1  Bakgrund

Europeiska kommissionen antog den 22 juni 2022 ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om restaurering av natur (COM(2022) 304 final) (nedan förslaget till förordning eller förslaget). Förslaget anknyter även till en konsekvensbedömningsrapport av kommissionen (SWD(2022) 167 final). 

Trots ansträngningarna inom EU fortsätter förlusten av biologisk mångfald och förstöringen av ekosystem, vilket skadar människor, ekonomi och klimat. Fungerande ekosystem ger oss livsmedel och livsmedelstrygghet, rent vatten, förnybara råvaror, koldioxidbindning och skydd mot extrema väderfenomen som orsakas av klimatförändringen. Fungerande ekosystem är nödvändiga för samhällenas anpassnings- och återhämtningsförmåga och därigenom för mänsklighetens överlevnad på lång sikt, då de tryggar vårt välbefinnande och välstånd. 

I rapporten från mellanstatliga panelen för klimatförändringar IPCC från 2022 betonades att det krävs snabba insatser för att förbättra ekosystemens tillstånd i syfte att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna. Framför allt betonade rapporten vikten av att restaurera skadade våtmarker, vattendrag, skogar och jordbruksmiljöer. Den senaste tidens världspolitiska händelser har samtidigt i allt högre grad framhävt vikten av livsmedelstrygghet och försörjningsberedskap.  

I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering 2019 ställs som mål att stoppa förlusten av biologisk mångfald i Finland och att Finland är klimatneutralt 2035. Ett mål är också att kolsänkorna och kollagren stärks på kort och lång sikt.  

Beslutsamma åtgärder behövs för att uppnå EU:s mål för biologisk mångfald och klimat samt för att trygga livsmedelsproduktionens anpassningsförmåga och resiliens. Genom den europeiska gröna given (COM(2019) 640 final) åtar sig EU att skydda naturen och förbättra tillståndet för naturen. I programmet identifierar kommissionen vilka åtgärder som kan hjälpa medlemsstaterna att förbättra och återställa skadade och kolrika ekosystem till god ekologisk status. Programmet betonar också vikten av konsekvens i de olika strategierna och åtgärderna, för att säkerställa en lyckad och rättvis omställning till en hållbar framtid. 

I EU:s strategi för biologisk mångfald (COM(2020) 380 final) betonas att enbart skyddet av naturen inte är tillräckligt för att stoppa och vända förlusten av biologisk mångfald, utan att det också behövs åtgärder för att förbättra tillståndet för naturen. I strategin åtog sig kommissionen att föreslå rättsligt bindande mål för att förbättra tillståndet för naturen, med särskild fokus på de ekosystem som binder och lagrar koldioxid samt motverkar effekterna av klimatförändringen.  

Utvärderingsrapporten om EU:s strategi för biologisk mångfald 2011–2020 visar att EU inte har lyckats bromsa förlusten av biologisk mångfald. Ett av de centrala målen i strategin var att medlemsstaterna på frivillig basis skulle restaurera minst 15 procent av skadade ekosystem senast 2020. Utsikterna för den biologiska mångfalden och ekosystemen är dystra och visar att den nuvarande strategin inte fungerar.  

I rådets slutsatser från december 2019 under Finlands ordförandeskap och i Europaparlamentets resolution från januari 2020 krävdes att ansträngningarna för att restaurera ekosystem ska intensifieras. I parlamentets resolution uppmanades kommissionen att ”tillämpa en ny strategi bort från frivilliga åtaganden och föreslå en ambitiös och inkluderande strategi för biologisk mångfald [...] som fastställer rättsligt [och därmed verkställbara] bindande mål för EU och dess medlemsstater”. I juni 2021 välkomnade Europaparlamentet eftertryckligen kommissionens åtagande att utarbeta ett lagstiftningsförslag om EU-planen för återställande av natur och bindande mål för återställande.  

Restaureringen av ekosystem är viktig även med tanke på unionens internationella åtaganden. I visionen fram till 2050 enligt konventionen om biologisk mångfald, FN:s konvention om bekämpning av ökenspridning (UNCCD), Agenda 2030 för hållbar utveckling (målen för hållbar utveckling) och FN:s decennium för restaurering av ekosystem krävs att ekosystem ska skyddas och restaureras. Det är också nödvändigt med restaurering av ekosystem om EU ska kunna uppfylla sina åtaganden inom FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Parisavtalet. Ekosystem som torvmarker, våtmarker, hav och skogar kan i gott tillstånd ta upp och lagra stora mängder koldioxid och också bidra kraftigt till att minska klimatförändringens effekter. 

2  Förslagets syfte

I förordningen om restaurering av natur ska fastställas ett övergripande mål att bidra till en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald och resilient natur på land och till havs i hela EU genom restaurering av ekosystem samt att bidra till unionens klimatbegränsnings- och klimatanpassningsmål och uppfylla unionens internationella åtaganden. 

Därför fastställs enligt förslaget flera bindande mål för och skyldigheter i fråga om att förbättra tillståndet för naturen i en rad olika ekosystem. Dessa åtgärder bör senast 2030 omfatta minst 20 procent av EU:s land- och havsarealer och senast 2050 alla ekosystem som är i behov av restaurering. Förslaget underbyggs av en ram för genomförande för att omsätta målen till handling genom att nationella restaureringsplaner upprättas och genomförs. I förslaget ingår mål som för att uppnås kräver ett flertal olika metoder för att förbättra tillståndet för naturen. 

Syftet med förslaget är att ge EU möjligheter att agera skyndsamt och att börja restaurera ekosystem med utgångspunkt i bindande mål och skyldigheter som går att mäta och övervaka. Därmed ska säkerställas att medlemsstaterna kommer att kunna inleda restaureringsarbetet omedelbart. Målen ska kunna utvidgas till att omfatta även andra ekosystem i senare skeden genom att utveckla gemensamma metoder för att fastställa ytterligare mål genom ändringar av förordningen.  

Förslaget bereder väg för att en bred uppsättning ekosystem i EU ska kunna restaureras och bibehållas senast 2050, med mätbara resultat senast 2030 och 2040. Förslaget innebär att EU ska kunna bidra till att bromsa förlusten av biologisk mångfald och restaurera naturen till god hälsa. Förslaget innebär också att EU ska kunna bli en global föregångare i fråga om naturvård, inte minst vid den konferens om konventionen om biologisk mångfald som parterna ska hålla senare under 2022. 

3  Förslagets innehåll

4  Förslagets form, rättsliga grund samt förhållande till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

Rättsaktens form 

Kommissionen föreslår att rättsakten får formen förordning från Europaparlamentet och rådet. Kommissionen motiverar sitt handlande med behovet att garantera att rättsakten blir direkt tillämplig och konsekvent i alla medlemsstater. Alternativt skulle införlivandet av direktivet i medlemsstaternas rättssystem ta tid från uppnåendet av förslagets mål.  

Statsrådet instämmer i kommissionens bedömning att brådskande åtgärder är nödvändiga för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. I den fortsatta beredningen av förslaget bör man dock noggrant överväga om det med den föreslagna lagstiftningsformen, det vill säga förordningen, är möjligt att garantera ett tillräckligt nationellt handlingsutrymme för att effektivt genomföra målen för rättsakten i medlemsstaterna. 

När förordningen träder i kraft den tjugonde dagen efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning träder också de skyldigheter som går längre än skyldigheterna enligt habitatdirektivet i kraft, dvs. skyldigheterna enligt artikel 4 och 5.7 att säkerställa att ekosystemens tillstånd inte försämras, som i praktiken kräver ändringar i den nationella lagstiftningen. I detta avseende anser statsrådet att man i den fortsatta beredningen av förslaget bör ge medlemsstaterna tillräckligt med tid för att fullgöra sina skyldigheter på nationell nivå. Mer tid bör också reserveras för utarbetandet av den nationella restaureringsplanen.  

Rättslig grund 

Det huvudsakliga syftet med kommissionens förslag är att skydda miljön och människors hälsa. Genom förordningen uppnås de mål för unionens miljöpolitik som anges i artikel 191.1 i EUF-fördraget, särskilt att bevara, skydda och förbättra miljön. Förslagets rättsliga grund är således artikel 192.1 (miljö) i EUF-fördraget, som syftar till att uppnå målen för unionens miljöpolitik enligt definitionen i artikel 191.1 i EUF-fördraget. Europaparlamentet och rådet fattar beslut om att anta rättsakten i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Rådet fattar beslut om ärendet med kvalificerad majoritet.  

I sin bedömning fäster statsrådet uppmärksamhet vid att den rättsliga grunden för rättsakten ska motiveras av objektiva omständigheter. Målet är att hitta en enda rättslig grund för rättsakten, som styr dess huvudsakliga syfte och innehåll. Enligt statsrådets preliminära bedömning är den rättsliga grund som kommissionen föreslår i huvudsak lämplig. Det är dock nödvändigt att försöka säkerställa att den föreslagna rättsliga grunden är tillräcklig i alla avseenden. Statsrådet anser det nödvändigt att få rådets rättstjänsts utlåtande för den fortsatta beredningen. 

Subsidiaritetsprincipen  

Kommissionens förslag till förordning omfattas av unionens och medlemsstaternas delade befogenheter. Enligt subsidiaritetsprincipen (artikel 5.3 i EUF-fördraget) ska unionen på de områden där den inte har exklusiv befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå. Det är viktigt att bedöma om det är nödvändigt med unionslagstiftning eller om målen i förslaget bättre kan uppnås av medlemsstaterna på nationell, regional eller lokal nivå. Bedömningen av hur subsidiaritetsprincipen följs fokuserar på målen för den planerade verksamheten. Bedömningen av principen omfattas av lagstiftarens politiska prövningsrätt. 

Kommissionen motiverar att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen på grund av omfattningen av och den gränsöverskridande karaktären hos förstöringen av ekosystem, deras inverkan på medborgarna och de ekonomiska riskerna. Enligt kommissionen behövs det omfattande koordinerade åtgärder för att uppnå målen i unionens miljö- och klimatlagstiftning. Kommissionen anser att frivilliga åtaganden från medlemsstaterna inte räcker för att uppnå EU:s mål när det gäller att restaurera ekosystem.  

Statsrådet instämmer i princip i kommissionens bedömning att det krävs beslutsamma åtgärder på unionsnivå för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Enligt den preliminära bedömningen anser statsrådet att förslaget är förenligt med subsidiaritetsprincipen. Statsrådet betonar att förbättringen av tillståndet för naturen kräver åtgärder som är lämpliga för regionala och lokala förhållanden, varför statsrådet anser det nödvändigt att undersöka huruvida innehållet i förslaget eller de enskilda förslagen är förenliga med subsidiaritetsprincipen under hela behandlingen av förslaget. 

Proportionalitetsprincipen 

Kommissionen anser att förslaget är förenligt med proportionalitetsprincipen eftersom det inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet att den biologiska mångfalden i EU ska vara på väg att återhämta sig senast 2030. Kommissionen har gjort en konsekvensbedömning av förslaget till förordning. I den undersöks alternativa lagstiftningslösningar och behandlas effekterna av de ändringar som föreslås i förslaget till förordning. Kommissionens kvalitativa och kvantitativa bedömning har visat att förslagen står i proportion till målet, dvs. att de sociala fördelarna med förslaget väsentligt överstiger kostnaderna som ändringarna medför. 

Statsrådet anser att åtgärderna i förslaget i huvudsak är proportionella i förhållande till målen på basis av konsekvensbedömningen och motiveringen till förslaget till förordning.  

Enligt statsrådets uppfattning är kommissionens bedömning av kostnader och fördelar emellertid inte direkt tillämplig på förhållandena i Finland, eftersom den baserar sig på genomsnittsvärden på EU-nivå. Kostnaderna för förslaget i den form som föreslås skulle vara mycket stora för Finland. De exakta fördelarna med förslaget i förhållande till kostnaderna kan inte heller uppskattas på ett tillförlitligt sätt.  

Statsrådet fäster på vissa punkter uppmärksamhet vid iakttagandet av proportionalitetsprincipen. Skyldigheten att säkerställa att tillståndet inte försämras, som föreslås i artikel 4 och 5.7 i förordningen, är problematisk med tanke på proportionalitetsprincipen, eftersom målen i artikeln kan uppnås med hjälp av en nationell restaureringsplan som föreslås i förordningen och som anpassas till effektiv övervakning och resultaten av övervakningen. Den föreslagna skyldigheten att säkerställa att tillståndet inte försämras skulle beröva medlemsstaterna ett viktigt handlingsutrymme för att hantera kostnaderna för genomförandet. 

Ovannämnda skyldighet att säkerställa att tillståndet inte försämras är särskilt problematisk med tanke på proportionalitetsprincipen såtillvida att den skulle omfatta alla förekomster av de livsmiljötyper som ingår i förteckningen i bilaga I till habitatdirektivet, oavsett om medlemsstaterna har inkluderat förekomsten i det nationella Natura 2000-nätverket eller inte. Den föreslagna lagstiftningen skulle gå utöver habitatdirektivet och miljöansvarsdirektivet, dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (2004/35/EG). Enligt artikel 3.1 i habitatdirektivet ska man kunna bibehålla eller i förekommande fall återställa en gynnsam bevarandestatus hos de berörda livsmiljötyperna uttryckligen med hjälp av Natura 2000-nätverket. Enligt miljöansvarsdirektivet betraktas å sin sida en skada som orsakas arter och livsmiljöer som skyddas enligt habitat- och fågeldirektivet som miljöskada då den har betydande negativa konsekvenser för uppnåendet eller upprätthållandet av en gynnsam skyddsnivå för dessa livsmiljöer eller arter.  

Även artikel 6 i förordningen är problematisk med tanke på proportionalitetsprincipen. De föreslagna målen för en ökning av arealen av grönområden skulle inte ta vederbörlig hänsyn till de olika utgångslägena i medlemsstaterna. Skyldigheten att garantera en procentuell ökning av arealen av grönområden skulle innebära att de medlemsstater som för närvarande ligger över genomsnittet i unionen även i fortsättningen utökar arealen av grönområden i samma proportion som de länder som befinner sig på den lägsta nivån i unionen, trots att det är avgörande att en tillräcklig miniminivå uppnås i alla medlemsstater för att uppnå målen i förordningen. 

5  Förslagets konsekvenser

6  Förslagets förhållande till grundlagen samt till de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna

Skyldigheterna i förordningen gällande att skydda den biologiska mångfalden är kopplade till 20 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilken var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Enligt grundlagsutskottet kan den enskildes andel av ansvaret förverkligas både genom aktivt handlande och passivt avhållande från att skada miljön (RP 309/1993 rd, s. 70, GrUU 26/2020 rd, s. 2, GrUU 20/2010 rd, s. 2/II, GrUU 6/2010 rd, s. 2/I). De grundläggande miljörättigheterna enligt 20 § i grundlagen ska främjas genom förordningen, genom att bromsa förlusten av biologisk mångfald och förbättra försämrade ekosystemtjänster såsom pollinering, arbete med att tackla klimatförändringen, anpassning till klimatförändringen, översvämningsskydd samt produktions- och rekreationstjänster inom jord- och skogsbruket samt fiskbestånden.  

Kraven i förordningen angående medborgarnas rätt till deltagande och tillgång till rättslig prövning är kopplade till det allmännas skyldighet enligt 20 § 2 mom. i grundlagen att verka för att alla har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön, rätten enligt 21 § i grundlagen att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan samt den enskildes rätt enligt 2 § 2 mom. i grundlagen att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling.  

I sin beslutspraxis har grundlagsutskottet vid granskningen av de begränsningar av egendomsskyddet som hänför sig till främjandet av miljöansvaret särskilt uppmärksammat den inbördes relationen mellan bestämmelsen om egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen och bestämmelsen om att ansvaret för miljön bygger på en avvägning. Enligt 1 mom. i bestämmelsen om egendomsskyddet är vars och ens egendom tryggad och enligt 2 mom. bestäms expropriation av egendom för allmänt behov mot full ersättning genom lag. I 1 mom. i paragrafen ingår det en allmän bestämmelse om egendomsskydd och utifrån den bedöms det bland annat om inskränkningar i ägarens dispositionsrätt kan tillåtas eller inte. Egendomsskyddet enligt momentet omfattar bland annat ägarens principiella rätt att använda sin egendom. Grundlagsutskottet har i vissa fall ansett att ett förbud mot att använda egendom är så omfattande att det till konsekvenserna bör jämställas med expropriation av egendom (GrUU 8/2017 rd, s. 3, GrUU 32/2010 rd, s. 5, GrUU 38/1998 rd, s. 3). Utskottet har också konstaterat att frågan om en begränsningsåtgärd innebär ren expropriation eller inte kräver en sammanhållen bedömning där relevanta faktorer kan vara bland annat hur speciell begränsningen är, hur allomfattande värdeförlusten på egendomen blir till följd av åtgärden och hur ekologiskt eller annars skadlig den verksamhet är som ska begränsas. Dessutom kan bedömningen påverkas till exempel av hur rimlig åtgärden är och hur tungt vägande syftet med begränsningen är (GrUU 8/2017 rd, s. 3–4, GrUU 61/2010 rd).  

Genomförandet av de restaureringsåtgärder som avses i förslaget till förordning skulle vara av väsentlig betydelse med tanke på skyddet av egendomen för ägare till mark- och vattenområden enligt 15 § i grundlagen, eftersom genomförandet av åtgärderna förutsätter medverkan eller åtminstone samtycke från ägaren till mark- eller vattenområdet. Finland har lång erfarenhet av frivilliga åtgärder som främjar naturvården och i det pågående livsmiljöprogrammet Helmi har restaureringsåtgärder genomförts som frivillig verksamhet med ekonomiska incitament från staten. I den mån förordningen förutsätter kompletterande lagstiftning ska vederbörlig uppmärksamhet ägnas åt bestämmelsernas grundlagsenlighet. I naturvårdslagen (1096/1996) har motsägelsen mellan grundlagens bestämmelse om miljöansvar och bestämmelsen om egendomsskydd lösts genom att föreskriva om skyldigheten att betala full ersättning, om den skada som orsakas överstiger tröskeln för betydande skada. I skogslagen (1093/1996) begränsas på motsvarande sätt de begränsningar som inte ska ersättas till sådana som orsakar liten skada.  

Statsrådet anser det viktigt att åtgärderna för förbättring av tillståndet för naturen i första hand bygger på markägarnas frivillighet. Eftersom de nationella restaureringsplanerna ska kvantifiera målen och en mer exakt geografisk inriktning av dem ska fastställas först i genomförandefasen, borde det vara möjligt att rikta åtgärderna till de ägare till mark- och vattenområden som är villiga att vidta dem. 

I förordningen ska fastställas skyldigheter och mål som ska uppnås genom nationella åtgärder och i regel genom medlemsstaternas nationella budgetfinansiering. Enligt 3 § i grundlagen beslutar riksdagen om statsfinanserna. Om förslaget genomförs skulle det ha direkta konsekvenser för medlemsstaternas nationella budgetar. Enligt kommissionens preliminära uppskattning kan de årliga kostnaderna på cirka 930 miljoner euro betraktas som betydande för riksdagens budgetbefogenhet, vilket skulle minska riksdagens prövningsrätt när det gäller beslut om nationell finansiering. Förordningen skulle gälla tills vidare och mål fastställas fram till 2050. Därmed skulle förordningen binda riksdagens budgetbefogenhet på lång sikt. I den fortsatta beredningen ska man därför särskilt bedöma förslagets eventuella konsekvenser, som kan leda till att riksdagens budgetbefogenhet begränsas. 

Grundlagsutskottet har ansett det vara ytterst viktigt att Finlands budgetsuveränitet skyddas så effektivt som möjligt (GrUU 29/2021 rd, GrUU 10/2019 rd, GrUU 55/2017 rd, GrUU 28/2013 rd, GrUU 5/2011 rd). Enligt grundlagsutskottets utlåtande 16/2020 rd är det med tanke på budgetsuveräniteten väsentligt att medlemsstaternas ansvar är noggrant avgränsat. I den konstitutionella bedömningen måste det också särskilt vägas in om nya åtaganden kräver samtycke av Finland och om riksdagen har möjlighet att delta i beslutsfattandet gällande ansvarsförbindelserna (se GrUU 22/2011 rd, GrUU 12/2018 rd). 

7  Ålands behörighet

Enligt 18 § 10 mom. i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet lagstiftningsbehörighet i fråga om natur- och miljövård. 

8  Behandling av förslaget i Europeiska unionens institutioner

Förordningen föredrogs för miljörådet den 28 juni 2022 och behandlingen av förslaget inleddes i rådets miljöarbetsgrupp den 7 juli 2022. Rådets ordförandeland Tjeckien har som mål att behandla förslaget så långt som möjligt under sin period. Europaparlamentets rapportör för förslaget är César Luena S&D, ENVI. 

9  Nationell behandling av förslaget

Förordningen har föredragits vid ett gemensamt möte för sektionerna miljö, skog samt jordbruk och livsmedel under kommittén för EU-ärenden den 16 augusti 2022.  

Sektionernas skriftliga förfarande ägde rum mellan den 31 augusti och den 2 september 2022. EU-ministerutskottet behandlade förslaget den 9 september 2022. 

Handläggningen i statsrådets finansutskott genomfördes den 15 september 2022 och Statsrådets allmänna sammanträde hölls den 15 september 2022. 

10  Statsrådets ståndpunkt

Allmänt  

Finland har förbundit sig till FN:s konvention om biologisk mångfald och de beslut som fattats inom ramen för den om skyddet av den biologiska mångfalden. Finland har också förbundit sig till Europeiska unionens strategi för biologisk mångfald, vars mål är att stoppa utarmningen av den biologiska mångfalden och vända utvecklingen mot återhämtning före 2030. Ett av målen för EU:s strategi för biologisk mångfald är att leda världen genom att föregå med gott exempel och att bidra till det internationella samfundets ambition att före 2050 säkerställa en situation där alla världens ekosystem har restaurerats, är motståndskraftiga och skyddas i tillräcklig utsträckning. Statsrådet ser kommissionens initiativ som ett betydande steg mot att uppnå dessa mål. 

Statsrådet anser det nödvändigt att stärka åtgärderna för att förbättra tillståndet för naturen i syfte att stoppa förlusten av biologisk mångfald och vända den nedåtgående trenden. Statsrådet anser det bra att effektivisera verkställigheten av EU:s befintliga naturvårdslagstiftning och att införa kompletterande mål, skyldigheter och åtgärder som är viktiga för skyddet av den biologiska mångfalden. Statsrådet anser det viktigt att åtgärderna riktas på ett kostnadseffektivt och verkningsfullt sätt till alla sektorer som är väsentliga för den biologiska mångfalden. 

Statsrådet anser att målen och skyldigheterna i förordningen bör vara ambitiösa men genomförbara i medlemsstaterna. Uppnåendet av målen är förknippat med osäkerheter, såsom brister i informationen.  

Finland har förbundit sig till en kunskapsbaserad politik, och alla mål och åtgärder ska grunda sig på omfattande konsekvensanalyser. Statsrådet betonar vikten av att fästa uppmärksamhet vid medlemsstaternas olika utgångslägen och förhållanden när målen för förslaget fastställs, inbegripet när det gäller statistikföring och informationsnivå. Det är viktigt att ge medlemsstaterna tillräckligt med handlingsutrymme så att de kan rikta åtgärderna för att förbättra tillståndet för naturen. Detta gör det möjligt att ta hänsyn till särskilda nationella förhållanden och välja de åtgärder som är mest kostnadseffektiva. Förteckningen över åtgärder för att förbättra tillståndet för naturen i bilagorna till förordningen bör förbli exemplifierande.  

Statsrådet fäster uppmärksamhet vid att kommissionens förslag i sin nuvarande form för Finlands del skulle medföra mycket omfattande konsekvenser för statsfinanserna. Statsrådet anser det nödvändigt att eftersträva en avsevärd minskning av förslagets kostnadseffekter för statsfinanserna. Förordningen bör inte medföra en oproportionerlig börda för medlemsstaternas statsfinanser. Det är avgörande att medlemsstaterna får utökat handlingsutrymme och förbättrade förutsättningar för kostnadseffektiva restaureringsåtgärder, dock med hänsyn till behoven hos olika grupper av livsmiljötyper och livsmiljöer på ett tillräckligt balanserat sätt. Statsrådet betonar betydelsen av riksdagens budgetbefogenhet. För att uppnå en godtagbar helhetslösning krävs enligt den preliminära bedömningen att kostnaderna minskas avsevärt samt att medlemsstaternas handlingsutrymme och flexibiliteten i utbudet av metoder tryggas eller utökas. 

Statsrådet konstaterar att man i den fortsatta behandlingen av lagstiftningen ska beakta social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet, för att nå en balanserad helhetslösning. Statsrådet understryker särskilt att man under förhandlingsprocessen bör fortsätta att uppmärksamma och samordna förslaget med lagstiftningen om förnybar energi särskilt, strategisk resiliens och projekt inom den gröna omställningen. 

Statsrådets anser att man i samband med den fortsatta beredningen ytterligare borde klargöra vilka funktioner som omfattas av förordningens tillämpningsområde. 

Restaurera naturmiljön  

Statsrådet konstaterar att de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit för att förbättra tillståndet för naturen före godkännandet av den nationella restaureringsplanen bör beaktas i förordningen.  

Enligt statsrådets uppfattning förutsätter ett effektivt genomförande av habitatdirektivet att man utsträcker skyldigheten att säkerställa att tillståndet inte försämras till endast sådana förekomster av livsmiljötyper utanför Natura 2000-nätverket, som är nödvändiga för att bevara eller uppnå en gynnsam skyddsnivå för livsmiljötyperna.  

Statsrådet lägger kritiskt märke till kommissionens förslag om att alla de förekomster av livsmiljötyper vars tillstånd inte är känt ska tolkas som försämrade. I detta avseende skulle kommissionens förslag leda till att åtgärderna riktas på ett icke kostnadseffektivt sätt som inte är fördelaktigt med tanke på genomförandet. Dessutom behöver målen för att uppnå ett visst ekologiskt tillstånd och de undantag som är förknippade med detta vidareutvecklas och förtydligas. 

Statsrådet anser att skyldigheten att restaurera livsmiljötyperna och definitionerna av de relaterade begreppen kräver ytterligare granskning. Statsrådet noterar särskilt att granskningsperiodens längd i fråga om restaureringen kräver ytterligare granskning och att mer hänsyn behöver tas till de olika utgångslägena i medlemsstaterna. Skyldigheten att restaurera livsmiljötyper är förknippad med betydande brister i informationen och konsekvenserna av den för Finland är därför svåra att bedöma. 

Avlägsna barriärer i strömmande vatten 

Statsrådet ser positivt på kommissionens förslag om att avlägsna barriärer i strömmande vatten och anser det viktigt att man inom EU-området eftersträvar målet om 25 000 kilometer fritt flödande vattendrag senast 2030.  

Miljöanpassa stadsmiljön 

Statsrådet anser att förslaget bör identifiera de olika utgångslägena i medlemsstaterna vad gäller antalet grönområden samt i region- och samhällsstrukturen, förvaltningsstrukturen och markägandet.  

Statsrådet anser att medlemsstaterna i enlighet med proportionalitetsprincipen bör ha tillräckligt med handlingsutrymme när det gäller beslut om antalet grönområden och trädtäckningen, så att de kan ställa upp mål på hög nivå i den nationella restaureringsplanen och besluta om hur dessa mål kan uppnås på det mest kostnadseffektiva sättet. 

Statsrådet konstaterar att om bindande målnivåer inkluderas i en artikel, bör skyldigheterna i artikeln gälla endast sådana urbana områden där antalet grönområden ligger under den miniminivå som definierats av unionen.  

Jordbruksmiljöerna 

Statsrådet anser att restaureringsåtgärderna inom jordbruket har stor betydelse för både klimatet och den biologiska mångfalden. Statsrådet anser det viktigt att restaureringsåtgärderna inom jordbrukssektorn och uppfyllandet av målen för dem inte försämrar livsmedelstryggheten, försörjningsberedskapen eller försörjningsmöjligheterna inom landsbygdsnäringarna. Det är nödvändigt att ta hänsyn till synergierna mellan målen i EU:s strategi för biologisk mångfald och det här lagstiftningsinitiativet för den areal som används för livsmedelsproduktion. 

Det är viktigt att målen möjliggör ett brett utbud av metoder för att förbättra tillståndet för naturen och minska växthusgaserna, såsom beskogning utan att äventyra den biologiska mångfalden.  

Statsrådet anser att beräkningsgrunderna för arterna i jordbruksmiljön och landskapselementen samt målet för lagret av organiskt kol i mineraljordar kräver ytterligare granskning. 

Statsrådet anser att de åtgärder som ska vidtas på dikade torvmarker är viktiga för att uppnå klimatmålen. Åtgärder på torvmarker möjliggör i första hand en effektiv minskning av växthusgasutsläppen. 

Statsrådet betonar att restaureringsåtgärderna, som förutsätts inom ramen för förordningen, inte får förhindra att befintliga torvmarker används för livsmedelsproduktion i framtiden, då detta är möjligt med hjälp av klimat- och miljövänliga odlingsmetoder. Statsrådet lägger därför särskild vikt vid förslaget om att målet för torvfälten kan förverkligas inte bara på den areal som används för livsmedelsproduktion utan även på andra torvmarker. 

Statsrådet anser det viktigt att det finns tillräckliga incitament för nya former av markanvändning. När det gäller torvmarker bör man förhindra en situation där insatser görs för att restaurera torvfält, men röjning av nya fält pågår samtidigt. Därför betonar statsrådet vikten av att förbereda möjliga styrmedel för att säkerställa kostnadseffektiviteten hos åtgärder på torvmarker. 

Statsrådet anser det bra att ta hänsyn till markbeskaffenheten som en del av arbetet med att förbättra tillståndet för naturen i jordbruksekosystemen och betonar sambandet mellan de olika strategierna gällande markbeskaffenheten och deras mål, såväl befintliga som under beredning varande. 

Skogsmiljöerna 

I Finland är skogarna avgörande för skyddet av hotade arter. Eftersom skogarna i stor utsträckning används för skogsbruk, är åtgärderna inom skogsbruket av stor betydelse för den biologiska mångfalden i Finland. När det gäller åtgärder i skogarna och de mål som ställs upp för dem är det nödvändigt att ta hänsyn till den biologiska mångfalden i skogarna samt skogarnas ekonomiska betydelse och markägarnas rättigheter. 

Enligt statsrådets EU-redogörelse bör skogspolitiken även i framtiden omfattas av den nationella beslutanderätten i EU, eftersom medlemsstaterna och deras omständigheter varierar. EU har befogenhet när det gäller miljö-, jordbruks- och energisektorerna, som direkt eller indirekt påverkar skogarna. 

Statsrådet anser det viktigt att effektivisera genomförandet av åtgärder som gäller skogsmiljötyperna i bilaga I till habitatdirektivet genom att ställa upp mål. 

Statsrådet ser också att nationella insatser för att utöka naturvården och trygga den biologiska mångfalden i skogarna som en del av skogsbruket spelar en viktig roll i förbättringen tillståndet för naturen.  

EU-fördragen anger inte någon rättslig grund för EU:s gemensamma skogspolitik. Statsrådet anser att det i samband med de fortsatta förhandlingarna är viktigt att garantera skogspolitikens nationella befogenhet och att ta hänsyn till nationella särdrag i insatserna för att utöka naturvården och trygga den biologiska mångfalden i skogarna som en del av skogsbruket. Statsrådet lägger kritiskt märke till indikatorerna som i enlighet med det nuvarande förslaget till förordning ska tillämpas gemensamt på alla medlemsstaters skogsmiljöer. Statsrådet anser att det är mycket viktigt att påverka förslaget vid de fortsatta förhandlingarna så att skyldigheterna blir så tydliga och verkställbara som möjligt utan att de i detalj ingriper i frågor som gäller den nationella skogspolitiken. 

Nationella restaureringsplaner 

Statsrådet anser att den nationella restaureringsplanen, som är väsentlig för genomförandet av förordningen, är ett viktigt systematiskt tillvägagångssätt som avsevärt bidrar till att bromsa förlusten av biologisk mångfald. Kraven som gäller utarbetandet av restaureringsplanen bör dock granskas i samband med den fortsatta beredningen och man bör sträva efter att göra kraven så ändamålsenliga som möjligt. Med tanke på utvärdering av den nationella restaureringsplanen som utförs med kommissionen bör man säkerställa att det är medlemsstaterna som i sista hand har beslutanderätt om innehållet i sin nationella restaureringsplan. 

Förordningens budgetkonsekvenser  

Statsrådet tar ställning till eventuella statliga finansieringsbehov separat som en del av förfarandena som gäller planen för den offentliga ekonomin och budgeten. Det är viktigt att utreda de kostnader som förslaget medför närmare som en del av den fortsatta beredningen. Ställningstagandena till de preciserade förslagen och deras ekonomiska konsekvenser, i synnerhet för statsfinanserna, utarbetas separat under de fortsatta stadierna av beredningen. 

Statsrådet betonar vikten av att sträva efter att begränsa den administrativa bördan som förslaget medför. Därför kräver de föreslagna övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna ytterligare granskning. I övervakningsskyldigheterna är det viktigt att sträva efter kostnadseffektivitet och synergier med befintlig övervakning. 

Delegerade akter och genomförandeakter 

Statsrådet förhåller sig mycket avvaktande till den föreslagna delegeringen av lagstiftningsbefogenheter till kommissionen, som gäller bilagorna I–VI, eftersom de är centrala med tanke på förordningens tillämpningsområde och innehåll. Enligt statsrådets uppfattning bör ändringen i dessa bilagor göras enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Den föreslagna delegerade befogenheten med avseende på bilaga VII utgör däremot inget problem, eftersom den innehåller en förteckning i exemplifierande syfte. 

Statsrådet anser att förslagen om att delegera lagstiftningsbefogenheter till kommissionen är ändamålsenliga till den del som de genomförs genom kommissionens genomförandeakter. 

Statsrådet anser det viktigt under hela behandlingen av förslaget att befogenheter som ska delegeras till kommissionen är tillräckligt exakta, proportionerliga, lämpliga och motiverade. 

Rättslig grund 

Statsrådet anser det nödvändigt att sträva efter att säkerställa att den föreslagna rättsliga grunden är tillräcklig i alla avseenden. Statsrådet anser det vara nödvändigt att för den fortsatta beredningen få ett utlåtande av rådets rättstjänst i synnerhet i fråga om förslaget gällande skogsmiljöer. Statsrådet konstaterar att man vid den fortsatta behandlingen av förslaget ska bedöma om förslagets innehåll är förenlig med subsidiaritetsprincipen.