2.1
Produktansvarsdirektivet
Tillämpningsområde och definitioner
I kapitel I fastställs direktivets syfte, räckvidd och termer. Direktivet innehåller gemensamma regler om ekonomiska aktörers ansvar för skada som fysiska personer lidit och som orsakats av produkter med säkerhetsbrister (artikel 1). Direktivets tillämpningsområde omfattar produkter som har släppts ut på marknaden 12 månader efter direktivets ikraftträdande (artikel 2). Liksom det nuvarande direktivet påverkar inte heller förslaget till direktiv sådana rättigheter enligt nationella regler om avtalsrättsligt ansvar eller utomobligatoriskt ansvar, som den skadelidande har på andra grunder än en produkts säkerhetsbrister.
Det föreslagna direktivet innehåller flera nya eller preciserade definitioner (artikel 4), som utvidgar direktivets tillämpningsområde. Till exempel definitionen av produkt (punkt 1) omfattar förutom lös egendom även digitala tillverkningsfiler och programvara. Definitionen av komponent (punkt 3) utvidgar direktivets tillämpningsområde till att gälla inte bara materiella utan även immateriella produkter. Med komponent ska framöver avses varje produkt, eller varje tillhörande tjänst, som är integrerad i eller sammankopplad med en produkt av tillverkaren av den produkten eller som står under tillverkarens kontroll. Definitionen av skada (punkt 6) omfattar förutom person- och egendomsskador även förlust eller förvanskning av data.
Bestämmelser om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister
I kapitel II fastställs bestämmelser om förutsättningarna för att få ersättning (artikel 5), säkerhetsbrister (artikel 6) och aktörernas ansvar i de olika delarna av produktens leveranskedja (artikel 7).
Utöver den skadelidande ska krav på ersättning enligt förslaget kunna framställas av en person som har efterträtt eller övertagit den skadelidandes rättigheter enligt lag eller avtal samt av en person som agerar för en eller flera skadade personers räkning i enlighet med unionsrätt eller nationell rätt. Enligt förslaget ska exempelförteckningen över de faktorer som ska beaktas vid bedömningen av produktens säkerhetsbrister kompletteras bland annat med produkternas påverkan på varandra, produktens förmåga till självinlärning samt produktens säkerhetskrav.
Nytt är även att tillverkarens behöriga representanter och leverantörer av distributionstjänster kan hållas ansvariga för skador som orsakas av produktens säkerhetsrisker förutom tillverkaren, importören och distributören. Som tillverkare betraktas även en fysisk eller juridisk person som ändrar en produkt som redan har släppts ut på marknaden eller tagits i bruk, om ändringen anses vara väsentlig enligt relevanta regler om produktsäkerhet och genomförs utanför den ursprungliga tillverkarens kontroll. Syftet med den sistnämnda revideringen är att utvidga bestämmelserna om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister så att de gäller även produkter inom den cirkulära ekonomin.
Om tillverkaren är etablerad utanför unionen eller inte kan identifieras ska importören av produkten med säkerhetsbrister och tillverkarens behöriga representant hållas ansvariga för skador som orsakas av produkten. Om även den behöriga representanten och importören är etablerade utanför unionen eller inte kan identifieras, är den näringsidkare som tillhandahåller distributionstjänster (magasinering, paketering, adressering och avsändning av en produkt) ansvarig för skadan.
Om ersättning inte kan krävas av någon av de ovan nämnda aktörerna på grund av deras etableringsland eller för att de inte kan identifieras, kan ersättning krävas av produktens distributör (dvs. en aktör i leveranskedjan utöver tillverkaren eller importören som tillhandahåller en produkt på marknaden) under vissa villkor. Samma bestämmelse gäller även sådana leverantörer på en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare och som inte är tillverkare, importörer eller distributörer. Onlineleverantörens ansvar begränsar sig dock till situationer där konsumenten kan tro att den produkt eller tjänst som är föremål för transaktionen tillhandahålls antingen av onlineplattformen själv eller av en aktör som agerar under dess överinseende eller kontroll.
Förslaget till direktiv innehåller även nya bestämmelser som är avsedda att lätta på bevisbördan för skadelidande i komplexa fall, exempelvis när det gäller AI-baserade produkter. Domstolen kan under vissa förutsättningar på begäran av den skadelidande personen ålägga näringsidkaren att lämna ut relevanta bevis den förfogar över (artikel 8).
