåtgärder. Användningen av begränsningsåtgärder får inte bli en förutsägbar och upprepad handlingsmodell, utan åtgärderna bör alltid vara ett alternativ som tillgrips i undantagsfall och i sista hand efter att de medel som bygger på samförstånd har visat sig otillräckliga eller olämpliga i den aktuella situationen.
Enligt 2 mom. ska man i klienthandlingarna för en person som får specialomsorger anteckna begränsningsåtgärderna och deras grunder, personens syn på användningen av en begränsningsåtgärd, en begränsningsåtgärds konsekvenser för personen, tidpunkten för när en åtgärd inleddes och avslutades och den person som fattat beslut om och genomfört en begränsningsåtgärd.
Anteckningarna har betydelse för rättsskyddet för en person som får specialomsorger. Noggranna anteckningar möjliggör också en effektiv övervakning av de begränsningsåtgärder som använts inom specialomsorgerna.
42 k §.Redogörelse för och meddelande om begränsningsåtgärder. Enligt 1 mom. ska en redogörelse för innehållet i och grunderna för en använd begränsningsåtgärd och om de rättsskyddsmedel som står till buds lämnas till såväl personen som får specialomsorger som till personens lagliga företrädare eller, i fall som avses i 9 § 1 mom. i klientlagen, en anhörig eller någon annan närstående som deltar i planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls en myndig person. Redogörelsen ska ges i begriplig form och på ett tillgängligt sätt med beaktande av de kommunikationsmedel som används av personen som får specialomsorger, dennes lagliga företrädare och, i fall som avses i 9 § 1 mom. i klientlagen, en anhörig eller någon annan närstående som deltar i planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls en myndig person. Om begränsningsåtgärder har riktats mot en person som får specialomsorger som varit i ett tillstånd där han eller hon inte har kunnat förstå åtgärdens innebörd, ska den redogörelse som avses i 1 mom. ges genast när personen förmår förstå innebörden.
Om en begränsningsåtgärd som avses i 3 a kap. och som enligt 81 b § 1 eller 2 mom. får överklagas genom besvär har riktats mot en person som får specialomsorger som inte har kunnat förstå åtgärdens innebörd, ska personens lagliga företrädare eller, i fall som avses i 9 § 1 mom. i klientlagen, en anhörig eller någon annan närstående som deltar i planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls en myndig person, delges beslutet om åtgärden med anvisningar för sökande av ändring. Avsikten är att bestämmelsen ska göra det möjligt att faktiskt använda rättsmedlet.
Redogörelsen enligt 1 mom. och beslutet enligt 2 mom. delges en anhörig eller någon annan närstående till en myndig person bara om personen inte har någon laglig företrädare.
42 l §.Bemyndigande att utfärda förordning. I 32 § 2 mom. i lagen föreskrivs om behovet av tillräcklig sakkunskap inom medicin, psykologi och socialt arbete för att det ska vara möjligt att fullgöra och följa upp den vård och omsorg som är nödvändig för specialomsorger oberoende av en persons vilja. I 42 a § 4 mom. föreskrivs om en tillräckligt stor personalstyrka och i 5 mom. 2 punkten om utbildning av personal. Med beaktande av rättsskyddsaspekter är det av avgörande betydelse att kraven på personalens kompetens och utbildning och en tillräcklig dimensionering av personalen tillgodoses för att målen för regleringen ska uppnås. I 42 l § föreslås det därför ett bemyndigande om att utfärda närmare bestämmelser om saken genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet.
75 a §. För att möjliggöra en effektiviserad tillsyn av begränsningsåtgärderna föreslås det i den nya 75 a § att regionförvaltningsverket särskilt ska övervaka användningen av begränsningsåtgärderna i 3 a kap. vid de enheter för serviceboende med heldygnsomsorg och de slutenvårdsenheter som avses i 42 b § 1 mom. Innehållet i bestämmelsen om effektiviserad tillsyn överensstämmer med bestämmelsen i 80 § 1 mom. i barnskyddslagen (417/2007) och bestämmelsen i 2 § 2 mom. i mentalvårdslagen (1116/1990). På samma sätt som i bestämmelsen i barnskyddslagen, ska regionförvaltningsverket i samband med tillsynen kunna bereda en person som får specialomsorger möjlighet till förtroligt samtal med en representant för verket.
80 §. Det föreslås att formuleringen i 80 § 1 mom. moderniseras och att orden ”eller ett annat organ som ansvarar för socialvården” fogas till momentet, eftersom andra organ än den socialnämnd som nämns i 80 § 1 mom. i den nuvarande lagen kan svara för socialvården, till exempel en social- och hälsovårdsnämnd, vård- och omsorgsnämnd eller välfärdsnämnd. Enligt bestämmelsen får beslut av någon annan än den socialnämnd som anges i 81 a § eller något annat organ som svarar för socialvården överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Enligt 81 a § i lagen kan den som är missnöjd med ett beslut om att meddela eller avsluta specialomsorger som personen tar emot av egen vilja eller godkänna ett individuellt specialomsorgsprogram söka ändring genom begäran om omprövning.
Det föreslås att man slopar möjligheten i gällande reglering att lämna besvärsskriften till den myndighet som meddelat det överklagade beslutet. Nuvarande reglering avviker från de allmänna bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen, vilket är besvärligt i praktiken och kan orsaka överlappande arbete inom förvaltningen och i domstolen. Om besvärsskriften i stället för till en behörig domstol lämnas till en myndighet, som inte har någon föreskriven tidsfrist inom vilken ärendet ska överföras till domstol, kan domstolen inte svara för att den sammanlagda behandlingstiden blir skälig. Enligt förslaget bör besvärsskriften därför lämnas direkt till den behöriga förvaltningsdomstolen. Eftersom de gällande besvärsbestämmelserna generellt sett är föråldrade och otydliga, föreslås det att man gör dem tydligare bland annat genom att avskilja de situationer då ändring undantagsvis söks hos förvaltningsdomstolen till en särskild samlad reglering.
För tydlighetens skull föreslås det att 2 mom. i paragrafen överförs till en ny 81 c §.
I 2 mom. föreslås en ändring som beror på den nya kommunallagen (410/2015). Enligt 92 § 1 mom. i kommunallagen kan kommunstyrelsen, kommunstyrelsens ordförande, kommundirektören eller en genom förvaltningsstadgan tillförordnad kommunal tjänsteinnehavare kan till behandling i kommunstyrelsen ta upp ett ärende som med stöd av kommunallagen har delegerats till en underlydande myndighet eller en sektion i kommunstyrelsen och i vilket den behöriga myndigheten har fattat ett beslut. I 134 § 3 mom. i lagen föreskrivs det att om kommunstyrelsen med stöd av 92 § till behandling har tagit upp ett ärende som en underlydande myndighet eller en sektion fattat beslut i, ska begäran om omprövning av beslutet behandlas av kommunstyrelsen.
81 §. Det föreslås att det nuvarande 81 § 1 mom. i lagen avskiljs till en särskild paragraf. Samtidigt föreslås det att hänvisningen till kommunallagen ändras till en hänvisning till den nya kommunallagen. Ändring i beslut som fattats av ett sådant kommunalt organ eller en sådan tjänsteinnehavare som avses i bestämmelsen får sökas på det sätt som föreskrivs i kommunallagen, om inte något annat anges i specialomsorgslagen.
81 a §. Enligt nuvarande 81 § 2 mom. får ändring i ett beslut om att meddela eller avsluta specialomsorger som en person tar emot av egen vilja eller att godkänna ett individuellt specialomsorgsprogram sökas genom besvär hos regionförvaltiningsverket. Enligt den ursprungliga specialomsorgslagen söktes ändring genom besvär hos länsstyrelsen. I samband med reformen av regionförvaltningen 2009 ersattes ordet ”länsstyrelse” med ”regionförvaltningsverk”. Inom förvaltningens nuvarande rättsskyddssystem söks dock ändring hos regionförvaltningsverket genom ett omprövningsförfarande. Det innebär att förvaltningsmyndigheten på yrkande av en part omprövar förvaltningsbeslutets laglighet och vid behov rättar beslutet. Bara omprövningsbeslutet får överklagas hos förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om omprövningsförfarandet finns i 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2006). I ett beslut om att meddela eller avsluta specialomsorger som en person tar emot av egen vilja eller godkänna ett individuellt specialomsorgsprogram får enligt den föreslagna 81 a § omprövning begäras hos regionförvaltningsverket på det sätt som anges i förvaltningslagen. I ett beslut med anledning av en begäran om omprövning får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
81 b §. I paragrafen föreskrivs om besvärsrätten när det gäller beslut som har en avgörande betydelse för en persons rättsliga ställning. Därför kan det anses motiverat att avskilja bestämmelsen till en separat samlad reglering. Innehållet i den föreslagna bestämmelsen överensstämmer med gällande 81 § 2 mom., men formuleringen i bestämmelsen bör dock i viss mån ses över. I 1 mom. i paragrafen bör det göras samma terminologiska ändring som i 32 § 1 mom. om specialomsorger oberoende av en persons vilja. Det föreslås att möjligheten att lämna besvärsskriften till förvaltningsmyndigheten i stället för till förvaltningsdomstolen stryks av de skäl som behandlats i motiveringen till 80 §. Enligt den föreslagna paragrafen ska ändring i ett skriftligt beslut om att meddela, fortsätta eller avsluta specialomsorger oberoende av en persons vilja eller om att omhänderta ämnen och föremål enligt 42 g § få sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om sökande av ändring i de fall då det skriftliga beslutet om användningen av begränsningsåtgärder har fattats av den ansvariga föreståndaren för en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg eller en institution inom den privata socialvården. Enligt momentet får ändring sökas i ett skriftligt beslut om omhändertagandet av ämnen och föremål enligt 42 g § 2 mom. genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.
Enligt 3 mom. ska förutom personer som får specialomsorger även deras lagliga företrädare och, om det är fråga om myndiga personer som inte har någon laglig företrädare, också anhöriga eller andra närstående som i situationer som avses i 9 § 1 mom. i klientlagen deltar i planering och fullföljande av servicen, ges rätt att söka ändring. Med tanke på rättssäkerheten är det viktigt att det av lagen tydligt framgår vem som utöver den person som får specialomsorger eller på personens vägnar får använda rättsmedlen.
81 c §. Om ett kommunalt organ eller en kommunal tjänsteinnehavare fattat beslut i ett ärende som med stöd av 92 § i kommunallagen kan tas upp till behandling i ett högre organ, får enligt den föreslagna 81 c § ändring i beslutet sökas på det sätt som anges i kommunallagen. I 80 § 2 mom. i gällande lag föreskrivs om upptagningsrätt, dvs. rätten att ta upp ett ärende till behandling i ett högre organ enligt 51 § i kommunallagen, senare 1995 års kommunallag (365/1995). Förfarandet är ett centralt styrmedel inom kommunens förvaltning och verksamhet. Förfarandet innebär att ett ärende i vilket en lägre myndighet har fattat beslut kan tas upp till behandling av ett högre organ. Av det följer att det ursprungliga beslutet mister sin rättsliga betydelse. De centrala delarna av bestämmelsen i 12 kap. 93 § i den nya kommunallagen överensstämmer med bestämmelsen i 51 § i 1995 års kommunallag. I den nya kommunallagen har rätten att ta upp ett ärende till behandling i ett högre organ i princip begränsats till kommunstyrelsen, medan också nämnder och deras ordförande samt kommunala tjänsteinnehavare som tillförordnats genom instruktion innehade rätten enligt 1995 års kommunallag. Enligt den nya kommunallagen ska fullmäktige dock i förvaltningsstadgan kunna ge upptagningsrätt också till en nämnd eller direktionen för ett affärsverk. I den nya kommunallagen ingår bestämmelserna om sökande av ändring i 16 kap.
En stor del av bestämmelserna i den nya kommunallagen kommer enligt 147 § i lagen att tillämpas först från ingången av mandattiden för det fullmäktige som väljs 2017. Bland annat 12 kap. som handlar om besluts- och förvaltningsförfarande liksom 16 kap. som handlar om begäran om omprövning och kommunalbesvär träder i kraft först då. Fram till det iakttas bestämmelserna i 1995 års kommunallag. Man bör lägga märke till att sådana ärenden inom socialväsendet som gäller en individ inte får behandlas i ett högre organ.
81 d §. Enligt den föreslagna 81 d § får ändring i ett beslut av förvaltningsdomstolen sökas genom besvär bara om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärsrätt. Den föreslagna bestämmelsen följer den allmänna och långsiktiga utvecklingstrenden för förvaltningsprocessen.
På grund av ärendets natur och betydelse kommer enligt förslaget beslut om specialomsorger oberoende av en persons vilja enligt 33 § 3 mom. som fattats av ledningsgruppen för specialomsorger att ställas utanför besvärstillståndssystemet. Ett avgörande med anledning av besvär som anförts över förvaltningsdomstolens beslut i ett sådant ärende får också i fortsättningen överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.
3
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
3.1
De grundläggande fri- och rättigheterna för personer med utvecklingsstörning
Syftet med de föreslagna ändringarna i specialomsorgslagen är att öka förutsättningarna för personer som får specialomsorger att klara sig på egen hand, stärka deras självbestämmanderätt samt förbättra rättsskyddet för dessa personer liksom för personalen inom specialomsorgerna. Lagförslaget stärker rätten till personlig frihet och säkerhet för personer som får specialomsorger samt deras skydd för privatlivet. Genom den föreslagna regleringen fullgörs också det allmännas skyldighet att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses enligt 22 § i grundlagen. Den föreslagna regleringen hör dessutom nära samman med det allmännas skyldighet att främja befolkningens hälsa och tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen liksom med den rätt till oundgänglig försörjning och omsorg som föreskrivs i 1 mom. i paragrafen. Lagförslaget har också ett nära samband med bestämmelsen om personlig trygghet i 7 § 1 mom. i grundlagen. Momentet förutsätter att staten vidtar åtgärder för att skydda vars och ens säkerhet mot externa kränkningar.
Inom specialomsorgerna kan man tvingas begränsa klienternas grundläggande fri- och rättigheter enligt grundlagen och de mänskliga rättigheter som tryggas i internationella människorättskonventioner för att skydda den berörda personens eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller för att förhindra egendomsskador i större omfattning. Enligt förslaget ska det i lagen om specialomsorger om personer med utvecklingsstörning föreskrivas exakt och på ett noggrant avgränsat sätt om användningen av begränsningsåtgärder med beaktande av begränsningarnas godtagbarhet och proportionalitet samt andra förutsättningar för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Viktiga grundläggande fri- och rättigheter med tanke på förslaget
Enligt 22 § i grundlagen ska det allmänna se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Förslaget innebär att denna förpliktelse uppfylls, eftersom den centrala utgångspunkten och det centrala syftet är att stärka och främja självbestämmanderätten för personer som får specialomsorger och deras förutsättningar att klara sig på egen hand. Självbestämmanderätten ligger till grund för flera andra rättigheter. Den anknyter i synnerhet till det som i 7 § i grundlagen föreskrivs om liv, personlig frihet, integritet och trygghet samt till det som i 10 § i grundlagen föreskrivs om skydd för privatlivet.
I de situationer där man tvingas använda begränsningsåtgärder för att garantera specialomsorger för en person ingriper de föreslagna begränsningsåtgärderna beroende på situationen förutom i klientens eller patientens självbestämmanderätt också i det skydd för personlig frihet och integritet som garanteras enligt grundlagens 7 § 1 mom., den rörelsefrihet som garanteras i 9 §, det skydd för privatlivet som garanteras i 10 § eller det egendomsskydd som garanteras i 15 §.
Samtidigt som begränsningsåtgärderna ingriper i dessa grundläggande fri- och rättigheter tryggar de den rätt för personen i fråga till oundgänglig omsorg enligt 19 § i grundlagen och rätten till liv och personlig trygghet enligt 7 § i samma lag. Syftet med åtgärderna kan dessutom vara bland annat att skydda andras liv samt personliga frihet, integritet och trygghet, privatliv eller egendom.
Förutom med dessa bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter har förslaget beröringspunkter också med 1 § i grundlagen, enligt vilken konstitutionen ska trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället. Förslaget har också samband med 2 § i grundlagen, som gäller demokrati och rättsstatsprincipen och enligt vilken det i demokratin ingår att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling. Demokrati och rättsstatsprincipen kan betraktas som utgångspunkt för bedömning av innehållet i det allmännas skyldigheter. Förslaget anknyter vidare till 80 § i grundlagen, enligt vilken bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska utfärdas genom lag, och till 124 §, där det föreskrivs om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Rättskyddsbestämmelserna i 21 § i grundlagen är viktiga när förslaget analyseras.
Rätten till social trygghet
Till skillnad från andra bestämmelser om de övriga grundläggande fri- och rättigheterna har bestämmelsen i 19 § 1 mom. i grundlagen formulerats som en subjektiv rätt. Enligt bestämmelsen har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Rätten till oundgänglig försörjning och omsorg är ett sådant minimiskydd i sista hand som samhället ska garantera under alla förhållanden. En förutsättning är att personen inte själv förmår skaffa sig denna trygghet eller att han eller hon inte erhåller sådan genom andra sociala trygghetssystem eller av andra personer. Den rätt som avses i bestämmelsen tillkommer alla. Bestämmelsen förutsätter att det ordnas sådana tjänster som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv. Stöd som tryggar förutsättningarna för ett människovärdigt liv omfattar till exempel åtgärder för att ordna nödvändig föda och bostad. Det handlar om det allmännas ansvar för individen. Rent praktiskt innebär ordnande av det skydd som avses här att det behövs lagstiftning på lägre nivå. Avsikten är att begränsningsåtgärderna ska tillförsäkra personer som får specialomsorger den rätt till oundgänglig omsorg som avses i 19 § 1 mom. i grundlagen i situationer där de inte själva är kapabla till detta.
Förslagen stöder också uppdraget enligt 19 § 3 mom. i grundlagen, nämligen att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Vid bedömning av om tjänsterna är tillräckliga betraktas som utgångspunkt en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället.
Bestämmelsen i 3 mom. är av särskild betydelse för bedömningen av självbestämmanderätten och begränsningsåtgärderna i den bemärkelsen att man genom tillräckliga frivilliga tjänster som tillhandahålls i rätt tid kan påverka människans funktionsförmåga och till en del undvika mer begränsande åtgärder.
Rätten till liv, personlig frihet och integritet
Enligt 7 § 1 mom. i grundlagen har alla rätt till liv och till personlig frihet, integritet och trygghet. Grundlagens 7 § och de skyldigheter den medför har två dimensioner. Det allmänna ska självt avstå från att kränka dessa rättigheter, men det ska också skapa förhållanden där dessa grundläggande fri- och rättigheter åtnjuter skydd mot enskilda kränkningar. Det allmänna kan följaktligen ha skyldighet att ingripa i de rättigheter som individen tillförsäkras i 7 § i grundlagen, också för att trygga motsvarande rättigheter för någon annan.
Individens rätt till liv är den viktigaste av de grundläggande fri- och rättigheterna. I vissa situationer omfattar bestämmelsen också en särskild skyldighet att ge skydd och är speciellt nära förknippad med den rätt till oundgänglig försörjning och omsorg som tillförsäkras genom 19 § 1 mom.
Den personliga friheten har karaktären av en allmän grundläggande fri- och rättighet som skyddar inte bara människans fysiska frihet utan också hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Rätten till personlig integritet ger skydd mot kroppsvisitationer och medicinska eller motsvarande åtgärder som vidtas med tvång.
Rätten till personlig integritet har ett nära samband med det skydd för privatlivet som gäller enligt 10 § i grundlagen. Förutom skydd för fysisk integritet omfattar skyddet för personlig integritet också ingrepp i större omfattning i individens psykiska integritet också när ett ingripande inte kan betraktas som en sådan behandling som kränker människovärdet som förbjuds i samma paragraf. Enligt motiveringen i regeringens proposition om de grundläggande fri- och rättigheterna (RP 309/1993 rd) innebär den personliga integritetens status som en grundläggandefri- och rättighet att tröskeln för ingripande är hög. Begränsningarna ska grunda sig på lag och uppfylla de krav på godtagbarhet och nödvändighet som preciseras i tolkningspraxis. Grundlagsutskottets nyare tolkningspraxis samt samverkan av det skydd som bestämmelserna om de grundläggande rättigheterna och människorättskonventionerna erbjuder har relevans till denna del.
Bestämmelsen om personlig trygghet skyddar det angivna rättsobjektet mot kränkningar från det allmännas sida, men förutsätter också att staten genom lagstiftningsskydd skyddar rättigheterna mot yttre kränkningar. Den personliga tryggheten understryker i synnerhet det allmännas positiva förpliktelser att vidta åtgärder för att skydda samhällsmedlemmarna mot rättsstridiga gärningar. Det att en myndighet försummar att vidta de åtgärder för att avvärja en fara som i ljuset av omständigheterna kan krävas av den kan innebära kränkning av denna rätt.
Det i ovillkorlig form skrivna förbud mot behandling som kränker människovärdet som ingår i 7 § 2 mom. i grundlagen gäller både fysisk och psykisk behandling. Förbudet är avsett att omfatta alla former av grym, inhuman eller skymfande bestraffning eller annan behandling.
I 7 § 3 mom. i grundlagen ingår bestämmelser som preciserar den personliga friheten och integriteten. Enligt momentet får den personliga integriteten inte kränkas och får ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Lagligheten av frihetsberövanden ska kunna underkastas domstolsprövning. Rättigheterna för den som har berövats sin frihet ska tryggas genom lag. Enligt motiveringen till bestämmelsen avses med frihetsberövande ett arrangemang genom vilket en person förbjuds och förhindras att avlägsna sig från en för honom eller henne fastställd och noggrant avgränsad vistelseplats. En gärning som innebär att en människa oberoende av sin vilja stängs in i ett låst rum betraktas som ett sådant frihetsberövande som avses i bestämmelsen. I vissa fall kan en åtgärd som är lindrigare än åtgärden att låsa in en person i ett rum betraktas som frihetsberövande som avses i bestämmelsen, om frihetsbegränsningen på grund av sin varaktighet, grad och de förhinder för sociala förhållanden som den medför kan jämställas med de begränsningar som följer av att man placerar en människa i ett låst rum.
Det frihetsberövande som avses i bestämmelsen motsvarar enligt motiveringen exempelvis vård oberoende av patientens vilja enligt mentalvårdslagen och isolering enligt 17 § i lagen om smittsamma sjukdomar. Omhändertagande enligt barnskyddslagen är inte som sådant frihetsberövande. Särskilda begränsningar (förbud att avlägsna sig, isolering och särskild omsorg) som genomförs inom vård utom hemmet som ordnas i form av institutionsvård kan dock bli föremål för granskning som frihetsberövande. En sådan åtgärd för att stärka graden av frihetsberövande som riktas mot en person som har berövats sin frihet, exempelvis isolering av en patient som omfattas av mentalvård oberoende av sin vilja, är däremot inte sådan frihetsförlust som avses i bestämmelsen. Till denna del garanteras rättssäkerheten genom sista meningen i 7 § 3 mom. Enligt momentet ska rättigheterna för den som har berövats sin frihet tryggas genom lag.
Till skillnad från den regleringsteknik som används i Europakonventionen innehåller inte 7 § i grundlagen någon förteckning över godtagbara grunder för ett frihetsberövande. Detta är en av orsakerna till att det varit nödvändigt att inkludera ett uttryckligt förbud mot godtyckligt frihetsberövande i bestämmelsen. Förbudet mot godtyckligt frihetsberövande begränsar också lagstiftarens möjligheter att fastslå grunderna för frihetsberövande. Det förutsätter att man genom lag garanterar rättssäkerheten också i samband med frihetsberövande. Detsamma gäller även ingrepp i den personliga integriteten. Då man till exempel hindrar en person från att avlägsna sig eller håller en person i ett rum som kan låsas utifrån (frihetsberövande) och samtidigt använder begränsande anordningar (ingrepp i den personliga integriteten) ska samtliga åtgärder uppfylla kraven i bestämmelsen. Även om 7 § i grundlagen inte innehåller några motsvande villkor för frihetsberövande som specificeras i Europakonventionen får inte förpliktelserna beträffande de mänskliga rättigheterna kränkas genom godtagbara begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Med andra ord avgränsas bestämmelsen via den folkrättsliga förpliktelsen till att gälla under de förutsättningar för frihetsberövande som ingår i artikel 5 i Europakonventionen.
Skydd för privatlivet
Bestämmelser om skydd för privatlivet finns i 10 § i grundlagen. Enligt paragrafen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Enligt 2 mom. är brev- och telefonhemligheten samt hemligheten i fråga om andra förtroliga meddelanden okränkbar. Enligt 3 mom. kan dock genom lag bestämmas om åtgärder som ingriper i hemfriden och som är nödvändiga för att de grundläggandefri- och rättigheterna ska kunna tryggas eller för att brott ska kunna utredas. Genom lag kan också bestämmas om sådana begränsningar i meddelandehemligheten som är nödvändiga vid utredning av brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden, vid rättegång och säkerhetskontroll samt under frihetsberövande.
Enligt motiveringen i regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna är utgångspunkten för skyddet för privatliv enligt 1 mom. att individen har rätt att leva sitt liv utan godtycklig eller ogrundad inblandning av myndigheter eller andra utomstående. I privatlivet ingår bland annat individens rätt att fritt knyta och upprätthålla kontakter till andra människor och miljön samt att själv bestämma om sig själv och sin kropp. I alla situationer går det inte att helt och hållet göra en åtskillnad mellan privatliv, heder och hemfrid. Enligt motiveringen kan privatlivet som begrepp förstås som ett samlande begrepp för en persons privata krets. Också familjelivet omfattas av skyddet för privatliv i bestämmelsen, även om familjelivet inte nämns särskilt. I artikel 8 i Europakonventionen och i artikel 17 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tryggas skydd för familjelivet jämsides med skydd för privatlivet.
Rörelsefrihet
I 9 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs det om rätten att röra sig fritt inom landet och att välja bostadsort. Enligt motiveringen till bestämmelsen ska man vid bedömning av om begränsningar av rörelsefriheten är tillåtna beakta inte bara de allmänna förutsättningarna för att begränsa de grundläggande fri- och rättigheterna utan också hur skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och bestämmelserna i internationella människorättskonventioner samverkar och tolkningsmässigt anpassas till varandra.
Egendomsskydd
Bestämmelser om egendomsskydd finns i 15 § i grundlagen. Med egendom avses enligt motiveringen till bestämmelsen intressen som har förmögenhetsvärde. Av dessa hör äganderätten till den mest omfattande. Äganderätten omfattar i sin tur i princip alla de rättigheter som på någon särskild grund inte hör till någon annan än till ägaren eller inte har särskilts från äganderätten. Det är bara med stöd av en lag möjligt att ingripa i eller begränsa det egendomsskydd som tryggas i bestämmelsen.
Begränsning av grundläggande fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter
Begränsning av grundläggande fri- och rättigheter innebär att en rättighet som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna eller den rättsliga ställningen för en individ som skyddas genom dessa bestämmelser begränsas genom åtgärder från det allmänna. Den person som begränsningen riktas mot får inte utöva sin grundläggande rättighet fullt ut när den har begränsats genom ett sådant förfarande som grundlagen förutsätter och på ett sådant sätt som grundlagen tillåter.
De tillåtna förutsättningarna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna bestäms dels på basis av de allmänna lärorna om grundläggande fri- och rättigheter, dels på basis av enkla eller specificerade lagförbehåll eller regleringsförbehåll som hänför sig till vissa bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna. Det att en bestämmelse om en grundläggande fri- och rättighet inte innehåller något omnämnande av begränsningsmöjligheter innebär inte nödvändigtvis att fri- och rättigheten i fråga är oinskränkt, utan frågan om möjligheten att begränsa den avgörs enligt de allmänna lärorna om grundläggande fri- och rättigheter. Tillgodoseendet av någon annan grundläggande fri- och rättighet för individen eller de grundläggande fri- och rättigheterna för andra människor liksom även vägande samhälleliga intressen kan kräva att en persons fri- och rättigheter begränsas. En rättslig kollision avgörs genom en vägning av de grundläggande fri- och rättigheterna i syfte att försöka nå en lösning som på bästa sätt garanterar att alla fri- och rättigheter som konkurrerar med varandra tillgodoses samtidigt. Det har konstaterats att de rättigheter som tryggas genom 7 § i grundlagen har en stark dignitet vid en sådan vägning. En del av bestämmelserna om de grundläggande fri- och rättigheterna har emellertid getts en sådan ovillkorlig formulering att rättigheterna inte får begränsas genom en vanlig lag.
Av de bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter som är centrala med tanke på förslagen innehåller 7 § 2 och 3 mom. i grundlagen ett sådant ovillkorligt förbud. Dessutom innehåller 7 § 3 mom. en bestämmelse som ålägger det allmänna skyldighet att trygga rättigheterna. I 10 § 3 mom. i grundlagen ingår i sin tur ett specificerat lagförbehåll. Syftet med lagförbehållen är att ange möjligheterna att begränsa en grundläggandefri- och rättighet så exakt och strikt som möjligt så att grundlagstexten inte bemyndigar till en större begränsning av rättigheten än vad som nödvändigtvis behövs.
Grundlagsutskottet har i sitt betänkande om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna (GrUB 25/1994 rd) beskrivit villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Dessa har senare konkretiserats i utskottets tolkningspraxis. Samtliga villkor för begränsning ska uppfyllas samtidigt för att en begränsning av en grundläggande fri- och rättighet inte ska stå i strid med den aktuella bestämmelsen om rättigheten. Förteckningen är inte uttömmande, utan även andra faktorer kan ha betydelse för bedömningen av om en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna kan anses vara tillåten.
De grundläggande fri- och rättigheterna får begränsas bara genom reglering på lagnivå. Kravet på reglering på lagnivå grundar sig på tanken att individens grundläggande fri- och rättigheter ska skyddas mot ingripanden som inte grundar sig på en lag. Kravet på reglering på lagnivå innefattar ett förbud mot delegering av befogenheter att utfärda bestämmelser om begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna på lägre författningsnivå än lag. Begränsningarna får inte grunda sig på förordningar, administrativa bestämmelser eller så kallad institutionsmakt. Dessutom förutsätter 80 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelser utfärdas genom lag. I momentet sägs att genom lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. De begränsningsåtgärder som föreskrivs i den förslagna specialomsorgslagen innebär ett sådant ingripande i självbestämmanderätten för en person som får specialomsorger att villkoren för och andra detaljer i fråga om åtgärderna inte får regleras genom bestämmelser på lägre nivå än lag. Den föreslagna lagen innebär att nuläget blir överskådligare genom att det på lagnivå föreskrivs om begränsningsåtgärder som för närvarande genomförs exempelvis på basis av nödvärn eller nödtillstånd eller utifrån anvisningar för och verksamhetskulturen vid olika verksamhetsenheter.
För att de grundläggandefri- och rättigheterna ska kunna tryggas så omfattande som möjligt i alla situationer måste begränsningarna av dem vara noggrant avgränsade och tillräckligt exakt definierade. Det väsentliga innehållet i begränsningarna ska framgå av lagen. Kraven på exakthet och noggrann avgränsning förutsätter att den faktiska användningen av begränsningarna kan förutses utgående från de skrivna begränsningarna. I lagförslaget fastslås exakt och noggrant avgränsat de särskilda villkoren för användningen av var och en av begränsningsåtgärderna. Beroende på begränsningsåtgärdernas karaktär av ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna och beroende på de rättigheter som åtgärden i fråga tryggar uppställs olika slags villkor som gäller exempelvis hur allvarliga de eventuella följderna är. Ett villkor är enligt förslaget i regel att hälsan eller säkerheten hos en person som får specialomsorger eller hos någon annan kan äventyras eller att egendom kan skadas i större omfattning. För omhändertagande av ämnen eller föremål förutsätts det i sin tur att ämnet eller föremålet på grund av sina egenskaper kan användas för att allvarligt äventyra hälsan eller säkerheten hos en person som får specialomsorger eller hos någon annan eller skada egendom i betydande omfattning och att ämnet eller föremålet också sannolikt skulle användas för detta ändamål. Kroppsvisitation ska få utföras om det finns grundad anledning att misstänka att en person i sina kläder eller annars eller i medhavda saker bär på ämnen eller föremål av detta slag. Ett ytterligare villkor är att en person som får specialomsorger eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen på ett sätt som allvarligt äventyrar hans eller hennes eller någon annans hälsa eller säkerhet eller skada egendom i betydande omfattning. För olika begränsningsåtgärder föreslås dessutom bestämmelser om ytterligare villkor för åtgärden, exempelvis åtgärdens varaktighet och villkoren för att fortsätta med åtgärden, kontroll av användningen av åtgärden och personer som deltar i åtgärden. För respektive åtgärd föreslås dessutom bestämmelser om vem som i olika situationer är berättigad att avgöra eller ge ett skriftligt beslut om åtgärden.
Begränsningarna ska vara godtagbara och orsakas av ett vägande samhälleligt behov. Med godtagbarhet kan förstås exempelvis godtagbara grunder för begränsning som gäller enligt motsvarande bestämmelser i Europakonventionen, vilket dock inte innebär att grunderna är direkt godtagbara grunder för att begränsa en grundläggande fri- och rättighet. Med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna kan också strävan att trygga andra individers grundläggande fri- och rättigheter utgöra en godtagbar grund för att begränsa rättigheterna. En begränsning är godtagbar om den är nödvändig för att trygga ett annat intresse som väger tyngre. En godtagbar grund för begränsning ska täcka varje begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna separat. Godtagbarhet inrymmer också bland annat det att begränsningsåtgärder inte får användas som disciplinära åtgärder eller som åtgärder med karaktär av bestraffning. Godtagbarheten för de åtgärder som ingår i lagförslaget och som begränsar grundläggande fri- och rättigheter har i fråga om varje begränsningsåtgärd analyserats i förhållande till de rättsobjekt som är skyddade genom åtgärderna. Godtagbarheten för en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna baserar sig i fråga om respektive åtgärd på att en annan rättighet som väger tyngre än den rättighet som begränsningen gäller tryggas.
Också kravet på proportionalitet har betraktats som ett villkor för begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningarna ska vara nödvändiga för att ett godtagbart syfte ska nås och till sin omfattning stå i rätt proportion dels till rättsobjektet som är skyddat genom de grundläggande fri- och rättigheterna, dels till vikten av det samhälleliga intresset bakom begränsningarna. När förutsättningarna för begränsning avvägs gäller det att säkerställa att den eftersträvade nyttan är mer betydande än olägenheterna och att det eftersträvade slutresultatet inte kan nås genom åtgärder som i lindrigare grad ingriper i individens grundläggande fri- och rättigheter. En bedömning av proportionaliteten baserar sig på avvägning av de intressen som de grundläggande fri- och rättigheterna skyddar i förhållande till de intressen som ligger till grund för en begränsning av rättigheterna. Bestämmelserna i grundlagen har en framträdande ställning vid avvägningen. En grundläggande fri- och rättighet får inte begränsas, om lindrigare åtgärder är tillräckliga. I lagförslaget har kraven i fråga om begränsningsåtgärdernas godtagbarhet och proportionalitet specificerats i 42 d §, som gäller allmänna villkor för användning av begränsningsåtgärder, och separat för de olika begränsningsåtgärderna i bestämmelsen om respektive begränsningsåtgärd.
Med stöd av 42 f—42 i § i den nya specialomsorgslagen ska begränsningsåtgärder få användas under de förutsättningar som fastslås paragrafvis när det är fråga om personer som får specialomsorger och som inte förmår besluta om sin vård och omsorg eller förstå konsekvenserna av sitt handlande och om det är nödvändigt för att skydda sin egen eller andras hälsa eller säkerhet eller förhindra egendomsskador i större omfattning, och andra lindrigare åtgärder konstaterats vara olämpliga eller otillräckliga med tanke på situationen.
I 42 d § föreslås bestämmelser om de allmänna villkor som gäller när begränsningsåtgärder genomförs. Enligt den föreslagna paragrafen ska det vara tillåtet att använda begränsningsåtgärder bara i situationer som avses i lagförslaget om det är nödvändigt och lindrigare medel inte är lämpliga eller tillräckliga med avseende på begränsningsåtgärdens syfte. Orsaken till att lindrigare medel inte används ska således vara exempelvis att de är olämpliga för situationen, inte att till exempel personalstyrkan är liten. Begränsningsåtgärden ska också vara motiverad med tanke på vården eller omsorgen om en person som får specialomsorger, lämpa sig för ändamålet och stå i rätt proportion till sitt syfte. Om flera begränsningsåtgärder samtidigt eller efter varandra riktas mot personen, ska särskild vikt fästas vid hur åtgärderna samverkar. Begränsningsåtgärder ska genomföras med respekt för människovärdet, med iakttagande av så stor säkerhet som möjligt och med omsorg om personens grundläggande behov. De villkor för begränsningsåtgärder som föreslås i den nya specialomsorgslagen ska trygga tillgodoseendet av rättigheterna enligt bland annat 1 § 2 mom., 7 § 1 och 2 mom. och 19 § i grundlagen. En begränsningsåtgärd ska avslutas genast när den inte längre är nödvändig eller om den äventyrar personens säkerhet. Genom de allmänna villkoren enligt den föreslagna 42 d § i den nya specialomsorgslagen och genom de särskilda villkor som gäller var och en av begränsningsåtgärderna binds användningen av åtgärderna vid ändamål som är godtagbara med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. Begränsningsåtgärderna ska således inte få användas till exempel i bestraffnings- eller fostringssyfte eller för andra ändamål som inte nämns i lagen. När det gäller personer som får specialomsorger ska begränsningsåtgärdernas försvarbarhet alltid bedömas med hänsyn till beteendet och situationen som helhet.
I samband med att grundlagsutskottet behandlade begränsningsåtgärderna i 4 a kap. i mentalvårdslagen och de allmänna villkoren för användningen av åtgärderna (GrUU 34/2001 rd) påpekade utskottet att ingrepp i en patients självbestämmanderätt får ske bara utifrån en uttrycklig befogenhetsbestämmelse i det kapitlet. Enligt utskottet bör denna utgångspunkt komma fram i formuleringen av bestämmelsen om de allmänna villkoren för begränsningar. Villkoret uppfylls också i lagförslaget. Förutom villkoren i 42 d § i lagförslaget ska de särskilda villkor som anges för respektive begränsningsåtgärd vara uppfyllda innan det är tillåtet att använda begränsningsåtgärden.
För begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna krävs det också tillräckliga rättsskyddsarrangemang. Kravet på okränkbarhet skyddar kärnområdet i de grundläggande rättigheterna. Enligt grundlagsutskottet (GrUU 37/2002 rd, GrUU 11/2005 rd och GrUU 30/2009 rd) kan det inte genom en vanlig lag föreskrivas om en begränsning av kärnan i en grundläggande rättighet. En grundläggande fri- och rättighet kan inte begränsas i så hög grad att dess centrala innehåll förlorar sin betydelse. Det har inte gått att entydigt definiera denna innehållsmässiga kärna. Lagstiftaren har i princip ett större spelrum, om begränsningarna av de grundläggande fri- och rättigheterna inte sträcker sig längre än till randområdena av skyddet för de grundläggandefri- och rättigheterna.
Begränsningarna får inte stå i strid med Finlands internationella människorättsförpliktelser. Begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna får inte sträcka sig så långt att följden blir att bestämmelserna i en internationell människorättskonvention som är förpliktande för Finland kränks. För skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och med tanke på deras permanenta karaktär är det viktigt att restriktionerna är så obetydliga som möjligt.
Analys av olika begränsningsåtgärder
Alla begränsningsåtgärder som föreslås i 3 a kap. i den nya specialomsorgslagen innebär ett ingripande i den personliga frihet och integritet som åtnjuter skydd enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och i det skydd för privatlivet som tryggas genom 10 § i grundlagen, till den del dessa rättigheter anses garantera personens självbestämmanderätt.
Bestämmelserna i 42 f, 42 h och 42 i § i det föreslagna 3 a kap. gör det möjligt att ingripa i den personliga frihet och integritet som tryggas i 7 § 1 mom. i grundlagen. Också det skydd för privatlivet som garanteras genom 10 § i grundlagen och det krav på människovärdig behandling som ställs i 7 § 2 mom. i samma lag är av betydelse med tanke på den personliga integritet som åtnjuter skydd enligt 1 mom. i den sistnämnda paragrafen. Även om man genom den kortvariga avskildhet som avses i den föreslagna 42 i § ingriper i den personliga friheten för en person som får specialomsorger handlar det enligt motiveringen till 7 § i grundlagen ändå inte om att någon berövas sin frihet.
Enligt 7 § 3 mom. i grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas och får ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. I var och en av de föreslagna paragraferna anges de villkor som ska vara uppfyllda för att begränsningsåtgärden ska få användas. I lagen anges således grunderna för ingripanden i friheten eller integriteten. Dessutom ska villkoren i 42, 42 a och 42 d § vara uppfyllda. Lagförslaget innehåller bestämmelser om beslutsförfarande och sökande av ändring. Dessutom har rättsskyddet för personer som får specialomsorger stärkts också genom annan reglering.
De föreslagna bestämmelserna i 42 g § innebär ingripande i det egendomsskydd som garanteras enligt 15 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottets tolkningslinje får bestämmelser om begränsningar som gäller överlåtelse och användning med avseende på äganderätten utfärdas genom vanlig lag, om begränsningarna inte kränker ägarens rätt till normal, skälig och förnuftig användning av sin egendom.
Fasthållande
I den föreslagna 42 f § föreskrivs det om fasthållande. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal kortvarigt få hålla fast en person som får specialomsorger, om personen annars sannolikt skulle äventyra sin egen eller någon annans hälsa eller säkerhet eller skada egendom i större omfattning. Fasthållandet kan också innefatta förflyttning av en person inom verksamhetens lokaler.
I samband med behandlingen av förslagen till begränsningsåtgärder enligt barnskyddslagen bedömde grundlagsutskottet (GrUU 30/2009 rd) att fasthållande var en motiverad åtgärd i en situation då en persons förvirrade eller hotfulla uppträdande sannolikt skulle medföra att han eller hon skadar sig själv eller andra och fasthållandet var nödvändigt på grund av överhängande fara för personens eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller för att förhindra skada på egendom i större omfattning. Beträffande regleringen av begränsningsåtgärder som gäller fasthållande har grundlagsutskottet tidigare betonat att åtgärden ska vara kortvarig, i fråga om barn vård- och omsorgsbetonad och utifrån en samlad bedömning kunna anses vara försvarlig med beaktande av personens beteende och situationen i övrigt. Dessutom har utskottet ansett det vara viktigt med avseende på proportionalitetsprincipen att fasthållandet ska avslutas genast när åtgärden inte längre är nödvändig. Utskottet har också framhållit att proportionalitetsprincipen spelar en stor roll för hur mycket kraft som får sättas in i respektive fall (GrUU 70/2002 rd och GrUU 5/2006 rd).
Enligt den föreslagna regleringen ska fasthållandet vara en kortvarig åtgärd som genomförs enligt en godtagbar terapeutisk metod. Förutom kravet på kortvarighet gäller enligt de bestämmelser om allmänna villkor för användning av begränsande åtgärder som föreslås i 42 d § att åtgärden ska avslutas genast när den inte längre behövs.
Fasthållande är till sin karaktär en åtgärd som kan innebära att fysisk kraft sätts in för att lugna en person som är orolig eller beter sig hotfullt. Enligt grundlagsutskottet (GrUU 54/2001 rd, GrUU 28/2001 rd och GrUU 70/2002 rd) är det med hänsyn till den personliga integriteten för den fasthållna viktigt att maktmedel får användas bara av dem som är utbildade i att använda dem och som beaktar de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som begränsande faktorer i användningen av maktmedel. Redan utifrån de allmänna villkoren för begränsningsåtgärder som anges i 42 d § ska fasthållandet vara nödvändigt, som åtgärd lämpa sig för den aktuella situationen samt stå i rätt och rimlig proportion till sitt syfte. Den kraft som sätts in i samband med fasthållandet ska således vara försvarbar i förhållande till personens beteende och situationen. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska fasthållandet få genomföras av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal. Bestämmelser om introduktion, utbildning och handledning för personalen vid en verksamhetsenhet samt för ordningsvakter och väktare finns i 42 a § 5 mom. 1 och 2 punkten.
Fasthållande är till skillnad från 22 e § i mentalvårdslagen och i analogi med 68 § i barnskyddslagen avsett att vara en självständig åtgärd som är ett alternativ till och en i princip lindrigare åtgärd än isolering. Detta har beaktats genom att bestämmelser om fasthållande finns i en egen paragraf, så som grundlagsutskottet har förutsatt (GrUU 34/2001 rd). Fasthållande ska dock vid behov kunna tillgripas också för genomförandet av de övriga begränsningsåtgärderna i 3 a kap.
Med beaktande av bestämmelsen i 42 d § som gäller de allmänna villkoren för begränsningsåtgärder bör fasthållande vara en åtgärd som tillgrips i sista hand för att få kontroll över en situation. Åtgärden får inte fortsätta längre än vad som är nödvändigt. Om man avgränsar åtgärden på detta sätt är den inte ett konstitutionellt problem.
Kortvarig avskildhet
Bestämmelsen om kortvarig avskildhet i 42 i § får tillämpas exempelvis när en person visas till sitt rum för att lugna ner sig. Dörren till det rum som används för avskildheten bör kunna låsas från utsidan i synnerhet om avskildheten i annat fall måste genomföras med tvång. Om det vid verksamhetsenheten för specialomsorger finns ett så kallat säkerhetsrum, kan det användas efter eget övervägande. Användningen av säkerhetsrummet kommer i fråga i första hand om man misstänker att den person som hålls i avskildhet kan använda föremål eller ämnen i sitt rum för att skada sig själv. Begränsningsåtgärden ingriper i princip i de rättigheter som avses i 7 och 9 § i grundlagen. Det är dock meningen att åtgärden kortvarigt ska användas för att lugna personen. Dessutom bör man kunna övervaka personen under hela den tid avskildheten varar genom att vistas tillsammans med honom eller henne i samma rum eller i dess omedelbara närhet. Grunderna för att hålla någon i avskildhet är terapeutiska och skyddande. De föreslagna grunderna för att hålla någon i avskildhet är med tanke på systemet för de grundläggande fri- och rättigheterna godtagbara och de situationer då åtgärden kan tillämpas anges noggrant i bestämmelsen.
Omhändertagande av ämnen och föremål
De begränsningsåtgärder som avses i 42 g § i lagen ingriper i det egendomsskydd som är tryggat genom 15 § i grundlagen. Med stöd av den föreslagna 42 g § ska verksamhetsenheten få frånta en person som får specialomsorger för att omhändertas av verksamhetsenheten sådana ämnen eller föremål i som på grund av sina egenskaper lämpar sig för att allvarligt äventyra hälsan eller säkerheten eller skada egendom i betydande omfattning och ämnena och föremålen sannolikt skulle användas för detta ändamål.
På grund av kravet på lagbestämmelse ansåg grundlagsutskottet v id behandlingen av begränsningsåtgärderna i mentalvårdslagen (GrUU 34/2001 rd) att förbudet mot innehav inte kan grunda sig på interna regler vid respektive verksamhetsenhet. Samtidigt påpekade utskottet att regleringens exakthet har en alldeles särskild betydelse i samband med bestämmelserna om omhändertagande av egendom därför att förbudet mot innehav påverkar omfattningen av befogenheterna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utskottet har också förutsatt att egenskaperna hos de omhändertagna ämnena och föremålen inte allvarligt stör den allmänna ordningen vid verksamhetsenheten.
I barnskyddslagen har omhändertagandet av egendom avgränsats till berusningsframkallande ämnen eller redskap som särskilt lämpar sig för bruket av sådana, till ämnen eller föremål som är avsedda att skada barnet eller någon annan samt till ämnen eller föremål vars egenskaper gör att de lämpar sig för att äventyra barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller skada egendom, om det är sannolikt att barnet använder ämnena eller föremålen på det sätt som avses i bestämmelsen. Grundlagsutskottet konstaterade att det finns godtagbara och tungt vägande skäl för att begränsa barnets äganderätt och att skälen hänför sig till både barnets och andra personers grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 5/2006 rd). Begränsningen av tillämpningen genom skrivningen ”redskap som särskilt lämpar sig för” berusningsframkallande ändamål och föremål som ”är avsedda” att skada en person uppfyllde kravet på exakt avgränsade bestämmelser. Grundlagsutskottet konstaterade att formuleringen ämnen eller föremål ”vars egenskaper gör att de lämpar sig” inrymmer ett visst mått av vaghet. Utskottet påpekade dock att kriterierna höjer åtgärdströskeln och begränsar befogenheterna i tillräcklig omfattning, när man beaktar att det i fråga om den vaga formuleringen av begränsningsåtgärden anges att det krävs att barnet sannolikt använder ämnet eller föremålet för att äventyra eller för att skada. Utskottet nämnde dessutom att de generella kraven i lagförslaget på att begränsningen ska vara nödvändig och proportionell innebär att regleringen inte är något problem med avseende på grundlagen.
Den föreslagna bestämmelsen i barnskyddslagen med stöd av vilken anstalten skulle kunna omhänderta andra ämnen och föremål än de som nämns ovan om de sannolikt är till nackdel när vård utom hemmet ordnas för barnet eller andra barn var däremot enligt grundlagsutskottet mycket allmänt formulerad. Att förebygga eller avhjälpa olägenheter när vård utom hemmet ordnas föreföll enligt utskottet vara det intresse som var tänkt att skyddas genom regelverket. Utskottet ansåg att ett så allmänt formulerat intresse skulle ha gjort regelverket ännu mindre avgränsat, särskilt som det för verkställigheten enligt den föreslagna formuleringen räckte med att ämnena eller föremålen sannolikt skulle inverka negativt på möjligheterna att ordna vård utom hemmet, om än bara i obetydlig omfattning. Den allmänt formulerade regleringen gör det möjligt att tillämpa befogenheterna godtyckligt (GrUU 11/2005 rd och GrUU 46/2005 rd). För att lagförslaget till denna del skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning ansåg utskottet att momentet måste preciseras till exempel så att rätten att ta ifrån barnen ämnen och föremål kopplas ihop med en motiverad misstanke om en allvarlig olägenhet för den allmänna ordningen på anstalten eller för omsorgen eller uppfostran av barnen där (GrUU 5/2006 rd).
I den föreslagna 42 g § har befogenheterna och avgränsningarna i fråga om omhändertagande av ämnen och föremål tagits in i lagen på samma sätt som i fråga om användningen av de övriga begränsningsåtgärderna. Det syfte och de användningsvillkor som grundlagsutskottet ansett vara godtagbara har angetts i två steg så att det krävs att ämnena och föremålen ska lämpa sig för ändamålet och sannolikt kommer att användas för detta. Till denna del uppfyller den föreslagna bestämmelsen de krav som grundlagsutskottet ställt för att bestämmelserna ska vara godtagbara och för att lagen ska kunna stiftas i vanlig lagstiftningsordning.
När grundlagsutskottet behandlade bestämmelserna i barnskyddslagen förutsatte det att lagen kompletteras med en bestämmelse som säger att anstalten är skyldig att återlämna den omhändertagna egendomen till ägaren när det inte någon annanstans i lagstiftningen finns bestämmelser om att återlämna eller förstöra egendomen. I 42 g § 2 mom. föreslås bestämmelser om ett skriftligt, överklagbart beslut om omhändertagande, om inte egendomen återlämnas till en person som får specialomsorger inom ett dygn, och bestämmelser om att återlämna egendomen när specialomsorgerna har avslutats.
Bakom den föreslagna bestämmelsen finns vägande grunder som anknyter till hälsan eller säkerheten för personerna vid en enhet för specialomsorger eller på en institution eller till betydande egendomsintressen. Begränsningsåtgärden i bestämmelsen omfattas också av det allmänna kravet på nödvändighet och proportionalitet. Dessutom kan de ämnen och föremål som avses i bestämmelsen identifieras tillräckligt noggrant, och ett ytterligare villkor för deras del är sannolikheten för att personen använder dem på det sätt som avses i bestämmelsen. Bestämmelsen utgör inte något konstitutionellt problem.
Kroppsvisitation
Den föreslagna 42 h § innebär ingripande i den personliga integriteten och i skyddet för privatlivet för personer som får specialomsorger. Enligt paragrafen ska det vara möjligt att kroppsvisitera en person om det finns grundad anledning att misstänka att personen i sina kläder eller annars eller i medhavda saker bär på ämnen eller föremål som avses i 42 g § 1 mom. Graden av misstanke motsvarar den grad av misstanke som ingår i motsvarande begränsningsåtgärd enligt mentalvårdslagen och barnskyddslagen. I samband med behandlingen av bestämmelserna om begränsningsåtgärder i mentalvårdslagen har grundlagsutskottet (GrUU 34/2001 rd) konstaterat att bestämmelserna om kroppsvisitation inte bereder några problem med tanke på grundlagen, om utskottets anmärkning mot regleringen av omhändertagande av egendom blir behörigen beaktad. Också när det gäller barnskyddslagen har utskottet konstaterat att regleringen inte bereder några problem med tanke på grundlagen (GrUU 20/2005 rd och GrUU 5/2006 rd).
I 42 h § 2 mom. som gäller kroppsvisitation av en person som får specialomsorger förutsätts det att den som utför visitationen och den andra närvarande personen ska vara av samma kön som den som får specialomsorger. Detta krävs dock inte, om den som utför visitationen och den andra närvarande personen är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller om åtgärden måste vidtas omedelbart med tanke på hälsan och säkerheten hos den som får specialomsorger eller någon annan person. Bestämmelsen stämmer överens med 66 § 1 mom. i barnskyddslagen. På samma sätt som med bestämmelsen i barnskyddslagen har avsikten med den föreslagna 42 f § 2 mom. varit att säkerställa att kroppsvisitationen utförs med iakttagande av stor finkänslighet och med respekt för den fysiska integriteten, könsidentiteten, människovärdet och privatlivet hos den som visiteras.
Att klä av den som visiteras är inte tillåtet med stöd av den föreslagna bestämmelsen. Bestämmelsen ger inte heller rätt till kroppsbesiktning.
Bakom den föreslagna bestämmelsen finns starka grunder som anknyter till hälsa, säkerhet eller betydande egendomsintressen, och tröskeln för begränsningen är tillräckligt hög. Bestämmelsen är inte något problem i konstitutionellt hänseende.
Beslutsfattande och genomförande av åtgärder
Grundlagsutskottet har ansett att frågan om möjligheten att delegera avgöranden som gäller tillämpning av en grundläggande fri- och rättighet är betydelsefull i konstitutionellt hänseende och ansett att det av skäl som hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheterna är nödvändigt att det av lagen framgår åtminstone den lägsta tjänstemannanivå till vilken beslutanderätten får delegeras vid en myndighet (GrUU 12/1998 rd och GrUU 30/2010 rd).
I respektive paragrafer föreskrivs det särskilt om de personer som har rätt att avgöra eller besluta huruvida begränsningsåtgärder ska användas. Verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare eller en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetens personal ska ha rätt att avgöra eller fatta beslut. I brådskande fall är det oftast en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i personalen som har rätt att avgöra saken. Som regel är det också en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal som ska utföra begränsningsåtgärderna.
Ändringssökande och annat rättsskydd
Med stöd av 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt organ. Enligt 2 mom. ska garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag.
I samband med behandlingen av lagförslag som gällt begränsningsåtgärderna enligt 4 a kap. i mentalvårdslagen och begränsningsåtgärderna enligt barnskyddslagen (GrUU 34/2001 rd och GrUU 5/2006 rd) har grundlagsutskottet betonat inte bara att begränsningarna ska vara nödvändiga, godtagbara, noggrant avgränsade och proportionerliga utan också betydelsen av rättsskyddet för dem som begränsningsåtgärderna riktas mot. Åtgärderna ska också vidtas med iakttagande av så stor säkerhet som möjligt och med respekt för den berörda personens människovärde. Det har ansetts att en övergripande möjlighet att överklaga hos domstolarna generellt sett räcker till för att uppfylla rättsskyddskravet. Det som i 21 § i grundlagen föreskrivs om garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning förhindrar dock inte att man lagstiftar om mindre undantag från rätten att söka ändring, så länge undantagen inte rubbar rättighetens ställning som huvudregel eller i något enskilt fall äventyrar den enskildes rättsskydd. Grundlagsutskottet har påpekat att även om rätten att söka ändring står som utgångspunkt kan det i vissa fall vara tillräckligt också med lindrigare rättsskyddsarrangemang än den ordinära rätten att söka ändring (GrUU 5/2006 rd och GrUU 51/2006 rd).
