1.1  Bakgrund

År 2021 fanns det 505 specialveterinärer i Finland. Detta var cirka 17 procent av alla veterinärer i Finland. Av veterinärer i arbetsför ålder har nästan var fjärde specialveterinärkompetens. Specialveterinärerna arbetar inom veterinärvården i synnerhet med uppgifter som gäller hälsovård och behandling av sjukdomar hos smådjur, hästar och produktionsdjur. En del av specialveterinärerna arbetar inom förvaltningen med myndighetsuppgifter som gäller bland annat livsmedelssäkerhet och bekämpning av djursjukdomar.  

Specialiseringsutbildningen vid högskolorna har inom de olika utbildningsområdena utvecklats i enlighet med de riksomfattande utvecklingsmålen. En av undervisnings- och kulturministeriet tillsatt arbetsgrupp föreslog 2013 nya riktlinjer för utvecklandet av specialiseringsutbildningarna vid högskolorna. Riktlinjerna betonar i högre grad än tidigare universitetens roll i arbetet med att bygga upp utbildningar samt vikten av att utbildningen kopplas till arbetslivet. I enlighet med riktlinjerna ska specialiseringsutbildningarna hädanefter inte längre vara examensinriktade. Riktlinjerna har genomförts i fråga om specialiseringsutbildningar inom andra områden, men specialveterinärutbildningen har ännu inte setts över. 

Veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet tillsatte 2020 ett projekt för en reform av specialiseringsutbildningen för veterinärer. I projektet utreds de framtida utbildningsbehoven och kompetensmålen, möjligheterna till utbildningssamarbete med olika aktörer samt utbildningens förhållande till kontinuerligt lärande och internationella utbildningar. Samtidigt dryftas framtida specialiteter och deras antal, utbildningens längd, möjligheterna att påskynda utexamineringen från utbildningen och öka antalet utexaminerade specialveterinärer samt resurserna för utbildningen. Projektet leds av dekanen för veterinärmedicinska fakulteten. I projektarbetsgrupperna ingår förutom representanter för universitetet också medlemmar från jord- och skogsbruksministeriet, Livsmedelsverket, Finlands Veterinärförbund rf, Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK rf, Finlands Hippos och ett privat företag som tillhandahåller veterinära tjänster. Målet är att den förnyade specialveterinärutbildningen ska inledas hösten 2023. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts utifrån utvecklingsförslag och utvecklingsriktningar som gäller högskolornas specialiseringsutbildning samt utifrån målen för det pågående projektet för utveckling av specialveterinärutbildningen. Undervisnings- och kulturministeriet och jord- och skogsbruksministeriet har tillsammans avtalat om inledande av beredningen, och propositionen har beretts vid jord- och skogsbruksministeriet i samarbete med undervisnings- och kulturministeriet och Helsingfors universitet. Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte den 28 januari 2022 ett lagstiftningsprojekt som gäller beredningen (MM049:00/2021). 

Beredningsmaterialet finns till påseende på jord- och skogsbruksministeriets webbplats länk till beredningsmaterial. 

2.1  Lagstiftning

Enligt 7 § i universitetslagen (558/2009) kan vid universiteten avläggas vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina som avläggs efter högre högskoleexamen eller utbildning på motsvarande nivå. Universiteten kan också ordna specialiseringsutbildning, utbildning som innehåller examensdelar i form av fortbildning, öppen universitetsundervisning eller i övrigt som fristående studier samt annan fortbildning.  

Enligt paragrafen bestäms det genom förordning av statsrådet vilken ställning högskoleexamina som avläggs vid universiteten har i högskoleexamenssystemet. I 7 § i förordningen om högskolornas examenssystem (464/1998) nämns specialveterinärexamen som en av påbyggnadsexamina vid universiteten.  

Enligt bemyndigandet i 7 § i universitetslagen utfärdas genom förordning av statsrådet närmare bestämmelser om examina som kan avläggas vid universiteten, målen för examina, studiernas uppläggning och andra grunder för studierna samt om universitetens utbildningsansvar, dvs. vilka examina som kan avläggas vid de olika universiteten.  

I statsrådets förordning om universitetsexamina och specialiseringsutbildningar (794/2004) föreskrivs det om lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga och konstnärliga påbyggnadsexamina som avläggs vid universitet. Examina inom det veterinärmedicinska utbildningsområdet är veterinärmedicine kandidatexamen, veterinärmedicine licentiatexamen och veterinärmedicine doktorsexamen. De kan avläggas vid Helsingfors universitet. Enligt 1 § i förordningen utfärdas bestämmelser om påbyggnadsexamina separat. 

Bestämmelser om yrkesinriktad påbyggnadsexamen för specialveterinärer finns i statsrådets förordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär (275/2000). Enligt förordningen kan specialveterinärexamen avläggas vid Helsingfors universitet. Till utbildning som leder till examen kan antas en person som har rätt att vara verksam som legitimerad veterinär. Utbildningen ordnas i form av sex utbildningsprogram, nämligen smådjurssjukdomar, hästsjukdomar, hälso- och sjukvård för produktionsdjur, miljöhälsovård (dvs. miljö- och hälsoskydd), livsmedelshygien vid produktion samt smittosamma djursjukdomar. Utbildningens längd är fyra år så att studeranden genomgår en ettårig allmän utbildningsdel där studeranden arbetar i uppgifter som lämpar sig för specialiteten, samt en treårig utbildningsdel som innefattar handledd praktik och som genomförs dels vid ett universitet, dels på ett annat ställe än vid universitet. Av den treåriga utbildningsdelen får högst två år genomföras i universitetstjänst. I utbildningen ingår dessutom en kursformad teoretisk utbildning samt ett förhör för respektive specialitet eller någon annan av universitetet godkänd studieprestation. 

Enligt 8 § i universitetslagen (558/2009) är den finsk- eller svenskspråkiga utbildning som leder till högskoleexamen avgiftsfri. För annan offentligrättslig undervisningsverksamhet får universitetet ta ut avgifter enligt vad som föreskrivs i den statsrådsförordning om universitetens avgiftsbelagda prestationer och om prestationsavgifter som utfärdats med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Undervisnings- och kulturministeriet uppställer inga innehållsmässiga eller kvantitativa mål för de specialveterinärexamina som avläggs, och förutser inte heller vilka utbildningsmängder som behövs. Anordnande av specialveterinärutbildning beaktas inte i den finansieringsmodell för universiteten som anges i universitetslagen och enligt vilken universitetens basfinansiering fördelas, men universiteten kan använda basfinansieringen för att ordna utbildning genom egna beslut. Ur statsbudgeten har det av anslagen för jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde anvisats utbildningsfinansiering som riktats till specialiseringsuppgifter för veterinärstuderande vid universitet. År 2021 motsvarade finansieringen en resurs på 9 årsverken (lönekostnader för praktiktjänster). Specialveterinärexamen avläggs årligen av i genomsnitt något under 20 personer.  

Enligt lagen om utövning av veterinäryrket (29/2000) är veterinäryrket ett reglerat yrke för vars utövande det krävs en av Livsmedelsverket beviljad rätt att vara verksam som legitimerad veterinär. Veterinärmedicine studerande har dessutom begränsade möjligheter att utföra veterinäruppgifter under studietiden. Enligt lagen får veterinärer inte vidta sådana åtgärder för vilka deras utbildning eller erfarenhet måste anses otillräcklig eller deras verksamhetsmöjligheter begränsade. Rätten att utföra mer krävande veterinärmedicinska åtgärder har dock inte förbehållits sådana veterinärer som specialiserat sig, utan specialveterinärkompetens innebär en yrkeskvalifikation med skyddad yrkesbeteckning. Enligt 42 § i lagen har endast veterinärer som uppfyller de behörighetsvillkor för specialisering om vilka bestäms genom förordning rätt att uppge sig vara specialveterinärer.  

Till den del som en veterinär förvärvat specialveterinärkompetens utomlands fattar Livsmedelsverket efter ansökan beslut om erkännande av kompetensen i Finland. Förfarandena i samband med erkännandet beror på om specialistkompetensen har förvärvats inom EU- eller EES-området eller någon annanstans.  

I fråga om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer som förvärvats inom EU- och EES-området tillämpas Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EU om erkännande av yrkeskvalifikationer. Yrkeskvalifikationen för veterinärer hör till det system för automatiskt erkännande som avses i direktivet, och till detta anknyter att minimikraven för utbildningen har harmoniserats genom EU-lagstiftning. Till skillnad från behörigheten som specialist hör specialveterinärkompetensen inte till detta system utan till den generella ordningen för erkännande enligt direktivet. Detta innebär att det inte finns närmare bestämmelser på EU-nivå om specialveterinärutbildning. Däremot ska den mottagande medlemsstaten på ansökan kontrollera specialistkompetensen hos en veterinär som kommer från en annan medlemsstat och fatta ett beslut om erkännande, som kan vara förenat med ett krav på kompensationsåtgärder. Nationella genomförandebestämmelser som gäller förfarandet finns i lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1384/2015). 

2.2  Praxis

Av Finlands drygt femhundra specialveterinärer har cirka 32 procent specialiserat sig på sjukdomar hos smådjur och cirka 11 procent på hästsjukdomar. Av specialveterinärerna har cirka 24 procent specialiserat sig på hälso- och sjukvård för produktionsdjur, cirka 20 procent på miljö- och hälsoskydd och livsmedelshygien vid produktion och cirka 13 procent på smittsamma djursjukdomar.  

Antalet studerande som avlägger specialveterinärexamen vid Helsingfors universitet är cirka 160–200 varje år. Siffran har länge hållit sig på en relativt jämn nivå. Antalet personer som inleder utbildning har varit 15—44 och antalet utexaminerade har varit 19—23 varje år. Mediantiden för utexaminering var cirka 7,5 år under perioden 2014—2019. Mindre än en femtedel av de studerande utexamineras inom den dimensionerade tidsfristen på fyra år.  

Enligt en enkät som gjordes hösten 2018 var den absolut största orsaken till att veterinärer söker sig till specialveterinärutbildning veterinärens vilja att utveckla sin kompetens och även att rikta in sin verksamhet på uppgifter inom en viss specialitet. När man har utrett utexaminerade specialveterinärers erfarenheter av hur specialiseringen påverkat arbetet och arbetsmarknadsställningen, har cirka 80 procent av specialveterinärerna upplevt att specialiseringens inverkan på deras kompetensnivå har varit mycket stor, medan cirka 15 procent upplevt att den har varit stor. Över hälften har upplevt att arbetsmotivationen ökat och arbetsmöjligheterna förbättrats i mycket hög grad eller i hög grad tack vare specialiseringen. Däremot har specialiseringen påverkat inkomstnivån endast i relativ liten grad: Endast cirka 7 procent av specialveterinärerna upplevde att inkomstnivån har stigit i hög grad eller i mycket hög grad, och mer än 40 procent av specialveterinärerna upplevde att specialiseringen inte alls har påverkat inkomsterna. 

År 2009 var antalet specialveterinärer cirka 300. Antalet har således ökat med cirka 40 procent på 13 år. Även antalet veterinärer har ökat under denna period.  

Behovet av veterinärer med specialkompetens har ökat särskilt till följd av utvecklingen inom diagnostik och vård av sällskapsdjur. Eftersom människor är beredda att satsa allt mer på vården av sällskapsdjur finns det också en efterfrågan på avancerade tjänster. Enligt uppgifter som Statistikcentralen publicerat och som baserar sig på material från konsumtionsundersökningar har cirka en tredjedel av hushållen något sällskapsdjur, vanligen en hund eller katt. Det belopp som hushållen använde för sina sällskapsdjur hade under en granskningsperiod på 10 år (2006—2016) närapå fördubblats, och störst var ökningen inom tjänster såsom veterinärtjänster.  

En annan betydande faktor som ökar kompetensbehovet hos veterinärer är strukturförändringen inom jordbruket, som bland annat innebär en sammanlänkad och specialiserad produktion samt ökad digitalisering. I och med strukturförändringen har antalet nöt- och svingårdar minskat till under hälften jämfört med antalet 15 år tidigare, men antalet produktionsdjur har dock inte minskat i motsvarande grad. År 2021 fanns det cirka 2,1 miljoner nötkreatur, svin, får och getter, medan antalet år 2006 var 2, 5 miljoner. Under samma period har antalet fjäderfä ökat betydligt. 

I andra uppgifter än sådana som anknyter till tillhandahållande av veterinärtjänster har uppgifterna inom veterinärvården blivit allt mer krävande bland annat på grund av globaliseringen av livsmedelskedjorna och den ökade betydelsen av zoonoser och andra smittsamma djursjukdomar. 

2.3  Utvecklingstrender inom specialiseringsutbildningarna

En av undervisnings- och kulturministeriet tillsatt arbetsgrupp lade 2013 fram nya riktlinjer för utvecklandet av specialiseringsutbildningarna vid högskolorna (Expertis i framkanten. Högskolornas nya specialiseringsutbildning, undervisnings- och kulturministeriets arbetsgruppspromemorior och utredningar 2013:7, presentationsblad på svenska). 

Arbetsgruppen utarbetade en beskrivning och bedömning av nuläget, en internationell jämförelse samt ett förslag till en ny helhet av specialiseringsutbildningar vid högskolorna. Arbetsgruppen behandlade mer ingående expertisen och hur den ska utvecklas samt specialiseringsutbildningens syfte, mål och ställning ur högskolornas, arbetslivets och arbetsgivarnas, utbildningssystemets och de studerandes synvinkel.  

I fråga om genomförandet av specialiseringsutbildningen lade arbetsgruppen fram flera förslag om pedagogiska aspekter samt utbildningens innehåll och organisering. Enligt arbetsgruppens riktlinjer bör det i yrkeshögskolelagen (932/2014) och universitetslagen föreskrivas om specialiseringsutbildning som kompletterar den examensinriktade utbildningen och som svarar mot behovet av att utveckla sådan specialiserad kompetens som den examensinriktade utbildningen eller fortbildningen inte erbjuder. Specialiseringsutbildningarna ska förutom arbetslivets behov bygga på högskolornas forsknings- och utvecklingskompetens och profileringsområden. Utbildningarna ska inte enbart reagera på de behov som kommit fram i arbetslivet utan också förutse förändringar i arbetslivet och utifrån den nyaste kunskapen bidra till att styra förändringarna i önskad riktning. Arbetsgruppen föreslog att som utgångspunkt tas att specialiseringsutbildningarna i princip på lagnivå endast omfattas av allmänt utformade bestämmelser av ramkaraktär. Specialistläkarutbildning, specialisttandläkarutbildning och specialveterinärutbildning utgör undantag.  

Enligt riktlinjerna överförs bestämmelserna om specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning till de författningar som gäller social- och hälsovårdsministeriet i samband med att dessa utbildningar integreras i den nya helheten av specialiseringsutbildningar. Styrningen av dessa utbildningar överförs till social- och hälsovårdsministeriet, och utbildningen är inte längre examensinriktad. Enligt riktlinjerna frångås kravet på att utbildningen ska leda till examen även inom specialveterinärutbildningen, och utbildningen integreras i den nya helheten av specialiseringsutbildningar. Denna ändring bereds i samarbete med jord- och skogsbruksministeriet. 

Efter att arbetsgruppen färdigställt sin rapport fogades till universitetslagen genom lag 1172/2014 en ny 7 a § (nuvarande 7 c §) som gäller specialiseringsutbildningar och som trädde i kraft den 1 januari 2015. Enligt motiveringen till den regeringsproposition (RP 241/2014 rd) som gällde lagen är specialiseringsutbildningar sådana utbildningar för personer som redan har varit yrkesverksamma vilka främjar professionell utveckling och specialisering, vilka till sin karaktär är avsedda att vara mer bestående än fortbildning och vilka universiteten och yrkeshögskolorna ordnar. Målet med specialiseringsutbildningen är att skapa kompetens inom expertisområden som saknar utbildningsutbud på marknadsmässiga villkor. Som specialiseringsutbildning ska kunna ordnas sådan utbildning i fråga om vilken omfattningen, målen, målgruppen och påvisandet av studerandenas sakkunskap har avtalats mellan yrkeshögskolorna eller universiteten och företrädare för arbets- och näringslivet. Detta tillvägagångssätt stärker högskolornas autonoma ställning vid planeringen och fullgörandet av utbildningsuppgiften. En offentlig förteckning ska föras över avtalen om specialiseringsutbildningar. Närmare bestämmelser om specialiseringsutbildningens gemensamma mål och minimiomfattning samt om avtal om utbildning, avtalets innehåll och ordnandet av utbildning finns i statsrådets förordning om examina och specialiseringsutbildningar vid universitet. Specialiseringsutbildningarna är en del av utbildningssystemet, och finansieringen av utbildningarna grundar sig på högskolornas basfinansiering och på studerandeavgifter. Bestämmelser som motsvarar de bestämmelser som fogats till universitetslagen fogades även till yrkeshögskolelagen genom lag 1173/2014. 

Specialiseringsutbildningarna inom medicin och odontologi reformerades 2014 (lag 1355/2014) och kravet på att utbildningarna ska leda till examen slopades. Utbildningarna avskildes från specialiseringsutbildningen enligt universitetslagen genom att styrningen av dem överfördes från undervisnings- och kulturministeriet till social- och hälsovårdsministeriet och genom att bestämmelser om utbildningarna utfärdades i författningar inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde i stället för i universitetslagen. Ändringarna genomfördes genom en ändring (4 a §) av lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). Närmare bestämmelser om utbildningen finns i social- och hälsovårdsministeriets förordning om specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning samt om särskild allmänläkarutbildning (56/2015), som innehåller bestämmelser om antagning till utbildningen, utbildningens mål och hur utbildningen ordnas, utbildningsprogrammen och deras längd samt om genomförande av utbildning. I samband med den reform som nämns ovan upphävdes den tidigare statsrådsförordning som gällde specialiseringsexamina.  

I samband med reformen inrättades det genom lag i anslutning till delegationen för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården en samordningssektion för specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning samt för den särskilda allmänläkarutbildningen. Samordningssektionens uppgift är att bedöma de nationella utbildningsbehoven och ta initiativ till utveckling av utbildningen. Medlemmarna i sektionen företräder bl.a. det offentliga och det privata servicesystemet, hälsovårds- och undervisningsmyndigheterna, universiteten samt dem som genomgår specialistläkarutbildning eller specialisttandläkarutbildning.  

Bestämmelserna på förordningsnivå om utbildningar inom medicin och odontologi har senast sett över vid ingången av 2020. Utredningar hade visat att det fanns ett behov av att utveckla den innehållsmässiga och kvantitativa styrningen av utbildningen, att ytterligare stärka universitetens roll som samordnare av utbildningen och kvalitetssäkrare samt att effektivisera samarbetet mellan universiteten och servicesystemet. I och med reformen föreskrivs det inte längre i detalj om längden på utbildningarna inom de olika specialiteterna, utan i förordningen fastställs endast utbildningarnas minimilängd, som är fem år inom specialistläkarutbildningen och tre år inom specialisttandläkarutbildningen. Universiteten kan tillsammans inom ramen för förordningen fastställa längden på de olika utbildningsprogrammen. Ett riksomfattande förhör för specialiteten i fråga är inte längre nödvändig del av utbildningen, utan universiteten har möjlighet att beroende på specialiteten tillämpa även andra förfaranden vid bedömningen av kompetensen. Den som genomgår utbildning ska genomföra en minst nio månader lång praktisk utbildning på en hälsovårdscentral, men kravet på att minst hälften av utbildningstiden ska genomföras på ett annat ställe än vid ett universitetssjukhus har slopats i syfte att öka flexibiliteten i utbildningen. 

Finansieringen av specialistläkarutbildningen och specialisttandläkarutbildningen baserar sig på den allmänna finansieringen av universiteten samt på statens utbildningsersättning enligt hälso- och sjukvårdslagen (1326/2010) som social- och hälsovårdsministeriet betalar till samkommuner som är huvudmän för ett universitetssjukhus och till andra aktörer som anges i lagen. De universitet som ordnar specialistläkarutbildning och specialisttandläkarutbildning började omfattas av ersättningen vid ingången av 2017, och 2021 betalades det 3,1 miljoner euro i ersättning till dessa universitet. År 2021 reserverades det sammanlagt 96 miljoner euro för utbildningsersättningar, varav 61,6 miljoner euro anvisades till samkommuner som är huvudmän för universitetssjukhus och 29,5 miljoner euro till verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården.  

Bestämmelserna om specialiseringsutbildning för veterinärer har inte ändrats sedan de ovan beskrivna riksomfattande utvecklingslinjerna färdigställdes. Behoven att utveckla utbildningen har tidigare utretts i större omfattning i en arbetsgrupp som tillsattes av undervisningsministeriet år 2008 (Rapport om specialiseringsutbildningen för veterinärer. Undervisnings- och kulturministeriets arbetsgruppspromemorior och utredningar 2009:17, presentationsblad på svenska). I arbetsgruppens rapport beskrivs den nationella och i någon mån även den internationella specialiseringsutbildningen, veterinärernas uppgifter och behov av specialkompetens samt de anknytande förändringarna i verksamhetsmiljön. Utifrån enkäter och samråd drog arbetsgruppen slutsatsen att det i den situationen inte fanns något behov av att i större omfattning ändra specialiteternas innehåll, exempelvis inrätta nya eller avskaffa befintliga specialiteter. I arbetsgruppens förslag ingick därför inga författningsändringar, och inga förslag ledde till författningsändringar. 

Enligt arbetsgruppens uppfattning fanns det dock ett behov av att utveckla innehållet i specialiteterna utifrån de kompetenskrav som verksamhetsmiljön ställer. Dessutom ansåg man att antalet utexaminerade specialveterinärer var alltför litet i förhållande till antalet veterinärer som studerade för specialiseringsexamen och i förhållande till kraven i arbetslivet. Det konstaterades också att det endast fanns ett fåtal platser i den fördjupande del av studierna som hör till utbildningen, och universitetet ansågs inte ha möjlighet att anvisa tillräckliga personalresurser för handledningen av de studerande. I rapporten föreslogs bland att annat antalet handledare och utbildningsplatser utökas, med målsättningen att fördubbla antalet specialiseringsexamina och specialveterinärer under de följande tio åren. Måltillståndet var att 30 procent av yrkeskåren ska ha specialveterinärkompetens.  

2.4  Bedömning av nuläget

Det finns en stor vilja bland veterinärer att genomgå specialveterinärutbildning, och de som utexaminerats upplever att specialiseringen i betydlig grad höjer deras kompetensnivå och förbättrar arbetsmotivationen. Utbildningen som helhet är av väsentlig betydelse för att yrkeskårens kompetensnivå ska kunna höjas och för att de samhälleliga kompetensbehoven ska kunna tillgodoses. Problemet är dock att studierna fördröjs. Medianen för den tid det i verkligheten tar att avlägga specialveterinärexamen är 3,5 år längre än utbildningsprogrammets planerade längd. En viktig orsak till detta är att det finns få studieplatser för handledd arbetsplatsutbildning. Även det knappa antalet handledare påverkar studiernas längd. Många veterinärer har dessutom av personliga orsaker, eller exempelvis på grund av svårigheter att få en vikarie för sitt ordinarie arbete, inte möjlighet att studera på heltid. 

Enligt de mål som sattes upp av den arbetsgrupp som utredde frågan 2009 behövde antalet specialveterinärer fördubblas och 30 procent av yrkeskåren ha specialveterinärkompetens före utgången av 2019. Sedan rapporten färdigställdes har antalet veterinärer ökat med cirka 40 procent, och mindre än en fjärdedel av veterinärer i arbetsför ålder har specialveterinärkompetens. Även om man är betydlig närmare målen har de således ännu inte nåtts. 

Specialveterinärutbildningen är för närvarande utbildning som leder till examen. Utbildningen är dock inte till sin karaktär eller med hänsyn till utbildningsformen utbildning som kan jämställas med andra examina vid ett universitet, utan det rör sig om specialisering som erbjuds under tiden i arbete och som utgår från arbetslivets behov. Därför är det inte nödvändigt att föreskriva om specialveterinärutbildning som examensinriktad utbildning. En annan omständighet som talar för att man slopar kravet på examensinriktad utbildning är att utbildningen i nuläget är den enda examensinriktade specialiseringsutbildningen. Att utbildningen leder till examen är inte heller en förutsättning för att personen ska ha rätt att använda beteckningen specialveterinär.  

Ur administrativ synvinkel och med tanke på utvecklingen av utbildningen vore det ändamålsenligt att den allmänna styrningen av specialveterinärutbildningen överförs till förvaltningsområdet för jord- och skogsbruksministeriet, som ansvarar för veterinärvårdssystemet och med vars anslag specialiseringsutbildningen redan i nuläget finansieras.  

En motsvarande reform har konstaterats vara behövlig och genomförts inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde i fråga om specialistläkarutbildningen och specialisttandläkarutbildningen. Det finansiella system som hänför sig till styrningen av hälso- och sjukvårdssektorn, och med vilket bl.a. kostnaderna för hälso- och sjukvårdens servicesystem finansieras, skiljer sig dock avsevärt från finansieringen av specialveterinärutbildningen. 

Det nuvarande systemet där universiteten har ansvarat för innehållet i och genomförandet av specialveterinärutbildningen har fungerat bra med tanke på ordnandet av utbildningen, och universitetets ansvar för innehållet i och kvaliteten på utbildningen bör ytterligare stärkas. Även bestämmelserna om utbildningarna inom medicin och odontologi har på det sätt som framförs i avsnitt 2.3 under de senaste åren gjorts mer flexibla, med betoning på universitetens roll. 

Närmare bestämmelser om specialveterinärutbildningen utfärdas för närvarande genom förordning av statsrådet. Systemet reagerar långsamt på de behov som utvecklingen inom veterinärmedicinen och veterinärvården samt förändringarna i utbudet av och efterfrågan på veterinärtjänster kan medföra, och som ofta förändras snabbt. Inrättandet av ett nytt utbildningsprogram förutsätter dock att programmet är tillräckligt omfattande och att det finns tillräcklig efterfrågan på specialkompetens i arbetslivet. Ett identifierat nytt behov är behovet av att höja kompetensen inom allmänveterinärmedicin exempelvis hos dem som arbetar som kommunalveterinärer. Dessutom finns det planer på att integrera utbildningsprogrammet för livsmedelshygien vid produktion i utbildningsprogrammet för miljö- och hälsoskydd. Bestämmelser om utbildningen ska enligt förslaget i fortsättningen utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet i stället för genom förordning av statsrådet såsom för närvarande. Detta kommer att försnabba behandlingen av behövliga författningsändringar. 

4.1  De viktigaste förslagen

Enligt propositionen ska specialveterinärutbildningen inte längre vara examensinriktad, och utbildningen ska integreras i den förnyade helheten av specialiseringsutbildningar och yrkesinriktade påbyggnadsutbildningar i enlighet med de riktlinjer för utvecklandet av specialiseringsutbildningar vid högskolor som den av undervisnings- och kulturministeriet tillsatta arbetsgruppen lade fram 2013. Ett annat centralt förslag är att det administrativa ansvaret för utbildningen överförs från undervisnings- och kulturministeriet till jord- och skogsbruksministeriet. Denna ändring innebär ingen väsentlig skillnad jämfört med nuvarande praxis, eftersom jord- och skogsbruksministeriet redan nu sörjer för resursstyrningen i fråga om utbildningen och i samarbete med Helsingfors universitet deltar i arbetet med att planera utvecklingen av utbildningen. 

Bestämmelser om specialveterinärutbildningen och styrning av utbildningen föreslås i lagen om utövning av veterinäryrket. Specialveterinärutbildningen ska i fortsättningen ordnas av Helsingfors universitet i form av yrkesinriktad påbyggnadsutbildning som ges efter den grundutbildning för veterinärer som krävs för legitimation. Enligt förslaget ska specialveterinärutbildningen ordnas som ett utbildningsprogram vars målsatta tid vid studier på heltid ska vara tre år. För att utbildningens längd ska kunna begränsas i förhållande till nuläget ska det förutsättas att det arbete i ett år i uppgifter som lämpar sig för specialiteten som för närvarande utgör den allmänna delen av utbildningen i fortsättningen ska utgöra ett villkor för intagning till utbildningen. Den målsatta tiden för genomförande av utbildningen hänvisar till utbildningsprogrammets planerade längd, och exempelvis erkännande av kompetens som förvärvats annanstans kan i enskilda fall leda till att tiden för genomförande av utbildningen blir kortare än den målsatta tiden. 

Enligt förslaget ska universitetet anta de studerande och besluta om grunderna för antagningen av studerande. Universitetet ska även besluta om en studerandes möjlighet att räkna sig till godo eventuella tidigare avlagda studier på samma nivå, exempelvis studier utomlands, eller att ersätta studier som hör till utbildningen med sådana studier.  

I bestämmelserna om veterinärregistret ska det tas hänsyn till att specialveterinärutbildningen inte längre kommer att leda till examen. Dessutom föreslås bestämmelser om en möjlighet för Livsmedelsverket att vid behov i registret föra in uppgifter även om annan påbyggnadsutbildning som studeranden har genomgått utöver specialveterinärutbildning. 

Närmare bestämmelser om specialveterinärutbildningen ska enligt förslaget utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet på motsvarande sätt som i den gällande statsrådsförordningen. Genom förordning ska det närmare föreskrivas om specialveterinärutbildningens mål, studiernas uppbyggnad, utbildningsprogrammen och övriga grunder för studierna. Universitetet ska svara för utbildningens innehåll och kvalitet. Den nya regleringen avses vara något generösare än den nuvarande regleringen. Detta ökar flexibiliteten vid ordnandet av utbildning och kommer exempelvis att göra det möjligt för universitet och andra aktörer att i större utsträckning än tidigare samarbeta kring genomförandet av utbildningen. Ett preliminärt utkast till förordning finns som bilaga till denna proposition. 

Det föreslås att bestämmelserna om yrkesinriktade påbyggnadsexamina vid universiteten upphävs i universitetslagen. Bestämmelserna kommer att vara onödiga när enligt förslaget examenskravet slopas i den enda kvarstående examensinriktade specialiseringsutbildningen. Avsikten är att i samband med reformen också upphäva statsrådets gällande förordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Ett alternativ till den föreslagna ändringen är att bevara den nuvarande specialveterinärexamen. Ett annat alternativ är att utbildningens karaktär av examensinriktad utbildning slopas så att man slopar den utbildningsspecifika speciallagstiftningen och gör utbildningen till en i 7 c § i universitetslagen avsedd specialiseringsutbildning vid högskola.  

Att bevarara utbildningen som examensinriktad utbildning anses inte vara ändamålsenligt, eftersom det inte skulle vara förenligt med de riksomfattande riktlinjerna för utvecklandet av högskolornas specialiseringsutbildningar. I fråga om andra motsvarande utbildningar har man redan frångått examensinriktad utbildning. 

Styrningen genom lagstiftning av de specialiseringsutbildningar som tillhandahålls vid de högskolor som avses i 7 c § i universitetslagen har endast karaktären av en ram. Samma allmänna målbestämmelser gäller i princip för samtliga specialiseringsutbildningar vid universitet. Vilka utbildningar som ordnas och på vilka områden samt omfattningen av de olika utbildningarna och uppställandet av utbildningsspecifika mål baserar sig i huvudsak endast på avtal mellan universiteten och parterna i arbetslivet. I propositionen anser man att specialveterinärutbildningens omfattning och samhälleliga betydelse och den statliga budgetfinansiering som anvisats för utbildningen talar för en starkare lagstiftningsgrund för utbildningen än vad som föreskrivs i 7 c § i universitetslagen. Utbildningsspecifika bestämmelser på lagnivå och bemyndiganden att utfärda förordning garanterar en möjlighet att påverka utbildningen i den politiska beslutsprocessen. Detta kan behövas exempelvis utifrån förändrade behov i samhället. Inom ramen för 7 c § i universitetslagen är det inte heller möjligt att genomföra en sådan överföring till jord- och skogsbruksministeriet av det allmänna ansvaret för styrningen av specialveterinärutbildningen som föreslås i propositionen.  

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Europeisk specialiseringsutbildning 

Den europeiska specialiseringsutbildningen för veterinärer inleddes 1989, då veterinärerna bildade en arbetsgrupp för att utveckla specialiseringsutbildningen. År 1990 grundades den europeiska organisationen European Association for Veterinary specialisation (EAVS) för att bereda specialiseringsutbildning. Europeiska kommissionens rådgivande kommitté för veterinärutbildning, Advisory Committee on Veterinary Training (ACVT), behandlade och antog 1992 organisationens utkast till utveckling av specialiseringsutbildningen.  

European Board for Veterinary specialisation (EBVS) är en paraplyorganisation för veterinärmedicinska specialistområden (European college), som har registrerats av handelskammaren i Utrecht. Organisationen har en verkställande kommitté, som väljs av dess medlemmar, och flera utskott samt behövlig personal. EBVS uppgift är bland annat att erkänna och bedöma nya specialistområden inom den europeiska utbildningen, föra ett register över dem som genomgått europeisk specialisering (Diplomate of European College) samt att garantera utbildningens nivå genom att övervaka alla godkända specialistområden och deras verksamhet.  

Jämfört med den nationella specialiseringen är den europeiska specialiseringen snävare, men djupare. För närvarande ordnas europeisk utbildning inom 27 specialistområden, och utbildningssystemet omfattar fler än 38 specialistkompetenser (qualification). Specialistområdenas verksamhet styrs av EBVS stadgar (constitution) och riktlinjer (policies and procedures). Utbildningen är avgiftsbelagd för de studerande. Mer än 4 000 veterinärer har genomfört utbildningen, bland dem mer än 40 finländare.  

Utbildningen räcker minst 4 år. Den som har planer på att specialisera sig ska efter utexamineringen som veterinär arbeta i 1—2 år i lämplig veterinärpraktik (internship) innan han eller hon söker sig till programmet. Veterinären ska alltid ansöka om godkännande av specialiseringsprogrammet (residency) samt av specialiseringsplatsen eller specialiseringsplatserna innan programmet inleds. Aspiranten ska ha en utsedd handledare som har specialiseringsutbildning inom branschen (Diplomate).  

Studierna omfattar beroende på specialistområdet praktiska studier, forskningsarbete och avfattande av minst två internationella, kollegialt utvärderade artiklar, samt årlig noggrann rapportering till nämnden för specialistområdet. När alla prestationer som krävs har utförts med godkänt resultat, ska den veterinär som specialiserar sig genomgå ett specialitetsspecifikt förhör, som vanligen består av såväl skriftliga som muntliga delar.  

Var och en som genomgått utbildningen ska för att behålla yrkesbeteckningen vart femte år genomgå en omprövning av kompetensen. Omprövningen baserar sig på rapportering av den egna aktiviteten under de senaste fem åren. Specialistområdet antingen godkänner eller förkastar rapporten. Om rapporten förkastas eller personen i fråga inte lämnar någon rapport, får han eller hon status som icke-aktiv medlem.  

I uppbyggnaden av det europeiska specialiseringssystemet har man i hög grad utgått från Förenta staternas motsvarande system, varför systemen är sinsemellan mycket likadana.  

Specialiseringsutbildning i de övriga nordiska länderna  

I Sverige finns grundläggande bestämmelser om specialistveterinärutbildning och specialistkompetens som veterinär i lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård och förordningen (2009:1386) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård. De benämningar som visar specialisering inom ett visst specialistområde (specialistkompetens i) är på samma sätt som i Finland skyddade yrkesbeteckningar, dvs. ingen yrkesuppgift har genom lagstiftning förbehållits specialistveterinärer. Rätten att använda beteckningen beviljas av Jordbruksverket på ansökan. Specialistområdena har namngetts och kraven på utbildningen fastställts genom föreskrifter av Jordbruksverket. 

Specialistveterinärutbildning ordnas av Sveriges veterinärförbund. Tidigare beslutade Jordbruksverket om utbildningens innehåll, kraven på utbildningen och utbildningsplatserna, men i och med den reform som trädde i kraft vid ingången av 2022 har dessa uppgifter koncentrerats till utbildningsanordnaren. I samma reform gjordes ändringar i specialistområdena: specialistområdena sjukdomar hos hund och katt, sjukdomar hos häst, sjukdomar hos gris och sjukdomar hos nötkreatur har behållits, men utöver dessa har det kommit till specialistområden för sjukdomar hos mindre sällskapsdjur och sjukdomar hos små idisslare. Det har skett ändringar i innehållet i specialistområdet livsmedelshygien, och områdets namn har ändrats till veterinär folkhälsa.  

Den svenska utbildningen omfattar minst tre års handledd praktik under ledning av en specialistveterinär. Till utbildningen hör dessutom fördjupade kurser och konferenser inom specialistområdet, handledda litteraturstudier, skriftliga arbeten på området samt förhör. Inträdeskravet till utbildningen är att personen har rätt att arbeta som legitimerad veterinär. De tidigare ytterligare kraven på tillgång till utbildning i fråga om sjukdomar hos nötkreatur och gris samt livsmedelshygien har slopats. Sveriges veterinärförbund tar för utbildningen ut avgifter som uppgår till cirka 6 000 euro per studerande. 

De som har katter, hundar eller hästar som specialitet kan ytterligare specialisera sig på ett snävare ämnesområde, såsom inre medicin, kirurgi, ögonsjukdomar eller reproduktion. Från ingången av 2022 har vissa nya möjligheter till specialisering öppnats för veterinärer med specialistkompetens i sjukdomar hos hund och katt, och ytterligare specialisering (”steg 2”) för veterinärer med specialistkompetens i sjukdomar hos häst inleddes först vid den tidpunkten. Steg 2-utbildningen varar i cirka 2–3 år och berättigar till att i samband med den skyddade yrkesbeteckningen uppge ämnesområdet för specialiseringen (t.ex. specialistkompetens i kirurgi hos hund och katt). 

Antalet specialistveterinärer var i Sverige vid millennieskiftet ungefär detsamma som i Finland, dvs. endast cirka 300, men antalet har sedan dess ökat snabbt. Antalet veterinärer som är specialiserade på sjukdomar hos hund och katt är för närvarande cirka 350. Cirka 70 specialistveterinärer har genomfört steg 2-utbildning. 

I Norge ordnas specialistveterinärutbildningen av Norges veterinärförbund (Den Norske Veterinærforening), till vilket ministeriet (Landbruksdepartementet) har delegerat behörigheten i frågan. Livsmedelsverket (Mattillsynen) fastställer ramarna för utbildningen och beviljar dem som genomgått utbildningen rätt att använda den skyddade yrkesbeteckningen för specialistområdet. Rätten att använda beteckningen gäller i fem år och kan förnyas på ansökan, om sökanden uppfyller de krav som gäller förnyad beteckning. 

Det finns fem specialistområden: vattenbruk och fisksjukdomar, sjukdomar hos hästdjur, sjukdomar hos hund och katt, sjukdomar hos produktionsdjur samt veterinär folkhälsa. Studierna omfattar kurser, handledd praktik, självstudier och ett förhör.  

I Danmark ansvarar den danska veterinärföreningen (Den Danske Dyrlægeforening) för förvaltningen av specialistveterinärutbildningen och för utbildningsinnehållet. Specialistområdena är i princip begränsade: man kan specialisera sig på exempelvis dermatologi, onkologi eller röntgenundersökningar. Beteckningen ”specialdyrlæge” beviljas av det danska veterinär- och livsmedelsverket (Fødevarestyrelse) efter ansökan. För att få behörighet krävs minst tre års fortbildning. Dessutom ska personen ha minst 4 års praktisk erfarenhet på specialistområdet. Vidare ska personen ha deltagit i vetenskapliga evenemang inom specialistområdet och publicerat artiklar på området.  

7.1  7.1 Lagen om utövning av veterinäryrket

32 §. Veterinärregister. Det föreslås att Livsmedelssäkerhetsverket ändras till Livsmedelsverket i paragrafens 1 mom. Den ändring som gäller myndigheterna genomfördes genom lagen om Livsmedelsverket (371/2018). I enlighet med 10 § i den lagen avser en hänvisning i någon annan lag eller förordning till Livsmedelssäkerhetsverket eller Landsbygdsverket efter ikraftträdandet av den lagen Livsmedelsverket. Dessutom ändras formuleringen i momentet så att de begrepp som där används till den del som gäller termen personuppgiftsansvarig entydigt ska motsvara Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).  

Det föreslås att 2 mom. 1 punkten ändras så att bland de uppgifter som ska föras in i registret nämns uppgifter om eventuell specialveterinärutbildning som personen genomgått. I punkten behålls omnämnandet av en eventuell avlagd specialveterinärexamen. Av registret kommer således att framgå personens specialveterinärkompetenser med skyddade yrkesbeteckningar, oberoende av om den utbildning som genomförts har varit examensinriktad eller av den föreslagna nya typen av specialveterinärutbildning. 

Det föreslås att Livsmedelssäkerhetsverket ändras till Livsmedelsverket i paragrafens 3 mom. Till momentet fogas också en bestämmelse enligt vilken Livsmedelsverket i veterinärregistret även kan föra in uppgifter om annan genomförd påbyggnadsutbildning än specialveterinärutbildning. Livsmedelsverket har hittills i registret fört in uppgifter om besiktningsveterinärs- och hygienikerexamen, vilka ger kompetens för vissa tjänsteuppdrag. Att också vissa andra utbildningar förs in i registret kan vara motiverat, eftersom man vid tillsynen enligt lagen bland annat kan bli tvungen att bedöma om veterinären i utövningen av sitt yrke har vidtagit åtgärder för vilka han eller hon måste anses ha otillräcklig utbildning. Bestämmelsen medför ingen skyldighet för Livsmedelsverket att registrera påbyggnadsutbildningar och fortbildningar, utan Livsmedelsverket ska inom ramen för sin tillsynsuppgift självständigt fatta beslut om att registrera sådana uppgifter.  

39 §.Ändringssökande. I paragrafen föreslås ett nytt 5 mom. med en informativ hänvisning till bestämmelsen om ändringssökande i universitetslagen. Enligt 82 § i universitetslagen får en studerande söka ändring i exempelvis ett universitets antagningsbeslut genom att göra en begäran om omprövning. Enligt 83 a och 84 § i universitetslagen får vissa beslut som meddelats med anledning av en begäran om omprövning överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen.  

40 §.Rätt att få uppgifter. Det föreslås att Livsmedelssäkerhetsverket ändras till Livsmedelsverket i paragrafen. Dessutom ändras den bestämmelse i paragrafen som gäller Livsmedelsverkets och regionförvaltningsverkets rätt att trots sekretessbestämmelserna få upplysningar och utredningar som behövs, så att rätten gäller sådana upplysningar och utredningar som är nödvändiga. Paragrafen föreslås också bli preciserad genom en hänvisning till de kapitel och paragrafer i lagen där det föreskrivs om de myndighetsuppgifter som rätten att få uppgifter hänför sig till. 

41 b §.Specialveterinärutbildning. I 1 mom. föreslås bestämmelser om syftet med specialveterinärutbildningen och om dess ställning inom utbildningssystemet. Avsikten är att specialveterinärutbildning ska vara utbildning för veterinärer som redan har varit yrkesverksamma och syfta till att fördjupa veterinärens kompetens och expertis inom en viss specialitet samt att säkerställa tillgången till expertis inom specialiteten i servicesystemet för veterinärområdet och i andra uppgifter som lämpar sig för veterinärer. I praktiken kommer utbildningen att vara utbildning efter veterinärmedicine licentiatexamen, men enligt förslaget ska det inte i lagen ställas några hinder för att även en person som har genomgått en jämförbar veterinärutbildning utomlands kan genomgå utbildningen. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om utbildningsansvar. Bestämmelser om den ansvariga aktören föreslås bli utfärdade på lagnivå. Detta innebär ett undantag från att bestämmelser om universitetens utbildningsansvar i regel utfärdas genom förordning av statsrådet. I propositionen anses det dock inte ändamålsenligt att bestämmelser om anordnaren av specialveterinärutbildning utfärdas genom förordning. Eftersom Helsingfors universitet är det enda universitet i Finland som ordnar grundläggande veterinärutbildning har endast Helsingfors universitet förutsättningar att ordna omfattande yrkesinriktad påbyggnadsutbildning. Det att Helsingfors universitet ska ha ansvaret för att ordna utbildningen inbegriper bland annat ansvar för antagningen av studerande, för utbildningens kvalitet och för utfärdande av intyg till studerande. Att Helsingfors universitet ges ansvaret för att ordna utbildningen hindrar dock inte att universitetet eventuellt samarbetar med andra universitet och aktörer för att genomföra utbildningen.  

Enligt momentet ska till utbildningen kunna antas en person som i Finland har fått rätt att vara verksam som legitimerad veterinär. Ett ytterligare krav ska vara att personen efter att ha avlagt grundexamen för veterinärer i minst ett år har varit verksam i uppgifter som lämpar sig för specialiteten. Universitetet ska besluta om antagningen av studerande. Universitetet ska också besluta om grunderna för antagningen av studerande. Detta ska innefatta beslut om bland annat den arbetserfarenhet som lämpar sig för respektive utbildningsprogram och om huruvida denna erfarenhet ska ha förvärvas i Finland eller om det räcker med erfarenhet som förvärvats utomlands. Kravet på erfarenhet som förvärvats i Finland kan vara motiverat exempelvis på grund av de administrativa kunskaper och kunskaper om lagstiftningen som krävs i utbildningen. 

Av de grunder för god förvaltning som anges i förvaltningslagen (434/2003) kan härledas ett krav på att urvalskriterierna ska vara proportionerliga i förhållande till utbildningsverksamhetens mål och att de sökande ska behandlas jämlikt vid antagningen.  

Enligt förslaget ska specialveterinärutbildningen ordnas i form av utbildningsprogram vilkas målsatta tid vid studier på heltid ska vara tre år. Utbildningens längd har samband med dess karaktär och art, och bestämmelsen om en minimilängd anses inte hindra att man utvecklar utbildningens innehåll på ett flexibelt sätt. Ett av syftena med reformen av specialveterinärutbildningen är att undanröja de flaskhalsar i utbildningssystemet som orsakar betydande skillnader mellan studiernas eftersträvade och faktiska längd. På grund av de studerandes livssituation och arbetssituation är det emellertid inte tillnärmelsevis alltid möjligt att bedriva heltidsstudier. Därför kan dessa skillnader minska, men inte elimineras helt och hållet.  

I momentet föreslås också en bestämmelse om tillgodoräknande av eventuella tidigare studier, exempelvis studier utomlands. Den föreslås bli formulerad som en hänvisning till 44 § 3 mom. i universitetslagen.  

I 44 § i universitetslagen föreskrivs det dessutom om den studerandes rätt att av universitetet få veta hur bedömningsgrunderna har tillämpats på den studerandes egen studieprestation. Universitetslagen innehåller också vissa andra sådana bestämmelser som tillämpas på alla studerande, dvs. även på andra än examensstuderande, och som kan bli tillämpliga även på personer som genomgår den föreslagna specialveterinärutbildningen. Sådana är exempelvis bestämmelserna om disciplinära åtgärder mot en studerande. 

I 3 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om utbildningsramen utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Utgångspunkten är att lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga, konstnärliga och yrkesinriktade påbyggnadsexamina administrativt sett hör till undervisnings- och kulturministeriets ansvarsområde. Eftersom man i samband med reformen av specialveterinärutbildningen kommer att slopa kravet på att utbildningen ska leda till examen, finns det inget hinder för att styrningsansvaret för utbildningen överförs på jord- och skogsbruksministeriet. Den föreslagna författningsnivån gör det möjligt att göra ändringar i förordningen i ett enklare förfarande än hittills, i det fall att behoven inom servicesystemet förändras.  

42 §.Rätt att använda beteckningen specialveterinär. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras i syfte att klargöra att utövandet av specialveterinäryrket som specialveterinär innebär en rätt att använda en skyddad yrkesbeteckning.  

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att en veterinär som genomgått den specialveterinärutbildning som avses i 41 b § har rätt att använda beteckningen specialveterinär. I momentet tas dessutom in en bestämmelse om en motsvarande rätt för dem som avlagt den specialveterinärexamen som nu slopas att använda beteckningen specialveterinär. Dessutom ska veterinärer som Livsmedelsverket genom sitt beslut har beviljat rätten att använda beteckningen specialveterinär få använda den beteckningen.  

Paragrafens 2 mom., som gäller erkännande av yrkeskvalifikationer enligt EU-lagstiftningen, motsvarar det gällande 2 mom.  

Paragrafens 3 mom. föreslås i huvudsak motsvara gällande 3 mom., men kravet på en examen som motsvarar specialveterinärexamen ändras till ett krav på en utbildning som motsvarar specialveterinärutbildning. Detta innebära att den utbildning som erkänns inte nödvändigtvis behöver vara examensinriktad, men den ska till sin nivå och sitt innehåll åtminstone i stora drag motsvara en finsk utbildning. En närmare motsvarighet kan till behövliga delar säkerställas genom krav på kompletterande studier. Formuleringen av det bemyndigande att utfärda förordning som finns i momentet ändras på det sätt som föreslås nedan i avsnitt 8.  

Övergångsbestämmelser. I samband med ikraftträdandebestämmelsen i den föreslagna lagen föreslås en övergångsbestämmelse enligt vilken lagen inte inverkar på sådan rätt att använda beteckningen specialveterinär som förvärvats i enlighet med de bestämmelser som gällde före lagens ikraftträdande.  

I de fall som inte omfattas av det föreslagna 42 § 1 mom. rör det sig i princip om tidigare myndighetsbeslut som fattats av den myndighet som föregick Livsmedelsverket. Att dessa beslut förblir i kraft är utgångspunkten också på grund av principen om att förvaltningsbeslut står fast. Dessutom föreslås bestämmelsen omfatta fall som exempelvis specialveterinärer inom området smittsamma djursjukdomar, som inte har genomgått någon utbildning som leder till examen men som har förvärvat rätten att använda beteckningen specialveterinär på det sätt som anges i 8 § 5 mom. i den statsrådsförordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär som avses bli upphävd. Detta har innefattat ett krav på att veterinären före den 1 januari 2003 under minst sju år har arbetat som legitimerad veterinär i uppgifter som gäller bekämpning och behandling av smittsamma djursjukdomar på ett av universitetet godkänt sätt och att veterinären på ett godtagbart sätt har genomgått ett förhör inom specialistområdet smittosamma djursjukdomar.  

Det är möjligt, men inte särskilt sannolikt, att ansökningar om erkännande av specialveterinärutbildning som genomförts utomlands är anhängiga när den föreslagna ändringen träder i kraft och att Livsmedelsverket i samband med behandlingen av ansökningarna har ålagt en sökande kompensationsåtgärder eller kompletterande studier. För denna situation föreslås det en övergångsbestämmelse enligt vilken sådana ansökningar ska behandlas i enlighet med de bestämmelser som nu föreslås bli upphävda. Vid fastställandet av ytterligare krav jämförs den kompetens som förvärvats utomlands med de krav som ställs på utbildningen i Finland. Genom bestämmelsen säkerställer man att de sökandes ställning inte påverkas av att de nationella bestämmelserna ändras mellan den tidpunkt då de ytterligare kraven fastställdes och tidpunkten för beslutet om erkännande. 

7.2  7.2 Universitetslagen

7 §.Examina och övrig utbildning samt examensstruktur. I 1 och 2 mom. stryks omnämnandet av yrkesinriktade påbyggnadsexamina. I den gällande paragrafen nämns yrkesinriktade påbyggnadsexamina vid sidan av lägre och högre högskoleexamina samt vetenskapliga och konstnärliga påbyggnadsexamina som sådana examina som avläggs vid universitet. I praktiken är specialveterinärexamen dock den enda yrkesinriktade påbyggnadsexamen som kan avläggas vid ett universitet. Eftersom enligt propositionen också specialveterinärutbildningen ska ändras så att den inte längre leder till examen är det onödigt att yrkesinriktade påbyggnadsexamina nämns i paragrafen. 

37 §.Behörighet för studier som leder till högskoleexamen och för specialiseringsutbildning. Det föreslås att paragrafens 7 och 8 mom. upphävs. Det förstnämnda momentet gäller antagning av studerande till studier som leder till yrkesinriktad påbyggnadsexamen, och det senare momentet innehåller ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning om behörighet för studier som leder till yrkesinriktad påbyggnadsexamen. Dessa bestämmelser kommer att vara onödiga, eftersom den enda kvarstående yrkesinriktade påbyggnadsexamen föreslås bli slopad bland universitetsexamina.  

Övergångsbestämmelser. I paragrafen föreslås en övergångsbestämmelse som gäller ställningen för de studerande som vid tidpunkten för ikraftträdandet av lagen studerar för den yrkesinriktade påbyggnadsexamen som föreslås bli slopad. I praktiken skulle det röra sig om en examen enligt statsrådets förordning om specialveterinärexamen och rätten att vara verksam som specialveterinär. Den förordningen har stiftats med stöd av den upphävda universitetslagen (645/1997) men har med stöd av 3 § i lagen om införande av universitetslagen (559/2009) förblivit i kraft. Förordningen har inte ändrats sedan dess, trots att den nuvarande universitetslagen innehåller ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda bestämmelser om yrkesinriktade påbyggnadsexamina som preciserar den lagen. 

I paragrafen föreslås en bestämmelse om att den studerande antingen kan avlägga examen eller övergå till att genomgå den nya form av specialveterinärutbildning som föreslås i propositionen. Avsikten är att universitetet ska besluta om arrangemangen i samband med övergången. Om den studerande inte har avlagt examen inom fyra år, ska han eller hon börja studera enligt den nya specialveterinärutbildningen.