1.1  Lag om främjande av integration

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Lagens syfte. I paragrafen anges lagens syfte. Syftet med lagen är att främja integration och goda befolkningsrelationer. Integration och goda befolkningsrelationer definieras i 3 §. Lagen avses också främja uppnående av likabehandling och jämställdhet mellan invandrare. Med jämställdhet avses jämställdhet mellan invandrarmän och invandrarkvinnor. Dessutom ska syftet med lagen vara att främja invandrares sysselsättning, deras möjligheter att aktivt delta i samhällslivet och deras välfärd och hälsa samt invandrares tillgång, på lika grunder, till behövliga och högklassiga integrationsfrämjande tjänster.  

Lagens allmänna mål är att de föreslagna integrationsfrämjande tjänsterna ska främja invandrarnas möjligheter att uppnå en med den övriga befolkningen jämlik ställning i samhället både i fråga om rättigheter och i fråga om skyldigheter. För att invandrarna ska kunna vara aktiva i samhället krävs det både kunskap och färdigheter, men också egen aktivitet och målinriktat deltagande i olika integrationsfrämjande tjänster. Målet är att de föreslagna tjänsterna ska stödja invandrarens delaktighet, välfärd och påverkningsmöjligheter och även en dubbelriktad integration. Enligt principerna för Europeiska unionens gemensamma integrationspolitik är integration en dynamisk, dubbelriktad samspelsprocess som inte endast kräver åtgärder av nationella, regionala och lokala myndigheter, utan även ett allt större åtagande från den mottagande gemenskapens och invandrarens sida.  

När invandrare är aktiva på samhällets olika områden ökar växelverkan mellan invandrarna och majoritetsbefolkningen och dessutom blir det lättare att lära känna seder och bruk i det finländska samhället och landets kultur. Genom att uppmuntra invandrare till samhälleliga aktiviteter kan deras färdigheter och kunskaper tas till vara på bästa möjliga sätt såväl ur deras eget som ur samhällets perspektiv. 

Lagens syfte är också att främja sektorsövergripande samarbete mellan integrationsfrämjande aktörer. Integrationsfrämjande tjänster ordnas som en del av tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna inom landskapets organiseringsansvar, den kommunala basservicen och det nationella utbildningssystemet och även i form av andra tjänster som främjar integration. När ansvarsförhållandena mellan de integrationsfrämjande aktörerna ändras är det i fortsättningen ännu viktigare att samordna integrationsplanering och integrationsfrämjande tjänster. Framför allt framhävs vikten av att samordna social- och hälsovården samt tillväxttjänsterna liksom kommunens service på ett ändamålsenligt sätt för invandrarna, liksom att samordna integrationslagens syften med de särskilda målen för dessa tjänster. Sektorsövergripande samarbete mellan olika aktörer är ett viktigt sätt att främja lagens syften. Sektorsövergripande samarbete definieras i 3 §. 

För att beakta målen för landskapsreformen är lagen syfte att också främja samordningen av integrationsplaneringen och integrationsutvecklingen med landskapets och kommunens övriga planering och utveckling. Integrationsplanering innebär integrationsplanering som en del av landskapets social- och hälsotjänster och tillväxttjänster och kommunens service samt annan integrationsfrämjande planering som landskapet och kommunen anser nödvändig. Att samordna integrationsplaneringen med annan planering innebär planering som gäller regionutveckling, främjande av hälsa och välfärd och främjande av regionernas livskraft, men vid behov även annan behövlig planering. 

Genom att samordna sektorsövergripande samarbete och integrationsplanering och service med olika politikområden främjas integrationsgenomströmningen och preciseras samtliga myndigheters skyldigheter att beakta invandrarbefolkningen när tjänster planeras och tillhandahålls. 

Utgångspunkten för hur lagens syfte ska förverkligas är respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna. 

2 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpningsområde. Det är meningen att lagens tillämpningsområde ska omfatta alla som har giltigt uppehållstillstånd eller vilkas uppehållsrätt har registrerats eller som har beviljats uppehållskort enligt utlänningslagen. Sålunda är avsikten inte att ändra tillämpningsområdets gällande personkrets. Arten av uppehållstillstånd har inte någon betydelse med tanke på lagens tillämpningsområde, för även de som flyttar till Finland tillfälligt, såsom studerande och de som fått tillfälligt uppehållstillstånd på grund av arbete, ska kunna få de tjänster som anges i lagen, om inte något annat föreskrivs särskilt i lagen eller om det inte är uppenbart onödigt. Lagens tillämpningsområde gäller också unionsmedborgare och medborgare i de nordiska länderna samt deras familjemedlemmar. Lagen ska också kunna tillämpas i fall där uppehållstillståndets giltighetstid har gått ut, men den berörda personen har en anhängig ansökan om fortsatt tillstånd eller har överklagat ett avslag på ansökan om fortsatt tillstånd och ärendet ännu inte har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft. 

Lagen ska inte tillämpas på personer som söker internationellt skydd eller som vistas i landet med visum eller visumfritt. Lagen ska inte heller tillämpas på personer som för första gången ansöker om uppehållstillstånd eller registrering av uppehållsrätt innan tillståndet eller registreringen beviljas. Det är inte tänkt att lagen ska tillämpas på personer med finskt medborgarskap, om det inte är fråga om ett offer för människohandel. Det kan i praktiken förekomma fall då en finsk medborgare är i behov av att få del av tjänster som motsvarar integrationsfrämjande tjänster. En finsk medborgare eller en multimedborgare, som också är finsk medborgare, kan till exempel har levt hela sitt liv utomlands och kan ingen finska eller svenska vid flytten till Finland, eller kan ha mycket skrala språkkunskaper. Det är dock förenligt med definitionen av integration och sålunda mera ändamålsenligt att stödåtgärder för finska medborgare som flyttar till Finland i första hand ordnas som en del av den allmänna basservicen och att deras servicebehov beaktas till exempel i samband med tillväxttjänsterna. Erhållandet av finskt medborgarskap kan snarare betraktas som ett steg på vägen till integration för invandrare, även om medborgarskapet inte nödvändigtvis alltid innebär att integrationsprocessen skulle ha slutförts.  

I denna lag definierade tjänster som främjar och stöder integration ska erbjudas de invandrare som uppfyller villkoren för erhållande av åtgärder och tjänster på det sätt som anges närmare i lagen. Alla åtgärder som avses i lagen gäller med andra ord inte alla invandrare. 

Syftet med de integrationsfrämjande tjänsterna enligt denna lag är att stödja integrationen av invandrare, särskilt när de är nyanlända. Om en invandrare flyttar bort från Finland efter att ha påbörjat den i lagen angivna integrationsprocessen som stöds med myndighetsåtgärder och senare återvänder till Finland för att integreras på nytt, bedöms invandrarens tillgång till integrationstjänster från fall till fall. 

Enligt 2 mom. tillämpas lagens bestämmelser om anvisade till kommuner och om ersättning för kostnader på den personkrets som anges i 2 mom. Om grunden för en persons uppehållstillstånd ändras efter det att han eller hon erhållit fortsatt tillstånd så att den blir en annan än de grunder som nämns i detta moment, kan kommunen inte längre betalas ersättningar för personen. Enligt 3 mom. ska bestämmelserna också tillämpas på familjemedlemmar eller andra anhöriga till personer som avses i 2 mom., om familjebandet förelåg före ankomsten till Finland.  

3 §. Definitioner. Med begreppet integration avses i den föreslagna lagen invandrarens och samhällets interaktiva utveckling på ett sätt som främjar invandrarens delaktighet i arbetslivet, näringslivet, utbildning och samhällslivet i övrigt, invandrarens välfärd, hälsa, likabehandling och jämställdhet samt dennes möjligheter att upprätthålla sitt eget språk och sin egen kultur. Den egentliga integrationen sker i växelverkan med det finländska samhället, mest i vardagliga situationer och i närsamhället, såsom arbetsplatser, skolor, daghem och fritidsverksamhet. Även det finländska samhället internationaliseras genom invandrarnas delaktighet och en mångfald av värderingar och seder blir i allt högre grad en del av det finländska samhället. Integration är en dubbelriktad process, där invandraren förvärvar beredskap att verka i det finländska samhället och samhället förändras när befolkningen blir mer mångfacetterad. Samtidigt kan olika samhällsaktörer både utnyttja invandrares kunskaper och nätverk och främja integration genom att öka sin kännedom om olika kulturer och genom att utveckla sitt verksamhetssätt så att det möter invandrarbefolkningens behov. I 17 § 3 mom. i grundlagen tryggas olika grupper som bor i Finland rätten att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.  

Med integrering avses att integrationen främjas och stöds sektorsövergripande genom myndigheters och andra aktörers åtgärder och tjänster. Integreringen har sin tyngdpunkt under den första tiden i landet, dock ofta under de första åren i Finland. Det är mest myndigheterna i landskapet och kommunen, tjänsteproducenter, Folkpensionsanstalten, skolorna och andra aktörer, såsom olika organisationer, som ordnar de tjänster som främjar och stödjer integrationen. 

Med invandrare avses en person som har flyttat till Finland och vistas i landet med ett tillstånd som beviljats för annat än turism eller därmed jämförbar kortvarig vistelse. Det handlar om invandrare som har beviljats uppehållstillstånd eller uppehållskort i Finland enligt utlänningslagen eller vilkas uppehållsrätt i Finland har registrerats. Utanför begreppet invandrare kvarstår då utlänningar som har beviljats visum till Finland eller vistas i Finland visumsfritt samt de som söker internationellt skydd eller som ansöker om första uppehållstillstånd innan uppehållstillstånd har beviljats.  

Med goda befolkningsrelationer avses positiva attityder och växelverkan mellan olika befolkningsgrupper och olika befolkningsgruppers delaktighet och känsla av säkerhet. Attityder och interaktiva relationer påverkar känslan av säkerhet samt förmågan och viljan att delta i samhället. Genom att granska relationerna mellan befolkningsgrupperna på ett övergripande sätt via dessa fyra dimensioner, attityder, växelverkan, delaktighet och säkerhet, kan man bättre påverka deras inbördes relationer och inrikta åtgärder effektivare. Exempelvis icke-diskriminering och likabehandling spelar en nyckelroll för att utveckla känslan av delaktighet. 

Med sektorsövergripande samarbete avses samarbete mellan landskap, kommun, Folkpensionsanstalten och andra myndigheter och aktörer, såsom exempelvis utbildningsanordnare och tjänsteproducenter samt organisationer, sammanslutningar och föreningar, när det gäller integrering samt planering, ordnande och produktion av integrationsfrämjande tjänster. Med organisationer avses här även arbetsmarknadsorganisationer och till sammanslutningar räknas också religiösa samfund.  

I lagen definieras också invandrare i behov av särskilda åtgärder. Det kan gälla invandrare som utöver de andra integrationsfrämjande tjänsterna behöver intensifierade tjänster och åtgärder, såsom tjänster förknippade med rehabilitering, fostran och familjerådgivning i synnerhet på grund av nedsatt funktionsförmåga till följd av sjukdom, skada eller annan orsak, ålder, familjesituation, analfabetism eller någon annan motsvarande orsak. Till exempel äldre personer, ensamförsörjare och personer som utsatts för tortyr samt barn och unga i behov av barnskydd kan behöva särskilda åtgärder. 

Ett nytt begrepp som definieras i lagen är tjänsteproducent. Med tjänsteproducent avses en sammanslutning, stiftelse eller enskild näringsidkare som utifrån ett upphandlingskontrakt eller ett beslut av landskapet eller kommunen producerar integrationsfrämjande tjänster enligt lagen åt landskapet eller kommunen och sköter uppgifter som anknyter till serviceprocessen. Också en utbildningsanordnare eller en läroanstalt kan vara tjänsteproducent. 

Med tjänstehelhet avses i den föreslagna lagen den helhet bestående av olika tjänster som en klient behöver. Vid behov ska tjänstehelheten utgöra en sådan sektorsövergripande helhet av tjänster som motsvarar invandrarens servicebehov och består av tjänster som tillhandahålls av landskapet, kommunen, Folkpensionsanstaltens rehabiliteringstjänster och andra myndigheter och aktörer. Också serviceproducenter kan vara aktörer i detta sammanhang. 

Vidare innehåller lagen en definition av kommunplats, som avser en sådan anmälan enligt ett i 37 § 2 mom. avsett avtal mellan landskapet och kommunen som kommunen gör om sin beredskap att ta emot en invandrare inom ett förfarande för anvisande till kommunen enligt 38 §.  

4 §. Tillämpning av lagen på barn. I paragrafen ingår bestämmelser om hur lagen ska tillämpas på barn. När lagen tillämpas på personer under 18 år ska barnets bästa beaktas i första hand. Vid bedömningen av barnets bästa ska beaktas vad som föreskrivs om det i 4 § i barnskyddslagen (417/2007). Barnets bästa ska genomgående beaktas när integrationsfrämjande åtgärder och tjänster planeras, ordnas och genomförs. Det ska också inkluderas i vägledning, information och rådgivning samt i introduktion i samhället och dess funktioner.  

Enligt artikel 3 i FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991) ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Barn ska behandlas likvärdigt oavsett deras egen eller föräldrarnas bakgrund eller egenskaper (artikel 2). Barn har rätt att fritt uttrycka sin åsikt i alla frågor som rör dem själva, varvid deras åsikter ska tillämpas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad. 

Barn ska beredas möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör dem själva (artikel 12). Barn som hör till en minoritetsgrupp får inte förvägras rätten att ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk (artikel 30). Barn har utöver rätten till utbildning rätt till vila, lek och rekreation samt rätt att bekanta sig med det kulturella och konstnärliga livet (artikel 31). Särskilt med tanke på hur dessa rättigheter omsätts i praktiken är det viktigt att i olika integrationssituationer säkerställa de minderåriga invandrarnas möjligheter att delta och uttrycka sin åsikt till exempel om sitt eget eller familjens integrationsplan. 

Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Också i 10 § 1 mom. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000) föreskrivs det om skyldigheten att utreda och beakta minderåriga klienters önskemål och åsikter på det sätt som klientens ålder och utvecklingsnivå förutsätter. 

Enligt 4 § 2 mom. i barnskyddslagen ska vid bedömningen av barnets bästa uppmärksamhet fästas vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar garantera barnet 1) en harmonisk utveckling och välfärd samt nära och fortgående mänskliga relationer, 2) möjlighet till förståelse och ömhet samt övervakning och omsorg i enlighet med ålder och utvecklingsnivå, 3) en utbildning som motsvarar barnets anslag och önskemål, 4) en trygg uppväxtmiljö samt fysisk och psykisk integritet, 5) utveckling till självständighet och mognad till ansvarsfullhet, 6) möjlighet att delta och påverka i frågor som gäller barnet självt, samt 7) hänsyn till språklig, kulturell och religiös bakgrund. 

I 2 mom. föreskrivs att barnets önskemål och åsikter ska utredas och beaktas enligt barnets ålder och utvecklingsnivå vid genomförandet av tjänster enligt denna lag. I bestämmelsen uttrycks en tydlig skyldighet att utreda och beakta barnets bästa och att utreda barnets åsikt oavsett ålder. Barnets åsikter och synpunkter ska beaktas i förhållande till dess ålder och utvecklingsnivå. Barn som fyllt tolv år ska beredas tillfälle att höras i enlighet med 34 § i förvaltningslagen i frågor som gäller barnet självt. Barnets åsikt ska klarläggas och barnet höras på ett språk som det förstår. Ett barn som fyllt tolv år ska till exempel höras när dess egen integrationsplan utarbetas. Barnet ska också höras till exempel i fall av beslut om placering i familjegrupphem. 

Om utredande av barns åsikt och hörande av barn föreskrivs till exempel i 20 § i barnskyddslagen. Det är bra att beakta samma principer när barns åsikt utreds enligt integrationslagen. Då barnskydd genomförs ska enligt paragrafen barnets önskemål och åsikt utredas och beaktas enligt barnets ålder och utvecklingsnivå. Barnets åsikt ska utredas finkänsligt och så att det inte onödigt skadar relationerna mellan barnet och föräldrarna eller andra personer som står barnet nära. Likaså ska hänsyn tas till barnets ålders- och utvecklingsadekvata förmåga att uttrycka sig. De metoder och hjälpmedel som används samt det stöd och den hjälp barnet behöver bestäms enligt det. 

När det är fråga om ett litet barn kan man bland annat iaktta barnets beteende och relation till personer som står barnet nära. I synnerhet riktigt små barns önskemål och åsikter kan även utredas indirekt med hjälp av till exempel personer som står barnet nära, daghemspersonalen eller andra sakkunniga, genom att man hör dem eller får andra utredningar via dem. I fråga om barn som närmar sig skolåldern eller äldre utreds deras åsikter och önskemål i regel genom diskussion och man kan också använda hjälpmedel som utvecklats särskilt för arbete med barn. Då ett barns åsikt utreds ska det säkerställas att barnet uppriktigt och fritt kan säga sin mening i ärendet. Barnet måste vara medvetet om varför och i vilket ärende det hörs och till vilket ändamål uppgifterna som samlas in ska användas. 

I 2 mom. föreskrivs det dessutom om situationer där barnets åsikt inte behöver utredas. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 20 § 3 mom. i barnskyddsalgen. Syftet med bestämmelsen är att framhålla att huvudregeln är att barnets åsikt ska utredas och att det endast undantagsvis kan utelämnas. Barnets åsikt behöver inte utredas endast i det fall att utredningen skulle äventyra barnets hälsa eller utveckling eller det i övrigt är uppenbart onödigt. En utredning kan äventyra barnets hälsa eller utveckling till exempel när barnets mentala tillstånd är sådant att utredandet av dess åsikt skulle chocka eller annars belasta barnet oskäligt. Det psykiska skyddet av barnet ska i sådana fall gå före utredandet av dess åsikt. 

5 §. Tolkning och översättning. Paragrafen gäller myndigheternas skyldighet att ordna tolkning eller översättning i olika ärenden. Det rör sig om en informativ bestämmelse vars tillämpning till sitt syfte motsvarar de gällande regleringen. 

Bestämmelser om språket för social- och hälsotjänsterna och om möjligheten till tolkning finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Paragrafen innehåller bestämmelser om när en invandrare har rätt att anlita tolk i samband med åtgärder eller tjänster som avses i lagen. En invandrare som inte behärskar finska eller svenska behöver i många sammanhang en professionell tolk till sin hjälp. Det kan exempelvis gälla hälso- och sjukvårdstjänster, tillväxttjänster, socialtjänster eller barnskydd. Särskilt bör man se till att inte barnen behöver fungera som tolk för sina föräldrar. Även andra ska kunna sköta tolkningen än sådana som har tolkexamen eller annars uppfyller behörighetskraven. Myndigheten ska dock i mån av möjlighet säkerställa att tolkningen är högklassig och i första hand ska en sådan yrkestolk anlitas som alla parter anser vara objektiv och kompetent.  

För att utreda ett ärende eller för att trygga den berörda personens rättigheter får myndigheten enligt förslaget i mån av möjlighet även ordna tolkning eller översättning i andra ärenden, särskilt om det gäller en person som är i behov av särskilda åtgärder. Vid handledning, rådgivning och andra myndighetskontakter bör man överväga när det är motiverat att använda tolk med tanke på att bägge ska förstå saken samt kundens eller myndighetens rättsskydd. I ärenden som gäller barn, unga och familjer fattas ofta beslut med långtgående följder, och då är det särskilt skäl att överväga tolkning. Enligt detaljmotiveringen till förvaltningslagen accentueras i ärenden som blir anhängiga på en parts initiativ betydelsen av tillgången till avgiftsfri tolkning och översättning i synnerhet när det är fråga om ett ärende som gäller en persons grundläggande försörjning.  

Skyldigheten till tolkning eller översättning enligt 26 § i förvaltningslagen gäller också invandrarspråk. I förvaltningslagen är det inte fråga om auktoriserad tolkning. Termerna tolkning och översättning hänför sig i förvaltningslagen till smidig ärendehandläggning. Myndigheten kan själv sköta tolkningen eller ty sig till utomstående. Tolkningen eller översättningen behöver inte ske på den berörda personens modersmål. Det kan ske på ett språk som den berörda personen kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art. Särskilt när det gäller sällsynta eller sällan förekommande språk finns det inte utan svårighet tolkar att tillgå överallt i Finland. Tolkning förutsätter inte att tolken befinner sig i samma rum som den berörda personen, utan vid behov kan man också använda distanstolkning via telefon eller video. Distanstolkning sparar resekostnader och restid. Även anonym telefontolkning kan vara ett bra alternativ när känsliga ärenden behandlas. När distanstolkning används måste man emellertid se till att tolkningen är tillräckligt högklassig och sörja för att den tekniska lösningen är fullgod.  

I enlighet med 26 § 2 mom. i förvaltningslagen kan ett ärende tolkas eller översättning göras till ett språk som invandraren kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art. Avsikten är att främja en smidig ärendehandläggning, dock så att invandrarens rättsskydd sköts korrekt och att ärendena behandlas på behörigt sätt i enlighet med 21 § i grundlagen. 

6 §. Rätten till arbetslöshetsförmån och utkomststöd. Enligt den föreslagna paragrafen ska lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) tillämpas på invandrares rätt att få arbetslöshetsförmån och lagen om utkomststöd (1412/1997) på invandrares rätt att få utkomststöd. Genom bestämmelsen undanröjs de tolkningsoklarheter som för närvarande råder om när en förmån ska börja betalas som enligt den gällande bestämmelsen är bunden till tidpunkten då integrationsplanen börjar. Eftersom invandrare inte har betalats särskilt integrationsstöd sedan 2015, har tidpunkten då integrationsplanen utarbetas inte nödvändigtvis någon betydelse för när förmånerna börjar. Den föreslagna bestämmelsen är informativ och med stöd av den har en invandrare inte rätt till utkomststöd eller arbetslöshetsförmån, dvs. inkomstrelaterad dagpenning som arbetslöshetskassan betalar eller grunddagpenning eller arbetsmarknadsstöd som Folkpensionsanstalten betalar. Förutsättningarna för att erhålla dessa förmåner avgörs med stöd av lagen om utkomstskydd för arbetslösa och lagen om utkomststöd. 

2 kap. Integrationsfrämjande tjänster

7 §. De integrationsfrämjande tjänsternas syften. Det föreslås att de allmänna målen för integrationsfrämjande tjänster anges i paragrafen. Syftet med de integrationsfrämjande tjänsterna ska vara att stödja invandrares sysselsättning, utbildning och annan delaktighet i samhället och deras välfärd, hälsa, likabehandling och jämställdhet samt landskapets och de ingående kommunernas livskraft och internationalisering. De föreslagna integrationsfrämjande tjänsterna ska erbjudas framför allt i början av vistelsen i landet, då behovet av kunskap och stöd är som störst. 

Genom att främja invandrares delaktighet kan man stödja utnyttjandet av invandrares färdigheter och kunskaper på bästa möjliga sätt för både invandrarna själva och hela samhället. Samtidigt främjas invandrares samhörighet och aktivitet i samhället som jämbördiga samhällsmedlemmar. Genom att främja invandrares sysselsättning och delaktigt främjas också landskapets och kommunens livskraft och internationalisering liksom företagens tillväxt och internationalisering. Samtidigt är målet att främja invandrares lika tillgång till landskapets, kommunens och andra myndigheters tjänster och deras möjlighet att använda tjänsterna likvärdigt med majoritetsbefolkningen samt att svara på behoven hos invandrare med särskilda behov. 

Syftet med de föreslagna tjänsterna är också att främja jämställdhet och likabehandling av invandrare, dvs. möjlighet för invandrare att uppnå en med den övriga befolkningen jämlik ställning i samhället, avseende såväl rättigheter som skyldigheter. Dessutom är avsikten att främja goda befolkningsrelationer och att stödja invandrares möjligheter att bevara sitt eget språk och sin egen kultur. Grundlagens 17 § 3 mom. garanterar alla grupper som lever i Finland rätten att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Genom goda relationer mellan olika befolkningsgrupper stärks stabiliteten i samhället och befolkningens välfärd, delaktighet och säkerhet. Positiv växelverkan mellan olika befolkningsgrupper ökar samförståndet, förebygger missförstånd och främjar invandrares integration. 

8 §. Planering, ordnande och produktion av integrationsfrämjande tjänster. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det på allmän nivå hur integrationsfrämjande tjänster ska planeras, ordnas och produceras, och paragrafen framhåller att det handlar om sektorsövergripande åtgärder. Bestämmelsen avses beakta de ändringar i fråga om organisering och produktion av tjänster som landskapsreformen medför. Närmare bestämmelser om landskapet respektive kommunerna när det gäller att planera och ordna de berörda tjänsterna avses ingå i de relevanta bestämmelserna om landskapets och kommunernas ansvar, eftersom de är de viktigaste aktörerna när det gäller integreringstjänsterna.  

Enligt 1 mom. ska integrationsfrämjande tjänster ordnas som en del av tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna inom landskapets organiseringsansvar, den kommunala basservicen och det nationella utbildningssystemet och även i form av andra tjänster som främjar integration. Invandrarbefolkningens behov och syftet med de integrationsfrämjande tjänsterna ska beaktas när landskapet, kommunens och andra myndigheter planerar, ordnar och producerar sina tjänster. 

Eftersom integrationen främjas som en del av hela det finländska servicesystemet, ska servicesystemet genomgripande svara på hela befolkningens, även invandrarnas, behov. Utöver den basservice som är avsedd för hela befolkningen behöver invandrare särskilda integrationsfrämjande tjänster i början, främst i anknytning till vägledning och rådgivning, integrationsutbildning och åtgärder som främjar deltagande på arbetsmarknaden och i andra samhällsaktiviteter. Landskapet och kommunen ska se till att deras tjänster lämpar sig för invandrare, och i förekommande fall ska service ordnas för invandrare som är i behov av särskilda åtgärder, såsom äldre, ensamföräldrar, tortyroffer och sådana barn och unga som är i behov av barnskyddsåtgärder.  

Landskapet ska ansvara för främjandet av invandrarnas integration som en del av tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna. Kommunen spelar även i fortsättningen en viktig roll eftersom den ordnar många former av basservice som är viktig för integrationen, till exempel utbildning, småbarnspedagogik, boende, fritid och främjande av välfärd och hälsa. Även hela det finländska utbildningssystemet från grundläggande utbildning till högskoleutbildning har stor betydelse för främjandet av integrationen. Av den föreslagna 18 § framgår det vad som avses med integrationsutbildning som ordnas i form av tillväxttjänstutbildning, men integration kan också främjas genom annan utbildning och invandrare kan också anvisas att söka sig till frivilliga studier som främjar integrationen. Partnerskap mellan näringslivet och det civila samhället spelar dessutom en väsentlig roll för det övergripande främjandet av integrationen.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska de tjänster som avses i 2 kap. och de uppgifter som anknyter till serviceprocessen också kunna skötas av en tjänsteproducent. På produktionen av integrationsfrämjande tjänster och genomförandet av serviceprocessen som tillväxttjänster tillämpas bestämmelserna om produktion av tillväxttjänster och tjänsteproducentens skyldigheter i 4 kap. i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster ( / ) och bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och tjänsteproducentens skyldigheter i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ( / ). Den nämnda 3 § gäller överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och 15 § landskapets och tjänsteproducentens skyldigheter. På produktionen av integrationsfrämjande tjänster som social- och hälsotjänster tillämpas vad som särskilt föreskrivs om det. 

Bestämmelser om ordnande och produktion av landskapets tillväxttjänster, inklusive de integrationsfrämjande tjänster som hör till tillväxttjänsterna, avses ingå i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster. Enligt den kan landskapet producera de tillväxttjänster det har organiseringsansvar för självt eller överlåta produktionen till en tjänsteproducent. Landskapet kan ingå ett upphandlingsavtal om tjänsteproduktionen genom att låta tjänsteproducenterna konkurrera om avtalet i enlighet med lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016) eller genom att fatta beslut om de allmänna förutsättningarna för tjänsteproduktionen och godkänna de producenter som uppfyller förutsättningarna som tjänsteproducenter. 

Landskapet ska enligt förslaget också kunna låta en tjänsteproducent genomföra åtgärder som anknyter till en invandrares serviceprocess, om landskapet anser det vara ändamålsenligt. Betydelsen av en ändamålsenlighetsbedömning med tanke på grundlagen behandlas närmare i avsnittet förhållande till grundlagen.  

Genom propositionen utvidgas i förhållande till nuläget möjligheten att på marknaden producera uppgifter som anknyter till serviceprocessen för integration till den del tjänsteproducenten kan sköta utarbetandet av den inledande kartläggningen och integrationsplanen för kunden och ha hand om hänvisningen av till tjänster. Vidare kan landskapet låta en tjänsteproducent ha hand om översynen av en arbetssökande invandrares integrationsplan och uppföljningen av hur planen följs. Tjänsteproducenten ska då utföra de lagstadgade och med stöd av lag föreskrivna uppgifter som bestäms utifrån ett avtal med landskapet, landskapets beslut om att godkänna tjänsteproducenten eller villkoren för tjänsteproduktionen. 

Landskapet kan utarbeta den inledande kartläggningen som egen produktion, i synnerhet i lägen där det anser att egen produktion ligger i invandrarens, en viss invandrargrupps eller landskapets intresse. Kartläggningen kan tas fram som egen produktion exempelvis när en invandrare till stöd för att kunna sysselsättas och integreras behöver en sektorsövergripande bedömning av sitt servicebehov och samordning av tillväxttjänsterna, social- och hälsotjänsterna och andra tjänster och när landskapet anser att det är ändamålsenligt med egen produktion för att en övergripande och vid behov sektorsövergripande bedömning ska kunna göras av servicebehovet och hänvisningen till tjänster.  

En ändamålsenlighetsprövning blir tillämplig t.ex. i fråga om 11 § 1 mom. enligt vilket landskapen ska svara för att invandrarnas kompetens och behov av integration bedöms på ett heltäckande sätt, och, om servicebehovet kräver det, invandrarna ges en sektorsövergripande bedömning samt i fråga om 13 § 1 mom. enligt vilket landskapen ska svara för att de tjänster som ingår i invandrarens integrationsplan utgör en ändamålsenlig och vid behov sektorsövergripande tjänstehelhet som främjar invandrarens integration. Med bestämmelserna säkerställs det att man vid behov svarar mot kundens behov genom sektorsövergripande samarbete. I praktiken kan behovet av sektorsövergripande bedömning och stöd innebära t.ex. landskapets tillväxttjänster och social- och hälsotjänster, tjänster inom det nationella utbildningssystemet och kommunala tjänster samt vid behov även Folkpensionsanstaltens rehabiliteringstjänster, och då kan det vara ändamålsenligt att landskapet utarbetar den inledande kartläggningen och integrationsplanen som egen produktion. 

Framför allt är bestämmelsen i 13 § 2 mom. viktig med tanke på ändamålsenlighetsprövningen. Enligt bestämmelsen ska landskapet se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till personens individuella behov finns att tillgå när integrationsplanen utarbetas. Sakkunskapen och kompetensen är tillräcklig när integrationsplanen gör det möjligt att hänvisa invandraren till integrationsfrämjande tjänster i enlighet med individens behov och ur ett helhetsperspektiv utan att gränserna mellan förvaltningsområdena eller tjänsteproducenternas tjänsteutbud begränsar hänvisandet till tjänster. Skyldigheten accentueras särskilt när invandraren behöver sektorsövergripande stöd eller utbildning inom det nationella utbildningssystemet. 

Tillväxttjänster för invandrarkunder ska säkerställa att invandrare behandlas likvärdigt samt får tillgång och vägleds till tjänster som är ändamålsenliga med tanke på servicebehovet. Vid behov ska man samarbeta med läroanstalter för att hänvisa invandrarna till utbildningsvägar. Också i de fall där en privat tjänsteproducent har hand om servicen eller uppgifter som anknyter till serviceprocessen ska det ligga inom landskapets organiseringsansvar att ansvara för att tjänsteproducenten följer bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och om tjänsteproducentens skyldigheter i den föreslagna lagen om regionutveckling och tillväxttjänster och i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling och bestämmelserna om integrationsplanen och tillhandahållande av tjänster i 2 kap. i den nu föreslagna lagen om främjande av integration.  

På produktionen av integrationsfrämjande tjänster inom social- och hälsotjänsterna tillämpas vad som föreskrivs särskilt om det. Bestämmelser om ordnandet av social- och hälsovård finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård ( / ) samt om tjänsteproducenternas verksamhetsförutsättning, registrering och tillsyn i lagen om produktion av social- och hälsotjänster ( / ). Närmare bestämmelser om kundens valfrihet inom social- och hälsovården finns i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården ( / ), nedan valfrihetslagen. I valfrihetslagen föreskrivs närmare vilka tjänster som produceras av landskapets affärsverk och vilka av social- och hälsocentralen samt hur kundens valfrihet genomförs i fråga om olika tjänster. Närmare bestämmelser om tjänsternas innehåll och förfarandet i anslutning till dem ingår dessutom i bland annat hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) och socialvårdslagen (1301/2014) samt flera speciallagar. 

Enligt det föreslagna 3 mom. tillämpas på invandrares rätt att välja tjänsteproducent vad som närmare anges i 27 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster, i 7 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling och i bestämmelserna i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården. 

I 27 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster finns bestämmelser om enskilda kunders valfrihet när det gäller landskapets tillväxttjänster. Enligt paragrafen har kunderna inom landskapets tillväxttjänster rätt att välja den tjänsteproducent som de önskar bland de tjänsteproducenter som landskapet har valt, om inte något annat föreskrivs i den lagen eller någon annan lag. Kundens valfrihet ska innefatta rätt att välja producent bland de tjänsteproducenter landskapet valt ut efter konkurrensupphandling eller utifrån andra på förhand bestämda kriterier när kunden beviljats rätt till tjänsten i fråga, eftersom det inte är fråga om en subjektiv rättighet.  

Enligt 7 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling har kunden rätt att välja tjänsteproducent bland de producenter som landskapet anvisar om en tjänst som motsvarar kundens servicebehov produceras av fler än en tjänsteproducent. På byte av tjänsteproducent tillämpas det som anges i 27 § 2 och 3 mom. i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster. Landskapet ska se till att kunderna har tillgång till information om tjänsteproducenterna och att en kund vid behov får rådgivning och handledning i valet av producent. Om en enskild kund inte använder sin valfrihet ska landskapet anvisa kunden en tjänsteproducent. 

För att valfriheten i fråga om tillväxttjänster ska förverkligas på ett sätt som främjar invandrarnas integration förutsätts för mångas del även i fortsättningen kartläggning av det personliga servicebehovet samt vägledning och rådgivning, så att det säkerställs att invandraren hänvisas till en lämplig tjänsteproducent och tjänstehelhet eller vid behov får byta tjänsteleverantör. Vägledningsskyldigheten framhävs i fråga om de invandrarkunder som bedöms ha en utsatt ställning och som även i framtiden behöver personlig kartläggning av servicebehovet och vägledning för att hitta den tjänsteproducent och tjänstehelhet som bäst lämpar sig för deras behov. Det är också väsentligt att vägledningsskyldigheten fullgörs mellan tjänsteproducenterna, om den valda tjänsteproducenten inte kan erbjuda en tjänstehelhet som motsvarar behoven hos den som ska integreras. I sista hand ska myndigheten se till att invandrarkunden hänvisas till en första tjänsteproducent eller utbildningsanordnare och mellan producenter och anordnare för att säkerställa en ändamålsenlig sysselsättnings- och integrationshelhet. 

9 §. Rådgivning och vägledning. I paragrafen föreskrivs det om tjänster i början av integrationen och vem som ansvarar för att ordna dem. Tjänster i början är rådgivning, vägledning och basinformationsmaterial om det finländska samhället. Innehållet i bestämmelsen motsvarar i huvudsak den gällande lagstiftningen. Innehållet i rådgivningen förklaras dock mera detaljerat än i den gällande lagstiftningen, och på så vis framhävs det att rådgivningen ska vara bred. Det föreslagna 2 mom. är helt ny. 

Genom bestämmelsen preciseras förvaltningslagens myndighetsförpliktelser att ordna rådgivning och vägledning. Den säkerställer att invandrare får information om det finländska samhället så tidigt som möjligt efter inresan och att de hänvisas till den myndighet, tjänst eller verksamhet som motsvarar deras behov. Behovet av information, vägledning och rådgivning är ofta störst i början.  

I förvaltningslagen föreskrivs om allmänna skyldigheter för myndigheterna att ordna rådgivning och vägledning. Enligt förvaltningslagen bör myndigheternas verksamhet utgå från god förvaltningssed i handläggningen av alla kunders, även invandrarnas, ärenden. Enligt 8 § 1 mom. i förvaltningslagen ska myndigheterna inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Rådgivningen är avgiftsfri. Om ett ärende inte hör till myndighetens behörighet, ska den i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten. Rådgivning hänför sig också till serviceprincipen i 7 § i förvaltningslagen, enligt vilken möjligheterna att uträtta ärenden och behandlingen av ärenden hos en myndighet ska om möjligt ordnas så att den som vänder sig till förvaltningen får behörig service.  

I 1 mom. föreskrivs om myndighetsansvaret för rådgivningen och vägledningen. Väglednings- och rådgivningsplikten gäller i enlighet med förvaltningslagen alla myndigheter, men genom bestämmelsen framhävs i synnerhet landskapets och kommunens roll när vägledning och rådgivning ordnas i anslutning till integration. Andra myndigheter som avses i bestämmelsen är exempelvis Folkpensionsanstalten, Migrationsverket, arbetarskyddsmyndigheterna och skatteförvaltningen. I enlighet med förvaltningslagen ska myndigheterna ge invandrarna råd om tjänsterna inom sitt eget ansvarsområde och vid behov anvisa dem vidare till andra myndigheters tjänster. Det ska också genomföras samlad webbaserad rådgivning, till exempel via webbplatsen infopankki.fi.  

I 1 mom. anges också allmänt vad som ingår i rådgivningen. Rådgivningen ska omfatta övergripande information om det finländska service- och utbildningssystemet och om integrationsfrämjande verksamhet. Genom övergripande rådgivning främjas sektorsövergripande integrationsfrämjande och hänvisandet av invandrarna till tjänster som motsvarar deras behov över förvaltningsgränserna, vilket effektiviserar främjandet av invandrarnas integration. 

Rådgivningen ska innefatta information om integrationsfrämjande tjänster som tillhandahålls av landskapet och aktörer som producerar tjänster åt det, kommuner, andra myndigheter, läroanstalter och andra integrationsfrämjande aktörer. Dessutom kan rådgivningen innefatta information om det civila samhällets integrationsfrämjande verksamhet, det finländska samhället, värderingar, lagstiftningen, utbildningssystemet och arbetslivet samt invandrarens rättigheter och skyldigheter i Finland. Enligt statsrådets principbeslut om nationalspråkstrategin (2012) ska utlänningar som bosätter sig i Finland, inom den service som erbjuds enligt lagen om främjande av integration, systematiskt ges information om Finlands tvåspråkighet, dess betydelse på arbetsmarknaden och kursutbudet i finska och svenska. 

Det civila samhället, organisationer och olika sammanslutningar spelar ofta en viktig roll för att främja invandrarnas integration, delaktighet i samhället och samhörighet, framför allt i det dagliga livet. Genom vägledningen och rådgivningen tryggas det också att invandrarna får behörig rådgivning om integrationsfrämjande tjänster enligt lagens 2 kap. och om arbetslivet. Information om det finländska samhället och arbetslivet samt om invandrarnas rättigheter och skyldigheter främjar invandrarnas möjligheter att delta i samhällslivet och arbetslivet samt gör dem mer självständiga och aktiva. 

De senaste åren har väglednings- och rådgivningstjänster för nyanlända utvecklats inom ramen för olika projekt. Också visa kommuner har utvecklat särskilda väglednings- och rådgivningstjänster som svarar på inflyttades behov och i dessa kommuner fungerar rådgivnings- och vägledningstjänsterna ofta på bred basis på ett sätt som motsvarar invandrarnas behov. Väglednings- och rådgivningstjänsterna för invandrare ligger dock på mycket olika nivå beroende på boningsort och orsaken till att man kommit till landet, så fortsatt utvecklande behövs. Tillgången till information om existerande tjänster kan variera mycket beroende på kännedomen om myndigheternas servicesystem hos dem som möter invandrarna. När väglednings- och rådgivningstjänsterna utvecklas bör invandrarnas behov beaktas, bland annat rådgivning via flera kanaler, principen om låg tröskel och väglednings- och rådgivningstjänster på olika språk. Vägledningen och rådgivningen stärks genom nätverksliknande samarbete mellan myndigheterna. Vägledningen och rådgivningen för nyanlända utvecklas för närvarande bland annat inom pilotprojekten Hemma i Finland, som finansieras av Europeiska socialfonden. 

Vägledningen och rådgivningen ska ordnas som en ändamålsenlig kombination av personlig och gruppbaserad rådgivning och undervisning om det finländska samhället, servicesystemet och arbetslivet, och de ska också kunna ges på invandrarens modersmål eller flerspråkigt. Även om huvudprincipen ska vara att ett fysiskt rådgivningsställe inrättas ska det till stöd för verksamhetsställenas arbete också kunna ordnas e-rådgivning eller rådgivning på distans inom ett eller flera landskap.  

Avsikten är att skapa permanenta strukturer och effektivisera den inledande vägledningen och rådgivningen. Därför föreslås 2 mom. föreskriva att landskapet har ansvar för att det inom dess område finns verksamhetsställen eller service som invandrare kan anlita för att få personlig inledande rådgivning och vägledning. Enligt erfarenheterna från olika projekt behöver invandrare i synnerhet i inledningsfasen efter inresan individuell vägledning och rådgivning på ett ställe som det är lätt att komma till och där servicen ges på modersmålet och tjänsterna kan fås samlat i frågor som gäller flytten till Finland och integrationen. Varje landskap ska se till att det inom landskapet finns sådana verksamhetsställen eller tjänster med låg tröskel och att det finns tillräcklig kompetens och tillräckliga verktyg för vägledning och rådgivning när man beaktar antalet invandrare i landskapet och invandrarnas behov. 

Landskapet ska också kunna avtala om att kommunen eller någon annan aktör som erbjuder invandrare service ska ordna med verksamhetsställe eller ordna tjänster och även om fördelningen av kostnaderna för verksamheten. Eftersom många kommuner har etablerade verksamhetsställen och servicemodeller för vägledning och rådgivning ger bestämmelsen landskapet och kommunerna samt andra aktörer möjlighet att skapa och finansiera modeller som flexibelt tillgodoser landskapets, de ingående kommunernas och invandrarnas behov.  

Som ett gott exempel på samordning av tjänster kan nämnas verksamhetsmodellen Navigatorn (Ohjaamo). Den verksamheten avser multidisciplinära lågtröskeltjänster där man genom en gemensam plattform samordnar bland annat tillväxttjänster, social- och hälsotjänster, kommunens ungdomstjänster, bildningsväsendets och andra sektorers tjänster före att förebygga utanförskap för unga och göra det lättare för unga att utbilda sig och få jobb. Navigatorverksamheten är avtalsbaserad, vilket innebär att de som deltar i verksamheten utlokaliserar anställda till Navigatorn eller exempelvis ordnar möjlighet till fjärruppkoppling från Navigatorn. Lönekostnaderna för dem som arbetar vid Navigatorn betalas av den som de anställda är i anställningsförhållande till. Såväl offentliga och privata aktörer som aktörer inom tredje sektorn kan vara verksamma eller bedriva samarbete på Navigatorns verksamhetsställen. Också många invandrarungdomar är klienter hos Navigatorerna, och många av dessa ungdomar drar nytta av navigatorernas samlade verksamhetsmodell. Därför bör invandrarungdomar aktivt hänvisas till denna verksamhet. 

Paragrafen har också en koppling till 5 § i den föreslagna lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling. Där finns bestämmelser om landskapets och Folkpensionsanstaltens serviceställen för att tillhandahålla sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen. Även kommunen och andra aktörer kan delta i den samservicen. Många invandrare skulle ha nytta av tjänster inom sektorsövergripande samservice, och vid behov kan invandrare lämpligen aktivt hänvisas till sådan service. De sektorsövergripande serviceställena enligt den nu aktuella lagen och enligt 5 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling kan också till tillämpliga delar samarbeta eller fungera som samordnande serviceställen. 

Som en metod att sköta den samordning som avses i 14 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster skulle man inom vägledningen och rådgivningen till invandrare också kunna använda sig av alliansmodellen mellan dem som ordnar tjänsterna (landskapet och kommunerna) och producenterna. Då kan landskapet med kommunerna inom landskapet avtala om att alliansmodellen ska användas. Landskapet och de kommuner som vill delta ska då i enlighet med 21 § i upphandlingslagen konkurrensutsätta de tjänsteproducenter som avses delta. Landskapet och kommunen ska också kunna avtala om hur de kan utföra egen tjänsteproduktion inom alliansen. Parterna i ett alliansprojekt ska vara landskapet, kommunerna och tjänsteproducenter inom privata och tredje sektorn, som ska planera och genomföra projektet tillsammans. Samordningen av landskapets och kommunernas tjänster kan komma att bli mer omfattande om de beslutar att ordna sina tjänster genom alliansmodellen än om de skulle ordnas utan gemensamt avtal. Landskapen och kommunerna kan då båda finansiera tjänsteproducenter och på så sätt upphandla tjänster där samma producent producerar både tillväxttjänster åt landskapet och livskraftuppgifter år kommunen. Dessutom kan landskapet och kommunerna ha gemensamma lokaler på serviceställena. 

I 3 mom. föreskrivs det om basinformationsmaterial. Basinformationsmaterialet blir i vissa avseenden den första fasen i rådgivningen, och med hjälp av det får nyanlända genast i början skriftlig information om det finländska samhället. Finlands beskickningar utomlands, Migrationsverket och magistraterna ska ansvara för att basinformationsmaterialet delas ut. Myndigheten ska personligen ge kunden information om den elektroniska versionen av basinformationsmaterialet eller en tryckt guide tillsammans med andra dokument i samband med delgivningen av uppehållstillståndet, registreringen av uppehållsrätt, beviljandet av uppehållskort eller registreringen av hemkommuns- och befolkningsuppgifter. Basinformationsmaterialet finns översatt till elva språk. Kunden ska ges materialet på det språk som han eller hon förstår bäst. Varje myndighet svarar för sin del för produktionen och uppdateringen av basinformationsmaterialets innehåll. Arbets- och näringsministeriet svarar för samordningen, översättningen och distributionen av basinformationsmaterialet. 

10 §. Inledande kartläggning. I paragrafen föreslås bestämmelser om innehållet i inledande kartläggning för invandrare. Inledande kartläggning enligt integrationslagen fokuserar på de behov som hänför sig till integrationen och omfattar i princip invandrarens behov i fråga om sysselsättningsfrämjande, välfärd och delaktighet i samhället. I den inledande kartläggningen görs en bedömning av kompetensen, förutsättningarna för sysselsättning, studier och annan integration samt behoven av utbildning och andra integrationsfrämjande tjänster. Dessutom utreds invandrarens tidigare utbildning, arbetshistorik och språkkunskaper samt vid behov andra omständigheter som påverkar sysselsättning och integration. När det gäller integrationsförutsättningarna bör uppmärksamhet också fästas vid invandrarens boendesituation och omständigheter, till exempel för att förhindra tillfälligt boende eller bostadslöshet. 

En inledande kartläggning enligt integrationslagen omfattar i regel testning av utgångsnivån på språkkunskaperna, med vars hjälp invandraren kan hänvisas till utbildning i svenska eller finska på rätt nivå. Den inledande kartläggningen kan dessutom omfatta till exempel kartläggning och identifiering av kompetensen, karriärplanering samt rådgivning och hänvisning till integrationsfrämjande tjänster. När det gäller kartläggning av kompetensen och hänvisande till ändamålsenlig utbildningsväg kan den inledande kartläggningen också omfatta sådan kartläggning av kompetensen som görs i läroanstalter. Med hjälp av uppgifterna från den inledande kartläggningen kan man planera sådana åtgärder för att utveckla och komplettera yrkeskompetensen som bygger på invandrarens tidigare kompetens liksom vägar som leder till erkännande av högskoleutbildade invandrares examina och till att de kan göra sig behöriga. 

Den inledande kartläggningen kan, när invandrarens situation och servicebehov förutsätter det, också innehålla element av bedömning av den arbetssökandes servicebehov enligt lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling eller bedömning av servicebehovet enligt socialvårdslagen, för att invandraren ska kunna hänvisas fullt ut även till dessa tjänster med hänsyn till invandrarens bakgrund, kompetens, sektorsövergripande servicebehov och personliga integrationsmål. Dessutom ska man i förekommande fall bedöma behovet av rehabiliteringstjänster som Folkpensionsanstalten tillhandahåller.  

Vid bedömning av servicebehovet enligt 36 § i socialvårdslagen utreds om en person behöver stöd. Om personen behöver stöd, bedöms det om stödbehovet är av tillfällig, återkommande eller långvarig karaktär. Bedömningen av servicebehovet omfattar en sammanfattning av klientens situation samt av behovet av socialservice och särskilt stöd, de slutsatser som en yrkesutbildad person inom socialvården har dragit om förutsättningarna för klientrelationen, klientens åsikt om och syn på sitt servicebehov, om det inte finns ett uppenbart hinder för att i samarbete med klienten bedöma servicebehovet, samt en bedömning som klienten och en yrkesutbildad person inom socialvården har gjort om behovet av en egen kontaktperson. 

Enligt den föreslagna lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ska man i samband med att servicebehovet bedöms utreda den arbetssökandes egna mål i fråga om arbete och kompetensutveckling, den arbetssökandes yrkesskicklighet, arbetsförmåga, färdigheter att söka arbete och övriga faktorer som inverkar på möjligheterna att få arbete och även bedöma den arbetslösas förutsättningar att få arbete på den öppna arbetsmarknaden och sannolikheten för att arbetslösheten blir långvarig. 

Den inledande kartläggningen är tillräcklig när invandraren med hjälp av de uppgifter som kommit fram om kompetens och servicebehov kan vägledas till arbetslivet, tillväxttjänster, utbildning som motsvarar behovet antingen som en tillväxttjänst eller annan utbildning, social- och hälsovårdstjänster eller kommunens tjänster, rehabiliteringstjänster, tjänster inom den tredje sektorn eller utarbetandet av en integrationsplan. Den inledande kartläggningen kan variera till längd och omfattning beroende på invandrarens situation och behov. Den kan bestå av endast en kort intervju eller vid behov en grundligare kartläggning av kompetensen och servicebehovet. 

Utifrån den inledande kartläggningen kommer man överens om integrationsfrämjande tjänster med invandraren. Invandraren informeras om möjligheten att delta i inledande kartläggning bland annat i samband med rådgivningen, vägledningen och basinformationsmaterialet enligt 9 §. Utifrån den inledande kartläggningen bedömer landskapet eller kommunen om invandraren behöver en integrationsplan. Den inledande kartläggningen och integrationsplanen kan göras samtidigt, om det är ändamålsenligt utifrån den inledande kartläggningen och inte strider mot invandrarens intresse.  

11 §. Arrangemang för inledande kartläggning. I paragrafen anges de ansvariga myndigheterna och de primära målgrupperna för inledande kartläggning. För de vuxna invandrare som avses i 1 mom. ordnas alltid en inledande kartläggning, för andra vuxna invandrare ordnas en inledande kartläggning i enlighet med 3 mom. på begäran, om landskapet eller kommunen bedömer att invandraren behöver det. För minderåriga invandrare ska den inledande kartläggningen och integrationsplanen utarbetas på det sätt som anges närmare i 15 §. 

De föreslagna 1 och 2 mom. anger målgrupperna och avses dessutom innehålla bestämmelser om landskapets och kommunens ansvar när det gäller att ordna och utarbeta en inledande kartläggning för de invandrare för vilka en kartläggning i princip alltid görs. Motsvarande bestämmelser i fråga om andra invandrare föreslås ingå i 3 mom. Landskapet ska enligt 1 mom. också ansvara för att en samlad analys görs av invandrarens kompetens och behov av integrationstjänster. När invandrarens servicebehov kräver det ska analysen också vara sektorsövergripande. Genom bestämmelsen säkerställs det att man svarar på kundens behov med hjälp av sektorsövergripande samarbete och att tjänsterna enligt servicebehovet samordnas genom sektorsövergripande samarbete. I praktiken kan behov av sektorsövergripande stöd betyda till exempel landskapets tillväxttjänster och social- och hälsotjänster samt kommunens tjänster som avser boende, undervisning, kompetensutveckling, fritid, ungdomsverksamhet, välfärd och hälsa och främjande av delaktighet och Folkpensionsanstaltens rehabiliteringstjänster. 

För att en invandrares servicebehov ska kunna vara föremål för en samlad och vid behov sektorsövergripande analys bör landskapet se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till personens individuella behov finns att tillgå när den inledande kartläggningen görs. Sakkunskapen och kompetensen är tillräcklig när den information som samlats vid den inledande kartläggningen gör det möjligt att hänvisa invandraren till integrationsfrämjande tjänster i enlighet med individens behov och utan att gränserna mellan förvaltningsområdena begränsar hänvisandet. När den som gör den inledande kartläggningen har tillräcklig sakkunskap och kompetens och en sektorsövergripande analys i förekommande fall görs, blir det också möjligt att utarbeta en integrationsplan enligt 12 §. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska landskapet utarbeta en inledande kartläggning för arbetslösa invandrare som i enlighet med lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling har inlett jobbsökning och för dem som avses i 2 § 2 och 3 mom. i lagen om främjande av integration, dvs. i princip för dem som fått internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Om landskapet eller tjänsteproducenten i samband med den inledande kartläggningen märker att en invandrare har ett servicebehov som kräver sektorsövergripande samarbete ska en sektorsövergripande bedömning av servicebehovet göras i samarbete med landskapets tillväxttjänster och social- och hälsotjänster och vid behov i samarbete med kommunen. 

I synnerhet för dem som fått internationellt skydd och deras familjemedlemmar är det ofta mest ändamålsenligt att utarbeta den inledande kartläggningen genom sektorsövergripande samarbete, eftersom många av dem som beviljas internationellt skydd ofta behöver såväl sysselsättningsfrämjande tjänster och social- och hälsovård som kommunala tjänster. I samband med den inledande kartläggningen behöver man också märka exempelvis om någon behöver psykhjälp på grund av traumatiska händelser. Någon inledande kartläggning behöver emellertid inte utarbetas genom sektorsövergripande samarbete om det vore uppenbart onödigt, exempelvis i situationer där en tillräckligt heltäckande kartläggning redan utarbetats i form av en tillväxttjänst och invandraren inte har något behov av social- och hälsotjänster från landskapets sida. Om någon fått internationellt skydd men inte genast tänker försöka komma ut på arbetsmarknaden, ska kartläggningen i princip alltid utarbetas i form av socialservice och då ofta i samarbete med kommunen. Bestämmelsen motsvarar i fråga om bedömningen av integrationskunders servicebehov det som i 13 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ( / ) sägs om bedömning av sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättning. Enligt 1 mom. i den paragrafen ska den arbetslösas servicebehov utvärderas på ett sektorsövergripande sätt, om landskapet eller tjänsteproducenten bedömer att en arbetslös har behov av sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, och vidare ska tjänsterna då enligt servicebehovet samordnas som sektorsövergripande samarbete. Service som ordnas av en kommunal eller annan myndighet eller aktör kan också höra till en sektorsövergripande tjänstehelhet som främjar sysselsättningen. En inledande kartläggning för en invandrare kommer också att ersätta en bedömning av den arbetssökandes servicebehov enligt den lagen. Paragrafen har också en koppling till 5 § i den föreslagna lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling. Där finns bestämmelser om landskapets och Folkpensionsanstaltens serviceställen för att tillhandahålla sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen. Även kommunen och andra aktörer kan delta i den samservicen. Många invandrare skulle ha nytta av tjänster inom sektorsövergripande samservice, och vid behov kan invandrare lämpligen aktivt hänvisas till sådan service. 

En av utgångspunkterna för reformen med tillväxttjänster är att tillväxttjänsterna ska produceras genom en modell med många producenter. Avsikten är att öka inslaget av faktisk konkurrens när det gäller tjänsteproduktionen och på det sättet ge tjänsterna större genomslag och göra dem mer kostnadseffektiva samt skapa nya möjligheter till affärsverksamhet. Landskapet avses också kunna låta en tjänsteproducent svara för arrangemang som gäller en invandares serviceprocess. Genom propositionen utvidgas möjligheten att på marknaden producera de uppgifter som anknyter till serviceprocessen för integration, eftersom landskapen till skillnad från i dag kan låta tjänsteproducenter i sin helhet sköta också den inledande kartläggningen av invandrare. Gällande lagstiftning gör det redan för närvarande möjligt att till tjänsteproducenter överföra vissa uppgifter i samband med den inledande kartläggningen, t.ex. görs sådana kartläggningar av kompetensen som ingår i den inledande kartläggningen redan som köptjänster. Närmare bestämmelser om tjänsteproducentens möjligheter att producera tjänster och utföra uppgifter i anknytning till serviceprocessen finns i 8 § 2 mom. med beaktande av den ändamålsenlighetsprövning som avses i grundlagen. 

Också i de fall där den inledande kartläggningen utarbetas av en privat tjänsteproducent ska landskapets organiseringsansvar innefatta ansvar för att tjänsteproducenten följer bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och tjänsteproducentens skyldigheter i den föreslagna lagen om regionutveckling och tillväxttjänster och i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling och även bestämmelserna i 2 kap. i den aktuella lagen i fråga om integrationsplanen och tillhandahållande av tjänster. 

I 41 § i socialvårdslagen (1301/2014) föreskrivs det på motsvarande sätt om sektorsövergripande samarbete vid bedömningen av socialvårdsklienters servicebehov. Enligt socialvårdslagen är den myndighet inom socialvården som ansvarar för åtgärden skyldig att främja sektorsövergripande samarbete vid bedömningen av servicebehovet, fattandet av beslut och tillhandahållandet av socialvård. Bestämmelser om landskapets skyldighet att samordna tillväxttjänster finns i 22 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster. I den nu aktuella lagen finns dessutom bestämmelser om landskapets ansvar för samordningen av olika integrationsfrämjande tjänster i 22 §. 

Enligt 2 mom. ska kommunen på landskapets begäran delta i den inledande kartläggningen. Kommunen kan dock av grundad anledning också utarbeta kartläggningen själv. Exempelvis när det gäller personer som fått internationellt skydd kan det i många fall vara behövligt att utarbeta den inledande kartläggningen i samarbete med kommunen. Kommunen ska dock av grundad anledning kunna utarbeta kartläggningen själv tillsammans med invandraren, om invandraren inte behöver tillväxttjänster eller socialtjänster och detta ligger i invandrarens intresse, till exempel om detta kan påskynda hänvisandet till kommunens tjänster. Detta kan gälla till exempel utbildning för sådana som står utanför arbetskraften, det vore bra att effektivt hänvisa framfört allt föräldrar som sköter sina barn hemma till kommunens utbildningstjänster och andra tjänster. Om invandraren emellertid också behöver tjänster som landskapet tillhandahåller ska landskapet och kommunen samarbeta när det gäller att utarbeta en inledande kartläggning. Också kommunen ska se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till invandrarens individuella behov finns att tillgå när integrationsplanen utarbetas. 

Enligt 3 mom. kan landskapet eller kommunen utarbeta en inledande kartläggning också för andra invandrare än de som avses i 1 mom., om de anses vara i behov av det. Landskapet kan starta en inledande kartläggning, om invandraren är i behov av landskapets social- och hälsotjänster. Kommunen kan starta en inledande kartläggning för dem som behöver kommunens integrationsfrämjande tjänster. Till exempel föräldrar som sköter sina barn hemma, makar som flyttar med till Finland, utländska examensstuderande och äldre invandrare liksom invandrarbarn och invandrarungdomar kan behöva landskapets och kommunens tjänster enligt paragrafen. Även invandrare som är i arbete kan vara i behov av integrationstjänster som ges i form av landskapets social- och hälsotjänster och av kommunens integrationstjänster. Till de kommunala tjänsterna hör till exempel kommunens utbildningstjänster samt tjänster som främjar välfärd, hälsa och delaktighet, boende-, kultur-, motions- och idrottstjänster och annan verksamhet. Den inledande kartläggningen kan i så fall ordnas på invandrarens egen begäran eller så kan landskapet eller kommunen också aktivt erbjuda invandrarens en sådan kartläggning. 

När man bedömer behovet av att utarbeta en inledande kartläggning enligt 3 mom. ska särskild uppmärksamhet fästas vid exempelvis om den inledande kartläggningen kan främja invandrarens möjlighet att få integrationsfrämjande tjänster eller komma ut i arbetslivet. I synnerhet föräldrar som sköter sina barn hemma bör få bättre tillgång till inledande kartläggningar och effektivare hänvisas till tjänster. För att familjer ska integreras är det viktigt att samtliga familjemedlemmars integrationsförutsättningar stöds. Genom att föräldrarna garanteras integrationstjänster kan man stödja även barns och ungdomars integration, välfärd och skolframgång. Föräldrar som är hemma med barnen ska i princip hänvisas till invandrarutbildningen inom den fria bildningsverksamheten. Bättre tillgång till inledande kartläggningar kan också främja sysselsättningen av personer som tillfälligt står utanför arbetsmarknaden. 

Invandrares möjlighet att delta i inledande kartläggning får inte begränsas av orsaken till att de beviljats uppehållstillståndet eller tillståndets längd, eftersom den inledande kartläggningen kan anses vara av mycket stor betydelse som en integreringsåtgärd i början. Någon inledande kartläggning behöver emellertid inte göras, om det kan anses vara uppenbart onödigt till exempel för att invandraren vistats länge i landet eller om invandrarens servicebehov anses bli tillräckligt bra bedömt någon annanstans med tanke på invandrarens individuella omständigheter. Eftersom den första integrationsplanen enligt 16 § ska utarbetas senast inom tre år efter det att det första uppehållstillståndet eller uppehållskortet beviljades eller uppehållsrätten registrerades, är det inte heller nödvändigtvis ändamålsenligt att starta en inledande kartläggning efter denna tid.  

I 4 mom. föreskrivs det att arbetet med den inledande kartläggningen ska inledas inom två veckor från det att kundrelationen inleddes eller begäran om inledande kartläggning lämnades. Syftet med tidsfristen är att se till att invandrarens kompetens och servicebehov utreds så tidigt som möjligt, för att integrationsprocessen ska komma igång snabbt och utarbetandet av integrationsplanen inte fördröjas. 

Den som gör den inledande kartläggningen ska vid behov hänvisa invandraren till tjänster hos någon annan myndighet eller utbildningsanordnare eller ge vägledning för valet av tjänsteproducent. Detta ska ske i samarbete med den som ordnar eller producerar tjänsterna. 

Om exempelvis landskapet har utarbetat den inledande kartläggningen och det inte kan ordna vissa tjänster för invandraren, ska en sådan person hänvisas till tjänster som ordnas av en annan myndighet eller tjänsteproducent i samarbete med den aktör som ordnar dem. 

I enlighet med 27 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster har kunden rätt att välja önska tjänsteproducent bland de tjänsteproducenter som landskapet utsett i enlighet med sitt organiseringsansvar, om inte något annat sägs i annan lag. Framför allt många i utsatt ställning som flyttat till Finland behöver även i fortsättning personlig vägledning för att hitta den tjänsteproducent och tjänstehelhet som bäst motsvarar deras behov eller byta tjänsteproducent för att säkert få lämplig service.  

Integrationen sker i huvudsak i vardagen och i vardagslivets möten och växelverkan med det omgivande samhället. Många olika sammanslutningar och organisationer, inklusive invandrarnas egna organisationer, ordnar verksamhet som främjar invandrarnas integration, delaktighet i samhället och samhörighet. Betydelsen av partnerskap mellan myndigheterna, det civila samhället, organisationer, sammanslutningar och näringslivet för att främja integration har stärkts ytterligare sedan integrationslagen trädde i kraft. I Finlands Röda Kors verksamhet med Integrationsbrickan kartlägger och samordnar man organisationsverksamhet som invandrare kan delta i och som stödjer myndigheternas integrationsprocess på olika orter. Organisationer kan ofta erbjuda verksamhet med låg tröskel och flexibla tjänster parallellt med och som ett komplement till den offentliga servicen. Landskapen och kommunerna kan förslagsvis bidra till att göra organisationernas insatser mer synliga och stödja samordningen. Vid den inledande kartläggningen bör invandrarna också informeras om och vid behov hänvisas till integrationsfrämjande åtgärder som ordnas av den tredje sektorn med hänsyn till invandrarens bakgrund och omständigheter som framkommit vid kartläggningen.  

12 §.Integrationsplan. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om invandrarens integrationsplan. Enligt 1 mom. avses med integrationsplan en individuell plan som bygger på den inledande kartläggningen och som gäller de tjänster vars syfte är att stödja invandrarens möjligheter att få arbete eller studera och att skaffa tillräckliga kunskaper i finska eller svenska och andra kunskaper och färdigheter som stödjer likvärdig delaktighet i samhället, välfärd, hälsa och jämställdhet. Planen kan utöver möjligheten att få arbete också stödja möjligheter till företagsverksamhet. Genom att integrationsplanerna är individuella och bygger på den inledande kartläggningen beaktas invandrarnas varierande utbildningsbakgrund, arbetshistorik, ålder, hälsotillstånd och övriga personliga omständigheter. Individualitet innebär bland annat hänsyn till invandrarens personliga önskemål, behov och förutsättningar, behovet av ekonomiskt stöd samt familjefrågor. 

Enligt 2 mom. ska man i integrationsplanen i den utsträckning som den inledande kartläggningen förutsätter komma överens om integrationsutbildning, frivilliga studier och annan utbildning eller service som stöder de syften som avses i 1 mom. och om andra individuella tjänster som främjar integration. Kunder inom tillväxttjänsterna kan hänvisas till integrationsutbildning som ges i form av tillväxttjänster eller någon annan integrationsfrämjande utbildning. Invandrare som är sådana kunder och som bedriver frivilliga studier ska ha rätt till arbetslöshetsförmån på de villkor som föreskrivs i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Bestämmelserna om stöd för invandrares frivilliga studier flyttas från integrationslagen och lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice till 9 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Förteckningen i 2 mom. över tjänster som man ska komma överens om i integrationsplanen är inte uttömmande och planen behöver inte omfatta alla tjänster som uppräknas i momentet. I integrationsplanen inskrivs tjänster som bygger på den inledande kartläggningen i enlighet med invandrarens personliga behov. Utgångspunkten är att tjänsterna i planen ska bilda ändamålsenlig och behovsorienterad tjänstehelhet. 