Enligt huvudregeln i det gällande direktivet ska den som yrkar på ersättning kunna bevisa skadan, defekten och orsakssambandet mellan defekten och skadan. Denna bevisbörda ska lättas med hjälp av de nya presumtionsbestämmelserna (artikel 9), enligt vilka det ska förutsättas att produkten har en säkerhetsbrist om svaranden har underlåtit att lämna ut relevant bevisning som den förfogar över, klaganden har visat att produkten inte uppfyller de obligatoriska säkerhetskrav som är avsedda att skydda mot risken för den skada som har uppstått eller klaganden har visat att skadan orsakades av ett uppenbart funktionsfel i produkten vid normal användning eller under normala omständigheter. Det ska förutsättas att det finns ett orsakssamband mellan produktens säkerhetsbrist och skadan, om det har fastställts att produkten har en säkerhetsbrist och den skada som orsakats är av en art som typiskt sett överensstämmer med säkerhetsbristen i fråga. Om en domstol bedömer att klaganden på grund av teknisk eller vetenskaplig komplexitet har orimligt stora svårigheter att bevisa att produkten har en säkerhetsbrist eller att det finns ett orsakssamband mellan säkerhetsbristen och skadan, ska säkerhetsbristens förefintlighet eller orsakssambandet mellan säkerhetsbristen och skadan, presumeras, om klaganden på grundval av tillräckligt relevanta bevis har visat att produkten bidrog till skadan, och det är sannolikt att produkten hade en säkerhetsbrist eller att säkerhetsbristen är en sannolik orsak till skadan. Enligt bestämmelsen ska svaranden ha rätt att bestrida förekomsten av orimligt stora svårigheter eller den sannolikhet som avses ovan och även att motbevisa de antaganden som avses ovan.
Ekonomiska aktörer kan på vissa villkor gå fria från skadeståndsansvar enligt direktivet (artikel 10). Bestämmelsen motsvarar i huvudsak motsvarande bestämmelse i det gällande direktivet. Bestämmelsen har kompletterats med en bestämmelse om produkter inom den cirkulära ekonomin enligt vilken en aktör som ändrar en produkt undantas från ansvar om den kan visa att den säkerhetsbrist som orsakade skadan har att göra med en del av den ursprungliga produkten som inte påverkas av ändringen. I förslaget preciseras även villkoren för att befrias från ansvar i de fall att produktens säkerhetsbrist beror på en tillhörande digital tjänst som är nödvändig för dess funktion, en programvara, inbegripet programvaruuppdateringar eller uppgraderingar eller avsaknad av programvaruuppdateringar eller uppgraderingar som är nödvändiga för att upprätthålla säkerheten.
Allmänna ansvarsbestämmelser
Direktivförslagets bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan flera ersättningsskyldiga, minskning av skadestånd och förbud mot ansvarsbegränsningsvillkor (artikel 11,12 och 13) motsvarar de gällande bestämmelserna. Även bestämmelserna om preskriptionstider motsvarar de gällande bestämmelserna med undantag för att tiden för att väcka talan är 15 år om den skadelidande inte har kunnat göra anspråk på ersättning på grund av en latent personskada.
Slutbestämmelser
Medlemsstaterna ska i ett lättillgängligt elektroniskt format offentliggöra alla lagakraftvunna domar som meddelats av deras domstolar i tvister om produktansvar. Offentliggörandet ska ske utan dröjsmål efter att parterna har delgetts den skriftliga domen. Enligt bestämmelsen får kommissionen upprätta och underhålla en allmänt tillgänglig databas om dessa domar. (artikel 15)
Bestämmelserna i det föreslagna direktivet ska sättas i kraft inom 12 månader från direktivets ikraftträdande (artikel 18).
2.2
Direktivet om skadeståndsansvar gällande AI
I artikel 1 fastställs direktivets innehåll och tillämpningsområde. Direktivet tillämpas på utomobligatoriska culpabaserade civilrättsliga skadeståndsanspråk, i fall där skadan orsakas av ett AI-system. I direktivet fastställs regler om utlämnande av bevis som gäller system för artificiell intelligens (AI) med hög risk innan talan väcks (artikel 3) samt bevisbördan (artikel 4) i ärenden som hör till direktivets tillämpningsområde. Direktivet är inte tillämpligt retroaktivt eller på straffrättsligt ansvar. Direktivet ska inte påverka exempelvis nationella regler som fastställer vilken part som har bevisbördan, vilken grad av säkerhet som krävs när det gäller beviskrav, eller hur culpa definieras, med undantag för vad som föreskrivs i artiklarna 3 och 4.