I samband med behandlingen av bestämmelserna om begränsningsåtgärder i mentalvårdslagen och barnskyddslagen (GrUU 34/2001 rd och GrUU 5/2006 rd)ansåg grundlagsutskottet det vara i princip godtagbart att det inte fattas beslut om alla begränsningsåtgärder. Åtgärderna är vanligen av den karaktären att de måste verkställas utan dröjsmål, och det rättsläge som föregått dem kan inte längre återställas genom sökande av ändring. När det gäller dessa bestämmelser har utskottet betonat att det är viktigt att rättsskyddet i sådana fall har ordnats på något annat sätt, till exempel med bestämmelser om hur kroppsvisitation får företas, att åtgärderna ska antecknas och att en skriftlig utredning ska lämnas (GrUU 5/2006 rd).
Enligt 81 b § 1 och 2 mom. i den föreslagna specialomsorgslagen ska ett skriftligt beslut som gäller omhändertagande enligt 42 g § 2 mom. få överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen.
Begränsningsåtgärder i fråga om vilka användningen inte får överklagas genom besvär är enligt förslaget fasthållande (42 f §), kortvarig avskildhet (42 i §) och kroppsvisitation (42 h §). Användningen av begränsningsåtgärder ska inte heller få överklagas genom besvär när ämnen eller föremål som omhändertagits återlämnas till en person som får specialomsorger inom ett dygn efter omhändertagandet (42 g §). Dessa åtgärder har karaktären av faktiska förvaltningsåtgärder som måste verkställas utan dröjsmål, och det rättsläge som föregått dem kan inte återställas genom sökande av ändring. Med beaktande av åtgärdens karaktär handlar det inte om ett sådant beslut om individens rättigheter och skyldigheter som ska kunna föras till domstol i enlighet med 21 § 1 mom. i grundlagen.
Bestämmelserna om genomgång i efterhand av begränsningsåtgärder och dokumentering av begränsningsåtgärder (42 j §), tjänsteansvar (42 c §) och effektiviserad myndighetstillsyn (75 a §) är exempel på andra sådana bestämmelser i lagförslaget som främjar individens rättssäkerhet.
Rättsskyddet för personer som får specialomsorger stärks dessutom genom bestämmelserna om individuell planeringsskyldighet (42 a § 1 och 2 mom.), introduktion, utbildning och handledning för personalen samt lämpliga lokaler, redskap och möbler som ökar personens möjligheter att klara sig på egen hand och främjar självbestämmanderätten (42 a § 5 mom.). Också bestämmelserna om personalens sakkunskap (32 § 2 mom.) och tillräcklig personaldimensionering (42 a § 4 mom.) har betydelse för rättssäkerheten. Med beaktande av rättssäkerheten är det av avgörande betydelse att kraven på sakkunskap hos personalen, tillräckligt med personal samt utbildning tillgodoses för att målen för lagen ska kunna uppnås. Därför föreslås det i 42 l § ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om saken.
Personer som får specialomsorger eller deras lagliga företrädare ska dessutom ha möjlighet att framställa en anmärkning enligt klientlagen, att hos tillsynsmyndigheten anföra förvaltningsklagan enligt förvaltningslagen och att väcka skadeståndstalan och åtal för brott.
3.2
Överföring av uppgifter som innebär utövning av offentlig makt på andra än myndigheter
Villkor när offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter
Den föreslagna regleringen är av betydelse med tanke på 124 § i grundlagen till den del det föreslås att också andra än myndigheter ska ha befogenheter att ingripa i de grundläggande fri- och rättigheterna för personer som får specialomsorger. I praktiken handlar det om att andra än en myndighet ska få fatta beslut eller träffa andra avgöranden om användningen av begränsningsåtgärder och att andra än offentligt anställda i tjänsteförhållande ska få genomföra begränsningsåtgärder.
Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag. I 124 § i grundlagen anges de villkor som ska iakttas när offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter. Enligt paragrafen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter bara genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning.
För det första krävs det att ett överförande behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgiften i fråga. Enligt förarbetena till grundlagen ska man vid bedömningen av ändamålsenligheten särskilt uppmärksamma dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov. Också arten av förvaltningsuppgifter ska beaktas vid bedömningen. Kravet på ändamålsenlighet kan således när det är fråga om uppgifter i samband med serviceproduktion uppfyllas lättare än till exempel i fråga om beslutsfattande som gäller en enskild persons eller sammanslutnings centrala rättigheter. Kravet på ändamålsenlighet är i detta sammanhang ett juridiskt villkor och det måste bedömas från fall till fall huruvida kravet har uppfyllts.
Bestämmelserna i 124 § i grundlagen understryker betydelsen av utbildning och sakkunskap hos de personer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter samt vikten av att dessa ska stå under tillräcklig offentlig tillsyn. Kraven på rättssäkerhet och god förvaltning gäller framför allt beslutsfattandet i samband med offentliga förvaltningsuppgifter. I detta sammanhang ska avseende fästas vid bland annat jämlikheten, rätten att bli hörd, kravet på att beslut ska motiveras och rätten att söka ändring. Med stöd av 2 § 3 mom. i förvaltningslagen blir den lagen direkt tillämplig på privata serviceproducenter när de sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Detta har betydelse för att kraven på god förvaltning ska uppfyllas.
Enligt grundlagsutskottet är syftet med bestämmelsen i 124 § i grundlagen att begränsa överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter utanför det egentliga myndighetsmaskineriet. Utskottet framhåller att när förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter måste man genom lagstiftning garantera att rättsskyddet och kravet på god förvaltning iakttas. Vidare påpekar utskottet att till den del förvaltningsuppgifter kan innebära utövning av offentlig makt gäller det att särskilt försäkra sig om att de personer som utövar makt är tjänstemän på det sätt som avses i strafflagen (GrUB 10/1998 rd).
Enligt sista meningen i 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt ges endast myndigheter. Enligt förarbetena till grundlagen ska som betydande utövning av offentlig makt betraktas till exempel på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter. Med tjänsteuppdrag avses uppgifter som hör samman med ett tjänsteförhållande.
Överföring av begränsningsbefogenheter på andra än myndigheter
Tillämpningsområdet för de begränsningsåtgärder som avses i lagförslaget är mer omfattande än för åtgärderna enligt gällande barnskyddslag och mentalvårdslag genom att åtgärderna enligt den ändrade specialomsorgslagen ska få vidtas också annanstans än i samband med sluten socialvård. Enligt barnskyddslagen får begränsningsåtgärderna, med undantag för begränsningen av kontakter, genomföras bara i samband med vård utom hemmet i form av institutionsvård, även om lagen möjliggör användningen av många begränsningsåtgärder också vid privata barnskyddsinstitutioner och oberoende av anställningsslag för den som genomför åtgärden. Begränsningsåtgärder enligt mentalvårdslagen får tillämpas på en patient bara under vård och undersökning oberoende av personens vilja och i en sjukhusmiljö. Alla bestämmelser om begränsningsåtgärder i specialomsorgslagen ska kunna tillämpas också vid privata enheter och institutioner för serviceboende med heldygnsomsorg.
Beslut och avgöranden som gäller begränsningsåtgärder samt verkställighet av besluten och avgörandena handlar om en offentlig förvaltningsuppgift som innebär utövning av offentlig makt. Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter bara genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Grundlagsutskottet har förutsatt att när uppgifter som innebär utövning av offentlig makt anförtros andra än myndigheter ska det utfärdas tillräckligt detaljerade bestämmelser om hur uppgifterna ska skötas och om det förfarande som ska tillämpas. Dessutom gäller det att beakta rättsskyddsaspekter och att de som sköter offentliga uppdrag omfattas av straffrättsligt tjänsteansvar (GrUU 1, 7 och 15/1994 rd och GrUU 47/1996 rd).
Bestämmelser om begränsningsåtgärder och villkoren för att använda dem föreslås i 3 a kap. i den ändrade specialomsorgslagen, vilket uppfyller kravet på lagbestämmelser enligt 124 § i grundlagen. Användningen av begränsningsåtgärder regleras i gällande 42 § i specialomsorgslagen på en så allmän nivå att regleringen inte uppfyller de krav på exakthet och klar avgränsning som grundlagen ställer på begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna. Vid bedömningen av ändamålsenligheten enligt grundlagens 124 § ska man enligt förarbetena till grundlagen (RP 1/1998 rd) utöver effektiviteten i förvaltningen och andra förvaltningsinterna synpunkter ägna särskild uppmärksamhet åt enskilda personers och sammanslutningars behov. Även förvaltningsuppgiftens karaktär ska beaktas vid bedömningen. På så sätt kan kravet på ändamålsenlighet lättare uppfyllas i fråga om uppgifter som gäller serviceproduktion än till exempel i fråga om överföringen av behörighet att fatta beslut i ärenden som gäller individers centrala rättigheter. Kravet på ändamålsenlighet är ett rättsligt villkor som ska bedömas från fall till fall.
Vid bedömningen av ändamålsenligheten inom social- och hälsovården är det viktigt att beakta åtgärder som främjar hälsa och välfärd samt aspekter på tjänsternas kvalitet, effektivitet och genomslagskraft. Till exempel i samband med behandlingen av regeringens proposition med förslag till ändring av barnskyddslagen (RP 225/2004 rd) ansåg grundlagsutskottet det vara både rationellt och motiverat att vård utom hemmet kan ordnas i hemlik miljö eller under förhållanden som i övrigt påminner om barnets normala uppväxtmiljö. Då kommer till exempel familjevård eller institutionsvård då huvudman är någon annan än en myndighet i fråga (GrUU 5/2006 rd). I sitt utlåtande om ändringen av mentalvårdslagen (RP 199/2013 rd) fäste grundlagsutskottet uppmärksamhet vid att syftet med propositionen är att trygga att patienter som behöver vård får tillgång till heltäckande vård så snabbt som möjligt. Det bidrar enligt utskottet till att det allmänna fullgör sin skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster (GrUU 5/2014 rd).
På grund av att andelen privat social- och hälsovård har ökat, finns det ett sådant behov som avses i 124 § i grundlagen av att anförtro också enheter inom den privata socialvården befogenheter att använda begränsningsåtgärder. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av mentalvårdslagen (RP 199/2013 rd) föreslås det att mentalvårdslagen ändras så att också någon annan läkare än en legitimerad läkare i tjänsteförhållande, under de förutsättningar som föreskrivs i lagen, ska kunna skriva en observationsremiss. I sitt utlåtande om propositionen konstaterade grundlagsutskottet (GrUU 5/2014 rd) att det vid skrivandet av en observationsremiss inte bara är fråga om att bedöma behovet av medicinsk vård utan också om skötseln av ett offentligt förvaltningsuppdrag. Eftersom det föreslås att också andra läkare än en legitimerad läkare i tjänsteförhållande ska kunna skriva en observationsremiss måste förslaget granskas med hänsyn till grundlagens 124 § om att anförtro offentliga förvaltningsuppgifter till andra än myndigheter. Vid bedömningen av propositionen utifrån kravet på ändamålsenlighet konstaterade grundlagsutskottet att det kan anses behövligt för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna på det sätt som avses i 124 § i grundlagen att anförtro också andra än myndigheter behörighet att i föreslagen omfattning skriva observationsremisser med tanke på den servicestruktur som utformats i enlighet med gällande lagstiftning och där privata tjänster kompletterar det offentliga servicesystemet. Utskottet konstaterade att syftet med propositionen är att säkerställa att personer som behöver det får tillgång till heltäckande vård så snabbt som möjligt. Det bidrar samtidigt till att det allmänna fullgör sin skyldighet enligt 19 § 3 mom. i grundlagen att tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster.
Vid bedömningen av barnskyddslagens bestämmelser om begränsningsbefogenheter ansåg grundlagsutskottet (GrUU 5/2006 rd) att det är både rationellt och motiverat att vård utom hemmet kan ordnas i hemlik miljö eller under förhållanden som i övrigt påminner om barnets normala uppväxtmiljö, då kommer till exempel familjevård eller institutionsvård då huvudman är någon annan än en myndighet i fråga. I dessa fall kan man som regel tillgodose kraven på respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerhet och god förvaltning genom att bestämmelserna är exakt och korrekt formulerade och med hjälp av lämplig och kvalificerad personal. Dessutom måste den offentliga tillsynen över dem som innehar denna typ av uppgifter vara ordnad på behörigt sätt.
Grundlagsutskottet konstaterade vidare att de föreslagna begränsningarna gäller befogenheter som innefattar utövning av offentlig makt och de tillåter i sig mycket omfattande interventioner i den enskildes grundläggande fri- och rättigheter. Utskottet anser dock att den konstitutionella bedömningen av förslaget måste beakta särdragen i barnskyddet. Barnskyddet ska tillförsäkra barnet rätt till en säker och stimulerande uppväxtmiljö å ena sidan och en balanserad och allsidig utveckling å andra sidan. I all denna verksamhet ska barnets bästa vara den bärande principen. Begränsningarna visavi ett barn i vård utom hemmet eller barnets närstående bygger på dessa principer, men också till exempel på en ambition att se till att barnet i givna konkreta situationer inte äventyrar sitt eget eller andras liv, hälsa eller säkerhet eller skadar egendom. De föreslagna begränsningarna kan vara nödvändiga med avseende på barnets bästa oavsett om barnet är placerat på en privat eller en offentlig institution. Om man dessutom tar hänsyn till att besluten om de största begränsningsåtgärderna enligt förslaget ska åläggas ett organ som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen, det vill säga en myndighet, gäller bestämmelserna i detta givna sammanhang inte överföring av betydande utövning av offentlig makt till någon annan än myndigheter i den mening som 124 § i grundlagen avser, framhåller grundlagsutskottet.
Grundlagsutskottet konstaterar också att lagförslaget har en bestämmelse om överklagande av begränsningsbeslut som fattas av barnskyddsanstalten. Dessutom innefattar förslaget bestämmelser om vissa andra saker av relevans för rättssäkerheten, till exempel skyldighet att anteckna åtgärderna.
För att skydda en grundläggande fri- och rättighet mot någonting som äventyrar den kan det krävas att en begränsningsåtgärd används som en utväg i sista hand exempelvis när en person som får specialomsorger eller någon annan måste skyddas mot ett allvarligt hot mot hälsa eller säkerhet. I vissa situationer krävs det att begränsningsåtgärder verkställs omedelbart. I lagen om självbestämmanderätt föreslås särskilda bestämmelser om förfarandet i brådskande fall. Om det krävdes att en utomstående aktör, exempelvis en kommunal myndighet, alltid ska besluta eller avgöra när en begränsningsåtgärd ska användas, skulle målen med begränsningsåtgärder avsedda för situationer där det krävs att man reagerar omedelbart inte nås.
I de föreslagna bestämmelserna om användning av begränsningsåtgärder anges konsekvent och entydigt både allmänna och särskilda villkor för användningen av den begränsningsåtgärd som avses i respektive bestämmelse, den person eller aktör som är berättigad att utöva de befogenheter som avses i bestämmelsen i fråga, samt de explicita förfaranden och rättsmedel som gäller när begränsningsåtgärden används. Detta uppfyller de krav som grundlagsutskottet ställt i fråga om noggrant avgränsade och exakta bestämmelser om begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna.
Vilken aktör som får fatta beslut eller träffa avgöranden som gäller användning av begränsningsåtgärder och vem som faktiskt får genomföra dem har betydelse med tanke på utövningen av offentlig makt. I bestämmelserna om kroppsvisitation (42 h §) och kortvarig avskildhet (42 i §) i den nya specialomsorgslagen föreskrivs det att verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare ska avgöra om begränsningsåtgärden ska användas. I brådskande fall ska också en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal få avgöra saken. En sådan yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal som avses i 3 a kap. i den nya specialomsorgslagen ska ha rätt att sköta uppgifter i egenskap av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården på det sätt som föreskrivs i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015) och i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Vid bedömning av lämpligheten och behörigheten hos de personer som fattar beslut om begränsningsåtgärder och genomför dem på det sätt som avses i grundlagsutskottets utlåtande om barnskyddslagen (GrUU 5/2006 rd) ska utgångspunkten vara dels den utbildning som de yrkesutbildade personerna inom socialvården eller hälso- och sjukvården har, dels vardagen för de personer som får specialomsorger som de kommer i nära kontakt med. Användningen av begränsningsåtgärder kräver ibland snabba eller rentav omedelbara åtgärder. Besluten om användningen av begränsningsåtgärder har därför i brådskande fall anförtrotts en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetens personal. Med tanke på en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna inom specialomsorgerna är det nödvändigt och motiverat att ge en begränsad behörighet till yrkesutbildade personer inom socialvården eller hälso- och sjukvården. Efter att ha fattat ett beslut om att använda en begränsningsåtgärd i en brådskande situation ska en person som är yrkesutbildad inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal omedelbart anmäla saken till verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare. Syftet med anmälningsskyldigheten är att verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare vid behov ska kunna ge handledning eller avbryta åtgärden.
Beslut om fasthållande (42 f §) samt omhändertagande av ämnen och föremål (42 g §) fattas enligt förslaget av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal. Dessa är de enda begränsningsåtgärder i lagen som en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården får avgöra självständigt också när det inte är fråga om en brådskande situation. Fasthållande samt omhändertagande av ämnen och föremål kan ses som åtgärder som tillämpas stället för bestämmelserna om nödvärn och nödtillstånd och dessa är nödvändiga för att trygga specialomsorgerna. Åtgärderna vidtas i situationer som utgör ett omedelbart och allvarligt hot mot en persons hälsa eller säkerhet. Den ansvariga föreståndaren ska fatta ett skriftligt beslut också om egendom omhändertas, om inte egendomen återlämnas till personen inom ett dygn efter omhändertagandet (42 g § 2 mom.). Genomförandet av begränsningsåtgärden är en uppgift för anställda som avlagt en för uppdraget lämplig yrkesinriktad examen. Med tanke på begränsningsåtgärdernas karaktär av ingrepp i de grundläggande fri- och rättigheterna är det viktigt att bara personer med lämplig utbildning som regel ges rätt att utöva begränsningsbefogenheter. Detta har framhållits även i grundlagsutskottets tolkningspraxis. I detta sammanhang bör avseende fästas vid att kommunen enligt 4 § i lagen om planering av och statsunderstöd för social- och hälsovården vid anskaffning av service från en privat serviceproducent ska försäkra sig om att servicen överensstämmer med den nivå som krävs av motsvarande kommunala verksamhet.
Detaljerade bestämmelser om offentlig tillsyn över producenter av privat socialservice finns i lagen om privat socialservice. Tillsynen över tjänsterna hör till regionförvaltningsverkets uppgifter och till uppgifterna för den kommun där tjänsterna tillhandahålls. Tillsynsmyndighet i kommunen är det organ som ansvarar för socialvården. Privata serviceproducenter har dessutom ansvar för kvaliteten på den service de tillhandahåller. Enligt 6 § i lagen om privat socialservice ska vårdgivarna se till att egenkontroll ordnas. Enligt 47 § i den nya socialvårdslagen ska en verksamhetsenhet inom socialvården eller någon annan aktör som ansvarar för den samlade verksamheten göra upp en plan för egenkontroll för att säkerställa socialvårdens kvalitet, säkerhet och ändamålsenlighet. Syftet med planen är att främja utvecklingen av verksamheten, möjliggöra ett tidigare ingripande i missförhållanden och förebygga behovet av rättsskydd i efterhand.
Till följd av karaktären hos bestämmelserna om användning av begränsningsåtgärder har vikten av att beakta rättsskyddsaspekter spelat en stor roll för den föreslagna regleringen. Avsikten är att den föreslagna lagen ska trygga möjligheten att söka ändring genom besvär för en person som får specialomsorger eller hans eller hennes lagliga företrädare eller, i fall som avses i 9 § 1 mom. i klientlagen, anhöriga eller närstående till en myndig person som deltar i och påverkar planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls personen, när det har ansetts att det rättsläge som föregått överklagandet kan återställas eller när beslutet gäller personens rättigheter och skyldigheter på det sätt som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen och i 21 § i grundlagen. Ett skriftligt beslut om omhändertagande av egendom får överklagas, om egendomen inte återlämnas till personen i fråga inom ett dygn från omhändertagandet (42 g § 2 mom.). Andra begränsningsåtgärder än sådana som grundar sig på ett skriftligt förvaltningsbeslut har karaktären av faktiska förvaltningsåtgärder som ska verkställas utan dröjsmål, och det rättsläge som föregått dem kan inte återställas genom sökande av ändring. Med beaktande av åtgärdens karaktär handlar det dock inte i fråga om dem om ett sådant beslut om individens rättigheter och skyldigheter som ska kunna föras till domstol i enlighet med 21 § 1 mom. i grundlagen eller artikel 6.1 i Europakonventionen. Därför är det viktigt att rättsskyddet för personer som får specialomsorger tillgodoses på andra sätt.
Under beredningen av lagändringen ansågs det att anmärkning, förvaltningsklagan hos tillsynsmyndigheten och möjlighet att väcka skadeståndstalan eller åtal för brott tillsammans bildar ett sådant effektivt rättsmedel som avses i artikel 13 i Europakonventionen i de fall då det inte fattas något överklagbart förvaltningsbeslut om användningen av en begränsningsåtgärd. Också dokumentationsskyldigheten i den föreslagna 42 j § 2 mom. gäller användningen av begränsningsåtgärder. Det centrala syftet med dokumentationen är att effektivisera uppföljningen och övervakningen av användningen av begränsningsåtgärder och samtidigt rättssäkerheten för den som åtgärderna riktats mot. Samma mål eftersträvas också med den föreslagna bestämmelsen i 42 j § 1 mom. om genomgång i efterhand av begränsningsåtgärder. I lagförslaget ingår dessutom bestämmelser som ökar individens rättssäkerhet, dvs. bestämmelser om tjänsteansvar (42 c §) och effektiviserad myndighetstillsyn (75 a §).
Också bestämmelserna om sakkunskap hos personalen (32 § 2 mom.), tillräcklig personaldimensionering (42 a § 4 mom.) och utbildning av personalen (42 a § 5 mom. 2 punkten) är av betydelse för rättssäkerheten. Med beaktande av rättssäkerheten är det av avgörande betydelse att kraven på sakkunskap hos personalen, tillräckligt med personal samt utbildning tillgodoses för att målen för lagen ska kunna uppnås. Därför föreslås det i 42 l § ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om saken.
Genom förslaget kommer inte uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt att anförtros andra än myndigheter. Överföring av befogenheter till aktörer utanför myndighetsmaskineriet bör betraktas som en nödvändighet för att uppgifterna inom specialomsorgerna ska kunna skötas på ett ändamålsenligt sätt. De föreslagna begränsningsåtgärderna ingriper inte i kärnan i någon grundläggande fri- och rättighet. Det krävs att personalen inom specialomsorgerna ska ha lämplig utbildning och privata verksamhetsenheter ska stå under behörig tillsyn av det allmänna.
Fasthållande
Lagförslaget innebär att fasthållande får användas som begränsningsåtgärd också vid privata verksamhetsenheter och inrättningar för specialomsorger. På samma sätt som enligt motsvarande bestämmelse i barnskyddslagen gäller att fasthållande ska vara en fristående begränsningsåtgärd som kan tillgripas också av andra än vård- eller servicegivare i tjänsteförhållande.
Enligt den föreslagna 42 f § ska en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal kortvarigt få hålla fast en person som får specialomsorger, om personen annars sannolikt skulle äventyra sin egen eller andras hälsa eller säkerhet eller skada egendom i större omfattning. Åtgärden ska också kunna innefatta förflyttning av personen inom verksamhetsenhetens lokaler. Fasthållandet ska ske med en godtagbar terapeutisk metod.
I barnskyddslagen har det inte gjorts någon åtskillnad mellan avgörandet och genomförandet i fråga om fasthållande, utan enligt 68 § får föreståndaren för anstalten eller en person i anstaltens vård- och fostringspersonal hålla fast ett barn när villkoren enligt lagen är uppfyllda. Enligt barnskyddslagen är fasthållande möjligt för att lugna ett barn, om det på basis av sitt förvirrade eller hotfulla beteende sannolikt skulle skada sig själv eller andra och fasthållandet är nödvändigt på grund av en överhängande fara för barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller för att förhindra betydande skador på egendom. Fasthållandet ska till sin karaktär vara vård- och omsorgsbetonat, och det ska utifrån en samlad bedömning kunna anses försvarligt med beaktande av barnets beteende och situationen i övrigt. Fasthållandet kan också innefatta förflyttning av barnet. Fasthållandet ska upphöra genast då det inte längre är nödvändigt.
I barnskyddslagen föreskrivs det särskilt att en skriftlig rapport ska lämnas om fasthållandet, och i fråga om excess i samband med fasthållande hänvisas det till strafflagen.
Bestämmelsen om fasthållande i den föreslagna 42 f § behövs för att uppgifterna ska kunna fullgöras på ett ändamålsenligt sätt, oberoende av om det handlar om tjänster som en privat eller en offentlig aktör ansvarar för eller ger. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra specialomsorger också i krävande situationer så att en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal på basis av sitt eget avgörande ska kunna handla på ett sätt som innebär att den tyngst vägande grundläggande fri- och rättigheten skyddas. Inom specialomsorgerna har liknande åtgärder tidigare använts med stöd av den allmänt formulerande bestämmelsen i 42 § i specialomsorgslagen.
Fasthållande är till sin karaktär en åtgärd som ska kunna tillgripas omedelbart när ett allvarligt hot som riktas mot en grundläggande fri- och rättighet kräver det. I den föreslagna bestämmelsen har användningen av åtgärden kopplats samman med förutsättningar som är godtagbara med tanke på systemet för de grundläggandefri- och rättigheterna enligt ett uttalande av grundlagsutskottet i samband med behandlingen av barnskyddslagen (GrUU 5/2006 rd). Det handlar om en kortvarig åtgärd enligt vad som uttryckligen anges i bestämmelsen. Åtgärden ska omedelbart upphöra när den inte längre är nödvändig. Fasthållande kan inte betraktas som sådan betydande utövning av offentlig makt som avses i 124 § i grundlagen och som inte kan anförtros andra än myndigheter.
Kortvarig avskildhet
Enligt den föreslagna 42 i § ska en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal i nedlugnande syfte kortvarigt få hålla en person som får specialomsorger avskild från andra för högst två timmar om det är sannolikt att personen i annat fall äventyrar sin egen eller andras hälsa eller säkerhet eller skadar egendom i större omfattning.
Bestämmelsen ska få tillämpas också vid privata verksamhetsenheter och inrättningar för specialomsorger. Åtgärden ska få användas endast i nedlugnande syfte och bara kortvarigt. I praktiken kan man med hjälp av åtgärden försöka lugna en upprörd klient genom att för en kort tid, högst två timmar, hålla honom eller henne avskild från de andra som vistas i rummet och på så vis försöka undvika att hälsan eller säkerheten för personen själv eller någon annan äventyras eller att det uppstår betydande skador på egendom. Avsikten är att man genom att vägleda och lugna personen ska kunna till exempel förebygga uppkomsten av en eventuell våldssituation eller förebygga att en sådan eskalerar. På så vis försöker man se till att man i en krävande situation ingriper så lite som möjligt i de grundläggande fri- och rättigheterna för en person som får specialomsorger och för andra som vistas i samma rum.
En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal ska övervaka en person som får specialomsorger under hela tiden för avskildheten enligt 42 i § genom att vara tillsammans med personen i fråga i samma rum eller i omedelbar närhet av rummet så att den yrkesutbildade personen i verksamhetsenhetens personal kan få kontakt med personen. Dessutom ska personen ha möjlighet att få kontakt med personalen. Åtgärden är av den karaktären att det är speciellt viktigt att en person som fått utbildning inom området är närvarande för att åtgärden ska genomföras på behörigt sätt. För skötseln av uppgiften har det däremot inte någon avgörande betydelse om denna person står i tjänsteförhållande eller vem hans eller hennes arbetsgivare är.
Bestämmelsen i den föreslagna 42 i § är nödvändig för att uppgiften, i det här fallet specialomsorgerna, ska kunna fullgöras. Det är verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare som avgör om kortvarig avskildhet ska tillämpas. I en brådskande situation ska en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal få avgöra saken.
Det att en person kortvarigt hålls avskild i nedlugnande syfte innebär inte en betydande utövning av offentlig makt. I lagen föreskrivs det särskilt om åtgärdens syfte, villkoren för och genomförandet av den samt om det förfarande som tillämpas för att avgöra saken.
Omhändertagande av ämnen och föremål
Den föreslagna 42 g §, som gäller omhändertagande av ämnen och föremål, ska kunna tillämpas också vid privata verksamhetsenheter och inrättningar för specialomsorger. En skillnad i jämförelse med motsvarande bestämmelser i barnskyddslagen och mentalvårdslagen är att möjligheten att omhänderta ämnen och föremål begränsas i den ändrade specialomsorgslagen till att gälla bara sådana ämnen eller föremål som på grund av sina egenskaper kan användas för att allvarligt äventyra hälsan eller säkerheten för en person som får specialomsorger eller någon annan eller skada egendom i betydande omfattning. En förutsättning ska dessutom vara att ämnena eller föremålen sannolikt kommer att användas för detta ändamål.
Med beaktande av de synpunkter som grundlagsutskottet framförde när det behandlade barnskyddslagens bestämmelser om begränsningsåtgärder (GrUU 5/2006 rd) kan villkoren ovan betraktas som tillräckligt avgränsande med tanke på utövning av offentlig makt. Formulerade på det sätt som föreslås kan bestämmelserna om omhändertagande av ämnen och föremål anses vara tillräckligt noggrant avgränsade samt nödvändiga för att uppgifterna ska kunna fullgöras på ett ändamålsenligt sätt. I detta sammanhang bör uppmärksamt också fästas vid säkerheten för dem som vistas i verksamhetsenhetens lokaler samt säkerheten i arbetet för personalen.
Det är en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal som avgör om ämnen eller föremål ska omhändertas. Verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare ska fatta ett beslut om omhändertagande, om inte egendomen återlämnas till personen i fråga inom ett dygn efter omhändertagandet. De omhändertagna ämnena och föremålen ska återlämnas till personen i fråga senast när de specialomsorger som tillhandahållits vid verksamhetsenheten har avslutats, om inte något annat föreskrivs om deras återlämnande eller förstöring i annan lag.
I den föreslagna bestämmelsen om omhändertagande av ämnen och föremål handlar det inte om betydande utövning av offentlig makt, eftersom omhändertagandet av egendom binds vid detaljerade och tillräckligt avgränsade villkor på lagnivå. Samtidigt föreskrivs det om möjligheten att söka ändring, om inte egendomen återlämnas inom en kort, utsatt tid.
Kroppsvisitation
Bestämmelser om kroppsvisitation föreslås i 42 h § i lagen. En yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal ska få visitera en person som får specialomsorger, om det finns grundad anledning att misstänka att personen i sina kläder eller annars eller i medhavda saker bär på ämnen eller föremål som avses i 42 e § 1 mom. som gäller omhändertagande av ämnen och föremål. En förutsättning ska dessutom vara att personen som får specialomsorger eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen för detta ändamål. Om inte något annat följer av särskilda skäl ska kroppsvisitationen företas i närvaro av en annan yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal. Det är verksamhetsenhetens ansvariga föreståndare som avgör om kroppsvisitation ska företas. I en brådskande situation ska också en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården i verksamhetsenhetens personal få avgöra saken.
Den som utför visitationen och den andra närvarande personen vara av samma kön som den som visiteras. Detta krävs dock inte, om den som utför visitationen och den andra närvarande personen är yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller om åtgärden måste vidtas omedelbart för att sörja för hälsan eller säkerheten hos den som visiteras eller hos någon annan person. Att klä av den som visiteras är inte tillåtet med stöd av den föreslagna bestämmelsen.
Grundlagsutskottet har tidigare i flera sammanhang bedömt bestämmelserna om kroppsvisitation (GrUU 34/2001 rd, GrUU 20/2005 rd och GrUU 5/2006 rd). I samband med bedömningen av barnskyddslagens bestämmelser om begränsningsåtgärder ansåg utskottet det vara möjligt att också någon annan än en myndighet ges befogenhet att utföra visitationen (GrUU 5/2006 rd). Bestämmelsen om kroppsvisitation i den föreslagna lagen avviker både i fråga om tillämpningsområde och till sitt innehåll från motsvarande bestämmelser i barnskyddslagen. Enligt den föreslagna lagen begränsas kroppsvisitation inte bara till den service som ges vid en institution. Enligt den föreslagna 42 h § ska å andra sidan kroppsvisitation få utföras bara för att ämnen eller föremål enligt 42 g § som en person som får specialomsorger bär i sina kläder eller annars eller i medhavda saker ska kunna hittas. Det handlar om ämnen och föremål som på grund av sina egenskaper kan användas för att allvarligt äventyra hälsan eller säkerheten eller skada egendom i betydande omfattning. Ett villkor ska dessutom vara att personen som får specialomsorger eller någon annan sannolikt skulle använda ämnena eller föremålen för detta ändamål.
Som jämförelse kan det konstateras att mentalvårdslagens bestämmelser om omhändertagande av egendom gäller också pengar och andra betalningsmedel, om det är sannolikt att en patient på grund av sitt sjukdomstillstånd gör av med dem, samt ”andra ämnen och föremål som allvarligt stör vården eller den allmänna ordningen vid verksamhetsenheten”. När det gäller syftet har den föreslagna paragrafen således ett snävare tillämpningsområde än mentalvårdslagen. Det är meningen att de föreslagna bestämmelserna ska säkerställa att egendom som personen kan använda för att skada sig själv eller andra ska kunna omhändertas i situationer där det finns en konkret risk för att ett ämne eller föremål används på ett sätt som allvarligt äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna. Paragrafen kan anses vara nödvändig för att uppgifterna ska kunna skötas på behörigt sätt med tanke på de situationer som kan uppstå vid enheter där speciellt krävande klienter får specialomsorger.
Det bör särskilt noteras att bestämmelserna om omhändertagande av ämnen och föremål eller om kroppsvisitation inte kan tillämpas på till exempel anhöriga som besöker verksamhetsenheten, eftersom det i den föreslagna lagen föreskrivs om begränsningsåtgärder uttryckligen för specialomsorger. Ingripande i farliga situationer som andra än personer som får specialomsorger orsakar ska också i fortsättningen regleras utifrån polisens och de privata säkerhetstjänsternas befogenheter samt ansvarsfrihetsgrunderna enligt strafflagen.
Förslaget uppfyller grundlagens krav på exakthet, noggrann avgränsning och proportionalitet. Även individens rättssäkerhet har tillgodosetts som sig bör. Lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Det är dock motiverat att grundlagsutskottet ombeds yttra sig om förslaget.