Planen ska åtminstone innehålla studier i finska eller svenska. Finlands officiella tvåspråkighet ger invandraren möjlighet till integration också på svenska. Den kan vid behov därutöver omfatta andra integrationsfrämjande tjänster, såsom integrationsutbildning samt andra individuella tillväxt- eller social- och hälsotjänster eller kommunens tjänster som främjar integrationen. Helheter som främjar integration och sysselsättning bildas genom att man i den utsträckning som den inledande kartläggningen förutsätter utnyttjar och kombinerar olika tjänster, till exempel integrationsutbildning, frivilliga studier och andra tjänster som främjar sysselsättning och delaktighet. Vid sidan av tjänster som stödjer sysselsättning erbjuds också tjänster som främjar företagsamhet, om det är ändamålsenligt med hänsyn till invandrarens bakgrund och önskemål. Integrationsplanen kan också innehåll till exempel allmänbildande eller handledande utbildning eller yrkesutbildning, behörighetsgivande utbildning och erkännande av examina liksom samhällsintroducerande undervisning, i förekommande fall läs- och skrivundervisning samt undervisning som kompletterar den grundläggande utbildningen samt studier i det egna modersmålet. 

I integrationsplanen bör man också beakta behoven hos dem som befinner sig i en utsatt ställning eller hos invandrare som behöver särskilda åtgärder. Det är nödvändigt att identifiera och svara på framför allt invandrares behov av social- och hälsotjänster i större utsträckning än nu, och detsamma gäller ordnandet av mentalvårdstjänster och identifiering av barnskyddsbehov i rätt tid och med rätt innehåll. Även eventuella behov av Folkpensionsanstaltens rehabiliteringstjänster ska beaktas när planen utarbetas. 

I integrationsplanen kan vid behov inskrivas även tjänster och tjänstehelheter som avses i 21 §. Såsom konstaterats i samband med vägledningen och rådgivningen samt den inledande kartläggningen, ordnar många olika sammanslutningar och organisationer, inklusive invandrarnas egna organisationer, flexibel verksamhet med låg tröskel som främjar invandrarnas integration, delaktighet i samhället och samhörighet vid sidan av och som komplement till offentliga tjänster. I integrationsplanen bör även dessa tjänster beaktas. Ett elektroniskt hjälpmedel håller på att tas fram för att underlätta vägledningen. 

Integrationsplanen ska utarbetas tillsammans med invandraren i den utsträckning hans eller hennes servicebehov kräver det och med beaktande av invandrarens integrationsfrämjande målsättningar. Vid kundorienterad verksamhet är kunden själv från första början med och planerar serviceverksamheten tillsammans med tjänsteleverantörerna. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska en sektorsövergripande integrationsplan utarbetas för de invandrare som har ett servicebehov som kräver sektorsövergripande samarbete. Bestämmelsen motsvarar för planens del vad som i 13 § i lagförslaget om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ( / ) sägs om sektorsövergripande sysselsättningsplaner. Olika myndigheter ska komplettera den sektorsövergripande integrationsplanen med beaktande av myndigheternas ansvar enligt 13 §, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. En sektorsövergripande integrationsplan över de tjänster som olika myndigheter tillhandahåller kan trots sekretessbestämmelserna utarbetas också om invandraren ger sitt samtycke till att en gemensam plan utarbetas. 

I praktiken kommer planerna inom tillväxttjänsterna och planerna enligt socialvårdslagen, vid behov samordnade med kommunala planer och rehabilitering från Folkpensionsanstalten, att kunnat tas fram i form av en sektorsövergripande integrationsplan. Det går inte att ersätta integrationsplanen med kundplaner enligt annan lagstiftning, eftersom integrationsplanen är väsentlig för att främja sektorsövergripande och helhetsinriktad integration. Det är också viktigt att det finns en plan, om en person som varit klient hos socialvården exempelvis blir kund inom tillväxttjänsterna eller tvärtom, eftersom tidpunkten för när en persons integrationstid börjar bestäms enligt tidpunkten för utarbetandet av integrationsplanen.  

Om ingen sektorsövergripande integrationsplan kan utarbetas till exempel på grund av sekretessbestämmelserna och en invandrare får flera kundplaner, ska integrationsplanen och andra tillhörande planer som utarbetats för invandraren samordnas och tjänsterna vid behov tillhandahållas som sektorsövergripande samarbete. Samordningen gör det möjligt att undvika överlappningar och att se till de olika planerna kompletterar varandra. Syftet med en sektorsövergripande integrationsplan eller samordningen av flera olika planer är att kunden får den sektorsövergripande tjänstehelhet som passar honom eller henne bäst i stället för flera parallella, separata tjänster. En sektorsövergripande plan främjar dessutom effektiv användning av offentliga medel. Utarbetandet av en gemensam plan får dock inte kränka individens integritetsskydd.  

Enligt det föreslagna 4 mom. ska landskapet eller kommunen se till att invandraren erbjuds tjänster enligt integrationsplanen inom ramen för anvisade medel. Landskapet och kommunen ska inom de gränser som anslagen sätter aktivt och med alla till buds stående medel, försöka bidra till att planen genomförs framgångsrikt. Invandraren ska emellertid inte ha någon subjektiv rätt till tjänster, om inte rätten uppstår med stöd av annan lagstiftning. Invandraren erbjuds integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänster som överenskommits i planen inom ramen för tillgängliga anslag. 

13 §. Arrangemang för integrationsplan. I paragrafen fastställs myndigheternas ansvar för att en integrationsplan ordnas och de primära målgrupperna. För de vuxna invandrare som avses i 1 mom. ska en integrationsplan alltid utarbetas, medan det för andra vuxna invandrare utarbetas en plan i enlighet med 3 mom., om landskapet eller kommunen bedömer att invandraren behöver en plan. Närmare bestämmelser om minderårigas rätt till en integrationsplan finns i 15 §. Vid sidan av målgrupperna föreskrivs det i 1 och 2 mom. om landskapets och kommunens ansvar när det gäller att utarbeta en integrationsplan för de invandrare för vilka en kartläggning i princip alltid ska göras.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska landskapet utarbeta en integrationsplan för sådana arbetslösa invandrare som i enlighet med lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling har inlett jobbsökning och för dem som avses i den aktuella lagens 2 § 2 och 3 mom. Landskapet ansvarar för att de tjänster som ingår i invandrarens integrationsplan utgör en ändamålsenlig och vid behov sektorsövergripande tjänstehelhet som främjar integrationen. Bestämmelsen säkerställer att man vid behov svarar på kundens behov med hjälp av sektorsövergripande samarbete. I praktiken kan ett behov av sektorsövergripande stöd innefatta till exempel tillväxttjänster och social- och hälsotjänster från landskapet, kommunala tjänster och vid behov också rehabilitering som Folkpensionsanstalten står för. Bestämmelser om landskapets skyldighet att samordna tillväxttjänsterna finns i 22 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster. Dessutom innehåller det aktuella lagförslaget bestämmelser om landskapets ansvar när det gäller att samordna olika tjänster som främjar integration. 

Landskapet ska i princip utarbeta integrationsplanen som en tillväxttjänst för arbetslösa invandrare och som en socialtjänst för dem som fått internationellt skydd och deras familjemedlemmar, om de inte har registrerat sig som kunder inom tillväxttjänster. Även om en invandrare har låtit registrera sig som kund inom tillväxttjänster kan denne eller dennes familjemedlemmar ha behov av social- och hälsotjänster. Till den del invandraren behöver social- och hälsotjänster till stöd för integrationen ska integrationsplanen utarbetas som en sektorsövergripande plan inom landskapets tillväxttjänster och socialvård. Om det till exempel på grund av sekretessbestämmelserna inte är möjligt att utarbeta en sektorsövergripande plan ska integrationsplanen tas fram både som tillväxttjänst och socialtjänst och samordnas. I synnerhet för dem som fått internationellt skydd och deras familjemedlemmar är det ofta mest ändamålsenligt att utarbeta en sektorsövergripande integrationsplan som också kommunen deltar i, eftersom många av dem som beviljas internationellt skydd ofta behöver såväl tillväxttjänster och socialtjänster som kommunala tjänster. Kvotflyktingar blir genast kommuninvånare utan mottagningsfas efter att ha anlänt, och särskilt de behöver ofta samordning av tillväxttjänster, socialvård, boende, familjevård och annan service. Integrationsplanen bör också innehålla hänvisning till landskapets hälso- och sjukvårdstjänster, om invandraren behöver sådana exempelvis på grund av traumatiska händelser eller av andra orsaker, och vid behov också hänvisning till rehabilitering. Någon integrationsplan behöver emellertid inte utarbetas som socialtjänst om det vore uppenbart onödigt, exempelvis i situationer där en tillräckligt heltäckande plan redan utarbetats i form av en tillväxttjänst och invandraren inte har något behov av social- och hälsotjänster från landskapets sida. Om någon fått internationellt skydd men inte genast tänker försöka komma ut på arbetsmarknaden, ska planen i princip alltid utarbetas i form av social service och då ofta i samarbete med kommunen. 

Det bör ändå noteras att också andra invandrarklienter än de som fått internationellt skydd kan behöva få sina tillväxttjänster samordnande med landskapets social- och hälsotjänster och/eller kommunens integrationsfrämjande tjänster och även behöva en sektorsövergripande integrationsplan. En integrationsplan som utarbetas i form av socialtjänst från landskapet ska i princip utarbetas som myndighetsverksamhet av landskapets affärsverk för social- och hälsotjänster. 

Paragrafen har en koppling till 5 och 13 § i den föreslagna lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling. Där finns enligt beskrivningen ovan bestämmelser om serviceställen för att tillhandahålla sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättning och om sektorsövergripande sysselsättningsplaner. Många invandrare skulle ha nytta av tjänster inom sektorsövergripande samservice, och vid behov kan invandrare lämpligen aktivt hänvisas till sådan service. 

När det gäller invandrarklienter inom tillväxttjänsterna måste man se till att de har jämlik ställning i förhållande till andra klienter och att de på det mest ändamålsenliga sättet har tillgång och hänvisas till service med avseende på det samlade och vid behov också sektorsövergripande servicebehovet. En integrationsplan som ordnas inom tillväxttjänsterna kan utifrån invandrarens individuella behov ofta innehålla dels integrationsutbildning, dels också identifiering av tidigare förvärvad kompetens och erkännande av examen, yrkesinriktad integrationsutbildning, främjande av arbetsförmåga och sådan vägledning till den för invandraren mest lämpliga utbildningsvägen som i samarbete med läroanstalter tillhandahålls efter integrationsutbildningen. Detta kan inkludera säkerställande av flexibel övergång till yrkesutbildning, behörighetsutbildning och andra möjliga servicemodeller där utbildning och jobbmöjligheter kombineras, andra tillväxttjänster eller arbetsmarknaden. 

Såsom närmare framgår av motiveringen till 8 § 2 mom. kan landskapet till en tjänsteproducent överföra integrationsfrämjande tjänster och även insatser i anknytning till en invandrares serviceprocess i enlighet med målen för tillväxttjänstreformen. Genom propositionen utvidgas möjligheten att på marknaden producera de uppgifter som anknyter till serviceprocessen för integration, eftersom landskapen till skillnad från i dag kan låta tjänsteproducenter sköta även utarbetandet och översynen av en integrationsplan samt följa upp hur planen genomförs. Närmare bestämmelser om tjänsteproducentens möjligheter att producera tjänster och utföra uppgifter i anknytning till serviceprocessen finns i 8 § 2 mom. med beaktande av den ändamålsenlighetsprövning som avses i grundlagen. 

Också i de fall där en privat tjänsteproducent utarbetar integrationsplanen ska det ligga inom landskapets organiseringsansvar att ansvara för att tjänsteproducenten följer bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och om tjänsteproducentens skyldigheter i den föreslagna lagen om regionutveckling och tillväxttjänster och i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling och bestämmelserna om integrationsplanen och tillhandahållande av tjänster i 2 kap. i den nu föreslagna lagen om främjande av integration. 

Enligt 2 mom. ska kommunen på landskapets begäran delta i utarbetandet av integrationsplanen. Exempelvis när det gäller personer som fått internationellt skydd kan det i många fall vara behövligt att utarbeta integrationsplanen i samarbete med kommunen för att samordna landskapets tjänster med de kommunala. Kommunen ska dock av grundad anledning kunna utarbeta planen självständigt tillsammans med invandraren. Det kan röra sig om en grundad anledning exempelvis om invandraren till stöd för integrationen behöver kommunala tjänster, men i princip inte behöver tillväxttjänster eller socialtjänster, och det ligger i invandrarens intresse att utarbeta planen med kommunen, till exempel om detta kan påskynda hänvisandet till kommunens tjänster. Detta kan gälla till exempel utbildning för sådana som står utanför arbetskraften; det vore i synnerhet bra att effektivt hänvisa föräldrar som sköter sina barn hemma till kommunens utbildningstjänster och andra tjänster. Andra tjänster det kan röra sig om är bildningstjänster, tjänster för främjande av hälsa, välfärd och kompetens och även boende, motion och idrott, kultur och fritid. Om invandraren emellertid också behöver tjänster som landskapet tillhandahåller ska landskapet och kommunen samarbeta när det gäller att utarbeta en integrationsplan.  

Enligt 2 mom. ska dessutom landskapet och kommunen ska se till att tillräcklig sakkunskap och kompetens med hänsyn till personens individuella behov finns att tillgå när integrationsplanen utarbetas. Sakkunskapen och kompetensen är tillräcklig när integrationsplanen gör det möjligt att hänvisa invandraren till integrationsfrämjande tjänster i enlighet med individens behov och ur ett helhetsperspektiv utan att gränserna mellan förvaltningsområdena eller tjänsteproducenternas tjänsteutbud begränsar hänvisandet. Skyldigheten accentueras särskilt när invandraren behöver sektorsövergripande stöd. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan landskapet eller kommunen utarbeta en integrationsplan också för andra invandrare än de som avses i 1 mom., om det genom en plan går att främja invandrarens tillträde till integrationsfrämjande tjänster eller till arbetslivet. Vid bedömningen av behovet av en integrationsplan ska invandrarens individuella förutsättningar och behov beaktas. De ska ha utretts preliminärt i den inledande kartläggningen. Man ska till exempel beakta huruvida en integrationsplan kan främja invandrarens tillgång till integrationsfrämjande tjänster eller tillträde till arbetslivet och om invandraren behöver integrationsutbildning, frivilliga studier eller andra tjänster som stöd för integrationen. 

Särskild uppmärksamhet bör fästas vid tillgången till integrationsplaner för föräldrar som är hemma med barnen. Med hjälp av integrationsplaner kan man systematiskt främja integrationen av sådana föräldrar och deras tillgång till integrationsfrämjande tjänster. Genom att främja hemmaföräldrars integration, i synnerhet språkkunskaper och kännedomen om samhället, kan man också stödja barnens välbefinnande och skolframgång och på så sätt deras delaktighet i samhället och känsla av samhörighet under uppväxten. Genom att främja tillgången till integrationsplaner och integrationsfrämjande utbildning för föräldrar som sköter sina barn hemma stöder man också deras tillträde till arbetsmarknaden på lång sikt. 

Det som är särskilt viktigt för föräldrar som är hemma med barnen är att de hänvisas till integrationsfrämjande utbildning, exempelvis invandrarutbildning inom det fria bildningsarbetet. Staten betalar sådan utbildning till 100 procent om en integrationsplan utarbetats för den studerande och utbildningen godkänts i planen. Genom att systematiskt ta fram integrationsplaner för hemmaföräldrar kan man effektivare stödja deras integration ur ett helhetsperspektiv och långsiktigt. De som deltar i utbildning bör erbjudas barnomsorg medan de studerar för att de faktiskt ska kunna delta i kurserna. 

I princip ska orsaken till vistelsen i landet inte spela någon roll när man bedömer behovet av en integrationsplan enligt 3 mom., utan utarbetandet av planen ska grunda sig på en bedömning av invandrarens faktiska behov av en plan och på att planen kan ge sådan nytta att det lönar sig att utarbeta den. Invandraren ska också ha faktiska möjligheter att förbinda sig till och delta i de tjänster som överenskommits i planen. För en invandrare som studerar eller arbetar tillför en integrationsplan exempelvis inte nödvändigtvis någon adekvat nytta med tanke på integrationen, om vistelsen i Finland i princip bedöms bli mycket kortvarig, till exempel utifrån längden på det beviljade uppehållstillståndet, eller om personen inte har realistiska möjligheter att ta del av de överenskomna tjänsterna. 

14 §. Integrationsplan för familjer. Enligt förslaget ska landskapet i samarbete med kommunen utarbeta en integrationsplan för en familj, om familjens samlade situation kräver det. Vid bedömningen av behovet av en sådan plan ska särskild uppmärksamhet fästas vid föräldrarnas förutsättningar att stödja och vägleda barnets eller den unga personens utveckling samt vid föräldrarnas behov av sektorsövergripande stöd och utbildning. 

Familjens behov av en integrationsplan bedöms med beaktande av familjens helhetssituation. I familjens integrationsplan fästs uppmärksamhet vid varje familjemedlems möjlighet att integreras och känna delaktighet. En plan kan behövas i synnerhet när man behöver stödja barnets eller den unges utveckling genom att stärka föräldraskapet. 

Syftet med familjens integrationsplan är att stödja familjen vid de utmaningar som den stöter på i början av invandringen, till exempel på grund av bristande kunskaper i finska/svenska, okunskap om samhället och dess servicestruktur samt få sociala nätverk. Genom familjens integrationsplan kan man förebygga konflikter i familjen till följd av att familjemedlemmarna integreras i olika takt samt främja jämställdheten mellan könen samt stödja föräldrarna i deras fostringsuppgift samt barn och unga i deras skolgång och studier. 

Behoven i en invandrarfamilj kan bland annat gälla tillgång till tjänster för föräldrar som sköter barnen hemma, ordnandet av vården av barnen, barnens skolgång, eventuellt vården och omsorgen av sjuka och funktionshindrade familjemedlemmar samt boendearrangemangen. I familjens integrationsplan bör uppmärksamhet fästas vid alla familjemedlemmars tillgång till tjänster, eftersom i synnerhet invandrarkvinnorna och därmed småbarnen lätt stannar hemma och inte nås av integrationstjänsterna, eftersom det inte finns tillräckligt med tjänster som passar deras livssituation och de inte nödvändigtvis nås av information om tillbudsstående tjänster. Det kan också vara svårt att delta i det finländska samhället om maken inte stödjer deltagande i språkstudier och andra aktiviteter utanför hemmet. Offer för familjevåld befinner sig i en särskilt utsatt ställning. När familjens integrationsplan utarbetas bör uppmärksamhet fästas vid att identifiera eventuellt familjevåld och ingripa i det. 

Hemmets och skolans samarbete kring fostran främjar integration. Barn med inlärningssvårigheter, som behöver särskilt stöd från skolan och familjen, bör identifieras i familjens plan. När de stödåtgärder som angetts i familjens integrationsplan vidtas spelar till exempel rådgivningen, småbarnspedagogiken, skolan och idrotts- och ungdomsverksamheten en central roll. Genom integrationsplanen kan man samordna stödet till familjen som sektorsövergripande samarbete mellan kommunen och landskapet och så att den tredje sektorns tjänster tas med aktivt. I planen beaktas också de tjänster som påkallas av minderårigas behov. 

15 §. Inledande kartläggning och integrationsplan för minderåriga. I paragrafen föreskrivs det om sådana inledande kartläggningar och integrationsplaner som utarbetas för minderåriga invandrare. Enligt 1 mom. ska landskapet i samarbete med kommunen utföra en inledande kartläggning och utarbeta en integrationsplan för minderåriga invandrare som anländer utan vårdnadshavare och som fått uppehållstillstånd. För andra minderåriga invandrare utförs en inledande kartläggning och utarbetas en integrationsplan, om det på grund av den minderårigas individuella omständigheter finns behov av det. 

Det är inte nödvändigt att utarbeta en egen individuell integrationsplan för alla minderåriga invandrare som kommer till Finland. När behovet av en plan bedöms och planen utarbetas ska barnets önskemål och åsikt utredas och beaktas på det sätt som barnets ålder och utvecklingsnivå förutsätter, i enlighet med vad som närmare anges i 4 §. Landskapet ska ordna med båda tjänsterna i samarbete med kommunen. Dessutom avses 1 mom. ange att om en invandrare efter att ha fyllt 18 år är i behov av sådana stödåtgärder och tjänster som avses i 51 § 2 mom. ska det överenskommas om dessa i den integrationsplan som avses i 12 §. Enligt 50 § 2 mom. kan ett barn eller en ung person omfattas av stödåtgärder eller av tjänster som kan jämställas med eftervård inom barnskyddet tills han eller hon fyller 21 år. Det innebär att när han eller hon uppnår myndig ålder utarbetas ingen integrationsplan för minderåriga utan en ”vanlig” integrationsplan i enlighet med 12 §. 

Enligt det föreslagna 2 mom. är integrationsplanen för minderåriga en individuell plan som kompletterar den inledande kartläggningen. Den gäller de tjänster vars syfte är att stödja den minderåriges uppväxt, utveckling, välfärd, inlärningsfärdigheter och utvecklingen av modersmålet och kunskaperna i finska och svenska. 

Den individuella integrationsplanen för en minderårig kan innehålla grundläggande studier och yrkesinriktade studier och dessutom undervisning i modersmålet, gymnasiestudier, utbildning som leder till högskoleexamen samt fortbildning och vidareutbildning. Vid sidan av stöd för studierna kan barnet eller den unga behöva social- och hälsotjänster. Han eller hon kan vara i behov av till exempel barnskyddsåtgärder och också behöva eftervård inom barnskyddet. En ung person som vistas i landet utan vårdnadshavare kan behöva tjänster som jämställs med eftervård inom barnskyddet, även om han eller hon inte annars är i behov av barnskyddsåtgärder. Planen kan också innehålla sådana integrationsfrämjande åtgärder som den ungas deltagande i till exempel ungdomsverkstäder, olika hobbyer samt organisations- och fritidsverksamhet, vilka stärker de unga socialt. Viktiga aktörer med tanke på barns och ungas integration är företrädare för landskapet och social- och hälsovården samt företrädare för kommunens undervisnings-, ungdoms-, kultur- samt ungdoms- och idrottsverksamhet. 

Barns och ungdomars behov av stöd framkommer oftast i skolan eller dagvården samt när de anlitar socialvårds- eller hälso- och sjukvårdstjänster. När behovet av en integrationsplan bedöms ska uppmärksamhet fästas vid barnets och den ungas möjlighet till ett liv som stödjer hälsa och utveckling, möjligheter att klara av utbildning enligt sin åldersnivå samt föräldrarnas beredskap att stödja barnets och den ungas utveckling och skolgång. 

Unga med svag eller ringa skolbakgrund som flyttat till Finland i högstadieåldern eller senare behöver också särskilt stöd, eftersom de kan ha stora utbildningsrelaterade problem. Även dessa unga behöver alltid få en individuell integrationsplan som långsiktigt tryggar grundläggande utbildning samt yrkes- och annan utbildning och andra tjänster som främjar integration. När det gäller denna grupp är möjligt att stödja dem som fyllt 17 år under högst 48 månader då de avlägger den grundläggande utbildningens lärokurs som frivilliga studier med arbetslöshetsförmån, om villkoren i lagen om utkomstskydd är uppfyllda. Slutförda grundskolestudier främjar de ungas möjligheter till vidareutbildning och därigenom att komma ut i arbetslivet samt förhindrar utslagning. Det är särskilt viktigt att utarbeta integrationsplaner för minderåriga och att de minderåriga deltar i de överenskomna tjänsterna för att undvika en eventuell senare utslagningsspiral. 

Med tanke på ordnandet av individuell vägledning och rådgivning för invandrarunga och förebyggande av utslagning bör man också beakta de ändringar som företogs i ungdomslagen 2016. Ungdomslagens syfte är att främja de ungas delaktighet och möjligheter att påverka samt förmåga och förutsättningar att verka i samhället, stödja de ungas utveckling, självständighetsprocess och gemenskapskänsla samt inhämtandet av kunskaper och färdigheter i anknytning till detta, stödja de ungas fritidssysselsättningar och verksamhet i det civila samhället, främja de ungas likställdhet och jämlikhet samt tillgodoseendet av deras rättigheter, och förbättra de ungas uppväxt- och levnadsvillkor. Enligt 9 § i ungdomslagen ska kommunen för den allmänna planeringen av lokala myndigheters sektorsövergripande samarbete och för utvecklingen av genomförandet ha ett styrnings- och servicenätverk eller någon annan motsvarande samarbetsgrupp vars målgrupp är alla unga som bor i kommunen. Nätverket eller en annan motsvarande samarbetsgrupp ska till exempel främja samordningen av tjänster riktade till unga och gemensamma förfaringssätt för att vägleda unga till tjänsterna samt främja ett smidigt informationsutbyte. 

Enligt 3 mom. ska integrationsplanen för en minderårig utarbetas tillsammans med barnet eller den unga personen och dennes vårdnadshavare eller företrädare. Planen ska samordnas med andra relevanta planer som utarbetas för den minderåriga. Med samtycke av den minderårigas vårdnadshavare eller företrädare får en gemensam plan utarbetas för främjande av den minderåriges integrering och andra tjänster som han eller hon behöver. 

För barn och unga är det avgörande att myndigheterna förbinder sig att ordna integrationsfrämjande tjänster samt att barnets vårdnadshavare eller företrädare är med och utarbetar och verkställer planen. Bestämmelser om företrädare för minderåriga som saknar vårdnadshavare finns i 8 kap. Samordningen gör att överlappningar undviks och säkerställer att de olika planerna kompletterar varandra. Målet för samordningen och sammanslagningen är att den minderårige ska få den sektorsövergripande tjänstehelhet som passar honom eller henne bäst i stället för flera parallella, separata tjänster. En gemensam plan och sektorsövergripande samarbete främjar också effektiv användning av offentliga medel. Utarbetandet av en gemensam plan får dock inte kränka individens integritetsskydd. 

När en plan utarbetas för en minderårig kan man lämpligen beakta de möjligheter som den till unga riktade verksamhetsmodellen Navigatorn (Ohjaamo) erbjuder. I 5 § i lagförslaget om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling föreskrivs det om landskapets skyldighet att i samarbete med kommunerna på sitt område och andra aktörer ordna särskilda serviceställen för unga där ungdomar utan tidsbokning kan få personlig rådgivning, handledning och stöd som gäller studiemöjligheter, sysselsättning och olika situationer som gäller livskompetens. Det är meningen att serviceställena ska fungera i enlighet med den nuvarande Navigator-modellen, dvs. som multidisciplinära serviceställen med låg tröskel. 

16 §. Utarbetande av, varaktighet för och översyn av integrationsplaner. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om utarbetande av, varaktighet för och översyn av integrationsplaner samt fastställs tidsfrister som gäller integrationsplaner. 

Enligt 1 mom. ska en integrationsplan utarbetas senast inom en månad efter det att en inledande kartläggning gjorts. Integrationsplanen ska emellertid utarbetas så snabbt som möjligt efter ankomsten till landet, så att den stödjer direkt hänvisande till ändamålsenliga tjänster samt den framskridande integrationsprocessen och effektiv resursanvändning. Planen ska utarbetas senast inom tre år från det att det första uppehållstillståndet eller uppehållskortet beviljades eller uppehållsrätten registrerades. Därefter kan det anses ha gått så pass lång tid från invandringen att det inte längre är ändamålsenligt att börja med en integrationsplan som en ny åtgärd. Då har invandraren sannolikt under sin treåriga vistelse i landet på egen hand lärt sig tillräckligt med språk samt förvärvat de kunskaper och färdigheter som behövs i samhället och arbetslivet. Tidsfristen motsvarar den gällande lagstiftningen. 

Den som utarbeta integrationsplanen ska anvisa invandraren att söka sig till integrationsutbildning, frivilliga studier eller någon annan integrations- och sysselsättningsfrämjande tjänst senast en månad efter det att planen utarbetades. Därvid ska man beakta invandrarens servicebehov och tidigare kompetens enligt den inledande kartläggningen samt säkerställa att vägledningen är långsiktig, så att vägledningen till integrationsutbildning och annat integrations- och sysselsättningsfrämjande stöd samt grundläggande utbildning för vuxna invandrare inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, läs- och skrivundervisning, examensinriktad utbildning, behörighetsgivande utbildning samt annan utbildning och övergång mellan utbildningar genomförs på ändamålsenlighet både när integrationsplanen utarbetas och när den ses över. För personer som behöver långsiktig kompetensutveckling är det också väsentligt att tjänsterna samordnas och lämpliga servicekedjor bildas framför allt med social- och hälsotjänsterna och kommunens tjänster. Långsiktig vägledning förutsätter nära samarbete mellan myndigheter, utbildningsanordnare och privata tjänsteproducenter i vägledningsprocessens olika faser. 

Närmare bestämmelser om kundens rätt att välja tjänsteproducent finns i 8 § 3 mom. 

Enligt förslaget till 2 mom. ska varaktigheten av invandrarens integrationsplan bestämmas individuellt utifrån invandrarens egna mål, arbets- och utbildningshistorik och de tjänster som planerats och tillhandahållits för invandraren. Den första integrationsplanen utarbetas för högst ett år. Planer ska inte rutinmässigt utarbetas för en längre tid än det faktiska behovet, utan när planer utarbetas ska invandrarnas individuella skillnader och behov beaktas. Planen kan också utarbetas för kortare tid än ett år. 

Integrationsplanerna för invandrare i behov av särskilda åtgärder utarbetas i allmänhet för längre tid än för dem som snabbt försöker ta sig ut på arbetsmarknaden. Utredningar ger vid handen att integrationens resultat tycks vara rentav mer beroende av hur snabbt invandraren kommer i åtnjutande av integrationsfrämjande tjänster än av hur lång tid som används till integrering. 

Den maximala tiden som berättigar till en integrationsplan ska vara tre år från det att den första integrationsplanen undertecknades. Den tid då en invandrare har rätt till en integrationsplan ska kunna förlängas med högst två år, om det är befogat för att invandraren behöver särskilda åtgärder för sin integration. Invandrarna är i mycket olika situation när de anländer till Finland och deras behov, kunskaps- och utbildningsnivå, familjesituation och andra därmed jämförbara omständigheter varierar stort. En del invandrare kan med hänsyn till sin utbildning och kompetens ha förutsättningar för att snabbt bli sysselsatta, lära sig språket och i övrigt delta i samhället. Å andra sidan finns det många invandrare som behöver en längre integrationstid och intensivare integrationstjänster. Följaktligen kan integrationsplanerna inte heller till innehåll eller längd vara schematiska. Till exempel vuxnas genomgång av den grundläggande utbildningen kan vara en orsak att förlänga maximitiden. 

Om integrationsplanen tillfälligt inte har kunnat genomföras på grund av skada, sjukdom, moderskaps-, faderskaps- eller familjeledigheter eller av någon annan därmed jämförbar orsak, ska den maximitid som berättigar till integrationsplan kunna förlängas i motsvarande mån. Det vore oskäligt med tanke på invandrarens integrationsprocess om dessa orsaker förkortade maximitiden för integrationsplanens varaktighet. Skadan eller sjukdomen ska utgöra ett faktiskt hinder för deltagande i de tjänster som överenskommits i integrationsplanen, vilket ska intygas exempelvis med ett läkarintyg där det tas ställning till frågan. En eventuell förlängning ska dock inte gälla den tid som berättigar till vårdledighet. Paragrafens 2 mom. preciseras för tydlighetens skull så att förlängningen av maximitiden på grund av de tillfälliga avbrott som nämns i lagen även gäller maximitiden på 5 år. 

Enligt 3 mom. ska landskapet och kommunen följa genomförandet av integrationsplanen. Man ska framför allt följa hur de överenskomna åtgärderna och tjänsterna främjar invandrarens integration och finns det behov av att komma överens om ändringar i integrationsplanen. En integrationsplan som utarbetas som tillväxttjänst ska alltså ses över på det sätt som anges i 11 § i lagförslaget som gäller offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling. Enligt bestämmelsen ska en arbetslös arbetssökandes servicebehov alltid bedömas när arbetslösheten har fortgått oavbrutet i tre månader efter föregående bedömning av servicebehovet. Integrationsplaner som utarbetas som en social- och hälsotjänst och kommunal tjänst ska ses över enligt behovet av tjänster eller minst en gång om året. Planen kan också ses över om parterna begär detta särskilt. 

17 §. Invandrares skyldighet att följa integrationsplanen. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om invandrares skyldighet att följa integrationsplanen och om sanktioner för underlåtenhet att följa planen. Paragrafens innehåll motsvarar den gällande lagstiftningen. 

När integrationsplanen utarbetas ska det landskap eller den kommun som har organiseringsansvaret klargöra för invandraren de rättigheter och skyldigheter som följer av planen och tjänsterna enligt den, på ett för invandraren begripligt sätt. Detta kan ske muntligt, men ofta kan en skriftlig redogörelse vara viktig för att undvika senare oklarheter. 

Invandraren ska delta i arbetet med att utarbeta och justera integrationsplanen och även regelbundet söka sig till och delta i de tjänster som ingår i planen. 

Integrationen lyckas bäst om invandraren själv aktivt förbinder sig till integrationsprocessen så att han eller hon inhämtar de kunskaper och färdigheter som behövs i samhället och arbetslivet genom att delta i de integrationsfrämjande tjänster som myndigheterna eller andra aktörer ordnar. Av den anledningen ska invandraren vara skyldig att följa sin plan och att söka till och att delta i de tjänster som har överenskommits i planen och som stödjer hans eller hennes integration och sysselsättning. 

Enligt den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om vilka konsekvenser försummelse av dessa skyldigheter har på rätten att få arbetslöshetsförmån i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och bestämmelser om vilka konsekvenser sådan försummelse har på utkomststödet i lagen om utkomststöd. Om invandraren exempelvis utan giltig orsak vägrar delta i arbetet med att utarbeta en integrationsplan, i översynen av planen eller i en specifik överenskommen tjänst i planen får enligt den föreslagna paragrafen hans eller hennes rätt till arbetslöshetsförmån begränsas enligt vad som föreskrivs i lagen om utkomstskydd för arbetslösa eller utkomststödet sänkas enligt vad som föreskrivs i lagen om utkomststöd. 

När det gäller barn och unga har skyldigheterna främst med läroplikten att göra. Skyldigheterna för dem som inte är arbetslösa arbetssökande uppstår enligt deras egna åtaganden. Detta gäller också ungdomar under 17 år som har fullgjort sin läroplikt. 

18 §. Integrationsutbildning. Enligt 1 mom. är syftet med integrationsutbildningen att förbättra invandrarnas språkkunskaper och möjligheter att få arbete eller bli antagna till fortsatta studier och att främja invandrarnas delaktighet i samhället. Det språkliga målet med integrationsutbildningen är att invandraren ska få fungerande elementära språkfärdigheter i finska eller svenska, alltså en språkbehärskning som i genomsnitt motsvarar de allmänna språkprovens nivå B1.1. Då är förutsättningen att invandraren kan följa med tal som grundar sig på gemensamma erfarenheter eller allmänna kunskaper och förstår huvudtanken och de viktigaste detaljerna i det talade budskapet. I tal ska invandraren kunna kommunicera om för sig själv viktiga frågor också i litet mera krävande situationer och klara av vardagssituationer och inofficiella diskussioner. Målet i läsförståelse är att man kan läsa några sidor långa texter av olika slag och förstå huvudtanken, nyckelorden och de viktigaste detaljerna. I skrift är strävan att man kan skriva en tydlig, sammanhängande text och effektivt förmedla bekant information i de vanligaste formerna av skriftlig kommunikation. 

I integrationsplanen kan man komma överens om en lägre målnivå, om det finns särskilda grunder för det. Sådana grunder kan vara invandrarens ålder, sjukdom eller skada. 

Enligt 2 mom. ges invandrare som passerat läropliktsåldern som integrationsutbildning undervisning i finska eller svenska samt undervisning i yrkesfärdigheter och andra färdigheter som behövs i arbetslivet, yrkesplanering och vägledning till fortsatta studier eller arbetsmarknaden. Som integrationsutbildning ges också annan undervisning som främjar färdigheter i samhällsliv, kultur och livskompetens. Utbildningen ska utveckla sådana språkliga, skriftliga, samhälleliga, kulturella och med livskompetens förknippade färdigheter, med vilka invandraren klarar sig i det dagliga livets olika situationer i sin nya omgivning, förmår fungera i arbetslivet och söka sig till fortsatta studier. Integrationsutbildningen består av studiehelheter, vilka till omfattningen kan variera individuellt efter den studerandes skolunderbyggnad, färdigheter och målsättningar. 

Enligt 3 mom. kan det i integrationsutbildning också ingå att över sektorsgränserna ta reda på tidigare inhämtad kompetens och att erkänna examen. Genom att det ingår i utbildningen att identifiera tidigare inhämtad kompetens stöds individuell integrationsutbildning som svarar på invandrarens behov, inklusive yrkesinriktad integrationsutbildning, samt hänvisas invandraren efter integrationsutbildningen till den utbildningsväg som passar honom eller henne bäst, inklusive yrkesutbildning, behörighetsgivande utbildning och andra eventuella modeller som kombinerar utbildning och sysselsättning. Vägledning under utbildningen stödjer den studerandes framsteg inom integrationsutbildningen samt en smidig övergång till fortsatta studier, andra tjänster eller arbetsmarknaden efter utbildningen. 

Enligt 4 mom. ska integrationsutbildningen i princip ges i enlighet med Utbildningsstyrelsens läroplansgrunder. Man ska dock kunna avvika från grunderna av grundad anledning. En grundad anledning vara till exempel en situation där det anses ligga i invandrarens eller en invandrargrupps intresse att utbildningen genomförs smidigt på något annat sätt.  

När utbildningen ordnas beakta de nya modellerna för genomförande av integrationsutbildning för vuxna invandrare som godkändes 2016. Utgångspunkten för de nya modellerna har varit att påskynda vägen till arbetslivet och fortsatta studier med hjälp av moduler för olika målgrupper, vilka gäller till exempel yrkesinriktade studier, företagsamhet, frivilligarbete, nät-/distansstudier eller andra frivilliga studier mellan närundervisningsperioderna. Dessutom är ett mål att utbildningen ska kunna genomföras på olika sätt. Inom och mellan utbildningsmodulerna kan förekomma till exempel inlärning på arbetsplatsen, perioder då man får bekanta sig med arbetslivet, arbetsprövning, arbete med lönesubvention och tjänster inom den tredje sektorn. 

När integrationsutbildningen kan genomföras på flera olika sätt och med flera alternativa parallella innehåll förutsätts att de olika parterna utvecklar och avsätter resurser för vägledningen till utbildning och bedömningen av studieframstegen, personliga utbildning och växling mellan andra tillväxtjänster och studier som integrations- och sysselsättningsstödjande element. 

19 §. Ordnande av integrationsutbildning. Enligt 1 mom. ska integrationsutbildning i regel ordnas som tillväxttjänstutbildning på det sätt som anges i 20 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ( / ). Landskapet ansvarar för att det finns integrationsutbildning i form av tillväxttjänster att tillgå i landskapet. Bestämmelser motsvarar 17 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster ( / ), enligt vilken landskapet ansvarar för att rekryterings- och kompetenstjänster tillhandahålls i landskapet. 

Integrationsutbildning som erbjuds som tillväxttjänst kan ordnas på svenska eller finska. Enligt statsrådets principbeslut om nationalspråkstrategin (2012) ska utlänningar som bosätter sig i Finland inom den service som erbjuds enligt lagen om främjande av integration systematiskt ges information om Finlands tvåspråkighet och kursutbudet i finska och svenska samt tvåspråkighetens betydelse på arbetsmarknaden. I principbeslutet rekommenderas det också att de som upphandlar integrationsutbildning för vuxna invandrare, i synnerhet på tvåspråkiga orter, i upphandlingen ska beakta behoven av utbildning i svenska och finska språket så att en arbetslivsorienterad inlärning av svenska och finska är möjlig. 

På integrationsutbildning som ordnas av landskapet ska enligt 2 mom. bestämmelserna i 20–23 § och 35 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling tillämpas på antagningen av studerande, de studerandes rättigheter och skyldigheter, avbrytande av studierna, utbildningsrelaterad inlärning i arbetet och gemensam anskaffning av utbildning. 

Enligt 3 mom. ska landskapet dessutom ansvara för att integrationsutbildningen samordnas med de tjänster för kompetensutveckling som avses i 17 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling, med arbetsprövning och andra tillväxttjänster och med det nationella utbildningssystemet på ett sätt som ger invandrarna tillgång till samordnade tjänstehelheter som främjar sysselsättning och yrkeskompetens. Genom att samordna planeringen och genomförandet av olika tjänster säkerställs att invandraren har tillgång till en ändamålsenlig tjänstehelhet som utvecklar kompetensen och som motsvarar både olika invandrargruppers och arbetsmarknadens behov i området. En effektiv samordning med det nationella utbildningssystemet är ett väsentligt inslag när det gäller att identifiera invandrarnas tidigare inhämtade kompetens och i samarbetet med läroanstalter för att hänvisa invandrare till rätt utbildningsväg. 

Enligt 4 mom. får landskapet om det så vill ordna integrationsutbildning för invandrare som passerat läropliktsåldern också på något annat sätt än i form av tillväxttjänster, exempelvis för invandrare utanför arbetsmarknaden eller invandrare som behöver särskilt stöd i syfte att främja dessa gruppers eller invandrarfamiljers integration inom landskapet. Kommunen kan både ordna integrationsutbildning och anvisa invandraren att söka sig till frivilliga studier som ordnas av kommunen eller av någon annan aktör. Utbildning som kan komma i fråga som sådan utbildning som avses i momentet är komplettering av det regionala eller lokala utbildningsutbudet efter behov. 

Grundläggande utbildning för dem som saknar grundskolekunskaper och grundskolefärdigheter och som passerat läropliktsåldern kan ersätta integrationsutbildning. 

20 §. Stöd för frivilliga studier. Enligt den föreslagna paragrafen finns det bestämmelser om sådana frivilliga studier för invandrare som stöds med arbetslöshetsförmån i 9 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Det är meningen att lagen om främjande av integration i fortsättningen inte längre ska innehålla bestämmelser om stöd för frivilliga studier, utan i stället ska paragrafer som motsvarar den gällande lagstiftningen ingå i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Den föreslagna 20 § är således informativ och den medför varken rättigheter eller skyldigheter. 

21 §. Andra integrationsfrämjande tjänster. För att precisera innehållet i integrationen föreslås i paragrafen en förteckning över även andra integrationsfrämjande tjänster, som inte regleras särskilt i lagen. Förteckningen är inte avsedd att vara uttömmande, utan kan ses som en anvisning om frågor som bör beaktas både vid integrationsfrämjande planering och utveckling och vid integrering. 

Enligt paragrafen kan som tjänster som främjar integration ordnas tjänster och tjänstehelheter som främjar integration av invandrarbarn, unga invandrare och invandrarfamiljer, tjänster, stödåtgärder och tjänstehelheter för invandrare som är i behov av särskilda åtgärder samt andra tjänster och andra tjänstehelheter som främjar invandrares delaktighet, likabehandling och välfärd och uppmuntrar invandrare att på egen hand skaffa sig de kunskaper och färdigheter som behövs i samhället. 

Paragrafen kompletterar de möjligheter till tjänster som enligt vad som anges ovan ska beaktas i integrationsplanen. De tjänster som nämns i paragrafen ordnas i huvudsak av landskapet och kommunens olika sektorer, men ofta även av andra aktörer såsom organisationer, inklusive frivilligorganisationer och invandrarnas egna organisationer. Tjänsterna skrivs in i integrationsplanen i enlighet med invandrarens personliga behov. 

Det är ytterst väsentligt ur integrationssynpunkt att man drar försorg om den grundläggande utbildningen och annan utbildning för barn och unga. Invandrarungas språkkunskaper varierar och ungdomar som behärskar de inhemska språken dåligt löper större risk att bli utanför utbildning och arbetsmarknad. Det händer också mer ofta att invandrarungdomar avbryter grundskolan, yrkesstudier och gymnasium än de som hör till den övriga befolkningen. Detta gäller särskilt barn och unga som flyttat till Finland i grundskoleåldern eller som redan har passerat denna ålder när de anländer. Invandrarkvinnorna blir oftare än invandrarmännen utanför utbildning och integreringstjänster, framför allt mammor som kommit till landet som makar och sköter barnen hemma. Landskapet, kommunens olika sektorer, med undervisning, bildning, motion och idrott samt kultur som de viktigaste, läroanstalter och olika organisationer kan i samarbete och var för sig ordna tjänster samt tjänstehelheter i större utsträckning som motsvarar olika gruppers behov och som kan främja integration, välfärd och delaktighet för invandrarbarn, invandrarunga och invandrarkvinnor samt invandrare och invandrarfamiljer som behöver särskilt stöd. 

Organisationer samt andra icke-myndighetsaktörer spelar en viktig roll för att främja integrationen av invandrare, när det gäller att bygga upp deras kontakter till arbetslivet och i fråga om stöd med låg tröskel i början av integreringen. Till exempel vän-, hobby- och läxläsningsverksamhet, kvinno- och invandrarorganisationers verksamhet samt riksomfattande organisationsverksamhet stödjer integrationen. Organisationerna har många roller samtidigt: de stödjer och kompletterar myndighetsarbetet med partnerskap, de är intresseorganisationer och sakkunniga samt erbjuder de egna medlemmarna kamratstöd och gemenskap. Styrkan hos organisationer som invandrarna själva grundar är deras möjlighet att stödja integrationen på ett kultursensitivt sätt och på många olika språk. För att göra organisationernas arbete känt, visa på och utveckla icke åtgärdade områden samt förbättra den regionala samordningen har det skapats ett praktiskt arbetsredskap, en så kallad organisationsbricka. Arbets- och näringsministeriet stöder dess förankring och framtagning av en e-version av den. 

Invandrarna kan också stödjas i att på egen hand inhämta kunskaper och färdigheter för att kunna delta i samhällets ekonomiska, sociala och politiska liv. Med tjänster som främjar invandrarnas egen aktivitet avses bland annat fritidstjänster, bibliotekstjänster, stöd för föreningar, ordnande av utrymmen för sammankomster, vägledning till frivilligverksamhet och väntjänst. Till tjänsterna hör likaså att uppmuntra invandrarna att bilda egna studiecirklar och använda audiovisuella läromedel. 

Genom paragrafen främjas också ökad växelverkan mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna. Att bli bekant genom gemensamma aktiviteter främjar förtroendet och ökar olika befolkningsgruppers kunskaper om varandra. Verksamhet som främjar växelverkan kan erbjudas också av organisationer vid sidan av kommunerna, men också av till exempel religiösa samfund.  

22 §. Samordning av integrationsfrämjande tjänster. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om landskapets skyldighet att vid behov i samarbete med kommunen, andra myndigheter och tjänsteproducenter samordna de integrationsfrämjande tjänster som avses i 8 § 1 mom. på ett sätt som medger identifikation av de invandrare och invandrargrupper som behöver samordnade tjänster och så att de tjänstehelheter de behöver kan fastställas och tjänsteproducenterna sinsemellan utnyttjar de uppgifter som finns om en invandrare. Paragrafens syfte är att säkerställa tjänstehelheter över gränserna mellan förvaltningsområdena och därigenom främja integrationen av invandrare som är i behov av både landskapets och kommunens tjänster. I vissa fall ska landskapen också tillsammans se till att integrationsfrämjande tjänster finns att tillgå i flera landskap, och dessutom ska landskapen samarbeta särskilt i sådana frågor som gäller flera områden gemensamt eller samtidigt. Landskapet kan också delta i samordningen av sådana integrationsfrämjande tjänster som organisationer producerar. 

Skyldigheten att samordna tjänsterna är avsedd att vara omfattande och täcka både landskapets egna tjänster och kommunens eller andra integrationsfrämjande myndigheters eller privata tjänsteproducenters tjänster, det nationella utbildningssystemets tjänster och andra aktörers integrationsfrämjande verksamhet. Landskapets egna tjänster är i huvudsak tillväxttjänster och social- och hälsotjänster. 

Landskapet ska identifiera de tjänster olika invandrargrupper eventuellt behöver och bygga upp tjänstevägledningen på så sätt att invandrarna och de aktörer som erbjuder dem service vet vilka tjänster som finns att få och kan anlitas. Olika aktörer ska i överensstämmelse med klientens samtycke så väl som möjligt kunna utnyttja gemensamma klientuppgiftsregister och de uppgifter dessa kan ge för att exempelvis undvika att överlappande arbete utförs eller att en invandrare hänvisas till tjänster han eller hon redan anlitat, om det inte finns något särskilt skäl till detta. 

Genom paragrafen effektiviseras integrationen och övergången till arbetsmarknaden för både invandrare som är inriktade på att snabbt komma ut på arbetsmarknaden och invandrare som behöver mera omfattande och långsiktig kompetensutveckling och/eller stöd. En förutsättning för att tjänsterna enligt integrationslagen ska vara effektiva och de resurser som anvisats för integration ska användas effektivt är att landskapen samordnar tillväxttjänsterna inom arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde och andra tjänster, till exempel utbildningsutbudet inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde. Samordningen främjar en fungerande övergång från integrationsutbildning till yrkesutbildning och annan utbildning liksom erkännandet av högskoleutbildade invandrares examina och behörighetsgivande vägar och därigenom invandrarnas sysselsättning. För dem som behöver långsiktigt eller särskilt integrationsstöd säkerställer samordningen också att lämpliga servicekedjor bildas tillsammans med social- och hälsotjänsterna och de kommunala tjänsterna. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska landskapet och tjänsteproducenten ska se till att invandraren får tjänsterna i form av en ändamålsenlig helhet och hänvisas till ändamålsenliga tjänster. Bestämmelsen främjar integrationen av invandrare som behöver landskapets och kommunens tjänster genom att landskapet åläggs ansvar för att samordna tjänsterna. Landskapet ska dessutom se till att tjänsteproducenterna samarbetar sinsemellan på ett sätt som ger invandraren tillgång till samordnade tjänster. Landskapet kan beakta denna skyldighet exempelvis när det planerar landskapets servicesystem och upphandlingar eller när de planerar hur tjänsteproducenternas ersättningar ska bestämmas. 

Enligt 3 mom. ska kommunen vid behov se till att kommunens integrationsfrämjande tjänster samordnas på ett sätt som ger invandraren tillgång till de kommunala tjänster han eller hon behöver som en ändamålsenlig helhet. Landskapet ska ha det huvudsakliga ansvaret för samordningen av tjänsterna, men kommunen ska vid behov ansvara för att dess egna integrationsfrämjande tjänster samordnas. Detta ansvar anges redan i den gällande lagen, och avsikten med reformen är inte att ändra på ansvaret, även om landskapet föreskrivs ha det primära ansvaret när det gäller att samordna de olika aktörernas tjänster på det sätt som anges i 1 och 2 mom. Kommunens samordningsansvar ska i synnerhet gälla de situationer där ingen samordning redan har gjorts från landskapets sida, dvs. situationer där en invandrare inte är klient inom tillväxttjänsterna eller hos social- och hälsovården och bara anlitar service som kommunen tillhandahåller och om vilka det eventuellt överenskommits i den kommunala integrationsplanen. 

Paragrafen har också en koppling till 5 § i den föreslagna lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling. Där finns bestämmelser om landskapets och Folkpensionsanstaltens serviceställen för att tillhandahålla sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen. Även kommunen och andra aktörer kan delta i den samservicen. Många invandrare skulle ha nytta av tjänster inom sektorsövergripande samservice, och vid behov kan invandrare lämpligen aktivt hänvisas till sådan service. 

3 kap. Integrationsfrämjande i landskapet

23 §.Planering och utveckling av integrationsfrämjandet i landskapet. Enligt det föreslagna 1 mom. ska landskapet ha det allmänna ansvaret och samordningsansvaret för planering, utveckling och uppföljning av integreringen av invandrare i landskapet. Eftersom integreringen är sektorsövergripande måste landskapet utveckla integreringen som ett sektorsövergripande samarbete. I den sektorsövergripande integreringen i landskapet deltar åtminstone de myndigheter som ansvarar för tillväxttjänsterna, social- och hälsotjänsterna, regionutvecklingen samt främjandet av välfärd, hälsa och säkerhet. Invandrarnas integration kan också stödjas genom bland annat planeringen av markanvändningen, landskapsplanläggningen, fungerande trafiksystem, främjande av idrott och motion samt utvecklingsplaner som gäller kultur. 

Landskapet avses också svara för att landskapets och kommunens planering och utveckling av integreringen samordnas. Genom bestämmelsen stärks den övergripande utvecklingen av integreringen i landskapet och kommunerna inom landskapet och även planeringen och samordningen av landskapets och kommunens tjänster så att de blir integreringsfrämjande tjänstehelheter och så att invandringen som livskraftsfaktor i regionerna och kommunerna stärks. I kommunen ska åtminstone sektorerna för undervisning, småbarnspedagogisk verksamhet, kultur, idrott och motion och ungdomsfrågor plus de myndigheter som ansvarar för boende och livskraft delta i det sektorsövergripande samarbetet. I det samarbetet deltar också de organisationer, sammanslutningar och företrädare för näringslivet som ordnar integrationsfrämjande tjänster samt andra aktörer som spelar en viktig roll för att främja invandrarnas integration, välfärd, sysselsättning, delaktighet i samhället och samhörighet. Många organisationer producerar sådan verksamhet och sådana tjänster med låg tröskel vid sidan av de offentliga tjänsterna som på ett smidigt sätt kompletterar dessa. Dessutom främjar många organisationer och partnerskap med näringslivet invandrares fullödiga deltagande i arbetslivet och företagsverksamheten i Finland. 

Landskapet och kommunerna i regionen kan vara partner enligt alliansmodellen i lagförslaget om regionutveckling och tillväxttjänster. Enligt 14 § 2 mom. i det lagförslaget ska tillväxttjänster ordnas som ändamålsenliga och fungerande helheter som är samordnade med statens, landskapets och kommunens övriga tjänster samt med beaktande av befolkningens och företagens behov och med utnyttjande av elektroniska tjänster. Landskapen ska när de ordnar tillväxttjänster beakta de uppgifter som kommunerna i regionen i enlighet med 7 § i kommunallagen (410/2015) åtagit sig med stöd av självstyrelsen (kommunens allmänna kompetens) och sträva efter att samordna tillväxttjänsterna och kommunernas tjänster på ett effektivt sätt. Landskapen uppmuntras till ett fortlöpande, djupt och omfattande samarbete med kommunerna så att de tjänster som de ordnar ger maximal tillväxt och livskraft i regionen och så att den offentliga finansieringen ger optimal nytta. 

En särskilt fruktbar samarbetsform med tanke på samordningen av tjänsterna är samarbetet kring upphandlingar, där landskapet och kommunerna i regionen genom förhandlat förfarande tillsammans konkurrensutsätter hela spannet av de tillväxt- och livskraftstjänster som de ansvarar för att ordna (planering, genomförande och uppföljning). Genom konkurrensupphandling väljs en eller flera lämpliga tjänsteproducenter som avtalsparter i alliansen. Vid allianssamarbetet kan landskapet och kommunerna ingå alliansavtal med en eller flera privata tjänsteproducenter. Grunden för alliansen utgörs av det avtal som ingåtts mellan landskapet, kommunerna och tjänsteproducenterna. Partnerna kan skapa en gemensam organisation för ordnandet, planeringen och produktionen av tjänsterna. Landskapet, kommunen och privata företag eller aktörer inom den tredje sektorn producerar tjänster under samma struktur. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska landskapet i sin planering ställa upp mål för främjande av invandrarnas sysselsättning och företagsamhet, välfärd, hälsa och delaktighet samt av likabehandling, jämställdhet och goda befolkningsrelationer. Det ska då också ange åtgärder för att stödja måluppfyllelse och de ansvariga aktörerna. Som ett led i främjande av integration och goda befolkningsrelationer ska landskapet främja dialog och samarbete mellan invandrare, etniska minoriteter, myndigheter, politiska partier och frivilligorganisationer. Dialogen mellan olika befolkningsgrupper kan främjas till exempel genom stöd för invandrarnas egna aktiva roll och deltagande i det finländska samhället samt genom stöd för invandrarnas organisationsverksamhet. 

På olika förvaltningsnivåer finns permanenta strukturer som främjar dialogen mellan olika invandrings- och integreringsaktörer, såsom Delegationen för etniska relationer i anslutning till justitieministeriet, regionala delegationer för etniska relationer och kommittéer för invandrarfrågor i vissa kommuner. Delegationen för etniska relationer har till uppgift att bland annat främja dialog och samarbete mellan invandrarna, de etniska minoriteterna, myndigheterna, de politiska partierna och medborgarorganisationerna, följa utvecklingen av etniska relationer i samhället och ta initiativ till att främja invandrarnas och de etniska minoriteternas möjligheter att delta och påverka, förbättra dessa gruppers trygghetskänsla och skapa ett positivt attitydklimat mellan olika befolkningsgrupper. 

Landskapet ska i sin planering beakta vilka behov invandrarna i landskapet har och även de nationella målen för integreringen. Härmed avses den riksomfattande planeringen av integreringen enligt 31 och 32 §. I enlighet med 31 § ansvarar arbets- och näringsministeriet för den nationella utvecklingen och planeringen av integreringen och enligt 32 § uppställer i statens program för integrering de ministerier som är centrala med avseende på utvecklingen av integreringen uppställer för sina respektive förvaltningsområden och som en del av planeringen av verksamheten och ekonomin inom förvaltningsområdet de mål och åtgärder för utveckling av integreringen som ska ingå i statens program. Dessutom ska landskapet på förhand bedöma samt beakta hur besluten påverkar olika grupper av invandrare. Invandrarnas bakgrund, kunskaper och integrationsbehov varierar från invandrare som behöver särskilt stöd till sådana som strävar efter att snabbt komma ut på arbetsmarknaden, varför stödbehovet kan variera mycket hos olika grupper.  

Enligt 3 mom. ska planeringen och utvecklingen av integrationen samordnas med den planering och utveckling i landskapet som gäller regionutveckling, livskraft, välfärd och hälsa och vid behov annan verksamhet. Integreringen ska behandlas som en del av regionutvecklingen på det sätt som föreskrivs i 2 kap. i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster. Dessutom ska främjande av integrationen också beaktas när den regionala välfärdsberättelse utarbetas som avses i 8 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

Enligt 4 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster är målen för regionutvecklingen 1) att stärka förnyelsen, en balanserad utveckling, konkurrenskraft och en hållbar ekonomisk tillväxt i regionerna, 2) att på ett hållbart sätt stärka regionerna livskraft och tillväxtfrämjande näringsstruktur och göra dem mångsidigare samt att främja den ekonomiska balansen, 3) att främja en hållbar sysselsättning samt befolkningens välfärd, kompetens, lika möjligheter och sociala delaktighet samt integrationen av invandrare, 4) att minska skillnaderna i utveckling mellan och inom regionerna och uppmuntra till fullskaligt utnyttjande av tillgängliga resurser på ett hållbart sätt, 5) att utveckla regionernas starka sidor och höja deras specialiseringsgrad samt främja deras kultur och 6) att förbättra kvaliteten hos livsmiljön och främja en hållbar region- och samhällsstruktur och tillgänglighet. 

Syftet med samordningen enligt 3 mom. är att planeringen och utvecklingen av integreringen ska genomsyra landskapets övriga planering samt främja beaktandet och samordningen av målen för integreringen med framför allt landskapets främjande av regionutveckling, livskraft, välfärd och hälsa men också med annan verksamhet. Den växande invandrarbefolkningen spelar en allt större roll för planeringen och genomförandet av regionutvecklingens olika delområden, och landskapsreformen gör det möjligt att systematiskt knyta invandringen och integreringen till landskapets planering av livskraft, tillväxt och internationalisering liksom till främjandet av invandrarbefolkningens välfärd och hälsa. 

Det är väsentligt att låta invandrare och internationella experter spela en effektiv roll för utvecklingen av landskapets och företagens tillväxt, mångfald och innovativa verksamhet på dess område och för att locka företag, investeringar och kunnig arbetskraft. Genom att utnyttja internationell kompetens i näringslivets tillväxt- och internationaliseringstjänster kan man främja regionernas och kommunernas konkurrenskraft och attraktionskraft för företags- och innovativ verksamhet. Internationella experter spelar en växande roll för landskapets tillväxttjänster och samordningen av dem med tjänster som främjar kommunens livskraft som en heterogen och kunnig arbetskraft som tillför regionerna internationellt kunnande, kapital och nätverk.  

Den samordning som avses i paragrafen gäller för regionutvecklingens del att invandringen och integreringen ska beaktas framför allt i regionutvecklingsbeslutet enligt 5 och 10 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster, landskapets samarbetsgrupp enligt dess 9 §, landskapsprogrammet enligt dess 10 §, delegationen för förnyelse av regionerna enligt dess 8 § och regionutvecklingsdiskussionerna enligt dess 11 §, på det sätt som närmare anges i 2 kap. i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster. För att uppnå målen för integrationsfrämjande kan landskapet utarbeta ett samarbetsavtal enligt 12 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster. Syftet med diskussionerna enligt 11 § i den lagen ska i fråga om integrationsfrämjande tjänster som tillhandahålls i form av tillväxttjänster vara att styra utvecklingen av servicestrukturen och att behandla de centrala målen för landskapets integrationsfrämjande tjänster, arbetsfördelningen när det gäller tjänsteproduktionen och samarbetet med andra landskap samt genomförande av egenkontrollen. Diskussionerna ska också innefatta bedömning av uppnåendet av de nationella målen, utvecklingen och utvecklingsbehovet av landskapets tjänster, förändringar i verksamhetsmiljön och servicebehovet och ökad produktivitet. 

Enligt 8 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ( / ) ska landskapet i förväg bedöma och beakta effekten av beslut på olika befolkningsgruppers välfärd och hälsa. Dessutom ska landskapet i sin planering sätta upp mål där social- och hälsovården ordnas och produceras på ett sätt som främjar välfärd och hälsa. Det ska också bestämma åtgärder och ansvariga till stöd för måluppfyllelsen. Landskapet ska varje fullmäktigeperiod utarbeta en regional välfärdsberättelse för landskapsfullmäktige. Berättelsen ska gälla befolkningens välfärd och hälsa, faktorer som påverkar dessa och de åtgärder som vidtagits. Den ska utarbetas i samarbete med kommunerna i området. Landskapet ska samarbeta med kommunerna i området och stödja dem med sin expertis i arbetet med att främja välfärd och hälsa. 

Enligt 4 mom. ska landskapet utarbeta ett landskapsprogram för invandring och integrering som kompletterar landskapsstrategin, landskapsprogrammet för regionutveckling och den regionala välfärdsberättelsen, om det inte av grundad anledning är onödigt att utarbeta ett sådant program. Något program ska inte behöva utarbetas, om planeringen och utvecklingen av integreringen, landskapets invandrarbefolknings behov och främjandet av dess välfärd och hälsa samt utvecklandet och utnyttjandet av dess kompetens som drivrutin för livskraft och internationalisering beaktas tillräcklig i landskapsstrategin och landskapsprogrammet för regionutveckling samt i den regionala välfärdsberättelsen. Behovet av ett separat program för invandring och integrering kan också påverkas av storleken på landskapets invandrarbefolkning och dess eventuella särskilda behov, inklusive exempelvis antalet som får internationellt skydd eller som har en sårbar ställning i landskapet. Eftersom integreringen är sektorsövergripande spelar det sektorsövergripande samarbetet en väsentlig roll när integrationsfrämjandet planeras och utvecklas. Programmet för invandring och integrering ska beredas i samverkan med kommunerna, andra myndigheter i landskapet och de sammanslutningar, organisationer, näringslivsföreträdare och andra aktörer som deltar i integrerings- och regionutvecklingen. 

Enligt 5 mom. ska landskapet se till att den egna personalens kompetens i fråga om integrering utvecklas, eftersom det krävs kunnig personal för att främja integreringen inom tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna och låta den genomsyra landskapets övriga planering. 

24 §. Hur landskapet ordnar integrationsfrämjande tjänster. Enligt förslaget till 1 mom. ska landskapet se till att integrationsfrämjande tjänster ordnas och produceras som en del av tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna inom landets organiseringsansvar och vid behov som andra integrationsfrämjande tjänster inom ramen för tillgängliga anslag, så att den till innehåll och omfattning är sådan som invandrarnas behov i landskapet förutsätter. Landskapet ska se till att dess tjänster även lämpar sig för invandrare. 

Den föreslagna paragrafen gäller landskapets egna integrationsfrämjande tjänster och den preciserar 8 § som gäller alla myndigheter som ordnar integrationsfrämjande tjänster. Bestämmelser om samordning av tjänsterna finns i 22 §. Bestämmelsen preciserar olika myndigheters skyldighet att ta hänsyn till invandrarbefolkningen när tjänster ordnas. Landskapets ska särskilt beakta att de invandrare som behöver integrationsfrämjande tjänster är heterogena och att servicekedjorna och tjänstehelheterna är möjliga och tillgängliga för alla som flyttar till Finland på olika grunder samt för invandrare som har särskilda behov. Landskapet ska också se till att de tjänster där den har organiseringsansvar håller hög kvalitet, motsvarar invandrarnas behov tidsmässigt och kvantitativt och får genomslag. 

Enligt 2 mom. får landskapets integrationsfrämjande tjänster också ordnas i samarbete mellan landskapen. Det kan bli aktuellt att ordna tjänster i samarbete framför allt när det med tanke på invandrarbefolkningens storlek och fördelning är effektivare och svarar bättre på invandrarnas behov om tjänsterna ordnas i samarbete.  

25 §. Landskapets övriga integrationsfrämjande uppgifter. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om landskapets andra uppgifter än de som anges i 23 och 24 § för att främja invandrarnas integration. Landskapet ansvarar inom sitt verksamhetsområde för stöd och rådgivning till kommunerna för att främja integration samt för rådgivning och stöd till de tillväxttjänster och social- och hälsotjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar och till landskapets övriga integrationsfrämjande tjänster.  

Som ett led i främjande av integration och goda befolkningsrelationer ska landskapet främja dialog och samarbete mellan invandrare, etniska minoriteter, myndigheter, politiska partier och frivilligorganisationer. Dialogen mellan olika befolkningsgrupper kan främjas till exempel genom stöd för invandrarnas egna aktiva roll och deltagande i det finländska samhället samt genom stöd för invandrarnas organisationsverksamhet.  

26 §. Samarbetsgrupp för invandrar- och integreringsfrågor. I paragrafen föreskrivs om den samarbetsgrupp för invandrar- och integreringsfrågor som kan tillsättas av ett eller flera landskap tillsammans. Enligt paragrafen ska en samarbetsgrupp tillsättas, om det inte av grundad anledning anses onödigt. Den samarbetsgrupp som avses i paragrafen kompletterar landskapets samarbetsgrupp enligt 9 § i lagförslaget som gäller regionutveckling och tillväxttjänster. Det kan vara onödigt att tillsätta en särskild samarbetsgrupp för invandrar- och integreringsfrågor, om ärenden som gäller integrering och invandring behandlas tillräckligt i samarbetsgruppen för regionutveckling eller om antalet invandrare är verkligt litet i landskapet.  

Samarbetsgruppen har till uppgift att stödja utvecklingen, planeringen och genomförandet av integreringen i landskapet, samordningen av integreringen med främjande och annan planering av regionutvecklingen, livskraften och internationaliseringen samt välfärden och hälsan i landskapet samt arbetet för att främja likabehandling och goda befolkningsrelationer i landskapet. Den ska också stödja arbetet med likabehandling och goda befolkningsrelationer i landskapet. Samarbetsgruppen kan även ha andra uppgifter i anslutning till invandring, exempelvis att inkludera invandringen av studerande, arbetstagare och experter i utvecklingen och planeringen av regionens tillväxt, internationalisering och livskraft och att svara på behovet av kompetent arbetskraft. Förutom landskapets myndigheter kan samarbetsgruppen ha företrädare för Folkpensionsanstalten, statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, kommunerna, läroanstalterna, näringslivet och frivilligorganisationer i landskapet samt andra aktörer som arbetar med regionala invandrarfrågor. Såsom konstaterats ovan spelar många organisationer, sammanslutningar, näringslivsföreträdare och andra aktörer en viktig roll för att främja invandrarnas integration, sysselsättning och välfärd samt delaktighet i samhället och samhörighet. 

I enlighet med statsrådets förordning om delegationen för etniska relationer (771/2015) har det utöver den riksomfattande delegationen inrättats sju regionala delegationer för etniska relationer. De regionala delegationernas verksamhet omfattar flera NTM-centralers område så att alla NTM-centraler deltar i verksamheten inom någon regional delegation. Samarbetsgruppen för invandrar- och integreringsfrågor och delegationen för etniska relationer ska vid behov samarbeta eller så kan de bilda en förhandlingsorganisation, om flera landskap tillsätter en gemensam samarbetsgrupp.  

27 §. Landskapets egenkontroll. I paragrafen finns bestämmelser om landskapets egenkontroll. Enligt 1 mom. ska landskapet utarbeta ett program för egenkontroll i fråga om de integrationsfrämjande tjänster och uppgifter som omfattas av landskapets organiseringsansvar. Med egenkontroll avses ett arrangemang för att säkerställa att integrationsfrämjande tjänster ordnas på det sätt som lagstiftningen förutsätter. Dess syfte är också att säkerställa att landskapets verksamhet och de tjänster som det ordnar är systematiska. Programmet ska också ange hur produktion, tillgång och kvalitet i fråga om de integrationsfrämjande tjänsterna och kundernas likabehandling ska säkerställas oberoende av om en tjänst produceras av landskapet eller en tjänsteproducent. Det ska dessutom anges hur produktionen, kvaliteten och likabehandlingen i fråga om de integrationsfrämjande tjänsterna ska övervakas och hur brister ska åtgärder.  

Enligt förslaget till 2 mom. får det genom förordning av statsrådet vid behov utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i och utarbetandet av programmet för egenkontroll och om en plan för främjande av kvalitetsledning och effektivitet som ska ingå i programmet. 

4 kap. Integrationsfrämjande i kommunen

28 §. Planering och utveckling av integrationsfrämjandet i kommunen. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen har kommunen det allmänna ansvaret och samordningsansvaret för planeringen, utvecklingen och uppföljningen av invandrarnas integrering när det gäller de tjänster och andra åtgärder som hör till kommunens uppgifter. Den föreslagna paragrafen motsvarar i princip 30 § i den gällande lagen. Kommunens samordningsansvar för integrationsfrämjande tjänster innebär att kommunens basservice samt särskilda integrationsfrämjande tjänster samordnas, så att kommunens integrationsfrämjande tjänster är högklassiga och effektiva och ges i rätt tid med tanke på invandrarnas behov och motsvarar dem tillräckligt. Olika aktörer ska samordna sina tjänster innehållsmässigt, ekonomiskt och tidsmässigt. Dessutom ska kommunen utveckla integreringen genom sektorsövergripande samarbete. I det sektorsövergripande samarbetet deltar till exempel kommunen, producenter av landskapens integrationstjänster, polisen och övriga myndigheter samt organisationer, föreningar och sammanslutningar som ordnar integrationsfrämjande tjänster liksom företag och det övriga näringslivet.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska kommunen vid planering, utveckling och uppföljning av integrationsfrämjandet ställa upp mål för invandrarnas delaktighet, utbildning, sysselsättning, välfärd, hälsa, jämställdhet och likabehandling samt för främjande av goda befolkningsrelationer samt fastställa åtgärder och uppföljning som stöder målen och de instanser som ansvarar för dessa.  

Kommunen ska i sin planering beakta de riksomfattande målen för integreringen och målen på landskapsnivå för integreringen samt främjandet av kommunens livskraft. Med detta avses den riksomfattande planeringen av integreringen enligt 31 och 32 § i lagen. I enlighet med 31 § svarar arbets- och näringsministeriet för den riksomfattande utvecklingen och planeringen av integreringen och enligt 32 § uppställer de ministerier som är centrala med avseende på integreringen i statens program för integrering för sina respektive förvaltningsområden och som en del av planeringen av verksamheten och ekonomin inom förvaltningsområdet de mål och åtgärder för utveckling av integreringen som ska ingå i statens program.  

Dessutom ska kommunen på förhand bedöma samt beakta hur besluten påverkar olika grupper av invandrare, i synnerhet invandrare som står utanför arbetskraften samt barn och unga. Kommunernas befolkningsstruktur är mycket varierande och i en del kommuner har man redan bedrivit invandrings- och integreringspolitik i flera år, medan andra kommuner har tagit emot sina första invandrare eller så har antalet invandrare i dem ökat först under de senaste åren. Också kommunens resurser och dess kunskaper om invandring och integrering samt invandrarnas servicebehov i kommunen har styrt utvecklingen av integrationsfrämjande tjänster. Kommunen ska följa integreringen i enlighet med gällande lag och genom förslaget är avsikten att stärka denna skyldighet genom att koppla uppföljningen till uppställandet av mål och åtgärder.  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska planeringen och utvecklingen av kommunens integrationsfrämjande beaktas när den kommunstrategi som avses i 37 § i kommunallagen (410/2015) och den budget och ekonomiplan som avses i 110 § i den lagen utarbetas. Enligt 37 § i kommunallagen ska kommunen ha en kommunstrategi, i vilken fullmäktige beslutar om de långsiktiga målen för kommunens verksamhet och ekonomi. I kommunstrategin ska hänsyn tas till bland annat främjandet av kommuninvånarnas välfärd, ordnandet och produktionen av tjänster, personalpolitiken, kommuninvånarnas möjligheter att delta och påverka, utvecklandet av livsmiljöns och områdets livskraft. Kommunstrategin ska grunda sig på en bedömning av nuläget i kommunen samt av framtida förändringar i omvärlden och deras inverkan på fullgörandet av kommunens uppgifter. I kommunstrategin ska det också anges hur genomförandet av strategin utvärderas och följs upp. Enligt detaljmotiveringen som gäller kommunstrategin är syftet med paragrafen om en kommunstrategi att stärka styrningen av kommunens verksamhet som helhet och tätare sammanfoga kommunens strategiska och ekonomiska planering. I motiveringen konstateras dessutom att ett av syftena med paragrafen om kommunstrategin är att det ska vara möjligt för kommunen att endast göra upp en strategi, som i så stor utsträckning som möjligt också innehåller de planer som förutsätts i speciallagstiftningen. 

I 7 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs att när en kommun främjar kommuninvånarnas välfärd i enlighet med 1 § i kommunallagen ska den bevaka kommuninvånarnas levnadsförhållanden, välfärd och hälsa och de faktorer som påverkar dessa i varje område och inom varje befolkningsgrupp. En rapport om kommuninvånarnas välfärd och hälsa och om de åtgärder som har vidtagits ska varje år lämnas till kommunfullmäktige. Dessutom ska en välfärdsberättelse tas fram för kommunfullmäktige en gång per fullmäktigeperiod. Kommunerna ska i sin strategiska planering sätta upp mål för främjandet av välfärd och hälsa. De ska vidare fastställa åtgärder som stöder målen. De konsekvenser som besluten har för människors välfärd och hälsa ska bedömas i förväg och beaktas vid beslutsfattandet inom kommunens olika verksamhetsområden. De kommunala verksamhetsområdena ska samarbeta med varandra för att främja välfärd och hälsa. Dessutom ska kommunen utse ansvariga för främjandet av välfärd och hälsa och samarbeta med landskapet samt andra offentliga aktörer som är verksamma i kommunen samt privata företag och allmännyttiga samfund.  

För att främja integreringen på bred basis ska det i kommunstrategin kunna uppställas som mål att invandrarinvånare ska beaktas inom kommunstrategins och välfärdsberättelsens olika delområden, inklusive främjandet av invandrarnas välfärd och hälsa och utvecklingen av kommunens livskraft. Målet ska kunna främjas till exempel genom att man utvecklar en varierande stads- och servicestruktur, uppmuntrar att invandrarna tas med som en resurs som gör den verksamhet som bedrivs av kommunen och företagen på dess område, det övriga näringslivet och sammanslutningarna mer varierande, erbjuder lämpliga lokaler för den verksamhet som stöder integrationen samt förhindrar att invandrarna segregeras i egna bostadsområden. Delaktiga invandrare som känner samhörighet med samhället främjar dialogen mellan kommunens olika befolkningsgrupper och deras välfärd. Samtidigt borde utvecklingstjänsterna för kommunens näringsliv aktivt utnyttja den växande invandringen för tillväxt och internationalisering och innovativ verksamhet i företagen på kommunens område. Invandring, mångfald och internationell kompetens spelar en allt större roll för att utveckla regioners och kommuners livskraft, och genom att knyta internationella experter till näringslivets tillväxt- och internationaliseringstjänster kan man avsevärt främja regioners och kommuners konkurrenskraft och attraktionskraft för olika typer av företags- och innovationsverksamhet.  

Enligt 4 mom. ska kommunen eller flera kommuner tillsammans för att främja planeringen och utvecklingen av integreringen och för att stärka det sektorsövergripande samarbetet göra upp ett kommunalt program för integrering som kompletterar kommunstrategin och kommunens budget och ekonomiplan, om det inte av grundad anledning är onödigt att utarbeta ett sådant program. Programmet ska inte behöva utarbetas, om planeringen och utvecklingen av integreringen, kommunens invandrarbefolknings behov och främjandet av dess välfärd och hälsa samt utvecklandet och utnyttjandet av dess kompetens som drivkraft för livskraft och internationalisering beaktas tillräckligt i kommunstrategin. Integreringsprogrammet är ett centralt redskap som kan påverka innehållet i integreringen och komplettera kommunstrategin. Alla invandrare som bor på kommunens område ska beaktas i integreringsprogrammet oberoende av orsaken till vistelsen. Integreringsprogrammet kan utarbetas för en kommun eller för en region.  

Det allmänna målet med paragrafen är att planeringen av integrationen ska införlivas med planeringen och utvecklingen i kommunens olika sektorer. I kommunstrategin eller det separata integreringsprogrammet ska det för utvecklandet av integreringen finnas en plan för hur kommunens olika tjänster ska genomföras anpassade för invandrarna, en behovsanalys och plan för särskilda tjänster som främjar och stöder integrationen, främjande av barn och ungas integration samt främjande av integration, delaktighet och välfärd hos grupper som står utanför arbetskraften, till exempel föräldrar som sköter barn hemma, äldre, personer med funktionsnedsättning och personer som inte är läs- och skrivkunniga. Likaså bör man för att trygga samordningen av integreringen utse en kommunal myndighet som ansvarar för samordningen samt ansvariga för de olika integrationsfrämjande tjänsterna, och kommunens olika sektorer och de övriga integreringsaktörerna ska känna till dem. Att ansvariga och kommunala aktörer som ansvarar för olika verksamhetsformer bestäms effektiviserar också planeringen och administreringen av integreringen i kommunerna samt förbättrar vägledningen och hänvisandet av invandrarna till ändamålsenliga kommunala tjänster. I utvecklingen borde dessutom ingå en plan för att främja goda etniska relationer och dialog mellan olika kulturer samt en plan för uppföljning av integreringen. Framför allt att främja integrationen för dem som står utanför arbetskraften är en viktig uppgift för kommunen. Likaså ska kommunen beakta främjandet av invandrarnas välfärd och hälsa samt hur invandrarnas internationella kompetens och nätverk gagnar främjandet av kommunens livskraft samt tillväxt och mångfald i näringslivet. 

Till följd av social- och hälsovårds- samt landskapsreformen sker förändringar i kommunernas roll och uppgiftsfält, och de ska beaktas i planeringen av kommunens integrationsfrämjande. I och med reformerna är det inte längre kommunernas lagstadgade uppgift att ordna social- och hälsotjänster. Kommunerna svarar emellertid även i fortsättningen i enlighet med principerna i den nuvarande lagstiftningen för skötseln och främjandet av sysselsättningen samt främjandet av kompetens och bildning samt välfärd och hälsa, för idrotts- och motions-, kultur- och andra fritidstjänster, ungdomsverksamheten, den lokala näringspolitiken, markanvändningen, byggandet och stadsplaneringen och största delen av bostadspolitiken.  

Det vore bra att stärka i synnerhet invandrarnas och organisationernas delaktighet i planeringen och utvecklingen av integrationsfrämjande till exempel genom att begära yttranden eller ordna samråd. Invandrarnas deltagande i planeringen, genomförandet och uppföljningen av mål och åtgärder som gäller integrering stöder deras integration i synnerhet på lokal nivå. Ett mål för samrådet är också att på bred basis få olika samhällsaktörer att delta i partnerskap kring integrering. Frivilligorganisationer samt arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer kan på ett betydande sätt påverka ordnandet av åtgärder och främjandet av goda etniska relationer i kommunen. Också lokala företagare och arbetsgivare borde fås med. Ungdomslagens 24 § förpliktar kommunerna att höra de unga i ärenden som gäller dem. Även minderåriga invandrare har rätt att delta och påverka i frågor som berör dem i sin hemkommun i motsvarighet till sin utvecklingsnivå. Sålunda borde även barns och ungdomars åsikter utredas lokalt vid planeringen och utvecklingen av integrationsfrämjande. Det är inte tillräckligt att begära yttrande av eller ordna samråd endast för vuxna, utan i det sektorsövergripande samarbetet borde man också beakta sådana forum via vilka man når barn och ungdomar, såsom skolor och elektroniska kanaler. 

Enligt 5 mom. ska planeringen och utvecklingen av integreringen i kommunen samordnas med landskapets planering på det sätt som anges i 23 §. Enligt den bestämmelsen ska landskapet på grund av att integreringen är sektorsövergripande utveckla integrationen genom sektorsövergripande samarbete och i synnerhet samordningen med kommunerna inom dess område är viktigt för uppkomsten av en regional helhetssyn. Landskapets och kommunens planering av integrationsfrämjande ska samordnas med planeringen av framför allt tillväxttjänsterna, social- och hälsovårdstjänsterna samt främjandet av regionutveckling, välfärd, hälsa och säkerhet. En metod för samordning enligt 14 § i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster kan vara att utnyttja alliansmodellen för tjänsteanordnarna (landskapet, kommunerna) och tjänsteproducenterna. 

I verksamhetsmodellen avtalar landskapet om användning av alliansmodellen med kommunerna inom landskapets område. Landskapet och de kommuner som vill vara med i alliansen upphandlar i enlighet med 21 § i upphandlingslagen gemensamt de tjänsteproducenter som tas med. Landskapet och kommunen kan också avtala om vilken av deras egen tjänsteproduktion som tas med i alliansen såsom produktion som parterna sköter själva. Parter i alliansprojektet skulle vara landskapet, kommunerna samt privata sektorns och tredje sektorns tjänsteproducenter, som planerar och genomför projektet tillsammans.  

Med stöd av 6 mom. ska kommunen se till att den egna personalen är så välutbildad och välinsatt i invandrar- och integreringsfrågor som möjligt, och att den kan identifiera bland annat invandrares särskilda behov och hänvisa dem till tjänster som motsvarar deras behov. Det krävs kunnig personal för att främja integrationen på ett sätt som motsvarar olika invandrargruppers behov och för att låta integreringen genomsyra kommunens samtliga tjänster. 

29 §. Ordnande av kommunala integrationsfrämjande tjänster. Enligt 1 mom. ska kommunen se till att dess integrationsfrämjande tjänster ordnas som en del av kommunens basservice och som andra integrationsfrämjande tjänster inom ramen för tillgängliga anslag så att de till innehåll och omfattning är sådana som invandrarnas servicebehov i kommunen förutsätter. Invandrarbefolkningens behov och integrationsfrämjande ska beaktas i den allmänna planeringen och uppföljningen av tjänsterna inom kommunens olika sektorer, såsom småbarnspedagogik, grundläggande utbildning, utbildning, sysselsättning, boende, bildning, kultur, motion och idrott samt ungdomsverksamhet, samt i själva verksamheten. Basservicen kompletteras vid behov med särskilda integrationsfrämjande åtgärder och tjänster för invandrarna, som i hög grad hänför sig till språkutbildning och annan utbildning samt vägledning och rådgivning. Kommunen ska dessutom se till att dess tjänster även lämpar sig för invandrare. När integration och goda befolkningsrelationer genomsyrar olika sektorer främjar det integration och preciserar alla myndigheters skyldighet att beakta invandrarbefolkningen när de ordnar tjänster.  

Det är ytterst väsentligt ur integrationssynpunkt att man drar försorg om den grundläggande utbildningen och annan utbildning för barn och unga. Invandrarungas språkkunskaper varierar och ungdomar som behärskar de inhemska språken dåligt löper större risk att bli utanför utbildning och arbetsmarknad än unga bland majoritetsbefolkningen. Det är också vanligare att invandrarunga avbryter grundskolan, yrkesstudier och gymnasium än unga bland majoritetsbefolkningen. Detta gäller särskilt barn och unga som flyttat till Finland i grundskoleåldern eller som redan har passerat denna ålder när de anländer. Den förlängning av de frivilliga studierna som genomfördes 2016 för att denna grupp ska kunna slutföra den grundläggande utbildningen främjar möjligheterna att få avgångsbetyg från den grundläggande utbildningen och således gå vidare till fortsatta studier. 

En väsentlig målgrupp för kommunens integreringsåtgärder är också andra som står utanför arbetskraften, såsom föräldrar som sköter sina barn hemma, äldre eller långtidssjuka, som ofta stannar hemma och således står utanför de integrationsfrämjande tjänsterna. Kommunen borde se till att det på dess område ordnas kurser och annan utbildning på olika nivåer som främjar språkkunskaper och integration och som stöder möjligheterna för invandrare som står utanför arbetskraften att studera finska eller svenska och det finländska samhällets funktion oberoende av livssituation. Till exempel är invandrarutbildningen inom det fria bildningsarbetet och den möjlighet till barndagvård som erbjuds under tiden för den en betydelsefull utbildningsväg för många invandrare som sköter barn hemma. När hemmaföräldrarna omfattas av integrationsplanerna och utbildningen öppnas en möjlighet att ge föräldrarna information om det finländska systemet för småbarnpedagogik samt småbarnspedagogikens möjligheter att stödja barnens uppväxt och utveckling. 

Dessutom ska kommunen särskilt beakta det eventuella behovet av särskilt stöd och tjänsterna för särskilt stöd bland dem som fått internationellt skydd och deras familjemedlemmar. Kommunen ska också se till att det i kommunen utses ansvariga som sköter om de integreringstjänster som avses i 2 kap., inklusive kommunens uppgifter vid utarbetandet av den inledande kartläggningen och integrationsplanen för invandrare. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får kommunens integrationsfrämjande tjänster också ordnas i samarbete mellan kommunerna. Det kan bli aktuellt att ordna tjänster i samarbete framför allt när det med tanke på invandrarbefolkningens storlek och fördelning är effektivare och svarar bättre på invandrarnas behov om tjänsterna ordnas i samarbete mellan kommuner. 

30 §. Kommunal samarbetsgrupp för invandring och integrering. En kommun eller flera kommuner tillsammans kan tillsätta en sektorsövergripande samarbetsgrupp på lokal nivå för att utveckla planeringen och genomförandet av invandringen och integreringen i kommunen och för att främja goda befolkningsrelationer. Samarbetsgruppen har till uppgift att stödja utvecklingen, planeringen och genomförandet av integreringen i kommunen, samordningen av integreringen med annan kommunal planering samt arbetet för att främja likabehandling och goda befolkningsrelationer i kommunen. Samarbetsgruppen kan även ha andra uppgifter i anslutning till invandring. En motsvarande bestämmelse finns i 31 § 2 mom. i den gällande lagen. Åtminstone i små kommuner kan det vara ändamålsenligt att sammanställa samarbetsgruppen i samarbete mellan kommuner. En samarbetsgrupp som är gemensam mellan flera kommuner underlättar också invandrarorganisationernas deltagande i nätverksarbetet, eftersom det inte nödvändigtvis finns invandrarorganisationer i alla kommuner. Samarbete på lokal nivå med olika aktörer skapar ramarna för att för invandrarnas individuella behov bygga upp tjänstehelheter av olika myndigheters och andra aktörers tjänster liksom att dra nytta av invandrarnas kompetens för att stärka kommunens livskraft på ett sätt som gynnar invandrarna själva och kommunen.  

5 kap. Statens integrationsfrämjande åtgärder

31 §. Riksomfattande planering, utveckling och styrning av integrationsfrämjandet. I den föreslagna paragrafen bestäms om arbets- och näringsministeriets uppgifter i anslutning till integreringen. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande lagstiftningen, men ministeriets uppgifter preciseras med hänsyn till de förändringar som landskaps-, social- och hälsovårds- samt tillväxttjänstreformerna för med sig.  

Arbets- och näringsministeriet svarar för riksomfattande planering, utveckling och styrning av integreringspolitiken och för dess samordning med andra politikområden och med arbetet för att främja goda befolkningsrelationer. Likaså svarar arbets- och näringsministeriet för riksomfattande uppföljning och utvärdering av integreringspolitiken och av arbetet för att främja goda befolkningsrelationer. Integrationsfrämjande är ett sektorsövergripande politikområde, som berör flera olika områden; de viktigaste är arbets-, utbildnings-, boende-, småbarnspedagogik-, kultur-, idrotts- och motions-, ungdoms- samt social- och hälso- och näringspolitiken. När integration och främjande av goda etniska relationer genomsyrar olika politikområden främjas integrationen och olika förvaltningsområdens skyldighet att beakta invandrarbefolkningen när de planerar, utvecklar och styr sin verksamhet preciseras.  

Arbets- och näringsministeriet följer och utvärderar integrationen och arbetet för att främja goda befolkningsrelationer i samarbete med andra förvaltningsområden. Det kompetenscentrum för integrering som är verksamt i anslutning till ministeriet producerar uppföljnings-, utvärderings- och forskningsdata, som olika ministerier, landskapen, kommunerna och andra integreringsaktörer kan utnyttja när de planerar och utvecklar integreringen samt följer hur den genomförs. 

32 §. Statens program för integrering. I 1 mom. föreslås på samma sätt som i den gällande lagen att statsrådet beslutar om hur integreringen ska utvecklas på riksomfattande nivå genom att för fyra år åt gången utarbeta ett statligt program för integrering, där integreringsmålen ingår. Arbets- och näringsministeriet svarar för beredningen av programmet. De ministerier som är centrala med avseende på utvecklingen av integreringen uppställer för sina respektive förvaltningsområden målen och åtgärderna för utveckling av integreringen som en del av planeringen av verksamheten och ekonomin inom förvaltningsområdet. De integrationsfrämjande målen ska beaktas enligt mainstreamingprincipen i de olika förvaltningsområdenas riksomfattande program och strategier, i synnerhet i den allmänna planeringen, genomförandet, uppföljningen och utvärderingen av utbildnings-, sysselsättnings-, tillväxt-, boende- samt social- och hälsotjänsterna. Bestämmelsen överensstämmer till denna del med den nuvarande regleringen. 

Enligt 2 mom. ska statens program för integrering beakta landskapens långsiktiga mål i de landskapsstrategier som föreskrivs i 35 § i landskapslagen och främjandet av lika och tillräcklig tillgång till integrationsfrämjande tjänster i landskapen och kommunerna. I bestämmelsen beaktas behovet att säkerställa lika tillgång till och samordning av tjänsterna i landskapen och kommunerna. Bestämmelsen är kopplad till lagens 23 och 28 § enligt vilka landskapen och kommunerna i sin egen planering ska beakta de riksomfattande målen för integreringen. Framför allt kommer statens program för integrering att vara ett redskap som styr landskapens och kommunernas planering. I lagen om regionutveckling och tillväxttjänster kopplas planeringen, utvecklingen och uppföljningen av integreringen i landskapen samman med regionutvecklingen och uppföljningen av tillväxttjänsterna, vilket bidrar till att integreringen beaktas i landskapets planering och uppföljning.  

Statens program för integrering ska utarbetas genom sektorsövergripande samarbete. Representanter för landskapen och kommunerna kan på arbets- och näringsministeriets initiativ delta i arbetet med att utarbeta statens program för integrering. Genom bestämmelsen främjas samordningen av planeringen och utvecklingen av integreringen på riks-, landskaps- och kommunnivå. 

33 §. Samarbetsorgan mellan ministerierna. I den föreslagna paragrafen föreskrivs att för att främja samarbetet kring och informationen om integrering mellan ministerierna samt samordna åtgärderna stöds arbets- och näringsministeriet av ett samarbetsorgan som består av representanter för de ministerier som är centrala med avseende på integreringen. Samarbetsorganet ska också bistå arbets- och näringsministeriet vid beredningen av programmet för integrering genom att samla in, bedöma och analysera information i syfte att utveckla integreringen av invandrare. Samarbetsorganet ska lägga fram de olika förvaltningsområdenas riktlinjer och utvecklingsförslag som gäller integrering för gemensam behandling. Medlemmarna i samarbetsorganet borde vara höga tjänstemän från de olika ministerierna, för att organets verksamhet ska ge effekt. Paragrafen motsvarar den gällande bestämmelsen. 

34 §. Uppföljning av tillgången till tjänster och kostnadsutvecklingen. Enligt paragrafen ska arbets- och näringsministeriet tillsammans med andra centrala ministerier övervaka att alla berörda har lika tillgång till de integrationsfrämjande tjänster som hör till landskapets organiseringsansvar och att nivån på finansieringen är tillräcklig på riksomfattande nivå och i de enskilda landskapen. Ministeriet kan vid behov begära att ett eller flera landskap kommer med en redogörelse som behandlar behovet av integrationsfrämjande tjänster, den faktiska och uppskattade framtida utvecklingen av deras tillgång och kvalitet i landskapet och de ingående kommunerna. Ministeriet kan också begära att landskapet i redogörelsen uppskattar vilka åtgärder som är nödvändiga i landskapet med tanke på kostnadshanteringen och eventuella andra åtgärder som lika tillgång till tjänster och tjänsternas kvalitet kan tryggas med genom statlig finansiering och annan inkomstfinansiering. 

Paragrafens syfte är att säkerställa att arbets- och näringsministeriet får tillräckligt med information så att det kan verifiera finansieringen för främjandet av integrationen av invandrare som en del av det anslag som anvisats landskapet som statsandel. Paragrafen ger inte arbets- och näringsministeriet befogenheter att ingripa i hur landskapet fördelar finansieringen med allmän täckning. Arbets- och näringsministeriet ska dock känna till hur integrationstjänsterna har finansierats i landskapen som en del av integrations-, tillväxt- och social- och hälsovårdstjänsterna. Annars har ministeriet inte någon helhetsbild av de resurser som använts för integrationstjänster och det är inte möjligt att på riksnivå utvärdera tjänsternas genomslagskraft och effektivitet tillräckligt. Med hjälp av uppföljningen kan man också föra fram sådana skillnader i landskapens användning av finansieringen som kan inverka på lika tillgång till integrationsfrämjande tjänster för invandrare. 

35 §. Statens tillstånds- och tillsynsmyndighets uppgifter. Enligt förslaget till lag om Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet är myndigheten en sektorsövergripande statlig förvaltningsmyndighet som genom sin verksamhet i regionerna ska trygga de grundläggande rättigheterna och rättssäkerheten och bevaka allmänintresset genom att sköta verkställighets-, styrnings- och tillsynsuppgifter som avser efterlevnaden av lagstiftningen. Myndighetens ansvarsområde ska enligt förslaget vara hela landet, om inte något annat föreskrivs. De uppgifter som omfattas av myndighetens verksamhetsidé bestäms enligt speciallagstiftning, vilket innebär att myndigheten svarar för uppgifterna och därmed för bevakning av allmänintresset endast enligt vad som särskilt föreskrivs i lag. Avsikten med myndighetens styrning och tillsyn är att proaktivt, interaktivt och jämlikt säkerställa kundernas rättigheter inom de sektorer som är föremål för tillsynen samt att se till att serviceproducenternas skyldigheter fullgörs. 

Enligt den föreslagna paragrafen svarar Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet för planeringen, styrningen och tillsynen av de integrationsfrämjande tjänsterna för invandrare inom sitt verksamhetsområde och sörjer för att invandrarnas behov beaktas vid planeringen och anordnandet av andra åtgärder och tjänster som hör till myndighetens verksamhetsområde. 

Till myndighetens verksamhetområde ska särskilt höra att övervaka landskapet när det ordnar boende för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Enligt det föreslagna 2 mom. utövar Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet tillsyn över de i 50 § avsedda familjegrupphems och andra boendeenheters verksamhet. På den tillsynen tillämpas 4 kap. 23–27 §, 5 kap. 31 § och 6 kap. 32, 33 och 35 § i lagen om produktion av social- och hälsotjänster ( / ). I 4 kap. 23 § i lagen om produktion av social- och hälsotjänster föreskrivs det om allmänna principer för styrning och tillsyn, i 24 § om samarbete mellan myndigheter, i 25 § om inspektionsrätt, i 26 § om administrativ styrning och uppmaning och i 27 § om föreskrifter och tvångsmedel. I 5 kap. 31 § föreskrivs om verkställighet. I 6 kap. 32 § föreskrivs det om rätt till information, i 33 § om utlämnande av uppgifter och i 35 § om handräckning.  

Enligt 3 mom. ska Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet samarbeta med landskapet när den sköter sina uppgifter enligt denna lag. 

6 kap. Anvisande till kommuner

36 §. Riksomfattande mål och åtgärder för anvisande av invandrare till kommuner. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen fastställs de riksomfattande målen och prioriteringarna för anvisande till kommuner (riksomfattande planering av anvisande till kommuner) av personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. som en del av det regionutvecklingsbeslut som avses i 10 § i förslaget till lag om regionutveckling och tillväxttjänster. Genom beslutet fastställs sambandet mellan anvisandet till kommuner och regionutvecklingen. Det är meningen att regionutvecklingsbeslutet och de ingående riksomfattande målen och prioriteringarna för kommunen ska beredas tvärsektoriellt med olika ministerier. Målen i regionutvecklingsbeslutet och i det statliga integreringsprogram som avses i 32 § ska samordnas. Arbets- och näringsministeriet ska påbörja arbetet med de till regionutvecklingsbeslutet kopplade riksomfattande målen och prioriteringarna för anvisande till kommuner som en del av arbetet med att ta fram statens integreringsprogram när landet får en ny regering. 

Enligt 2 mom. kan statsrådet vid behov precisera den riksomfattande planeringen av anvisande till kommuner som avses i 1 mom. genom att bestämma preciserande mål och prioriteringar för att säkerställa en på riksnivå jämnt fördelad och smidig flyttning till kommunerna för personer som avses i 2 § 2 och 3 mom.  

Enligt 3 mom. ska arbets- och näringsministeriet bereda den riksomfattande planeringen av anvisande till kommuner enligt 1 och 2 mom. vid behov i samarbete med de ministerier och landskap som är centrala när det gäller anvisande till kommuner. Kommunerna ska höras i behövlig omfattning i samband med beredningen. Utgångspunkten för de riksomfattande målen och prioriteringarna ska bland annat vara uppföljningsuppgifter om sysselsättning, arbetskraft, utbildningsplatser, bostäder och integrationsfrämjande tjänster i de olika landskapen samt deras inverkan på möjligheterna att tillgodose olika gruppers servicebehov. Vid beredningen av målen och prioriteringarna bör man också beakta det antal platser på förläggningarna samt det antal boendeenheter för asylsökande minderåriga som är i landet utan vårdnadshavare som finns i landskapet. 

37 §. Planering och utveckling i landskapet av anvisande till kommuner. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen svarar landskapet för den strategiska planeringen av anvisandet till kommuner av personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. utifrån målen och prioriteringarna i det riksomfattande regionutvecklingsbeslutet. Landskapets regionala mål för samt planering, utveckling och åtgärder när det gäller anvisandet till kommuner ska behandlas som en del av den planering och utveckling av integrering i landskapet som avses i 23 § och samordnas med regionutvecklingen på det sätt som i 23 § anges i fråga om samordning av integrering och regionutveckling i landskapet. Landskapet ska i sin planering av integreringen enligt 23 § beakta de riksomfattande målen och prioriteringarna för anvisande till kommuner liksom ange förfaringssätten vid anvisandet till kommuner och de ansvariga aktörerna i landskapet. 

Vid behov ska landskapet i enlighet med 23 § 4 mom. utarbeta ett program för invandring och integrering som kompletterar landskapsstrategin, landskapsprogrammet för regionutveckling och den regionala välfärdsberättelsen, om det inte av grundad anledning är onödigt att utarbeta ett sådant program. Programmet bereds i samarbete med bland andra kommunerna och landskapets andra myndigheter samt representanter för de sammanslutningar, organisationer och näringslivet som deltar i integreringen och regionutvecklingen. I det särskilda programmet för invandring och integrering kan anvisandet till kommuner i landskapet också behandlas till den del som frågan inte behandlats tillräckligt i landskapsstrategin och landskapsprogrammet. På behovet av ett särskilt program kan till exempel antalet personer i landskapet som får internationellt skydd eller är i utsatt ställning inverka. 

Enligt 2 mom. ska landskapet upprätta ett avtal med en eller flera kommuner inom landskapet om anvisande till kommuner av de personer som tagits emot inom den flyktingkvot som avses i 90 § i utlänningslagen. Kommunen svarar då för ordnandet av bostäder åt flyktingarna och deras familjer. Invandringsprocessen för kvotflyktingar skiljer sig från den för andra personer som fått internationellt skydd främst genom att flyktingkvoten grundar sig på ett årligt beslut av riksdagen och att kvotflyktingar väntar i tredjeländer på att få komma till Finland. Anvisandet till en kommun och i synnerhet bostad måste garanteras före inresan till Finland när det gäller kvotflyktingar som kommer direkt till kommunerna, av vilka en del utgörs av personer som behöver brådskande omplacering, så kallade nödfall. För minderåriga utan vårdnadshavare som ingår i flyktingkvoten gäller bestämmelserna i 8 kap. i denna lag. 

Landskapet kan också upprätta ett avtal med kommunen om anvisande till kommunen av andra personer som fått internationellt skydd än de som omfattas av 90 § i utlänningslagen, om det anser att ett avtal behövs till exempel med beaktande av antalet invandrare inom landskapet samt av behovet av särskilt stöd och behovet av anvisande till kommuner, men också om kommunerna eventuellt önskar att det upprättas ett avtal samt utifrån målet att i landskapet ordna flytten till en kommun på ett kontrollerat och metodiskt sätt. I behov av avtalsbaserad flyttning till en kommun kan förutom kvotflyktingar också personer som fått uppehållstillstånd inom asylförfarandet vara, i synnerhet personer som behöver särskilt stöd, personer med funktionsnedsättning, ensamförsörjare och familjer med många barn. 

Vid bedömningen av behovet av ett avtal kan man också ge akt på att invandrare anvisas till regioner där det finns tillräckligt med integrationsfrämjande studie- och jobbmöjligheter och sådana social- och hälsotjänster som motsvarar invandrarnas behov, inbegripet mentalvårdstjänster. Dessutom kan landskapet avtala om anvisande till kommuner också med de kommuner som invandrare flyttar mindre till direkt från förläggningar. Vid anvisandet till kommuner kan man således förutom till humanitära skäl ta hänsyn till tillgången på arbetskraft och stärkande av befolkningsunderlaget i regionen samt till utnyttjande av invandrarnas kompetenspotential. För minderåriga som anlänt till landet som asylsökande och som beviljats uppehållstillstånd ordnas omvårdnad, omsorg och fostran på det sätt som anges i 8 kap. i denna lag. 

38 §. Anvisande till kommuner. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen är det landskapet som bär huvudansvaret för anvisande till kommuner av personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. En sådan person kan också anvisas till en kommun av en förläggning, om det är ändamålsenligt med tanke på anvisandet eller för den personen själv. Det kan vara ändamålsenligt med anvisande till en kommun av en förläggning för att göra överföringen till kommunen smidigare till exempel i landskap där det finns många förläggningsplatser eller antalet asylsökande ökar snabbt. En snabbare överföring till kommunen sänker kostnaderna för mottagande av asylsökande och integrationen inleds snabbare. Avsikten med anvisande till kommuner är att de som fått uppehållstillstånd så snabbt som möjligt ska kunna använda sig av kommunala tjänster och andra integreringstjänster som de har rätt till enligt denna lag. Den som fått uppehållstillstånd kan också flytta över till kommunen självständigt utan landskapets eller förläggningens hjälp. I så fall ordnar han eller hon själv med bostad och flytt.  

Målet med den föreslagna paragrafen är ett kontrollerat och metodiskt anvisande till kommuner i fråga om personer som fått internationellt skydd och andra som avses i 2 § 2 och 3 mom. i denna lag. Enligt den gällande integrationslagen kan en kommun ingå avtal med NTM-centralen om anvisande av sådana personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. till kommunen, men NTM-centralen har för anvisandet till kommunerna inget operativt ansvar som grundar sig på lag. Jämfört med nuläget kommer anvisandet till kommuner av asylsökande som fått uppehållstillstånd därmed att vara en delvis ny uppgift för landskapen. 

Migrationsverket har gett förläggningarna anvisningar om förfarandet för överföring till kommuner. Verksamhetsmodellen började tillämpas 2010 till följd av det exceptionellt stora antalet asylsökande 2009. Ursprungligen var det meningen att förfarandet skulle vara tillfälligt och bidra till att förkorta kön till kommunplatser. Det har emellertid inte funnits någon rättslig grund för en modell där förläggningarna bidrar till arbetet med att föra över asylsökande med uppehållstillstånd till kommuner. Genom det här förslaget ska förfarandet regleras genom lag. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska landskapet i samarbete med Migrationsverket ansvara för att de personer som tagits emot inom den flyktingkvot som avses i 90 § i utlänningslagen anvisas till kommuner. Landskapet ska upprätta ett avtal för anvisande av flyktingar till kommuner enligt 37 § 2 mom. Migrationsverket ska för anvisandet av kvotflyktingar till kommuner dra nytta av en sådan anmälan från kommunen som baseras på ett i 37 § 2 mom. avsett avtal och som avser en kommunplats dit en kvotflykting kan anvisas. Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om anvisande till kommuner utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning får närmare bestämmelser utfärdas om landskapets och Migrationsverkets ansvar och förfaringssätt vid anvisande till kommuner i fall där överföringen från flyktingförläggningar till kommuner eller anvisandet av kvotflyktingar till kommuner inte sker kontrollerat och planenligt, t.ex. till följd av en snabb eller omfattande ökning i antalet asylsökande. 

39 §. Uppgifter som gäller anvisande till kommuner. I den gällande integrationslagen föreskrivs om ett särskilt kommunanvisningsregister som förs av NTM-centralerna. NTM-centralerna förvaltar sina kommunanvisningsregister på olika sätt och i dem förs bland annat information om till vilken kommun personen har anvisats. För tillgången till uppgifterna finns inget riksomfattande register där de olika NTM-centralernas uppgifter uppdateras elektroniskt, vilket skulle svara mot dagens aktuella informationsbehov.  

Enligt den föreslagna paragrafen ska de uppgifter som behövs för anvisandet till kommuner föras in i informationssystemet för utlänningsfrågor (UMA). Uppgifter som ska införas i fråga om en person som anvisats till en kommun är ärendets nummer eller klientens nummer, namn, kön, födelsedatum, födelseort och födelseland, personbeteckning, utländskt personnummer eller någon annan utländsk beteckning för identifiering av invandraren, uppgifter om medborgarskap och om civilstånd och familjeförhållanden, om modersmål och språkkunskaper, utbildning, yrkesskicklighet och arbetslivserfarenhet. Informationssystemet för utlänningsfrågor utvecklas vid Migrationsverket. Största delen av de uppgifter som är viktiga med tanke på anvisandet till kommuner förs redan nu in i UMA-systemet och i fortsättningen förs också in uppgift om vilken kommun personen anvisats till och uppgift om tillgängliga kommunplatser. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska uppgifter som gäller anvisande till kommuner avföras när de inte längre behövs och senast fem år efter att den sista uppgiften om anvisande av en person har förts in. Arkivverket bestämmer om varaktig lagring av uppgifterna i enlighet med 8 § 3 mom. i arkivlagen (831/1994). I övrigt tillämpas vad som i 8 § 2 mom. i arkivlagen föreskrivs om förvaring av handlingar. 

40 §.Användning av uppgifter om kommunanvisning. Rätt att använda de uppgifter som gäller kommunanvisning har enligt den föreslagna paragrafen Migrationsverket, förläggningen, landskapet, arbets- och näringsministeriet, Folkpensionsanstalten och kommunala myndigheter, om uppgifterna är nödvändiga för skötseln av dessa aktörers invandringsrelaterade uppgifter enligt denna lag, utlänningslagen eller någon annan lag. 

7 kap. Ersättning för kostnader

41 §. Ersättning från staten. Det föreslås att det i 7 kap. ska föreskrivas om ersättningen av kostnaderna för att ordna de tjänster som avses i denna lag. I den föreslagna 41 § finns en allmän bestämmelse om att kostnaderna för att ordna de tjänster som avses i lagen ska ersättas med statens medel. Staten ersätter inom ramen för statsbudgeten kommunerna och landskapen för kostnaderna för anordnandet av tjänsterna enligt vad som föreskrivs i detta kapitel. Enligt den gällande integrationslagen kan kommunen ersättas bland annat för specialkostnader inom social- och hälsovården, men i och med social- och hälsovårdsreformen som är under beredning överförs organiseringsansvaret för social- och hälsovården från kommunerna till landskapen och då kan man avstå från det nuvarande sättet att ersätta kommunerna för kostnader för social- och hälsovården. I enlighet med förslaget till lag om landskapens finansiering beviljas finansiering till landskapen för täckande av kostnaderna för de uppgifter för vilka de har organiseringsansvar. Den finansiering av kostnaderna för social- och hälsovården som enligt den gällande lagen ska betalas till kommunerna överförs till landskapens finansiering med allmän täckning i samband med reformen. Dessutom överförs en del av den kalkylerade ersättningen som betalas till kommunerna i enlighet med den gällande lagen till landskapens finansiering med allmän täckning.  

I 2 mom. föreskrivs det allmänt att kostnaderna ersätts enligt en kalkylmässig grund eller enligt de faktiska kostnaderna. I 42 § föreskrivs det närmare om den kalkylerade ersättningen för en i 2 § 2 eller 3 mom. avsedd person som flyttat till kommunen. Om ersättning för kommunens faktiska kostnader föreskrivs det separat i 43–45 §.  

Enligt 3 mom. betalas ersättning från det att den första hemkommunen registrerades i befolkningsdatasystemet för den person vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas. Om den person vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas inte har uppehållstillstånd när han eller hon kommer till landet och sedan uppehållstillstånd beviljats inte kan få en hemkommun enligt lagen om hemkommun (201/1994), betalas enligt 4 mom. ersättning dock från det att personen beviljades uppehållstillstånd. Det kan till exempel vara sådana personer som fått uppehållstillstånd enligt 51 eller 89 § i utlänningslagen.  

42 §. Kalkylerad ersättning till kommunen för den inledande kartläggningen samt för ordnande av inledande vägledning och rådgivning, tolkning och andra integrationsfrämjande tjänster. Enligt 1 mom. betalas i fråga om de personer som avses i 2 § 2 eller 3 mom. till kommunen av statens medel kalkylerad ersättning för inledande kartläggningar, inledande vägledning och rådgivning, kostnader för tolkning och annat ordnande av integrationsfrämjande tjänster.  

Till kommunen betalas av statens medel kalkylerad ersättning för kostnaderna för ordnande av verksamhet som stöder integration av flyktingar liksom för närvarande. Den kalkylerade ersättningen har de senaste åren betalats så att för en person som fyllt sju år betalas 2 300 euro per år och för en person som är under sju år betalas 6 845 euro per år. Genom landskaps- och social- och hälsovårdsreformerna överförs organiseringsansvaret för social- och hälsotjänster från kommunerna till landskapen. Till den del som integrationstjänsterna ordnas som en del av integrations-, social- och hälso- och tillväxttjänsterna inom landskapets organiseringsansvar ska de finansieras som en del av dessa tjänster på det sätt som föreskrivs i den föreslagna lagen om landskapens finansiering. Enligt uppskattning har 30 % av den kalkylerade ersättningen för en person som fyllt sju år och 5 % av ersättningen för en person under sju år gått till social- och hälsovårdstjänster. Till denna del övergår man från kalkylerad ersättning till landskapens finansiering med allmän täckning. 

Enligt den gällande lagen kan kommunen ersättas för kostnaderna för tolkning som kommunen ordnat för personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. Enligt uppskattning har 70 % av kostnaderna för tolkning gällt tolkning inom social- och hälsovården och 30 % annan integrationsfrämjande tolkning, såsom utarbetande av en integrationsplan, vägledning i användningen av integrationsfrämjande tjänster den första tiden efter att en flykting kommit till landet, boenderådgivning och annan introduktion i kommunen samt samarbete mellan skolan eller småbarnspedagogiken och hemmet. För att förenkla ersättningssystemet och minska det administrativa arbetet läggs de graderade kostnaderna för tolkning till den kalkylerade ersättningen till den del de har uppskattats gälla annat än tolkning inom social- och hälsovården. Det uppskattade anslaget för tolkning inom social- och hälsovården överförs till landskapens finansiering med allmän täckning. 

Enligt den gällande lagen betalas till kommunen kalkylerad ersättning för kostnader för anordnande av inledande kartläggning. Den kalkylerade ersättningen för anordnande av inledande kartläggning är 700 euro. Kommunerna har gjort rätt få inledande kartläggningar under lagens giltighetstid, de senaste åren endast drygt 400 inledande kartläggningar per år, för vilka de har ansökt om statlig ersättning med stöd av integrationslagen. För att förenkla ersättningssystemet och minska det administrativa arbetet läggs också de graderade kostnaderna för inledande kartläggning till den kalkylerade ersättningen för en person som fyllt sju år. 

De kalkylerade ersättningarna ska i princip användas för anordnande av inledande vägledning och rådgivning, kommunens integrationsfrämjande tjänster, såsom anordnande av inledande kartläggning, annan integrationsstödjande verksamhet samt kostnaderna för tolkning när integrationen framskrider. Den kalkylerade ersättningen täcker bland annat bildnings-, kultur- och fritidstjänster som verksamhet som stöder integrationen av dem som fått internationellt skydd, tjänster för barn och ungdomar, kompetens- och näringstjänster, tjänster för äldre och tjänster som främjar delaktighet samt åtgärder och tjänster i anslutning till främjande av hälsa och välfärd och förebyggande av rasism. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen betalas ersättning i tre år från det att den första hemkommunen registrerades i befolkningsdatasystemet för den person vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas. Om den person vars boende i kommunen är grunden för att ersättning betalas inte har uppehållstillstånd när han eller hon kommer till landet och sedan uppehållstillstånd beviljats inte kan få en hemkommun enligt lagen om hemkommun, ska ersättning betalas från det att personen beviljades uppehållstillstånd. I fråga om en person som har tagits till Finland inom den flyktingkvot som avses i 90 § i utlänningslagen betalas kalkylerad ersättning dock för fyra år. Ersättning kan inte betalas för längre tid än tre eller fyra år, även om myndigheterna förlänger integrationstiden för personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. till över tre eller fyra år. Eftersom lagen inte ska tillämpas på finska medborgare, ska inte heller kalkylerad ersättning betalas efter det att en person har blivit finsk medborgare. Kalkylerad ersättning kan betalas till kommunen utan särskild ansökan. I dessa avseenden ändras inte nuläget. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen får närmare bestämmelser om grunderna för och utbetalningen av kalkylerad ersättning utfärdas genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet föreskrivs om bland annat beloppet av den kalkylerade ersättningen samt att den betalas till kommunen utan särskild ansökan. 

I enlighet med den gällande integrationslagen ska även kommunerna i landskapet Åland ersättas för kostnaderna för mottagningen av flyktingar. Kalkylerad ersättning ska även i fortsättningen betalas till kommunerna i landskapet Åland. Lagen om landskapens finansiering gäller dock inte landskapet Åland, varför propositionen har konsekvenser för finansieringen till landskapet Åland. Tills vidare finns det inga riktlinjer för hur man ska gå till väga för Ålands del när det gäller ersättningar för specialkostnaderna för social- och hälsovård samt kostnaderna för utkomststöd. 

43 §. Ersättning för utkomststöd som kommunen finansierar. I paragrafen föreskrivs det om den ersättning som av statens medel ska betalas för kommunens kostnader för finansieringen av utbetalt utkomststöd till personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. Kostnaderna för utkomststöd till personer som avses i 2 § 2 och 3 mom. ersätts i högst tre år.  

44 §. Ersättning för beredskap att ta emot personer. Enligt det föreslagna 1 mom. kan kommunen få ersättning för nödvändiga kostnader orsakade av beredskap att ta emot personer som har tagits till Finland inom den flyktingkvot som avses i 90 § i utlänningslagen för högst tre månader innan personen anländer till Finland eller flyttar till kommunen när det inte gått att undvika att reservera bostad i förväg. Av grundad anledning kan kostnaderna ersättas för högst sex månader. En sådan anledning kan till exempel vara bostadssituationen i kommunen.  

Enligt 49 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen kan kommunen av särskilda skäl ersättas för övriga kostnader som kommunen orsakats. Enligt arbets- och näringsministeriets anvisning om ersättning till kommunerna för kostnader som uppstår vid tillämpning av lagen om främjande av integration (29.10.2013 TEM/2331/00.03.05.02/2013) kan sådana kostnader vara till exempel nödvändiga kostnader, till exempel hyror eller elräkningar eller nödvändiga möbleringskostnader, under väntetiden för bostäder som reserverats för personer som åtnjuter internationellt skydd, då man inte kunnat undvika att reservera en bostad innan personen eller familjen anländer till Finland eller flyttar till kommunen i fråga. Även om ersättningssystemet för specialkostnader enligt den gällande lagen förenklas, är den föreslagna bestämmelsen viktig särskilt för att säkra kvotflyktingars flyttning till kommunerna.  

Enligt 2 mom. är en förutsättning för betalning av ersättning dessutom att landskapet och kommunen har avtalat om detta särskilt. 

45 §. Ersättning för kostnader för tjänster och stödåtgärder till offer för människohandel. I paragrafen föreslås en specialbestämmelse om ersättning för kostnader för tjänster och stödåtgärder till offer för människohandel. Enligt det föreslagna 1 mom. får kommunen när det gäller offer för människohandel för högst tio år ersättning för kostnader som orsakas av åtgärder och tjänster som ordnas på grund av särskilda behov som ett offer för människohandel har till följd av sin ställning som offer. Sådana åtgärder eller tjänster kan ordnas till exempel för att garantera personens säkerhet eller på grund av något annat särskilt behov som hänför sig till ställningen som offer. Jämfört med nuläget avstår man från de separata ersättningarna för specialkostnader som betalas för social- och hälsovårdstjänster, eftersom finansieringen av social- och hälsovården överförs till landskapens finansiering med allmän täckning i samband med reformen. Det föreslås att kostnaderna för tolkning blir en del av den kalkylerade ersättningen, varför kostnaderna för tolkning med stöd av denna paragraf kan ersättas endast om det till kommunen inte betalas kalkylerad ersättning för ett offer för människohandel. 

Kommunen ska enligt 2 mom. begära ett utlåtande av föreståndaren för en förläggning som sörjer för hjälpen till offer för människohandel om huruvida de kostnader för vilka ersättning söks härrör från ordnandet av åtgärder och tjänster som beror på personens ställning som offer för människohandel. Hjälpen till offer för människohandel har koncentrerats till förläggningen i Joutseno. Enligt 3 mom. är en förutsättning för betalning av ersättning till kommunen dessutom att landskapet och kommunen har avtalat om detta särskilt. 

46 §. Ersättning för ordnande av omvårdnad för minderåriga som anlänt utan vårdnadshavare. Enligt den föreslagna paragrafen får landskapet ersättning för de kostnader som det orsakas av i 50–52 § avsedda tjänster som ordnats för minderåriga som anlänt till Finland utan vårdnadshavare. Kostnaderna ersätts för högst tio år. Det är fråga om kostnader för att ordna boende och stöd för barn och unga som bor i landet utan vårdnadshavare samt om tjänster som kan jämställas med eftervård inom barnskyddet för unga i åldern 18–20 år som anlänt till Finland utan vårdnadshavare, om servicebehovet i landskapet kräver detta.  

Enligt 2 mom. är en förutsättning för betalning av ersättning till landskapet dessutom att landskapet och tillväxttjänstmyndigheten har avtalat om detta särskilt.  

47 §. Arvode till företrädare och kostnader. Tillväxttjänstmyndigheten betalar på ansökan av statsmedel en företrädare som förordnats för ett barn arvode utifrån den tid som använts till företrädarens uppgifter och ersättning för kostnaderna för företrädandet, när företrädaren har förordnats med stöd av denna lag eller lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel och barnet har beviljats uppehållstillstånd. Närmare bestämmelser om grunderna för utbetalning av arvode, arvodets storlek, kostnader som ska ersättas och förfarandet vid utbetalning av arvode och om ersättning för kostnader utfärdas genom förordning av statsrådet. 

48 §. Utbetalning av ersättning. Enligt paragrafen ska landskapet och kommunen ansöka om sådan ersättning som avses i denna lag för de kostnader som de orsakats genom en till tillväxttjänstmyndigheten riktad ansökan. Ersättning för kostnaderna ska sökas inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket den verksamhet för vilken ersättning söks har ägt rum. Kostnaderna ersätts inte om ersättning söks senare än inom ett år. Enligt den gällande lagen ska ersättning för kostnaderna sökas inom två år från utgången av det kalenderår under vilket den verksamhet för vilken ersättning söks har ägt rum. Ett år kan betraktas som tillräcklig tid för att ansöka om ersättning, eftersom det förenklade ersättningssystemet gör att sådana kostnader som ska ersättas separat minskar avsevärt. 

För att ersättning ska kunna betalas ska ansökan preciseras genom att de kostnader för vilka ersättning söks specificeras. Till ansökan om ersättning ska det också fogas verifikat över kostnaderna alltid när det är möjligt. Tillväxttjänstmyndigheten ska vid behov kunna företa granskningar för att säkerställa att kostnaderna är sanningsenliga, till exempel med hjälp av stickprov. Landskapen och kommunerna ska ersättas kostnaderna jämte mervärdesskatt, om de söker ersättning också för mervärdesskattens andel. Om ersättning söks för mervärdesskatten ska landskapet och kommunen i sin ansökan förete en utredning om att tjänsten är momspliktig. I de fall där landskapet och kommunen redan har fått kalkylerad återbäring från staten för tjänstens momspliktiga andel, ska landskapet och kommunen dra av mervärdesskattens andel från sina kostnader innan ersättning söks. Bestämmelser om ändringssökande finns i 56 §. 

Enligt 2 mom. kan den kalkylerade ersättningen betalas till kommunen också utan särskild ansökan. Betalningen av den kalkylerade ersättningen till kommunerna har i regel skett utan särskild ansökan sedan våren 2016. Utbetalningen av den kalkylerade ersättningen automatiserades vid arbets- och näringsministeriet genom utvecklingsarbete inom projektet LAKO-AUTO som finansierades med AMIF-medel under tiden 1.6.2015–31.3.2017. Inom projektet skapades en funktion i Migrationsverkets UMA-system som kopplar ihop klientuppgifterna för de personer som hör till betalningssystemet för ersättning enligt integrationslagen med uppgifterna om hemkommun i befolkningsdatasystemet och av dessa bildas ett förslag till betalning av kalkylerad ersättning. Utifrån detta betalar utvecklings- och förvaltningscentret KEHA numera kommunerna månatligen kalkylerad ersättning automatiskt utan någon särskild ansökan från kommunen. I fråga om de personer som omfattas av betalningarna, men vars uppgifter inte automatiskt registreras i systemen och som därmed inte kommer med på listan över de automatiska betalningsförslagen (till exempel personer med spärrmarkering i befolkningsdatasystemet), behandlas uppgifterna manuellt vid Migrationsverket. Därefter kan kommunen få också utbetalningarna för de här personerna automatiskt.  

49 §. Skyldighet att betala tillbaka ersättning. I paragrafen föreskrivs om skyldighet att betala tillbaka ersättning som betalats till en kommun eller ett landskap. Tillväxttjänstmyndigheten kan enligt bestämmelsen bestämma att landskapet eller kommunen helt eller delvis ska betala tillbaka den ersättning som staten betalat, om felaktiga eller vilseledande uppgifter har getts för betalningen av ersättning eller om det i övrigt framgår att ersättningen har betalats utan grund. På det belopp som betalas tillbaka ska enligt 2 mom. en dröjsmålsränta betalas enligt den räntesats som bestäms i enlighet med 4 § 1 mom. i räntelagen (633/1982). I 3 mom. föreskrivs att tillväxttjänstmyndigheten ska besluta om återbetalning av en ersättning som utan grund betalats till ett landskap eller en kommun senast det femte kalenderåret efter utgången av det år för vilket ersättningen betalats. Ändring i beslutet får sökas enligt vad som föreskrivs i 56 § i denna lag. 

8 kap. Bestämmelser om barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare

50 §.Stöd för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare. I paragrafen föreskrivs om omvårdnad, omsorg och fostran för ett barn eller en ung person utan vårdnadshavare som har beviljats uppehållstillstånd efter att som minderårig ha ansökt om internationellt skydd i Finland. 

Enligt 1 mom. i paragrafen ska omvårdnad, omsorg och fostran för ett barn eller en ung person utan vårdnadshavare som har beviljats uppehållstillstånd efter att som minderårig ansökt om internationellt skydd i Finland eller som har tagits till Finland inom en flyktingkvot enligt 90 § i utlänningslagen ordnas i familjegrupphem, som familjevård eller som stödboende eller på något annat ändamålsenligt sätt. I bestämmelsen preciseras den nuvarande lagens bestämmelser, enligt vilka vården ordnas i familjegrupphem eller med hjälp av stödd familjeplacering eller på något annat ändamålsenligt sätt. Andra ändamålsenliga sätt möjliggör individuella boendelösningar, när det är förenligt med barnets bästa. I vissa fall kan barnets bästa vara att barnet också efter att det beviljats uppehållstillstånd bor kvar i den privata inkvartering där det bodde före beviljandet. 

Med stöd av 2 mom. kan ett barn eller en ung person omfattas av stödåtgärder eller av tjänster som kan jämställas med eftervård inom barnskyddet tills han eller hon fyller 21 år. Skrivningen gör det möjligt att tillhandahålla stödåtgärder eller tjänster som kan jämställas med eftervård inom barnskyddet för 18–20-åringar som bor i landet utan vårdnadshavare och som bedöms vara i behov av stöd. Syftet med tjänsterna är att stödja den ungas självständighetsprocess med hänsyn till hans eller hennes individuella behov och livssituation. Kostnaderna för tjänsterna ersätts enligt 46 § för högst tio år. 

Enligt 76 § i barnskyddslagen ska eftervård ordnas utifrån barnets eller den unga personens behov av stöd och med beaktande av klientplanen. Enligt lagens förarbeten kan eftervård omfatta vilka social- eller hälsovårdstjänster som helst. Under eftervårdstiden bör den unga personen garanteras åtminstone en stödjande vuxenrelation. Stödet kan vara till exempel en vuxen från den plats där den unga personen bodde tidigare, en stödperson, en socialarbetare eller en familjearbetare. I eftervården ingår också att den unga personen får stöd med att placera sig i utbildning och arbetslivet. 

Också ordnande av den unga personens boende är en viktig del av eftervården. När man bedömer boendealternativen bör man beakta vilken slags och hur mycket eftervård som den unga personen behöver. Boendealternativ som kan komma i fråga beroende på den unga personens behov av stöd är till exempel boende i en stödbostad, som besöks av en arbetstagare regelbundet eller vid behov, eller något annat stödboende eller till exempel egen hyresbostad. När eftervården avslutas ska socialarbetaren vid behov tillsammans med den unga personen göra upp en plan, i vilken skrivs in de allmänna tjänster och stödåtgärder som den unga personen vid behov har tillgång till sedan eftervården avslutats samt andra stöd- och förmånssystem som lämpar sig för honom eller henne och som han eller hon har tillgång till. En ung person på väg mot självständighet bör inte lämnas utan något som helst stöd när han eller hon fyllt 21 år, utan han eller hon bör då vid behov hänvisas till och göras delaktig av kommunens övriga tjänster. 

Enligt 3 mom. tillämpas på uppväxtförhållandena och lokalerna i familjegrupphem, antalet barn och unga personer som vårdas tillsammans och personalen vad som föreskrivs i 58–60 § i barnskyddslagen.  

Enligt 58 § i barnskyddslagen ska när barn vårdas, fostras och uppväxtförhållandena ordnas iakttas vad som föreskrivs i 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Barnets vård och fostran ska ordnas och barnet ska behandlas så att dess personliga integritet respekteras. En barnskyddsanstalt ska ha tillräckliga och ändamålsenliga lokaler och tillräcklig och ändamålsenlig utrustning. I en anstalt kan finnas en eller flera bostadsenheter. Enheterna kan även fungera var för sig. 

På familjegrupphems verksamhet ska likaså tillämpas 59 § i barnskyddslagen, enligt vilken i en bostadsenhet får högst sju barn eller unga personer vårdas tillsammans. I samma byggnad får högst 24 barn eller unga personer vara placerade samtidigt. I en bostadsenhet ska minst sju anställda vara sysselsatta i vård- och fostringsuppgifter. Om det finns flera bostadsenheter i samma byggnad, ska det per bostadsenhet finnas minst sex anställda som är sysselsatta i vård- och fostringsuppgifter. Om en anställd som är sysselsatt i vård- och fostringsuppgifter bor tillsammans med de barn eller unga personer som vårdas, kan avvikelse göras från nämnda antal anställda. I brådskande fall kan göras en tillfällig avvikelse från det antal barn som avses ovan, om detta är nödvändigt för att barnets vård ska kunna ordnas. Vidare ska enligt 59 § antalet anställda ställas i relation till antalet barn eller unga personer som vårdas, den vård och fostran de behöver samt verksamhetens natur med beaktande av vad som föreskrivs i 60 §. 

I fråga om behörighetsvillkoren för personal i vård- och fostringsuppgifter i familjegrupphem iakttas 60 § i barnskyddslagen, enligt vilken en barnskyddsanstalt ska ha en tillräckligt stor inom socialvården yrkesutbildad personal och annan personal för den vård och fostran som barn och unga personer behöver. Med yrkesutbildad personal inom socialvården avses särskilt yrkesutbildade personer som definieras i lagen om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården (272/2005). Den föreståndare som ansvarar för vård- och fostringsuppgifter vid anstalten ska ha behörighet enligt 10 § 4 mom. i den lagen. I behörighetsvillkoren för personal i vård- och fostringsuppgifter ska hänsyn tas till specialbehoven bland verksamhetsenhetens klienter och verksamhetens art. Det rekommenderas att en del av arbetstagarna har invandrarbakgrund. 

I 4 mom. i paragrafen föreskrivs om omhändertagande av ämnen och föremål, kroppsvisitation och kroppsbesiktning i familjegrupphem. I det avseendet tillämpas vad som föreskrivs i 64–67 § i barnskyddslagen. I nuvarande lagstiftning finns bestämmelser om omhändertagande av ämnen och föremål och inspektion av rum som en invånare förfogar över. I dessa fall hänvisas till bestämmelserna i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd. Genom propositionen utvidgas befintliga begränsande åtgärder med vissa åtgärder enligt barnskyddslagen. Genom att införa nya åtgärder som kan användas i familjegrupphem är det i vissa fall möjligt för barn och unga att bo kvar i familjegrupphem också i sådana fall då stödet för ett barn förutsätter till exempel utredning av drogmissbruk. Detta utesluter inte att ett barn kan omhändertas med stöd av barnskyddslagen och placeras i vård utanför hemmet. Införandet av nya åtgärder förutsätter att personalen vid familjegrupphemmet får utbildning i att använda dem. Syftet med de nya åtgärderna är inte att ändra familjegrupphemmets karaktär av en enhet som i första hand erbjuder omvårdnad och omsorg och vars verksamhet grundar sig på förtroende mellan barnen och personalen. 

I 64 § i barnskyddslagen föreskrivs om de allmänna förutsättningarna för användning av begränsande åtgärder. Enligt den får begränsande åtgärder riktas mot barnet endast i den utsträckning som nödvändigtvis krävs för att barnets egen eller någon annans hälsa eller säkerhet ska tryggas eller något annat intresse som anges i de nämnda bestämmelserna ska tillgodoses. Åtgärderna ska genomföras så tryggt som möjligt och med respekt för barnets människovärde. 

I 65 § i barnskyddslagen föreskrivs om omhändertagande av ämnen och föremål. Om ett barn innehar berusningsframkallande ämnen eller redskap som särskilt lämpar sig för bruket av sådana, ska dessa omhändertas av anstalten. Likaså ska anstalten omhänderta ämnen eller föremål som ett barn innehar och som är avsedda att skada barnet eller någon annan. Anstalten får omhänderta ämnen eller föremål vars egenskaper gör att de lämpar sig för att äventyra barnets eller någon annans liv, hälsa eller säkerhet eller för att skada egendom, om det är sannolikt att barnet använder ämnena eller föremålen på det sätt som avses i denna bestämmelse. På överlämnande eller förstöring av omhändertagen egendom tillämpas vad som föreskrivs i någon annan lag. Ett omhändertagande kan göras av föreståndaren för anstalten eller av en person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Föreståndaren eller en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal ska omedelbart underrättas om saken, och denne ska besluta om omhändertagandet, om egendomen inte återlämnas. 

Anstalten får dessutom omhänderta ämnen och föremål som ett barn innehar och som sannolikt är till allvarligt förfång för ordnandet av vården av barnet eller andra barn utom hemmet eller för den allmänna ordningen i anstalten. Beslut om omhändertagandet fattas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Åtgärden får inte pågå längre än vad som är nödvändigt av de skäl som anges i bestämmelsen och med avseende på barnets vård och fostran. 

I 66 § i barnskyddslagen föreskrivs om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Om det finns grundad anledning att misstänka att ett barn i sina kläder har eller annars bär på sig ämnen eller föremål som avses i 65 § 1 mom., får kroppsvisitation företas för att utreda saken. Kroppsvisitationen företas av föreståndaren för anstalten eller av en av föreståndaren förordnad person i anstaltens vård- och fostringspersonal. Om det finns grundad anledning att misstänka att ett barn har använt rusmedel som avses i 65 § 1 mom., får barnet underkastas kroppsbesiktning som kan omfatta ett utandningsprov eller tagande av blod-, hår-, urin- eller salivprov. 

I 67 § i barnskyddslagen föreskrivs om granskning av egendom och försändelser samt kvarhållande av försändelser. Om det finns grundad anledning att misstänka att ett barn innehar ämnen eller föremål som avses i 65 § 1 mom. eller barnets vistelseort i brådskande ordning måste utredas för att syftet med vården utom hemmet ska uppnås, får enligt paragrafen de utrymmen som barnet förfogar över eller den egendom som barnet innehar granskas. Om det finns grundad anledning att misstänka att ett brev eller ett därmed jämförbart annat förtroligt meddelande eller någon annan försändelse till barnet innehåller ämnen eller föremål som avses i 65 § 1 mom., får innehållet i försändelsen granskas utan att brev eller andra förtroliga meddelanden läses. 

Enligt 50 § 5 mom. i lagförslaget ska beslut om användningen av begränsande åtgärder enligt 4 mom. fattas av föreståndaren för familjegrupphemmet eller en av föreståndaren förordnad person som hör till vård- och fostringspersonalen. På anteckning om begränsande åtgärder tillämpas 74 § i barnskyddslagen. I 74 § barnskyddslagen föreskrivs bland annat att boendeenheten för att trygga uppföljningen och övervakningen av användningen av begränsande åtgärder på behörigt sätt ska göra anteckningar om de begränsande åtgärder som den har vidtagit. Anteckningarna ska omfatta en beskrivning av den begränsande åtgärden, grunden för åtgärden och hur länge den varat, namnet på den som har fattat beslut om åtgärden, genomfört den i praktiken och närvarat vid genomförandet, samt vid behov de särskilda skäl som avses i 66 § 1 mom. och 67 § 3 mom. Vidare ska åtgärdens eventuella inverkan på planen för vård och fostran nämnas. Anteckningarna ska också innefatta ett omnämnande av på vilket sätt barnet har hörts före beslutet om den begränsande åtgärden fattats eller åtgärden genomförts, samt av barnets åsikt om saken. Innehållet i anteckningarna ska månatligen för kännedom sändas till den socialarbetare som ansvarar för barnets angelägenheter. 

I 6 mom. i paragrafen föreskrivs att på familjevården av barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare tillämpas familjevårdslagen. Enligt den gällande lagen kan omvårdnad, omsorg och fostran för en minderårig som bor i landet utan vårdnadshavare ordnas med hjälp av stödd familjeplacering. För närvarande innehåller lagen dock inga närmare bestämmelser om vad stödd familjeplacering innefattar. I propositionen avstår man från begreppet familjeplacering och använder i stället begreppet familjevård. Tillämpliga blir bestämmelserna i familjevårdslagen om familjevårdnarens behörighet, uppdragsavtal, uppsägning och hävning av uppdragsavtal, rätt till ledighet och avlösarservice under den, utbildning och stöd, undersökningar av välmående och hälsa, vårdarvode, ersättning för kostnader, startersättning, indexbindning, social trygghet, anmälningsskyldighet och tillsyn. 

Boende och omsorg för barn med uppehållstillstånd som vistas i Finland utan vårdnadshavare kan således med stöd av integrationslagen ordnas i familjevård så att landskapet ingår ett uppdragsavtal med familjevårdaren enligt familjevårdslagen (263/2015) om stöd och tjänster för barnet och om vårdarvode och kostnadsersättningar till familjevårdaren. En placering i familjevård enligt integrationslagen är således inte vård utanför hemmet enligt barnskyddslagen, och något särskilt beslut om placeringen enligt barnskyddslagen är inte nödvändigt. Detta utesluter inte att barnet under tiden i familjevård av orsaker som avses i barnskyddslagen kan omhändertas eller placeras i vård utanför hemmet. Beslut om att placera i familjevård kan fattas enligt 21 § i socialvårdslagen. 

51 §.Stödboende. I paragrafen bestäms om ordnande av stödboende för sådana 18–20-åriga unga personer som anlänt till Finland som minderåriga utan vårdnadshavare och som behöver hjälp och stöd med att ordna sitt boende. Tjänsterna ska ordnas som stödboende på det sätt som anges i 21 § i socialvårdslagen (1301/2014). Enligt den gällande lagen kan ett barn eller en ung person omfattas av stödåtgärder tills han eller hon fyller 21 år eller tills han eller hon har en vårdnadshavare i Finland. Enligt nuvarande lag är det alltså möjligt för 18–20-åringar att bo i ett familjegrupphem eller någon annan boendeenhet. I den gällande lagen hänvisas dock för alla boendeenheters del till 58–60 § i barnskyddslagen, och inga lättare former av stödboende möjliggörs. Hänvisningen i förslaget till 21 § i socialvårdslagen gör det möjligt att ordna stödboendetjänster enligt klientens behov för 18–20-åringar.  

Enligt 21 § i socialvårdslagen ska boendeservice ordnas för personer som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna boende. Stödboende ska ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice. Vid stödboende är avsikten att omfattningen av det stöd som tillhandahålls ska vara flexibel. Stödboende kan ordnas i enhetsform eller så att klienten får stödet i sin egen bostad. Vid behov kan det också vara fråga om stöd dygnet runt. Stödboende enligt socialvårdslagen lämpar sig enligt motiveringen till lagen till exempel för eftervården av klienter enligt barnskyddslagen. 

I det stödboende som erbjuds 18–20-åringar kan det också ingå stödåtgärder enligt 50 § 2 mom. eller tjänster som kan jämställas med eftervården inom barnskyddet. 

Enligt 2 mom. kan stödboende av grundad anledning också ordnas för 17-åriga barn som anländer till Finland utan vårdnadshavare, om det är förenligt med barnets bästa. Bestämmelsens syfte är att möjliggöra stödboende i form av utlokalisering eller i enhetsform för sådana 17-åringar, med vars bästa det inte är förenligt att bo i familjegrupphem till exempel för att de har anlänt till Finland först närmare sin 18-årsdag och långvarigare boende i familjegrupphem inte är sannolikt. I dessa fall kan långvarigare kontinuerligt stöd i stödboende vara förenligt med 17-åringens bästa.  

52 §.Ordnande av boende och stöd för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare. I paragrafen föreskrivs om att ordna boende och stöd för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare. Enligt 1 mom. ska landskapet svara för att omvårdnad, omsorg och fostran ordnas för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare på det sätt som avses i 50 och 51 §, om servicebehovet i landskapet förutsätter det. Landskapet ska ansvara för ledning av och egenkontrollen i familjegrupphem och stödboende samt, vid behov i samarbete med ett annat landskap, för placering av barn och unga personer i sådant boende som avses i 50 § 1 mom.  

Enligt den gällande lagen kan kommunen inrätta ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet för barn och unga personer. Kommunen avtalar med NTM-centralen om inrättande av ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet, placering av barn och unga personer vid dessa enheter, anordnande av integrationsfrämjande tjänster och ersättning av kostnaderna för åtgärderna. I paragrafen föreslås att ansvaret överförs från kommunen och NTM-centralen på landskapet. Landskapets organiseringsansvar garanterar att i fortsättningen kan tillräckligt boende ordnas i de områden där det finns behov. Det ska vara enklare än nu att inrätta boende och därför möjligt att reagera snabbare när antalet som anländer utan vårdnadshavare förändras. Förfarandet ger landskapet möjlighet att samarbeta med Migrationsverket kring boendeenheternas placering i asylfasen och integrationsfasen och i vissa situationer också att ordna boendet. Med landskapets egenkontroll avses egenkontroll som stöder ledningen av enheterna. Den egentliga tillsynen över enheterna är en uppgift för Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Landskapet ska också svara för placeringen av barn och unga personer i familjegrupphem, stödboende, familjevård eller något annat ändamålsenligt boende. I sådana fall ska landskapet vid behov samarbeta med ett annat landskap. Samarbete mellan landskap kan vara nödvändigt till exempel om det är förenligt med barnets bästa att flytta till ett annat landskap exempelvis för studier. 

Enligt 2 mom. i paragrafen ska landskapet ordna stödtjänster och tjänster som motsvarar eftervården inom barnskyddet för 18–20-åringar som anlänt till Finland utan vårdnadshavare, om servicebehovet i landskapet förutsätter det. Syftet med momentet är att i förhållande till gällande lag förtydliga landskapets skyldighet att ordna eftervård för dem som behöver det. 

Enligt 3 mom. svarar landskapet och kommunen för att integrationsfrämjande tjänster ordnas för barn och unga personer som bor i landet utan vårdnadshavare på det sätt som anges i 2 kap. Överföringen av ansvaret för att ordna omvårdnad, omsorg och fostran till landskapet kräver ett nära samarbete mellan landskapet och kommunen, eftersom kommunen också i fortsättningen ansvarar för många av de tjänster som erbjuds dem som kommer utan vårdnadshavare, medräknat grundläggande utbildning.  

53 §.Förordnande av företrädare. I paragrafen bestäms om förordnande av företrädare för barn med uppehållstillstånd som vistas i Finland utan vårdnadshavare. Ett utländskt barn som vistas i Finland utan vårdnadshavare är omyndigt, och därför behöver det en företrädare i förvaltnings- och domstolsärenden som gäller dess person och förmögenhet. 

Bestämmelser om företrädare för barn utan vårdnadshavare ingår också i mottagningslagen, där det bestäms om förordnande av företrädare, företrädarens behörighet och uppgifter, befriande av en företrädare från sitt uppdrag och upphörande av företrädaruppdraget. I lagen ingår också en bestämmelse om anmälningsskyldighet i anslutning till företrädande av barn. I denna lag hänvisas till behöriga delar till bestämmelserna i den lagen. 

Med avseende på företrädande hör ett barn till tillämpningsområdet för mottagningslagen till dess att han eller hon beviljas uppehållstillstånd. Med tanke på barnets rättsskydd är det av största vikt att lagstiftningen inte förorsakar något avbrott i företrädandet, när han eller hon övergår från mottagningstjänsterna till att bli invånare i en kommun. Bland annat av denna orsak bör det även i denna lag i tillämpliga delar föreskrivas om företrädare för barn utan vårdnadshavare. Enligt 5 kap. i mottagningslagen ska bestämmelserna om förordnande av företrädare på företrädande av barn som söker internationellt skydd, får tillfälligt skydd eller är offer för människohandel och som inte har uppehållstillstånd. För dessa barn ska det utan dröjsmål utses en företrädare, om barnet befinner sig i Finland utan vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. 

Med stöd av denna lag ska en företrädare enligt 1 mom. förordnas för ett barn som fått uppehållstillstånd och som vistas i Finland utan vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Det kan vara fråga om ett barn som till exempel beviljats uppehållstillstånd inom flyktingkvoten och ett barn som fallit offer för människohandel och beviljats uppehållstillstånd, om barnet vistas i Finland utan vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Företrädare kan även utses för ett annat barn som fått uppehållstillstånd och som vistas i Finland utan vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Om företrädaren befrias från sitt uppdrag efter det att ett barn som ansökt om internationellt skydd har fått uppehållstillstånd, ska en ny företrädare inte kunna förordnas med stöd av mottagningslagen. I dessa situationer ska en företrädare kunna förordnas för den minderåriga med stöd av denna lag. Bestämmelsen kunde bli tillämplig till exempel i situationer där företrädaren har befriats från uppdraget därför att barnet flyttar långt från förläggningsorten efter att ha fått uppehållstillstånd. I dessa fall vore det ändamålsenligt att företrädaren skulle finnas närmare den ort där barnet bor. Beviljande av uppehållstillstånd ska dock inte direkt inverka på företrädarens uppdrag.  

I 2 mom. bestäms att ansökan om förordnande av företrädare görs av det organ i barnets vistelsekommun som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982). Enligt nämnda bestämmelse sköts de uppgifter som enligt socialvårdslagen ansluter sig till verkställigheten av socialvården samt de uppgifter som enligt någon annan lag åligger socialnämnden eller något annat motsvarande organ av ett eller flera kollegiala organ som utses av kommunen. Innan ansökan görs ska barnet enligt 2 mom. höras och barnets bästa ska beaktas på det sätt som föreskrivs i 4 §. 

I 3 mom. bestäms att i övrigt tillämpas på förordnande av företrädare vad som föreskrivs i 39 § 3 mom. i mottagningslagen. På tingsrättens anmälningsskyldighet tillämpas vad som föreskrivs i 44 § i den lagen. I bestämmelsen i fråga föreskrivs om tingsrättens anmälningsskyldighet till befolkningsdatasystemet och förmyndarmyndigheten. 

54 §.Företrädarens behörighet och uppgifter. I paragrafen föreskrivs om företrädarens behörighet och uppgifter. På behörigheten och uppgifterna för en företrädare som utses med stöd av denna lag ska tillämpas vad som föreskrivs i 40 och 41 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel. En förutsättning för att en person ska förordnas till företrädare ska vara att personen har visat upp ett straffregisterutdrag enligt 6 § 2 mom. i straffregisterlagen (770/1993) för tingsrätten. 

Innan ett beslut som gäller ett barns person eller förmögenhet fattas ska barnet höras och barnets bästa beaktas på det sätt som föreskrivs i 4 §. Enligt artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter ska barnet beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet. 

Företrädaren ska föra vårdnadshavarens talan i skol- samt social- och hälsovårdsfrågor som rör barnet och i andra centrala frågor som hänför sig till barnets liv. Företrädaren ska vid behov hjälpa barnet med att hålla kontakt med sina släktingar i Finland eller på andra ställen. Företrädaren ska kunna börja spåra barnets familj via Finlands Röda Kors personförfrågan, om barnet inte exakt vet var familjen finns och inte har några kontaktuppgifter för att få tag på familjen. Företrädaren bör i mån av möjlighet rådgöra om barnets framtid med barnets släktingar. Bestämmelser om företrädarens arvode och ersättning för företrädarens kostnader ingår i 47 §. 

55 §.Befriande av företrädaren från uppdraget och uppdragets upphörande. Enligt 1 mom. ska på befriande av företrädaren från uppdraget tillämpas vad som föreskrivs i 42 § 1 och 3 mom. i mottagningslagen. Enligt bestämmelsen ska företrädaren befrias från sitt uppdrag, när barnet har en vårdnadshavare i Finland, om det inte strider mot barnets bästa. Företrädaren kan också befrias från sitt uppdrag, om han eller hon begär det eller på grund av sjukdom eller av annan orsak är förhindrad eller oförmögen att sköta uppdraget eller om det finns någon annan särskild orsak. På tingsrättens anmälningsskyldighet tillämpas vad som föreskrivs i 43 § i den lagen. 

Enligt 2 mom. ska ansökan om befriande av företrädaren från uppdraget kunna göras av företrädaren, barnet självt efter fyllda 15 år, ett sådant organ i barnets vistelsekommun som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen eller barnets vårdnadshavare. Om en anställd i kommunen, landskapet, familjegrupphemmet eller stödboendet upptäcker att företrädaren för ett barn försummar sina uppgifter eller inte är lämplig för sitt uppdrag eller att ett barn är till exempel rädd eller betryckt på grund av företrädarens agerande, ska man försöka utreda situationen genom att höra barnet och företrädaren och vid behov inleda förfarande för att befria företrädaren från uppdraget. 

I 3 mom. föreskrivs att på upphörande av företrädaruppdrag tillämpas 43 § i mottagningslagen. Med annan laglig företrädare avses det organ som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen när barnet har tagits om hand. Företrädarens uppdrag upphör också, om barnet får finskt medborgarskap, eftersom de som beviljats medborgarskap inte hör till integrationslagens tillämpningsområde. 

Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om grunderna för utbetalning av arvode, arvodets storlek, kostnader som ska ersättas och förfarandet vid utbetalning av arvode och ersättning för kostnader. 

9 kap. Särskilda bestämmelser

56 §.Omprövningsbegäran och besvär. I paragrafen bestäms om sökande av ändring i beslut som avses i denna lag. Ändringssökandet ska gälla såväl beslut som berör enskilda invandrare som beslut i anslutning till exempelvis de ersättningar som staten betalar till kommunerna eller landskapen. Det första steget i ändringssökandet föreslås vara omprövningsbegäran. I 1 mom. föreskrivs om begäran om omprövning och besvär. I beslut som fattats med stöd av den föreslagna lagen får omprövning i princip begäras på det sätt som anges i 7 a kap. i förvaltningslagen. Enligt. 49 d § i förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras hos den myndighet som fattat beslutet eller hos den som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som fattat beslutet. Beslut enligt den föreslagna lagen kan fattas förutom av landskapet och kommunen också av tjänsteproducenten. 

Huvudregeln i fråga kan frångås vid begäran av omprövning av en tjänsteproducents beslut. En begäran om omprövning av en tjänsteproducents beslut ska göras hos det landskap eller den kommun vars tjänsteproducent det är fråga om, dvs. den som producenten ingått avtal med eller vars beslut producentens behörighet grundar sig på. Undantagsbestämmelsen stöds av motiveringen till 49 d § i förvaltningslagen, där det konstateras att det till exempel i situationer då ett förvaltningsbeslut meddelas av en privat aktör, kan vara ändamålsenligt att omprövningsbegäran i stället för av denna privata aktör avgörs av den myndighet som övervakar eller styr aktören i fråga (RP 230/2014 rd, s. 58/II). När det begärs omprövning hos ett landskap eller en kommun av en tjänsteproducents beslut, har klienten möjlighet att låta den privata tjänsteproducentens beslut prövas av en myndighet. Behandlingen av begäranden om omprövning är ett sätt att övervaka tjänsteproducentens verksamhet. Vilken myndighet omprövningsbegäran ska lämnas till framgår av den anvisning om hur man begär omprövning som fogas till beslutet i enlighet med 46 § i förvaltningslagen. 

Det beslut om meddelas med anledning av begäran om omprövning får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Bestämmelser om sökande av ändring i tingsrättens beslut som gäller förordnande av en företrädare för ett barn utan vårdnadshavare och om befriande av uppdraget ingår i 8 kap. I 3–5 mom. hänvisas till ändringssökande enligt vad som bestäms om det i 7 kap. i förslaget till lag om offentliga rekryterings- och kompetenstjänster, 12 kap. i lagen om utkomstskydd för arbetslösa och i 6 kap. i socialvårdslagen. 

57 §.Besvärsförbud. I paragrafen bestäms att i en integrationsplan som landskapet och/eller kommunen utarbetat tillsammans med invandraren får ändring inte sökas genom besvär.  

En integrationsplan kan karakteriseras som en förvaltningsåtgärd, som hänför sig till anordnandet av åtgärder som främjar och stödjer invandrarens integration. Att en integrationsplan görs upp i samarbete mellan invandraren och myndigheterna ger inte i sig invandraren direkt rätt till åtgärder eller ekonomiskt stöd eller understöd. Ordnandet av tjänster är i sista hand beroende av landskapets och kommunens till buds stående resurser och övriga möjligheter. Av denna anledning är en integrationsplan inte ett sådant myndighetsbeslut som skulle ha direkta rättsverkningar för invandrarens ställning. Grundlagsutskottet anser dock att åtminstone en vägran att utarbeta en integrationsplan bör kunna överklagas genom besvär (se GrUU 42/2010 rd). Därför ska ett besvärsförbud gälla bara redan upprättade integrationsplaner. 

Enligt 9 § 1 mom. i grundlagen har utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. Därför föreskrivs om besvärsförbud i anslutning till anvisande av kommun. Besvärsförbuden ovan överensstämmer med gällande lag. 

58 §.Försäkringsskydd 

I den föreslagna paragrafen föreskrivs det att en sådan försäkring som avses i 3 § 1 mom. i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015) samt gruppansvarsförsäkring ska ordnas för den som deltar i sådana integrationsfrämjande tjänster som avses i denna lag, i enlighet med vad som föreskrivs separat om dessa försäkringar. Enligt 84 § i gällande lag ska för olycksfall, som inträffat eller yrkessjukdom som ådragits i samband med deltagande i integrationsfrämjande frivilliga studier enligt 22 § eller i andra integrationsfrämjande åtgärder om vilka överenskommits specificerat till en person som får arbetsmarknadsstöd i form av integrationsstöd, betalas ersättning av statens medel enligt samma principer som gäller för ersättning för olycksfall enligt lagen om olycksfallsförsäkring (459/2015). Ersättningen betalas dock bara om den som lidit skada inte har rätt till en minst lika stor ersättning enligt någon annan lag. Arbets- och näringsministeriet ska ordna gruppansvarsförsäkring för den som deltar i integrationsfrämjande åtgärder enligt 1 mom. 

Till följd av att landskapen övertar ansvaret för att ordna tjänsterna, ska landskapen också överta ansvaret för att ordna det försäkringsskydd som anknyter till tjänsterna. Genom bestämmelsen förenhetligas det försäkringsskydd som är knutet till tjänsterna enligt den föreslagna lagen så att den som deltar i en tjänst ska ha såväl en gruppansvarsförsäkring som en olycksfallsförsäkring enligt lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar som gäller hela den tid tjänsten varar. 

Landskapet eller kommunen får överföra skyldigheten att teckna försäkring till en tjänsteproducent genom ett upphandlingskontrakt eller något annat avtal som gäller tillhandahållandet av tjänsten. Till exempel i fråga om integrationsutbildning kan landskapet på samma sätt som nu är fallet kräva att utbildningsproducenten tecknar de försäkringar som avses i lagen. Trots att landskapet eller kommunen får överföra försäkringsskyldigheten till tjänsteproducenten, är det dock alltid landskapet eller kommunen som i sista hand ansvarar för försäkringsskyddet gentemot den som deltar i tjänsten. 

Enligt 2 mom. i paragrafen ska på landskapet, kommunen och tjänsteproducenten tillämpas vad som i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar föreskrivs om arbetsgivare och på den som deltar i tjänster den lagens bestämmelser om arbetstagare. De ersättningar som med stöd av olycksfallsförsäkringen betalas för olycksfall som inträffat under den tid tjänsten pågår överensstämmer med ersättningarna enligt den lagstadgade arbetsolycksfallsförsäkringen. 

59 §.Stödjande av återflyttning. I paragrafen bestäms om stödjande av återflyttning. Enligt 1 mom. kan landskapet ersätta en person som avses i 2 § 2 och 3 mom. och som frivilligt i annat än tillfälligt syfte återvänder till sitt hem- eller utreseland för skäliga rese- och flyttkostnader. Landskapet kan dessutom betala ett återflyttningsbidrag som motsvarar utkomststödets grunddel till en person under högst två månader och till en familj under högst fyra månader. En förutsättning för stödjande av återflyttning ska vara att personen har för avsikt att flytta från landet stadigvarande. Ett bevis på att flyttningen är stadigvarande kan vara till exempel en flyttningsanmälan till magistraten av vilken det framgår att vistelsen utomlands är stadigvarande.  

Med stöd av 2 mom. beviljas ersättning för rese- och flyttkostnader samt återflyttningsbidrag på ansökan av det landskap inom vars område en person som avses i 1 mom. är bosatt. Ersättningar för rese- och flyttkostnader samt återflyttningsbidrag får med stöd av 3 mom. återkrävas av det landskap som beviljat dem. Ersättningen för rese- och flyttkostnader samt återflyttningsbidrag ska kunna återkrävas om det visar sig att ersättningen eller bidraget har betalats på felaktiga grunder eller utan grund. Ansökan om återkrav lämnas till den förvaltningsdomstol inom vars domkrets landskapet finns. 

60 §.Ersättning för kostnader för inresa i landet. Paragrafen motsvarar den gällande lagen. Enligt 1 mom. ska Migrationsverket ersätta kostnaderna för inresa i landet för en person som tagits till Finland inom den flyktingkvot som avses i 90 § i utlänningslagen och dennes familjemedlemmar. Migrationsverket ska enligt 2 mom. i enskilda fall kunna besluta att på ansökan ersätta kostnaderna för inresa i landet för familjemedlemmarna till någon annan person som får internationellt skydd än en sådan som avses i 1 mom., om det vore oskäligt att inte ersätta kostnaderna med beaktande av en svår skada eller allvarlig sjukdom hos den som fått internationellt skydd eller hans eller hennes familjemedlem eller något annat därmed jämförbart exceptionellt vägande skäl. Ett exceptionellt vägande skäl kan då hänföra sig till säkerställande av barnets bästa till exempel på grund av en skada som barnet har. Enbart medellöshet hos en person som fått internationellt skydd eller dennes familjemedlemmar kommer inte i fråga som ett exceptionellt vägande skäl. 

Migrationsverket ska på ansökan ersätta kostnaderna för inresa i landet för familjemedlemmarna till en person som avses i 2 mom. och som fått internationellt skydd. Detta betyder att i de fall som avses i momentet ska kostnaderna för inresan i landet inte ersättas på myndigheternas initiativ, och Migrationsverket behöver således inte ta ställning till om ett sektorsövergripande vägande skäl existerar i fråga om varje familjemedlem till en person som fått internationellt skydd, och det har ingen särskild skyldighet att ge varje familjemedlem till en person som fått internationellt skydd rådet att lägga fram exceptionellt vägande skäl. Migrationsverket kan meddela en anvisning som ersättning för inresor i landet efter att ha rådgjort med inrikesministeriet om saken.  

Familjemedlem definieras i 37 § i utlänningslagen. Inresan i landet ska ersättas endast i fråga om sådana familjemedlemmar till kvotflyktingar som har haft familjeband till den kvotflykting som är anknytningsperson innan uppehållstillstånd beviljades och endast i fråga om sådana familjemedlemmar till personer som avses i 2 mom. och som fått internationellt skydd som före inresan till Finland har haft familjeband till den som fått internationellt skydd i Finland. Med inresa i landet avses den första resan till Finland efter det att uppehållstillstånd beviljades. 

Enligt Migrationsverkets anvisningar ersätter det resekostnaderna endast i det fall att familjemedlemmens resa till Finland har ordnats av Finlands Röda Kors (FRK) och den internationella migrationsorganisationen (IOM). Resekostnaderna för en ledsagare kan ersättas endast i undantagsfall, när det har överenskommits på förhand mellan FRK och Migrationsverket. Kostnaderna ersätts inte direkt till anknytningspersonen eller den familjemedlem som anländer till Finland utan till IOM. Om familjemedlemmens resekostnader ersätts, skickar Migrationsverket anknytningspersonen ett positivt beslut om uppehållstillstånd samt FRK och Migrationsverkets gemensamma anvisningar om ersättning för resekostnader och researrangemangen. 

61 §.Regional delegation för etniska relationer. I paragrafen föreskrivs om en regional delegation för etniska relationer som ska tillsättas av ett landskap eller flera landskap tillsammans. Ett landskap eller flera landskap tillsammans ska tillsätta en regional delegation för etniska relationer. Landskapet kan också ordna verksamheten så att den regionala delegationen samverkar med den samarbetsgrupp för invandrar- och integreringsfrågor som avses i 26 § i denna lag. Enligt vad som i paragrafen föreskrivs om den regionala delegationens sammansättning ska minst hälften av medlemmarna vara företrädare för organisationer som representerar invandrare eller personer av olika etniskt ursprung. Med organisationer som representerar personer av olika etniskt ursprung avses organisationer som företräder olika minoritetsgrupper. I sammansättningen ska hänsyn tas till mångfalden av invandrargrupper och andra minoritetsgrupper. Syftet är att erbjuda en kanal för deltagande för organisationer som ännu inte har andra påverkningsorgan på det regionala planet eller i landskapen. Delegationen har till uppgift att främja dialog och samarbete mellan invandrare, etniska grupper och myndigheterna i frågor som gäller integration och goda befolkningsrelationer. Landskapet kan närmare fastställa respektive delegations uppgifter eller låta delegationen i landskapet själv fastställa arbetsordningen. 

62 §.Rätt att få uppgifter. I paragrafen bestäms om myndigheternas och andra aktörers rätt att få uppgifter. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande lagen. Med stöd av 1 mom. ska arbets- och näringsministeriet, Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, landskapet, tillväxttjänstmyndigheten, kommunala myndigheter, Folkpensionsanstalten och Befolkningsregistercentralen trots sekretessbestämmelserna har rätt att av varandra, Migrationsverket, förläggningar och flyktingslussar, tjänsteproducenter och företrädare som förordnats för barn utan vårdnadshavare ha rätt att avgiftsfritt få den information som är nödvändiga för att utföra uppgifterna enligt denna lag. Lämnandet av uppgifter förutsätter inte att den enskilda kunden har gett ett särskilt samtycke, om det är fråga om utbyte av information som rör kunden i fråga. 

Enligt 2 mom. ska tjänsteproducenten trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av landskapet och kommunala myndigheter och av andra tjänsteproducenter avgiftsfritt få den information om enskilda kunder som är nödvändig för att ordna tjänster enligt 2 kap. Exempelvis den myndighet eller tjänsteproducent som gjort den inledande kartläggningen ska se till att uppgifterna från den inledande kartläggningen överförs till den myndighet, tjänsteproducent eller läroinrättning hos vilken invandraren anvisas att bli kund efter den inledande kartläggningen. De uppgifter som överförs ska vara nödvändiga och betydelsefulla uppgifter om kunden och behövas för att utföra just de uppgifter som anges i lagen. 

Enligt 3 mom. ska en företrädare som förordnats för ett barn utan vårdnadshavare trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av landskapet, kommunala myndigheter, Folkpensionsanstalten, Migrationsverket och förläggningar och flyktingslussar avgiftsfritt få den information som är nödvändig för att sköta uppgifterna enligt 54 §. Närmare bestämmelser om företrädarens uppgifter finns i 41 § i mottagningslagen. 

63 §.Sekretess. Paragrafen motsvarar den gällande lagen. Enligt paragrafen ska information och handlingar som erhållits för skötseln av uppgifter enligt denna lag hållas hemliga enligt vad som föreskrivs i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Sekretessbestämmelsen gäller bland annat en parts rätt att få del av en handling. Också en parts rätt till en handling bestäms i enlighet med lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. 

64 §.Tillämpningen av lagen i landskapet Nyland. I lagen om ordnande av tillväxttjänster i landskapet Nyland ingår bestämmelser om möjligheten för Esbo, Helsingfors, Grankulla och Vanda att bilda en samkommun med ansvar för att ordna tillväxttjänster i landskapet Nyland. Om ett grundavtal för samkommunen inte ingås inom tidsfristen, dvs. före den 1 mars 2019, överförs ansvaret för att ordna tillväxttjänster i Nyland från staten till landskapet, på samma sätt som i andra landskap. Samarbetet ska genomföras i form av en samkommun som alla kommuner i Nyland får vara medlemmar i. 

Enligt 3 § i lagförslaget om ordnande av tillväxttjänster i landskapet Nyland hör det till samkommunens uppgifter att sköta landskapets uppgifter som gäller de integrationsfrämjande tjänster som avses i lagen om främjande av integration och som ordnas som tillväxttjänster. I den föreslagna paragrafen är det således nödvändigt med en motsvarande bestämmelse för Nylands del. Avvikande från det som föreskrivs i denna lag om att i landskapet ordna integrationsfrämjande tjänster som tillväxttjänster, ska enligt propositionen i landskapet Nyland på landskapets uppgifter som anknyter till dessa tjänster tillämpas vad som i lagen om ordnande av tillväxttjänster i landskapet Nyland ( / )föreskrivs om samkommunen och dess uppgifter. Följaktligen ska samkommunen planera, utveckla och följa upp integrationen av invandrarna till den del de integrationsfrämjande tjänsterna ordnas som tillväxttjänster som omfattas av samkommunens organiseringsansvar. 

Landskapet Nyland ska bära det allmänna ansvaret och samordningsansvaret för planering, utveckling och uppföljning av integrationen av invandrarna i landskapet, men det ska involvera samkommunen för att stärka samarbetet mellan landskapet och samkommunen och den gemensamma planeringen. Landskapet Nyland ska också ansvara för exempelvis anvisande av kommun, kostnadsersättningar och landskapets skyldigheter gentemot barn som bor i landet utan vårdnadshavare. 

Om en invandrare som är en kund som anlitar tillväxttjänster i den i 1 mom. avsedda samkommunen behöver samordnade integrationsfrämjande tjänster ska enligt 2 mom. i paragrafen samkommunen och landskapet Nyland gemensamt svara för att tjänsterna samordnas och för att det bildas en ändamålsenlig tjänstehelhet. 

Enligt 21 § i förslaget till lag om regionutveckling och tillväxttjänster ska landskapet se till att de kundgrupper och kunder som behöver samordnade tjänster identifieras och att de tjänstehelheter som de behöver fastställs, samt för att information om kunderna nyttiggörs mellan tjänsteproducenterna. Landskapets ska identifiera olika kundgruppers eventuella behov av tjänster och bygga upp hänvisningen till tjänster så att till exempel en arbetssökande och de aktörer som betjänar honom eller henne känner till de andra tjänster som den arbetssökande eventuellt behöver. Skyldigheten att samordna tjänster är omfattande och täcker såväl de tillväxttjänster och social- och hälsotjänster som en och samma kund behöver som olika andra landskapstjänster som har samband med tillväxttjänsterna. Motsvarande bestämmelse om skyldigheten att samordna landskapets integrationsfrämjande tjänster i samarbete med kommunen, andra myndigheter och tjänsteproducenten ingår i 22 § i denna lag. I fråga om Nylands särlösning ska samordningsskyldigheten gälla såväl landskapet som samkommunen vilka tillsammans ska svara för att invandrarna får de tjänster de behöver som lämpliga helheter. 

10 kap. Ikraftträdande

65 §.Ikraftträdande. Paragrafen innehåller bestämmelser om ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2021. 

Enligt 2 mom. upphävs genom denna lag lagen om främjande av integration (1386/2010). 

66 §.Överföring av kommunens bindande avtal och förpliktelser till landskapet. I paragrafen föreskrivs om överföringen av kommunens bindande avtal och förpliktelser till landskapet. Kommunen ska överföra de avtal som hänför sig till inrättande av familjegrupphem eller andra bostadsenheter för barn och unga personer till landskapet med verkan från den 1 januari 2021. Om det inte är möjligt att överföra ett avtal, ska kommunen och landskapet separat avtala om hur det ansvar som hänför sig till avtalet upphör. 

Enligt 28 § i den gällande lagen kan kommunen inrätta ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet för barn och unga personer. Kommunen ska avtala med närings-, trafik- och miljöcentralen om inrättande av ett familjegrupphem eller någon annan bostadsenhet, placering av barn och unga personer vid dessa enheter, anordnande av integrationsfrämjande tjänster och ersättning av kostnaderna för åtgärderna. I praktiken har kommunerna själva inrättat sådana boendeenheter eller köpt tjänsterna av en tjänsteproducent. Enligt den föreslagna 52 § ska landskapet i fortsättningen på det sätt som avses i 50–51 § svara för omvårdnad, omsorg och fostran för ett barn eller en ung person som bor i landet utan vårdnadshavare, om behovet av tjänster i landskapet kräver det. Med tanke på kontinuiteten när det gäller nuvarande boendeenheter och barnets bästa är det motiverat att kommunen kan överföra gällande avtal till landskapet, om det fortfarande finns behov för det. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska kommunen senast den 28 februari 2020 lämna landskapet en detaljerad utredning över de i 1 mom. avsedda avtal som ska överföras. 

Enligt 3 mom. upphör de avtal som ingåtts med stöd av 41 och 49 § i den lag om främjande av integration som upphävs genom denna lag att gälla den 31 december 2020. Det är fråga om avtal enligt den gällande lagen om anvisande av kommun och ersättningar för särskilda kostnader som kommunen och närings-, trafik- och miljöcentralen ingått med varandra. I den föreslagna lagen kommer liknande avtal inte längre att ingås. 

67 §.Övriga övergångsbestämmelser. I 1 mom. föreskrivs att kommunen ska söka ersättningar som beviljas med stöd av 45–53 § i den lag om främjande av integration som upphävs genom denna lag senast den 31 december 2021. Systemet för de ersättningar som staten betalat till kommunerna förenklas och ersättningarna för särskilda kostnader slopas i huvudsak. En del av ersättningarna överförs i tillämpliga delar till landskapets finansiering med allmän täckning och en del till den kalkylerade ersättning som betalas till kommunen. Övergångsbestämmelsen är nödvändig för att kommunerna ska ha skäligt med tid för att ansöka om ersättning för kostnader som de har rätt till enligt 6 kap. 45–53 §. 

Paragrafens 2 mom. gäller integrationsplaner som utarbetats innan denna lag träder i kraft. Det är inte ändamålsenligt att ingripa i redan upprättade integrationsplaner, utan dessa ska iakttas tills planen i fråga har setts över i enlighet med 16 § 3 mom. i denna lag. 

Enligt 3 mom. ska på integrationsutbildning tillämpas de bestämmelser som gäller när denna lag träder i kraft, om utbildningen har inletts före ikraftträdandet. 

När ändring söks i beslut som meddelats före ikraftträdandet av denna lag tillämpas enligt 4 mom. de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. 

Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning 

I propositionen föreslås att det stiftas en ny lag om främjande av integration. Den viktigaste ändringen i propositionen jämfört med nuläget är att integrationsfrämjande tjänster i fortsättningen ska ordnas som en del av de tillväxttjänster och social- och hälsotjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar, den kommunala basservicen och det nationella utbildningssystemet samt i form av andra integrationsfrämjande tjänster. Utgångspunkten för att uppnå syftet med lagen ska vara respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna. Det är skäl att granska de föreslagna bestämmelserna med avseende på de viktigaste grundläggande fri- och rättigheterna samt de mänskliga rättigheterna. Bestämmelser i grundlagen som är av betydelse med tanke på propositionen är i synnerhet 6, 9, 10, 16, 19, 21, 121 och 124 §. 

Ett syfte med den föreslagna lagen är att genomföra den jämlikhetsprincip som tryggas som grundläggande rättighet i 6 § i grundlagen. Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I propositionen föreslås att lagen ska tillämpas på alla invandrare oberoende av vistelsens karaktär och orsaken till den. Ett syfte med lagen är enligt förslaget till 1 § att bidra till att invandrare uppnår jämställdhet och likabehandling. 

Utanför lagens tillämpningsområde ställs endast de invandrare som har fått finskt medborgarskap. När en person får finskt medborgarskap kan han eller hon redan anses ha blivit så pass integrerad i det finländska samhället att tjänster enligt integrationslagen inte längre behövs för hans eller hennes del.  

I den föreslagna lagen försöker man beakta barnens rätt enligt 6 § 3 mom. i grundlagen till jämlikt bemötande som individer och deras rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Till denna del är lagförslaget också av betydelse med avseende på artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter. I 4 § i lagförslaget ingår en allmän bestämmelse om att barnets åsikter ska utredas och om barnets rätt att bli hört. Dessutom innehåller lagförslaget en bestämmelse om en integrationsplan för minderåriga, enligt vilken den minderårigas önskemål och åsikt ska utredas när behovet av en plan bedöms och planen utarbetas.  

För invandrare viktiga synpunkter hänför sig också till rörelsefriheten enligt 9 § i grundlagen. Enligt den har utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och där välja bostadsort. Var och en har också rätt att lämna landet. Denna rätt kan begränsas för att säkerställa rättegång eller verkställighet av straff eller för att säkerställa att skyldigheten att försvara landet fullgörs. Genom bestämmelserna i propositionen om anvisande av kommun ingriper man inte i en persons rätt att själv välja eller byta bostadsort. 

Vars och ens privatliv är skyddat med stöd av 10 § 1 mom. i grundlagen. Bestämmelsen om skydd för privatlivet i 10 § i grundlagen anses innehålla åtminstone skydd för den personliga identiteten, skydd för personuppgifter och skydd för till exempel moralisk och fysisk integritet. Utgångspunkten för skyddet för privatlivet sådant det tryggas genom grundlagen är att varje individ ska ha rätt att leva sitt eget liv utan omotiverad inblandning från myndigheter eller andra instanser i individens privatliv. 

Regeringspropositionen är viktig i författningsrättslig mening särskilt när det gäller det skydd för personuppgifter som garanteras i 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen ska närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Enligt grundlagsutskottets praxis begränsas lagstiftarens handlingsutrymme både av den här bestämmelsen och av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i samma moment som skyddet för privatlivet (se t.ex. GrUU 71/2014 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har av hävd ansett att lagstiftaren ska trygga skyddet för personuppgifter på ett sätt som är godtagbart med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna överlag (se t.ex. GrUU 18/2012 rd, s. 2 och GrUU 71/2012, s. 2). Vid bedömningen av den typ av registerbestämmelser som nu föreslås har grundlagsutskottet normalt fäst uppmärksamhet särskilt vid att om syftena för registreringen, innehållet i de registrerade personuppgifterna, de tillåtna användningsområdena för uppgifterna, möjligheterna till överlåtelse av personuppgifter och i synnerhet utlämnande genom teknisk anslutning, uppgifternas förvaringstid och den registrerades rättsskydd bör föreskrivas i lagbestämmelser som ska vara heltäckande och detaljerade (se t.ex. GrUU 12/2002 rd, s. 5, 19/2012 rd, s. 2 och GrUU 71/2014 rd, s. 2). Dessa synpunkter lämpar sig även mer allmänt för bestämmelserna om användningen av personuppgifter (se t.ex. GrUU 29/2016 rd, GrUU 13/2016 rd, s. 3–4, GrUU 14/2009 rd, s. 2, GrUU 11/2008 rd, s. 3/I och GrUU 51/2002 rd, s. 1–2). 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om dataskyddslagen (GrUU 14/2018 rd) konstaterat att tillgodoseendet av skyddet för personuppgifter i framtiden i första hand garanteras med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nationella allmänna lag som ska stiftas. I det sammanhanget bör man undvika nationell speciallagstiftning, som bör reserveras för situationer då den är dels tillåten enligt dataskyddsförordningen, dels nödvändig för att tillgodose skyddet för personuppgifter (GrUU 2/2018 rd, s. 5). Grundlagsutskottet anser att det i princip räcker med att bestämmelserna om skydd för och behandling av personuppgifter är harmoniserade med dataskyddsförordningen. Utskottet anser att de detaljerade bestämmelserna i förordningen också gör det möjligt att i fråga om myndighetsverksamhet lagstifta betydligt mer generellt om skydd för och behandling av personuppgifter jämfört med vår nuvarande nationella regleringsmodell. Utskottet har menat att den gällande lagstiftningen om personuppgifter är mycket tungrodd och komplicerad och hänvisat till att det enligt utskottets praxis är särskilt viktigt med en tydlig reglering i fråga om denna typ av bestämmelser som har kopplingar till de grundläggande fri- och rättigheterna och som gäller fysiska personers normala dagliga aktiviteter (se GrUU 31/2017 rd, GrUU 45/2016 rd, s. 3, och GrUU 41/2006 rd, s. 4/II). Även med tanke på tydligheten bör vi förhålla oss restriktivt när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger. Grundlagsutskottet har också i sitt utlåtande (GrUU 15/2018 rd) konstaterat att det utifrån 10 § 1 mom. i grundlagen enligt utskottet i princip räcker att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Enligt utskottet bör skyddet för personuppgifter i fortsättningen i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och den nya nationella allmänna lagstiftningen. Lagstiftaren bör alltså vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 5).  

I 6 kap. i lagförslaget föreskrivs det att uppgifter som gäller anvisande till kommuner i fortsättningen sparas i informationssystemet för utlänningsfrågor, som Migrationsverket har ansvar för att utveckla och förvalta. Avsikten är inte längre att föreskriva om ett särskilt kommunanvisningsregister på samma sätt som i gällande lagstiftning. I lagen ska det i detalj föreskrivas om vilka uppgifter som förs in i registret. Motsvarande uppgifter finns redan för närvarande i utlänningsregisterlagen med undantag för uppgiften om vilken kommun personen har anvisats till samt information om tillgängliga kommunplatser. Inrikesministeriet utarbetar för närvarande ett lagförslag om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen och till vissa lagar som har samband med den. Detta lagförslag ska tillämpas på behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen. Avsikten är att lagen ska ersätta lagen om utlänningsregistret (1270/1997), som föreslås bli upphävd. Det föreslås dessutom att de bestämmelser i den gällande integrationslagen som gäller kommunanvisningsregistret ska upphävas. Målet är att bestämmelserna om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen i fortsättningen ska finnas i en lag som kompletterar EU:s dataskyddsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG) och dataskyddslagen (RP 9/2018 rd). Enligt propositionen är dataskyddsförordningen den primära författningen när det gäller behandling av personuppgifter. Dataskyddsförordningen kompletteras av den nationella dataskyddslagen, som är en allmän lag som ska tillämpas på behandling av personuppgifter. Den nya lag som gäller behandling av personuppgifter inom migrationsförvaltningen, som kompletterar och preciserar dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, utgör ingen självständig och samlad lagstiftningshelhet, utan den ska tillämpas parallellt med nämnda författningar. I den föreslagna lagen tas också in bestämmelserna om kommunanvisningsregistret i integrationslagen, som hör till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde, alltså de uppgifter om anvisande till kommuner som finns i 39 och 40 § i denna proposition.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 15/2018 rd) dessutom konstaterat att behovet av speciallagstiftning i enlighet med det riskbaserade synsätt som också krävs i dataskyddsförordningen måste bedömas utifrån de hot och risker som behandlingen av personuppgifter orsakar. Ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser. Denna omständighet är av särskild betydelse när det gäller behandling av känsliga uppgifter (se GrUU 14/2018 rd, s. 5). Enligt den praxis som grundlagsutskottet nyligen antagit bör lagstiftning om hanteringen av känsliga uppgifter fortfarande, i den utsträckning dataskyddsförordningen tillåter, analyseras enligt praxis för bestämmelser på lagnivå.  

De uppgifter som behandlas i migrationsförvaltningen är vanligen känsliga personuppgifter. För tillgodoseende av individens rättigheter och med tanke på rättssäkerhetsaspekterna är det nödvändigt att föreskriva om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen som ett komplement till dataskyddsförordningen och dataskyddslagen och även med beaktande av grundlagsutskottets tidigare utlåtandepraxis.  

På grund av detta anses det att det planerade införandet av uppgifter om kommunanvisning i UMA-systemet beaktar kraven i dataskyddsförordningen och den under beredning varande nationella dataskyddslagen. Grunden för behandlingen av uppgifter är den i artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen avsedda rättsliga förpliktelsen, eftersom myndigheters behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen i enlighet med vad som konstaterats ovan ska grunda sig på lag. 

Vid bedömningen av bestämmelser om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut information med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen har grundlagsutskottet noterat bland annat vad och vem rätten att få information gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut uppgifter kan enligt utskottet gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, om lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”uppgifterna är nödvändiga” för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 31/2017 rd, s. 2, GrUU 42/2016 rd, s. 2, GrUU 38/2016 rd, s. 2 och GrUU 71/2014 rd, s. 3).  

I den bestämmelse i 62 § som gäller rätten att få och lämna ut uppgifter är det fråga om de avgränsningar som gäller skyddet av privatlivet och som ska bedömas i ljuset av de allmänna villkoren för inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna. Det ska alltså föreskrivas om rätten att få uppgifter i lag, en bestämmelse om saken ska vara noga avgränsad och tillräckligt exakt definierad, det ska finnas en med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna som helhet acceptabel grund för rätten att få uppgifter, rätten att få uppgifter ska så i rätt proportion till det eftersträvade målet och rätten att få uppgifter får inte ingripa i kärnan i skyddet för privatlivet. Dessutom ska ett adekvat rättsskydd garanteras och rätten att få uppgifter får inte stå i strid med människorättsförpliktelser som är bindande för Finland. (GrUB 25/1994 rd, s. 4–5.) 

Enligt propositionen ska arbets- och näringsministeriet, Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, landskapet, tillväxttjänstmyndigheten, kommunala myndigheter, Folkpensionsanstalten och Befolkningsregistercentralen trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av varandra, Migrationsverket, förläggningar och flyktingslussar, tjänsteproducenter och företrädare som förordnats för barn utan vårdnadshavare avgiftsfritt få den information som är nödvändig för att utföra uppgifterna enligt denna lag. Dessutom har tjänsteproducenter trots sekretessbestämmelserna rätt att av landskapet och kommunala myndigheter och av andra tjänsteproducenter avgiftsfritt få den information som är nödvändig för att ordna tjänster enligt 2 kap. En företrädare som förordnats för ett barn utan vårdnadshavare ska trots sekretessbestämmelserna ha rätt att av landskapet, kommunala myndigheter, Folkpensionsanstalten, Migrationsverket och förläggningar och flyktingslussar avgiftsfritt få den information som är nödvändig för att sköta uppgifterna enligt 55 §. De uppgifter som kan fås är i fråga om alla dessa instanser begränsade till de som är nödvändiga. Sådana uppgifter kan t.ex. vara de uppgifter om en person som hänför sig till utarbetandet av den inledande kartläggningen och integrationsplanen och utbyte av information om ersättning av kostnader för säkerställande av att en person hör till betalningssystemet. Propositionen motsvarar i huvudsak gällande lagstiftning och ändringarna gäller endast inkluderandet av nya myndigheter i lagen. De föreslagna bestämmelserna bedöms därmed fortfarande vara förenliga med grundlagen och motsvara det som konstateras i grundlagsutskottets både tidigare och nya utlåtandepraxis. 

16 § 2 mom. i grundlagen reglerar särskilt lika möjligheter för var och en att få även annan än grundläggande utbildning enligt sin förmåga och sina särskilda behov. Medellöshet får inte utgöra ett hinder för att erhålla sådan utbildning. Lika möjlighet inbegriper jämlikhet i fråga om möjligheter, men i bestämmelsen nämns särskilt förmåga och särskilda behov. Sålunda kan i undervisningsarrangemangen beaktas och beaktas i praktiken sådana omständigheter som förutsätter särskilt stöd eller annars motiverar att annan utbildning än grundläggande utbildning ordnas på ett avvikande sätt. I detta sammanhang ska särskild uppmärksamhet fästas vid yrkesutbildning, som ger förutsättningar att skaffa sig en försörjning. Konventionerna om mänskliga rättigheter innehåller också bestämmelser om utbildning efter den grundläggande utbildningen. 

Enligt 19 § 1 mom. i grundlagen, som gäller social trygghet, har alla som inte förmår skaffa sig den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv rätt till oundgänglig försörjning och omsorg. Bestämmelsen försätter i princip inte invandrare i en särställning i förhållande till den övriga befolkningen. I praktiken kan invandrare oftare än genomsnittet befinna sig i en situation där denna bestämmelse blir tillämplig. 19 § 1 mom. i grundlagen gäller den försörjning som så att säga kommer i sista hand; när man inte får sin försörjning från någon annan källa, träder förpliktelsen enligt denna paragraf i kraft och när det gäller försörjningen uppfylls den i praktiken med utkomststödet. Rätten till liv som tryggas alla i 7 § 1 mom. i grundlagen har nära koppling till 19 § 1 mom. 

När man beaktar till exempel egendom, stöd från släktingar, såsom föräldrar, och andra motsvarande omständigheter, åtnjuter invandrare i de flesta fall mindre sådant nätverksbaserat stöd som borde beaktas före utkomststödet. Dessutom blir sysselsättningshindren för invandrare oftare sådana att utkomststödet träder in som försörjningskälla. Oundgänglig omsorg torde också beröra invandrare oftare än majoritetsbefolkningen i genomsnitt. Oundgänglig omsorg innefattar bland annat brådskande institutionsvård, barnskydd, oundgänglig omsorg i anslutning till funktionshinder eller ålderdom samt till exempel bostadslöshet. Ställningen för invandrare, särskilt personer som erhåller internationellt skydd och offer för människohandel, är åtminstone i begynnelsen av deras vistelse sådana att oundgänglig omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen blir tillämplig. Enligt 19 § 2 mom. ska genom lag var och en garanteras rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid arbetslöshet, sjukdom, arbetsoförmåga och under ålderdomen samt vid barnafödsel och förlust av en försörjare. 

Var och en har enligt 21 § 1 mom. i grundlagen rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt 2 mom. ska offentligheten vid handläggningen, rätt att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. Dessa grundlagsbestämmelser är centrala med avseende på nödvändigheten av förvaltningsbeslut och deras överklagbarhet. I 56 § i det förslag som ingår i propositionen bestäms om sökande av ändring och i 57 § om besvärsförbud. Grundlagsutskottet har bedömt besvärsförbudet som gäller integrationsplanen tre gånger tidigare. I grundlagsutskottets utlåtande GrUU 42/2010 rd konstaterade man att till exempel bestämmelserna om villkoren för rättigheter eller förmåner som är beroende av prövning och alltså inte omfattas av så kallad subjektiv rätt kan i sig utgöra ett tillräckligt exakt underlag för att det ska uppstå ett förhållande mellan individen och det allmänna som kan betraktas som en rätt i den mening som 21 § 1 mom. i grundlagen avser. En integrationsplan kan enligt utskottet innehålla sådana här element till exempel utifrån 11, 12, 14 och 17 § i det dåvarande lagförslaget. Grundlagsutskottet ansåg att förvaltningsutskottet borde överväga att stryka besvärsförbudet i 83 § 1 mom. på grund av de här faktorerna. Det ansåg att åtminstone behöver det bli säkert att en vägran att utarbeta en integrationsplan kan överklagas genom besvär.  

Förvaltningsutskottet noterade i sitt betänkande FvUB 26/2010 rd att det i motiven till bestämmelsen om besvärsförbud uppges att integrationsplanen inte ger invandraren någon direkt subjektiv rätt till åtgärder, tjänster, ekonomiska stöd eller bidrag. Det beror i sista hand på myndigheternas disponibla resurser och övriga möjligheter hur och vilka åtgärder och tjänster som ordnas. Det är uttryckligen fråga om en plan som kommunen och arbets- och näringsbyrån gör upp tillsammans med invandraren.  

I det förslag som gäller integrationsplan har myndigheternas ansvarsförhållanden ändrats så att de motsvarar landskaps-, social- och hälsovårds- och tillväxttjänstreformerna, men motiveringen som gäller planen har inte ändrats på något betydande sätt med avseende på grundlagen. Det är fortfarande fråga om en plan som utarbetas tillsammans med invandraren. Enligt förslaget till 12 § 4 mom. ska invandrare tillhandahållas åtgärder och tjänster enligt integrationsplanen inom ramen för anvisade anslag. Sålunda medför integrationsplanen inte heller i fortsättningen direkt subjektiv rätt för invandraren till de tjänster, såsom integrationsutbildning, som man kommit överens om tillsammans i planen. De förmåner som betalas invandrare är inte heller i fortsättningen bundna till den tidpunkt då integrationsplanen utarbetats. 

I 121 § i grundlagen bestäms om kommunal självstyrelse. Enligt 2 mom. utfärdas bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna genom lag. Grundlagsutskottet har i sin praxis betonat att när det föreskrivs i lag om eventuella nya uppgifter för kommunerna bör det också ses till att kommunerna har faktiska möjligheter att klara av sina uppgifter (GrUU 41/2002 rd, s. 3/II, GrUU 50/2005 rd, s. 2/I). Den gällande integrationslagen innehåller redan förpliktelser för kommunerna att ordna tjänster för invandrare.  

I 121 § 4 mom. i grundlagen föreskrivs det inte om de centrala elementen i självstyrelse på större områden än kommuner på samma sätt som i fråga om kommunal självstyrelse. Enligt grundlagen förutsätts det att de centrala elementen i självstyrelsen bestäms genom lag. Elementen i landskapets självstyrelse kan granskas med hjälp av den kommunala självstyrelsen. 

Landskapets nya uppgifter när det gäller främjande av integration baserar sig på regeringens proposition som gäller social- och hälsovårdsreformen samt landskapsreformen och den proposition som överlämnats om regionförvaltning och tillväxttjänster. Bestämmelser om landskapets uppgifter och organiseringsansvar för att främja integration ingår i samtliga tre förslag. Enligt 24 § i det här lagförslaget ska landskapet se till att integrationsfrämjande tjänster ordnas och produceras som en del av de tillväxttjänster och social- och hälsotjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar och vid behov som andra integrationsfrämjande tjänster inom ramen för tillgängliga anslag så att de till innehåll och omfattning är sådana som invandrarnas servicebehov i landskapet förutsätter. Enligt 38 § i lagförslaget ska arbets- och näringsministeriet övervaka lika tillgång till de integrationsfrämjande tjänster som hör till landskapets organiseringsansvar och att nivån på finansieringen är tillräcklig på riksomfattande nivå och i de enskilda landskapen. Ministeriet kan vid behov be ett eller flera landskap komma med en redogörelse som behandlar behovet av integrationsfrämjande tjänster, den faktiska och uppskattade framtida utvecklingen av deras tillgång och kvalitet i landskapet och de ingående kommunerna. Ministeriet kan också be att landskapet i redogörelsen uppskattar vilka åtgärder som är nödvändiga i landskapet med tanke på kostnadshanteringen och eventuella andra åtgärder som lika tillgång till tjänster och tjänsternas kvalitet kan tryggas med genom statlig finansiering och annan inkomstfinansiering.  

Enligt 2 § 3 mom. i grundlagen ska all offentlig makt bygga på lag. Vidare enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. 

I kravet på bestämmelser i lag i 124 § i grundlagen ingår att bestämmelser om överföring av förvaltningsuppgifter ska vara tillräckligt exakta. Enligt förarbetena till 124 § i grundlagen är utgångspunkten att offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter genom lag. Eftersom framför allt skötseln av offentliga tjänster bör kunna ordnas smidigt och det i fråga om sådana uppgifter inte med hänsyn till syftena med regleringen finns behov av detaljreglering i lag, ska det också vara möjligt att med stöd av lag genom föreskrifter eller beslut bestämma om överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Också befogenheten att överföra uppgiften ska då grunda sig på lag (RP 1/1998 rd, s. 179/II). Grundlagsutskottet har konstaterat att offentliga förvaltningsuppgifter får anförtros andra än myndigheter också genom ett avtal som ingås med stöd av lag (GrUU 11/2004 rd, s. 2/I, GrUU 11/2002 rd, s. 5/I och GrUU 26/2017 rd, s. 48). 

Enligt förarbetena till 124 § i grundlagen ska det vara möjligt att genom föreskrifter eller beslut bestämma om överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter endast på de villkor som avses i bestämmelsen. För det första krävs det att en överföring behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgiften i fråga. Vid bedömningen av ändamålsenligheten ska särskilt uppmärksammas dels förvaltningens effektivitet och övriga interna behov, dels enskilda personers och sammanslutningars behov. Dessutom ska arten av förvaltningsuppgifter beaktas. Kravet på ändamålsenlighet kan således när det är fråga om uppgifter i samband med serviceproduktion uppfyllas lättare än t.ex. i fråga om beslutsfattande som gäller en enskild persons eller sammanslutnings centrala rättigheter. Kravet på ändamålsenlighet är i detta sammanhang en rättslig förutsättning som ska bedömas från fall till fall. (RP 1/1998 rd, s. 179/II–180/I.) 

I sin vedertagna utlåtandepraxis har grundlagsutskottet framhävt att kravet på ändamålsenlighet är ett juridiskt villkor och att det från fall till fall måste bedömas om kravet uppfylls (GrUU 44/2016 rd, s. 5, GrUU 16/2016 rd, s. 3, GrUU 12/2014 rd, s. 2/II, GrUU 8/2014 rd, s. 3/II, GrUU 5/2014 rd, s. 3/I–II, GrUU 23/2013 rd, s. 3/I, GrUU 65/2010 rd, s. 2/II, GrUU 57/2010 rd, s. 5/I, GrUU 48/2010 rd, s. 3/II och de utlåtanden som nämns där. Se även RP 1/1998 rd, s. 179/II). I sina bedömningar av om kravet på ändamålsenlighet uppfylls har grundlagsutskottet vägt in bland annat den specialkompetens eller de resurser som behövs för uppgifterna (GrUU 29/2013 rd, s. 2, GrUU 37/2010 rd, s. 4/II), ett ökat servicebehov (GrUU 6/2013 rd, s. 2/II, GrUU 16/2016 rd, s. 3), regional tillgång till tjänster (GrUU 11/2004 rd, s. 2/I) och flexibilitet (GrUU 6/2013 rd, s. 2/II) och effektivitet i verksamheten (GrUU 3/2009 rd, s. 4/II). Enligt utskottet går kravet på ändamålsenlighet inte enbart ut på ekonomisk ändamålsenlighet, även om det på behörigt sätt måste fästas adekvat hänseende vid de ekonomiska konsekvenserna (GrUU 11/2006 rd, s. 2–3). Det har också betydelse om myndighetens personella resurser räcker till (GrUU 23/2013 rd, s. 3, 6/2013 rd, s. 2/II). (GrUU 26/2017, s. 49–50.) 

Enligt 8 § i lagförslaget ska tjänster som främjar integration ordnas som en del av tillväxttjänsterna och social- och hälsotjänsterna inom landskapets organiseringsansvar, den kommunala basservicen och det nationella utbildningssystemet och även i form av andra tjänster som främjar integration. Invandrarbefolkningens behov och främjandet av integrationen ska beaktas när landskapet, kommunen och andra myndigheter planerar, ordnar, producerar och följer upp sina tjänster. Enligt det föreslagna 8 § 2 mom. kan de tjänster som avses i 2 kap. och de uppgifter som anknyter till serviceprocessen också skötas av en tjänsteproducent. På produktionen av integrationsfrämjande tjänster och genomförandet av serviceprocessen som tillväxttjänster tillämpas bestämmelserna om produktion av tillväxttjänster och tjänsteproducentens skyldigheter i 4 kap. i lagen om regionutveckling och tillväxttjänster ( / ) och bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och tjänsteproducentens skyldigheter i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling ( / ). På produktionen av integrationsfrämjande tjänster som social- och hälsotjänster tillämpas vad som särskilt föreskrivs om det.  

Genom propositionen utvidgas möjligheten att på marknaden producera de uppgifter som anknyter till serviceprocessen för integration, eftersom landskapen kan låta tjänsteproducenter sköta åtgärder som anknyter till invandrarnas serviceprocess, om det ses som ändamålsenligt. Tjänsteproducenten kan t.ex. sköta utarbetandet av den inledande kartläggningen för kunderna samt hänvisandet av kunderna till tjänsterna. Landskapet kan anlita tjänsteproducenter också för att ha hand om utarbetandet och översynen av den integrationsplan som anknyter till en arbetssökande invandrares serviceprocess samt uppföljningen av hur planen följs. Tjänsteproducenten ska då utföra de lagstadgade och med stöd av lag föreskrivna uppgifter som bestäms utifrån ett avtal med landskapet, landskapets beslut om att godkänna tjänsteproducenten eller villkoren för tjänsteproduktionen. 

Landskapen ska med beaktande av den ändamålsenlighetsbedömning som grundlagen kräver utarbeta inledande kartläggningar och integrationsplaner som egen produktion framför allt i sådana fall då de anser att egen produktion gynnar invandraren, invandrargruppen eller landskapet. Egen produktion kan komma i fråga t.ex. om en invandrare till stöd för sin sysselsättning och integration behöver en sektorsövergripande bedömning av sitt servicebehov och samordning av tillväxttjänsterna, social- och hälsotjänsterna och andra tjänster och när landskapet anser att det är ändamålsenligt med egen produktion för att en övergripande och vid behov sektorsövergripande bedömning ska kunna göras av servicebehovet och hänvisningen till tjänster eller för produktion av tjänstehelheten. Tillväxttjänster för invandrarkunder ska säkerställa invandrare en jämlik ställning samt tillgång och hänvisande till de tjänster som är mest ändamålsenliga med tanke på servicebehovet. Vid behov ska man också samarbeta med läroanstalter för att hänvisa invandraren till en utbildningsväg. Också i de fall där en privat tjänsteproducent har hand om servicen eller uppgifter som anknyter till serviceprocessen ska det ligga inom landskapets organiseringsansvar att ansvara för att tjänsteproducenten följer bestämmelserna om överföring av uppgifter till tjänsteproducenter och om tjänsteproducentens skyldigheter i den föreslagna lagen om regionutveckling och tillväxttjänster och i 3 och 15 § i lagen om offentliga tjänster för rekrytering och kompetensutveckling och bestämmelserna om integrationsplanen och tillhandahållande av tjänster i 2 kap. i den nu föreslagna lagen om främjande av integration. 

De uppgifter som tjänsteproducenten kan sköta anses således inte inbegripa utövning av offentlig makt i den omfattningen att de inte kan överlåtas på en privat aktör. Det kan vara lämpligt att överlåta uppgifter som rör kundens tjänsteprocess till en tjänsteproducent, om tjänsteproducenten har särskild kompetens som till exempel främjar integrationen eller sysselsättningen för en viss invandrargrupp. I sådana fall kan tjänsteproducenten ha bättre förutsättningar än ett landskap att bedöma vilka enskilda tjänster eller vilken slags stöd en invandrare behöver för att bli integrerad. Tjänsteproducenten kan också ha mer resurser än ett landskap för att kunna erbjuda en invandrare personlig och individuell handledning och stöd. 

Landskapets befogenhet att överföra uppgifter på en tjänsteproducent grundar sig på lag. Överföringen av uppgifter på en tjänsteproducent sker i enlighet med förslaget till lag om regionutveckling och tillväxttjänster. Landskapet kan anförtro tjänsteproducenten uppgifter antingen med stöd av ett upphandlingsavtal som är resultatet av en konkurrensutsättning av tjänsteproducenter eller genom att använda sig av ett godkännandeförfarande. 

För att uppfylla kraven på rättsskydd och god förvaltning föreskrivs i landskapslagen om realiseringen av landskapets ansvar när det gäller produktionen av tjänster och om tillsynen över det. Enligt 9 § i landskapslagen ska landskapet säkerställa att affärsverk som producerar tjänster som omfattas av landskapets organiseringsansvar och sammanslutningar och stiftelser som producerar sådana tjänster har tillräckliga professionella, verksamhetsmässiga och ekonomiska förutsättningar för att producera tjänsterna. Landskapet ska se till att dess förvaltningsstadga och avtalen med tjänsteproducenterna innehåller de bestämmelser som behövs för att landskapets organiseringsansvar ska bli uppfyllt. Det är landskapet som i sista hand ansvarar för de tjänster som produceras på marknaden. Ansvaret för landskapets lagstadgade tjänster och kvaliteten på skötseln av dem kan inte läggas ut på någon annan. 

Enligt 9 § 2 mom. i landskapslagen ska landskapet styra och övervaka den tjänsteproduktion som hör till dess organiseringsansvar. Landskapet har trots sekretessbestämmelserna rätt att av tjänsteproducenterna få de uppgifter som är nödvändiga för kontroll av förutsättningarna för att tjänsterna produceras på behörigt sätt och för att genomföra tillsynen.  

Enligt 10 § 2 mom. i landskapslagen kan regionförvaltningsverket med anledning av klagomål undersöka om landskapet har iakttagit gällande lag. I 27 § i lagförslaget föreskrivs om landskapets uppföljning av sina integrationsfrämjande tjänster (egenkontroll). 

Med stöd av vad som anförts ovan anses den föreslagna lagen vara i harmoni med grundlagen och kunna stiftas i vanlig lagstiftningsordning.