Artikel 2 innehåller flera definitioner (9 stycken), av vilka en del syftar till andra unionsbestämmelser och en del är nya definitioner. Nya är bland annat definitionerna av skadeståndsanspråk, sökande, potentiell sökande och aktsamhetskrav.
Artikel 3 innehåller bestämmelser om utlämnande av bevis och motbevisbar presumtion om bristande efterlevnad. Enligt punkt 1 får en domstol i vissa situationer förelägga att de aktörer som anges i punkten lämnar ut relevanta bevis som de förfogar över om vissa AI-system med hög risk som misstänks ha orsakat en skada. Till stöd för en sådan begäran ska den potentiella sökanden lägga fram tillräckliga fakta och bevis för att stödja skadeståndsanspråkets rimlighet. Enligt punkt 2 får domstolen dock ge ett föreläggande endast om sökanden har gjort alla proportionerliga försök att samla in relevanta bevis från motparten. I punkt 3 fastställs att domstolen ska ha möjlighet att förelägga om åtgärder för att bevara bevis. I punkt 4 finns faktorer som begränsar skyldigheten till utlämnande eller bevarande av bevis: bevisutlämningen ska begränsas till vad som är nödvändigt och proportionellt för att stödja ett skadeståndsanspråk eller potentiellt skadeståndsanspråk, och begränsa bevarandet till vad som är nödvändigt och proportionellt för att stödja ett sådant skadeståndsanspråk. I punkt 4 uppräknas även de faktorer som ska beaktas vid prövningen av begränsningen. I punkt 5 finns en presumtionsbestämmelse om när domstolen kan presumera att motparten brister i sin efterlevnad av ett aktsamhetskrav och en bestämmelse om motpartens rätt att motbevisa den presumtionen.
Artikel 4 gäller motbevisbar presumtion om orsakssamband vid culpa. Enligt punkt 1 ska nationella domstolar vid tillämpningen av ansvarsregler på skadeståndsanspråk presumera att det föreligger orsakssamband mellan en motparts culpa och ett AI-systems utdata eller underlåtenhet att producera utdata, om samtliga villkor i punkten är uppfyllda och om inte något annat följer av kraven i de övriga punkterna i artikeln. I punkt 2 och 3 skiljer man å ena sidan på skadeståndsanspråk gentemot en leverantör av ett AI-system med hög risk eller en person som omfattas av leverantörens skyldigheter enligt rättsakten om artificiell intelligens och å andra sidan på skadeståndsanspråk gentemot en användare av ett AI-system med hög risk. Vid skadeståndsanspråk avseende ett AI-system som inte är ett AI-system med hög risk, ska presumtionen som fastställs i punkt 1 endast tillämpas om domstolen anser att det vore orimligt svårt för sökanden att bevisa orsakssambandet (punkt 5). I fall där en motpart har använt ett AI-system inom ramen för personlig, icke-yrkesmässig verksamhet, ska presumtionen om orsakssamband endast gälla om motparten har gjort materiella ingrepp i ett AI-systems driftsvillkor, eller om motparten varit skyldig och i stånd att fastställa ett AI-systems driftsvillkor och har underlåtit att göra detta (punkt 6). Motparten ska ha rätt att motbevisa den presumtion som fastställs i punkt 1 (punkt 7).
I artikel 5 finns bestämmelser om utvärdering och riktad översyn. Beaktansvärt för medlemsstaterna är att de två år efter att direktivet har satts i kraft ska överlämna uppgifter och bevis till kommissionen om effekterna av artikel 3 och 4 i direktivet.
Enligt artikel 6 ska direktivet om skadeståndsansvar gällande AI inkluderas i tillämpningsområdet för direktivet om grupptalan ((EU) 2020/1828). Det innebär att anspråk som grundar sig på överträdelser mot direktivet om skadeståndsansvar gällande AI kan behandlas som grupptalan.
Artiklarna 7–9 innehåller de sedvanliga slutbestämmelserna. Enligt den föreslagna artikel 7 ska medlemsstaterna senast 24 månader efter ikraftträdandet sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet.